Motion till riksdagen
1987/88 :Ub294

av Lars Werner m. fl. (vpk)

om förbättringar av läromedelsstandard, skollokaler
m. m.

Det har ställts stora förhoppningar till årets budgetproposition. Särskilt efter
den socialdemokratiska partikongressen stegrades förväntningarna om att
nu äntligen skulle också socialdemokraterna komma att föreslå upprustning
av ungdomsskolan.

Från vpk:s sida välkomnade vi uttalanden från statsministern, vilka
förebådade löften om insatser för att ge skolan en bra läromedelsstandard.

Vad händer då?

Jo, när det gäller skolböcker kommer regeringen tydligen att föreslå
lagändringar så att kommunerna tvingas betala den nödvändiga standarduppryckningen.
Ett behov som skapats av regeringens nedskärningspolitik
inom skolan skall nu repareras av de som drabbats. Ytterligare pålagor på
kommunerna alltså.

Behoven av förbättrad arbetsmiljö i form av fräscha skollokaler går
regeringen förbi och talar i stället om ”överhettningen” på byggmarknaden.
Den av socialdemokraterna förvaltade kapitalismen och dess oförmåga till
planmässig samhällsutbyggnad skall alltså landets elever, lärare och annan
skolpersonal få sitta emellan för.

Skomåltider går man också i stort sett förbi, med undantag av att det i
budgetpropositionen påpekas att detta är en kommunal angelägenhet. Det
vet de flesta, så denna upplysning var väl onödig.

Så här blev det alltså med de socialdemokratiska löftena från kongressen.

En tidning skrev om budgeten att den var ”tjock men tam”.

För ovanstående områden kan det sägas att det hade varit önskvärt om den
åtminstone hade varit ”tunn men vild”.

Det är nödvändigt att det nu läggs fast en plan för att återrestaurera skolan
inom områden som lokaler, skolmåltider, utrustning, skolbibliotek och
läroböcker.

När vpk i fjol lade förslag på dessa områden stod vi ganska ensamma. I år
noterar vi med tillfredsställelse att vi har ett brett stöd. 22 organisationer
stöder våra krav främst rörande läromedelsstandarden. Bland dessa organisationer
återfinns bl. a. LO, TCO, SAF, Elevorganisationen och SACO/SR.

Skolan är ett viktigt fördelningspolitiskt instrument. Genom att satsa stora
resurser på dagens barn och ungdomar, genom att sträva efter att ge alla en så
harmonisk uppväxt och god utbildning som möjligt, kan man möjliggöra
större jämlikhet och ökad demokrati i morgondagens samhälle.

Sverige är ett rikt land, ett av de rikaste i världen. Då borde det också vara
självklart att alla nödvändiga resurser satsades på landets framtid - våra barn
och ungdomar. Men så är det inte i dag. Larmrapporterna om försämrad
skolmiljö och utbildningskvalitet har under senare år duggat tätt. Detta har
sin grund i försämrade och indragna statsbidrag till skolan - sedan 1980 har
nedskärningen uppgått till närmare 3 miljarder kronor. Skolområdet har
också drabbats kraftigt av kommunala nedskärningar, i och med att staten
under en följd av år lastat över fler och fler utgifter på kommunerna samtidigt
som man t. ex. tagit bort den kommunala beskattningsrätten på juridiska
personer.

I en PM från 1983-07-07 skriver SÖ: ”De största besparingarna/förändringarna
inom skolsektorn har gjorts på kostnader för läromedel, skolskjutsar
och skolmåltidsverksamhet. Enligt Svenska Kommunförbundet ligger
50 % av gjorda besparingar inom nämnda områden. Besparingar av större
omfattning har också gjorts på kostnader för lokaler, samlad skoldag och
musikskolan samt för vissa kulturella aktiviteter.”

Endast i vissa fall har nämnderna kunnat iaktta en försämrad undervisningssituation
som en konsekvens av gjorda besparingar. Men det har också
framförts att smärtgränsen nu är nådd i vissa kommuner och att ytterligare
besparingar kan få vittgående konsekvenser för skolans verksamhet.

Läromedel

För att en god utbildningsstandard skall kunna garanteras måste naturligtvis
läromedlen vara av god kvalitet. Men hur ser det ut i dag i Sveriges skolor?

Läroböckerna är ofta gamla och slitna, uppgifterna föråldrade eller ibland
helt inaktuella. Årskurser får ärva böcker efter varandra, vilket för med sig
nedkladdade och trasiga böcker, som gör det svårt att hålla studieintresset
uppe och omöjligt att träna studieteknik, eftersom man är tvungen att
förbjuda eleverna att anteckna och göra understrykningar i boken. Gåvoläromedel
tillhör i de flesta kommuner en svunnen tid, och ofta får eleverna
inte ens behålla sina övningsböcker, utan även dessa återanvänds. Men inte
ens detta räcker. Bristen på övningsmaterial och läroböcker kompenseras
med stenciler, vilket dels ofta är ett brott mot kopieringsavtalet, dels är ett
allt annat än stimulerande sätt att lära sig något på.

Ett stort problem här är den mycket kraftiga prisökningen på läroböcker
under senare år. Läromedelscentralen i Kiruna undersökte 1985 prisökningarna
på läroböcker under perioden 1980—1985. Det visade sig att förlagen
hade höjt sina priser med 96 % på fem år. Under samma period ökade
Kiruna kommuns läromedelsanslag med 22 %. Situationen är liknande i de
flesta kommuner i landet.

Har man väl köpt in ett läromedel finns inte pengar till att byta - det som
finns fastslaget i både läroplan och skolförordningen om att klassen och
läraren gemensamt skall välja läromedel, sätts ur spel.

Läromedel produceras i allmänhet utifrån de förslag till uppläggning av
undervisningen som finns i SÖ:s läroplanssupplement. Detta leder dels till att
den faktiska centralstyrningen av undervisningen blir stor, dels till att
böckerna ofta blir mycket faktaspäckade och omfångsrika och därmed också

Mot. 1987/88

Ub294

13

dyra. Detta leder i sin tur till att stressen ökar i och med att läraren känner
press på sig att hinna igenom boken, och alltför ofta går sammanhang och
orsakssamband förlorade i den enorma fakta- och detaljrikedomen.

Vpk anser att det i stället skall införas basläroböcker i de allra flesta av
skolans ämnen, böcker som just förklarar samband, utvecklingslinjer och
orsaker. Detta ger en nödvändig kunskapsgrund och skapar ett naturligt
intresse hos eleven att vilja veta mer och att själv söka kunskap.

Men det är också oerhört viktigt att komma ihåg att kunskapsinhämtandet
inte är något som slutar i och med examensdagen, utan att det är en process
som fortgår hela livet. I det här sammanhanget ter sig också kravet på
gåvoläromedel som något helt självklart - alla människor har åtminstone
någon gång i livet behov av att ”gå tillbaka” och repetera tidigare inlärda
kunskaper.

Förutom basläromedel måste skolbibliotek, inbjudna föreläsare, massmedier
etc. få en mycket större och naturligare del i undervisningen än i dag.

Eleverna måste ges möjlighet att ta del av det samhälle vi lever i, dess
historia och kultur, och de måste ges möjlighet till att kritiskt granska och
bedöma det, att skapa sina egna åsikter och värderingar. Den passiva
undervisningen måste bytas mot ett aktivt kunskapssökande!

Skolbiblioteken, som i detta har en stor uppgift att fylla, har dock under en
lång tid varit utsatta för en katastrofal nedrustning. Enligt ”Barns tillgång till
böcker” (kulturrådet 1984:2) halverades bokanslagen i genomsnitt mellan
åren 1974 och 1984, om man ser till köpkraft. 6 % av de undersökta skolorna
hade inga böcker alls. Öppettiderna varierade också kraftigt mellan olika
skolbibliotek, liksom personalsituationen.

Vpk anser därför att staten måste anslå pengar till en kraftig upprustning
av skolbiblioteken, samt att klara riktlinjer för skolbibliotekens lokalstorlek,
mediebestånd, öppethållande och krav på personal måste skrivas in i
skolförordningen.

AV-hjälpmedel

I och med nedskärningar på läromedelsanslagen kan naturligtvis ej heller
bildband, radioprogram och liknande köpas in i den utsträckning som skulle
behövas. Även här innebär det att materialet blir föråldrat och slitet. Det
finns heller inte alltid pengar att laga OH-apparater, diaprojektorer,
bandspelare och liknande som går sönder.

Maskiner, verkstad

De minskade anslagen till utrustning har lett till att undervisningen på många
håll nu bedrivs på föråldrade maskinparker som inte alls svarar mot den
kvalitet som finns ute i näringslivet.

Slitna och mer eller mindre trasiga maskiner i verkstads- och slöjdsalar
utgör också ett allvarligt arbetsmiljöproblem i skolorna. Bristen på pengar
gör att de inte byts ut eller repareras i den takt som är nödvändig. På en del
skolor har man t.o.m. måst låta hela moment av undervisningen utgå på
grund av bristen på hela maskiner. Vpk anser att den här situationen är helt

Mot. 1987/88

Ub294

14

oacceptabel - statsmakternas spariver går ut över både undervisningens
kvalitet och elevernas hälsa.

Åtgärder

För att åtgärda den akuta situationen på läromedelssidan föreslår vpk ett
reinvesteringsprogram som skall löpa på fem år. Till detta vill vi ur
statskassan årligen anslå 100 milj. kr. att betalas ut som 50-procentiga
statsbidrag för inköp av läromedel, dvs. läroböcker. AV-hjälpmedel,
maskiner, biblioteksböcker osv.

Vi anser att dagens situation är alltför allvarlig och att rapporterna om
brister och undermåligheter kommer med sådana klara och entydiga fakta
och i sådan mängd, att åtgärder för att förbättra läget på läromedelssidan
snarast måste sättas in.

Skolmat

Att det går åt mycket näring och energi både till att växa och till att orka vara
aktiv, hänga med och lära sig på lektionerna, det är väl en självklarhet. Men
den praktiska konsekvensen av detta - att eleverna behöver näringsriktig och
varm mat i skolbespisningen - är tydligen inte lika självklar.

Enligt statskontorets rapport 1986:19 är livsmedelskostnaden för en måltid
inom försvaret i genomsnitt 9:58 kr., motsvarande för kriminal- och
missbrukarvård är 9:87 resp. 11:07 kr. På den växande generationens mat
satsas det endast ungefär hälften så mycket: dag- och fritidshem 6:80 kr.,
skolor 5:85 kr. Bristerna syns också mycket tydligt i många skolmatsalar; på
många håll har mjölken tagits bort, en matsedel med helt kött är otänkbart,
soppa minst en dag i veckan, ofta flera. Det är inte ovanligt att den lagade
maten har ersatts med fil eller kräm, åtminstone en dag i veckan. Färska
grönsaker serveras sällan eller aldrig. En del kommuner, t. ex. Lund, har
infört matavgifter för gymnasiestuderande. Listan med exempel skulle
kunna göras mycket längre. ”Lunchen ska innehålla minst en tredjedel av
dagens näringsbehov” - det får eleverna lära sig i hemkunskapen. Men
skolan förmår inte ens på detta så konkreta område att omsätta elevernas
teoretiska kunskaper i praktisk verklighet!

Förutom otillräckliga resurser till inköp av råvaror, finns det även andra
orsaker som bidrar till att försämra matkvaliteten, t. ex. centraliseringen av
tillagningen. I och med den kraftiga utbyggnaden av centralkök i kommunerna
under framför allt 1970-talet har många problem uppstått: avståndet
mellan producent och konsument har ökat, kvaliteten på maten har blivit
sämre etc. Centralköksmodellen innebär också problem i distributionsledet.
Att först kyla eller frysa maten för att sedan värma upp den i ett
mottagningskök blir dyrt. Det andra alternativet, att distribuera maten varm,
har andra problem och nackdelar. Enligt statskontorets rapport 1986:10 är
det ofta svårt att iaktta livsmedelslagens bestämmelser om att temperaturen
inte får understiga 60°C samt livsmedelsverkets rekommendationer om
maximalt två timmars varmhållning (för att undvika näringsförluster och
försämringar i matens smak, utseende och konsistens).

Mot. 1987/88

Ub294

15

Dessutom har också nedskärningar av personal och otillräckliga skolmatsalar
på många håll lett till att matrasterna sträckts ut över dagen, så att första
kullen elever kanske får äta redan kl. 10.00 medan den sista kan få vänta ända
till 13.30 (då har maten också varmhållits flera timmar, med redovisad följd).
Förutom att detta naturligtvis leder till hungriga och trötta elever, kan dessa
oregelbundna mattider, tillsammans med den dokumenterade stressen och
provhetsen i skolan, leda till försämrad hälsa bland eleverna, bl. a. i form av
magkatarr och återkommande huvudvärk.

Ytterligare ett problem utgör den ofta bullriga och stressande miljön i
skolmatsalarna. Detta återkommer vi till under stycket om lokaler.

Åtgärder

Vpk anser att skolmåltider med ett näringsinnehåll motsvarande minst en
tredjedel av det dagliga näringsbehovet är nödvändiga villkor och hjälpmedel
för utbildningen. Bra och kostnadsfria skolmåltider kan helt och fullt
jämföras med andra nödvändiga resurser i skolan, såsom böcker, skrivmateriel
och verktyg. Därför anser vi att det i skollagens 4 kap. 15 § och 5 kap.
14 § skall skrivas in att eleverna utan kostnad skall ha tillgång till skolmåltider
motsvarande minst en tredjedel av det dagliga näringsbehovet.

Vi anser vidare att de problem som den stora centraliseringen av
tillagningen skapat måste åtgärdas, liksom problemet med otillräckliga eller
otrevliga matsalar. Vi föreslår därför att statsbidrag skall utgå för om- och
tillbyggnation. Denna bidragskonstruktion kommer vi närmare att redogöra
för under stycket ”lokaler”.

Lokaler

Direkta och kraftiga åtgärder måste snarast sättas in för att förbättra
elevernas dagliga arbetsmiljö och minst höja dess standard till en nivå som
skulle vara acceptabel i övriga delar av arbetslivet. Vpk kan inte se att det
skulle finnas någon som helst anledning att ställa lägre krav på elevernas
arbetsmiljö än på andra arbetstagares. Problem med dåliga ljus-, ljud- och
luftförhållanden måste lösas. Arbetsplatserna - klassrummen - måste
anpassas både efter det arbete som utförs där och dem som utför det eleverna.

Detta leder i sin förlängning till det självklara kravet på ”hemklassrum” varje
klass skall ha ett ”eget” klassrum där de bedriver de flesta av sina
studier. Förutom att detta skulle ge en bättre psykisk arbetsmiljö i och med
att man får en fast arbetsplats, ger det också rent fysiska förbättringar för
eleverna. De kan ha sina saker samlade vid bänken och slipper släpa omkring
tunga väskor med böcker hela dagarna. Varje elev får en ”egen” bänk som
ergonomiskt anpassas efter just honom/henne - i dag är oftast stolar och
bänkar utförda i en ojusterbar standardstorlek, trots att eleverna i en
högstadieklass säkert kan variera i längd från 150 till 190 cm. Det finns även
andra ergonomiska brister med dagens skolbänkar, vilket flera läkare slagit
larm om.

Även gymnastiksalen är elevens arbetsplats. Idrott är ett obligatoriskt

Mot. 1987/88

Ub294

16

skolämne, och då borde det också vara självklart att det på alla skolor finns
omklädningsrum och duschar som fungerar tillfredsställande. Detta är dock
tyvärr inte fallet på många skolor. Utslitna, trånga lokaler och trasiga
duschar är verkligheten på många håll. Hur skall man uppfylla strävandena
till samgymnastik med både tjejer och killar om det bara finns ett dusch- och
omklädningsrum att dela på?

Målsättningen att handikappade elever skall kunna delta i den ordinarie
skolans undervisning är också svår eller omöjlig att uppnå på många skolor, i
och med att t. ex. hissar och rullstolsramper saknas på många håll.
Astmatiker och allergiker drabbas av dåliga luftförhållanden och otillräcklig
ventilering, och i ett flertal kommuner har deras situation avsevärt försämrats
i och med att man dragit ner på städningen för att spara pengar.

Eleverna måste också, precis som alla andra arbetstagare, ha rätt till
trevliga och ändamålsenliga rast- och lunchrum. För att orka med skolarbetet
behöver man lugn och avkoppling under rasterna. Men situationen på de
flesta skolor är tyvärr den helt omvända: långa matköer ger kort tid att äta på,
ofta i bullrig och stressande miljö, obefintliga eller på tok för små
uppehållsrum, också dessa ofta med hög ljudvolym.

I Lgr 80 och förslaget till ny lärarutbildning för grundskolan ställs också
stora och delvis nya krav på skolans lokaler, t. ex. behövs arbetsplatser för
lärare i skolan och lektionssalar av varierande storlekar, något som i dag
saknas i många skolor. På många håll finns inte heller tillräckligt med
grupparbetsrum, och det finns skolor som inte har någon annan större
samlingssal än matsalen.

Det krävs alltså kraftiga upprustningar av många skolors lokaler. Vpk
föreslår därför att staten skall anslå 400 milj. kr. årligen för renovering och
om- och tillbyggnad av skollokaler. Pengarna skall betalas ut till kommunerna
i form av 50-procentiga statsbidrag under en femårsperiod och de skall
användas till förbättringar av såväl direkta undervisningslokaler som skolmatsalar,
bibliotek, om- eller tillbyggnad av tillagningskök, uppehållsrum
osv.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen beslutar om ett femårigt reinvesteringsprogram för
ungdomsskolan, i enlighet med vad som i motionen anförts,

2. att riksdagen för budgetåret 1988/89 som särskilt anslag beslutar
anslå 500 milj. kr. till särskilt reinvesteringsprogram för ungdomsskolan,

3. att riksdagen beslutar ändra skollagen avseende skolmåltider, i
enlighet med vad som i motionen anförts.

Stockholm i januari 1988
Lars Werner (vpk)

Bertil Måbrink (vpk) Nils Berndtson (vpk)

Jörn Svensson (vpk) Inga Lantz (vpk)

Björn Samuelson (vpk) Bo Hammar (vpk)

Mot. 1987/88

Ub294

17