Motion till riksdagen

av Bengt Westerberg m. fl. (fp)
om radio och TV

gg

Mot.
1987/88
Kr231—234

1 Från etermonopol till elektronisk mångfald

Ännu för tio år sedan kom praktiskt taget alla ljudradio- och TV-program
som man lyssnade till och tittade på i vårt land från ett enda företag, nämligen
Sveriges Radio. I dag är situationen en helt annan.

Närradion har med sina 108 stationer blivit ett självklart inslag i medieutbudet
i alla landsändar och har en sändningstid som är nästan tre gånger så
stor som riksradions och lokalradions tillsammans.

Flera hundra tusen svenskar kan via satellit och kabel se TV-program som
sänds från andra länder. Till helt nyligen dominerades satellitutbudet av
utländska företag. Under 1986 började betalkanalen Filmnet, som delvis ägs
av Esselte, att spridas i svenska kabelnät. Sedan nyårsafton sänder det
svenskägda företaget ScanSat via satellit reklamfinansierade program på
svenska, norska och danska i en kanal som fått namnet TV 3 och som riktar
sig till tittare i de tre länderna.

Sveriges Radio - så är det inte längre. En politik för etermedierna måste ta
hänsyn till de speciella förhållanden som råder i flera olika medieformer,
samtidigt som den syftar till att förverkliga tre mål som tillsammans bör vara
riktningsgivande i ett demokratiskt samhälle, nämligen yttrande- och
informationsfrihet, mångfald och kvalitet. Det råder ingen självklar harmoni
dem emellan - snarare en spänning som kan bli fruktbar om inget av målen
generellt ges företräde framför de andra.

En mediepolitik med den inriktningen skisseras i denna motion.

2 Ljudradio

2.1 Närradio

1979 inleddes på initiativ av den icke-socialistiska regeringen som tillträtt
1976 försök med närradio på 16 orter och med när-TV på 2. Sändningsrätten
fördelades till lokala sammanslutningar av närradiokommittén, (numera av
närradionämnden). Därmed fick organisationer utanför Sveriges Radio rätt
att använda etermedierna på sina egna villkor.

Antalet sändare har växt år för år. Hösten 1987 var 108 i drift. De användes
av sammanlagt 2 100 föreningar. Ytterligare 27 sändare var planerade.

Eftersom föreningarnas intresse är så stort kommer antalet att fortsätta öka. 1

1 Riksdagen 1987/88.3 sami. Nr Kr231 -234

Närradions totala antal sändningstimmar uppgick under år 1986 till
149 000. Den siffran kan jämföras med att riksradion budgetåret 1985/86
sände 19 832 timmar och lokalradiostationerna 35 777 timmar. Närradiostationernas
sändningstid var alltså nästan tre gånger så stor som de båda
ljudradiobolagens tillsammans.

Det var, när närradion introducerades och ännu när försöksverksamheten
övergick i permanenta sändningar, svårt att bedöma hur närradion skulle
komma att utveckla sig och vilken reglering av verksamheten som skulle visa
sig vara nödvändig.

De erfarenheter som vunnits under årens lopp ger vid handen, att
regleringen i en del avseenden kommit att bli mera omfattande och
detaljerad än vad som kunnat motiveras med hänvisning till de praktiska
behoven. Detta är en bedömning som gjorts såväl av de sändande organisationerna
och deras samarbetsorgan, Sveriges närradioförbund, som av
närradionämnden. Nämnden har hos utbildningsdepartementet fäst uppmärksamheten
på behovet av ändrade och framför allt förenklade regler.

Syftet med en sådan förenkling är dels att de sändande organisationernas
och närradioföreningarnas administrativa arbete skall kunna underlättas och
i möjligaste mån reduceras, dels att tillsynsmyndigheten inte skall behöva
syssla med uppgifter som inte fyller någon praktisk funktion. Närradionämndens
verksamhet finansieras fullt ut genom avgifter som de sändande
organisationerna betalar. En förenkling av regelsystemet skulle möjliggöra
ett förbilligande av tillsynsmyndighetens verksamhet och därmed av närradioverksamheten
i dess helhet.

Det är lätt att ge exempel på regler för närradioverksamheten som dels inte
längre fyller någon praktisk funktion, dels i praktiken inte längre tillämpas.

För att markera närradions mycket lokala karaktär fastställde riksdagen
från början att sändarnas räckvidd skulle begränsas till ca 5 km, dock att vissa
undantag skulle kunna medges.

Utvecklingen har blivit sådan, att det nu inte är långt till att undantagen
blir regel. Från ett stort antal sändarorter har man begärt att närradiosändaren
skall få större räckvidd, och det hör numera till undantagen att
närradionämnden avslår sådana ansökningar. Ändring av nu gällande
bestämmelser i detta avseende hör till de frågor som nämnden har
aktualiserat hos utbildningsdepartementet.

De sändande organisationerna har genom närradioföreningarna tagit
ansvar för schemaläggningen av programmen på de olika sändarorterna.

Detta fungerar genomgående bra. En betydande och betungande uppgift
utan motsvarande praktiska funktion är däremot det förfarande som
erfordras när en sändande organisation vill ändra sändningstid eller när två
eller flera organisationer inbördes tillfälligt vill byta sändningstid. Det borde
enligt vår mening vara möjligt att i högre grad än vad som nu är fallet anförtro
handläggningen av sådana ärenden åt antingen de sändande organisationerna
själva eller de lokala närradioföreningarna, och ändå tillgodose kravet på
att man i varje särskilt fall skall kunna kontrollera vilken sammanslutning
som sänt och som därmed är ansvarig för sändningen.

Närradions karaktär av föreningsradio markeras av att kommersiell
reklam inte får förekomma. Om den bestämmelsen skulle tas bort, skulle det

Mot. 1987/88

Kr231

2

sannolikt leda till att föreningar med anknytning till ekonomiska intressen
finge väsentligt ökade resurser i förhållande till rent ideella sammanslutningar.
Nuvarande regler, som innebär att varje förening själv får finansiera sin
programverksamhet, bör därför bibehållas.

2.2 Fristående lokalradiostationer

Närradion har från början varit avsedd som ett medium för föreningslivet.
Som sådant bör den också fungera i framtiden.

Den med apparatavgifter finansierade lokalradion har ett vidare syfte
inom public service-verksamhetens ram. Genom att ett fjärde sändarnät nu
håller på att tas i bruk, får lokalradion sin egen kanal. Det kommer att
medföra ökad sändningstid och höjda ambitioner, när det gäller att följa med
vad som händer i de olika stationernas täckningsområden.

Det finns emellertid skäl att öppna ljudradions möjligheter också för andra
intressenter än dem som nu har tillgång till mediet. Därigenom kan
yttrandefriheten i etern vidgas, samtidigt som lyssnarnas valfrihet ökar. Det
finns exempel på det i många länder.

I våra tre nordiska grannländer har termen ”närradio” en annan betydelse
än hos oss, genom att också andra än föreningar får sända program. Så finns i
Finland 39 fristående lokalradiostationer, varav alla utom fem finansieras
med reklam. De har en något större publik än Yleisradios lokal- eller
regionalstationer. Flera av de fristående stationerna ägs av tidningsföretag.
Annonsintäkterna uppgick år 1986 till 40 milj. FMK och väntades förra året
stiga till 60 milj.

För närvarande ger dock inte tillgången på frekvenser något större
utrymme för att inrätta lokala radiostationer vid sidan om Sveriges Radio och
närradion. Tillstånd bör dock ges att upprätta sådana i den mån den lokala
tillgången på frekvenser medger. Dessa stationer bör få finansieras med
reklam. Under 90-talet kommer dock situationen att förändras genom att
frekvenser som nu utnyttjas av militären blir tillgängliga för ett femte
ljudradionät. Detta bör användas för fristående, reklamfinansierade lokalradiostationer.

3 TV via satellit och kabel

I mars 1982 började det brittiska företaget Satellite Television plc sända
reklamfinansierade TV-program, avsedda att tas emot i kabelnät, via
kommunikationssatelliten OTS. Sändningarna sågs i bl. a. Finland och
Norge. De hade kunnat ses också i Sverige, men i riksdagen genomdrev
socialdemokraterna med stöd av vänsterpartiet kommunisterna och centern,
att televerket inte skulle få tillhandahålla de avkodare som behövdes för att
se programmen. I den socialdemokratiska motionen hette det bl. a.: ”Rent
kommersiella programföretag som det aktuella brittiska skulle genom
sändningar via denna typ av satelliter kunna nå ut till publiker i en hel
världsdel.”

Orden visade sig vara profetiska. Redan 1983 ställde de europeiska
televerkens samarbetsorgan för satellitfrågor, Eutelsat, utrymme till förfo

Mot. 1987/88

Kr231

3

gande för sändningar till kabelnät via OTS efterföljare, ECS. Året därpå
inleddes i vårt land en försöksverksamhet med mottagning och kabeldistribution
av signaler från ECS. Den 1 januari 1986 avlöstes detta försök av en lag
som inom vida ramar tillåter vidaresändning via kabel av program som
mottagits från kommunikationssatelliter.

Enligt uppgift från kabelnämnden uppgick i juni 1987 antalet bostäder som
kunde nås av satellitsändningar i de 199 nät som fått nämndens tillstånd att
distribuera sådana sändningar till 276 000. Det motsvarar drygt 630 000
personer. Enligt en tittarmätning som gjordes i mars 1987 av Sveriges Radios
avdelning för publik- och programforskning (SR/PUB) sade sig dock endast
5 % av de tillfrågade, motsvarande ca 350 000 personer eller drygt 150 000
hushåll, kunna se satellitprogram på sina TV-apparater. Skillnaden mellan
kabelnämndens och SR/PUB:s siffror torde framför allt bero på dels att fler
hushåll hunnit kopplas in mellan mars och juni, dels att inte alla kablade
hushåll har TV-apparater som kan ta emot satellitsignaler, dels att en del
lägenheter i berörda områden står tomma.

Det behövs inte tillstånd att vidareutsända program över kabelanläggningar
med mindre än 100 anslutna hushåll, s. k. parabolöar. Det finns ingen
statistik över hur många de är, men bedömare inom branschen tror att antalet
anslutna hushåll än så länge är mindre än 10 000. En orsak till att marknaden
för smånät inte kommit i gång på allvar är att kostnadseffektiva mottagaranläggningar
blivit tillgängliga först helt nyligen. En sådan anläggning med
kapacitet för fyra kanaler kostar för närvarande mellan 50 000 och 70 000 kr.

De vanligast förekommande satellitkanalerna i kabelnäten var i april 1987
enligt kabelnämndens statistik de brittiska Sky Channel och Superchannel,
franskspråkiga TV 5 med program från franska, belgiska och schweiziska
TV-företag, sovjetiska Horizont samt amerikanska World Net och Cable
News Network (CNN). Sky Channel och Superchannel har de högsta
tittarsiffrorna av de nämnda kanalerna.

Esseltes betalkanal Filmnet, som från Belgien sänder långfilmer dygnet
runt, hade enligt egna uppgifter vid årsskiftet 1987/88 ca 35 000 abonnenter i
Sverige. Filmerna är textade på fem olika språk, däribland svenska och
finska, enligt en teknik som ger kabeloperatören möjlighet att välja vilket
språk som skall gå ut över nätet. Även enskilda som har TV-apparater med
text-TV kan själva välja språk.

Antalet hushåll med kabel-TV ökar år från år. Televerket räknade 1982
med en potential för lönsamma kabelnät på högst 2,3 miljoner hushåll. Den
verkliga anslutningsgraden blir naturligtvis mindre. Prognoserna pendlar
mellan 600 000 och 1,8 miljoner hushåll år 1990. Även om man håller sig till
de mera försiktiga förutsägelserna - vilket är klokt - får man räkna med att
mellan två och tre miljoner svenskar vid början av nästa årtionde kan se
utländsk TV i sina hem.

Även antalet satellitförmedlade TV-kanaler kommer att öka. Det senaste
tillskottet är den inledningsvis nämnda TV 3, ägd av det svenska investmentbolaget
Kinnevik genom dotterbolaget ScanSat. Den sänds för närvarande
via satellitsystemet Intelsat 5 men skall överföras till den luxemburgska
Astra-satelliten, när den under 1988 kommit i omloppsbana. Intelsatsystemet
består av kommunikationssatelliter, som har jämförelsevis låg

Mot. 1987/88

Kr231

4

sändareffekt men stort täckningsområde. Astra blir en s. k.mellaneffektsatellit,
med större sändarstyrka än de nuvarande kommunikationssatelliterna.

Radiorättsutredningen hävdar i ett hösten 1987 avgivet betänkande,
Vidaresändning av satellitprogram i kabelnät (SOU 1987:63), att det är svårt
att avgöra om sändningar från mellaneffektsatelliter är rundradiosändningar
eller ej. Om de betraktas som rundradio, får de enligt nu gällande lag fritt
distribueras i kabelnät. I annat fall gäller kabellagen, som ger kabelnämnden
rätt att förbjuda vidaresändning av en programkanal bl. a. om det i den
”under en längre tid och i betydande omfattning har förekommit sådan
kommersiell reklam som måste anses riktad särskilt till svenska konsumenter”
(SFS 1985:1056, 24 §).

Med utgångspunkt från av regeringen utfärdade direktiv har radiorättsutredningen
föreslagit att den fria vidaresändningsrätten för utländska satellitprogram
skall begränsas till sändningar från de nationella nordiska radio- och
TV-företagen.

Förslaget har sin udd riktad mot ScanSat och TV 3. Det har dock en långt
större räckvidd. Inom kort kommer både Västtyskland och Frankrike att ta i
bruk s. k. direktsändande satelliter, DBS, med ännu större effekt än Astra.
Något senare tillkommer en brittisk direktsatellit. Det råder allmän enighet,
också internationellt, om att DBS-sändningar är rundradio. Om radiorättsutredningens
förslag genomförs, kommer det att krävas tillstånd av kabelnämnden
för att via nät med mer än 100 anslutna hushåll distribuera dessa
rundradioprogram.

De regeringsdirektiv som ligger till grund för utredningsförslaget är
uttryck för en förmyndarmentalitet som rimmar illa med principerna om
yttrande- och informationsfrihet, mångfald och kvalitet. Därtill kommer att
det är tveksamt om lagändringar av detta slag är förenliga med grundlagen.
Enligt budgetpropositionen ämnar regeringen lägga fram en proposition med
utgångspunkt från utredningens förslag. Om så sker kommer vi att bestämt
yrka avslag.

4 Sveriges Radio i den nya mediemiljön

Det nya programutbudet har satt tydliga spår i publikens tittarvanor.
Mätningar visar att man ägnar mer tid åt TV i hem som har kabel-TV än folk
gör i allmänhet. Det gäller alla åldrar utom de allra äldsta.

Allra tydligast är dock skillnaden bland ungdomarna. För kabelområdenas
9-14-åringar är tittartiden 30—40 % längre än för deras jämnåriga i
totalbefolkningen. 15-24-åringarna är i allmänhet den grupp som tittar
minst på TV. I kabelområdena ökar de sin TV-konsumtion kraftigt och
redovisar på sina håll hela 50 % längre tittartid än deras jämnåriga i hela
riket.

Sveriges Radio har även i kabelområdena den största TV-publiken.
Omkring två tredjedelar av tittartiden ägnas Kanal 1 och TV 2. Det betyder
dock att utländska kanaler tillsammans har ungefär en tredjedel av tittartiden,
utslaget på hela befolkningen i området. Också i det avseendet skiljer
sig barn och ungdom från genomsnittet. Bland dem gör svensk TV stora

Mot. 1987/88

Kr231

5

publikförluster. 9—24-åringarna i de kabelområden där man gjort mätningar
ägnar 50-60 % av sin tittartid åt utländska kanaler.

Den situation som här skisserats innebär att svensk radio och television
utsätts för en internationell konkurrens som saknar motstycke i etermediernas
tidigare historia i vårt land. Den kommer inte att minska utan
tvärtom skärpas allteftersom tiden går.

Däri ligger i och för sig ingenting negativt. Det är ett uttryck bland många
för att vi lever i ett världssamhälle. Just därför är det angeläget att möta den
nya situationen positivt och offensivt genom att stärka svensk radio och
television, medier som är av stor betydelse för att bevara och utveckla vårt
språk och vår kulturella identitet.

Också i framtiden kommer Sveriges Radio att spela en central roll som
förmedlare av underhållning och kultur, information och utbildning. Liksom
övriga partier anslöt vi oss vid 1986 års riksmöte till föredragande statsrådets
uppfattning att det i den nya mediesituationen behövs en garant för den
programverksamhet som står i allmänhetens tjänst (prop. 1985/86:99, s. 25).

I vår motion om kulturpolitiken framhåller vi att barnens kulturvanor
lägger grunden till framtidens kulturmönster. Det gäller också tittarvanorna.
Eftersom satellitkanalerna inte är underkastade de kvalitetskrav som ställs
på Sveriges Radio, är det angeläget att svensk TV erbjuder barn och ungdom
program av god kvalitet som väl kan hävda sig i konkurrensen med utbudet
från andra länder.

Vi vill i detta sammanhang också framhålla vikten av att främst barn och
ungdom men också vuxna tränas till medvetna och kritiska lyssnare och
tittare. Här bör bl. a. Utbildningsradion kunna göra viktiga insatser i
samarbete med skola, folkbildning och föreningsliv.

För att kunna fylla sina uppgifter behöver Sveriges Radio både mänsklig
kreativitet och ekonomiska resurser. Vi anser att Sveriges Radio även i
fortsättningen skall finansieras med mottagaravgifter och accepterar regeringens
förslag att höja mottagaravgiften med 68 kr. för att reducera
underskottet i rundradiofonden.

Det är viktigt att alla programbolagen inom Sveriges Radio ständigt
strävar efter att höja programkvaliteten. Verksamheten måste bedrivas med
största möjliga effektivitet genom att alla tillfällen till rationaliseringar tas till
vara. I likhet med Utbildningsradion bör de övriga programbolagen utnyttja
de möjligheter som finns att på marknadens villkor sälja producent- och
tekniktjänster.

Varken kreativitet eller pengar kan dock återge koncernen samma
dominerande ställning som den hade ännu i slutet av 70-talet. Sveriges Radio
måste finna sin roll i en situation som präglas av konkurrens om tittare och
lyssnare. Det är därför värdefullt att man inom koncernen tagit initiativ till en
utredning som syftar till att klarare definiera företagets uppgifter i dagens och
framtidens mediesamhälle.

Mot. 1987/88

Kr231

6

5 Ett fristående TV-företag

Att satsa enbart på Sveriges Radio i en situation när svenska TV-tittare nås av
ett stort och växande antal programkanaler av utländskt ursprung vore en
felaktig strategi. Det behövs variation också i det svenska TV-utbudet. Den
kan bäst åstadkommas genom att en tredje kanal, fristående från Sveriges
Radio, ges sändningsrätt.

5.1 Tekniska förutsättningar

Enligt uppgifter från televerket förfogar Sverige över tillräckligt med
frekvenser för två rikstäckande TV-nät, förmedlade över markbaserade
(eller terrestra) sändare, utöver de två nät som nu är i bruk. Därutöver finns
frekvensutrymme för ett inte närmare specificerat antal lokala stationer.

Det är alltså fullt möjligt att nu inrätta ett rikstäckande nät för en tredje
terrester TV-kanal med möjlighet till regionala sändningar, samtidigt som
man gör ett antal försök med eterburen lokal-TV, och ändå ha kvar
möjligheten att etablera ett fjärde rikstäckande TV-nät, om det i framtiden
skulle befinnas önskvärt att göra det. Det tredje nätets sändare kan monteras
på de master som nu utnyttjas för TV 2. För en täckning av samma
omfattning som TV 2 behövs 55 regionala sändare och ca 500 slavstationer.
De första sändarna kan tas i bruk ett år efter beslut. Under första driftåret
kan 17 stationer som når 65 % av Sveriges befolkning tas i bruk. Efter tre år
kan täckningsgraden bli ca 96 %. Möjligen kan tidsramen pressas något.

Det går naturligtvis också att låta utbyggnaden ske i långsammare takt.
Det kan också hända att det inte är kommersiellt motiverat med en
utbyggnad av fullt samma omfattning som TV 2 har. På televerket räknar
man med att ca 90 % av befolkningen kan nås om nätet begränsas till att
omfatta 36 av de större stationerna.

För ett rikstäckande nät beräknar televerket kostnaderna för leasing av
sändare, drift, andel i hyra av sändarmaster, frekvensavgifter m. m. till ca 150
milj. kr. per år.

5.2 Ekonomiska förutsättningar

För att inte den nuvarande ljudradions och televisionens resurser skall
urholkas måste det nya TV-företaget finansieras på annat sätt än med
mottagaravgifter. Reklam framstår då som huvudalternativ.

Det går inte att med säkerhet beräkna storleken av de annonsintäkter som
en reklamfinansierad TV-kanal skulle kunna få. I betänkandet Effekter av
TV-reklam (Ds U 1986:2) refereras en rad räkneexempel. Om t. ex.
TV-reklam i Sverige skulle få samma andel av den totala annonseringen i
A-medier som den har i genomsnitt i de länder i Europa där TV-reklam
förekommer, dvs. ca 20 %, skulle intäkterna här uppgå till 950 milj. kr.
Andra räkneexempel ger lägre, resp. högre siffror.

Av remissinstanserna ansåg Industriförbundet, Arbetsgivarföreningen,
Handelskammarförbundet och Grossistförbundet det sannolikt att intäkter
av reklam varaktigt kan finansiera ett kvalitetsutbud i en TV-kanal.

Mot. 1987/88

Kr231

7

Industriförbundet räknade i en skrivelse till regeringen i oktober 1984 med
att TV-reklam kan inbringa mellan 800 miljoner och en miljard kronor.

I detta sammanhang kan erinras om att intäkterna av TV-reklam i Finland
- som har ungefär hälften så stort tittarunderlag som Sverige - steg från 434
milj. FMK år 1984 till 480 milj. år 1986 (netto efter avdrag av 15 %
byråprovision). En tredje finsk TV-kanal, Kolmostelevisio, som huvudsakligen
skall finansieras med reklam håller nu på att byggas ut.

Det mesta tyder på att en ny TV-kanal också i Sverige kan finansieras med
reklam. För annonsörerna torde en kanal som sänds via marksändare - och
som därmed direkt kan nå alla hushåll inom täckningsområdet - vara mer
attraktiv än en satellitkanal som endast når dem som är anslutna till kabelnät
eller skaffat sig egen parabolantenn.

Betal-TV kanske kan bli en kompletterande inkomstkälla för den nya
kanalen. Så är tänkt för finska Kolmostelevisio. Andra tänkbara inkomstkällor,
som - ehuru marginellt - kan komplettera annonsintäkterna, är
försäljning av program till andra TV-bolag och överföring mot avgift av
kodade sändningar, innehållande t. ex. interna utbildnings- och informationsprogram,
till särskilda grupper av mottagare.

Den nya kanalen får dock inte främst ses som ett reklammedium. Den skall
vara ett alternativ och ett komplement till Sveriges Radio när det gäller att
med svenska satsningar möta det internationella medieutbudet. De avvägningar
som måste göras mellan kraven på yttrande- och informationsfrihet,
mångfald och kvalitet får konsekvenser också för Kanal 3. Erfarenheterna
från andra länder av reklamfinansierade kanaler vid sidan av traditionella
public service-företag är skiftande.

I Canada har den kommersiella televisionen i mycket blygsam omfattning
bidragit till att främja det egna landets kultur. Detsamma kan åtminstone
hittills sägas om de privata franska TV-kanalerna. I Storbritannien har
däremot kombinationen av det licensfinansierade BBC och de reklamfinansierade
ITV-bolagen och Channel Four skapat en stimulerande tävlan som
gett landet vad många betraktar som världens bästa TV.

Den avgörande skillnaden mellan Storbritannien å ena sidan och Canada
och Frankrike å den andra är att britterna ställt kvalitetskrav på både den
licensfinansierade och den reklamfinansierade televisionen - och dessutom
sett till att kraven uppfyllts. Detsamma måste ske i Sverige om en ny, från
Sveriges Radio fristående TV-kanal, skall fylla sin uppgift.

5.3 Lagar och avtal

Enligt 5 § radiolagen (SFS 1986:1209) krävs tillstånd av regeringen för att här
i landet få sända radioprogram i rundradiosändning. I 6 § stadgas att rätten
att sända radioprogram skall utövas opartiskt och sakligt och att det skall
råda vidsträckt yttrande- och informationsfrihet i ljudradion och televisionen.
I programverksamheten skall det demokratiska statsskickets grundidéer
samt principen om alla människors lika värde och den enskilda människans
frihet och värdighet hävdas. Härutöver anges vissa föreskrifter som får tas in i
avtal mellan staten och programföretagen och utgöra villkor för sändningsrätten,
bl. a. skyldighet att sända beriktigande och genmäle samt förbud mot
kommersiell reklam.

Mot. 1987/88

Kr231

8

I 7 § sägs att radionämnden skall granska om programföretag har utövat
sin sändningsrätt i enlighet med 5 och 6 §§ och avtalet med staten. Enligt 8 §
får myndigheterna inte i förväg granska radiosändningar eller förbjuda en
sändning på grund av dess innehåll. Radioansvarighetslagen (SFS 1966:756)
stadgar att det för varje program skall finnas en programutgivare, som är
ansvarig för yttrandefrihetsbrott i programmet. Mål om yttrandefrihetsbrott
handläggs på samma sätt som tryckfrihetsmål.

Av ovanstående genomgång av radiolagen framgår att den inte behöver
ändras för att en från Sveriges Radio fristående reklamfinansierad kanal skall
komma till stånd.

Regeringen bestämmer enligt 5 § vilka företag som skall få sändningsrätt.
De villkor som anges i 6 § utgör inte hinder för att ge företag utanför Sveriges
Radio sändningsrätt men anger vilka krav som skall ställas på dem.

Eftersom frekvenserna för etersändningar är en allmän nyttighet är det
rimligt att programverksamheten också i den nya kanalen skall präglas av
opartiskhet och saklighet och slå vakt om grundläggande demokratiska
idéer. Också den bör ge vidast möjliga yttrande- och informationsfrihet.

Något förbud mot reklam finns inte i radiolagen. Inte heller lägger
bestämmelserna om radionämnden något hinder i vägen för att ge ett nytt
programföretag sändningsrätt. Det är rimligt att samma myndighet vakar
över efterlevnaden av alla de sändningstillstånd som har beviljats med stöd av
radiolagen. Censurförbudet är ett skydd för integriteten också i det nya
TV-företagets programverksamhet. Även radioansvarighetslagen kan och
bör tillämpas på den nya kanalen.

De närmare villkoren för Sveriges Radio-bolagens programverksamhet
regleras genom avtal mellan staten och dels moderbolaget, dels de fyra
programbolagen.

I avtalet med moderbolaget sägs att företaget ”ansvarar för att verksamheten
kan bedrivas självständigt i förhållande till staten, olika intresseorganisationer
och andra maktgrupper i samhället”.

Enligt avtalet med TV-bolaget (SVT) skall programverksamheten bedrivas
”med beaktande av televisionens centrala ställning i samhället, dess
betydelse för den fria åsiktsbildningen och kulturens utveckling”. Programmen
skall ge kunskaper och upplevelser, förmedla erfarenheter och skänka
god underhållning. Genom kvalitet, tillgänglighet och mångsidighet skall de
tillgodose skiftande behov och intressen - i görlig mån också när det gäller
mindre grupper. Programutbudet skall präglas av folkbildningsambitioner
och ge uttryck åt en mångfald av åsikter. Ett mångsidigt utbud av program på
svenska språket, med svenska artister och av svenska upphovsmän skall
förekomma.

Samhället har anledning kräva att också det nya TV-företaget i gengäld för
rätten att disponera den allmänna nyttighet som frekvenserna utgör ingår ett
avtal med staten om de närmare villkoren för programverksamheten. Det
bör i stora drag kunna utformas efter samma riktlinjer som det som gäller för
programbolagen inom SR-koncernen.

Det kan dock inte finnas något reklamförbud. Avtalet med det nya
företaget bör i stället ange att verksamheten skall kunna finansieras med

Mot. 1987/88

Kr231

9

reklam. Närmare bestämmelser härom bör anges i ett särskilt avtal om
villkoren för TV-reklam.

I det bör fastslås att reklamen skall säljas och administreras helt fristående
från programverksamheten. Olika modeller härför bör prövas. Annonsörerna
bör få bestämma dag för ”införande” men inte som villkor få ställa att
annonsen visas i anslutning till visst program. Vidare bör stadgas att
annonserna skall sändas i avgränsade block i naturliga pauser mellan
programmen. Det bör också anges hur stor omfattning reklamen får ha. I det
nya danska TV 2 tillåts högst 10 minuter reklam i rikssändningarna och högst

5 minuter i regionalprogrammen.

De etiska reglerna för TV-reklamen bör bygga på marknadsföringslagen.
Tobak, alkohol, läkemedel, krigsleksaker, vapen och andra föremål som ofta
förekommer som tillhyggen vid våldshandlingar bör inte få annonseras i TV.
Kontrollen av att reklamen följer gällande normer kan förstärkas genom
frivillig förhandsbedömning av en särskild nämnd.

6 Etersänd lokal-TV

Under de senaste åren har det med växande styrka framförts krav på att få
inrätta lokala TV-stationer för etersändningar. Ett skäl till det torde vara
besvikelsen över att kabel-TV inte blivit det lokala medium som många hade
hoppats. Ett annat skäl torde vara erfarenheterna av närradion, som visat att
man kan tala direkt med en lokal publik över etern. Slutligen har det danska
exemplet med lokala TV-stationer lockat till efterföljd.

Ett problem för uppbyggnaden av lokala TV-stationer är emellertid
finansieringen. Det har man funnit bl. a. i Danmark, där TV-reklam är
förbehållen det nya TV 2. De lokala stationerna ekonomiseras - förutom
genom ideella insatser och bidrag från intresserade organisationer - med
försäljning av programtid, TV-bingo, betal-TV och genom att arbetslösa
personer anställs med lönebidrag från stat och kommun.

Samma problem kommer att göra sig gällande i Sverige, eftersom det är
både dyrare och svårare att producera TV-program än att göra radioprogram.
Åtminstone på sikt torde det visa sig ogörligt att driva lokal TV utan
reklam. Vi föreslår därför att regeringen ger sändningsrätt till lokala eller
regionala TV-stationer och att de får rätt att finansiera sin verksamhet med
reklam.

Enligt vår uppfattning bör lokalt förankrade företag få tillstånd att bedriva
lokal programverksamhet över etern. Bland tänkbara intressenter som kan
ingå kan nämnas lokalpressen, föreningslivet, lokala kulturinstitutioner,
näringslivet och kommunen. I företagets styrelse bör ingen intressentgrupp
få ha mer än en tredjedel av mandaten.

I programverksamheten skall företagen eftersträva största möjliga yttrande-
och informationsfrihet. Företagen bör få stor frihet att avgöra hur
programverksamheten skall finansieras. Reklam bör vara tillåten. För
verksamheten bör i övrigt i huvudsak samma regler gälla som för egensändningar
i kabel-TV (SFS 1985:1057).

Vi föreslår att regeringen redan innevarande år inbjuder hugade intressen

Mot. 1987/88

Kr231

10

ter att söka koncession. Lokala TV-sändningar över etern bör tillåtas i den
mån intresse, resurser och frekvenser finns.

Det är möjligt att många av dessa stationer endast kommer att producera
program i jämförelsevis blygsam omfattning. Det kommer då att vara
naturligt för dem att samverka. Lokalstationerna kan då samordnas i det
riksomfattande TV-nät som vi i det föregående har skisserat.

Hemställan

Med anledning av det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om närradion,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om fristående lokalradiostationer,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om Sveriges Radio i den nya mediemiljön,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en reklamfinansierad tredje TV-kanal utanför
Sveriges Radio,1]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om etersänd lokal-TV.1]

Stockholm den 21 januari 1988
Bengt Westerberg (fp)

Ingemar Eliasson (fp) Kerstin Ekman (fp)

Karin A hr land (fp) Birgit Friggebo (fp)

Anne Wibble (fp) Jan-Erik Wikström (fp)

Mot. 1987/88

Kr231

1 1987/88:K413

11