Socialförsäkringsutskottets
betänkande
1987/88:3 sfu’

om begravningshjälp genom den allmänna 1987/88:3

försäkringen

Motioner

1986/87:Sf267 (motivering i motion K608) av Aina Westin och Sylvia
Pettersson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om dödsfallsersättning genom den allmänna
försäkringskassan.

1986/87:Sf291 av Lars Ahlström (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär att en utredning tillsätts med uppgift att framlägga förslag om bidrag till
begravningskostnader i enlighet med motionens innehåll.

Utskottet

I två motioner från den allmänna motionstiden 1986/87 tas upp frågan om
bidrag från den allmänna försäkringen till enskildas kostnader vid dödsfall.

Aina Westin och Sylvia Pettersson anser i motion Sf267 att det verkar
naturligt med en allmän dödsfallsersättning inom den allmänna försäkringen
sedan denna kommit att omfatta flera behovsområden som tidigare har
tillhört socialvården. Motionärerna begär ett tillkännagivande i enlighet
härmed. Lars Ahlström hänvisar i motion Sf291 till det norska socialförsäkringssystemet
och begär en utredning med uppgift att lägga fram förslag om
bidrag till begravningskostnader inom den allmänna försäkringen.

Frågan om en utvidgning av den allmänna försäkringen till att omfatta
även begravningshjälp har prövats av riksdagen vid upprepade tillfällen.

Vid behandlingen av motionsyrkanden åren 1971-1975 om en allmän
obligatorisk begravningsförsäkring anslöt sig socialförsäkringsutskottet (se
SfU 1975:2) enhälligt till pensionsförsäkringskommitténs bedömning i dess
slutbetänkande (SOU 1971:19) Familjepensionsfrågor m.m. att en sådan
försäkring med tanke på den nödvändiga prioriteringen av olika reformer
inom den allmänna försäkringen inte motiverade den kostnad den kunde
väntas föranleda. När frågan på nytt aktualiserades i motioner till 1976/77 års
riksmöte fann utskottet (se SfU 1976/77:10) tidigare åberopade skäl mot en
allmän obligatorisk begravningsförsäkring inom den allmänna försäkringens
ram alltjämt äga giltighet. Utskottet framhöll också att det aktualiserade
problemet var av begränsad betydelse med hänsyn bl.a. till den utveckling
verksamheten med tjänste- och frivilliga grupplivförsäkringar haft under
senare år. Utskottet ville emellertid inte bestrida att begravningskostnader

undantagsvis kunde bli betungande för de efterlevande då ett skydd mot 1

1 Riksdagen 1987/88.11 sami. Nr3

sådana kostnader saknades. Frågan om en grundtrygghet vid dödsfall borde
enligt utskottets mening bli föremål för en allsidig och förutsättningslös
översyn, som emellertid borde ske i samband med prövningen av den
övergripande frågan om begravningsväsendets framtida utformning. Riksdagen
gav regeringen till känna vad utskottet anfört (rskr. 1976/77:37).

Regeringen överlämnade riksdagsskrivelsen, utskottsbetänkandet och de
behandlade motionerna till socialpolitiska samordningsutredningen. I sitt
slutbetänkande (SOU 1979:94) En allmän socialförsäkring instämde utredningen
i utskottets uttalande att en allmän obligatorisk begravningsförsäkring
- med tanke på den nödvändiga prioriteringen av olika reformer inom
den allmänna försäkringen - inte motiverade den kostnad den kunde väntas
föranleda och att problemet var av begränsad betydelse med hänsyn till
utvecklingen av grupplivförsäkringarna. Frågan borde därför hellre lösas i
anslutning till gestaltningen av det framtida begravningsväsendet genom ett
selektivt stöd främst för de fall då det inte finns några tillgångar i dödsboet
som kan bekosta begravningen m.m.

Utredningen erinrade också om att det på åtskilliga håll redan hade införts
anordningar för att ge stöd i här avsedda fall. Den väsentliga uppgiften syntes
vara att skapa ett stöd som var någorlunda likformigt över hela landet. Sedan
de grundläggande frågorna om begravningsväsendets framtida utformning
hade blivit lösta fanns enligt utredningen förutsättningar att tillgodose detta
krav vid detaljutformningen av reglerna. Det framstod under alla förhållanden
som mindre lämpligt att dessförinnan genomföra en ny stödanordning,
som sedan till följd av förändrade förutsättningar kunde komma att te sig
orationell.

Frågan om begravningskostnader för enskilda har därefter varit föremål
för överväganden av 1982 års kyrkokommitté. Kommittén hade i uppdrag att
lägga fram förslag i två frågor som syftade till att begränsa begravningskostnaderna
för enskilda. Frågorna avsåg en utvidgning av församlingarnas
kompetens till att omfatta ytterligare begravningskostnader resp. utjämning
mellan församlingar av kostnader för gravrätt vid begravning i annan
församling än den där den avlidne var kyrkobokförd. Kommittén uttalade i
lägesrapporten (SOU 1985:1) Församlingar i samverkan att ett sätt att lösa
frågan var en utvidgning av den allmänna försäkringen så att försäkringen
täckte vissa minimikostnader. Kommittén avsåg att återkomma till frågan. I
sitt slutbetänkande (SOU 1986:17 och 18) Framtid i samverkan anmälde
emellertid kommittén att den, med hänsyn till den tidsram inom vilken
utredningsarbetet skulle slutföras, inte hade kunnat lägga fram några förslag
rörande begravningskostnader för enskilda utan att utredningsarbetet beträffande
dessa frågor borde kunna ske i annan ordning. Därefter uppdrogs
åt en sakkunnig i kyrkokommittén att slutföra utredningsarbetet i denna del.

I en promemoria som avgavs i december 1986 - Begravningskostnader för
enskilda - redovisade utredningsmannen resultatet av sitt arbete. I promemorian
påpekade han att ett ökat samhällsansvar för begravningskostnader
kunde åstadkommas genom att antingen införa en allmän begravningsförsäkring
eller vidga kompetensen för församlingarna att med skattemedel svara
för begravningstjänster till församlingens invånare. I fråga om försäkringslösningen
ansåg han läget knappast vara annorlunda än då pensionsförsäk -

SfU 1987/88:3

ringskommittén och riksdagen, framför allt av kostnadsskäl, hade ställt sig
avvisande till en sådan lösning och därvid beaktat att en mycket stor del av
befolkningen genom olika grupplivförsäkringar redan erhöll viss begravningshjälp.
I promemorian anfördes vidare att det inte fanns skäl att tro att en
allmän försäkring skulle påverka prisbilden så att kostnaderna pressades
utan att snarast den motsatta effekten kunde uppstå. Av detta skäl avvisade
utredningsmannen en lösning i form av en allmän försäkring. Han föreslog i
stället i promemorian att församlingarna skulle ges vidgad möjlighet att med
skattemedel bidra och stödja verksamhet inom begravningsväsendets område.

Promemorian har remissbehandlats. Frågan om ett ökat samhällsansvar
bereds för närvarande i regeringskansliet (civildepartementet) inom ramen
för ärendet om ny organisation på lokal- och stiftsplanet för svenska kyrkan
m.m. Proposition i ärendet väntas inom kort.

Som framgått av det ovan redovisade har frågan om en utvidgning av den
allmänna försäkringen till att omfatta även begravningshjälp varit föremål
för överväganden i skilda sammanhang. Några skäl för utskottet att frångå
sitt tidigare ställningstagande har därvid inte framkommit. Utskottet ansluter
sig således alltjämt till bedömningen att en obligatorisk begravningsförsäkring
med tanke på den nödvändiga prioriteringen inom den allmänna
försäkringen inte motiverar den kostnad en sådan försäkring kan väntas
föranleda. Vidare är problemet, såsom tidigare framhållits, av begränsad
betydelse med hänsyn bl.a. till den utveckling verksamheten med tjänsteoch
frivilliga grupplivförsäkringar har haft.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna Sf267 och Sf291.

Hemställan

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionerna 1986/87:Sf267 och 1986/87:Sf291.

Stockholm den 10 november 1987
På socialförsäkringsutskottets vägnar
Doris Håvik

Närvarande: Doris Håvik (s), Nils Carlshamre (m). Börje Nilsson (s), Ralf
Lindström (s), Margareta Andrén (fp), Karin Israelsson (c), Ulla Johansson
(s), Gullan Lindblad (m), Nils-Olof Gustafsson (s), Kenth Skårvik (fp), Siri
Häggmark (m), Ingegerd Elm (s), Rune Backlund (c), Margo Ingvardsson
(vpk) och Margareta Persson (s).

SfU 1987/88:3

gotab Stockholm 1987 13925