Motion till riksdagen
1987/88:Ub337

av Ulla Tillander m. fl. (c)
om lärarnas arbetsmiljö

Lärarnas arbetsmiljö har i ökad utsträckning uppmärksammats på senare tid.
Lärares upplevelse av arbetsmiljön påverkar direkt yrkesambitionerna och
därmed också undervisningen och resultatet av den och ytterst drabbas
naturligtvis eleverna. I skolans vardag finns det tyvärr många inslag som
försämrar arbetsmiljön.

Den otrygghet och splittring, som har sin orsak i besvärliga bakgrundsförhållanden
hos vissa elever, skapar inte sällan en arbetsmiljö som kan
upplevas närmast som olidlig. Drastiskt ökade sjuktal bland lärare talar sitt
tydliga språk. Särskilt oroande är att lärarna drabbas av mycket hög
sjukfrånvaro när de närmar sig femtio år och alltså fortfarande har en lång
period kvar av sitt yrkesverksamma liv. Detta är desto mer alarmerande som
det är fråga om lärare med stor erfarenhet av undervisning och fostran och
vars arbetsbörda borde förväntas lindras tack vare rutin och erfarenhet. Det
är allmänt omvittnat att arbetet i skolan har blivit mer påfrestande. Inte
främst för att arbetsuppgifterna har ökat i antal och omfång, något som
inkräktar på undervisningen och lätt ger ett intryck av splittring, utan
beroende på att elever i allt större utsträckning kommer ifrån otrygga
hemmiljöer och i många fall saknar förmåga att koncentrera sig och lyssna.

För eleverna är det viktigt att de kan uppleva trygghet i skolan. Denna
elementära grundförutsättning för en harmonisk utveckling är tyvärr inte
någon självklarhet. Att situationen i skolan av många lärare omvittnas ha
blivit besvärligare förtjänar att tas på allvar och inte viftas bort. Redan på
lågstadiet är bristen på uppmärksamhet hos eleverna — oron, oförmågan till
lugnt lyssnande på instruktioner, inslagen av våld eller hot om våld - tydligt
märkbar.

Att det är mycket som är bra och fungerar utmärkt i skolan får inte tas till
intäkt för att så många vittnesbörd om grovt störande inslag inte skulle ha en
verklighetsförankring. Att hälsan tiger still kan inte åberopas gentemot
mängden av tydliga symptom på att denna hälsa i många delar av skolkroppen
hotas. Och är det så att arbetet i skolan störs på ett oroväckande sätt och
att det har blivit ett allt vanligare och allvarligare inslag i skolornas
vardagstillvaro, på skolgårdar, i korridorer, i trappuppgångar och i klassrum,
då är det fråga om en skada som tillfogas såväl skolans personal som elever
och förutsättningen att genomföra aldrig så högt syftande läroplaner.

Det rör sig alltså om störningar av en arbetsmiljö som direkt påverkar

Mot.
1987/88
Ub337—344

1 Riksdagen 1987/88.3 samt. Nr Ub337-344

trivseln och arbetsresultatet för både lärare och elever. När lärare med lång
erfarenhet bakom sig inte sällan utsätts för förhållanden och hamnar i
situationer som de trots sin erfarenhet inte kan bemästra och som upplevs
som frustrerande och ibland förnedrande och där skolans resurser konstateras
vara uttömda och otillräckliga, så kan man säkert räkna med att samma
upplevelse har många elever fast det sällan eller aldrig noteras i någon
statistik.

Statsmakten måste ta ett större ansvar för arbetsmiljön på den största
arbetsplatsen i varje kommun som skolan i allmänhet utgör. Ansvariga
myndigheter kan inte slå sig till ro med att bilden av skolan är mångfasetterad
och mångexponerad. Det borde inte överraska om skolan som en del av
samhället påverkas och tar intryck av den slapphet som visat sig på så många
andra områden och flitigt exponerats i massmedia. Man kan tänka på den
ökade brottsligheten, den minskade uppklarningsprocenten när det gäller
brott, den bristande efterlevnaden av hastighetsbegränsningar, illegal spelverksamhet
med anknytning till knark- och spritsmuggling i stor skala,
klippekonomins matadorer som med smarta metoder kapar till sig stora
vinster och kapar bort skatter, slappheten inom fångvården, ideologiskt
motiverad av en missinriktad humanism, som tillåtit grova brottslingar och
landsförrädare att ta rättvisan i egna händer. Allt detta sammantaget
tillhandahåller lockande förebilder som förmedlar budskapet att brott lönar
sig, att var och en är sig själv närmast, att regler gäller endast för dem som
väljer att följa dem, att vassa armbågar och framfusighet lönar sig, att den
som är snäll och skötsam är dum, att samhället kanske är en djungel där
djungelns lag gäller.

Denna snedvridna idealbildning understryks och understöds av videovåldet
som fritt får florera. Samvetslösa element som för länge sedan har gjort
upp med förlegade värden som solidaritet, hänsyn till barn och ungdom
under det hycklande åberopandet av tryckfrihet och konstnärlig frihet, tillåts
sko sig på denna skumma hantering. Föräldrar och lärare som länge efterlyst
gränser för denna ohämmade tolerans har hittills vädjat förgäves. Videovåldet
har en utbredd spridning och når speciellt de barn och unga människor
vars sociala miljö redan är mycket dålig.

Trots alla dessa negativa påverkningar, som direkt motverkar de mål som
riksdagen genom läroplanen ställt sig bakom, är regeringen märkvärdigt
passiv. På område efter område tornar problemen upp sig, något som borde
ge regeringen mycket att göra. Men mycket litet händer.

Skolan måste få stöd i sin strävan att bibringa eleverna känsla för det
personliga ansvaret. Elevernas normbildning får inte försummas. Satta
gränser måste upprätthållas. Påföljder måste finnas. Elever som notoriskt
förstör arbetsron i klasserna måste kunna skiljas undan och det måste finnas
resurser för att de omhändertas på ett adekvat sätt. Man måste tänka på alla
dem, och det är flertalet, som hade förväntningar på skolan och ambitionen
att göra sitt bästa men som får allt detta förstört och som resignerar och
känner sig missräknade, därför att några i klassen kan topprida både
kamrater och lärare och förvandla lektion efter lektion till söndertrasad
meningslöshet.

Mot. 1987/88

Ub337

2

De lagar och förordningar som gäller för närvarande och som kan få
konsekvenser som ter sig orimliga och som nära nog omöjliggör för lärare att
ingripa i akuta kontroverser på skolgårdar och i korridorer måste revideras.
Händelsen på Stenungsskolan i Stenungsund kan tjäna som skolexempel i
dubbel mening.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om lärarnas arbetsmiljö,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av åtgärder för att skolan skall utgöra en
bra arbetsmiljö för både personal och elever,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av översyn av de lagar och förordningar
som gör det tveksamt för lärare att ingripa i kontroverser inom skolan.

Stockholm den 25 januari 1988

Mot. 1987/88

Ub337

Ulla Tillander (c)
Stina Gustavsson (c)
Rune Backlund (c)
Ingbritt Irhammar (c)

Rosa Östh (c)

Karin Israelsson (c)
Martin Olsson (c)

3