Socialutskottets betänkande
1987/88:16

om anslag till Socialstyrelsen m. m. (prop. 1987/
88:100 bil. 7 delvis)

SoU

1987/88:16

Sammanfattning

I betänkandet behandlas regeringens i proposition 1987/88:100, bil. 7
(socialdepartementet), framlagda förslag om anslag för budgetåret 1988/89
till socialstyrelsen (anslaget El.) och till Statlig kontroll av läkemedel m. m.
(anslaget E 2.). Utskottet behandlar också regeringens förslag till riktlinjer
för verksamhetens huvudinriktning vid socialstyrelsen. I anslutning till
anslagen E 1. och E 2. behandlar utskottet ett 25-tal motioner där olika
allmänna frågor om hälso- och sjukvården och frågor om läkemedel tas upp.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag till medelsanvisningar. Utskottet
godkänner också de föreslagna huvudprinciperna för socialstyrelsens organisation
och arbetsuppgifter.

Utskottet uttalar med anledning av ett flertal motionsyrkanden (m, fp, c,
vpk) om läkarförsörjning m. m. att utskottet vidhåller sin tidigare uttalade
uppfattning att regeringen bör göra en samlad översyn av problematiken
kring läkarförsörjningen och så snart det kan ske återkomma till riksdagen
med förslag om åtgärder. Utskottet finner det anmärkningsvärt att regeringen
ännu inte vidtagit några åtgärder med anledning av riksdagens tidigare
beslut i denna fråga. Vad utskottet anfört föreslås riksdagen ge regeringen till
känna. Mot beslutet reserverar sig utskottets s-ledamöter.

Övriga motionsyrkanden avstyrks. Utskottets m-, c- och fp-ledamöter
reserverar sig till förmån för en motion angående meritvärdering av läkares
FN-tjänstgöring. I övrigt föreligger sju reservationer (m, fp och vpk) i
huvudsak till förmån för egna motionsyrkanden. Ett särskilt yttrande (c) har
avgivits.

FEMTE HUVUDTITELN
Proposition 1987/88:100bil. 7

E. Hälso- och sjukvård m. m.

Regeringen har under punkterna E 1 och E 2 (s. 60-70) föreslagit
(E 1) 1. att riksdagen godkänner de riktlinjer för verksamhetens huvudinriktning
vid socialstyrelsen som anges i propositionen,

2. att riksdagen till Socialstyrelsen för budgetåret 1988/89 anvisar ett
förslagsanslag av 170 613 000 kr., 1

1 Riksdagen 1987188. 12 sami. Nr 16

(E 2) att riksdagen till Statlig kontroll av läkemedel m. m. för budgetåret
1988/89 anvisar ett förslagsanslag av 1 000 kr.

Motioner

1987/88:So408 av Anita Bråkenhielm (m) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär åtgärder i enlighet med motionens förslag i syfte att
undanröja de hinder för läkares FN-tjänstgöring som de otidsenliga meritvärderingsreglerna
innebär.

1987/88:So412 av Margo Ingvardsson och Inga Lanz (vpk) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag till statsbidrag för förebyggande
hälsoarbete mot klamydia enligt motionens förslag.

1987/88:So419 av John Andersson m. fl. (vpk) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag om att öka tillgången på läkare och annan
vårdpersonal i glesbygd.

1987/88:So421 av Mona Saint Cyr (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär skyndsamt förslag till legitimering av Drs. of Chiropractic med
åtföljande rätt för patienterna att omfattas av sjukförsäkringssystemet.

1987/88:So422 av Alf Svensson (c) vari yrkas att riksdagen begär förslag från
regeringen som kan resultera i att förskrivninen av antibiotika till små barn
kan minskas.

1987/88:So426 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas, såvitt här är i fråga,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om åtgärder från sjukvårdshuvudmännens sida i syfte att åstadkomma
en bättre läkarförsörjning i glesbygd,

6. att riksdagen hos regeringen begär förslag till återinrättande av en
medicinalstyrelse,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av att återinföra en länsläkarorganisation.

1987/88:So427 av Margareta Andrén och Gudrun Norberg (fp) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsens hälsoupplysning
för 1988/89 inom ramen för det av regeringen föreslagna anslaget skall
disponera minst likvärdiga och helst ökade resurser för arbetet,

2. att riksdagen hos regeringen begär att medel för socialstyrelsens
hälsoupplysning i framtiden skall beräknas under ett separat reservationsanslag.

1987/88:So433 av Margareta Persson och Inga Lantz (s, vpk) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
behovet av ett informationsmaterial om organdonation för aktiv lansering i
gymnasieskolan, värnpliktsutbildningen och körkortsutbildningen.

1987/88:So442 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas, såvitt här är i
fråga,

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ett återupprättande av ett
institut för folkhälsan och en intensifiering av det förebyggande hälsoarbetet,

SoU 1987/88:16

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till i motionen angivna
åtgärder för att stimulera rekrytering av läkare och annan sjukvårdspersonal
i bristområden.

1987/88:So445 av Göran Ericsson (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär en utredning om möjligheten att genom databaserat register på
beroendeframkallande farmaka förhindra uppkomsten av avancerat läkemedelsmissbruk
i enlighet med vad i motionen anförts.

1987/88:So451 av Charlotte Branting och Ingela Mårtensson (fp) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om en ändring av riksavtalet för hälso- och sjukvården så att den långtidssjuke
själv kan välja bostadsort.

1987/88:So455 av Ylva Annerstedt (fp) vari yrkas

1. att riksdagen begär att regeringen hos socialstyrelsen initierar förändrade
doseringstest enligt vad i motionen anförts,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av forskning om farmakologi och äldre människor.

1987/88:So457 av Barbro Sandberg och Charlotte Branting (fp) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen får i uppdrag att utreda
ansvarsförhållandena vid ”återanvändande” av pacemaker.

1987/88:So463 av Margitta Edgren (fp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär att socialstyrelsen uppdrar åt Apoteksbolaget att införa svensk text
på läkemedel som innehåller socker.

1987/88:So473 av Jan Fransson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rätten till
bosättning för personer som vårdas inom långvården.

1987/88:So474 av Jan Hyttring m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen begär att
regeringen lämnar förslag till läkarrekryteringsfrämjande åtgärder i enlighet
med motionen.

1987/88:So484 av Olle Göransson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om legitimering av
naprapater.

1987/88:So485 av Nils Carlshamre m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts angående översyn av
stadgan för enskilda vårdhem.

1987/88:So490 av Lars Leijonborg (fp) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om privatanställda
barnmorskors förskrivningsrätt.

1987/88:So495 av Elver Jonsson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en regional
organisation för socialstyrelsens tillsyn m.m.

SoU 1987/88:16

1* Riksdagen 1987/88.12 sami. Nr 16

1987/88:So499 av Gunnel Jonäng (c) vari yrkas att riksdagen beslutar anslå
1,7 milj. kr. till socialstyrelsen för kontroll av kosmetika och uttalar att denna
tillsynsverksamhet bör komma i gång med det snaraste.

1987/88: So501 av Elisabeth Fleetwood och Gunnel Liljegren (m) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om legitimation av naprapater.

Utskottet

Utskottet behandlar i anslutning till anslaget till socialstyrelsen en rad
motioner där olika allmänna frågor om hälso- och sjukvården tas upp. I
anslutning till anslaget till statlig kontroll av läkemedel behandlas ett antal
motioner om läkemedelsfrågor.

Socialstyrelsens organisation och arbetsuppgifter

I budgetpropositionen (prop. 1987/88:100 bil. 7) hemställs under avsnittet
E 1. Socialstyrelsen att riksdagen godkänner de riktlinjer för verksamhetens
huvudinriktning vid socialstyrelsen som föreslås i propositionen. (Frågan om
anslag till socialstyrelsens verksamhet behandlas nedan under avsnittet
Medelsanvisningar.)

I propositionen anförs att socialstyrelsens uppgift i framtiden främst bör
vara att inom ramen för tillsynsansvaret utveckla former och metoder för en
systematiserad uppföljning och utvärdering av kommunernas och landstingens
verksamhet. Detta anses också överensstämma med den av socialstyrelsen
uttalade ambitionen att i större omfattning än hittills behandla frågor om
kostnader och effektivitet samt att genomföra systematiska övergripande
utvärderingar av verksamheten inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten.
1 propositionen anförs att socialstyrelsens uppgifter på detta område bör
preciseras och konkretiseras ytterligare. För socialtjänstens del anses att ett
effektivare och mer systematiskt tillsynsarbete bör kunna utvecklas i
samarbete med länsstyrelsernas sociala funktioner.

Socialministern pekar på socialstyrelsens betydelsefulla uppgift när det
gäller att främja hög kvalitet och god resursanvändning i vården och
omsorgerna genom olika planerings- och kunskapsunderlag. Enligt förslaget
bör styrelsen prioritera sådana områden där det inte är rimligt att utvecklingsarbete
sker lokalt och framför allt där det behövs en förnyelse eller
omstrukturering av vården och omsorgerna samtidigt som det krävs en
avvägning mellan resultat/effekter och kostnader för en verksamhet.

En annan viktig uppgift för socialstyrelsen bör enligt propositionen vara att
föra ut kunskap om effektiva diagnostik- och behandlingsmetoder och om
följderna för vårdorganisationen och för resursfördelningen mellan olika
medicinska områden och på olika nivåer.

I propositionen hänvisas till den pågående omstruktureringen inom vården
mot öppnare vårdformer och utvecklingen av det kollektiva boendet och
långtidsvården. Socialministern anför att socialstyrelsen bör kunna belysa
lämpliga former för omstruktureringen med hänsyn till såväl mänskliga som
ekonomiska aspekter och effektivitetssynpunkter.

SoU 1987/88:16

Som ännu en uppgift för socialstyrelsen anges den allmänna uppföljningen
av socialtjänstreformen. Socialstyrelsen anses också ha en viktig funktion när
det gäller att förutse den framtida utvecklingen inom socialtjänsten och
sjukvården.

Socialstyrelsen är i dag chefsmyndighet för ett antal andra myndigheter
(statens rättskemiska laboratorium, statens rättsläkarstationer, de rättspsykiatriska
stationerna och klinikerna, statens miljömedicinska laboratorium
och statens giftinformationscentral). I propositionen uttalas att styrelsen i
framtiden inte längre bör ha detta centrala förvaltningsansvar för andra
myndigheter. De förändringar som blir aktuella för de underställda myndigheterna
redovisas under deras resp. anslag.

Socialministern anför att hon bedömer det oundvikligt att socialstyrelsen
även i framtiden måste ha vissa uppgifter av traditionell myndighetskaraktär
och detta framför allt på hälso- och sjukvårdsområdet. Det betonas att
socialstyrelsen måste ha en god flexibilitet men att detta bör kunna
åstadkommas genom organisatoriska åtgärder.

Socialministern behandlar också socialstyrelsens roll som vad som benämns
regeringens stabsorgan. Hon pekar härvid på de centrala politiska
organens behov av bl.a. underlag från socialstyrelsen för att bedöma
effektiviteten i nuvarande statliga styrsystem, t.ex. olika statsbidragssystem
och lagstiftningar. Centralt behövs också kunskap om de samlade resursanspråk
som finns inom den sociala sektorn i förhållande till andra samhällssektorer.

Under rubriken Budgetförslag (prop. s. 67) uttalar socialministern att hon
under första halvåret 1988 avser att vidta åtgärder för att i nära samarbete
med socialstyrelsen precisera och konkretisera socialstyrelsens roll, huvudsakliga
uppgifter samt inriktningen av styrelsens verksamhet. I detta arbete
skall bl.a. det underlag som styrelsen presenterat i sin treårsbudgetrapport
användas. Vidare anförs att en närmare bedömning av socialstyrelsens
framtida resursbehov kommer att ske i detta sammanhang. I avvaktan på
detta arbete föreslås att vissa medel (3 milj. kr.) tills vidare skall ställas till
regeringens förfogande för bl.a. personalförstärkningar, kompetenshöjande
åtgärder och personalutveckling under 1988/89.

För det nämnda arbetet med struktureringen av socialstyrelsens framtida
arbetsformer har nyligen tillsatts en särskild ledningsgrupp i vilken bl.a. de
två statssekreterarna i socialdepartementet och socialstyrelsens generaldirektör
ingår.

Socialstyrelsen är eller har nyligen varit föremål för ett flertal utredningar
och studier. Så har t.ex. statskontoret inom ramen för projektet Centralmyndigheters
framtida roll avlämnat rapporten Socialstyrelsen inför 1990-talet
(Statskontorets rapport 1987:58). Riksrevisionsverket har i oktober 1987
slutfört en granskning av verksamheten vid socialstyrelsens läkemedelsavdelning
och av samordningen inom den statliga läkemedelskontrollen (Den
statliga läkemedelskontrollen, Riksrevisionsverkets rapport dnr 1986:58).
Riksdagens revisorer har beslutat att med början våren 1988 göra en
utvärdering av socialstyrelsens arbete och försöka belysa hur styrelsen
uppfattas av andra.

SoU 1987/88:16

Ett antal motioner tar upp olika aspekter av socialstyrelsens organisation och
arbetsuppgifter.

I motion 1987l88:So426 av Carl Bildt m.fl. (m) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär förslag till återinrättande av en medicinalstyrelse (yrkande
6). Motionärerna anser att det finns påtagliga brister i socialstyrelsens
organisation framför allt när det gäller medicinsk kompetens och behovet av
att hälso- och sjukvården entydigt och klart byggs på medicinsk vetenskap
och beprövad erfarenhet. Dessa förhållanden har gjort att de medicinska
intressena fått stå tillbaka för andra socialt inriktade ansvarsområden.
Motionärerna anser att verket bör delas upp så att en medicinalstyrelse kan
återskapas.

I samma motion begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som
anförs i motionen om behovet av att återinföra en länsläkarorganisation
(yrkande 7). Motionärerna anser att en länsläkarorganisation motsvarande
den gamla länsläkarfunktionen åter bör inrättas. Verksamhetsområdet kan
antingen vara länsomfattande eller ha en annan regional utformning.
Verksamhetens omfattning i relation till andra funktioner måste utredas.
Frågan om återinförandet av en länsläkarorganisation bör beaktas av den av
regeringen tillkallade utredningen för översyn av bestämmelserna om tillsyn
över hälso- och sjukvården.

Även motion 1987/88:So495 av Elver Jonsson (fp) tar upp frågan om en
regional organisation för socialstyrelsens tillsyn. Där begärs ett tillkännagivande
till regeringen om vad som anförs i motionen i frågan. Motionären
anför bl.a. att socialstyrelsen i dag kan ingripa mot missförhållandena inom
hälso- och sjukvården endast i få fall och då de påtalade missförhållandena
pågått länge och behoven blivit synnerligen allvarliga. Socialstyrelsen måste
därför snarast erhålla resurser för en sådan regional tillsynsorganisation att
allmänhetens tilltro till styrelsen som tillsynsmyndighet och garant för den
enskildes rätt till en kvalitativt högtstående och säker hälso- och sjukvård inte
rubbas.

Frågan om återinrättandet av en medicinalstyrelse har behandlats av
utskottet vid flera tillfällen tidigare. I betänkandet SoU 1986/87:16 (s. 6-7), i
vilket också redovisas utskottets tidigare uttalanden, konstaterade utskottet
att socialstyrelsen på vissa punkter ännu inte helt kunnat förverkliga den
avsedda organisationen. Utskottet underströk att frågor om samverkan
mellan hälso- och sjukvård, socialtjänst och hälsoskydd ävensom inriktningen
mot förebyggande arbete och en helhetssyn inom såväl socialtjänst som
hälso- och sjukvård måste ägnas fortsatt uppmärksamhet så att styrelsen kan
fungera effektivt i sin roll som central förvaltningsmyndighet för såväl hälsooch
sjukvården som socialtjänsten m.m. Utskottet ansåg det inte motiverat
med en omprövning av riksdagens tidigare ställningstaganden. Den då
aktuella motionen avstyrktes.

Även frågan om socialstyrelsens tillsynsverksamhet har behandlats av
utskottet tidigare. Därvid har också redovisats den tidigare länsläkarorganisationens
funktion och uppgifter. Utskottet har bl.a. hänvisat till en aviserad
utredning om en översyn av tillsynsverksamheten och betonat vikten av att
en sådan kommer till stånd (se bl.a. betänkandena SoU 1985/86:13 och

SoU 1987/88:16

1986/87:16). Utskottet har också uttalat att socialstyrelsens läkartjänster för
tillsyn, vilka en längre tid varit obesatta, bör besättas utan dröjsmål men i det
sammanhanget också hänvisat till den aviserade tillsynsutredningen.

Regeringen beslutade i december 1987 att tillkalla en särskild utredare
med uppgift att se över bestämmelserna om tillsyn över hälso- och
sjukvårdspersonalen. Utredningen skall enligt sina direktiv (dir. 1987:21)
bl.a. överväga om socialstyrelsens organisation för att bedriva tillsyn inom
hälso- och sjukvården bör ändras. Den skall också överväga vilka åtgärder
som bör vidtas för att förbättra statens möjligheter att utöva tillsyn över
hälso- och sjukvården m.m. Därvid skall även frågan om en regionalt
organiserad tillsynsfunktion prövas. Utredaren skall också beakta resultaten
från arbetet inom arbetsgruppen för samordnad länsförvaltning. Utredningsuppdraget
skall enligt direktiven redovisas före utgången av år 1988.

Utskottet gör följande bedömning.

Vad gäller den mera övergripande frågan om huvudinriktningen av socialstyrelsens
framtida verksamhet och propositionens innehåll i denna del vill
utskottet anföra följande.

Utskottet delar regeringens uppfattning att socialstyrelsen har en mycket
viktig uppgift att följa upp och värdera verksamheterna inom hälso- och
sjukvården och socialtjänsten och deras roll när det gäller att förnya och
utveckla vården och omsorgen. Socialstyrelsen bör inom hälso- och sjukvården
prioritera medicinsk uppföljning, tillsyn och rådgivning, men även
utvärdering och analys av hälso- och sjukvårdens resursanvändning och
effektivitet är angelägna arbetsuppgifter. Även på socialtjänstområdet bör
socialstyrelsen göra kontinuerliga uppföljningar av verksamhetens resultat
och effektivitet. Tillsynsfrågorna är också här viktiga. Utskottet delar
uppfattningen att socialstyrelsen bör belysa de mänskliga, kostnadsmässiga
och organisatoriska konsekvenserna av den pågående omstrukteringen inom
vården.

Den i propositionen föreslagna inriktningen av socialstyrelsens framtida
verksamhet måste enligt utskottets mening i hög grad uppfattas som
uttalanden om huvudinriktningen av styrelsens framtida funktioner. Socialministern
anför också att hon har för avsikt att under 1988 tillsammans med
socialstyrelsen precisera och konkretisera styrelsens roll, huvudsakliga
uppgifter samt inriktningen av styrelsens verksamhet. Utskottet förutsätter
att regeringen, när detta arbete är klart, återkommer till riksdagen i frågan,
så att riksdagen mer i detalj kan ta ställning till hur socialstyrelsens framtida
organisation och arbetsuppgifter bör utformas.

Med hänvisning till det anförda tillstyrker utskottet att riksdagen godkänner
regeringens förslag till riktlinjer för huvudinriktningen av socialstyrelsens
verksamhet.

När det gäller frågan om återinrättandet av en medicinalstyrelse erinrar
utskottet om sina tidigare uttalanden i denna fråga. Enligt utskottets mening
kräver en offensiv hälsopolitik en god samverkan mellan hälso- och
sjukvården, socialtjänsten och hälsoskyddet. Inriktningen av hälso- och
sjukvården mot förebyggande arbete och helhetssynen inom såväl socialtjänst
som hälso- och sjukvård talar, vilket utskottet framhållit flera gånger

SoU 1987/88:16

tidigare, starkt för en integrering på det centrala myndighetsplanet av dessa
frågor. Det är dock, vilket påpekats av utskottet tidigare, viktigt att
socialstyrelsen har en organisation som medger att styrelsen kan fungera
effektivt i sin roll som central förvaltningsmyndighet för såväl hälso- och
sjukvården som socialtjänsten. Det finns även anledning att hänvisa till vad
utskottet ovan anfört om vikten av att socialstyrelsen prioriterar medicinsk
uppföljning, tillsyn och rådgivning, utvärdering och analys av hälso- och
sjukvården samt resursanvändning och effektivitet.

Utskottet vidhåller sålunda sin tidigare redovisade uppfattning och anser
inte att något framkommit som motiverar en omprövning av riksdagens
tidigare ställningstagande till den i motion So426 (m) aktualiserade frågan.
Utskottet avstyrker således yrkande 6 i motionen.

Vad så gäller kraven i motionerna So426 (m) yrkande 7 och So495 (fp) om
behovet av en förstärkning av socialstyrelsens tillsynsverksamhet konstaterar
utskottet att en utredning nu tillsatts med uppgift att göra en översyn av
bestämmelserna om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen. I uppdraget
till utredningen ingår att den skall lämna förslag till åtgärder för att statens
tillsyn över hälso- och sjukvården skall kunna förbättras, och den skall också
pröva frågan om en regionalt organiserad tillsynsfunktion. Det nu inledda
översynsarbetet bör enligt utskottets mening avvaktas. Utskottet avstyrker
sålunda motionerna So426 (m) yrkande 7 och So495 (fp).

Enskilda vårdhem

I motion 1987/88:So485 av Nils Carlshamre m. fl. (m) hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts angående en
översyn av stadgan för enskilda vårdhem. Motionärerna, som är kritiska mot
vissa av formuleringarna i socialstyrelsens anvisningar till stadgan, anser att
det både är en rättvisefråga och en fråga om valfrihet i vården att enskilda
vårdhem får ta emot samma patientgrupper som vårdhem inom landstinget,
om de uppfyller samma krav som man ställer på landstingens vårdhem för
motsvarande patientkategorier. Enligt motionärerna bör därför stadgan ses
över och därmed även anvisningarna rörande vilka patienter som får vårdas
på enskilt vårdhem.

Utskottet har vid flera tillfällen tidigare behandlat motionsyrkanden av
motsvarande innebörd. I betänkandet SoU 1985/86:13 redovisas innehållet i
stadgan (1970:88) om enskilda vårdhem m.m. och de reviderade föreskrifter
och allmänna råd för tillämpningen av stadgan som utgavs av socialstyrelsen
år 1985 (SOSFS 1985:16). Utskottet konstaterade i det nämnda betänkandet
att någon allmän översyn av stadgan inte var aktuell men att utskottet erfarit
att man inom socialstyrelsen också uppfattar stadgan som delvis föråldrad
och i behov av översyn. Utskottet ansåg att initiativet till en översyn borde
ankomma på socialstyrelsen. Den då aktuella motionen ansågs inte böra
föranleda någon riksdagens åtgärd.

I betänkandet SoU 1986/87:16 (s. 15-16) behandlades frågan ånyo.
Utskottet ansåg därvid inte att det fanns skäl till något annat ställningstagande.
Utskottet hänvisade också till den aviserade tillsynsutredningen och

SoU 1987/88:16

menade att detta talade för att man inte borde inleda en särskild översyn av
stadgan.

Som framgått ovan har regeringen i december 1987 tillsatt en särskild
tillsynsutredning. I direktiven till utredningen uttalas bl.a. att utredaren, i
samband med sina överväganden om hur socialstyrelsens tillsyn skall
utformas så att den omfattar all hälso- och sjukvård och således även den
privata hälso- och sjukvården inkl. institutioner, även skall se över reglerna
för enskilda vårdinrättningar så att samma säkerhetskrav blir gällande för
dessa som för den offentligt bedrivna vården.

Utskottet konstaterar att den inledda tillsynsutredningen kommer att
beröra även reglerna för enskilda vårdhem. Enligt utskottets mening finns i
avvaktan på resultatet av denna utredning inte skäl för riksdagen att
överväga något initiativ i frågan. Utskottet avstyrker sålunda motion So485
(m).

Ett statligt institut för folkhälsan

I motion 1987/88:So442 av Bengt Westerberg m. fl. (fp) hemställs att
riksdagen hos regeringen begär förslag till ett återupprättande av ett institut
för folkhälsan och en intensifiering av det förebyggande arbetet (yrkande 1).
Motionärerna tar bl.a. upp frågor om hälsa och förebyggande hälsovård och
den stora betydelse som kosten har för hälsotillståndet. Det krävs, anser
motionärerna, en aktiv hälsoupplysning i syfte att påverka det svenska
folkets kostvanor. Såväl för en kvalificerad bevakning av folkhälsoaspekterna
vid utformningen av den offentliga politiken på olika områden som för en
systematisk upplysningsverksamhet vöre det ändamålsenligt att återupprätta
ett statligt institutet för folkhälsan. Motionärerna pekar på att resurser för
sådan verksamhet finns bl.a. inom socialstyrelsen och statens miljömedicinska
laboratorium men att socialstyrelsens karaktär av tillsynsmyndighet gör
den mindre väl lämpad att vara huvudman även för hälsoupplysningen. En
fristående ställning skulle ge denna funktion ökad auktoritet.

Socialstyrelsen fick i oktober 1985 regeringens uppdrag att i samråd med
bl.a. statistiska centralbyrån och Landstingsförbundet sammanställa och ge
ut en folkhälsorapport. Uppdraget grundade sig på vissa uttalanden i
propositionen 1984/85:181 om utvecklingslinjer för hälso- och sjukvården,
enligt vilka en sådan folkhälsorapport skall tas fram vart tredje år. En sådan
rapport lades fram i september 1987 och har redovisats i serien Socialstyrelsen
redovisar 1987:15.

En skrivelse från regeringen om folkhälsan m.m. skall enligt den reviderade
propositionsförteckningen läggas fram i april månad.

Utskottet behandlade i betänkandet SoU 1986/87:16 en motion av
motsvarande innehåll. I det nämnda betänkandet redovisades dels de
uppgifter som det fram till år 1972 existerande institutet för folkhälsan hade,
dels på vilket sätt dessa uppgifter förts över till bl.a. socialstyrelsen,
livsmedelsverket, naturvårdsverket och statens miljömedicinska laboratorium.
Utskottet underströk vikten av en aktiv hälsoupplysning och behovet av
information kring kostvanor och deras betydelse för folkhälsan. Utskottet
hänvisade till fördelningen av ansvarsfrågor på olika myndigheter och ansåg

SoU 1987/88:16

inte att det framkommit något som skulle motivera en principiell förändring i
dessa hänseenden. Utskottet framhöll dock betydelsen av att kostfrågorna
får en effektiv bevakning. Den då aktuella motionen avstyrktes.

Det finns enligt utskottets mening inte anledning till något annat ställningstagande
i fråga om den nu aktuella motionen So442 (fp) yrkande 1, vilken
sålunda avstyrks.

Läkarförsör j ning m. m.

Flera motioner tar upp frågan om rekrytering av läkare och annan
vårdpersonal till mindre attraktiva verksamhetsområden och orter. I motion
1987/88:So419 av John Andersson m.fl. (vpk) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär förslag om att öka tillgången på läkare och annan
vårdpersonal i glesbygd. I motion 1987/88:So426 (m) hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder
från sjukvårdshuvudmännens sida i syfte att åstadkomma en bättre läkarförsörjning
i glesbygd (yrkande 3). Motionärerna tar upp sådant som behovet av
återhållsamhet med att inrätta nya tjänster, större möjligheter för fritidspraktiker,
differentierade sjukvårdstaxor, lokaliseringsbidrag och olika
insatser på utbildningsområdet. Liknande synpunkter framförs i motion
1987/88:So442 (fp), i vilken hemställs att riksdagen hos regeringen begär
förslag till i motionen angivna åtgärder för att stimulera rekrytering av läkare
och annan sjukvårdspersonal i bristområden (yrkande 4). I motion 19871
88:So474 av Jan Hyttring m.fl (c) slutligen hemställs att riksdagen begär att
regeringen lämnar förslag till läkarrekryteringsfrämjande åtgärder i enlighet
med motionen. Motionärerna föreslår bl.a. öronmärkning av särskilt prioriterade
tjänster i landsorten och kontraktsanställning på sådana samt
avskrivning av studieskulder.

Utskottet har vid åtskilliga tillfällen behandlat frågan om läkarförsörjningen
i landet och därvid konstaterat att det - trots att olika åtgärder vidtagits
under årens lopp för att få till stånd en jämnare fördelning av vårdresurserna,
särskilt i fråga om läkartillgången - fortfarande är svårt att rekrytera läkare
till bristområden och att det därför fortfarande råder en både verksamhetsmässig
och geografisk snedfördelning av läkarresurserna.

Läkarförsörjningsfrågan behandlades senast av utskottet i betänkandet
SoU 1986/87:37. Utskottet hänvisar till den omfattande redovisning av
utredningar, arbetsgrupper, rapporter och uttalanden som finns i det
nämnda betänkandet. I övrigt kan följande redovisas:

I budgetpropositionen (bil. 7) konstateras att möjligheterna att rekrytera
och behålla kompetent personal är av avgörande betydelse för att en god
hälso- och sjukvård skall kunna förverkligas. Där hänvisas bl.a. till den
arbetsgrupp som tillsattes av den tidigare hälso- och sjukvårdsberedningen
och som analyserar förutsättningarna att öka rekryteringen av läkare till
allmänmedicin och glesbygd. Vidare anförs att regeringen överväger olika
åtgärder som kan främja en tillfredsställande personalförsörjning inom såväl
hälso- och sjukvården som socialtjänsten. Det anses också viktigt att mot
bakgrund av de regionala och sociala skillnaderna både vad gäller hälsa och
tillgång på hälso- och sjukvård ägna särskild uppmärksamhet åt förebyggan -

SoU 1987/88:16

de insatser och åt att vårdresurserna fördelas rättvist. Det erinras om att den
nya hälso- och sjukvårdsberedningen med statsministern som ordförande
särskilt skall arbeta med frågor inom hälso- och sjukvården som är av stor
vikt från nationell synpunkt.

Frågan om den regionala obalansen i läkartillgången diskuterades vid det
senaste sammanträdet i hälso- och sjukvårdsberedningen (februari 1988).
Även frågan om en eventuellt utbyggd läkarutbildning i Umeå berördes.
Beredningen beslutade att frågan om läkartillgång, vakansproblem och
regional obalans skall tas upp på nytt efter det att bl.a. socialstyrelsen tagit
fram ytterligare underlag för att bereda frågan.

Utredningen om läkarnas specialistutbildning m.m. framlade i november
1987 betänkandet (SOU 1987:53 och 54) Kompetensutvecklingen efter
läkarexamen. Utredningen föreslår bl.a. en betydande förnyelse och en
avreglering av läkarnas vidareutbildning. Utredningens experter var eniga
om förslagen i betänkandet utom på en punkt. Utredningsmannen har
sålunda föreslagit att läkare under specialiseringstjänstgöringen i huvudsak
skall vara tillsvidareanställda. Detta har statens representanter i utredningen
opponerat sig emot med motiveringen att det skulle äventyra genomströmningen
i systemet och avhända staten möjligheterna att leva upp till sitt
ansvar för försörjningen av läkare inom olika specialiteter. Utredningens
förslag remissbehandlas för närvarande och kommer därefter att beredas i
regeringskansliet.

Landstingsförbundet och Sveriges Läkarförbund träffade i samband med
det senaste Dagmaravtalet en särskild överenskommelse om att bilda en
gemensam arbetsgrupp som bl.a. skall utreda och bedöma inom vilka
läkarglesa områden utanför stödområdena en fri läkaretablering skulle
kunna vara motiverad.

Landstingsförbundet uppvaktade i december 1987 utbildningsministern
och socialministern och uttryckte därvid önskemål om ytterligare 20 platser
till läkarutbildningen i Umeå. Socialutskottet har erfarit att utbildningsutskottet
för närvarande behandlar ett antal motioner om läkarutbildningen
och därvid kommer att ta frågan om ökat antal platser för läkarutbildning i
Umeå under särskilt övervägande.

Vid sin senaste behandling av läkarförsörjningsfrågan (SoU 1986/87:37)
hänvisade utskottet inledningsvis till hälso- och sjukvårdslagens (1982:763)
målsättningsparagraf enligt vilken målet för hälso- och sjukvården är en god
hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen (2 §). Utskottet
framhöll att för att hälso- och sjukvårdslagens mål skall kunna uppfyllas är
det viktigt att vårdresurserna fördelas rättvist över hela landet och är
tillgängliga för var och en oberoende av var man bor i landet. Andra viktiga
förutsättningar är god kontinuitet i vården och att patienterna kan få
behandling när de behöver det och utan alltför långa väntetider. Utskottet
anförde att de stora problem som fortfarande råder när det gäller att
rekrytera vårdpersonal och framför allt läkare till mindre attraktiva verksamhetsområden
och orter är förhållanden som inte i längden kan accepteras.
Utskottet hänvisade så till det omfattande material som lagts fram i en rad

SoU 1987/88:16

1** Riksdagen 1987188. 12samt. Nr 16

olika utredningar, rapporter, uttalanden osv. Utskottet anförde vidare (bet.
s. 29 f.):

I dessa och även i de nu aktuella motionerna läggs fram en rad olika förslag.
Dessa berör egentligen många ansvarsområden och därmed även flera av
regeringens departement och riksdagens utskott. Ett omfattande erfarenhetsmaterial
finns också i de redovisade utredningarna och rapporterna.

Det stora materialet liksom också förslagen ger emellertid en splittrad bild,
och det är svårt att bilda sig en uppfattning om vilka åtgärder som är mest
adekvata och om den samlade effekten av olika åtgärder. Utskottet anser
mot denna bakgrund att läkarförsörjningsfrågan nu måste övervägas mera
samlat och i ett sammanhang så att det blir möjligt att få en helhetsbild av
situationen. Enligt utskottets mening bör därför regeringen göra en samlad
översyn av problematiken kring läkarförsörjningen och förutsättningslöst
överväga olika tänkbara åtgärder. Det omfattande kunskapsmaterial som
föreligger bör kunna bilda utgångspunkt för dessa överväganden. Regeringen
bör därefter så snart det kan ske återkomma till riksdagen med förslag om
åtgärder.

Vad utskottet i dessa delar anfört beslutade riksdagen sedermera ge
regeringen till känna (RD 1986/87:135-136, rskr. 340).

Utskottet vidhåller den sålunda uttalade uppfattningen. Utskottet finner det
anmärkningsvärt att regeringen ännu inte vidtagit några åtgärder med
anledning av riksdagens tidigare beslut i denna fråga.

Vad utskottet nu anfört med anledning av motionerna So419 (vpk), So426
(m) yrkande 3, So442 (fp) yrkande 4 och So474 (c) bör riksdagen ge
regeringen till känna.

Bosättning och vårdansvar inom långvården

I motion 1987l88:So473 av Jan Fransson m.fl. (s) begärs ett tillkännagivande
till regeringen om vad som anförs i motionen om rätten till bosättning för
personer som vårdas inom långvården. Motionärerna är kritiska till de
nuvarande reglerna som bygger på ett avtal mellan landstingen och som har
innebörden att landstingen måste vara ense för att en långtidssjuk patient
skall kunna flytta från det landsting där vederbörande är bosatt till ett annat.
Motionärerna anser att detta förbehåll utgör en oacceptabel begränsning av
den enskilda vårdtagarens beslutanderätt över sin egen bosättning. Liknande
synpunkter framförs även i motion 1987/88:So451 av Charlotte Branting och
Ingela Mårtensson (fp). I denna begärs sålunda ett tillkännagivande till
regeringen om att en ändring i riksavtalet för hälso- och sjukvården måste
komma till stånd.

Enligt 3 § hälso- och sjukvårdslagen skall varje landstingskommun erbjuda
hälso- och sjukvård åt den som är bosatt inom landstingskommunen. Grund
för bestämmelsen är folkbokföringslagens (1967:198) regler om att en person
anses bosatt på och skall vara kyrkoskriven på den fastighet där han
regelmässigt tillbringar sin dygnsvila (11 och 12 §§ folkbokföringslagen).

En intagning på sjukvårdsinrättning ändrar inte den intagnes kyrkobokföringsort.
I de fall en patients kyrkobokföringsort ändras av folkbokföringsmyndigheterna
medan patienten är inskriven vid en sjukvårdsinrättning

SoU 1987/88:16

medför detta enligt landstingens tillämpning av hälso- och sjukvårdslagen
inte att ett nytt landsting skall svara för vården. Förändringen beaktas först
sedan patienten definitivt skrivits ut.

I det s.k. riksavtalet för hälso- och sjukvården, som träffats mellan
sjukvårdshuvudmännen, regleras landstingens samverkan i olika frågor såväl
inom som utom sjukvårdsregionerna. I avtalet finns även bestämmelser om
samarbete när det gäller sådan icke akut vård som motiveras främst av andra
skäl än rent medicinska. Genom avtalet ges en möjlighet att remittera en
patient till ett sjukhus inom ett annat landsting, även om likvärdiga
vårdmöjligheter finns i hemlandstinget. Remissmöjligheten skall enligt
avtalet bl.a. kunna utnyttjas för patienter som är i behov av långvarig
sjukhus- eller sjukhemsvård och som av främst humanitära skäl bör flyttas till
sjukhus eller sjukhem inom en landstingskommun där de närmast anhöriga
är bosatta.

Utskottet behandlade en motion av liknande innebörd i betänkandet SoU
1984/85:2. Därvid konstaterade utskottet att frågan är av stor mänsklig
betydelse och anförde bl.a. att det för gamla människor som måste vårdas på
långvårdsklinik kan innebära ett stort lidande att inte få vårdas nära sina
anhöriga eller i känd miljö. Utskottet noterade med tillfredsställelse
bestämmelsen om ”icke akut vård i övrigt” i det då nya riksavtalet och den
möjlighet som enligt detta finns att flytta en långvårdspatient till annat
landsting, förutsatt att de båda landstingen enas om detta. Utskottet ansåg
sig kunna utgå från att landstingen skulle komma att tillämpa regeln generöst
och med de intagna patienternas bästa för ögonen. Utskottet ansåg det inte
påkallat med något initiativ från riksdagens sida i den aktuella frågan.

I betänkandet SoU 1987/88:6 behandlade utskottet ett motionsyrkande om
möjligheten för äldre och handikappade att få servicebostad i en kommun
där de inte är mantalsskrivna. Motionen hade remissbehandlats. Flertalet
remissinstanser var positiva till motionen. Svenska kommunförbundet hade
förklarat sig positivt till en kartläggning av problemet och en analys av
möjliga lösningar. Utskottet ansåg att regeringen borde pröva vilka åtgärder
som kan vidtas för att möjliggöra för handikappade och gamla att få
servicebostad i annan kommun. Riksdagen beslöt sedermera att som sin
mening ge regeringen till känna vad utskottet anfört (rskr. 27).

Utskottet erinrar om de uttalanden som utskottet gjort i tidigare sammanhang
om den stora vikten av att gamla, sjuka och handikappade människor
får möjlighet att bo nära sina anhöriga. Att fritt kunna välja bostadsort måste
vara en självklar rättighet för alla och måste även gälla den som under lång tid
skall vårdas på institution. Praktiska svårigheter bör här inte få lägga hinder i
vägen. Utskottet vill därför ännu en gång understryka betydelsen av att
sjukvårdshuvudmännen tillämpar riksavtalets bestämmelser generöst och
alltså försöker ordna så att långvårdspatienter som så önskar kan vårdas inom
ett annat landsting. Patienternas bästa måste vara vägledande vid handläggningen
av sådana frågor. Utskottet, som förutsätter att detta beaktas av
sjukvårdshuvudmännen, anser inte att riksdagen har anledning att nu ta
något initiativ i frågan. Utskottet avstyrker sålunda motionerna So473 (s) och
So451 (fp).

SoU 1987/88:16

Information om organdonation

I motion 1987/88:433 av Margareta Persson (s) och Inga Lantz (vpk)
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av ett informationsmaterial om organdonation
för aktiv lansering i gymnasieskolan, värnpliktsutbildningen och körkortsutbildningen.
Motionärerna pekar på den stora betydelsen av att var och en
under sin livstid verkligen tar ställning till om man vid sin död är beredd att
donera organ och att man verkligen får en möjlighet att göra det. För att
dessa frågor skall få den uppmärksamhet de förtjänar krävs enligt motionärerna
en aktiv information utöver det informationsmaterial om den nya lagen
om dödskriterier som socialstyrelsen tagit fram. Motionärerna anser att
gymnasieskolan, värpliktsutbildningen och körkortsutbildningen är lämpliga
mål för en sådan aktiv information. Informationen bör utformas som ett
material om transplantationsverksamheten och förutsättningarna för
denna.

Utskottet har vid åtskilliga tillfällen under senare år behandlat olika
transplantationsfrågor. Särskilt aktuell har frågan om organdonation varit i
samband med införandet av hjärnrelaterade dödskriterier. Den 1 januari i år
trädde den nya lagen (1987:269) om kriterier för bestämmande av människans
död i kraft. Vid sin behandling av den aktuella propositionen framhöll
utskottet behovet av en saklig, uttömmande och balanserad information om
innebörden av hjärnrelaterade dödskriterier. Utskottet konstaterade att
omfattande information förbereddes såväl inom regeringskansliet som av
sjukvårdshuvudmännen (SoU 1986/87:25).

Regeringen tillkallade våren 1986 en särskild utredare med uppdrag att se
över transplantationslagen m.m. Utredaren skall enligt sina direktiv (dir.
1987:21) överväga och lämna förslag till vilka krav på samtycke som bör
ställas för att man skall få ta organ för transplantation. Utredaren skall också
överväga om någon form av registrering av samtycke till organdonation bör
införas och i så fall föreslå hur en sådan registrering bör utformas och
administreras. I direktiven anges också att utredaren bör överväga vilka
insatser som behövs från samhällets sida för att fånga upp och bereda sådana
frågor kring transplantationer som kan ha etiska konsekvenser. Utredaren
skall arbeta utåtriktat och på olika sätt medverka till att frågor kring donation
av organ förs ut till debatt.

Socialstyrelsen har utarbetat ett antal olika skrifter om de nya dödskriterierna.
Bl.a. har en informationsbroschyr (När hjärnan dör, dör människan)
tagits fram för information till allmänheten och en annan (När döden blir ett
faktum) för information till anhöriga till patienter som drabbats av total
hjärninfarkt. Informationsmaterialet behandlar också transplantationsfrågorna.

Styrelsen har även utfärdat föreskrifter och allmänna råd om tillämpningen
av lagen om kriterier för bestämmande av människans död (SOSFS
1987:32) och allmänna råd till den från den 1 januari 1988 gällande lydelsen
av 7 § transplantationslagen (SOSFS 1987:17). Allmänna råd 1987:7
Människans död - Information till vårdpersonal tar också upp frågor om
organtransplantation.

SoU 1987/88:16

Utskottet gör följande bedömning.

SoU 1987/88:16

Många svårt sjuka människor kan i dag räddas till livet eller få en bättre hälsa
tack vare transplanterade organ. I transplantationslagen finns klara bestämmelser
för när organ får tas. Dessa bestämmelser är för närvarande föremål
för en översyn. Den särskilde utredaren skall enligt sina direktiv arbeta
utåtriktat och på olika sätt medverka till att frågor kring donation av organ
förs ut till debatt. Utskottet, som erinrar om att frågor om organdonation
också tagits upp i många sammanhang i samband med informationen om
hjärnrelaterade dödskriterier, anser därför inte att riksdagen har anledning
att ta något initiativ i frågan. Utskottet avstyrker sålunda motion 1987/
88:So433 (s, vpk).

Återanvändning av hjärtstimulatorer

I motion 1987/88:So457av Barbro Sandberg och Charlotte Branting (båda fp)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen får i uppdrag
att utreda ansvarsförhållanden vid ”återanvändande” av pacemaker. Enligt
motionärerna förekommer det i dag en viss återanvändning av hjärtstimulatorer
vid en del sjukhus och ansvarsförhållandena vid sådan återanvändning
behöver klargöras.

Utredningen om den medicintekniska säkerheten avlämnade sommaren
1987 betänkandet (SOU 1987:23) Medicinteknisk säkerhet. Utredningen
föreslår att kraven på medicinteknisk säkerhet och tillförlitlighet skall
fastställas i en särskild lag om kontroll av medicintekniska produkter.
Utredningen föreslår att alla medicintekniska produkter skall föras in i en av
tre kontrollklasser, där den strängaste klassen är nummer tre. Till den skall
enligt förslaget föras bl.a. respiratorer och hjärt-lung-maskiner.

För att kunna spåra implantat föreslår utredningen att dessa skall märkas
och registreras, så att de kan spåras intill 15 år efter det de satts in på en
patient. För hjärtstimulatorer och hjärtklaffar föreslås att ett nationellt
register upprättas i syfte att möjliggöra för läkare att snabbt kunna nå
patienter med pacemaker som är i behov av utbyte av implantatet.
Utredningen bedömer att implantat av denna typ bör hänföras till klass 3
eller i vissa fall klass 2, med hänsyn till att de inopereras för permanent bruk
med små möjligheter för läkare att kontrollera deras säkerhet och tillförlitlighet.

Förslagen från utredningen om den medicintekniska säkerheten bereds för
närvarande i regeringskansliet.

Återanvändning av hjärtstimulatorer förekommer enligt vad utskottet
erfarit endast i mycket begränsad omfattning i Sverige. Det har inte
förekommit något fall vare sig i Sverige eller såvitt känt utomlands, där en
patient kommit till skada i samband med återanvändning av pacemakers.
Återanvändning förekommer inte alls när det gäller den vanliga och enklare
typen av pacemaker. Hjärtstimulatorer byts regelmässigt ut på patienterna
långt innan det finns någon risk för funktionsstörningar. Endast i enstaka fall
har återanvändning skett när det gällt vissa högteknologiska, omprogrammerbara
och därför mycket dyrbara hjärtstimulatorer.

Utskottet gör följande bedömning.

SoU 1987/88:16

Användningen av medicinteknisk utrustning inom sjukvården har ökat
kraftigt under de senaste decennierna. Verksamheten har endast i begränsad
omfattning reglerats av myndigheterna. Utvecklingen och de problem som
följt av denna har emellertid följts av såväl centrala myndigheter som
sjukvårdshuvudmän och institutioner. Utskottet vill här endast fastslå att den
medicintekniska utrustning som används i vår moderna sjukvård måste
uppfylla mycket högt ställda säkerhetskrav. För att bl.a. trygga kraven på
medicintekniska produkters säkerhet och tillförlitlighet tillkallades också
den ovan redovisade utredning som nyligen avlämnat sitt förslag till
regeringen.

I den konkreta frågan om återanvändning av hjärtstimulatorer delar
utskottet givetvis den grundläggande uppfattningen i motion So457 (fp) att
endast fullt tillförlitliga stimulatorer får opereras in på patienter. Det är
emellertid inte en uppgift för riksdagen att bedöma vilka medicinska och
tekniska säkerhetskrav som här måste uppställas.

Som ovan framgått har utredningen om den medicintekniska säkerheten
nyligen lagt fram förslag till säkerhetsåtgärder beträffande bl.a. pacemakers.
Ärendet bereds nu i regeringskansliet. Utskottet anser därför inte att det är
påkallat med något initiativ från riksdagens sida. Utskottet avstyrker med
hänvisning härtill motion So457 (fp).

Statsbidrag för förebyggande åtgärder mot klamydia

I motion 1987/88:So412 av Margo Ingvardsson och Inga Lantz (båda vpk)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag till statsbidrag för
förebyggande hälsoarbete mot klamydia enligt motionens förslag. För att
sjukdomen klamydia skall kunna bekämpas behövs omfattande förebyggande
åtgärder. Då den förebyggande verksamheten enbart är rekommenderande
är risken enligt motionärerna stor för att det förebyggande arbetet helt
underordnas landstingens ekonomi. Motionärerna anser att det behövs ett
särskilt statsbidrag till landstingen under ett uppbyggnadsskede. Detta bör
baseras på antalet ungdomar/yngre vuxna i åldern 16-25 år.

Riksdagen uttalade i november 1987 med anledning av ett antal motioner att
klamydia bör hänföras till de veneriska sjukdomarna enligt gällande
smittskyddslagstiftning (SoU 1987/88:1, rskr. 18). Regeringen har därefter,
den 28 januari i år, förordnat om ändring i bl.a. 6 § smittskyddskungörelsen
(1968:234) så att klamydia numera räknas upp bland de sjukdomar som utgör
de veneriska sjukdomarna. Den nya lydelsen av 6 § smittskyddskungörelsen
träder i kraft den 1 april 1988 (SFS 1988:59).

Socialstyrelsen har den 18 februari 1988 beslutat att utfärda allmänna råd
om förebyggande åtgärder mot klamydia. En begränsad förutgåva av dessa
har nyligen distribuerats. Enligt kostnadsberäkningar som bifogas de allmänna
råden beräknas de ökade insatserna mot klamydia kosta 40-80 milj. kr.
per år. Klamydia anses dock orsaka äggledarinflammationer, sterilitet och
utomkvedshavandeskap som kostar minst 200 milj.kr. per år.

Landstingsförbundet har efter samråd accepterat socialstyrelsens allmänna
råd. Förbundet har i yttrande till socialstyrelsen aviserat att frågan om
huvudmännens kostnader på kort sikt kommer att tas upp i kommande
Dagmar-förhandlingar med regeringen.

Utskottet underströk så sent som hösten 1987 betydelsen av åtgärder för att
minska spridningen av de sexuellt överförbara sjukdomarna. Enbart klamydia
anses förorsaka kostnader på minst 200 milj.kr. per år. Det mänskliga
lidande som följer i klamydias spår kan inte uppskattas i pengar. Utskottet
delar givetvis motionärernas bedömning att förebyggande åtgärder mot
klamydia liksom mot andra sexuellt överförbara sjukdomar måste ha hög
prioritet.

När det gäller frågan om ett statsbidrag till sjukvårdshuvudmännen
konstaterar utskottet att Landstingsförbundet aviserat att man avser att ta
upp denna fråga vid kommande Dagmar-förhandlingar med regeringen.
Utskottet vill därför för sin del endast framhålla att kostnaderna för effektiva
förebyggande insatser mot en sådan sexuellt överförbar sjukdom som
klamydia på sikt väl kan uppvägas av minskade sjukvårdskostnader och
mindre lidande för enskilda individer.

Med det anförda avstyrker utskottet motion 1987/88:So412 (vpk).

Legitimering av kiropraktorer och naprapater

I motion 1987/88:So421 av Mona Saint Cyr (m) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär skyndsamt förslag till legitimering av Drs. of Chiropractic
med åtföljande rätt för patienterna att omfattas av sjukförsäkringssystemet.

I motion 1987l88:So484 av Olle Göransson (s) hemställs att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om legitimering
av naprapater. Motionären anför att både samhället och den enskilde
individen skulle kunna få stor nytta och glädje av att en legitimering av
naprapater införs. Sjukfrånvaron och medicineringen skulle minska och
produktionen öka. Den enskildes kostnader skulle också minska. Även i
motion 1987/88:501 av Elisabeth Fleetwood och Gunnel Liljegren (båda m)
begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförs i motionen om
legitimation av naprapater. Motionärerna anser inte att det bör göras någon
skillnad mellan dessa och de i USA utbildade kiropraktorerna.

Riksdagen har under en lång rad av år behandlat olika yrkanden om den
s.k. alternativa medicinens olika tillämpningsformer. Yrkanden som gällt
kiropraktorer behandlades senast i betänkandet SoU 1985/86:13 och frågan
om legitimering av naprapater i SoU 1986/87:16.1 de nämnda betänkandena
finns också hänvisningar till tidigare uttalanden av utskottet.

Alternativmedicinkommittén (S 1984:04) avlämnade i februari 1987
delbetänkandet (SOU 1987:12) Legitimation för vissa kiropraktorer. Kommittén
föreslår i betänkandet att vissa kiropraktorer - gruppen Drs. of
Chiropractic - skall kunna få legitimation och anslutas till sjukförsäkringssystemet
i Sverige. Kommittén avser att i sitt slutbetänkande återkomma till
frågan om övriga kiropraktorer. Kommittén kommer då också att behandla
frågan om legitimation för naprapater. Ett slutbetänkande från utredningen

SoU 1987/88:16

skall enligt planerna läggas fram under slutet av år 1988 eller början av år
1989.

Utredningens förslag när det gäller gruppen Drs. of Chiropractic har
remissbehandlats och bereds för närvarande i regeringskansliet. En proposition
har aviserats till senare detta år. Utskottet finner mot den bakgrunden
att något initiativ från riksdagens sida inte erfordras med anledning av
motion So421 (m) vilken sålunda avstyrks. När det gäller frågan om
legitimation för naprapater anser utskottet att kommitténs överväganden bör
avvaktas. Utskottet avstyrker sålunda även motionerna So484 (s) och So501
(m).

Barnmorskors förskrivningsrätt

I motion 1987l88:So490 av Lars Leijonborg (fp) hemställs att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om privatanställda
barnmorskors förskrivningsrätt. Motionären anför att privatanställda
barnmorskor inte har rätt att skriva ut p-piller och anser att de bör få en sådan
förskrivningsrätt.

Efter en tvåårig försöksverksamhet med rätt för vissa barnmorskor att
förskriva läkemedel som används i födelsekontrollerande syfte beslutade
regeringen att hinder inte skulle föreligga för socialstyrelsen att medge rätt
för vissa barnmorskor att, enligt bestämmelser som styrelsen meddelar, även
i fortsättningen förskriva sådana läkemedel. Med anledning därav utfärdade
socialstyrelsen i mars 1980 föreskrifter rörande rätt för vissa barnmorskor att
förskriva läkemedel, som används i födelsekontrollerande syfte (SOSFS (M)
1980:21 jämte ändringar i SOSFS (M) 1982:32).

Som villkor för att erhålla förskrivningsrätt anges i föreskrifterna att man
måste vara legitimerad barnmorska med viss fortbildning i antikonception
och preventivmedelsrådgivning eller barnmorska som utexaminerats efter
den 1 januari 1974. Vidare gäller att förskrivningsrätt endast får meddelas då
barnmorskan är verksam inom preventivmedelsrådgivningen och därvid
arbetar under läkares förmanskap. Rätten att förskriva läkemedel meddelas
den enskilda barnmorskan genom individuell delegation. Beslut fattas av den
läkare under vars förmanskap barnmorskan vid tillfället arbetar inom
preventivmedelsrådgivningen eller av vederbörande mödrahälsovårdsläkare.
Läkaren skall förvissa sig om att barnmorskan har erforderlig utbildning
och i övrigt är tillräckligt kompetent. En särskild inskolningsperiod rekommenderas.
Receptförskrivningsrätten är begränsad till att gälla registrerade
farmacevtiska specialiteter som intas genom munnen och får endast avse
användning av medlen i födelsekontrollerande syfte. En barnmorska som har
fått förskrivningsrätt får bara utöva denna rätt i samband med sin tjänstgöring
inom preventivmedelsrådgivningen.

Av föreskrifterna framgår att läkare som delegerar förskrivningsrätt till en
barnmorska skall anmäla detta till socialstyrelsen. Delegationsbeslutet gäller
till dess det återkallas men barnmorskan får endast använda sig av
förskrivningsrätten när hon arbetar inom preventivmedelsrådgivningen
under läkares förmanskap.

Från socialstyrelsen har inhämtats att drygt 2 400 barnmorskor fram t.o.m.

SoU 1987/88:16

utgången av år 1986 erhållit rätten att förskriva p-piller. 1 675 av dessa
arbetar på av sjukvårdshuvudmän drivna mödravårds- och mödrahälsovårdscentraler.
372 barnmorskor arbetar på kvinnokliniker på sjukhus, 172 inom
andra av landstingen bedrivna verksamheter (distriktsbarnmorskor, gynekologmottagningar,
särskilda ungdoms-, familjeplanerings- och preventivmedelsmottagningar).
31 barnmorskor på ungdomsmottagningar med primärkommunal
eller kyrklig huvudman och inom skolhälsovård, 8 vid RFSU och
6 på privat läkarmottagning (läkarhus) eller hos privatpraktiserande gynekolog
har erhållit förskrivningsrätt. 165 barnmorskor med delegation tjänstgör
inte längre som barnmorskor.

Utskottet konstaterar att rätten att förskriva p-piller och andra läkemedel
som används i födelsekontrollerande syfte i princip är begränsad till
barnmorskor som arbetar inom preventivmedelsrådgivningen under läkares
förmanskap. Det är enligt utskottets uppfattning riktigt att mycket höga krav
ställs på den som skall ha rätt att förskriva läkemedel. Särskilt avseende
måste fästas vid att den som får en sådan rätt har erforderlig utbildning och
erfarenhet. Detta bör i det individuella fallet avgöras av en ansvarig läkare.
Under förutsättning att dessa säkerhetskrav är uppfyllda finns såvitt utskottet
kunnat finna inga formella hinder för att en barnmorska anställd hos en
privat vårdgivare skall kunna förskriva p-piller. Utskottet anser därför inte
att det finns anledning till något riksdagens initiativ med anledning av motion
So490 (fp), som alltså avstyrks.

Meritvärdering av läkares FN-tjänstgöring

I motion 1987/88:So408 av Anita Bråkenhielm (m) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär åtgärder i enlighet med motionens förslag i syfte att
undanröja de hinder för läkares FN-tjänstgöring som de otidsenliga meritvärderingsreglerna
innebär. Motionären pekar på att nuvarande meritvärderingsregler
försvårar rekryteringen bl.a. till FN-sjukhuset i Naquora i södra
Libanon och därför bör ändras.

En motion av motsvarande innebörd behandlades av utskottet hösten
1987. I betänkandet SoU 1987/88:7 redovisas gällande bestämmelser för
meritvärdering av läkartjänstgöring m.m. Där redovisas också visst utredningsarbete.
Efter remissbehandling av motionen uttalade utskottet följande: Det

är självfallet angeläget att rekryteringen av läkare till det av svenskar
drivna FN-sjukhuset i Libanon inte försvåras genom onödiga formella
hinder. Frågan om ändring i reglerna om s.k. tjänsteårsrätt är emellertid
komplicerad och har samband med flera aktuella utredningsförslag på hälsooch
sjukvårdsområdet. Utskottet vill särskilt peka på att ett förslag om
avskaffande av tjänsteårsrätten redan finns anhängigt hos regeringskansliet.
Utskottet anser därför inte att ett initiativ från riksdagens sida skulle
påskynda frågans lösning. Regeringens överväganden bör således avvaktas.

Med hänvisning till det anförda avstyrkte utskottet den då aktuella
motionen. Riksdagen följde utskottet (RD 1987/88:32, rskr. 28).

Utskottet anser att ingenting framkommit som motiverar ett ändrat ställningstagande.
Motion So408 (m) avstyrks.

SoU 1987/88:16

Vissa åtgärder mot läkemedelsmissbruk

I motion 1987l88:So445 av Göran Ericsson (m) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär en utredning om möjligheten att genom databaserat
register på beroendeframkallande farmaka förhindra uppkomsten av avancerat
läkemedelsmissbruk i enlighet med vad i motionen anförts. Motionären
tar i sin motion upp olika problem när det gäller förskrivningen av
beroendeframkallande läkemedel.

Utskottet behandlade frågor om läkemedelsberoende och läkemedelsmissbruk
i två betänkanden förra året. I SoU 1986/87:16 behandlades
förskrivningen av vissa beroendeframkallande läkemedel. Utskottet erinrade
om tidigare uttalanden att ett överdrivet bruk av psykofarmaka bör
motverkas och att andra och kompletterande behandlingsformer bör främjas.
Utskottet hyste oro för utvecklingen när det gäller konsumtionen av vissa
beroendeframkallande medel och hänvisade till nya oroande forskningsrön
om riskerna för bl.a. skador på foster och nyfödda i samband med
läkemedelsmissbruk. Utskottet ansåg det angeläget att åtgärder vidtas på en
rad områden för att man skall kunna komma till rätta med det överdrivna
bruket av vissa beroendeframkallande läkemedel.

Utskottet hänvisade därefter till läkemedelsutredningens pågående arbete
och till resultatet av socialberedningens översyn av LVM. Utskottet ansåg
inte att det förelåg något behov av initiativ från riksdagens sida utan avstyrkte
de då aktuella motionsyrkandena.

Vården av de läkemedelsberoende behandlades i SoU 1986/87:27.1 detta
konstaterade utskottet med anledning av några motionsyrkanden att läkemedelsmissbruk
och läkemedelsberoende är problem som hittills har uppmärksammats
alltför litet och att det föreligger stora brister på sjukvårdssidan när
det gäller att upptäcka sådant missbruk och att ge erforderlig vård och hjälp.
Utskottet ansåg det angeläget att konkreta åtgärder vidtas för att komma till
rätta med nuvarande brister. Utskottet anförde att utformningen av vården
visserligen ankommer på sjukvårdshuvudmännen resp. på de för socialtjänsten
ansvariga primärkommunerna men att regeringen borde överväga
lämpliga åtgärder för att uppmärksamma landsting och kommuner på de
problem som finns och påtala behovet av särskilda insatser. Vad utskottet
anfört beslutade riksdagen sedermera ge regeringen till känna (rskr. 257).

1983 års läkemedelsutredning avlämnade i april 1987 sitt slutbetänkande
(SOU 1987:20) Läkemedel och hälsa. Utredningen behandlar i olika
sammanhang frågan om förskrivning av s.k. bensodiazepiner. Utredningen
konstaterar att betydande informationsinsatser krävs för att öka de förskrivande
läkarnas kunskaper om främst bensodiazepinernas egenskaper och
verkningar. Informationen till patienterna anses också böra utvecklas.
Vidareutvecklingen av psykofarmakainformationen bör enligt förslaget
omfatta olika organ, bl.a. socialstyrelsen, Apoteksbolaget och sjukvårdshuvudmännen.
Det föreslås att socialstyrelsen skall få till uppgift att arrangera
årliga symposier rörande frågor som bruk och missbruk, beroende och
abstinens, planerade åtgärder, forskningsläget m.m. Speciella informationsinsatser
riktade till gruppen privatpraktiserande läkare föreslås. Utredningen
anser vidare att forskningen måste intensifieras. Utredningen framhåller

SoU 1987/88:16

också att en funktion motsvarande den läkemedelstillsyn som de tidigare
länsläkarna utförde behövs.

När det gäller överförskrivning och över- men även underkonsumtion av
läkemedel anser utredningen att en del av dessa problem kan motverkas - om
än inte helt undanröjas - genom att information om läkemedel som tidigare
förskrivits görs tillgänglig för patienten, läkaren och apotekspersonalen som
lämnar ut läkemedlet. Även socialstyrelsen, Apoteksbolaget och sjukvårdshuvudmännen
anses ha visst behov av information om förskrivning av
läkemedel på individnivå. Det framhålls dock att ett informationssystem
endast kan omfatta registrering av förskrivningar och expediering av
läkemedel medan det givetvis inte är möjligt att registrera patienters faktiska
förbrukning av läkemedel. Utredningen anser vidare att det behövs åtgärder
för att utveckla kunskapsunderlaget när det gäller läkemedelsanvändningen.
Utredningen föreslår att regeringen skall utreda de närmare tekniska
förutsättningarna för ett system med en patientbok eller ett patientkort för
alla medborgare.

Läkemedelsutredningens förslag remissbehandlas för närvarande och
kommer därefter att beredas i regeringskansliet.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet erinrar om utskottets tidigare uttalanden om att det är angeläget
att åtgärder vidtas på en rad områden för att man skall kunna komma till rätta
med det överdrivna bruket av vissa beroendeframkallande medel. Utskottet
har också framhållit att läkemedelsmissbruk och läkemedelsberoende är
problem som hittills har uppmärksammats alltför litet och att det föreligger
brister på sjukvårdssidan när det gäller att upptäcka sådant missbruk och att
ge erforderlig vård och hjälp. Utskottet har ansett det angeläget att konkreta
åtgärder vidtas för att komma till rätta med nuvarande brister. Detta har
riksdagen givit regeringen till känna.

När det gäller förslaget i den aktuella motionen So445 (m) att registrera
förskrivningen av beroendeframkallande medel vill utskottet vidare erinra
om att vissa förslag till en sådan registrering lagts fram av 1983 års
läkemedelsutredning, som för närvarande remissbehandlas. Utskottet delar
uppfattningen att det både för patienter och hälso- och sjukvården kan ha
betydelse att kunna erhålla en tillförlitlig information om läkemedel som
tidigare förskrivits till en individ. Även i vissa andra fall är ökad kunskap om
förskrivningen på individnivå viktig. En individbaserad registrering av
förskrivning och registrering av läkemedel innebär å andra sidan integritetsproblem
och måste noga övervägas.

Läkemedelsutredningen har som framgått av redovisningen ovan också
föreslagit att någon form av hälsobok eller hälsokort prövas för att
patienterna skall kunna få säkrare information om tidigare läkemedelsanvändning.
Utskottet anser det angeläget att denna fråga belyses ytterligare i
samband med beredningen av utredningens förslag.

Med hänvisning till vad utskottet sålunda anfört avstyrks motion So445
(m).

SoU 1987/88:16

Förbättrade rekommendationer för läkemedelsdosering

En motion tar särskilt upp frågan om läkemedelsdosering till äldre patienter.
I motion 1987/88:So455 av Ylva Annerstedt (fp) hemställs sålunda att
riksdagen begär att regeringen hos socialstyrelsen skall initiera förändrade
doseringstest enligt vad i motionen anförts (yrkande 1). Det begärs också ett
tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om behovet av
forskning om farmakologi och äldre människor (yrkande 2). Motionären tar
upp problemen med dosering av läkemedel för äldre patienter och riskerna
för överdosering. Motionären pekar på erfarenheter från sjukhem för äldre,
ålderdomshem och servicehus och tar framför allt upp sådana läkemedel som
hjärtmediciner, lugnande medel och insulin. Motionären framhåller också
att det behövs mera forskning på detta område.

Utskottet har från socialstyrelsens läkemedelsavdelning erfarit att frågan
om läkemedel för äldre under senare år fått ökad uppmärksamhet. Doseringsrekommendationer
är alltid är av stor betydelse vid registrering av
läkemedel. För att ett läkemedel skall få registreras har under hela 1980-talet
krävts dokumentation från företagens sida om hur läkemedlet skall användas
på den grupp patienter som läkemedlet är avsett för. Om ett läkemedel skall
användas på t.ex. äldre patienter krävs särskild dokumentation (klinisk
prövning m.m.) för detta. Ett område som speciellt har uppmärksammats
och där rekommenderade doser redan justerats är doseringen av lugnande
medel och sömnmedel, där äldre men också andra patienter med nedsatta
funktioner i dag anses behöva mindre doser än tidigare.

Nordiska läkemedelsnämnden har som ett led i arbetet på att harmonisera
riktlinjerna för läkemedelsprövningen i Norden utarbetat vissa rekommendationer
även när det gäller läkemedelsdosering (Drug Applications, NLN
Publication No 12,1983). I fråga om klinisk dokumentation och terapeutisk
effekt anförs att undersökningar bör göras på patienter i olika åldersgrupper
inkluderande de äldre, barn och bägge könen. Detta är dock beroende av på
vilken indikation och för vilken patientgrupp som läkemedlet är avsett (s.
45). När det gäller dosering rekommenderas att normal dosering baserad på
bl.a. den kliniska prövningen skall anges. Om dosering för barn anges måste
detta dokumenteras genom särskilda studier. För äldre patienter och
patienter med särskilda sjukdomar (t.ex. njursjukdomar) rekommenderas
särskilda studier för att dokumentera doseringen under sådana förhållanden.

Läkemedel för äldre anses också vara en viktig fråga för läkemedelsinformationen.
Läkemedelsinformationsrådet, ett branschorgan för läkemedelsföretagen,
har ett särskilt program för användning av läkemedel för äldre
människor. Detta program är för närvarande föremål för en viss översyn,
även om några större förändringar inte anses aktuella. Som framgått i det
föregående avsnittet om Vissa åtgärder mot läkemedelsmissbruk behandlar
läkemedelsutredningen ingående informationsfrågorna i sitt betänkande
(SOU 1987:20) Läkemedel och hälsa.

Hösten 1987 arrangerades ett internationellt symposium för genomgång av
bl.a. olika forskningsfrågor. Vid detta behandlades även forskningen om
äldre människors läkemedelstolerans och konsumtion. Detta område ansågs

SoU 1987/88:16

dock inte för närvarande vara i behov av särskilda forskningsinsatser, även
om forskningen på detta område anses angelägen.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet konstaterar att motion So455 tar upp viktiga frågor. Utskottet har i
tidigare sammanhang understrukit betydelsen av förbättrade kunskaper när
det gäller förskrivning och konsumtion av läkemedel. Dessa uttalanden
gäller givetvis även den förskrivning av läkemedel som sker till äldre
patienter.

När det gäller doseringen av läkemedel för äldre har utskottet vidare
erfarit att särskild dokumentation numera krävs vid registreringen av
läkemedel som är avsett att användas på denna patientgrupp. Nordiska
läkemedelsnämnden har utarbetat rekommendationer för den kliniska
dokumentationen och prövningen. I sammanhanget finns anledning att
framhålla att det också är en etisk fråga i vilken utsträckning olika läkemedel
skall testas på äldre människor.

Frågan om dosering av läkemedel för äldre är viktig också ur informationssynpunkt.
Läkemedelsutredningen har föreslagit en rad olika åtgärder för att
förbättra läkemedelsinformationen både till förskrivarna/läkarna och konsumenterna/patienterna.
Utskottet vill här endast framhålla informationens
utomordentligt stora betydelse för en god och säker läkemedelsanvändning
och utgår från att informationsfrågorna kommer att behandlas i en kommande
proposition om läkemedelsfrågorna.

Motion So455 (fp) tar också upp behovet av forskning inom det aktuella
området. Utskottet vill i det sammanhanget erinra om att läkemedelsutredningen
i sitt arbete konstaterat att det fortfarande föreligger ett omfattande
forskningsbehov inom hela området konsumtion och förskrivning av läkemedel.
Utskottet förutsätter att även forskningsfrågorna kommer att behandlas
i den proposition om läkemedelsfrågorna som efter avslutat beredningsarbete
kommer att läggas fram för riksdagen.

Utskottet är mot denna bakgrund inte berett att för närvarande föreslå
någon åtgärd från utskottets sida med anledning av den aktuella motionen
So455 (fp), vilken sålunda avstyrks.

Förskrivning av antibiotika till barn

I motion 1987/88:So422 av Alf Svensson (c) hemställs att riksdagen begär
förslag från regeringen som kan resultera i att förskrivningen av antibiotika
till små barn kan minskas.

Antibiotika förskrivs till små barn framför allt i samband med öroninflammationer
och olika luftvägsinfektioner. Därvid används nästan uteslutande
s.k. V-penicillin vilket ur biverknings- och resistenssynpunkt anses vara klart
överlägset annan antibiotika. Endast mera sällan används penicillin av
bredspektrumtyp på barn. Sverige har högt ställda krav när det gäller
renheten på läkemedel. Sålunda används inte kombinationer av antibiotika i
ett och samma läkemedel.

Av Apoteksbolagets försäljningsstatistik kan endast utläsas antalet förskrivna
recept per 1 000 invånare. Nedbrytning av uppgifterna görs också i

SoU 1987/88:16

fråga om olika åldersgrupper. Av de individbaserade studier av läkemedelsförskrivning
som finns inom ramen för de s.k. Tierps- och Jämtlandsprojekten
kan utläsas att 24 % av alla pojkar och 29 % av flickorna i åldrarna 0-9 år
någon gång förskrivs ett antibiotikum. Förskrivningen är högst bland de
minsta barnen och cirka en tredjedel av alla 0-4-åringar använder någon gång
ett antibiotikum.

Förskrivningen av antibiotika till barn har i olika sammanhang varit
föremål för uppmärksamhet. Sålunda arrangerade socialstyrelsen för några
år sedan en s.k. work shop om förskrivningen av antibiotika vid luftvägsinfektioner,
varvid särskilt förskrivningen till barn behandlades.

Apoteksbolaget, som har en särskild nämnd för rationell läkemedelsanvändning,
den s.k. ANNA-gruppen, arrangerade hösten 1986ett arbetsmöte
för deltagande barnläkare om barn och läkemedel och då särskilt antibiotika
för barn. Vid mötet behandlades nuvarande kunskapsläge och olika forskningsprojekt.
Man diskuterade också hur man skall gå vidare i denna fråga.

ANNA-gruppen stöder i dag flera olika projekt när det gäller antibiotika
för barn. Det pågår sålunda projekt som behandlar antibiotika och biverkningar,
allergier, resistensproblem, högriskbarn och riskmiljöer m.m. Vid
öronkliniken i Flalmstad pågår ett projekt med minskad förskrivning av
antibiotika vid öroninflammationer hos små barn.

Utskottet kan med anledning av motion So422 (c) konstatera att problemen
med den höga antibiotikaförskrivningen till barn redan är en i olika
sammanhang uppmärksammad fråga. Med hänvisning härtill anser utskottet
inte att denna fråga erfordrar någon riksdagens åtgärd. Utskottet avstyrker
därför motion So422 (c).

Märkning av läkemedel

I motion 1987l88:So463 av Margitta Edgren (fp) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär att socialstyrelsen uppdrar åt Apoteksbolaget att införa
svensk text på läkemedel som innehåller socker. Enligt motionären har
många diabetiker problem med att kunna undvika både receptfria och
receptbelagda läkemedel med sockerinnehåll.

Frågan om märkning av läkemedel är noga reglerad. Bestämmelserna är
gemensamma för hela Norden och det finns ett omfattande nordiskt
samarbete på läkemedelsområdet. Särkrav introduceras ogärna för ett enda
nordiskt land.

Enligt vad utskottet erfarit föreligger det inte i och för sig något absolut
krav på att förekomsten av socker i läkemedel skall anges. Om ett läkemedel
innehåller mer än vad som anses vara en liten mängd socker brukar detta
anges med den internationellt vedertagna beteckningen saccharum eller
Sacch. Om endast mycket små mängder socker ingår kan detta ibland döljas
under beteckningen constit. eller motsvarande.

Utskottet vill betona vikten av att diabetiker och andra patienter som
behöver undvika sockerintag skall ha goda möjligheter att göra detta när de
behöver läkemedel av olika slag. Det är därför angeläget att förekomsten av
socker också framgår av ett läkemedels innehållsredovisning och att läke -

SoU 1987/88:16

medlen alltså bör vara tillfredsställande märkta på denna punkt. Utskottet
kan dock inte se något hinder mot att en internationellt använd beteckning
används för att redovisa eventuellt sockerinnehåll.

Information om hur olika ämnen brukar redovisas på läkemedel måste
också nå konsumenterna. Diabetiker kan här ha ett särskilt behov av god
information. Informationsfrågorna intar som framgått ovan en central plats
bland de förslag som läggs fram av 1983 års läkemedelsutredning. Som
tidigare framgått kan frågan om en förbättrad läkemedelsinformation antas
komma att utgöra en viktig punkt i en kommande proposition om läkemedelsfrågorna.

Utskottet anser mot denna bakgrund inte att de problem som behandlas i
motion So463 (fp) bör föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.
Motionen avstyrks.

Medelsanvisningar
Anslaget E 1. Socialstyrelsen

I budgetpropositionen föreslås riksdagen att till Socialstyrelsen för budgetåret
1987/88 anvisa ett förslagsanslag av 170 613 000 kr. Utgiften för
budgetåret 1986/87 uppgick till 163 411 307 kr., medan anslaget för 1987/88
är 156 830 000 kr.

Socialstyrelsen ingår i den särskilda försöksverksamheten med treåriga
budgetramar för vissa myndigheter. Med hänvisning till det förestående
översynsarbetet när det gäller socialstyrelsens organisation och arbetsuppgifter,
vilket redovisats ovan (s. 4-8), föreslås i propositionen en ettårig
budgetram för år 1988/89. För nästkommande budgetår föreslås efter
sedvanlig prisomräkning en minskning av anslaget E 1. med 1 %. För de
återstående två åren i den nu aktuella treårsperioden anses socialstyrelsen i
sin planering tills vidare böra utgå från en anslagsnivå som är realt
oförändrad minskad med ett huvudförslag på sammanlagt 4 %.

Två motioner har direkt avseende på anslaget E 1.

I motion 1987/88:So427 av Margareta Andrén och Gudrun Norberg (båda
fp) hemställs sålunda att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsens
hälsoupplysning för 1988/89 inom ramen för det av regeringen föreslagna
anslaget skall disponera minst likvärdiga och helst ökade resurser (yrkande
1). I yrkande 2 i motionen hemställs att riksdagen hos regeringen begär att
medel för socialstyrelsens hälsoupplysning skall beräknas under ett separat
reservationsanslag.

Socialstyrelsens medel för hälsoupplysningsverksamhet och medel för
tidskriften Vigor fördes förra året över till anslagspunkten E 1. från att
tidigare ha tagits upp under det särskilda reservationsanslaget Bidrag för
hälsoupplysning. Vilken del av socialstyrelsens medel som avses utgå för
hälsoupplysningsarbetet under nästa budgetår anges inte i budgetpropositionen.

Regeringen utfärdar normalt inte några föreskrifter för myndigheter hur
en nedskärning av anslag som den nu aktuella skall ske utan det ankommer
på myndigheterna själva och i det aktuella fallet på socialstyrelsen att avgöra

SoU 1987/88:16

om minskningen skall ske på varje del i anslaget eller tas ut endast på vissa
områden. Socialstyrelsen har i sin anslagsframställning utgått från dels
huvudalternativet med en femprocentig nedskärning av anslaget för treårsperioden
1988/89-1990/91, dels från ett oförändrat anslag. Av anslagsframställningen
kan inte utläsas att hälsoupplysningsverksamheten skulle särskilt
drabbas vid en nedskärning. I socialstyrelsens petita anförs att tyngdpunkten
i socialstyrelsens hälsoupplysning kommer att förskjutas mot ett mer
samhällsinriktat arbete. Detta anses svara mot målet att klargöra hälsofrågornas
direkta samband med samhälls- och miljöförhållanden.

Med ett reservationsanslag avses ett anslag som inte får överskridas men
där icke utnyttjade medel får överföras till senare budgetår. Med ett
förslagsanslag avses ett anslag som får överskridas. Icke utnyttjade medel får
dock inte överföras för utnyttjande under senare budgetår.

Vid sin behandling av liknande motionsyrkanden förra året uttalade
utskottet att det inte såg någon nackdel i att medel för socialstyrelsens
hälsoupplysningsverksamhet anvisas under det större förslagsanslag som
avser styrelsens övriga verksamhet. Utskottet var därför inte berett att
biträda ett då aktuellt motionsyrkande om att medel för socialstyrelsens
hälsoupplysning skulle beräknas under ett separat reservationsanslag. Utskottet
vidhåller denna uppfattning och avstyrker således motion So427 (fp)
yrkande 2.

Enligt vad utskottet kunnat inhämta avses inte heller detta år någon
minskning av medlen för socialstyrelsens hälsoupplysningsverksamhet. Med
hänvisning härtill anser utskottet, som i och för sig vill framhålla vikten av att
socialstyrelsen bedriver en aktiv hälsoupplysning, att syftet med yrkande 1 i
den aktuella motionen So427 (fp) redan är tillgodosett. Motionsyrkandet
avstyrks.

I motion 1987/88:So499 av Gunnel Jonäng (c) hemställs att riksdagen
beslutar anslå 1,7 milj. kr. till socialstyrelsen för kontroll av kosmetika och
uttalar att denna tillsynsverksamhet bör komma igång med det snaraste.

Enligt 26 § förordningen (1985:35) om kemiska produkter är socialstyrelsen
tillsynsmyndighet i fråga om sådana kemiska produkter som marknadsförs
som hygieniska eller kosmetiska produkter.

Socialstyrelsen fick år 1982 i uppdrag av regeringen att utarbeta märkningsbestämmelser
för kosmetiska och hygieniska medel. Ett förslag till
märkningsbestämmelser samt organisation, omfattning och inriktning av en
kontroll av de nämnda medlen sändes ut på remiss under hösten 1984.
Styrelsen fick i juni 1985 förnyade direktiv. I mars 1986 redovisade styrelsen
ett nytt förslag till märkningsbestämmelser för kosmetiska och hygieniska
medel. I sin anslagsframställning för 1986/87 äskade socialstyrelsen medel för
en kontroll av kosmetiska och hygieniska medel dels baserat på styrelsens
egna förslag till kontroll, dels på vad som anförts i den då aktuella
kemikommissionens förslag till ny lag om kemiska produkter.

Socialstyrelsen anför i sin anslagsframställning för budgetåret 1988/89 att
den inte anser sig ha fått något klarläggande från regeringen av hur styrelsen
skall sköta sitt tillsynsarbete enligt lagstiftningen om kemiska produkter
(anslagsframställningen, del 1, s. 98 f.). Man pekar också på att man hittills

SoU 1987/88:16

inte har tilldelats några resurser för detta arbete. I den nämnda anslagsframställningen
har styrelsen äskat 1,8 milj. kr. för kontroll av kosmetiska och
hygieniska preparat.

I budgetpropositionen (bil. 7 s. 70) redovisas att socialstyrelsen under 1986
avlämnat ett förslag till märkningsföreskrifter m.m. för kosmetiska och
hygieniska medel. Förslaget har därefter remissbehandlats och övervägs f.n.
inom regeringskansliet. I det sammanhanget övervägs även frågan om
organisation och resurser för tillsyn och kontroll av de aktuella medlen.
Enligt vad som inhämtats från socialdepartementet har en intern arbetsgrupp
med företrädare för social- och miljödepartementen tillsatts.

Utskottet kan sålunda konstatera att socialstyrelsen på uppdrag av regeringen
utarbetat förslag till märkningsbestämmelser för kosmetiska och hygieniska
medel. Av budgetpropositionen framgår att förslaget remissbehandlats
och för närvarande övervägs inom regeringskansliet och att i det sammanhanget
även frågan om organisation och resurser för en sådan tillsyn och
kontroll kommer att behandlas. Utskottet anser att resultatet av det
pågående beredningsarbetet bör avvaktas och avstyrker därför motion So499

(c).

Utskottet tillstyrker den av regeringen föreslagna medelsanvisningen under
E 1. Socialstyrelsen.

Anslaget E 2. Statlig kontroll av läkemedel m.m.

I budgetpropositionen föreslås riksdagen att till Statlig kontroll av läkemedel
m.m. anvisa ett förslagsanslag av 1 000 kr. Samtliga kostnader för kontrollen
av läkemedel m.m. skall täckas med avgifter.

Utskottet tillstyrker den föreslagna medelsanvisningen.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande riktlinjer för socialstyrelsens verksamhet

att riksdagen godkänner i propositionen förordade riktlinjer för
verksamhetens huvudinriktning vid socialstyrelsen,

2. beträffande återinrättande av en medicinalstyrelse
att riksdagen avslår motion 1987/88:So426 yrkande 6,

3. beträffande socialstyrelsens tillsynsverksamhet

att riksdagen avslår motion 1987/88:So426 yrkande 7 och motion
1987/88 :So495,

4. beträffande enskilda vårdhem

att riksdagen avslår motion 1987/88:So485,

5. beträffande ett statligt institut för folkhälsan

att riksdagen avslår motion 1987/88:So442 yrkande 1,

6. beträffande läkarförsörjning m.m.

att riksdagen med anledning av motion 1987/88:So419, motion
1987/88:So426 yrkande 3, motion 1987/88:So442 yrkande 4 och

SoU 1987/88:16

motion 1987/88:So474 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

7. beträffande bosättning och vårdansvar inom långvården

att riksdagen avslår motion 1987/88:So451 och motion 1987/88:So473,

8. beträffande information om organdonation
att riksdagen avslår motion 1987/88:So433,

9. beträffande återanvändning av hjärtstimulatorer
att riksdagen avslår motion 1987/88:So457,

10. beträffande statsbidrag för förebyggande åtgärder mot klamydia
att riksdagen avslår motion 1987/88:So412,

11. beträffande legitimering av kiropraktorer
att riksdagen avslår motion 1987/88:So421,

12. beträffande legitimering av naprapater

att riksdagen avslår motion 1987/88:So484 och motion 1987/88:So501,

13. beträffande barnmorskors förskrivningsrätt
att riksdagen avslår motion 1987/88:So490,

14. beträffande meritvärdering av läkares FN-tjänstgöring
att riksdagen avslår motion 1987/88:So408,

15. beträffande vissa åtgärder mot läkemedelsmissbruk
att riksdagen avslår motion 1987/88 :So445,

16. beträffande förbättrade rekommendationer för läkemedelsdosering att

riksdagen avslår motion 1987/88:So455,

17. beträffande förskrivning av antibiotika till barn
att riksdagen avslår motion 1987/88:So422,

18. beträffande märkning av läkemedel
att riksdagen avslår motion 1987/88 :So463,

19. beträffande medelsanvisning till Socialstyrelsen m.m.

att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på motion
1987/88:So427 och motion 1987/88:So499 till Socialstyrelsen för budgetåret
1988/89 anvisar ett förslagsanslag av 170 613 000 kr.,

20. att riksdagen till Statlig kontroll av läkemedel m.m. för budgetåret
1988/89 anvisar ett förslagsanslag av 1 000 kr.

Stockholm den 22 mars 1988
På socialutskottets vägnar

Evert Svensson

Närvarande: Evert Svensson (s), John Johnsson (s), Göte Jonsson (m), Ulla
Tillander (c), Anita Persson (s), Blenda Littmarck (m), Gunnar Ström (s),
Aina Westin (s), Per Arne Aglert (fp), Ann-Cathrine Haglund (m). Rosa
Östh (c). Inga Lantz (vpk), Erik Janson (s), Ingrid Ronne-Björkqvist (fp)
och Claes Rensfeldt (s).

SoU 1987/88:16

Reservationer

SoU 1987/88:16

1. Återinrättande av en medicinalstyrelse (mom. 2 i
hemställan)

Göte Jonsson, Blenda Littmarck och Ann-Cathrine Haglund (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7 börjar med ”När det” och
på s. 8 slutar med ”i motionen.” bort ha följande lydelse:

Utskottet konstaterar att utvecklingen har visat att det var fel att slå ihop
medicinalstyrelsen och socialstyrelsen till ett verk. Utifrån gjorda erfarenheter
finns det nu anledning att överväga en uppdelning av socialstyrelsen.

Enligt utskottets mening bör riksdagen hos regeringen begära en utredning
beträffande lämpligheten av ett återställande av den tidigare ordningen
genom att medicinalstyrelsen återinrättas med i huvudsak de uppgifter och
den sammansättning den tidigare hade.

dels att utskottets hemställan under mom. 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande återinrättande av en medicinalstyrelse

att riksdagen med anledning av motion 1987/88:So426 yrkande 6 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. Socialstyrelsens tillsynsverksamhet (mom. 3 i hemställan)

Göte Jonsson, Blenda Littmarck och Ann-Cathrine Haglund (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar med ”Vad så” och
slutar med ”So495 (fp).” bort ha följande lydelse:

Länsläkarna hade en viktig rådgivande och förebyggande funktion.
Genom sin lokalkännedom och sina möjligheter till informella kontakter
kunde tillsynen bli en företroendefull dialog och eventuella tendenser till
missförhållanden kunde fångas upp på ett tidigt stadium, varigenom tillsynen
fick en konstruktiv inriktning.

Utskottet anser att en läkarorganisation motsvarande den gamla länsläkarfunktionen
åter bör inrättas. Verksamhetsområdet kan vara antingen
länsomfattande eller ha en annan regional utformning. Verksamhetens
omfattning i relation till andra funktioner måste prövas.

Vad utskottet här anfört om återinförandet av en länsläkarorganisation
bör beaktas av den av regeringen tillkallade utredningen för översyn av
bestämmelserna om tillsyn över hälso- och sjukvården.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motionerna So426 (m)
yrkande 7 och So495 (fp) bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under mom. 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande socialstyrelsens tillsynsverksamhet

att riksdagen med anledning av motion 1987/88: So426 yrkande 7 och
motion 1987/88:So495 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

3. Enskilda vårdhem (mom. 4 i hemställan)

Göte Jonsson, Blenda Littmarck och Ann-Cathrine Haglund (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 9 som börjar med ”Utskottet
konstaterar” och slutar med ”So485 (m).” bort ha följande lydelse:

Det kan ses både som en rättvisefråga och som en fråga om valfrihet i
vården att enskilda vårdhem får ta emot samma patientgrupper som vårdhem
inom landstinget, om de uppfyller samma krav som man ställer på landstingens
vårdhem för motsvarande patientkategorier. Motsvarande bör gälla
gentemot primärkommunala vårdhem. Stadgan är dessutom illa anpassad till
nyare lagstiftning på vårdområdet.

Enligt utskottets uppfattning finns det därför skäl att se över stadgan och
därmed föreskrifterna rörande vilka patienter som får vårdas på enskilt
vårdhem. Detta bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under mom. 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande enskilda värdhem

att riksdagen med anledning av motion 1987/88:So485 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. Ett statligt institut för folkhälsan (mom. 5 i hemställan)

Per Arne Aglert och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som börjar med ”Det finns”
och slutar med ”sålunda avstyrks.” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar uppfattningen i motion So442 (fp) att det krävs en aktiv
hälsoupplysning i syfte att påverka det svenska folkets kostvanor. Såväl för
en kvalificerad bevakning av folkhälsoaspekterna vid utformningen av den
offentliga politiken på olika områden som för en systematisk upplysningsverksamhet
vore det enligt utskottet ändamålsenligt att återupprätta ett
statligt institut för folkhälsan. Ett fristående institut skulle ge hälsoupplysningsfunktionen
en ökad auktoritet. Enligt utskottets mening bör riksdagen
hos regeringen begära ett förslag om ett återinrättande av ett statens institut
för folkhälsan.

dels att utskottets hemställan under mom. 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande ett statligt institut för folkhälsan

att riksdagen med anledning av motion 1987/88:So442 yrkande 1 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

5. Läkarförsörjning (mom. 6 i hemställan)

Evert Svensson, John Johnsson, Anita Persson, Gunnar Ström, Aina
Westin, Erik Janson och Claes Rensfeldt (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 12 som börjar med ”Utskottet
vidhåller” och slutar med ”till känna.” bort ha följande lydelse:

Utskottet erinrar om detta riksdagens uttalande. Som utskottet tidigare
konstaterat råder på vissa håll förhållanden som inte längre kan accepteras.
Utskottet vill emellertid erinra om att åtskilliga åtgärder vidtagits under

SoU 1987/88:16

senare tid. Bl.a. har en arbetsgrupp tillsatts av hälso- och sjukvårdsberedningen,
den s.k. RAG-gruppen, för att göra en analys av situationen och
försöka få gehör för de förslag som framförts i Jämtlandsstudien. Socialstyrelsen
arbetar med att färdigställa bearbetningen av den senaste läkarbemanningsstudien.
I den senaste Dagmaröverenskommelsen uppmärksammades
också snedfördelningen av läkarresurserna och parterna enades om att
gemensamt utarbeta en modell för bättre styrmedel.

Utskottet förutsätter att stora ansträngningar nu görs för att man skall
kunna komma till rätta med problemen. Bl.a. skulle enligt utskottets mening
en utbyggnad av läkarutbildningen i Umeå säkerligen få god effekt för
läkarförsörjningen i Norrland. Utskottet är inte berett att nu föreslå något
initiativ från riksdagen sida utan anser att regeringens ytterligare överväganden
med anledning av riksdagens tidigare uttalande våren 1987 bör avvaktas.
Med hänvisning härtill avstyrks de aktuella motionerna So419 (vpk), So426
(m) yrkande 3, So442 (fp) yrkande 4 och So474 (c).

dels att utskottets hemställan under mom. 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande läkarförsörjning m.m.
att riksdagen avslår motion 1987/88:So419, motion 1987/88:So426
yrkande 3, motion 1987/88:So442 (fp) yrkande 4 och motion 1987/
88:So474,

6. Information om organdonation (mom. 8 i hemställan)

Inga Lantz (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 15 som börjar med ”Mångå svårt”
och slutar med ”1987/88:So433 (s, vpk).” bort ha följande lydelse:

Utskottet konstaterar att socialstyrelsen har framställt informationsmaterial
om den nya lagen om dödskriterier och att detta har distribuerats bl.a. via
apoteken. För att dessa frågor skall få den uppmärksamhet de förtjänar krävs
emellertid mera omfattande insatser. Gymnasieskolan, värnpliktsutbildning
och körkortsutbildning är lämpliga mål för en aktiv information. En sådan
information skall inte utformas som ett informationsmaterial om det nya
dödsbegreppet utan som ett material om transplantationsverksamheten och
förutsättningarna för denna. Informationen kan också innehålla råd om hur
man bör förvara ett eventuellt skriftligt ställningstagande så att det finns
tillgängligt vid behov. Passiv information, som allmänheten förväntas ta del
av på eget initiativ, är enligt utskottet inte tillräckligt i denna fråga. Döden
vill de flesta människor inte tänka på, därför är det lätt att skjuta ifrån sig
frågor som har samband med den. En aktiv information behövs därför.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motion So433 (s, vpk) bör
ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under mom. 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande information om organdonation
att riksdagen med anledning av motion 1987/88:So433 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

SoU 1987/88:16

7. Statsbidrag för förebyggande åtgärder mot klamydia (mom.
10 i hemställan)

Inga Lantz (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 17 som börjar med ”När det” och
slutar med ” 1987/88:So412 (vpk).” bort ha följande lydelse:

Riksdagen har beslutat att klamydia skall föras in bland de veneriska
sjukdomarna enligt nu gällande smittskyddslagstiftning. Detta innebär bl. a.
att landstingen får skyldighet att kostnadsfritt behandla den som är smittad
med klamydia. För en effektiv sjukdomsbekämpning är det förebyggande
arbetet och möjligheten till tidig upptäckt av sjukdomen avgörande. Då den
förebyggande verksamheten inte är tvingande utan enbart rekommenderande
är risken stor att det förebyggande arbetet helt underordnas landstingens
ekonomi.

På sikt kommer bekämpandet av klamydia att bli samhällsekonomiskt
lönsamt, men i uppbyggnadsskedet av det förebyggande arbetet kommer det
att innebära merkostnader. För att sjukvårdshuvudmännen verkligen skall
satsa på det förebyggande arbetet när det gäller bekämpandet av veneriska
sjukdomar anser utskottet att ett särskilt statsbidrag bör utgå till landstingen
under uppbyggnadsskedet. Bidraget bör enligt utskottet baseras på antalet
ungdomar/yngre vuxna i åldern 16-25 år.

Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag till statsbidrag för
förebyggande hälsoarbete mot klamydia i enlighet med vad utskottet anfört.
Detta bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under mom. 10 bort ha följande lydelse:

10. beträffande statsbidrag för förebyggande åtgärder mot klamydia
att riksdagen med anledning av motion 1987/88:So412 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

8. Meritvärdering av läkares FN-tjänstgöring (mom. 14 i
hemställan)

Göte Jonsson (m), Ulla Tillander (c), Blenda Littmarck (m), Per Arne
Aglert (fp), Ann-Cathrine Haglund (m). Rosa Östh (c) och Ingrid RonneBjörkqvist
(fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 19 som börjar med ”Utskottet
anser” och slutar med ”(m) avstyrks.” bort ha följande lydelse:

För att förbättra läkarrekryteringen till FN-styrkor, vilket på sikt är en
nödvändighet, måste oklarheterna i merit- och tjänsteårsvärderingen undanröjas.
Med tämligen enkla åtgärder torde man kunna komma till rätta med
oklarheterna. Enligt utskottets mening bör denna fråga kunna lösas utan att
man avvaktar beredningen i övrigt av förslagen från 1981 års behörighetskommitté.
Regeringen bör därför snarast ta erforderliga initiativ för att
undanröja den osäkerhet som finns i fråga om meritvärdering av FNtjänstgöringen.
Vad utskottet nu anfört med anledning av motion So408 (m)
bör ges regeringen till känna.

SoU 1987/88:16

dels att utskottets hemställan under mom. 14 bort ha följande lydelse:

14. beträffande meritvärdering av läkares FN-tjänstgöring

att riksdagen med anledning av motion 1987/88:So408 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

9. Vissa åtgärder mot läkemedelsmissbruk (mom. 15 i
hemställan)

Blenda Littmarck (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 21 som börjar med ”När det” och
slutar med ”sålunda avstyrks.” bort ha följande lydelse:

I arbetet med att begränsa läkemedelsmissbruket är det nödvändigt att
utarbeta nya system för registrering av recept på de beroendeframkallande
medel som finns uppförda på särskild förteckning av socialstyrelsen.
Utskottet har ovan kunnat konstatera att 1983 års läkemedelsutredning lagt
fram olika förslag till åtgärder för att minska riskerna för läkemedelsmissbruk.
Bl.a. har utredningen föreslagit att de närmare tekniska förutsättningarna
för ett system med en patientbok eller ett patientkort för alla
medborgare bör utredas. Enligt utskottet är det angeläget att en sådan
utredning om möjligheterna att genom databaserat register på beroendeframkallande
farmaka förhindra uppkomsten av avancerat läkemedelsmissbruk
snabbt kommer till stånd. Detta bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under mom. 15 bort ha följande lydelse:

15. beträffande vissa åtgärder mot läkemedelsmissbruk

att riksdagen med anledning av motion 1987/88:So445 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

Särskilt yttrande

Ett statligt institut för folkhälsan (mom. 5)

Ulla Tillander och Rosa Östh (båda c) anför:

Kunskap om kost och näring utgör en viktig del i det förebyggande
hälsoarbetet och inom sjukvården. Vi anser det viktigt att den ökande
kunskapen om sambandet mellan kost och hälsa kommer till uttryck på
många områden i samhället. Detta har vi också påpekat i flera olika
sammanhang, men framför allt inom utbildningen. Från centerpartiet har
bl.a. föreslagits ökad undervisning i hemkunskap i grundskolan, kost- och
konsumentkunskap i samtliga gymnasielinjer samt adekvat kost-hälsautbildning
inom en rad yrkesområden.

SoU 1987/88:16

Innehållsförteckning SoU 1987/88:16

Sammanfattning 1

FEMTE HUVUDTITELN 1

Propositionen 1

E. Hälso-och sjukvård m. m 1

Motioner 2

Utskottet 4

Socialstyrelsens organisation och arbetsuppgifter 4

Enskilda vårdhem 8

Ett statligt institut för folkhälsan 9

Läkarförsörjningm. m 10

Bosättning och vårdansvar inom långvården 12

Information om organdonation 14

Återanvändning av hjärtstimulatorer 15

Statsbidrag för förebyggande åtgärder mot klamydia 16

Legitimering av kiropraktorer och naprapater 17

Barnmorskors förskrivningsrätt 18

Meritvärdering av läkares FN-tjänstgöring 19

Vissa åtgärder mot läkemedelsmissbruk 20

Förbättrade rekommendationer för läkemedelsdosering 22

Förskrivning av antibiotika till barn 23

Märkning av läkemedel 24

Medelsanvisningar 25

Anslaget E 1. Socialstyrelsen 25

Anslaget E 2. Statlig kontroll av läkemedel m. m 27

Hemställan 27

Reservationer 29

1. Återinrättande av en medicinalstyrelse (mom. 2 i hemställan) av m 29

2. Socialstyrelsens tillsynsverksamhet (mom. 3 i hemställan) av m ... 29

3. Enskilda vårdhem (mom. 4 i hemställan) av m 30

4. Ett statligt institut för folkhälsan (mom. 5 i hemställan) av fp 30

5. Läkarförsörjning(mom.6ihemställan)avs 30

6. Information om organdonation (mom. 8 i hemställan) av vpk 31

7. Statsbidrag för förebyggande åtgärder mot klamydia (mom. 10 i
hemställan) av vpk 32

8. Meritvärdering av läkares FN-tjänstgöring (mom. 14 i hemställan)

avm, fp, c 32

9. Vissa åtgärder mot läkemedelsmissbruk (mom. 15 i hemställan) av

m 33

Särskilt yttrande beträffande ett statligt institut för folkhälsan av c ... 33

. : c-. •