Motion till riksdagen
1987/88 :K203

av Allan Ekström (m)

om det konstitutionella skyddet i brottmålsrättegång

Bör skyddet i vår regeringsform (RF) av grundläggande fri- och rättigheter (2
kap.) innefatta garanti för att åtgärder som vidtagits från någon myndighets
sida i strid med grundlagsskyddet icke får åberopas i en brottmålsrättegång?
Skall det allmänna annorlunda uttryckt kunna uppnå en fördel gentemot den
enskilde genom att kränka dennes grundlagsskyddade rättigheter (”the fruits
of the poisoned tree”)?

Frågan ställdes nyligen på sin spets i ett mål om rattfylleri (NJA 1986 s.
489).

Att underkasta en person blodprovstagning innefattar i sig en kränkning av
grundlagsskyddet i 2 kap. 6§ RF som förbjuder påtvingade kroppsliga
ingrepp. Detta skydd kan emellertid sättas åt sidan genom särskild lag, vilket
skett bl. a. genom vissa bestämmelser i rättegångsbalken (28:12 och 13). De
åsyftade bestämmelserna berättigar läkare och leg. sjuksköterska att taga
blodprov å annan.

I det angivna rättsfallet hade blodprov - i strid med nyssnämnda föreskrift
- tagits av en laboratorieassistent. Frågan i målet kom att gälla huruvida
analysbeviset av blodprovet - utvisande en alkoholhalt av 2,02 promille —
fick åberopas som bevis eller ej.

Högsta domstolen tog följande ställning:

Av 2 kap. 6§ regeringsformen framgår att varje medborgare gentemot det
allmänna är skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp, t. ex. blodprovstagning,
utan stöd av lag. De bestämmelser som uppställts i 28 kap. 13 § RB har
tillkommit författningsenligt. Även beslutet att underkasta Lars L blodprovstagning
var lagligen grundat. Det förhållandet att blodprovet tagits av
en laboratorieassistent innebär inte sådan avvikelse från regleringen i RB att
åtgärden kan betecknas som grundlagsstridig.

Frågan blir då vad som avses med uttryckssättet ”inte sådan avvikelse ... att
åtgärden kan betecknas som grundlagsstridig”. Detta framgår ju dess värre
ej alls av domen. (Rättsfaktum har i stället bestämts med ledning av
rättsföljden!) Det förefaller emellertid som om domstolen menat att
”avvikelsen” inte nått upp till en viss nivå eller sålunda att överträdelsen av
lag skulle ha varit för obetydlig för att utgöra kränkning av RF. Intrånget har
ju ansetts förenligt med grundlagen.

Vilka kan då konsekvenserna bli av andra åsidosättanden av grundlagen?
Får bevis som åstadkommits genom tortyr eller genom olovlig husrannsakan,

Mot.

1987/88

K203-207

1 Riksdagen 1987188. 3 sami. Nr K203-207

telefonavlyssning eller liknande intrång i den enskildes skyddssfär åberopas Mot. 1987/88

mot den enskilde (jfr artikel av Krister Thelin i SvJT 1987 s. 129)? Skulle den K203

av HD knäsatta rättsnormen ha sådan innebörd, blir resultatet att polis- och
åklagarmyndigheten icke skulle behöva fästa alltför stort avseende vid de
lagregler som riksdagen uppsatt till skydd för den enskilde. Bevisen godtages
ju ändå.

Spörsmålet är emellertid invecklat med hänsyn till den i rättegångsbalken
intagna principen om fri bevisprövning, som från en annan sida sett skulle
kunna innebära att grundlagsskyddet icke upprätthålls i en brottmålsrättegång.

Denna konstitutionella fråga - som ytterst gäller vaktslåendet om våra i
regeringsformen nedlagda fri- och rättigheter - är värd att övervägas
närmare. Nuvarande rättstillstånd är otillfredsställande.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställer jag

att riksdagen hos regeringen begär att frtjgan om verkan av
kränkning av grundlagen blir föremål för utredning.

Stockholm den 15 januari 1988
Allan Ekström (m)

2