Motion till riksdagen

1987/88:Fi214

av Lars Werner m. fl. (vpk)

om budgetpropositionen och den ekonomiska
politiken

Mot.
1987/88
Fi214—215

I

Det behövs en förnyelse i svensk arbetarrörelse.

Rörelsen måste återerövra sin historiska roll som bärare av ett samhälleligt
alternativ till kapitalismen. Den måste forma ett nytt ekonomiskt tänkande.
En sådan förnyelse nödvändiggörs av samhällets själva utveckling och den
politiska situationen.

De transnationella kapitalen hotar både nationen och dess medborgare.
Det behövs ett försvar och en utveckling av demokratin och den nationella
självständigheten.

De ökade klasskillnaderna skärper maktlöshet och utanförställdhet hos
folkets breda lager. Detta är inte bara en social orättvisa utan också en
allvarlig mänsklig misshushållning. Samhällsstrukturen måste förändras
genom en kraftfull jämlikhetspolitik.

Den ekologiska krisen kräver nya arbetsprocesser och en annan organisering
av produktionen. S. k. gröna partier saknar verkliga program härför,
eftersom de är bundna till borgerliga maktstrukturer och ägandeformer och
alltför mycket hämtar inspiration ur det förgångna. Endast arbetarrörelsen i
samverkan med miljöopinionen - kan gå i spetsen för uppgiftens lösning.

Kommersiella värderingar framstår som alltmer flacka, kortsiktiga och
hindrande i ett läge, där långsiktigt tänkande, starkare medvetenhet och
fördjupad kultursyn är nödvändiga för att hindra kriser, katastrofer och
antihumanistiska tendenser. Också här är det arbetarrörelsen som ensam
kan vara huvudkraften till förmån för en ny och ansvarig civilisatorisk
hållning.

Ledningen för det socialdemokratiska partiet vill inte inse denna arbetarrörelsens
roll. Under en följd av år har partiet alltmer fångats i borgerlig
ideologi. Detta har verkat sänkande på det politiska medvetandet och på
rörelsens självförtroende. Det har främjat en defensiv hållning till storföretagens
och finanskretsarnas aggressiva strävan att under senare år öka sin
kontroll över tänkande och samhällsideologi. Men det framkallar också en
motsatt strävan hos växande skikt inom rörelsen, som vill se en utveckling av
dess radikala och socialistiska idéer. I denna strävan finns basen för en
förnyelse av den politiska vänstern.

Genom att förena kampen för de breda folklagrens sociala frigörelse med

1

1 Riksdagen 1987188.3 sami. Nr Fi214-215

kampen för att lösa det mänskliga samhällets stora existensfrågor, blir Mot. 1987/88

förnyelsen möjlig. Detta är utgångspunkten för varje ekonomisk politik, som Fi214

har något annat mål än att förvalta det bestående.

II

Få områden har kommit att bli så dominerade av borgerligt tänkande som
ekonomi och ekonomisk politik. Bakom detta ligger förändringar i den
moderna kapitalismens struktur och situation.

Från 1970-talet trängdes den internationella kapitalismen alltmer av inre
motsättningar, yttre begränsningar och överproduktion. Följden blev en våg
av strukturförändringar. Ett nytt stadium inleddes i de stora kapitalens
transnationella sammanslutning. Drastiska försök till kostnadsnedskärningar
vidtogs. En upptrappning av utplundring och aggression mot tredje
världen följde. Parallellt härmed gick attacker mot industriländernas arbetarklass,
trakasserier och provokationer mot fackliga rörelser. För att
underbygga allt detta behövdes teoretiska och ideologiska motiveringar.

Ekonomiska teorier omformades för att ge skenbart vetenskapliga argument
åt de transnationella exportföretagens och finansvärldens strävanden.

Också i Sverige kom den offentliga diskussionen och politiken att styras av
teser, formulerade av ledande ekonomiska intressen och understödda av
opportunistiska ekonomer.

För att gynna de stora transnationella exportföretagen påstods, att Sverige
höll på att förlora i konkurrenskraft. För att bekämpa de offentliga
verksamheterna sades att de trängde ut den privata företagsamheten. För att
bekämpa fackliga strävanden spred man föreställningen, att lönekostnaderna
var ett hot och löneskillnaderna för små. Företagarna, ”entreprenörerna”,
framställdes som välståndsskapare, offentlig tjänsteproduktion som
parasitär och belastande.

Budgetunderskotten beskrevs som orsak till inflation och höga räntor.

Underskott i bytesbalansen togs till intäkt för krav på lönesänkningar.

Kärnan i alla dessa ”teorier” var egentligen att vanligt folk skulle
skrämmas till underkastelse och acceptera att socialt och politiskt trängas
tillbaka.

En allvarlig brist har varit att arbetarrörelsen och vänstern haft svårt att
formulera någon sammanhängande motkritik. Avsaknaden av självständig
teoribildning har gjort att den socialdemokratiska regeringspolitiken från
1982 kom att - medvetet eller undermedvetet - bygga på en rad grundteser ur
den borgerliga ideologifabrikationen. Även den politiska vänstern hade trots
vissa försök - svårigheter att teoretiskt analysera det ekonomiska
systemets förändrade mekanismer och funktionssätt.

Vi kan sammanfatta de viktigaste felaktigheterna i den borgerliga ekonomipropagandan
sålunda:

1. Exportens och konkurrenskraftens kris var en myt. Myten underhölls
delvis genom brister i statistiken. Exporten tillhörde de delar av ekonomin
som klarade sig bäst genom åren - både före och efter devalveringarna. Den
stora utlandsskulden var på motsvarande sätt en myt. Sveriges externa
tillgångar och skulder visade en helt normal - för att inte säga fördelaktig bild.

2. Lönestegringarna i Sverige var före 1976 betydligt lägre per producerad Mot. 1987/88

styck än i flertalet OECD-länder. Exportföretagen måste ha haft betydande Fi214

fördelar härav. Efter 1976 - då lågkonjunktur rådde under flera år - var

problemet inte lönenivån utan oförmågan att utnyttja kapaciteten. Lönestegringarna
efter 1982 har bedömts utan att man ställt dem i relation till den
totala värdestegringen i den samlade arbetsprestationen, arbetskraftens
förändrade sammansättning och produktionens ökade tjänsteinnehåll. Allmänt
sett leder ju utvecklingen på sikt också till en minskning av lönekostnadernas
andel av de totala produktionskostnaderna.

3. Det visas vid en jämförelse mellan olika OECD-länder inga samband
mellan budgetunderskott, inflationstakt, ränteläge, privatinvesteringar och
omfattning av offentliga verksamheter. Någon grund för de borgerliga
teorimodellerna i dessa stycken finns inte.

4. Budgetunderskottens betydelse förvrängdes och överdrevs. Dels såg
man vanligen endast till statsbudgeten, dels ändrade man i slutet av
1970-talet redovisningen, så att drift- och kapitalbudget bakades ihop, vilket
fördunklade sambandet mellan upplåning och investering.

Ihållande stara budgetunderskott är givetvis en belastning och leder till en
socialt ogynnsam fördelning. Men en motsvarande nedskärning av utgifter
får en än värre effekt och är ogynnsam också för näringslivet. En förhållandevis
stor och någorlunda stabil offentlig verksamhet har varit en fördel i svensk
ekonomi. Däri ligger en väsentlig del av orsaken till att massarbetslöshet av
västeuropeiska mått trots allt inte drabbat Sverige.

När det gäller årets budget och finansplan är framför allt två egenskaper
framträdande. Den ena är att löner och fackliga krav framställs som den stora
nationella faran. Regeringens teser kunde varit formulerade av Exportföreningens
kansli. Med en så förgrovad syn på ekonomin kan man rimligen
varken förklara några problem eller föra en politik. Regeringen reducerar sig
själv till att vara polis åt exportkapitalet.

Den andra egenskapen är bristen på sammanhang och syften med
ekonomisk politik. Man diskuterar inte kapitalismens förändrade struktur,
monopolismens problem och de spekulativa fenomenens betydelse för
inflation och prisbildning. Vad allvarligare är - man har inget perspektiv och
inget långsiktigt syfte med politiken. Man behandlar inte klassernas läge,
effekterna på sikt av resursfördelningen i samhället eller maktproblemens
betydelse i ekonomin. Man har ingen uppfattning om teknologins betydelse
för effektiviteten och för det mänskliga arbetets ställning. Man har tydligen
inga idéer om vilka långsiktiga syften de ekonomiska resurserna ska tjäna
eller vilket slags samhälle man vill ha. Denna perspektivlöshet hos en
regering med politisk-organisatorisk förankring i en arbetarrörelse är
förödande.

III

Enligt vpk:s mening är tiden inne för arbetarrörelsen att börja utarbeta ett
nytt ekonomiskt tänkande.

Den borgerliga nationalekonomin lånar sitt betraktelsesätt från företagsnivån.
M9n fragmentiserar analysen av ekonomin. Man använder konsekvent
ett partiellt lönsamhetsbegrepp.

1 * Riksdagen 1987/88.3 sami. Nr Fi214-215

Ett avancerat industrisamhälle utvecklar däremot allt fler och intensivare Mot. 1987/88

samband mellan sina olika delar och nivåer. Det betyder att man inte längre Fi214

kan se varje dels resultat som avgörande. De yttre, externa, effekterna av vad
som sker i varje del är det mest avgörande.

Vissa delar av de offentliga verksamheterna är t. ex. mycket starkt
befrämjande för den ekonomiska effektiviteten i samhället. Det är därför
felaktigt att ur produktivitetens synvinkel hävda att företagsvinster skall öka
på offentlig verksamhets allmänna bekostnad. De infrastrukturella faktorernas
betydelse ökar hela tiden i ekonomin. De måste infogas i den ekonomiska
analysen.

De offentliga verksamheternas omfång och sammansättning har därutöver
allt större betydelse för ekonomins utveckling - som del av den nationella
marknaden, som framdrivare av innovationer och som mekanism för att
påverka de kvalitativa levnadsförhållandena.

Omfördelningspolitiken och den aktiva lönekampen måste vidare ses inte
endast som ett medel att mildra sociala orättvisor utan som en dynamisk
faktor i ekonomin. En del av 1930-talets keynesianska ekonomer hade viss
blick för sådana sammanhang. Dessa insikter tycks numera vara bortglömda.

Ett parallellt synsätt kan anläggas på betydelsen av klasstruktur och
maktfördelning i samhället. Resurssvaghet och maktlöshet hos stora grupper
människor leder alltid till att deras kapacitet och begåvning förblir dåligt
aktiverad. De härskande i ett kapitalistiskt samhälle föredrar givetvis av
maktpolitiska skäl att ha det på det sättet. Men för ekonomin och samhället
är det en stor förlust. En medveten jämlikhetspolitik, som utvecklar de breda
folklagrens kapacitet och makt, är även strikt ekonomiskt en riktig politik.

Den borgerliga ekonomins snäva och felaktiga betraktelsesätt speglar sig i
dag i diskussionen om löner och lönekostnader. Lönerna bedöms som om de
enbart var en belastning i ekonomin. Man ser inte till lönernas betydelse för
den inre marknaden, inte heller på sambandet mellan löneökningar och de
arbetandes ökade kapacitet och möjligheter.

Det är t. ex. en högst berättigad fråga om inte det stora obalansproblemet i
svensk ekonomi egentligen är obalansen mellan lönearbete och kapital. Svag
utveckling av löner och offentlig sektor medverkar till att en del av de ökade
vinsterna inte kan användas rationellt och utvecklande. I stället går de till
finansiella placeringar och operationer, vilka på skilda vägar tenderar att
driva på inflationen.

Man bör se det ovan sagda i ljuset av vissa långsiktiga tendenser i
samhället. Sedan en följd av år har Sverige - trots en i och för sig hög
konsumtionsnivå - fått ett växande underproletariat: ett skikt av människor
med dåliga inkomster, små möjligheter att hävda sig och kulturellt fattiga.

Fenomenet finns i vida mer markerad utsträckning i de västeuropeiska
industriländerna (”den fattiga tredjedelen”). Samtidigt härmed kan man
iaktta hur delar av de offentliga verksamheterna börjat vittra sönder och får
svårare att fylla sina uppgifter. Det sistnämnda ska ses i ljuset av att inte minst
den kommunala sektorn har stora investeringsbehov. Gamla kommunala
serviceanläggningar måste ersättas (t. ex. på VA-området) samtidigt som
kommunerna ställs inför nya uppgifter på bl. a. äldreomsorgens, den
förebyggande hälsovårdens, missbrukarvårdens och psykiatrins områden.

Allt detta har också en viktig ekonomisk aspekt. Man kan inte in absurdum Mot. 1987/88

underlåta att angripa dessa brister med motiveringen att exportindustrin Fi214

alltid skall gå först. Exportökningen vinns i så fall till priset av ett
fortskridande nationellt förfall.

En avgörande sida av ekonomins utveckling är teknologin. Denna tycks
inte spela någon roll i regeringens ekonomiska överväganden. Man tycks ha
attityden att det som sker sker. Det är privatkapitalets sak att sköta den
tekniska utvecklingen. Men för en modern industriell ekonomi är det
avgörande inte så mycket att en teknologisk utveckling sker, utan hur den
sker. Den dominerande tendensen i industrikapitalismen är att teknologin
ytterligare riskerar att fragmentisera arbetsprocessen. Det medför i sin tur ett
dåligt utnyttjande av de arbetandes möjliga kapacitet. Styr man in den nya
teknologins tillämpning i andra banor, kan man öka de arbetandes inflytande
över arbetsprocessen och bredda deras kapacitet. Häri ligger en utomordentligt
viktig kapacitets- och konkurrensfaktor.

Man bör se dessa problem i samband med den samhälleliga kapitalbildning
som sker, främst i fondsystemen. Det ligger en stor potential i att använda
dessa medel på ett självständigare och mer skapande sätt. Med dem kan man
understödja en alternativ utveckling av teknologin liksom en mer aktiv
regionalpolitik. Hittills har i varje fall löntagarfonderna väsentligen drivit en
konventionell och föga nyskapande placeringspolitik. Det finns givetvis inga
skäl att som nu tvinga fonderna att begränsa sin andel i t. ex. viktiga
nyckelföretag. Tvärtom finns det många skäl för en samhällelig och
demokratisk kontroll av dessa.

Vi vill också peka på hur den unga generationens livssituation leder till att
den som samhällelig resurs blir marginaliserad och dåligt använd. Ges inte de
breda skikten ungdomar tillfälle till självständighet, utveckling, eget boende
m. m. får detta för samhällsekonomin i dubbel måtto negativa konsekvenser.

Även om Sverige har en hög sysselsättningsgrad för kvinnor är det tydligt
att kvinnoarbetets struktur innebär en misshushållning med kvinnors förmåga
och insatser. Det bör också understrykas att det är en rent ekonomisk
förlust för samhället att genom en mer traditionalistisk familjepolitik
försvaga kvinnors samhälleliga insatser och personliga utveckling. Kvinnofrigörelsen
är tillika en stor produktiv faktor.

Finansplanen

Den ekonomisk-politiska strategin som regeringen refererar i en återblick
över perioden 1982-1987 har enligt regeringens egen bedömning varit till
fyllest. Som bevis härför pekar man på de förbättringar som skett vad gäller
BNP, industriproduktion, sysselsättning, inflation etc. sedan 1982 då de
borgerliga tvingades bort från regeringsmakten.

Bakom dessa siffror finns dock en annan verklighet - om man så vill - ”det
andra Sverige”, i vilket finns både oerhörda framgångar i form av ökande
förmögenheter och makt för ett fåtal, samtidigt som problemen förvärrats för
andra. Båda dessa fenomen har sin grund i en förstärkt kapitalism med
påföljande utsugning av arbetskraften.

För att peka på något av vad som ligger bakom siffrorna kan nämnas den

verklighet av stora kostnader för förslitning, arbetsskador, sjukskrivning och Mot. 1987/88

stor förtidspensionering (325 000 personer) som via olika budgetposter Fi214

filtreras ut i samhällsekonomin. Under första hälften av 1980-talet fördubblades
sjukdomar och skador inom arbetslivet från 20 000 till 40 000 fall.

Samhällets kostnader har beräknats till ca 30 miljarder kronor årligen vartill
kommer kostnader för produktionsbortfall.

De enskildas vinstintressen har fått gå före och berika sig på de mångas och
det gemensammas bekostnad. I det föregående har exempel på denna politik
redovisats, men det finns skäl att också här peka på den kraftiga tillväxten av
spekulativa inslag i ekonomin som kom att framstå i tydlig dager i samband
med börsnedgången.

I finansplanen anser regeringen visserligen att det finns områden där det
behövs åtgärder och man nämner några restriktioner för den ekonomiska
politiken. Uppenbart är dock att man helt har fixerat sig vid löneutvecklingen
för de många och normalt avlönade och inte alls rätt värderat den av
regeringen själv understödda kapitalistiska utvecklingen. Detta visas främst
av att när man i finansplanen anser att man står inför en ”ny utmaning” inom
den ekonomiska politiken så avser man främst den kommande avtalsrörelsens
resultat. En ensidig inriktning som inte innehåller någon som helst kritik
av vinstökning och av den ökande spekulationsekonomin.

Man sätter makt bakom orden genom att inte föreslå några av de
efterlängtade och omdiskuterade (av s-kongressen utlovade) reformerna
med mindre än att de fackliga organisationerna visar återhållsamhet, vilket
dessa ju gjort under mer än ett decennium.

SCB-statistik visar att hushållsinkomsterna hållits uppe realt under
perioden 1975—1985 bl. a. därför att fler arbetat mer och att kvinnors
arbetstid och förvärvsintensitet ökat. Vissa LO-grupper gjorde annars stora
reala förluster under denna tid. Utvecklingen har vänt uppåt efter 1985 och
de reala inkomsterna förbättrats. Men det är givet att en bedömning av läget
måste ske utifrån detta längre perspektiv om man vill föra en rättvisepolitik.

En bättre fördelning av samhällets resurser behöver inte betyda arbetslöshet,
inflation eller bytesbalansproblem. I detta sammanhang behöver man
bara peka på pensionärernas rättmätiga krav om devalveringskompensation
för att förstå att de ovan redovisade förbättringarna av ekonomin inte säger
hela sanningen. Utan att här framställa någon katalog över orättvisan kan
dock nämnas situationen inom skolan och vården där stora insatser behövs.

Enligt vår bedömning innebär en ”ny utmaning” för den ekonomiska
politiken något helt annat än kamp mot många gånger berättigade lönelyft.

Den nu framlagda budgeten ligger väl i linje med den perspektivlöshet som
kännetecknat den ekonomiska politiken under ett decennium.

Den internationella utvecklingen

Stor osäkerhet råder bland ekonomisk expertis efter börsnedgången och för
säkerhets skull så nedrevideras tidigare gjorda prognoser för tillväxt.

Sådana prognoser må slå in eller inte, men ett faktum är att en
nedreviderad prognos i sig har en stor betydelse för den ekonomiska

utvecklingen. Även om varje ekonomisk aktörs konkreta handlande är 6

grundat på en rad för denne i valsituationen objektiva fakta, så är det klart att
inom en spekulativt inriktad ekonomi så får förväntningarna större tyngd i
relation till de reala förhållandena. Ett faktum som dock påverkar den
svenska ekonomins förutsättningar är den höga andelen export till ett
begränsat antal länder, särskilt som dessa länder tillhör dem som nu har en
besvärlig ekonomi. USA, Danmark och Norge nämns i utblicken över
OECD-länderna som problemländer. Detta återverkar naturligtvis på den
svenska utvecklingen eftersom de är viktiga handelspartners dit vi förväntas
exportera mycket.

Ett annat stort problem med vidare dimensioner utöver den näraliggande
ekonomiska utvecklingen är den stora arbetslösheten ute i Europa. Även om
svensk ekonomi kan dra fördelar av lägre arbetslöshet i vårt land så är de
många långtidsarbetslösa ute i Europa en restriktion för ekonomisk tillväxt
på sikt.

Vpk:s ifrågasättande av den oerhörda tilltron till exportledd tillväxt
förtjänar seriös behandling utifrån detta perspektiv. Vi skall i det följande
närmare diskutera den svenska ekonomins möjligheter att motsvara inhemsk
efterfrågan, och den ojämnt fördelade privata konsumtionens betydelse för
densamma.

Den svenska ekonomin

Utvecklingen av den inhemska efterfrågan har stått i centrum för den
politiska debatten. Inte minst ur det perspektivet att ökad efterfrågan
betyder ökad import och det faktum att samma efterfrågan samtidigt ökat
samhällets inkomster från inkomstskatt och moms och därmed reducerat
statens budgetunderskott.

Som tidigare nämndes har reallönerna börjat återhämta sig under de
senaste åren och genom fler i arbete har hushållsinkomsterna kunnat öka och
därmed efterfrågan. Regeringen berömmer sig av den förbättrade utvecklingen
men tecknar samtidigt ett antal ”problem” med den ökade efterfrågan.
Beräkningar som gjorts visar att om regeringens lönetak hålls kommer
vanliga löntagare att åter förlora real köpkraft. Den svenska finansvärlden
har naturligtvis ett dubbelt förhållande till denna för kapitalismen så centrala
fråga om att dels hålla nere lönerna för profitmaximering, dels hålla lönerna
så högt att efterfrågan på de producerade varorna hålls uppe. Denna
balansgång är viktig för kapitalismens fortbestånd; fortsatt och ökad
utsugning utan att förlora konsumenter.

Utifrån den exportledda tillväxtens filosofi kan detta dilemma minskas
genom nedpressning av lönerna och försäljning på andra marknader. Här
kommer dock på längre sikt den stora arbetslösheten i andra länder och
u-ländernas skuldproblem att utgöra stora problem för exportfilosofin. Till
detta kommer att den normale löntagarens begränsade ekonomiska resurser
utsätts för en orättvis inflation därigenom att mat och hyra ökar mer än
inflationen i genomsnitt, och att de som har en hög ekonomisk levnadsnivå
och/eller kan lånefinansiera konsumtion i större grad söker sig mot importerade
varor.

Den internationella kapitalistiska arbetsdelningen som ger ett högt

Mot. 1987/88
Fi214

7

importinnehåll i svenska exportvaror gör det svårt att möta ökad import med Mot. 1987/88

ökad export. I förlängningen av detta problem finns en vikande försörjnings- Fi214

beredskap, vilket vid olika tillfällen uppmärksammats av berörda myndigheter.
Den offentliga konsumtionen som har en efterfrågan vänd mot den
inhemska marknaden har dessutom medvetet hållits tillbaka med känt
resultat för fördelningspolitiken i vid mening.

I skuggan av den fascination som hos kapitalintressen kan spåras inför en
kommande EG-anpassning finns det skäl att arbetarrörelsen - och särskilt en
regering som söker sin legitimitet hos densamma - tar transnationaliseringen
av ekonomi, produktion och ägande på allvar och formulerar ett program för
att motverka de problem som kommer ur en förstärkt och oreglerad
kapitalistisk utveckling.

Åtgärder mot de under 1980-talet starkt ökande utlandsinvesteringarna
och mot transnationalisering typ ASEA-Brown Boveri borde ha högsta
prioritet för att försvara det ekonomisk-politiska självbestämmandet. Ett
sådant program måste innebära ett återtagande av de liberaliseringar som
skett på bl. a. valutaområdet. Reglerna för utlandsinvesteringarna bör också
skärpas i förhållande till tidigare regler och praxis. Maktkoncentration och
utlandsinvesteringar har även i ett inrikes perspektiv sin motsvarighet i den
regionala koncentrationen. Tillväxt och utarmning på samma gång, men
naturligtvis på skilda ställen i landet. När regeringen hävdar att tillgången till
arbetskraft är en restriktion, så måste tillägget göras att den restriktionen
främst gäller heta ekonomiska zoner och speciella yrkeskategorier.

Problemen med arbetslöshet bland f. d. bruksarbetare, kvinnor och
ungdom i glesbygd finns kvar. Där saknas arbetstillfällen, kommunikationer,
samhällsservice och kultur. Åter igen den ”andra sidan” av de goda
vinsternas ekonomi.

Dessa problem ställer stora krav på utbildnings- och lokaliseringspolitiken,
men kräver också ingrepp i den privatkapitalistiska makten för att nå
resultat.

Börsfallet

Börsfallet kan inte utvärderas utan att den föregående börsuppgången finns
med. Sedan 1980 har en rekordartad börsuppgång både vad gäller omsättning
och börsvärden varit den verklighet som placerarna arbetat i. Detta
framgår av följande redovisning: 1980 var dagsvärdet på börsen 54,4
miljarder kronor och omsättningen 7,6 miljarder. Både värde och omsättning
steg dramatiskt fram till i oktober 1987, då en vändning kom. Vid slutet
av 1986 var värde och omsättning uppe i 486,6 resp. 141,6 miljarder kronor,
för att vid slutet av 1987 vara 421,6 resp. 124,5 miljarder kronor. Det s. k.

”räset” innebar alltså en återgång till värden som fanns under senare delen av
1986, och som vid den tiden representerade en helt fantastisk utveckling av
värde och omsättning.

Denna dramatiska ökning av börsvärdena gjorde börsspekulation intressant
t. o. m. för delar av fackföreningsrörelsen som placerade pengar i
andelar av utsugningen av sig själva. En svag löneutveckling har stimulerat
till chansningar för att kunna göra vinster. Företagen har arbetat med

konvertibler och lånat ut pengar till de anställda för köp av konvertibler och Mot. 1987/88

aktier. Intresset för den kollektiva kampen för bättre löne- och arbetsförhål- Fi214

landen har här mött på ideologiskt motstånd som förespråkat det enskilda
ägandet, även om detta i vissa fall är kollektivt organiserat.

Den tredje vägens politik har haft sin utgångspunkt i låga löner och höga
vinster. Den har därmed ett stort ansvar för att spekulationsekonomin växt
fram. En ekonomi som naturligtvis inte bara koncentrerats till börsen, utan
också till fastigheter och mark. Obligationer har blivit spekulationsobjekt i
större omfattning genom utvecklingen på options- och terminsmarknaderna.

Det har från vår sida vid åtskilliga tillfällen framförts kritik mot denna
spekulationstillväxt, och det har befarats att börsen varit kraftigt övervärderad.
Vpk-kraven om omsättningsskatt på aktiehandeln har genomförts, låt
vara på en låg nivå, men utan synbart hämmande effekt på spekulationskarusellen.

I finansplanen nämns att några omedelbara effekter rörande utvecklingen i
Sverige efter börsfallet inte kan skönjas. Låt vara att det gått kort tid sedan
nedgången inleddes, men den har nu stabiliserats något. Även om osäkerheten
inför den ekonomiska utvecklingen främst i USA kan få följder även i
vårt land, så finns det skäl att anta att det kraftiga börsfallet var en effekt av
en högt uppdriven spekulation med kraftig övervärdering av börsen och då
bör de långsiktiga konsekvenserna inte bli så dramatiska som många
bedömare först trodde.

I alla händelser är det så att börskarusellens influens på ekonomin kan
begränsas genom ökad verksamhet och produktion inom den offentliga
sektorns ram, samt med mera långsiktighet och planmässighet i ekonomin.

Genom ekonomisk-politiska åtgärder som minskar spekulationskapitalet
kan också börsens svängningar begränsas. Det bör ske genom beskattning/
indragning av medel till statskassan för utveckling av den offentliga sektorn.

En indragning till riksbanken som medger ökat finansiellt utrymme på grund
av minskat lånebehov på samma sätt som skedde med engångsskatten kan ge
den gemensamma sektorn medel för årliga investeringar i miljardklassen.

Den alternativa konstruktionen av löntagarfonderna och den alternativa
användning som vpk förespråkat skulle här ha medverkat till en sådan politik
för utveckling av samhällsekonomin, samtidigt som den nu med fondpengar
genomförda påspädningen av spekulationsekonomin inte hade kunnat ske i
samma utsträckning som nu blivit fallet.

Det krävs nu att den ekonomiska politiken utformas utifrån dessa
lärdomar av den tredje vägens löne- och vinstfilosofi. Den tredje vägen har i
väsentliga delar varit ”kapitalets väg”.

Den ekonomiska politikens inriktning

Regeringen skriver i sin finansplan att finanspolitiken måste vara fortsatt
stram för att inte hota de förbättrade statsfinanserna. Det uttrycks som att
det inte ”finns något utrymme för finanspolitiska äventyrligheter”. Man
avstår i budgetpropositionen från att föreslå någon av de väntade och
behövliga reformerna. Syftet är att, som ovan redan beskrivits, sätta press på
de anställda i avtalsrörelsen och därmed släppa fram ännu en period av
mycket höga vinster.

Vänsterpartiet kommunisterna anser, i motsats till regeringen, att det finns Mot. 1987/88

utrymme för viktiga reformer och att dessa på sikt befrämjar den samhälls- Fi214

ekonomiska utvecklingen. Vi anser dessutom att ökade löner på vinsternas
bekostnad är fullt möjliga. Genom en rättvis beskattning och genom åtgärder
mot övervinster kan ytterligare utrymme för reformer skapas.

Mot bakgrund av att regeringen så hårt binder sin ekonomiska politik till
låga löneökningar finns anledning att åter kritisera dessa teorier. Ingen
förnekar att löner och priser har ett samband. Men det har inte det avgörande
samband som påstås. Sambandet lön-pris-profit kan inte döljas trots
mångårig borgerlig propaganda. Och inför årets avtalsförhandlingar har
fackföreningsrörelsen mycket hårt avvisat det ”lönetak” om 4 procent som
regeringen infört med hjälp av de borgerliga partierna. Även Landsorganisationen
som hävdar att regeringen måste angripa de snabba prisökningarna.

Vi anser att man främst måste angripa hyreshöjningarna och de ständigt
ökande matpriserna.

Det beslutade lönetaket avvisas återigen av vpk eftersom vi anser det vara
en grov inblandning i avtalsrörelsen och ett sätt att på den gemensamma
sektorns område smita från ansvar för verksamhetsförändringar som kan
vara nödvändiga. Det resonemang som finns i finansplanen om att olika
grupper inom samhället främst skulle kräva löner utifrån vad andra får och
inte utifrån sin egen ekonomiska verklighet måste avvisas. Det finns mycket
stora och lågt avlönade grupper som förtjänar rejäla lönelyft. Det lönetak
som regeringen hävdar är dessutom ett ”snedtak” där man uppenbarligen är
beredd att ge mera åt redan högavlönade. Det finns anledning att anta att de
offentliga arbetsgivarna och SAF nu går hand i hand i attackerna mot den
solidariska lönepolitiken. Den s. k. ”krispolitikens bördor” har inte burits
rättvist. Tvärtom har vissa berikat sig på denna politik medan flertalet fått stå
tillbaka.

En politik för rättvisa och utjämning har sin utgångspunkt i hur lönekampen
utvecklas. Utifrån löne- och anställningsvillkor kan den enskilde forma
sina materiella levnadsförhållanden. Fördelningspolitiken har till uppgift att
minska de skillnader som uppstår och främja en jämlik samhällsutveckling.

Därför är det viktigt att föra en reformpolitik som kan tjäna främst de sämst
ställda. Hit hör - vid sidan av ekonomiska förbättringar för den enskilde också
utvecklingen av den offentliga sektorn. Den offentliga sektorns
framväxt har varit till gagn för utjämning av levnadsförhållandena, inte minst
vad gäller hälsotillstånd, utbildning, barn- och äldreomsorg. Viktiga delar av
den offentliga sektorn har fått stå tillbaka och måste nu utvecklas.

Landstingens och kommunernas verksamheter måste garanteras genom
specialdestinerade bidrag för utveckling. Den kommunala skatteutjämningen
är en del av denna politik som utjämnar mellan kommunerna och
landstingen. För att nå ett kvalitativt lyft behövs dock tillförsel av medel för
olika ändamål som föreslås av vpk i flera motioner.

Ett viktigt inslag i fördelningspolitiken är skattepolitiken. Skattefrågorna
utreds för närvarande i flera utredningar. Vänsterpartiet kommunisternas
förslag till skattepolitik innebär minskade bördor för lönearbetare, barnfamiljer
och pensionärer och ökat skatteuttag från stora inkomster, förmögenheter.
bolags- och spekulationsvinster.

Skatt efter bärkraft måste åter bli en grundprincip inom skattepolitiken. Mot. 1987/88

Vidare skall arbete beskattas lägre än kapital och spekulation. För det nu Fi214

aktuella budgetåret föreslår vi bl. a. en omläggning av skatteskalorna till
förmån för de vanliga inkomsttagarna och ett beslut om att slopa matmomsen.
En sänkning av densamma kan inledas omedelbart med hjälp av ökade
subventioner på viktiga livsmedel. En rad förslag på kapitalbeskattningens
område och förslag av mera långsiktig karaktär framläggs i särskild skattemotion.

Andra viktiga inslag i fördelningspolitiken är bl. a. en utvidgad föräldraförsäkring
och kompensation till pensionärerna för devalveringsförluster och
ett återinförande av friåret för pensionärer vid sjukhusvård.

De regionala problemen måste lösas. Detta sker svårligen inom den
oreglerade kapitalismens ram, eftersom det är just denna som skapat de
regionala problemen. På samma sätt som förmögenheter, kapital och makt
undan för undan koncentreras till ett fåtal, centraliseras undan för undan
produktion och infrastruktur till vissa centra.

Regionalpolitiken står därför inför viktiga avgöranden. En ny regionalpolitisk
utredning har tillsatts och bland dem som ser problemen framkommer
olika förslag till lösningar beroende på vilken orsaksanalys som görs.

Faktum är dock att de stora insatser som gjorts inte kunnat vända
utvecklingen. Ökad koncentration av kapital och verksamheter är en del av
den kapitalistiska ekonomin. Detta måste inses. Flår krävs en politik med
investeringsstyming och planering för att nå långsiktiga mål. Det finns stora
nationalekonomiska vinster att göra om man slipper riva ned samhällsservice
på ett ställe och bygga upp den på ett annat. En sådan politik kommer i vissa
fall-men inte nödvändigtvis-i konflikt med kortsiktiga profitintressen. Men
den politiska makten måste våga utmaningen för att inte reduceras till ett
åsyna vittne till förfallet, och därmed förlora folkets förtroende.

I denna politik kan som medel för utveckling av skilda regioner med fördel
användas samhällsägda och kollektivt ägda fonder med ny inriktning.

Löntagarfonderna i sin nuvarande form har som ovan nämnts snarast spelat
motsatt roll.

Enligt regeringens budgetförslag kommer åtgärder på miljöområdet att
presenteras senare under våren. Riksdagen bör dock redan nu besluta om
riktlinjer för den ekonomiska politikens förhållande till ekologin. En
ekologisk-ekonomisk politik är inte bara möjlig utan också nödvändig. Den
allvarligaste restriktionen för framtida samhällsekonomisk utveckling är ett
fortsatt förstörande och förbrukande av ändliga resurser. Också på detta
område står profitintressen på kollisionskurs med progressivt tänkande. Men
det finns också ett förstelnat tänkande som följer invanda banor från
industrialismens framväxt och som också är ett hinder för en alternativt
anlagd ekonomisk politik i dessa avseenden. Ett industrisamhälle måste inte
vara detsamma som naturskövling och ekologiska kriser. Medvetandet om
sambanden och kunnandet växer undan för undan, men profitintressen hotar
och fördröjer utvecklingen. Ett avancerat och utvecklat industrisamhälle
skall enligt vår mening kunna ta de nödvändiga hänsynen till de ekologiska
sambanden. Men för detta krävs skärpt lagstiftning och kraftiga miljöåtgärder
för att stoppa skadlig verksamhet och städa efter gamla synder.

På samma sätt som förslitningen av människor har ett mycket högt Mot. 1987/88

samhällsekonomiskt pris har miljöförstöringen det också. Den enda vägen Fi214

framåt för både människa och natur är en ekonomi som utgår från såväl
materiella, sociala, kulturella som miljömässiga behov. Den ekonomiska
politiken måste formas utifrån detta medvetande.

En ökad förädling och återbruk av råvaror är en del av detta tänkande som
i sin förlängning ger stora samhällsekonomiska vinster, både i form av
arbetstillfällen och skonad miljö.

Energipolitiken har stor betydelse för miljön. För att främja avveckling av
kärnkraft och övergång till alternativa energislag krävs kraftåtgärder. Vi
lägger därför också en särskild energiskattemotion med denna inriktning.

Arbete åt alla

Ali rikedom kommer ur arbetet. Därför spelar makt- och ägandefrågor en
central roll i samhället. Den avgörande makten över landets näringsliv och
därmed produktion av mervärde ligger i dag i privata händer. I takt med att
de spekulativa inslagen i ekonomin ökar har de maktägandes handlande
ifrågasatts av allt fler. Det framstår som helt klart att en avgörande
samhällsförändring utifrån socialistiska värderingar inte kan ske med mindre
än att människan får makt över sitt eget liv och sitt arbete. En nationalisering
av affärsbanker, investmentbolag, finansbolag, kreditinstitut, privata försäkringsbolag
och viss nyckelindustri är nödvändig som en första åtgärd för att
nå dessa mål.

Emellertid kan en kraftfull politik föras också under rådande förhållanden.
Ett program för arbete åt alla bör upprättas innefattande såväl
näringslivet som den offentliga sektorn. En allmän arbetstidsförkortning till
sex timmars arbetsdag samt en reformerad arbetsmarknadspolitik med
inriktning mot fler fasta arbeten i den offentliga sektorn i stället för
provisorier bör genomföras.

Den allt starkare transnationaliseringen av kapitalet och finansvärldens
ökade makt och resurser hotar demokratin och möjligheterna för en
självständig politik. De övergripande riktlinjerna för investeringspolitik och
teknologisk utveckling måste bringas under demokratisk styrning. Därför
föreslår vi att ett politiskt fackligt råd inrättas för att lägga fram dessa
riktlinjer och tillse att storföretagens investeringsbeslut sker i överensstämmelse
härmed. Riktlinjerna bör främst vara att stödja teknologisk utveckling
som sprider kunskap coh motverkar elitism; att stödja produktionssystem
som förbättrar hushållningen och förhindrar miljöskador; att skapa likvärdig
utvecklingsnivå i alla landets regioner.

I detta arbete måste man sträva att anlägga alternativa mått till BNP som
grund för bestämmandet av vad som är ekonomisk utveckling.

Den offentliga sektorn - kommunal ekonomi

Samhällsekonomin har i vissa delar förbättrats. Men som ovan redovisats
finns ett annat Sverige bakom den redovisade förbättringen.

En stor del av de förbättrade finanserna har fått betalas av den offentliga

sektorn vars tillväxt hämmats av den ekonomiska politiken. Det är en stor
brist att regeringen i detta sammanhang inte kan precisera sina förslag till
reformer. Vänsterpartiet kommunisterna lägger fram förslag till årets
riksdag som innebär en förstärkning av såväl verksamheter som ekonomi
inom den offentliga sektorns ram. Samtidigt föreslås ekonomiska besparingar
inom det militära försvaret, men också ökade satsningar inom civilförsvaret.

Genom att anslå medel för vissa verksamheter skall en viss utveckling
kunna garanteras, exempelvis på skolans område. Vi är starkt kritiska till att
som regeringen gjort, propagera för en förbättrad situation vad gäller
läromedlen, men sedan hävda att det är upp till kommunerna att lösa frågan.
Efter år av besparingar som dikterats av den tredje vägens politik, är det dags
att återföra en del av det som förlorats till den offentliga sektorns socialt och
samhällsekonomiskt viktiga delar. Vpk föreslår på detta område en rad
viktiga reformer ägnade att utveckla främst vård, omsorg och utbildning.

Mot bakgrund av de angelägna behov som finns och den strategiska roll
som den gemensamma sektorn har i ekonomin anser vi att det finns starka
skäl att låta denna växa utöver den begränsning till 1 % konsumtionstillväxt
som regeringen förordar. Ett rimligare mått är en 3-procentig utveckling med
inriktning mot att tillfredsställa de särskilda behov som ovan nämnts.

Riktlinjer för budgetregleringen

Grunden för vpk:s ekonomiska politik kan i korthet uttryckas så:

- Demokratisk styrning av övergripande riktlinjer för ekonomins utveckling.
Det innebär ett slut på bankers och storföretags maktmonopol över
investeringarna. Demokratisk beslutsordning via valda representantskap
och styrelser i de samhälleliga fonderna.

- En ekologisk närings- och teknologipolitik som kan upphäva motsättningen
mellan produktionssystem och natur.

- En omfördelning av resurser i samhället till de breda folklagrens förmån.

- Stärkt skolning och ökad social medvetenhet hos folkflertalet vilket gynnar
både demokratin och den ekonomiska aktiviteten.

- Större resurser till infrastruktur och offentlig sektor.

- En teknologiutveckling som sprider makt och motverkar elitism.

- Kortare arbetsdag för alla.

Våra alternativa förslag till regeringens budget bildar steg i dessa
strävanden. Vi vill omfördela delar av efterfrågan och konsumtion genom att
beskatta kapital och spekulation till förmån för åtgärder för de sämst ställda,
t. ex. genom att sänka mat- och hyreskostnaderna. Vi vill förbättra folkflertalets
levnadsförhållanden genom att öka utbudet av offentliga tjänster och
satsningar. Genom dessa åtgärder ökar inte med nödvändighet den privata
konsumtionen. Ökningen av den offentliga konsumtionen belastar heller
inte bytesbalansen på samma sätt.

Större satsningar på skola, kultur, barnomsorg och regionalpolitik förbättrar
infrastruktur och levnadsförhållanden i kvalitativ mening och i längden
även den ekonomiska aktiviteten. Statligt engagemang för att snabbare
utveckla spjutspetsteknologi verkar positivt både på effektiviteten och

Mot. 1987/88
Fi214

13

möjligheterna att skaffa de breda folklagren makt över produktionsproces- Mot. 1987/88

sen. Med denna inriktning görs resursanvändningen rationellare och infla- Fi214

tionsfaran motverkas. Den internationella konkurrenskraften stärks. Den
allmänna fördelningen av resurser och konsumtion blir socialt rättvisare.

En flerårig budgetplan bör utarbetas för hur den ekonomiska politiken och
budgetpolitiken skall medverka i dessa strukturella förändringar av de
ekonomiska och sociala förhållandena. Detta bör ske i enlighet med ovan
angivna riktlinjer för såväl den ekonomiska politiken som budgetpolitiken.

Varje år bör eftersträvas en omfördelning av en summa motsvarande den
årliga ökningen av BNP (för närvarande ca 16 miljarder kronor i dagens
penningvärde).

14

För årets budget föreslås följande inkomster resp. utgifter utöver regeringens Mot. 1987/88

förslag till statsbudget Fi214

Utgifter Mi(j. kr.

SYSSELSÄTTNING 4148,2

- Fasta jobb i kommuner och landsting 4 000

- Arbetsskadeärenden 34

-Arbetsanpassning, handikappade 114

- Jämotjänst 0,2

FÖRDELNING 13 716,2

- Barnomsorg 2 505

- Adoptioner 31,2

- Barnbidrag 1 100

- Föräldraförsäkring 3 000

- Underhållsbidrag (höjda avdrag) 300

- Sjukförsäkring, avgiftsfria året 250

- Folkpension 1 500

- Ökat statsbidrag KBT 750

- Slopad matmoms (subventioner) 4 000

- Ökat fackför.avg.avdrag 300

UTBILDNING 1 469,4

- Grundskolan 185,7

- Gymnasieskolan 43

- Vuxenutbildning 460,6

- Folkhögskolan 5,4

- Datorutrustning handikappade 5

- Rot-program för skolan 500

- Högskolan 269,7

KULTUR 82,4

- Kulturarbetarbidrag 30

- Stöd till dagspressen 25

- Rätten till ersättning för visning av konst 4

- Stöd till folkbibliotek 5

- Utställningsersättning 5

- Bidrag till fria dans-, teater- och musikgrupper 7

- Anslag till produktion av punktskrift 2

- Stöd till kulturtidskrifter 4

- Immigrantinstitutet i Borås 0,4

IDROTT 60

BOSTÄDER 900

- Räntebidrag allmännyttan 400

- Utvidgat Rot-program 250

- Bostadsanpassningsbidrag 50

- Energibidrag och rådgivning 200

NÄRINGSPOLITIK 2 490

- Utökad prospektering 140

- Miljöexportkrediter 200

- Nationell utveckling av optiska datorsystem 50 Mot. 1987/88

- Regionalpolitik 400 Fi214

- Regionala fonder 1 700

DIVERSE 322,5

- Civilförsvaret 200

- Kustbevakningen 1

- Rättshjälpen 50

- Aids (Storstockholm) 25

- Mer resurser till invandrarpolitik 26,5

MILJÖ/ENERGI 5 318,4

- Vindkraftprojektet i Blekinge 3,2

- Alternativ energi 4 000

- Fiskevård 3

- Naturvårdsåtgärder 5

- Igelkottar 0,2

- Lantbruksuniversitetet 10

- Skogsbilvägar 20

- Minskade inkomster från Vattenfall

(produktionsavg.) 1 300

28 501,1

Inkomster Milj. kr.

Fastighetsskatt på industrifastigheter 1 200

Sänkta försvarskostnader 2 388

Halvering av ungdomslag 502

Halvering av inskolningsplatser 125

Höjd vuxenutbildningsavgift 450

Höjd barnomsorgsavgift 2 500

Nedsättning av socialavgift 350

7 515

Anslag i budgeten för tillkommande

utgifter 5 000

Tobaksvaror 1 000

Aktieomsättningen 4 000

Värdepapp.oms. i övr. 1 000

Aktier reavinst 500

Aktier förmögenhet (inkomst nästa budgetår)
Förmögenheter i övr. 1 500

Stämpelskatt 500

Privata pensionsförsäkringar 800

Uranskatt 4 000

Vattenkraftsskatt 3 000

16 300 28 815

16

Hemställan

Med hänvisning till det anförda föreslås

1. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i motsvarande
del godkänner de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken
som i motionen förordas,

2. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i motsvarande
del godkänner de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen som i
motionen förordas,

3. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i motsvarande
del i avvaktan på slutliga förslag med anledning av kompletteringspropositionen
och i enlighet med vad som i motionen anförts

a) beräknar statsbudgetens inkomster,

b) beräknar tillkommande utgiftsbehov,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utgiftsram för löneökningar,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utarbetandet av en ny ekonomisk strategi för
arbetarrörelsen,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en ekologisk-ekonomisk politik,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om åtgärder för regional utjämning,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om nationalisering av affärsbanker, investmentbolag,
finansbolag, kreditinstitut och försäkringsbolag,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om åtgärder för att hävda det nationella oberoendet,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om inrättande av ett fackligt råd för samhällsekonomiskt
inriktade investeringar,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om principerna för en rättvis skatte- och fördelningspolitik,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om den kommunala ekonomin och en långsiktig
utbyggnad av den gemensamma sektorn genom utnyttjande av
företagens likvida medel.

Stockholm den 26 januari 1988
Lars Werner (vpk)

Jörn Svensson (vpk) Bertil Måbrink (vpk)

Nils Berndtson (vpk) Inga Lantz (vpk)

Hans Petersson (vpk) Tommy Franzén (vpk)

i Hallstahammar

Mot. 1987/88
Fi214

17