Motion till riksdagen
1987/88:Fö3
av Mats Odell (c)
med anledning av prop. 1987/88:81 om ändring i
lagen (1966:413) om vapenfri tjänst, m. m.
Det svenska försvaret bygger på allmän värnplikt för alla män. För den som
på grund av allvarlig personlig övertygelse inte kan tänka sig bruk av vapen är
vapenfri tjänst ett alternativ som inom totalförsvarets ram står till buds.
Ansökan sker skriftligt och skall åtföljas av intyg och andra handlingar som
den sökande vill åberopa. Normalt utser vapenfrinämnden en utredare som
skall hjälpa den sökande med underlaget för ansökan, bl. a. genom samtal
som senare redovisas även inför nämnden.
Kds anser att vapenfrilagstiftningens utformning är klart otillfredsställande,
framför allt i två avseenden. Dels när det gäller att ge en konsekvent och
rättvis prövning av om den sökande uppfyller lagens krav, dels när det gäller
behandlingen av dem som inte anser sig kunna ingå i totalförsvaret. Kds
förordar att prövningsförfarandet avskaffas. Detta utvecklas närmare i en
separat motion från allmänna motionstiden.
Omflyttningen av ansvaret för utbildningen av vapenfria tjänstepliktiga
från arbetsmarknadsdepartementet till försvarsdepartementet har inneburit
en ”militarisering” av det tjänstgöringsalternativ som vapenfri tjänsteplikt
innebär. Detta kan vara en anledning till att antalet ansökningar om vapenfri
tjänst nu minskat. Följden kan bli att antalet totalvägrare däremot ökar. Kds
förordar att ansvaret för utbildningen av vapenfria återförs till arbetsmarknadsdepartementet.
Tjänstgöringsområden, m. m.
Propositionen förordar att utbildningen av vapenfria skall ha en klar
inriktning på krigssamhällets behov. Sålunda skall inte utbildningen av de
vapenfria ha en huvudsaklig inriktning mot fredstjänst. Föredraganden anser
att de vapenfria tjänstepliktiga under vissa förhållanden, nämligen för att
upprätthålla en rimlig kvalitativ nivå på vissa verksamheter under krigsförhållanden,
är en viktig resurs. Regeringen föreslår att den inte längre skall
detaljstyra de vapenfria tjänstepliktiga till vissa bestämda utbildningsområden
- detta skall överlåtas till nämnden för vapenfriutbildning och arbetsmarknadsstyrelsen
(AMS). Dock skall regeringen bestämma om utbildning
skall få ske hos enskilda föreningar och stiftelser.
Från kristdemokratiskt håll delas uppfattningen att utbildningen för
vapenfria i första hand skall syfta till att möjliggöra en meningsfull insats i
händelse av beredskap eller krig. Dock finns vissa utbildningar, t. ex. Mot. 1987/88
utbildningen i u-landskunskap som syftar till u-landsinsatser liksom utbild- Fö3
ningen hos vissa föreningar, som innebär att insatser görs i fredstid för att
förebygga konflikter. Dessa utbildningsalternativ måste enligt kds förmenande
få finnas kvar. Sålunda vill kristdemokraterna inte stämma in i
slutsatsen att de vapenfria endast under krigsförhållande skall utgöra en
värdefull resurs.
År 1981 beslutades om en femårig försöksperiod med u-landsutbildning
som ett tjänstgöringsalternativ. En utvärdering skulle därefter göras innan
slutligt ställningstagande till tjänstgöringsalternativet skulle tas. Någon
sådan utvärdering har ännu inte gjorts. Föredraganden ser det som angeläget
att en sådan utbildning kommer till stånd och tillkännager att initiativ till en
sådan utvärdering skall ske. Föredraganden går därmed emot värnpliktsutbildningskommitténs
(VK 83) förslag.
Kds förordar att biståndsutbildningen permanentas som ett alternativ för
vapenfri tjänst. I övrigt tillstyrks regeringens förslag i denna del.
Vapenfriutbildningens utformning och genomförande
Föredraganden föreslår att utbildningen av vapenfria liksom hittills skall
genomföras genom grundutbildning och repetitionsutbildning. Grundutbildningen
föreslås innehålla en basutbildning som är lika för alla samt en
befattningsutbildning. Möjligheten att samordna utbildningsmyndigheternas
vapenfriverksamhet skall tas till vara.
VK 83 föreslog inrättande av tre vapenfriskolor. Där skulle den inledande
delen av grundutbildningen och viss befattningsutbildning bedrivas. Föredraganden
instämmer inte i kommitténs förslag i detta avseende.
Basutbildningen som skall inleda grundutbildningen skall innefatta hälsoundersökning,
information om förmåner, ansvarsförhållanden och medinflytande
i verksamheten. Vidare skall ges en allmän information om
totalförsvaret, säkerhets- och försvarspolitiken, uppgifterna för vapenfria
under beredskap och krig samt grundläggande kunskaper om omhändertagande
av sjuka och skadade samt träning i självskydd och räddningstjänst.
Detta beräknas ta ca tre tjänstgöringsveckor i anspråk.
Genom befattningsutbildningen skall den vapenfria ges de särskilda
kunskaper som krävs för att han skall kunna klara uppgifterna i den
befattning som han uttagits till.
Det föreslås att vapenfriadministratörerna och handledarna skall genomgå
en utbildning som tar en arbetsvecka i anspråk.
Kds delar uppfattningen att inrättandet av tre vapenfriskolor skulle
innebära en onödig centralisering utan att för den skull innebära att
kvaliteten på utbildningen höjs. Tvärtom torde utbildningskvaliteten vinna
på att genomföras i en decentraliserad form.
Vad beträffar förslaget om en uppdelning av utbildningen i grundutbildning
och repetitionsutbildning finns inget att invända. När det gäller
utbildningen av handledarna anser dock kds det vara angeläget att utbildningsinsatserna
i första hand inriktas på administratörerna. Dessa kan sedan i
sin tur svara för att ge handledarna en utbildning som anpassas till de lokala
verksamhetsförhållandena. Praktiska skäl talar mot den av regeringen Mot. 1987/88
föreslagna ordningen. Fö3
Utbildningstiden
VK 83 föreslog i sitt betänkande en kraftig förlängning av utbildningstiden
för de vapenfria till att omfatta 420 till 520 dagar inkl. repetitionsutbildningen.
Föredraganden har efter kraftig kritik från remissinstanserna föreslagit
att utbildningstiden skall uppgå till minst 270 och högst 360 dagar inkl.
repetitionsutbildningen.
Kds uppfattning är att utbildningstidens längd skall avgöras av den tid som
åtgår för att ge de vapenfria den utbildning som krävs för att fullgöra de
uppgifter som de är utsedda att utföra. Kds anser att VK 83 :s förslag hade
formen av en slags bestraffning av de vapenfria. Den i propositionen
föreslagna utbildningstiden anser kds vara väl avvägd.
Vissa kostnadsfrågor
Värnpliktsutbildningskommittén föreslog i sitt betänkande att systemet med
särskilda utbildnings- och administrationsbidrag inte längre skall tillämpas.
Av remissinstanserna delade många kommitténs förslag medan SJ och
flertalet kommuner liksom Kommunförbundet och Landstingsförbundet
ansåg att staten skall lämna full kostnadstäckning för vapenfriverksamheten.
Från kristdemokratiskt håll anses att de statliga myndigheterna vilka är
skyldiga att ta emot vapenfria skall täcka kostnaderna inom den egna
budgetramen medan organisationer, stiftelser, landsting och kommuner
skall få bidrag till verksamheten.
Hemställan
Mot bakgrund av ovanstående hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vapenfria som en viktig resurs under såväl fredsson!
krigstid,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om biståndsutbildning som ett alternativ för vapenfri
tjänst,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utbildningen av handledare för de vapenfria.
Stockholm den 22 februari 1988
Mats Odell (c)
1