Motion till riksdagen
1987/88:T105

av Gunhild Bolander m. fl. (c)

med anledning av prop. 1987/88:129 om vissa
sjöfartspolitiska åtgärder

På tio år har den svenskflaggade handelsflottan minskat från över 13 miljoner
ton dödvikt till under 2 miljoner ton dödvikt. Sverige har därmed som
sjöfartsnation halkat ner från elfte till fyrtionde plats i världen. Denna
utveckling har medfört att det i dag inte finns ett enda stort tank- eller
bulkfartyg under svensk flagg. De har slagits ut till följd av alltför höga
svenska bemanningskostnader. Den svenska sjöfartsnäringen har inte kunnat
vara med och konkurrera med mindre än att fartygen har satts under
utländsk flagg. Detta har skett i så stor omfattning att det svenskägda
tonnaget utomlands i dag är mer än dubbelt så stort som tonnaget under
svensk flagg.

När regeringen nu äntligen lägger ett förslag om förbättringar handlar det
allenast om ett statsbidrag till bemanningskostnaderna. Om dock något, så är
det för sent och för litet.

Frågan om sjöfartens framtid är en angelägenhet för hela svenska folket.
Sveriges geografiska läge i Nordeuropa gör oss sårbara och kanske mer
beroende av sjöfarten än andra nationer. Just kombinationen av det
geografiska läget, landets näringsstruktur, den ekonomiska utvecklingen och
Sveriges relativa litenhet gör att en väl fungerande sjöfart är en nödvändighet.

Det främsta och mest grundläggande motivet är nödvändigheten av att ha
en egen transportkapacitet i en kris- eller krigssituation. Det är då
tillgängligheten sätts på prov. Om och när stora delar av sjöfarten behövs för
militära ändamål, samtidigt som lager skall byggas upp för att klara en
avspärrning, ställer nationerna krav på att få disponera de fartyg som bär
deras flagg. Om få fartyg eller ett otillräckligt antal fartyg bär svensk flagg
innebär detta en katastrof i försörjningshänseende.

Detta är motiv som aldrig kan resoneras bort och därför ur beredskapssynpunkt
ger anledning till oro, inte minst mot bakgrunden av den uppgörelse
som gjordes inför 1987 års försvarsbeslut mellan socialdemokrater och
folkpartister om finansieringen. Resultatet blev mindre lagerhållning och en
lägre livsmedelsproduktion och en from förhoppning om att Sverige i
ofärdstider skall kunna lita till en större import än som tidigare räknats med.
Frågan är om inte utflaggningen redan gått för långt. Har vi en tillräcklig
transportkapacitet för att klara både civila och militära behov i en krigssituation?
Regeringens förslag är inte tillräckligt - en ökning av det svenskflaggade
tonnaget är nödvändigt ur beredskapssynpunkt.

Hemställan Mot. 1987/88

T105

Med anledning av det ovan anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att vid de
fortsatta övervägandena angående sjöfartspolitikens utformning måste
det nödvändiga behovet av en egen transportkapacitet inom svensk
sjöfart i en kris- eller krigssituation beaktas.

Stockholm den 5 april 1988
Gunhild Bolander (c)

Ingvar Karlsson (c) Ingbritt Irhammar (c)

i Bengtsfors

14