Motion till riksdagen
1987/88:Ju31

av Per-Olof Strindberg m. fl. (m)

med anledning av prop. 1987/88:135 om åtgärder
mot unga lagöverträdare

Brottsligheten ökar

Sedan 1950 har antalet anmälda brott mer än femfaldigats. 1987 uppgick de
till omkring 926 000 enligt preliminära uppgifter. Detta innebär också att
sedan 1982 har vi i Sverige drabbats av omkring 125 000 fler brott. Till dessa
brott skall läggas överträdelse av specialstraffrättsliga lagar, exempelvis
narkotikastrafflagen. Då tillkommer drygt 100 000 brott.

Det är ingen överdrift att påstå att utvecklingen är mycket oroande. Ändå
är det verkliga antalet brott i själva verket väsentligt högre. Detta beror på
att många brott inte anmäls till polisen. Genom intervjuundersökningar
(SCB) är det känt att vissa typer av brott förekommer betydligt oftare än vad
som framgår av statistiken.

En stor del av brotten begås av ungdomar. Särskilt när det gäller olika
former av tillgreppsbrott är ungdomar gärningsmän. Några siffror illustrerar
detta. Ungdomar mellan 15 och 20 år svarar för närmare 30 procent av
samtliga brott. Drygt hälften av gärningsmännen vid inbrott är 20 år eller
yngre. Såvitt gäller bostadsinbrott är gärningsmännen, normalt sett, dock
äldre. Det är oftast yngre personer som förövar biltillgrepp. Genomsnittsåldern
är ca 18 år. Gärningsmännen kan dock vara mycket unga. Nästan 1/3
av alla misstänkta är 15 eller 16 år. Nära 40 procent av alla skadegörelser
utförs av 15- till 20-åringar.

Socialdemokraterna och brottsligheten

Inget samhälle är helt fritt från brottslighet. De utvecklade industriländerna
har efter andra världskriget nära nog undantagslöst drabbats av en kraftigt
stegrad brottslighet. Några enkla förklaringar till denna utveckling finns
inte. Fullt klart är emellertid att den socialistiska uppfattningen på denna
punkt liksom på så många andra visat sig ohållbar. Enligt socialistiskt tänkande
skulle med förbättrad levnadsstandard och en radikal utjämning av
löner och förmögenhetstillgångar samt ökat medinflytande från de anställda
i produktionen brottsligheten successivt sjunka. Utvecklingen har blivit
den motsatta.

Orsaken till den stegrade brottsligheten måste sökas i andra förhållanden
än ekonomiska och materiella. Som vi närmare utvecklar nedan har familj

Mot.

1987/88
Ju31—33

I Riksdagen 1987/88. 3 sami. Nr Ju31 — 33

och skola stor betydelse för hur barn utvecklas och hur de förhåller sig till Mot. 1987/88
brottsligt beteende. Ju31

Socialdemokraterna tycks emellertid inte ha insett familjens brottsförebyggande
betydelse. Även skolans fostrande roll har successivt urholkats.

Men också den normförmedling som utövas av det allmänna genom lagar
och reaktioner har stor betydelse. Det allmännas reaktion på brott från
ungdomars sida har blivit lamare. En fortlöpande mildring av påföljderna
har skett. Än viktigare är att ofta ingen påföljd alls följer på brott begångna
av ungdomar. Polisen har givits möjlighet att bevilja s. k. rapporteftergift,
d. v. s. någon polisutredning av brottet sker inte alls. Åklagare kan underlåta
att åtala för ett brott. Detta är mycket vanligt beträffande just ungdomar
som ofta begår brott.

Den tydliga signalen från statsmakterna har varit att familjen inte skall
ha det avgörande ansvaret för barnens utveckling och uppträdande, att
skolan inte skall fostra och att reaktion inte normalt skall följa från det
allmännas sida när ett brott upptäcks.

På sistone har socialdemokraterna i viss mån ändrat attityd. Men fortfarande
motarbetas familjernas möjlighet att ordna sin tillvaro på det sätt som
passar varje familj bäst. Fortfarande är skolan ett område som inte utnyttjas
för fostran av de unga. Fortfarande beviljas rapporteftergifter och åtalsunderlåtelser
till unga som begår brott. Slutligen tillåts polisens resurser att
fortlöpande försvagas.

Regeringens förslag bristfälliga

Den ovan beskrivna socialdemokratiska attityden till brott begångna av
unga människor genomsyrar även nu aktuellt lagförslag. Departementschefen
gör visserligen gällande att förslagen skall medverka till att unga brottslingar
möter en ”mera markerad reaktion från samhällets sida”. Flertalet av
regeringens föreslagna åtgärder kommer dock att bii slag i luften. Andra
bestämmelser kommer att användas sällan och då innebära risk för bristande
rättssäkerhet för den som är berörd. Vi skall här peka på ofullkomligheter
i regeringens förslag och kommer därefter att närmare utveckla det moderata
alternativet för att komma till rätta med ungdomsbrottsligheten.

Enligt förslaget skall åtalsunderlåtelse för unga lagöverträdare i framtiden
förenas med ett uttryckt krav på att den unge skall leva skötsamt. Ett
beslut om åtalsunderlåtelse skall kunna återkallas om den unge har gjort sig
skyldig till ny brottslighet inom sex månader från beslutet.

Såsom departementschefen medger innehåller propositionens förslag i
denna del inte något nytt i sak. Det är redan i dag möjligt att återkalla ett
beslut om åtalsunderlåtelse. Enligt departementschefen kommer dock den
redaktionella justering som föreslås att leda till att regleringen får ett ”större
pedagogiskt värde”. 1 propositionen görs vidare gällande att om ny brottslighet
inträffar är det viktigt att denna ”föranleder en markerad reaktion
från samhällets sida”.

Vi finner inte anledning att motsätta oss propositionens förslag. Vi menar
dock att departementschefen kraftigt övervärderar betydelsen av den förändring
som föreslås. En grundtanke i propositionen är ju att brott av unga

människor normalt sett skall leda till antingen åtalsunderlåtelse eller över- Mot. 1987/88

lämnande åt socialnämnden att föranstalta om erforderlig vård inom soci- Ju31

altjänsten. Redan då en ung brottsling beviljas en första åtalsunderlåtelse
kan det ofta vara aktuellt att sociala myndigheter skall vidta åtgärder. Såsom
närmare utvecklas nedan företer den s. k. vården inom socialtjänsten
stora brister och har ofta inte kunnat förhindra att den unge återfaller i
brott. Mot bakgrund av att det i propositionen inte föreslås att vården inom
socialtjänsten skall förbättras eller att nya former av påföljder för ungdomar
införs kan det inte antas att förtydligandet angående återkallelse av
åtalsunderlåtelse kommer att ha någon särskild effekt på ungdomsbrottsligheten.

Enligt propositionen skall vidare åklagaren få vidgad befogenhet att vid
brott av ungdomar mellan 15 och 18 år ålägga bötesstraff genom strafföreläggande.
Såsom en särskild fördel framhåller departementschefen att man
därigenom kan uppnå att unga lagöverträdare så långt möjligt inte skall
ställas inför domstol. Åklagaren skall kunna besluta om strafföreläggande
även om böter inte ingår i den normala straffskalan eller om det i straffskalan
ingår förutom böter även fängelse i mer än sex månader.

Vi tar avstånd från detta förslag. Det innebär att tämligen allvarlig brottslighet
inte ens kommer att föranleda åtal och förhandling inför domstol.

Detta förmedlar bilden av att det allmänna inte ser så allvarligt på de brott
som har begåtts. Men det kan med fog göras gällande att just ett sådant
förfarande inför domstol har en egen brottsavhållande effekt på den unge.

Det finns alltså starka skäl för att förslaget bör avvisas.

I propositionen föreslås att polisen skall ges en uttrycklig rätt i lag att
anmoda den som har fyllt eller kan antas ha fyllt 15 men ej 18 år att så snart
som möjligt vidta åtgärder för att avhjälpa eller begränsa skada på egendom
på grund av brott, om den unge erkänt brottet eller om det annars med
hänsyn till omständigheterna är uppenbart att den unge begått brottet. En
sådan anmodan skall endast få göras om det är lämpligt med hänsyn till
omständigheterna och om målsäganden samtyckt till åtgärden.

Vi har tidigare haft anledning att uttrycka tveksamhet över hur förslag av
denna natur kan fungera i praktiken. Departementschefen nämner själv ett
antal svårigheter. Polisens anmodan att ”ställa till rätta" måste riktas mot
gärningsmannen så att inte oskyldiga drabbas. Det måste vara fråga om
arbetsuppgifter som den unge klarar av att utföra. Polisen måste få kontakt
med målsäganden för att få hans godkännande av att den unge exempelvis
försöker reparera en skada. Det arbete den unge uppmanas att utföra måste
stå i rimlig proportion till brottet och hans delaktighet i detta. Den unge får
inte anmodas utföra ett arbete som omfattas av förbud i arbetsmiljölagen,
vilket exempelvis är förhållandet beträffande borttagande av klotter med
vissa lösningsmedel.

Till dessa frågor, som nämns i propositionen, kan läggas följande. Vad
gäller om en ung person anmodas av en polis att utföra ett visst arbete och
därvid skadar sig, kanske på grund av att arbetet är alltför avancerat? Är
staten då skyldig att ersätta de skador som drabbat den unge? Vi menar att
åtskilliga av de oklarheter som har nämnts ovan inte på ett tillfredsställande
sätt har fått sitt svar i propositionen. Mot bakgrund av att det trots allt kan

ha en psykologisk verkan på unga personer att de kan få ”göra rätt för sig” Mot. 1987/88

efter ett brott, vill vi inte motsätta oss propositionens förslag i denna del. Ju31

Det är dock nödvändigt att man noggrant följer hur denna möjlighet utnyttjas
i praktiken. Vi vill för vår del inte utesluta att en utvärdering med tiden
kommer att ge vid handen att det är fråga om en olämplig ordning.

1 propositionen föreslås vidare att domstol skall ges möjlighet att i samband
med en dom, varigenom en ung lagöverträdare överlämnas till vård
inom socialtjänsten, föreskriva att den dömde skall biträda den skadelidande
med visst arbete som syftar till att avhjälpa den skada som har vållats
genom brottet. Någon sanktion föreskrivs inte om den unge vägrar att efterfölja
vad domstolen föreskrivit. Departementschefen understryker därtill
att det inte är socialnämnden som skall se till att de aktuella arbetsuppgifterna
genomförs utan att det ansvaret ligger på den unge själv. Enligt propositionen
kan en sådan föreskrift ”beaktas av socialnämnden i dess fortsatta
arbete med den unge”.

Det är principiellt otillfredsställande att en domstols föreskrift i dom
saknar sanktionsmöjlighet. Det olämpliga i saken blir än tydligare genom
att inte heller socialnämnden skall ha några egentliga påtryckningsmöjligheter.
Såsom vi ovan nämnt och nedan kommer att utveckla är de sociala
myndigheternas möjligheter till ingripande helt otillräckliga. Den föreslagna
regleringen kan medföra minskad respekt för domstol och sociala myndigheter
från unga brottslingars sida. Mot bakgrund av att domstolars föreskrifter
kan tänkas leda till vissa positiva effekter vill vi emellertid inte
motsätta oss förslaget.

MODERATA ALTERNATIVET
Allmän bakgrund till brottsökningen

En viktig fråga är hur barns och ungdomars uppväxtförhållanden gestaltas i
vårt samhälle nu jämfört med tiden före 1950.

Modern kriminologisk forskning har också i vårt land upprepade gånger
beskrivit dramatiska förändringar och kunnat påvisa tydliga samband med
brottslighetstalen.

Den viktigaste faktorn under efterkrigstiden är svårigheter med den
grundläggande norm- och moralförmedlingen till barn och ungdomar.

Många svårutredda förhållanden och samband föreligger. De missförstånd
som debatten om den s. k. fria barnuppfostran gav upphov till är en viktig
startpunkt. Många föräldrar uppfattade då och uppfattar alltjämt gränssättande
— krav och såväl positiv som negativ kritik i barnuppfostran — som
felaktigt eller omodernt. Alltjämt spelar vanföreställningen att barn skall få
göra i stort sett som de vill en betydande roll i många föräldrars uppfattning
om hur deras barn skall ”uppfostras”. I hög grad kom också utvecklingen
att präglas av pendlande och inkonsekventa uppfostringsmönster. Många
föräldrar visste kort sagt inte riktigt vad de skulle göra.

Familje- och hemförhållanden för barn och ungdomar under efterkrigstiden
präglas av drastiska förändringar. Skilsmässofrekvensen har snabbt
ökat och samlevnadsmönstret mellan män och kvinnor har i ökande grad

förändrats till kortvariga förhållanden. Bristen på långvariga och förtroen- Mot. 1987/88

defulla bindningar mellan föräldrar och barn är en av de faktorer som barn- Ju3 1

och ungdomspsykologer lyfter fram som förklaring till de otrygghets- och
identitetsproblem, som är så påtagliga hos unga lagöverträdare.

Den kraftiga utbyggnaden av den kollektiva barnomsorgen har främst
diskuterats utifrån ekonomiska och familjepolitiska aspekter. Det finns
dock anledning att också uppmärksamma främst daghemmens psykosociala
miljö.

Det är ofrånkomligt att barn som vistas långa tider på daghem kan få
svårt att bygga upp djupa förtroendefulla vuxenkontakter. Det beror främst
på den föreliggande situationen i sig, ”tvåhemsrelationer” och för många
vuxna som barnet kommer i kontakt med endast korta tider. Men situationen
medför också risker för uppfostran och normbildning med motstridande
förhållningssätt och värderingar.

Familjens betydelse

Frågan om föräldrarnas betydelse aktualiserades bl. a. i samband med den
våg av ungdomsvåld som inträffade 1986. Det hävdades då att föräldrar är
den största potentiella brottsförebyggande resursen som vårt samhälle förfogar
över. Tonåringar som tillbringar mera fritid med sina föräldrar och
som över huvud taget har goda relationer med dem är betydligt mindre
brottsbenägna än andra. Det har också hävdats att orsaken till att föräldrar
inte alltid agerar som vore önskvärt kan bero på brist på kunskaper om vilka
förväntningar som samhället ställer. Föräldrar vet helt enkelt inte hur de
skall agera vid konflikter med barnen.

Det är ett faktum att den brottsutveckling som ägt rum och där ungdomar
spelat så stor roll som gärningsmän i stor utsträckning sammanfaller med
de förändringar som ägt rum inom familjen, och där barnens situation
förändrats på ett negativt sätt. Genom olika politiska beslut har familjens
roll och struktur radikalt förändrats. Det gamla hemmet kunde ofta erbjuda
trygghet, utbildning, vård och kontakt med den äldre generationen och ett
deltagande i de vuxnas värld. Det nya hemmet saknar alltför ofta dessa
inslag.

Då frågan om ungdomsbrottslighet diskuteras har därför familjepolitiken
en central roll. Familjens ställning måste stärkas, bl. a. för att stävja
brottsutvecklingen bland de unga. Detta medför en rad krav på förändringar.
Det måste skapas ekonomiska möjligheter för familjer att välja om en
eller båda föräldrarna skall yrkesarbeta. Detta är en fråga som går att lösa
genom skattepolitiska förändringar och genom införande av ett vårdnadsbidrag.
Sådana förändringar kan möjliggöra för barnfamiljer att välja den
form av barntillsyn som passar dem bäst. På motsvarande sätt måste familjens
ställning stärkas då det är fråga om val av skola. Det är väl belagt att då
föräldrar har sådan valmöjlighet beträffande barnens utbildning, ökar också
deras intresse och engagemang för barnens utveckling. Slutligen är det av
stor betydelse att människor får möjlighet att välja den boendeform de
föredrar. Av särskild vikt är att de som efterfrågar egna hem inte missgynnas
p. g. a. dogmatiskt motiverade lagar. Vi menar således att det är nöd

vändigt med en helhetssyn om man vill stärka familjens ställning för att Mot. 1987/88
därigenom öka dess möjlighet att förhindra ungdomsbrottslighet. Ju31

Skolans roll

Skolans roll då det gäller att motverka att brottslighet uppkommer hos
ungdomar har alltför länge underskattats. Under en rad av år har forskare
gjort gällande att skolan inte har stora möjligheter att förebygga brott. Man
har menat att orsaken till att vissa skolor har omfattande problem med
brottslighet, vandalisering och disciplinproblem medan andra skolor inte
har dessa svårigheter har varit att problemskolorna haft upptagningsområden
där familjer har allvarliga sociala problem. Det finns dock forskningsresultat
från Storbritannien som visar att de arbetsmetoder som används i
en skola har stor betydelse för ordningen. Det är angeläget med motsvarande
forskning i Sverige för att klarlägga olika faktorers betydelse för en
skolas arbetsklimat.

I en svensk undersökning (det s. k. Karlskrona-projektet) framkom intressanta
uppgifter gällande förmedling av normer i skolan. Det konstaterades
bl. a. följande.

Läroböckerna tar inte i tillräcklig grad upp frågor som varför det finns
regler. De redogör framför allt för att det finns regler. Den allmänt brottsförebyggande
verksamheten får litet utrymme i undervisningen. Elever i årskurs
7 har svårt att avgöra om en handling är brott eller ej. Pojkar begår
betydligt fler brott än flickor. Det sker en markant ökning mellan 11 och 12
år och mellan 12 och 13 år. De absolut flesta brotten begås inom stöld- och
tillgreppssektorn. Skadegörelsebrotten är också många till antalet.

I projektet redovisades också vilka erfarenheter som man kunde dra av
de konstaterade bristerna. De var bl. a. följande.

Det är viktigt att en normbildande påverkan av elever görs före 11 — 13
års ålder, då en stor ökning av brottsligheten sker. Mellanstadiet är ett
lämpligt stadium att bedriva en intensifierad undervisning i lag och rätt.

Det gäller både med utgångspunkt i ungdomars brottsbenägenhet enligt
statistiken och deras kunskapsmässiga utveckling. Undervisningen i skolan
angående lag och rätt får inte bli en punktinsats vid något enstaka tillfälle.

Redan i förskolan bör attitydskapande samtal föras. Lågstadiet kan sedan
följa upp dessa grundläggande diskussioner. På mellanstadiet är det sedan
naturligt att en intensifierad undervisning sker. Undervisningen i lag och
rätt bör breddas. Det fordras också en aktiv attitydpåverkan för att barn och
ungdomar skall passa in i vårt samhälle och dela dess värderingar.

Många ungdomsbrott begås under skoltid eller när elever är på väg till
eller från skolan. Brott under skoltid kan äga rum på håltimmar eller då
elever skolkar och exempelvis bestå i snatterier i närbelägna butiker. Brott i
skolans lokaler kan gälla inbrott i elevskåp, vandalisering, hot mot elever
och skolpersonal och ibland även våld mot andra personer. Det förekommer
att elever tar med sig vapen till skolan.

Vi menar att det är nödvändigt att det skapas klara regler för hur skolorna
skall hantera denna typ av ungdomsbrottslighet. Det är viktigt att skolan

6

har fasta rutiner för sitt handlande då elever överträder givna regler samt att Mot. 1987/88

det för eleverna klargörs att lagarna gäller även innanför skolgrindarna. Ju31

En annan aspekt på våldet i skolan gäller mobbning. Det finns uppgifter
om att cirka 10 procent av eleverna i våra skolor är utsatta för mer eller
mindre systematisk mobbning. Omkring 5 procent av eleverna gör sig skyldiga
till mobbning. Mobbning har två sidor som förtjänar särskild uppmärksamhet.
Handlingar som går under benämningen mobbning skulle,
om de begåtts av vuxna mot vuxna, betecknas som misshandel, olaga hot
eller ofredande m. m. Detta är i sig ett starkt skäl för att mobbning skall
motarbetas. För det andra finns forskningsresultat som visar att de som
utövar mobbning löper betydligt större risk än andra elever att senare i livet
ägna sig åt brottslig verksamhet. Detta betyder att åtgärder mot mobbning i
skolan innebär brottsförebyggande arbete sett på lång sikt.

Som ovan framhållits har självklart föräldrarna huvudansvaret för barnens
fostran. Skolan kan dock på många sätt stötta föräldrarna. Detta kan
ske genom att eleverna fostras till goda arbetsvanor, att hålla tider och att
hålla ordning i klassrum, kapprum, uppehållsrum m. m. Men skolan måste
också i undervisningen på ett grundligare sätt behandla de lagar och moraliska
och etiska regler som är grundläggande i vårt samhälle. Sådana moment
finns invävda i flera olika ämnen. Det är angeläget att just skolans
betydelse för fostran lyfts fram och att lärarna får tydliga signaler från
statsmakterna att dessa frågor är viktiga. Sådana signaler kan utgå i form av
klara riktlinjer för hur undervisning och fostran skall bedrivas.

Det vore också naturligt om lärarna i de samtal de är skyldiga att ha med
föräldrarna upplyser om elevernas förmåga att hålla ordning, att uppföra
sig mot kamrater och skolpersonal och att respektera tider och ordningsregler
m. m. Lärare, och då särskilt klassföreståndare, har goda insikter i elevers
förtjänster och brister. Om dessa kunskaper fortlöpande förmedlas till
föräldrarna ökar möjligheterna att motverka olämpligt uppträdande från
barnens sida.

Tidigt ingrepp mot missbruk

Det starka samband som finns mellan ungdomsbrottslighet och olika former
av missbruk är väl känt. Narkotikamissbruk förtjänar särskild uppmärksamhet.

En första nödvändig åtgärd är att kriminalisera även missbruk av narkotika
genom att skapa sådana regler angående konsumtion av narkotika att
polis, åklagare och sociala myndigheter får effektiva möjligheter att ingripa.
Ungdomar måste få klart och entydigt besked om att vårt samhälle inte
accepterar narkotikamissbruk. Normen skall vara att varje befattning med
illegal narkotika är ett brott som teoretiskt sett kan leda till fängelse. Vi
menar att en sådan kriminalisering bör minska efterfrågan på narkotika.

Den ger också bättre möjligheter till tidiga ingripanden mot missbrukarna.

Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) är tillämplig
då sociala myndigheter skall ingripa när ungdomar visar sig missbruka
exempelvis narkotika. Lagen är emellertid bristfällig. Den ger inte de nöd

7

vändiga möjligheterna att göra insatser i tid och dessutom finns den be- Mot. 1987/88

gränsningen att möjligheten att använda olika former av påtryckning och Ju31

tvång är begränsade.

Vi menar att tonvikten i en social lag avseende barn och ungdom skall
ligga på det förebyggande arbetet och att lagen skall redovisa när och under
vilka förhållanden ”förebyggande åtgärder” får vidtagas.

Den sociala myndigheten skall givetvis vara skyldig att pröva olika förebyggande
åtgärder. De tidigaste insatserna skall bygga på frivillighet. Det
skall kunna vara fråga om råd och stöd men också viss övervakning. Praktiskt
kan det utformas som stödjande samtal med den unge och hans föräldrar;
visar sig den åtgärden otillräcklig kan mera formella åtgärder prövas,
nämligen föreskrifter. Det kan vara fråga om levnadsregler, skyldighet att
lämna urinprov m. m. Mer ingripande övervakning skall även kunna beslutas.
Om sådana förebyggande åtgärder är resultatlösa kan tvångsåtgärder
bli nödvändiga.

Stärk polisens resurser

Polisväsendets främsta uppgifter är att skydda människor mot brott. För att
polisen skall kunna utföra denna uppgift är det nödvändigt att den har
tillräckliga resurser. Det är väl känt att ökad upptäckts- och bestraffningsrisk
är en mycket viktig brottsavhållande faktor.

Rikspolisstyrelsen har understrukit, bl. a. i sina budgetäskanden, att resurserna
är utomordentligt hårt ansträngda inom polisens alla verksamhetsgrenar.
Polisen disponerade 1985/86 drygt en miljon färre arbetstimmar
än 1965/66. Under samma tid ökade brottsligheten från 410 000 brott
mot brottsbalken till 960 000.

Vi menar att polisens resurser måste förstärkas. Det kan ske genom att
fler poliser utbildas. Därför har moderata samlingspartiet i annat sammanhang
föreslagit att 640 nya poliser skall utbildas. Med fler poliser ökar
möjligheterna att på sikt bygga ut verksamheten med kvarterspoliser. En
kvarterspolis lär känna ungdomar i sin omgivning och kan på ett tidigt
stadium motverka uppkomsten av olämplig gängbildning och brottslighet.

Det är för oss uppenbart att just kvarterspoliser har särskild betydelse för att
ungdomsbrottsligheten inte skall öka.

Det är också väsentligt att ett gott samarbete finns mellan sociala myndigheter
och polis. Det är angeläget att även polisen underrättas och sociala
myndigheter exempelvis får kunskap om gängbildning eller olika former av
missbruk i samband med brottslig verksamhet av ungdomar.

Även kontakten mellan polis och föräldrarna till unga människor som
gjort sig skyldiga till brott bör förbättras. Det kan ske genom att polisen
omedelbart underrättar föräldrarna få en ung person gripits som misstänkt
för något brott. Det är tillfredsställande att regeringen nu — efter krav från
bl. a. moderat sida — lägger fram ett förslag i denna sak. I nuläget sker
alltför ofta att föräldrarna är okunniga om vad barnen gjort sig skyldiga till.

Det är givet att detta inte underlättar polisens arbete, utan snarare kan
medverka till att barnen begår nya brott vid senare tillfälle.

8

Brott måste följas av reaktion

Handlingar sorn av vissa skäl anses oönskade i ett samhälle beläggs med
straff. Syftet är att för envar klargöra att omgivningen inte tolererar dessa
handlingar. Det säger sig självt att om handlingar kan utföras utan någon
reaktion minskar människors respekt för normen. Det är särskilt viktigt att
ungdomar får klart för sig vad som är tillåtet och otillåtet. Vuxna gör inte de
unga någon tjänst om de låter bli att klargöra vad man får göra och vad som
är förbjudet. Därför måste en reaktion inträffa då ungdomar gör sig skyldiga
till brott.

I nuläget förhåller det sig emellertid så att ungdomar kan begå många och
ibland allvarliga brott utan någon egentlig påföljd. Som exempel kan nämnas
olika tillgreppsbrott. Om en ung person gör sig skyldig till snatteri kan
det inträffa att han inte ens blir föremål för en ordentlig polisutredning. En
polisman har nämligen rätt att lämna en s. k. rapporteftergift och nöja sig
med ett påpekande till den felande. I praktiken förekommer ofta att rapporteftergift
meddelas om det snattade föremålet är värt mindre än 50 kronor.
Någon registrering av sådana eftergifter sker sällan. Därför kan en
snattare få rapporteftergift vid upprepade tillfällen.

Men även om en polisrapport upprättas och överlämnas till en åklagare
behöver någon påföljd inte följa. Åklagaren kan nämligen meddela åtalsunderlåtelse.

Men åtalsunderlåtelse kan ges också för allvarligare brott. Under 1985
beslutade åklagare om åtalsunderlåtelse för sammanlagt 23 000 personer,
vilket är cirka 2 000 fler än föregående år. Den vanligaste beslutsgrunden
för åtalsunderlåtelse har på senare år varit att den misstänkte begått något
annat brott tidigare och att det nya brottet inte setts lika allvarligt. Det är
ofta fråga om kriminellt högaktiva personer, bland annat ungdomar, som
därmed undgår åtal.

Vi menar att detta är en orimlig situation. Brott skall följas av en reaktion.
Reglerna måste ändras så att åtalsunderlåtelse inte kan ske så ofta som nu.

Snabbare reaktion på brott

Det är viktigt att tiden mellan brott och reaktion förkortas. 1 nuläget inträffar
i alltför hög utsträckning att lång tid förflyter innan ett brott utreds, åtal
sker och en påföljd eller någon form av reaktion inträffar.

Särskilt när det gäller ungdomar är ett snabbt förfarande angeläget. Det
finns i dag särskilda lagregler som skall garantera en snabb handläggning
beträffande mål mot ungdomar. Regeringen föreslår nu att yttranden från
socialnämnd skall avges snabbare då en ung människa åtalas för brott. Men
en ytterligare förkortning av förfarandet bör eftersträvas. Enligt gällande
lag skall en domstol behandla ett brottmål gällande unga lagöverträdare
inom 14 dagar från det att åtal väckts. Beträffande polisutredningen av
samma brott finns emellertid ingen tidsgräns. Då gäller endast ett allmänt
krav på att utredningen (förundersökningen) skall bedrivas skyndsamt. 1
praktiken kan förundersökningen dock pågå under tämligen lång tid. Det
är inte ovanligt att det kan dröja upp till ett halvt år innan åtal väcks.

Mot. 1987/88
Ju31

9

Det bör införas en tidsgräns för när en förundersökning gällande en ung Mot. 1987/88

brottsling skall vara avslutad. Vi menar att målsättningen bör vara att för- Ju3 1

undersökningen skall vara fullbordad inom kort tid från brottet om gärningsmannen
är under 21 år. Vilken tidsgräns som skall gälla bör bli föremål
för ytterligare överväganden.

En sådan förändring kommer givetvis att kräva bättre utredningsresurser
hos polisen, sociala myndigheter och åklagarmyndigheter. Men det är också
nödvändigt att pröva en ny form av domstolar, nämligen jourdomstolar.

Dessa skall kunna ta mål med förtur under förutsättning att handläggningen
kan uppfylla rättssäkerhetens krav. Det ligger i sakens natur att särskilt
ungdomsbrott kan komma att handläggas av jourdomstolar

Bättre socialtjänst

Socialnämnd skall bl. a. ombesörja att barn och ungdomar som riskerar att
utvecklas ogynnsamt får det stöd som behövs. Som berördes ovan finns
brister vad gäller socialnämndernas möjligheter att ingripa. Alla åtgärder
enligt socialtjänstlagen förutsätter samtycke av den enskilde. Detta utgör,
enligt vår mening, en stor svaghet. Det förhåller sig också så att ofta överlämnas
ungdomsbrottslingar till vård inom socialtjänsten, trots att sådan
vård inte är meningsfull. Detta därför att socialtjänsten försökt att påverka
den unge i liknande lägen men helt utan resultat.

I en motion av Carl Bildt m. fl. (1987/88:Ju804) om ökad rättstrygghet
har närmare redovisats hur bristfälligt socialtjänsten fungerar beträffande
unga människor som gång på gång kan begå allvarliga brott. 1 samma motion
har vidare framlagts förslag om hur påföljden överlämnande till vård
inom socialtjänsten kan förbättras.

I fall av upprepad brottslighet eller grov brottslighet bör möjligheterna
att överlämna den unge till socialtjänsten inskränkas. I sådana sammanhang
bör ett frihetsberövande straff utmätas av domstolen, självfallet med
hänsyn till att det är fråga om en yngre person. Givetvis skall dock målsättningen
vara att så långt möjligt undvika att personer under 18 år ådöms
fängelse.

En sådan förändring kan förefalla hård. Det är dock nödvändigt att samtidigt
ha klart för sig att det finns en liten grupp ungdomar som tillåts
utveckla en vanebrottslighet. De kan gång på gång återfalla i ofta tämligen
allvarlig brottslighet utan någon egentlig reaktion. Det är då inte underligt
att de får intrycket att vad de gör inte anses förkastligt av omgivningen.

Desto obehagligare blir överraskningen för dem att så småningom ådömas
tämligen svåra straff. Vi menar att det är till ungdomars bästa att ge klara
besked om vad som är straffbart och vad som är tillåtet. Ungdomar får
aldrig tillåtas att utvecklas till vanebrottslingar.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om återkallelse av åtalsunderlåtelse,

2. att riksdagen avslår propositionen såvitt avser att åklagaren ges Mot. 1987/88

vidgade befogenheter att vid brott av ungdomar ålägga bötesstraff Ju31

genom strafföreläggande,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
i motionen anförts om polisens rätt att anmoda unga personer att
avhjälpa eller begränsa skada på egendom på grund av brott,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
i motionen anförts om domstols möjlighet att föreskriva att den dömde
skall utföra visst arbete,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
i motionen anförts om familjens och skolans betydelse i det brottsförebyggande
arbetet,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
i motionen anförts om sociala myndigheters ingripanden vid olika
typer av missbruk,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
i motionen anförts om polisens resurser,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
i motionen anförts om att brott alltid skall följas av reaktion,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
i motionen anförts om jourdomstolar,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
som i motionen anförts om påföljder för unga brottslingar,

11. att riksdagen hos regeringen begär förslag om tidsgräns beträffande
förundersökning gällande unga brottslingar på sätt som anges
i motionen.

Stockholm den 11 april 1988

Per-Olof Strindberg (m)

Björn Körlof (m)

Nic Grönvall (m)

Håkan Stjernlöf (m)

Sven Munke (m)

Göran Ericsson (m)

Margareta Gard (m)

Allan Ekström (m)
Ewy Möller (m)
Hugo Hegeland (m)
Arne Svensson (m)
Jerry Mart inger (m)

II