Konstitutionsutskottets betänkande

om kollektivanslutningsfrågan

1987/88:12

Sammanfattning

Utskottet behandlar i betänkandet två under den allmänna motionstiden
1987 väckta motioner i vilka hemställs om lagstiftning mot kollektivanslutning
till politiskt parti.

Utskottet avstyrker motionerna. I en reservation (m, c, fp) hemställs att
riksdagen skall anta en lag om formerna för kollektivanslutning till politiskt
parti. Till betänkandet har även fogats ett särskilt yttrande (vpk).

Motionsyrkanden

1986/87:K213 av Olof Johansson m. fl. (c, fp, m), vari yrkas att riksdagen
beslutar anta följande förslag till lag om formerna för anslutning till politiskt
parti.

Lag om formerna för anslutning till politiskt parti
Härigenom föreskrivs följande.

Enskild person får antas som medlem i politisk sammanslutning endast om
han genom egen ansökan gett till känna att han önskar inträda i sammanslutningen.
Antas någon som medlem utan sådan ansökan, saknar det rättsverkan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1987.

1986/87:K226 av Alf Svensson (c), vari yrkas att riksdagen beslutar att hos
regeringen begära förslag till lag mot kollektivanslutning till politiskt parti.

Frågans tidigare behandling

Frågan om kollektivanslutning till politiskt parti har vid flera tillfällen
behandlats av riksdagen, bl. a. i samband med beslutet rörande 1974 års
författning. Grundlagberedningens majoritet tog avstånd från tanken att i
grundlagen införa förbud mot kollektivanslutning till politiskt parti. Samma
ståndpunkt intogs i grundlagspropositionen samt av konstitutionsutskottets
majoritet (KU 1973:26). I en reservation (m) föreslogs ett grundlagsstadgande
om förbud mot kollektivanslutning. I en annan reservation (c, fp)
förordades ett uttalande av riksdagen av innebörd att kollektivanslutning
inte borde förekomma men att frågan inte i första hand borde lösas genom
lagstiftning utan genom åtgärder från partiernas sida i form av opinionsbildning
mot kollektivanslutning. Riksdagen biföll sistnämnda reservation.

1 Riksdagen 1987188. 4 sami. Nr 12

Även vid 1974 års riksdag bifölls ett motionsyrkande av motsvarande
innebörd (KU 1974:54).

Fri- och rättighetsutredningen som presenterade sitt betänkande hösten
1975 (SOU 1975:75) föreslog inte något grundlagsförbud mot kollektivanslutning.
I en reservation (m) yrkades på en sådan bestämmelse medan i en
annan reservation (c, fp) gavs uttryck för samma uppfattning som riksdagen
tidigare ställt sig bakom.

I propositionen om fri- och rättigheter i grundlag (1975/76:209) intog den
dåvarande regeringen samma ståndpunkt som fri- och rättighetsutredningen
i kollektivanslutningsfrågan. Konstitutionsutskottet (KU 1975/76:56) anslöt
sig till propositionen i denna del. Även i detta sammanhang förelåg en
reservation (c, fp) av samma innebörd som tidigare, nämligen att frågan
borde lösas i första hand genom åtgärder från de politiska partiernas sida.
Denna reservation bifölls av riksdagen. I en annan reservation (m) hade
yrkats lagstiftning mot kollektivanslutning.

Konstitutionsutskottet behandlade våren 1977 en motion (m) i vilken
begärdes lagstiftningsåtgärder om förbud mot kollektivanslutning. Utskottsmajoriteten
(KU 1976/77:27) erinrade i sitt yttrande över motionen om att
riksdagen åren 1973, 1974 och 1976 ställt sig bakom uttalanden av innebörd
att kollektivanslutning till politiskt parti inte borde förekomma men att
frågan inte i första hand borde lösas genom lagstiftning utan genom åtgärder
från partiernas sida. Vidare framhölls att den debatt om kollektivanslutningens
berättigande som på senare tid förekommit, bl. a. inom det socialdemokratiska
partiet och den fackliga rörelsen, gjorde att utskottet hyste starka
förhoppningar att frågan kunde komma att lösas inom en nära framtid.
Utskottet avstyrkte därför motionens yrkande om lagstiftningsåtgärder.

I en reservation (s) anfördes bl. a. att det måste tillkomma fackliga
organisationer att fatta beslut i egna angelägenheter.

I ett särskilt yttrande (m) uttalades att om kollektivanslutningssystemet
inte bringades att upphöra inom en nära framtid borde frågan lösas genom
lagstiftning.

Riksdagen biföll utskottsmajoritetens uttalande.

t det år 1978 framlagda betänkandet av rättighetsskyddsutredningen
(SOU 1978:34) berördes inte frågan om kollektivanslutning till politiskt
parti.

Konstitutionsutskottet har fr. o. m. 1978 och t. o. m. 1983 årligen avlämnat
betänkande med anledning av motioner rörande kollektivanslutningsfrågan
(KU 1978/79:11, 1979/80:10, 1980/81:3, 1981/82:10, 1982/83:9 och
1983/84:8). Utskottsmajoriteten, bestående av de socialdemokratiska ledamöterna,
har därvid avstyrkt motionerna med hänvisning till att det måste
ankomma på de fackliga organisationerna att själva fatta beslut i sina egna
angelägenheter. Åren 1978-1981 har riksdagen dock bifallit ett uttalande av
samma innebörd som det vilket riksdagsmajoriteten ställde sig bakom vid
1976/77 års riksmöte. Åren 1982 och 1983 har riksdagen däremot ställt sig
bakom utskottsmajoritetens yttrande.

Vid behandlingen av frågan år 1983 framhölls i en gemensam reservation
(m, c, fp) som uppenbart att en lagreglering syftande till förbud mot
kollektivanslutning måste genomföras skyndsamt. I en annan reservation

KU 1987/88:12

(vpk) hemställdes att riksdagen skulle göra ett uttalande mot kollektivanslutning.

Under hösten 1984 behandlade utskottet ett antal motioner i vilka
hemställdes om lagstiftning mot kollektivanslutning till politiskt parti. I en av
motionerna, 1983/84:335 (c), fanns intaget ett förslag till lag om formerna för
anslutning till politiskt parti. Anslutning till politiskt parti på annat sätt än
genom personlig anmälan från den som önskar inträda i partiet skulle enligt
förslaget sakna rättsverkan. Lagförslaget i motionen remitterades av utskottet
till lagrådet i samband med viss ytterligare remissbehandling av samma
motion och några andra motioner om kollektivanslutningen och rörande
förhållandet mellan enskilda och organisationer.

Lagrådet granskade hur det motionsvägen väckta lagförslaget förhöll sig
bl. a. till regeringsformens regler om föreningsfriheten och om den föreslagna
lagen fått en sådan utformning att syftet med den kunde antas bli
tillgodosett. Lagrådet hade från dessa utgångspunkter inte något att erinra
mot lagförslaget.

Efter avslutad remissbehandling avgav konstitutionsutskottet betänkande
i mars 1985 (KU 1984/85:30). Utskottets socialdemokratiska ledamöter
vidhöll den ståndpunkt som intagits vid tidigare utskottsbehandling, och
detta blev även riksdagens beslut. I ärendet förelåg en reservation (m, c, fp) i
vilken yrkades att riksdagen skulle anta det av lagrådet granskade lagförslaget
samt en reservation (vpk) med ett uttalande mot kollektivanslutning till
politiskt parti.

Vid 1986/87 års riksmöte behandlade konstitutionsutskottet tre under den
allmänna motionstiden 1986 väckta motioner i vilka hemställs om lagstiftning
mot kollektivanslutning till politiskt parti. I en gemensam partimotion
(c, fp, m) föreslogs riksdagen anta det lagförslag som i samband med tidigare
riksdagsbehandling granskats av lagrådet.

Under utskottets beredning av motionerna företrädde partisekreteraren
Bo Toresson inför utskottet och redovisade det arbete med att finna nya
former för det samarbete mellan den fackliga rörelsen och socialdemokratin
som pågått sedan flera år tillbaka. Till partikongressen i september 1987
skulle den socialdemokratiska partistyrelsen enhälligt lägga fram ett förslag
om en ändring i det socialdemokratiska partiets stadgar så att medlemskap i
partiet endast skulle kunna grundas på enskild anslutning. En övergång till
enskild anslutning skulle vara genomförd senast den 31 december 1990.

Utskottsmajoriteten (s, vpk) avstyrkte motionerna med hänvisning till
bl. a. att förslag om avskaffande av kollektivanslutningen till det socialdemokratiska
partiet framlagts och att anledning saknades att stifta lag i ärendet. I
ett särskilt yttrande (vpk) uttalades bl. a. att frågan inte i första hand borde
lösas genom lagstiftning utan genom åtgärder från partiernas egen sida. I en
reservation (m, c, fp) tillstyrktes lagstiftning i frågan. I reservationen
uttalades bl. a. att det inte skulle finnas några garantier för att partikongressen
skulle komma att biträda partistyrelsens förslag. Dessutom innebar
partistyrelsens förslag enligt reservationen att en övergång till enskild
anslutning skulle ske under flera år. Kollektivanslutna medlemmar kunde
därför finnas kvar i partiet till år 1991. En lagstiftning mot kollektivanslutning
till politiskt parti var enligt reservationen ofrånkomlig. Även om

KU 1987/88:12

kollektivanslutningen inom det socialdemokratiska partiet skulle komma att
upphöra om några år ansåg reservanterna lagstiftning vara motiverad också
för att förhindra att samma företeelse återkommer i framtiden.

Utskottet

Utskottet behandlar i detta betänkande två under den allmänna motionstiden
1987 väckta motioner i vilka hemställs om lagstiftning mot kollektivanslutning
till politiskt parti. I en av motionerna, 1986/87:K213, har tagits in ett
förslag till lag om formerna för anslutning till politiskt parti. Motionen har
väckts av Olof Johansson (c), Bengt Westerberg (fp) och Carl Bildt (m). I
den andra motionen, 1986/87:K226 av Alf Svensson (c), hemställs att
riksdagen skall hos regeringen begära förslag till lag mot kollektivanslutning
till politiskt parti.

Kravet att riksdagen skall anta en lag mot kollektivanslutning till politiskt
parti omfattas numera av samtliga tre borgerliga partier i riksdagen. Tidigare
under en följd av år har två av dessa partier förordat att riksdagen skall ställa
sig bakom ett kritiskt uttalande mot kollektivanslutningen. Yrkanden av
samma slag som det sistnämnda har väckts också av vänsterpartiet kommunisterna.
Vid ett antal tillfällen fram t.o.m. år 1981 har yrkanden om sådana
kritiska riksdagsuttalanden vunnit bifall vid omröstning i kammaren.

Inom den fackliga rörelsen och socialdemokratin har sedan flera år tillbaka
pågått ett arbete med att finna nya former för samarbetet mellan den fackliga
rörelsen och socialdemokratin. Det har genomförts en försöksverksamhet
med nya samarbetsformer. Vid partikongressen i september 1987 har fattats
ett beslut om en ändring i det socialdemokratiska partiets stadgar så att
medlemskap i partiet endast kan grundas på enskild anslutning. En övergång
till enskild anslutning skall vara genomförd senast den 31 december 1990.

Utskottet får konstatera att beslut om avskaffande av kollektivanslutningen
till det socialdemokratiska partiet nu har fattats och att anledning saknas
att stifta lag i ärendet. En lagstiftning som den föreslagna leder enligt
utskottets mening till negativa verkningar på det föreningsrättsliga området.
Mot bakgrund av dessa förhållanden avstyrker utskottet motionerna.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionerna 1986/87:K213 och K226.

Stockholm den 29 oktober 1987
På konstitutionsutskottets vägnar
Olle Svensson

Närvarande: Olle Svensson (s), Kurt Ove Johansson (s), Birgit Friggebo
(fp), Bertil Fiskesjö (c), Sture Thun (s), Hans Nyhage (m)*, Anita Modin
(s)*, Sören Lekberg (s), Börje Stensson (fp), Elisabeth Fleetwood (m),
Bengt Kindbom (c), Nils Berndtson (vpk), Inger Koch (m), Ove Karlsson (s)
och Catarina Rönnung (s)*.

KU 1987/88:12

*Ej närvarande vid justeringen.

Reservation

KU 1987/88:12

Birgit Friggebo (fp), Bertil Fiskesjö (c), Hans Nyhage (m), Börje Stensson
(fp), Elisabeth Fleetwood (m), Bengt Kindbom (c) och Inger Koch (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 4 börjar med "Kravet att” och
slutar med ”utskottet motionerna” bort ha följande lydelse:

Det är ett grundläggande krav i ett demokratiskt samhälle att varje
människa skall ha rätt att bilda sig en egen uppfattning i politiska frågor. Den
enskilde skall utan att behöva uppge det för andra kunna bestämma vilket
politiskt parti som skall få hans röst i de allmänna valen. Att tillhöra eller stå
utanför ett politiskt parti måste få avgöras av den enskilde genom ett helt fritt
personligt ställningstagande.

Det socialdemokratiska partiet har under en lång tid tillämpat en ordning
enligt vilken partiet som medlemmar antecknar personer som inte själva
uttryckt en vilja att vara partimedlemmar. Flertalet av det socialdemokratiska
partiets medlemmar är på detta sätt kollektivt anslutna. För dem som nås
av information om att de blivit medlemmar finns en möjlighet att reservera
sig och därmed undgå medlemskapet. En reservation innebär dock en
uppenbar risk för att den som reserverar sig därigenom tvingas röja sin
politiska uppfattning. Såväl anslutningsformen som reservationsrätten är
djupt kränkande för den som drabbas av ett beslut om kollektiv anslutning.

Riksdagen har tidigare under en lång följd av år uttalat sitt ogillande av
kollektivanslutningen. Bakom dessa uttalanden har legat ett krav och en
förhoppning om att kollektivanslutningen skulle bringas att upphöra genom
en självsanering inom det socialdemokratiska partiet.

De tidigare riksdagsuttalandena har emellertid inte medfört någon i sak
betydelsefull förändring. Lagstiftning har därför kommit att framstå som den
enda framkomliga vägen.

Den socialdemokratiska partikongressen har i september i år fattat beslut
om en ändring av den kollektiva anslutningen.

Kollektivanslutna medlemmar skall dock finnas kvar i partiet till år 1991.
En lagstiftning mot kollektivanslutning till politiskt parti är enligt utskottets
mening således fortfarande ofrånkomlig enbart av detta skäl.

Innebörden av den socialdemokratiska partikongressens beslut har blivit
oklar genom vad kongressen samtidigt beslutat om s.k. organisationsanslutning
och kollektiv uppbörd av medlemsavgifter. Det finns enligt utskottets
mening all anledning att noga följa utvecklingen och försöka skapa klarhet i
frågan vilken betydelse partikongressens beslut kommer att få i realiteten.

Även om kollektivanslutningen inom det socialdemokratiska partiet skulle
komma att upphöra om några år är en lagstiftning motiverad också för att
förhindra att samma företeelse återkommer i framtiden. Att en lagstiftning
med den föreslagna utformningen inte kränker regeringsformens regler om
föreningsfrihet har klarlagts i samband med tidigare lagrådsgranskning.

Utskottet förordar att riksdagen med tillstyrkande av det i motionerna
framställda kravet om lagstiftning mot kollektivanslutning till politiskt parti
antar det i motion 1986/87:K213 framlagda lagförslaget, dock med den
ändringen att lagen bör träda i kraft den 1 januari 1988.

dels att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

att riksdagen med bifall till motion 1986/87:K233 och med anledning
av motion 1986/87:K226 antar det genom motion 1986/87:K213
framlagda lagförslaget, dock med den ändringen att lagen skall träda i
kraft den 1 januari 1988.

Särskilt yttrande

Nils Berndtson (vpk) anför:

Systemet med kollektivanslutning av fackföreningsmedlemmar till det
socialdemokratiska partiet uppstod i arbetarrörelsens början som ett uttryck
för samhörighet mellan rörelsens fackliga och politiska grenar. Kollektivanslutningen
har dock ständigt stått under debatt inom arbetarrörelsen.
Däremot har det inte varit några delade meningar om vikten av samverkan
mellan fackföreningsrörelse och politiska partier.

Den socialdemokratiska partikongressen har nu beslutat att avskaffa
kollektivanslutningen och att medlemskap i partiet endast skall grundas på
enskild anslutning. Detta beslut svarar mot allt starkare stämningar inom
arbetarrörelsen.

Beslutet svarar också mot riksdagens upprepade uttalanden om att frågan
om kollektivanslutning till politiskt parti inte i första hand bör lösas genom
lagstiftning utan genom åtgärder från partiernas egen sida.

Däremot kan beslutet om organisationsanslutning starkt ifrågasättas. En
facklig organisation skall enligt denna form kunna anslutas till det socialdemokratiska
partiet. Organisationsanslutningen kan komma att skada sammanhållningen
inom fackföreningsrörelsen.

KU 1987/88:12

■