Socialförsäkringsutskottets
betänkande

1987/88:2

om arbetsskadeförsäkringen

SfU

1987/88:2

Sammanfattning

I betänkandet behandlas 16 under den allmänna motionstiden väckta
motioner rörande arbetsskadeförsäkringen.

I två motioner (m) ifrågasätts om inte ekonomisk trygghet vid arbetsskada
kan tillgodoses på annat sätt än genom arbetsskadeförsäkringen. Utskottet
redovisar flera skäl för bibehållande av arbetsskadeförsäkringen och avstyrker
bifall till motionerna.

Tre motioner (s och c) rör frågan om arbetsskadeförsäkringens omfattning.
I två av dessa begärs en lagändring så att även barn med fosterskador
skall omfattas av LAF. Utskottet anser att problemet skall lösas genom
förebyggande åtgärder och avstyrker bifall till motionerna. Även den tredje
motionen, vari begärs ett beslut om att hjärt-kärlsjukdomar skall kunna
erkännas som arbetsskada, avstyrks eftersom den är tillgodosedd i gällande
lagstiftning.

Åtta motioner (s, m, fp, c, vpk) rör handläggningen av arbetsskadeärenden,
främst de långa handläggningstiderna. Med hänsyn till det oroväckande
balansläget hos försäkringskassorna förordar utskottet med anledning av en
motion (c) att en analys görs av orsakerna till det ökande antalet arbetsskadeanmälningar.
I övrigt redovisar utskottet de åtgärder som vidtagits i syfte
att förbättra handläggningen av arbetsskadeärenden. Utskottet anser att
effekterna av dessa åtgärder bör avvaktas och avstyrker motionerna.

Utskottet avstyrker även en motion (fp) om ersättning från AMF till
försäkringskassan för utredningskostnader då den får anses vara tillgodosedd.

I två motioner (s) tas upp frågor om rehabilitering vid arbetsskador.
Utskottet avstyrker motionerna med hänvisning till att frågorna omfattas av
rehabiliteringsberedningens uppdrag. Slutligen avstyrker utskottet en motion
(c) med begäran om ett tillkännagivande om en översyn av reglerna för
äldre livräntor i syfte att standardsäkra dessa livräntor.

Till betänkandet har fogats fem reservationer samt två särskilda yttranden.

Motioner

1986/87:Sf223 av Bengt Kronblad m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad som anförts om behovet av förändringar
av handläggningen av arbetsskadeärenden.

1 Riksdagen 1987188.11 sami. Nr 2

1986/87:Sf226 av Anita Johansson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen begär
förslag till lagändring så att bildskärmsskadade barn enligt vad som angetts i
motionen kan omfattas av lagen om arbetsskadeförsäkring.

1986/87:Sf235 av Anna Wohlin-Andersson och Gösta Andersson (c) vari
yrkas att riksdagen måtte besluta att hjärt-kärlsjukdomar samt magsår skall
kunna erkännas som arbetsskada.

1986/87:Sf249 av Hans Rosengren (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder innebärande att
försöksverksamhet med rehabiliteringssamverkan och resurssamordning
kan inledas i något eller några län.

1986/87:Sf251 av Lars-Erik Lövdén och Kurt Ove Johansson (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen
anförts rörande handläggningstiderna för arbetsskadeärenden.

1986/87:Sf254 av Nils Carlshamre m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär ny utredning och förslag till
reformering av arbetsskadeförsäkringen varvid den av motionärerna skisserade
modellen prövas,

2. att riksdagen beslutar att - i avvaktan på förslag enligt ovan -samordningstiden mellan sjukförsäkringen och arbetsskadeförsäkringen
förlängs från 90 dagar till 180 dagar fr.o.m. 1 juli 1987.

1986/87:Sf264 av Ulla Pettersson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om behovet av
rehabiliteringsinsatser för trafik- och arbetsskadade.

1986/87:Sf270 av Margareta Gard och Siri Häggmark (m) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen anhåller om förslag till sådan ändring av lagen om
arbetsskadeförsäkring (LAF) och lagen om statligt personskadeskydd (LSP)
att den s.k. samordningstiden förlängs från 90 dagar till ett år.

1986/87:Sf273 av Karl-Erik Persson m.fl. (vpk) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen hemställer om åtgärder för att skyndsamt
behandla arbetsskadeanmälningarna så att beslut normalt kan fattas inom tre
månader från anmälningsdagen,

2. att riksdagen uttalar att dem som drabbas av yrkesskada eller sjukdom ej
får utsättas för förnedrande bemötande av myndighetsperson.

1986/87:Sf283 av Görel Bohlin (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär förslag så att arbetsskadeförsäkringen utgår ur den allmänna försäkringen
och blir en angelägenhet mellan arbetsmarknadens parter och för
enskilda försäkringsavtal.

1986/87:Sf303 av Karin Israelsson och Rune Backlund (c) vari yrkas att
riksdagen beslutar som sin mening ge regeringen till känna vad som i
motionen anförts om äldre livräntor.

1986/87:Sf306 av Karin Israelsson och Kersti Johansson (c) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om en analys av orsakerna till det ökande antalet
anmälningar av arbetsskada samt åtgärder för att förkorta handläggningstiderna.

SfU 1987/88:2

1986/87:Sf311 av Ingrid Ronne-Björkqvist och Bengt Harding Olson (fp) vari
yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av den s.k. samordningstiden
i arbetsskadeförsäkringen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om utvärdering av arbetsskadeförsäkringens tillämpning.

1986/87:Sf322 av Rosa Östh och Bengt Kindbom (c) vari yrkas att riksdagen
beslutar att lagen om arbetsskadeskydd ändras så att också foster omfattas av
arbetsskadeskyddet.

1986/87:Sf344 (motiveringen i motion So721) av Kjell-Arne Welin (fp) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts beträffande ändrade handläggningsrutiner av arbetsskadeärenden.

1986/87:Sf349 av Margareta Andrén m.fl. (fp) vari yrkas

4. att riksdagen hos regeringen begären översyn av den s.k. samordningstiden
i arbetsskadeförsäkringen.

Utskottet

Allmänt om arbetsskadeförsäkringen

Den 1 juli 1977 trädde lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring (LAF) i
kraft. Därmed upphörde lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring (YFL)
att gälla.

Den som förvärvsarbetar i verksamhet här i riket är försäkrad för
arbetsskada. Egenföretagare och uppdragstagare är dock försäkrade endast
under förutsättning att de är bosatta i Sverige. Försäkringen omfattar även
den som genomgår utbildning i den mån utbildningen är förenad med särskild
risk för arbetsskada. I begreppet arbetsskada inryms skada till följd av
olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet. Även skada som framkallats
genom smitta kan i den mån regeringen så föreskrivit anses som arbetsskada.

Principen bakom LAF är att den som drabbas av arbetsskada skall ha rätt
till ersättning för hela det inkomstbortfall som är en följd av skadan.

LAF ger ersättning för inkomstförlust för skador och sjukdomar som har
uppkommit i arbetet om dessa varar längre än 90 dagar. Under de första 90
dagarna efter det att skadan inträffade, den s.k. samordningstiden, skall
sjukförsäkringen inom lagen om allmän försäkring i princip svara för
ersättningen till den skadade. Under dessa 90 dagar kan bl.a. sjukpenning
utgå. Hel sjukpenning utgör då i normalfallet för dag räknat 90 % av den
fastställda sjukpenninggrundande inkomsten, delad med 365.

Om sjukdomen består efter samordningstidens slut ersätter arbetsskadeförsäkringen
nödvändiga kostnader för bl.a. läkarvård, sjukhusvård och
läkemedel. Om sjukdomen medfört en fortsatt nedsättning av förmågan att
skaffa sig inkomst genom arbete med minst hälften utgår sjukpenning från
arbetsskadeförsäkringen. Hel sjukpenning för dag utgör för den som har en
fastställd sjukpenninggrundande inkomst i normalfallet en trehundrasextiofemtedel
av denna inkomst.

SfU 1987/88:2

Blir nedsättningen av arbetsförmågan bestående utges livränta från
arbetsskadeförsäkringen. Livräntan vid arbetsskada utgör skillnaden mellan
den inkomst som den försäkrade kan antas ha haft om han inte skadats och
den inkomst han trots skadan kan beräknas få. Det krävs dock att förmågan
att skaffa sig inkomst genom arbete är nedsatt med minst en femtondel och
att inkomstförlusten för år räknat uppgår till minst en fjärdedel av det
basbelopp som gällde vid början av det år livräntan skall börja utgå.
Arbetsskadeförsäkringen ersätter under dessa förutsättningar en årlig inkomstförlust
upp till samma inkomsttak som gäller för ATP, dvs. 7,5
basbelopp. Livränta enligt LAF grundar rätt till ATP till skillnad mot livränta
enligt YFL.

Anmälan om arbetsskada skall i princip göras till den allmänna försäkringskassa
där den försäkrade är inskriven. Om försäkringskassan inte utan
betydande dröjsmål kan avgöra om rätt till ersättning föreligger enligt LAF
men det finns sannolika skäl för att sådan rätt föreligger, skall försäkringskassan
besluta att ersättning skall betalas ut med ett skäligt belopp om detta är av
väsentlig betydelse för den skadade. Detsamma gäller om rätt till ersättning
föreligger men ersättningsbeloppet inte kan bestämmas utan betydande
dröjsmål.

Arbetsskadeförsäkringen finansieras genom avgifter från arbetsgivare och
egenföretagare. Avgiften utgör för närvarande 0,60 % av avgiftsunderlaget.

Utskottet behandlar i detta sammanhang två motioner vari ifrågasätts om
inte behovet av ekonomisk trygghet vid arbetsskada kan tillgodoses på annat
sätt än inom ramen för den nuvarande arbetsskadeförsäkringen. I motion
Sf254 yrkande 1 av Nils Carlshamre m.fl. begärs att en utredning skall
undersöka om inte behovet av arbetsskadeförsäkring kan tillgodoses genom
en kombination av allmän sjukförsäkring och en obligatorisk ansvarighetsförsäkring
för arbetsgivare. Enligt motionärerna bör en sådan ansvarighetsförsäkring
kunna tecknas hos de vanliga försäkringsbolagen och gärna även
hos riksförsäkringsverket. Görel Bohlin anser i motion Sf283 att de
nuvarande skillnaderna i ersättningsnivån mellan sjukförsäkringen och
arbetsskadeförsäkringen ger egendomliga effekter vid tillämpningen och att
de har en styrande effekt med en strävan från de försäkrade att så snart som
möjligt påvisa samband mellan arbete och skada. De administrativa kostnaderna
är också omfattande. Motionärerna anser därför att arbetsskadeförsäkringen
bör utgå ur den allmänna försäkringen och helt bli en angelägenhet
för avtal mellan arbetsmarknadens parter och för enskilda försäkringsavtal,
och i motionen begärs förslag i enlighet härmed.

Utskottet vill med anledning av dessa två motioner anföra följande. Sedan
lång tid har man i Sverige, liksom i andra industriländer, ansett att skador
ådragna under förvärvsarbete skall kompenseras med högre ersättning än
skador i allmänhet. Bakom denna uppfattning ligger bedömningen att den
som förvärvsarbetar löper större risk än andra att drabbas av skada. Trots en
ökande satsning på arbetarskydd och företagshälsovård finns det, enligt
utskottets mening, fortfarande en generellt sett större risk för förvärvsarbetande
än för icke förvärvsarbetande att drabbas av skada. Genom arbetsskadeförsäkringen
och de olika trygghetsförsäkringarna garanteras skadade
ersättning enligt skadeståndsrättsliga grunder utan att behöva föra bevisning

SfU 1987/88:2

om att arbetsgivaren varit skadevållande. Därigenom undviks också en rad
skadeståndsprocesser mellan arbetstagare och arbetsgivare. Utskottet vill
också peka på den starka och mycket viktiga kopplingen mellan arbetsskadeförsäkringen
och det förebyggande arbetarskyddet. En stor del av informationen
till yrkesinspektionen och informationssystemet om arbetsskador
(ISA) vid arbetarskyddsstyrelsen kommer från försäkringskassan. Om den
speciella ersättningen vid arbetsskada tas bort kan antalet anmälningar
komma att sjunka avsevärt. Detta skulle leda till att samhällets kunskap om
arbetsmiljön försämras, och därmed begränsas också förutsättningarna att
påverka den.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna Sf254 yrkande 1
och Sf283.

Arbetsskadeförsäkringens omfattning

Såsom ovan nämnts är den som förvärvsarbetar i verksamhet här i riket
försäkrad för arbetsskada genom lagen om arbetsskadeförsäkring.

I två motioner, Sf226 av Anita Johansson m.fl. och Sf322 av Rosa Östh och
Bengt Kindbom, begärs en utvidgning av lagen om arbetsskadeförsäkring i
syfte att även barn med fosterskador skall omfattas av försäkringen.
Motionärerna, som särskilt tar upp frågan om fosterskador i de fall modern
under graviditeten arbetat vid bildskärm, framhåller att det under senare år
har förts fram starka misstankar om att det finns ett samband mellan gravida
kvinnors arbete vid bildskärm och fosterskador. Motionärerna anser därför
att en lagändring på området är nödvändig.

Utskottet har stor förståelse för det problem som påtalas i motionerna.
Utskottet anser emellertid att det bör lösas genom förebyggande åtgärder
och inte genom en utvidgning av LAF på sätt som begärts i motionerna.
Sålunda bör gravida kvinnor skyddas från arbetsmiljöer som kan medföra
risk för fosterskador. Enligt de regler som trädde i kraft den 1 juli 1985 har
gravida kvinnor, som tvingas avstå från förvärvsarbete på grund av att
arbetsmiljön kan medföra risk för fosterskador, rätt till omplacering eller om
omplacering inte kan ordnas, rätt till havandeskapspenning. En förutsättning
är att kvinnan inte får sysselsättas i sitt förvärvsarbete på grund av en
föreskrift om förbud mot arbete under havandeskap. Föreskrifter om skydd
för havande kvinnor finns för närvarande endast såvitt gäller blyarbete (AFS
1982:1). I 1984 års forskningsproposition (prop. 1983/84:107 bil. 7) uppgavs
att bristen på kunskaper ännu var mycket stor om sambandet mellan
arbetsmiljöfaktorer och reproduktionsskador. Vidare uppgavs att arbetarskyddsstyrelsen
under den närmaste femårsperioden skulle prioritera bl.a.
forskning om ämnen som kan skada foster och arvsanlag (s. 9).

Utskottet vill i detta sammanhang erinra om vad utskottet tidigare anfört
med anledning av motionsyrkanden om risk för fosterskador på grund av
arbetsmiljön (se senast SfU 1986/87:17). Utskottet hänvisade därvid bl.a. till
att kunskaperna om sambandet mellan påverkan av olika yttre faktorer och
risken för fosterskador ännu så länge är begränsade och att inte minst på
arbetsmiljöområdet läget är oklart. Utskottet förutsatte att arbetarskyddsstyrelsen
uppmärksamt följer det fortlöpande forskningsarbetet på området

SfU 1987/88:2

och skyndsamt utfärdar föreskrifter i de fall risken för fosterskador upptäcks i
arbetsmiljön.

Motionsyrkanden rörande omplacering och rätt till ledighet under graviditet
har också behandlats av socialutskottet våren 1986 och våren 1987. Även
socialutskottet hänvisade i sina av riksdagen godkända betänkanden (senast
SoU 1986/87:17) till forskningsarbete och arbetarskyddsstyrelsens tillsynsskyldighet.
I fråga om gravida kvinnors rätt till omplacering från bildskärmsarbete
anförde socialutskottet att det på det statliga området sedan drygt ett
år tillbaka finns en överenskommelse mellan parterna som gör det möjligt för
bildskärmsarbetande gravida kvinnor att begära omplacering. Lokala avtal
och överenskommelser med samma innebörd har också träffats vid samtliga
landsting, i knappt hälften av kommunerna samt vid många privata företag.
Socialutskottet anförde också att även om det i dag inte fanns vetenskapliga
bevis för att bildskärmsarbete leder till graviditetsstörningar borde bildskärmsarbetande
kvinnors oro respekteras, och utskottet såg därför med
tillfredsställelse att allt fler avtal träffats mellan arbetsmarknadens parter om
rätt för gravida att slippa bildskärmsarbete.

Utskottet, som ansluter sig till de av socialutskottet gjorda uttalandena,
anser mot bakgrund av det anförda att motionerna Sf226 och Sf322 inte bör
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Med arbetsskada avses enligt 2 kap. 1 § LAF skada till följd av olycksfall
eller annan skadlig inverkan i arbetet. Detta innebär att i princip alla
sjukdomar som drabbar en försäkrad till följd av skadlig inverkan i arbetet
kan grunda rätt till ersättning från försäkringen. Endast när det gäller
sjukdomar som har orsakats av smitta finns vissa begränsningar av ersättningsrätten.

I motion Sf235 av Anna Wohlin-Andersson och Gösta Andersson
hemställs om att riksdagen beslutar att hjärt-kärlsjukdomar samt magsår
skall kunna erkännas som arbetsskada.

Såsom ovan nämnts medger den nuvarande lagstiftningen att i princip alla
sjukdomar som är en följd av skadlig inverkan i arbetet kan erkännas som
arbetsskada. Enligt utskottets mening bör motion Sf235 således inte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Handläggningen av arbetsskadeärenden

Under tiden som gått sedan arbetsskadeförsäkringens tillkomst har antalet
ärenden härom hos försäkringskassorna ökat kraftigt med huvudsakligen till
följd därav ökande handläggningstider. Det totala antalet inkomna arbetsskadeanmälningar
till försäkringskassorna var år 1984 ca 200000, år 1985 ca
214000 och år 1986 ca 234000. Flertalet sjukfall avslutas dock inom
samordningstiden, varför antalet inkomna arbetsskadeärenden blir betydligt
lägre. Antalet inkomna arbetsskadeärenden och balanserna under åren
1981-1986 framgår av nedanstående tabell (källa: promemoria 1986-06-06,
1987-04-23 och 1987-05-18 från riksförsäkringsverket).

SfU 1987/88:2

Ärenden och balanser angående arbetsskador (jämna 100-tal)

	1981	1982	1983	1984	1985	1986
Inkomna ärenden	41 400	42 900	45 6CX)	54 400	64 600	79 000
Avgjorda ärenden	43 700	41 800	40 700	45 900	57 100	62 000
därav bifall	24 000	24 200	25 500	29 000	38 600	50 000
Balans 31/12	18 000	19 200	24 000	32 500	40 000	50 400

Under år 1987 har försäkringskassornas ärendebalanser fortsatt att öka och
uppgick efter första halvåret till ca 58 000 ärenden.

Arbetsskadeförsäkringen har bl.a. mot bakgrund av anhopningen av
arbetsskadeärenden hos försäkringskassorna varit föremål för översyn av
arbetsskadeutredningen. I betänkandet (SOU 1985:54) Översyn av arbetsskadeförsäkringen
har utredningen lämnat förslag till åtgärder för att bl.a.
komma till rätta med ärendebalanser och väntetider i försäkringskassorna.
Förslagen innebär bl.a. att samarbetet mellan försäkringskassorna, företagshälsovården
och företagens skyddsorganisation skall förstärkas. Det medicinska
underlaget för kassornas beslut i arbetsskadeärenden skall förbättras
genom att läkarkårens kunskaper om försäkringen ökas och läkarutlåtandena
ges en bättre utformning. Vidare skall beslutsfattarna hos kassorna ges
möjligheter att inhämta uppgifter från olika datasystem som innehåller
information om arbetsmiljörisker. Kassornas tillgång till praxisavgöranden
skall förbättras genom att försäkringsöverdomstolens domar görs åtkomliga
via rättsdatasystemet. En begränsning skall ske av antalet avgöranden i
ärenden som inte kan leda till ersättning från försäkringen eftersom skadan
inte medfört någon inkomstförlust för den försäkrade. Utredningen diskuterade
vidare, dock utan att lägga fram något förslag, en förlängning av
samordningstiden och fann därvid att en sådan åtgärd - för att motsvara
behovet att begränsa antalet ärenden - skulle behöva innebära en förlängning
till 180 dagar.

I ett flertal motioner riktas kritik mot handläggningen - främst de långa
handläggningstiderna - av arbetsskadeärenden. I motion Sf223 av Bengt
Kronblad m.fl. begärs tillkännagivande om behovet av förändringar av
handläggningen av arbetsskadeärenden. Ett sätt att minska de administrativa
kostnaderna och förkorta handläggningstiderna är enligt motionärerna en
s.k. uppskjuten sambandsprövning. Detta innebär att samband godkänns i
alla skador under en tid av förslagsvis två år när skadlig inverkan i arbetet har
konstaterats. Först om skadan varar längre tid skall en sambandsprövning
göras. Enligt motionärerna bör konsekvenserna av en sådan sambandsprövning
analyseras. Motionärerna föreslår vidare en annan utformning av
bevisregeln i 2 kap. 2 § LAF. Regeln skall utformas så att det förutsätts att
samband generellt föreligger när skadlig inverkan i arbetet har konstaterats.
Därefter skall, enligt motionärerna, anges vad som krävs för att samband i
det enskilda fallet inte skall anses föreligga. Motionärerna anser också att
arbetsplatsutredningarna skall göras bättre genom att de i större utsträckning
än för närvarande görs i samarbete med företagshälsovård, skyddsombud,
försäkringsrådgivare och lokal facklig organisation. Försäkringskassornas
utredare bör också i större utsträckning än i dag ges möjlighet att göra
arbetsplatsbesök. Motionärerna föreslår slutligen att handläggningen av

SfU 1987/88:2

arbetsskadeärenden i försäkringsrätterna och försäkringsöverdomstolen
görs smidigare. Detta bör ske genom en lagändring som ålägger domstolarna
att i ett sammanhang ta ställning till samtliga ersättningar som kan utgå på
grund av arbetsskadan. Domstolarnas domar bör också utformas på ett mer
begripligt sätt och motiveras bättre.

I motion Sf251 av Lars-Erik Lövdén och Kurt Ove Johansson anförs att det
behövs väsentliga resursförstärkningar för att uppnå för de försäkrade
acceptabla handläggningstider. Motionärerna anser att regeringen noga bör
följa utvecklingen när det gäller arbetsskadeärenden och återkomma till
riksdagen med förslag till åtgärder om inte de resurstillskott som tillförts
försäkringskassorna för innevarande och nästkommande budgetår medför
att handläggningstiderna väsentligen förkortas.

Karl-Erik Persson m.fl. begär i motion Sf273 yrkande 1 att det vidtas
sådana åtgärder att beslut i ett arbetsskadeärende normalt kan fattas inom tre
månader från det att skadan har anmälts. Vidare begärs i yrkande 2 ett
uttalande om att den som drabbats av arbetsskada eller sjukdom inte får
utsättas för förnedrande bemötande av myndighetsperson.

I motion Sf306 yrkande 2 av Karin Israelsson och Kersti Johansson anförs
att de stora ärendebalanserna hos försäkringskassorna skapar stora problem
såväl för den enskilde som för försäkringskassorna. Motionärerna begär
därför en analys av orsakerna till det ökade antalet arbetsskadeanmälningar
samt förslag i syfte att förenkla och schablonisera arbetsskadeersättningen.

Ingrid Ronne-Björkqvist och Bengt Harding Olson anför i motion SOll
att den massiva kritiken som riktats mot arbetsskadeförsäkringen och de
långa handläggningstiderna kan tyda på att en översyn av försäkringen är
motiverad. Det föreligger i vart fall ett stort behov av riktlinjer för hur lagen
skall tolkas och tillämpas. Därvid måste förtydliganden och avgränsningar
grunda sig på en sakligt förankrad kunskap om hur lagen hittills tillämpats.
Mot denna bakgrund begär motionärerna i yrkande 2 ett tillkännagivande
om att en utvärdering bör ske av arbetsskadeförsäkringens tillämpning.

Fyra motioner slutligen tar upp frågan om en förlängning av samordningstiden
i syfte att begränsa antalet arbetsskadeärenden hos försäkringskassorna.
I motion Sf254 yrkande 2 av Nils Carlshamre m.fl. begärs att riksdagen
beslutar att - i avvaktan på förslag från en ny utredning - samordningstiden
förlängs från 90 dagar till 180 dagar fr.o.m. den 1 juli 1987. Margareta Gard
och Siri Häggmark begär i motion Sf270 en sådan ändring av lagen om
arbetsskadeförsäkring och lagen om statligt personskadeskydd att samordningstiden
förlängs till ett år. I motion Sf349 yrkande 4 av Margareta Andrén
m.fl. begärs en översyn av samordningstiden i arbetsskadeförsäkringen.
Samma yrkande framförs i motion Sf311 yrkande 1 av Ingrid RonneBjörkqvist
och Bengt Harding Olson.

Mot bakgrund av de förenklingsförslag som förordats av den ovannämnda
arbetsskadeutredningen har enligt vad utskottet erfarit en rad åtgärder
vidtagits inom riksförsäkringsverket och försäkringskassorna beträffande
hanteringen av arbetsskadeärenden. Sålunda genomfördes under år 1986 ett
projekt för metodutveckling och rationalisering av arbetsskadehandläggningen.
De förslag som kom fram i detta projekt har under budgetåret
1986/87 i huvudsak genomförts av försäkringskassorna. Vidare har hos

SfU 1987/88:2

riksförsäkringsverket inrättats en tillfällig arbetsskadebyrå inom tillsynsavdelningen.
Byrån skall ha en samordnande funktion och följa och initiera
aktiviteter på arbetsskadeområdet. En särskild handlingsplan har tagits fram
för arbetet inom detta område. Syftet med planen är att så långt möjligt
effektivisera handläggningen inom ramen för nuvarande arbetsskadeförsäkring
och att bidra till en ökad likformighet och stabilisering av tillämpningen.
Aktiviteter som skall genomföras är bl.a. att ta fram allmänna råd rörande
tillämpningen av försäkringen, att genom konferenser och rättslägesanalyser
sprida kännedom om praxis och verka för en enhetlig tolkning av denna och
att genomföra ett projekt för uppföljning av metodfrågor och rationaliseringar
i handläggningen. De åtgärder som vidtagits av riksförsäkringsverket och
försäkringskassorna i rationaliserande och metodutvecklande syfte och de
resurser som tidigare överförts till arbetsskadehandläggningen har lett till att
antalet avgjorda ärenden ökat. Under år 1984 skedde en ökning med ca
13 %, under år 1985 med ytterligare nästan 25 % och under år 1986 med ca
20% därutöver.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att för budgetåret 1986/87 har
anvisats 15 milj. kr. till försäkringskassorna för att möta den kraftiga
ärendetillströmningen inom arbetsskadeförsäkringen och för innevarande
budgetår en engångsanvisning med 30 milj. kr. för samma ändamål.

I sammanhanget bör också framhållas att regeringen, efter förslag av
riksförsäkringsverket, i den nyligen avlämnade propositionen 1987/88:46 om
vissa socialförsäkringsfrågor föreslår ett förenklat beslutsförfarande i vissa
arbetsskadeärenden. Sålunda föreslås en lagändring för att i rationaliseringssyfte
möjliggöra försök hos några försäkringskassor med tjänstemannabeslut
i vissa okomplicerade arbetssjukdomsärenden.

Utskottet kan konstatera att - trots att försäkringskassorna avgör ett
ökande antal arbetsskadeärenden - antalet ärenden i balans hos försäkringskassorna
har fortsatt att öka under år 1987 och uppgick vid halvårsskiftet till
ca 58000. Balansläget är således oroväckande. Mot denna bakgrund anser
utskottet att det skulle vara värdefullt med en analys av orsakerna till det
ökande antalet arbetsskadeanmälningar. Regeringen bör därför snarast ta de
initiativ som erfordras för att en sådan analys kommer till stånd. Vad
utskottet med anledning av motion Sf306 yrkande 2 således anfört bör ges
regeringen till känna.

Såsom ovan redovisats har en rad åtgärder vidtagits i syfte att förbättra och
effektivisera handläggningen av arbetsskadeärenden. Dessa åtgärder har
emellertid ännu inte hunnit ge full effekt. Med hänsyn härtill anser utskottet
att det finns skäl att avvakta utvecklingen, och motionerna Sf223, Sf251,
Sf254 yrkande 2, Sf270, Sf273 yrkande 1, Sf311 och Sf349 yrkande 4 bör inte
nu föranleda någon riksdagens åtgärd. Utskottet förutsätter dock att
regeringen även fortsättningsvis noga följer utvecklingen på området och
vidtar de åtgärder som kan anses erforderliga.

Beträffande det i motion Sf273 yrkande 2 begärda uttalandet om att den
som drabbats av arbetsskada eller sjukdom inte får utsättas för förnedrande
bemötande av myndighetsperson vill utskottet framhålla följande. Utskottet
förutsätter att personalen vid försäkringskassor och andra myndigheter
bemöter de försäkrade på ett korrekt sätt och något uttalande med anledning

SfU 1987/88:2

av motionen är därför inte påkallat.

Utskottet behandlar slutligen i detta sammanhang även motion Sf344 av
Kjell-Arne Welin vari begärs ett tillkännagivande angående ändrade handläggningsrutiner
av arbetsskadeärenden. Motionären framhåller att arbetsskadeanmälningarna
åsamkar försäkringskassorna höga administrativa kostnader.
När det gäller avtalsförsäkringar administreras dessa av Arbetsmarknadsförsäkringar
(AMF). AMF har därvid möjlighet att hos försäkringskassan
initiera utredning angående ifrågasatt arbetsskada. Eftersom utredningsarbetet
sker på uppdrag av AMF bör, enligt motionären, utredningskostnaderna
ersättas av AMF.

Utskottet vill erinra om att ett omfattande samarbete äger rum mellan
försäkringskassorna och AMF - Trygghetsförsäkring enligt kungörelsen
(RFFS 1979:20) om tillhandahållande av vissa uppgifter i arbetsskadeärenden.
Försäkringskassans kostnader för verksamheten skall enligt kungörelsen
ersättas enligt grunder som överenskoms mellan riksförsäkringsverket
och AMF. Någon riksdagens åtgärd, med anledning av motion Sf344 är
således inte påkallad, och utskottet avstyrker bifall till motionen.

Rehabilitering vid arbetsskador

Två motioner tar upp frågor om rehabilitering vid arbetsskador. I motion
Sf249 av Hans Rosengren begärs ett tillkännagivande om behovet av
åtgärder innebärande att en försöksverksamhet med rehabiliteringssamverkan
och resurssamordning kan inledas i något eller några län. Motionären
anför att det vore värdefullt om det skapades förutsättningar att på försök
samordna delar av i första hand landstingets och försäkringskassans resurser,
dvs. de medel som i dag måste användas för rehabiliteringsvård och för
utbetalning av sjukersättningar, med syfte att genom en förstärkning av
rehabiliteringsinsatserna minska behovet av ersättningar. Samtidigt bör,
enligt motionären, i ett sådant försök samarbetet med företagshälsovården
utvecklas med syfte att effektivisera såväl handläggningen av arbetsskadeärenden
som det förebyggande arbetet på arbetsplatserna.

Ulla Pettersson begär i motion Sf264 tillkännagivande om behovet av
rehabiliteringsinsatser för trafik- och arbetsskadade personer. Motionären
framhåller att resurserna för rehabilitering av dessa grupper är dåligt
utbyggda varför många efter den akuta sjukvårdstiden måste vänta upp till
sex-sju år för att få adekvat konvalescentvård och rehabilitering. Förutom
det mänskliga lidande detta innebär blir, framhåller motionären, kostnaderna
betydande för samhället i form av sjukersättning och utebliven arbetsförmåga.
En översyn av hur rehabiliteringen av främst trafik- och arbetsskadade
kan genomföras bör därför snarast komma till stånd i syfte att komma till
rätta med den föreliggande kapacitetsbristen.

I augusti 1985 tillsattes en kommitté (S1985:2) för att göra en översyn av
främst sjukförsäkringens regler och uppgifter när det gäller förebyggande
åtgärder och i samband med rehabilitering. Kommittén, som kallar sig
rehabiliteringsberedningen, har till uppgift bl.a. att undersöka om det går att
samordna rehabiliteringsinsatserna på ett bättre sätt än för närvarande samt
att klarlägga ansvarsfrågorna i rehabiliteringsarbetet och ta ställning till om
försäkringskassorna skall ges en mera aktiv och pådrivande roll.

SfU 1987/88:2

Utskottet bedömer att de frågor som motionärerna tar upp omfattas av
rehabiliteringsberedningens utredningsuppdrag. Någon riksdagens åtgärd
med anledning av motionerna Sf249 och Sf264 är därför inte påkallad.

Äldre livräntor

Personer, som skadats i arbetet före den 1 juli 1977, uppbär livränta enligt
äldre lagstiftning. Livräntorna har ursprungligen fastställts med utgångspunkt
i den försäkrades årliga arbetsförtjänst vid skadetillfället. De har
därefter räknats upp vid skilda tillfällen, senast den 1 juli 1977. Livräntorna
är värdesäkrade genom anknytning till basbeloppet fr.o.m. den 1 januari
1968.

I motion Sf303 av Karin Israelsson och Rune Backlund begärs ett
tillkännagivande om att en översyn av reglerna för äldre livräntor bör göras i
syfte att standardsäkra dessa livräntor. Motionärerna anser att de uppräkningar
som tidigare skett av äldre livräntor har varit otillräckliga framför allt i
gamla skadefall. De äldre livräntorna borde därför kunna standardsäkras
helt oberoende av ställningstagande till en standardsäkring av arbetsskadeli
vräntorna.

Utskottet har tidigare vid ett flertal tillfällen behandlat frågan om en
standardsäkring av äldre livräntor och senast i sitt av riksdagen godkända
betänkande 1985/86:15. Utskottet uttalade då att frågan inte kan behandlas
isolerad från den större frågan om en standardsäkring av livräntorna enligt
nyare lagstiftning och att denna senare fråga anknöt till de ställningstaganden
som kan föranledas av pensionsberedningens översyn av bl .a. värdesäkringssystemet
inom den allmänna pensioneringen. Utskottet anförde vidare att en
standardsäkring, i stället för som för närvarande värdesäkring, av de äldre
livräntorna sannolikt inte skulle få de effekter motionärerna önskar,
eftersom de livräntebelopp som utbetalats redan från början varit relativt
små.

Enligt vad utskottet erfarit kan ett förslag angående värdesäkringssystemet
inom den allmänna pensioneringen förväntas från pensionsberedningen
under sommaren 1988. Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning och
avstyrker således bifall till motion Sf303.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande ändrade former för ersättning vid arbetsskada

att riksdagen avslår motionerna 1986/87:Sf254 yrkande 1 och 1986/
87:Sf283,

2. beträffande arbetsskadeförsäkringens omfattning

att riksdagen avslår motionerna 1986/87:Sf226, 1986/87:Sf322 och
1986/87: Sf235,

3. beträffande det ökande antalet arbetsskadeanmälningar

att riksdagen med anledning av motion 1986/87:Sf306 yrkande 2 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. beträffande samordningstidens längd

att riksdagen avslår motionerna 1986/87:Sf254 yrkande 2, 1986/

SfU 1987/88:2

87:Sf270, 1986/87:Sf311 yrkande 1 och 1986/87:Sf349 yrkande 4,

5. beträffande handläggningstiderna för arbetsskadeärenden m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1986/87:Sf223, 1986/87:Sf251, 1986/
87:Sf273 och 1986/87:Sf311 yrkande 2,

6. beträffande ersättning för utredningskostnader
att riksdagen avslår motion 1986/87:Sf344,

7. beträffande rehabilitering vid arbetsskador

att riksdagen avslår motionerna 1986/87:Sf249 och 1986/87:Sf264,

8. beträffande äldre livräntor

att riksdagen avslår motion 1986/87:Sf303.

Stockholm den 10 november 1987
På socialförsäkringsutskottets vägnar
Doris Håvik

Närvarande: Doris Håvik (s), Nils Carlshamre (m), Börje Nilsson (s), Ralf
Lindström (s), Margareta Andrén (fp), Karin Israelsson (c), Ulla Johansson
(s), Gullan Lindblad (m), Nils-Olof Gustafsson (s), Kenth Skårvik (fp), Siri
Häggmark (m), Ingegerd Elm (s), Rune Backlund (c), Margö Ingvardsson
(vpk) och Margareta Persson (s).

Reservationer

1. Ändrade former för ersättning vid arbetsskada (mom. 1)

Nils Carlshamre, Gullan Lindblad och Siri Häggmark (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 4 börjar med ”Utskottet vill”
och på s. 5 slutar med ”och Sf283” bort ha följande lydelse:
Arbetsskadeförsäkringen i sin nuvarande utformning har visat sig vara ett
mycket svårhanterligt och föga rationellt instrument för att tillgodose det i
många fall marginella behovet av extra försäkringsskydd utöver den allmänna
sjukförsäkringen. Därtill kommer att den är oerhört kostnadskrävande i
förhållande till den ersättning som försäkringen ger. Utskottet delar därför
riksförsäkringsverkets uppfattning i yttrandet den 17 juni 1986 över arbetsskadeutredningens
betänkande att ”problemen med arbetsskadeförsäkringen
är så allvarliga att en ny utredning bör tillsättas omgående”. Utskottet
ifrågasätter om inte behovet av ekonomisk trygghet vid arbetsskada kan
tillgodoses på annat och bättre sätt än inom ramen för nuvarande arbetsskadeförsäkring.
Utgångspunkten bör vara att den allmänna sjukförsäkringen -oavsett orsaken till skadan eller sjukdomen - skall täcka alla vårdkostnader
och, i princip, 90 % av inkomstbortfallet. Då det gäller ytterligare behov av
försäkringsskydd - upp till 100 % av inkomstbortfallet, eventuellt behov av
livränta m.m. - finns en närliggande parallell i den obligatoriska trafikskadeförsäkringen.
Utskottet anser att det bör undersökas om inte behovet av

SfU 1987/88:2

arbetsskadeförsäkring kan tillgodoses genom den allmänna sjukförsäkringen
kombinerad med en obligatorisk ansvarighetsförsäkring för arbetsgivare. En
sådan ansvarighetsförsäkring bör kunna tecknas i vilket försäkringsbolag
som helst - även hos riksförsäkringsverket, om det kan konkurrera.
Försäkringar bör kunna tecknas av varje företag för sig eller t.ex. branschvis.
Det bör också vara möjligt att i avtal mellan parterna reglera hur försäkringen
i detalj skall vara uppbyggd. Huvudsaken är att det i botten finns en
lagstadgad skyldighet för alla arbetsgivare att teckna ansvarighetsförsäkring
mot arbetsskada. En ansvarighetsförsäkring enligt denna modell skulle också
kunna omfatta i dag oförsäkrade grupper eller enskilda personer. Utskottet
tillstyrker således bifall till motion Sf254 yrkande 1. Härigenom får syftet
med motion Sf283 anses vara i huvudsak tillgodosett. Det anförda bör ges
regeringen till känna.

dels att moment 1 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

1. beträffande ändrade former för ersättning vid arbetsskada
att riksdagen med bifall till motion 1986/87:Sf254 yrkande 1 och med
anledning av motion 1986/87:Sf283 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,

2. Samordningstidens längd (mom. 4)

Nils Carlshamre, Gullan Lindblad och Siri Häggmark (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 9 som börjar med ”Såsom ovan”
och slutar med ”anses erforderliga” bort ha följande lydelse:

Såsom ovan konstaterats växer balanserna av arbetsskadeärenden hos de
allmänna försäkringskassorna fortfarande kraftigt trots att kassorna starkt
prioriterat denna typ av ärenden. Utrymmet att omfördela ytterligare
resurser inom kassorna till arbetsskadeärenden är oerhört begränsat. Likaså
är möjligheterna mycket begränsade att genom fortsatt metodutveckling och
effektivisering nå några avgörande förbättringar. Det är inte heller realistiskt
att tänka sig en lösning genom den kraftiga resursökning som skulle krävas
för att komma till rätta med balanserna inom arbetsskadeförsäkringen.
Utskottet har som anförts ovan uttalat att det bör undersökas om behovet av
arbetsskadeförsäkring kan tillgodoses genom den allmänna sjukförsäkringen
kombinerad med en obligatorisk ansvarighetsförsäkring för arbetsgivare. I
avvaktan på utredning av och förslag till en sådan arbetsskadeförsäkring bör
samordningstiden mellan sjukförsäkringen och arbetsskadeförsäkringen
förlängas från 90 till 180 dagar. Riksdagen bör därför med bifall till motion
Sf254 yrkande 2 besluta om sådan ändring av lagen om arbetsskadeförsäkring.

dels att moment 4 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

4. beträffande samordningstidens längd
att riksdagen med bifall till motion 1986/87:Sf254 yrkande 2 och med
anledning av motionerna 1986/87:Sf270,1986/87:Sf311 yrkande 1 och
1986/87:Sf349 yrkande 4 antar följande såsom Reservanternas förslag
betecknade

SfU 1987/88:2

Förslag till

SfU 1987/88:2

Lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 1 § lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Reservanternas förslag

3 kap
1 §

Är den skadade sjukförsäkrad en- Är den skadade sjukförsäkrad enligt
lagen (1962:381) om allmän för- ligt lagen (1962:381) om allmän försäkring,
har han vid arbetsskada rätt säkring, har han vid arbetsskada rätt

till samma förmåner från sjukförsäk- till samma förmåner från sjukförsäkringen
som vid annan sjukdom un- ringen som vid annan sjukdom under
en tid av 90 dagar efter det att der en tid av 180 dagar efter det att

skadan inträffade, dock längst till skadan inträffade, dock längst till

dess skadan medför rätt till livränta dess skadan medför rätt till livränta

eller rätten till sjukpenning upphör eller rätten till sjukpenning upphör

enligt 3 kap. 3 § första stycket andra enligt 3 kap. 3 § första stycket andra

meningen nämnda lag (samord- meningen nämnda lag (samord ningstid).

ningstid).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988.

3. Samordningstidens längd (mom. 4)

Margareta Andrén och Kenth Skårvik (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 9 som börjar med ”Såsom ovan”
och slutar med ”anses erforderliga” bort ha följande lydelse:

Såsom ovan konstaterats är balanssituationen i försäkringskassorna alarmerande,
och läget kan inom en nära framtid komma att bli ohållbart om inte
ärendetillströmningen kan begränsas eller avverkningstakten kan ökas. Med
hänsyn till bl.a. de försäkrades befogade krav att försäkringskassorna skall
kunna avgöra arbetsskadeärenden utan långa väntetider måste nuvarande
balanser nedbringas. I vart fall måste ökade balanser och därmed ytterligare
förlängda väntetider förhindras. Arbetsskadeutredningens förslag om bl.a.
ökade resurser löser enligt utskottets mening inte problemet med ärendebalanserna.
Arbetsskadeutredningen diskuterade en förlängning av samordningstiden
från 90 till 180 dagar. De beräkningar som utredningen har
redovisat ger vid handen att en samordningstid på 180 dagar kan medföra att
antalet ärenden minskar med ca 35 % samt att en sådan förändring inte leder
till nämnvärda försämringar för den enskilde. Utskottet anser därför att det
finns starka skäl att nu överväga en förlängning av samordningstiden.
Regeringen bör därför låta göra en översyn av den s.k. samordningstiden i
arbetsskadeförsäkringen i enlighet med det anförda. Utskottet tillstyrker
således bifall till motionerna 1986/87:Sf349 yrkande 4 och 1986/87:Sf311
yrkande 1.

dels att moment 4 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

4. beträffande samordningstidens längd

att riksdagen dels med bifall till motionerna 1986/87: Sf349 yrkande 4
och 1986/87:Sf311 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört, dels avslår motionerna 1986/87:Sf254 yrkande 2
och 1986/87 :Sf270,

4. Handläggningstidernaförarbetsskadeärenden m.m.
(mom. 5)

Margo Ingvardsson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 9 som börjar med ”Såsom ovan”
och slutar med ”anses erforderliga” bort ha följande lydelse:

Arbetsskadeförsäkringen som trädde i kraft den 1 juli 1977 innebar
väsentliga förbättringar i förhållande till äldre lagstiftning. För dem som
drabbats av arbetsskada har emellertid tillämpningen i praktiken kommit att
bli en besvikelse. Den stora ärendeanhopningen vid försäkringskassor och
överklagningsinstanser har också medfört sådana förseningar att många som
skadats i sitt arbete inte får ut ersättning under sin livstid. De åtgärder som
vidtagits för att möta den kraftiga ärendetillströmningen är otillräckliga, och
köerna vid försäkringskassorna av människor som väntar på beslut i sina
ärenden kommer även fortsättningsvis att öka. Ytterligare åtgärder bör
därför enligt utskottets mening vidtas omedelbart. Åtgärderna måste leda till
att beslut i arbetsskadeärenden normalt kan fattas inom tre månader från
anmälningsdagen. Vad utskottet med bifall till motion Sf273 yrkande 1
således anfört bör ges regeringen till känna.

dels att moment 5 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

5. beträffande handläggningstiderna för arbetsskadeärenden m.m.
att riksdagen dels med bifall till motion 1986/87:Sf273 yrkande 1 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, dels avslår
motionerna 1986/87:Sf223, 1986/87:Sf251, 1986/87:Sf273 yrkande 2
och 1986/87 :Sf311 yrkande 2,

5. Äldre livräntor (mom. 8)

Karin Israelsson och Rune Backlund (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 11 som börjar med ”Utskottet
har” och slutar med ”motion Sf303” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att de uppräkningar som skett av äldre livräntor inte varit
tillräckliga för att kompensera de skadade för de ekonomiska förluster och de
övriga lidanden som skadorna medfört. Den nya arbetsskadeförsäkringen
medförde en kraftig förmånshöjning för personer som skadats i arbetet efter
den 1 juli 1977. Motsvarande förbättringar har således inte skett beträffande
de äldre livräntorna. Det finns sålunda enligt utskottets mening starka motiv
för att standardsäkra de äldre livräntorna oberoende av ställningstagandena
till en standardsäkring av arbetsskadelivräntorna. Riksdagen bör därför med

SfU 1987/88:2

bifall till motion Sf303 som sin mening ge regeringen till känna att en översyn
av reglerna för äldre livräntor bör ske i det syfte som angetts i motionen.

dels att moment 8 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

8. beträffande äldre livräntor
att riksdagen med bifall till motion 1986/87:Sf303 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.

Särskilda yttranden

1. Handläggningstidernaförarbetsskadeärenden m.m.

Margareta Andrén och Kenth Skårvik (båda fp) anför:

I likhet med vad som anförts i motion Sf311 anser vi att kritiken mot
handläggningen av arbetsskadeärenden kan tyda på att en översyn av
lagstiftningen är motiverad. Vi delar också motionärernas uppfattning när
det gäller behovet av en utvärdering beträffande arbetsskadeförsäkringens
tillämpning och behovet av riktlinjer för hur lagen skall tolkas och tillämpas.
Vi förutsätter emellertid att en sådan utvärdering fortlöpande görs inom
riksförsäkringsverkets nyligen inrättade arbetsskadebyrå. Vi avstår därför
nu från att yrka bifall till motion Sf311 i denna del.

2. Ersättning för utredningskostnader

Nils Carlshamre (m), Margareta Andrén (fp), Gullan Lindblad (m), Kenth
Skårvik (fp) och Siri Häggmark (m) anför:

Arbetsskadeärendena åsamkar försäkringskassorna stora administrativa
kostnader. De allmänna försäkringskassorna samarbetar i dessa ärenden
med AMF-Trygghetsförsäkring i enlighet med bestämmelser i riksförsäkringsverkets
kungörelse (RFFS 1979:20). Såsom utskottet framhållit skall
försäkringskassans kostnader för denna verksamhet enligt kungörelsen
betalas av AMF i enlighet med grunder som överenskoms mellan riksförsäkringsverket
och AMF-Trygghetsförsäkring. Vi förutsätter att AMF-Trygghetsförsäkring
- i den mån man initierar utredning hos kassorna - betalar den
verkliga kostnaden för denna utredning. Någon åtgärd med anledning av
motion Sf344 är därför inte nu påkallad.

SfU 1987/88:2

gotab Stockholm 1987 13962