Motion till riksdagen
1987/88:Jo213
av Carl Bildt m. fl. (m)
om jordbruks- och skogspolitiken
Sammanfattning
Jordbruket utgör ett väsentligt inslag i det svenska samhället. Det ger oss bra
livsmedel och är en förutsättning för en befolkad landsbygd. Den svenske
jordbrukaren är förvaltare av ett kulturarv. Från beredskapssynpunkt är det
viktigt att upprätthålla ett rationellt jordbruk. Skogen är den råvarukälla som
ger landet de största exportintäkterna. Inom många områden i vårt land är
skogsbruket den dominerande näringen.
Jord- och skogsbrukare är fria företagare. Äganderätt till mark är en
förutsättning för detta.
Moderata samlingspartiet vill åstadkomma en successiv avreglering av
jordbruket. Omvärldens skydd för jordbruksproduktionen nödvändiggör
dock tills vidare ett gränsskydd för svenskt jordbruk. Avregleringen måste
därför anpassas till i första hand västvärldens jordbrukspolitik.
Jord- och skogsbruket styrs också i övrigt av statliga lagar och regler. En
del av dessa kan avskaffas. Vissa kan förenklas.
Jordbruksnäringen måste själv komma till rätta med sina överskottsproblem
och bör få en rimlig tid för att finna alternativ. En effektiv jordbruksproduktion
innebär att insatsmedel i form av gödning och växtskyddsmedel
används optimalt. Det inns ingen motsatsställning mellan ett effektivt
jordbruk och en god miljö.
Det moderata förslaget om marginalskattesänkningar har en gynnsam
inverkan även på denna näring. Vi föreslår därutöver flera förändringar inom
skattelagstiftningen som stimulerar näringen, bl. a. en sänkning av skogsvårdsavgifterna
som ett steg på vägen mot att dessa på sikt avskaffas.
Moderata samlingspartiet anser att jord och skog som ägs av staten skall
säljas till enskilda jordbrukare.
Jordförvärvslagen och prisprövningen skall slopas för enskilda personer.
Den bör däremot bibehållas när det gäller juridiska personer.
Skogsvårdslagen skall förenklas och renodlas och bör i huvudsak innehålla
regler för återbeskogning efter avverkning och ett skydd mot en för tidig
avveckling. Den nya träfiberlagen är obehövlig och bör därför avskaffas.
Miljöanpassning inom skogs- och jordbruket är både möjlig och nödvändig.
Vår grundläggande inställning är att information, rådgivning och stimulanser
bör ersätta tvång och regleringar.
Jordbruket
Inledning
Jordbruket är en viktig basnäring i Sverige. Det förser oss med bra livsmedel
och är av stor betydelse för att hålla Sveriges landsbygd befolkad. En
jordbruksproduktion av tillräcklig omfattning är viktig att upprätthålla även
från beredskapssynpunkt.
Ingen näringsutövare har så stark känsla av att förvalta ett kulturarv som
jordbrukaren. I sin dagliga gärning är han inte bara en producent av varor
utan också en förvaltare av ett odlingslandskap och upprätthållare av en
levande landsbygd.
Den svenska jordbruksnäringen styrs hårt av olika statliga och halvstatliga
regleringar. Stat och kommuner skaffar sig allt större befogenheter att
reglera markanvändingen hos den enskilde markägaren. Innehållet i markäganderätten
och brukningsrätten urholkas. Initiativlusten och utvecklingspotentialen
inom jordbruket försvinner lätt när brukarens egna idéer inte får
genomföras och ibland rent av motverkas. Detta drabbar i slutändan
konsumenterna. Moderat politik syftar bl. a. till en avreglering av jordbruket,
vilket stärker både brukarnas och konsumenternas ställning.
Bakgrund
Grunden till den politik som reglerar villkoren på den svenska jordbruksmarknaden
är av gammalt datum. Högprislinjen - som innebär högre priser i
Sverige jämfört med världsmarknaden - började till viss del att tillämpas i
samband med att svenskt jordbruk mötte konkurrens från utlandet (främst
USA) i början av 1900-talet. Då infördes det gränsskydd vi än i dag har som
skydd för det svenska jordbruket. Systemet har sedan byggts på med olika
typer av regleringar, och Sverige har i dag en komplex jordbrukspolitik som
få helt överblickar.
I den svenska jordbrukspolitiken ingår målsättningar som till viss del är
oförenliga. Målsättningarna har i stället tjänat som argument, var och en för
sig, för olika ståndpunkter i den jordbrukspolitiska debatten. Inkomstmålet
som ställs mot produktionsbalansmålet är ett exempel på en sådan konflikt.
På grund av jordbrukets strategiska betydelse skyddar eller stöder alla
industriländer sitt jordbruk. I takt med att produktionsnivån har höjts,
importländerna har minskat i antal och prisnivån på världsmarknaden sjunkit
till följd av överproduktionen har det inhemska stödet ökat. Två principer för
stödet kan urskiljas:
- Högprislinje med en inhemsk prisnivå över världsmarknadspriserna.
- Lågprislinje med en inhemsk prisnivå som är lika med världsmarknadspriserna.
Högprislinjen åstadkoms med ett gränsskydd vid import. Gränsskyddet
Mot. 1987/88
Jo213
5
1* Riksdagen 1987/88.3 sami. NrJo212-213
skall då motsvara skillnaden mellan åsyftat inhemskt pris och världsmarknadspris.
Högprislinjen innebär i sig ingen restriktion av importen. Marknaden
blir i princip den inhemska frågan. Producerar jordbruket mer av någon
vara än vad som efterfrågas får antingen priset i Sverige sänkas eller varan
exporteras. Då priselasticiteten på de flesta jordbruksprodukter är låg är
prissänkning inom landet ofta ingen framkomlig väg för att avyttra överskottet.
Med dagens väldsmarknadspriser är Sveriges överskottsproduktion
dyrbar att exportera.
Högprislinjen innebär i teorin att marknadsekonomin på jordbruksprodukter
fungerar inom landet. Genom följdregleringar uppnås emellertid inte
detta i praktiken. Prissignalerna blir felaktiga. Sverige importerar ibland
vissa jordbruksprodukter, medan vi exporterar andra med ekonomiska
avbränningar som följd. Kornimporten hösten 1987 är ett exempel på att
prissignalerna inte har fungerat. Samtidigt med importen kommer nämligen
ett överskott av spannmål att behöva lyftas ut på världsmarknaden med ett
negativt ekonomiskt resultat som följd.
Högprislinjen innebär att vi i Sverige har lättare att påverka våra
livsmedels kvalitet. Det är också svårare att i ett högprissystem med politiska
styrmedel snabbt ändra inriktningen för det svenska jordbruket.
Lågprislinjen innebär att stödet till jordbrukarna utgår på annat sätt än
genom prissättningen på produkterna. Stödet kan utgå i form av arealbidrag
eller ersättning för investerat fastighetskapital. Undersökningar visar på
svårigheterna att få denna typ av kompensationer att fungera på ett rättvist
sätt gentemot producenten. Genom att prissignalerna får full genomslagskraft
blir konsumentpriserna lägre. Kontrollen av livsmedelskvalitén försvåras
emellertid genom en ökad import. Den beredskapsmålsättning som ligger
i den svenska jordbukspolitiken måste flyttas ut och i stället ingå i
försvarsbeslutet. Politikerstyrningen av det svenska jordbruket ökar genom
selektivt stöd av vissa typer av politiskt gångbara jordbruksföretag. Eftersom
Sverige i dag har en högprislinje, får dagens jordbrukare vidkännas stora
kapitalförluster vid övergång till en lågprislinje, om någon kompensation
inte samtidigt utgår.
Alla jordbruksutredningar har prövat frågan om vilken av dessa två
principer som är att föredra. Alla har kommit till slutsatsen att högprislinjen
är lämpligast. En enig riksdag uttalade år 1985: ”Såväl statsfinansiella skäl
som behovet av omfattande regleringar för själva jordbruksföretagen talar
mot en världsmarknadsprislinje.”
Att vara självförsörjande med baslivsmedel är ett huvudmål för i stort sett
alla världens länder. I sin strävan att uppnå detta mål har en betydande
överskottsproduktion av framför allt spannmål uppstått i de västliga industriländerna.
Den internationella spannmålsmarknaden karaktäriseras därför i
dagsläget av låg kommersiell efterfrågan. Marknaden kännetecknas av låga
priser och avsättningssvårigheter. Den internationella handeln med jordbruksprodukter
är sedan lång tid tillbaka omgärdad av en mängd restriktioner
i form av tullskydd, marknadsregleringar och exportsubventioner.
Inom EG diskuteras i dag åtgärder för att minska subventionerna till
jordbruket. Förändringsarbetet går trögt, men betraktas av medlemsländerna
som nödvändigt. En betydande del av EG:s budget åtgår i dag för
Mot. 1987/88
Jo213
6
prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. Inom ramen för pågående
GATT-förhandlingar spelar en friare handel med jordbruksprodukter en
central roll.
Så länge som vår omvärld har kvar sitt skydd för jordbruket kan Sverige
inte ensidigt avveckla sitt jordbruksskydd. Sverige bör dock vid internationella
förhandlingar vara pådrivande för en minskning av skyddet till
jordbruket. Detta förutsätter emellertid att vi behåller ett effektivt drivet
jordbruk inom vårt land.
Svenskt jordbruk för producenterna
Den svenske jordbrukaren har rätt att räkna med fasta spelregler i sin
planering. Om Sverige snabbt avreglerar jordbruket blir förutsättningarna
helt annorlunda än de var när dagens jordbrukare gjorde sitt yrkesval. De
hade då ingen möjlighet att förutse t. ex. den socialdemokratiska regeringens
plötsliga försök att förändra den svenska jordbrukspolitiken från en traditionell
högprislinje till ett mellanting mellan högpris- och lågprislinje. Då
jordbruk är en kapitalintensiv, biologisk näring med långa planeringsperioder
behövs långa omställningsperioder vid förändringar i jordbrukspolitiken.
Inhemska produkter måste kunna konkurrera på lika villkor med importerade
vad gäller produktionskrav. Så är inte alltid fallet i dag. Restriktionerna
för de svenska producenterna är inte sällan hårdare än de är för utländska
producenter. De svenska producenterna producerar därför ofta inte på
samma villkor som de utländska. Vårt närmande till Europa försvåras av det
faktum att kraven inte harmoniserar.
Svenskt jordbruk för konsumenterna
Konsumentens valfrihet måste säkerställas. Detta förutsätter en marknad för
livsmedelsprodukter, där efterfrågan återspeglas i priset. Subventioner till
vissa livsmedelsprodukter snedvrider efterfrågan och ger felaktiga prissignaler
till producenterna.
Sveriges höga livsmedelskvalitet gör att efterfrågan på alternativodlade
produkter är relativt liten. Därtill kommer prisskillnaden. När konsumenten
väljer bedömer han både pris och kvalitet. Därför är märkningen av
produkterna viktig för att ge underlag för konsumentens val. Det är inte
uteslutet att de svenska producenterna skulle ha vissa konkurrensfördelar av
s. k. svenskmärkning på grund av den debatt som förekommit om importerade
livsmedel. Frågan bör dock avgöras av näringen själv.
Våra livsmedels kvalitet har ofta debatterats. Debatten har gällt växtnäringstillförsel
och bekämpning av skadegörare i växande gröda samt livsmedlens
hantering i industrin. Det har från vissa håll hävdats att användandet av
handelsgödsel, växtskyddsmedel och livsmedelstillsatser skulle äventyra
människors hälsa. Detta är fel.
Handelsgödsel är en nödvändig del i en biologiskt balanserad produktion.
Med skördeprodukterna bortförs ämnen från jorden. Dessa måste ersättas
om inte åkermarken skall utarmas. Stallgödseln räcker inte till för att täcka
Mot. 1987/88
Jo213
7
förluster genom bortförsel av växtnäring. Vid lantbruksuniversitetet har
noggranna studier visat att produkternas kvalitet blir lika hög med oorganisk
gödsling. Minskad intensitet i växtodlingen på växtnäringssidan påverkar
dessutom brödsädens bakningsegenskaper negativt.
Undersökningen visar att det är mängden tillgänglig växtnäring i jorden
som påverkar avkastningens storlek oberoende av om näringen tillförs i
organisk eller oorganisk form. En övergång till organiska gödselmedel
(stallgödsel) vid fältmässig köksväxtodling skulle inte medföra att produkterna
fick vare sig ett högre näringsvärde, bättre kemisk sammansättning eller
större lagringsförmåga.
Växtskyddsmedel används för att förhindra angrepp av växtskadegörare.
Den kontroll av livsmedel som sker visar att inga kända hälsorisker
föreligger. En minskad användning av växtskyddsmedel kan däremot
komma att äventyra livsmedelssäkerheten framför allt genom att risken för
skadliga svampangrepp ökar.
Cancerkommittén, som lade fram sin rapport hösten 1984, har bl. a.
undersökt dessa frågor. Den konstaterar att ”rester av olika bekämpningmedel
påträffas mer eller mindre regelbundet, framför allt i importerade
livsmedel”. I dessa livsmedel kan man finna spår av ämnen som sedan lång tid
tillbaka är förbjudna i Sverige.
Cancerkommittén är ännu mer orolig över förekomsten av mögelgifter i
våra livsmedel. Den skriver: ”Vissa data tyder dock på att problemet med
mögelgifter kan vara mycket mer omfattande än vad de av livsmedelsverket
uppgivna analysvärdena utvisar Halterna av aflatoxin, som är ett
cancerframkallande ämne, i några av de brödprov som undersökts av verket
var anmärkningsvärt höga.”
Kommittén är alltså mer orolig över ämnen som gynnas i grödor som inte
behandlats med växtskyddsmedel än över de restsubstanser som finns i
svenska grödor.
Kemikalier används också för att minska hälsorisker och förlänga hållbarheten
hos färdiga livsmedel. Utan sådana tillsatser skulle hälsoriskerna och
matkostnaderna öka dramatiskt.
Den svenska livsmedelslagstiftningen hör till de mest restriktiva i världen.
Bestämmelserna gällande främmande ämnen, tillsatser, m. m. är utformade
med en stor säkerhetsmarginal. Den säkerhet man arbetar med återspeglas
också i det faktum att veterligt inte en enda människa i vårt land någonsin
insjuknat till följd av normal användning av livmedelstillsatser. Detta kan
jämföras med att varje år åtskilliga tusen människor i Sverige insjuknar till
följd av livsmedelsburna infektioner och matförgiftningar.
Den socialdemokratiska jordbrukspolitiken
Den socialdemokratiska jordbrukspolitiken kännetecknas av bristande kunskap
om eller hänsyn till under vilka förutsättningar den svenska jordbrukaren
bedriver sin produktion. Den kännetecknas också av oförsvarligt
kortsiktiga beslut, vars effekter inte är kända. Vid flera tillfällen har
jordbrukarna drabbats av miljörestriktioner som inte varit till gagn för miljön
men som försämrat jordbrukarnas ekonomi. Det senaste är förbudet mot
Mot. 1987/88
Jo213
8
användning av stråförkortningsmedel i svenskodlad spannmål. För den
svenska rågodlingen innebär förbudet betydande förluster. På sikt äventyras
den svenska knäckebrödstillverkningen.
Den socialdemokratiske jordbruksministern försökte dessutom i sitt bud
till de svenska jordbrukarna under överläggningar hösten 1987 skapa ett
mellanting mellan högpris- och lågprislinje. Detta finns inte förankrat i
riksdagsbeslutet från 1985.
Genom införande av livsmedelssubventionerna bidrog socialdemokraterna
kortsiktigt till att underlätta konsumenternas inköp av vissa livsmedel,
vilket också påverkade konsumtionsvalet. Avvecklingen har lett till stora
ekonomiska omställningsproblem för producenterna. Konsumenterna har
fått ompröva sina inköpsvanor till följd av oundvikliga prishöjningar.
Matsubventionerna borde, enligt vår mening, aldrig ha införts.
Härtill kommer en mängd regleringar och lagar som har minskat den
enskilde jordbrukarens möjligheter att fritt agera och bestämma över sin
fastighet. Den socialdemokratiska markregleringen verkar sträva mot en
total marksocialisering.
Moderata samlingspartiets jordbrukspolitik
Moderata samlingspartiet eftersträvar ett effektivt jordbruk utan hämmande
regleringar. Inom ramen för den svenska jordbrukspolitiken bör producenter
och konsumenter få agera friare än som nu sker.
Det enskilda ägandet är basen för en effektiv och bred jordbruksproduktion.
Genom att enskilda människor fritt kan äga och disponera marken
skapas förutsättningar för valfrihet för både konsumenter och producenter.
Staten och kommunerna äger jordbruksmark i betydande omfattning.
Huvuddelen av detta markinnehav bör utbjudas i första hand till dem som
arrenderar marken. Redan nu kan delar av domänverkets markinnehav
utbjudas till försäljning. Intäkterna av en försäljning av delar av domänverkets
jordbruksmark kan redan första året beräknas inbringa 400 miljoner
kronor till statskassan.
Moderata samlingspartiet vill successivt avreglera det svenska jordbruket.
Situationen på världsmarknaden och de övriga industriländernas stöd till sina
resp. jordbruk försvårar detta. Sveriges avreglering måste därför ske i takt
med dessa länders. Avregleringen skall också ske med hänsyn till och i
samarbete med producenterna och får inte medföra kapitalförluster och
omställningssvårigheter för den svenske jordbrukaren. Vi anser att producenterna
av svenska livsmedel måste tillföras trygga betingelser.
Riksdagen beslöt år 1985 att staten under fem år skall bidra med 40 % av
de s. k. exportkostnaderna för spannmål. Efter femårsperiodens slut skall
stödet utvärderas och omprövas såväl till sitt innehåll som till sin storlek.
Moderata samlingspartiet står fast vid detta åtagande. Alla ändringar, av
såväl storlek som form, i statens ansvar för överskottsproduktionen måste
först behandlas av riksdagen.
Mot. 1987/88
Jo213
9
Produktionsbalansen V
Näringen bör själv komma till rätta med de överskottsproblem som uppstår
utöver den av regering och riksdag fastställda nivån. Detta måste åstadkommas
på ett sådant sätt att konkurrensen och den fria marknaden inte sätts ur
spel. Den svenska lagstiftningen är i dag tillräcklig för att åstadkomma ett
sådant skydd för den fria marknaden.
Produktionsbalansfrågan kan lösas på olika sätt. Genom prispress på
nötkötts- och fläskproduktionssidan har det tidigare överskottet försvunnit.
Man har inom slakterinäringen valt att låta världsmarknadspriserna få
genomslag på produktpriserna genom att höja slaktdjursavgifterna. På detta
sätt har man efter några år med stora ekonomiska påfrestningar för kött- och
fläskproducenterna nu nått goda resultat utan de negativa följder som en
reglering medför. Avvecklingsersättningarna, som under vissa förutsättningar
betalats ut till producenter som upphört att producera nötkött och
smågrisar, torde inte ha haft någon avgörande betydelse för produktionsminskningen.
Insatserna gjordes i ett läge då lönsamhetsförsämringen inom
dessa lantbruksgrenar ändå minskade utbudet. Avvecklingsersättningarna
underlättade dock för de producenter som på grund av lönsamhetsförsämringen
var tvungna att upphöra med produktionen.
Inom mjölkproduktionen har näringen valt att reglera mjölkvolymerna
genom det s.k. tvåprissystemet. Tvåprissystemet innebär att producentens
pris bestäms av inlevererad mjölkmängd. Över en fastställd produktionsnivå
sänks priset drastiskt. Det finns inget ekonomiskt skäl för producenten att
producera mjölk till detta andra pris. Härigenom styrs mjölkkvantiteten
inom landet till en fastställd nivå.
På kort sikt har tvåprissystemet haft avsedd effekt på överproduktionen.
På längre sikt får det emellertid negativa konsekvenser. Genom att
konkurrensförhållandet inom landet sätts ur spel minskar behovet av
effektiviseringsåtgärder i mjölkproduktionen. Konsumenterna drabbas av
en dyrare produkt. Kontrollapparaten byggs ut till förfång för både
konsumenter och producenter. De kortsiktiga lönsamhetsförbättringar som
producenten uppnår får betalas av nästa generation mjölkproducenter i
fastighetspriset. Kontrollapparaten finns kvar men lönsamhetseffekten för
den nytillträdande jordbrukaren är borta. Det merpris han får för mjölken
betalar han i ett högre fastighetspris. Vid ett mer nära och omfattande
samarbete med EG kommer den svenske mjölkproducenten att ha svårigheter
att hävda sig på grund av tvåprissystemet. Tvåprissystemet är därför ingen
varaktig lösning, vare sig för producenter eller konsumenter.
Den svenska åkerarealens storlek är inte given för all framtid. Den svenska
åkern kan i viss utsträckning användas för annat än för traditionell
jordbruksproduktion. Steget är inte långt till att jordbruket i ökad utsträckning
producerar industriråvaror i stället för livsmedel. Under en längre tid
kommer dock enbart marginella arealer att användas för detta ändamål. Det
bör därför övervägas om inte en del av den nuvarande åkerarealen är bättre
att använda för traditionell skogsproduktion. Olika stimulansåtgärder bör
övervägas i detta sammanhang.
Mot. 1987/88
Jo213
10
Jordbruket och miljön
Jordbruket har ett självklart miljöansvar. Många hävdar att detta kräver en
sänkt intensitet. En minskning av insatsmedlen skulle enligt dessa vara enda
möjligheten att göra det svenska jordbruket mer miljövänligt. Vi uppfattar
detta synsätt som utvecklingsfientligt. En effektiv jordbruksproduktion
innebär att insatsmedel i form av gödning och växtskyddsmedel används på
ett optimalt sätt. Det effektiva jordbruket bidrar inte till miljöförstörande
utsläpp. Vi hävdar att det inte finns något motsatsförhållande mellan ett
effektivt och ett miljövänligt jordbruk.
Ett visst näringsläckage från det svenska jordbruket har alltid förekommit.
Tillsammans med utsläpp från andra källor har detta blivit ett miljöproblem.
Att näringsläckagets storlek bestäms av mängden tillförd näring är en vanlig
missuppfattning. Det finns inga som helst vetenskapliga undersökningar som
visar på sådana enkla samband. Undersökningar visar att läckaget från icke
gödslad, odlad mark är nästan lika stort som från normalgödslad mark. Det
finns i dag kända faktorer som är av större betydelse för näringsläckaget än
kvävegivans storlek. Den viktigaste är den öppna jorden. En flerårig vall kan
utnyttja stora mängder gödsel utan nämnvärt näringsläckage. En träda utan
täckgröda fungerar som ett kaffefilter och silar vid nederbörd ner all lättlöslig
kväve i vattendragen. Den socialdemokratiska regeringens beslut om
ersättning för trädor utan täckgrödor torde därför ha skapat ett kväveläckage
i tidigare ej uppmätt omfattning.
En markerad ökning av kväveförlusterna uppstår vid spridning av
stallgödsel tidigt på hösten på icke bevuxen mark. Detta kan förhindras
genom ökad lagringskapacitet i gödselvårdsanläggningar.
Vi föreslår att ett statligt bidrag till byggande av större gödselvårdsanläggningar
införs. Det kan finansieras med de medel som hittills inkommit från
gödselmedelsskatten. En anpassning av djurhållningen till den befintliga
brukningsarealens storlek måste också ske.
Utvecklingen av de kemiska växtskyddsmedlen går mot allt mindre giftiga
och alltmer selektiva medel. Samtidigt förbättras och förfinas tekniken.
Samma effekt som tidigare erhölls med stora hektardoser kan i dag uppnås
med väsentligt mindre doser. En förbättrad utrustning och teknik för
besprutning bidrar till att hektardoserna kan minskas utan men för resultatet
och miljön. Internationellt sett är vår användning av bekämpningsmedel
liten. Detta beror på Sveriges gynnsamma odlingsbetingelser.
Jordbrukets årliga förbrukning av bekämpningsmedel i Sverige och några andra
länder, kg per ha, samt kvävegödselförbrukningen, kg per ha.
Område |
Bekämpningsmedel 1985 |
Kvävegödsel 1982 |
Sverige |
1,3 |
84 |
Danmark |
2,7 |
147 |
Norge |
1,8 |
136 |
Finland |
0,8 |
92 |
England |
3,9 |
224 |
Förbundsrepubliken Tyskland |
4,1 |
196 |
USA |
1,5 |
|
Afrika |
0,3 |
Källa: Intensiteten i Jordbruksproduktionen, Ds Jo 1987:3, SCB: Miljövärden 1985
(OECD)
Mot. 1987/88
Jo213
11
Det har på senare tid framkommit undersökningsresultat som visar att små
mängder växtskyddsmedel läckt ut i våra vattendrag. Detta är inte acceptabelt.
Det är angeläget att klarlägga hur detta sker och vilka preparat som kan
spåras vid dessa läckage. Därefter bör åtgärder för att eliminera problemet
vidtagas.
En orsak till att bekämpningsmedelsrester förekommer i vattendrag kan
vara olyckshändelser i samband med påfyllning av lantbrukssprutor. Fyllning
av sprutor direkt från vattendrag och brunnar bör därför förbjudas.
Jordbruket och lagstiftningen
Jordförvärvslagstiftningen är en av de lagar som kraftigast inskränker
äganderätten till mark. Trots att lagen liberaliserats stadgas fortfarande att
staten, genom lantbruksnämnden, skall bestämma vem som skall få köpa
jordbruks- eller skogsmark samt dessutom bestämma en övre prisgräns.
Möjligheten för enskild person att köpa en jordbruksfastighet skall, enligt
vår mening, inte begränsas. De jordbrukare som har allt sitt kapital nerlagt i
fastigheten tvingas i dag acceptera att staten skänker en del av detta till
köparen på grund av förvärvstillståndsprövningen enligt jordförvärvslagen.
Ett avskaffande av jordförvärvslagstiftningen för enskilda personer skulle ge
jordbrukarna en automatisk kompensation för lönsamhetsminskningen i
jordbruket genom att säkra deras fastighetskapital via en fri prisbildning.
Dessutom skulle det berika landsbygden med nya grupper av människor.
Valfriheten och den fria avtalsrätten måste prägla förhållandet mellan säljare
och köpare och prismekanismen tillåtas att styra priset.
Förvärvsprövningen bör emellertid behållas för juridiska personer. Skogsfastigheter
kan t. ex. vara attraktiva uppköpsobjekt för stora träförädlande
företag. Lokala arbetstillfällen riskerar att försvinna vid dessa förvärv.
Det blir allt vanligare att även små jordbruksföretag drivs som juridisk
person. Förvärvsprövningen får självfallet inte tillämpas på sådant sätt att
den hindrar dessa från att förvärva tillskottsmark.
Det nu fyraåriga investeringsförbudet i djurstallar bör omedelbart avskaffas.
Det enda villkor som bör kvarstå är begränsningen av djurhållningen till
den brukade arealens storlek. Investeringsförbudet är ett steg på vägen mot
en total kontroll av jordbruket. Dynamiken och företagarandan skadas.
Talrika dispenser tyder på att detta också är en onödig reglering.
Att staten bidrar till jordbrukets inre rationalisering finner vi felaktigt. Det
bör finnas skäl nog på en fri marknad att nå samma resultat utan ett statligt
bidrag. Bidraget bör på sikt upphöra. Budgetåret 1988/89 bör det minskas
med 10 av de föreslagna 18 milj. kr.
Skötsellagen är ett exempel på en lagstiftning som felaktigt reglerar
markägarens disposition av sin mark. Enligt vår mening är det jordbrukaren
som i stort sett skall få välja produktionsinriktning och användningssätt av
sina marker utan krav på tillstånd från myndighet. Nuvarande generella
tillståndskrav för att ta mark ur jordbruksproduktion är en följd av
nuvarande reglering och därmed förlegade.
Mot. 1987/88
Jo213
12
Skattefrågor
Vi utvecklar i andra motioner våra förslag till ändrad beskattning på skilda
områden. Vi vill här peka på de skatteförslag som direkt påverkar jordbrukare.
De förslag som har störst betydelse för skogsbruket tas upp i ett senare
avsnitt.
Den moderata skattepolitiken syftar till att genom sänkta skatter ge de
enskilda människorna möjligheter att själva få disponera över en större del
av sina inkomster. Den moderata skattepolitiken ökar människornas valmöjligheter.
Fastighetsskatten, som infördes den 1 januari 1985, berör alla bostadsbyggnader
på jordbruksfastigheter. Fullt utbyggd kommer skatten vid 1988
års taxering att uppgå till 2 % av en tredjedel av bostadsbyggnadsvärdet med
tillhörande markvärde. Moderata samlingspartiet anser att skatten bör
avskaffas i den takt som de samhällsekonomiska förutsättningarna medger.
Enligt vår förmenande bortses i dag från att valmöjligheterna beträffande
bostad inte finns på en lantgård. Det medför i praktiken att många
jordbrukare bebor långt större byggnader än de efter fritt val skulle välja att
göra. Samtidigt utgör dessa ofta stora byggnader ett inslag som berikar
landsbygdens kulturmiljö. Landsbygdens bostadsbyggnader bör naturligtvis
så långt som möjligt bebos och underhållas. Beskattningen av bostadsförmånen
måste därför ges en rimlig utformning och outnyttjade bostadsbyggnader
skall inte bli föremål för förmånsbeskattning. Riksdagens skatteutskott har i
detta sammanhang uttalat att särskild hänsyn skall tas om fråga är om flera
byggnader och eller stora boytor.
För ett stort antal etablerade jordbrukare är förmögenhetsbeskattningen
ett problem. Vi föreslår en sänkning av förmögenhetsbeskattningen till den
nivå den hade, innan den socialdemokratiska regeringen genomförde sina
skärpningar efter regeringsskiftet 1982. Vi föreslår dessutom att det arbetande
kapitalet i småföretag inte skall drabbas av förmögenhetsskatt.
Fastighetstaxeringen 1992 omfattar jord- och skogsbruket. Särskilt vad
gäller kombinerade jord- och skogsbruk och rena skogsbruk kan taxeringsvärdena
förväntas öka kraftigt till följd av stigande marknadsvärde. Detta
kan få allvarliga skattekonsekvenser. Regeringen bör redan nu tillsätta en
utredning som överväger såväl ändrade regler för bestämningen av taxeringsvärdet
som ändrade skatteregler.
En överlåtelse av jordbruksföretag har försvårats genom Sveriges internationellt
sett höga arvs- och gåvobeskattning. Ett utslag i högsta domstolen har
ökat generationsskiftesproblematiken. Vid gåva av hel förvärvskälla, enligt
de skattelättnadsregler som nu finns, har gåvotagaren till givaren lämnat en
revers på skillnaden mellan gåvans och den bortgivna egendomens värde.
Detta har underkänts av högsta domstolen. Lagreglerna bör därför ändras på
sådant sätt att gåva av hel förvärvskälla med mellanrevers blir möjlig. Arvsoch
gåvobeskattningen bör över lag sänkas.
Produktionsmedel skall inte punktbeskattas. Det leder till en felaktig
resursanvändning både från företagets och samhällets synpunkt. Det är
därför oacceptabelt att beskatta handelsgödsel och bekämpningsmedel,
särskilt som skatten inte får kompenseras genom höjda produktpriser. Vi
Mot. 1987/88
Jo213
13
Mot. 1987/88
Jo213
Livsmedelssubventionerna
De matsubventioner som socialdemokraterna införde fick så småningom en
ogynnsam effekt för såväl konsumenter och producenter som Sveriges
ekonomi. I ett för Sverige brydsamt ekonomiskt läge ansträngdes ekonomin
med matsubventioner som konsumenterna fick betala på annat sätt. Detta
ledde till en fiktiv efterfrågeökning som skapade felaktiga signaler till
producenterna. Produktionen ökade för att tillgodose den stigande efterfrågan.
En snedvridning av marknaden är aldrig bra och de strukturella
problemen vid minskningen av produktionen var stora. Animalieproducenterna
har i dag med stora ekonomiska uppoffringar åter skapat balans på den
svenska marknaden.
Det är mot denna bakgrund som vårt förslag om successiv avveckling av
mjölksubventionerna skall ses. Dessa subventioner är ett stöd som utgår till
alla mjölkkonsumenter, oavsett om de behöver det eller inte. Indirekt
finansieras stödet genom ett skatteuttag hos konsumenterna själva - inte
minst hos barnfamiljerna, vilka subventionerna ofta påstås gynna. Genom
att avveckla subventionerna kan medel frigöras för angelägna skattesänkningar
och andra reformer som skulle komma barnfamiljerna till del och på
så sätt öka deras konsumtionsutrymme. För att inte minskningen skall få
negativa effekter på produktion och konsumtion bör subventionerna avvecklas
under en tioårsperiod med ett lika stort belopp varje år. Vi har därför
sedan länge föreslagit att mjölksubventionerna skall minskas med 250 milj.
kr. per år. Vi noterar att socialdemokraterna nu anslutit sig till vårt synsätt.
Under anslaget prisreglerande åtgärder anslås medel till vad som kallas
låginkomstsatsning. Denna post rymmer flera verksamheter, bl. a. åtgärder
för produktionsanpassning. Posten tillkom som kompensation för uteblivna
livsmedelsprishöjningar på 1970-talet. Den är således en livsmedelssubvention.
Enligt vår mening kan posten minskas med 45 milj. kr. Vi förutsätter att
jordbruket får ta ut detta belopp i form av höjda priser.
Jordbrukets lönsamhet
Under 1980-talet har Sveriges jordbruk drabbats av försämrad lönsamhet.
Konkurser, som varit sällsynta sedan depressionsåren, har åter blivit en
realitet.
De ekonomiska problemen märktes först hos de nyetablerade jordbrukarna.
I en situation med höga realräntor blev den stora andelen lånat kapital
svår att bära för denna grupp. Räntestödet till jordbrukare med höga
kapitalkostnader blev en tillfällig hjälp.
De låga världsmarknadspriserna i kombination med inhemsk överproduktion
förvärrade den ekonomiska situationen. Exportkostnaderna blev be
föreslår att dessa skatter omedelbart avskaffas.
Regeringen har tidigare redovisat användningen av de medel som influtit
från dessa skatter. Denna redovisning saknas i år. Användningen bör snarast
redovisas för riksdagen.
14
tungande för det svenska jordbruket. I takt med detta höjdes bekämpningsmedelsavgiften
och handelsgödselskatten. Talrika protester från jordbrukarhåll
vittnar om den svåra situation svenskt jordbruk nu befinner sig i.
Från mångå håll i samhället ifrågasätts både vår nuvarande jordbrukspolitik
och jordbrukets produktionsmetoder. Intensitetsutredningen, som framlades
i december 1987, anser att jordbruket genom intensitetssänkande
åtgärder kan minska sin överskottsproduktion och samtidigt bli miljövänligare.
Utredningens förslag om att höja gödselskatten kommer - om det
genomförs - inte att uppfylla dessa mål. Det skulle endast medföra en
ytterligare försämring av den enskilde jordbrukarens ekonomi. Det lågproducerande
extensiva jordbruksföretaget utan lönsamhetskrav är en orealistisk
bild av det framtida lantbruket.
Moderata samlingspartiet verkar för ett effektivt jordbruk, där jordbrukaren
själv med sina beslut kan påverka sin lönsamhet. Det ligger också i den
enskilde jordbrukarens intresse att uppnå tillfredsställande lönsamhet i sitt
jordbruksföretag. Jordbrukspolitiken måste skapa förutsättningar för jordbrukaren
att agera som en fri företagare. Därför måste de regleringar och
lagar som verkar hämmande på produktiviteten och kreativiteten inom
jordbruket avskaffas. Jordbrukspolitikens detaljregleringar gör att den
enskilde lantbrukaren hamnar i en svår mellanställning, till hälften anställd i
statens tjänst och till hälften egen företagare. Jordbrukaren måste känna att
han ges ansvar och förutsättningar att agera som fri företagare. Han måste
uppleva att han har möjligheter att själv påverka sin ekonomiska situation
och sina framtidsutsikter. Upplever inte jordbrukaren att han har dessa
möjligheter minskar förutsättningarna för en positiv utveckling av det
svenska jordbruket.
Jordbruk i glesbygd
Jordbruket kan regionalt vara en förutsättning för andra näringars existens.
Det bidrar till att upprätthålla servicen i glesbygden. Jordbruket med dess
bofasta befolkning är en förutsättning för att annan småindustri kan fortleva
och utvecklas i dessa områden. Därför har ett regionalpolitisk! stöd riktat till
jordbruket i våra avfolkningsbygder en positiv effekt på sysselsättningen.
Ett levande jordbruk är en förutsättning för att vi i Sverige skall kunna få
behålla det kulturlandskap som vi betraktar som självklart. En levande
landsbygd är en förutsättning för godtagbar service även i glesbygdsområden.
Genom jordbrukets strukturrationalisering har förutsättningarna för att
leva på landsbygden förändrats för jordbrukare med traditionell yrkesutövning.
Detta har regionalt lett till en betydande avfolkning.
Vårt förslag att enskilda personer i princip fritt skall få förvärva jordbruksmark
ökar möjligheten till kombinationssysselsättning på landsbygden.
Detta leder till ett ökande befolkningsunderlag i glesbygden.
Lantbruksnämndernas innehav av fastigheter är betydande. I den s.k.
jordfonden ligger i dag fastigheter till ett värde av över 350 milj. kr. I
innehavet ingår en stor del skogsmark som drivs i egen regi. Med hänsyn till
den liberaliserade förvärvstillståndsprövningen bör den del av innehavet som
Mot. 1987/88
Jo213
15
inte är nödvändigt från strukturomvandlingssynpunkt avvecklas. Genom
detta beräknar vi att 65 milj. kr. kan tillföras statskassan. Detta skulle också
skapa förutsättningar för ett ökat glesbygdsboende.
Det är också väsentligt att jordbrukarna i Norrland kompenseras för de, i
förhållande till andra delar av Sverige, sämre förutsättningarna att där
bedriva jordbruk. Norrlandsstödet till jordbruket är ett produktstöd som gör
det möjligt att bedriva ett jordbruk i dessa delar av landet. Det bör bibehållas
och räknas upp i takt med inflationen. Stödet bör behålla karaktären av
produktstöd och inte omvandlas till något slags arealstöd eller på annat sätt
bli mer beroende av politiska beslut.
Vid urholkning av förfoganderätten minskar ofta inkomstmöjligheten för
den enskilde jordbrukaren. Det utökade fria handredskapsfisket är ett
sådant exempel. Till ersättningar för intrång i enskild fiskerätt måste
behövliga medel ställas till förfogande.
Livsmedelsberedskapen
Den svenska beredskapen utgör en grundsten för utformningen av svensk
jordbrukspolitik. I vårt mål för jordbrukets produktion av baslivsmedel finns
en försvarspolitisk aspekt.
Fredstida önskemål och behov styr vår samhällsutveckling mot en ökad
sårbarhet såväl vid exceptionella störningar i fred som vid kriser och krig.
Utvecklingen inom jordbruket, men också inom förädlingsindustrin och
distributionen, går mot en ökad koncentration och större specialisering, mot
ökat utlandsberoende och vidgad teknikanvändning. Denna fortgående
utveckling accentuerar Sveriges sårbarhet när det gäller möjligheten till
livsmedelsförsörjning under ofred.
Jordbruket spelar en central roll vad gäller våra möjligheter att förse de
svenska hushållen med livsmedel också under sådana förhållanden. Det är då
viktigt att i den beredskapsplanering som sker i fred inför eventuell ofred
konstatera att ett geografiskt spritt uthålligt jordbruk är själva ryggraden i
vår livsmedelsberedskap.
Jordbruket har en lång omställningsprocess, varför en avintensifierad
näring knappast kan förväntas ge full utdelning i en plötslig krissituation. Det
är endast ett effektivt svenskt jordbruk som garanterar oss en minimal
sårbarhet i krig. Det måste därför ankomma på politiker och planerare att
övergripande upprätthålla erforderlig beredskap på en sådan nivå att
hushållen inte kommer i kläm. Dessa kan nämligen endast i begränsad
omfattning själva klara sin livsmedelsberedskap.
Det vi i fredstid betalar för tillgången till en effektiv livsmedelsproduktion
fungerar som en slags försäkringspremie inför eventuell ofred. Detta är så
mycket viktigare som det senaste försvarsbeslutet inneburit att delar av
jordbrukets beredskapslager säljs ut och avvecklas. Vi måste därför i
fortsättningen lita mer till våra egna nationella resurser, vår svenska åkerjord
och dess möjligheter till optimal avkastning.
Förutsättningarna för att regionalt klara behovet av producerade livsmedel
i en krissituation är olika i skilda delar av landet. Medan södra Sverige i en
tänkt krissituation är självförsörjande är Norrlandsjordbruket inte tillräck
Mot. 1987/88
Jo213
16
ligt för den regionala efterfrågan. De fyra nordligaste länen tillsammans
utgör sålunda ett underskottsområde redan i fredstid. Att allvarliga försörjningsproblem
kan uppstå om livsmedelsproduktionen slås ut i vissa regioner
är självklart. Beredskapspolitiskt måste detta beaktas.
Sverige saknar i dag dessutom egen ammoniaktillverkning. Från beredskapssynpunkt
är detta allvarligt. Vårt lands försörjning av ammoniak måste
därför långsiktigt tryggas.
Skogen
Bakgrund
Skogsnäringens betydelse för folkhushållet gör skogen och skogsmarken till
Sveriges viktigaste naturresurs. Denna resurs förvaltas bäst genom privat
ägande och genom att marknadsekonomiska principer får råda.
Skogen är en förnyelsebar naturresurs. Målet måste vara att skapa
förhållanden som leder till att denna resurs sköts på sådant sätt att dess
producerande förmåga inte bara vidmakthålls utan också förbättras till gagn
för kommande generationer.
Ingen annan näringsgren ger så stort nettobidrag i vår handelsbalans.
Regionalpolitisk! är skogsbruket också av stor vikt. På många orter svarar
skogen och skogsindustrin för de flesta sysselsättningstillfällena.
Sveriges skogsmark ägs till hälften av enskilda, till en fjärdedel av det
allmänna och till en fjärdedel av bolag. Virkestillgången har under senare år
ökat och medger därför en ökad avverkning. Genomgående arbetar det
privata skogsbruket med högre virkesförråd än övriga kategorier skogsägare.
Detta får emellertid inte tas till intäkt för att tvångsvis öka privatskogsbrukets
avverkningar. I stället bör olika stimulanser användas för att öka
tillgången på råvara.
Privatskogsbrukets större virkesförråd utgör ingen nackdel utan kan på
sikt gynna skogsindustrins kvalitetskrav. Omloppstiden är ofta längre och
olika brukningsmetoder används som ger en mångfald i råvaruutbudet.
Detta kompletterar storskogsbrukets mera ensidiga skogsskötsel.
Att helt utesluta virkesimport är inte möjligt och inte heller önskvärt.
Export och import varierar över tiden. En fungerande marknadsekonomi
löser problemet med tillgången på råvara. Blir nettoersättningen för
skogsägaren tillräckligt stor ökar avverkningsbenägenheten.
Enskilt ägande
Erfarenheten visar att det enskilda ägandet är grundläggande för utveckling
och förbättring av en naturresurs som skogen. Enskilt ägande har betydelse
både privatekonomiskt och nationalekonomiskt genom att ägande normalt
medför att skogen sköts väl.
Den skogsägare som inte på rätt sätt tar hand om skogen får räkna med
sämre tillväxt och därmed på sikt lägre inkomster samt ett sjunkande
fastighetsvärde.
Genom den detaljrika styrning som i dag sker av skogen övertar det
Mot. 1987/88
Jo213
17
allmänna en del av ansvaret för skogens förvaltning, vilket leder till att det
aktiva ägarintresset för vård och underhåll minskar.
Utbor beskylls ofta för lägre aktivitet i skogen jämfört med dem som bor på
sin fastighet. Flera undersökningar visar emellertid att utbor sköter skogen
väl så bra som de ägare som bebor fastigheten.
Aktiviteten i skogen ökar ofta vid ett generationsskifte. Det är därför av
stor betydelse att sådana underlättas. En ökad omsättning på skogsfastigheter
bör stimuleras. Vi föreslår, som tidigare nämnts, att förvärvsprövningen
tas bort vid försäljning till fysiska personer. Det skulle medföra en ökad
bosättning i glesbygden och stimulera till försäljning av fastigheter. För att slå
vakt om det enskilda ägandet anser vi emellertid att förvärvsprövning av
juridiska personers köp skall kvarstå. Sådana förvärv bör prövas restriktivt, i
enlighet med vad som tidigare anförts.
Domänverket skall successivt avyttra sitt skogsinnehav till enskilda
personer. På så sätt stimuleras sysselsättning och ett ökat boende på
landsbygden.
Marknadsekonomins fördelar
Marknadskrafterna är effektivare än statlig styrning när det gäller skogsindustrins
råvaruförsörjning. Det har visat sig att de olika typer av stöd som
infördes under 1970-talet som ett försök från statsmakternas sida inte
resulterat i en förbättrad virkesförsörjning.
Skogsindustrins produkter prissätts på en världsmarknad där tillgång och
efterfrågan är styrande för priset. Det är därför logiskt att också skogsbrukets
produkter prissätts på en fri marknad. Staten skall inte påverka virkespriserna.
Det leder bara till skevheter och ineffektivitet.
Staten skall inte heller ställa direkta krav på avverkning. Det är ägaren som
på grundval av sin ekonomiska situation och marknadens prissignaler i första
hand skall påverka awerkningsintensiteten. Det är dock viktigt att påpeka
att ägaransvaret innebär att skogen skall avverkas och föryngras vid rätt
tidpunkt.
Skogsvårdslagens nuvarande krav på avverkning och ransonering bör
avskaffas. Vidare bör en lagändring ske som omöjliggör statligt prisstopp på
råvara.
Stimulans och rådgivning - inte tvång och regleringar
Moderata samlingspartiet har alltid motsatt sig styrning och tvångsåtgärder
för att tvinga fram råvaran. I stället har vi förordat stimulanser och färre
regleringar.
Med utgångspunkt från moderata värderingar är information och rådgivning
viktiga medel i skogspolitiska sammanhang. Det utvecklar och stimulerar
skogsägare till engagemang och ansvar.
Den enskilde skogsägaren saknar ibland erforderliga kunskaper. Insatser
bör därför inriktas på att undanröja detta förhållande. En övergripande
målsättning är att uppnå ett bra resultat med en hög och jämn tillväxt som
Mot. 1987/88
Jo213
18
även säkrar de kommande generationernas tillgång på skogsråvara. Större
resurser måste därför satsas på information och rådgivning för att öka
kunskapen hos alla kategorier skogsägare. Därmed kan också den politiska
styrningen i form av lagar och förordningar minska betydligt.
Den nuvarande situationen när det gäller information och rådgivning inom
skogssektorn präglas av många aktörer: skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelserna,
skogsägarföreningarna, virkesköpande företag, forskningsstationer
m. fl. Alla är verksamma inom information och forskning. Detta är en styrka.
Det finns emellertid ingen sammanhållande länk i kedjan mellan forskning
och praktisk rådgivning. Den skogsforskning som pågår är mycket betydelsefull.
Det är därför viktigt att resultatet kommer till praktisk tillämpning.
Samhällsekonomiska vinster skulle erhållas om sambandet förstärktes.
Rådgivning och information skall inte endast omfatta de skogliga åtgärderna
utan även skatteområdet. Bankerna bör utnyttjas för sådan information.
Den enskilde skogsägarens skattesituation påverkar awerkningsbenägenheten
och viljan till insatser i skogen. Här bör rådgivning ske med inriktning
på sådan information om gällande regler som kan stimulera olika kategorier
skogsägare till aktiviteter. Passiva ägare kan genom rådgivning stimuleras till
insatser som gör att dessa kan ses som en resurs och inte som en belastning.
Skatter och avgifter
En ökad och uthållig lönsamhet inom skogsbruket är en förutsättning för
jämn avverkning. Ett sätt att förbättra lönsamheten är att minska kostnaderna.
Skogsvårdsavgiften är betungande och orättvis och har alltmer blivit en
specialskatt på skogsbruket.
Vi föreslår en sänkning av avgiften till 0,3 % och att en arbetsgrupp med
representation från näringen tillsätts med uppgift att utreda vilka för
skogsnäringen gemensamma ändamål som avgiften skall användas till och
hur stor ytterligare sänkning som kan göras. Skogsvårdsavgiften skall på sikt
avskaffas. Rundgången i fråga om bidrag och avgifter måste bort. Bidrag till
skogsvård bör endast förekomma inom områden, där privatekonomisk
lönsamhet saknas och optimal markanvändning är samhällsekonomiskt
motiverad.
Bidraget till skogsbilvägar och skogsdikning bör avvecklas. I stället bör
kostnaderna för skogsbilvägar vara direkt avdragsgilla vid inkomsttaxeringen.
Avverkningsbenägenheten har påverkats positivt av de speciella regler
som temporärt införts beträffande insättning på skogskonto. Vi anser därför
att dessa regler bör permanentas. Dessutom föreslår vi att avsättningstiden
på skogskonto förlängs till femton år. Bankernas villkor för skogskonton
varierar ganska kraftigt. Med tanke på lönsamheten är det av stor vikt för
skogsägarna att de får bästa avkastning på insatta medel.
Kontohavarna bör därför ges möjlighet att utan skattekonsekvenser flytta
sina medel till den bank de finner förmånligast.
Skogsavverkningen stimuleras genom sänkta skatter. Moderata samlingspartiet
föreslår att marginalskatten sänks till 35 % för de flesta inkomsttaga
Mot. 1987/88
Jo213
19
re. Dessutom vill vi på sikt ta bort den del av arbetsgivaravgiften som inte är
försäkringsmässigt betingad. I detta sammanhang är det viktigt att påpeka att
vi föreslår att intäkterna i jord- och skogsbruk uppdelas på s. k. A- och
B-inkomst. Skyldighet att betala egenavgift skall endast föreligga beträffande
den s. k. A-inkomsten.
Våra förslag om förändringar av förmögenhetsskatten och arvs- och
gåvoskatten har tidigare redovisats i denna motion.
De nya arvsreglerna kan betyda stora skatteskärpningar. Enligt dessa
tillfaller kvarlåtenskapen den efterlevande maken som ensam dödsboägare.
Avkastningen av jordbruksfastigheten beskattas i fortsättningen hos den
efterlevande. Det innebär att de reserver som finns på exempelvis skogskonto
utfaller omedelbart till beskattning.
Vi anser att tidigare regler beträffande upplösning av skogskonto i
samband med dödsfall skall gälla även i fortsättningen.
Skogsvårdslagen
Skogsbruket är i dag alltför mycket styrt av regler och förordningar.
Moderata samlingspartiet anser att den av riksdagens majoritet nyligen
antagna träfiberlagen skall avskaffas. Den styr bl. a. virkesutnyttjandet och
motverkar utvecklingen av skogsindustrin.
Det kan ifrågasättas om statliga planeringsorgan är bättre skickade att
bedöma möjligheterna till råvaruförsörjning än de människor som arbetar i
skogsnäringen. Enligt vår mening kan skogsindustrin och skogsbruket klara
detta.
Skogsvårdslagen reglerar i stort alla i skogsbruket normalt förekommande
åtgärder. Detta medför onödiga samhällskostnader och ökad kontroll. För
den enskilde skogsägaren innebär det både kostnader och en osäkerhet om
vad som är tillåtet eller förbjudet. Sammantaget medverkar detta till en
minskad intensitet i skogsskötseln.
Rådgivning och information bör, enligt vår mening, ersätta stora delar av
regleringen och författningarna.
Skogsvårdslagen måste förenklas och renodlas. Den bör vägleda skogsägaren
till en god skogsvård och resurstillväxt och därmed till en framtida ökad
avkastning. Principiellt bör lagen ha sin utgångspunkt i skogen som en
naturresurs. Det betyder att den skall vara ett skydd mot överexploatering
och ett stöd för en långsiktig utveckling av skogen. Detta synsätt leder till att
skogsvårdslagen endast skall innehålla regler för återbeskogning efter
avverkning och ett skydd mot för tidig avverkning.
Skogsvårdslagens regelverk har inneburit att skogsskötselåtgärderna efter
hand har likriktats. Skogsbeståndet blir ensidigt. Mångfalden och variationsrikedomen
försvinner. Osäkerheten inför framtidens efterfrågan och kvalitetskrav
minskar om olika trädslag och skötselåtgärder tillåts variera. Det är
även från miljösynpunkt viktigt att en anpassning till lokala förhållanden kan
ske.
De åtgärder som skogsbruket vidtar i dag har stor påverkan på produktionen
under flera decennier. Vi vet inte något om marknadsförhållandena i
Mot. 1987/88
Jo213
20
framtiden. En större flexibilitet erhålls om mångfalden gynnas på bekostnad
av den likformighet som i dag breder ut sig.
Det virkesproducerande skogsbruket, friluftslivet och naturvården kan
samsas på huvuddelen av skogsmarken. Det blir också resultatet av en god
och framsynt skötsel av naturresursen skogen. Emellertid finns det områden
som behöver ett särskilt skydd. Det kan gälla områden med hotade arter,
unika miljöer m. m. Det är ett samhällsintresse att dessa områden skyddas.
Den enskilde ägaren skall erhålla full ersättning vid ett eventuellt statligt
intrång. Den enskildes ansvar och vård av naturresursen skogen är i många
avseenden överlägsen statliga ingripanden.
Forsknings- och utvecklingsarbete
Det skogliga forsknings- och utvecklingsarbetet behöver förstärkas och
utbildningsinsatserna måste öka för att på sikt säkra våra skogstillgångar.
Ytterligare forskning behövs för att främja såväl skogsproduktion som miljö.
Forskningen måste vara inriktad mot såväl problemområden där resultaten
uppnås på lång sikt, som mot mera näraliggande områden som teknik och
ekonomi där det krävs kortare försöksperioder.
Det är statens uppgift att svara för den mera grundläggande och långsiktiga
skogliga forskningen.
När det gäller mera kortsiktigt inriktat forsknings- och utvecklingsarbete
har skogsbruket självt ett ansvar. Forskningsresultaten ligger ofta nära
praktisk tillämpning. Det krävs därför enkla och effektiva former för nära
samverkan mellan forskare och praktiker. Det gynnar båda parter.
För att förstärka forskningsinstitutionerna och anpassa forskningens
villkor och arbetsformer till de krav som ställs är det nödvändigt att en större
del av forskningsmedlen går direkt till de forskande institutionerna. En
alltför stor del av de statliga medlen slussas i dag ut genom forskningsråd,
ämbetsverk och sektorsorgan. Detta är tidsödande och tar resurser från
forskningsarbetet genom att stor möda läggs ner på pappersexercis i stället
för produktivt arbete.
En ökad satsning direkt på forskningsinstitutionerna är en förutsättning
för att den långsiktiga och framtidsinriktade forskningen skall komma till
stånd och nödvändig kompetensuppbyggnad ske.
Utbildning är ett effektivt medel för att sprida ny kunskap och få ut
forskningsresultat i praktisk tillämpning. Utbildningsinsatserna inom näringen
måste förstärkas. Det bör också ske en ökad satsning på utbildning och
information till samhället i övrigt om skogsnäringens betydelse och villkor.
Jordbrukets överproduktion - skogsplantering
För att uppnå en rimlig balans i Sveriges jordbruksproduktion måste
troligtvis stora arealer tas ur den direkta jordbruksproduktionen. I ett
långsiktigt perspektiv torde därför åkermark i viss utsträckning behöva
användas för skogsplantering. Om valet av trädslag avpassas på ett ansvarsfullt
sätt minskar riskerna för en markant förändring av kulturlandskapet.
Mot. 1987/88
Jo213
21
Statens åtgärder bör inriktas på att underlätta denna process för den
enskilde. Information och råd är viktiga inslag. Vi anser därför att
skötsellagen bör förändras så att den medger att plantering av skog på
åkermark kan ske utan särskilt tillstånd. Skogsplantering bör stimuleras via
gynnsamma skatteregler i stället för bidrag.
Energiskogsodling kan vara ett annat alternativ till jordbruksproduktion.
Energiskogens möjligheter ligger i mycket goda odlingsbetingelser i kombination
med en långtgående teknikutveckling. Dagens erfarenheter visar att
skogsbränsleflis utvecklar mer energi än energiskogsflis. Detta talar för att
skogsbränsleflis kan vara väl så intressant för markägaren.
Fjällnära skogar
Konflikterna i anslutning till skötseln av fjällnära skogar är ett exempel på
hur olika grupper i samhället har olika syn på markanvändning. Vår
uppfattning är att besvärliga avvägningar mellan skogsbruket och andra
intressen hanteras bäst av de människor som är närmast berörda.
Det kan inte vara rimligt att avverka skog i fjällnära områden på sådant sätt
att långsiktiga samhällsmål äventyras för att på kort sikt tillgodose krav på
sysselsättning och virkesråvara till industrin.
Sådan avverkning är svår att försvara också av det skälet att den ofta är
företagsekonomiskt lönsam endast på grund av offentliga bidrag.
Domänverket är en stor markägare i de fjällnära områdena. Under
1980-talet har verkets åtgärder i de fjällnära skogarna starkt kritiserats.
Kritiken har kommit från olika håll: forskare, naturintresserade, rennäringen,
lokalbefolkningen m. fl.
Det som främst satts i fråga är domänverkets rätt att utifrån krav på
sysselsättning och virkesråvara till industrin ta skogar i bruk som varit orörda
under kanske 100 år eller mer och därför är unika. Det råder oklarhet om
återbeskogning kan ske på ett godtagbart sätt. Trots avsättning av betydande
arealer till reservat och anpassning av skogsbruksmetoderna är intressekonflikterna
fortfarande stora.
Ägaransvaret för den fjällnära skogen bör, enligt vår mening, överflyttas
på människor som bor i de berörda trakterna.
Det bör därför undersökas under vilka former som äganderätten till
domänverkets fjällnära skogar kan överföras till enskilda brukare eller
gemensamhetsskogar ägda av berörda samebyar och lokalbefolkning.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om förenkling om dagens regleringssystem,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om neutralitet vad gäller produktionskraven mellan
inhemska och importerade livsmedel,
Mot. 1987/88
Jo213
22
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om s. k. svenskmärkning av produkter,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om försäljning av domänverksmark,1]
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om statens ansvar för överskottsproduktionen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om bidrag till och finansiering av gödselvårdsanläggningar,
6. att riksdagen beslutar ändra jordförvärvslagen så att den inte görs
tillämplig för enskilda personer,
7. att riksdagen beslutar att investeringsförbudet för djurstallar
upphör från den 1 juli 1988,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om arealanpassad djurproduktion,
9. att riksdagen beslutar att till anslaget B3 Bidrag till jordbrukets
rationalisering för budgetåret 1988/89 anslå 20 000 000 kr.,
[att riksdagen beslutar ändra skattelagstiftningen så att gåva av
hel förvärvskälla med mellanrevers möjliggörs,2]
[att riksdagen beslutar avskaffa skatten på handelsgödsel och
bekämpningsmedel ,2]
10. att riksdagen av regeringen begär redovisning av användningen
av de medel som influtit från skatten på handelsgödsel och bekämpningsmedel,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om takten i avvecklingen av livsmedelssubventionerna,
12. att riksdagen beslutar att till anslaget C3 Prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område för budgetåret 1988/89 anslå 2 146 671 000
kr.,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om betydelsen av ett rationellt och effektivt svenskt
jordbruk,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om minskningen av lantbruksnämndernas fastighetsinnehav,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om ersättning för intrång i enskild fiskerätt,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om uppräkningen av prisstödet till jordbruket i
norra Sverige,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om Sveriges försörjning med ammoniak,
18. att riksdagen hos regeringen begär förslag till förändringar av
skogsvårdslagstiftningen med den inriktning som anges i motionen,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om stimulans och rådgivning inom skogsbruket,
Mot. 1987/88
Jo213
23
[att riksdagen beslutar att skogsvårdsavgiften fr. o. m. den 1 juli
1988 skall tas ut med 0,3 % av skogsbruksvärdet,2]
[att riksdagen hos regeringen begär att en arbetsgrupp tillsätts i
syfte att förbereda en avveckling av skogsvårdsavgiften,2]
[att riksdagen beslutar förlänga avsättningstiden för skogskonto
till femton år,2]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om möjlighet för skogskontohavare att överföra
skogskontomedel till annan bank,2]
[att riksdagen beslutar avskaffa träfiberlagen,1]
20. att riksdagen beslutar ändra skötsellagen så att plantering av
skog på åkermark kan ske utan särskilt tillstånd,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om användande av åkerareal för skogsproduktion,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om överförandet av fjällnära skogar till småbrukare
eller gemensamhetsskogar.
Stockholm den 20 januari 1988
Mot. 1987/88
Jo213
Carl Bildt (m)
Lars Tobisson (m)
Anders Björck (m)
Nils Carls hamre (m)
Rolf Dahlberg (m)
Bo Lundgren (m)
Ingrid Sundberg (m)
Ingegerd Troedsson (m)
Per-Olof Strindberg (m)
Rolf Clarkson (m)
Ann-Cathrine Haglund (m)
Sonja Rembo (m)
Arne Andersson (m)
i Ljung
1 1987/88:N230
2 1987/88:Sk342
gotab Stockholm 1988 14312
24