Motion till riksdagen

1987/88:Sf44

av Görel Bohlin m. fl.

med anledning av prop. 1987/88:171 om
reformering av den allmänna försäkringens

gg

Mot.
1987/88
Sf44—48

efterlevandeförmåner m. m.

Andelen yrkesarbetande kvinnor var år 1960, vid ATP-systemets tillkomst,
32 %. Den genomsnittliga pensionspoängen var 1,21, och endast 0,4 %av de
yrkesarbetande hade maximal pensionspoäng, dvs. 6,5. Motsvarande siffror
för män var 83 % med en genomsnittspoäng på 2,42. 4,1 % män hade
högsta poäng.

Situationen är idag förändrad. Över 80 % av kvinnorna mellan 16 och 64
år har yrkesarbete, och den genomsnittliga pensionspoängen är liksom andelen
yrkesarbetande nästan lika stor som för män.

Nuvarande regler i efterlevandeförmåner har sin grund i de förhållanden
som rådde då familjens ekonomi praktiskt taget helt var uppbyggd kring
mannens inkomster. Änkepensioneringen var avsedd som ett skydd för
kvinnorna, som oftast hade låga inkomster eller helt saknade förvärvsinkomster.
Utvecklingen har dock inneburit att kvinnornas förvärvsintensitet
ökat väsentligt. Samtidigt står stora grupper, män och sambor, i dag utan
stöd vid den sammanlevandes bortgång. En reformering av efterlevandepensioneringen
är därför nödvändig och har utgått ifrån att ett regelsystem
skapas som ger trygghet till såväl män som kvinnor och till såväl gifta som
sammanboende om man ställs ensam genom dödsfall. Barnpensionen föreslås
bli markant förbättrad.

Även om kvinnornas förvärvsintensitet har ökat väsentligt finns det
emellertid fortfarande stora skillnader i förvärvsfrekvens och inkomstnivå
mellan män och kvinnor, en skillnad som kan förväntas bestå under lång tid
framöver. Det är därför angeläget att en reformering av efterlevandeförmånerna
kombineras med generösa övergångsbestämmelser.

De föreslagna övergångsreglerna för kvinnor som är födda mellan 1930
och 1944 innebär att kvinnor i denna grupp, om de blir änkor kan få en,
efter 65 års ålder, lägre pension än de haft anledning att räkna med. De har
också små möjligheter att nu kompensera sig för detta genom höjda
pensionspoäng eller genom privata försäkringsalternativ. Särskilt markant
blir den trappstegseffekt som uppkommer för kvinnor födda 1930 jämfört
med dem som är födda 1929. En bättre konstruktion av övergångsreglerna
skulle vara om man i detta åldersintervall successivt trappade upp samordningen
med änkans egenpension i stället för som i förslaget tillämpa samordning
fullt ut i hela intervallet. Det skulle innebära att de äldre kvinnorna
i denna grupp får en änkepension som nära nog överensstämmer med da

1 Riksdagen 1987/88. 3 sami. Nr S/44—48

gens förmån och att de yngre kvinnorna i intervallet får den pension som Mot. 1987/88
föreslås i övergångsreglerna. Sf44

Denna grupp födda 1930— 1944 har i stor utsträckning blivit ”offer” för
de förändringar i levnadsmönster som skett. Egna önskemål om större
självständighet, ett allt hårdare skattetryck samt en förändrad och mer positiv
inställning till eget yrkesarbete har medverkat till att kvinnorna i stor
utsträckning sökt sig ut på arbetsmarknaden.

1 mitten av 70-talet hade ca 60% av kvinnorna förvärvsarbete, ofta på
deltid och med låga inkomster. Situationen var den, att arbete i och utom
hemmet måste kombineras, eftersom möjligheten att få barnomsorg var
synnerligen begränsad. På landsbygden fanns den möjligheten praktiskt
taget inte alls, och i många kommuner gavs ensamstående förtur, vilket i
praktiken innebar att den som var gift eller sammanboende knappast hade
någon chans att få tillsyn för sina barn.

Vi vill således föreslå att en avtrappningsregel utarbetas för samordningen
av egenpension och efterlevandepension för gruppen av kvinnor födda
1930-44.

Beträffande den särskilda efterlevandepensionen föreslås att den som
inte kan försörja sig genom eget arbete och inte heller har rätt till förtidspension,
ålderspension eller annat samhällsstöd skall kunna få fortsatt efterlevandepension
i form av s. k. särskild efterlevandepension. Ett grundläggande
villkor för detta skall vara att den efterlevandes möjligheter att få inkomst
av arbete är begränsad av arbetsmarknadsskäl. Det är viktigt att den
prövning som här skall göras görs i ett långsiktigt perspektiv, främst för att
kvinnor i områden med ensidig och begränsad arbetsmarknad skall kunna
känna en trygghet i sina ekonomiska förutsättningar. Enligt propositionen
skall den särskilda efterlevandepensionen omprövas vart tredje år. Förutom
att så täta kontroller innebär en belastning för de socialförsäkringsnämnder
som skall fatta beslut, kan det för den enskilde upplevas som en
otrygghet. Vi förutsätter att tillämpningen av regierna kan ske så att ett
beslut kan tas för längre tid.

Föreslagna regler för den särskilda efterlevandepensionen är vidare att
arbetsförmågan är nedsatt med minst hälften för att kunna beviljas. Efterlevandeskyddet
för stora grupper av försäkrade kan då visa sig vara otillräckligt
på grund av att den efterlevande inte alltid ges full sysselsättning. I de
fall den försäkrade arbetar något mer än hälften kan ju enligt reglerna inte
särskild efterlevandepension beviljas. Är inkomsten i en sådan situation ca
5 000 kr. per månad ges då heller ingen möjlighet till kommunalt bostadstillägg.
Eftersom särskild efterlevandepension endast kan beviljas med hel,
två tredjedelar eller halv pension bör en justering av reglerna göras i det här
avseendet så att även en fjärdedels särskild efterlevandepension kan utgå.

Utan denna möjlighet finns det anledning att befara att framför allt deltidsarbetande
kvinnor kan komma att bli beroende av socialbidrag.

Det är också viktigt att se mot framtiden. Unga familjer i dag och i morgon
måste ha möjlighet att själva välja på vilket sätt de vill ta hand om sina
barn. Det måste finnas en möjlighet för någon av föräldrarna att under
några år på heltid eller deltid vara hemma hos sina små barn. Detta måste
kunna ske utan att man därigenom äventyrar sin egen trygghet.

I det svenska ATP-systemet gäller regeln om trettio intjänandeår, varav
de femton bästa åren utgör grunden för egenpensionen. För den som kom

mer sent ut på arbetsmarknaden eller har ett antal bortfallsår är denna regel Mot. 1987/88

av särskild betydelse. Han/hon har en möjlighet att tjäna ihop till den egna Sf44

pensionen och få den på en någorlunda rimlig nivå genom att under femton
år t. ex. gå upp i arbetstid.

En familjepolitik av det slag som de tre borgerliga partierna föreslagit i
riksdagen och där ATP-år för vård av egna barn ingår upp till skolåldern,
skulle vidga möjligheterna att tjäna in de nödvändiga trettio åren för full
ATP. Ett bibehållande av 30-årsregeln ger då generösa möjligheter för den
enskilda familjen att planera sin tillvaro.

Den förälder, fortfarande oftast modern, som ägnar en del av sitt liv åt
vård av den egna familjen löper risk att genom detta minska sina möjligheter
att göra yrkeskarriär. Men femton år i heltidsarbete bör alla utan svårighet
hinna med. Ett bibehållande av 15-årsregeln för bästa inkomstår som
grund för pensionens storlek är därför en väsentlig grundtrygghet.

På samma sätt som en reformering av efterlevandepensionen på sikt torde
vara en förutsättning för att 30-årsregeln och 15-årsregeln skall kunna
bibehållas menar vi att man omvänt måste göra deras bibehållande till en
förutsättning för antagande av efterlevandereformen. Detta bör ges regeringen
tillkänna.

Hemställan

Med hänvisning till vad i motionen anförts hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den
särskilda efterlevandepensionen av arbetsmarknadsskäl bör ges en
generös tillämpning i enlighet med vad som framförs i motionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att 15och
30-årsreglerna inom ATP skall bibehållas,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en avtrappningsregel
för kvinnor födda efter 1930 där särskild hänsyn tas till dem
som närmar sig 60-årsåldern att föreläggas riksdagen i sådan tid att
reglerna kan träda i kraft samtidigt som reformen i övrigt,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att reglerna
för den särskilda efterlevandepensionen bör ändras så att även
en fjärdedels pension kan utgå samt begär att regeringen förelägger
riksdagen förslag härom.

Stockholm den 29 april 1988
Görel Bohlin (m)

Anita Bråkenhielm (m) Inger Koch (m)

Ingrid Sundberg (m)

3