Lagutskottets betänkande
1987/88:26

om ändring i namnlagen (1982:670)(prop. 1987/
88:84)

Sammanfattning

I betänkandet behandlas proposition 1987/88:84 vari läggs fram förslag till
vissa ändringar i namnlagen. Ändringarna innebär bl.a. att makar som gifte
sig innan namnlagen trädde i kraft och då fick mannens efternamn som
gemensamt efternamn skall kunna byta till det namn hustrun bar som ogift.
Vidare föreslås vissa förenklingar av reglerna om förnamn.

I betänkandet behandlas också en med anledning av propositionen väckt
motion om makars rätt att byta efternamn.

Utskottet tillstyrker bifall till propositionen och avstyrker bifall till
motionen. Till betänkandet har fogats en reservation (fp) till förmån för
motionen och ett särskilt yttrande (m).

Propositionen

I proposition 1987/88:84 föreslår regeringen (justitiedepartementet) efter
hörande av lagrådet att riksdagen antar ett i propositionen framlagt förslag
till lag om ändring i namnlagen (1982:670).

Lagförslaget har intagits i bilaga till betänkandet.

Motion

1987/88:L2 av Margareta Andrén (fp) vari yrkas att riksdagen beslutar om
sådan ändring i namnlagen att de konsekvenser av lagen för vilka redogjorts i
motionen inte skall behöva uppstå framöver.

Utskottet

Namnlagen (1982:670) trädde i kraft den 1 januari 1983 och ersatte 1963 års
lag i ämnet. Till grund för lagstiftningen låg en strävan till jämställdhet i
namnrättsligt hänseende mellan kvinnor och män och till lika behandling av
barn till föräldrar som inte är gifta med varandra och barn till ogifta föräldrar.
Den nya namnlagen kännetecknas vidare av att den ger betydligt större
utrymme än äldre bestämmelser åt den enskilde att själv bestämma vilket
namn han eller hon vill bära. I den nya namnlagen har också förfarandet vid
namnbyten förenklats betydligt och i många fall räcker det med en anmälan
till pastorsämbetet för att namnbyte skall kunna ske. Vissa spärregler finns
emellertid i lagen, vilka syftar till att motverka upprepade namnbyten och

1987/88:26

1 Riksdagen 1987188. 8sami. Nr 26

därmed tillgodose intresset av namnstabilitet.

I fråga om makars efternamn innebär namnlagen att de som skall ingå
äktenskap kan välja mellan att antingen var och en behålla sitt efternamn
eller att ha namngemenskap under något av de namn makarna bär vid
vigseln. Som gemensamt efternamn får makarna dock inte ta ett namn som
någon av dem förvärvat genom ett tidigare äktenskap. Väljer makarna att
bära den enes namn som gemensamt efternamn förvärvar den andra maken
det namnet vid vigseln (9 §). Har makarna då äktenskapet ingicks behållit
sina namn från tiden före vigseln, kan de senare under äktenskapet få
namngemenskap under den enes namn genom anmälan till pastorsämbetet
(10 §). Vissa begränsningar i makes rätt att efter anmälan byta sitt efternamn
till den andra makens finns dock. Bl.a. får byte inte ske till ett namn som den
andra maken förvärvat genom ett tidigare äktenskap eller till ett namn som
den maken under äktenskapet förvärvat med stöd av reglerna i 5 § om byte till
förälders efternamn.

Om makarna vid vigseln eller under själva äktenskapet uppnått namngemenskap
kan enligt 10 § var och en av dem därefter genom anmälan till
pastorsämbetet byta tillbaka till det efternamn som han eller hon burit som
ogift. Byter den ena maken namn på detta sätt har den andra maken inte
möjlighet att följa med i namnbytet.

Om makarna i andra fall vill byta efternamn krävs enligt namnlagen
tillstånd av patent- och registreringsverket. I allmänhet måste synnerliga skäl
föreligga för bifall till en sådan ansökan.

Enligt de regler som gällde före namnlagens ikraftträdande förvärvade
hustrun automatiskt mannens efternamn vid vigseln om hon inte anmälde att
hon ville behålla sitt namn. Några särskilda övergångsbestämmelser i fråga
om makar som gift sig före 1983 och därvid erhållit namngemenskap under
mannens efternamn finns inte i namnlagen. Om makarna numera vill ha
hustruns namn från tiden före äktenskapet som gemensamt efternamn är de
på grund av reglerna i 10 § namnlagen förhindrade att åstadkomma sådan
namngemenskap efter en anmälan till pastorsämbetet. För dem gäller att
hustrun får byta till sig sitt tidigare namn genom anmälan och att mannen får
ansöka hos patentverket om att få ta detta namn.

Beträffande byte av förnamn gäller enligt namnlagen att den som
ursprungligen endast erhållit ett förnamn senare kan lägga till ett ytterligare
förnamn. Har vederbörande från början fått flera förnamn kan senare
antingen det ena av förnamnen bytas ut mot ett annat eller ett förnamn
strykas eller tillägg ske av ytterligare ett förnamn. I de angivna fallen räcker
det med en anmälan till pastorsämbetet. En anmälan om ändring av förnamn
får ske endast en gång. För ändring av förnamn i andra fall kan patentverket
lämna tillstånd om det föreligger synnerliga skäl.

I propositionen föreslås att i namnlagen förs in en särskild övergångsbestämmelse,
enligt vilken makar som gifte sig innan namnlagen trädde i kraft
och bär mannens efternamn skall kunna ta hustruns namn före äktenskapet
som gemensamt namn efter anmälan till pastorsämbetet. Vidare föreslås att
reglerna om ändring av förnamn liberaliseras så att det blir möjligt att byta ut,
stryka eller lägga till mer än ett förnamn genom anmälan till pastorsämbetet.
Ett av de ursprungliga förnamnen måste dock alltid behållas. Förslaget

LU 1987/88:26

innebär också att det inte längre skall krävas att tilltalsnamnet alltid kommer
först för att ordningsföljden mellan förnamnen skall få ändras genom en
anmälan till pastorsämbetet. Slutligen föreslås en uttrycklig bestämmelse om
att i ärenden angående domstols förklaring att ett namnbyte är förenligt med
barnets bästa domstolen får förordna att vardera parten skall bära sin
rättegångskostnad.

De nya reglerna avses träda i kraft den 1 juli 1988.

Utskottet erinrar om att frågor om vissa ändringar i namnlagen togs upp av
utskottet vid 1984/85 års riksmöte med anledning av motioner. De spörsmål
som aktualiserats motionsvägen avsåg bl.a. möjligheterna för makar som gift
sig före 1983 att få namngemenskap under hustruns efternamn som ogift samt
reglerna om byte m.m. av förnamn. 1 sistnämnda hänseende hade framförts
önskemål om att adoptivbarn från främmande länder skull kunna ges mer än
ett nytt förnamn. I sitt av riksdagen godkända betänkande i ärendet (LU
1984/85:3) förordade utskottet att regeringen i lämpligt sammanhang skulle
överväga om vissa begränsade ändringar borde göras i namnlagen. Därvid
borde särskilt övervägas om det var lämpligt att lagstiftningsvägen underlätta
för makar som ingått äktenskap före den nya namnlagens ikraftträdande att
få namngemenskap under hustruns namn som ogift samt om det förelåg
behov av att på ett enklare sätt än då var möjligt tillföra adoptivbarn flera
förnamn. Också andra frågor kunde enligt utskottet bli aktuella. Vad
utskottet sålunda anfört gavs regeringen till känna.

Namnlagsfrågor aktualiserades åter motionsvägen under 1985/86 års
riksmöte. Bl.a. återkom spörsmålet om byte av adoptivbarns förnamn. 1 sitt
av riksdagen godkända betänkande i ärendet (LU 1985/86:19) avstyrkte
utskottet bifall till motionerna med hänvisning till den 1984 begärda
översynen. Utskottet utgick från att det beredningsarbete som påbörjats
inom justitiedepartementet skulle omfatta inte bara de frågor som behandlats
i 1984 års utskottsbetänkande utan även de aktuella motionsspörsmålen.

Enligt utskottets mening tillgodoser förslaget i propositionen i väsentlig
mån de önskemål som tidigare framförts i riksdagen om ändringar i
namnlagen. Utskottet ser det som särskilt värdefullt att frågorna om
namngemenskap för makar som gift sig före namnlagens ikraftträdande och
om adoptivbarns förnamn nu får en lösning. Det finns också anledning att
betona att de föreslagna ändringarna inte innebär några avsteg från de
grundläggande principerna i namnlagen. Beträffande den nya regeln om
fördelning av rättegångskostnaderna i ärenden om byte av barns namn vill
utskottet anmärka att sedan propositionen framlades högsta domstolen i ett
ärende av denna art beslutat att vardera parten skulle bära sin rättegångskostnad.
Högsta domstolen har därvid funnit sig kunna analogivis tillämpa
regeln i 6 kap. 22 § föräldrabalken om rättegångskostnader i mål och ärenden
angående vårdnad om barn eller umgänge skall stå sin kostnad (Beslut nr SÖ
179 år 1988). Sistnämnda bestämmelse innebär att i sådana mål och ärenden
vardera parten skall bära sin rättegångskostnad om inte särskilda skäl
föreligger för att förplikta den ena parten att helt eller delvis ersätta
motpartens kostnader. Enligt utskottets mening talar starka skäl för att den
princip rörande fördelningen av rättegångskostnaderna i namnbytesärenden
som kommit till uttryck i det nämnda avgörandet inte bör rubbas genom den

LU 1987/88:26

1* Riksdagen 1987/88. 8 sami. Nr 26

nu föreslagna regeln i namnlagen. Åt den nya bestämmelsen bör således ges
en innebörd som överensstämmer med högsta domstolens beslut, nämligen
att vardera parten i namnärende skall stå för sina kostnader om inte särskilda
skäl föreligger.

Utöver det anförda föranleder propositionen inte några uttalanden från
utskottets sida, och utskottet tillstyrker att förslaget till ändringar i namnlagen
genomförs.

I motion L2 (fp) tas upp en fråga om makars byte av efternamn.
Motionären hävdar att det finns luckor i namnlagen som medför att
familjemedlemmar inte kan få samma efternamn. Som exempel pekar
motionären på ett fall där makarna gifte sig år 1981 och - som motionären
uttrycker det - då hade samma namn som ogifta. År 1985 beslöt makarna att
de och deras två barn skulle byta efternamn till det namn mannens moder
burit som ogift. Med stöd av 5 § namnlagen kunde mannen och barnen
erhålla det namnet efter anmälan till pastorsämbetet. Bestämmelserna i 10 §
förhindrade däremot att hustrun erhöll samma namn. Enligt motionären bör
namnlagen ändras så att konsekvenser av angivet slag inte skall behöva
uppstå.

Utskottet vill understryka att namnlagen kom till efter en omfattande
debatt om och ingående prövning av vilka principer som skulle ligga till grund
för en ny namnlag. Lagen fick sin slutgiltiga utformning under beredningen i
utskottet (LU 1981/82:41) och bygger på en avvägning mellan det allmänna
intresset av namnstabilitet och den enskildes önskemål att fritt få välja sitt
namn. I fråga om makars byte av efternamn genom anmälan till pastorsämbetet
ansåg utskottet att principen borde vara att makarna skulle kunna få
namngemenskap en gång. I enlighet härmed kan den ena maken ta den andra
makens efternamn antingen vid vigseln eller under äktenskapet. Har
makarna fått namngemenskap har de rätt att en gång byta tillbaka till sina
namn som ogifta. I lagstiftningsärendet ansåg utskottet att om makarna ville
göra ytterligare namnbyten det borde krävas tillstånd av patentverket. Från
möjligheten att under äktenskapet åstadkomma namngemenskap efter
anmälan uteslöts uttryckligen det av motionären nämnda fallet att den ene
maken bytt till sig förälders efternamn enligt 5 § liksom vissa andra fall då en
make under äktenskapet förvärvat ett nytt efternamn.

Enligt utskottets mening bör inte riksdagen nu frångå de principer som bär
upp namnlagen. Några ytterligare möjligheter för makar att under äktenskapet
byta till ett gemensamt efternamn genom anmälan till pastorsämbetet bör
därför inte skapas. Vid detta ställningstagande beaktar utskottet även att
reglerna i namnlagen inte innebär att makarna i det av motionären anförda
exemplet saknar möjlighet att åstadkomma namngemenskap. Efter tillstånd
från patentverket kan nämligen hustrun få anta de övriga familjemedlemmarnas
efternamn. För att sådant tillstånd skall kunna ges krävs visserligen
synnerliga skäl men som närmare redovisas i propositionen (se s. 7) har
rättspraxis i frågor om tillstånd till namnbyten successivt kommit att
kraftigare betona intresset av namngemenskap inom en familj än namnskyddet
för andra som bär namnet. Utskottet vill också framhålla att en make som
inte kan förvärva den andra makens efternamn genom en anmälan till
pastorsämbetet alltid har möjlighet att efter en sådan anmälan och med den

LU 1987/88:26

andra makens samtycke bära namnet i fråga som mellannamn och därmed
markera familjetillhörigheten.

På anförda skäl avstyrker utskottet bifall till motionen.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande propositionen

att riksdagen antar det i proposition 1987/88:84 framlagda förslaget till
lag om ändring i namnlagen (1982:670),

2. beträffande makars efternamn

att riksdagen avslår motion 1987/88:L2.

Stockholm den 12 april 1988
På lagutskottets vägnar

Per-Olof Strindberg

Närvarande: Per-Olof Strindberg (m). Stig Gustafsson (s). Martin Olsson
(c), Inga-Britt Johansson (s), Allan Ekström (m), Bengt Kronblad (s), Inger
Hestvik (s), Bengt Harding Olson (fp), Marianne Karlsson (c), Berit
Löfstedt (s), Ewa Hedkvist Petersen (s), Hans Rosengren (s), Ewy Möller
(m), Kjell-Arne Welin (fp) och Marianne Carlström (s).

Reservation

Makars efternamn (mom. 2)

Bengt Harding Olson och Kjell-Arne Welin (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 4 med ”Enligt
utskottets” och slutar på s. 5 med ”till motionen” bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening bör inte riksdagen nu frångå de principer som bär
upp namnlagen. Några ytterligare möjligheter för makar att under äktenskapet
byta till ett gemensamt efternamn genom anmälan till pastorsämbetet bör
därför inte skapas. Vid detta ställningstagande beaktar utskottet att namnlagen
ger makarna möjlighet att åstadkomma namngemenskap efter ansökan
hos patentverket. För att patentverket i sådana fall skall kunna ge tillstånd till
namnbytet krävs i dag synnerliga skäl. Som närmare redovisas i propositionen
(se s. 7) har emellertid rättspraxis i frågor om tillstånd till namnbyten
successivt kommit att kraftigare betona intresset av namngemenskap inom
en familj än namnskyddet för andra som bär namnet. Enligt utskottets
mening finns det anledning att nu gå vidare på denna väg och därmed i linje
med motionärens tanke underlätta för makar att erhålla namngemenskap.
Som förutsättning för tillstånd till namnbyte i de fall då en av makarna vill ta
den andre makens efternamn bör således endast uppställas det kravet att det

LU 1987/88:26

skall föreligga särskilda skäl. Denna liberalare tillståndsgivning bör gälla inte
bara i det av motionären påtalade fallet då den ena maken bytt till sig en
förälders efternamn utan också i andra fall då den ena maken tagit ett annat
namn under äktenskapet och den andra maken senare önskar bära det
namnet som efternamn. Det bör ankomma på regeringen att snarast
framlägga förslag till erforderliga ändringar i namnlagen.

Vad utskottet anfört med anledning av motionen bör ges regeringen till
känna.

dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande makars efternamn
att riksdagen med anledning av motion 1987/88: L2 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört om liberalare tillståndsregler
i namnärenden.

Särskilt yttrande

Per-Olof Strindberg, Allan Ekström och Ewy Möller (alla m) anför:

Vid riksdagsbehandlingen år 1982 av regeringens förslag till namnlag yrkade
vi från moderata samlingspartiets sida att förslaget skulle avslås och att
riksdagen hos regeringen skulle begära ett nytt förslag till namnlag. Vi kunde
nämligen inte ställa oss bakom de långtgående förändringar som ett
genomförande av förslaget - även med de av utskottet förordade ändringarna
- innebar. Enligt vår mening borde de huvudprinciper för namngemenskap
inom familjen som präglade 1963 års namnlag alltjämt upprätthållas.

Vår principiella inställning till namnreglerna har inte förändrats sedan
namnlagen kom till. Med hänsyn till att de nu föreslagna ändringarna i
namnlagen inte medför någon ytterligare uppluckring av det namnskick som
trots allt varit rådande här i landet under de senaste åren har vi avstått från att
reservera oss i ärendet.

LU 1987/88:26

Propositionens lagförslag
Förslag till

Lag om ändring i namnlagen (1982:670)

Härigenom föreskrivs i fråga om namnlagen (1982: 670)1
dels att 8, 31, 32 och 45 §§ skall ha följande lydelse,
dels att i övergångsbestämmelserna till lagen skall föras in en ny punkt,
9, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 §

Ett barn under 18 år, som för stadigvarande vård och fostran i ett enskilt
hem har tagits emot av någon annan än barnets föräldrar, kan genom
anmälan till pastorsämbetet byta sitt efternamn till ett namn som bärs av
den eller dem som har tagit emot barnet eller till ett namn som bärs av
någon av dem, om den eller de vars namn avses har samtyckt till namnbytet
och domstol har funnit att namnbytet är förenligt med barnets bästa.

Den som har bytt efternamn en- Den som har bytt efternamn enligt
första stycket kan genom anmä- ligt första stycket kan genom anmälan
till pastorsämbetet byta tillbaka lan till pastorsämbetet byta tillbaka

till ett efternamn som han eller hon till det efternamn som han eller hon

har burit tidigare. har burit närmast före det namnby tet.

Den som enligt 30 § har förvärvat
ett enda förnamn kan genom anmälan
till pastorsämbetet förvärva ytterligare
ett förnamn.

Den som enligt 30 § har förvärvat
flera förnamn kan genom anmälan
till pastorsämbetet antingen byta ut
ett av förnamnen mot ett nytt förnamn
eller enbart lägga till ett förnamn
eller stryka ett förnamn. Sådan
anmälan får göras endast en
gång.

Ändring av ordningsföljden mellan
två eller flera förnamn, så att
tilltalsnamnet kommer först, kan
göras genom anmälan till pastorsämbetet.
Genom en sådan anmälan
får även stavningen ändras, om inte
namnets uttal ändras genom detta.

Den som enligt 30 § har förvärvat
ett enda förnamn kan genom anmälan
till pastorsämbetet förvärva ytterligare
ett eller flera förnamn.

Den som enligt 30 § har förvärvat
flera förnamn kan genom anmälan
till pastorsämbetet byta ut, stryka
eller lägga till ett eller flera förnamn.
Ett av de förnamn som har
förvärvats enligt 30 § skall dock alltid
behållas.

Anmälan enligt denna paragraf
får göras endast en gång.

Ändring av ordningsföljden mellan
två eller flera förnamn kan göras
genom anmälan till pastorsämbetet.
Genom en sådan anmälan får
även stavningen ändras, om inte
namnets uttal ändras genom detta.

LU 1987/88:26

Bilaga

' Lagen omtryckt 1982:1134.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

45 §

En ansökan om förklaring att ett namnbyte enligt 6, 8 eller 11 § är
förenligt med barnets bästa prövas av den domstol som tar upp frågor om
vårdnaden om barnet.

I ärenden enligt första stycket skall domstolen, om det kan ske, höra den
vars efternamn barnet bär, om denne inte är vårdnadshavare. Domstolen
skall även inhämta yttrande från socialnämnden.

I ärenden enligt första stycket får
domstolen förordna att vardera
parten skall bära sin rättegångskostnad.

1. Denna lag (1982:670) träder i kraft den 1 januari 1983. Beträffande
svenska medborgare som har hemvist i Finland träder dock 50 § i kraft
först den dag regeringen bestämmer.1

2. Genom den nya lagen upphävs namnlagen (1963:521). Förekommer i
lag eller annan författning hänvisning till föreskrifter som har ersatts av
bestämmelser i den nya lagen, tillämpas i stället de nya bestämmelserna.

3. Om inte annat sägs i det följande, tillämpas den nya lagen även i fall
då anmälan eller ansökan har gjorts före ikraftträdandet men då ännu inte
har slutligt prövats.

4. Förnamn och släktnamn som har förvärvats enligt den gamla lagen
anses som förnamn respektive efternamn som har förvärvats enligt den
bestämmelse i den nya lagen som gäller för motsvarande fall. Tilläggsnamn
som avses i den gamla lagen anses som mellannamn enligt den nya lagen.

5. Om en kvinna, som enligt bestämmelser före den gamla lagen bär sitt
eget och en makes efternamn i förening, ingår nytt äktenskap, anses
namnen vid tillämpning av den nya lagen som ett efternamn vilket har
förvärvats på grund av ett tidigare äktenskap.

6. Bestämmelsen i 13 § 7 tillämpas inte i fall då en ansökan har kommit in
till patent- och registreringsverket före den nya lagens ikraftträdande.

7. I fråga om verkan av dom, genom vilken fastställs att en man inte är
far till ett barn, tillämpas den gamla lagen i fall då dom i första instans har
meddelats före den nya lagens ikraftträdande.

8. Bestämmelsen i 48 § om samtycke av barn över 12 år tillämpas inte i
fall då en anmälan eller ansökan har gjorts före den nya lagens ikraftträdande.

9. Har kvinnan i ett äktenskap
före ikraftträdandet förvärvat mannens
efternamn eller vid äktenskapets
ingående före ikraftträdandet
behållit ett annar efternamn än det
namn som hon har burit som ogift
och har makarna inte därefter bytt
efternamn, får de som gemensamt
efternamn anta det namn som hustrun
senast har burit som ogift.
Förvärvet av det gemensamma
namnet görs genom att makarna
gemensamt anmäler namnbytet till

LU 1987/88:26

Bilaga

' 50 § har trätt i kraft den 1 januari 1986 beträffande svenska medborgare som har
hemvist i Finland (1985:906).

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

pastorsämbetet. Ett sådant förvärv
skall anses ha skett med stöd av 9 §
i den nya lagen.

1. Denna lag (1988:000) träder i kraft den 1 juli 1988.

2. Den som före utgången av juni 1988 har lagt till, bytt eller strukit
förnamn med stöd av 31 § får ytterligare en gång ansöka om tillägg, byte
eller strykning av förnamn enligt 31 § andra stycket i dess nya lydelse.

LU 1987/88:26

Bilaga