Motion till riksdagen
1987/88:Ub361

av Pär Granstedt m. fl. (c)
om grundskolan och gymnasieskolan

I vår partimotion om utbildningspolitiken har vi redogjort för centerns syn på
de övergripande principella frågorna inom skolväsendet. I denna kommittémotion
kommer vi att granska regeringens budgetproposition, bilaga 10,
anslag för anslag och redovisa våra motförslag. Vi kommer också att redovisa
erforderliga resurser för genomförandet av förslagen.

Inledningsvis bör man dock konstatera att regeringens budgetproposition,
avseende skolan, visserligen är mångordig och detaljrik men i sak tämligen
innehållslös. Alla viktiga frågor säger sig regeringen vilja återkomma till i
särpropositioner senare under våren. Med erfarenhet från tidigare år finns
det dock anledning att hysa visst tvivel om att så kommer att bli fallet. Mot
denna bakgrund har vi, bl. a. när det gäller gymnasieskolans yrkesutbildning,
ställt ett särskilt yrkande i vår partimotion med krav på ett fullständigt förslag
från regeringen.

Det finns också anledning att notera att den upprustning av skolväsendet
som regeringen utlovat inför årets budgetproposition nu helt uteblir. Alla
som har ett intresse av den svenska skolans utveckling uppfattade statsministerns
tal inför den socialdemokratiska partikongressen som ett klart löfte inte
bara att besparingarna skulle upphöra — utan också att regeringen skulle
vara beredd att låta skolan behålla de resurser som friställs genom
elevminskningen. Det vackra talet om egna läroböcker, bättre skolmat och
en god arbetsmiljö har nu förbytts i fromma förhoppningar att kommunerna
är beredda att ta ett ännu större ekonomiskt ansvar.

Vi ifrågasätter inte att den goda viljan finns i flertalet kommuner, men som
bekant är kommunernas betalningsförmåga i hög grad ojämlik. Kommunerna
har dessutom under de senaste åren fått ta på sig en allt högre andel av
kostnaderna för skolväsendet. För några år sedan kunde man tala om en
fördelning som innebar 50 % för kommunerna. I dag är kostnadsrelationen
44 % mot 56 %. Därtill kommer att det nuvarande statsbidragssystemet ger
en ojämn kostnadstäckning. Denna kan således variera från kommun till
kommun vid i övrigt lika verksamheter.

Vi förutsätter att dessa brister rättas till i ett kommande förslag till nytt
statsbidragssystem för grundskolan.

I den tidigare nämnda partimotionen har vi behandlat frågan om ett
särskilt stöd till läromedelsanskaffning och vi återkommer senare till frågan
om en eventuell förändring i skolförordningen. Men vi vill också aktualisera

frågan om den totala skolmiljön. Utbildningsministern konstaterar själv i sin
inledning att ”alltför många skolor är bristfälligt underhållna och nedslitna”.
Det är naturligtvis allvarligt i sig om underhållet av skolans lokaler blir
eftersatt - det innebär bl. a. en betydande kapitalförstöring - men det kan
också innebära att de allmänna förutsättningarna för ett gott studieresultat
och ett bra arbetsklimat blir märkbart försämrade. Skolans elever och
personal har precis samma rätt som alla andra att kräva en god och
stimulerande arbetsmiljö. Därför måste särskilda åtgärder vidtas för att
förbättra lokalunderhållet.

Utbildningsministern nöjer sig med att säga att statliga myndigheter som är
involverade i kommunalt byggande skall medverka till förtur vid renovering
och underhåll av skolbyggnader. Tyvärr är det så att de värsta bristerna i
lokalbeståndet återfinns i storstadsområdena där byggarbetsmarknaden
redan är överhettad och bostadsbyggandet har getts denna förtur. Men även
på andra håll i landet finns det ett eftersatt byggnadsunderhåll och vi menar
att hela frågan bör bli föremål för en samlad bedömning. En möjlighet som
därvid bör övervägas är att starta ett flerårigt program för skollokaler av
samma typ som det s.k. ROT-programmet för upprustning av det äldre
bostadsbeståndet.

Den nya lärarutbildningen

I vår motion om högre utbildning och forskning tar vi upp de frågor som hör
samman med lärarutbildningens dimensionering och lokalisering. I den här
motionen berör vi frågor som hör till utbildningens innehåll satt i relation till
de behov som finns för att uppnå de mål som regering och riksdag ställt upp
för skolan.

Ett sådant mål finns uttryckt i läroplanens föreskrifter om timplaner där
det klart sägs ifrån att engelska skall förekomma i varje årskurs fr. o.m.
årskurs 3. För att frångå detta krävs särskilda skäl. Som en följd av detta
beslöt riksdagen, i samband med propositionen om en ny lärarutbildning
(prop. 1984/85:122) att samtliga lärare med utbildning för de tidigare
årskurserna skulle ges kompetens att undervisa i engelska i årskurserna 1-6.
Regeringen har inte följt detta beslut.

Mot denna bakgrund föreslår vi att utbildningen av lärare för de tidigare
årskurserna förlängs med 20 poäng för att ge möjlighet till utbildning i
engelska. Vi beräknar den tillkommande kostnaden till 12 milj. kr.

Lärartjänster och lärarfortbildning

Under denna rubrik redovisas i budgetpropositionen ett mycket lösligt
förslag till ny tjänstekonstruktion där föredragande statsrådet begär att
riksdagen skall godkänna att regeringen ges en fullständig ”in blancofullmakt”
att själv utforma tjänstekonstruktionen vid den tidpunkt och på det
sätt som regeringen bestämmer.

Vi yrkar avslag på denna hemställan i alla delar.

För centerpartiet betyder den nya lärarutbildningen att skolan ges bättre
möjligheter att uppnå de mål, om vilka vi i all huvudsak varit ense, och den

Mot. 1987/88

Ub361

7

läroplan som gäller för grundskolan. Tillsammans med andra åtgärder undervisningsgruppernas
storlek, tillgången på läromedel, etc - skapas
därigenom goda förutsättningar att ytterligare höja kvaliteten i undervisningen.
Till detta bör läggas en hög ambition att ge de nu yrkesverksamma lärarna
tillgång till en sådan fort- och vidareutbildning att deras kompetens blir
jämförbar med de nyutbildade. Därigenom ökar lärarnas möjligheter att
undervisa över nuvarande stadiegränser och - efter kompletterande utbildning
- också i andra ämnen.

Vi tycker att det är viktigt att understryka att dessa åtgärder är till för att
skapa en god kvalitet i undervisningen där elevernas bästa ställs i centrum.

Redan i vårt utbildningspolitiska handlingsprogram från 1981 kunde vi
konstatera att nuvarande stadieindelning i grundskolan saknar motsvarighet
i barnens utveckling och endast är motiverad utifrån lärarnas utbildning,
tjänstekonstruktion och de olika delningstalen vid tilldelning av statsbidrag.
Stadieövergångarna innebär ofta stora omställningssvårigheter för eleverna
med lärarbyten och nya klassgrupperingar. För att undanröja ett av dessa
orosmoment har vi i annat sammanhang föreslagit ett gemensamt delningstal
(25) för hela grundskolan.

Mot denna bakgrund är vi djupt oroade över skolministerns negativa
inställning till framtida organisatoriska förändringar i grundskolan. För
klarhetens skull vill vi dock säga att inte heller vi avser att föreslå omfattande
och snabba förändringar med betydande krav på ny- eller ombyggnad av
skolans lokaler. Vad vi däremot avser är att ta vara på de möjligheter som
framgent kommer att erbjudas att organisera verksamheten på ett mer
flexibelt sätt med möjlighet till lokal anpassning. Därför bör inte tjänstekonstruktionen
utformas så att den i sig innebär en låsning i detta avseende.

Utgångspunkten för vårt ställningstagande är att lärare skall undervisa i
ämnen och årskurser som de har utbildning för. Detta är viktigt för att
garantera en likvärdig utbildningsstandard med hög kvalitet. Skolministern
försöker hävda att hans skiss till tjänstekonstruktion skulle ge garantier för
detta. Tyvärr nödgas vi konstatera att så inte blir fallet.

Redan i dag har vi en tjänstekonstruktion med ännu fler tjänster utan att
detta lett till önskvärt resultat. Begreppet ”kvackning”, dvs att lärare
undervisar i ämnen och årskurser för vilka de saknar utbildning, är väl utbrett
inom skolväsendet. För att stävja detta enbart med tjänstekonstruktionens
hjälp skulle det krävas mellan 90 och 100 olika tjänster, vilket naturligtvis är
en helt omöjlig situation.

Vi förordar i stället den modell som skolöverstyrelsen föreslagit med
endast en tjänst i grundskolan. Detta skall då kombineras med skärpta krav
på överensstämmelse mellan lärarens utbildning och det faktiska innehållet i
den undervisning som läraren skall utöva. Vi menar att kravet på 75 %
överensstämmelse därvidlag måste vara ett minimikrav.

När läraren väl är anställd är han eller hon skyldig att enligt skolförordningen
undervisa även i ämnen som han eller hon saknar utbildning för.
Skolministern föreslår, så vitt vi kunnat uppfatta, inga ändringar i detta
avseende. Vi menar att det här bör införas en maximigräns för omfattningen,
av samma slag som vid nyanställning.

Mot. 1987/88

Ub361

8

För att stärka den enskilde lärarens ställning i detta avseende bör det
införas en regel om att det alltid krävs ett medgivande från lärarens sida för
att skyldighetsparagrafen skall få tillämpas.

Vårt förslag innebär en stor frihet och ett stort ansvar för den lokala
skolstyrelsen och för rektor. Detta ligger helt i linje med den fortsatta
decentraliseringen inom skolväsendet och vi är för vår del helt övertygade om
att den lokala nivån kan bära detta ansvar.

Med utgångspunkt från det förslag som vi nu redovisat bör regeringen ges i
uppdrag att utforma ett nytt och fullständigt förslag till tjänstekonstruktion
för grundskolan och därefter återkomma till riksdagen med en proposition i
ärendet. I samband därmed bör man också redovisa erforderliga förändringar
i skolförordningen.

En viktig förutsättning för att kunna uppnå de effekter som beslutet om en
ny lärarutbildning avsåg är att tillräckliga resurser ställs till förfogande för
fortbildning. Med hänvisning till vårt tidigare resonemang vill vi till de
prioriterade fortbildningsinsatserna också foga sådan fortbildning som ökar
lärarnas möjligheter att vidga sin tjänstgöring över stadiegränserna. En
annan viktig aspekt på fortbildningens inriktning - liksom på lärarutbildningen
som helhet — är att den skall främja en jämnare könsfördelning i
skolan. I dag domineras de lägre stadierna av kvinnor med kortare
utbildning, lägre lön och högre undervisningsskyldighet medan deras manliga
kollegor oftast återfinns i de högre stadierna med längre utbildning, högre
lön och lägre undervisningsskyldighet.

Detta är en viktig jämställdhetsfråga i sig, men eftersom lärarna också
utgör förebilder för sina elever, är det en fråga av stor betydelse när det gäller
att bearbeta attityder, fördomar och nedärvda traditioner.

För närvarande disponerar kommunerna 250 milj. kr. för lokalt utvecklingsarbete,
inklusive fortbildning. Skolministern menar att merparten av
dessa pengar bör kunna användas för den nu aktuella fortbildningen och
föreslår därutöver att 50 milj. kr. anvisas under en tioårsperiod fr. o. m. nästa
budgetår. Detta är klart otillräckliga resurser. Vi menar att det lokala
utvecklingsarbetet inte får upphöra under den långa tid som fortbildningsinsatserna
pågår. Allt utvecklingsarbete i skolan kan inte vara knutet till
fortbildningen och kräver därför särskilda resurser även under de kommande
åren. Vi föreslår därför att ytterligare 150 milj. kr. anvisas årligen med början
budgetåret 1989/90. Det ökade resurstillskottet kan möjligen också leda till
att den planerade fortbildningen kan genomföras i en något snabbare takt än
den av regeringen föreslagna tioårsperioden.

Centrala och regionala myndigheter m. m.

Under denna rubrik kan vi konstatera att regeringen bl. a. för fram några av
de förslag som centern väckte till föregående riksmöte, men som då avvisades
av en majoritet i riksdagen. Vi syftar på de särskilda resurserna för freds- och
överlevnadsfrågor och för att förstärka miljöfrågornas ställning i grundskolan.

Mot. 1987/88

Ub361

9

För skolstyrelseväsendet gemensamma frågor

Här vill vi fästa uppmärksamheten på att föredraganden, i sina överväganden,
redovisar att skolöverstyrelsen i det nationella utvärderingsprogrammet
valt att låta utvärderingen omfatta årskurserna 2 och 5. Vi utgår ifrån att
detta rör sig om en missuppfattning och att utvärderingen rätteligen bör
omfatta årskurserna 3 och 6.

Eftersom grundskolan arbetar med stadietimplaner kan man enligt vår
mening inte välja årskurser mitt i stadiet om kravet är att resultaten skall vara
jämförbara.

Under denna rubrik redovisas också kostnaderna för det kopieringsavtal
som nu gäller mellan staten och samorganisationen BONUS. Enligt skolministern
utgör den uppkomna kostnaden i praktiken kostnader för läromedel
och bör således betalas av kommunerna. Detta dilemma löser skolministern
på det fiffiga sättet att han i efterhand minskar tilläggsbidraget till kommunerna
med motsvarande summa, 60720000 kr.

Vi protesterar kraftigt mot detta tillvägagångssätt. Återigen genomför
regeringen en besparing och vältrar över kostnaderna på kommunerna.
Återigen blir det i praktiken läromedelsanslaget som drabbas. Till skillnad
mot centern som vill uppmuntra och stimulera kommunerna på läromedelsområdet
så väljer regeringen att ytterligare försämra förutsättningarna för
kommunerna att öka sina insatser på detta angelägna område.

Vi ser ytterligare en risk med den metod som regeringen valt.

Genom att minska tilläggsbidraget, som till största delen används för att
täcka vikariekostnader, kan ekonomiskt utsatta kommuner frestas till att
avstå från att anställa korttidsvikarier vid lärares sjukdom eller tjänstledighet.
Vi trodde att den socialdemokratiska regeringen hade lärt något av läxan
från den tidigare vikariebesparingen.

Vi föreslår således att tilläggsbidraget ökas med 60 720 000 kronor.

Det obligatoriska skolväsendet

Inledningsvis kan vi notera att regeringen fortsätter att låta de automatiska
besparingarna, som blir en följd av det vikande elevunderlaget, slå igenom i
grundskolan. Detta innebär att grundskolan för kommande budgetår, i form
av bas- och förstärkningsresurser, kommer att disponera ca 120 milj. kr.
mindre än föregående år. Dessa resurser borde enligt vår mening i första
hand användas för en angelägen kvalitetsförstärkning i form av minskade
klasstorlekar och för att bibehålla nedläggningshotade skolenheter. Vi har
vid tidigare riksmöten i våra motioner på ett mycket utförligt sätt motiverat
våra ställningstaganden i dessa avseenden och vi nöjer oss därför med att nu
konstatera att vi står fast vid våra ståndpunkter. Skolan bör få behålla de
friställda resurserna.

Vi har tidigare år krävt att det särskilda basresursmedeltalet för mellanstadiet
skall avskaffas och vi vidhåller också detta yrkande.

I föregående budgetproposition föreslogs en viss sänkning av det ovan
nämnda basresursmedeltalet med den klart uttalade målsättningen att ingen
klass skulle behöva ha fler än 30 elever. Denna målsättning har inte uppnåtts

Mot. 1987/88

Ub361

10

och vi konstaterar med en viss förvåning att skolministern går förbi detta
problem utan några som helst förslag till åtgärder. Gäller inte målsättningen
längre?

För vår del föreslår vi att anslaget bas- och förstärkningsresurser tillförs
300 milj. kr. för de ovan angivna kvalitetsförstärkningarna. P. g. a. anslagets
konstruktion med ett förskotts- och slutregleringsförfarande påverkas statsbudgeten
först budgetåret 1989/90.

I detta sammanhang vill vi fästa uppmärksamheten på en anmärkningsvärd
passus i budgetpropositionen. På sid. 106 säger föredragande statsrådet
följande:

Finansministern har tidigare i dag anmält vissa överväganden rörande
utgiftsram för löneökningar. Efter samråd med utbildningsministern vill jag
anföra följande. Principen om en ram för löneökningar måste tillämpas också
för skolväsendet. Ett eventuellt lönetal utöver utgiftsramen skall således få
konsekvenser för organisationen inom skolväsendet. Hur detta skall ske bör
bl. a. bli beroende på hur högt över ramen avtalet i så fall hamnar. Om
situationen uppstår återkommer utbildningsministern och jag till regeringen
med förslag till åtgärder för våra resp ansvarsområden inom skolväsendet.

Vi tolkar detta som ett klart uttalat hot att skolans elever skall drabbas i form
av större klasser och nedlagda skolor om parterna inte kan sluta ett avtal
inom de ramar regeringen angivit. Centern tar avstånd från detta uttalande
och vi föreslår att riksdagen i ett tillkännagivande ger regeringen motsvarande
besked. Det kan inte vara rimligt att den klassanordning och den
fördelning på skolenheter som kommunerna fattar beslut om under våren
kan förändras som ett resultat av avtalsrörelsen.

Hemspråksundervisning

Vi vill också med mycket stor skärpa vända oss mot det uttalande som
skolministern gör beträffande grundskolans hemspråksundervisning. Enligt
detta uttalande bör hemspråksundervisningen i huvudsak förpassas till
invandrarelevernas fritid. Ett sådant synsätt röjer en fundamental okunnighet
om hemspråksundervisningens arbetsvillkor och om syftet med undervisningen.

En utveckling i den riktning som skolministern förordar skulle nära nog
innebära dödsstöten för hemspråksundervisningen. Eleverna skulle närmast
uppfatta det som ett straff att tvingas vara i skolan när deras kamrater ägnar
sig åt fritidsaktiviteter. Allt färre elever (och deras föräldrar) skulle välja att
delta i hemspråksundervisningen på dessa villkor. Arbetssituationen för
hemspråkslärarna skulle bl helt omöjlig. Ingen lärare kan försörja sig på att
undervisa några få timmar varje eftermiddag. Resultatet skulle bli en massiv
flykt ifrån yrket och vi skulle få stora rekryteringssvårigheter i framtiden.

Eleverna som deltar i hemspråksundervisningen går inte miste om annan
undervisning! I de allra flesta fall innebär möjligheten till undervisning på
hemspråket i en mindre grupp att man också får tillfälle till färdighetsträning i
timplanens övriga ämnen. Allra mest uttalat är detta i de många fall där
elevernas kunskaper i svenska ännu är så bristfälliga att de har svårt att följa
med i den reguljära undervisningen. I många fall går också hemspråksläraren

Mot. 1987/88

Ub361

11

in i klassen och ger ”sina elever” ett extra stöd i samverkan med klassläraren i
dennes undervisning.

Skolministerns uttalande bidrar också till att nedvärdera hemspråksundervisningens
betydelse och därmed också, indirekt, invandrarna. Under senare
år har också hemspråksundervisningen sakta men säkert kunnat höja sin
status — inte minst genom de uppoffrande arbetsinsatser som våra många
duktiga hemspråkslärare presterar. Många gånger har man fått kämpa med
otillräckliga resurser och oförstående kollegor och skolledningar. De flesta
trodde att den tiden nu var förbi och att hemspråksundervisningen skulle ges
mer jämlika arbetsvillkor. Dessa förhoppningar slås nu i spillror av skolministerns
oövertänkta uttalanden.

Den svenska skolan arbetar redan i ett interkulturellt klimat. Detta skall vi
se som en fördel och inte som en belastning. En naturlig tvåspråkighet hos
många av våra elever är en tillgång för vårt land — en tillgång som vi skall ta
till vara och inte kasta bort i en allmän besparingsiver.

Vi föreslår att riksdagen gör ett kraftfullt uttalande till stöd för hemspråksundervisningen
och därmed avvisar skolministerns uttalande i årets budgetproposition.

Utbildning av hemspråkslärare

Regeringen föreslår att hemspråkslärarlinjen skall avvecklas. Hemspråkslärarutbildning
skall i stället anordnas inom grundskollärarlinjen. Hemspråkslärarlinjen
tillgodoser utbildningsbehovet av hemspråkslärare för samtliga
skolformer - inte bara grundskolan. När riksdagen fattade beslut om
inrättande av grundskollärarlinjen markerades mycket tydligt att utbildningen
inrättades för grundskolans behov till skillnad mot att exempelvis
ämneslärarutbildningen tidigare avsåg såväl grundskolan som gymnasieskolans
behov. Regeringens förslag är därför oroväckande när det gäller att förse
skolväsendet med hemspråkslärare för verksamhet utanför grundskolan.
Hemspråkslärarlinjen bör därför inte avskaffas.

Statsbidrag till fristående skolor

I detta avsnitt kan vi i huvudsak ställa oss bakom den redovisning som
föredragande statsrådet gör i budgetpropositionen. Vi noterar att med denna
redovisning — som grundas på skolöverstyrelsens utvärdering - tycks det nu
råda en stor samstämmighet beträffande värdet av de fristående skolorna.
Vad som nu återstår är att ge dessa rimliga ekonomiska villkor att arbeta
under.

Med hänvisning till det principresonemang som vi fört i vår partimotion om
en ny statsbidragskonstruktion, vill vi hävda att de statsbidragsberättigade
fristående skolorna utan större olägenhet bör kunna förås in i det reguljära
statsbidragssystemet. Därmed blir deras ekonomiska ställning, i vad avser
statligt stöd, likvärdig med den allmänna grundskolan. Riksdagen bör uttala
sig för ett sådant principiellt ställningstagande.

I avvaktan på att ett nytt statsbidragssystem kan införas bör regeringen
återkomma till riksdagen med förslag om ett temporärt stöd för att ge de

Mot. 1987/88

Ub361

12

fristående skolorna en möjlighet till överlevnad och en säkerställd utveckling.

Bidrag till svensk undervisning i utlandet

För närvarande bedrivs högstadieundervisning vid fem av de svenska
utlandsskolorna. Vi föreslår att också den svenska skolan på Costa del Sol
(Fuengirola) ges denna möjligt. Undervisningen har redan en sådan omfattning
att detta är väl motiverat utan att avvakta den av regeringen aviserade
utredningen. Om skolan ges resurser för högstadieundervisning så kommer
detta också att öka förutsättningarna för statligt stöd från de norska och
finska regeringarna för de elever från dessa länder som undervisas vid
skolan.

Gymnasiala skolor m. m.

Under en följd av år har centern krävt en totaldimensionerad gymnasieskola.
Med detta avser vi att alla ungdomar under 20 år — som så önskar — skall
beredas plats i gymnasieskolan. Detta innebär inte några ökade kostnader
för samhället eftersom de ungdomar som inte kan beredas plats i gymnasieskolan
förorsakar kostnader under anslagen B20, kommunernas uppföljningsansvar
och arbetsmarknadsanslaget för ungdomslag. Dessa kostnader
är i regel högre per capita räknat.

De senaste åren har också den socialdemokratiska regeringen utlovat en
gymnasieplats till alla ungdomar under 20 år. Detta har bl. a. skett i de
senaste årens regeringsdeklarationer. Men löftet har inte infriats. I årets
budgetproposition redovisas att ca 7 000 behöriga förstahandssökande i den
prioriterade gruppen 16-17-åringar måste avvisas från gymnasieskolan
innevarande läsår. Det är 2000 fler än året innan! Därtill kommer att ett
okänt antal 18—19-åringar avstått från att över huvud taget söka till
gymnasieskolan eftersom de fått beskedet att de i praktiken är utspärrade
med de prioriteringsregler som nu gäller.

Samtidigt vet vi att vissa yrkesområden ropar efter personal.

Det gäller t. ex. inom vård och hemtjänst. De ansvariga inom landstingsoch
kommunförbunden har vädjat till regeringen om att upphäva prioriteringsreglerna
för dessa utbildningsvägar och skolöverstyrelsen har också
föreslagit detta i sin anslagsframställan. Vi för fram detta krav i ett separat
yrkande men hävdar därutöver att prioriteringsregeln skall upphävas även
för övriga studievägar.

Vi föreslår också ett särskilt tillkännagivande om en totaldimensionerad
gymnasieskola.

Yrkesutbildningen

Vi instämmer gärna i utbildningsministerns lakoniska konstaterande att ”det
är hög tid att göra något”.

Men bara därför — att man kommit till den insikten - får man inte göra vad
som helst!

Under lång tid har regeringen utlovat en proposition om en reformerad

Mot. 1987/88

Ub361

13

yrkesutbildning och det är fortfarande vårt huvudkrav att regeringen snarast
lägger en sådan proposition på riksdagens bord. Det förslag som nu aviseras
kan vi dock inte ställa oss bakom.

Vår allmänna utgångspunkt är att det nu är angeläget att prioritera
yrkesutbildningen. Det, bl. a. genom långdraget utredningsarbete, uppdämda
förnyelsebehovet kräver insatser på bred front om utbildningen skall
kunna ge alla ungdomar en bra utbildning som är i takt med utvecklingen
utanför skolan. Även om situationen inte är fullt så dramatisk som vissa
avsnitt ger intryck av så får inte insatserna för yrkesutbildningen återigen
skjutas på framtiden. Det är förvånande att departementschefen först
framhåller att de flesta yrken fått nytt innehåll och att den nuvarande
utbildningen är otillräcklig samt har brister och begränsningar som måste
rättas till och så slutar med att skjuta reformen på framtiden. Resultatet av
föreslagna åtgärder kommer faktiskt att få genomslag först mot slutet av
1990-talet. Detta är från vår utgångspunkt ingen acceptabel utvecklingsmodell
för skolan.

Även om yrkesele verna, enligt vår uppfattning och flera undersökningar,
generellt sett har ett relativt gott utgångsläge på arbetsmarknaden så måste
utbildningen snarast moderniseras. En uppdatering kan inte längre få stå
tillbaka för utredningsarbeten och försök.

I propositionen framhålls att försöksverksamheten bör ge värdefulla
erfarenheter som kan ligga till grund för hur gymnasieskolans yrkeslinjer
fortsättningsvis skall utvecklas för att svara mot elevernas önskemål och
behov. Enligt vår uppfattning finns redan nu så mycken erfarenhet och
kunskap att man utan den tidsförlust och kostnad som försöksverksamheten
medför kan åstadkomma ändamålsenliga förändringar.

Även arbetsmarknadens parter har, bl. a. i en skrivelse till regeringen,
redovisat sin otålighet över den uteblivna propositionen. Samtidigt har man
dock påpekat att det inte är möjligt att påbörja, vare sig en omfattande
försöksverksamhet eller ett helt genomförande förrän tidigast höstterminen
1989.

Som framgår av det föregående anser vi inte att det finns något behov av
försöksverksamhet med den inriktning som föreslagits. Försöksperioden
leder till att förnyelsearbetet som måste ske på bred front ytterligare skjuts
upp. Vi avvisar inte förslaget enbart på denna grund eller med utgångspunkt i
att det redan nu finns tillräckliga kunskaper, utan även med tanke på att
försöksverksamheten kommer att medföra stora störningar i det planerade
skolarbetet. Vidare ger inte försökssituationen någon relevant erfarenhet
som kan läggas till grund för ett utvecklingsarbete. Att nu, och då under
förutsättning av att riksdagen bifaller förslaget avkräva skolhuvudmännens
ställningstagande till ett så omfattande försök har väckt stor oro inom
skolväsendet. Att närmare riktlinjer för försöksverksamheten först kommer
att presenteras i en senare proposition gör förvisso inte situationen enklare.

En rad frågor står nu obesvarade för dem som skall planera kommande
skolarbetsår. Med försökets omfattning, 5000 platser, begränsas inte
frågorna enbart till försöksverksamheten utan den kommer att få konsekvenser
för hela skolans planering. Kommuner som anmäler intresse för att
deltaga måste mycket snabbt få ett besked om de skall kunna medverka.

Mot. 1987/88

Ub361

14

Besked om vilka särskilda statsbidrag som kommer att utgå till kommun och
medverkande arbetsplatser, meritvärde, elevstatus, lärares tjänsteunderlag,
behörighetskrav, undervisningsskyldighet etc., är bara några frågor som är
avgörande för det slutliga ställningstagandet.

Eleverna skall ha sökt till gymnasieskolans linjer före den 1 februari.
Utgångspunkten är således att 5000 elever skall göra ett omval. Ny
information skall ges och det om studievägar som det finns mycket begränsad
kunskap om. Frågor som alla skall informeras om är möjligheten till omval,
vilka elevområden som skall gälla, vilken kompetens utbildningen ger, vilka
ämnen som ingår, är hittills obesvarade och ställer skolans personal och
ungdomarna i en ohållbar situation. Ingen som känner skolans rutiner kan
försvara denna ordning. En fara som flera erfarna skolinformatörer nu pekat
på är också att information om nya studievägar, efter elevernas ordinarie val
lätt misskrediterar hela skolan. Osäkerheten om övriga studievägars värde
sprider lätt en oro som hela skolan och undervisningen blir lidande av.

Det är mot denna bakgrund vi avvisar tanken på den aviserade försöksverksamheten
och i stället framhärdar i vår åsikt att regeringen bör
återkomma med en proposition om en förändrad gymnasial yrkesutbildning
med start 1989.

Gymnasielärarutbildningen

För närvarande pågår ett intensivt försöks- och utvecklingsarbete på
gymnasieskolans studieförberedande utbildningsvägar. Samtidigt förbereds
en reform för den gymnasiala yrkesutbildningen.

Tillsammantaget innebär detta att behovet av en ny läroplan för hela
gymnasieskolan blir alltmer akut och skolministern aviserar också detta i
budgetpropositionen. En ny läroplan beräknas föreligga i början av 1990talet.

Mot denna bakgrund syns det oss föga välbetänkt att nu genomföra stora
förändringar i utbildningen av lärare för gymnasieskolan och vuxenutbildningen.
Först bör riksdagen fatta beslut om gymnasieskolans framtid och
därefter bör lärarutbildningen anpassas.

Övriga frågor

I likhet med föregående år vill vi lyfta fram frågan om hemkunskapsämnets
ställning i grundskolans läroplan. Frågor som rör kost, hälsa, miljö,
hushållning, ekonomi och livskvalitet gör sig alltmer uppmärksammade.

Vi upprepar vårt krav från föregående år att skolöverstyrelsen bör ges i
uppdrag att, i den pågående läroplansöversynen, också överväga möjligheten
att vidga timramen för ämnet hemkunskap på slöjdämnets bekostnad.

Till frågan om goda kunskaper om kostens betydelse och goda matvanor
hör också den schemalagda skolmåltiden. Vi tar upp den frågan i en särskild
motion men vi vill här peka på det naturliga samband som finns med
hemkunskapsundervisningen.

Mot. 1987/88

Ub361

15

Hemställan

Med hänvisning till vad som anförts i motionen hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om skolans arbetsmiljö och underhåll av skollokaler,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förlängning av utbildningen av lärare för
grundskolans tidigare årskurser,

3. att riksdagen avslår regeringens hemställan vad avser lärartjänster
i grundskolan,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om lärartjänster och lärarfortbildning,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ytterligare resurser till lärarfortbildning,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om det nationella utvärderingsprogrammet,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kommunerna avseende kopiering,

8. att riksdagen beslutar att tilläggsbidraget ökas med 60720000
kronor,

9. att riksdagen beslutar att det särskilda basresursmedeltalet för
mellanstadiet avskaffas,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om skolans resurser och angelägna kvalitetsförstärkningar,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utgiftsram för löneökningar,1]

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om hemspråksundervisning,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om hemspråkslärare,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om statsbidrag till fristående skolor,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett temporärt stöd till fristående skolor,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om högstadieundervisning vid svenska skolan på
Costa del Sol,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en totaldimensionerad gymnasieskola,

17. att riksdagen beslutar att upphäva regeln om företräde för
16—17-åringar vid ansökan till linjerna för vård och social service,

18. att riksdagen beslutar att upphäva denna förtursregel även för
övriga gymnasiala utbildningar,

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om den gymnasiala yrkesutbildningen,

Mot. 1987/88

Ub361

16

20. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära förslag om en
reform i full skala för gymnasieskolans yrkesutbildning med start
höstterminen 1989,

21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om gymnasielärarutbildningen,

22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vidgad timram för ämnet hemkunskap,

23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om schernalagda skolmåltider.

Stockholm den 26 januari 1988
Pär Granstedt (c)

Karl Boo (c) Larz Johansson (c)

Kerstin Göthberg (c) Jan Hyttring (c)

Marianne Andersson (c) Stina Gustavsson (c)

Mot. 1987/88

Ub361

1 1987/88:Fi222