Motion till riksdagen
1987/88: Ub246

av Bengt Westerberg m. fl. (fp) M

om skolan 1987/88

Ub246

Vad vi föreslår i sammanfattning

Vi föreslår i denna motion att riksdag och regering öppnar möjligheter för
ett förändringsarbete i den svenska skolan med sikte på att det nya regelsystemet
skall vara fullt genomfört senast till 1992. Målet med reformen är
att, inom ramen för allas rätt till en grundutbildning av god kvalitet,
åstadkomma en radikal individualisering av undervisningen och en pedagogisk
förnyelse av den svenska skolan. Medlet är att starkt öka friheten i
hela systemet: för elever och föräldrar genom t. ex. rätt att välja skola
inom det kommunala skolväsendet, rätt att starta egna skolor med fullt
statsbidrag, ökade möjligheter till val inom skolan, bl. a. på högstadiet
m. m., för lärare och skolor rätt till pedagogisk profilering, ökad frihet att
prioritera stoffet m. m. och för kommuner rätt att organisera skolverksamheten
efter lokala behov och önskemål. Ett annat medel är att utöka tiden
för inlärning av baskunskaper genom att skolan förlängs med ett år genom
skolstart vid sex år och att baskunskapsträning införs i förskolan från fyra
års ålder.

I en separat motion till detta riksmöte yrkar vi att anslaget för lokal
skolutveckling skall öka med 30 milj. kr. för att genom fortbildning och
vidareutbildning stödja lärarna. Vi yrkar vidare att anslaget för förstärkningsresursen
skall öka med 70 milj. kr. för att underlätta det krav som vi
ställer i denna motion, nämligen att kommunerna skall kunna utnyttja
förstärkningsresursen för att minska antalet elever till 25 i varje klass i hela
grundskolan.

1. Utgångspunkter

Denna motion bygger på den liberala reformtraditionen på utbildningsområdet.
Kunskap befriar människor. Alla, oavsett ekonomisk ställning, bostadsort
eller begåvning måste i ett rikt land som vårt ha rätt till utbildning,
anpassad till vars och ens förutsättningar och av bästa möjliga kvalitet. På
tröskeln till kunskapssamhället är det en större uppgift än någonsin.

De förändringar vi föreslår innebär framför allt att öppna möjligheter.

Den svenska skolan har haft mer än nog av förändringar som tryckts på 1

1 Riksdagen 1987/88. 3 sami. Nr UH246

uppifrån. Det förändringsarbete som vi nu anser vara angeläget måste ta
sin utgångspunkt i de idéer och den kreativitet som finns hos de verksamma
i skolan. Att förändra skolan tar tid. Men om vi börjar nu borde det
vara möjligt att till folkskolans 150-årsjubileum 1992 ha lagt grunden till ett
nytt skolsystem som är bättre rustat att möta det nya seklets krav.

Kunskap allt viktigare

Kunskap har alltid varit viktigt — för individer och för samhällen. Men i
vår tid ser vi hur kunskap i ordets vidaste mening håller på att bli den helt
avgörande produktions- och konkurrensfaktorn på bekostnad av råvaror
och kapital. Allt tyder på att den utvecklingen kommer att fortsätta. I
”informationssamhället” blir satsning på kunskap — alltifrån spaning efter
ny kunskap i spjutspetsforskningen till spridning av viktig och etablerad
kunskap till alla - en tvingande nödvändighet för varje nation som vill
bevara och utveckla sin välfärd. För individerna blir kunskap ett allt
viktigare medel att förverkliga sina drömmar och livsmål.

Det är därför morgondagens svenska skola måste bli så mycket bättre än
dagens. Man kan och bör diskutera hur bra eller dålig dagens svenska
skola är. Det går att hitta argument både för påståendet att den svenska
skolan har lyckats bra och att den lyckats dåligt. Det som är uppenbart för
oss är att den skola vi nu planerar för, säg sekelskiftets skola, måste vara
avsevärt mycket bättre än vår nuvarande, helt enkelt därför att kraven på
skolan kommer att vara så mycket större då. Då har vi definitivt inte råd
med en skola som dödar nyfikenhet eller inte tar tillvara allas kreativitet.
Då måste vi helt enkelt ha en skola som tar till vara och vidareutvecklar
varje ung människas inneboende förmåga. Så enkelt kan ett så svårt
uppdrag beskrivas.

Ha rimliga förväntningar på skolan!

Nästan alla som tänker och skriver om skolan inser vilka fantastiska
möjligheter som ligger i en bra skola. Också vi formar vår politik i en stark
tilltro till vad lärare, föräldrar och elever kan uppnå i svenska skolor om de
får rätt förutsättningar.

Men man skall också ha i minnet att det är ett problem att den svenska
skolan blivit en tummelplats för samhällsreformatörerna och deras visionära
ideal. När de idealen så småningom formulerats till riksdagsbeslut och
staplats på varandra har de blivit en tung börda av förväntningar på den
svenska skolan. Samhällets — alltså politikernas, föräldrarnas, arbetsmarknadens,
massmedias, ja hela allmänhetens - krav på den svenska
skolan har blivit så många och så starka att de i sig blivit ett problem.
Skolan förväntas inte bara ge alla barn hyggliga baskunskaper, den skall
också bidra till jämställdhet, den skall integrera invandrarbarn, den skall
motverka ungdomsvåld, den skall föra nya grupper i kontakt med kulturen,
den skall minska antalet trafikolyckor, den skall minska kariesfrekvensen,
den skall ge alla ett samhällsetiskt minimum, den skall uppfostra barnen till

Mot. 1987/88

Ub246

2

dugande samhällsmedborgare i de fall där hemmets egen uppfostran inte
räcker till, etc., etc.

Många verksamma i skolan känner dessa krav betungande. De tycker att
det är en disproportion mellan de stora kraven och de resurser som står till
buds för att klara kraven. Många påpekar också den ringa uppskattning
man erhåller när man trots allt klarar de flesta krav som ställs. Detta är ett
strategiskt huvudproblem som de ansvariga för skolpolitiken måste tillmäta
den största vikt: personalen längst ut i organisationen, t. ex. många
lärare, känner sig ofta starkt otillfredsställda med sin arbetssituation.

Vår politik innebär förvisso också krav på morgondagens skola. Men vi
menar att det är viktigt att slå fast att förväntningarna måste vara realistiska.
Skolan kan inte lösa alla problem.

Skolpolitiken för framtiden måste bygga på realism, på en stark tilltro till
och uppskattning av den personal som skall förverkliga de uppställda
målen, och på en insikt om att samhället runt omkring skolan - först och
främst hemmen, men också t. ex. föreningsliv, kamrater och massmedia i
många fall kan hjälpa till att nå de ambitiösa målen.

Hur bra eller dålig är den svenska skolan?

Det förekommer en rätt omfattande kritik mot den svenska skolan. Det är
emellertid utomordentligt svårt att ge meningsfullt svar på frågan om den
svenska skolan är bra eller dålig. Vilket svar man ger är dels beroende av
vilken del av den svenska skolan man bedömer, dels vad man jämför med.
De utvärderingar av skolan som görs ger inte något stöd för påståendet att
den svenska skolan generellt sett skulle ha blivit sämre.

Vi tycker det finns anledning att framhålla de allra flesta svenska lärare
gör ett mycket bra jobb. Tack vare deras skickliga insatser har skolan
fortsatt att fungera hyggligt, trots en del attentatsförsök från alltför ivriga
skolreformatörer.

Hur bra den svenska skolan skulle kunna vara vet vi inte, för det är bara
den SÖ-styrda skolmodellen som fått prövas. Vår inställning är att det,
som sagt, är meningslöst att inta någon generell ståndpunkt i frågan om den
svenska skolan är bra eller dålig, utan det viktigaste är att konstatera att
den svenska skolan måste bli bättre.

Och att det finns brister är uppenbart. Låt oss peka på några:

- Individualiseringsmålet har inte nåtts i den utsträckning som varit
önskvärt.

- De — som det brukar heta - ”svagaste” eleverna far ofta illa i den
svenska skolan. Det är egentligen bara ett exempel på den otillräckliga
individualiseringen. Också särskilt begåvade elever har ibland svårt att
finna sig till rätta i skolan.

- Skolan gör inte tillräckligt för att bevara barnens naturliga nyfikenhet
och stimulera deras kreativitet.

Skolan misshushållar med sin viktigaste resurs - lärarna. De känner sig
ofta oinspirerade och missförstådda.

Mot. 1987/88

Ub246

3

Vad får skolan kosta?

Den svenska skolan kostar per elev mer än andra länders skolsystem.
Statens och kommunernas satsningar på utbildning har ökat kraftigt, åtminstone
fram till slutet av 1970-talet. Utbildningskostnadernas andel av
BNP tredubblades mellan 1940 och 1980. Under den tiden fördubblades de
studerandes andel av befolkningen (från ungefär 10 % till ungefär 20 %). I
ett kortare tidsperspektiv kan man säga att satsningarna på utbildning legat
på en ganska konstant nivå. Skolväsendet har visserligen drabbats av
besparingar, men samtidigt har utbyggnad av vissa verksamheter pågått.
Antalet anställda per 100 elever tar t. ex. fortsatt att öka. En övervältring
av kostnader har skett från staten till kommunerna.

Uttryckt som andel av BNP har utbildningskostnaderna (exklusive personalutbildning)
sjunkit från 9 % 1980 till 7,8 % 1985. Det året satsade stat
och kommun drygt 60 miljarder kr. på skolväsendet.

Expertgruppen för studier av offentlig ekonomi (ESO), som är ett organ
inom finansdepartementet, har undersökt produktiviteten inom utbildningsväsendet.
Undersökningar av det slaget är behäftade med stora svårigheter,
men med vissa reservationer kommer undersökningen fram till att
produktiviteten sjunkit ganska kraftigt inom skolan under perioden 19601980.

Undersökningarna av produktiviteten påminner om att skolans resultat
inte bara, eller kanske ens främst, beror på vilka ekonomiska resurser som
satsas. Vi har svårt att tro att en huvudförklaring till bristerna i den
svenska skolan skulle vara otillräckliga resurser. Den slutsatsen stöds
också av vetenskapliga undersökningar i Sverige och andra länder. En
mycket omfattande undersökning i USA visar, kanske överraskande, ett
mycket svagt samband mellan ekonomiska resurser och goda resultat i
skolorna. Vår slutsats för den svenska skolans del är att förklaringen till
problemen i skolan först och främst måste sökas i det psykologiska klimatet.
Det gäller att skapa den entusiasm bland de verksamma som krävs för
att man skall nå bra resultat med de resurser som står till buds.

Om man ser till de totala utbildningssatsningarna i samhället har de med
stor sannolikhet fortsatt att öka, också under senare år. Det har nämligen
skett en mycket kraftig expansion av företagens utbildningsinsatser. Denna
nästan explosionsartade utveckling har föga uppmärksammats i den
offentliga utbildningsplaneringen. Arbetsgivarna anses numera lägga ner
mer än dubbelt så mycket pengar som staten och kommunerna på utbildning
av vuxna. Vi tycker att denna expansion är en mycket positiv utveckling.

Vår bedömning är att de ökade utgifter för skolan som förslagen i denna
motion medför, i huvudsak kan kompenseras med de besparingar och
effektiviseringar vi också föreslår. Skulle det på kort sikt inte vara möjligt,
anser vi att man bör vara öppen för att staten - bl. a. mot bakgrund av den
snabba utbyggnaden av företagsutbildningen - överför statsbidrag från
vuxenutbildningen till ungdomsskolan. Det vore fel att tolka detta som en
negativ inställning till vuxenutbildning. Vi tror tvärt om att det är nödvändigt
att nu och i framtiden ha en omfattande utbildning av vuxna, och en

Mot. 1987/88

Ub246

4

betydande del av den bör vara skattefinansierad. Men i en situation där
man tvingas prioritera mellan skilda utbildningsönskemål finns det större
möjligheter att spara inom vuxenutbildningen — t. ex. genom att införa
högre avgifter för studiecirklar — än i ungdomsskolan.

Mångfald och profilering

Den svenska skolan är världens mest centralstyrda. Det är en sanning
också efter SIA-reformen och andra typer av decentraliseringsbeslut. På
skolområdet, liksom på många andra områden, finns i Sverige en stark
tilltro till centralt fattade beslut och likformighet.

Det går inte att säga vilken pedagogisk metod som är den bästa. Just
därför är det så fel att likrikta det pedagogiska innehållet i skolan så hårt
som nu sker. I stället skall vi skapa mycket mer av mångfald i fråga om
pedagogiska metoder. Det finns forskning som visar att skolor med någon
typ av ”profil” når bättre resultat än andra skolor — oavsett vilken
"profil" det är!

Erfarenheter från andra länder tyder också på att skolorna blir bättre om
de på något sätt är beroende av att locka till sig elever. Vi tror att detta är
värt att ta fasta på också i Sverige. Vi vill öka elevernas möjligheter att
välja skola. På sikt kommer det att leda till att skolor som lockar få
sökande kommer att få dra ner på sin verksamhet och skolor och lockar
många sökande får resurser att ta emot fler elever.

Egentligen kan man förvåna sig över att inte mera hänt inom pedagogiken.
I stort sett är ju metoderna i dag desamma som i bondesamhällets
folkskola. En vuxen undervisar ett trettiotal barn på 40-minuterslektioner,
barnen läser samtidigt 10-14 ämnen sex-sju timmar om dagen, skolåret
består av två terminer etc. På alla dessa punkter kan man naturligtvis tänka
sig radikalt annorlunda alternativ. Det är inte bara ett skämt att den största
pedagogiska förnyelsen av den svenska skolan är kopieringsapparaten! Vi
skulle behöva mycket mer av pedagogiskt nytänkande och experimentlusta
i den svenska skolan.

En liberal utbildningspolitik

En utgångspunkt för vår utbildningspolitik är en liberal människosyn.
Kärnan i den är att människor kan utvecklas, växa. Det är på människans
förmåga att skapa, ta ansvar och finna lösningar som hela samhället vilar.
Skolan skall vara ett uttryck för samhällsgemenskapens vilja att ge varje
individ maximalt goda förutsättningar att utveckla sin inneboende förmåga
- hela samhället har intresse av att så sker.

Förmåga, duglighet och kreativitet är inte av naturen förbehållet människor
i vissa samhällsklasser. Individer som ges chanser brukar utvecklas.
Samtidigt som det är viktigt att lära sig forskningens rön om den sociala
miljöns betydelse för individernas utveckling, skall vi också komma ihåg
de många exemplen på individer som brutit sig ur sin sociala miljö och
trotsat sociologernas prediktioner. ”Maskrosbarnen”, de som föddes i
miljöer som i varje avseende tycktes peka mot ett socialt misslyckande.

Mot. 1987/88

Ub246

5

t] Riksdagen 1987188. 3 sami. Nr Ub246

men som blev framstående författare, politiska ledare, fackföreningsmän
eller företagare, har någonting viktigt att säga oss. Det lär vara sant att
Einstein hade problem i skolan!

Alla skall ha rätt till en grundutbildning av god kvalitet. Föräldrarnas rätt
att bestämma över sina barns utbildning, som vi tillmäter stor betydelse,
omfattar inte rätten att hindra barnen att få grundutbildning eller rätten att
ge barnen en undervisning som strider mot de demokratiska och etiska
värderingar som det svenska samhället vilar på.

Den liberala människosynen betonar också det faktum att alla människor
är olika. Varje individ är unik. Det måste få konsekvenser för skolsystemet.
Undervisningen måste i högre grad individualiseras.

Men även om vi är olika har vi gemensamma drag, och ett av dem är att
alla människor behöver se resultatet av sina insatser och behöver få
uppskattning när man gör något som är bra. Regelbundna rapporter om
uppnådda studieresultat stimulerar till nya ansträngningar. Det vore önskvärt
med tätare informationer till elever och föräldrar än i dag. I samma
syfte tror vi det är viktigt att ha ett betygssystem i skolan. Vi ser inte
betygens främsta uppgift som att lösa frågor om intagning till högre utbildningar
utan som ett motivationsskapande inslag i skolan.

Skolan skall bidra till att utjämna sociala skillnader, även om vi inte skall
inbilla oss att skolan ensam kan uppnå ett avskaffande av klassamhället.
Det är bra att barn ur olika sociala miljöer går i samma skola och i samma
klass. Ibland kan det stå i konflikt med den fullständiga valfriheten.

Vi tycker att vi i denna motion har gjort rimliga avvägningar mellan de
mål vi angivit. Vi tror inte att den nödvändiga pedagogiska förnyelsen kan
åstadkommas utan att frihetsgraden i systemet ökas radikalt. Vi är helt
övertygande om att det kommer att innebära att skolan blir bättre för alla,
även om skillnaderna, olikheterna i fråga om metoder, kommer att bli
större.

Den svenska skolan kommer med våra förslag att förbli en jämlik skola
— vi tror att den i vissa avseenden kommer att bli bättre för t. ex. elever
från hem utan studietradition.

2. Skola för kunskap

Kunskap måste vara det mest centrala begreppet i skolan. Visserligen har
skolan en uppgift som går utöver själva kunskapsförmedlingen, nämligen
att stödja hemmen i deras fostrande och personlighetsdanande gärning,
men också i den uppgiften används kunskapsförmedlingen som arbetsmetod.
Genom att, till exempel, göra läxor vänjer sig eleven vid att planera
sin tid och arbeta självständigt. Mänskliga egenskaper som tolerans och
hänsyn tränas i det dagliga umgänget inom skolan, men byggs också under
och motiveras med kunskaper. Att ha kunskaper - och i det ordet inbegriper
vi även färdigheter — bidrar till att bygga upp självförtroendet, vilket är
en viktig uppgift för skolan. Man kan alltså säga att kunskap är skolans mål
och medel.

I det föregående har vi redogjort för några skilda synsätt på kunskaper.
Vi varken kan eller vill ta ställning till alla de frågeställningar vi berört.

Mot. 1987/88

Ub246

6

Sannolikt är det så att verkligheten är så mångfacetterad att olika påståenden
är sanna för skilda elever. Utifrån en liberal kunskapssyn har vi dragit
ett antal slutsatser, som vi menar är så allmängiltiga att de bör vägleda
utbildningspolitiken.

Ett individuellt studieprogram

Undervisningen måste individualiseras. Skolan måste bemöda sig mer om
att ta reda på vilket mognadsstadium en elev befinner sig på, hur mycket
av undervisningen som han eller hon verkligen tillgodogjort sig och vilka
individuella önskemål det finns inför fortsättningen. S. k. diagnostiska
prov kan användas för detta ändamål. Regelbundna samtal bör föras med
eleven och minst en gång per termin också med föräldrarna. I den mån
justeringar måste göras i någon elevs timplan för att t. ex. öka antalet
timmar i svenska eller matematik bör ett individuellt studieprogram för
varje elev utformas i början av varje läsår. Utgångspunkterna är läroplanens
kunskapskrav, elevens tidigare studieresultat och hans eller hennes
intresseinriktning. I studieprogrammet fastslås vissa mål, där skrivs in
behov av extraundervisning, där bedöms den lämpligaste användningen av
tillvalstiden etc. Studieprogrammet innebär förpliktelser både för eleven
och för skolan. Det kan givetvis revideras under läsårets gång.

Satsa på baskunskaper

Det skulle vara önskvärt att det gjordes tydligare i läroplanen vilka kunskaper
som är oundgängligen nödvändiga att kunna för alla elever. Det är
uppenbart att allt i läroplanen för grundskolan inte är lika viktigt. För
denna kärna av kunskap använder vi begreppet baskunskaper. Vi menar
alltså att det finns baskunskaper i alla ämnen, inte bara i svenska och
matematik. Det är baskunskaperna som skall prioriteras. Är det nödvändigt
med en ännu hårdare prioritering bör baskunskaperna i svenska och
matematik — alltså läsning, skrivning och räkning - komma i första
rummet. Baskunskaperna bör ges ännu mera tid i grundskolan. Allra
viktigast är läsningen eftersom god läsförmåga underlättar inlärningen i de
andra ämnena.

Det sägs ibland att ett stort antal elever går ut grundskolan utan att
kunna läsa, skriva och räkna. Grunden för sådana påståenden är undersökningar
där de tillräckliga kunskaperna definierats relativt högt. Den som
inte kan läsa motsvarande kraven i årskurs sex definieras t. ex. som funktionell
analfabet. Även om det rimliga i just det uttryckssättet kan diskuteras
kvarstår att många elever går ut grundskolan med för dåliga baskunskaper.

I de fall där lärarna i högstadiet märker att bristerna är betydande när det
gäller läsning, skrivning och räkning bör en fullständig prioritering av
svenska och matematik kunna göras i den elevens studieprogram. I första
hand skall resurser till en omfattande specialundervisning mobiliseras, i
sista hand får alla andra ämnen på schemat tas bort för den eleven, för att
ge tillräcklig tid för träning i skrivning, läsning och räkning.

Mot. 1987/88

Ub246

7

Individualisering inom klassens ram

I princip bör ingen elev påbörja en ny årskurs eller ett nytt moment om inte
baskunskaperna i tidigare årskurs/moment lärts in. Eftersom vi menar att
den önskvärda individualiseringen i de flesta fall skall ske inom klassens
ram innebär det att det i samma klass kan komma att gå elever som i
samma ämne läser ganska vitt skilda moment. Detta ställer naturligtvis
stora krav på lärarna. Undervisningssituationen kan komma att påminna
om s. k. B-form, som var vanlig förr, alltså att barn från olika årskurser
läser tillsammans. Vi tror emellertid att denna huvudprincip är den riktiga
och att det gäller att på alla sätt ge lärarna det stöd de behöver för att de
skall klara denna krävande uppgift. Den undervisningsform vi förordat kan
sägas lägga grunden till det som brukar kallas en årskurslös grundskola.

Vissa indikationer tyder på att lärarna i de lägre klasserna lyckas bättre
med individualisering än lärarna högre upp i grundskolan.

Vi vill peka på följande faktorer som kan påverka möjligheterna till
individualisering:

— Klasstorleken. Ju färre elever, desto lättare att individualisera. Vi
anser det ekonomiskt realistiskt med en viss neddragning av klasstorlekarna
i mellan- och högstadiet. Statsbidraget till grundskolorna bör bygga på
att ingen klass skall behöva vara större än 25 elever. Vi menar att det är
riktigt att omfördela medel till detta ändamål från den s. k. förstärkningsresursen.
Vi utvecklar detta vidare nedan.

— Tillgång till speciallärare. I vissa fall bör en extra lärare tas in i klassen
eller en elev gå ifrån klassen vissa lektioner för att undervisas av en annan
lärare. Vi har emellertid fått många vittnesbörd som tyder på att tillgången
till extralärare/speciallärare används för slentrianmässigt. Skolledningen
har inte kraft att sätta in dessa resurser där de är oundgängliga, utan av ett
slags rättviseskäl fördelas de så att alla lärare får ungefär samma avlastning.
Vi har därför kommit till slutsatsen att det skulle vara bättre att sänka
klasstorlekarna generellt i mellan- och högstadiet och sätta in de färre
extralärare/speciallärare som det sedan finns råd till där de är absolut
oundgängliga. Uttryckt i termer av det nuvarande statsbidragssystemet,
som vi i och för sig vill ändra, innebär vår ståndpunkt att förbudet att
använda förstärkningsresursen till en generell sänkning av klasstorlekarna
bör upphävas.

— Nivågruppering. Vi anser att elever som befinner sig på ungefär
samma mognads- och undervisningsnivå skall kunna läsa tillsammans med
en grupp. Gruppindelningen skall självfallet omprövas kontinuerligt och
kunna skilja sig från ämne till ämne. Periodvis kan grupper från två eller tre
klasser på samma nivå undervisas gemensamt.

— Föräldrastöd. Skolan måste kunna kräva att föräldrar hjälper sina
barn när de får problem med studierna. Självfallet varierar föräldrarnas
förmåga och tid. Men i rimlig utsträckning måste hemmens medverkan
kunna påräknas också som pedagogisk resurs.

— Disciplinen. Det måste vara ordning och arbetsro i klassen. Eleverna
måste visa hänsyn till sina kamrater och till läraren. Om läraren t. ex.
avbryts flera gånger under lektionens början av elever som kommer för

Mot. 1987/88

Ub246

8

sent - och i värsta fall uppkommer diskussion om orsakerna till förseningarna
- har det gått så lång tid innan studierna verkligen kommer igång, att
det inte finns tid att genomföra en individualisering som vore önskvärd.

— Tekniska hjälpmedel. Under årens lopp har läromedelsproducenterna
tagit fram olika former av hjälpmedel för att underlätta individualiseringen,
alltifrån ”fylleriböcker” till s. k. Palin-spel. Grundtanken är givetvis riktig.
Skolan får inte sätta ett tak för elevernas ambition och förmåga. Den som
snabbt klarat av baskursen skall ges chansen att gå vidare med tilläggsuppgifter.
Rimligen borde på sikt datatekniken kunna spela en positiv roll här.
Vi har ingen övertro på vad som kan åstadkommas med datorer, men
erfarenheten visar trots allt att de flesta barn som konfronteras med datorer
blir fascinerade. Om bra program utvecklas borde datorerna när de så
småningom böljar finnas ute på skolorna kunna bli ett stöd i strävandena
mot ökad individualisering.

Vi anser att en lärare i samråd med elev, föräldrar och skolledning skall
ha rätt att göra mycket långtgående anpassningar i ett individuellt studieprogram.
Om en elev börjar nian och det snart står klart att han eller hon är
mycket skoltrött bör mycket långtgående timplanejämkningar göras för att
eleven skall finna det meningsfullt att gå till skolan. Ett stort inslag av
praktik, eventuellt avlönat arbete om sådant kan hittas, bör kunna ingå.

Vi återkommer senare till en del organisatoriska frågor som har med
individualiseringen att göra. En grundläggande fråga är ju t. ex. rätten att
kunna välja en helt annan skola, om föräldrarna och barnet anser att den
skulle passa barnet bättre.

Grundskoleexamen

Vi anser att en grundskoleexamen bör införas. En sådan blir en symbol för
ett synsätt som vi vill införa i grundskolan, nämligen att det är nödvändigt
att alla elever tillägnar sig vissa grundläggande kunskaper i den obligatoriska
skolan.

Att år efter år släppa elever vidare trots att de inte lärt sig baskunskaperna
är att svika eleverna. Till och med en av chefsideologerna bakom den
svenska skolan, professor Torsten Husén, riktar numera kritik på den
grunden mot dagens skola.

Vi återkommer till betygsfrågorna, men vi anser att det av betyget skall
framgå om baskunskaperna inhämtas på ett godtagbart sätt. T. ex. kan
betyget ”2” ges denna innebörd, alltså ungefär motsvarande godkänt i det
gamla systemet.

Det betyg som ges på vårterminen i sista årskursen är ett sammanfattningsbetyg
för högstadiet. Vi anser att det för avläggande av grundskoleexamen
skall krävas godkända grundkunskaper i svenska och matematik
och ytterligare två ämnen.

Vi anser att kraven på detta sätt bör sättas relativt lågt — praktiskt taget
alla skall med någon ansträngning klara examen. Men den blir trots allt ett
uttryck för att inte vilket resultat som helst är acceptabelt.

Eleverna som inte klarar grundskoleexamen efter sista årskursen i
grundskolan skall innan de fyller 18 år bedriva studier så att de klarar

Mot. 1987/88

Ub246

9

examen. De har rätt till undervisning i grundskola eller komvux i den
utsträckning som behövs. Avlagd grundskoleexamen skall vara ett krav för
att få börja i gymnasiet.

Extra undervisning och självstudier

Vi anser att tillgången till extra undervisning (stödundervisning) bör bli
större.

Vi anser nämligen att extra undervisning är en av de åtgärder som ofta
skall tillgripas för att anpassa skolan till individen. Extra undervisning
skall kunna bedrivas på håltimmar, efter skolan, eller under lov.

Extra undervisning skall utnyttjas när 1) en elev kommit efter eller har
stora svårigheter, 2) en elev vill byta från allmän till särskild kurs under
terminen, 3) en elev inte har läst ett kursalternativ eller ämne som behövs
för de vidare studier han/hon önskar bedriva.

Vi anser också att självstudier på fritid skall uppmuntras. Det skall vara
tillåtet att genom skriftligt och/eller muntligt prov visa att man inhämtat en
kurs och få den betygsatt.

Läxor är ett självklart inslag i studierna eftersom de lär eleverna arbeta
självständigt och planera sitt arbete.

Det vore också önskvärt om skolan kunde ställa upp med läxhjälp efter
skoldagen. Föräldrarnas förutsättningar att hjälpa framför allt högstadieelever
med hemuppgifterna varierar. ”Läxjour” i ett klassrum eller per
telefon skulle vara till stor hjälp både för elever och föräldrar.

Våga prioritera stoffet!

Vi har betonat vikten av baskunskaper. Det är ett uttryck för en prioritering.
Det är ju som det står i Lgr 80: ”Mängden av fakta är oändlig”. Man
måste göra ett urval. Det är viktigt att de elever som inte hinner lära sig
hela eller huvuddelen av kursen lär sig just de viktigaste, baskunskaperna.

Antalet ämnen har utökats, liksom det stoff som skall gås igenom i varje
ämne. Till detta kommer sådant som yrkesorientering, trafikkunskap, fluorsköljning,
politisk information etc. Det talas allt oftare om ”stoffträngsel”
i skolan. Många lärare påminner om att eleverna i dagens skola får så
mycket information via andra kanaler, t. ex. TV, att det skulle vara möjligt
att begränsa stoffmängden som skall gås igenom i skolan.

Varje ämne och moment kan var för sig försvaras med relevanta argument
och verka mycket angelägna. Det finns också ständigt tryck från
olika håll att ytterligare moment och ämnen borde komma in t. ex. trafikkunskap,
konsumentkunskap etc.

Vi tror att det är nödvändigt att minska stoffträngseln genom att hårdare
prioritera mellan ämnen och moment. Till att börja med måste alla de
kringaktiviteter av sådant slag som vi nämnde om ovan koncentreras till ett
givet tillfälle i veckan utanför andra lektioner.

Vi är för övrigt inte beredda att nu ta ställning till exakt vilka förändringar
av timplanerna som borde göras. Detta måste ske i en ordentlig översyn.
Vi förutsätter att SÖ:s översynsuppdrag resulterar i ett fylligt underlag för

Mot. 1987/88

Ub246

10

dessa bedömningar. Svenska och matematik sägs dock av många vara de
ämnen som skulle behöva förstärkning i tid.

Vi anser att eleverna efter en gemensam baskurs som ger en referensram
och en metod för att lära mer skall ha möjlighet att fördjupa sig inom olika
moment i ett ämne. Det innebär att djupa kunskaper om några delar av
t. ex. den svenska historien sätts före mer ytliga men kanske bredare
kunskaper som å andra sidan snabbt glöms bort.

Under lång tid är det andra ändamål än själva undervisningen som fått
del av huvuddelen av resurstillskottet till skolan. Det har gällt funktioner
som i högre grad eller mindre grad stöder undervisningen: studier och
yrkesorientering, administrativ personal, större lokalytor per elev, rastvärdinnor
etc. Allt detta går givetvis att motivera, men under den närmaste
tiden bör själva undervisningen ges prioritet.

Skolstart vid sex års ålder

En förlängning av skolplikten genom ett införande av skolstart vid sex års
ålder skulle få till effekt att det totalt blir mer tid för undervisning i
grundskolan. Det skulle både kunna minska stoffträngseln och ge mer tid
för inlärning av baskunskaper. En tidigarelagd skolstart har även andra
aspekter.

En sänkt skolstartsålder skulle innebära en anpassning till internationella
förhållanden. I de flesta utvecklade länder inträder skolplikten då barnen
är fem eller sex år gamla. Det är numera endast de nordiska länderna
utom Danmark och ett fåtal andra länder som låter barnen börja det
kalenderår då de fyller sju år.

Förutsättningar skapas för en mjukare övergång från förskola till skola.
Skolstart från sex år innebär inte att den pedagogik och det kunskapsstoff
som i dag ges i första klass skall gälla även för sexåringarna. En tidigarelagd
skolstart skall i stället innebära en blandning av förskolans och skolans
pedagogik, där sexåringarna förutom att lära sig grunderna i att läsaräkna-skriva
på ett mjukt sätt kan komma in i skolarbetet. De problem som
i dag finns vid övergången mellan förskola och skola borde kunna minskas
om man på detta sätt mjukare än i dag slussas in i skolan.

Om barnen börjar skolan vid sex års ålder kan man bättre utnyttja den
kreativitet och nyfikenhet som barnen har i denna ålder.

En tidigarelagd skolstart har föreslagits av många andra. Men ofta menar
dessa att skolpliktens längd skall bibehållas. Vi tror att det skulle föra med
sig betydande nackdelar och de fördelar med en tidigare skolstart som vi
har berört ovan skulle inte kunna utnyttjas. Ungdomar skulle sluta skolan
ett år tidigare vilket innebär vid 15 års ålder. För det fåtal elever som inte
fortsätter gymnasieskolan skulle det vara olyckligt att komma ut på arbetsmarknaden
vid så tidig ålder.

Om den tidigare skolstarten inte samtidigt innebär en förlängning av
skolplikten måste det första skolåret för sexåringarna vara identiskt med
det för dagens sjuåringar. Därmed skulle man förlora den mjukstart som
nämndes ovan som en av fördelarna med start vid sex års ålder.

Vid ett införande av tidigare skolstart anser vi att sexåringarna organisa

Mot. 1987/88

Ub246

11

toriskt skall tillhöra skolan och inte förskolan. Det innebär att lågstadielärarna
skall ha ansvar för sexåringarnas undervisning. Den överkapacitet
som uppstår inom förskolan skall i första hand utnyttjas för att åstadkomma
full behovstäckning inom barnomsorgen.

Bytet av nuvarande förskoleår för sexåringar mot ett motsvarande lågstadieår
kan göras utan någon kostnad. Stat och kommun har redan i dag
kostnader för sexåringars förskola. Genom att alla erbjuds deltidsförskola
och många finns på daghem och hos dagmammor. Vi menar att man kan
ersätta statsbidraget till förskolan för sexåringar med ett statsbidrag för en
inledande årskurs på lågstadiet. De kommunala kostnaderna för sexåringarnas
förskola omvandlas till kommunala skolkostnader samt tillsyn
efter skolans slut för dem vilkas föräldrar önskar det.

Behovet av en gemensam idé

Varje ledning för ett företag vet betydelsen av att de anställda arbetar mot
ett gemensamt mål. Det är också viktigt att alla sluter upp kring en idé. Av
organisationsteoretiker brukar detta kallas ”företagskultur”. De fristående
skolornas främsta konkurrensmedel är att de har en idé som både
lärare, elever och föräldrar sluter upp kring. En skola som ha satsat hårt på
musikundervisning har en idé om att musiken berikar elevernas liv och att
de genom musik kan utvecklas och ta till sig kunskaper inom andra områden
bättre. En skola som över lag tillämpar montessoripedagogik har
denna undervisningsmodell som sin idé.

Vi är övertygade om att det finns många bra sätt att bedriva undervisning
på. Människor är olika. Vissa pedagogiska metoder eller ämnen
passar några bättre än andra. Därför skall föräldrar och elever ha chans att
välja. Våra krav på valfrihet och individualisering innebär dock att vi
egentligen inte kan ta ställning till vilket undervisningssätt som är mest
ändamålsenligt. Vilka metoder man skall använda måste lärare, föräldrar
och elever avgöra med utgångspunkt från individuella särdrag, åsikter och
kunskaper. Vi litar på att människor kan fatta sådana beslut. Vi anser att
skolan skall leda eleverna mot nya horisonter och utmaningar. Den skall ge
goda kunskaper och sporra till framsteg och utveckling.

Genom Lgr 80 har statsmakterna poängterat målstyrning som den rätta
vägen att uppnå en god undervisning. Inom vissa ramar har läraren stora
möjligheter att själv välja ett undervisningssätt.

Trots det ger den svenska skolan väldigt begränsade möjligheter att
profilera en hel skola genom att ett undervisningssätt genomsyrar skolans
verksamhet. Grunden till det är att skolans värld är fylld av praktiska och
organisatoriska hinder som motverkar profilering. Skolan är hårt detaljstyrd.
Denna styrning yttrar sig t. ex. i riktade statsbidrag till skolans olika
verksamheter. Kommunen och den enskilda skolan har endast ett litet
utrymme att påverka fördelningen av de olika delarna av statsbidragen.
Skollagen och skolförordningen styr genom bestämmelser som reglerar
klasstorlekar och läsårets längd. Läroplanen styr genom timplaner. Lärarutbildningen
styr undervisningssättet.

Allt detta gör det i dag t. ex. omöjligt för allmänna skolor att utan

Mot. 1987/88

Ub246

12

omfattande dispenser tillämpa waldorfpedagogik vilken förutsätter en annan
stadieindelning och särskild lärarutbildning.

Vi är övertygade att den svenska skolan skulle bli bättre av en större
pedagogisk mångfald än i dag. Med det menar vid inte bara att enskilda
lärare skall kunna välja undervisningssätt utan också att skolor genom
pedagogisk eller en annan gemensam idé skall kunna profilera sig.

I dag finns inte förutsättningarna för en sådan utveckling. Därför vill vi
förenkla statsbidraget till skolan och göra det elevanknutet. Profilering
skall göras möjlig genom en generell rätt att förändra timplanen. Vi anser
också att alla skolor, på samma sätt som fristående skolor kan göra i dag,
skall kunna anställa lärare som arbetar efter samma undervisningsmodell.

Egna läroböcker

Aktuella, nya läroböcker är inte längre en självklarhet i de svenska skolorna.
Från 60-talets kanske ofta onödigt höga standard har man på många
ställen kommit i ett läge där eleverna aldrig får behålla en bok, böcker går i
arv åtskilliga läsår och där flera parallellklasser delar klassuppsättning. Det
förekommer samhällskunskapsböcker med tio år på nacken och matematikböcker
som till slut består av lösblad med saknade sidor. En konsekvens
av detta har blivit att kopieringskostnaderna i stället har rakat i höjden i
många skolor.

Under årens lopp har det också utvecklats en ny syn på undervisningen
där andra läromedel än läroböcker har fått en mer framträdande roll.
Många lärare använder andra böcker, kompendier och skolbibliotekets
resurser som läromedel. Lgr 80 poängterar också en vid syn på begreppet
läromedel:

”Läromedel är sådant som lärare och elever kommer överens om att
använda för att nå uppställda mål.” (Lgr 80, s. 50)

Vi anser att det finns flera skäl till att återupprätta läroboken i de
svenska skolorna. En egen lärobok kan eleven läsa i när han eller hon själv
vill och den kan tas hem för läxläsning. Med en egen lärobok kan man lära
sig god studieteknik genom att anteckna, göra understrykningar och andra
markeringar. För många barn är boken som viktig kunskapskälla okänd.
Den som inte har böcker omkring sig därhemma måste få en bok att ha till
hands. Stora krav måste dock ställas på läroböckernas utformning och
innehåll.

Läroboken får dock inte, enligt vår mening, bli det enda läromedlet.
Behovet av läroböcker växlar mellan olika ämnen. I matematik och språk
är läroboken självskriven som det huvudsakliga läromedlet, medan det i
natur- och samhällsorienterande ämnen finns rika möjligheter att använda
andra metoder och material. Det kan vara tidskrifter, referensböcker,
facklitteratur, material ur databaser, intervjuer och studiebesök.

Det är viktigt att i skolan få lära sig att använda många källor, jämföra
deras budskap och själv ta fram det viktigaste stoffet.

De skolor är dock alltför många där skolbiblioteket inte kan tillhandahålla
material som krävs för att kunna bedriva en sådan undervisning. Skolbiblioteken
skall både vara en plats för eget kunskapsinhämtande genom

Mot. 1987/88

Ub246

13

t2 Riksdagen 1987188. 3 sami. Nr Ub246

olika källor och erbjuda god litteratur för utlåning och läsning. Men standarden
har, liksom för läroböcker, försämrats under de senaste åren.
Mellan 1974 och 1984 halverades anslagen till litteraturinköp enligt en
rapport från Statens kulturråd (1984:2). Samma rapport visar att 60 procent
av de mindre skolbiblioteken bara har öppet en lektion i veckan med
lärare eller bibliotekarie som kan hjälpa till i sökandet.

Många kommuner har löst problemet genom att förlägga ett folkbibliotek
till skolan och på så sätt samutnyttja resurserna. Oavsett vilka modeller
kommuner och skolor väljer anser vi att skolbibliotek med rikt material
och kompetent personal är ett viktigt inslag i en bättre undervisning.

I en rapport, ”Visst kan eleverna få egna läroböcker” som Folkpartiet
publicerade i dec 1987 framhöll vi att vi anser att ett rimligt krav är att
eleverna under sin skoltid får minst en bok i varje ämne. Dessa får karaktären
av en mindre referenssamling som eleven kan återgå till under skoltiden
och som i många fall kan användas långt fram i livet. Exempel på
sådana läroböcker är böcker i svenska, matematik, grammatikböcker och
ordböcker i svenska och främmande språk samt atlas.

I debatten om läromedel framförs ibland krav på att staten skall ge
kommunerna ett särskilt stimulansbidrag för inköp av läroböcker.

I budgetpropositionen avvisar föredragande statsrådet denna tanke. I
stället aviserar han att han avser att föreslå regeringen att göra en precisering
av bestämmelserna om tillgång till läromedel. Innebörden av denna
skall vara att eleverna skall ha tillgång till de läromedel som fordras för
undervisningen samt att eleverna skall som gåva få de läroböcker som kan
behövas som underlag för fortsatta studier eller som de i övrigt kan ha
anledning att gå tillbaka till. Detta överensstämmer därmed väl med vad vi
i Folkpartiet skrev i vår skolboksrapport.

Kostnaden för en höjd ambitionsnivå vad gäller antalet böcker som skall
delas ut som gåva tror vi är möjlig att täcka inom ramen för de kommunala
skolbudgetarna. Läroböcker kostar ungefär 600 milj. kr. totalt i landet. I
vår rapport om skolböcker beräknade vi att det skulle krävas höjda anslag
på ca 150 milj. kr. för att återställa en acceptabel läroboksstandard. Vi
anser att det bör vara möjligt att hitta dessa resurser i de kommunala
skolbudgetarna, som sammantagna omfattar ca 20 miljarder kronor.

Vissa möjligheter till omprioriteringar finns redan inom de samlade
anslagen för läromedel. Kostnaden för kopiering har ökat kraftigt. Delvis
är detta en följd av den för låga läroboksstandarden. Med bättre läroböcker
skulle det sannolikt gå att minska mängden kopior som delas till eleverna
och därmed också att minska kostnaderna.

3. Skola för individen
- om skolans organisation

Mindre klasser på mellan- och högstadiet

Kravet på mindre klasser i skolan förs ofta fram som en åtgärd som skulle
göra undervisningen mer anpassad till varje elev. I dag är det tillåtet att
inrätta klasser med högst 25 elever i lågstadiet och 30 elever i mellan- och

Mot. 1987/88

Ub246

14

högstadiet. Det faktiska antalet elever i varje klass är ofta mindre, men
varierar över landet. I storstadsområdena är klasserna ofta större än vad
de är på mindre orter. Dessutom använder många kommuner den s.k.
förstärkningsresursen, dvs. den del av statsbidraget som är avsett för bl. a.
specialundervisning till att minska klasserna, trots att detta inte är helt
förenligt med de regler som gäller för denna del av statsbidraget.

Delningstalet, dvs. högsta tillåtna antal elever i en klass, säger heller
ingenting om hur många vuxna som finns tillgängliga i varje klass. Förutom
läraren finns det en rad övriga personalkategorier i skolan, både sådana
som arbetar med undervisning, som speciallärare och hemspråkslärare och
personal som har elevvård som sin sysselsättning, t. ex. kuratorer och
psykologer. I stället för att minska klassernas storlek har man de senaste
åren prioriterat att knyta andra personalgrupper till skolan. Antalet vuxna
per klass har därmed ökat trots att klasstorleken förblivit i stort sett
densamma.

De som förordar en minskning av antalet barn per klass menar att
undervisningen då kan individualiseras genom att läraren får tid att ägna
varje elev mer tid. Många pekar också på de olägenheter som förändringen
av det högsta antalet elever i klasserna mellan årskurs 3 och 4 medför för
eleverna. Klasser som har fungerat under tre år måste splittras upp och
barnen delas upp på andra klasser.

Vi anser att det finns starka skäl för att införa ett system med lika stora
klasser under hela grundskolan. Det innebär att högst 25 elever skulle gälla
under alla tre stadierna och man skulle slippa den olyckliga förändringen
mellan årskurs 3 och 4. För att finansiera detta bör på kort sikt en del av
förstärkningsresursen användas. På längre sikt vill vi se ett system med ett
statsbidrag till skolan. Vi utvecklar detta längre fram.

Öka valmöjligheterna

På grundskolans högstadium finns i dag vissa möjligheter för eleverna att
välja ämnen (tyska eller franska), nivåer (allmän eller särskild kurs) och
fördjupning (temastudier).

1 matematik och engelska kan eleverna i dag välja mellan s. k. särskild
och allmän kurs. 11 stadieveckotimmar är avsatta för s. k. tillvalsämne.
Kurser i tyska och franska måste erbjudas alla men tillvalet kan också vara
ett annat främmande språk eller fördjupning inom två eller flera moment
inom andra ämnen. Utbudet av tillvalsämnen samt kursplanen avgörs
lokalt. Kurserna får enligt läroplanen inte utformas så att de är parallelleller
övningskurser till obligatoriska ämnen. Anledningen är att detta skulle
kunna leda till nivågruppering i matematik och engelska. Inför varje
läsår finns möjlighet till tillval. Dessutom finns valmöjligheter inom ämnet
fria aktiviteter fr. o. m. mellanstadiet.

Enligt läroplanen skall också eleverna medverka i urvalet av stoff inom
övriga ämnen. (Lgr 80 s. 30.) Här handlar det dock om att välja en kurs
som hela klassen skall gå igenom. Det enskilda valet för varje elev kommer
t. ex. in i den tid som är avsedd för temastudier.

Vi vill på olika sätt sträva efter att öka valmöjligheterna i den svenska

Mot. 1987/88

Ub246

15

grundskolan. Ett ytterligare sätt att öka valfriheten är att eleverna i en
sammanhållen klass, efter genomgången baskurs, skall kunna fördjupa sig
inom olika moment i ett ämne.

Innan vi går in på hur detta skall göras möjligt vill vi beröra olika
aspekter på frågan om ökade valmöjligheter. Många menar att valmöjligheterna
framför allt på grundskolans högstadium borde öka genom att linjer
återinfördes och att de elever som inte är motiverade för teoretiska studier
redan på detta stadium skall kunna välja mer praktiskt inriktade kurser.
Kritikerna ser dock uppenbara faror förknippade med en sådan utveckling.
De menar att eleverna inte väljer efter intresse: att elevernas val i hög grad
följer deras sociala bakgrund. Inom det sammanhållna högstadiet tillämpas
fram till början av 70-talet just sådana linjer. Valen till dessa följde i
mycket omfattande utsträckning elevernas bakgrund.

Man kan i dag i gymnasieskolan se tydliga samband mellan föräldrarnas
utbildningsbakgrund och elevernas val. Enkelt uttryckt kan man säga att
barn till högutbildade går till de treåriga studieförberedande linjerna, barn
till lågutbildade väljer yrkesinriktade utbildningar.

Samtidigt ser vi många fördelar med ökade inslag av val under grundskolan.
Alla är inte stöpta i samma form. Intresseinriktningar måste tillåtas ge
utslag. Man lär sig mer och bättre om man är intresserad av ämnet eller
området. Även om många val är socialt styrda sker naturligtvis ofta också
inriktning vad gäller ämne och nivå utifrån rent personliga intressen och
förutsättningar.

Vi ser det som ett mål att öka valfriheten i skolan, både genom att välja
skola och genom att i större utsträckning än i dag kunna välja ämnen och
ämnesområden efter intresseinriktning. Parallellt med en sådan utveckling
är det nödvändigt att skapa förutsättningar för att alla barn verkligen väljer
efter personliga förutsättningar. Detta blir en av skolans största utmaningar.

Vi anser att baskunskaperna måste vara fastställda och obligatoriska för
alla elever. Ingen skall kunna lämna grundskolan eller en linje på gymnasieskolan
utan att ha tillgodogjort sig dessa. Det pågår ett arbete inom SÖ
som har i uppdrag av regeringen att precisera vad dessa grundläggande
baskunskaper och färdigheter skall innehålla.

Varje elev skall inför läsårets början tillsammans med lärare och föräldrar
göra upp ett studieprogram. Det skall utgå från elevens förutsättningar
och vad som enligt läroplanen skall inhämtas under året. Här kan också
framgå om målen för insatserna skall höja sig över baskursen och om
eleven avser att fördjupa sig i något ämne eller moment under årens lopp.

Vi vill behålla allmän och särskild kurs i matematik och engelska.
Nivågruppering skall också kunna införas i andra ämnen på högstadiet.
Men det måste finnas verkliga möjligheter att inte bara flytta från särskild
till allmän kurs utan också från allmän till särskild. Grupperna får inte ses
som permanenta. Det måste alltid finnas möjligheter till extra undervisning
för den som vill avancera till den svårare kursen. Allmän och särskild kurs
är dock ett ganska trubbigt instrument för individualisering. Fler och bättre
metoder bör också utvecklas som komplettering.

Vi vill också poängtera de ökade möjligheter till val som bör finnas inom

Mot. 1987/88

Ub246

16

ramen för tillvalsämnen. Stort arbete måste läggas ned på att den tid som
står till förfogande för tillval kan fyllas med meningsfulla studier på en hög
kvalitetsnivå. Här kan skolorna blomma ut i profilering. Vi vill införa en
generell möjlighet till ändring i timplanen så att antalet lektioner för tillval
kan öka om skolan så vill. Vi anser också att tillvalsämnen skall kunna
vara ytterligare fördjupningskurser till obligatoriska ämnen, vilket läroplanen
i dag inte tillåter.

Samtliga de valmöjligheter som i dag finns på högstadiet ger tillträde till
hela gymnasieskolan. Man har ansett att grundskolan skall ge en s. k. bred
ingång till ytterligare studier, bl. a. i syfte att minska den sociala snedrekryteringen.
Vi är tveksamma till om detta har fått de önskade effekterna.
Många elever som — efter allmän kurs i matematik och engelska och ett
tillval som inte är språk — har valt treåriga studieförberedande linjer, har
haft stora svårigheter vid övergången till gymnasieskolan. Avhoppen bland
dessa elever är vanliga. Eleverna påbörjar under falska förespeglingar
studier som de inte har tillräckliga förkunskaper att klara.

Gymnasieskolans utbildningar skiljer sig mycket åt och kräver olika
förutsättningar och förkunskaper hos eleverna. Detta bör också återspegla
sig i inträdeskraven. Krav på t. ex. genomgången särskild kurs i engelska
och matematik bör sättas för att få tillträde till de studieförberedande
linjerna. Dessa krav blir en sorts signaler till eleverna vad de förväntas att
kunna innan de börjar utbildningen. Framför allt elever från hem utan
studietradition behöver sådana signaler.

Men för att inte göra elevernas tidiga val definitiva, måste en sådan
förändring kombineras med en möjlighet att efter grundskolan läsa in t. ex.
särskild kurs i ett ämne eller en kurs i ett språk. Dessutom bör man erbjuda
preparandkurser under sommaren eller under terminstid för de elever som
vill komplettera sina kunskaper och komma väl förberedda till den utbildningslinje
de har valt.

Mobbing och våld — oacceptabla inslag i skolan

I skolan förekommer det, precis som i samhället i övrigt, trakasserier mobbing
- och våld. Dessa problem är inte nya men det finns tecken som
tyder på att de har förvärrats under senare år. Till en del tror vi att detta är
ett icke acceptabelt resultat av den integrerade skolan. I en och samma
klass undervisas idag normalpresterande elever, svagpresterande elever
vilka tidigare undervisades i hjälpklass, högpresterande elever samt mycket
störande elever. Man kan heller inte blunda för att det i skolan idag
också finns en liten grupp rent kriminella ungdomar. Att denna sammansättning
i vissa undantagsfall leder till svåra störningar i umgänget inbördes
mellan eleverna och mellan eleverna och lärarna är inte alltid att förvåna
sig över.

Men inte desto mindre är situationen med våld och mobbing i skolan
oacceptabel. Elever kan inte undvika att bli mobbade eller utsatta för våld
genom att stanna hemma från skolan. Skolplikten påbjuder att eleverna är
närvarande i undervisningen. Detta gäller ett extra ansvar på skolledare,
lärare och övrig personal att hålla skolan fri från våld och mobbing.

Mot. 1987/88

Ub246

17

För lärarna är våldet ytterst ett arbetsmiljöproblem. På ingen annan
arbetsplats skulle vuxna acceptera att dag efter dag fortsätta att gå till en
arbetsplats där de blir utsatta för hot om upprepad misshandel.

Det finns inga enkla medel att tillgripa för att få slut på mobbing och
våld. Till en del tror vi att det handlar om hur man genom organisationen
av arbetet i skolan kan skapa trivsel och arbetsro. Många av våra förslag i
detta program har detta syfte och kan därmed sägas vara åtgärder också
för att motverka mobbing och våld.

Men även kortsiktigt tror vi att det finns åtgärder som skolan kan
vidtaga. Det är viktigt att slå fast att ingen lärare skall behöva skämmas för
att erkänna att vederbörande har disciplinproblem. Skolledningen måste
vara ett stöd för läraren och omedelbart vara beredd att ingripa så fort en
lärare har problem och ber om hjälp. Ett sådant ingripande kan gälla i den
akuta klassrumssituationen eller medverkan i kontakt med föräldrar eller
andra myndigheter.

I de fall våldet i skolan är att jämställa med misshandel måste rektor ha
ansvar för att detta anmälas till polisen. Det finns stundtals en strävan
inom skolan att försöka lösa problem med mobbing och våld utan att
blanda in ”utomstående”. Vi anser att detta är en missriktad ambition.
Skolan skall inte överta polisens uppgifter i de fall misshandel har förekommit.
Vi är övertygade om att det i de enskilda fallen är en fördel att
kriminella elever får klart för sig att skolan inte är en frizon där det finns
större överseende mot våld än vad det finns i det omgivande samhället. I
och med att polisen inleder en utredning om brott där barn och ungdomar
är ibland som gärningsmän kopplas de sociala myndigheterna in och kan
medverka till att eleven får stöd på skilda sätt.

Elever med handikapp

Elever med fysiska eller psykiska handikapp skall i största möjliga utsträckning
undervisas i samma skolor som deras jämnåriga kamrater. Alla
skolor måste därför vara beredda att ta emot ungdomar med olika former
av handikapp och integrera dessa i den ordinarie undervisningen. Detta
kan i vissa fall ställa krav på särskilda resurser i skolan i form av specialbyggda
lokaler, särskild teknisk utrustning eller specialutbildad personal.

En av integrationens syfte är att överbrygga klyftor mellan handikappade
ungdomar och deras jämnåriga kamrater. Genom att gå i samma skola
tror vi att handikappade elevers förutsättningar för att känna sig delaktiga i
samhället ökar. Samtidigt får andra elever större förutsättningar att lära
känna och respektera handikappades villkor. Integrationen får dock inte
drivas så långt att man inte tar hänsyn till att handikappade elever ofta
känner en trygghet i umgänget med andra handikappade. Som ett komplement
till den ordinarie undervisningen bör det därför finnas skolor med en
del region eller hela landet som upptagningsområde dit elever kan komma
kortare eller längre tid för att komma i kontakt med nya hjälpmedel få
specialträning eller särskild undervisning samt chans att träffa ungdomar
med samma handikapp.

Mot. 1987/88

Ub246

18

Minska detaljstyrningen

Den statliga styrningen av skolan har lång tradition och har setts som ett
sätt att garantera likvärdig utbildningsstandard över hela landet. I dag har
skolan ett delat huvudmannaskap - staten och kommunerna. Staten beslutar
om regler som styr innehåll och organisation, lärarnas utbildning,
behörighetsregler m.m. Dessa regler finns bl. a. i läroplan, skollag,
skolförordning och timplan. Staten finansierar och träffar avtal om lärarnas
löner. Kommunerna beslutar om lokaler, läromedel, elevvård och
annan verksamhet som inte är direkt knuten till undervisningen. De senaste
åren har kommunerna också fått allt mer ansvar för att fördela de
statliga resurserna inom kommunen mellan rektorsområden och skolor.

Men det är inte alls säkert att likvärdig standard uppnås genom så stor
likhet som möjligt. Vi anser tvärtom att kommuner och skolor har mycket
skilda förutsättningar för att skapa bra skolmiljöer. Till det kommer att
kommunens invånare och föräldrar har olika åsikter om vad som kännetecknar
en bra skola. Mycket tyder på att det i stället är genom lokal
anpassning som en likvärdig utbildningsstandard över hela landet kan
uppnås.

Vi anser att staten skall ha kvar ett finansiellt ansvar för utbildningen.
Men i stället för dagens reglerande system skall statsbidraget vara elevbaserat,
dvs. utgå med ett fastställt belopp för vaije elev till den skola där
eleven är inskriven. För glesbygdskommuner och kommuner med stor
andel invandrare bör särskilda regler fastställas. Det skall bl. a. möjliggöra
bibehållandet av små skolor.

Vi menar att ett statsbidrag enligt denna modell skulle minska byråkratin
inom skolan. Större beslutanderätt skulle ligga hos varje skola. Resurserna
på länsskolnämnder och kommunala skolförvaltningar kan då minskas.

Inrätta ett ”skolråd” på varje skola

Det diskuteras för närvarande om "makten” över skolan bör ligga hos
staten eller kommunerna. Vår inställning i den frågan är att jämfört med
dagens läge bör makt och beslutsrätt flyttas från både statliga och kommunala
politiker och administratörer till varje skola, och där alltså till de tre
kategorier som är närmast berörda, alltså lärare och andra anställda, elever
samt elevernas föräldrar.

Eftersom vi anser att betydligt fler beslut än idag bör fattas på den
enskilda skolans nivå tror vi det behövs ett beslutsorgan på den nivån. Det
bör bestå av rektor som ordförande och representanter för lärare, elever
och föräldrar. Skolrådets beslutsrätt avgörs av den kommunala skolstyrelsen.
I första hand anser vi att beslut som i dag fattas av skolstyrelsen eller
av den kommunala skolförvaltningen skall överflyttas till detta lokala
beslutsorgan som vi föreslår skall kallas "skolrådet”. Eventuellt kan också
vissa av rektors beslutsbefogenheter överföras till skolrådet.

När det gäller rektorerna tror vi generellt att det är bra om de i högre
grad än vad som är vanligt i dag utövar "ledarskap” i skolan. Rektorerna
bör inte vara anonyma administratörer utan pedagogiska och verksamhets

Mot. 1987/88

Ub246

19

mässiga ledare. Beslutsfunktioner som underlättar utövandet av det ledarskapet
bör alltså inte överflyttas till skolrådet.

Fristående skolor

Med uttrycket fristående skolor menar man skolor med enskild huvudman.
I Sverige går ca 0,5 procent av eleverna i fristående skolor. Det kan
jämföras med Danmark där så många som ca 10 procent av alla barn går i
skolor med enskild huvudman. I Danmark kallas dessa skolor friskolor.

I slutet av 1986 fick 31 fristående skolor statsbidrag för sin verksamhet.
Ungefär lika många bedrev verksamhet utan statsbidrag. Ett antal skolor
har också kommunala bidrag. Statsbidrag för en elev i en fristående skola
är 6500 kronor per år. Statsbidraget för en elev i den vanliga grundskolan
är ungefär 17000 kronor om året.

Skolplikten får enligt skollagen fullgöras i enskild skola. I § 10 i skollagen
framgår att skolstyrelsen i kommunen skall godkänna skolan. Enligt
§ 34 skall skolan bli godkänd, om den förmedlar en undervisning som ”ger
kunskaper och färdigheter som till art och nivå väsentligen svarar mot de
kunskaper och färdigheter som grundskolan förmedlar och skolan även i
övrigt väsentligen svarar mot grundskolans allmänna mål.”

Med godkännande följer dock inte rätt till statsbidrag. För att en fristående
skola skall få statsbidrag krävs i dag att den tillämpar en alternativ
pedagogik. Den skall också följa en läroplan som har godkänts av SÖ.
Skolan måste ha bedrivit undervisning i tre år innan statsbidrag kan utgå.
Förutsättningen för att få statsbidrag till fristående gymnasieskola är i
huvudsak densamma, dvs. skolans undervisning skall i någon form utgöra
ett komplement till utbildningen inom det allmänna skolväsendet.

Vi anser att det skall stå föräldrar fritt att starta skolor som bygger på för
det svenska samhället grundläggande värderingar som demokrati, tolerans
och alla människors lika värde. Skolor som inte delar dessa värderingar
skall inte tillåtas.

En sådan rätt att starta skolor måste också följas av ekonomiska möjligheter.
Det finns ingen anledning att fristående skolor skall leva under
sämre villkor än andra. De har ändå speciella förhållanden som kräver ett
särskilt engagemang från både lärare och elever. T. ex. är de fristående
skolorna ofta mindre än andra och kan därmed inte utnyttja de stordriftsfördelar
som ofta finns inom det allmänna skolväsendet. Vi ser inte i första
hand fristående skolor som en idéstimulans för den vanliga grund- och
gymnasieskolan utan som en självklar rättighet. Sverige har också skrivit
på flera internationella deklarationer där denna frihet slås fast. Vi anser
också att fristående skolor främjar mångfalden och erbjuder en välgörande
konkurrens till det allmänna skolorna.

Det kan betyda mycket för utvecklingen av andra skolors verksamhet.
Tanken går då i första hand till de pedagogiska impulser som fristående
skolor kan ge. De fristående skolorna kan presentera lösningar som skulle
kunna användas i den vanliga skolan om möjligheterna gavs. Men då
behöver det allmänna skolväsendet få större organisatorisk frihet.

Statsbidragen för de fristående skolorna skall motsvara de statsbidrag

Mot. 1987/88

Ub246

20

som gäller inom det ordinarie skolväsendet och knytas till vaije elev. Alla
skolor som har minst 12 elever och uppfyller kraven för godkännande
enligt skollagen skall ges statsbidrag. Självklart skall också statsbidrag
utgå redan från det att skolan har godkänts.

Vi anser att ett viktigt inslag i ett nytt statsbidragssystem är att det
gynnar en allsidig social sammansättning. För att komma ifråga för statsbidrag
måste därför de fristående skolorna åta sig att ta emot elever med
särskilda behov som kommunen vill placera där. Det har visat sig att
många fristående skolor är mycket framgångsrika med att ta hand om och
lyckas med just denna kategori av elever. De skolor som uppenbart motverkar
en allsidig social sammansättning t. ex. genom att vägra att ta emot
vissa elever skall kunna bli fråntagna sina bidrag.

Statens stöd till fortbildning är omfattande. Men de fristående skolornas
lärare har i dag inte tillgång till dessa resurser. Vi anser att ett förändrat
system för statsbidrag till fristående skolor måste ge de fristående skolornas
lärare möjlighet till fortbildning på samma villkor som andra inom
yrket.

En del menar att fristående skolor blir skolor för de redan mest
priviligierade. Alla föräldrar har inte samma intresse och engagemang för
sina barns skolgång. Undersökningar från de danska friskolorna visar att
föräldrar till barnen i dessa skolor i allmänhet tillhör vad man brukar kalla
socialgrupp 1 och 2. Några av de svenska har också undersökts. Vid
Martinskolan i Stockholm visade det sig att tjänstemän och företagare var
överrepresenterade, men att föräldrarna däremot hade en lägre inkomst än
genomsnittet i Stockholms stad.

Men för att ta ställning till frågan om den sociala rekryteringen måste
man också ta hänsyn till hur det ser ut i dag. Vi vill peka på att det för det
första redan i dag finns en märkbar social snedrekrytering inom det allmänna
skolväsendet. Det beror främst på bostadssegregationen. Det är ett känt
faktum att skolor i lågstatusområden har färre andel behöriga lärare, större
personalomsättning och fler sociala problem än i andra områden. För det
andra bidrar dagens njugga inställning till fristående skolor också en ojämlikhet.
Det krävs högre elevavgifter och föräldrainsatser för att kunna
starta en fristående skola ju mindre det statliga stödet är. I de skolor som
inte får statsbidrag blir avgiften förstås högre. I ett system där inte fristående
skolor missgynnades skulle chansen finnas att förbättra den sociala
sammansättningen bland eleverna.

Våra förslag till ökad valfrihet inom den vanliga skolan kommer att ge en
bättre skola. Det minskar risken för segregation genom att de föräldrar
som i dag överväger att sätta sina barn i fristående skolor avstår från det.

Ett annat argument som ofta framförs är att fristående skolor, om de
tillåts öka i antal, kan påverka den kommunala skolplaneringen och kanske
t. o. m. kan minska underlaget så att andra skolor måste läggas ned. För
det första tror vi inte att antalet fristående skolor kommer att öka så
dramatiskt och snabbt. Ett annat argument mot detta påstående är att den
vanliga skolan får konkurrera och bli bättre och därmed kunna leva vidare.
Risken för nedläggning av glesbygdsskolor är också ett hypotetiskt resone

Mot. 1987/88

Ub246

21

mang. Tvärtom visar erfarenheterna från Danmark att skolor i glesbygd
har kunnat överleva genom att de har blivit friskolor.

Valmöjlighet inom det allmänna skolväsendet

En ökad profilering och det fria valets princip skall också gälla inom det
allmänna skolväsendet genom att statsbidraget blir elevanknutet och en
generell rätt att jämka timplanen införs. I ett sådant system kan de enskilda
skolorna profilera sig. Enskilda skolor kan t. ex. satsa särskilt på konst,
musik eller naturvetenskap genom att öka antalet tillvalstimmar. Skolan
har kanske särskilt intresserade och välutbildade lärare i något av dessa
ämnesområden och har genom omprioriteringar kunnat bygga upp välutrustade
institutioner. En välvillig inställning till profilering ger också möjligheter
för skolor att koncentrera sig på en speciell pedagogik. Vi anser
också att skolor, på samma sätt som fristående skolor kan göra i dag, skall
kunna anställa lärare som arbetar efter samma undervisningmodell.

En konsekvens av ett fritt val av skola blir också att varje skola måste
anstränga sig för att upprätthålla kvaliteten på sin undervisning och skapa
en god undervisningsmiljö. Detta skulle uppnås på olika sätt i olika skolor.
Olikheten skulle främja kvaliteten.

Andra fördelar med det fria valets princip blir att föräldrarnas engagemang
för sina barns skola kommer att öka. I samband med att familjen
byter bostad inom kommunen kan större möjligheter ges att gå kvar i den
gamla skolan. En generösare inställning till att gå i annan än den egna
kommunens skola blir en annan positiv konsekvens.

Några av de svårigheter som redogjordes för när det gäller fristående
skolor kan också uppkomma vid ett friare val inom det allmänna skolväsendet.
Den ökade valmöjligheten kan få effekter på planeringen. Skolorna
måste i rimlig tid i förväg veta hur många elever som söker sig dit för att
kunna planera läsårets arbete och underlätta stadieövergångar. Detta kan
lösas genom att föräldrar i god tid måste anmäla sitt barn till den skola där
det skall gå. Så sker i Danmark och fungerar där utmärkt.

En trolig utveckling av ett friare val av skola är att möjligheten skulle
utnyttjas i en ganska begränsad omfattning. Föräldrar vill nog i allmänhet
att deras barn skall gå i den skola som ligger närmast. Men alla skolor
skulle bli medvetna om att det fanns möjligheter för föräldrarna att välja en
annan skola.

Vi är medvetna om att det fria valets princip inom det allmänna skolväsendet
i största utsträckning kommer ifråga på större orter. I glesbygdskommuner
kommer det inte att bli aktuellt. Samtidigt menar vi att man
skall ge större valfrihet där möjlighet finns. Mindre orter gynnas i vårt
förslag genom att högre statsbidrag skall kunna ges till kommuner med
liten och spridd befolkning så att mindre skolor skall kunna leva kvar.

Förnya skolan genom föreningsliv och köpta tjänster

En viktig del av SIA-reformen gick ut på att släppa in föreningslivet i
skolan. De förhoppningar som knöts till den förändringen har bara delvis

Mot. 1987/88

Ub246

22

infriats. Vi tror emellertid fortfarande att tanken är riktig. Skolan bör på
olika sätt uppmuntra elevernas föreningsengagemang. En skolkor borde
t. ex. finnas på olika skolor. Om möjligt bör skolan ställa lokaler till
föreningarnas förfogande. Om det t. ex. finns ett framkallningslaboratorium
kan det i sig bidra till att det uppstår en fotoklubb på skolan. Om det
finns önskemål om det bör skolan också medverka till att det finns en lokal
för bön, andakt och meditation under skoldagen.

Ett annat sätt att förnya skolarbetet och bredda kontaktytan mot det
omgivande samhället är att i högre grad än hittills köpa också pedagogiska
tjänster. Detta är ingenting nytt. Det har länge förekommit att skolor
använt t. ex. bilskolor i trafikkunskapen, danspedagoger som är egna företagare
för dansundervisningen m. m.

Vi tror att det skulle vara bra att öka inslaget av köpta tjänster. Dels ger
det stor flexibilitet, dels säger erfarenheten att denna typ av initiativ ibland
kan innebära en nyttig vitalisering av verksamheten.

På sina håll finns det t. ex. små bolag med unga biologer som driver s. k.
naturskolor. Deras ”affärsidé” är att förbättra skolans undervisning om
djur och natur. De leder studiedagar ute i naturen och berättar sakkunnigt
om vad som finns att upptäcka. De anordnar också studiecirklar för biologilärarna
etc. De har blivit mycket uppskattade och anlitas av flera kommuner.

När lärare måste sägas upp från sina anställningar p. g. a. arbetsbrist kan
de uppmuntras att bilda små utbildningsbolag. De kan försöka sälja utbildningstjänster
till ortens företag, Komvux, studieförbunden och skolan.
Ibland kan det ju finnas behov av ett antal timmar, även om det inte utgör
underlag för en hel tjänst, t. ex för stödundervisning.

Vi tror att det i vissa fall kan vara ett sätt att variera och förbättra
undervisningen att använda lokala utbildningsföretag. Delar av musikskolan
kan läggas ut på privata musiklärare, som kombinerar det med annan
verksamhet. Även undervisning i dramatik kan köpas av t. ex. en fri
teatergrupp på orten.

4. Mät resultaten! Kontrollera kunskapen!

Det finns ingen skola utan kunskapskontroll. På något sätt måste läraren
alltid ta reda på om inlärningen av ett moment har fungerat och finna ett
instrument med vilket resultatet av den använda metodiken kan mätas.
Både eleven och föräldrarna måste också få information om hur eleven har
klarat olika moment. En genomförd kunskapskontroll ger också eleven ett
mål att arbeta för och understryker att det arbete som utförs är viktigt.

I diskussionerna om betygen har rollen som urvalsinstrument en avgörande
betydelse. Många har menat att motivation för skolarbetet kan
skapas på andra, bättre sätt och att bättre information till föräldrar och
elever kan ges vid samtal.

Vår utgångspunkt är i stället att betygens informerande och motiverande
roll skall betonas. Urvalet till högre studier bör kompletteras med andra
metoder.

Mot. 1987/88

Ub246

23

Vi menar att en god undervisning innebär att eleverna finnér motivation i
arbetet på många olika sätt. Betygen är en del i detta. Kontakterna mellan
hem och skola måste intensifieras. Betygens roll att ge information till
föräldrarna skall ses som ett komplement till annat samarbete.

Det nuvarande relativa betygssystemet uppvisar stora och allvarliga
brister. Relativa betyg är inte ett mått på om målet att inhämta viss
kunskap har uppnåtts. Det jämför i stället eleverna i en årskull med
varandra. Ibland har systemet dessutom missuppfattats så till den grad att
eleverna i en klass har jämförts med varandra. I ett relativt betygssystem
kan egentligen inte heller olika betygs värde över tiden mätas.

Både lärare och elever poängterar också ofta att de relativa betygen
skapar en negativ stämning i klassen genom att de leder till konkurrens. Av
dessa skäl anser vi att det nuvarande betygssystemet bör avskaffas och
ersättas med ett nytt.

Betygen har utretts ett flertal gånger under de senaste 15 åren. De
alternativ till nuvarande betyg som har diskuterats är framför allt det som
brukar kallas kurs- eller målrelaterade betyg.

Men det finns också andra benämningar. Översyn av de gymnasiala
yrkesutbildningar, ÖGY talar om en kompetensrelaterad undervisning.
Utredningen vill att ett nytt betygssystem för de yrkesinriktade utbildningarna
arbetas fram. Karaktärsämnen skall delas in i moduler och eleverna
ges den tid de behöver för att tillägna sig innehållet i en modul. Vissa
kommer alltså att kunna ta längre tid på sig än andra för att komma igenom
kursen. Utredningen menar att förändringen kräver ett nytt system för
betygssättning och vill att detta skall prövas och utredas.

Men när man talar om ett kursrelaterat system brukar man mena att
eleverna kan välja en studiekurs utifrån det betyg han eller hon vill ha eller
tror sig klara av. Varje kurs motsvarar ett visst betyg. Med målrelaterade
betyg menas att ett betyg motsvarar ett visst mål formulerat i fastställda
kunskaper och färdigheter.

Fördelarna med de här båda systemen, som på många sätt liknar varandra,
är att eleven i förväg vet vad som krävs för varje betyg på skalan.
Eleven tävlar i första hand med sig själv och inte med andra. De nackdelar
som brukar påtalas är att undervisningen skulle bli centralstyrd. Lärarnas
pedagogiska frihet skulle inskränkas och läroböckernas innehåll skulle
styras hårt. Man förutsätter då att betygen skall kunna jämföras över
landet och att t. ex. SÖ måste ta fram kurser respektive mål och bestämma
vilka betyg som skall gälla för en viss kunskapsmängd.

Ett nytt betygssystem

Vi anser att det främsta syftet med betyg i skolan skall vara att ge ett
instrument för utvärdering av undervisning, motivera eleven och ge information
till eleven och föräldrarna. Målrelaterade betyg skulle uppnå mycket
av detta. Sådana betyg skulle ge varje elev möjlighet att sätta upp mål
för sig själv. Han eller hon skulle veta vilket betyg vissa kunskaper motsvarade.
Betygen skulle informera om vilka kunskaper eleven hade, inte
relationen till klasskamraterna. Sådana betyg skulle därmed minska risken

Mot. 1987/88

Ub246

24

för stress och konkurrens i klassen. Målrelaterade betyg står också i
överensstämmelse med den strävan efter mindre centralstyrning av skolan
som vi har framfört i andra sammanhang i detta program.

Betygsskalan bör i fortsättningen omfatta sju steg (1-7). Vaije betygssteg
skall dock motsvara en bestämd kunskapsmängd. Varje elev skall vid
terminens början veta vad som fordras för att uppnå ett betygssteg. Betyg
bör enligt vår uppfattning ges fr. o. m. årskurs 6 i grundskolan.

Diskussionerna i betygsfrågan har till stor del handlat om i vilka årskurser
betyg skall ges. Detta är i och för sig en angelägen fråga. Både lärare,
elever och föräldrar upplever i dag att betygen kommer in alltför sent i
grundskolan i dag — i åttonde klass. Detta tillfälle ligger alltför nära
antagningen till gymnasiet. Därmed dramatiseras betygsättningen onödigt.

Betygen får dock, enligt vår mening, aldrig ersätta personliga kontakter
mellan föräldrar, lärare och elever. Det som i dag kallas kvartssamtal
måste utvecklas. Betygen är bara ett sätt bland andra att hålla kontakten
med hemmet. Skolorna kan också välja att komplettera betyg och samtalskontakter
med skriftliga omdömen. Varje elev skall inför terminsstarten
tillsammans med lärare och föräldrar göra upp ett studieprogram där mål i
olika ämnen sätts upp.

I ett sådant system som vi har skisserat ovan kommer inte alla elever att
arbeta med samma stoff samtidigt. Inom klassen kommer man att befinna
sig på olika nivåer. I låg- och mellanstadierna är det i dag vanligt att ett
sådant undervisningssätt tillämpas. På högstadiet är individualisering med
denna metod mindre förekommande, men skulle med fördel kunna användas
även där.

Vi anser att allmän och särskild kurs även i fortsättningen bör finnas i
matematik och engelska. Skolorna skall själva kunna avgöra om det finns
skäl för att införa en sådan gruppering i andra ämnen. Det skall vara
möjligt att få högsta betyg även i allmän kurs, men det måste i betygsdokumentet
framgå vilken kurs betyget gäller och utgångspunkterna för betygssättningen.

De elever som vill och har förutsättningar för det skall som tillval kunna
läsa fördjupningskurser. Även i dessa kurser skall målrelaterade betyg
mellan 1 och 5 sättas. Skolorna bör också få större frihet att ändra på
timplanen och utöka tiden för tillvalet. Genom sådana timplanejämkningar
kan skolorna också profilera sig.

I de skolor där förutsättningarna finns skall man kunna bedriva ämnesövergripande
undervisning t. ex. inom SO och NO-blocken. Då skall även
ämnesövergripande betyg kunna sättas, s. k. blockbetyg. Ingen skola skall
dock tvingas att ge blockbetyg.

Betygen skall kunna överklagas och prövas av en högre instans. De skall
heller inte vara definitiva. Den som vill förbättra ett betyg skall kunna göra
det.

Vår grundsyn på betygen hindrar inte att vi anser att det skall vara
tillåtet för skolor att pröva både fler och färre betygstillfällen, liksom helt
andra betygsformer. Elever som har gått i skolor med andra betygsformer

Mot. 1987/88

Ub246

25

än de vanliga får lita tili att de kan antas till högre utbildning genom t. ex.
antagningsprov.

Urvalet

Problemen vid diskussion om betygssystem uppkommer alltid när man
kommer in på frågan om hur betygen skall kunna vara ett instrument för
urval. Så länge betygen skall användas som den allt huvudsakliga urvalsmetoden
till gymnasie- och högskolestudier måste betygen vara helt jämförbara
över landet.

Vi har ovan skisserat principerna för ett nytt, målrelaterat betygssystem.
Men om ett sådant system skall kunna användas så att alla fördelar
med det utnyttjas, bör det inte belastas med uppgiften att också vara den
enda avgörande faktorn vid urvalet till spärrade utbildningsvägar i högre
skolformer. Då blir man genast tvungen att acceptera ett inslag av jämförelse.

Vi anser därför att betygens roll vid antagning till högre studier bör
minskas och kompletteras med t. ex. antagningsprov som ordnas vid några
tillfällen inför terminsstarten. I speciella fall kan anlags- och lämplighetstester
komma ifråga.

Det måste vara varje utbildningsanordnare som avgör hur antagningen
skall ske. Till många utbildningsvägar skulle annat än betyg kanske bli helt
avgörande. Till andra linjer skulle betygen fortfarande kunna spela en
större roll. I sådana sammanhang bör man också överväga att ge betygen i
utbildningens karaktärsämnen en högre vikt jämfört med betyg i andra
ämnen. På samma sätt som betyg skall kunna höjas för att ge eleven en
andra chans, måste prov och tester kunna erbjudas vid flera tillfällen och
kunna upprepas.

Elever som har gått i skolor med andra betygsformer än de vanliga får
lita till att de kan antas till högre utbildning genom prov.

Det kommer även i vårt betygssystem att finnas en rikslikare i form av
läroplanens mål för skolans undervisning genom ytterligare studier i ett
ämne. Dessutom skall kontroller genom stickprov i form av prov utformade
av SÖ utföras för att undvika betygsinflation.

5. Lärarna — skolans viktigaste resurs

Debatten om skolan handlar mycket om vilka ekonomiska resurser som
skolan måste få för att kunna fullgöra sin uppgift. Det talas mindre om hur
man bättre skall kunna utnyttja och utveckla den i särklass viktigaste
resursen i skolan: lärarna och skolledarna. Det är dessa som har en
avgörande roll för skolans förutsättningar att lyckas. Det är därför inte
någon överdrift att hävda att praktiskt taget oavsett vilka resurser skolan
har i form av lokaler, utrustning, läromedel etc. blir dessa otillräckliga om
lärarna och skolledarna inte förmår att fylla sin uppgift.

Detta understryker vikten av att vi har välutbildade lärare och lärare
som är motiverade för sin uppgift. Men det innebär också att skolan måste
ta ett ansvar i de fall som lärare av en eller annan anledning inte klarar av
sin undervisningsuppgift.

Mot. 1987/88

Ub246

26

Bättre lärarutbildning

Lärarutbildningen genomgår för närvarande en radikal förändring.
Fr. o. m. den 1 juli 1988 kommer nuvarande utbildning för lärare i låg-,
mellan- och högstadierna ersättas av en grundskolelärarlinje. Den skall i
sin tur få två inriktningar, en mot årskurserna 1-7 om 140 poäng och en
mot årskurserna 4-9 om 140—180 poäng.

Folkpartiet motsatte sig riksdagsbeslutet om den nya lärarutbildningen.
Vår grundläggande kritik mot beslutet var att vi inte ansåg att de lärare
som skall undervisa på högstadiet fick tillräckliga kunskaper i sina respektive
ämnen. Enligt vår uppfattning borde det uppställas krav på att högstadielärare
skall ha studier motsvarande minst 40 poäng i de ämnen i vilka
han/hon skall få behörighet att undervisa.

Det är angeläget att folkpartiet fortsätter driva kravet på goda ämneskunskaper
för lärarna i grundskolan och gymnasiet. Bara om en lärare
känner att han/hon behärskar det kunskapsstoff som skall vidareförmedias
uppstår det självförtroende som vi menar är en förutsättning, om än inte
den enda, för att läraren skall klara av sin uppgift.

Men en aldrig så kunnig lärare kommer ändå inte att bli framgångsrik i
sin lärargärning om inte vederbörande också kan förmedla kunskaperna,
vara en god pedagog. I detta avseende hyser vi en förhoppning att den nya
lärarutbildningen skall kunna ge lärarna en god grund att stå på.

Vi har i separat motion vidareutvecklat våra synpunkter och krav på
lärarutbildning och lärarfortbildning.

Det är ett stort ansvar som läggs på lärarna på lärarhögskolorna att inte
godkänna sådana lärarkandidater vilka inte klarar av sina studier eller vilka
tidigt framstår som olämpliga som lärare. Att det ibland brister i detta
ansvar på lärarutbildningarna vittnar många om som med oro tyckt sig se
en ökning av antalet unga lärare som nästan omedelbart misslyckas i sin
yrkesroll.

Mot denna bakgrund tror vi att det var ett misstag att ta bort betygen i
lärarskicklighet och de graderade betygen i ämneskunskaper. För närvarande
ges bara betygen godkänd/icke godkänd i ämneskunskaper.

Vi anser därför att bedömningen av lärarskicklighet skall återinföras och
att en tregradig betygsskala skall tillämpas vid bedömningen av ämneskunskaperna.
Förutsatt att lärarkandidaten bedöms av flera av varandra oberoende
metodiklektorer bör en bedömning i tre grader också kunna ske av
lärarskickligheten. Men det finns anledning att understryka att lika viktigt
som det är att sätta betyg är att genom studierådgivning avråda elever vilka
kan förutsättas vara olämpliga att bli lärare från att påbörja eller fortsätta
sina studier.

Fortbildning, utbytestjänstgöring m. m.

Inom läraryrket talas det numera, liksom i vissa andra yrkeskårer om
”utbrändhet”. Lärare säger sig inte orka med att år efter år prestera en bra
och inspirerad arbetsinsats under de pressande förutsättningar som ofta
råder. Det är inte svårt heller för utomstående att förstå att sådana känslor

Mot. 1987/88

Ub246

27

kan komma. Det är en viktig uppgift för skolledningarna och skolpolitikerna
att finna vägar att möta denna problematik.

Det är angeläget att skolledningen erinrar sig att lärarnas kunskaper och
hängivenhet för sin yrkesuppgift är skolans främsta kapital. Det är viktigt
att deras arbetsglädje hålls uppe och att deras kunskaper hålls aktuella.
Fortbildning och vidareutbildning är viktiga inslag i personalutvecklingen.

En annan möjlighet som bör prövas oftare är att lärare under en termin
eller ett läsår ges tillfälle till utbytestjänstgöring på någon annan arbetsplats,
t. ex. inom kommunen. Det kan bli ett alternativ till att helt lämna
lärarbanan. Kanske kommer känslan för yrket tillbaka när man får lite
distans till det.

Större möjligheter till omplacering

Det händer i sällsynta fall att en fråga om hur man skall kunna skilja en
lärare från sitt arbete uppkommer. I dagens läge är detta en mycket svår
och smärtsam process för alla inblandade. Det kanske största problemet
när en sådan fråga uppkommer är vilket alternativt arbete som skall erbjudas
läraren. Hittills har man försökt att lösa det genom att placera vederbörande
på skoladministrativa tjänster inom kommunen. Att finna utrymme
för sådana ”extra” tjänster i en redan hårt pressad personalbudget kan
många gånger vara mycket svårt.

Vi föreslår på annat ställe i detta program att kommunerna i framtiden
skall få disponera sina resurser betydligt friare än i dag. Av detta följer att
kommunerna måste vara beredda att ta ett större ansvar för omplacering
av lärare på ett smidigare sätt än vad som sker idag.

Långt innan fråga om omplacering uppkommer är det angeläget att
pröva om man med vidareutbildning eller andra stödåtgärder kan hjälpa
läraren så att denne kan fungera i sin yrkesroll. Detta ställer stora krav på
skolledarna.

I sista hand är det barnens intresse av en fungerande undervisning som
skall prioriteras.

Stöd lärarna mera!

Det finns många exempel på att lärare i dag far illa och vantrivs i sitt yrke.
Det behöver inte gå så långt som till fysisk misshandel, om vilket det finns
skrämmande många exempel, för att en lärare skall känna olust för mötet
med eleverna. Många lärare vittnar också om att de upplever att det ställs
många och disparata krav på dem. Förutom sin huvuduppgift att förmedla
kunskaper har lärarna ett socialt ansvar för eleverna. De skall ha kontakt
med föräldrarna, med skolpsykologer och skolsköterskor. Inte sällan får
de träda in som extra förälder för elever med problem.

Under vårt arbete har också många vittnat om att lärare alltmer börjar
uppleva att de arbetar inom ett lågstatusyrke där kraven är många men
uppskattningen och stödet från arbetsgivaren litet. Den kraftiga kritik som
periodvis har riktats mot skolan har av många lärare uppfattats som kritik
mot deras yrkeskår.

Mot. 1987/88

Ub246

28

Vi är övertygade om att skolan som arbetsgivare måste ta ett bättre
ansvar för lärarna. Men detta är en skyldighet även för politiker och andra
som engagerar sig i skolan. Lärarna måste känna att de har stöd i sin
många gånger så svåra uppgift. Om de känner det, kommer de att kunna
göra ett ännu bättre arbete. En fråga av stor psykologisk betydelse är
frågan om reglering av arbetstiden. Det måste slås fast att någon nämnvärd
utökning av lärarnas tjänstgöringsskyldighet inte är möjlig. Om en marginell
ökning av arbetstiden skall genomföras (t. ex. för att möjliggöra den av
oss föreslagna läxhjälpen på eftermiddagarna) bör det ske i samband med
ett nivålyft av lärarlönerna.

Jämställdhet i skolan

Skolan är tyvärr en värld som till eleverna förmedlar mycket traditionella
könsrollsbilder. I viss utsträckning har problemen blivit värre. Kvinnorna
dominerar totalt som låg- och mellanstadielärare. Det är av många skäl
olyckligt. Det är också orimligt att männen i så hög utsträckning sitter på
skolledartjänsterna.

Jämställdhetsarbetet i skolan måste drivas med större frenesi. Alla partier
har instämt i vikten av detta, men sanningen är att det - till skillnad
från på en del andra samhällsområden - inte hänt särskilt mycket i praktiken.
Folkpartiet har haft ett antal konkreta förslag utöver vad de andra
partierna har föreslagit. Dit hör t. ex. att en särskild handläggare på vaije
länsskolnämnd skall få ett särskilt ansvar för jämställdhetsfrågorna. Vidare
har Folkpartiet föreslagit att jämställdhetsfrågorna måste ges ett större
utrymme i lärarutbildningen. Med tanke på hur den aktuella situationen i
skolan är borde dessa förslag snarast förverkligas.

6. Gymnasieskolan

Gymnasiet — någonting annat än grundskolan

Gymnasiet är någonting annat än grundskolan. De nödvändiga baskunskaperna
måste finnas som en grund att stå på. Det är inte gymnasiets uppgift
att kompensera brister i grundskolan.

Gymnasiet skall ge yrkesförberedelse åt dem som inte tror sig behöva
högskolestudier och förbereda mer teoretiskt inriktade elever för högskolan.
Vi menar att grundskoleexamen skall vara en förutsättning för studier
på gymnasiet. För vissa gymnasielinjer kan särskilda förkunskapskrav
gälla. Det är grundskolans uppgift att tillhandahålla den undervisning och
eventuellt extra undervisning som krävs för att eleverna skall kunna komma
in på och klara de linjer de önskar. Om det t. ex. för studier på N- och
T-linjerna skall krävas särskild kurs i matematik skall elever, som läst
allmän kurs, men ändå vill läsa på dessa linjer, inom grundskolans ram
erbjudas den extra undervisning som krävs för ett tillräckligt betyg i
särskild kurs.

Successivt har gymnasieskolan kommit att omfatta praktiskt taget alla
ungdomar som lämnar grundskolan. Idag fortsätter ungefär 85% av en

Mot. 1987/88

Ub246

29

årskull som lämnar grundskolan direkt till gymnasieskolan. Av dem som
inte går till gymnasiet skaffar sig fem procent arbete på den reguljära
arbetsmarknaden och resterande tio procent återfinnes i den gymnasiala
lärlingsutbildningen eller inom ramen för det kommunala uppföljningsansvaret.
Att så stor andel ungdomar går vidare till gymnasiet gör att man i
praktiken kan ifrågasätta om gymnasiet är en frivillig skolform. Det ökade
kravet på kunskaper inom arbetslivet gör att det är mycket svårt för de
ungdomar som lämnar grundskolan att få ett fast arbete. I detta avseende
har situationen radikalt förändrats sedan femtio- och sextiotalen när arbetslivet
fortfarande innehöll många relativt okvalificerade arbetsuppgifter
som kunde utgöra en inkörsport för ungdomar i arbetslivet. För flertalet
ungdomar idag är alternativet till fortsatta gymnasiestudier arbete i ungdomslag
eller andra former av arbetsmarknadsåtgärder.

Valfrihet — också att inte läsa vidare

Vi kommer i det följande att framhålla betydelsen av att gymnasieskolan
organiseras på ett sätt som innebär valfrihet vad gäller att välja utbildning
eller linje. Men valfriheten måste också innebära möjlighet att för kortare
eller längre tid avstå från gymnasieutbildning. Gymnasiet får inte uppfattas
eller utnyttjas som en förvaringsplats för ungdomar i avvaktan på att de får
arbete eller annan meningsfull sysselsättning. För ungdomar som är skoltrötta
efter grundskolan kan det ofta vara en fördel att ta en ”sabbatstid”
innan de fortsätter att läsa. Detta måste man utgå från såväl när man
planerar arbetsmarknadsinsatser som vid dimensioneringen av gymnasieskolan
och vuxenutbildningen.

Det viktigaste dimensionerings- och planeringsunderlaget är naturligtvis
ungdomarnas egna val. Så länge det finns ungdomar som vill läsa på
gymnasiet men inte får göra det, finns det anledning att utöka antalet
platser och se till att det är de mest efterfrågade linjerna som byggs ut
snabbast. Eftersom vi vill minska betygens betydelse som urvalskriterium
vid högre utbildning, bör andra kompletterande antagningssystem införas.
1 första hand syftar vi då på antagningsprov. I vissa speciella fall kan
anlags- och lämplighetstest komma ifråga.

En flexibel gymnasieskola

Det faktum att gymnasieskolan har kommit att bli en skola som omfattar
praktiskt taget alla ungdomar i åldern 16—18/19 år innebär att det ställs
andra krav på gymnasiet än då det huvudsakligen var en förberedelse för
fortsatta studier på fackhögskolor eller universitet. Det krävs att gymnasiet
har ett utbildningsutbud som ger verklig valfrihet och har möjlighet att
tillfredsställa elevernas ofta mycket skiftande önskemål samtidigt som det
måste vara utformat för att tillgodose näringslivets och den offentliga
sektorns behov av utbildad arbetskraft. Men eftersom gymnasiet har övergått
från att vara en utbildningsform för ett fåtal till att istället omfatta
praktiskt taget alla ungdomar måste gymnasieskolan också vara beredd att
ta ansvar för alla elever på ett annat sätt än tidigare och ge alla en likvärdig
utbildning.

Mot. 1987/88

Ub246

30

Gymnasieskolan har ett ansvar för att elever med skilda begåvningsresurser
kan få stöd. Ingen elev får vare sig understimuleras eller tillåtas
”halka efter” på grund av bristande hjälp och stöd. Varje elev måste ges
möjlighet och resurser att utvecklas utifrån sina förutsättningar.

Men den ambition som statsmakterna har, att hålla samman all utbildning
efter grundskolan i en enda skolform, får inte innebära att man också
strävar efter att likrikta allt som ryms i gymnasieskolan. Det finns då en
uppenbar risk för att gymnasiet bara blir en förlängning av grundskolan
och att eleverna inte i tillräcklig grad kan få den specialisering och träning
som de behöver för att på bästa sätt förbereda sig för högskolestudier eller
arbete.

För att gymnasieskolan skall kunna tillgodose alla de krav som ställs
måste den vara flexibel. Det finns i dag möjligheter till särskilda insatser
för svaga eller omotiverade elever inom gymnasieskolan. Det är angeläget
att detta stöd kan bibehållas och utvecklas.

Men det är också angeläget att teoretiskt begåvade elever eller elever
med skilda teoretiska specialtalanger får chans att utvecklas. Detta lyckas
gymnasieskolan inte alla gånger med i dag, vilket är en brist som vi finnér
det mycket angeläget att rätta till.

Ett sätt att göra detta är med mönster från de möjligheter som finns för
elitidrottande ungdomar att ägna sig åt idrott under skoltid. Detta kan ske
antingen inom ramen för idrottsgymnasierna eller genom det s. k. hemortsalternativet
där fem veckotimmar avsätts för idrottsträning. Även för
elever med estetiska intressen finns det idag en försöksverksamhet med
särskilt inriktade gymnasielinjer.

I årets budgetproposition bifalls att ett hobbygymnasium för schack
inrättades. Detta är ett mycket märkligt ställningstagande när samtidigt
elever med teoretiska ämnen som sitt intresse hindras att få samma möjlighet.

Vi anser att elever som har speciella förutsättningar för t. ex. matematik,
fysik eller språk skall få chans att utveckla dem inom ramen för specialgymnasier.
Dessa kan förmodligen inte bli så många, utan på samma sätt
som de särskilda gymnasierna för idrott blir de riksrekryterande.

Den pågående försöksverksamheten med treårig yrkesutbildning begränsas
helt och hållet till utbildningar som endast attraherar manliga
sökande. Mot bakgrund av flickornas svårigheter på arbetsmarknaden är
det angeläget att utveckla utbildningar som framför allt attraherar flickorna.
Konsumentlinjen har varit en sådan linje. Den behöver dock förändras
och kompletteras. Vi föreslår därför att försöksverksamhet med en treårig
konsumentekonomisk linje kommer till stånd. Detta bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.

Vi har tidigare, när vi har resonerat om grundskolan, understrukit vikten
av att motverka likriktningen av skolan. Även inom gymnasieskolan är det
självfallet angeläget att man ger större utrymme för alternativ både vad
gäller organisation och pedagogik. Man måste också starkare än idag
markera att skolorna har rätt att själva söka lösningar.

En samordning mellan ungdomsgymnasiet och komvux kan spara pengar
och ge bättre service till eleverna.

Mot. 1987/88

Ub246

31

Vi tror t. ex. att det vore en fördel om gymnasieskolan på vissa av de
teoretiska linjerna prövade det tillvals- och modulsystem som är allmänt i
amerikanska skolor. Det innebär i korthet att eleverna ganska fritt efter
intresse och yrkes- och studieinriktning får välja ämnen och delämnen moduler
- utöver en fast kärna av några obligatoriska ämnen. Systemet
medför en betydande flexibilitet och valfrihet. Eleverna erbjuds att välja
delämne vaije termin eller år. Det ger också möjlighet till etappavgång och
kombinationer av studier och praktik. Det förutsätter inte heller någon fast
linjeindelning. Det ger med andra ord möjlighet till den flexibilitet och
valfrihet vi anser det finns för litet av idag.

Flexibiliteten i gymnasieskolan måste också syfta till att avlägsna alla
återvändsgränder. För många elever i grundskolan är det svårt att känna
sig säker på vilket utbildningsval de skall göra inför övergången till gymnasiet.
Det är inte ovanligt att de så småningom upptäcker att de har valt fel.
Utbildningsväsendet i sin helhet måste då ha en beredskap att låta eleverna
göra nya val. Det kräver tillgång till kompletteringsmöjligheter, i vissa fall
redan under gymnasiet men kanske oftare vid övergången mellan gymnasiet
och högskolan. Det finns i detta sammanhang också anledning att
påminna om att folkpartiet har förordat ett reformerat antagningssystem
till högskolan som bl. a. innebär att sökande utan formell behörighet från
gymnasiet efter ett godkänt högskoleprov skall ges tillträde till högre
studier. Ett sådant prov kan bli aktuellt för t. ex. sökande som har gått på
gymnasiets yrkesförberedande linjer. Visar de, genom högskoleprovet, att
de har tillräckliga förkunskaper för att kunna läsa vid högskolan skall i
allmänhet behörighet för högskolestudier därmed anses föreligga utan krav
på kompletterande gymnasieutbildning.

Kvalitetshöjande åtgärder

Problemen på gymnasiets teoretiska linjer är inte så stora att det är motiverat
att genomföra någon genomgripande gymnasiereform av det slag gymnasieutredningen
tänkte sig. Detta får emellertid inte innebära att man slår
sig till ro och inte försöker att utveckla och förbättra utbildningen.

Vid skilda tillfällen kommer det "larmrapporter” från högskolorna som
tyder på att studenterna har otillräckliga förkunskaper när de påbörjar
vissa högskoleutbildningar. Konkret visar sig detta genom att man på
många högskolor måste ge de nya studenterna sådan grundläggande utbildning
som de rätteligen borde ha fått i gymnasiet. Självfallet är det angeläget
att ta den här typen av varningssignaler på allvar. Samtidigt är det vår
uppfattning att kunskapsnivån på gymnasisterna har höjts. Några av högskolans
företrädare har sammanfattat det ungefär på följande sätt — studenterna
kan mer idag när de kommer till högskolan än vad de kunde för
tio år sedan men mindre än vad de kunde för tjugo år sedan.

Ett sätt att höja kvaliteten i gymnasieskolan är att se till att det finns
tillräckligt med lektorstjänster och att de är besatta med behöriga innehavare,
gärna med doktorsexamen. Att på det sättet föra in en forskningsanknytning
också i gymnasiet kan leda till mycket positiva resultat.

Några av de kunskapsbrister som en del elever som lämnar gymnasiet

Mot. 1987/88

Ub246

32

uppvisar tror vi man kan härleda till brister redan i grundskolan. Som vi
har framhållit tidigare är det en förutsättning för allt kunskapsinhämtande
att eleven förstår och kan tillgodogöra sig varje enskilt steg. Det är alltså
inte "bara” genom att sätta in kvalitetshöjande åtgärder i gymnasiet som
de högskolestuderande kan förbättra sina förkunskaper.

Men det är samtidigt vår uppfattning att genom att göra gymnasieskolan
mer flexibel i enlighet med vad vi har skissat här så kommer det att finnas
större möjligheter än idag att genomföra kvalitetshöjande åtgärder av
utbildningen.

Yrkeslinjer och lärlingsplatser

När det gäller de yrkesförberedande linjerna har en statlig utredning
(ÖGY-utredningen) kommit med förslag till hur de skall reformeras. Regeringen
har därefter varit anmärkningsvärt positiv vad gäller att återkomma
med en proposition i ärendet. Ingenting har emellertid hänt. Grundtanken
är att alla linjer skall vara treåriga med ett betydande inslag av yrkespraktik.
Vi anser att den grundtanken är riktig. Vi vill emellertid göra två
reservationer. En utbildning bör givetvis inte förlängas om det inte finns
behov av det. Vi anser alltså inte att alla gymnasielinjer nödvändigtvis
behöver vara treåriga, även om de flesta bör vara det. För det andra anser
vi inte att man bör binda sig för exakt den modell för yrkespraktik som
ÖGY föreslagit. I de fall där yrkespraktik kan erhållas genom vanlig,
avlönad anställning skall det kunna vara ett alternativ. Även lärlingsplatser
kan i vissa fall vara ett bättre alternativ än ÖGY-modellen.

Det är en vällovlig ambition att öka yrkeslinjeelevernas kunskaper i
vissa allmänna ämnen som engelska och svenska. Detta förslag från ÖGY
bygger på en korrekt verklighetsbild. Ett exempel: Elever som efter fordonsteknisk
linje på gymnasiet kommer ut och arbetar förväntas kunna
läsa komplicerade instruktioner och manualer på engelska, vilket ibland
vållar svårigheter. Den typen av situationer kommer säkert att bli vanligare
i framtiden. Men det bästa får inte bli det godas fiende. Man skall inte
glömma bort att en del av de elever som väljer de yrkesförberedande
linjerna gör det för att de är mycket skoltrötta. De är trötta på läsämnena,
de är trötta på skolmiljön och de vill tjäna egna pengar. För den kategorin
elever är ÖGY:s förslag inte bra.

Därför bör gymnasieskolan vara mycket flexibel också på de yrkesförberedande
linjerna. Långtgående individuella anpassningar bör kunna göras.
Vi vill här peka på två modeller som i vissa fall skall kunna vara alternativ
till den modell ÖGY-utredningen föreslagit.

Den första innebär att en elev med fallenhet för ett hantverksyrke har
möjlighet att få lärlingsplats.

Detta är ofta något mycket positivt. Lärlingsutbildningarna ger ofta
yrkesstolthet och goda möjligheter till anställning. Gymnasiets roll i detta
fall kan inskränkas till att ge visst ekonomiskt stöd till den hantverkare/det
företag som inrättar lärlingsplatsen och till att några veckor om året ge
elevkunskaper i vissa allmänna teoretiska ämnen genom intensivkurser.

Den andra modellen innebär att en tonåring som gått ut grundskolan får

Mot. 1987/88

Ub246

33

en vanlig anställning. Om eleven så önskar kan gymnasieskolan då ställa
upp med undervisning vissa timmar per vecka eller i form av intensivkurser
vissa veckor.

Det bör också vara möjligt att efter det tredje året göra etappavgångar
med rätt för eleven att komma tillbaka och studera ett tredje avslutande år.

Föredragande ger inte heller denna gång något klart besked om en
förändrad gymnasial yrkesutbildning. Det som krävs är ett beslut om en
treårig försöksperiod med start redan 1988/89. Propositionen ger emellertid
inte något substantiellt underlag för bedömning av innehållet i försöksverksamheten
eller för bedömning av andra nödvändiga förutsättningar för en
lyckad försöksverksamhet.

Statsrådet skriver i propositionen: ”Det är hög tid att göra något. Samtidigt
är jag förvissad om att ett omfattande kursplanearbete fordras, innan
en modernisering kan komma i gång över hela fältet. Ordentlig tid krävs
också för planering och förberedelser i övrigt. Arbetsplatsförläggning och
ett större inslag av allmänna ämnen ger anledning till ingående pedagogiska
överväganden. Detsamma gäller även de rent yrkespedagogiska frågorna.”

Detta är för utbildningen utomordentligt viktiga frågor att ha svar på
innan man bestämmer sig för vilken omfattning och på vilka områden
försöksverksamhet skall sättas igång. Vi avvaktar därför med vårt ställningstagande
tills dess den aviserade propositionen kommer.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda, hemställs:

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om skolplikt från sex års ålder,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att baskunskaper i föregående moment skall
vara inhämtade innan ny årskurs påböijas,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om läxor i grundskolan,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts ang. införandet av en grundskoleexamen,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ökade möjligheter för skolor inom det allmänna
skolväsendet att skapa en särskild ämnesprofil,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om föräldrars och elevers utökade rätt att välja
skola inom det allmänna skolsystemet,

7. att riksdagen hos regeringen begär förslaget om ett elevanknutet
statsbidragssystem för grundskolan,

8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till nya statsbidragsbestämmelser
till de fristående skolorna enligt de riktlinjer som
presenterats i motionen,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

Mot. 1987/88

Ub246

34

motionen anförts om fortbildningsstöd till lärare vid fristående skolor
med statsbidrag,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om samarbete mellan lärarhögskolorna och de
fristående skolorna,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen tillkänna vad i
motionen anförts om nya bestämmelser för tillvalen på högstadiet så
att också ett ordinarie ämne på timplanen kan läsas som fördjupningskurs
inom ramen för tillvalstiden,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behov av allmän och särskild kurs,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av att komplettera allmän och särskild
kurs med också andra former av grupperingar för individualisering,

14. att riksdagen hos regeringen begär att skolöverstyrelsen får i
uppdrag att utfärda föreskrifter om att ett individuellt studieprogram
varje år bör fastställas för varje elev som har förändringar i timplanen,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om skolans möjlighet att för elever med speciella
behov kunna prioritera undervisningen i svenska och matematik,

16. att riksdagen hos regeringen begär att skolöverstyrelsen får i
uppdrag att utarbeta förslag till hur timplanens ämnen skall kunna
delas upp i grundkurs och fördjupningskurs,

17. att riksdagen beslutar att statsbidragsbestämmelserna skall
vara så utformade att det skall vara möjligt för kommun som så
önskar att utnyttja del av förstärkningsresursen till att minska klasserna
i mellan- och högskolestadiet ner till 25 elever,

18. att riksdagen hos regeringen begär förslag till nytt betygssystem
enligt de riktlinjer som angetts i motionen,

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kompletterande antagningsmodeller vid ansökan
till gymnasieskolan,

20. att riksdagen som sin mening ger riksdagen till känna vad i
motionen anförts om s. k. viktade betyg,

21. att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om möjligheter för skolor att pröva både fler och färre betygstillfällen
liksom helt andra betygsformer,

22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna i vad
motionen anförts om rätt att komplettera betyg,

23. att riksdagen beslutar om att en försöksverksamhet med lokala
ledningsorgan skall inledas,

24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om tryggare skolmiljö,

25. att riksdagen beslutar om sådan ändring i skollagen att elevernas
rätt till sina lektioner slås fast,

26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om organisationen av lärarfortbildningen,

Mot. 1987/88

Ub246

35

27. att riksdagen sorn sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behov av bättre läroböcker,

28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om försöksverksamhet med förbättrad konsument-ekonomisk
utbildning,

29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förlängning av vissa gymnasiala yrkesutbildningar,

30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att inrätta gymnasier med riksintagning också i
teoretiska ämnen,

31. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att också andra än idrottande elever skall få
utnyttja det s. k. hemortsalternativet,

32. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om individuellt utformad studiegång,

33. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om lärarutbildningen och fortbildning för redan
verksamma,

34. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om lärlingsutbildning,

35. att riksdagen beslutar att de graderade betygen i lärarutbildningen,
såväl ämnesbetygen som betygen i undervisningsskicklighet,
återinförs,

36. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om betydelsen av ett aktivt arbetsgivarstöd,

37. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av karriärmöjligheter för lärare som ej
önskar lämna det pedagogiska arbetet,

38. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om lektorstjänster i gymnasieskolan,

39. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utökad försöksverksamhet med treåriga yrkesutbildningar.

Stockholm den 21 januari 1988
Bengt Westerberg (fp)

Ingemar Eliasson (fp) Kerstin Ekman (fp)

Jan-Erik Wikström (fp) Birgit Friggebo (fp)

Karin Ahrland (fp) Anne Wibble (fp)

Ylva Annerstedt (fp)

Mot. 1987/88

Ub246

36

Innehållsförteckning Mot. 1987/88

Ub246

Sammanfattning 1

1. Utgångspunkter 1

Kunskap allt viktigare 2

Ha rimliga förväntningar på skolan 2

Hur bra eller dålig är den svenska skolan? 3

Vad får skolan kosta? 4

Mångfald och profilering 5

En liberal utbildningspolitik 5

2. Skola för kunskap 6

Ett individuellt studieprogram 7

Satsa på baskunskaper 7

Individualisering inom klassens ram 8

Grundskoleexamen 9

Extra undervisning och självstudier 10

Våga prioritera stoffet 10

Skolstart vid sex års ålder 11

Behovet av en gemensam idé 12

Egna läroböcker 13

3. Skola för individen 14

Mindre klasser på mellan-och högstadiet 14

Öka valmöjligheterna 15

Mobbing och våld — oacceptabla inslag i skolan 17

Elever med handikapp 18

Minska detaljstyrningen 19

Inrätta ett ”skolråd” på varje skola 19

Fristående skolor 20

Valmöjlighet inom det allmänna skolväsendet 22

Förnya skolan genom föreningsliv och köpta tjänster 22

4. Mät resultaten! Kontrollera kunskapen! 23

Ett nytt betygsystem 24

Urvalet 26

5. Lärarna - skolans viktigaste resurs 26

Bättre lärarutbildning 27

Fortbildning, utbytestjänstgöring m. m 27

Större möjligheter till omplacering 28

Stöd lärarna mera 28

Jämställdhet i skolan 29

6. Gymnasieskolan 29

Gymnasiet — någonting annat än grundskolan 29

Valfrihet - också att inte läsa vidare 30

En flexibel gymnasieskola 30

Kvalitetshöjande åtgärder 32

Yrkeslinjer och lärlingsplatser 33

7. Hemställan 34

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1988

37

*