Motion till riksdagen

1987/88:So410

av Marianne Karlsson (c)
om utflyttningen från vårdinrättningar

Mot.

1987/88

So410-415

Vi måste omedelbart avbryta nedläggningen av mentalsjukhusen och utflyttningen
från andra institutioner som vårdar förståndshandikappade. Vi
har gjort ett fatalt misstag med de beslut vi tagit i denna fråga och det bör vi
erkänna genast! Innan det är försent! Har vi gjort detta för att döva våra
samveten - vi kanske inte tänker så mycket på våra familjemedlemmar vi
har på institution? Eller är det endast för att landstingen skall flytta över
utgifter på kommunen?

Stoppa utflyttningen och gör en utvärdering av det som skett hittills innan
vi går vidare.

Jag har fått larmrapporter - människor blir ensamma - vantrivs - går
aldrig ut - vill tillbaka till det som man tidigare upplevde som trygghet. Vi
slänger ut människor till vad?

Vårdare på Birgittas Sjukhus har bett mig att ta upp denna fråga. Från
Storängens Vårdinrättning i Söderköping skall nu patienterna flyttas till sina
hemkommuner. Till vad? Idag vårdas de i vackra hus - relativt nybyggda,
var sitt rum med stort dagrum och kök. Personalen är välutbildad och
mycket bra, omtänksamma och trevliga - vana vid dem de vårdar. Patienterna
är också vana vid detta och de flesta blir mycket oroade om inte allt går
som vanligt.

Detta skall enligt uppgifter kosta landstingen 10 miljoner första året och
sedan 4 miljoner ytterligare ett par år. Men vad kostar det att bygga nytt
eller efter reparation (som man gjort i Skänninge) flytta patienterna till
iordningställda gamla hus. Vem har frågat om de vill? Vem av dem kan
svara själva på vad de vill? Frågan för mig gäller egentligen inte vad det
kostar - men frågan gäller när mitt barn har det bra - mycket bra och allting
stämmer - varför skall man göra förändringar i det som redan är bra. Om vi
nu absolut måste ut med dessa pengar varför då inte förbättra sjukvården,
där man jobbar under mycket arbetsamma förhållanden.

För att styrka mina påstående vill jag citera ur Kommunaktuellt nr 18 den
21 maj 1987: ”Inga svenskar med handikapp ska längre behöva sitta på
institution. Det har riksdagen bestämt. Just nu sker utflyttningen från
institutionerna. Men till vad? Det frågade sig de handikappades organisationer
när de samlades till krismöte i Stockholm förra veckan.”

Oron är stor för vad som nu händer. Det handlar om handikappolitik
med högflygande mål men utan medel. Allra värst drabbas kanske de
psykiskt sjuka.

För många av dessa människor är problemet just ensamhet och isolering, \

1 Riksdagen 1987/88. 3 sami. Nr So410-415

det i sig har gjort många sjuka . Men det är just till ensamheten de tvingas
återvända när institutionerna stänger utan att några alternativ byggs upp i
stället.

Riksförbundet för social och mental hälsa har gjort en undersökning av
vad som hänt de patienter som flyttat från det stängda Sundby mentalsjukhus
i Strängnäs. På några få år flyttas 600 patienter därifrån.

Enkäten visar att nio av tio patienter lever ensamma. Bara var tionde

har någon vän kvar från tiden innan de blev intagna. Närmare 40 % är åter
intagna eller har bara flyttats till en annan institution. 60 % av dem som
skrivits ut fick inte vara med och planera sin egen utskrivning.

Många av de utskrivna har kontakt med hemtjänsten och öppenvårdspsykiatrin.
Men det handlar om korta besök utan någon djupare kontakt. När
många mår dåligt, nätter och helger, finns ingenting öppet. ”Tillbaka - till
vad?” kallar RSMH därför sin just nu pågående kampanj.” Slut på citatet.

På många ställen i TT-meddelanden och i tidningar kan vi läsa samma
budskap. Det är dags att vi tänker till. Alla dessa larmrapporter måste vi ta
på allvar. Därför måste vi stanna upp ett tag, utvärdera och gå vidare på den
väg vi då bestämmer oss för.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att utflyttningen
från våra mentalsjukhus och vårdinrättningar bör avbrytas
och en utvärdering göras för att förändra det som i dag gör
människor mer ensamma än tidigare samt att socialstyrelsen skall ges
ett uppdrag omedelbart i detta syfte.

Stockholm den 20 januari 1988
Marianne Karlsson (c)

Mot. 1987/88
So410

2