Lagutskottets betänkande

1987/88:32

om höjning av vissa ansvarsbelopp vid atomoch
trafikskador (prop. 1987/88:139)

Sammanfattning

I betänkandet behandlas proposition 1987/88:139 vari föreslås ändringar i
fråga om dels det högsta belopp som innehavaren av en atomanläggning
ansvarar för vid en atomolycka, dels det högsta belopp som ett fordons
trafikförsäkring ansvarar för vid en trafikolycka.

I betänkandet behandlas också två med anledning av propositionen
väckta motioner om ansvaret vid atomolyckor samt två under allmänna
motionstiden 1988 väckta motioner om ändringar i trafikskadelagen.

Utskottet tillstyrker bifall till propositionen och avstyrker bifall till motionsyrkandena.
Ledamöterna från centerpartiet reserverar sig mot utskottets
ställningstagande till de motioner som väckts med anledning av propositionen.

Propositionen

I proposition 1987/88:139 föreslår regeringen (justitiedepartementet) att
riksdagen skall anta i propositionen framlagda förslag till

1. lag om ändring i atomansvarighetslagen (1968:45),

2. lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410).

Lagförslagen har intagits i bilaga till betänkandet.

Motionerna

Med anledning av propositionen väckta motioner

1987/88:L6 av Martin Olsson m. fl. (c) vari yrkas att riksdagen beslutar att
som sin mening ge regeringen till känna vad som i motionen anförts om
kärnkraftsindustrins ansvar för atomolyckor.

1987/88:L7 av Birgitta Hambraeus (c) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om strikt, obegränsat
skadeståndsansvar för innehavare av atomreaktorer. 1

1987/88:32

1 Riksdagen 1987/88. 8 sami. Nr 32

Under allmänna motionstiden år 1988 väckta motioner

1987/88:L620 av Jan Sandberg (m) vari med hänvisning till vad som anförts
i motion 1987/88:T431 yrkas att riksdagen begär att regeringen framlägger
förslag om ändringar i trafikskadelagen och därtill hörande tillämpningar så
att de negativa effekterna för bl. a. motorcyklisterna försvinner.

1987/88:L623 av Jan Sandberg (m) och Anders Castberger (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om orsakerna till de höga motorcykelförsäkringspremierna,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av ändrade regler för återkrav i trafikskadelagen.

Utskottet

Ansvaret vid atomolyckor

Internationella bestämmelser om ansvarighet för skador som har orsakats
av atomolyckor finns i en år 1960 i Paris avslutad konvention om skadeståndsansvar
på atomenergins område. Konventionen jämte ett år 1964
avslutat tilläggsprotokoll trädde i kraft år 1968. Konventionen (Pariskonventionen)
i dess lydelse enligt tilläggsprotokollet har ratificerats av 14
västeuropeiska stater, inbegripet Sverige.

Enligt Pariskonventionen är innehavaren av en atomanläggning ansvarig
för skador som uppkommer i samband med driften av anläggningen oberoende
av vållande, dvs. på objektiv grund. Ansvaret skall vara begränsat till
visst belopp för varje olycka och vara täckt av försäkring eller annan
ekonomisk garanti.

År 1963 avslutades i Bryssel en konvention om supplerande statsansvar.
Konventionen, som i det följande benämns tilläggskonventionen, är ett
komplement till Pariskonventionen. Tilläggskonventionen jämte ett år
1964 avslutat tilläggsprotokoll trädde i kraft år 1974 och har numera tillträtts
av elva av Pariskonventionens stater. Tilläggskonventionen syftar
till en civilrättslig reglering av frågan om ersättning av statsmedel vid stora
olyckor. Enligt tilläggskonventionen utgår supplerande ersättning av statsmedel
i den mån ansvarsbeloppet enligt Pariskonventionen inte förslår till
full ersättning åt de skadelidande. Ersättningssystemet verkar i flera steg.
Anläggningsinnehavarens ansvar utgör det första steget. Eftersom ansvaret
kan variera i de olika konventionsstaterna, skall i ett andra steg den stat
där innehavarens anläggning är belägen bidra till att täcka skadorna med
upp till 70 miljoner särskilda dragningsrätter (en av Internationella valutafonden
använd beräkningsenhet) eller omkring 570 miljoner kronor. Till
det tredje steget, som omfattar intervallet 70—120 miljoner särskilda dragningsrätter,
skall de stater som är anslutna till tilläggskonventionen gemensamt
betala efter särskilt angiven beräkningsgrund.

År 1982 antog OECD:s råd ett tilläggsprotokoll till Pariskonventionen
och ett tilläggsprotokoll till tilläggskonventionen. Protokollen innebar
bl. a. den ändringen att den maximala ersättning som kan utgå av statsme -

LU 1987/88:32

del höjts och att samtliga beloppsgränser numera uttrycks i särskilda
dragningsrätter. Tilläggsprotokollen har tillträtts av Sverige (prop.
1981/82:163, LU 1982/83:15). Protokollen har dock ännu ej trätt i kraft.

De beloppsgränser som gäller enligt de två konventionerna jämte de
ännu ej ikraftträdda tilläggsprotokollen är följande. Det sammanlagda belopp
upp till vilket den stat, vari den skadevållande anläggningen är belägen,
ansvarar enligt ersättningssystemets andra steg uppgår till 175 miljoner
särskilda dragningsrätter (ca 1,425 miljarder kronor). Ersättning enligt
tredje steget utgår med sammanlagt högst 300 miljoner särskilda dragningsrätter
(ca 2,44 miljarder kronor).

Bestämmelser om ansvar för atomskador finns för svensk del i atomansvarighetslagen
(1968:45). Till grund för lagen ligger Pariskonventionen
och tilläggskonventionen. Eftersom 1982 års tilläggsprotokoll inte trätt i
kraft har de bestämmelser i atomansvarighetslagen som grundar sig på
dessa inte heller satts i kraft. Atomanläggningsinnehavarens ansvar (första
steget) har i lagen fastställts till 500 miljoner kronor för varje olycka.
Ansvaret skall vara täckt av en obligatorisk försäkring, som skall motsvara
120% av ansvarsbeloppet, eller av någon annan ekonomisk garanti. Den
högsta sammanlagda ersättning som för närvarande utgår enligt lagen
(första-tredje steget) är i enlighet med tilläggskonventionsbestämmelserna
begränsad till 120 miljoner dragningsrätter eller ca 975 miljoner
kronor per olycka. Gränsen mellan andra och tredje steget har inte tagits in
i atomansvarighetslagen eftersom gränsdragningen har betydelse endast
för det inbördes förhållandet mellan konventionsstaterna.

Utöver de nu nämnda, av konventionerna föranledda reglerna om betalningsansvar
har i atomansvarighetslagen förts in ett fjärde steg som innebär
ett civilrättsligt ansvar för svenska staten. Gränsen för statsansvaret är
satt så att det sammanlagda beloppet som står till förfogande för dem som
lider skada på grund av driften av en atomanläggning uppgår till 3 miljarder
kronor per olycka. För ansvaret enligt detta fjärde steg gäller vissa i
atomansvarighetslagen närmare angivna inskränkningar.

I propositionen föreslås att atomansvarighetslagen (1968:45) ändras så
att det högsta belopp som innehavaren av en atomanläggning ansvarar för
vid en atomolycka höjs från 500 miljoner kronor till 800 miljoner kronor.

I motion L6 (c) framhålls att kärnkraftsindustrin, i likhet med vad som
gäller för annan företagsamhet, genom försäkringar bör ta ansvar för de
olyckor den kan förorsaka. Motionärerna finnér det mycket anmärkningsvärt
att kärnkraftsindustrin skall få undantas från principen att varje
bransch inom näringslivet skall stå för sina kostnader och inte få övervältra
dessa kostnader på samhället. Motionärerna erinrar också om att i vissa
andra länder kärnkraftsindustrin ålagts att i händelse av en atomolycka
svara för betydligt högre belopp än de 800 miljoner kronor som föreslagits i
propositionen. Enligt motionärerna vidlåds de nuvarande ansvarsreglerna
för atomolyckor av två svagheter. Dels är det oskäligt att staten genom sitt
ansvar subventionerar kärnkraftsindustrin, dels är begränsningen av det
totala ansvaret till 3 miljarder kronor synnerligen lågt med hänsyn till den
omfattning en atomskada kan få. Motionärerna begär att regeringen utan
dröjsmål prövar förutsättningarna för genomförandet av ett fullt ansvar för

LU 1987/88:32

kärnkraftsindustrin vid atomolyckor eller i vart fall avsevärda höjningar av
detta ansvar. Om det bedöms erforderligt bör Sverige verka för tillägg till
gällande konventioner för att uppnå syftet att öka ägarnas ansvar för
atomolyckor och för att garantera skadelidande full ersättning. Motionärerna
yrkar att regeringen ges till känna vad i motionen anförts om kärnkraftsindustrins
ansvar för atomolyckor.

Motionären i motion L7 (c) gör gällande att risken för att stora kärnkraftsolyckor
skall inträffa har undervärderats och begär, under åberopande
av att en verksamhet som inte kan bära sina egna försäkringskostnader
inte bör få förekomma, att ett strikt, obegränsat skadeståndsansvar införs
för sådana olyckor. Enligt motionären bör regeringen även verka internationellt
för att nya konventioner om fullt skadestånd utarbetas för världens
reaktorinnehavare. Motionären yrkar att det anförda ges regeringen till
känna.

Utskottet vill inledningsvis erinra om att riksdagen år 1986 i samband
med behandlingen av proposition 1986/87:18 om vissa åtgärder m. m. efter
Tjernobylolyckan även tog ställning till ett motionsyrkande om en översyn
av gällande svenska bestämmelser för ersättning vid atomolyckor i atomansvarighetslagen.
I ärendet avgav lagutskottet yttrande (LU 1986/87:1 y).
I yttrandet framhöll lagutskottet att tiden kunde vara mogen för en omprövning
av beloppsgränserna för anläggningshavarens och svenska statens
särskilda ansvar vid atomolyckor. I ärendet saknades emellertid tillräckligt
underlag för att utskottet skulle kunna bedöma i vad mån en
höjning kunde ske. Lagutskottet utgick från att regeringen tog upp frågan
till prövning, i följd varav något särskilt tillkännagivande i saken från
riksdagens sida inte var erforderligt.

Näringsutskottet anslöt sig till lagutskottets uppfattning och hemställde i
sitt av riksdagen godkända betänkande NU 1986/87:12 att motionen skulle
avslås.

I linje med vad utskottet uttalade år 1986 kan utskottet ansluta sig till
motionärernas uppfattning att ansvaret för atomskador i första hand bör
bäras av kärnkraftsindustrin. Utskottet ser därför med tillfredsställelse att
förslag nu läggs fram om en höjning av beloppsgränsen för anläggningsinnehavarens
ansvar. Förslaget innebär att den svenska statens ansvar enligt
det andra steget i ersättningssystemet delvis lyfts över på kärnkraftsindustrin
och ligger därmed väl i linje med tankegångarna i motion L6. Utskottet
tillstyrker att förslaget genomförs.

Vad gäller önskemålen i motionerna vill utskottet understryka att det
inte torde vara förenligt med Pariskonventionen att ålägga anläggningshavaren
ett obegränsat ansvar. Att Sverige skull lämna konventionen och
därmed ställa sig utanför det ersättningssystem som gäller i Västeuropa
bör inte komma i fråga. Vi måste därför bibehålla en begränsning av
ansvarighetsbeloppet. Av väsentlig betydelse för frågan om var gränsen
för anläggningshavarens ansvar skall dras blir därför möjligheten att täcka
ansvarigheten genom försäkringar. Som tidigare nämnts gäller nämligen
enligt Pariskonventionen att det skall finnas försäkring eller ekonomisk
garanti för anläggningsinnehavarens ansvar. Av propositionen framgår att
det för närvarande inte finns kapacitet på försäkringsmarknaden för att

LU 1987/88:32

teckna ansvarsförsäkring för högre belopp än 1 miljard kronor. Eftersom LU 1987/88:32

försäkringen enligt 23 § atomansvarighetslagen som regel måste tecknas så

att den motsvarar 120% av ansvarighetsbeloppet kan ansvarsgränsen inte

sättas högre än till det i propositionen föreslagna beloppet på 800 miljoner

kronor.

Med hänsyn till det anförda kan utskottet inte dela motionärernas uppfattning
att någon omprövning av anläggningshavarens ansvarighet nu bör
komma till stånd. Utskottet förutsätter emellertid att regeringen med hänsyn
till frågans vikt noga följer utvecklingen på området och efter hand
som förhållandena på försäkringsområdet medger det till riksdagen återkommer
med förslag om höjning av ansvarighetsbeloppet. Vad gäller
svenska statens särskilda ansvar utgår utskottet från att - som förutskickas
i propositionen — regeringen senare tar upp frågan om en höjning av
beloppet.

Med anledning av vad som anförs i motionerna vill utskottet avslutningsvis
understryka vikten av att regeringen verkar för att de internationella
överenskommelserna på atomansvarighetens område får en så bred anslutning
som möjligt och tar till vara de möjligheter som finns till förbättringar
av ersättningssystemet vid atomskador.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna L6 och L7.

Ansvaret vid trafikskador

De grundläggande bestämmelserna om trafikförsäkring finns i trafikskadelagen
(1975:1410). Trafikförsäkringen är att likna vid en ansvarsförsäkring
och den skall täcka bl. a. den ersättningsskyldighet som kan uppkomma för
ägaren eller föraren, liksom kostnader för skador som kan uppkomma på
dem, då motordrivet fordon används. Varje fysisk eller juridisk person
som äger motordrivet fordon är skyldig att teckna en sådan försäkring.

Vissa undantag från försäkringsplikten finns dock. Om ett fordon innehas
på grund av kreditköp med förbehåll om återtaganderätt eller innehas med
nyttjanderätt för bestämd tid om minst ett år är det innehavaren som skall
fullgöra försäkringsplikten. Endast försäkringsbolag som har fått tillstånd
därtill av regeringen har rätt - och också skyldighet - att meddela trafikförsäkring.
Skyldigheten att meddela försäkring kan begränsas till vissa
grupper eller visst område.

Premierna för trafikförsäkringen regleras inte i trafikskadelagen. Premiesättningen
styrs i stället av den s. k. skälighetsprincipen i försäkringsrörelselagen
(1982:713). Principen innebär att premiesättningen skall vara
skäligt avvägd med hänsyn till den risk som försäkringen är avsedd att
täcka, nödvändiga driftskostnader för försäkringen samt omständigheterna
i övrigt. I skälighetsprincipen ligger att vaije försäkringsgren på sikt förutsätts
bära sina egna kostnader och således inte under en följd av år får
subventioneras av överskott från en eller flera andra grenar.

Ytterligare bestämmelser som rör trafikförsäkringspremier finns i trafikförsäkringsförordningen
(1976:359). Enligt förordningen skall försäkringsinspektionen
meddela närmare föreskrifter om bl. a. indelning i riskklasser
och beräkning av nödvändiga omkostnader. De föreskrifter beträffande 5

indelning i i riskklasser som försäkringsinspektionen utfärdat med stöd av LU 1987/88:32
bestämmelserna i trafikförsäkringsförordningen innefattar bl. a. en uppdelning
i fordonsklasser och för vissa av dessa fordonsklasser också en
indelning av i zoner, körsträckeklasser och bilmärkesklasser.

För personskada i följd av trafik med motordrivet fordon betalas ersättning
ur försäkringen för det fordonet oberoende av hur och av vem skadan
orsakats (10 och 11 §§ trafikskadelagen). Ersättningsansvaret åvilar alltså i
princip det försäkringsbolag som har meddelat trafikförsäkring för fordonet.
Rätt till ersättning har alla som drabbas av personskada till följd av
trafik med fordonet — de som färdas i bilen eller på motorcykeln lika väl
som fotgängare, cyklister etc. Förare eller passagerare som skadats vid
kollision skall för att få ut ersättning alltid vända sig till det försäkringsbolag
som meddelat försäkring för det fordon som de befunnit sig i eller på,
oavsett vilken förare som vållat skadan.

Frågan om vilket försäkringsbolag som slutligen skall svara för ersättningen
för personskador vid en kollision mellan fordon bestäms på grundval
av de olika förarnas vållande. Det försäkringsbolag som har betalat ut
ersättning har sålunda rätt att återkräva denna från försäkringen för det
fordon som vållat skadan. Har vållande förekommit hos båda förarna får
ersättningen fördelas efter vad som är skäligt med hänsyn till den medverkan
till skadan som förekommit på ömse sidor (22 § trafikskadelagen).

Reglerna om den slutliga fördelningen av ersättningsansvaret är inte tvingande.
I samband med reglernas tillkomst anfördes bl. a. att försäkringsgivarna
skulle ha möjlighet att förenkla tillämpningen av återkravsreglerna
genom generella överenskommelser (prop. 1975/76:15 s. 93). Det är också
känt att försäkringsbolagen tillämpar fastställda rutiner för handläggningen
av återkrav (se LU 1987/88:2).

Sakskador som drabbar försäkringstagare ersätts av trafikförsäkringen i
princip endast om skadan uppkommit genom vållande på förarens av det
andra fordonet sida eller genom bristfällighet på det fordonet. Ersättning
utgår i så fall ur det sistnämnda fordonets försäkring (10 och 11 §§ trafikskadelagen).

Den ersättning för person- och sakskador som kan utgå med anledning
av en och samma händelse är enligt 14 § trafikskadelagen begränsad till 50
miljoner kronor.

För fordonsägare som vill skaffa sig ett heltäckande skydd mot sakskador
finns möjlighet att teckna s. k. kaskoförsäkring. Om ersättning utbetalas
ur en kaskoförsäkring till en icke vållande part och vållande förelegat
hos en annan part kommer ersättningen slutligt att belasta den vållandes
trafikförsäkring enligt särskilda återkravsöverenskommelser som trälfats
mellan försäkringsbolagen.

Den som inte har föreskriven trafikförsäkring kan vid vite åläggas att
fullgöra försäkringsplikten (32 § trafikskadelagen). För skada som orsakas
av ett fordon vilket i strid mot lagen saknar trafikförsäkring har försäkringsbolagen
ett solidariskt ersättningsansvar. Bolagen svarar i sådant fall
för den trafikskadeersättning som skulle ha utgått från trafikförsäkringen
för fordonet, om sådan hade funnits. För sakskada som tillfogas den
försäkringspliktige gäller dock detta ansvar endast i fall då fordonet bruka- 6

des olovligen av annan och antingen ej var registrerat i bilregistret eller var
avställt (16 § trafikskadelagen). Trafikskadeersättning som har utgått enligt
vad nu sagts får intill en tiondel av det vid skadetillfället gällande basbeloppet
krävas åter från den som var skyldig att inneha trafikförsäkring (24 §
trafikskadelagen). Det belopp som sålunda får återkrävas överensstämmer
med det belopp som enligt trafikskadelagen får återkrävas från en försäkringstagare,
som är en fysisk person, vid varje skadetillfälle i form av
självrisk. Om föreskriven trafikförsäkring saknas är vidare den försäkringspliktige
skyldig att utge en särskild trafikförsäkringsavgift för den tid
försäkringsplikten inte varit fullgjord. Avgiften bestäms på grundval av
den årspremie förförsäkringen som skulle varit tillämplig och får överstiga
denna premie enligt närmare angiven beräkningsgrund (31 § trafikskadelagen).

1 propositionen föreslås att det högsta belopp som ett fordons trafikförsäkring
ansvarar för vid en trafikolycka höjs från 50 miljoner kronor till 100
miljoner kronor. Höjningen syftar till att förbättra möjligheterna till ersättning
för sådana mer omfattande trafikskador som kan uppkomma t. ex. i
samband med vägtransport av farligt gods. Förslaget föranleder inte någon
erinran från utskottets sida. Utskottet tillstyrker att lagförslaget antas.

I motion L620 (m) begärs att trafikskadelagen och andra författningar
skall ändras så att de negativa effekterna för bl. a. motorcyklisterna försvinner.
Som motivering till yrkandet hänvisas till en av motionären år
1987 väckt motion i ämnet.

I motion L623 (m,fp) anförs att trafikskadelagen visat sig vara bristfällig
i flera avseenden. Sålunda menar motionärerna att ersättningsreglerna i
lagen i vissa fall är alltför frikostiga mot de skadelidande. Motionärerna
påpekar att även en person som, utan att inneha körkort, framför ett
oförsäkrat, alternativt stulet motorfordon kan få full ersättning också för
egendomsskador som vållas genom egen vårdslöshet. Enligt motionärerna
drabbar detta de laglydiga trafikanterna i form av högre försäkringspremier,
vilket är stötande för den allmänna rättsuppfattningen. Särskilt hårt
drabbas de laglydiga motorcykelförarna. Motionärerna hänvisar i det sammanhanget
till undersökningar enligt vilka motorcyklister förhållandevis
sällan är vållande till kollisioner mellan motorcyklar och andra fordon,
omkomna motorcyklister förhållandevis ofta saknar körkort samt ett förhållandevis
stort antal av de mest kostnadskrävande skadefallen orsakas
av motorcykelförare som antingen stulit motorcykeln, varit onyktra eller
själva varit vållande till skadan.

En annan brist i trafikskadelagen är enligt motionärerna att den som
underlåter att teckna föreskriven trafikförsäkring inte kan förpliktas återbetala
vad som utgått i form av skadeersättning med högre belopp än vad
som motsvarar én tiondel av basbeloppet, trots att den totala skadeersättningen
kan uppgå till flera miljoner kronor. En individuell prövning av
återkravsbeloppets storlek måste kunna ske utan att för den skull orimliga
effekter uppkommer för den enskilde.

Motionärerna kritiserar även det förhållandet att trafikskadelagens regler
om återkrav mellan försäkringsbolagen inte är tvingande. Om vid en
motorcykelolycka försäkringsbolagen inte kommer fram till vem som är

LU 1987/88:32

vållande betalas ersättningen för motorcykelförarens skada av motorcykelförsäkringen
liksom ersättningen för skador på det andra fordonet,
medan det andra fordonets försäkring betalar skador på den egna föraren
och motorcykeln. Denna uppdelning gör att motorcykelförsäkringen belastas
med de högsta skadeersättningarna, vilket i sin tur innebär att motorcykelförsäkringspremierna
blir högre än vad som eljest behövt vara fallet.

Motionärerna yrkar att regeringen ges till känna vad i motionen anförts
om dels orsakerna till de höga motorcykelförsäkringspremierna (yrkande

1), dels behovet av ändrade regler för återkrav i trafikskadelagen (yrkande

2).

Som framhålls i motion L620 behandlade utskottet hösten 1987 bl. a. två
av samma motionär väckta motioner om premiesättningen för motorcykelförsäkringar
och reglerna om återkrav mellan försäkringsbolag. Motionerna
remissbehandlades. I sitt av riksdagen godkända betänkande i ärendet
(LU 1987/88:2) framhöll utskottet att det självfallet var angeläget att försäkringspremierna
hålls på en rimlig nivå när det gäller såväl motorcykelförsäkringar
som andra skadeförsäkringar. När det gällde den i motionerna
aktualiserade frågan om premieklassindelningen för motorcyklar kunde
utskottet konstatera att spörsmålet uppmärksammats av såväl försäkringsinspektionen
som försäkringsbranschen. Försäkringsbranschen hade sålunda
i sina senast utfärdade föreskrifter släppt det tidigare gällande kravet
på att cylindervolymen skulle vara avgörande för indelningen i riskklasser
och försäkringsbranschen hade själv initierat en utredning med syfte att
undersöka om det med andra tekniska uppgifter som grund går att skapa en
rättvisare indelning i premieklasser. Mot denna bakgrund ansåg utskottet
att motionärernas önskemål i förevarande hänseende väsentligen fick anses
vara tillgodosett.

Vad härefter angick frågan om utformningen av trafikskadelagens regler
om återkrav med hänsyn till vållandefrågan erinrade utskottet om att
motivet för att dessa regler inte gjordes tvingande var att försäkringsgivarna
skulle ha möjlighet att förenkla tillämpningen av reglerna genom generella
överenskommelser (se prop. 1975/76:15 s. 93). I sammanhanget framhöll
utskottet att en sådan ordning möjliggör en begränsning av de administrationskostnader
som uppkommer vid hanteringen av återkravsärenden.
Enligt vad som framgick av de remissyttranden som inhämtats över
motionerna har försäkringsbolagen fastställda rutiner för handläggningen
av återkrav vilka innebär att den slutliga fördelningen av skadekostnaderna
regelmässigt sker efter graden av vållande hos parterna. Med hänsyn till
att den av motionärerna antydda övervältringen av skadekostnaderna mellan
olika fordonskategorier således inte syntes förekomma och med beaktande
av de fördelar som är förknippade med nuvarande ordning ansåg
utskottet att det saknades anledning att ändra trafikskadelagens regler.

På anförda skäl avstyrkte utskottet bifall till motionerna.

Enligt utskottets mening har några nya omständigheter inte inträffat som
bör föranleda en annan bedömning av spörsmålet om premiesättning och
återkrav mellan försäkringsbolag.

Vad gäller de i motion L623 aktualiserade frågorna om ersättning för
trafikskador som inträffar vid färd med oförsäkrade eller stulna fordon och

LU 1987/88:32

möjligheterna till återkrav i sådana fall vill utskottet understryka att reglerna
i trafikskadelagen utformats med utgångspunkt i sociala trygghets- och
rättvisesynpunkter och att sådana synpunkter medfört att några begränsningar
i ersättningsrätten inte uppställts då ett fordon brukats olovligen
eller är oförsäkrat. Även andra starka skäl har talat för nuvarande ordning
(se prop. 1975/76:15 s. 66 ff.). Någon anledning att nu göra avsteg från de
principer på vilka trafikskadelagen vilar kan utskottet inte finna. I sammanhanget
vill utskottet påpeka att motionärernas påstående att en förare
av ett oförsäkrat fordon skulle vara berättigad till ersättning för egendomsskador
som han vållat synes bygga på en missuppfattning. Som ovan
redovisats gäller enligt 10 § trafikskadelagen att skador som i trafik uppkommer
på ett motordrivet fordon eller på egendom som finns i fordonet
ersätts av trafikförsäkringen endast om det andra fordonets förare varit
vållande eller det fordonet varit bristfälligt och då ur det fordonets försäkring.
För andra sakskador som genom eget vållande kan drabba föraren av
ett oförsäkrat fordon utgår över huvud taget inte någon ersättning enligt
trafikskadelagen (11 §). I fråga om begränsningen av försäkringsbolagens
rätt att återkräva utgiven ersättning från den trafikförsäkringspliktige vill
utskottet understryka att den ersättning som kan utgå vid exempelvis en
personskada kan ha mycket stor betydelse för föraren av ett oförsäkrat
fordon och att sociala skadeverkningar kan uppstå om försäkringsbolagen
får återkräva alltför stora belopp. Det bör också beaktas att de som för
oförsäkrade fordon i allmänhet inte har ekonomiska resurser att i någon
större utsträckning betala försäkringsbolagen för utgivna ersättningar och
att en mera vidsträckt rätt till återkrav därför knappast har någon större
praktisk betydelse. 1 sammanhanget kan påpekas att enligt vad utskottet
erfarit de belopp som flyter in till försäkringsbolagen genom trafikförsäkringsavgifterna
mer än väl täcker vad som ges ut i trafikskadeersättning för
oförsäkrade fordon. Någon belastning för kollektivet av försäkringstagare
utgör således inte de oförsäkrade fordonen.

På anförda skäl avstyrker utskottet bifall till motionerna L620 och L623.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande framlagda lagförslag

att riksdagen antar de i proposition 1987/88:139 framlagda förslagen
till

a) lag om ändring i atomansvarighetslagen (1968:45),

b) lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410),

2. beträffande kärnkraftsindustrins ansvar för atomolyckor
att riksdagen avslår motionerna 1987/88:L6 och 1987/88:L7,

3. beträffande ändringar i trafikskadelagen, m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1987/88:L620 och 1987/88:L623.

LU 1987/88:32

Stockholm den 10 maj 1988
På lagutskottets vägnar

LU 1987/88:32

Per-Olof Strindberg

Närvarande: Per-Olof Strindberg (m), Lennart Andersson (s), Owe Andréasson
(s). Stig Gustafsson (s), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c),
Inga-Britt Johansson (s), Allan Ekström (m), Bengt Kronblad (s), Inger
Hestvik (s), Bengt Harding Olson (fp), Gunnar Thollander (s), Marianne
Karlsson (c), Hans Rosengren (s) och Ewy Möller (m).

Reservation

Kärnkraftsindustrins ansvar för atomolyckor (mom. 2)

Martin Olsson och Marianne Karlsson (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 4 med ”Vad gäller”
och slutar på s. 5 med ”och L7” bort ha följande lydelse:

Vad avser yrkandena i motionerna L6 och L7 om avsevärt ökat ansvar
för ägarna av kärnkraftsanläggningar konstaterar utskottet att Sveriges
anslutning till Pariskonventionen innebär vissa komplikationer när det
gäller att ålägga kärnkraftsindustrin ett obegränsat eller radikalt utökat
ansvar. Med hänsyn till de enorma skador — vida överstigande beloppsgränsen
3 miljarder kronor - som kan bli följden av en kämkraftsolycka
och till det principiellt felaktiga i att kärnkraftsindustrin tillåts utgöra
undantag från regeln att vaije bransch inom näringslivet skall bära sina
egna kostnader och inte få övervältra dessa på samhället är det emellertid
synnerligen viktigt att inga vägar som kan leda till uppnåendet av ett sådant
utökat ansvar lämnas oprövade. Det finns exempel på att det redan i dag är
faktiskt möjligt att belasta anläggningsinnehavare med ett högre ansvar än
det som för svenskt vidkommande föreslås i propositionen. Som bl. a.
motionärerna i motion L6 påvisat har man nämligen i vissa andra länder,
utan hinder av anslutning till Pariskonventionen, kunnat ålägga innehavarna
ett mycket högre ansvar än det i propositionen föreslagna.

Mot bakgrund av det anförda och med hänsyn till frågans utomordentligt
stora betydelse anser utskottet att regeringen utan dröjsmål bör pröva
förutsättningarna för genomförande av fullt ansvar för kärnkraftsindustrin
— eller i vart fall avsevärda höjningar av ansvaret — för atomolyckor.

Därvid bör även beaktas vilka metoder som i detta hänseende kommit till
användning i andra länder. Om det bedöms erforderligt bör Sverige verka
för tillägg till gällande konventioner i syfte att uppnå ett utökat ägaransvar
för atomolyckor och för att garantera skadelidande full ersättning.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motionerna L6
och L7 ge regeringen till känna. 10

dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande kärnkraftsindustrins ansvar för atomolyckor
att riksdagen med bifall till motionerna 1987/88:L6 och 1987/88:L7
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

LU 1987/88:32

1 Förslag till

Lagom ändring i atomansvarighetslagen (1968:45)

Härigenom föreskrivs att 17 § atomansvarighetslagen (1968:45) skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

För innehavare av atomanläggning
i Sverige är ansvarigheten enligt
denna lag begränsad till 500 miljoner
kronor för varje atomolycka. Såvitt
gäller anläggning enbart för framställning,
behandling eller förvaring
av obestrålat uran är ansvarigheten
dock begränsad till 100 miljoner kronor
för varje olycka. Detsamma gäller
i fråga om atomolyckor som uppkommer
under transport av sådant
uran. För innehavare av atomanläggning
utom riket bestämmes ansvarighetsbeloppet
enligt anläggningsstatens
lag. I fråga om atomolycka
som inträffar under transport
av atomsubstans avser anläggningsinnehavarens
ansvarighet enligt denna
lag för andra skador än skada på
transportmedlet icke i något fall lägre
sammanlagt belopp än 100 miljoner
kronor.

De belopp som anges i första stycket
för rättegångskostnad.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

För innehavare av atomanläggning
i Sverige är ansvarigheten enligt
denna lag begränsad till 800 miljoner
kronor för varje atomolycka. Såvitt
gäller anläggning enbart för framställning,
behandling eller förvaring
av obestrålat uran är ansvarigheten
dock begränsad till 100 miljoner kronor
för varje olycka. Detsamma gäller
i fråga om atomolyckor som uppkommer
under transport av sådant
uran. För innehavare av atomanläggning
utom riket bestämmes ansvarighetsbeloppet
enligt anläggningsstatens
lag. I fråga om atomolycka
som inträffar under transport
av atomsubstans avser anläggningsinnehavarens
ansvarighet enligt denna
lag för andra skador än skada på
transportmedlet icke i något fall lägre
sammanlagt belopp än 100 miljoner
kronor.

innefattar icke ränta eller ersättning
1989.

LU 1987/88:32

Bilaga

1 Senaste lydelse 1982:1275.

2 Förslag till

Lagom ändring i trafikskadelagen (1975:1410)

LU 1987/88:32

Bilaga

Härigenom föreskrivs att 14 § trafikskadelagen (1975:1410)' skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

14 §

Från ett fordons trafikförsäkring
utgår trafikskadeersättning med anledning
av en och samma händelse
med högst femtio miljoner kronor,
ränta och ersättning för rättegångskostnader
oräknade. Förslår beloppet
ej till gottgörelse åt var och en
som har rätt till ersättning ur beloppet,
utgår i första hand ersättning för
personskada. Ersättningarna til!
dem som ej kan beredas full gottgörelse
nedsättes med samma kvotdel
för var och en. Kan efter inträffat
skadefall befaras att sådan nedsättning
blir nödvändig, kan regeringen
eller myndighet som regeringen bestämmer
förordna att ersättning tills
vidare skall utgå endast med viss
kvotdel.

Från ett fordons trafikförsäkring
utgår trafikskadeersättning med anledning
av en och samma händelse
med högst 100 miljoner kronor, ränta
och ersättning för rättegångskostnader
oräknade. Förslår beloppet ej
till gottgörelse åt var och en som har
rätt till ersättning ur beloppet, utgår
i första hand ersättning för personskada.
Ersättningarna till dem som
ej kan beredas full gottgörelse nedsättes
med samma kvotdel för var
och en. Kan efter inträffat skadefall
befaras att sådan nedsättning blir
nödvändig, kan regeringen eller
myndighet som regeringen bestämmer
förordna att ersättning tills vidare
skall utgå endast med viss kvotdel.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.

1 Lagen omtryckt 1977:949.
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1988