Socialutskottets betänkande
1987/88:6

om rätt till servicebostad i annan kommun

Sammanfattning

I betänkandet behandlas en motion (m) om möjligheterna för handikappade
och äldre att få servicebostad i kommun där de inte är mantalsskrivna.

Motionen har remissbehandlats.

Med anledning av motionen föreslår utskottet att riksdagen ger regeringen
till känna att regeringen bör pröva vilka åtgärder som kan vidtas för att
möjliggöra för handikappade och gamla att få servicebostad i annan
kommun.

Motionen

I motion 1986/87:So265 av Elisabeth Fleetwood (m) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär att särskilda åtgärder snabbt vidtas för att möjliggöra
för handikappade och gamla att få tillgång till servicebostäder även inom
annan kommun än mantalsskrivningskommunen. Motionären anför att
människor med svåra handikapp som behöver bo i servicehus eller liknande
har mycket små möjligheter att kunna flytta från en kommun till en annan,
beroende på det krav på mantalsskrivning i kommunen som ställs för att få
bostad i servicehus. Motionären anser att den gällande ordningen är ytterst
betänklig med hänsyn till den rätt varje människa bör ha att fritt välja sin
bostadsort. Motionären menar att det måste bedömas som mycket angeläget
att det nu aktualiserade problemet snabbt löses, eventuellt genom statliga
insatser. I motionen hänvisas till att socialberedningen i sitt betänkande
Aktuella socialtjänstfrågor (SOU 1986:19) uppmärksammat frågan utan att
lägga fram något konkret förslag till frågans lösning.

Gällande bestämmelser m. m.

I 3 § socialtjänstlagen (1980:620) anges att kommunen har det yttersta
ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de
behöver. Enligt 20 och 21 §§ samma lag har socialnämnden ett särskilt ansvar
för att det finns bostäder som är anpassade för äldre och handikappade.

Kyrkobokföring och mantalsskrivning regleras i folkbokföringslagen
(1967:198). En person anses bosatt på och skall vara kyrkoskriven på den
fastighet där han regelmässigt tillbringar dygnsvilan (11 och 12 §§ folkbokfö 1 -

SoU

1987/88:6

1 Riksdagen 1987188.12 sami. Nr 6

ringslagen). Vid helinackordering i servicehus för äldre gäller särskilda
bestämmelser för kyrkobokföringen (23 § folkbokföringslagen).

I sammanhanget kan anmärkas att för sjukvårdens del gäller enligt 3 §
hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) att varje kommun skall erbjuda hälsooch
sjukvård åt den som är bosatt inom landstingskommunen. En intagning
på sjukvårdsinrättning ändrar inte den intagnes kyrkobokföringsort (24 §
folkbokföringslagen).

Som framgår av motionen har socialberedningen (51980:07) i betänkandet
Aktuella socialtjänstfrågor behandlat den frågan som tas upp i motionen
(SOU 1986:19 s. 19—20 och 101). Beredningen konstaterar att de med svåra
handikapp som behöver bo på servicehus eller särskilda boendeserviceenheter
har svårt att kunna flytta från en kommun till en annan. Hindret utgörs,
enligt beredningen, av de bestämmelser som kommunerna har satt upp för
att avgöra vilka personer som skall få tillgång till bostad på servicehus.
Bestämmelserna, som har tillkommit på grund av att behovet överstiger
tillgången, innebär att en person måste vara mantalsskriven i kommunen för
att få lägenhet i servicehus. Bestämmelsen är också ett hinder för t. ex. döva
att kunna flytta till ett servicehus i en grannkommun där de kan umgås med
andra döva. Bestämmelsen drabbar också gamla människor som vill flytta till
servicehus i den kommun där deras barn bor. Beredningen anför att den
anser att människor med handikapp måste ha möjlighet att flytta till annan
kommun även om de har behov av att bo i servicehus eller liknande. Det
framhålls att socialtjänsten har till uppgift att tillsammans med den enskilde
samarbeta med inflyttningskommunen och ge den hjälp som den enskilde
kan behöva.

Socialberedningen presenterar inte något förslag i ämnet. Betänkandet
har remissbehandlats och bereds för närvarande i regeringskansliet.

Äldreberedningen (S 1981:01) har i sitt betänkande Äldreomsorg i
utveckling (SOU 1987:21) inte tagit upp flyttningsfrågan till särskild behandling.

I det handlingsprogram i handikappfrågor som framlades av beredningsgruppen
för internationella handikappåret 1981 (SOU 1982:46) anges att
handikappade skall ha samma möjligheter som andra att välja bostadsort och
bostadsform (s. 56). Statens handikappråd redovisar i bilaga till regeringens
skrivelse 1986/87:161 om uppföljning av handlingsprogram i handikappfrågor
en uppföljning av programmet. Däri anges bl. a. att handikappade ofta
inte kan välja bostadsort och boendeform. Flyttningsproblematiken tas dock
inte upp närmare i skrivelsen och redovisningen.

Socialstyrelsen uttalar i allmänna råd 1985:8 (Socialtjänstens insatser för
vuxna handikappade) att kravet på kyrkobokföring för att få servicebostad
strider mot målet att även svårt handikappade skall kunna leva som andra
(s. 45).

Utskottet behandlade under riksmötet 1984/85 en motion om bosättning för
personer inom långvården (SoU 1984/85:2 s. 6—7). Utskottet redovisade att
det sedan den 1 januari 1984 mellan landstingen och de kommuner som inte
ingår i landstingskommuner gäller ett riksavtal för hälso- och sjukvården,

SoU 1987/88:6

vilket ersatt det tidigare s. k. utomlänsavtalet. I avtalet finns bl. a. bestämmelser
om samarbete då det gäller sådan icke akut vård som motiveras främst
av andra skäl än rent medicinska. Genom avtalet ges en möjlighet att
remittera en patient till ett sjukhus inom ett annat landsting, även om
likvärdiga vårdmöjligheter finns i hemlandstinget. Remissmöjligheten skall
bl. a. kunna utnyttjas för patienter som är i behov av långvarig sjukhus- eller
sjukhemsvård och som av främst humanitära skäl bör överflyttas till sjukhus
eller sjukhem inom den landstingskommun där de närmast anhöriga är
bosatta.

Utskottet ansåg att frågan om att gamla människor får möjlighet att vårdas
nära sina anhöriga är av stor mänsklig betydelse. Det kan innebära stort
lidande att inte få vårdas nära sina anhöriga, anfördes det. Utskottet
noterade med tillfredsställelse bestämmelsen om ”icke akut vård i övrigt” i
det nya riksavtalet för hälso- och sjukvården. Genom denna regel öppnas en
möjlighet att utan hänsyn till bosättningen flytta t. ex. en långvårdspatient till
en klinik inom ett annat landstingsområde, förutsatt att de båda landstingen
kan enas om detta, anförde utskottet.

Remissyttranden

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från socialstyrelsen,
Svenska kommunförbundet, Handikappförbundens centralkommitté. Pensionärernas
riksorganisation samt Sveriges pensionärsförbund.

Socialstyrelsen delar den uppfattning som framförs i motionen och ställer
sig positiv till motionärens hemställan. Styrelsen framhåller att den grundläggande
inriktningen måste vara att alla människor i samhället skall ha lika
möjligheter att välja bostadsort. Socialstyrelsen anför att verket i allmänna
råd 1985:8 (Socialtjänstens insatser för vuxna handikappade) uppmärksammat
frågan och framfört att kravet på kyrkobokföring för att erhålla lägenhet
med särskild service strider mot målet att även svårt handikappade skall
kunna leva som andra.

Styrelsen pekar på att en del ungdomar med stora funktionshinder vill bo
tillsammans med sina kamrater i kollektiva bostadsformer när de skall flytta
hemifrån. Det är inte ovanligt att ungdomarna är skrivna i olika kommuner.
De i många fall uppställda kraven på mantalsskrivning utgör enligt socialstyrelsen
ett hinder för ungdomarnas möjligheter att påverka sitt boende. Det är
också angeläget att äldre kan flytta närmare sina barn eller andra anförvanter
även när dessa bor i en annan kommun, anför styrelsen. Detta kan vara ett
viktigt led i strävandena att motverka isolering och ensamhet.

Det är, enligt socialstyrelsens mening, viktigt att kommuner samarbetar
med varandra i vad gäller boende för personer som har behov av särskild
service. Socialstyrelsen konstaterar att det i framför allt mindre kommuner
kanske endast finns ett fåtal personer som har specifika behov av service och
omvårdnad. Detta innebär, anför styrelsen, att kommunerna själva kan ha
svårt att inrätta adekvata boendeformer. Många personer vistas därför på
institutioner av olika slag utan att vara i behov av institutionsvård.
Socialstyrelsen rekommenderar en samverkan kommunerna emellan för att

SoU 1987/88:6

öka förutsättningarna för dessa personer att kunna erhålla en egen bostad
och service som motsvarar deras behov. En sådan samverkan kan, enligt
styrelsens åsikt, underlätta målsättningen att alla skall ha rätt till en egen
bostad av god kvalitet.

Svenska kommunförbundet (förbundsstyrelsen) bekräftar att de av motionären
påtalade svårigheterna att få en servicelägenhet i annan kommun än
”sin egen” föreligger. Det finns enligt förbundet flera orsaker till detta, men
den främsta är bristen på servicelägenheter och/eller hemtjänstpersonal.

Det är enligt förbundets mening ingen tillfällighet att socialberedningen
inte föreslagit någon lösning. Hur en sådan skulle se ut i dagens läge finner
förbundet svårt att ange. Man pekar på att kommunerna försöker täcka
bristen på servicelägenheter på två sätt: dels genom att bygga nya sådana
lägenheter, dels genom att sätta in hemtjänstresurser så att så många som
möjligt kan bo kvar i sina egna bostäder. Kommunerna har, enligt förbundets
uppfattning, växlande framgång med förverkligandet av att människor skall
få bo kvar i sina bostäder med adekvat hjälp, främst på grund av
svårigheterna att rekrytera personal till hemtjänsten. En kartläggning av det
aktuella problemet och orsakssammanhang med analys av möjliga lösningar
är enligt förbundets mening motiverad. Förbundet framhåller det önskvärda
i att finna en lösning på problemet.

Handikappförbundens centralkommitté (HCK) framhåller att människor
med stora funktionsnedsättningar skall ha självklar rätt - som alla andra - att
flytta till den kommun man själv önskar och som passar personen i fråga bäst.
Man skall också få hjälp med planeringen i inflyttningskommunen, anför
kommittén. HCK kräver att tillräckliga resurser ställs till förfogande i alla
kommuner och att socialtjänstlagen kompletteras så att den självklara
rättigheten att bestämma över sitt eget boende säkerställs. Motsvarande
komplettering bör, enligt HCK, göras i omsorgslagen.

Pensionärernas riksorganisation (PRO) anser att äldre och handikappade
måste beredas samma möjligheter som övriga att kunna flytta till annan
kommun. Det framhålls att bristen på lägenheter i servicehus eller boendeserviceenheter
inte får utgöra ett hinder. Man pekar på värdet av att t. ex.
äldre människor får flytta till den ort där deras barn eller släktingar är
bosatta. Det är därför av största vikt, understryker PRO, att de särskilda
åtgärder som behövs för att möjliggöra i motionen avsedda flyttningar
tillskapas.

Sveriges pensionärsförbund (SPF) delar motionärens önskan att underlätta
flyttning för handikappade och äldre. Förbundet tillägger dock att
mottagande kommuns svårigheter måste beaktas. Förbundet hänvisar därvid
till att vissa kommuner kan vara särskilt attraktiva. Det kan vara frestande
för äldre/handikappade att söka sig till dessa från kommuner med mer
ogynnsamma förhållanden.

Det bör, enligt SPF:s mening, utredas om ett under några år avtrappat
ekonomiskt ansvar för avflyttningskommunen skulle vara ett sätt att lösa
problemet. Att detta inte helt stämmer med modern syn på vistelsekommunens
sociala ansvar får inte hindra att metoden övervägs, anför förbundet.

SoU 1987/88:6

Utskottet

SoU 1987/88:6

I motion 1986/87:So265 av Elisabeth Fleetwood (m) begärs att åtgärder
snabbt vidtas för att möjliggöra för handikappade och äldre att få servicebostad
i kommun där de inte är mantalsskrivna.

Socialberedningen konstaterar i betänkandet Aktuella socialtjänstfrågor
(SOU 1986:19) att bestämmelser med krav på mantalsskrivning i kommunen
för att få servicebostad utgör ett hinder för handikappade som vill flytta från
en kommun till en annan. Beredningen anför att människor med handikapp
måste ha möjlighet att flytta till annan kommun även om de har behov av att
bo i servicehus eller liknande. Socialberedningen lämnar inte något förslag
till lösning på problemet. Betänkandet bereds för närvarande i regeringskansliet.

Problemet har även uppmärksammats av socialstyrelsen i allmänna råd
1985:8, Socialtjänstens insatser för vuxna handikappade.

I sammanhanget kan nämnas att det på hälso- och sjukvårdssidan finns ett
riksavtal som öppnar möjlighet att remittera en patient till ett sjukhus inom
ett annat landsting, även om likvärdiga vårdmöjligheter finns i hemlandstinget.
Den nya bestämmelsen hälsades med tillfredsställelse av utskottet vid
behandling av en motion om bosättning för patienter inom långvården.
Utskottet ansåg att frågan om att gamla människor får möjlighet att vårdas
nära sina anhöriga är av stor mänsklig betydelse.

Utskottet har inhämtat yttranden över den nu aktuella motionen från
socialstyrelsen, Svenska kommunförbundet, Handikappförbundens centralkommitté
(HCK), Pensionärernas riksorganisation (PRO) samt Sveriges
pensionärsförbund (SPF).

Socialstyrelsen, HCK, PRO och SPF är positiva till motionen. Svenska
kommunförbundet pekar på svårigheterna att lösa den aktuella frågan men
anser det motiverat med en kartläggning av problemet och orsakssammanhang
med analys av möjliga lösningar.

Utskottet konstaterar att det föreligger enighet om att det hinder mot
flyttning till servicebostad i annan kommun som kravet på kyrkobokföring
innebär är ett allvarligt problem. Utskottets tidigare uttalande om vikten av
att gamla människor får möjlighet att bo nära sina anhöriga äger självfallet
giltighet även i detta sammanhang. Det framstår enligt utskottets mening
även som mycket angeläget att undanröja hinder för unga handikappade att
flytta till en lämplig bostad i annan kommun. Att fritt kunna välja bostadsort
måste vara en självklar rättighet för alla, även för dem som har funktionshinder.
Det måste därför tas krafttag för att lösa det problem som behandlas i
motionen. De praktiska svårigheter som möter vid detta arbete får inte
hindra ett initiativ i frågan.

Utskottet noterar att Svenska kommunförbundet ställer sig positivt till en
kartläggning av problemet och en analys av möjliga lösningar. En sådan

analys vore enligt utskottets mening värdefull. Arbetet måste emellertid
genomföras skyndsamt, eftersom det brådskar med förslag till lösning av
frågan.

Enligt utskottets mening bör därför regeringen redan nu pröva vilka
åtgärder som kan vidtas för att möjliggöra för handikappade och gamla att få
servicebostad i annan kommun. Vad utskottet nu anfört med anledning av
motion 1986/87:So265 (m) bör ges regeringen till känna.

Hemställan

Utskottet hemställer

att riksdagen med anledning av motion 1986/87:So265 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Stockholm den 10 november 1987

På socialutskottets vägnar

Daniel Tarschys

Närvarande: Daniel Tarschys (fp). Evert Svensson (s), Kjell Nilsson (s), Ulla
Tillander (c), Blenda Littmarck (m), Gunnar Ström (s), Aina Westin (s), Per
Arne Aglert (fp), Yvonne Sandberg-Fries (s), Rosa Östh (c), Inga Lantz
(vpk), Ingrid Andersson (s), Karl-Gösta Svenson (m), Claes Rensfeldt (s)
och Karin Falkmer (m).

SoU 1987/88:6

gotab Stockholm 1987 13915