Motion till riksdagen
1987/88 :Fi322

av Stig Josefson m. fl. (c)

om den kommunala skatteutjämningen Mot.

1987/88
Fi322 —324

Sammanfattning

Syftet med skattekraftsutjämningen, i dagligt tal kallad skatteutjämningen,
är enligt centerns mening att ge kommunerna lika ekonomiska förutsättningar.
Samma servicenivå och samma effektivitet skall resultera i lika skattesatser.

Centerförslagen rörande skatteutjämningen är inriktade på två olika
tidshorisonter. Den första tax sikte på det kommunala budgetåret 1989. Förslagen
till denna del inriktas på att förhindra att skattekraftsutjämningen
dräneras på pengar och därmed får minskande betydelse i fördelningspolitiken.

Centerns förslag för 1989 kan sammanfattas enligt följande:

Prutningarna på skatteutjämningen i regeringsförslaget avvisas.

Centerförslaget tillför skatteutjämningen 1 200 milj. kr. utöver regeringsförslaget,
vilket innebär att systemet för 1989 fördelar ca 16 000 milj. kr.

Centern godtar inte att kommunsektorn utsätts för sparåtgärder som ensidigt
drabbar kommuner och landsting med den lägsta skattekraften.

Centerförslagen syftar till att förhindra de omfattande höjningar av kommunalskatten
som regeringsförslaget leder till för ett stort antal kommuner
och landsting med låg egen skattekraft.

En allmän försämring av grundgarantin på landsting och kommuner
med låg egen skattekraft måste undvikas vid en tidpunkt då kommunerna
och landstingen ställs inför alltmer svårbemästrade uppgifter inom framför
allt vård- och omsorgssektorn.

Den andra tidshorisonten syftar till en mer omfattande reform vars inrikting
beskrivs mer utförligt i vår partimotion 1987/88 om skatterna.

Vi kräver en snabbutredning så att en reform av den kommunala skattekraftsutjämningen
kan träda i kraft samtidigt med den aviserade skattereformen.

Målsättningen skall därvid vara att få en mer jämlik och rättvis fördelning
av de totala ekonomiska resurser som kommunsektorn disponerar.

Centerpartiet anser också att hela det statliga bidragssystemet skall läggas
om. De specialdestinerade bidragen bör föras över till den kommunala
skatteutjämningen. Bidraget bör utgå efter faktorer som kommunerna inte
själva kan påverka, såsom skattekraft, åldersstruktur och geografiskt läge.

I Riksdagen 1987/88. 3 sami. Nr Fi322—324

En sådan omläggning skulle bl. a. medföra
o att endast service och administrativ skicklighet skulle bli avgörande för
kommunens skattesats
o att en större rättvisa mellan invånare i olika kommuner skapas
o att den kommunala självstyrelsen förstärks genom att sambanden mellan
servicenivå och skattesats framträder tydligare än med nuvarande system
o att den statliga detaljregleringen kunde minskas och en rad lagar, regler
och bestämmelser kunde rensas ut
o att pengar för I 000-tals administrativa tjänster i verk och kommuner
skulle frigöras för annan produktivare service
o lokalt anpassade beslut ger bättre effektivitet och därmed bättre service
till lägre kostnad.

Mål för centerpartiets reformer rörande skatteutjämningen

Huvuddelen av samhällsverksamheterna handhas av kommuner och landsting.
Den övervägande delen av kommunverksamheterna avser grundläggande
samhällsservice såsom utbildning, sociala omsorger och sjukvård.
När det gäller att tillhandahålla sådan service har kommuner och landsting
ålagts samma skyldigheter gentemot medborgarna. Från jämlikhetssynpunkt
borde det då vara en självklarhet att servicen kunde tillhandahållas
på likvärdiga ekonomiska villkor. Skattekraftsutjämningen är ett medel att
nå detta mål.

Skatteutjämningen kan även värderas från många andra aspekter. En
sådan aspekt är den regionalpolitiska. Ingen statlig satsning har så effektivt
och så obyråkratiskt som skatteutjämningen medverkat till att skapa arbetstillfällen
i ekonomiskt resurssvaga regioner och kommuner.

Uppskattningsvis kan man räkna med att omfördelningen av pengar via
skatteutjämningen givit arbetstillfällen åt ca 100 000 människor — många i
kommuner med sviktande näringsliv och arbetsmarknad. Även om det i
många fall rör sig om deltidsarbeten — t. ex. inom omsorgsverksamheterna
och sjukvården — är de av allra största betydelse för de enskilda människorna
och för den lokala arbetsmarknaden.

Enligt centerns uppfattning skall skattekraftsutjämningen syfta till att ge
kommunerna möjlighet att hålla samma utdebitering då servicenivån och
effektiviteten i verksamheten är densamma.

Principen om lika ekonomiska villkor för kommunerna finns uttalad av
representativa organ inom det socialdemokratiska partiet och av partiets
företrädare.

Den socialdemokratiska partikongressen har uttalat följande:

De stora skillnaderna i kommunal utdebitering innebär flera icke godtagbara
orättvisor. Skatteutjämningssystemet skall därför reformeras. Skillnader
i kommunal utdebitering skall endast grundas på olika ambitioner i verksamheten.
Däremot skall skillnader som grundas på olika skattekraft elimineras.

Statsminister Ingvar Carlsson uttalade i nr 20 1987 av Landstingsvärlden
bl. a. följande:

Mot. 1987/88

Fi322

Till en del beror skillnader i skattesatserna inte på skilda servicegrader utan Mot. 1987/88

på skillnader i skattekraft. Sådana skillnader mäste utjämnas. Fi322

De förslag regeringen aktualiserar i fråga om skattekraftsutjämningen i
proposition 1987/88:100 står i mycket dålig överensstämmelse med den av
partikongressen och statsministern uttalade målsättningen.

Eftersom det samhällsekonomiska läget inte tillåter en mer omfattande
generell kommunal standardhöjning, t. ex. upp till den nivå som finns i
kommuner och landsting med den högsta egna skattekraften, måste utjämningen
i hög utsträckning åstadkommas genom en omfördelning av de olika
slag av ekonomiska resurser som kommunsektorn för närvarande disponerar.

Omdisponerbara resurser finns dels i form av s. k. överskattekraft, dvs.
det antal skattekronor varmed den egna skattekraften överstiger vad kommunen/landstinget
skulle erhålla i form av garanterat skatteunderlag, om
reglerna inom skatteutjämningen tillämpades. Dels finns omdisponerbara
resurser inom ramen för de speclaldestinerade statsbidragen. Dessa har en
klar tendens till att förstärka den ojämlikhet som har sin grund i olikheterna
ifråga om skattekraft. Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi konstaterar
helt frankt: "Kommuner med bäst ekonomi (skattekraft) får höga
bidrag. ”

Det bör noteras att man i Norge och Danmark fattat beslut om en omfattande
reformering av de specialdestinerade statsbidragen. I Norge och
Danmark får kommunerna statliga bidrag i form av generella bidrag utan
tvingande detaljregler.

Vi föreslår att den kommunala skattekraftsutjämningen utreds och att
förslag läggs om en ny utjämningsreform med inriktning enligt ovan.

Enligt centerpartiets uppfattning skall en sådan reform ingå i och utgöra
utgångspunkt vid en samlad skattereform.

Tidigare reformer inom skatteutjämningen

Mer genomgripande reformer inom skattekraftsutjämningen har genomförts
1966 och 1979.

Av skatteutjämningskommitténs betänkande (SOU 1985:61) framgår
bl. a. att skillnaden i genomsnittlig skattekraft mellan kommunerna inom
respektive utanför utjämningssystemet minskade från 20,5 procentenheter
1979 till ca 10,5 procentenheter 1983, då 1979 års reform var helt genomförd.
Skillnaden i genomsnittlig skattekraft krymptes för landstingskommunernas
del från ca 28 procentenheter till ca 13,5 procentenheter mellan
åren 1979 och 1983.

Centerpartiet har mycket aktivt verkat för förbättringar av skattekraftsutjämningen
såväl i olika utredningar som under reformernas genomförandeskede.
Den senaste och mest genomgripande reformen genomfördes mellan
åren 1979 och 1982 med centern i regeringsställning. Vi beklagar att
regeringen nu, liksom vid föregående riksmöte, lägger fram förslag som
innebär att resurserna för skattekraftsutjämnande åtgärder kraftigt beskärs
om man beaktar utvecklingen av statsutgifterna och penningvärdet. 3

Varför har skillnaderna i skattesats ökat sedan 1979? Mot. 1987/88

Fi322

Centerpartiet delar inte regeringens uppfattning att de konstaterade skillnaderna
ifråga om skattesats mellan länsgrupperna storstadslän, skogslän
och övriga län skulle bero på inriktningen av 1979 års skattekraftsutjämningsreform.
Regeringen har heller inte visat att skillnaderna skulle bero på
inriktningen av 1979 års reform.

Alla kommuner ingår inte i utjämningssystemet

Skillnaderna i skattesats mellan skogslänen och storstadslänen var 1979
0,94 kr. per skattekrona. För 1988 redovisar regeringen en skillnad på 1,82
kr. per skattekrona. Det är alltså fråga om en ökad skillnad på 88 öre.

År 1979 rådde i princip balans i utdebiteringen mellan skogslän och övriga
län, exklusive storstadslänen. För år 1988 redovisas en skillnad på 1,40
per skattekrona.

Som medeltal för länsgrupper uppgår således skillnaderna som mest till
ca 6 % av medelsutdebiteringen.

Det bör observeras att regeringen som motiv för sitt förslag att nu ändra
grundgarantierna särskilt åberopar skillnaderna i skattesatser mellan
skogslänen och övriga län inom skatteutjämningen. Här är skillnaden 1,40
per skattekrona.

Skillnaden mellan skogslänen och storstadslänen, som utgör 1,82 i skattesats
borde självfallet tilldra sig minst samma intresse. Det är emellertid
enligt vår uppfattning en avgörande felsyn att inte beakta servicenivå och
skattekraft i en sammantagen utvärdering.

Sedan 1979 har skattekraften i storstadslänen ökat med 18 kr. per invånare
utöver ökningen av medelskattekraften. Eftersom den totala skattesatsen för
storstadslänen är 30,63 kr. per skattekrona tillförs storstadsområdena härigenom
ekonomiska resurser av storleksordningen 1,7 miljarder kronor.

Ökningen motsvarar ungefär 1 kr. per skattekrona i skattesats eller nästan
ökningen av spännvidden mellan skattesatserna för skogslänen respektive
storstadslänen för åren 1979—1987.

Av vår redovisning framgår således att skillnaden i skattesats mellan
skogslänen och storstadslänen inte har samband med regelsystemet som
sådant. Skillnaden, eller den ökade spännvidden, beror i stället på att de
regler som tillämpas för kommunerna inom utjämningen /'«/eäger giltighet
för kommunerna utanför utjämningen.

Centerpartiet har uppfattningen att samtliga kommuner bör omfattas av
skatteutjämningens regler.

Olika servicenivå och effektivitet skapar skillnader i fråga om skattesats

Regeringen hävdar att den ökade spännvidden i skattesats inte beror på att
standarden på servicen utvecklats olika. I proposition 1987/88:100, bilaga
9, s. 93 sägs följande:

Det finns inte anledning anta att denna utveckling (dvs. den ökade spänn

vidden) beror på att standarden på servicen till medborgarna ökat så myc- Mot. 1987/88

ket mer i skogslänen än i andra delar av landet. Fi322

Som framgår av redovisningen i vår skattepolitiska motion är vi inte motståndare
till att det förekommer skillnader i skattesats mellan olika kommuner.
Sådana skillnader hänger samman med den kommunala självstyrelsens
principer, vilka bl. a. får till följd att kommunens innevånare själva skall
kunna väga servicenivå mot skattesats i kommunen. Denna princip hävdas
också i propositionen genom följande uttalande:

Skillnader i skattesats som beror på den standard som kommunen och
landstinget valt får givetvis accepteras.

Mot den bakgrunden är det anmärkningsvärt att regeringen inte ens gjort
sig besväret att studera utvecklingen av den kommunala verksamheten sådan
den redovisas i den offentliga statistiken. Av denna framgår att verksamheten
utvecklats mycket olika mellan olika län och olika länsgrupper.

Det är därför förvånande att regeringen utan närmare utredning kommer
fram till att nuvarande skillnader i skattesatser skulle ha sin grund i och
härledas från 1979 års skatteutjämningsreform. Som vi tidigare påpekat har
regeringen inte visat att 1979 års reform fått sådana effekter.

Vi har tidigare i vår redovisning pekat på några orsaker och omständigheter
som kan utgöra förklaring till att skattesatserna kommit att utvecklas i
olika riktning.

1. Alla kommuner/landsting ingår inte i utjämningen. Härav följer helt
naturligt att spännvidden i fråga om skattekraft leder till mycket stora skillnader
såväl i fråga om skattesats som servicenivå.

2. Mellanåren 1979 och 1987 har kommunerna utanför utjämningen haft
en starkare skattekraftstillväxt än ökningen av medelskattekraften. Medelskattekraften
har ökat med 255 kr. per invånare. Kommunen med den högsta
egna skattekraften har ökat sin skattekraft med 665 kr. per invånare.

Kommunerna utanför utjämningen har därför haft goda möjligheter att
hålla tillbaka krav på höjningar av skattesatsen.

3. Mellan åren 1979 och 1986 (den period för vilken officiell personalstatistik
finns) har antalet kommunanställda utvecklats mycket olika.

4. Åren 1979—1987 har kännetecknats av ett ganska högt ränteläge vilket
gynnat kommuner/landsting som planerat för en god likviditet.

Behovet av att förändra skatteutjämningen

Regeringens motiv för att nu föreslå ändringar av de regler som är styrande
för skattekraftsutjämningen är huvudsakligen förknippade med skillnaderna
i skattesats. Dessa ändringar aktualiseras utan att de bakomliggande
orsakerna till skattesatsskillnaderna närmare utretts och analyserats. Som
stöd för ändringarna åberopas ett allmänt uttalande.

Utjämningssystemet föreslås ändras så att man inom en nominellt oförändrad
medelsram uppnår en utjämnande effekt på skattesatserna.

Tillvägagångssättet är minst sagt anmärkningsvärt. Skattekraftsutjämningens
principer har vilat på föreställningen att endast faktorer som inte
kan påverkas av kommunerna skall styra behovet av medel för skattekrafts- 5

utjämnande ändamål. Av vår redovisning i föregående avsnitt framgår att Mot. 1987/88

den propositionsansvarige stundtals varit medveten om dessa principer. Fi322

Det är därför så mycket mer förvånande att förslagen till förändringar

enbart sker med utgångspunkt från aktuella skattesatser. Det påminner

osökt om att anpassa navigationen av ett fartyg efter en fyr som kommit på

drift.

Om de aktuella skattesatserna upphöjs till ledstjärna för de fortlöpande
reformerna inom skattekraftsutjämningen uppstår snabbt ett läge där det
kommer att resas krav på ständiga ändringar av grundgarantierna. Inte
minst av den anledningen är en utredning och grundlig analys av de faktorer
som utlöser standardskillnader och skillnader i skattesats angelägen.

Vi reagerar också kraftigt mot regeringens sätt att finansiera de föreslagna
förändringarna.

Vi upplever det starkt stötande att de nödvändiga förbättringar som föreslås
för vissa kommuner/landsting huvudsakligen föreslås finansierade genom
en försämring av de kommunalekonomiska villkoren för kommuner
med låg egen skattekraft. Dessa kommuner har dessutom ofta låga specialdestinerade
bidrag från staten.

För att eliminera den obalans och orättvisa som uppstår mellan kommunerna
om regeringsförslaget genomförs föreslår vi att följande regler skall
gälla för skattekraftsutjämningen 1989.

Centerpartiets förslag angående regler för
skattekraftsutjämningen för 1989

I avvaktan på en utredning om mera genomgripande reformer av skattekraftsutjämningen
föreslår centern följande regler att gälla för utjämningen
under år 1989.

1. Grundgaranti

Nu gällande lägsta grundgaranti på 102 % av medelskattekraften bibehålls
för såväl kommuner som landsting.

2. Tillägg eller avdrag för ogynnsam resp. gynnsam åldersstruktur

Vi har i princip godtagit de regler som föreslås gälla enligt propositionen.

Vi konstaterar att regeringen bl. a. godtagit vår förut redovisade ståndpunkt
att kommunernas kostnader för socialbidrag beräknas med utgångspunkt
från antalet bidragshushåll.

3. Tillägg för stor befolkningsminskning

I vår beräkning har vi godtagit skatteutjämningskommitténs förslag innebärande
bl. a. att den kompensation för folkminskning som nu gäller för
kommunerna också skall gälla för landstingen.

6

4. Skattesatsens inverkan på utjämningsbidraget

I avvaktan på underlag och förslag från den utredningen som vi föreslår
godtar vi övergångsvis att bidragsberäkningen grundas på den egna skattesatsen
men att tak sätts till 16 kr. per skattekrona för kommunerna, 13,50 kr.
per skattekrona för landstingen och till 29,50 kr. per skattekrona för de
kommuner som inte ingår i landsting.

5. Spärregler

Nuvarande spärregler om en höjning av grundgarantin med lägst 3 % av
medelskattekraften i förhållande till de regler som gällde 1979 slopas. Vi
godtar således förslaget enligt propositionen.

6. övriga beräkningsgrunder

Beräkningarna enligt denna motion har gjorts med utångspunkt från att
skattekraften per invånare enligt 1988 års taxering kommer att uppgå till
584 kr. Även regeringens beräkningar utgår från detta antagande.

Befolkningstalet har inte framskrivits utan beräkningarna grundas på de
befolkningstal som finns redovisade per den 1 januari 1987.

Mot. 1987/88

Fi322

Ekonomisk redogörelse för centerns förslag

Förändringar i förhållande till propositionen Milj kr

1. Uppskrivning av grundgarantierna för kommunerna med till

lägst 102 % av medelskattekraften 513

2. Uppskrivning av grundgarantierna för landstingen med till

lägst 102% av medelskattekraften 490

3. Uppskrivning av grundgarantierna med 1 % av medelskattekraften
utöver regeringsförslaget för vissa kommuner enligt särskild
förteckning 56

4. Nuvarande regler för uttag av tilläggsavgift tillämpas även för

år 1989 141

Summa 1 200

Anm. I likhet med regeringsförslaget utgår enligt vårt förslag bidrag till kollektiv
landsbygdstrafik liksom till förebyggande åtgärder mot jordskred.

Eftersom kommunerna genom vårt förslag kompenseras för de stora bidragsminskningar
som regeringsförslaget leder till behövs i princip ingen
särskild kompensation för utdebiteringshöjning över 50 öre. Återstående
belopp i särskilt skatteutjämningsbidrag kan förbehållas kommuner som på
grund av egen låg skattekraft och i övrigt bekymmersamma förhållanden
behöver extra skatteutjämningsbidrag under 1989.

7

Finansiering

Finansieras enligt centerns ekonomiska motion.

Mot. 1987/88

Fi322

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen avslår regeringens förslag till nytt kommunalt
skatteutjämningssystem för år 1989,

2. att riksdagen beslutar om ett provisoriskt skatteutjämningssystem
för 1989 med de höjningar som anges enligt bilaga,

3. att riksdagen hos regeringen begär beredning och förslag för att
åstadkomma en effektiv kommunal skatteutjämning att gälla
fr. o. m. 1990 enligt vad i motionen anförts.

Stockholm den 26 januari 1988

Stig Josefson (c)

Karl-Anders Petersson (c) Börje Hörnlund (c)

Gunnar Björk (c) Marianne Andersson (c)

Rolf Kenneryd (c)

Görel Thurdin (c)

Förslag till grundgarantier

För att underlätta jämförelsen mellan regeringsförslaget och vår motion
redovisar vi här grundgarantitalen enligt såväl propositionen som vår motion.

Enligt centermotionen höjs samtliga grundgarantier för såväl kommunerna
som landstingskommunerna till lägst den nivå som gäller 1988 och till
lägst den nivå som gäller enligt propositionen. För vissa kommuner har
härutöver grundgarantin höjts med 1 procentenhet utöver den nivå som
föreslås i propositionen.

Vi föreslår följande skattekraft i procent av medelskattekraften som
grundgaranti:

Landstingskommuner	Grundgaranti	Grundgaranti
		enl prop	enl c-motion
Norrbottens läns landstingskommun	141	141
Västerbottens läns landstingskommun	129	129
Jämtlands läns landstingskommun	125	125
Västernorrlands läns landstingskommun	115	115
Värmlands, Kopparbergs och Gävleborgs
läns landstingskommuner	107	107
Blekinge läns landstingskommun	105	105
Kalmar, Örebro och Västmanlands läns
landstingskommuner	103	103
Övriga landstingskommuner	100	102
Kommuner
Län	Kommuner	Grundgaranti enl prop	Grundgaranti enl c-motion
Stockholms	Samtliga	100	102
Uppsala	Enköping, Håbo, Uppsala	100	102
	Tierp, Östhammar	107	107
	Älvkarleby	109	109
Södermanland	Samtliga	100	102
Östergötland	Finspång, Linköping, Mjölby, Motala, Norrköping, Vadstena,
	Ödeshög	100	102
	Söderköping	100	103
	Boxholm, Åtvidaberg	103	103
	Ydre	103	104
	Kinda	105	106
	Valdermarsvik	lil	lil
Jönköping	Jönköping Gislaved, Gnosjö, Värnamo, Nässjö, Vetlanda, Vaggeryd,	100	102
	Sävsjö	100	103
	Aneby, Eksjö, Tranås	103	104
Kronoberg	Alvesta, Ljungby, Markaryd,
	Växjö, Älmhult	100	102
	Lessebo, Tingsryd, Uppvidinge	105	106
Kalmar	Kalmar, Oskarshamn Borgholm, Nybro, Mörbylånga,	100	102
	Mönsterås	100	103
	Emmaboda, Västervik	103	103
	Hultsfred, Torsås, Vimmerby	103	104
	Högsby	105	105
Gotland	Gotland	117	117
Blekinge	Samtliga	105	105
Kristianstad	Samtliga	100	102
Malmöhus	Samtliga	100	102
Halland	Samtliga utom Hylte	100	102
	Hylte	100	103
Göteborgs	Göteborg, Härryda, Kungälv,
Bohuslän	Mölndal, Partille	100	102

Mot. 1987/88

Fi 322

Bilaga

Kommuner

Län

Kommuner

Grundgaranti
enl prop

Grundgaranti
enl c-motion

Mot. 1987/88

Fi 322

Bilaga

Munkedal, Sotenäs, Strömstad,

Tanum

Stenungsund

Orust, Tjörn

Lysekil, Uddevalla

Öckerö

Älvsborg Ale, Alingsås, Borås, Herrljunga,

Lerum, Trollhättan, Ulricehamn,
Vårgårda, Vänersborg
Mark, Melleryd, Svenljunga,
Tranemo
Lilla Edet
Färgelanda
Åmål

Bengtsfors, Dals-Ed
Skaraborg Samtl utom Gullspång och

Karlsborg
Karlsborg
Gullspång
Värmland Karlstad

Hammarö

Arvika, Eda, Filipstad, Forshaga,
Grums, Hagfors, Kil,
Kristinehamn, Munkfors,
Storfors, Sunne, Säffle, Årjäng
Torsby

Örebro Hallsberg, Kumla

Örebro

Askersund, Laxå
Hällefors, Lindesberg, Nora
Ljusnarsberg
Västmanland Arboga, Kungsör, Köping,

Västerås
Heby, Sala

Hallstahammar, Surahammar
Fagersta, Norberg
Skinnskatteberg
Kopparberg Falun

Borlänge

Avesta, Ludvika, Smedjebacken,
Säter
Vansbro
Mora
Malung
Älvdalen
Gävleborg Gävle

Sandviken

Hofors, Hudiksvall, Nordanstig,
Ockelbo, Bollnäs, Ovanåker,
Söderhamn
Ljusdal

Västernorrl Härnösand, Sundsvall, Timrå

Kramfors, Örnsköldsvik
Ånge
Sollefteå
Jämtland Östersund

Berg, Bräcke
Krokom, Ragunda
Härjedalen
Åre

Strömsund
Västerbotten Umeå

Skellefteå

Nordmaling, Robertsfors

100

103

103

105

lil

100

100

103

103

105

109

100

103

107

105

107

109

115

100

103

103

109

lil

100

100

105

109

lil

105

107

109

lil

113

119

139

105

107

113

119

115

117

121

127

115

127

129

133

135

137

117

119

119

103

103

104

105
lil

102

103

103

104

105
109

102

103

107

105

107

109

115

102

103

104
109
lil

102 •
103

105
109
lil
105
107

109

lil

113

119

139

105

107

113

119

115

117

121

127
115

128
129
133
135
137
117

119

120

10

Kommuner Län	Kommuner	Grundgaranti enl prop	Grundgaranti enl c-motion
	Vindeln, Vännäs	127	127
	Bjurholm	129	129
	Norsjö	133	133
	Malå	135	135
	Lycksele	137	137
	Sorsele, Stomman, Vilhelmina	145	145
	Dorotea, Åsele	149	149
Norrbotten	Luleå, Piteå	127	127
	Haparanda, Kalix	131	131
	Boden, Älvsbyn	135	135
	Arvidsjaur	139	140
	Gällivare, Kiruna Arjeplog, Jokkmokk, Överkalix,	143	143
	Övertårneå	145	145
	Pajala	157	157

Mot. 1987/88

Fi 322

Bilaga

II