Socialutskottets betänkande
1987/88:3

om uppföljning av handlingsprogram i
handikappfrågor (skr. 1986/87:161)

Regeringens skrivelse

I regeringens skrivelse 1986/87:161 (socialdepartementet) redovisas regeringens
bedömningar med anledning av riksdagens beslut (SoU 1985/86:11,
rskr. 159) angående en uppföljning av Handlingsprogram i handikappfrågor.
Riksdagen bereds tillfälle att ta del av vad som anförs.

Inledningsvis erinras i skrivelsen om att socialutskottet våren 1986 med
anledning av motioner angående riktlinjer för handikappolitiken framhöll att
det var angeläget att följa upp Handlingsprogrammet i handikappfrågor
(SOU 1982:46). Riksdagen borde enligt utskottet under nästkommande
riksmöte få en redovisning för hur handlingsprogrammet förverkligats på
olika områden och för de åtgärder som vidtagits från regeringens sida för att
påskynda utvecklingen. Riksdagen beslutade att ge regeringen till känna vad
utskottet anfört (SoU 1985/86:11, rskr. 159). Med anledning av riksdagens
beslut uppdrog regeringen den 29 maj 1986 åt statens handikappråd att göra
den uppföljning av handlingsprogrammet som riksdagen beslutat om.
Statens handikappråd har i mars 1987 redovisat resultatet av denna
uppföljning till regeringen.

I skrivelsen anförs att insatserna för att utveckla samhällets stöd till
handikappade har haft och även framdeles kommer att ha hög prioritet i
regeringens politik. Trots att samhällsekonomin varit hårt ansträngd under
de fem år som förflutit sedan handlingsprogrammet överlämnades till
regeringen, har betydande framsteg kunnat göras på en rad områden, och
statsrådets bedömning är att regeringens handikappolitik varit framgångsrik
och i god överensstämmelse med 1982 års handlingsprogram. Statsrådet
betonar emellertid att detta naturligtvis inte skall uppfattas som om
regeringen är helt till freds med hur samhället är utformat ur handikappsynpunkt.
Fortfarande återstår en rad brister som successivt måste undanröjas
om målet full delaktighet och jämlikhet skall kunna förverkligas. Regeringens
ambition är därför att fortsätta reformarbetet inom handikappområdet,
och även i det framtida handikapparbetet kommer programmet att fungera
som ett viktigt underlag.

De åtgärder som regeringen har vidtagit för att påskynda utvecklingen
inom handikappområdet har, framhålls det i skrivelsen, omfattat nära nog
samtliga samhällsområden och varit av starkt skiftande karaktär.

Bland de åtgärder som vidtagits för att stärka de handikappades sociala
och ekonomiska trygghet nämns bl.a. riksdagens beslut att avskaffa karens -

SoU

1987/88:3

1 Riksdagen 1987188.12 sami Nr 3

dagarna inom sjukförsäkringen och de differentierade vårdavgifterna inom
sjukvården. Vidare anförs att inom socialförsäkringens ram de handikappades
ekonomiska trygghet också har förstärkts genom höjningen av nivåerna
inom handikappersättningen, reformeringen av vårdbidraget samt förbättringen
av föräldraförsäkringen. Genom lagen (1985:568) om särskilda
omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl. som trädde i kraft den 1 juli
1986 har betydelsefulla steg tagits i strävandena att integrera psykiskt
utvecklingsstörda i samhället.

Beträffande utökade möjligheter för handikappade till ett eget och
självständigt boende framhålls att en serie insatser gjorts i överensstämmelse
med handlingsprogrammet. Bl.a. hänvisas till riksdagsbeslut om vissa nya
stödformer samt till att kommunernas ansvar för bostadsförsörjningen för
alla medborgare kommit till klarare uttryck i lagstiftningen (prop. 1984/
85:142, BoU 24, SoU 4 y, rskr. 347).

Vidare framhålls att bl.a. de nya stödformerna särskilt lönebidrag och
introduktionsstöd samt förstärkningen av bidraget till arbetsbiträde och
bidraget till arbetstekniska hjälpmedel har förbättrat de handikappades
möjligheter till arbete. Statsrådet understryker även att av särskilt stor
betydelse för att förhindra utslagning från arbetslivet är de nya reglerna i
arbetsmiljölagen (1977:1160), som ger skyddskommittéerna ett ansvar för att
arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet bedrivs för de anställda på
arbetsplatserna. Sedan den 1 januari 1986 gäller också som ett villkor för
statsbidrag till företagshälsovården att denna har kompetens och erforderliga
resurser att bedöma anpassnings- och rehabiliteringsverksamhet.

Statsrådet anför angående utbildningsväsendet att detta under programperioden
tillförts betydande resurstillskott med syfte att förbättra handikappade
elevers möjligheter till en god utbildning i det ordinarie skolsystemet.
Genom inrättandet av de fem planeringsregionerna har förutsättningar
skapats för en utvidgad regional samverkan i arbetet med att förbättra
handikappade elevers utbildningsmöjligheter. Även den regionala pedagogiska
stödpersonalen har utökats kraftigt under de senaste åren. Integreringen
av handikappade elever i den ordinarie skolan har också ökat under den
aktuella perioden. Statsrådet nämner som ytterligare exempel på åtgärder
som vidtagits inom utbildningsområdet införandet av den nya skollagen, som
omfattar också särskolan, och det särskilda riksgymnasium för hörselskadade
elever som fr.o.m. läsåret 1984/85 inrättats i Örebro.

De handikappades möjligheter till delaktighet på kultur- och medieområdet
har ökats, och handikappforskningen har successivt förstärkts och
utvecklats.

Statsrådet understryker avslutningsvis att handikapporganisationerna har
haft en avgörande betydelse för de framsteg som har kunnat nås i det
handikappolitiska arbetet.

Sammanfattningsvis konstateras att ett stort antal åtgärder vidtagits under
programperioden i linje med handlingsprogrammet i handikappfrågor. Trots
dessa åtgärder är bristerna i samhället alltjämt omfattande, och på flera
punkter har handlingsprogrammet ännu inte kunnat genomföras. Föredragandens
slutsats av detta är att politiken även framdeles måste inriktas på en
rättvis fördelning av samhällsresurserna, med målmedvetna förstärkningar

SoU 1987/88:3

2

inom handikappområdet. Endast då kan målet om full delaktighet och
jämlikhet förverkligas.

Utskottet

I Handlingsprogram i handikappfrågor (SOU 1982:46) lade företrädarna för
de fem riksdagspartierna och handikapprörelsen fram en gemensam syn på
handikappades situation. De uttalade sig samstämmigt om inriktningen av
åtgärderna på handikappområdet för de närmaste åren. I sitt av riksdagen
godkända betänkande (SoU 1982/83:23) slog utskottet fast att programmet
borde utgöra en viktig utgångspunkt för det fortsatta arbetet på handikappområdet.

I handlingsprogrammet påpekades att det varken var praktiskt eller
ekonomiskt möjligt att under en tioårsperiod undanröja alla de hinder inom
skilda samhällssektorer som försvårar för människor med funktionsnedsättning
att nå full delaktighet och jämlikhet i samhället. Vissa av de åtgärder
som föreslogs i programmet var av så genomgripande art att de skulle kräva
lång tid för sitt genomförande och därför endast skulle kunna hinna påbörjas
under programperioden.

Utskottet noterar nu med tillfredsställelse de åtgärder som regeringen
vidtagit i syfte att nå målet om full delaktighet och gemenskap i samhället för
alla handikappade. Utskottet vill understryka den avgörande betydelse
handikapporganisationerna haft för de framsteg som har kunnat nås i det
handikappolitiska arbetet. Handikappolitiken angår enligt utskottets mening
alla människor, och det bör följaktligen vara naturligt för alla att känna
samhörighet med handikapprörelsen. Samhället bör därför ge handikapprörelsen
goda villkor att verka under så att dess ställning i samhället kan
fortsätta att utvecklas och förstärkas.

Utskottet konstaterar dock att trots den mångfald åtgärder som vidtagits
är, som föredragande statsrådet påpekar i skrivelsen, bristerna i samhället
alltjämt omfattande. Utskottet vill därför understryka statsrådets slutsats att
politiken även framdeles måste inriktas på en rättvis fördelning av samhällsresurserna,
med målmedvetna förstärkningar inom handikappområdet, för
att målet om full delaktighet och jämlikhet skall kunna förverkligas.

Utskottet anser inte att regeringens skrivelse påkallar någon åtgärd från
riksdagens sida.

Hemställan

Utskottet hemställer

att riksdagen beslutar att regeringens skrivelse 1986/87:161 inte
skall föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 10 november 1987
På socialutskottets vägnar
Daniel Tarschys

SoU 1987/88:3

3

Närvarande: Daniel Tarschys (fp), Evert Svensson (s), Kjell Nilsson (s),
Blenda Littmarck (m), Gunnar Ström (s), Aina Westin (s), Per Arne Aglert
(fp), Yvonne Sandberg-Fries (s), Rosa Östh (c). Inga Lantz (vpk). Ingrid
Andersson (s), Karl-Gösta Svenson (m), Claes Rensfeldt (s) och Karin
Falkmer (m).

Reservationer

Uppföljning av handlingsprogram i handikappfrågor
(motiveringen)

1. Blenda Littmarck, Karl-Gösta Svenson och Karin Falkmer (alla m) anser
att den del av utskottets yttrande på s. 3 som börjar med ”1 handlingsprogrammet”
och slutar med ”riksdagens sida” bort ha följande lydelse:

I dokumentet Handlingsprogram i handikappfrågor dras riktlinjerna upp
för handikappolitiken på såväl relativt kort som längre sikt.

Programmet togs fram av en borgerlig regering och med en borgerlig
ordförande i programutskottet (den moderate riksdagsmannen Nils Carlshamre).
Men samtliga riksdagspartier företräddes i det nämnda utskottet och
partierna står eniga bakom programmet.

Detta är viktigt eftersom det ger den bästa förutsättningen för att målet, de
handikappades fulla delaktighet och integritet i samhället, verkligen uppnås.

Den socialdemokratiska regering som tillträdde efter 1982 års val kunde
emellertid inte avhålla sig ifrån att sätta borgerlighetens goda vilja och ärliga
uppsåt i fråga när programmet formellt delgavs riksdagen genom en
regeringsskrivelse våren 1983.

Från borgerlig sida beklagades detta, dels därför att ett sådant beteende
försämrar möjligheterna att genomföra programmet, dels för att det var så
uppenbart orättvist med hänsyn till den kraftiga satsning som de borgerliga
regeringarna gjorde på handikappolitikens område.

Vi vill nu, utan att frondera och ifrågasätta regeringens och regeringspartiets
goda vilja, peka på några åtgärder som vi från moderat sida föreslagit i
riksdagen och som vi anser väsentliga som ett led i strävandena att fullfölja
handikapprogrammet.

Först vill vi då erinra om att en god och lätt tillgänglig hälso- och sjukvård
är viktigt inte minst för den som är handikappad. Riktlinjerna för hälso- och
sjukvården på 90-talet, HS90, anser vi ta för lite hänsyn till detta. En utbyggd
primärvård skall enligt riktlinjerna ta en så stor del av resursutrymmet för
den samlade hälso- och sjukvården i anspråk att bl.a. de handikappades
möjligheter att få tillgång till god sjukhusvård riskerar att försämras.

Riktlinjerna bör revideras av bl.a. detta skäl.

Vi anser också, med hänsyn till behovet av att förbättra statens möjligheter
att utöva tillsyn och kontroll inom hälso- och sjukvården, att medicinalstyrelsen
och länsläkarfunktionen skall återupprättas. Bl.a. därigenom skulle
staten bättre kunna leva upp till sitt övergripande ansvar för att de
handikappade så långt möjligt ges samma villkor som andra i samhället.

Vi vill här också nämna vårt bestämda avståndstagande från Dagmarsyste -

SoU 1987/88:3

4

met för ersättning från sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmännen. Detta
system har slagit bort en stor del av vårdutbudet genom att fritidspraktikerna
förhindrades att verka. Patienterna fråntogs rätten till av sjukförsäkringen
ersatt vård hos fritidspraktiker.

Yrkespraktikernas möjligheter att verka är kringskurna av etableringsregler
och låg ersättning från sjukförsäkringen.

Allt detta drabbar inte minst de handikappade, som är i stort behov av lätt
tillgänglig såväl läkar- som sjukgymnastvård. En husläkare och - för att
mynta ett nytt uttryck - en hussjukgymnast vore en stor tillgång för många
handikappade. Därför skall sjukförsäkringspengarna följa patienten och ge
patienten valfrihet i fråga om vårdgivare. Det är inte sjukvårdspolitikernas
sak att träffa detta val.

Sjukgymnastik spelar en stor roll för många handikappade. Vi anser bl.a.
av detta skäl att remisstvånget skall avskaffas. Patienten skall få gå till sin
sjukgymnast utan att först uppsöka läkare för remiss. Utan remiss ersätts inte
sjukgymnastik till någon del av sjukförsäkringen.

Oavsett var den som är handikappad bor bör tillgången på handikapphjälpmedel
vara god. Men i detta hänseende råder olikhet. Vidare är
hjälpmedelsverksamheten i hög grad monopolistisk, vilket inskränker de
handikappades valfrihet. Man bör utöver lika och god tillgång på handikapphjälpmedel
eftersträva en friare hjälpmedelsmarknad.

Tillgång till arbete på den öppna arbetsmarknaden är något mycket viktigt
för handikappade. Vi anser att ett flexibelt lönebidrag, som kan höjas eller
sänkas i förhållande till hur arbetsförmågan utvecklas, skulle ha stor
betydelse för möjligheterna till förvärvsarbete. Lönebidraget skall utgå till
arbetsgivaren oberoende av vem som är arbetsgivare och i princip inte vara
tidsbegränsat.

För att underlätta för de handikappade på arbetsplatsen skall inte bara
arbetsverktygen anpassas. För t.ex. döva är det av stor betydelse att det finns
texttelefon. Bidrag bör utgå för anskaffande av dylika telefoner vid
arbetsplatser där det finns döva anställda.

En väsentlig insats för de handikappade vore att införa ett fungerande och
rejält bilstöd. Detta är viktigt såväl med tanke på behovet av rekreation som
av bekväma arbetsresor. Bilstödet bör vara generöst och inte hårt inkomstprövat.
Det är inte acceptabelt att frågan om ett nytt bilstöd ännu inte nått sin
lösning.

En fungerande boendeservice är nödvändig om de handikappade skall
kunna integreras i samhället. Utvecklingen av boendeserviceverksamheten
går långsamt. Detta är olyckligt med tanke på de konsekvenser avinstitutionaliseringen
får med en dålig boendeservice. Det bör för övrigt eftersträvas
en anpassning av takten i fråga om avinstitutionaliseringen med hänsyn till
möjligheterna att ge stöd och hjälp i en ny boendesituation.

Anhörigvårdkommittén föreslog redan 1983 rätt till 30 dagars ledighet för
vård av sjuk anhörig.

Vi anser att rätt till ledighet utan ersättning många gånger kan vara
verkningslöst och anser att en ATP-grundande ersättning bör kunna
utbetalas under viss tid till den som vårdar sjuk eller handikappad anhörig.

När det gäller vårdbidragen kommer nu ytterligare en nivå att införas (en

SoU 1987/88:3

5

fjärdedel). Vi hälsar detta med tillfredsställelse och anser att även handikappersättningen
bör fingraderas mera.

Den massmediala kommunikationen har stor betydelse för alla. Handikappade
måste så långt det går få samma möjligheter att ta del av
massmediainformationen som andra. Text-TV spelar stor roll för hörselskadade.
Teckentolkning borde ändå i större utsträckning än nu användas i vissa
TV-program.

Teckenspråk borde för övrigt kunna betraktas som ett hemspråk i skolan
med hänsyn till behovet hos barn med döva föräldrar.

För synskadade har kassettidningar stor betydelse. Vi anser att de dagliga
tidningarna borde kunna utges i kassettupplaga och att detta kan finansieras
genom en obetydlig höjning för alla av prenumerationsavgiften.

Avslutningsvis vill vi nämna att vi anser att försäkringskassorna skall ges en
ledande och samordnande roll i allt rehabiliteringsarbete och att varje
handikappad under rehabilitering skall tilldelas en kontaktperson som följer
och samordnar hela rehabiliteringsförloppet. Bl.a. måste syftet vara att så
långt möjligt undvika att handikappade ungdomar hänvisas till förtidspensionering.

2. Daniel Tarschys och Per Arne Aglert (båda fp) anser att den del av
utskottets yttrande på s. 3 som börjar med ”Utskottet noterar” och slutar
med ”riksdagens sida” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets uppfattning är det bekymmersamt att förverkligandet av
det gemensamma handlingsprogrammet går långsamt. Handikapprådets
redovisning vittnar om många kvarstående brister.

Handikappolitiken syftar till att undanröja svårigheter och hinder som
handikappet medför. Målet är att öka de handikappades frihet. De
valmöjligheter en icke handikappad har vad det gäller att välja utbildning,
arbete och bostad bör också finnas för människor med handikapp. Trots
detta har dock handikappade människor i genomsnitt lägre utbildning och
sämre ekonomi. De saknar ofta arbete och deltar mindre ofta i kultur- och
nöjesliv liksom i det politiska livet och föreningslivet. För att råda bot på
dessa brister antogs handlingsprogrammet i handikappfrågor.

Utskottet kan nu konstatera att regeringen inte har följt upp programmet
på ett tillfredsställande sätt. Tvärtom haren rad förslag som skulle ha bidragit
till att uppfylla intentionerna bakom handlingsprogrammet avvisats.

Precis som påpekas i statens handikappråds redovisning saknar många
handikappade tillträde till arbetsmarknaden. En överföring av resurser från
socialförsäkringssektorn till arbetsmarknadssektorn skulle kunna bidra till
att lösa detta problem.

Arbetsförmedlingens insatser behöver också förstärkas. För att hjälpa de
utvecklingsstörda, som ofta har speciellt svårt att få arbete, borde det t.ex.
inrättas särskilda kontaktpersoner för denna grupp på arbetsförmedlingarna.

Handikapprådet påpekar också att det behövs ytterligare åtgärder för att
levnadsvillkoren för familjer med handikappade barn skall förbättras. En
kraftig höjning av vårdbidragsbeloppen bör genomföras.

Med anledning av den s.k. normaliseringen av handikappade barns

SoU 1987/88:3

6

levnadsvillkor som nu sker krävs även andra åtgärder. För att dessa familjer
skall kunna leva ett så normalt liv som möjligt behövs möjligheter till
avlösning samt möjligheter till ledighet då barnets behov så kräver.
60-dagarsgränsen för tillfällig föräldrapenning vid vård av sjukt barn bör
avskaffas för föräldrar med handikappade barn. Dessutom bör föräldrar till
svårt handikappade vuxna barn ha rätt till tillfällig föräldrapenning vid
barnets sjukdom.

Bilstödet är en förutsättning för att handikappade skall kunna delta i
samhällslivet. Det är därför anmärkningsvärt att regeringen nu under en lång
tid har förhalat genomförandet av den länge efterfrågade bilstödsreformen.
Personkretsen för dem som är berättigade till bilstöd bör utvidgas omgående.

Ytterligare reformer som bör genomföras för att uppnå handlingsprogrammets
mål är ett högkostnadsskydd där resor till och från behandling ingår
samt en länsvis uppbyggd färdtjänst. Omsorgslagens personkrets bör vidgas.
Utskottet konstaterar med beklagande att regeringen länge har förhalat
denna angelägna fråga.

3. Rosa Östh (c) anser att den del av utskottets yttrande på s. 3 som börjar
med ”1 handlingsprogrammet” och slutar med ”riksdagens sida” bort ha
följande lydelse:

Alla människors lika värde och rättigheter är grunden för den humanistiska
människosyn som präglar centerpartiets politik. Det innebär att alla
människor skall ha lika rätt till information och kunskap, till insyn och
inflytande, till service och stöd, till arbete och boende.

För de flesta svenskar är det självklart att ha tillgång till allt detta. Vi finner
det naturligt att kunna nyttja bostäder, fritidsanläggningar, skilda kommersiella
anläggningar osv. Det är naturligt för oss att kunna använda kollektiva
transportmedel och att få kunskap och information via massmedia. Vi kräver
möjligheter att välja utbildning och yrke.

För gruppen handikappade i vårt samhälle är detta inte lika självklart.
Stora klyftor råder generellt sett mellan handikappade och andra i samhället.

Alla människor måste garanteras en social och ekonomisk grundtrygghet.
Det innebär att alla människor skall kunna leva i en social gemenskap under
ekonomiskt acceptabla förhållanden.

De insatser som fordras för att på sikt möjliggöra ett samhälle tillgängligt
för alla måste bedömas i ett nationalekonomiskt sammanhang. Så sker inte i
dag. Först då kommer också handikappade människor att uppfattas som
närande - i stället för som i dag tärande.

Enligt undersökningar från statistiska centralbyrån har handikappade
människor i Sverige en lägre levnadsnivå än andra grupper i samhället.
Välfärden fördelas inte rättvist i landet.

Flandikappade har en lägre bostadsstandard, begränsade möjligheter till
utbildning, svårare att få arbete och sysselsättning, sämre möjligheter till en
varierad och rik fritidsverksamhet. Fortfarande finns olika hinder som
försvårar för handikappade att få del av samhällets utbud.

Särskilt allvarligt är skillnader i boendestandard mellan handikappade och
andra samt den låga sysselsättningsgrad som olika handikappgrupper har.
Dessa - och andra skillnader - kan inte undanröjas så länge handikappfrågor

SoU 1987/88:3

7

ses som en avgränsad del av samhällsarbetet. Först när samhällsplaneringen
utgår från att alla skall ha tillgång till välfärdsutbudet kommer skillnaderna
mellan handikappade och andra att minska.

En planering av samhället så att olika hinder kan undanröjas fordrar
kunskap om olika gruppers behov. Här är särskilt erfarenheter och insikter i
handikappade människors situation nödvändig för alla som deltar i samhällsplanering.

4. Inga Lantz (vpk) anser att den del av utskottets yttrande på s. 3 som börjar
med ”Utskottet noterar” och slutar med "riksdagens sida” bort ha följande
lydelse:

Samtliga partier i riksdagen stod bakom det handlingsprogram i handikappfrågor
som riksdagen antog under 1983. Vid uppföljningen av handlingsprogrammet
konstaterar ansvarigt statsråd att bristerna i samhället
alltjämt är omfattande, och på flera punkter har handikapprogrammet inte
kunnat genomföras. Handlingsprogrammet anger som en vägledande princip
att handikappade har rätt till levnadsförhållanden, som är likvärdiga med
andra människors, och att detta inte får påverkas av svängningar i samhällsekonomin.

Vänsterpartiet kommunisterna har i ett flertal motioner krävt att de s.k.
nolldirektiven för utredningar inom handikappområdet måste avskaffas.
Nolldirektiven står i strid mot det antagna handlingsprogrammet i handikappfrågor,
vilket utskottet härmed vill påtala.

SoU 1987/88:3

gotab Stockholm 1987 13929

8