Konstitutionsutskottets betänkande

om vissa yttrandefrihetsfrågor

1987/88:14

Sammanfattning

I betänkandet behandlas sex motioner från den allmänna motionstiden 1986.

I fem av dessa tas upp frågor som utskottet kommer att behandla i ett senare
sammanhang. Den återstående, som avser förbud mot narkotikapropaganda,
avstyrks under hänvisning till yttrandefrihetsutredningens bedömning av
frågan.

Motionerna

1985/86:K221 av Åke Gustavsson (s) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
anhåller om åtgärder för att stärka tryckfrihetsförordningen, radiolagen och
radioansvarighetslagen i förhållande till 1940 års skyddslag.

1985/86:K402 av Margareta Persson m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag till lag om förbud mot
pornografi med inslag av våld, sadism och tortyr,

2. att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag till ändring av 7 kap. 4 §
i tryckfrihetsförordningen och 16 kap. 8 § i brottsbalken, så att också bilder
och texter som uttrycker missaktning för kön förbjuds,

3. att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag till skärpning av 7 kap.
4 § i tryckfrihetsförordningen och 16 kap. 10 § i brottsbalken, så att också
pornografisk bild, som produceras med uppsåt att ge intryck av att skildra
barn, förbjuds.

1985/86 :K404 av Alf Svensson (c) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära att förslag till lag om
förhandsgranskning av de filmer och videogram som försäljs eller uthyrs till
allmänheten skyndsamt föreläggs riksdagen,

2. att riksdagen beslutar uttala att en sådan lag om förhandsgranskning bör
innehålla krav på att godkända filmer och videogram åtföljs av en innehållsredovisning
utfärdad av granskningsmyndigheten.

1985/86:K405 av Marianne Karlsson (c) vari yrkas att riksdagen beslutar
uttala sig för att förbud för narkotikapropaganda införs i narkotikalagen.

1985/86:K406 av Birger Rosqvist m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skärpta krav på
förhandsgranskning av videofilm, skärpt lagstiftning samt mera kraftfull

1 Riksdagen 1987188. 4 sami. Nr 14

tillsyn vad gäller efterlevnad av förbud och lagar om uthyrning och
försäljning inom vålds- och pornografibranschen.

1985/86:K411 av Gunilla André m.fl. (c) vari yrkas, såvitt nu är i fråga
(yrkande 2),

2. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära förslag om förhandsgranskning
av videogram med extremvåld i enlighet med vad i motionen
anförts.

Utskottet

I motionerna K402 (s), K404 (c), K406 (s) och K411 yrkande 2 (c) föreslås
olika åtgärder mot våldsinslag i videofilmer, våldspornografi m.m. I motion
K221 (s) tas upp vissa frågor gällande tryckfrihetsförordningen, radiolagen
och radioansvarighetslagen. Samtliga frågeställningar har samband med
vissa av förslagen i regeringens proposition 1986/87:151 om ändringar i
tryckfrihetsförordningen m.m. Det ärendet är under beredning och skall
behandlas av utskottet under våren 1988. Motionerna föreslås besvarade
med hänvisning till nämnda beredningsarbete.

I motion K405 (c) föreslås lagstiftningsåtgärder mot narkotikapropaganda.
Enligt motionen skulle förbudet gälla lovprisande av narkotikamissbruk,
instruktioner om hur narkotika brukas och allmänna beskrivningar av var
och hur narkotika brukar säljas. Motionären anser det av vikt att ett förbud
av angivet slag särskilt inriktas på narkotikapropaganda i olika medier såsom
film, video m.m.

Svensk lagstiftning innehåller i princip inte något förbud mot sådana
företeelser som åsyftas med motionen. Vissa av de förfaranden som åsyftas i
motionen torde dock vara straffbara enligt narkotikastrafflagen (1968:64).
Vidare skall nämnas att jämlikt 16 kap. 5 § brottsbalken (BrB) kan den
straffas för uppvigling som i t.ex. meddelande till allmänheten uppmanar
eller försöker förleda till brottslig gärning. Sker sådant meddelande genom
tryckt skrift enligt 1 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen (TF) kan ansvar endast
komma i fråga i den ordning som är stadgad för tryckfrihetsmål. Enligt 7 kap.
4 § 6. TF jämförd med 16 kap. 5 § första stycket BrB skall såsom otillåtet
yttrande i tryckt skrift avses framställning innefattande uppvigling, varigenom
någon söker förleda till brottslig gärning. Yttrandefrihetsutredningen
föreslog i sitt betänkande (SOU 1983:70) Värna yttrandefriheten att
motsvarande reglering skulle införas för bl.a. filmer och videogram. I ett
särskilt avsnitt diskuterade utredningen frågan om det fanns anledning att
ingripa med lagstiftning mot förhärligande narkotikaskildringar i filmer och
videogram. Utredningen framhöll bl.a. följande (s. 286):

På sistone har man i riksdagen och på andra håll fäst uppmärksamheten på
ytterligare en fråga angående skadlig påverkan av rörliga bilder. Vad saken
gäller är filmer och videogram som innehåller skildringar av narkotikaanvändning.
Man har menat att narkotikaanvändning i dessa skildringar
framställs på ett förhärligande sätt och att främst ungdomar löper risk att av
sådana framställningar påverkas till att själva pröva narkotika.

Samhället måste bekämpa narkotikamissbruket med all kraft. Men precis
som våldet måste narkotikamissbruket få skildras ingående och belysas

KU 1987/88:14

allsidigt för att problemen kring det skall kunna bearbetas. Det betyder att
det till en början är otänkbart med en lagreglering av innebörd att endast
sådana narkotikaskildringar som verkar direkt avskräckande från missbruk
skulle vara tillåtna.

Ett av yttrandefrihetsbrotten i både den nuvarande och den av oss
föreslagna lagstiftningen är uppvigling. Med detta brott avses att någon
”muntligen inför menighet eller folksamling, i skrift som sprides eller
utlämnas för spridning eller i annat meddelande till allmänheten uppmanar
eller eljest söker förleda till brottslig gärning”. Visserligen är det inte
brottsligt i sig att missbruka narkotika, men narkotikainnehav är ett brott. En
film eller ett videogram med ett innehåll som är avsett att förleda till
anskaffning av narkotika är alltså redan enligt gällande rätt brottslig.

Opinionen mot ”narkotikaförhärligande” framställningar i rörliga bilder
syftar uppenbarligen till en längre gående kriminalisering. Hur en sådan skall
utformas utan risk för att man samtidigt undergräver grundläggande
yttrandefrihetsrättsliga principer är emellertid svårt att se. Brottsrekvisitet
”söker förleda till brottslig gärning” är ju så allmänt hållet att det inte gärna
kan sträckas längre. Med tanke på den uppsåtspresumtion som gäller i
samband med ensamansvaret (jfr 8 kap. 12 § TF) utgör utgivarens ”subjektiva
rekvisit” heller knappast något problem vid lagföring i det här sammanhanget.
Vi lägger därför inte fram något förslag till ytterligare begränsning av
yttrandefriheten.

Yttrandefrihetsutredningens förslag om ändrade grundlagsregler för bl.a.
filmer och videogram togs med i den lagrådsremiss som ligger till grund för
den tidigare omnämnda propositionen om ändringar i tryckfrihetsförordningen
m.m. (prop. 1986/87:151) men fördes inte fram i propositionen.
Frågan om särskilda åtgärder mot förhärligande narkotikaskildringar i filmer
och videogram berördes inte i lagrådsremissen.

Justitieutskottet har i yttrande över motionen anfört följande (JuU
1987/88:1 y):

I denna fråga vill utskottet först erinra om att riksdagen i fråga om insatserna
mot narkotikan har lagt fast en inriktning som innebär att kampen mot
narkotikamissbruket skall föras inom alla samhällsområden. Kampen mot
narkotikamissbruket får inte begränsas till att enbart minska dess förekomst
utan måste syfta till att eliminera missbruket. Målet måste vara ett
narkotikafritt samhälle (se bl.a. JuU 1984/85:12 och 26).

I belysning av dessa uttalanden kan utskottet i och för sig förstå de tankar
som bär upp motionsönskemålet. På saken måste emellertid uppenbarligen
anläggas även synpunkter av olika slag som ligger utanför utskottets
beredningsområde. För det fall att en lagstiftning direkt mot ”narkotikapropaganda”
skulle närmare övervägas vill utskottet framföra sin tveksamhet
inför tanken att en sådan reglering skulle upptas i narkotikastrafflagen. Vid
sådana överväganden bör enligt utskottets mening också beaktas att vissa av
de förfaranden som motionären vänder sig emot synes kunna träffas av
narkotikastrafflagens bestämmelser om förfaranden som är ägnade att
främja narkotikahandeln, gärningar som är straffbara även som försök,
förberedelse och stämpling.

Konstitutionsutskottet får anföra följande. Som framgått har yttrandefrihetsutredningen
berört den i motionen väckta frågan. Det förslag utredningen
lade fram täckte sådana former av narkotikaförhärligande framställningar
som kan föras in under brottet uppvigling. Utredningen ansåg det emellertid

KU 1987/88:14

inte möjligt att lägga fram förslag som innebar ett mer långtgående ansvar
med hänsyn till risken för att därigenom komma i konflikt med grundläggande
yttrandefrihetsrättsliga principer.

Justitieutskottet har i sitt yttrande bl.a. pekat på att vissa av de förfaranden
som åsyftas i motionen redan torde vara kriminaliserade enligt narkotikastrafflagens
bestämmelser.

Konstitutionsutskottet, som ansluter sig till yttrandefrihetsutredningens
bedömning, anser inte att det finns skäl att ta det i motionen begärda
initiativet. Utskottet avstyrker således yrkandet i motion K405.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande vissa yttrandefrihetsfrågor

att riksdagen förklarar motionerna 1985/86:K221, 1985/86:K402,
1985/86:K404, 1985/86:K406 och 1985/86:K411 yrkande 2 besvarade
med vad utskottet anfört,

2. beträffande förbud mot narkotikapropaganda
att riksdagen avslår motion 1985/86:K405.

Stockholm den 19 november 1987
På konstitutionsutskottets vägnar
Olle Svensson

Närvarande: Olle Svensson (s), Anders Björck (m), Wivi-Anne Cederqvist
(s), Kurt Ove Johansson (s), Bertil Fiskesjö (c), Hans Nyhage (m), Sören
Lekberg (s), Börje Stensson (fp), Torgny Larsson (s), Bengt Kindbom (c),
Nils Berndtson (vpk), Ulla Pettersson (s), Inger Koch (m), Ingela Mårtensson
(fp) och Ove Karlsson (s).

KU 1987/88:14

göteb Stockholm 1987 13655