Motion till riksdagen
av Margaretha af Ugglas m. fl. (m)
om biståndspolitiken
&
Mot.
1987/88
U225
1 Inledning
En betydande del av världens befolkning lever i fattigdom och djup misär.
Skillnaden i utveckling mellan olika grupper av u-länder markerades dessutom
ytterligare under 1980-talet. Denna skillnad kan i vissa fall förklaras
av de olika yttre förutsättningar som verkar bestämmande för levandsvillkor
och som i realiteten sätter gränser för möjligheterna till utveckling. Bäst har
emellertid de länder klarat sig som satsat på marknadsekonomiska lösningar,
privat ägande, enskilt näringsliv och en öppen utrikeshandel. Sämst
har det gått för de länder som kvarstannat i feodala strukturer eller som enligt
socialistisk modell kollektiviserat jordbruket, förstatligat företag, satt
prismekanismen ur spel och sökt sätta centralplanering i system. Dessa länder
har därigenom blivit ännu fattigare.
Under det senaste året har flera u-länder haft nytta av den ekonomiska
återhämtningen i västvärlden och fallande oljepriser. I många u-länder har
socialt och politiskt påfrestande åtgärder vidtagits som förbättrat tillväxten.
En fortsatt positiv utveckling för u-länderna som grupp hotas främst av den
osäkerhet som är förknippad med skuldproblemen, protektionismens utbredning
och inre stridigheter i utvecklingsländerna.
De gångna årens erfarenheter understryker betydelsen för såväl i- som uland
av en positiv utveckling av världshandeln. För u-världens ekonomiska
utveckling som helhet betyder handeln väsentligt mycket mera än utvecklingshjälpen.
U-världens export till i-länderna är mer än tio gånger större än
biståndsflödet. En konsekvent genomförd frihandel är i själva verket det
bästa stöd u-länderna kan få i sina utvecklingsansträngningar.
Biståndsflödet är av särskild betydelse för de allra fattigaste u-länderna
med liten handel. Genom överföring av kunskap och resurser kan de rika
länderna påskynda utvecklingen i de fattiga länderna. Sverige är trots ekonomiska
problem ett av världens rikaste länder. Vi skall därför genom ett
generöst utvecklingsbistånd, minst i nivå med internationella överenskommelser
och genom omfattande frihandel bistå människorna i utvecklingsländerna
och stödja deras ansträngningar för en ljusare framtid.
2 Erfarenheter av utvecklingssamarbetet
Även om imponerande framsteg gjorts i vissa u-länder på sådana områden
som hälso- och sjukvård, utbildning och infrastruktur, finns det anledning
1 Riksdagen 1987188. 3 sam!. Nr U225
att med beklagande konstatera att biståndsflödet under 1970-talet i många Mot. 1987/88
fall inte resulterade i den förväntade produktionstillväxten. Den ekonomis- U225
ka och sociala utvecklingen har snarast kommit att präglas av stagnation och
kräftgång i många u-länder. Sviktande världshandel, fallande råvarupriser
och torka har del i förklaringen. Men svårigheterna har också i hög grad politiska
orsaker. Den förda utvecklingspolitiken - ofta med socialistiska förtecken
- har misslyckats. I stället för att höja produktiviteten och arbetsviljan
hos befolkningen har den lett till byråkrati, tröghet och en återgång
till naturahushållning. Särskilt tragisk är utvecklingen i många länder i Afrika
söder om Sahara.
Det svenska biståndet försvåras också av att politisk oro och interna stridigheter
råder i flera av programländerna. I vissa fall har den personliga säkerheten
för svenska biståndsarbetare blivit ett sådant problem att insatser
fått avbrytas.
Mot den bakgrunden är det självklart att svenskt bistånd inte får gå till
något som har beröring med militär verksamhet. En sådan utveckling av det
svenska biståndet skulle ge legitimitet åt dem som vill påstå att svenska biståndsinsatser
ger stöd åt den direkta krigföringen. Bistånd till militär verksamhet
skulle därför inte bara misskreditera svenska biståndsinsatser - internationellt
och inför hemmaopinionen - utan också direkt kunna inverka
på svenska biståndsarbetares säkerhet.
I början av 1988 har biståndsministern uttalat att svenskt bistånd kan
komma att användas för att stödja delar av Mo§ambiques armé. Även om
man i uttalanden hävdat att insatserna kan avse skydd för svensk biståndspersonal
eller hjälp med transporter, kläder eller radioutrustning innebär
varje accepterande av militärt utnyttjande av svenskt bistånd en kompromettering
av detta. Icke i någon form är det acceptabelt att svenskt bistånd
används, direkt eller indirekt, för militära syften. Redan det faktum
att uttalanden förekommit i denna fråga utan att entydiga avståndstaganden
skett innebär enligt vår mening att trovärdigheten i den svenska biståndsgivningens
syfte är i fara.
Vad vi här anfört om den humanitära inriktningen av det svenska biståndet
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
3 Nytänkande behövs
Till de allvarligare svårigheterna för utvecklingsbistånd hör att man därmed
kan komma att stärka en regim som gör mer skada än nytta för sitt lands utveckling.
Bistånd från stat till stat medför alltid ett stärkande av statsmakten,
alltför ofta på beskostnad av andra strukturer i samarbetslandet.
Tyvärr har regimer och en omfattande byråkrati i många länder en negativ
påverkan på landets utveckling. Makten tjänar alltför ofta som instrument
för särintressen av olika slag. I många länder är korruptionen utbredd
och konserverar makthavande gruppers intressen. Det härskande
partiet kan i en enpartistat sätta de egna dogmerna före befolkningens väl
trots ständiga och uppenbara misslyckanden. I strävan att behålla makten 2
blir makten ett medel för förtryck som effektivt hämmar all utveckling. Fle- Mot. 1987/88
ra regimer har dessutom ensidigt satsat på utvecklingsteorier som i prakti- U225
ken leder fel.
Tanzania är ett exempel. Genom en målmedveten och konsekvent men
felaktig politik har Tanzania under det kvartssekel som gått sedan landet frigjordes
fört en politik som inte stimulerat utan motverkat en positiv utveckling.
Den politiken har till stor del möjliggjorts genom ett omfattande
bistånd, där Sverige varit en av givarna i främsta ledet.
Det svenska bilaterala biståndet bör därför successivt mer inriktas på projektbistånd.
Fördelen är bl. a. att enskilda biståndsprojekt klarare kan värderas
om de är avgränsade delar av verksamheten i stället för att försvinna
som en del i den statligt förda politiken.
Sverige har för närvarande 17 s. k. programländer. Det är uppenbart att
de framför allt valts på politiskt grund. Socialdemokraterna har låtit det
svenska biståndet i alltför hög grad bli ett stöd för kommunistiskt eller socialistiskt
inspirerade regeringar i tredje världen. Endast några få av programländerna
har regeringar som inte är uttalat socialistiska eller kommunistiska.
Följden av detta har blivit att det svenska biståndet många gånger kommit
att stödja en felaktig politik. Socialism och kommunism har lika litet
som feodalism visat sig vara en ändamålsenlig utvecklingsstrategi. Den afrikanska
socialismen, som kommit att påverka en stor del av utvecklingen i
Afrika söder om Sahara, har bidragit till att öka fattigdom och förtryck.
I många u-länder har omfattande regelverk byggts upp för att skydda det
egna partiets eller den härskande grupperingens egenintressen. En korrupt
statsmakt blir utvecklingens främsta hinder.
I länder med diktatur och förtryck, där brott mot de mänskliga rättigheterna
förekommer, med inbördes väpnade konflikter och regimer som
Sverige inte bör stödja ställs extra stora krav på biståndet för att det skall nå
fram till den behövande befolkningen. I sådana länder kan en möjlighet
vara att arbeta via enskilda organisationer eller kyrkor, som ofta har goda
kontakter med mottagarlandet, via multinationella organ som UNHCR eller
UNICEF, Röda korset eller via svenska hjälporganisationer som har
möjligheter att nå dem som behöver hjälp.
Vi kan konstatera att en ny politik får ett allt bredare gehör i den tredje
världen. Det är en politik som framför allt bygger på de enskilda människornas
initiativ och skaparförmåga. Den bygger på marknadsekonomiska
tänkesätt. En sådan politiks främsta rörelseriktning är avreglering och privatisering.
I många u-länder har avregleringen påbörjats. Den syftar till att ta bort
hinder som hämmar initiativ, företagaranda och arbetsinsatser.
Privatisering är också ett fundamentalt led i den nya utvecklingen. Statsmakten
skall helt enkelt koncentrera sig på sina vitala uppgifter och låta den
privata sektorn svara för de delar som den klarar bäst. Följden är regelmässigt
väsentligt förbättrad effektivitet. Framför allt har avvecklingen av
statliga uppköpsorganisationer för jordbruksprodukter stor betydelse. Dessa
organisationer har ofta pressat ned priserna på jordbruksprodukterna 3
1 * Riksdagen 1987188. 3 sami. Nr U225
och därmed förvärrat landsbygdens fattigdom. Mot. 1987/88
Syftet har varit att skapa tillgång till billiga livsmedel för städernas in- U225
vånare. Följden har blivit en ökad livsmedelsimport, medan jordbruksproduktionen
minskat.
Orsaken till den begynnande omsvängningen i tredje världens ekonomiska
politik är dels erfarenheterna av en socialistiskt inspirerad regleringspolitik,
dels den mycket snabba utvecklingen i de marknadsinriktade uländerna
i Sydostasien.
Skillnaden har blivit särskilt dramatisk där olika system verkat inom samma
land. I de delar av Kina som har marknadsekonomisk inriktning är den
genomsnittliga levnadsstandarden många gånger högre än i de delar som
domineras av en socialistisk utveckling. I Korea har den marknadsekonomiska
delen ca tre gånger högre levnadsstandard per capita än den kommunistiska.
Detta är också en av orsakerna till att Kina kraftigt förändrat sin inriktning.
Övergivandet av folkkommunerna och satsningen på familjejordbruk
är världshistoriens största privatisering. Den har medfört att Kinas
livsmedelsproduktion har ökat påtagligt. Svälten på den kinesiska landsbygden
har försvunnit.
Det är nödvändigt att svensk biståndspolitik i högre grad stimulerar till en
marknadsekonomisk utveckling. Detta skall ske parallellt med en stimulans
av respekt för demokrati och mänskliga rättigheter.
4 Helhetssyn på u-landssamarbete
Debatten om det svenska biståndet har i hög grad kommit att präglas av ett
inåtvänt perspektiv, eftersom våra biståndsinsatser och vårt bidrag till utvecklingen
i den tredje världen bedöms snarare utifrån hur stor andel av våra
egna resurser vi ger än utifrån hur mycket hjälp vi i kvantitativ och kvalitativ
bemärkelse ger i det enskilda landet. För befolkningen där är biståndseffekten
i u-länderna viktigare än den grad av uppoffring vi upplever
att vi gör via skattemedel.
Fokuseringen på det statliga biståndets andel av vår ekonomi och dess andel
av vår BNI är olycklig av flera olika skäl.
För det första innebär fokuseringen på andelen av vår ekonomi att man
bortser från att det svenska stödet till utveckling i den tredje världen måste
gå längs flera olika vägar. Det påpekas klart i budgetpropositionen att den
ekonomiska miljön, de strukturella förutsättningarna för ekonomisk utveckling
och handeln med den industrialiserade världen är viktigare än biståndet.
Propositionen visar med välgörande klarhet att den ekonomiska
tillväxten i industrivärlden är av en avgörande betydelse för den tredje världen.
Vi menar att Sverige inom ramen för det biståndspolitiska perspektivet
har anledning att värdera i vilken mån vi utifrån detta synsätt tar vårt ansvar
gentemot den fattiga världen.
Våra insatser för en fri handel, svenska företags vilja att handla med och
investera i den tredje världens olika länder och vår egen ekonomiska ut- 4
veckling är mer avgörande för utvecklingen än det direkta ekonomiska bi- Mot. 1987/88
ståndets omfattning uttryckt som procent av vår BNI. Troligtvis ställer den U225
fria handeln - t. ex. i form av ett avskaffande av textilrestriktionerna - och
investeringar i utlandet dessutom större krav på generositet än utbetalandet
av offentliga medel.
U-landsdebattens orientering mot det statliga biståndet leder dessutom
till att man försummar det faktum att en levande biståndsvilja måste bygga
på hjälp och stöd från samhälle till samhälle, inte enbart på penningöverföring
från stat till stat. Det svenska biståndets omfattning kan och skall kunna
påverkas direkt av svenska folket. Hur stort det biståndet skall vara kommer
givetvis att vara beroende av hur mycket staten avdelar för biståndsinsatser
men kan direkt styras av hur mycket svenska folket ger frivilligt i olika
former. Sveriges bistånd får inte betraktas som statens bistånd. Omfattningen
och verkan av det svenska biståndet är inte och skall inte enbart
vara beroende av politiska beslut. Varje svensk kan själv genom eget beslut
och eget engagemang påverka omfattningen och inriktningen av Sveriges
hjälp.
Mot den bakgrunden menar vi att den svenska biståndsdebatten bör föras
utifrån frågan hur vi på bästa möjliga sätt skall uppbåda största möjliga resurser
i vårt samhälle till stöd för människor i andra länder. Moderata samlingspartiet
är därför av den uppfattningen att det nu är dags att utreda förutsättningarna
för en rätt för fysiska personer till avdrag på skatten för bidrag
till svenska biståndsinsatser i den tredje världen.
Enprocentsmålet leder också till en kvantitativ inriktning på svenskt biståndstänkande.
Detta gör att man riskerar att försumma dess kvalitativa
betydelse för att skapa en miljö som inte bara tillåter utan också uppmuntrar
utveckling. Penningöverföring från en stat till en annan kan medverka
till att stärka en för utvecklingen skadlig regim eller leda till ett biståndsberoende
som tillåter att viktiga förändringar ständigt uppskjuts.
Det är från våra utgångspunkter angeläget att skapa förutsättningar för
att Sverige skall kunna ge betydligt mer omfattande bistånd än i dag. Det
kan uppnås inom handelsområdet, genom frivilliga bidrag eller genom ett
statligt bistånd. Det är emellertid möjligheterna att genomföra positiva utvecklingsprojekt
som skall styra biståndets omfattning, inte försök att genom
olika procentnivåer söka skapa en måttstock som riskerar att förbise
biståndets kvalitativa effekt.
5 Handel och bistånd
Vårt bistånd till länderna i tredje världen bör utgå från det ömsesidiga beroendet
mellan i- och u-länder. Genom att utnyttja den internationella arbetsfördelningens
fördelar påskyndas den egna välfärdsutvecklingen.
U-ländernas totala utrikeshandel uppgår till ett värde av ca 500 miljarder
dollar. Det sammantagna värdet av biståndsmedel uppgår till ungefär 40
miljarder dollar. För u-ländernas del skulle således en vidgad handel vara
en effektiv stimulans för framåtskridande och utveckling. 5
Exportinkomster tillför exportlandet utländsk valuta. Denna kan spela en Mot. 1987/88
större roll för landets ekonomiska utveckling än utländskt bistånd. Men det U225
är helt skilda processer som skapar dessa medel.
Sverige skall verka för en växande och strikt genomförd frihandel samt
borttagande av industrivärldens olika protektionistiskt verkande regler och
förordningar. De svenska hindren mot tekoimport från u-länderna bör avvecklas.
Den svenska importen från u-länderna är internationellt sett låg. Detta
innebär att, när vårt totala bidrag till u-ländernas utveckling jämförs med
det bidrag andra i-länder ger, blir vårt stöd inte lika imponerande som när
man enbart granskar det traditionella biståndet.
Sverige bör avveckla alla resterande icke-tariffära handelshinder mot import
från u-länderna. Vidare bör Sverige i bilaterala avtal fullfölja intentionerna
genom att bevilja fattiga länder generella tullpreferenser. Kommerskollegium
bör enligt vår mening få i uppdrag att studera hur överenskommelser
om u-ländernas tullpreferenser kan förändras till u-ländernas
fördel.
Utländskt bistånd är särskilt angeläget till de länder som har bristande
förutsättningar att på kort sikt via världshandeln tränga undan fattigdom
och underutveckling. Det statliga svenska biståndet genom SIDA bör därför
inriktas på de fattigaste länderna.
6 Ett effektivare bistånd
För att behålla den svenska allmänhetens breda stöd för de svenska biståndsinsatserna
måste ökade ansträngningar göras för att höja biståndets
effektivitet. Insatser för att åstadkomma detta måste göras av såväl givare
som mottagare. Den nuvarande principen med landprogrammering utgör
därvidlag ett hinder.
I denna motion skisseras en ny inriktning av den svenska biståndspolitiken.
De biståndspolitiska målen uppfylls inte i dag i tillräcklig omfattning.
Biståndet ger därmed inte det bidrag det skulle kunna göra till att avhjälpa
nöden och fattigdomen i världen.
Systemet med huvudmottagarländer har visat sig innehålla stora brister.
Låsningen av insatserna till ett enda land har inneburit att både givare och
mottagare har fått svårigheter att anpassa sig till nya omständigheter. En
omprövning av biståndet från givarlandets sida i syfte att bättre utnyttja tillgängliga
resurser blir svår att genomföra. Biståndet till Tanzania under
1980-talet visar att vi genom bl. a. systemet med landprogrammering tvingas
fortsätta biståndssamarbetet även efter det att mottagarländerna visat
uppenbar oförmåga att sköta landets ekonomi. Trots Vietnams invasion och
ockupation av Kampuchea har biståndet, bl. a. på grund av landprogrammeringen,
fortsatt.
Samtidigt tenderar mottagarlandet genom stora landprogram att bli biståndsberoende.
I stället för att försöka utveckla sin egen ekonomi går en
alltför stor del av ländernas ansträngningar åt till att fördela mottaget bistånd.
6
De uppenbara nackdelar som det nuvarande systemet med landpro- Mot. 1987/88
grammering innebär motiverar att Sverige övergår till ett mera ämnes- och U225
projektinriktat stöd. Även med denna princip blir det självfallet ett urval av
länder som efter träffade överenskommelser blir mottagande part. Men viktigare
än att stödja ett visst land blir att stödja vissa projekt. Dessa blir ofta
långsiktiga, men givarlandet ges ändå möjligheter till en mer flexibel planering
och därmed ett bättre resursutnyttjande. Projektinsatserna kan dessutom
anpassas till områden där Sverige har ett speciellt kunnande.
Formerna för och omfattningen av landrambaserat bilateralt bistånd bör
omprövas. Vid diskussionen om fortsatt bilateralt bistånd bör avtal om insatser
föregå det årliga fastställandet av landramen, som bör vara indikativ.
Denna skulle då bli summan av vad som behövs under året för att uppfylla
avtalet. Denna lösning skall ersätta dagens system där landramen är ett allmänt
löfte om bistånd, som efter hand följs upp med avtal. Genom den föreslagna
förändringen kommer också landramens storlek att svara mot gjorda
åtaganden och variera med dessa. Härigenom kommer det normalt ej
heller att uppstå stora reservationer i det bilaterala biståndet.
7 Frihet och demokrati i tredje världen
Den demokratiska arbetsmetoden är överlägsen andra sätt att styra ett samhälle.
Det är det enda samhällsskick som erbjuder sina medborgare frihet,
värdighet och rättssäkerhet. Den demokratiska styrelseformen har visat sig
vara överlägsen alla andra när det gäller att skapa snabb ekonomisk utveckling
och en bred välfärd. Endast ett fåtal u-länder är i dag fungerande
demokratier. I flertalet länder i tredje världen råder i stället en politisk ofrihet
som sträcker sig från förstelnade, ineffektiva enhetspartier av det slag
som finns i t. ex. Tanzania, över Chiles auktoritära förtryck till Vietnams
brutala totalitära regim.
Att bygga upp demokratiska samhällssystem i u-länderna är en av vår tids
största utmaningar. Om Sverige skall kunna ge ett konstruktivt bidrag till en
demokratisk utveckling i u-länderna krävs följande förändringar:
1. Sverige saknar i dag en helhetssyn för hur vi på ett framgångsrikt sätt kan
bidra till att demokratins och frihetens ideal skall få rejält fotfäste i uländerna.
Vi måste därför utarbeta en strategi för hur vi skall kunna
medverka till demokrati och frihet i dessa länder.
2. Endast ett par av de länder som får svenskt bistånd har utvecklats i demokratisk
riktning. Vårt framtida bistånd måste därför ges en markerad
demokratiprofil.
3. Svenskt u-landsbistånd har för få demokratiprojekt. Vi måste därför arbeta
fram konkreta, handfasta och väl avgränsade projekt i syfte att understödja
demokrati och respekt för mänskliga fri- och rättigheter. Demokratiutveckling
måste bli en av de bärande delarna i det framtida
svenska biståndet.
1** Riksdagen IVS7/M. .? sorni. Nr U225
7.1 Stöd för en demokratisk utveckling Mot. 1987/88
U225
Det går inte att försvara avsaknaden av demokrati och mänskliga fri- och
rättigheter i något land. Demokratins principer, dess metod att via kompromisser
fredligt lösa konflikter är universella. Det är lika viktigt att dessa värden
respekteras i Sverige som i länderna i den tredje världen.
Demokratimålet bör i större utsträckning än nu styra det svenska biståndet.
Vi konstaterar att det föredragande statsrådet i budgetpropositionen
välkomnar SIDA:s förslag att under anslagsposten Särskilda program
m. m. inrätta en ny delpost för demokrati och mänskliga rättigheter. Vi är
emellertid av den uppfattningen att inrättandet av en sådan post, dess storlek
och användning skall beslutas av riksdagen. Som en västerländsk demokrati
har Sverige en särskild skyldighet att stödja en demokratisk utveckling.
I de fall dessa länder har nått en sådan utvecklingsnivå att biståndet via
SIDA inte är lämpligt bör ett bredare samarbete genom t. ex. BITS och
Swedfund kunna inledas.
En del av biståndet bör inriktas på att bygga upp den demokratiska strukturen.
En viktig åtgärd är att i så stor utsträckning som möjligt kanalisera
biståndet via enskilda organisationer. En pluralistisk utveckling i ett land
minskar möjligheterna till förtryck. Kyrkor, ideella organisationer m.fl.
kan spela en stor roll för att genomföra bistånd i länder som lider under diktatur.
Dessutom har sådana organisationer goda möjligheter att nå ut till de
mest behövande grupperna.
Oppositionspartiernas roll och situationen bör särskilt uppmärksammas.
Åtgärder bör inriktas för att stärka den fria pressen.
Avsikten med det svenska biståndet är ej att stödja de olika mottagarländernas
regimer utan att bistå de fattiga, stödja en ekonomisk tillväxt och
åstadkomma en demokratiskt inriktad utveckling. Sker ej någon utveckling
i rätt riktning måste biståndet omprövas.
För länder med totalitära regimer och utan tendenser i demokratisk riktning
bör svenskt bistånd inte utgå annat än som humanitärt bistånd, katastrofhjälp
eller som stöd via enskilda organisationer som kan arbeta förhållandevis
fritt i förhållande till regimen.
Främjande av marknadsekonomi är också viktig för att skapa förutsättningar
för en demokratisk utveckling. Marknadsekonomi ger i sig inte
någon garanti för en demokratisk utveckling. Däremot är det i längden
omöjligt att ha ett totalitärt styre i en stat med marknadsekonomi. Marknadsekonomin
innebär nämligen definitionsmässigt att det finns många
sinsemellan oberoende maktcentra. Härigenom verkar också den fria marknaden
som en kontroll av det demokratiska styrelseskicket.
Nära sammanhängande med marknadsekonomin är att stimulera fria
fackföreningar och arbetsgivarorganisationer liksom kooperativ och andra
näringssammanslutningar. Den fria fackföreningsinternationalen betyder
t. ex. mycket för att främja och stödja fria fackföreningar.
Sverige har en plikt att föra rättens och frihetens talan också i biståndsländerna.
All erfarenhet visar att inflytande för individen är en förutsättning
också för ekonomiskt och socialt framåtskridande.
Biståndet måste ges sådan inriktning och förmedlas genom sådana kana- Mot. 1987/88
ler att den enskilda sektorns jordbrukare, företagare, enskilda organisatio- U225
ner och institutioner i u-länderna stärks.
Sveriges landinriktade bistånd bör i framtiden innehålla ett antal projekt
för demokratiutveckling. Dessa projekt skall ges olika inriktning med hänsyn
till mottagarlandets förutsättningar, utveckling och önskemål. Det kan
exempelvis gälla följande:
Svenskt bistånd bör ges till genomförande av fria, demokratiska val på såväl
central som lokal nivå.
Biståndet bör ges för att stödja utveckling av demokratiska institutioner i
mottagarlandet. Det kan t. ex. gälla stöd till ett oavhängigt rättssystem, ett
väl fungerande högre undervisningsväsen och en fri press.
Svenskt bistånd bör ges för att stödja en fungerande offentlig förvaltning i
mottagarlandet. Bistånd bör t. ex. ges till utbildning av offentliga tjänstemän,
upprättande av ändamålsenliga rutiner och åtgärder för att motverka
korruption och nepotism. Alla människor har rätt att kräva rättssäkerhet.
Samarbetet mellan svenska organisationer, institutioner och kooperationer
och deras resp. motsvarigheter i mottagarländerna bör stödjas. Detta
skapar ökade förutsättningar för pluralism och utveckling. I avsnittet Samverkan
med näringslivet aktualiserar vi bl. a. möjligheterna att stödja fri företagsamhet
i u-länderna.
Enskilda organisationer - t. ex. kyrkorna, Rädda barnen, Röda korset
och Lutherhjälpen, vilka på frivillig grund bedriver hjälp i u-länderna - bör
ges ett ökat ekonomiskt stöd.
De politiska partierna bör upprätta särskilda instanser för ökade kontakter
med de politiska partierna, medborgarrättsrörelser och personer som arbetar
för demokrati och medborgerliga fri- och rättigheter i tredje världen.
Enligt vår mening kan därvid de västtyska biståndsstiftelserna vara en förebild.
Särskilda statsbidrag bör kunna utgå till de politiska partierna för denna
verksamhet. Det av oss föreslagna demokratianslaget bör kunna användas
till detta.
Humanitär hjälp liksom rättshjälp och stöd till politiska flyktingar bör
också ges ökat utrymme i de svenska biståndssatsningarna.
Av regeringarna oberoende kommissioner för bevakning av mänskliga
rättigheter kan betyda mycket för att påtala förtryck och rättsövergrepp.
Sverige bör stimulera till att sådana kommissioner bildas och ge stöd till deras
verksamhet.
Sverige bör inrätta en särskild parlamentarisk kommission för att följa
den demokratiska utvecklingen i olika samarbetsländer.
För att följa utvecklingen för demokrati och mänskliga rättigheter i våra
mottagarländer bör årliga rapporter utarbetas. Detta bör ske t. ex. i utrikespolitiska
institutets regi, som då till sig skall få knyta erforderlig expertis.
En fri debatt, granskning av myndigheternas verksamhet och respekt för
mänskliga fri- och rättigheter kan understödjas genom stöd till medborgarrättsorganisationer.
Stöd till massmedia och en fri press är likaledes av vital
betydelse.
Demokratisk utveckling skall ses som en dynamisk process. Demokrati Mot. 1987/88
uppstår inte över en natt. Det är emellertid uppenbart att det är möjligt att U225
avgöra huruvida ett visst land är på väg i demokratisk riktning eller om det
fjärmar sig från målet. Inställningen till mänskliga rättigheter är ofta avgörande
för en sådan bedömning.
Direkt stöd till länders regimer, genom t. ex. bidrag till mottagarlandets
statsbudget eller i form av svårkontrollerat importstöd, bör reduceras. Denna
form av bistånd är mindre effektiv, då det skapar en felaktig maktstruktur
och en omfattande, byråkratisk offentlig sektor i mottagarlandet.
I länder med interna stridigheter och konflikter är det angeläget att Sveriges
humanitära hjälp når ut till de nödlidande människorna oavsett dessas
inställning till landets regim.
För att öka tillgången på kompetens i Sverige bör med biståndsmedel en
eller ett par forskargrupper skapas. Deras uppgift skall vara att ägna sig åt
forskning och utbildning inom området demokrati i u-länder.
För att stödja en demokratisk utveckling i den tredje världen föreslår vi
att ett nytt anslag införs benämnt Stöd till en demokratisk utveckling. Till
detta anslag bör för budgetåret 1988/89 avsättas 75 milj. kr.
7.2 Avveckling av bistånd
Enligt vår uppfattning måste biståndssamarbetet omprövas och i sista hand
avbrytas med mottagarländer som bedriver anfallskrig eller har trupper på
främmande territorier. Sverige har enligt FN-stadgan åtagit sig att verka för
fred och mänskliga rättigheter. Detta åtagande bör gälla även vårt biståndssamarbete.
I denna motion kräver vi i konsekvens med denna ståndpunkt
ett avbrytande av det landprogrammerade biståndet till Vietnam på
grund av detta lands ockupation av Kampuchea.
I länder där respekten för demokratiska och mänskliga fri- och rättigheter
successivt reduceras bör Sverige arbeta utifrån två handlingslinjer. För det
första bör Sverige genom diplomatiska initiativ och genom utformningen av
våra biståndsinsatser försöka medverka till att respekten för de demokratiska
värdena åter ökar. Om det trots dessa åtgärder inte sker någon förbättring,
bör biståndet till landet minskas. Bistånd bör i stället ges via enskilda
organisationer till katastrofhjälp och väl avgränsade projekt samt till
hjälp till offren för den diktatoriska politiken.
Självfallet måste hänsyn tas till långsiktigheten i utvecklingssamarbetet.
Ihållande och på flera områden forstsatta kränkningar av konventionen om
mänskliga rättigheter och FN-stadgan bör leda till att biståndet upphör eller
ges en utpräglat humanitär karaktär.
8 Miljö, markvård och energi
I budgetpropositionen föreslår regeringen nu att en framsynt hushållning
med naturresurser och omsorg om miljön skall föras in som ytterligare ett
mål för det svenska biståndet. Vi hälsar med tillfredsställelse att regeringen
därmed verkställer den begäran riksdagen enades om i våras. Det är be- 10
klagligt att regeringen inte samtidigt föreslår inrättandet av en särskild an- Mot. 1987/88
slagspost för miljö, markvård och energi, vilket riksdagens borgerliga parti- U225
er under en längre tid begärt.
Den svaga ekonomiska utvecklingen i många u-länder under 1980-talet
har ökat människors krav på jordens resurser och lett till en överexploatering
av mark och växtlighet för att säkra en kortsiktig överlevnad.
I u-länderna tvingas man hantera naturresurserna på ett destruktivt sätt man
har inget annat alternativ för sin överlevnad. Jakten på bränsle till den
dagliga matlagningen kan vara ett exempel. Tillsammans med överbetning
medverkar människan till en ökad markförstöring som ytterligare minskar
möjligheterna till överlevnad.
Den svenska biståndspolitiken skall vara inriktad på att bryta denna utveckling
genom stöd till miljö, markvårds- och energiprojekt och till enskilda
organisationer som har program för att öka kunskaperna och för att
skydda och återuppbygga naturresurserna.
Sverige bör i samarbete med mottagarländerna utarbeta konkreta projekt
för att i första hand dämpa den nuvarande negativa utvecklingen på miljöområdet
i u-länderna och i andra hand bidra till att återställa förstörd mark.
Vi upprepar därför vårt förslag om återinförande av det särskilda anslaget
för miljö, markvård och energi. Till detta ändamål bör för budgetåret
1988/89 avsättas 100 milj. kr.
Miljövårdsanslaget skall ses som det första steget till en långsiktig plan för
att återställa och vidareutveckla förutsättningarna för markens produktionsförmåga.
I flera länder måste dessa skador repareras för att övrig utvecklingshjälp
skall nå framgång. Anslaget bör användas enligt dessa riktlinjer.
Av stor vikt är också att de internationella biståndsorganen tar upp miljöfrågorna
som en viktig del av sin utvecklingspolitik. Sverige bör verka härför.
9 Marknadsekonomi i U-land
Vägen till utveckling i u-länderna är satsningar på en hög tillväxtbefrämjande
politik. Erfarenheten visar att en hög tillväxt leder till en höjd levnadsstandard
för hela befolkningen. För att få en hög tillväxt måste regeringarna
satsa på att stimulera de enskilda människornas initiativkraft genom decentralisering
och enskilt ägande.
Marknadsekonomin är den motor som driver fram tillväxten och utvecklingen
för hela befolkningen. Särskilt viktigt är att satsa på en marknadsledd
jordbruksutveckling.
Många u-länder har under senare år bedrivit en ekonomisk politik som
direkt missgynnat jordbruket.
Jordbruket är ryggraden i ekonomin för de flesta av dessa länder både i
vad gäller befolkningens grundläggande livsvillkor och för att generera exportindustri.
Den självägande småbrukaren skall vara ryggraden i u-ländernas jordbruk.
Landsbygden bör under de närmaste decennierna gynnas för att mot- 11
verka den stora inflyttningen och fattigdomen i de stora städerna.
Stagnation och tillbakagång råder i de länder som kvarstannat i feodala
strukturer eller som enligt socialistisk modell kollektiviserat jordbruket, infört
en omfattande centralplanering och avskaffat prismekanismens roll i
ekonomin.
Den tragiska utvecklingen i Afrika beror till inte ringa del på den afrikanska
socialismen. Den statsledda utvecklingen har i många länder resulterat
i korruption, centralisering och ekonomisk tillbakagång.
Marknaden är ett viktigt redskap när det gäller att förändra socialt beteende.
Den bryter igenom kaster och klassgränser. Det är marknadsekonomin
som ger dynamik i samhället och som åstadkommer social förändring. I
den fria ekonomin betyder duglighet och förmåga mer än privilegier och
förbindelser.
Ett omfattande statligt ägande och styrande leder förr eller senare till korruption
och ineffektivitet. Statsmakten skall i stället inriktas på att bygga
upp rättsstaten och fördela tillväxtens resultat. Staten skall vara den enskilda
människans skydd mot övergrepp, vare sig det utövas av den rike
jordägaren eller kommissarien i det härskande partiet.
Sveriges u-landsbistånd måste stödja en utveckling som långsiktigt och
varaktigt förbättrar situationen för de fattiga människorna i u-länderna.
Rätt använt är biståndet ett stöd för u-ländernas egna utvecklingsansträngningar.
Förs det en felaktig ekonomisk politik i mottagarlandet, tenderar ett
bistånd som går till u-landets regering snarast att förstärka skevheterna i utvecklingen.
Tillväxtmålet bör ges ökad tyngd i det svenska biståndet. Biståndet skall
därför i större utsträckning gå till den enskilda sektorn och framför allt till
de många människorna på landsbygden.
I dialogen med u-länder bör Sverige redovisa erfarenheten av att kollektivisering
av lantbruket och satsningen på en statsledd utveckling visat
sig vara en mindre framgångsrik väg.
10 Samverkan med näringslivet
Sverige har i huvudsak valt att bygga upp biståndsorganisationen och biståndssamarbetet
utan att engagera näringslivet, detta trots att de svenska
exportföretagen visat otaliga exempel på framgångsrikt internationellt samarbete
inom handel och industri.
Moderata samlingspartiet har under lång tid framhållit fördelarna med att
engagera näringslivet i biståndsarbetet. Kommersiellt samarbete är långsiktigt
och ger ömsesidigt utbyte. Därigenom har samarbetet goda förutsättningar
att bli en effektiv motor i u-ländernas utveckling.
Svenskt näringsliv har både erfarenhet och kompetens, vilka med hänsyn
till de kommersiella villkoren effektivt kan bidra till vårt utvecklingssamarbete
med u-länderna. Näringslivet bör därför i framtiden i större utsträckning
utnyttjas i det svenska biståndsarbetet. Planläggning och genomförande
av biståndsprojekt bör kunna utföras av företag med härför lämplig
kompetens.
SIDA har begränsade resurser. För att kunna administrera och mäta ef- Mot. 1987/88
fekterna av biståndet är det därför nödvändigt att koncentrera samarbetet U225
med näringslivet till ett antal sektorer. Svenskt bistånd bör inriktas på områden
där svenskt näringsliv har en internationellt sett god kompetens och
ett konkurrenskraftigt utbud att erbjuda mottagarländerna. Exempel på sådana
områden är energiförsörjning och vattenkraft, livsmedelsindustri,
malmprojektering och malmutvinning, jord- och skogsbruk, skogsindustri,
telekommunikationer och transporter. För att stimulera samverkan mellan
näringslivet, SIDA och länderna i tredje världen bör, vid sidan av de ”ordinarie”
projekten, ett antal referensprojekt inledas. Dessa skall tjäna som
exempel för de olika parterna på samarbete inom detta område.
I förmedlingen och utbytet av kunskaper och erfarenheter bör Sverige
med sin höga utbildningsnivå kunna göra betydelsefulla insatser, om verksamheten
decentraliseras. Kontakter behöver knytas över gränserna inte
bara på myndighetsnivå utan också mellan människor, företag och organisationer.
SIDA bör i större utsträckning stödja kontaktförmedlande verksamhet
mellan universitet, skolor, föreningar, organisationer, institutioner och
deras resp. motsvarigheter i u-länderna.
11 Återflöde i biståndet
Det råder enighet om att det idealiska vore om samtliga i-länder tillämpade
obundet bistånd. Det skulle ge u-länderna större möjlighet att själva välja
de varor och tjänster som passar dem. Ett obundet bistånd skulle också stå i
bättre överensstämmelse med frihandelsprinciperna och därmed, på lång
sikt, vara till störst nytta inte bara för mottagarna utan också för givarna.
Flertalet industriländer har emellertid valt lösningen att binda biståndet
till upphandling i givarlandet. Öststaterna tillämpar 100-procentig bindning
av sina blygsamma biståndsinsatser. Sverige bör fortsätta att i internationella
sammanhang verka för en allmän avbindning av biståndet från industriländerna.
Samtidigt tvingas vi konstatera att Sverige hittills inte har lyckats uppnå
detta genom att föregå med gott exempel. Vi tvingas också konstatera att
återflödet av biståndsmedel till Sverige är lägre än till andra givarländer.
Bistånd i form av importstöd innebär att Sverige ställer biståndsmedel i
konvertibel valuta till mottagarlandets förfogande för att finansiera import.
Importstödet svarar för ca 40% av det landprogrammerade biståndet. Till
dess att de stora industriländerna slutat att binda sitt bistånd till köp i givarlandet
kan det inte vara rimligt att Sverige lämnar ett obundet importstöd,
vilket ofta används till inköp i våra viktigaste konkurrentländer. Importstödet
bör bindas till upphandling av varor och tjänster i Sverige. Principen bör
vara att det bundna importstödet bara får utnyttjas då svenska varor är internationellt
konkurrenskraftiga. Härmed uppnås en parallellitet med ukrediterna
som normalt avser projekt som upphandlas i internationell konkurrens.
13
12 Lokala kostnader
Sverige täcker en betydande del av kostnaderna för utvecklingsprojektens
genomförande. Vår uppfattning är att de lokala kostnaderna för biståndsprojekt
normalt bör täckas av landet självt. Att Sverige täcker de lokala
kostnaderna för ett projekt innebär i realiteten att landet erhåller utlandsvaluta
på samma sätt som genom det obundna importstödet. Denna utlandsvaluta
utnyttjas sedan för upphandling från andra industriländer, dvs.
våra konkurrentländer. Vi har inte heller någon som helst kontroll över vilken
typ av upphandling dessa medel används till. Att medlen i sin helhet inte
går till utvecklingsändamål är tyvärr också sannolikt.
Sveriges insatser bör i huvudsak begränsas till att täcka kostnaderna för
resurser som inte finns inom mottagarlandet. SIDA bör ges i uppdrag att genomföra
en utredning om hur utnyttjandet av valutadelen av bidragen till
lokala kostnader kan kontrolleras och åtminstone delvis utnyttjas för upphandling
i Sverige (t. ex. i samarbete med SUKAB).
13 Kvinnor i u-land
Mångå misslyckade biståndsprojekt bottnar i att hänsyn inte tagits till vem
som traditionellt svarar för olika sysslor i bysamhället. I biståndsarbetet
måste också större hänsyn tas till de praktiska svårigheter som är förknippade
med möjligheterna att nå kvinnor i u-länderna.
Det är av såväl demokratiska som humanitära skäl och med hänsyn till att
befintliga biståndsmedel måste utnyttjas bättre som den svenska u-hjälpen i
större utsträckning kommer kvinnorna till del. Erfarenheten visar att när
kvinnor får utbildning och hälso- och sjukvård, får även barnen det bättre.
Hjäp riktad till kvinnorna når därmed en majoritet av u-ländernas befolkning.
Den av oss förordade omläggningen av biståndspolitiken till satsningar
på landsbygdsutveckling och ett projektinriktat bistånd kommer särskilt
att gynna kvinnorna i u-länderna. En ökad betoning av demokratimålet
i biståndet kommer också att medföra att kvinnornas situation får
ökad uppmärksamhet.
Kvinnorådet för internationellt bistånd (KIB) har tillkommit för att ge
synpunkter på SIDA:s biståndsprojekt utifrån kvinnors behov i tredje världen.
De politiska kvinnorförbunden är bl. a. representerade i rådet, som
därmed utgör en viktig kontaktlänk mellan SIDA och organisationer av
skilda slag. Att en ökande del av biståndet slussas till u-länderna genom olika
organisationers försorg är centralt för att biståndsmedlen skall utnyttjas
mer effektivt.
Kvinnorådets främsta uppgift bör vara att se till att tidigare misstag i vad
gäller kvinnans roll i samhället inte upprepas samt att kvinnor inte missgynnas
när bistånd ges. Sverige bör verka för att det positiva resultatet av
FN:s kvinnokonferens i Nairobi följs upp och vidareutvecklas.
Sverige bör därför verka för en förbättrad rättsställning för kvinnorna innebärande
bl. a. att kvinnor skall få äga mark. Utvecklingen i bl. a. Zimbabwe
visar att en sådan åtgärd har en gynnsam utvecklingseffekt. 14
Mot. 1987/88
U225
14 Enskilda organisationer
De enskilda organisationerna utför med knappa resurser ofta ett utomordentligt
utvecklingsarbete. Skälen till detta är bl. a. att de kan arbeta mer
informellt än en statlig myndighet som SIDA. Genom att verka vid sidan av
etablerade maktstrukturer har de större förmåga att nå utsatta grupper i de
fattiga länderna.
Det är angeläget att enskilda organisationer fortsätter att intensifiera sin
verksamhet på biståndsområdet. Erfarenheterna visar att enskilda organisationers
insatser, exempelvis genom kyrkornas mission, Röda korset och
Rädda barnen har hög effektivitet. De enskilda organisationernas arbete
sker ofta i nära samarbete med motsvarande organisation i mottagarlandet.
Härigenom främjas effektivitet och pluralism.
De enskilda organisationernas värde såväl för effektiviteten i biståndssamarbetet
som för att främja demokratimålet i biståndsgivningen gör det
angeläget att kanalisera en betydande del av biståndsanslaget genom dessa
organisationer. Samtidigt är det viktigt att dessa organisationer behåller sin
särart och sin självständighet. De egna gåvomedlens andel av organisationernas
verksamhet måste även i fortsättningen vara dominerande. Det bistånd
som ges via kyrkor, mission och hjälporganisationer ger ofta det
svenska folket en mer direkt kontakt med biståndsgivare och deras ögonvittnesskildringar
av hjälpbehoven. Denna sedan många år uppbyggda kontakt
med biståndet och dess verklighet känns mer påtaglig för den enskilde
än det bistånd som ges via skattsedeln och som styrs av politiska beslut. De
enskilda organsationernas biståndsverksamhet har därigenom ytterligare en
viktig roll att upprätthålla en stark biståndsvilja och att hålla medvetandet
om de hjälpbehov som finns i världen vid liv. Införande av en rätt till avdrag
för enskildas gåvor till u-hjälpsändamål kan komma att bidra till bevarandet
av organisationernas självständighet och skapa fortsatt möjlighet för dem
att utveckla sin verksamhet.
Mot bakgrund av vad som ovan anförts föreslår vi att anslaget till enskilda
organisationer ökas med 50 milj. kr. i förhållande till regeringens förslag.
15 Rätt till avdrag för enskilda personers bidrag till u-hjälpen
Vi har i denna motion inledningsvis berört betydelsen av att Sveriges bidrag
till utvecklingsländerna inte begränsas till den statliga bidragsgivningen. Så
är givetvis inte heller fallet. Enskilda personers bidrag kanaliseras i dag via
många olika organisationer. Denna pluralism i biståndsgivningen är enligt
vår mening av stort värde.
Vi har också framhållit det enligt vår mening stora värde som ligger i det
engagemang som de enskilda människorna ger uttryck för när de bidrar på
detta sätt. Enskilda personers bidrag är en på insikt och förståelse grundad
aktiv handling som aldrig kan komma till uttryck i de bidrag som förmedlas
över statens budget. Båda formerna för bidragsgivning bör givetvis förekomma.
Det är emellertid rimligt att förutsätta att en generös inställning till
bidrag från enskilda personer också banar väg för ett på sikt större statligt
bidrag.
I syfte att öka bidragen från enskilda personer bör prövas om rätt till avdrag
i taxering upp till ett fastställt belopp kan införas för enskilda personers
bidrag till biståndsinsatser.
En utredning bör enligt vår mening tillsättas med uppgift att analysera
förutsättningarna för en rätt till avdrag för enskilda personers gåvor till biståndsarbete
i enlighet med vad vi här anfört.
16 Katastrofbistånd
Katastrofbistånd fyller en viktig funktion för att hjälpa de fattiga och nödlidande
människorna i tredje världen. Erfarenheterna av att slussa katastrofbistånd
via enskila organisationer är goda. Mera tveksamt är att anslaget
används för att ge tilläggsanslag till programländerna. I den mån katastrofer
av olika slag inträffar i programländerna finns ofta medel inom
landramen som kan omdisponeras för katastrofhjälp. Samtidigt medför
plötsliga naturkatastrofer att det reguljära biståndsarbetet i allmänhet måste
uppskjutas, vilket gör en omdisponering av medel till katastrofbistånd naturlig.
Anslaget för katastrofhjälp bör användas när nödsituationer inträffar.
Det bör finnas tillgängligt för att kunna undsätta världens många flyktingar.
Anslaget bör därför enligt vår mening endast undantagsvis bindas upp genom
långvariga insatser. De problem av bl. a. miljömässig karaktär som ligger
bakom livsmedelskrisen i flera u-länder bör motverkas genom särskilda
projekt. Dessa bör finansieras med medel ur det av oss föreslagna anslaget
för miljö, markvård och energi eller inom landramarna.
17 Åtgärder mot immunbristsjukdomen AIDS
I mångå länder, framför allt i Afrika, är AIDS ett mycket stort och växande
problem. Sjukdomen och dess effekter är svåra att klart definiera, eftersom
HIV förekommer tillsammans med andra svåra hälsoproblem som undernäring,
tuberkulos, malaria och akuta infektionssjukdomar. Samtidig förekomst
av andra sjukdomar liksom brister i näringstillståndet gör dessutom
sjukdomens förlopp snabbare.
I flera centralafrikanska länder anges sjukdomen främst vara spridd inom
en urbaniserad, rörlig befolkning, ofta sammanfallande med i hög utsträckning
”samhällsbärande” grupper. Ett även för personer som tillfälligt vistas
i dessa länder allt större problem är de problem för blodförsörjning som
sjukvården drabbas av när en hög procent av potentiella blodgivare är eller
kan befaras vara HIV-bärare. Detta i sin tur kan medföra svårigheter i ländernas
biståndskontakter, inkomster av turism, utbyggnad av näringsliv och
internationellt samarbete.
Utöver lidande och sjukdom för befolkningen innebär AIDS därför också
ett allvarligt hot mot dessa länders utveckling. 16
Mot. 1987/88
U225
Lägets allvar kräver att i det svenska biståndet ingår projekt som syftar Mot. 1987/88
till att motverka spridningen av AIDS, att öka kunskapen om AIDS i dessa U225
länder och stöd till insatser inom sjukvården.
Efter motioner från de borgerliga partierna till föregående riksmöte underströk
riksdagen detta.
Regeringen anser i budgetpropositionen att insatser mot immunbristsjukdomen
AIDS skall göras inom ramen för särskilda program. Detta är i och
för sig tillfredsställande. Det kan däremot ej accepteras att ingen redogörelse
lämnas för hur stor delpost som avdelats för ändamålet eller vilka projekt
som avses. Vi vill understryka att projekt som utformas för insatser mot
AIDS bör utformas så att de är användbara i flera länder. Projekt bör genomföras
i de hårdast drabbade länderna oberoende av om dessa är s. k.
programländer eller ej. I flera fall kan en effektiv insats göras via redan på
hälsovårdsområdet etablerade enskilda organisationer eller via WHO eller
andra multinationella organ. För varje enskilt land bör den effektivaste kanalen
väljas.
18 Nya samarbetsländer
En större flexibilitet i samarbetet med u-länderna underlättar för Sverige att
avsluta samarbetet med något land och inleda samarbetet med nya u-länder.
Erfarenheterna av biståndet kan härigenom på ett bättre sätt styra såväl
form, innehåll som storlek i biståndssamarbetet.
I takt med att de totala biståndsanslagen ökar bör det vara naturligt för
Sverige att i de former som anges i denna motion inleda samarbete med fler
u-länder. Aktuella länder för samarbete är t. ex. Sudan, Uganda och Somalia.
I såväl Somalia som Sudan är flyktingsituationen mycket betungande.
Somalia bör också aktualiseras för ytterligare svenskt bistånd. Både Somalia
och Sudan har mycket allvarliga problem med t. ex. ökenutbredning. De är
dessutom svårt sargade av krig och inrikes stridigheter och i akut behov av
bistånd.
Aven i t. ex. Costa Rica och Filippinerna bör ökade insatser kunna göras
genom BITS, Swedfund och SAREC.
19 Södra Afrika
En betydande del av det svenska biståndet går till länderna i södra Afrika.
Vi har i vår motion angående ett stöd till en demokratisk utveckling i tredje
världen i ett antal punkter redovisat hur Sverige kan medverka till att det
skapas förutsättningar för en fredlig utveckling och därmed en grund för ett
drägligare liv för de människor som lever i denna sargade del av Afrika.
Vi anser det angeläget att Sverige utöver bl. a. det rent humanitära biståndet
ägnar större utrymme åt att stödja en demokratisk utveckling i hela
regionen. En demokratisk utveckling i de s. k. frontstaterna med respekt för
mänskliga fri- och rättigheter kan påskynda en positiv utveckling även i Sydafrika.
Till årets riksmöte föreslår vi ett särskilt anslag Stöd till en demokratisk 17
utveckling, som skall kunna användas i alla Sveriges samarbetsländer, även i
södra Afrika.
Medel ur detta anslag skall t. ex. ges medborgarrättsorganisationer, kooperativa
och fackliga organisationer liksom t. ex. kyrkors verksamhet. Stöd
bör också ges till politiska fångar, t. ex. i form av rättshjälp. Andra former
av bistånd är stöd till en allsidig, från statsmakterna fristående nyhetsförmedling.
För att bidra till politisk pluralism bör bidrag ges till flera politiska organisationer.
Även det stöd som utgår till grupper, organisationer och enskilda vilka inne
i Sydafrika är verksamma för en fredlig omdaning av det sydafrikanska
samhället bör öka.
20 Avveckling av biståndet till Vietnam
Vietnam är en av de största mottagarna av svenskt bistånd. Sverige är den
största väsentliga bidragsgivaren till Vietnam.
Moderata samlingspartiet har under ett flertal år krävt en omgående avveckling
av vårt bistånd till Vietnam. Vår grund för detta ställningstagande
är att Vietnam allvarligt brutit och alltjämt bryter mot de krav som utgör
grunden för svenskt biståndssamarbete. Genom Vietnams anfallskrig mot
Kampuchea och den fortsatta militära ockupationen av detta land har Vietnam
brutit mot ett fundament i svensk biståndspolitik, att bistånd ej skall
lämnas till länder som för anfallskrig, som ockuperar andra stater och som
härigenom flagrant bryter mot FN-stadgan.
Sverige bör därför ej sätta upp någon ny landram för budgetåret 1988/89.
Den ingående reservationen 1988/89 bör användas för att avveckla de svenska
biståndsåtagandena i Vietnam.
Regeringen bör ta fram en vitbok om de svenska biståndsprojekten i Vietnam.
I denna skall redovisas bakgrundsmaterial för beslut, beslutsprocesser,
genomförande och utvärdering av insatsernas utvecklingseffekt i förhållande
till de biståndspolitiska målen.
21 Multilateralt bistånd
Sverige ger ett internationellt sett stort bistånd till FN:s olika specialorgan.
Detta är en konsekvens av såväl vårt lands starka uppslutning bakom FN:s
målsättningar som vår strävan att värna om dessa organs verksamhet, när
flera betydande bidragsgivare minskat sitt stöd. Vårt stöd till FN:s biståndsorgan
tar i anspråk nära en tredjedel av Sveriges totala bistånd.
Flera av FN-organen spelar en stor roll i utvecklingsarbetet på resp. områden.
UNICEF bedriver t. ex. ett mycket uppskattat arbete till hjälp för
barn och föräldrar. Världsbanken är en central biståndsgivare till många
länder. Världsbankens betydelse har ökat i takt med att den skuldkris som
många av länderna i tredje världen hamnat i blivit akut.
De regionala utvecklingsbankerna fyller viktiga uppgifter vid främjandet 18
Mot. 1987/88
U225
av handel och ett utbyggt näringsliv i berörda länder. Mot. 1987/88
Förändringarna i UNESCO:s ledning innebär förhoppningsvis att USA U225
och Storbritannien återinträder i UNESCO. FN:s ekonomiska kris innebär
att ökade krav på effektivitet måste ställas på FN-organen och att medlemsländerna
enas kring verksamheten. Sverige bör aktivt engagera sig i
detta arbete.
22 Betalningsbalansstödet
Den tveksamhet till denna biståndsform som vi redovisat i våra motioner tidigare
visade sig berättigad. Regeringen borde ha gjort en betydligt djupare
utredning om detta stöd innan det togs upp till beslut. Riksdagen gav också
nya riktlinjer för betalningsbalansstödet våren 1986.
Samtidigt är det uppenbart att vissa mycket fattiga och skuldtyngda länder
som t. ex. Tanzania och Sudan inte kan klara upp sin situation, om inte
åtgärder vidtas för att lätta deras skuldbörda. För att sådana åtgärder skall
bli effektiva krävs ett internationellt samarbete. Dessutom är det viktigt att
åtgärderna sker på ett sådant sätt att de inte får negativa återverkningar på
biståndet eller för det internationella kreditsystemet.
Då endast 81 milj. kr. är ianspråktagna av innevarande budgetårs anslag
på 1452 milj. kr., anser vi att det är tillräckligt att på anslagsposten C3.
Andra biståndsprogram anvisa 1 304199 000 kr. Resultatet av de erforderliga
internationella diskussionerna bör avvaktas. Uppkommer behov av tillskott
från Sverige som ett resultat av internationella överenskommelser bör
medel tas från reservationerna på anslaget u-krediter.
Tanken att medverka till en skuldkonsolidering för de svårt skuldtyngda
länderna är enligt vår mening riktig. Det är emellertid inte önskvärt att stödet
på detta område i praktiken fungerar som en ökning av landramen, vilket
varit fallet under det gångna året. Vi finner för vår del att ett stöd om
150 milj. kr. kanaliserat genom Internationella valutafonden vara en lämplig
lösning samt att därutöver 100 milj. kr. anslås för skuldkonsolidering.
Skulle behoven visa sig vara större än den av oss angivna ramen bör regeringen
för detta ändamål använda de stora reservationer som finns under
anslagen för u-krediter.
Vi föreslår en minskning av anslaget med 220 milj. kr.
23 Övriga u-landspolitiska insatser
Vi delar de positiva omdömen som ges i propositionen om den verksamhet
som bedrivs via u-krediter, BITS och Swedfund. BITS tekniska samarbete
är en bra biståndsform för de något mindre fattiga u-länderna, de s. k. mellaninkomstländerna.
U-krediter är ett bra komplement till övrigt bistånd till
länder som ej redan är alltför skuldtyngda. Dessa verksamheter utgör värdefulla
komplement till SIDA.s biståndssamarbete. Genom verksamheten har
kontakterna med ett stort antal u-länder utökats. Verksamheten visar dessutom
att det går att förena de biständsmässiga kraven pä att stödja u
ländernas utvecklingsansträngningar med önskemål om högt äterflöde. lö
24 Utvärdering
Vi har tidigare i denna motion framhållit vikten av ökad effektivitet i biståndet
och att klara mål sätts upp för varje projekt för att de skall kunna
följas upp och utvärderas. Den utvärdering av biståndet som i dag sker är
enligt vår uppfattning otillräcklig. Utvärderingen och kontrollen måste förbättras.
SIDA bör sträva efter att vid sidan av sitt eget löpande utvärderingsarbete
också få svenska biståndsinsatser bedömda av experter och organ
som är fristående från de svenska biståndsmyndigheterna.
Inrättandet av en särskild befattning inom UD som biståndsinspektör var
enligt vår uppfattning ett utomordentligt initiativ. Flera av de rapporter som
biståndsinspektören hann avlämna rönte också berättigad uppmärksamhet.
Vi beklagar att denna befattning avskaffats av den nuvarande regeringen
och föreslår att den ånyo inrättas.
25 Biståndsanslagen
Sverige har ett stort ansvar för att genom såväl handel som bistånd i olika
former verka för en utveckling i de länder där människor lever under mycket
svåra förhållanden.
Vi har ovan redovisat vår uppfattning om betydelsen och värdet av ett
personligt engagemang och en personlig vilja att bidra till stödet för folken i
utvecklingsländerna. Vi har också redovisat att staten bör medverka till att
öka detta personliga engagemang, bl. a. genom att medge viss skattebefrielse
för gåvor som avser enskildas bidrag till det svenska biståndsarbetet.
Effektiviteten i de enskilda biståndsinsatserna måste på ett helt annat sätt
än tidigare få styra biståndets utformning och storlek. Det är endast när så
sker som svenskt bistånd ger den hjälp som är syftet. Detta gör att det nuvarande
enprocentsmålet inte bör ha den överordnade betydelse som det i dag
ofta ger. Enprocentsmålet kan i själva verket ge upphov till ineffektiviteter i
vad gäller användandet av biståndsanslagen genom att sätta utgiftsnivån i
förgrunden framför innehållet i biståndsarbetet. De stora reservationerna
på biståndsanslaget visar att biståndsverksamheten inte låter sig styras av utbetalningsmål.
Det är av största betydelse att biståndsprogrammen utformas så att anslagsgivningen
kommer i fas med de utbetalningar Sverige förbundit sig att
göra. För närvarande finns reservationer på de anslag som avser internationellt
utvecklingssamarbete på nära 4 miljarder kronor. Till en del förklaras
dessa reservationer av att Sverige i många fall måste förbinda sig för
mer långsiktiga insatser, men alltför stora belopp förs i reservation därför att
mottagarländerna inte har kapacitet eller möjligheter att bedriva den verksamhet
som bidragen avser att täcka.
Vi föreslår för det kommande året en ram på 9265 milj. kr. vilket motsvarar
ca 0,9 % av BNI. Regeringen föreslår en biståndsram om 10350 milj.
kr. motsvarande 1 % av BNI. Sveriges utbetalningar 1986 uppgick till belopp
motsvarande 0,85 % av BNI.
Vi har en i förhållande till regeringen delvis avvikande uppfattning om 20
Mot. 1987/88
U225
hur de svenska biståndsinsatserna bör göras. Vi har vid vår beräkning av an- Mot. 1987/88
slagen i huvudsak reducerat betalningsbalansstödet och biståndet till Viet- U225
narn som föreslås upphöra.
Regeringen har i årets budgetproposition anammat delar av de synpunkter
vi tidigare framfört rörande det svenska biståndets inriktning men
drar enligt vår mening inte konsekvenserna därav på ett sådant sätt att omvärlden
får en klar uppfattning om vår strävan i vad gäller den önskvärda utvecklingen
i mottagarländerna.
Regeringen döljer genom att under rubriken Särskilda program sammanföra
frågor som demokrati, miljö, hälsofrågor, kultur- och massmediafrågor,
energi, kvinnofrågor och resultatvärdering vilken ambition man har. Regeringen
avser att senare besluta om fördelning av medel till olika delposter.
Därigenom sker fördelningen i former som lämnar riksdagen utan ett reellt
inflytande över stora delar av biståndsgivningen. Vi anser att en sådan hantering
av dessa viktiga frågor är oacceptabel. Vi hävdar att riksdagens inflytande
över biståndsmedlens inriktning inte får gå förlorad.
På motsvarande sätt tenderar regeringen att utöver de fastställda landramarna
lämna betalningsbalansstöd och katastrofbistånd som de facto av
mottagarländerna kan komma att uppfattas som en del av den landbaserade
biståndsramen. Denna utveckling är enligt vår mening felaktig och skadlig
genom att mottagarländer kan ledas in på ett biståndsberoende som hämmar
en sund utveckling baserad på landets naturliga resurser.
Vad vi här anfört om riksdagens möjligheter att påverka användningen
och fördelningen av biståndsanslagen bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.
Vi föreslår en inriktning av de svenska biståndssatsningarna som innebär
en klarare markering av de utgångspunkter för svenskt bistånd som vi redovisar
i denna motion.
I konsekvens med vår inställning till systemet med landprogrammering
föreslår vi ej några höjningar av anslagen till landramar. Denna form av bistånd
bör successivt få en mindre tyngd till förmån för ett mer ämnes- och
projektinriktat bistånd.
21
Bilateralt utvecklingsarbete genom SIDA
budgetåren 1987/88-1988/89 (milj. kr.)
Mot. 1987/88
U225
Medelsram Vårt förslag medelsram 1988/89 |
Förändring i förhållande till medelsramen 1987/88 |
Förändring i förhållande till regeringens |
||
Utvecklingssamarbete |
||||
med länder |
||||
Angola |
140 |
100 |
- 40 |
- 50 |
Bangladesh |
135 |
135 |
0 |
0 |
Botswana |
95 |
95 |
0 |
0 |
Etiopien |
145 |
100 |
- 45 |
- 45 |
Guinea-Bissau |
75 |
75 |
0 |
0 |
Indien |
300 |
300 |
0 |
- 80 |
Kap Verde |
60 |
60 |
0 |
0 |
Kenya |
140 |
140 |
0 |
0 |
Laos |
50 |
50 |
0 |
- 20 |
Lesotho |
35 |
35 |
0 |
0 |
Mozambique |
325 |
325 |
0 |
- 30 |
Nicaragua |
100 |
100 |
0 |
- 90 |
Sri Lanka |
210 |
50 |
0 |
0 |
Tanzania |
510 |
4(X) |
-110 |
-120 |
Vietnam |
300 |
0 |
-300 |
-300 |
Zambia |
230 |
230 |
0 |
- 10 |
Zimbabwe |
150 |
150 |
0 |
- 10 |
Vissa landprogram kostnader |
45 |
45 |
0 |
0 |
Demokratisk utveckling |
75 |
+ 75 |
||
Miljö, markvård och energi |
100 |
+ 100 |
||
Regionala insatser |
265 |
0 |
||
Humanitärt bistånd i |
||||
Latinamerika |
190 |
0 |
||
Humanitärt bistånd i |
||||
södra Afrika |
320 |
0 |
||
Katastrofer m. m. |
555 |
0 |
||
Enskilda org. |
575 |
+ 50 |
||
Särskilda program m. m. |
144,8 |
-175 |
För projektbistånd till vissa länder föreslår regeringen att 50 milj. kr. avsätts
för detta ändamål. De medel som anvisas för särskilda projekt bör enligt vår
mening kunna användas i medelinkomstländer som inte kan bli aktuella för
fast bistånd. Till denna grupp av medelinkomstländer hör länder som Filippinerna
och Costa Rica. Till dessa länder kan projektbistånd vara aktuellt,
vilket enligt vår mening då bör förmedlas via BITS. Vidare kan anslag för
den typ av utvecklingsinsatser som kan bli aktuella och utgå ur de av oss föreslagna
anslagen: demokratiseringsändamål och anslaget för miljö och
markvård. Vi föreslår därför att 30 milj. kr. av anslaget för särskilda projekt
överförs till BITS för bl. a. dessa ändamål.
För att syftet med det projektinriktade biståndet skall uppnås krävs en effektiv
projektadministration. Flär kan noteras att SIDA:s administrationskostnader
uppgår till 3,0 % av anslaget. SAREC:s andel för dessa kostnader
är 3.7% medan BITS har en administrativ kostnad som motsvarar
0,8% av anslaget.
Vi har ovan redovisat varför ingen ny landram bör anvisas för det land- 22
ramsprogrammerade biståndet till Vietnam. Inte förrän de vietnamesiska Mot. 1987/88
trupperna helt dragit sig tillbaka från Kampuchea kan och bör fortsatt bi- U225
stånd övervägas. Detta bör i så fall i första hand ske i form av humanitärt bistånd.
Erfarenheterna av det svenska biståndsarbetet i Angola har under året innehållit
dramatiska och beklagliga inslag. Inbördeskriget mellan MPLA och
UNITA fortgår med stöd från Cuba och Sovjetunionen, USA resp. Sydafrika.
Det svenska biståndet får enligt vår mening inte ha en utformning
som innebär ett direkt stöd till en regim som handlar i strid med de svenska
biståndspolitiska målen. Sverige måste i sina kontakter verka för en nationell
försoning mellan parterna och ge sitt bistånd en sådan inriktning att
detta inte motverkas. Det svenska biståndets karaktär av humanitärt stöd
och stöd för en demokratisk utveckling i södra Afrika bör förstärkas. Det
landprogrammerade biståndet bör i konsekvens härmed reduceras. Vi föreslår
att landramen för biståndet till Angola sätts till 100 milj. kr.
Aven i Etiopien pågår ett inbördeskrig som motverkar effekterna av det
bistånd som landet erhåller, och den kommunistiska regimen för bl. a. en
felaktig jordbrukspolitik som ytterligare motverkar den inhemska livsmedelsproduktion
som annars varit möjlig. Behovet av humanitärt bistånd är
stort. Rapporter visar att Etiopien ånyo går mot ett år där skördar slår fel
och människor åter kommer att lida stor nöd. Det är viktigt att landet får
hjälp att under fredliga förhållanden bygga upp en infrastruktur som kan bidra
till en bättre framtida utveckling. Det är emellertid viktigt att biståndet
inte får en utformning som innebär ett stöd till Etiopiens totalitära regim.
De försök som gjorts att få den kommunistiska regimen att inse att dess
jordbrukspolitik får förödande konsekvenser inte bara för landets bönder
utan för livsmedelsförsörjningen och landets utveckling har tydligen varit
förgäves. Vi biträder därför regeringens förslag att avveckla SEAD-projektet.
Inom ramen för katastrofbiståndet och stödet till enskilda organisationer
kan ökade behov av akut stöd till de svältande tillgodoses. Vi föreslår
att ramen för det landbaserade biståndet till Etiopien sätts till 100 milj. kr.
Indiens utveckling har under senare år präglats av en tillväxt av BNP som
ligger nära de officiella målen. För Indiens del är handeln med andra länder
av stor betydelse. En reducering av handelshinder i enlighet med vad vi
ovan anfört skulle enligt vår mening vara ett betydande stöd för utvecklingen.
En större del av biståndet till Indien kan ske via BITS. Vi föreslår att
landramen för Indien sätts till 300 milj. kr.
I Laos kvarstår svårigheterna att bedriva biståndsarbetet på ett effektivt
sätt. Sverige bidrar till insatser på kommunikationsområdet som enligt vår
mening kan komma att bli till fördel för den vietnamesiska ockupationsmakten.
Vi föreslår att landramen för Laos sätts till 50 milj. kr.
Situationen i Mogambique inger allvarliga farhågor. Enligt uttalanden av
biståndsministern överväger regeringen att låta det svenska biståndet användas
i former som skulle innebära stöd till lastbilar, radioutrustning och
kläder att användas av armén. Detta får enligt vår mening inte ske. Vi förordar
att landramen till Mozambique sätts till den av regeringen föreslagna
nivån men anser att utvecklingen av de svenska biståndsinsatserna nu måste
följas med största uppmärksamhet. Vi anser att en särskild redovisning bör Mot. 1987/88
göras av vilken inriktning och vilken effekt det svenska biståndet i Mogam- U225
bique har för landets utveckling.
I Nicaragua är uppföljningen av Arias fredsplan - eller med en formellt
riktigare beteckning - Esquipulas II - av avgörande betydelse för vad som
händer i framtiden. Den förutsätter en nationell försoning och demokrati.
Det är enligt vår mening nödvändigt att Arias fredsinitiativ får en reell möjlighet
att verka.
Nicaragua har en BNP per capita som ligger över genomsnittet för
SIDA:s programländer. Det är därför mer motiverat att en större del av utvecklingssamarbetet
kanaliseras via BITS som ett stöd för en fredlig och demokratisk
utveckling i enlighet med fredsplanen i hela Centralamerika. Vi
föreslår att landramen till Nicaragua fastställs till 100 milj. kr. Under det
kommande året kan enligt rapporter dessutom katastrofbistånd vara befogat
för att motverka effekterna av ett katastrofalt skördeutfall i en redan
dåligt fungerande ekonomi.
Biståndet till Tanzania är enligt vår mening dessvärre inte framgångsrikt.
Det har tvärtom konserverat strukturer som motverkat utvecklingen och
framför allt genom kollektivisering och statlig styrning av jordbrukspriserna
utarmat landsbygden. Landet har under åren fått närmare 5 miljarder kronor
i svenskt bistånd. Bidragsramen bör enligt vår mening sättas till 400
milj. kr.
Biståndsramen för Zambia bör enligt vår mening vara oförändrad dvs.
230 milj. kr.
Zimbabwes ledare har nu officiellt angivit att landet skall utvecklas som
enpartistat. Behov föreligger enligt uppgift inte av att landet är en ”flerpartidemokrati”.
Utvecklingen är i strid med målen för den svenska biståndspolitiken.
Sverige bör i sina insatser klart markera betydelse för fortsatta bidrag.
Vi föreslår att landramen till Zimbabwe sätts till 150 milj. kr.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om den humanitära inriktningen av det svenska biståndet,
2. att riksdagen om sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en helhetssyn på u-landssamarbete,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om hinder mot teko-import,1]
3. att riksdagen godkänner de riktlinjer för utvecklingssamarbetet
som förordas under rubriken ”Ett effektivare bistånd”,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ”Frihet och demokrati i Tredje världen”,
1 1987/88:N327
24
5. att riksdagen begär att regeringen låter utarbeta årliga demo- Mot. 1987/88
kratirapporter i enlighet med vad som anges i avsnittet ”Stöd för en U225
demokratisk utveckling”,
6. att riksdagen beslutar att inrätta anslaget ”Stöd till en demokratisk
utveckling” och anslår 75 milj. kr. till detta för budgetåret
1988/89,
7. att riksdagen hos regeringen begär att en parlamentarisk kommission
inrättas med uppgift att följa den demokratiska utvecklingen
i samarbetsländerna,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts under ”Avveckling av bistånd”,
9. att riksdagen godkänner de riktlinjer för utvecklingsbiståndet
som anges under rubriken ”Miljö, markvård och energi”,
10. att riksdagen under ett nytt anslag Miljö, markvård och energi
för budgetåret 1988/89 anvisar ett anslag av 100 milj. kr.,
11. att riksdagen godkänner de riktlinjer för utvecklingsbiståndet
som anges under avsnittet ”Marknadsekonomi i u-land”,
12. att riksdagen godkänner de riktlinjer för biståndssamarbetet
som anges under avsnittet "Samverkan med näringslivet”,
13. att riksdagen beslutar att importstödet skall bindas till upphandling
i Sverige på sätt som förordats i motionen samt i övrigt godkänner
vad som anförts under avsnittet ”Ökat återflöde”,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ”Lokala kostnader”,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts under avsnittet "Kvinnor i u-land”,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts under avsnittet ”Enskilda organisationer”,
17. att riksdagen till enskilda organisationer för budgetåret
1988/89 anvisar ett i förhållande till regeringens förslag med 50 milj.
kr. förhöjt anslag av 575 milj. kr.,
18. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med
uppgift att analysera möjligheten att införa avdragsrätt för gåvor till
biståndsarbetet enligt vad i motionen anförts,
19. att riksdagen godkänner de riktlinjer för utvecklingssamarbetet
som anges under avsnittet ”Katastrofbistånd”,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ”Immunbristsjukdomen AIDS”,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts under avsnittet ”Nya samarbetsländer”,
22. att riksdagen godkänner de riktlinjer för biståndet som anges i
avsnittet ”Södra Afrika”,
23. att riksdagen beslutar att inga nya medel för budgetåret
1988/89 skall tillföras landramen för Vietnam,
24. att riksdagen begär att regeringen låter utarbeta en vitbok om
de svenska biståndsprojekten i Vietnam,
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i 25
motionen anförts om ”Multilateralt bistånd”. Mot. 1987/88
26. att riksdagen för särskilda insatser för skuldtyngda länder an- U225
visar ett i förhållande till regeringens förslag 220 milj. kr. lägre anslag,
27. att riksdagen beslutar att befattningen som biståndsinspektör
ånyo inrättas samt i övrigt godkänner vad som anförts under rubriken
”Utvärdering”,
28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ”Biståndsanslagen”,
29. att riksdagen beslutar att öka anslaget till BITS med 30 milj.
kr. i förhållande till regeringens förslag och att dessa medel tas från
anslaget för projektbistånd,
30. att riksdagen avslår att 50 milj. kr. anvisas för projektbistånd
till vissa u-länder,
31. att riksdagen beslutar att landramen för Angola för budgetåret
1988/89 sätts till 100 milj. kr.,
32. att riksdagen beslutar att landramen för Bangladesh för budgetåret
1988/89 sätts till 135 milj. kr.,
33. att riksdagen beslutar att landramen för Botswana för budgetåret
1988/89 sätts till 95 milj. kr.,
34. att riksdagen beslutar att landramen för Etiopien för budgetåret
1988/89 sätts till 100 milj. kr.,
35. att riksdagen beslutar att landramen för Guinea-Bissau för
budgetåret 1988/89 sätts till 75 milj. kr.,
36. att riksdagen beslutar att landramen för Indien för budgetåret
1988/89 sätts till 300 milj. kr.,
37. att riksdagen beslutar att landramen för Kap Verde för budgetåret
1988/89 sätts till 60 milj. kr..
38. att riksdagen beslutar att landramen för Kenya för budgetåret
1988/89 sätts till 140 milj. kr.,
39. att riksdagen beslutar att landramen för Laos för budgetåret
1988/89 sätts till 50 milj. kr.,
40. att riksdagen beslutar att landramen för Lesotho för budgetåret
1988/89 sätts till 35 milj. kr.,
41. att riksdagen beslutar att landramen för Mozambique för budgetåret
1988/89 sätts till 325 milj. kr..
42. att riksdagen beslutar att landramen för Nicaragua för budgetåret
1988/89 sätts till 100 milj. kr.,
43. att riksdagen beslutar att landramen för Sri Lanka för budgetåret
1988/89 sätts till 50 milj. kr..
44. att riksdagen beslutar att landramen för Tanzania för budgetåret
1988/89 sätts till 400 milj. kr.,
45. att riksdagen beslutar att landramen för Zambia för budgetåret
1988/89 sätts till 230 milj. kr.,
46. att riksdagen beslutar att landramen för Zimbabwe för budgetåret
1988/89 sätts till 150 milj. kr.,
47. att riksdagen till Regionala insatser för budgetåret 1988/89 an
visar ett anslag av 265 milj. kr.. Mot. 1987/88
48. att riksdagen till Humanitärt bistånd i Latinamerika för bud- U225
getåret 1988/89 anvisar ett anslag av 190 milj. kr.,
49. att riksdagen anslår 320 milj. kr., till Humanitärt bistånd i Södra
Afrika,
50. att riksdagen till Katastrofer m. m. för budgetåret 1988/89 anvisar
ett anslag av 555 milj. kr.,
51. att riksdagen för Särskilda program m.m. för budgetåret
1988/89 anvisar ett anslag av 144,8 milj. kr.,
52. att riksdagen till u-krediter för budgetåret 1988/89 anvisar ett
anslag som understiger det av regeringen föreslagna med 150 milj. kr.
Stockholm den 26 januari 1988
Margaretha af Ugglas (m)
Anita Bråkenhielm (m) Gunnar Hökmark (m)
Ivar Virgin (m) Lennart Blom (m)
Nic Grönvall (m) Mona Saint Cyr (m)
Inger Koch (m)
27
Innehållsförteckning Mot. 1987/88
* t , j - . U225
1 Inledning 1
2 Erfarenheter av utvecklingssamarbetet 1
3 Nytänkande behövs 2
4 Helhetssyn på u-landssamarbete 4
5 Handel och bistånd 5
6 Ett effektivare bistånd 6
7 Frihet och demokrati i tredje världen 7
7.1 Stöd för en demokratisk utveckling 8
7.2 Avveckling av bistånd 10
8 Miljö, markvård och energi 10
9 Marknadsekonomi i u-land 11
10 Samverkan med näringslivet 12
11 Återflöde i biståndet 13
12 Lokala kostnader 14
13 Kvinnor i u-land 14
14 Enskilda organisationer 15
15 Rätt till avdrag för enskilda personers bidrag till u-hjälpen.... 15
16 Katastrofbistånd 16
17 Åtgärder mot immunbristsjukdomen AIDS 16
18 Nya samarbetsländer 17
19 Södra Afrika 17
20 Avveckling av biståndet till Vietnam 18
21 Multilateralt bistånd 18
22 Betalningsbalansstödet 19
23 Övriga u-landspolitiska insatser 19
24 Utvärdering 20
25 Biståndsanslagen 20
26 Hemställan 24
Graphit' Systems AB. Göteborg 1988