Motion till riksdagen
1987/88:Jol2

av Lars Ernestam m. fl. (fp)

med anledning av prop. 1987/88:128 om

miljöförbättrande åtgärder i jordbruket, m. m.

Folkpartiet har i de tre senaste årens jordbruksmotioner krävt att en ny parlamentarisk
jordbruksutredning tillsätts som får i uppdrag att utarbeta en ny
jordbrukspolitik med ökad miljöhänsyn och minskade regleringar.

De viktigaste skälen till att vi kort tid efter det att föregående utredning
lagt fram sitt slutbetänkande - Livsmedelskommittén (LMK) 1984 - begär
en ny är följande:

• LMK fick för kort tid på sig. Man samlade in data och företog analyser
men fick ej tid att utarbeta ett samlat förslag till en ny politik.

• En kort tid efter det att LMK upplösts förändrades väsentliga förutsättningar.
Bl. a. sjönk världsmarknadspriserna kraftigt vilket fått till
följd att exportkostnaderna för överskottsspannmålen ett normalår uppgår
till ca 1,5 miljarder i stället för 400 milj. kr. som LMK beräknade.

• Vid riksdagens jordbrukspolitiska beslut 1985 räknade man med att
spannmålsöverskottet genom olika alternativ skulle vara eliminerat på
fem år. Vi minskar nu temporärt överskotten genom trädesavtal men det
står klart att vi inte kommer att ha några självklara alternativ vid periodens
utgång.

• Jordbrukets betydelse ligger inte bara i dess uppgift att producera livsmedel.
Det är också av avsevärd vikt för vårt lands beredskap och försvar,
för regionalpolitiska strävanden, för turism och friluftsliv. En förändrad
jordbrukspolitik måste därför grundas på en helhetssyn. Det går inte att
fortsätta på den väg regeringen nu valt, att med snabba expertutredningar
partiellt reformera jordbruket genom pålappningar på den befintliga,
allt mer oöverskådliga regleringsmassan. En sittande utredning
har lättare att avge delförslag som präglas av en helhetssyn.

Tyvärr anser jordbruksministern att han inte vill ta initiativ till en ny utredning
förrän de fem år som man 1985 planerade för har gått till ända. Härigenom
går värdefull tid förlorad.

Miljöeffekter

I proposition 1987/88:128 om miljöförbättrande åtgärder i jordbruket,
m. m. lägger regeringen fram en rad förslag som ligger i linje med det synsätt
vi redovisat i våra motioner. Huvudmålet är att minska läckage av jordbrukskemikalier.

Kraftfulla åtgärder är nödvändiga för att komma till rätta med över

gödningen och minska havsföroreningarna. Riksdagens majoritet kritisera- Mot. 1987/88
de i höstas regeringen för att det av riksdagen beställda aktionsprogrammet Jol2
mot havsföroreningar försenats. Folkpartiet presenterade - både i januari
1987 och i januari 1988 - förslag som skulle bidra till minskad övergödning.

BI. a. föreslogs en höjning av gödsmedelsavgiften och inrättande av marina
reservat. Vi beklagar att regeringens förslag inte kommer förrän nu men
välkomnar i huvudsak de åtgärder som föreslås i denna proposition.

Vi vill inledningsvis peka på de ytterligare miljöförbättringar som kan
uppnås med Folkpartiets förslag.

En samlad ny jordbrukspolitik bör öka miljöhänsynen men även minska
regleringarna. Genom prisregleringslagen garanterar staten priser och avsättning.
Enligt Folkpartiets uppfattning bör lagen om möjligt avskaffas, eftersom
den stimulerar den enskilde bonden att öka exempelvis sin spannmålsproduktion
trots att överskotten måste exporteras med stora förluster.

För att i någon mån förhindra detta innehåller jordbruksregleringen även
ett stort antal ”antistimulanser”. För spannmålsodling rör det sig bl. a. om
trädesersättning, skogsplanteringsersättning och som i den aktuella propositionen
miljöavgifter på handelsgödsel och bekämpningsmedel.

Det är inte möjligt att utan vidare ta bort prisregleringslagen. Folkpartiet
har dock lagt fram en rad förslag som vi önskar att den nya jordbruksutredningen
skall bearbeta. Bland annat har vi föreslagit att en generell arealersättning
införs för att ersätta jordbruket för de nyttigheter som produceras
utöver livsmedel och som angivits ovan. Vi har också framhållit att
vi tror det är möjligt att i samband med införande av en arealersättning avskaffa
prisregleringslagen och släppa prisbildningen fri inom landet. Då
kommer produktionen att anpassa sig till konsumtionen i vårt land och de
lantbrukare som är effektivast på att exempelvis producera spannmål kommer
att fortsätta härmed. De övriga, som finner att de inte med lönsamhet
kan producera till den nivå som priset stabiliserar sig på, får söka finna någon
annan produktion. Arealersättningen underlättar en sådan omställning.

Eftersom läckaget av jordbrukskemikalier till största delen är förknippade
med spannmålsodling så skulle vi åstadkomma en påtaglig minskning om
vi på det sätt folkpartiet föreslår uppnår balans mellan produktion och konsumtion
i vårt land. Ett annat sätt att minska läckaget är att förändra relationen
mellan produktpris och insatsmedel i form av handelsgödsel och bekämpningsmedel
så att användningen av insatsmedel minskar. Förslaget att
höja miljöavgiften på handelsgödsel och bekämpningsmedel med 5 % har
detta syfte. Vi kan i det sammanhanget konstatera att folkpartiets förslag
om arealersättning skulle få ännu större effekt. På lantbruksuniversitetet
har man beräknat att en arealersättning på 1 000 kr./ha skulle kunna minska
spannmålspriserna med ca 30 öre/kg. Det motsvarar 20-25 % av priset och
förändrar relationen mellan produktpris och insatsmedel mer än den ökade
miljöavgiften.

I ett viktigt avseende kommer bristen på helhetssyn i samband med den
aktuella propositionen att leda till ökade problem för jordbruket. Miljöåtgärderna
införs i ett läge när jordbrukets ekonomi är mycket pressad och
kraven på ökad lagringskapacitet för stallgödsel kommer tillsammans med

en fördubbling av miljöavgifterna att leda till ökade kostnader. Det har be- Mot. 1987/88

räknats att höjningen av miljöavgifterna kommer att leda till en kost- Jol2

nadsökning av 2-4 öre/kg producerad spannmål.

Lantbrukarna är inte någon enhetlig grupp. Gårdsstorlek, produktionsinriktning
och belåning varierar starkt, och de har därmed olika förutsättningar
att klara kostnadsökningar. Spannmålsodlingen har i dag den
sämsta lönsamheten och störst problem har de lantbrukare som med stora
lån förvärvade spannmålsgårdar på 70-talet och början av 80-talet då optimismen
inom näringen var stor och staten generös med lånegarantier. Som
framgår av propositionen får höjningen av miljöavgifterna låg effekt om
denna får slå igenom i prisökning på produktionen. Men kan vi inte finna
något annat sätt för kostnadskompensation så föreligger enligt vår uppfattning
en uppenbar risk för att ett stort antal nystartade lantbrukare går i
konkurs.

Kalkning

Till detta kommer ett annat problem som endast antydes i propositionen.

När det talas om vårt jordbruks negativa miljöpåverkan så uppmärksammas
sällan att det är vårt jord- och skogsbruk som får ta kostnaderna för det kemiska
nedfall som utländsk och inhemsk industri åstadkommer. När ekonomin
är dålig för spannmålsbönderna så avtar kalkningen och den har varit
katastrofalt dålig under den senaste femårsperioden. Det resulterar i försämrat
PH-värde med sämre förmåga hos växterna att uppta näring som
följd och större risk för att kadmium och andra metaller frigörs. Från miljösynpunkt
är det därför oerhört angeläget att stimulera till ökad kalkning.

Arealersättning på försök

*

Genom 1985 års jordbrukspolitiska beslut fördelades kostnaderna under en
femårsperiod för överskottsspannmålen med 60 % på näringen och 40 % på
staten. Till skillnad från tidigare preciserades inte i årets budgetsproposition
det belopp som staten beräknas behöva bidra med för 1988 års skörd. Folkpartiet
krävde i sin jordbruksmotion att regeringen skall ange beloppet i vårens
prisproposition för jordbruket och det framgår av ett enigt betänkande
från jordbruksutskottet att utskottet förutsätter att så sker. Om statens bidrag
kommer att ligga på samma nivå som tidigare så föreligger det enligt
vad vi har erfarit möjlighet att av regleringsmedel betala ut en kalkningsstimulans
på ca 200 kr./ha i form av arealersättning under kommande budgetår.
Även om stimulansen betalas ut 1988/89 bör för att undvika byråkrati
lantbrukarna själva få avgöra kalkningstidpunkt.

Det kan finnas administrativa problem med att betala ut arealersättning
för all åkermark, men erfarenhet finns för landets ärtareal. Regeringen bör
därför få riksdagens uppdrag att pröva frågan och återkomma till riksdagen
med förslag.

27

Skogsplantering Mot. 1987/88

Regeringen föreslår i propositionen att huvuddelen - ca 200 milj. kr. - av de
medel som inflyter genom fördubblade miljöavgifter skall utgå som bidrag
till stallgödselanläggningar i vissa län under de närmaste tre åren. På det sättet
ökar staten kostnaderna för spannmålodlarna som f. n. har mest ansträngd
ekonomi och små möjligheter att få kompensation och använder influtna
medel som bidrag till animalieproducenter som har bättre möjligheter
att få priskompensation för sina miljöåtgärder. Vi anser att det finns
bättre användningsområden för aktuella medel och delar de farhågor LRFordföranden
Bo Dockered framfört om att gödselvårdsinvesteringar på en
miljard under en treårsperiod kommer att skapa en överhettning som driver
priserna på betongelement i höjden.

Vi föreslår i stället att 180 av beräknade 200 milj. kr. får användas för att
stimulera lövskogsplantering på åkermark i slättbygder. Lövskog är att föredra
framför granskog från miljösynpunkt bl. a. eftersom lövträden bidrar till
att bromsa försurningen. Omställning 90 medger att de lantbrukare som är
villiga att skogsplantera åkermark omgående får ut de tre årens trädesersättning.
Vi har i januari 1988 i vår jordbruksmotion framhållit att tre års
trädesersättning inte är tillräckligt utan föreslagit att stimulansen bör höjas
till fem år för att få genomslag. Kan vi under en treårsperiod få 1000020000
ha åkermark i slättbygder skogsplanterad så skulle båda vara positivt
för landskapsbilden och produktionen av lövträdsplantor. Vidare är det positivt
för spannmålsodlarna som släpper till medlen att mark överförs till annan
produktion som tar ca 50 år att bli skördemogen.

Hittills har bidrag inom ramen för Omställning 90-programmet i alltför
hög grad utgått för barrskogsplantering i mellanbygder, där det finns starka
skäl att söka behålla de öppna landskapsytor som finns kvar. Enligt vår uppfattning
bör en ökad skogsplantering i första hand komma i fråga i slättbygder
där de marker som i störst utsträckning bidrar till överskottsproduktionen
finns.

Det har från naturvårdshåll vidare hävdats att bidragen i vissa fall motverkat
syftet med det s.k. NOLA-programmet, dvs. åtgärder för att säkra
naturvårdsobjekt i odlingslandskapet. Mot den bakgrunden bör riksdagen
uttala att statsbidrag inte bör utgå till åtgärder som motverkar starka naturvårdsintressen.
Vi föreslår också att ytterligare 20 milj. kr. av miljöavgiftsmedlen
utöver vad regeringen föreslår avsätts för naturvårdsåtgärder i
odlingslandskapet så att bevarandeintressena kan få en starkare ställning
vid beslut om markanvändning, särskilt i mellanbygderna.

Vi har tidigare framhållit att några klara alternativ till spannmålsodling
ännu inte kan skönjas. Eftersom det råder stor brist på pappersråvara är
skogsplantering det säkraste och det har varit känt under hela den tid som
jakten på alternativ har pågått. Då vi har anledning att räkna med ökad
arealavkastning även i framtiden borde vi lägga fast en målsättning att ha
skogsplanterat mellan 100000-200000 ha åkermark i slättbygd fram till sekelskiftet.

28

Hemställan Mot. 1987/88

Jol2

Med hänvisning till vad ovan anförts hemställer vi

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförs om jordbrukspolitikens inriktning och miljöeffekter,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförs om ökad kalkning,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförs om arealersättning på försök,

4. att riksdagen avslår regeringens förslag om statsbidrag till
gödselvårdsanläggningar,

5. att riksdagen beslutar anslå 180 milj. kr. av miljöavgiftsmedlen
för stimulans av lövskogsplantering i slättbygd,

6. att riksdagen beslutar anslå ytterligare 20 milj. kr. utöver vad
regeringen föreslagit för naturvårdsåtgärder i odlingslandskapet under
perioden 1988/89-1990/91,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförs om att statsbidrag till barrskogsplantering inom ramen
för Omställning 90-programmet inte skall utgå för åtgärder som strider
mot starka naturvårdsintressen,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförs om ett mål för skogsplanteringen på åkermark i slättbygd
fram till sekelskiftet.

Stockholm den 24 mars 1988

Lars Ernestam (fp)

Bengt Rosén (fp) Anders Castberger (fp)

Leif Olsson (fp)

29