Motion till riksdagen

av Bengt Harding Olson och Karl-Göran Biörsmark

om vissa ändringar i arrendelagstiftningen

Mot.

1987/88

L505-508

Förhållandet mellan äganderätt och arrenderätt vållar ofta problem. Målet
är att uppnå någon form av rättslig balans mellan jordägarens och arrendatorns
intressen. I det följande behandlas några punkter där obalans synes
föreligga i gällande rätt.

Arrendators vårdnadsplikt

Arrendatorn skall enligt jordabalken 9 kap 15 § vårda och underhålla
arrendestället. När det gäller att fastställa vårdnadsskyldighetens innehåll
ger dock lagtexten ingen vägledning. Inte heller torde det föreligga något
vägledande rättsfall.

Till en början bör vårdnadsbegreppet klarläggas i lagen varjämte en
direkt skyldighet bör införas för arrendatorn att omedelbart vidtaga sådana
åtgärder, som är att hänföra till vårdnadsskyldigheten. Flär kan påminnas
om bostadshyresgästs skyldighet att väl vårda sin bostad. Någon anledning
att från social synpunkt befria arrendatorn kan inte anses föreligga. Tvärtom
skulle en laglig skyldighet att omedelbart åtgärda en vårdnadsbrist eliminera
många tvister mellan jordägare och arrendator. En bidragande orsak till
önskat självinträde är ofta, att arrendatorn inte uppfyller sin vårdnads- och
/eller underhållsskyldighet.

En generell beskrivning av vårdnadsskyldigheten i en lagstiftning kunde
vara "allt som behöver vidtagas för att förhindra uppkommande skada och
bevara sundhet och skick på arrendestället". Till vårdnadsskyldigheten bör
då hänföras följande: borttagande av växtlighet intill byggnaden, samt av
jord och liknande mot väggar, lagning och kittning av glasrutor, lagning av
takmaterial såsom enstaka trasiga tegelpannor eller motsvarande takmaterial,
snöskottning av tak, täckning av känsliga ledningar, förhindrande av
rost- och stormskador, städning såväl inomhus som utomhus samt god
miljövård i övrigt.

Förlängning av arrendeavtal

Förlängning av arrendeavtalet skall enligt jordabalken 9 kap 8 § 1 st 2 p inte
äga rum, när arrendatorn i annat fall än förverkande åsidosatt sina förpliktelser
i sådan mån, att avtalet skäligen icke bör förlängas.

Det har emellertid visat sig vara omöjligt att få arrendeavtalet att upphöra
under åberopande av nämnda bestämmelse. Ofta är det besvärliga

arrendatorer, som inte uppfyller sina förpliktelser enligt arrendeavtalet. 1

1 Riksdagen 1987/SS. 3 sami. Nr L505-50R

Domstolarna ser gärna ensidigt på önskvärdheten att skydda arrendatorn Mot. 1987/88

som den socialt underlägsne och överser därvid med misskötseln och bort- L505

ser också från att arrendatorerna i många fall har en betryggande ekonomi,
som kan vara bättre än jordägarens. En sak kan vara att rent socialt ge
arrendatorerna som grupp en trygghet i arrendeförhållandet. Däri bör
emellertid inräknas skydd även för misskötsamhet, som drabbar jordägaren.

Bestämmelsen torde därför omformuleras så att förlängning av arrendeavtalet
inte skall äga rum, ”när arrendatorn i annat fall än förverkande
åsidosatt sina förpliktelser genom att brista i vården av arrendestället så att
bristerna på arrendestället icke obetydligt ökat i förhållande till bristerna
vid arrendeperiodens början såvida ökningen inte hänför sig till åtgärder
som enligt jordabalken 9:18 skall bekostas av jordägaren”.

Jordägarens självinträde

Jordägaren har enligt bestämmelsen i jordabalken 9 kap 8 § 1 st 3 p rätt till
s. k. självinträde om jordägaren gör sannolikt, att han själv, hans make eller
avkomling skall bruka arrendestället, och det ej är obilligt mot arrendatorn
att arrendeförhållandet upphör. Denna bestämmelse har på ett mycket
dramatiskt sätt begränsat jordägarens möjligheter till självinträde. Följden
har blivit att antalet gårdsarrendatorer har minskat och arrendena har blivit
sidoarrenden. Jordägarna vågar nämligen inte längre utarrendera gårdsarrenden
utan tar mer över i eget bruk eller låter ettåriga sidoarrenden löpa
för att inte drabbas av den nytillkomna lagstiftningen som alltmera inskränker
äganderätten.

Därför bör det vara ett gemensamt intresse för jordägare och för arrendeintresserade
att bestämmelsen ändras så att självinträde får ske om det inte
är uppenbart obilligt.

1 detta sammanhang bör erinras om att man bör behålla arrendators
nuvarande generösa förköpsrätt i händelse av jordägarens frånfälle.

Arrendators friköpsrätt

Arrendators rätt att friköpa historiska arrenden har grundligen utretts av
den s. k. friköpsutredningen och därefter remissbehandlats. Majoriteten i
utredningen och av remissinstanserna anser att en omfattande friköpsrätt
inte bör införas. Emellertid talar starka sociala skäl för förköpsrätt i vart fall
beträffande arrenden som innehafts av arrendatorn och hans släkt under
flera generationer. En sådan rätt borde inte heller utgöra en orimlig inskränkning
i äganderätten. Regeringen borde därför komma med ett förslag
angående friköpsrätt.

2

Hemställan Mot. 1987/88

Mot denna bakgrund hemställs L505

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i
jordabalken 9 kap. 15 § att arrendators vårdnadsplikt preciseras.

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i
jordabalken 9 kap. 8 § att arrendators möjlighet till förlängning av
arrendeavtal begränsas,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i
jordabalken 9 kap. 8 § att jordägares självinträde utvidgas.

4. att riksdagen hos regeringen ger förslag till lag om arrendators
friköpsrätt till historiska arrenden.

Stockholm den 25 januari 1988

Bengt Harding Olson (fp) Karl-Göran Biörsmark (fp)

3