Motion till riksdagen
1987/88 :L501

av Bengt Silfverstrand m. fl. (s)
om friköpsrätt vid s. k. historiska arrenden

Mer än 40 % av vårt lands odlingsareal brukas av arrendatorer. Dessa
arrendatorers ställning och rättssäkerhet har under årens lopp varit föremål
för stor uppmärksamhet i Sveriges riksdag. En ofta återkommande krav har i
detta sammanhang varit förslag om införande av rätt för arrendator att
genom friköp bli ägare till den arrenderade gården.

Trots att arrendatorernas ställning genom reformer på arrendelagstiftningens
område stärkts i flera väsentliga avseenden, så uppstår inte sällan
situationer då besittningsskyddet vid arrende vilar på en ytterst bräcklig
grund.

Sålunda kan konstateras att otillfredsställande besittningsskydd i många
fall föreligger för arrendebrukare under s. k. historiskt betingade ägarskap
såsom akademier, kyrka, domänverk och kanske framför allt underjord som
tillhör större jordegendomar såsom fideikommiss, avvecklade fideikommiss
samt vissa stiftelser.

Frågan om friköp av arrendejord behandlades av arrendelagskommittén
som i ett betänkande 1981 avvisade tanken på en friköpsrätt utan att närmare
analysera problemet. Efter motioner i riksdagen vid 1982/83 års riksmöte
uttalade sig lagutskottet (bet. LU 1982/83) till förmån för införande av
friköpsrätt för innehavare av historiska arrenden i enlighet med motionärernas
förslag.

Efter riksdagens tillkännagivande till regeringen i linje med utskottets
yttrande tillsattes en utredning som i december 1986 avlämnade betänkandet
”Friköp vid historiskt arrende”. Utredningen som bestod av tre ledamöter
avstyrkte att en lag stiftades om friköpsrätt för innehavare av historiska
arrenden. Mot beslutet reserverade sig ledamoten Owe Andréasson. I likhet
med reservanten finner vi att starka skäl talar för en friköpsrätt för s. k.
historiska arrenden.

Det historiska arrendejordsägandet saknar existensberättigande i dagens
svenska samhälle. I många fall har det varit till skada för samhällsintresset,
praktiskt jordbruk och för jordbruksbefolkningen. Själva arrendeformen separationen
av brukande och ägande - medför inte sällan både praktiska
och juridiska problem som leder till motsättningar.

Arrendatorerna och deras släkt har ofta brukat arrendegårdarna i flera
generationer. Med nuvarande ägarsystem av feodal karaktär är många

arrendatorer närmast rättslösa när det gäller äganderätten till sina grundin- 1

£3

Mot.

1987/88

L501-504

1 Riksdagen 1987188.3 sami. Nr L501-504

vesteringar i jordbruket. Som exempel kan nämnas utförda stenröjningar, Mot. 1987/88

täckdikningar, invallningsföretag, djupborrning efter vatten, modernisering- L501

ar av byggnadsbeståndet, nybyggnation, maskinhallar, silos, all elektrifiering,
utfodringsanordningar, utgödslingsanordningar och annan stallinredning,
bostädernas omfattande moderniseringar etc. De värden som
arrendegårdarna idag betingar har således till väsentlig del skapats genom
det arbete som arrendatorerna och deras släkt utfört.

Eftersom de aktuella arrendegårdarna var för sig som regel utgör
bärkraftiga jordbruksenheter torde införandet av friköpsrätt inte medföra
några negativa konsekvenser ur jordbrukspolitisk synpunkt.

Huvudinvändningen mot friköp vid historiskt arrende har varit att detta
skulle vara ett långtgående ingrepp i den enskilda äganderätten. Detta
argument saknar bärighet.

För det första rör det sig om en mycket begränsad grupp av arrendatorer,
ca 3 % av alla arrendejordbruk och ungefär 5 % av all utarrenderad jord.

För det andra har den äganderätt som åsyftas grundats på helt andra
samhällsförhållanden än de som i dag råder. I själva verket är det inte sällan
fråga om vissa historiska missförhållanden som uppkom för 200 år sedan.

För det tredje kan äganderätten vid de fall av arrenden som här avses inte
heller motiveras av något aktivt näringsutövande, insatser av riskkapital,
ansvarsförhållanden gentemot anställda, boende eller annan fysisk relation.

För jordägarinstitutionerna är det fråga om ett rent kapitalobjekt, som blir
ersatt fullt ut med annat kapital och som för närvarande kan finna bättre
avkastning vid ett flertal alternativa placeringar.

Vad en friköpsrättsreform ytterst handlar om är att eliminera de kanske
sista resterna av ett feodalt system och bereda arrendebrukare en möjlighet
att förvärva lagfart på den jord som de själva i generationer röjt, brukat,
bebyggt och bebott och som de i realiteten till väsentlig del redan äger.

Ett historiskt arrende skall anses föreligga om huvuddelen av arrendestället
har varit utarrenderad, för jordbruksändamål sedan den 1 januari 1900,
eller för bostadsändamål sedan den 1 januari 1928. I övrigt torde det utkast
till friköpslag som fogats till reservationen i nämnda betänkande av
friköpsutredningen kunna utgöra underlag för ny lag om friköpsrätt vid
historiskt arrende.

Hemställan

Med hänvisning till ovanstående hemställs

att riksdagen hos regeringen begär förslag om lag om friköpsrätt vid
historiskt arrende i enlighet med vad som anförs i motionen.

Stockholm den 13 januari 1988
Bengt Silfverstrand (s)

Hans Pettersson (s) Kaj Larsson (s)

i Helsingborg

2