Motion till riksdagen
1987/88:Jo205

av Bengt Westerberg m. fl. (fp)

om en jordbrukspolitik som grundas på helhetssyn

Sammanfattning

Folkpartiets viktigaste krav i årets jordbruksmotion är att en ny parlamentarisk
jordbruksutredning bör tillsättas med syfte att utforma en framtida
jordbrukspolitik som präglas av mindre reglering och ökad miljöhänsyn.

Även om jordbruket idag är en krympande näring som sysselsätter mindre
än 4 % av våra yrkesverksamma påverkar det en stor del av samhällslivet.
Utöver livsmedelsproduktion har jordbruket stor betydelse för vårt försvar,
beredskap, regionalpolitik, turism, friluftsliv m. m. Därför kan vi inte
fortsätta den väg regeringen valt med partiella rerformer efter snabba
expertutredningar. Vi behöver anlägga en helhetssyn på jordbruket.

Huvudproblemet med nuvarande jordbrukspolitik är enligt vår uppfattning
att vi skapat så omfattande och så många regleringar att marknadsekonomin
inte längre fungerar tillfredsställande. Den enskilde bonden får
felaktiga signaler. Trots att det exempelvis för närvarande kostar näringen
och staten ca 1,5 miljarder/år att exportera överskottsspannmålen så är det,
så länge priser och avsättning garanteras genom prisregleringslagen, lönsamt
för den enskilde bonden att öka sin produktion.

Folkpartiet redovisar i motionen vissa riktlinjer för direktiven till jordbruksutredningen.

Utredningen bör belysa förutsättningarna för och effekterna av att en
arealersättning införs och om prisbildningen därigenom kan släppas fri inom
landet, vilket skulle innebära bl. a. sänkta matpriser.

Gränsskyddet bör finnas kvar till dess internationella överenskommelser
har kunnat träffas om avskaffande av subventioner och tullar.

Ett miljömål måste införas i jordbrukspolitiken, likställt med övriga mål.
Vi föreslår också att jordförvärvslagen ytterligare liberaliseras och att den
statliga byråkratin minskas.

Vi föreslår slutligen en översyn av möjligheten att överföra ansvaret för
beredskapslagringen till partihandeln.

En jordbrukspolitik som grundas på helhetssyn

En arbetsgrupp inom folkpartiet lade i mars 1987 fram en rapport om
jordbruket i framtiden. I denna förordas en omläggning av jordbrukspoliti

ken genom färre regleringar och ökad miljöhänsyn. I syfte att förbereda
denna bör en ny parlamentarisk jordbruksutredning tillsätts. Vi inleder
denna motion med att kortfattat ange bakgrunden härtill och redovisar sedan
de grundtankar som vi önskar att den nya jordbruksutredningen skall utgå
ifrån. Slutligen tar vi upp årets budgetproposition i de delar vi för jordbrukets
vidkommande har en annan uppfattning än regeringen.

Väsentliga delar av den nuvarande jordbrukspolitiken måste
förändras

Den nuvarande jordbrukspolitiken har som uttalade mål att säkerställa vår
livsmedelsförsörjning såväl i fred som under tider av avspärrning och krig
(beredskapsmålet), att producera livsmedel av hög kvalitet till rimliga priser
(konsumentmålet) samt att ge lantbrukarna en med jämförbara grupper
likvärdig standard (producentmålet). Genom 1985 års jordbrukspolitiska
beslut anser regeringen att jordbruket även tillförts ett miljömål. Detta är
dock inte likställt övriga mål.

Entydig statistik utvisar att producentmålet inte uppnås och åtskilliga
bedömare anser att ej heller övriga mål uppfylls.

Det har under senare år förekommit en intensiv debatt om jordbruket. Av
miljöskäl ställs krav på minskad användning av handelsgödsel, växtskyddsmedel
och andra jordbrukskemikalier. Djurskyddsorganisationer kräver
omfattande förändringar av djurhållningen. Massmedias konsumtionsexperter
kräver bättre livsmedel och konsumentföreträdare billigare. Vissa
ekonomer kräver ensidigt slopat svenskt gränsskydd och att vårt jordbruk
därmed skall konkurrera med dumpade utländska livsmedel på den svenska
marknaden. Lantbrukarna - som anpassat sin verksamhet till den jordbrukspolitik
som förts - upplever att de för det mesta ensamma får stå till svars mot
den kritik som riktas mot jordbruket. När dessutom ekonomin inom
jordbruket på grund av överskottsproblemen är oerhört pressad är det lätt att
förstå om lantbrukarna känner uppgivenhet.

Grundproblemet för vårt jordbruk är att det blivit föremål för så
omfattande och så många regleringar att det i praktiken inte är fråga om en
marknadsekonomi utan en regleringsekonomi. Redan i slutet av 1800-talet
infördes i Sverige i likhet med i de flesta andra länder ett gränsskydd för
jordbruksproduktionen, och sedan har regelmassan byggts på för varje
decennium. För att ytterligare stärka vårt inhemska jordbruk och säkerställa
tillgången på livsmedel under tider av krig och avspärrning har staten sedan
1930-talet lämnat stöd till produktionen.

Priserna fastställs vid jordbruksförhandlingar och avsättningen garanteras
via halvstatliga regleringsföreningar. Detta har lett fram till en stor överproduktion
genom att den enskilde lantbrukaren får felaktiga signaler. För
honom är det i regel lönsamt att fortsätta att producera överskott trots att det
leder till kostnader för såväl näringen som konsumenterna som tillsammans
betalar exportförlusterna.

För att söka anpassa produktionen till den inhemska konsumtionen har vi,
utöver en hård prispress på produktionen, satt in allehanda produktionsminskande
åtgärder såsom nybyggnadsförbud på djurstallar, tvåprissystem på

Mot. 1987/88

Jo205

10

mjölk, mjölk- och köttpensioner, kontraktsodling på sockerbetor, oljeväxter
och stärkelsepotatis, trädesersättning, miljöavgifter på handelsgödsel och
växtskyddsmedel m. m. För varje ny begränsning spär vi på jordbruksregleringen
och de administrativa kostnaderna. Det borde vara uppenbart att en
jordbruksreglering som både stimulerar den enskilde lantbrukaren till ökad
produktion genom garanterade priser och avsättning, och sedan försöker att
avhålla honom därifrån genom olika produktionsbegränsningar, har överlevt
sig själv.

För att ge konsumenterna tillgång till bra och billiga livsmedel har regering
och riksdag ställt stora produktivitetskrav på jordbruket och genom jordförvärvslagen
drivit en hård storleksrationalisering. Effektivitetskraven har lett
till ökad mekanisering och specialisering, storskalig djurhållning och ökad
användning av handelsgödsel och bekämpningsmedel. Det har i sin tur fört
med sig vissa negativa effekter, såsom att landsbygden avfolkats i takt med
att de små jordbruken försvunnit, att mångfalden i odlingslandskapen har
minskat och att miljön har försämrats genom läckage av jordbrukskemikalier.

En ny jordbruksutredning

Med hänsyn till att det är en så liten del av vår yrkesverksamma befolkning
som arbetar inom jordbruket kan det tyckas vara en enkel uppgift att
reformera förutsättningarna för denna grupp. Men så är det inte. Det beror
på att jordbruket utöver livsmedelsproduktion har stor betydelse för vår
försörjningssäkerhet också i krig och kris, regionalpolitik, turism, friluftsliv
m. m.

Eftersom jordbrukspolitiken således är komplicerad och påverkar en stor
del av samhällslivet, så anser vi inte att det är möjligt att efter partiella
expertutredningar lägga fram ett heltäckande förslag till förändring. Inte ens
den senaste jordbruksutredningen, livsmedelskommittén (LMK), lyckades
på den tid som stod till förfogande komma med några särskilt konstruktiva
förslag till förändringar. Man samlade in en ansenlig mängd data och företog
analyser men mycket mer blev det inte. Efter det att LMK lade fram sitt
betänkande har de s.k. världsmarknadspriserna på jordbruksprodukter
halverats genom en tilltagande internationell överproduktion och allt färre
köparländer. Det är en utveckling som LMK inte kunde förutse. Det finns
idag knappast någon som tror på högre prisnivå under tiden fram till
sekelskiftet.

Det är mot denna bakgrund som folkpartiet anser att en ny parlamentarisk
utredning bör tillsättas trots att det inte gått mer än fyra år sedan LMK
upplöstes. Det går inte att fortsätta på den väg som regeringen nu valt, att
med snabba expertutredningar partiellt reformera jordbruket genom påiappningar
på den befintliga, alltmer oöversiktliga regleringsmassan.

Under tiden som utredningen arbetar kan de förändringar som denna med
hänsyn till miljö, djuretik, överproduktion m. m. bedömer nödvändiga vidta.
I övrigt måste politikerna ta ansvar för den politik som förts och till vilken
lantbrukarna anpassat sin verksamhet. Jordbruk är en långsiktig verksamhet
som i regel inte tillåter några tvära kast utan att negativa bieffekter uppstår.

Mot. 1987/88

Jo205

11

När den nya jordbrukspolitiken lagts fast bör jordbruket få en väl tilltagen
omställningstid.

Riktlinjer för en ny jordbruksutredning

Folkpartiet anser att direktiven för en ny jordbruksutredning bör utgå från
följande resonemang.

Det mest radikala vore att avveckla hela regleringssystemet på jordbrukets
område. Men precis som på andra områden måste samhället ange ramarna
för den fria marknaden.

Hänsynen till miljö, livsmedelskvalitet, djuretik, regionalpolitiska strävanden
m. m. motiverar vissa begränsningar. Men med insikt om förhållandet
att regleringar alltid föder nya regleringar bör den nya jordbruksutredningen
starta utifrån ”ett rent bord” och sedan endast godkänna de
restriktioner i marknadsekonomin som är oundgängligen nödvändiga.

a. Gränsskydd

Sverige har varit pådrivande när det gäller att avveckla handelshinder i
världen. I dag exporteras ungefär en tredjedel av allt som vi producerar, och
denna handel utgör en viktig förutsättning för vårt välstånd. Sverige arbetar
internationellt för att även tullar och subventioner på jordbrukets område
skall avskaffas, och dessa frågor finns med på dagordningen vid nu pågående
GATT-förhandlingar. Men det kommer att ta lång tid att uppnå internationella
överenskommelser. Ty även om många i-länder i likhet med Sverige
söker begränsa överskottsproduktionen ökar denna sammantaget fortfarande
för varje år, medan allt fler före detta importländer uppnår självförsörjning.
Det har som vi tidigare redovisat lett till sjunkande världsmarknadspriser-
i dag motsvarar de i regel 30—40 % av våra svenska produktionskostnader.
Det finns livsmedelslager i världen i dag som 50-70 gånger överträffar
den svenska årskonsumtionen.

Det är uppenbart att svenska konsumenter skulle kunna få betydligt
billigare livsmedel om vi ensidigt öppnade våra gränser, men det är då lika
uppenbart att något inhemskt jordbruk skulle vi knappast ha kvar. De
ytterligare rationaliseringar som kan vidtas inom jordbruksnäringen är
marginella. I produktionsledet kämpar bönder på grund av prispressen mot
överskottsproduktionen för sin överlevnad, och även om jordbrukskooperationen
har ca 80 % av insamlingsledet när det gäller spannmål och slakt,
föreligger det en intensiv konkurrens med privata företag över så gott som
hela landet. Det är litet svårare att uttala sig om hur effektiv mjölkhanteringen
är ty där har kooperationen monopol. Men å andra sidan finns det just i
den branschen påtagliga stordrifts- och samordningsfördelar; det vore nog
inte särskilt rationellt om konkurrerande företag ”åkte förbi varandra på
landsbygden” vid insamling av mjölk, eftersom denna produktion är gles och
spridd över hela landet.

Så länge världsmarknaden ser ut som den gör tvingas vi acceptera att vi tills
vidare behåller vårt gränsskydd för att ha kvar ett svenskt jordbruk. Om vi
avvecklar systemen med administrativt fastställda produktpriser och avsätt

Mot. 1987/88

Jo205

12

ningsgarantier i kombination med införande av arealersättning - mer härom i
det följande - kommer prisnivån att sjunka och konkurrensen att öka i alla
led. Det kommer att leda till att när vi så småningom förhoppningsvis träffar
internationella överenskommelser som innebär att subventioner och tullar
försvinner på livsmedel, så är svenskt jordbruk än mer effektivt och kommer
att väl kunna hävda sig på världsmarknaden.

b. Arealersättning

Vi har tidigare givit uttryck för ambitionen att avveckla så stor del som
möjligt av regleringsmassan inom jordbruket. För att möjliggöra detta
föreslår vi på bred basis införande av en ersättning, arealersättning, som vi
hittills endast obetydligt - vid ärtodling - använt oss av.

Jordbruket tillför samhället betydande nyttigheter utöver att producera
livsmedel. Det har stor betydelse för regionalpolitik, för försvar, för
beredskap, för friluftsliv och turism. Någon särskild ersättning utgår ej härför
utan den ”ingår” i produktpriserna. Vi anser av skäl som nedan redovisas att
det finns stora fördelar med att övergå till ett system där man genom en direkt
arealersättning betalar jordbruket för de insatser som görs i berört hänseende.

Det är viktigt för vårt land att det finns jordbruk i alla områden där det är
möjligt att bedriva. Det är nedläggningen av småjordbruk som sedan mitten
av seklet åstadkommit den stora avfolkningen av landsbygden. I glesbygd har
jordbruket i dag en nyckelroll som bas för kombinationsverksamhet. Förmår
vi inte att behålla och stärka de kombinationsjordbruk som finns kvar,
bortfaller även annan verksamhet i dessa områden med ytterligare landsbygdsavfolkning
som följd.

Detta skulle vara till stort men för vårt försvar och vår beredskap. Det är
först och främst viktigt att livsmedel produceras i alla delar av vårt land därför
att våra transportvägar är sårbara i krissituationer. I händelse av krig
kommer försvaret att rekvirera jordbrukstraktorer m.m. och är därmed
beroende av jordbrukets lokalisering. Från försvarssynpunkt är det vidare
viktigt att så stor del som möjligt av landet är bebott.

Det kan vara svårt att värdera jordbrukets insatser för regionalpolitiska
strävanden, försvar och beredskap. När det gäller friluftsliv och turism kan
vissa jämförelser ge vägledning.

Vi svenskar värdesätter vår natur och vårt öppna landskap högt. Lars
Drake vid lantbruksuniversitetet har gjort en enkätundersökning som visar
att en majoritet av det svenska folket säger sig vara beredd att betala ca 1 000
kr. per ha och år för att vårt landskap hålls öppet. Turismen ökar i vårt land
och drar nu in lika mycket i utländsk valuta som vår malmexport. Det är
omöjligt att tänka sig turism utan den landskapsvårdande insats som våra
bönder gör. För år 1985 betalade stat och kommuner ganska exakt 2
miljarder kronor för att hålla parker och grönytor i våra tätorter. Om vi
ersätter bönderna med 1 000 kr. per ha och år, uppgår som jämförelse
kostnaden härför till ca 3 miljarder kronor.

Den inledningsvis nämnda rapporten påvisar att en arealersättning om
1 000 kr. per ha och år skulle kunna finansieras med t. ex. en momshöjning på

Mot. 1987/88

Jo205

13

1 %. Det skulle ändra prisrelationerna mellan livsmedel och andra varor
men ej påverka den totala prisnivån. Med en arealersättning sänks priserna
på spannmål och andra odlade produkter enligt faktablad från lantbruksuniversitetet
med upptill 25 % vid arealersättning av föreslagen storlek.
Därmed får vi lägre priser på baslivsmedel utan att behöva införa olika
momssatser i detaljhandeln.

Ytterligare några fördelar med en arealersättning utvecklas nedan,
o Den ger jordbruket en basinkomst och därmed bättre möjligheter både för
de alternativ som behövs för att ersätta överskottsodlingen av spannmål
och för den s. k. alternativodlingen - utan handelsgödsel och växtskyddsmedel.
Det är lämpligt att införa arealersättning samtidigt som man
släpper prisbildningen på jordbruksprodukter fri inom landet. Kombinationen
arealersättning, Norrlandsstöd och fri prisbildning ger jordbruket i
alla delar av landet möjlighet att utvecklas,
o Prissänkningen på baslivsmedel minskar gapet mellan den svenska
prisnivån och de s. k. världsmarknadspriserna, vilket reducerar dagens
tullskydd och underlättar för avskaffande när den internationella situationen
så medger.

o Den gynnar produktionsgrenarna vegetabilier och mjölk/kött som vår s. k.
kriskost bygger på. Dessa produktionsgrenar kompletterar varandra, de
kan bedrivas över hela landet och de är särskilt lämpade för familjeföretag
och kombinationsjordbruk genom att stordriftsfördelarna är mindre än
för annan produktion.

För att kunna behålla jordbruk även i de delar av landet där förutsättningarna
på grund av klimat och jordmån är sämre utgår i dag det s. k.
Norrlandsstödet. Utredningen bör undersöka om detta stöd kan inkluderas i
en arealersättning eftersom största delen av den produktion som får stöd är
knuten till areal. På samma sätt bör även andra specialbehov kunna
kombineras med arealersättning, t. ex. stimulans av skogsplantering på
åkerjord i slättbygd, som är nödvändig för att minska spannmålsarealen.

Det bör vara möjligt att administrera en arealersättning utan alltför
mycken byråkrati och stora kostnader med hjälp av den information om
enskilda gårdar som finns lagrad för skördeskadeskyddet.

LRF har motsatt sig förslag om arealersättning genom att hävda att
jordbruket därmed blir än mer beroende av politiska beslut. Man talar om
postanvisningsjordbruk. Vi kan inte inse att jordbruket skulle bli mer
beroende än det redan är av politiska beslut. Men vi anser att det är viktigt att
ett beslut om arealersättning får en långsiktig karaktär. Det bör uppfattas
lika naturligt med arealersättning som med lägre skatt på grund av rätt till
avskrivningar.

c. Miljöhänsyn

Fram till mitten av detta sekel bedrevs ett miljövänligt jordbruk i vårt land.
Det fanns i regel djur på varje gård och produktionen skedde enligt ett
naturligt kretslopp med små insatser av prduktionsmedel utifrån. Härefter
har ambitionen att utveckla och effektivisera vårt jordbruk lett fram till ökad

Mot. 1987/88

Jo205

14

användning av produktionsmedel och metoder som vi först under senare tid
insett miljöriskerna med.

Den ökande användningen av handelsgödsel och den storskaliga animalieproduktionen
med koncentrerade naturgödselmängder har i kombination
med felaktiga spridningsmetoder lett till stora läckage till sjöar och vattendrag,
framför allt av kväve. Igenväxande sjöar, algblommande kusthav och
nitratförorenat grundvatten är exempel på miljökonsekvenser härav. Vidare
har den ökande användningen av kemiska bekämpningsmedel lett till en vid
spridning av restsubstanser. Det kan vi konstatera numera sedan vår
mätteknik förfinats.

Någon återgång till gamla tiders jordbruk är med tanke både på kroppsliga
insatser och kostnadsskäl inte möjlig. Men det är nödvändigt att minska
jordbrukets negativa miljöpåverkan. För att lyckas härmed är det först och
främst nödvändigt att ge jordbruket ett miljömål som är likställt övriga
jordbrukspolitiska mål.

Under en övergångstid behöver intensiteten i jordbruket sänkas av
miljöskäl. Av allt att döma kommer det emellertid inte att behöva vara
bestående. Den forskning som pågår om jordbrukskemikalier kommer att ge
ökade kunskaper om riskerna på kort och lång sikt. Utveckling av tekniken
för exaktare dosering och användning av handelsgödsel kommer att kunna
minska läckaget. Vidare kommer nya bekämpningsmetoder och framsteg
inom växtförädlingen att kunna minska behovet av bekämpningsmedel.
Sammantaget bör detta leda till sänkt kemikalieanvändning och förbättrad
miljö utan att avkastningen blir lägre.

Hänsynen till miljön kommer i framtiden att sätta gränser för all
näringsverksamhet. Det gäller även på jordbrukets område, och det är en
viktig uppgift för den nya jordbruksutredningen att precisera dessa.

d. Djuretik

Djurskyddet är en viktig etisk fråga. Det är angeläget att vi är uppmärksamma
på de ständigt pågående förändringarna av djurhållningen så att vi
förhindrar att djur behandlas illa.

Det moderna avelsarbetet, som alltför ensidigt varit inriktat på att uppnå
allt högre avkastning, har gjort djuren känsligare för miljöstörningar och
infektioner. Vi kan inte tillåta att högre avkastning uppnås till priset av
ständig och ökande medicinering av djuren, och vi bör ta avstånd från den
teknik med genmanipulation som nu står för dörren.

Det är också viktigt att se till att djuren i större omfattning än som nu är
vanligt vid modern animalieproduktion kan få utlopp för sina naturliga
beteenden. Regeringen har nyligen lagt fram ett förslag till modernisering av
djurskyddslagen från 1944. Grundtanken är att tekniken skall anpassas till
djuren och inte tvärtom. Vi stödjer denna inriktning.

e. Livsmedelskvalitet

Mot. 1987/88

Jo205

Alltför länge har betalningen till jordbruket premierat kvantitet på bekostnad
av kvalitet. Forskning och utveckling har anpassats härtill. Livsmedels

15

överskotten har ökat men kvaliteten har inte förbättrats i motsvarande grad.
Även om kvalitet är ett svårdefinierat begrepp - livsmedelshygien m. m. går
t. ex. att mäta objektivt, medan smak, konsistens m.m. utgör subjektiva
värderingar - så har debatten i massmedia gjort konsumenten mer kvalitetsmedveten,
vilket i sin tur har påverkat produktionen. Exempel härpå är att
spannmålets falltal och proteinhalt- som bestämmer mjölets bakningsförmåga
- nu påverkar priset mer, och att större prisavdrag sker för kött från sjuka
och stressade djur och för mjölk med högt celltal, vilket är ett tecken på
juverinflammation. Växtförädling och djuravel är nu mer än tidigare
inriktade på att förbättra kvaliteten.

Generellt har svenska livsmedel hög kvalitet, vilket dock inte innebär att
de ej ytterligare kan förbättras. Den moderna storskaliga livsmedelsindustrin
använder sig av en del tillsatser såsom konserveringsmedel och färgämnen,
vilkas långsiktiga påverkan vi inte är säkra på. Vidare kan miljöförstöringen i
vissa fall påverka livsmedlens kvalitet.

En undersökning som Sifo gjorde för socialstyrelsen 1985 visade att
livsmedlens färskhet värderades högst av konsumenterna. Detta förhållande
kan kanske leda oss tillbaka till fler lokala småskaliga livsmedelsföretag,
vilket skulle minska användningen av konserveringsmedel och öka livsmedelsberedskapen.
Vi har kunnat notera att gårdsbutiker uppskattats av
konsumenterna. Det beror också på att man önskar veta både livsmedlens
ursprung och på vilket sätt de producerats.

Det är viktigt att samma kvalitetskrav ställs på utländska livsmedel som på
svenska, att krav ställs på en fullgod märkning av livsmedel och att
livsmedelskontrollen är effektiv, vidare att barnen i skolan får en allsidig
utbildning i kost- och hälsofrågor samt att de får lära sig grunderna för
matlagning.

Produktvalet bör överlämnas till den enskilde konsumenten.

Förändringar i förhållande till nuvarande politik

Vi har i det föregående redovisat folkpartiets önskemål att återgå till mer av
marknadsekonomi på jordbrukets område med så fåtaliga inskränkningar
som möjligt. Vi har angett på vilka områden vi kan tänka oss sådana. I det
följande beskrivs i vilka praktiska hänseenden den jordbrukspolitik som
folkpartiet eftersträvar skiljer sig från vår nuvarande.

a. Fri prisbildning på jordbruksprodukter

Prisregleringslagen är stommen i nuvarande jordbrukspolitik. Priserna
fastställs i administrativ ordning, och lantbrukarna erhåller avsättningsgarantier.

Det finns naturligtvis vissa fördelar med ett sådant system. Eftersom
lantbrukarna utgör en stor småföretagargrupp, som producerar ett litet,
nästan enhetligt sortiment, är det inte tänkbart att varje företagare ägnar sig
åt marknadsföring. Storleken av en lantbrukares produktion påverkas av
irrationella faktorer såsom väderlek, miljöstörning m.m., och därför kan det
vara bra att han/hon i alla fall vet på vilken nivå produktpriset kommer att
ligga.

Mot. 1987/88

Jo205

16

Men vi har tidigare påvisat att nuvarande system ger den enskilde
lantbrukaren felaktiga signaler. Det kan för hans del vara lönsamt att söka
öka sin produktion trots att den sammantagna överskottsproduktionen
kostar näringen och staten stora belopp att exportera. För närvarande kostar
det årligen ca 1,5 miljarder kronor att avyttra spannmålsöverskottet på
världsmarknaden.

Med gränsskydd men fri prisbildning kommer produktionen att anpassa sig
till konsumtionen i vårt land, och de lantbrukare som är effektivast på att
producera en vissa vara kommer att fortsätta härmed. De andra, som finner
att de inte med lönsamhet kan producera till den nivå som priset stabiliserar
sig på, får försöka att finna någon annan produkt. Till en sådan omställning
underlättar den basinkomst som vi i form av arealersättning vill ge
lantbruket.

Den föreslagna omläggningen kommer naturligtvis att ställa krav på
allmänt goda företagaregenskaper hos lantbrukarna, men den kommer också
tillsammans med övriga krav i denna motion att befria från den tvångströja
otaliga regleringar lagt på lantbrukarna. Det kommer att leda till utveckling
av hela näringen. Ytterst handlar förändringen om att renodla företagarrollen
för lantbrukarna. Det går inte att både kräva samma frihet att fatta egna
beslut som småföretagare regelmässigt har och att samhället skall garantera
”lönen”. Löntagaren har en säker inkomst men mindre frihet i sitt arbete.

Huvudproblemet med fri prisbildning på den svenska marknaden är att det
inte finns någon konkurrens inom mjölknäringen - strukturrationaliseringen
har lett fram till ett fåtal stora kooperativa mejerier, sårbara från beredskapssynpunkt
- eller inom sockerproduktionen, där Volvo-ägda Cardo i praktiken
har monopol på insamling och förädling. Under en övergångsperiod får
vi sannolikt ha kvar någon form av administrativt fastställda priser på dessa
områden.

Statens jordbruksnämnd - som företräder staten vid nuvarande prisförhandlingar
- synes också behöva behålla en avdelning, som dels säljer
importrätter på varor som inte produceras i vårt land, dels övervakar den
inhemska produktionsvolymen och säljer importrätter när det inhemska
priset på någon produkt i en bristsituation stiger till ”oskälig nivå”.

Det finns anledning för den nya jordbruksutredningen att analysera om
man av beredskaps- eller andra skäl bör stimulera en övergång till en mer
småskalig konkurrerande verksamhet inom mjölk- och sockernäringarna.
Det skulle underlätta övergång till fri prisbildning även på dessa områden.

b. Jordförvärvslagen

Regeringen tillsatte hösten 1986 en ensamutredare som på kort tid lade fram
ett förslag till förändring av jordförvärvslagen. Folkpartiet kritiserade detta
förfarande och framhöll att det borde ha gjorts en utvärdering i vilken
omfattning 1979 års jordförvärvslag uppfyllt de mål som ställts upp. Vi kunde
påvisa att två av målen, att ”stärka sambandet mellan ägande och brukande”
och att ”stå i överensstämmelse med de regionalpolitiska strävandena”, inte
hade uppnåtts; under tiden som lagen varit i kraft har antalet arrenden ökat
och landsbygden har avfolkats. Vi var benägna att tro att en utvärdering

Mot. 1987/88

Jo205

17

skulle påvisat att målen bättre skulle ha uppnåtts utan jordförvärvslag.

De ändringar i jordförvärvslagen som trädde i kraft den 1 juli 1987 syftar
till att öka de regionalpolitiska strävandena på bekostnad av strukturrationalisering,
minska antalet avslag på förvärvsansökningar och att förenkla
handläggningsförfarandet. Vi tycker att det är steg i rätt riktning men vi hade
velat gå längre.

Vi anser att den nya jordbruksutredningen på ett förutsättningslöst och
allsidigt sätt skall pröva om det alls finns något behov av en lagstiftning, som
inskränker rätten att förvärva jordbruksfastighet. Vi tror att denna prövning
kommer att leda till förslag att avskaffa förvärvsprövningen för fysiska
personer.

Ett avskaffande av förvärvsprövning för fysiska personer kan riskera leda
till att fritidsboendet på landsbygden ökar på bekostnad av angeläget
permanentboende. Kapitalstarka personer med stora inkomster kan lockas
till förvärv av jordbruk av det motivet att de kan kvitta inkomster mot
underskott i jordbruk uppkommet genom t. ex. lyxrenovering av mangårdsbyggnad.
Denna risk kan dock elimineras genom andra metoder än generell
förvärvsprövning.

c. Minskad statlig byråkrati

Avvecklingen av större delen av lagen om prisreglering och av jordförvärvslagen
skulle påtagligt minska behovet av statlig administration inom jordbruket.

Lantbruksnämnderna bör avvecklas som fristående länsorgan och deras
rådgivande verksamhet överföras till hushållningssällskapen. De övriga
funktioner hos lantbruksnämnderna som behöver finnas kvar bör överföras
till länsstyrelserna.

d. Övrigt

Produktionen av livsmedel - i jordbruket såväl som i övriga delar av
livsmedelskedjan - syftar ytterst till att tillgodose konsumenternas behov.
Från liberal utgångspunkt är det självklart att enskilda människor har olika
önskemål och behov, och att varje människa bäst själv kan avgöra hur
behovet lämpligast tillgodoses.

Jordbruksregleringarna har hämmat konsumenternas fria varuval. När
avreglering sker, och lantbrukaren frigörs som företagare, sätts konsumenten
åter i centrum. Vi förutspår en intensiv landsbygdsutveckling i avregleringens
spår.

Antalet heltidsjordbrukare minskar troligen, samtidigt som deltids- och
kombinationsjordbrukarna ökar i antal. Vi ser positivt på denna utveckling.
Deltidslantbrukaren har vidare större förutsättningar att klara en ekonomisk
svacka för jordbruket, att ställa om sin produktion och hitta nischer.

Det kan rör sig om att erbjuda konsumenter kommersiell självplockning,
arrenden av odlingslotter och fiskevatten, inackordering av djur, semesterveckor
på bondgård m. m. All sådan aktivitet leder till värdefull ökad
kontakt mellan stads- och landsbygdsbefolkning.

Mot. 1987/88

Jo205

18

Efter folkpartimotion sker nu en översyn av fastighetsbildningslagen för
att bl. a. möjliggöra att några hektar mark får tillföras bostadsfastigheter på
landsbygden. Det kommer att öka permanentboendet på landsbygden av
familjer med fritidsintresse för hästar m. m.

Det har under senare år från olika håll riktats kritik mot den storskaliga
animalieproduktionen. Den kritiken har delvis varit osaklig och överdriven.
Vi anser inte att några särskilda inskränkningar skall belasta företag bara för
att de är stora och rationella.

Däremot kan, som vi tidigare påpekat, de miljöproblem som uppkommer
vid hantering av stora gödselmängder, ökade infektionsrisker i stora
anläggningar och behovet att av försvars-, beredskaps- eller regionalpolitiska
skäl fördela produktionen över hela landet, motivera begränsningar. Men
eftersom vi vill öka marknadsekonomin inom jordbruket vill vi betona att de
eventuella restriktioner som jordbruksutredningen föreslår mot den storskaliga
animalieproduktionen skall vara sakligt motiverade.

Årets jordbruksproposition

Vi har i det föregående framhållit att vi behöver förändra jordbrukspolitiken
genom samlade grepp i en ny jordbruksutredning. Men vi behöver redan nu
där det är möjligt ta steg i rätt riktning.

Budgetpropositionen på jordbrukets område för verksamhetsåret 1988/89
följer en traditionell uppläggning. Tyvärr saknas konstruktiva förslag för att
minska de växande problemen med spannmålsöverskottet.

Överskottsarealen

1985 års jordbrukspolitiska beslut innebar bl. a. att staten under en femårstid
skulle ta ett delansvar för spannmålsöverskottet. Under denna tid förväntades
överskotten sjunka bl. a. på grund av forskning och utveckling av
alternativa grödor. Vi vet nu att det kommer att ta betydligt längre tid och
samtidigt har beräknade kostnader mångdubblats. Den statliga s. k. intensitetsgruppen
skriver i sin rapport (Ds Jo 1987:3 s. 6): ”Kostnaderna för
överskotten har under de senaste åren ökat kraftigt till följd av de dramatiska
prisfall som inträffat på världsmarknaden. Under överskådlig tid förväntas
inte någon höjning av världsmarknadspriserna.” Vi har i tidigare jordbruksmotioner
gjort samma bedömning och framhållit att vi kraftfullt måste söka
begränsa vårt spannmålsöverskott.

Regeringens insatser för att begränsa spannmålsöverskotten har hittills
bestått i överenskommelser med LRF om frivillig träda. Trädan 1987 innebar
att spannmålsodling uteblev på ca 100 000 ha, men den hade en från
miljösynpunkt olycklig uppläggning, eftersom den inte var förenad med krav
på att marken skulle vara täckt med s. k. fånggröda för att förhindra
kväveläckage. För de närmaste åren har överenskommelse träffats om ett
treårigt trädesprogram benämnt Omställning 90. Marken skall nu vara
besådd med gröda som inte omfattas av prisreglering, och de markägare som
önskar plantera skog på överskottsareal kan på en gång få ut de tre årens
trädesersättning.

Mot. 1987/88

Jo205

19

Vi kan inte avhålla oss från att uttrycka förvåning över det förhållandet att
vi sedan 1985 lagt ned 100-tals miljoner på forskning om alternativ till
spannmålsodling utan att vi gjort några framsteg. Det mest hållbara i dag liksom
1985 - är skogsplantering på överskottsareal. Skall vi fram till
sekelskiftet kunna påräkna skogsplantering på 15-20 % av överskottsarealen
- ca 100 000-150 000 ha - så måste vi öka stimulansen. Det tar tid att få
fram erforderligt antal plantor. Vi föreslår därför från folkpartiets sida att vi
ökar ersättningen till dem som är villiga att skogsplantera till fem års
trädesersättning. Det motsvarar allt efter jordens godhetsklass en summa på
5 000—12 000 kr., och beloppen bör som tidigare utgå av regleringsmedel.

För export av 1985,1986 och 1987 års spannmålsöverskott har staten efter
riksdagsbeslut bidragit med 338,460 resp. 350 milj. kr. I årets budgetproposition
anger regeringen ett förslagsanslag på 1 000 kr. med motivering att
beloppet bör slutligt fastställas när överskottskvantitet och världsmarknadspris
är kända. Vi avstår från att nu föreslå ett preciserat belopp men yrkar att
riksdagen förelägger regeringen att i vårens prisregleringsproposition - då de
preliminära spannmålspriserna skall fastställas - redovisa en uppskattning av
statens delansvar för exportkostnaderna för 1988 års skörd.

Lantbruksnämnderna

I budgetpropositionen föreslås förhöjda anslag till lantbruksstyrelsen och
lantbruksnämnderna. Vi anser att anslaget till lantbruksstyrelsen kan sänkas
med 3 milj. kr. och till lantbruksnämnderna med 20 milj. kr. i förhållande till
regeringens förslag.

Vi motiverar vårt förslag med att arbetsuppgifter minskat med anledning
av den nya jordförvärvslagen, att lantbruksnämnderna bör minska sin
rådgivning till förmån för hushållningssällskapens avgiftsfinansierade och att
vi föreslår upphävande av återstående investeringsförbud för djurstallar,
som vi anser är principiellt felaktigt och som genom dispensansökningar
orsakar byråkratiskt arbete för lantbruksnämnderna.

Även bidraget till jordbrukets rationalisering bör enligt vår uppfattning
kunna minskas med 5 milj. kr.

Markförsäljning

Jordfonden har för närvarande markinnehav för ca 300 milj. kr. Med
tillämpning av de principer för statens egendomsförvaltning som vi utvecklar
i partimotionen om den ekonomiska politiken samt det minskade behovet av
storleksrationalisering av jordbruksfastigheter anser vi att jordfonden bör
kunna sälja en betydande del av sin mark. Det bör vara möjligt att minska
tillgångarna med 50 milj. kr. och att motsvarande belopp av de 367 milj. kr.
som fonden disponerar betalas in till statskassan.

Livsmedelssubventioner

Mot. 1987/88

Jo205

I början av 1970-talet infördes livsmedelssubventioner för att skydda
barnfamiljerna mot snabba prisökningar på baslivsmedel. Subventionerna

20

kommer emellertid alla hushåll, och inte endast barnfamiljerna, till del. Om
man vill förbättra barnfamiljernas situation är det bättre att som folkpartiet
föreslagit ge stöd direkt i form av barnbidrag och vårdnadsbidrag. De flesta
livsmedelssubventionerna har avvecklats.

Regeringen föreslår nu för andra året en minskning av mjölksubventionerna,
denna gång med 250 milj. kr. vilket motsvarar 19 öre/liter i pariledet.
Åtgärden motiveras med behov av omprioritering i budgeten för att skapa
resurser för andra insatser.

Folkpartiet motsätter sig detta förslag. Det viktiga för oss är att ge
barnfamiljerna ett väsentligt direkt nettotillskott efter skatt och efter det
hänsyn tagits till prishöjning på mjölk. Först i samband därmed är folkpartiet
berett att avveckla mjölksubventioner.

Beredskapslagring

Sedan 1986 har statens kostnader för beredskapslagring av livsmedel m. m.
minskat genom utförsäljning av lager. För kommande budgetår beräknas
lagringskostnaderna uppgå till 217 milj. kr., varav ca 73 milj. kr. finansieras
genom lagerminskning.

Med hänsyn till att livsmedelsproduktionen i landet minskat - när det
gäller spannmål kommer den att minska - på grund av exportförluster så har
lagringskapacitet frigjorts inom handeln. Det finns skäl att utreda om
beredskapslagringen kan effektiviseras genom att partihandeln - liksom för
oljeprodukter - föreläggs att svara härför. Även om handeln i sin prissättning
kommer att kompensera sig för dessa kostnader, så tror vi att de blir lägre
genom att lagring kommer att ske där förbrukning i fredstid äger rum. Vidare
blir lageromsättningen enklare - man behöver inte frakta varor till och från
friliggande lager.

Vi föreslår en översyn i syfte att kartlägga för- och nackdelar med ett
sådant system.

Norrlandsjordbruket

Folkpartiet har alltid betonat jordbrukets stora betydelse som bas för
kombinationsverksamhet i glesbygd. Därför är det angeläget att det finns
förutsättningar att bedriva jordbruk över hela landet. I samband med
behandlingen av det s. k. Norrlandsstödet för budgetåret 1986/87 i jordbruksutskottet
beslöt ett enigt utskott att föreslå riksdagen att av regeringen
begära en utredning av stödformerna för att bl. a. stärka kombinationsjordbruket.

Detta resulterade i att regeringen efter en mycket summarisk utredning
förra året föreslog att för budgetåren 1987/88-1989/90 skulle avsättas 100
milj. kr. som särskilt stöd till bl. a. kombinationsjordbruk. Folkpartiet ansåg
i likhet med övriga borgerliga partier att utredningen var för mager och
beloppet för litet för att omfatta tre år.

I årets budgetproposition har regeringen föreslagit ett ytterligare anslag på
80 milj. kr. för treårsperioden samt dessutom räknat upp det ordinarie
Norrlandsstödet med 3 %, från 510 milj. kr. till 525 milj. kr.

Mot. 1987/88

Jo205

21

Vi accepterar detta men vill ha en grundligare utredning av det särskilda
stödet, nu tillsammans med en utvärdering av första årets insatser.

Hemställan

Med anledning av vad som ovan anförts hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär en parlamentarisk utredning
som i enlighet med de grundtankar som framförts i motionen utarbetar
förslag till en ny jordbrukspolitik med mindre regleringar och ökad
miljöhänsyn,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
stimulansen till skogsplantering på överskottsmark i enlighet med
villkoren för s. k. Omställning 90 bör ökas till fem års ersättningar,

3. att riksdagen begär att regeringen i vårens prisregleringsproposition
preciserar statens bidrag till exportkostnaderna för 1988 års
skörd,

4. att riksdagen upphäver lagen om tillfälligt förbud mot nybyggnad
av djurstallar,

5. att riksdagen hos regeringen begär en förutsättningslös översyn
av jordförvärvslagen enligt vad som anförts i motionen,

6. att riksdagen anvisar ett i förhållande till regeringens förslag med
3 milj. kr. minskat anslag till lantbruksstyrelsen på 59 102 000 kr.,

7. att riksdagen anvisar ett i förhållande till regeringens förslag med
20 milj. kr. minskat anslag till lantbruksnämnderna på 216 665 000
kr.,

8. att riksdagen anvisar ett i förhållande till regeringens förslag med
5 milj. kr. minskat anslag till jordbrukets rationalisering på 35 milj.
kr.,

9. att riksdagen hos regeringen begär uppdrag till jordfonden om
markförsäljning på ca 50 milj. kr. och att 50 milj. kr. av fondens medel
överförs till statskassan,

10. att riksdagen anvisar ett i förhållande till regeringens förslag
med 250 milj. kr. ökat anslag till ersättning till följd av livsmedelssubventioner,

11. att riksdagen hos regeringen begär en utredning för att klarlägga
lämpligheten av att partihandeln övertar skyldigheten att beredskapslagra
livsmedel m. m.,

12. att riksdagen hos regeringen begär redovisning av första årets
insatser enligt anslaget Särskilda åtgärder för jordbruket i norra
Sverige.

Stockholm den 15 januari 1988
Bengt Westerberg (fp)

Ingemar Eliasson (fp) Kerstin Ekman (fp)

Karin Ahrland (fp) Birgit Friggebo (fp)

Anne Wibble (fp) Jan-Erik Wikström (fp)

Lars Ernestam (fp)

Mot. 1987/88

Jo205

22