Kulturutskottets betänkande

1987/88:21

om kulturmiljövård (prop. 1987/88:104, prop. 1987/
88:100 bil. 10)

KrU

1987/88:21

Sammanfattning

Kulturmiljövård är en sammanfattande benämning på vården av den av
människan skapade miljön. Begreppet kulturminnesvård avser de särskilda
insatser för delar av kulturarvet som sedan länge har ett, i allmänhet i lag,
preciserat, långtgående skydd.

I proposition 104 preciseras i fem satser målen för den statliga kulturmiljövården.

Huvuddelen av propositionen avser ett lagförslag om kulturminnesvården.

Utskottet tillstyrker med en detaljändring av lagteknisk natur regeringens
förslag till kulturminneslag. I vissa avseenden gör utskottet uttalanden av
betydelse för lagens tillämpning. Lagen skall ersätta lagen om fornminnen,
lagen om byggnadsminnen, lagen om skydd mot utförsel av vissa kulturföremål
samt de särskilda bestämmelserna rörande kyrkor m.m. i kungörelsen
om det offentliga byggnadsväsendet liksom förordningen angående vården
av vissa kyrkliga inventarier. I väsentliga delar bygger den nya lagen på de nu
gällande bestämmelserna. I många hänseenden har dock bestämmelserna
systematiserats på ett annat sätt, förenklats och förtydligats. Den praxis som
utvecklas har i en del fall lagfästs.

Utskottet tillstyrker förslag av regeringen om att fyra områden inom
kulturmiljövården skall utpekas som prioriterade för ökade insatser. Det
gäller åtgärder mot luftföroreningarnas och försurningens skadeverkningar
på miljön, insatser för vård av kulturlandskap och fornlämningar, insatser för
stöd till byggnadsvården samt information och kunskapsuppbyggnad om
kulturmiljön. Regeringens förslag till medelsanvisning på kulturmiljöområdet
för nästa budgetår tillstyrks.

Med anledning av motioner gör utskottet uttalanden - av betydelse bl.a.
för regeringens budgetarbete avseende budgetåret 1989/90 - om vikten av
satsningar på byggnadsvård och fornvård.

Vid betänkandet har fogats 16 reservationer.

Propositionerna

Regeringen har i proposition 1987/88:104 (utbildningsdepartementet) föreslagit
riksdagen att

dels anta i propositionen framlagda förslag till

1. lag om kulturminnen m.m., 1

2. lag om ändring i lagen (1918:163) med vissa bestämmelser om sjöfynd.

1 Riksdagen 1987188.13 sami. Nr 21

3. lag om ändring i lagen (1984:983) om ensamrätt till bärgning,

4. lag om ändring i väglagen (1971:948),

5. lag om ändring i fastighetstaxeringslagen (1979:1152),

6. lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10),

7. lag om ändring i lagen (1963:537) om gravrätt m.m.,

dels godkänna de riktlinjer för den statliga kulturmiljövården som har
förordats i propositionen när det gäller

1. insatser för att begränsa luftföroreningarnas och försurningens skadeverkningar
på kulturmiljön,

2. insatser för vården av kulturlandskap och fornlämningar,

3. insatser inom byggnadsvården,

4. insatser för information och kunskapsuppbyggnad inom kulturmiljövården,

5. de centrala museernas uppgifter i kulturmiljövården,

dels till Riksantikvarieämbetet:Förvaltningskostnader för budgetåret 1988/
89 anvisa ett förslagsanslag av 59 440 000 kr.,

dels till Kulturmiljövård för budgetåret 1988/89 anvisa ett reservationsanslag
av 45 095 000 kr.

Lagförslagen, vilka lagts fram efter hörande av lagrådet, har intagits i bilaga 1
till betänkandet.

Regeringen har i proposition 1987/88:100 bil. 10 under punkt F 33 (s.
419-420) föreslagit riksdagen att till Riksantikvarieämbetet: Uppdragsverksamhet
för budgetåret 1988/89 anvisa ett förslagsanslag av 1 000 kr.

Motionerna

Motioner som väckts under den allmänna motionstiden 1988

1987/88:Kr209 av Siw Persson och Kjell-Arne Welin (fp) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag om en ändring av fornminneslagen så
att den kan tillämpas till att skydda under mark dolda fasta fornlämningar
som hotas av pågående markanvändning.

1987/88:Kr214 av Olle Svensson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av
resurser för vård av värdefulla miljöer.

1987/88:Kr222 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

11. att riksdagen till Kulturminnesvård (F 32) för budgetåret 1988/89
anvisar 10 milj. kr. utöver vad som följer av propositionen,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av en speciallagstiftning för att hålla samman kulturmiljöer.

1987/88:Kr230 av Ingela Mårtensson m.fl. (fp) vari yrkas att riksdagen begär
att regeringen ger riksantikvarieämbetet i uppdrag att avsätta medel i

KrU 1987/88:21

budgeten för 1989/90 för kulturvårdande insatser i Göteborg i enlighet med KrU 1987/88:21
motionen.

1987/88:Kr238 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om arkeologiska undersökningar.

1987/88: Kr283 av Sten Svensson och Görel Bohlin (m) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag till nya riktlinjer för arkeologiska
utgrävningar i enlighet med vad som anförts i motionen.

1987/88:Kr284 av Yvonne Sandberg-Fries (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om etablering av ett
regionkontor för decentraliserad fornminnesinventering i Karlskrona.

1987/88:Kr285 av Åke Wictorsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för att bevara
och för framtiden säkra AB Phytagoras i Norrtälje som industrimuseum.

1987/88: Kr328 av Karl-Anders Petersson (c) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär att ett regionkontor för decentraliserad fornminnesinventering
etableras i Karlskrona.

Motiveringen återfinns i motion 1987/88 :A487.

1987/88:Kr418 av Göthe Knutson m.fl. (m,fp) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av medel för renoveringar av kulturminnesvärda
byggnader och anläggningar.

Motiveringen återfinns i motion 1987/88:Jo259.

Motioner som väckts med anledning av proposition
1987/88:104

1987/88:Kr3 av Ingrid Sundberg m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att i lag om kulturminnen inta en bestämmelse
som ger möjlighet till samrådsförfarande mellan länsstyrelse och ägare av
mark inom viktiga kulturmiljöer i enlighet med vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen beslutar att i lag om kulturminnen inta bestämmelser
gällande ersättning till ägare av mark och byggnader i enlighet med vad som
anförts i motionen samt beslutar om motsvarande konsekvensändringar i
andra berörda lagar,

3. att riksdagen beslutar att i lag om kulturminnen beträffande undersökning
av en fornlämning inta en bestämmelse om åtskillnad mellan större och
mindre företag i enlighet med vad som anförts i motionen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om mer generösa hittelöner,

5. att riksdagen beslutar att länsstyrelses beslut gällande kostnadsansvar
för arbetsföretag som berör fast fornlämning skall kunna bli föremål för
domstolsprövning i enlighet med vad som anförts i motionen,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts under rubriken ”överklagande” beträffande arkeologiska undersökningar,

7. att riksdagen beslutar att i lag om kulturminnen reglera även skyddet för
byggnader i statlig ägo i enlighet med vad som anförts i motionen,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om anmälningsplikt inför åtgärder med vissa byggnader som inte är
byggnadsminnen men som kan komma i fråga som sådana,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ersättning till byggnads ägare i samband med byggnadsminnesförklaring,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utnyttjande av kyrkofonden,

11. att riksdagen hos regeringen begär att utvärdering skall ske av
tillämpningen av lagen (1985:1104) om skydd mot utförsel av vissa äldre
kulturföremål,

12. att riksdagen till F 32. Kulturmiljövård för budgetåret 1988/89 anvisar
ett reservationsanslag av 50 095 000 kr.

1987/88:Kr4 av Gullan Lindblad (m) vari yrkas att riksdagen beslutar att 3
kap. 19 § sista stycket förslaget till lag om kulturminnen m.m. skall utgå.

1987/88:Kr5 av Gullan Lindblad och Göthe Knutson (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om behovet av en ökning av anslaget till kulturminnesvård
med minst 10 milj. kr. för vård av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse för
nästföljande budgetår,

2. att riksdagen beslutar att ordet ”synnerligen” i lagförslagets 3 kap. 1 §
utgår,

3. att riksdagen beslutar att handläggningen av bidragen till kulturmiljövård
i ökad utsträckning decentraliseras till länsstyrelserna.

1987/88:Kr6 av Karl Boo m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära utredning och förslag till
skydd för dels övertaliga kyrkobyggnader, dels prästgårdar som del av en
samlad miljö i enlighet med vad som anges i motionen,

2. att riksdagen antar sådan lydelse av 5 kap. 9 § i den föreslagna
kulturminneslagen att samråd med regionala kulturvårdande organ föreskrivs,
när utförseln gäller föremål med påtaglig anknytning till viss ort eller
visst landskap,

3. att riksdagen beslutar ge regeringen till känna vad som i motionen anförs
rörande betydelsen av regional kompetensuppbyggnad.

1987/88:Kr7 av Stig Bertilsson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad som i motionen anförts beträffande behovet av
statliga medel till stöd åt bevarande av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse.

1987/88:Kr8 av Christer Nilsson (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om behovet av resurser för vård av kulturhistoriskt
värdefull bebyggelse,

KrU 1987/88:21

2. att riksdagen beslutar att ordet ”synnerligen” i lagförslagets 3 kap. 1 §
skall utgå,

3. att riksdagen uttalar sig för att handläggningen av byggnadsvårdsärendena
i ökad utsträckning decentraliseras.

1987/88:Kr9 av Jan-Erik Wikström m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om den fortsatta utbyggnaden av forn- och kulturlandskapsvården
och av byggnadsvården,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ansvaret för information om kulturmiljövården,

3. att riksdagen beslutar att i Lag om kulturminnen m.m. 5 kap. 4 § punkt 2
ersätta orden ”oavsett värde” med orden ”med ett värde över 1 000 kr.”,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om lägre mervärdeskatt vid införsel av kulturföremål.

1987/88:KrlO av Bo Finnkvist m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om behovet av resurser för vård av kulturhistoriskt
värdefull bebyggelse,

2. att riksdagen uttalar sig för att handläggningen av bidrag till kulturmiljövård
i ökad utsträckning decentraliseras,

3. att riksdagen beslutar att ordet ”synnerligen” i lagförslagets 3 kap. 1 §
skall utgå,

4. att riksdagen beslutar att lagförslagets 3 kap. 13 § ändras så att det av
lagtexten klart framgår att ersättning grundas på den markanvändning som
gäller när frågan om byggnadsminnesförklaring väcks,

5. att riksdagen beslutar att i lagförslagets 3 kap. 19 § stycket: ”Länsstyrelsens
beslut enligt 4 § att inte förklara en byggnad för byggnadsminne får
överklagas endast av riksantikvarieämbetet” skall utgå.

1987/88:Krl 1 av Per Olof Håkansson (s) och Gunnel Jonäng (c) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen
anförts om behovet av att skapa enny bas för ett långsiktigt fornvårdsarbete.

1987/88:Krl2 av Görel Bohlin (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär utredning om reducerad skatt vid gåvor för att rädda kulturarvet i
enlighet med vad som i motionen anförts.

1987/88:Krl3 av Marianne Karlsson (c) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att ordet ”synnerligen” i lagförslagets 3 kap. 1 §
skall utgå,

2. att riksdagen beslutar höja anslaget Kulturminnesvård, för vård av
kulturhistoriskt värdefull bebyggelse, till ett rimligare belopp i enlighet med
vad som anförts i motionen,

3. att riksdagen som sin mening uttalar att handläggningen av byggnadsvårdsärenden
i ökad utsträckning bör decentraliseras.

1987/88:Krl4 av Gunhild Bolander och Gunnel Jonäng (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i

KrU 1987/88:21

motionen anförs om behovet av en kraftig uppräkning av byggnadsvårdsanslaget
för att propositionens målsättning skall kunna förverkligas,

2. att riksdagen som sin mening uttalar att handläggningen av byggnadsvårdsärenden
i ökad utsträckning bör decentraliseras till länen.

1987/88:Krl5 av Göthe Knutson och Gullan Lindblad (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om att stödsystemet inom jord- och skogsbruksnäringen ges
en utformning så att kulturlandskapets öppna karaktär kan bibehållas,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om att en skattereduktion skall kunna utgå för genomförda
vårdåtgärder för att kunna bibehålla det öppna landskapet på den egna
fastigheten,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om att i samband med fastighetstaxeringen en sänkning görs
av taxeringsvärdet för fastigheter som hyser fornlämningar, kulturhistoriskt
värdefull begyggelse eller intressanta kulturlandskapsavsnitt.

1987/88:Krl6 av Jan Hyttring (c) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad
som anförs i motionen om decentralisering av beslut om bidrag till bl.a.
byggnadsminnesvård,

2. att riksdagen beslutar att 3 kap. 13 § andra stycket sista meningen
förslaget till lag om kulturminnen m.m. skall få det innehåll som anges i
motionen,

3. att riksdagen beslutar att avslå den i 3 kap. 19 § andra stycket förslaget
till lag om kulturminnen m.m. föreslagna begränsningen i fråga om rätten att
överklaga vissa beslut.

Ärendets beredning

Utskottet har i ärendet inhämtat yttrande från skatteutskottet (SkU 1987/
88:7 y). Yttrandet fogas vid betänkandet som bilaga 4.

Skrivelser har inkommit från Pythagoras vänner och Svenska föreningen
för byggnadsvård.

Utskottet har uppvaktats av företrädare för länsmuseernas samarbetsråd
som också har överlämnat en skrivelse.

Utskottet

Propositionens huvudsakliga innehåll m.m.

I propositionen formuleras mål för den statliga kulturmiljövården.

Vidare föreslås en samlad reglering i lag av kulturminnesvården såvitt
gäller fornminnen, byggnadsminnen, kyrkliga kulturminnen och utförsel av
äldre kulturföremål. Den nya lagen avses ersätta lagen om fornminnen, lagen
om byggnadsminnen, lagen om skydd mot utförsel av vissa äldre kulturföremål
samt de särskilda bestämmelserna rörande kyrkor m.m. i kungörelsen
om det offentliga byggnadsväsende liksom förordningen angående vården

KrU 1987/88:21

av vissa kyrkliga inventarier. I väsentliga delar bygger den nya lagen på de nu
gällande bestämmelserna. I många hänseenden har dock bestämmelserna
systematiserats på ett annat sätt, förenklats och förtydligats. Den praxis som
utvecklats har i en del fall lagfästs. Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1
januari 1989.

I propositionen utpekas fyra områden inom kulturmiljövården som
prioriterade för ökade insatser. Det gäller åtgärder mot luftföroreningarnas
och försurningens skadeverkningar på kulturmiljön, insatser för vård av
kulturlandskap och fornlämningar, insatser för stöd till byggnadsvården samt
information och kunskapsuppbyggnad om kulturmiljön. Även de centrala
museernas uppgifter i kulturmiljövården behandlas.

Slutligen läggs fram förslag till medelsanvisning under riksantikvarieämbetets
(RAÄ) förvaltningsanslag och till kulturmiljövård för nästa budgetår.
Utskottet behandlar i sammanhanget även budgetpropositionen, såvitt däri
föreslås medelsanvisning till RAÄ:s uppdragsverksamhet.

Kulturmiljövårdens mål och inriktning

Sorn framhålls i propositionen är det en viktig nationell angelägenhet att
skydda och vårda kulturarvet i vår byggda och odlade miljö. Frågan om hur vi
bör ta till vara kulturarvet tilldrar sig i dag en ökande uppmärksamhet.
Utvecklingen har ställt kulturminnesvården inför nya uppgifter, och synen på
vad en god kulturminnesvård måste omfatta har vidgats och fördjupats.

I propositionen används uttrycket kulturmiljövård som en sammanfattande
benämning för vården av den av människan skapade miljön. Begreppet
kulturminnesvård avser de särskilda insatser för delar av kulturarvet som
sedan länge har ett i allmänhet i lag preciserat långtgående skydd, exempelvis
fornminnen samt profana och kyrkliga byggnadsminnen.

Utskottet ansluter sig till vad som anförs i propositionen om att de
kulturkvaliteter som alltid finns i den byggda eller odlade miljön bör lyftas
fram och tas till vara som en tillgång för dem som bor, lever och vistas här.
Målen för kulturmiljön anges i propositionen i följande fem satser, vilka
utvecklas närmare.

- Kulturmiljövården skall bevara och levandegöra kulturarvet

- Kulturmiljövården skall syfta till kontinuitet i utvecklingen av den yttre
miljön

- Kulturmiljövården skall främja den lokala kulturella identiteten

- Kulturmiljövården skall möta hoten mot kulturmiljön

- Kulturmiljövården skall bidra till att öka medvetenheten om estetiska
värden och historiska sammanhang

Utskottet vill framhålla att de sålunda formulerade målen synes vara väl
ägnade att läggas till grund för det framtida kulturmiljöarbetet.

Utskottet vilt i detta sammanhang särskilt hänvisa till vad som anförs i
propositionen i anslutning till det sist redovisade målet (prop. s. 30). En
förutsättning för att kulturmiljövården skall bli framgångsrik är att den har
stöd i den allmänna opinionen och av den enskilde medborgaren uppfattas
som angelägen och meningsfull, uttalas det i propositionen. Önskemålet är
naturligtvis, anser utskottet, att det utvecklas ett bredare engagemang hos

KrU 1987/88:21

medborgarna för att värna kulturmiljön. Som framhålls i propositionen
förutsätter ett starkt gehör för kulturmiljövården ett lokalt engagemang och
en fortlöpande diskussion om verksamhetens innehåll. Folkbildningen,
hembygdsföreningarna och lokala miljögrupper har här en viktig roll som
kunskapsförmedlare och opinionsbildare.

Utskottet anser att det synsätt som präglar propositionen och de konkreta
förslag som läggs fram i denna är ägnade att starkt bidra till att främja
kulturmiljövården.

I överensstämmelse med vad som anförs i propositionen, då kulturministern
tar ställning till prioriterade insatsområden inom kulturmiljövården
(prop. s. 121), måste kulturvärdena tas till vara som en av de grundläggande
resurserna i arbetet för att utveckla en rik och stimulerande lokal miljö.

Som utskottet ytterligare kommer att beröra i anslutning till frågan om
prioriterade insatser, får kulturmiljövården inte betraktas som en angelägenhet
som uteslutande ankommer på de statliga eller kommunala organ som
genom lagstiftning eller i annan ordning har ålagts särskilda uppgifter på
området; exempelvis kan byggnadsminnesvården ställa stora krav på myndigheter
eller affärsdrivande verk som har stora fastighetsinnehav. På central
nivå är det inte endast insatser inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde
som erfordras. Sålunda berörs även bl.a. jordbruksdepartementet,
miljö- och energidepartementet och kommunikationsdepartementet.
Det är viktigt att de insatser som görs även i framtiden kan förstärkas genom
en fortsatt samordning av tillgängliga resurser.

Utskottet har tidigare gjort uttalanden av innehåll att kulturmiljövården
måste ges en lika hög prioritet som andra miljöinsatser. Dessa uttalanden står
fast. I senare avsnitt tar utskottet ställning till behovet av ökade ekonomiska
resurser för kulturmiljövården.

Förslaget till lagom kulturminnen m.m.

De regler som nu gäller om kulturminnesvården har tillkommit under olika
tider. De författningar som innehåller reglerna är inte enhetligt uppbyggda.
Under årens lopp har det vuxit upp en omfattande praxis som kompletterat
eller fyllt ut regelinnehållet. I det i propositionen framlagda förslaget till lag
om kulturminnen m.m. (kulturminneslagen) har föreslagits en samlad
reglering av alla de regler som gäller för vården av fornminnen, byggnadsminnen
och kyrkliga kulturminnen samt för skydd mot utförsel av vissa äldre
kulturföremål. I vissa avseenden föreslås genom regler i lagförslaget att
rådande praxis lagfästs.

Utskottet tillstyrker att på sätt föreslagits en samlad reglering av rättsområdet
kommer till stånd. I det följande tar utskottet upp till närmare
diskussion främst de avsnitt i regeringsförslaget, där ändringsförslag aktualiserats
motionsvägen.

Ansvaret för kulturmiljövården

Det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda vår kulturmiljö.
Ansvaret för detta delas av alla.

Dessa båda meningar föreslås inleda den nya lagen. Utskottet tillstyrker

KrU 1987/88:21

att så sker. Den helt övervägande delen av lagen, kap. 2-5, föreslås innehålla
preciserade bestämmelser om särskilda delar av kulturarvet, nämligen den
del av kulturmiljövården som kallas kulturminnesvård. Lagen föreslås därför
få sitt namn med utgångspunkt häri. De inledande bestämmelserna tar alltså
sikte på det bredare begreppet kulturmiljövård, vilket närmare preciserats i
de riktlinjer för kulturmiljövårdens arbete som angetts i propositionen.

Utskottet anser det angeläget att i detta sammanhang framhålla följande. I
propositionen begränsar sig kulturministern i sin föredragning till de
materiella förändringarna i kulturminneslagen i förhållande till de äldre
författningar den föreslås ersätta. Han anför emellertid också att i den mån
det i förarbeten till äldre lagar talas om hänsyn till kulturminnesvårdens
intresse bör detta som regel förstås som syftande på det bredare begreppet,
kulturmiljövård. Den omständigheten att en äldre bestämmelse överförs till
kulturminneslagen utan närmare kommentar utesluter således inte att
bestämmelsen får ett annat innehåll då den fogas in i i den nya lagen. Det är
därför nödvändigt att utöver den tidigare lagens förarbeten beakta särskilt
innehållet i de övergripande avsnitten i den här behandlade propositionen.

I propositionen framhålls att det i vårt land sedan länge är hävdvunnet att
det är ansvars- och hänsynstagandet från de enskilda ägarna, brukarna och
användarna av mark, byggnader och anläggningar som utgör grund och
förutsättning för tillvaratagandet av kulturmiljövärdena. Kulturministern
har funnit det angeläget att detta förhållande avspeglas i inledningsbestämmelserna.
Han uttalar sig i sammanhanget även om kommunernas och
statens ansvar för kulturmiljövården (prop. s. 33).

Utskottet har inte något att erinra mot uttalandena och tillstyrker även att
det i den inledande paragrafen i lagen - utöver vad som ovan angetts - skall
tas in bestämmelser om att såväl enskilda som myndigheter skall visa hänsyn
och aktsamhet mot kulturmiljön och att den som planerar eller utför ett
arbete skall se till att skador på kulturmiljön såvitt möjligt undviks eller
begränsas.

Enligt 86 § byggnadslagen fanns en möjlighet för länsstyrelsen att förordna
om förbud att utan särskilt tillstånd företa nybyggnad inom kulturhistoriskt
värdefulla områden. Denna möjlighet har försvunnit genom plan- och
byggnadslagen (PBL). Bestämmelsen i nämnda paragraf fungerade i praktiken
främst som ett instrument för samråd med dem som önskat bygga i
områdena.

I motion Kr3 (m) föreslås att en motsvarighet till bestämmelsen i byggnadslagen
tas in i kulturminneslagen (yrkande 1). Motionärerna hänvisar bl.a. till
att vissa remissinstanser påtalat behovet av en sådan bestämmelse.

I enlighet med vad kulturministern anför finns det i och för sig flera skäl
som talar för en sådan bestämmelse i kulturminneslagen. Det är t.ex.
angeläget att länsstyrelsens uppfattning om bl.a. bebyggelseutvecklingen i
förhållande till kulturminnesvårdens riksintressen kanaliseras vidare till och
tjänar som vägledning för fastighetsägarna. Som kulturministern också
framhåller är det emellertid enligt PBL i första hand en uppgift för
kommunen att styra bebyggelseutvecklingen på ett sådant sätt att kulturminnesvårdens
intressen tillgodoses. Det är därför naturligt att erfarenheter av
PBL:s tillämpning först vinns innan närmare överväganden görs om behovet

KrU 1987/88:21

av bestämmelser också i kulturminneslagen till stöd för detta arbete, anför
han slutligen. Utskottet instämmer i denna bedömning. Detta innebär att
motionen avstyrks i här aktuell del.

Föreningen Sveriges landsantikvarier har föreslagit att länsmuseernas
uppgifter inom den statliga kulturminnesvården skall avspeglas i en bestämmelse
härom. Utskottet anser att, med hänsyn till länsmuseernas betydelse
för kulturmiljövården, det kan framstå som väl motiverat med en sådan
bestämmelse. Länsmuseerna har nämligen ett stort ansvar och en viktig
uppgift att fylla för kulturminnesvården på regional nivå. Utskottet, som i ett
senare avsnitt kommer att i vissa avseenden närmare beröra detta ansvar och
denna uppgift, ansluter sig emellertid till den bedömning som görs i
propositionen (s. 34) och som innebär att regler om samverkan mellan
länsstyrelserna och exempelvis länsmuseerna kommer till uttryck i verkställighetsföreskrifterna
till lagen.

Fornminnen

Allmänt om regleringen av fornminnesvården. Fasta fornlämningar och
fornfynd - grundläggande bestämmelser

Utskottet tillstyrker att det i 2 kap. kulturminneslagen tas in bestämmelser
om fornminnesvården, vilka ersätter bestämmelserna i lagen (1942:350) om
fornminnen. Utskottet tillstyrker också att de grundläggande principerna för
vilka typer av lämningar som är fasta fornlämningar inte ändras. Även i
övrigt ansluter sig utskottet till propositionen, såvitt avser 2 kap. 1-5 §§ i
lagförslaget (se prop. s. 34, 71, 104 och 114).

Skydd, vård och undersökning av fast fornlämning och plats där fornfynd
påträffats.

Bestämmelser i det avseende som anges i rubriken föreslås bli intagna i 2 kap.
6-9 §§ kulturminneslagen (se prop. s. 37, 75, 105 och 115).

I 6 § anges det grundläggande skyddet som - direkt på grund av lagen -alltid skall gälla för en fornlämning. I de följande paragraferna tas upp
bestämmelser om de befogenheter med fornlämningar som tillkommer RAÄ
och länsstyrelserna.

Med anledning av motionskrav finns det skäl att här mera i detalj redovisa
vissa delar av innehållet i förslaget till lydelse av 9 §. Länsstyrelsen får
meddela särskilda föreskrifter till sky dd för en fast fornlämning. Föreskrifterna
får även meddelas för område som inte hör till fornlämningen under
förutsättning att pågående användning av marken härigenom inte försvåras
avsevärt.

Då det gäller föreskrifter av sistnämnda slag - dvs. i fråga om den miljö
som omger en fornlämning och det tillhörande fornlämningsområdet (se 2
kap. 2 §) - tas i propositionen upp en diskussion om bl.a. vilka restriktioner
som bestämmelserna i 9 § bör ge utrymme för. Diskussionen rör särskilt
frågan om det skall vara tillåtet att reglera betestrycket och utfärda förbud
mot djupplöjning, när marken i fråga används för jordbruksändamål.

Utskottet anser sig i detta hänseende kunna biträda det ställningstagande

KrU 1987/88:21

som kommer till uttryck vid anmälan av lagrådsyttrandet (prop. s. 115).
Kulturministern anför:

För egen del vill jag anlägga följande synpunkter. Sådana föreskrifter som de
nämnda kan sannolikt anses avsevärt försvåra en pågående markanvändning,
om de avser mer omfattande arealer. Något sådant bör det dock inte bli
fråga om när det gäller områden som inte hör till själva fornlämningen (jfr. 2
§). Vad det är fråga om är föreskrifter till skydd för en fornlämning. Mer
omfattande restriktioner bör då naturligen begränsas till ett område närmast
det som hör till själva fornlämningen. Till en del torde sådana föreskrifter
kunna komma att konkretisera det skydd för fornlämningar som gäller direkt
på grund av lagen och som alla är skyldiga att respektera. Enligt min mening
bör från skyddssynpunkt befogade restriktioner i t.ex. betestryck och
djupplöjning i området alldeles intill en känd fornlämning knappast generellt
kunna anses medföra att markanvändningen försvåras väsentligt utöver det
hinder som uppkommit genom själva fornlämningen. Att fornlämningen i sig
kan omfatta ett stort område är en annan sak.

Länsstyrelsens beslut om skyddsföreskrifter skall enligt förslaget kunna
överklagas till kammarrätt. Jag anser att det bör kunna överlämnas till
rättspraxis att mer konkret bestämma vad som skall anses medföra en
väsentligt försvårad markanvändning.

Med utgångspunkt i förhållandena i visst område i Skåne tas i motion Kr209
(fp) upp frågan om skyddet för fornlämningar som saknar synliga märken
ovan jord och som kan förstöras av de moderna jord- och skogsbruksmaskinerna.
Motionärerna pekar särskilt på att plöjningen blir allt djupare och att
fornlämningar av angivet slag förekommer främst inom de fornlämningsrika
fullåkersbygderna, där intensiv odling under långa tider utplånat de synliga
märkena efter fornlämningar, som främst består av förhistoriska bosättningslämningar
och gravar.

Utskottet behandlade utförligt en liknande motion förra året. I sitt av
riksdagen godkända betänkande KrU 1986/87:15 vitsordade utskottet att
motionärerna tagit upp en fråga som måste betraktas som ett allvarligt
bekymmer för fornminnesvården i södra Sverige. Liksom förra året syftar det
nu aktuella motionskravet - vilket framställdes under den allmänna motionstiden
- till en lagändring av innehåll att en styrning av markutnyttjandet
skulle kunna ske så att mark med fornlämningar skulle få hävdas som
betesmark och inte som jordbruksmark.

Utskottet vill inledningsvis erinra om att utskottet förra året hänvisade till
att det i praktiken tillämpas en ordning, där RAÄ bekostar undersökning och
borttagning av fornlämningar som framkommit under odling. Man avgör
därvid från fall till fall när en sådan undersökning kan ge ett försvarbart
utfall. Ofta kan kan det dock i fullåkersbygderna vara fråga om mycket stora
arealer, där det inte är möjligt att göra annat än punktvisa insatser. Utskottet
vill för sin del framhålla angelägenheten av att rimliga resurser kan avsättas
för insatser av angivet slag. Det problem som tas upp i motionen exemplifierar
således behovet av ökade resurser till kulturminnesvården. Detta är en
fråga som behandlas i ett senare avsnitt.

Utskottet vill vidare anföra följande. Det förslag till kulturminneslag som
regeringen lagt fram ger - liksom fornminneslagen - goda möjligheter till
skydd av fornlämning vid pågående markanvändning. Som framgår av den

KrU 1987/88:21

tidigare redovisningen finns det utrymme för att genom ordningsföreskrifter
reglera bl.a. djupplöjning i ett område kring en kändfornlämning. Enligt den
föreslagna lydelsen av 2 kap. 10 § kulturminneslagen skall vidare, om en
fornlämning påträffas under grävning eller annat arbete, detta omedelbart
avbrytas till den del fornlämningen berörs.

Utskottet anser i enlighet med det anförda att de föreslagna bestämmelserna
i kulturminneslagen - liksom motsvarande bestämmelser i fornminneslagen
- ger ett bra skydd i det hänseende som tas upp i motionen. Denna bör
inte föranleda någon riksdagens åtgärd. Utskottet förutsätter att RAÄ följer
den i motionen aktualiserade frågan och - om det bedöms erforderligt - i
samråd med lantbruksstyrelsen utarbetar erforderliga råd till länsstyrelserna
och lantbruksnämnderna.

Som framgår av det föregående får länsstyrelsens föreskrifter i fråga om
område utanför ett fornlämningsområde meddelas endast om pågående
markanvänding härigenom inte avsevärt försvåras. Det föreslås inte några
bestämmelser om ersättning för de restriktioner i fråga om markanvänding
som sådana ordningsföreskrifter innebär.

I motion Kr3 (m) uttalas att - som framhållits av moderata samlingspartiet
i samband med behandlingen av PBL - markägare i princip skall hållas
skadeslös vid ingrepp i äganderätten. Även ingrepp i pågående markanvändning
skall därför ersättas, anser motionärerna. De yrkar att en
bestämmelse härom tas in i kulturminneslagen och att riksdagen skall göra
motsvarande konsekvensändringar i andra berörda lagar (yrkande 2).

De bestämmelser som föreslås i propositionen i fråga om kulturminneslagen
i här aktuellt avseende har i allt väsentligt samma innehåll som
motsvarande bestämmelser i den nuvarande fornminneslagen. Principen i
denna bör bibehållas. Utskottet anser det inte motiverat att föreslå en sådan
ersättningsrätt som föreslås i motionen. Utskottet, som i det följande
kommer att ta upp olika frågor om ersättningsrätt vid arkeologiska undersökningar,
vill här också erinra om att rätten för länsstyrelsen att meddela
föreskrifter i ovan angivna hänseende har en motsvarighet i 26 § naturvårdslagen,
vari regleras skyldigheten att tåla föreskrifter för naturreservat utan
ersättning för markägare.

Ingrepp i fast fornlämning

Då det gäller ingrepp i fast fornlämning föreslås i propositionen att, liksom
enligt fornminneslagen, utgångspunkten bör vara att tillstånd till sådant
ingrepp får ges bara om det vid en noggrann intresseavvägning kan anses
finnas skäl för ingrepp som är mycket tunga i förhållande till fornlämningens
betydelse. Varje ingrepp bör begränsas så mycket som möjligt.

Vissa materiella ändringar i förhållande till fornminneslagen föreslås i
propositionen. Avsikten är att lagtexten tydligt skall reglera och avspegla den
handläggning av tillståndsärenden som reellt förutsätts.

Bestämmelserna innebär sammanfattningsvis följande. Länsstyrelsen är
tillståndsmyndighet. Denna skall göra en sådan prövning som angetts ovan.
Som villkor för tillstånd får vidare ställas krav på att företagaren bekostar
dokumentation av fornlämningen eller särskilda åtgärder för att bevara den.

KrU 1987/88:21

Den som planerar ett arbetsföretag bör i god tid ta reda på om någon fast
fornlämning, efter vad som är känt, berörs av företaget. Vid större
markexploateringar skall den exploaterande bekosta en särskild utredning,
om en sådan är befogad för att ta reda på om någon fornlämning, känd eller
dittills okänd, kan beröras av företaget. Innan länsstyrelsen beslutar om
tillstånd till och villkor för ingrepp i en fast fornlämning skall länsstyrelsen ha
möjlighet att på företagarens bekostnad göra en arkeologisk förundersökning
av fornlämningen för att få ett tillfredsställande beslutsunderlag.
Länsstyrelsen bör, så långt det är möjligt, kostnadsberäkna sådana särskilda
åtgärder som ställs som villkor för tillstånd. Denna beräkning skall ha
betydelse för företagarens kostnadsansvar. De omständigheter som medför
att företagaren - i motsats till normalfallet - inte skall ha ansvar för
arkeologiska undersökningskostnader eller motsvarande åtgärder, anges i
lagen. Det sistnämnda innebär att lagen inte föreslås innehålla någon
motsvarighet till den obillighetsregel om befrielse från kostnadsansvar för
exploatörer i vissa fall som nu finns och som varit föremål för tolkning av
högsta domstolen i det s.k. Kransenmålet från Uppsala (NJA 1982 s. 547).
Tolkningen innebär att regeln ger ett mycket begränsat utrymme för befrielse
från kostnadsansvar för en markexploatör.

I den under allmänna motionstiden väckta motionen Kr283 (m) tas till
utgångspunkt för yrkandet de höga kostnaderna för arkeologiska utgrävningar
som drabbar exploatörer vid byggföretag i Sigtuna, Skara, Visby och andra
städer med medeltida stadskärnor. Det är i sista hand de blivande hyresgästerna
som drabbas av kostnaderna, framhåller motionärerna. De anser att
statsmakterna skall låta utarbeta nya riktlinjer för arkeologiska utgrävningar
som syftar till att begränsa verksamhetens totala omfattning. En precisering
bör ske av vad som i framtiden skall anses vara av riksintresse, och staten bör
ensam svara för kostnaderna, när detta riksintresse skall hävdas genom en
arkeologisk utgrävning. Det får i ökad utsträckning överlåtas till kommande
generationer att svara för de utgrävningar som med hänsyn till de samhällsekonomiska
konsekvenserna inte kan komma till stånd under de närmaste
åren. Motionärerna anför ytterligare synpunkter i ämnet. Utskottet hänvisar
även till motionsmotiveringen.

Utskottet vill forsin del anföra följande. Som utskottet framhöll förra året,
då en motion med likartat innehåll behandlades, synes förslaget om riktlinjer
med det innehåll som ovan redovisats stå i strid med såväl de principer som
den nuvarande fornminneslagen bygger på som de förslag som arkeologiutredningen
lagt fram och som fått stöd av det stora flertalet remissinstanser
(KrU 1986/87:15 s. 7). Riksdagen uttalade år 1979, då översynen av
fornminneslagen initierades, att någon saklig försämring av skyddet för
fornlämningar inte borde komma i fråga. De förslag som läggs fram i
propositionen tillgodoser enligt utskottets mening riksdagens önskemål. Ett
bifall till motionsförslaget skulle däremot kunna leda till en försämring av
skyddet för fornlämningar. Som kulturministern framhöll i budgetpropositionen
1987 (bil. 10 s. 388) skulle ett väsentligt utökat kostnadsansvar också
resultera i en ökad statlig planering och styrning av den arkeologiska
undersökningsverksamheten och därmed påverka kommunernas och exploatörernas
planering. Utskottet vill liksom förra året uttala sin anslutning till

KrU 1987/88:21

vad arkeologiutredningen anfört av innehåll att det är ett nationellt intresse
att bevara fornlämningarna, medan det alllmänt sett inte är något riksintresse
att låta ta bort dem. Den för vars skull fornlämningen måste avlägsnas bör
därför bekosta den arkeologiska undersökningen.

Det sagda leder till slutsatsen att riksdagen bör godta de principer på vilka
regeringens lagförslag bygger i här aktuell del. Det finns därför inte
anledning att begära förslag till nya riktlinjer för arkeologiska utgrävningar.
Motion Kr283 avstyrks. Med anledning av vad som anförs i motionen vill
utskottet framhålla att utskottet i det följande behandlar vissa frågor som rör
bl.a. möjligheterna att begränsa exploatörernas kostnader i här aktuellt
avseende.

Den arkeologiska undersökningsverksamheten i samband med exploateringar
utförs i flertalet fall av riksantikvarieämbetet, som har en särskild
uppdragsenhet (UV) med regionala kontor ute i landet. Även vissa regionala
och kommunala museer utför arkeologiska uppdrag.

I motion Kr3 (m) förordas att även andra institutioner med vetenskaplig
kompetens - i Sverige och utlandet - bör få möjlighet att komma in med
anbud då en undersökning är aktuell. Detta skulle bl.a. innebära en värdefull
kostnadspress på undersökningen, menar motionärerna. I motion Kr238 (m)
framställs ett likartat krav.

Utskottet vill liksom förra året framhålla att det inte finns något som
hindrar att även andra institutioner än de som nu i allmänhet utför
arkeologiska undersökningar utnyttjas för ändamålet. Även universitetsinstitutionerna
gör undersökningar, men universiteten saknar en särskild
organisation för att kunna åta sig uppdragsverksamhet.

I motion Kr3 tas även upp en rad frågor som - i likhet med synpunkter som
anförs i den ovan behandlade motionen Kr283 - avser möjligheterna att
begränsa undersökningskostnaderna för arbetsföretagen utan att staten
drabbas av någon motsvarande kostnadsökning. I såväl denna motion som
motion Kr238 förordas ökade möjligheter till ekonomiskt stöd till byggherrarna.

Utskottet vill med anledning av motionsönskemålen hänvisa till vad som
anfördes i budgetpropositionen 1987 (bil. 10 s. 394-395) och i utskottets ovan
nämnda betänkande KrU 1986/87:15 (s. 8-9). I propositionen framhölls bl.a.
att det är angeläget att de möjligheter som finns att rationalisera verksamheten
väl tas till vara i vad gäller förändringar av de fältarkeologiska
metoderna. Det är också angeläget att resultaten från tidigare undersökningar
kan bearbetas och utvärderas med sikte på att bl.a. i möjligaste
utsträckning reducera omfattningen av undersökningarna, t.ex. beträffande
fornlämningstyper som tidigare väl utforskats. I propositionen framhölls
vidare att det är angeläget att de kunskaper som löpande vinns genom de
arkeologiska undersökningarna kan ligga till grund för länsstyrelsernas
beslut och bedömningar av erforderliga undersökningar vid tillstånd till
borttagande av fornlämningar. Det är en viktig del av riksantikvarieämbetets
uppgift som central myndighet för kulturminnesvården att stödja länsstyrelsernas
kunskapsuppbyggnad i dessa avseenden.

Utskottet vill understryka angelägenheten av att dessa uttalanden uppmärksammas
i det fortsatta arbetet rörande kulturminnesvården. Utskottet

KrU 1987/88:21

vill också hänvisa till vad som i nämnda utskottsbetänkande redovisades om
ökade möjligheter för RAÄ att i vissa fall bekosta fördjupade inventeringar
och arkeologiska prospekteringar.

Förra året infördes efter förslag av regeringen en möjlighet att i viss
utsträckning ge tilläggslån till arkeologiska undersökningskostnader i samband
med bostadsbyggande (prop. 1986/87:100, bil. 13 s. 41, BoU 1986/
87:10, BoU 1986/87:20, rskr. 1986/87:248, se även BoU 1987/88:10 s. 58).
Kulturutskottet anser det inte motiverat att ta något initiativ för förändring
av reglerna.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionerna Kr3
yrkande 6 samt Kr238 yrkande 6.

Då det gäller lagförslaget har i motion Kr3 föreslagits en komplettering
(yrkande 3).

I fornminneslagen finns bestämmelser om att arbetsföretag som inte är
allmänt eller större enskilt skall vara befriade från kostnadsansvar. Gränsdragningen
mellan sådana arbetsföretag och ”mindre enskilda företag”
baseras på en tillämpningspraxis som innebär att gruppen ”mindre enskilda
företag” har en snävare avgränsning än vad som motsvarar normalt
språkbruk. Kostnadsbefrielse - helt eller delvis - med stöd av denna regel ges
ett mindre antal företag per år i former som reellt har karaktären av
bidragsgivning från RAÄ.

I lagrådsremissen (prop. s. 41) föreslogs att denna ordning skulle
konfirmeras, och det angavs att det borde ankomma på regeringen att i
förordning reglera villkoren för bidrag. Det föreslogs också att lagtexten
skulle innnehålla en hänvisning till denna bidragsmöjlighet.

Lagrådet förordade att det även i fortsättningen skall göras åtskillnad
mellan större och mindre arbetsföretag och att de mindre direkt i lagen
befrias från kostnadsansvar och att bestämmelser om bidrag, som för övrigt
ter sig främmande i detta sammanhang, därmed bör utgå (prop. s. 105).

Vid anmälan av lagrådets yttrande anförde kulturministern följande
(prop. s. 115).

Lagrådet har förordat att det görs åtskillnad mellan större och mindre
arbetsföretag och att de mindre direkt i lagen befrias från kostnadsansvar.
Lagrådet har anfört att i vart fall är en bestämmelse om möjlighet att få
bidrag främmande i lagen.

Det förevarande lagförslaget ingår i en förstärkning av kulturmiljövården,
inom vilken kulturminnesvården utgör en kärna. Jag har mot denna
bakgrund ansett det viktigt att, när det gäller det kostnadsansvar som nu är
ifråga, ha som princip, att den som vill utföra ett arbetsföretag som
föranleder kostnader för undersökning m.m. också måste vara beredd att stå
för dessa kostnader. Jag är inte beredd att överge denna princip. Ytterligare
ett skäl för mig är att det är vanskligt att i lagen få en tillfredsställande
gränsdragning mellan större och mindre arbetsföretag.

För att undvika materiellt otillfredsställande resultat i enskilda fall anser
jag det smidigare och bättre att den kostnadsansvarige i vissa fall kan få
statsbidrag. Det innebär i praktiken att hans kostnadsansvar sätts ned. Jag är
emellertid ense med lagrådet om att lagen inte bör innehålla någon
bestämmelse om sådana bidragsmöjligheter. Det blir en sak för sig att
utforma bestämmelser om bidrag av det slaget.

Utskottet ansluter sig till den bedömning som i enlighet med den lämnade

KrU 1987/88:21

redovisningen gjorts i propositionen. Om man bortser från svårigheten att
lagtekniskt göra en klar avgränsning mellan arbetsföretag som skulle vara
befriade från kostnadsansvar och andra företag, skulle en avgränsning av det
slag som nu finns vara lämplig i en situation där statsmakterna ansåg sig
kunna befria arbetsföretag från kostnadsansvar i mera betydande omfattning.
Eftersom utskottet inte är berett att förorda en kostnadsbefrielse i
väsentligt större omfattning än för närvarande, framstår den i propositionen
valda lösningen som den bästa. Utskottet tillstyrker således regeringens
förslag och avstyrker motionen i denna del. Utskottet vill tillägga att det får
ankomma på RAÄ att meddela erforderliga föreskrifter för att därav
berörda arbetsföretag skall få information om bidragsmöjligheterna.

I förslaget till 2 kap. 11 § kulturminneslagen har intagits de inledningsvis
redovisade bestämmelserna om att den exploaterande vid större markexploateringar
skall bekosta en särskild utredning, om en sådan är befogad för att
ta reda på om någon fornlämning, känd eller dittills okänd, kan beröras av
företaget. Utskottet tillstyrker förslaget i denna del.

Likaledes tillstyrker utskottet utformningen av reglerna för i vilka fall
företagaren - i motsats till normalfallet - inte skall svara för arkeologiska
undersökningskostnader eller motsvarande åtgärder. Reglerna föreslås bli
intagna i 2 kap. 14§ andra stycket. Utskottet vill framhålla att - i motsats till
vad som anges i propositionen (s. 79) - möjligheterna till kostnadsbefrielse
enligt nämnda lagrum inte avser kostnader som anges i 2 kap. 11 §.

Inlösen, hittelön, fyndfördelning och metallsökare

Förslaget till kulturminneslag innebär då det gäller inlösen av fornfynd och
hittelön liksom om fyndfördelning och metallsökare att motsvarande bestämmelser
i fornminneslagen i princip oförändrade överförs till den nya
lagen (2 kap. 16—20§§). Möjligheterna för en upphittare att få särskild
hittelön för ett fornfynd föreslås dock vidgade (16§). Vad som anförs i
propositionen (s. 42) innebär att lagförslaget ger utrymme för mera flexibla
bedömningsgrunder då det gäller hembudspliktiga föremål och därmed
också till generösa ersättningar i vissa fall. Även i fråga om särskild hittelön,
som skall kunna avse fynd som har samband med en fast fornlämning, visar
uttalanden i propositionen att det är nödvändigt med en individuell prövning
som inte bör schabloniseras. Genom en sådan individuell prövning ges i det
enskilda fallet möjlighet till generösare hittelöner än vad som för närvarande
i allmänhet utgår.

Utskottet ansluter sig till vad som anförs i propositionen och godtar den
föreslagna lagtexten i här aktuell del. Motion Kr3 (m) vari förordas
generösare hittelöner än för närvarande får i motsvarande del (yrkande 4)
anses i huvudsak tillgodosedd.

Ansvarsregler m.m.

Enligt propositionen bör ansvarsreglerna i fornminneslagen i princip inte
ändras, men det bör lagfästas att den som skadar en fornlämning skall kunna
straffas även om endast oaktsamhet föreligger. Den skadevållande skall

KrU 1987/88:21

vidare kunna åläggas att betala kostnaderna för reparation eller för en
arkeologisk undersökning av fornlämningen.

Utskottet tillstyrker förslaget.

Överklagande

Enligt förslaget till 2 kap. 25 § kulturminneslagen skall bl.a. länsstyrelsens
beslut om kostnad för förundersökning eller särskild undersökning enligt 14 §
andra stycket inte få överklagas. Däremot skall talan kunna väckas mot
staten vid fastighetsdomstolen.

I det av en arbetsgrupp inom utbildningsdepartementet utarbetade
lagförslaget skulle besvär anföras till regeringen. Detta förhållande kritiserades
under remissbehandlingen av förslaget. Utskottet anser att genom den i
propositionen valda ordningen tillgodoses den enskildes rättssäkerhet bäst.
Utskottet avstyrker motion Kr3 (m) yrkande 5. Yrkandet torde vara
tillgodosett genom de ändringar som vidtagits i det ursprungliga utredningsförslaget.

Förslaget till lagtext godtas av utskottet.

Byggnadsminnen

Allmänt om regleringen av byggnadsminnen

Det föreslås i propositionen att det i 3 kap. kulturminneslagen tas in
bestämmelser som ersätter reglerna i lagen (1960:690) om byggnadsminnen.
Utskottet tillstyrker att så sker.

Lagförslaget avser inte byggnader som ägs av staten. Avsikten är att
regeringen skall utfärda särskilda förvaltningsföreskrifter till myndigheterna
om skyddet för statliga byggnader som har ett särskilt kulturhistoriskt värde.
Det föreslås att i 3 kap. 1 § andra stycket lagförslaget tas in en hänvisning till
sådana bestämmelser. Vidare föreslås att, om statligt byggnadsminne
övergår till annan ägare än staten, det därvid skall utgöra ett byggnadsminne
enligt kulturminneslagen.

Enligt förslag i motion Kr3 (m) bör även statliga byggnader omfattas av
den nya lagstiftningen (yrkande 7). Motionärerna framhåller att utvecklingen
tyvärr visar att det förhållandet att en skyddsvärd byggnad är i statens ägo
inte utgör en garanti för att den får den vård dess kulturhistoriska värde
motiverar.

Utskottet vill framhålla att som anges i propositionen (s. 46) flertalet av de
bestämmelser som behövs för att reglera förhållandet mellan staten och
ägaren till den byggnad som är eller avses bli skyddsobjekt inte har någon
relevans om staten själv äger byggnaden; bl.a. uppstår det inget sådant
partsförhållande som i andra fall. Utskottet är därför berett att godta
regeringens förslag i denna del. Motionsyrkandet avstyrks. Det finns i
sammanhanget skäl att starkt understryka vad kulturministern anför,
nämligen att kvalifikationsgrunderna bör vara desamma oavsett om en
byggnad är i statens eller i enskild eller kommunal ägo. Som också anförs kan
självfallet staten inte ställa lägre krav på sig själv än på andra i detta
sammanhang. Utskottet vill med hänsyn till vad motionärerna påpekar

KrU 1987/88:21

2 Riksdagen 1987/88. 13 sami. Nr21

framhålla att det är nödvändigt att man inom hela den statliga organisationen
- inkl. de affärsdrivande verken - också i praktiken lever upp till de krav som
sålunda ställs för insatser för skydd av kulturhistoriskt värdefulla byggnader.
Skyddet för en kulturhistoriskt värdefull statlig byggnad får inte eftersättas
av den anledningen att byggnaden inte är av central betydelse för den del av
den statliga organisationen som disponerar byggnaden.

Grunderna för byggnadsminnesförklaring, objekten samt skyddets innebörd

Bestämmelser i ovan angivna hänseende föreslås bli intagna i 3 kap. 1-3 §§
kulturminneslagen. I föregående avsnitt har innehållet i 1 § delvis berörts.

I propositionen föreslås att 3 kap. 1 § första stycket skall få följande
lydelse.

En byggnad som är synnerligen märklig genom sitt kulturhistoriska värde
eller som ingår i ett kulturhistoriskt synnerligen märkligt bebyggelseområde
får förklaras för byggnadsminne av länsstyrelsen. Bestämmelserna om
byggnadsminnen enligt detta kapitel får också tillämpas på park, trädgård
eller annan anläggning av kulturhistoriskt värde.

I fyra motioner - Kr5 (m) yrkande 2, Kr8 (s) yrkande 2, KrlO (s) yrkande 3
och Krl3 (c) yrkande 1 - föreslås att ordet synnerligen skall utgå ur lagtexten.
Motionärerna menar att uttrycket synnerligen märklig förmedlar uppfattningen
att byggnader endast i rena undantagsfall skall kunna skyddas.

Det språkliga uttrycket som valts i propositionen för att ange vilken
byggnad som skall kunna förklaras för byggnadsminne överensstämmer med
motsvarande uttryck i den nuvarande byggnadsminneslagen. Utskottet
ansluter sig till ett uttalande i propositionen (s. 47) av innehåll att i stort sett
den nuvarande nivån på betydelsen av det kulturhistoriska värdet av en
byggnad som skall kunna bli förklarad som byggnadsminne bör gälla som
riktpunkt för byggnadsminnesförklaring enligt den nya lagen. Med hänsyn
till det anförda - och till att, som framhålls i propositionen, det skulle vara
mindre lämpligt att nu ändra rekvisitet på ett sätt som skulle kunna uppfattas
som en sänkning av kvalifikationskraven - tillstyrker utskottet att lagtexten
får den angivna lydelsen. Motionsyrkandena avstyrks därmed.

Förfarande vid byggnadsminnesförklaring, anmälningsplikt

Det föreslås i propositionen att byggnadsminneslagens regler om förfarande
vid byggnadsminnesförklaring i sak skall föras över till den nya lagen. I ett
hänseende föreslås en komplettering. Sålunda föreslås att, om en byggnad
kan antas komma ifråga som byggnadsminne, får länsstyrelsen, utan att fråga
väckts om byggnadsminnesförklaring, förordna att anmälan till länsstyrelsen
skall göras innan byggnaden rivs eller ändras på ett sätt som väsentligt
minskar dess kulturhistoriska värde (3 kap. 6 § första stycket). Syftet med
förslaget är bl.a. att länsstyrelsen skall få bättre möjlighet att ta upp frågorna
om byggnadsminnesförklaring i den tidsföljd som är lämplig. Tidsfristen för
länsstyrelsen att avgöra om den skall ta upp frågan om byggnadsminnesförklaring
föreslås vara kort - en månad (se närmare om förslaget i prop. s. 51
och 88).

Vad som anförs i propositionen ger enligt utskottets mening uttryck för

KrU 1987/88:21

uppfattningen att bestämmelserna i förslaget till 3 kap. 6 § om möjlighet för
länsstyrelsen att meddela visst förordnande bör tillämpas restriktivt. Utskottet
delar denna uppfattning. Ett motionskrav i motion Kr3 (m) får anses
tillgodosett med det anförda (yrkande 8).

Ersättningsfrågor

Det föreslås att reglerna för ersättning till byggnadens ägare i samband med
byggnadsminnesförklaring i sak oförändrade förs över från byggnadsminneslagen
till den nya lagen.

Ersättningsbestämmelserna i byggnadsminneslagen fick sin utformning då
riksdagen tog ställning till följdlagstiftningen till PBL (BoU 1986/87:4, rskr.
1986/87:126). Utgångspunkten för bostadsutskottets överväganden var bl.a.
att ersättningsregler i byggnadsminneslagen så långt möjligt borde vara
kongruenta med motsvarande regler i PBL (se även BoU 1986/87:1 s. 144).

Enligt byggnadsminneslagen är rätten till ersättning beroende av att den
ekonomiska skadan av en byggnadsminnesförklaring överstiger endera av de
båda kvalifikationsgränserna betydande skada eller avsevärt försvårad
markanvändning. Kvalifikationsgränsen betydande skada är kopplad till
skadeverkningarna av att en byggnad inte får rivas. Enligt PBL kan nämligen
ersättning utgå om en riven byggnad inte får återuppföras. Skadan kan
beräknas på samma sätt i fallen av vägrad rivning och vägrat återuppförande
(BoU 1986/87:1 s. 144). För andra skador av en byggnadsminnesförklaring
än som innefattar ett rivningsförbud utgår ersättning om pågående markanvändning
avsevärt försvåras inom berörd del av fastigheten.

I överensstämmelse med vad som inledningsvis angetts bör enligt propositionen
dessa principer för rätt till ersättning fortsätta att gälla. Det föreslås
inte heller någon ändring i den gällande regeln att staten är skyldig att lösa
fastigheten, om det genom skyddsföreskrifterna skulle uppkomma synnerligt
men vid användning av den.

Närmare bestämmelser om ersättning lämnas i förslaget till 3 kap. 13 § i
den nya lagen. I fråga om ersättning eller inlösen skall expropriationslagen
(1972:719) tillämpas i den mån avvikande bestämmelser inte meddelas i
kulturminneslagen. Ersättning för minskning av fastighetens marknadsvärde
skall bestämmas som skillnaden mellan fastighetens marknadsvärde före och
efter beslutet. Därvid skall bortses från förväntningar om ändringar i
markanvändningen. Vidare stadgas i förslaget till paragrafen bl.a. att
ersättning för skada i vissa fall skall minskas med ett belopp som motsvarar
vad som skall tålas utan ersättning (se 10 § första stycket 1).

Bakgrunden till innehållet i 13 § framgår av bostadsutskottets betänkande
BoU 1986/87:4 (främst s. 19-28).

De regler som föreslås bli intagna i kulturminneslagen har tillkommit efter
ingående överväganden i anslutning till PBL-lagstiftningen. Bostadsutskottet
anförde vid behandlingen av propositionen om PBL att det är angeläget
att det finns en överensstämmelse i ersättningsreglerna mellan olika lagar och
att de preciseringar och förändringar utskottet föreslog därför borde få
genomslag även i följdlagstiftningen (BoU 1986/87:1 s. 144). I konsekvens
härmed gjorde utskottet en ingående bearbetning av regeringens förslag till

KrU 1987/88:21

följdlagstiftningen. Detta resulterade bl.a. i de ersättningsregler som nu finns
i byggnadsminneslagen (BoU 1986/87:4, rskr. 1986/87:126). Kulturutskottet
hördes i ärendet, och bostadsutskottets av riksdagen godkända förslag stod i
överensstämmelse med de synpunkter kulturutskottet anförde.

Utskottet anser mot bakgrund av det anförda att det inte kan komma i
fråga att nu ändra innehållet i de aktuella reglerna. Regeringsförslagen bör
därför tillstyrkas. Detta innebär samtidigt att utskottet avstyrker motion Kr3
(m), såvitt däri föreslås att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till
känna att ersättningsreglerna vid byggnadsminnesförklaring skall bli generösare;
markägaren skall hållas skadeslös vid ingrepp i äganderätten (yrkande

9).

I motionerna KrlO (s) och Krl6 (c) föreslås att värdetidpunkten - den
tidpunkt till vilken uppskattningen av skadan skall hänföras - skall vara den
tidpunkt då frågan om byggnadsminnesförklaring väcks.

I sistnämnda hänseende finns skäl anföra följande. Frågan om värdetidpunkt
diskuterades relativt ingående i proposition 1972:111 angående
regional utveckling och hushållning med mark och vatten, då närmare
uttalanden gjordes om bl.a. pågående markanvändning i fråga om en
byggnad (bl.a. nämnda prop. bil. 2 s. 353). Utskottet hänvisar till nämnda
proposition till vilken även bostadsutskottet hänvisade i sitt betänkande BoU
1986/87:1 (s. 147-148). Av 1972 års proposition (s. 353) framgår bl.a. att
värderingen bör anknyta till de förhållanden som råder vid tidpunkten för
värderingen. Detta skall inte utesluta att tidpunkten för meddelande av
föreskrift eller tillståndsvägran beaktas så att markägaren får ersättning för
den förlust han lidit genom att han vid den tidpunkten hindrades i pågående
markanvändning. Kulturutskottet vill för sin del tillägga att då det gäller
kulturminneslagen finns det skäl utgå från att - liksom hittills - byggnadsminnesförklaring
regelmässigt kan åstadkommas efter överenskommelse. I
sådant fall avgörs ersättningsfrågan i nära anslutning till beslutet om
byggnadsminnesförklaring. Om ersättning skall bestämmas genom dom blir
det i princip möjligt för domstolen att ta hänsyn till de förhållanden som
påverkar användningsmöjligheterna och som inträffar fram till tidpunkten då
ersättningsmålet skall avgöras.

Vad motionärerna föreslagit i fråga om värdetidpunkten innebär alltså att
man går ifrån principer som gäller i andra ersättningssituationer. Med tanke
på den strävan till enhetlighet i lagstiftningen på detta område som utskottet
hänvisat till ovan, vore detta olämpligt. Utskottet avstyrker därför motionerna
KrlO yrkande 4 och Krl6 yrkande 2.

Ändring av byggnadsminne och hävande av byggnadsminnesförklaring
Utskottet tillstyrker regeringens förslag (3 kap. 14 och 15 §§).

Ansvarsbestämmelser m.m.

Även då det gäller ansvarsbestämmelser m.m. tillstyrks förslaget i propositionen
(3 kap. 16-18 §§).

KrU 1987/88:21

Överklagande

KrU 1987/88:21

Enligt propositionsförslaget skall frågan om en byggnad bör förklaras för
byggnadsminne kunna väckas av var och en genom ansökan eller tas upp av
länsstyrelsen på eget initiativ (3 kap. 4 §). Enligt förslaget till 3 kap. 19 §
andra stycket skall länsstyrelsens beslut enligt 4 § att inte förklara en byggnad
för byggnadsminne få överklagas endast av riksantikvarieämbetet.

Erinringar mot denna begränsning i besvärsrätten framställs i tre motioner,
nämligen Kr4 (m), KrlO (s) och Krlö (c). En genomgående synpunkt i
motionerna är att - mot bakgrund av att ansvaret för att skydda och vårda vår
kulturmiljö skall delas av alla - det inte är konsekvent att begränsa
möjligheterna att överklaga ett beslut av länsstyrelsen att inte förklara en
byggnad för byggnadsminne.

För närvarande finns det enligt byggnadsminneslagen en möjlighet för den
som inte är sakägare att besvära sig över länsstyrelsens beslut. Utskottet har
inhämtat att sedan år 1978 besvär över länsstyrelsens avslagsbeslut anförts i
endast 15 fall. I merparten av dessa har besvär anförts av en enskild i en
situation där lov för rivning till den aktuella byggnaden meddelats enligt
byggnadsstadgan; besvärsmöjligheten enligt byggnadsminneslagen har utnyttjats
i syfte att förhindra en rivning i fall då den klagande på grund av att
han inte varit sakägare enligt nämnda stadga eljest inte kunnat få en prövning
för att förhindra en rivning. Inte i något av de angivna fallen har
kammarrätten ändrat länsstyrelsens beslut att inte förklara en byggnad för
byggnadsminne.

Utskottet vill framhålla att, eftersom kammarrätten inte funnit skäl ändra
länsstyrelsens beslut i något av fallen, behovet av att behålla den nämnda
besvärsrätten inte är påtagligt. Enligt utskottets mening kan det snarare med
fog hävdas att bibehållande av en sådan rätt kan verka vilseledande, eftersom
de faktiska möjligheterna att få en ändring till stånd visat sig vara små. Ett
väsentligt skäl härtill torde vara att det - enligt en bestämmelse i förordningen
(1960:691) om byggnadsminnen - finns en relativt långtgående skyldighet
för länsstyrelsen att samråda med RAÄ i ärenden om byggnadsminnesförklaringar
och att utrymmet för att i högre instans få en ändring till stånd på
grund av en ändrad bedömning av de kriterier som gäller för byggnadsminnesförklaring
därför är begränsat. Utskottet anser att det - i stället för att
man bibehåller en besvärsrätt som i realiteten kan vara illusorisk - bör
ankomma på RAÄ att då en länsstyrelse avslagit en begäran om byggnadsminnesförklaring
av en enskild, noggrant överväger frågan om huruvida det
är motiverat att genom överklagande få till stånd en domstolsprövning av
beslutet. Utskottet förutsätter att det vid utarbetandet av regeringens
tillämpningsföreskrifter eller RAÄ:s allmänna råd uppmärksammas hur
myndigheterna skall fullgöra den viktiga funktionen att också bevaka
allmänhetens intressen i fråga om byggnadsminnesförklaringar.

I enlighet med det anförda avstyrker utskottet motionerna Kr4, KrlO
yrkande 5 och Krlö yrkande 3.

Utskottet anser att en jämkning i lagtexten (3 kap. 19 § andra stycket) bör
göras. Hänvisningen till 4 § bör utgå.

Kyrkliga kulturminnen

En särskild utredning har sett över bestämmelserna om statlig tillsyn över
kyrkobyggnader och begravningsplatser m.m. På grundval av utredningsförslaget
föreslås i propositionen bestämmelser om skydd för kulturhistoriska
värden i kyrkobyggnader, kyrkotomter, kyrkliga inventarier och begravningsplatser.
Bestämmelserna föreslås bli intagna i 4 kap. i den nya lagen.

Ett grundläggande syfte med propositionsförslaget är att det nuvarande
omfattande regelsystemet (se bl.a. prop. s. 55) skall förenklas genom att den
dubbla prövning som nu sker - genom stat och kommun - tas bort och den
statliga tillsynen koncentreras till att huvudsakligen tillgodose kulturminnesvårdens
intressen i den kyrkliga miljön. Tillsynen över de kyrkliga inventarierna
har redan nu denna inriktning.

Det har inte framställts några erinringar mot regeringsförslaget i denna
del. Utskottet har inte heller något att erinra mot innehållet i regeringsförslaget
och tillstyrker därför förslaget till 4 kap. i kulturminneslagen.

I detta sammanhang behandlar utskottet två motionsyrkanden som har
nära samband med regeringsförslaget.

Den ovan angivna utredningen har lagt fram förslag till bestämmelser
angående övertaliga kyrkor. Med hänsyn till remisskritiken av förslagen i
denna del och till att det endast i sällsynta undantagsfall inträffar att en
församling vill avlysa en kyrka och ta den ur bruk har kulturministern - som
samrått med civilministern - inte tagit upp dessa förslag till behandling i
propositionen.

I motion Kr6 (c) framhålls att även kyrkor som inte längre används av
församlingarna har ett betydande kulturhistoriskt intresse. Mot bakgrund av
att ett av propositionens syften är att bevara samlade kulturmiljöer är det
angeläget att också övertaliga kyrkobyggnader kan ges ett visst skydd.
Riksdagen bör därför begära att regeringen återkommer med förslag till
skydd för också dessa kyrkobyggnader. Ur kulturmiljösynpunkt kan det
också, anför motionärerna, vara lämpligt att frågan om bevarandet av
prästgårdar får sin belysning i detta sammanhang. För många landskapsmiljöer
på landsbygden och i mindre tätorter utgör kyrka och prästgård en
samlad skyddsvärd enhet som kulturminnesvården bör ha möjlighet att
beakta (yrkande 1).

Utskottet vill med anledning av motionsyrkandet anföra följande. De
bestämmelser om byggnadsminnen, som utskottet i det föregående tillstyrkt,
innebär bl.a. att det i fortsättningen blir möjligt att förklara en byggnad för
byggnadsminne, även om byggnaden som solitär inte uppfyller kravet på
märklighet, men där den utgör en del av ett bebyggelseområde som
sammantaget är att betrakta som kulturhistoriskt synnerligen märkligt. Vad
som är ett synnerligen märkligt bebyggelseområde bör därvid bedömas efter
samma kriterium som när det gäller enskilda byggnader. Denna bestämmelse
ger enligt utskottets mening visst utrymme att skydda sådana miljöer som
avses i motionen. Det finns vidare skäl hänvisa till vad utskottet anförde i sitt
av riksdagen godkända betänkande KrU 1986/87:8 om tjänstebostäder för
präster och om förvaltningen av kyrklig jord (prop. 1986/87:13). Utskottet
ansåg sig ha befogad anledning utgå från att pastoraten även i fortsättningen

KrU 1987/88:21

känner stort ansvar för att bevara kulturhistoriskt värdefulla prästgårdsmiljöer.
Det är av den karaktären att det kan motiveras att en prästgård behålls
som tjänstebostad, anförde utskottet. Så kan vara fallet även på de orter där
det finns en bostadsmarknad och prästerna således skulle kunna lösa sin
bostadsfråga på annat sätt. Utskottet uppehöll sig i betänkandet också
utförligt vid den vid tiden för betänkandets avgivande pågående prästgårdsinventeringen
(bet. s. 5-6). Utskottet underströk vikten av att de kulturminnesvårdande
myndigheterna beaktade de betydande kulturvärden prästgårdarna
representerar.

Utskottet anser mot bakgrund av det anförda att det finns befogad
anledning utgå från att de problem motionärerna pekar på kommer att
uppmärksammas av bl.a. RAÄ och länsstyrelserna. Med hänsyn härtill anser
utskottet att det inte är erforderligt att föreslå riksdagen någon åtgärd med
anledning av motionsyrkandet. Detta avstyrks.

Riksdagen har nyligen - med vissa ändringar som här inte är aktuella -bifallit proposition 1987/88:31 om ny organisation på lokal- och stiftsplanet i
svenska kyrkan, m.m. (KU 1987/88:30, rskr. 1987/88:181). Riksdagsbeslutet
innebär bl.a. att kyrkofondens styrelse skall kunna dela ut bidrag till mera
kostnadskrävande underhåll av församlingskyrkor (18 § kyrkofondslagen).
Avsikten är även att medel skall kunna utgå för förebyggande åtgärder, t.ex.
i form av en förstärkt rådgivning i syfte att åstadkomma bättre kunskaper om
kyrkobyggnadernas skötsel.

Utskottet avstyrker med hänvisning till det anförda motion Kr3 (m)
yrkande 10, vari förordas att medel från kyrkofonden får tas i anspråk för
tillvaratagandet av kulturminnesvårdsaspekter vid kyrklig byggnadsplanering.
Yrkandet får anses i huvudsak tillgodosett.

Bestämmelser om skydd mot utförsel av vissa äldre kulturföremål

Det föreslås i propositionen att bestämmelserna i lagen (1985:1104) om
skydd mot utförsel av vissa äldre kulturföremål (utförsellagen) efter vissa
redaktionella ändringar skall föras in som ett särskilt kapitel - 5 kap. - i
kulturminneslagen. Den kompletteringen föreslås att en bestämmelse skall
föras in om att avgifter får tas ut i ärenden om utförsel.

Utskottet ansluter sig till bedömningen att det är lämpligt att bestämmelserna
i den nuvarande utförsellagen i princip tas in i kulturminneslagen i
enlighet med vad regeringen föreslagit.

Erinringar mot de föreslagna lagtexterna framställs i två motioner.

Enligt förslaget till 5 kap. 3 § skall den som vill föra ut ett kulturföremål ur
landet ha tillstånd om föremålet är av det slag, som anges i 4 och 5 §§. Då det
gäller föremålskategorier som i stor utsträckning ligger inom Nordiska
museets insamlingsområde och som räknas upp i 4 § punkt 2 i lagförslaget
föreslås - i motsats till vad som gäller flera andra kategorier - ingen
värdegräns. I motion Kr9 (fp) förordas en värdegräns för föremålen på 1 000
kr.

Då utskottet behandlade regeringens förslag till utförsellag hösten 1985
godtog utskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande KrU 1985/86:7
förslag till motsvarande bestämmelse med hänsyn bl.a. till att förslaget i

KrU 1987/88:21

aktuell del lagts fram efter samråd med Nordiska museet och med hänsyn till
vad utskottet inhämtat om museets möjligheter att handlägga utförselansökningar.

Utskottet anser att det inte är motiverat att nu införa en sådan värdegräns
som motionärerna föreslår. Med avstyrkande av motionen i denna del
(yrkande 3) tillstyrker utskottet lagförslaget i motsvarande del.

I regeringens förslag till 5 kap. 9 § stadgas bl.a. att frågor om tillstånd till
utförsel skall prövas av kungl, biblioteket, riksantikvarieämbetet, riksarkivet,
statens konstmuseer eller Stiftelsen Nordiska museet. Motionärerna
bakom motion Kr6 (c) vill att det i paragrafen skall föreskrivas att samråd
med regionala kulturvårdande organ skall ske, när utförseln gäller föremål
med påtaglig anknytning till viss ort eller visst landskap.

Enligt föreskrifter och allmänna råd som RAÄ utfärdat (KRFS 1986:18)
skall tillståndsmyndigheten vid behov inhämta synpunkter från sådana
institutioner, där särskilda kunskaper om de aktuella föremålskategorierna
kan finnas, t.ex. specialmuseum, länsmuseum eller landsarkiv. Utskottet
anser sig kunna förutsätta att ett remissförfarande tillämpas i sådana fall som
anges i motionen, såvida detta inte bedöms vara obehövligt; om det
exempelvis framstår som uppenbart för tillståndsmyndigheten att utförseltillstånd
bör vägras är det onödigt med en sådan remiss. Med hänvisning till det
anförda avstyrker utskottet att en sådan lagbestämmelse införs som motionärerna
förordat. Motionen avstyrks i denna del (yrkande 2).

Utförsellagen har varit i kraft i mindre än två år. Det finns med hänsyn
härtill inte skäl för riksdagen att förorda att en särskild utvärdering görs av
lagen. Motion Kr3 (m) yrkande 11, vari förslag härom framställs, avstyrks
därför. Utskottet förutsätter vid sin bedömning att regeringskansliet genom
kontakt med tillståndsmyndigheterna fortlöpade följer lagens - i fortsättningen
bestämmelserna i 5 kap. kulturminneslagen - tillämpning.

I motion Kr9 förordas också att det skall göras en utredning om införande
av en lägre mervärdeskatt vid införsel av vissa kulturföremål. Motionärerna
anser att detta skulle vara ägnat att stimulera importen av sådana föremål.

Utskottet vill hänvisa till att riksdagen för kort tid sedan på hemställan av
skatteutskottet avslagit ett likartat motionsyrkande (SkU 1987/88:29).
Skatteutskottet anförde att ett införande av nya undantag från mervärdeskatten
på det sätt som förespråkats i motionen enligt utskottets mening skulle
komma i konflikt med det pågående utredningsarbetet inom kommittén med
uppdrag att utreda den indirekta beskattningens omfattning och utformning
(KIS) som går ut på att bredda basen för mervärdeskatten och göra den
generellt tillämpbar. Med hänsyn härtill och de uppenbara kontrollsvårigheter
ett sådant undantag skulle föra med sig ställde sig skatteutskottet
avvisande till förslaget.

Kulturutskottet anser att det inte finns skäl till ett ändrat ställningstagande
i den här aktuella mervärdeskattefrågan. Motion Kr9 yrkande 4 avstyrks
därför.

Följdändringar i annan lagstiftning m.m.

KrU 1987/88:21

Utskottet tillstyrker förslagen i propositionen.

Prioriterade insatser inom kulturmiljövården, m.m.

Utskottet har i ett inledande avsnitt anslutit sig till vad som anförs i
propositionen om kulturmiljövårdens allmänna inriktning (propositionen
främst s. 28-30). Som framhålls i propositionen måste ambitionerna vidgas
när det gäller att tillvarata kulturvärdena i den yttre miljön. Bl.a. måste
värdet av samlade bebyggelsemiljöer framhållas starkare och odlingslandskapets
kulturvärden måste uppmärksammas. I arbetet för att utveckla en rik
och stimulerande lokal miljö måste kulturvärden tillvaratas som en av de
grundläggande resurserna.

Utskottet vill också uttala sin anslutning till vad som anförs i propositionen
(s. 121) om att kulturmiljövården måste bygga på ett samspel mellan de
enskilda ägarnas och brukarnas ansvarstagande och myndigheternas insatser.
Stat och kommun måste dela ansvaret och det måste finnas en utvecklad
samverkan mellan dem. Utifrån det redovisade alternativet är det, anförs det
i propositionen, angeläget att den statliga kulturmiljövården kan stå väl
rustad inför ökade krav och att den kan stärkas på särskilt utsatta avsnitt.
Utskottet ansluter sig till denna bedömning. Utskottet behandlar i det
följande de områden där bl.a. resursförstärkningar bör göras enligt vad som
anförs i propositionen.

Utskottet vill då det gäller de framtida statliga insatserna för kulturmiljövården
framhålla att den samverkan på departementsnivå som föregått de i
propositionen framlagda förslagen inte får bli en engångsföreteelse. I linje
med vad som inledningsvis anförs måste kulturmiljövården ses som lika
angelägen som annan miljövård och kulturmiljövården måste ses som en
viktig uppgift inom hela den statliga sektorn. En förutsättning för att man
skall kunna begära att alla enskilda tar sitt ansvar för kulturmiljön är att
staten gör de insatser bl.a. av övergripande och samordnande natur som inte
rimligen kan läggas på kommuner eller enskilda.

I propositionen föreslår regeringen att riksdagen skall godkänna de
riktlinjer för den statliga kulturmiljövården som förordas när det gäller (1)
insatser för att begränsa luftföroreningarnas och försurningens skadeverkningar
på kulturmiljön, (2) insatser för vården av kulturlandskap och
fornlämningar, (3) insatser inom byggnadsvården, (4) insatser för information
och kunskapsuppbyggnad inom kulturmiljövården och (5) de centrala
museernas uppgifter i kulturmiljövården.

Åtgärder mot luftföroreningarnas och försurningens inverkan på
kulturvärden

Det är nödvändigt att kraftfulla åtgärder vidtas för att begränsa luftföroreningarnas
skadeverkningar på värden i kulturmiljön, anför kulturministern.
Åtgärderna skall följa ett särskilt handlingsprogram och omfatta bl.a.
inventeringar, insatser för konservering och forsknings- och utvecklingsarbeten.
RAÄ ges ansvaret för att programmet genomförs.

I propositionen ges en utförlig redovisning för bakgrunden till förslagen (s.
122-126). Det angivna handlingsprogrammet har utarbetats av RAÄ på
regeringens uppdrag. Programmet är treårigt.

Redovisningen i propositionen visar tydligt att det inte är tillräckligt att

KrU 1987/88:21

avvakta effekterna av minskade utsläpp av luftföroreningar utan att det
också behövs omedelbara åtgärder för att rädda de kulturminnen som är
utsatta för akut och pågående förstöring.

Utställningen Luftangrepp på historiska museet har på ett skrämmande
sätt åskådliggjort behovet av snabba insatser på området.

Enligt utskottets mening bör riksdagen ställa sig bakom de riktlinjer som
angetts i propositionen. Handlingsprogrammet innehåller följande avsnitt,
nämligen inventering och dokumentation, skydd och konservering, forskning
och utveckling, utbildning samt uppföljning, samordning och information.

Kulturministern räknar med att insatserna enligt programmet skall
rymmas inom en årsram på 10 milj. kr. Av detta belopp beräknas för nästa
budgetår 5 milj. kr. under anslaget Kulturmiljövård och lika mycket under
anslaget B 5. Åtgärder mot luftföroreningar och försurning på huvudtitel
XIV (prop. 1987/88:85 s. 315, JoU 1987/88:23).

Utskottet tar i följande huvudavsnitt ställning till medelsanvisningen för
nästa budgetår.

I motion 1987/88:Kr230 (fp) påpekas - med hänvisning till det av RAÄ
utarbetade handlingsprogrammet - att korrossionshastigheten är större i
Göteborg än i någon annan ort i landet, något som är en följd av samspelet
mellan luftföroreningar, hög luftfuktighet och kloridjoner från havsvattnet.
Motionärerna hänvisar vidare till att Göteborgs kommun kommer att under
innevarande år ha tagit fram ett eget handlingsprogram för åtgärder i syfte att
avhjälpa korrossionsskador på kulturhistoriskt värdefulla byggnader och
statyer. Motionärerna vill att RAÄ skall få i uppdrag att avsätta medel i
budgeten för 1989/90 för kulturvårdande insatser av angivet slag.

Utskottets ställningstagande i det föregående innebär att utskottet som en
riktpunkt godtar en insatsram på 10 milj. kr. per år för genomförande av
handlingsprogrammet. Det bör ankomma på RAÄ att - utifrån den
självklara utgångspunkten att insatserna skall styras dit de bäst behövs -bedöma behovet av insatser i bl.a. Göteborg. Motionen aktualiserar också
behovet av att begränsa trafikens miljöeffekter i storstadsregionerna.
Utskottet vill därför understryka vikten av det arbete som kommer att
utföras av den utredning om storstadstrafiken som, enligt vad utskottet
inhämtat, nu tillsatts och som skall ta fram ett samlat program för
begränsning av trafikens miljö- och hälsoeffekter i storstadsområdena
(utredningen omnämnd i prop. s. 125). Utskottet anser att motionen får
anses besvarad med det anförda.

Vården av kulturlandskap och fornlämningar

Enligt propositionen skall insatser göras för att kraftigare fästa uppmärksamheten
på odlingslandskapets kulturvärden. Samverkan mellan kultur- och
naturvårdande insatser för bevarande av kulturlandskap skall utvecklas
ytterligare. RAÄ skall ges ökade resurser för säkerställande och vård av
kulturlandskapets miljöer och för vården av fornlämningar.

I propositionen lämnas följande beskrivning av odlingslandskapets kulturvärden
(s. 127).

KrU 1987/88:21

I ett kulturmiljövårdande perspektiv är dagens kulturlandskap eller odlingslandskap
summan av hur marken i olika former utnyttjats i ekonomiskt
avseende under flera århundraden. I det traditionella svenska kulturlandskapet
kan brukningscentrum - byn eller gården - tillsammans med inägorna -åker och äng - samt landskapets olika gräns- och sambandslinjer - hägnader,
fädrev, ägogränser och vägar - ses som grundelementen i detta landskap.
Men också utmarken - skogen för bete, ved- och virkesfångst - var en del av
systemet. Detta landskap har efter hand kommit att förändras i hög grad,
men har också ofta i sig bevarat viktiga grundelement från äldre markanvändningar.

Kulturlandskapet är därmed en viktig del av det levande svenska
kulturarvet. Kulturlandskapet, med dess mångfasetterade innehåll från
många skeden, ger oss möjligheter att förstå och uppfatta landskapets
historiska utveckling. Därmed förmedlar det också insikter om hela vårt
kulturella arv och om tidigare generationers villkor för liv och arbete. Det
innefattar de kulturbetingade biotoper för växt- och djurliv, som vi numera
uppfattar som väsentliga och ofta specifikt svenska värden i landskapsbilden.

Utskottet anser att den lämnade beskrivningen av odlingslandskapets
kulturvärden visar att frågan om bevarandet av odlingslandskapet eller
kulturlandskapet i hög grad är en angelägenhet för kulturmiljövården.
Samtidigt bör betonas att - som framhålls i propositionen - det inte går att dra
någon fast gräns mellan kulturlandskapets kulturvärden och dess naturvärden.
Detta konstaterande leder till slutsatsen att insatserna för vård och
säkerställande av värdefulla miljöer i odlingslandskapet måste ses som en
gemensam angelägenhet för kulturmiljövården och naturvården. Insikten
om behovet av ökade insatser på området har under de senaste åren vuxit sig
allt starkare. Utskottet har inte något att erinra mot vad som anförs i
propositionen i denna del eller mot det synsätt på frågorna om hur arbetet på
området skall drivas i fortsättningen. Utskottet anser därför att detta arbete
bör ha den inriktning som framgår av följande fem punkter.

1. Ansvaret för kulturlandskapets vård måste i första hand läggas på jord- och
skogsbruksnäringarna. Kulturvärdena måste tas till vara vid brukandet av
marken.

2. Brukarna åläggs att ta hänsyn till kulturmiljövårdens intressen genom dels
bestämmelserna i skogsvårdslagen (1979:429) och därtill anknutna föreskrifter,
dels bestämmelser i lagen om skötsel av jordbruksmark; sistnämnda lag
kommer att ändras så att det i denna uttryckligen föreskrivs en skyldighet att
vid markanvändning i jordbruket hänsyn även skall tas till kulturmiljövårdens
intresse (prop. 1987/88:128, JoU 1987/88:24).

3. Även specifika kultur- och naturvårdsinsatser måste sättas in, nämligen för
att slå vakt om särskilda bevarandevärden och viktiga miljöer. Omfattande
insatser görs efter förslag på jordbruksdepartementets samt miljö- och
energidepartementets huvudtitlar (förslagen behandlas i jordbruksutskottets
betänkanden JoU 1987/88:17. 18 och 24).

4. Frågan om samordning mellan natur- och kulturvårdande insatser
uppmärksammas.

KrU 1987/88:21

Tanken på ett särskilt institut för att säkerställa kulturlandskapsmiljöer
avvisas på skäl som redovisas i propositionen. Det finns i sammanhanget skäl
att understryka vad kulturministern anför om behovet av att i samband med
den aviserade översynen av naturvårdslagen närmare överväga utformningen
av naturvårdslagens bestämmelser om kulturvärdena.

En strävan efter helhetssyn måste vara vägledande både för naturvården
och kulturmiljövården. Det måste vara en viktig uppgift främst för de
centrala verken, RAÄ och statens naturvårdsverk, att utveckla sektorssamverkan
på ett sådant sätt att de offentliga insatserna får största möjliga utfall i
form av bevarade kulturlandskapsvärden. På regional nivå underlättas denna
samverkan genom att länsstyrelsen svarar både för kulturmiljövården och
naturvården. Det bör påpekas att allmänna samordningsfrågor i viss
utsträckning behandlas i prop. 1987/88:85 om miljöpolitiken inför 1990-talet,
i vilken också den angivna översynen av naturvårdslagen aviseras (se
närmare nämnda prop., främst kapitel 3).

5. RAÄ bör tilldelas särskilda medel för insatser för vård och säkerställande
av kulturlandskapets värden; hitintills har kostnaderna för sådana insatser
helt fått ske inom ramen för naturvårdsanslagen. RAÄ:s anslag bör ökas med
4 milj. kr. för insatserna.

Utskottet har inte heller något att erinra mot vad som anförs om
kulturlandskapets byggnader. RAÄ bör i ökad utsträckning väga in värdet av
den samlade miljön vid sin bidragsfördelning i fråga om vård av kulturhistoriskt
värdefulla byggnader.

För två år sedan behandlades ingående frågan om forn värdens inriktning
(prop. 1985/86:100 bil. 10 s. 437-438, KrU 1985/86:18, rskr. 1985/86:192).
Därvid slogs fast bl.a. den enskilde markägarens ansvar inom ramen för en
naturlig markhävd liksom bl.a. vikten av en samverkan mellan stat och
kommun då det gäller det urval av fornminnesplatser som kan vårdas med
hjälp av allmänna medel.

I den nu aktuella propositionen föreslås att RAÄ skall tillföras särskilda
resurser för fornvård - 6 milj. kr. - som en följd av att resurserna till
fornvården i form av beredskapsarbeten minskat.

Utskottet, som behandlar frågan om medelsanvisningen i det följande,
ansluter sig även i denna del till vad som anförs i propositionen men
återkommer i samband med motionsbehandlingen till frågan om ytterligare
statliga insatser för bl.a. fornvården.

Utskottet diskuterade förra året i sitt av riksdagen godkända betänkande
KrU 1986/87:15 relativt utförligt de problem som uppstått för fornvårdsarbetet
till följd av att beredskapsarbetena minskat kraftigt. Utskottet - som
också diskuterade behovet av åtgärder för odlingslandskapet - kom till
slutsatsen att det är oundgängligen nödvändigt att RAÄ tillförs ökade
ordinarie resurser för vård av fornlämningar och kulturlandskap.

Utskottet ser mot den angivna bakgrunden med tillfredsställelse att
regeringen nu föreslås att särskilda medel beräknas till RAÄ såväl för att
säkerställa kulturlandskapets värden som för att göra insatser för fornvården.
Samtidigt måste utskottet konstatera att - som framgår av såväl motion
Kr9 (fp) som motion Krll (s, c) och som står i överensstämmelse med

KrU 1987/88:21

synpunkter i motion Kr214 (s) - de föreslagna insatserna inte är tillräckliga
för att staten fullt ut skall kunna ta sitt grundansvar för fornvården. Som
närmare utvecklas i motion Krll kan - i överensstämmelse med vad som
anges i propositionen - kommunerna komma att spela en viktig roll i
fornvårdsarbetet under den viktiga förutsättningen att de statliga organen
kan bistå med rådgivning, utbildning och planering/projektering. Därtill
kommer att det finns fornlämningsområden som kräver mer specialiserade
insatser än vad flertalet kommuner och markägare kan åta sig. Även då det
gäller resurser för kulturlandskapet framstår det enligt utskottets mening
som nödvändigt med ökade resurser för RAÄ och länsstyrelserna. Med
hänsyn till den ökade vikt vid kulturmiljövården som regeringen ger uttryck
åt i propositionen anser sig utskottet kunna utgå från att regeringen i den
kommande budgetbehandlingen ägnar frågan om behovet av en fortsatt
utbyggnad av de här behandlade resurserna stor uppmärksamhet. Utskottet
anser därför att motionerna inte behöver föranleda någon riksdagens åtgärd
(Kr214, Kr9 yrkande 1 i här aktuell del och Krll).

Med hänvisning till vad skatteutskottet anfört i det yttrande, som
kulturutskottet inhämtat över motion Krl5 (m) yrkandena 2 och 3, avstyrker
kulturutskottet yrkandena. Dessa innehåller önskemål om skattereduktion
för genomförda vårdåtgärder för bibehållande av det öppna landskapet samt
om sänkning av taxeringsvärdet för fastigheter som hyser fornlämningar,
kulturhistoriskt värdefull bebyggelse eller intressanta kulturlandskapsavsnitt.

Utskottet avstyrker även yrkande 1 i den nämnda motionen, Krl5.
Motionärerna vill att stödsystemet inom jord- och skogsbruksnäringen skall
ges en sådan utformning att kulturlandskapets öppna karaktär kan bibehållas.
Utskottet hänvisar till att - som framgår av den tidigare redovisningen -jordbruksutskottet i flera olika sammanhang under våren behandlar spörsmål
om insatser för bevarandet av odlingslandskapet.

Vissa frågor om byggnadsvård

Det föreslås i propositionen att kulturmiljövårdens resurser för byggnadsvård
stärks, bl.a. med avseende på frågor om ersättning till fastighetsägare
vid byggnadsminnesförklaring.

I propositionen lämnas en redovisning för de olika vägar på vilka det
statliga stödet till byggnadsvården kanaliseras. Utskottet, som hänvisar till
denna redovisning (prop. s. 133), vill erinra om att utskottet i det föregående
tillstyrkt en ökad satsning på insatser mot de hot om förstörelse av värdefulla
byggnader som luftföroreningarna och försurningen innebär. RAÄ:s anslag
för byggnadsvård föreslås bli förstärkt med 1 milj. kr. bl.a. för att
länsstyrelserna skall få ökade möjligheter att driva angelägna byggnadsminnesförklaringar
även i de fall där hinder möter i fråga om ersättningskrav.
Utskottet - som i ett senare avsnitt behandlar frågan om medelsanvisningen
för nästa budgetår - ställer sig bakom den ökade satsningen på denna del av
byggnadsvården.

För innevarande budgetår uppgår anslagsposten Bidrag till vård av
kulturhistoriskt värdefull bebyggelse till 14 505 000 kr., vartill kommer bl.a.

KrU 1987/88:21

ersättning enligt byggnadsminneslagen med 900 000 kr. Som förut angivits
förordas en höjning av det sistnämnda beloppet med 1 milj. kr. Regeringens
förslag innebär härutöver en medelsuppräkning som ger utrymme för endast
en mindre höjning av bidraget till vård av kulturhistoriskt värdefulla
byggnader.

I en rad motioner - Kr418 (m,fp), Kr5 (m), Kr7 (m), Kr8 (s), Kr9 (fp),
KrlO (s) och Krl4 (c) - uttrycks stor oro för att de statliga resurserna för
byggnadsvård är otillräckliga. Synpunkter i frågan utvecklas särskilt utförligt
i sistnämnda motion. Motionärerna hänvisar till att anslaget enligt RAÄ:s
anslagsframställning urholkats med 5 milj. kr. jämfört med år 1981. Med de
medel som för närvarande står till buds finns enligt motionärerna endast
möjlighet att vårda ett exklusivt urval av kulturhistoriskt värdefulla byggnader.
Endast en mycket liten del av resurserna kan gå till bevarande av sådana
byggnader som har ett regionalt eller lokalt intresse men som är av stor
betydelse för att stärka en bygds identitet. I flera av motionerna understryks
särskilt vikten av att man ger ett stöd för att bevara den äldre timmerhusbebyggelsen.
Även anknytningen till turismen understyrks i motionerna.

Också enligt utskottets mening är det angeläget att byggnadsvårdsanslaget
i fortsättningen ges en hög prioritet. Anslaget har haft stor betydelse under
de gångna åren och den reala minskningen av anslaget som blivit en följd av
att andra satsningar på kulturmiljösektorn varit nödvändiga bör inte få
fortsätta. Prövningen av frågan om medelsanvisningens storlek får ske i
budgetsammanhang. Svårigheterna för byggnadsvården att få tillräckliga
resurser har också accentuerats genom minskningen av beredskapsarbeten
som avsett restaureringar och upprustning av kulturhistoriskt värdefulla
byggnader. Därtill kommer de förändringar i för byggnadsvården negativ
riktning som sker genom regelförändringen rörande sådana arbeten (se AU
1987/88:11 s. 47).

Utskottet anser i överensstämmelse med vad som tidigare angivits att de
insatser som hänger samman med luftföroreningar och försurning är mycket
angelägna. Det finns därför inte anledning till någon erinran mot den
inriktning budgetförslaget för nästa år har. Utskottet utgår emellertid från att
regeringen vid den kommande budgetberedningen överväger möjligheterna
att öka byggnadsvårdsanslaget. Utskottet anser med hänsyn till det anförda
att följande motioner inte påkallar någon riksdagens åtgärd, nämligen
motion Kr418 yrkande 2, motion Kr5 yrkande 1, motion Kr8 yrkande 1,
motion Kr9 yrkande 1, motion KrlO yrkande 1 och motion Krl4 yrkande 1.
Yrkandet i motion Kr7 behandlas under avsnittet anslagsfrågor.

I propositionen behandlas förutsättningarna för bevarande av vissa typer
av kulturhistoriskt värdefulla miljöer. Det gäller särskilt herrgårdsmiljöer
och industriminnen. Dessa anläggningar representerar miljöer med betydande
kulturvärden, samtidigt som bevarandet ofta är knutet till särskilda
problem. Det kan vara frågor om t.ex. lämplig användning av byggnader och
anläggningar liksom frågor om ekonomin för drift och underhåll. Det erinras
om att riksdagen tidigare (KrU 1985/86:8, rskr. 1985/86:47) uttalat sig för en
vidare utredning i ämnet. Kulturministern anger också att han avser att
återkomma till regeringen inom kort med förslag om formerna för den
fortsatta beredningen av frågan.

KrU 1987/88:21

Med hänsyn till det anförda anser utskottet att det inte är erforderligt med
någon riksdagens åtgärd med anledning av motion Kr222 (fp) yrkande 12 vari
- under hänvisning till National Trust - systemet i Storbritannien - yrkas att
vad som anförs om behovet av en speciallagstiftning för att hålla samman
kulturmiljöer skall ges regeringen till känna. Utskottet förutsätter att de av
riksdagen begärda övervägandena kommer till stånd utan dröjsmål.

Information och kunskapsuppbygnad om kulturmiljöns värden

Insatser för information och kunskapsuppbyggnad skall enligt propositionen
få en framskjuten position i kulturmiljöarbetet. RAÄ skall ges ökade
resurser för dessa ändamål.

Kulturministern framhåller att med de mål och de utgångspunkter för
kulturmiljövårdens olika aspekter som angivits i propositionen är uppbyggnad
och förmedling av kunskap och information om kulturmiljövårdens olika
aspekter strategiskt viktiga uppgifter. Han utvecklar sina synpunkter i detta
hänseende utförligt (prop. s. 134). Därvid behandlar han uppgifterna för
kommunerna, för RAÄ och länsstyrelserna och för skolan. Då det gäller
museernas medverkan i kulturmiljövården - något som behandlas utförligare
i följande avsnitt - betonar han främst vikten av att den offentliga
kulturmiljövården samverkar med och aktivt stödjer frivilligt engagemang
och arbete. Kulturministern framhåller också att de enskilda medborgarnas
engagemang är en bas för kulturmiljövården och att detta i hög grad
kanaliseras genom bildningsförbundens cirkelverksamhet och genom hembygdsföreningarna
.

Den ökade tonvikt som kulturmiljövårdens myndigheter bör lägga på
kunskapsuppbyggnad, kunskapsförmedling och information förutsätter förstärkta
resurser. För ändamålet beräknas en anslagshöjning till RAÄ med 2
milj. kr.

I två motioner - Kr6 (c) och Kr9 (fp) - tas upp frågor, som kan sägas ha den
gemensamma utgångspunkten att det är viktigt att länsstyrelserna och de
regionala museerna får resurser så att de kan ta sitt ansvar då det gäller
kunskapsuppbyggnad och kunskapsförmedling på kulturmiljöområdet. I
motion Kr6 innebär yrkandet att riksdagen skall uttala att resursfrågorna för
den regionala nivån måste beaktas i framtiden och i motion Kr9 påtalas
behovet av ett klarläggande av vem som skall ha informationsansvaret.

Utskottet vill ansluta sig till det synsätt som kommer till uttryck i
motionerna och som stämmer överens med vad som anförs i propositionen,
nämligen att frågan om kunskapsuppbyggnad och information rörande
kulturmiljön måste ha sin tyngdpunkt på den regionala och lokala nivån.
Detta är nödvändigt för att det skall bli möjligt att göra kulturmiljövården till
en angelägenhet för alla. Grunden måste läggas i hemmet och i skolan. I fråga
om skolans arbete vill utskottet framhålla betydelsen av att den undervisning
i miljöfrågor som aviserades i årets budgetproposition även kommer att
omfatta kulturmiljöfrågor. För de vuxna medborgarna är - förutom länsstyrelsernas
och länsmuseernas verksamhet - den verksamhet av stor betydelse
som bedrivs av bl.a. hembygdsrörelsen och bildningsförbunden. Regeringens
förslag innebär ökade resurser till RAÄ, något som även bör vara till

KrU 1987/88:21

nytta för länsstyrelserna. Det finns således anledning utgå från att det i
fortsättningen inte kommer att finnas någon särskild anslagspost för länsstyrelsernas
samhällsinformation (prop. 1987/88:100 bil. 15 s. 61, BoU 1987/
88:18). Medel för ändamålet kommer i stället att räknas in i medlen för övriga
förvaltningskostnader. Utskottet vill understryka att ifrågavarande medel får
användas bl.a. för kulturmiljöinformation. Då det gäller ansvaret för
informationen vill utskottet framhålla att, enligt vad utskottet inhämtat, det
inom RAÄ pågår en studie om samarbetsmönstret ute i länen mellan RAÄ,
länsstyrelserna och länsmuseerna. Resultatet av denna studie bör kunna få
betydelse bl.a. då det gäller den i motion Kr9 upptagna frågan.

I enlighet med det anförda anser utskottet att någon åtgärd med anledning
av motionerna i här aktuell del inte är erforderlig (Kr 6 yrkande 3 och Kr9
yrkande 2).

Utskottet har inte heller i övrigt något att erinra mot vad som anförs i
propositionen i här aktuellt avseende. Utskottet vill särskilt understryka
vikten av att den resurs som länsmuseerna utgör tas till vara. Inte minst
kommunerna bör kunna utnyttja dem i ett läge då kommunerna genom PBL
fått nya och vidgade uppgifter då det gäller att ta till vara kulturvärdena i
miljön.

Utskottet vill här också uttala sin anslutning till vad som anförs i
propositionen (s. 135) om kulturturism. Kulturminnen och andra sevärdheter
spelar en mycket stor roll för turismens innehåll. På motsvarande sätt är
det naturligt att kulturmiljövården bl.a. med utgångspunkt i uppgiften att
levandegöra kulturarvet, uppfattar turisterna i Sverige som en viktig
målgrupp för insatserna.

Utskottet har bl.a. med anledning av förslag i proposition 1987/88:64 (s.
35) om särskilda regionalpolitiska insatser i delar av Bergslagen och norra
Sveriges inland uttalat sig om stöd för att ta till vara kulturen som en regional
utvecklingskraft. I enlighet med vad som uttalas i den nu aktuella propositionen
bör vad som då anfördes om möjligheterna att utveckla s.k. kulturturism
och den betydelse sådana insatser kan ha för olika orter generellt beaktas
inom den statliga kulturmiljövården som en av utgångspunkterna för dess
arbete.

De centrala museernas uppgifter inom kulturmiljövården. De regionala
museernas betydelse

I propositionen förordas att de kulturhistoriska centralmuseernas uppgifter
och medverkan i kulturmiljövården skall utvecklas.

I propositionen redovisas innehållet i en promemoria - (Ds 1988:6)
Centralmuseerna och kulturmiljövården - som utarbetats under medverkan
av RAÄ, statens kulturråd och de berörda lokala museerna. Utskottet
hänvisar till den redovisning för promemorian som finns i propositionen (s.
136). I överensstämmelse med vad som anförs i promemorian ställer ett
vidgat kulturmiljöperspektiv nya krav på museernas verksamhet samtidigt
som de kan tillföra kulturmiljöarbetet värdefulla kunskaper och i sin
utåtriktade verksamhet bidra till att engagemanget i kulturmiljövården ökar.
Kulturministern anser det angeläget att den hittillsvarande samverkan

KrU 1987/88:21

mellan de centrala kulturhistoriska museerna och RAÄ kan vidareutvecklas.
Han utvecklar detta närmare och anför vidare bl.a. att promemorian bör
kunna ligga till grund för ett sådant samarbete, där uppgiften att tillgodose
länsmuseernas behov av service, stöd och kunskaper är ett grundläggande
moment.

Utskottet delar denna uppfattning och tillstyrker således regeringens
förslag.

Då det gäller de regionala museerna och kulturmiljövården vill utskottet i
anslutning till vad som anförts i föregående avsnitt framhålla följande.
Eftersom utskottet anser att tyngdpunkten i kulturmiljöarbetet måste ligga
på det regionala och lokala planet är det av stor vikt att samspelet mellan de
regionala museerna och länsstyrelserna - med den expertfunktion som
länsantikvarieorganisationen innnebär - kan bibehållas och utvecklas.
Synpunkter av i huvudsak detta innehåll redovisas också i propositionen, där
en hänvisning till proposition 1986/87:97 om de centrala museernas uppgifter
och ansvar görs. Som också anges i den nu aktuella propositionen får de
regionala museerna genom kulturmiljöarbetet en naturlig kontaktyta med
samhällsarbetet utanför kultursektorn. Utskottet anser det också angeläget
peka på att den regionala samverkan som kan ske genom att länsstyrelsen
svarar för såväl kulturmiljövård som naturvård kan få ett ytterligare stöd
genom de möjligheter länsmuseerna har att koppla samman natur och
kultur.

Anslagsfrågor för budgetåret 1988/89, m.m.

Regeringen har i proposition 104 föreslagit att riksdagen för nästa budgetår
anvisar till F 31. Riksantikvarieämbetet: Förvaltningskostnader ett förslagsanslag
av 59 440 000 kr. och till F 32. Kulturmiljövård ett reservationsanslag
av 45 095 000 kr. Vidare har regeringen - i budgetpropositionen - föreslagit
att riksdagen för samma budgetår till F 33. Riksantikvarieämbetet: Uppdragsverksamhet
anvisar ett förslagsanslag av 1 000 kr.

Förslaget till medelsberäkningar under anslagen F 31 och F 32 framgår av
följande sammanställningar.

F 31	1987/88	Beräknad ändring 1988/89 Föredraganden
Personal	131	of.
Förvaltningskostnader	43 423000'	+7659000
(därav lönekostnader)	(35 447 000)	(+6940000)
Lokalkostnader	7 379000	+ 979000
Bidrag till organisa-tioner och föreningar	318000	- 318000
	51120000	+8320000

1 1 anslagsposten ingår anslagsposterna Förvaltningskostnader med 30643000 kr.
och Fornminnesinventering med 12 780000 kr.

KrU 1987/88:21

3 Riksdagen 1987188. 13 sami. Nr21

F 32	1987/88	Beräknad ändring 1988/89 Föredraganden
Anslag 1. Vård av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse	20 1790001	+ 1 205 000
2. Vård m. m. av kultur- landskap och fornläm- ningar	4414000	+ 9542000
3. Information och ut- vecklingsverksamhet m. m.	1365000	+ 2772000
4. Insatser mot luftför- orenings- och försur- ningsskador 5. Engångsanvisning		+ 5000000
-	+ 6180002
	25958000	+ 19137 000

1 I anslagsposten ingår anslagsposterna Bidrag till vård av kulturhistoriskt värdefull
bebyggelse med 14505000 kr., Bidrag till restaurering och vård av kyrkor m. m. på
Gotland med 2 803000 kr., Ersättning enligt byggnadsminneslagen med 900000 kr.
och Fastighetsförvaltning med 1 917000 kr.

2 Medel för detta ändamål har tidigare redovisats under anslaget Bidrag till särskilda
kulturella ändamål.

Utskottets ställningstaganden i föregående avsnitt innebär att utskottet
ställer sig bakom den inriktning på kulturmiljöbudgeten som regeringen
föreslagit. Utskottet har också med anledning av motioner diskuterat
behovet av fortsatta resursförstärkningar under kommande budgetår. Ett
antal motionsyrkanden som avser en medelsanvisning utöver den av
regeringen föreslagna har väckts. Dessa redovisas i det följande i anslutning
till de olika anslagsposterna under anslaget F 32.

Utskottet tillstyrker de föreslagna medelsanvisningarna under RAÄ:s
förvaltningsanslag (F 31) och under anslaget till RAÄ:s uppdragsverksamhet
(F 33). I det följande tar utskottet upp till bedömning de olika anslagsposter
som föreslås ingå i anslaget F 32. Kulturmiljövård.

För vård av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse föreslås i propositionen
en höjning som till huvuddelen är avsedd för reglering av ersättningsfrågor i
samband med byggnadsminnesförklaringar. I motion Kr3 (m) föreslås en
höjning av anslagsposten med 1 milj. kr. utöver den av regeringen
föreslagna.

Utskottet anser att det inte finns ekonomiskt utrymme för att bestämma
anslagsposten till högre belopp än vad regeringen föreslagit eller således till
21 389 000 kr. Motion Kr3 (m) yrkande 12 i motsvarande del avstyrks därför.
Ställningstagandet innebär att även motion Krl3 (c) yrkande 2 avstyrks. I
utskottets ställningstagande ligger också att utskottet inte kunnat finna att
det genom omprioriteringar är möjligt att tillföra anslagsposten större
resurser. Motion Kr7 (m) avstyrks därför; i motionen begärs en omprioritering
men det anges inte på vad sätt en sådan omprioritering skall ske.

För vård och säkerställande av värdefulla kulturlandskap beräknas i
propositionen 4 milj. kr. Vidare beräknas en förstärkning med 6 milj. kr. för
vård av fornlämningar. I enlighet med vad som föreslås av regeringen (prop.
s. 141) tillstyrker utskottet att det för anslagsposten Vård m.m. av kultur -

KrU 1987/88:21

landskap och fornlämningar beräknas 13 956 000 kr. Utskottet avstyrker
därmed motion Kr3 yrkande 12 i vad avser en förstärkning av resurserna för
kostnader för enskilda vid arkeologiska undersökningar (se 2 kap. 14 § andra
stycket förslaget till kulturminneslag).

Utskottet tillstyrker att det beräknas 4 137 000 kr. till information och
utvecklingsverksamhet m.m. Den förstärkning med 2 milj. kr. för kulturmiljöinformation
som förslaget innebär har diskuterats i tidigare avsnitt.

För insatser mot luftförorenings- och försurningsskador beräknas i enlighet
med vad som angivits i ett tidigare avsnitt 5 milj. kr. Under XIV
huvudtiteln anslaget Åtgärder mot luftföroreningar och försurning har
beräknats likaledes 5 milj. kr. för detta ändamål (se JoU 1987/88:23).
Sammantaget har regeringen således föreslagit att 10 milj. kr. skall anvisas
för åtgärder mot luftföroreningarnas och försurningens skadeverkningar på
kulturmiljön. Utskottet - som i det föregående ställt sig bakom ett
handlingsprogram för åtgärder på det här aktuella området - tillstyrker
regeringsförslaget. Detta innebär att syftet med motion Kr222 (fp) tillgodoses
i denna del (yrkande 11). Motion Kr3 yrkande 12 i motsvarande del om en
ännu högre medelsberäkning - ytterligare 2 milj. kr. - avstyrks som en följd
av det angivna ställningstagandet.

RAÄ bör i enlighet med regeringens förslag tilldelas 618 000 kr. som en
engångsanvisning för kostnader i samband med ADB-utveckling, industriminnesinventeringar
m.m.

I enlighet med det anförda bör som regeringen föreslagit ett belopp om
45 095 000 kr. anvisas under anslaget F 32.

Frågan om en decentraliserad handläggning av fördelningen av resurserna
till främst byggnadsvård men även till annan kulturmiljövård tas upp till
diskussion såväl i propositionen som i ett antal motioner, nämligen Kr5 (m),
Kr8 (s) , KrlO (s), Krl3 (c), Krl4 (c) och Krl6 (c).

Kulturministern anför att när det gäller reformförslagen de ökade
resurserna bör ställas till RAÄ:s förfogande. Han utgår emellertid från att
kulturmiljövårdens regionala organisation skall kunna ha ett betydande
inflytande över inriktningen av medelsanvändningen inom de olika insatsområdena.
Han påpekar att en sådan ansvarsfördelning mellan central och
regional nivå sedan länge finns inom kulturmiljövården.

Länsmuseernas samarbetsråd har vid sin uppvaktning inför utskottet
understrukit vikten av att resurserna till byggnadsvården fördelas på regional
nivå.

Utskottet delar denna uppfattning såtillvida att utskottet anser det
angeläget att - i överensstämmelse med vad kulturministern framhåller -man så långt möjligt bör sträva efter att de tillgängliga resurserna fördelas på
regional nivå. Man kan emellertid inte bortse från att en uppdelning av
resurserna på länen - om man håller sig till ett budgetår - innebär att de
tillgängliga medlen blir av förhållandevis begränsad storlek för varje län.
Detta innebär att det inte alltid blir möjligt att satsa resurserna där de bäst
behövs, eftersom tillräcklig flexibilitet inte kan uppnås. Utskottet anser
därför att det regionala inflytandet på användningen av resurserna inte i
första hand bör ske på det sättet att anvisade medel i dess helhet fördelas
mellan länen. Utskottet anser att man bör åstadkomma ett regionalt

KrU 1987/88:21

inflytande på medelsfördelningen på det sättet att RAÄ infordrar ett
planeringsunderlag som är förhållandevis långsiktigt och med utgångspunkt
häri tar ställning till vilka insatser som bör prioriteras. Utskottet gör
bedömningen att det för närvarande inte finns skäl att förorda någon
förändring i de principer som tillämpas i fråga om fördelningen av resurserna
centralt och regionalt. Utskottet anser att liksom hitintills varit fallet vissa
resurser för byggnadsvård bör disponeras så att de kan fördelas efter beslut
på regional nivå. Vad som sagts i det föregående äger tillämpning även i fråga
resurserna för vård m.m. av kulturlandskap och fornlämningar.

I enlighet med det anförda anser utskottet att följande motioner inte bör
föranleda någon åtgärd av riksdagen, nämligen Kr5 yrkande 3, Kr8 yrkande
3, KrlO yrkande 2, Krl3 yrkande 3, Krl4 yrkande 2 och Krlö yrkande 1.

Motionärerna bakom motion Kr284 (s) och motionerna Kr328 (c) vill att
det skall upprättas ett regionkontor för decentraliserad fornminnesinventering
i Karlskrona.

Efter förslag i budgetpropositionen har riksdagen bifallit ett förslag om
uppbyggnad av en produktionsenhet för lanmäteriverket i Karlskrona (prop.
1987/88:100 bil. 13 s. 85, BoU 1987/88:8, rskr. 1987/88:163). Däremot har
regeringen avstått från att lägga fram ett utarbetat förslag om ett sådant
regionkontor, som motionärerna förordar. Enligt vad utskottet inhämtat är
en av orsakerna härtill att RAÄ:s fältarbeten för säsongen 1988/89 inte är
lokaliserade på ett sådant sätt som gör en Karlskronabaserad verkamhet
naturlig. Bohuslän står närmast i tur för de aktuella fältarbetena.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionerna Kr284 och
Kr328.

I detta sammanhang behandlar utskottet även motion Kr285 (s) om åtgärder
för att bevara och för framtiden säkra Pythagoras Motor AB i Norrtälje som
industrimuseum.

Verkstads AB Pythagoras, som företaget ursprungligen hette, grundades
år 1898. Företaget har tillverkat huvudsakligen tändkulemotorer för jordbruket
och fisket men även andra verkstadsprodukter. Verksamheten minskade
efter hand och upphörde helt i slutet på 1970-talet. Fabriksbyggnaderna är
fullt utrustade med maskiner och verktyg från 1920-talet. I motionen anförs
att många sakkunniga, bland dem RAÄ, framhållit betydelsen av att
industrimiljön bevaras åt kommande generationer. Ett samarbete mellan
föreningen Pythagoras vänner - som vill söka skapa ett arbetande, levande
museum - och Lunds tekniska högskola har påbörjats i syfte att få till stånd
nytillverkning av tändkulemotorer för biståndsmarknaden.

Utskottet har fått närmare information om förhandlingar som förts för att
föreningen skall kunna förvärva fastigheten med verkstadsbyggnaden.
Avsikten är att museet skall drivas som en stiftelse.

Utskottet har vid sina överväganden kommit fram till att det finns skäl att i
fråga om Pythagorasprojektet göra avsteg från principen att utskottet inte
bör ta ställning till frågan om ett enskilt projekt på kulturområdet skall få
stöd. Utskottet anser med hänsyn till den information utskottet i olika
saammanhang fått om Pythagorasprojektet att det är av riksintresse att den
unika verkstadsmiljön kan bevaras som industriminne. Det är motiverat att

KrU 1987/88:21

staten nu gör särskilda insatser för att fastigheten med verkstadsbyggnaden
skall kunna förvärvas. Utskottet anser således att - utöver medel som kan
komma att ställas till förfogande av RAÄ inom ramen för anslaget till
kulturmiljövård - särskilda statliga medel bör tillföras projektet. Det bör
ankomma på regeringen att avgöra i vilken ordning detta skall ske. En
möjlighet är att stöd lämnas av överskottet från Kulturlotteriet.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motion Kr285 bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Slutligen behandlar utskottet motion Krl2 (m) vari begärs en utredning
om reducerad skatt för den som gett gåvor i kulturvårdande syfte. Motionären
tänker bl.a. på kontanta gåvor till kostnadskrävande utgrävningsföretag
och dylikt.

Med hänvisning till vad skatteutskottet anfört i yttrande över motionen
avstyrker kulturutskottet denna.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande en bestämmelse om samrådsförfarande i vissa fall
att riksdagen avslår motion 1987/88:Kr3 yrkande 1,

2. beträffande föreskrifter till skydd för en fast fornlämning

att riksdagen med avslag på motion 1987/88:Kr209 antar 2 kap. 9 § i det
i proposition 1987/88:104 framlagda förslaget till lag om kulturminnen
m.m.,

3. beträffande ersättning till ägare vid vissa markingrepp m.m.
att riksdagen avslår motion 1987/88:Kr3 yrkande 2,

4. beträffande utarbetande av nya riktlinjer för arkeologiska utgrävningar att

riksdagen avslår motion 1987/88:Kr283,

5. beträffande den arkeologiska undersökningsverksamhetens bedrivande
m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1987/88: Kr3 yrkande 6 och 1987/
88:Kr238 yrkande 6,

6. beträffande åtskillnad mellan större och mindre arbetsföretag
att riksdagen med avslag på motion 1987/88:Kr3 yrkande 3 antar 2
kap. 14 § i förslaget till lag om kulturminnen m.m.,

7. beträffande generösare hittelöner vid fornfynd

att riksdagen dels med bifall till proposition 1987/88:104 och med
anledning av motion 1987/88:Kr3 yrkande 4 godkänner vad utskottet
anfört, dels antar 2 kap. 16 § förslaget till lag om kulturminnen m.m.,

8. beträffande överklagande av länsstyrelsens beslut i vissa fall
att riksdagen med avslag på motion 1987/88:Kr3 yrkande 5 antar 2
kap. 25 § förslaget till lag om kulturminnen m.m.,

9. beträffande statliga byggnadsminnen

att riksdagen med avslag på motion 1987/88:Kr3 yrkande 7 antar 3
kap. 1 § andra stycket förslaget till lag om kulturminnen m.m.,

10. beträffande den språkliga beskrivningen av byggnad som bör

KrU 1987/88:21

förklaras som byggnadsminne

att riksdagen med avslag på motionerna 1987/88:Kr5 yrkande 2,
1987/88:Kr8 yrkande 2, 1987/88:KrlO yrkande 3 och 1987/88:Krl3
yrkande 1 antar 3 kap. 1 § första stycket förslaget till lag om
kulturminnen m.m.,

11. beträffande viss anmälningsplikt

att riksdagen dels med bifall till proposition 1987/88:104 och med
anledning av motion 1987/88:Kr3 yrkande 8 godkänner vad utskottet
anfört, dels antar 3 kap. 6 § förslaget till kulturminneslag m.m.,

12. beträffande uttalande om generösare ersättningsregler vid byggnadsminnesförklaringar att

riksdagen avslår motion 1987/88:Kr3 yrkande 9,

13. beträffande värdetidpunkten vid byggnadsminnesförklaring
att riksdagen med avslag på motionerna 1987/88:KrlO yrkande 4 och
1987/88:Krl6 yrkande 2 antar 3 kap. 13 § förslaget till lag om
kulturminnen m.m.,

14. beträffande rätten i vissa fall att överklaga länsstyrelses beslut
rörande byggnadsminnesförklaring

att riksdagen med avslag på motionerna 1987/88:Kr4, 1987/88:KrlO
yrkande 5 och 1987/88:Krl6 yrkande 3 antar 3 kap. 19 § andra stycket
förslaget till lagom kulturminnen m.m. med den ändringen att stycket
erhåller i bilaga 2 som Utskottets förslag betecknade lydelse,

15. beträffande utredning av skydd för övertaliga kyrkobyggnader
m.m.

att riksdagen avslår motion 1987/88:Kr6 yrkande 1,

16. beträffande utnyttjande av kyrkofonden för viss kulturminnesvård att

riksdagen avslår motion 1987/88:Kr3 yrkande 10,

17. beträffande viss värdegräns för skydd mot utförsel av vissa äldre
kulturföremål

att riksdagen med avslag på motion 1987/88:Kr9 yrkande 3 antar 5
kap. 4 § förslaget till lag om kulturminnen m.m.,

18. beträffande samråd med regionala kulturvårdsorgan
att riksdagen avslår motion 1987/88:Kr6 yrkande 2,

19. beträffande särskild utvärdering av lagstiftningen om skydd mot
utförsel av vissa äldre kulturföremål

att riksdagen avslår motion 1987/88:Kr3 yrkande 11,

20. beträffande lägre mervärdeskatt vid införsel av vissa kulturföremål att

riksdagen avslår motion 1987/88:Kr9 yrkande 4,

21. beträffande lagförslagen i propositionen

att riksdagen dels antar förslaget till lag om kulturminnen m.m. i den
mån det inte omfattas av vad utskottet ovan hemställt, dels antar
övriga lagförslag som framlagts i proposition 1987/88:104,

22. beträffande insatser för att begränsa luftföroreningarnas och
försurningens skadeverkningar på kulturmiljön

att riksdagen godkänner de riktlinjer som förordats i proposition
1987/88:104,

KrU 1987/88:21

23. beträffande resurser mot luftföroreningarna i Göteborg
att riksdagen avslår motion 1987/88:Kr230,

24. beträffande vården av kulturlandskap och fornlämningar

att riksdagen godkänner de riktlinjer som förordats i proposition
1987/88:104,

25. beträffande framtida resurser för värden av fornlämningar och
kulturlandskap m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1987/88:Kr214, 1987/88:Kr9 yrkande
1 i motsvarande del, 1987/88:Krll och 1987/88:Krl5,

26. beträffande insatser inom byggnadsvården

att riksdagen godkänner de riktlinjer som förordats i proposition
1987/88:104,

27. beträffande framtida resurser till byggnadsvård

att riksdagen avslår motionerna 1987/88:Kr418 yrkande 2, 1987/
88:Kr5 yrkande 1, 1987/88:Kr8 yrkande 1, 1987/88:Kr9 yrkande 1 i
motsvarande del, 1987/88:KrlO yrkande 1 och 1987/88:Krl4 yrkande
1,

28. beträffande speciallagstiftning för att hålla samman kulturmiljöer att

riksdagen avslår motion 1987/88:Kr222 yrkande 12,

29. beträffande insatser för information och kunskapsuppbyggnad
inom kulturmiljövården

att riksdagen med avslag på motionerna 1987/88:Kr6 yrkande 3 och
1987/88:Kr9 yrkande 2 godkänner de riktlinjer som förordats i
proposition 1987/88:104,

30. beträffande de centrala museernas uppgifter i kulturmiljövården
att riksdagen godkänner de riktlinjer som förordats i proposition
1987/88:104,

31. beträffande medelsanvisningen under anslaget F 31

att riksdagen med bifall till proposition 1987/88:104 till Riksantikvarieämbetet:
Förvaltningskostnader för budgetåret 1988/89 anvisar ett
förslagsanslag av 59 440 000 kr.,

32. beträffande medelsanvisningen under anslaget F 32

att riksdagen med bifall till proposition 1987/88:104, med anledning av
motion 1987/88:Kr222 yrkande 11 samt med avslag på motionerna
1987/88:Kr3 yrkande 12,1987/88:Kr7 och 1987/88:Krl3 yrkande 2 till
Kulturmiljövård för budgetåret 1988/89 anvisar ett reservationsanslag
av 45 095 000 kr.,

33. beträffande medelsanvisningen under anslaget F 33

att riksdagen med bifall till proposition 1987/88:100 till Riksantikvarieämbetet:
Uppdragsverksamhet för budgetåret 1988/89 anvisar ett
förslagsanslag av 1 000 kr.,

34. beträffande vissa decentraliseringsfrägor

att riksdagen avslår motionerna 1987/88:Kr5 yrkande 3, 1987/88:Kr8
yrkande 3, 1987/88:KrlO yrkande 2, 1987/88:Krl3 yrkande 3, 1987/
88:Krl4 yrkande 2 och 1987/88:Krl6 yrkande 1,

35. beträffande visst regionkontor i Karlskrona

att riksdagen avslår motionerna 1987/88:Kr284 och 1987/88:Kr328,

KrU 1987/88:21

36. beträffande stöd till Pythagorasprojektet i Norrtälje

att riksdagen med anledning av motion 1987/88:Kr285 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

37. beträffande frågan om skattereduktion vid vissa gåvor
att riksdagen avslår motion 1987/88:Krl2.

Stockholm den 24 maj 1988
På kulturutskottets vägnar

Ingrid Sundberg

Närvarande: Ingrid Sundberg (m), Ing-Marie Hansson (s), Catarina Rönnung
(s). Maja Bäckström (s), Karl Boo (c). Berit Oscarsson (s). Anders
Nilsson (s), Sylvia Pettersson (s), Margareta Mörck (fp), Gunnel Liljegren
(m), Kerstin Göthberg (c), Alexander Chrisopoulos (vpk), Margareta
Fogelberg (fp), Håkan Stjernlöf (m) och Björn Kaaling (s).

Reservationer

1. En bestämmelse om samrådsförfarande i vissa fall (mom. 1)

Ingrid Sundberg, Gunnel Liljegren och Håkan Stjernlöf (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar med ”1 motion” och
på s. 10 slutar med ”aktuell del” bort ha följande lydelse:

Som framhålls i motionen talar flera skäl för att det tas in en bestämmelse
om samrådsförfarande i kulturminneslagen. Det är angeläget att länsstyrelsens
uppfattning om bl.a. bebyggelsutvecklingen i förhållande till kulturminnesvårdens
riksintressen förs vidare och kan vägleda fastighetsägarna. Till
detta kommer att kommunerna ofta torde sakna tillräcklig kompetens att
bedöma frågor av denna art. Det bör således i den nya lagen införas en
bestämmelse som föreskriver ett samrådsförfarande mellan länsstyrelse och
markägare i de aktuella situationerna. Bestämmelser bör tas in i en särskild
paragraf i den nya lagen, 1 kap. 4 §.

dels att moment 1 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

1. beträffande en bestämmelse om samrådsförfarande i vissa fall
att riksdagen med anledning av motion 1987/88:Kr3 yrkande 1
beslutar att i lag om kulturminnen m.m. skall införas in en paragraf, 1
kap. 4 §, med i bilaga 3 som Reservanternas förslag betecknade
lydelse,

2. Ersättning till ägare vid vissa markingrepp m.m. (mom. 3)

Ingrid Sundberg, Gunnel Liljegren och Håkan Stjernlöf (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12 börjar med ”De
bestämmelser” och slutar med ”för markägare” bort ha följande lydelse:

KrU 1987/88:21

Företrädare för moderata samlingspartiet har i olika sammanhang i
anslutning till PBL-lagstiftningen gett uttryck åt uppfattningen att markägare
i princip skall hållas skadeslös vid ingrepp i äganderätten. Detta betyder bl.a.
att ingrepp i pågående markanvändning skall ersättas. I överensstämmelse
med vad som anförs i motionen bör ersättning utgå även vid mera begränsade
intrång. Äganderätten måste respekteras. I reservation 1 till bostadsutskottets
betänkande BoU 1987/88:14 om plan- och bygglagen samt vissa
fastighetsbildningsfrågor m.m. har denna inställning närmare utvecklats på
PBL-området. Utskottet anser att vid intrång med stöd av bestämmelser i
kulturminneslagen bör motsvarande gälla. Konsekvensändringar bör göras i
andra berörda lagar. Ett reformarbete med den angivna inriktningen bör
inledas. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med anledning av motion
Kr3 yrkande 2 som sin mening ge regeringen till känna.

dels att moment 3 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

3. beträffande ersättning till ägare vid vissa markingrepp m.m.
att riksdagen med anledning av motion 1987/88:Kr3 yrkande 2 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. Den arkeologiska undersökningsverksamhetens bedrivande
m.m. (mom. 5)

Ingrid Sundberg, Gunnel Liljegren och Håkan Stjernlöf (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14 börjar med ”Den
arkeologiska” och på s. 15 slutar med ”Kr238 yrkande 6” bort ha följande
lydelse:

I den i det föregående behandlade motion Kr283 (m) har motionärerna
pekat på att de regler för kostnadsansvaret som finns i fornminneslagen - och
som i allt väsentligt föreslås bli överförda till kulturminneslagen - kan leda till
att byggherrarna tvingas planera på ett sätt som innebär förfång för
utformning och lämplighet i den miljö som byggnationen avser. Utskottet har
dock övertygats om att kostnadsproblemet bör angripas utan att den sedan
länge gällande huvudprincipen rubbas. Motionens syfte bör i första hand
tillgodoses genom insatser som innebär att de arkeologiska undersökningskostnaderna
pressas ner.

I två motioner Kr3 (m) och Kr238 (m) framställs yrkanden som har bl.a.
det angivna syftet. I motionerna förordas även att byggherrarna skall få
ökade möjligheter till ekonomiskt stöd.

För närvarande utförs arkeologiska undersökningar i flertalet fall av
riksantikvarieämbetet men i viss utsträckning även av regionala och kommunala
museer. Enligt motion Kr3 bör även andra institutioner med vetenskaplig
kompetens - i Sverige och i utlandet - få möjlighet att komma in med
anbud då en undersökning är aktuell. Det skulle ge vetenskaplig bredd åt
verksamheten, vidga de internationella kontakterna och dessutom kunna
tjäna som en värdefull kostnadspress. Även i motion Kr238 framhålls vikten
av att det inte föreligger en monopolsituation på undersökningsområdet.

Rent formellt finns det inte något som hindrar att även andra institutioner
än de som nu i allmänhet utför arkeologiska undersökningar utnyttjas för
ändamålet. Även universitetsinstitutionerna gör undersökningar, men uni -

KrU 1987/88:21

versiteten saknar en särskild organisation för att kunna åtaga sig uppdragsverksamhet.
Eftersom universitetens potentiella undersökningsresurser är
betydande och därtill av hög vetenskaplig klass är detta en allvarlig brist. I
överensstämmelse med de i motion Kr3 redovisade åsikterna om vikten av att
bredda ramen, då det gäller institutioner som kan komma i fråga för
arkeologiska undersökningar, bör denna brist avhjälpas. Även åtgärder för
att ge vetenskapliga institutioner i andra länder möjlighet att göra arkeologiska
undersökningar på uppdragsbasis i vårt land bör undersökas.

Utskottet anser också - i överensstämmelse med vad som uttalas i motion
Kr3 - att det måste skapas möjligheter att rationalisera de fältarkeologiska
metoderna. Det är också angeläget att resultaten från tidigare undersökningar
bearbetas och utvärderas med sikte på att bl.a. i möjligaste utsträckning
reducera omfattningen av kommande undersökningar. Det är slutligen
angeläget att de kunskaper som löpande vinns genom de arkeologiska
undersökningarna kan ligga till grund för länsstyrelsernas beslut och
bedömningar vid beviljande av tillstånd till borttagande av fornlämningar.

Riksantikvarieämbetet bör som central myndighet för kulturminnesvården
ha som uppgift att stödja länsstyrelsernas kunskapsuppbyggnad i dessa
avseenden. Det bör vidare skapas möjligheter att ge tilläggslån för arkeologiska
undersökningskostnader oberoende av byggnadens ändamål. Utskottet
anser att nuvarande begränsning till bostadsfastigheter inte är befogad.

Med hänsyn till vad som anförs i motionerna Kr3 - och Kr283 - vill
utskottet här också hänvisas till att det i reservation 4 föreslås viss vidgning av
utrymmet för att befria en byggherre från kostnadsansvaret vid mindre
arbetsföretag.

Utskottet anser att riksdagen som sin mening bör ge regeringen till känna
vad utskottet anfört med anledning av motionerna Kr3 yrkande 6 och Kr238
yrkande 6.

dels att moment 3 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

5. beträffande den arkeologiska undersökningsverksamhetens bedrivande
m.m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1987/88:Kr3 yrkande 6
och 1987/88:Kr238 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,

4. Åtskillnad mellan större och mindre arbetsföretag (mom.

Ingrid Sundberg, Gunnel Liljegren och Håkan Stjernlöf (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15 börjar med ”Utskottet
ansluter” och på s. 16 slutar med ”i 2 kap. 11 §” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att ett genomförande av lagrådets förslag ger den som
utför ett mindre arbetsföretag bättre möjlighet att ta till vara sin rätt än om
man godtar förslaget i propositionen. Lagrådets förslag innebär nämligen att
det direkt i lagtexten skall anges att mindre arbetsföretag under alla
förhållanden är undantagna från kostnadsansvar. Regeringens förslag innebär
däremot att företagaren är utlämnad till i första hand bedömningen av en

KrU 1987/88:21

administrativ myndighet, som skall ta ställning till om bidrag kan utgå till den
arkeologiska undersökningen. Utskottet anser således att den avgränsning
som nu finns i fornminneslagen mellan större och mindre arbetsföretag skall
bibehållas. I förhållande till den praxis som nu finns då det gäller gränsdragningen
mellan olika arbetsföretag vill utskottet framhålla att den hittillsvarande
avgränsningen av små företag - sådana som har rätt till kostnadsbefrielse
- är alltför snäv. I kulturminneslagen bör det finnas utrymme för viss
vidgning av begreppet ”mindre företag”. I konsekvens med detta ställningstagande
föreslås det i reservation 15 en ökad medelsanvisning till bl.a.
kostnader som uppstår genom att mindre företag befrias från kostnadsansvar.

I förslaget (=utskottet 5 rader) denna del.

Utskottets ställningstagande i det föregående innebär att det i 2 kap. 14 §
första stycket kulturminneslagen skall göras en åtskillnad mellan större och
mindre arbetsföretag. I övrigt tillstyrker utskottet utformningen i propositionen
av reglerna för i vilka fall företagen inte skall svara för arkeologiska
undersökningskostnader eller motsvarande åtgärder. Reglerna föreslås bli
intagna i 2 kap. 14 § andra stycket. Utskottet vill framhålla att - i motsats till
vad som anges i propositionen (s. 79) - möjligheterna till kostnadsbefrielse
enligt nämnda lagrum inte avser kostnader som anges i 2 kap. 11 §.

dels att moment 6 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

6. beträffande åtskillnad mellan större och mindre arbetsföretag
att riksdagen med bifall till motion 1987/88:Kr3 yrkande 3 antar 2 kap.
14 § i det i proposition 1987/88:104 framlagda förslaget till lag om
kulturminnen m.m. med den ändringen att lagrummet erhåller i bilaga
3 som Reservanternas förslag betecknade lydelse,

5. Överklagande av länsstyrelsens beslut i vissa fall (mom. 8)

Under förutsättning av bifall till reservation 4

Ingrid Sundberg, Gunnel Liljegren och Håkan Stjernlöf (alla m) anser

dels att den mening i utskottets yttrande som på s. 17 börjar med "Förslaget
till” och slutar med ”av utskottet” bort ha följande lydelse:

Som en följd av ställningstagandet i reservation 4 till frågan om åtskillnad
mellan större och mindre arbetsföretag bör lagtexten jämkas så till vida att
orden ”andra stycket” utgår i lagtexten i 2 kap. 25 § första stycket 3.

dels att moment 8 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

8. beträffande överklagande av länsstyrelsens beslut i vissa fall
att riksdagen med avslag på motion 1987/88:Kr3 yrkande 5 antar 2
kap. 25 § förslaget till lag om kulturminnen m.m. med den ändringen
att lagrummet erhåller i bilaga 3 som Reservanternas förslag betecknade
lydelse,

KrU 1987/88:21

6. Statliga byggnadsminnen (mom. 9)

Ingrid Sundberg, Gunnel Liljegren och Håkan Stjernlöf (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17 börjar med ”Utskottet
vill” och på s. 18 slutar med ”disponerar byggnader” bort ha följande
lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att även statliga byggnader bör
omfattas av den nya lagstiftningen. Som framhålls i motionen visar utvecklingen
att det förhållandet att en skyddsvärd byggnad är i statens ägo inte
utgör en garanti för att den skall få den vård dess kulturhistoriska värde
motiverar. Det finns nämligen exempel på att byggnader i statlig ägo
drabbats av ett oacceptabelt förfall.

Det finns skäl att - bl.a. med hänsyn till att sedvanligt partsförhållande inte
föreligger - i vissa avseenden ha särskilda regler för byggnadsminnesförklaringar
av statliga byggnader. Regeringen bör förelägga riksdagen förslag
härom i sådan tid att erforderliga lagändringar kan träda i kraft vid
årsskiftet.

I avvaktan härpå bör-för att den antagna lagen skall vara fullständig - den
av regeringen föreslagna lagtexten godtas. Utskottet ställer sig således i
princip bakom motion Kr3 yrkande 7.

dels att moment 9 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

9. beträffande statliga byggnadsminnen
att riksdagen dels antar 3 kap. 1 § andra stycket förslaget till lag om
kulturminnen m.m., dels med anledning av motion 1987/88:Kr3
yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

7. Uttalande om generösare ersättningsregler vid
byggnadsminnesförklaringar (mom. 12)

Ingrid Sundberg, Gunnel Liljegren och Håkan Stjernlöf (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20 börjar med ”Utskottet
anser” och slutar med ”(yrkande 9)” bort ha följande lydelse:

I reservation 2 har framhållits vikten av att äganderätten respekteras även
då det gäller intrång med stöd av bestämmelser i kulturminneslagen. Då det
gäller byggnadsminnesförklaringar finns skäl framhålla att de i propositionen
föreslagna reglerna, vilka överensstämmer med motsvarande regler i byggnadsminneslagen,
ger en alltför låg ersättning till ägarna av byggnader som
byggnadsminnesförklaras. Reglerna bör ses över med syfte att ersättningarna
skall bli generösare. Det bör ankomma på regeringen att avgöra om
översynen skall ske särskilt eller i samband med en övergripande översyn av
PBL-lagstiftningen. Propositionsförslaget bör kunna accepteras i awakten
på den begärda översynen.

dels att moment 12 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

12. beträffande uttalande om generösare ersättningsregler vid byggnadsminnesförklaringar att

riksdagen med anledning av motion 1987/88:Kr3 yrkande 9 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

KrU 1987/88:21

8. Rätten i vissa fall att överklaga länsstyrelses beslut rörande
byggnadsminnesförklaring (mom. 14)

Ingrid Sundberg (m), Karl Boo (c), Margareta Mörck (fp), Gunnel Liljegren
(m), Kerstin Göthberg (c), Margareta Fogelberg (fp) och Håkan Stjernlöf
(m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21 börjar med ”Utskottet
vill” och slutar med ”bör utgå” bort ha följande lydelse:

Utskottet konstaterar att den av regeringen föreslagna begränsningen i
rätten att överklaga länsstyrelsens beslut, att inte förklara en byggnad för
byggnadsminne, i propositionen motiveras med att byggnadsminnesvårdens
knappa resurser inte onödigtvis skall tas i anspråk för processer. Med
hänvisning till att besvärsprocesser av här aktuellt slag sedan år 1978
förekommit i endast 15 fall, finns det enligt utskottets uppfattning inte
anledning befara att ett bibehållande av besvärsrätten skulle få sådana
konsekvenser. Som motionärerna framhåller är det - mot bakgrund av att
ansvaret för att skydda och vårda vår kulturmiljö skall delas av alla - inte
heller konsekvent att möjligheterna att överklaga länsstyrelsens beslut
begränsas. Det finns tvärtom starka skäl att tillmötesgå dem som av ideella
skäl arbetar för att vårda vårt nationella kulturarv.

Utskottet delar således motionärernas uppfattning att den föreslagna
inskränkningen i rätten att överklaga skall utgå ur lagförslaget. Motionsyrkandena
tillstyrks.

dels att moment 14 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

14. beträffande rätten i vissa fall att överklaga länsstyrelses beslut
rörande byggnadsminnesförklaring

att riksdagen med bifall till motionerna 1987/88:Kr4, 1987/88:KrlO
yrkande 5 och 1987/88:Krl6 yrkande 3 avslår 3 kap. 19 § andra stycket
förslaget till lag om kulturminnen m.m.,

9. Viss värdegräns för skydd mot utförsel av vissa äldre
kulturföremål (mom. 17)

Margareta Mörck och Margareta Fogelberg (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23 börjar med ”Då utskottet”
och på s. 24 slutar med ”motsvarande del” bort ha följande lydelse:

Då utskottet behandlade regeringens förslag till utförsellag hösten 1985
föreslogs i reservation 3 till betänkande KrU 1985/86:7 att det skulle införas
en sådan värdegräns - 1 000 kr. - för föremålen som motionärerna nu vill få
till stånd.

Enligt utskottets mening innebär regeringens förslag att ett mycket stort
antal allmogeföremål kommer att omfattas av lagens tillståndskrav. Detta
skulle, om lagen efterlevdes, leda till en avsevärd byråkrati. Om däremot
motionsförslaget följs skulle Nordiska museet befrias från ett stort antal
utförselärenden. I de få fall då föremål av detta slag kan anses vara av stor
betydelse för det nationella kulturarvet, trots att värdet inte överstiger 1 000

KrU 1987/88:21

kr., har museerna uppenbarligen möjlighet att köpa in föremålen.

I enlighet med det anförda tillstyrker utskottet motion Kr9 yrkande 3.

dels att moment 17 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

17. beträffande viss värdegräns för skydd mot utförsel av vissa äldre
kulturföremål

att riksdagen med bifall till motion 1987/88:Kr9 yrkande 3 antar 5 kap.
4 § förslaget till lag om kulturminnen m.m. med den ändringen att
paragrafen erhåller i bilaga 3 som Reservanternas förslag betecknade
lydelse,

10. Samråd med regionala kulturvårdsorgan (mom. 18)

Karl Boo och Kerstin Göthberg (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 24 börjar med ”Enligt
föreskrifter” och slutar med ”(yrkande 2)” bort ha följande lydelse:
Utskottet konstaterar att - i enlighet med vad som framhålls i motionen -åtskilliga kulturföremål har en påtaglig anknytning till en viss ort eller ett
visst landskap. Det är angeläget att berörda regionala kulturvårdande organ
- exempelvis länsstyrelsen genom länsantikvarien eller länsmuseum - får
tillfälle att avge sin bedömning till tillståndsmyndigheten innan tillståndsärendet
prövas. Med anledning av motionen i denna del (yrkande 2) bör
därför en sådan lagbestämmelse införas som motionärerna förordat. Bestämmelsen
bör intas i 5 kap. 11 § andra stycket kulturminneslagen.

dels att moment 18 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

18. beträffande samråd med regionala kulturvårdsorgan

att riksdagen med anledning av motion 1987/88: Kr6 yrkande 2
beslutar att i 5 kap. 11 § lag om kulturminnen m.m. skall införas ett
andra stycke med i bilaga 3 som Reservanternas förslag betecknade
lydelse,

11. Särskild utvärdering av lagstiftningen om skydd mot
utförsel av vissa äldre kulturföremål (mom. 19)

Ingrid Sundberg, Gunnel Liljegren och Håkan Stjernlöf (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 24 börjar med ”Utförsellagen
har” och slutar med ”kulturminneslagen - tillämpning” bort ha följande

lydelse:

Då regeringens förslag till utförsellag behandlades av riksdagen hösten
1985 riktades från företrädare från moderata samlingspartiet kritik mot
lagförslaget. Kritiken avsåg bl.a. vilka föremål som skulle omfattas av lagen
och hur kontrollen av lagens efterlevnad skulle tillgå. Det finns fortfarande
fog för de invändningar som då framfördes, men i detta sammanhang föreslår
utskottet inte några ändringar i bestämmelserna. Däremot anser utskottet att
det är angeläget att en utvärdering av hur den nya ordningen fungerat
kommer till stånd. Utskottet tillstyrker därför motion Kr3 (m) yrkande 11
vari förslag om en sådan utvärdering läggs fram.

KrU 1987/88:21

dels att moment 19 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

19. beträffande särskild utvärdering av lagstiftningen om skydd mot
utförsel av vissa äldre kulturföremål

att riksdagen med bifall till motion 1987/88:Kr3 yrkande 11 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

12. Lägre mervärdeskatt vid införsel av vissa kulturföremål
(mom. 20)

Margareta Mörck och Margareta Fogelberg (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 24 börjar med ”Utskottet
vill” och slutar med "avstyrks därför” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det av kulturpolitiska skäl
är motiverat att undanta sådana kulturföremål som motionärerna åsyftar
från mervärdeskatt vid införsel. Om mervärdeskatt på kulturföremål vid
import avskaffades eller sattes lägre än vad som nu gäller, skulle detta vara
ägnat att stimulera införseln till Sverige av sådana föremål.

Med hänsyn till det anförda anser utskottet att riksdagen bör begära en
utredning om lägre mervärdeskatt på vissa kulturföremål som tas hem från
utlandet.

Utskottet tillstyrker följaktligen motion Kr9 i här aktuell del.

dels att moment 20 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

20. beträffande lägre mervärdeskatt vid införsel av vissa kulturföremål att

riksdagen med bifall till motion 1987/88:Kr9 yrkande 4 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

13. Speciallagstiftning för att hålla samman kulturmiljöer
(mom. 28)

Karl Boo (c), Margareta Mörck (fp), Kerstin Göthberg (c) och Margareta
Fogelberg (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 31 börjar med ”Med hänsyn”
och slutar med "utan dröjsmål” bort ha följande lydelse:

För två och ett halvt år sedan begärde riksdagen på hemställan av ett enigt
kulturutskott en översyn av frågor om bevarande av kulturhistoriskt
värdefulla byggnader och miljöer. Utskottet anser det anmärkningsvärt att
regeringen ännu inte tagit ställning till riksdagens framställning. Riksdagen
bör därför med anledning av motion Kr222 (fp) yrkande 12 återupprepa
framställningen.

dels att moment 28 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

28. beträffande speciallagstiftning för att hålla samman kulturmiljöer att

riksdagen med anledning av motion 1987/88:Kr222 yrkande 12 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

KrU 1987/88:21

14. Insatser för information och kunskapsuppbyggnad inom
kulturmiljövården (mom. 29)

Karl Boo (c), Margareta Mörck (fp) Kerstin Göthberg (c) och Margareta
Fogelberg (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 31 börjar med ”Utskottet
vill” och på s. 32 slutar med ”Kr9 yrkande 2)” bort ha följande lydelse:
Utskottet vill (=utskottet 18 rader) kulturmiljöinformation.

Även om det således beräknas vissa resurser till länsstyrelserna för
information på bl.a. kulturmiljöområdet är det uppenbart att resurserna är
otillräckliga för att länsstyrelserna skall kunna ta sitt ansvar för den
kunskapsförmedling på området som är nödvändig. Resurserna behöver
stärkas likaväl på detta område som då det gäller kunskapsuppbyggnad. I
båda avseendena är det också angeläget att de regionala museerna tar sitt
ansvar och det kan finnas skäl att överväga ett särskilt resurstillskott som kan
tillföras dem utöver det statliga stöd som utgår genom grundbeloppssystemet.

Som framhålls i motion Kr9 har informationsansvaret inte klarlagts i
propositionen. Regeringen bör därför överväga denna fråga och redovisa
den senast i nästa års budgetproposition.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med anledning av motionerna
Kr6 yrkande 3 och Kr9 yrkande 2 som sin mening ge regeringen till känna. I
övrigt har utskottet inte något att erinra mot vad som anförs i propositionen i
här aktuellt avseende. Utskottet vill (=utskottet 5 rader) miljön.

dels att moment 29 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

29. beträffande insatser för information och kunskapsuppbyggnad
inom kulturmiljövården

att riksdagen med anledning av proposition 1987/88:104 och motionerna
1987/88:Kr6 yrkande 3 och 1987/88:Kr9 yrkande 2 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfort,

15. Medelsanvisningen under anslaget F 32 (mom. 32)

Ingrid Sundberg, Gunnel Liljegren och Håkan Stjernlöf (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 34 börjar med ”För vård” och
på s. 35 slutar med ”under anslaget F 32” bort ha följande lydelse:

I motion Kr3 (m) yrkande 12 föreslås en väsentlig förstärkning redan för
nästa budgetår av resurserna för kulturmiljövård. Motionärerna yrkar att
anslaget bestäms till ett belopp som överstiger det av regeringen föreslagna
med 5 milj. kr. Av detta belopp bör 1 milj. kr. tillföras anslagsposten Vård av
kulturhistoriskt värdefull bebyggelse för att vidga möjligheterna till bidrag
till antikvariska överkostnader vid ombyggnad. Ett belopp om 2 milj. kr. bör
tillföras anslagsposten Vård m. m. av kulturlandskap och fornlämningar så att
en förstärkning av resurserna för kostnader för enskilda vid arkeologiska
undersökningar kan ske. Ett lika stort belopp bör tillföras anslagsposten
Insatser mot luftförorenings- och försurningsskador utöver vad som innefattas
i regeringens förslag.

KrU 1987/88:21

I föregående avsnitt har utskottet framhållit angelägenheten av fortsatta KrU 1987/88:21

satsningar på resurser till bl.a. byggnadsvård och insatser mot luftförorenings-
och försurningsskador. Utskottet delar motionärernas uppfattning att
det för nästa budgetår bör anvisas medel till dessa ändamål som överstiger de
belopp som föreslås i propositionen. Det sagda gäller även bidrag till enskilda
vid arkeologiska undersökningar. Utskottet tillstyrker på grund av det
anförda motionsyrkandet. Ställningstagandet tillgodoser syftet med motionerna
Kr7 (m) och Krl3 yrkande 2. Även motion Kr222 (fp) yrkande 11
tillgodoses genom den av utskottet förordade medelsberäkningen. Utskottet
har inte något att erinra mot regeringens förslag till medelsberäkning i den
mån förslaget inte berörts i det föregående.

Under anslaget F 32 Kulturmiljövård bör således anvisas ett reservationsanslag
av 50 095 000 kr.

dels att moment 32 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

32. beträffande medelsanvisningen under anslaget F 32
att riksdagen med bifall till motion 1987/88:Kr3 yrkande 12 samt med
anledning av proposition 1987/88:104, motionerna 1987/88:Kr222
yrkande 11, 1987/88:Kr7 och 1987/88:Krl3 yrkande 2 till Kulturmiljövård
för budgetåret 1988/89 anvisar ett reservationsanslag av
50 095 000 kr.,

16. Frågan om skattereduktion vid vissa gåvor (mom. 37)

Ingrid Sundberg, Gunnel Liljegren och Håkan Stjernlöf (alla m) anser

dels att den mening i utskottets yttrande som på s. 37 börjar ”Med
hänvisning” och slutar med ”kulturutskottet denna” bort ha följande
lydelse:

Som framhålls i motionen skulle en skattreduktion i fall då gåvor ges för att
rädda kulturarvet vara av stort värde. Om sådan skattereduktion tilläts skulle
staten indirekt bidra till att rädda detta arv. Vid arkeologiska utgrävningar
drabbas nu ofta kommuner och enskilda mycket hårt genom de kostnader
som uppstår.

Som ett led i en bredare utredning av avdragsrätt för gåva till ideella
ändamål bör motionärernas önskemål kunna tillgodoses.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motion Krl2 bör riksdagen
som mening ge regeringen till känna.

dels att moment 37 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

37. beträffande frågan om skattereduktion vid vissa gåvor
att riksdagen med anledning av motion 1987/88:Krl2 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

4 Riksdagen 1987/88.13 sami. Nr21

I proposition 1987/88:104 framlagda lagförslag
1 Förslag till

Lag om kulturminnen m. m.

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Inledande bestämmelser

1 § Det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda vår kulturmiljö.

Ansvaret för detta delas av alla. Såväl enskilda som myndigheter skall
visa hänsyn och aktsamhet mot kulturmiljön. Den som planerar eller utför
ett arbete skall se till att skador på kulturmiljön såvitt möjligt undviks eller
begränsas.

2 § I denna lag finns bestämmelser om fornminnen, byggnadsminnen och
kyrkliga kulturminnen samt om utförsel av kulturföremål ur landet.

Länsstyrelsen har tillsyn över kulturminnesvården i länet.
Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer, i denna lag i fortsättningen
kallat riksantikvarieämbetet, har överinseende över kulturminnesvården
i landet. Riksantikvarieämbetet får överklaga beslut av domstol
eller annan myndighet enligt denna lag.

3 § Vad som föreskrivs i denna lag om ägare av fastighet eller byggnad
skall, då fastigheten eller byggnaden innehas som fideikommiss eller under
därmed jämförliga förhållanden eller med ständig besittningsrätt, gälla
innehavaren.

2 kap. Fornminnen

Fasta fornlämningar och fornfynd

1 § Fasta fornlämningar är skyddade enligt denna lag.

Fasta fornlämningar är följande lämningar efter människors verksamhet
under forna tider, som har tillkommit genom äldre tiders bruk och som är
varaktigt övergivna

1. gravar, gravbyggnader och gravfalt samt kyrkogårdar och andra begravningsplatser,

2. resta stenar samt stenar och bergytor med inskrifter, symboler, märken
och bilder samt andra ristningar eller målningar,

3. kors och minnesvårdar,

4. samlingsplatser för rättskipning, kult, handel och andra allmänna
ändamål,

5. lämningar av bostäder, boplatser och arbetsplatser samt kulturlager
som uppkommit vid bruket av sådana bostäder eller platser, liksom lämningar
efter arbetsliv och näringsfång,

6. ruiner av borgar, slott, kloster, kyrkobyggnader och försvarsanläggningar
samt av andra märkliga byggnader och byggnadsverk,

7. färdvägar och broar, hamnanläggningar, vårdkasar, vägmärken, sjömärken
och likartade anläggningar för samfärdsel samt gränsmärken och
labyrinter,

8. skeppsvrak, om minst etthundra år kan antas ha gått sedan skeppet blev
vrak.

Fasta fornlämningar är också naturbildningar till vilka ålderdomliga
bruk, sägner eller märkliga historiska minnen är knutna liksom lämningar
efter äldre folklig kult.

KrU 1987/88:21

Bilaga 1

2 § Till en fast fornlämning hör ett så stort område på marken eller på
sjöbotten som behövs för att bevara fornlämningen och ge den ett tillräckligt
utrymme med hänsyn till dess art och betydelse. Detta område benämns
fornlämningsområde.

När fråga uppkommer om fastställelse av gränserna för ett fornlämningsområde.
prövas frågan av länsstyrelsen.

Då ett ärende om fastställelse av gränser tas upp av någon annan än
ägaren av området, skall denne underrättas om ärendet och ges tillfälle att
yttra sig i saken. Underrättelsen skall ske genom delgivning.

3 § Fornfynd är föremål som saknar ägare när de hittas och som

1. påträffas i eller vid en fast fornlämning och har samband med denna
eller

2. påträffas under andra omständigheter och kan antas vara minst etthundra
år gamla.

4 § Sådant fornfynd som avses i 3 § I tillfaller staten.

Sådant fornfynd som avses i 3 § 2 tillfaller upphittaren. Han är dock
skyldig att erbjuda staten att få lösa in det mot betalning (hembud)

1. om fornfyndet innehåller föremål som helt eller delvis består av guld,
silver, koppar, brons eller annan legering med koppar eller

2. om fornfyndet består av två eller flera föremål, som kan antas ha blivit
nedlagda tillsammans.

5 § Den som påträffar ett fornfynd, som skall tillfalla eller hembjudas
staten, skall snarast anmäla fornfyndet hos riksantikvarieämbetet, länsstyrelse,
länsmuseum eller polismyndighet. Fornfynd som hör till skeppsvrak
kan anmälas även till kustbevakningen.

Upphittaren är skyldig att på begäran lämna ut fornfyndet mot kvitto
samt uppge var, när och hur fornfyndet påträffades.

Skydd, vård och undersökning av fornlämning och plats där fornfynd
påträffats

6 § Det är förbjudet att utan tillstånd enligt detta kapitel rubba, ta bort,
gräva ut, täcka över eller genom bebyggelse, plantering eller på annat sätt
ändra eller skada en fast fornlämning.

7 § Riksantikvarieämbetet och länsstyrelsen får vidta de åtgärder som
behövs för att skydda och vårda en fast fornlämning. Åtgärderna får avse
exempelvis flyttning, iordningställande och inhägnad av fornlämningen
eller röjning. Åtgärden får avse även en fornlämning som infogats i ett
byggnadsverk.

Länsstyrelsen får uppdra åt annan att vidta åtgärder som avses i första
stycket under de villkor som länsstyrelsen bestämmer. Åtgärd som innebär
att fornlämningen rubbas eller förändras får dock inte vidtas utan att
länsstyrelsens uppdrag uttryckligen gäller en sådan åtgärd.

Innan någon åtgärd vidtas skall den som äger eller har särskild rätt till
marken eller byggnadsverket underrättas genom delgivning. Detsamma
skall gälla i fråga om vattenområde.

Om åtgärderna medför kostnader eller skada för ägaren eller någon
annan, har han rätt till skälig ersättning av allmänna medel. Beslut om
ersättning fattas av länsstyrelsen och delges den som berörs av beslutet.

KrU 1987/88:21

Bilaga 1

8 § Riksantikvarieämbetet och länsstyrelsen får utan hinder av 6 § undersöka
en fast fornlämning, bärga ett skeppsvrak som är en fast fornlämning
samt undersöka en plats där fornfynd påträffats.

Länsstyrelsen får lämna tillstånd till annan att företa en sådan undersökning
eller bärgning under de villkor som länsstyrelsen bestämmer.

Vid undersökningen eller bärgningen gäller bestämmelserna om underrättelse
och ersättning enligt 7 § tredje och Qärde styckena.

Bärgas ett skeppsvrak som är en fast fornlämning, skall det tillfalla
staten, om det saknar ägare.

9 § Länsstyrelsen får meddela särskilda föreskrifter till skydd för en fast
fornlämning.

Föreskrifterna får även meddelas för område som enligt 2 § inte hör till
fornlämningen under förutsättning att pågående användning av marken
härigenom inte försvåras avsevärt.

Länsstyrelsen får fridlysa en plats där fornfynd påträffats, om det kan
ske utan att någon väsentlig olägenhet uppstår. Fridlysning får ske intill
dess platsen har undersökts enligt 8 §.

Föreskrifter eller fridlysning får förenas med vite.

Ett beslut om föreskrifter eller fridlysning skall kungöras på lämpligt
sätt.

Ingrepp i fast fornlämning

10 § Den som avser att uppföra en byggnad eller en anläggning eller
genomföra ett annat arbetsföretag bör i god tid ta reda på om någon fast
fornlämning kan beröras av företaget och i så fall snarast samråda med
länsstyrelsen.

Om en fornlämning påträffas under grävning eller annat arbete, skall
arbetet omedelbart avbrytas till den del fornlämningen berörs. Den som
leder arbetet skall omedelbart anmäla förhållandet hos länsstyrelsen.

11 § Om det behövs en särskild utredning för att ta reda på om en fast
fornlämning berörs av ett planerat arbetsföretag som innebär att ett större
markområde tas i anspråk, skall kostnaden för utredningen betalas av
företagaren. Som sådan exploatering räknas t.ex. anläggande av allmän
väg, större enskild väg, järnväg, flygfält, anläggning för energiförsörjning,
större vattenföretag och mer omfattande byggande för bostads-, industrieller
handelsändamål.

Beslut om särskild utredning fattas av länsstyrelsen.

12 § Den som vill rubba, ändra eller ta bort en fast fornlämning skall
ansöka om tillstånd hos länsstyrelsen.

Länsstyrelsen får lämna sådant tillstånd endast om fornlämningen medför
hinder eller olägenhet som inte står i rimligt förhållande till fornlämningens
betydelse.

Såvitt gäller ägaren av skeppsvrak eller fornfynd som hör till skeppsvrak
får tillstånd lämnas, om inte särskilda skäl talar emot det.

Om någon annan än ägaren av marken eller vattenområdet eller ägaren
av skeppsvraket ansöker om tillstånd, skall ansökningen avslås om ägaren
motsätter sig åtgärden och det inte finns några synnerliga skäl att bifalla
ansökningen.

KrU 1987/88:21

Bilaga 1

13 § Som villkor för tillstånd enligt 12 § får länsstyrelsen ställa upp
skäliga krav på särskild undersökning för att dokumentera fornlämningen

eller särskilda åtgärder för att bevara den. I beslutet om tillstånd skall
såvitt möjligt anges den kostnad som åtgärderna beräknas medföra.

Innan länsstyrelsen prövar en ansökan enligt 12 §, får den besluta om en
arkeologisk förundersökning av fornlämningen, om det behövs för att få ett
tillfredsställande underlag för prövningen eller för att bedöma behovet av
att ställa krav på särskild undersökning.

14 § Den som utför ett arbetsföretag som berör fast fornlämning svarar
för kostnaden för åtgärder enligt 13 §.

Företagaren svarar dock inte för kostnad som

1. hänför sig till en fornlämning som inte förut varit känd,

2. väsentligt överstiger vad länsstyrelsen angett i beslut om tillstånd
enligt 13 § första stycket,

3. hänför sig till arkeologisk förundersökning enligt 13 § andra stycket,
om länsstyrelsen inte lämnar tillstånd till ingrepp i fornlämningen enligt
12 § andra stycket, eller

4. hänför sig till arkeologisk förundersökning eller särskild undersökning
enligt 13 §, om det visar sig att någon fornlämning inte berörs av arbetsföretaget.

Beslut enligt denna paragraf fattas av länsstyrelsen och delges företagaren.

15 § Vägras någon tillstånd enligt 12 § beträffande fornlämning som när
den påträffas var helt okänd och utan synligt märke ovan jord, är han
berättigad till skälig ersättning av allmänna medel, om fornlämningen
vållar honom betydande hinder eller olägenhet. Ansökan om sådan ersättning
görs hos länsstyrelsen. Ansökningen skall ha kommit in till länsstyrelsen
inom två år från det att fornlämningen påträffades genom grävning
eller annat arbete, annars är rätten till ersättning förlorad. Vad som nu
sagts om ersättning skall inte tillämpas om marken exproprieras.

Ersättning för hinder eller olägenhet skall deponeras hos länsstyrelsen. I
fråga om fördelning och utbetalning av deponerade belopp samt rättsverkan
av fördelning och utbetalning gäller i tillämpliga delar vad som är
föreskrivet för det fall att nyttjanderätt eller servitutsrätt upplåts enligt
expropriationslagen (1972:719). Beloppet utbetalas dock direkt till sökanden
om det är väsentligen utan betydelse för annan rättsinnehavare än
sökanden.

Inlösen och hittelön vid fornfynd

16 § Vid inlösen av fornfynd som enligt 4 § är hembudspliktigt skall
ersättning utgå med ett belopp som är skäligt med hänsyn till fyndets
beskaffenhet, för föremål av ädelmetal) dock minst motsvarande metallvärdet
efter vikt, uppräknat med en åttondel.

För fornfynd får även särskild hittelön lämnas.

Frågor om inlösen, ersättning och hittelön prövas av riksantikvarieämbetet.

Fyndfördelning

17 § Riksantikvarieämbetet får genom fyndfördelning överlåta statens
rätt till fornfynd på museum som åtar sig att vårda det i framtiden på ett
tillfredsställande sätt.

KrU 1987/88:21

Bilaga 1

Metallsökare

KrU 1987/88:21

18 § Apparat som kan användas för att på elektronisk väg spåra metallföremål
under markytan (metallsökare) får inte medföras på fasta fornlämningar
annat än vid färd på sådan väg som är upplåten för allmänheten.

19 § Metallsökare får inte användas inom Gotlands län.

Metallsökare får inte heller användas inom område där fornfynd av det

slag som skall hembjudas enligt 4 § andra stycket tidigare har påträffats.
Sådant område omfattar fyndplatsen och den omgivande mark där ytterligare
fornfynd kan tänkas förekomma med hänsyn till det tidigare fyndets
karaktär, fyndplatsens och den omgivande markens utseende samt förekomsten
av andra kända fyndplatser i närheten.

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer meddelar föreskrifter
om den närmare avgränsningen av sådant område som avses i
andra stycket.

20 § Utan hinder av vad som sägs i 19 § får metallsökare användas i
militär verksamhet och för att yrkesmässigt söka efter annat än fornfynd.

Utan hinder av vad som sägs i 18 och 19 §§ gäller att metallsökare får
medföras och användas

1. vid undersökningar av fornlämningar eller platser där fornfynd påträffats,
när undersökningen utförs av riksantikvarieämbetet eller av någon
annan efter medgivande av länsstyrelsen eller

2. om länsstyrelsen i annat fall har lämnat tillstånd att medföra och
använda metallsökare.

Ansvar m. m.

21 8 Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som av uppsåt
eller oaktsamhet

1. gömmer, skadar, ändrar, avyttrar eller förvärvar föremål som enligt
4 8 skall tillfalla eller hembjudas staten,

2. inte anmäler fornfynd enligt 5 8,

3. bryter mot 6 8,

4. bryter mot bestämmelserna i 10 § andra stycket eller

5. bryter mot 18 eller 19 8.

Den som bryter mot 5 8 har förlorat all rätt på grund av fyndet.
Metallsökare som har använts vid brott enligt första stycket 5, skall
förklaras förverkad, om det inte är uppenbart oskäligt.

22 8 Vid överträdelse av beslut eller föreskrift enligt detta kapitel får
tingsrätten besluta om handräckning för att åstadkomma rättelse. Ansökan
om handräckning får göras av riksantikvarieämbetet och länsstyrelsen.

1 fråga om handräckning finns bestämmelser i handräckningslagen
(1981:847).

23 8 I ärenden enligt 2 8 andra stycket och 9 8 får länsstyrelsen, om det
behövs, meddela föreskrift att gälla tills vidare i avvaktan på att ärendet
avgörs slutligt.

Överklagande m. m.

24 8 Beslut av länsstyrelsen överklagas hos kammarrätten när det gäller

1. fastställelse av gränserna för ett fornlämningsområde enligt 2 8,

2. särskilda ordningsföreskrifter enligt 9 8,

Bilaga 1

3. fridlysning enligt 9 § eller

4. tillstånd att medföra och använda metallsökare enligt 20 § andra
stycket.

Detsamma gäller i fråga om beslut om sådana föreskrifter som avses i
19 § tredje stycket och som meddelas av annan myndighet än regeringen.

Beslut av riksantikvarieämbetet enligt 16 § överklagas hos kammarrätten.

Beslut i övrigt enligt detta kapitel av länsstyrelsen eller riksantikvarieämbetet
får överklagas hos regeringen, om inte annat följer av 25 8.

Kommunen får överklaga länsstyrelsens beslut enligt 2 § andra stycket,
9 § första-fjärde styckena och 12 § andra stycket.

25 8 Länsstyrelsens beslut får inte överklagas när det gäller •

1. ersättning för kostnader eller skada enligt 7 § fjärde stycket,

2. ersättning enligt 8 8 tredje stycket,

3. beslut om kostnad för förundersökning eller särskild undersökning
enligt 14 § andra stycket eller

4. ersättning enligt 15 § första stycket.

Den som är missnöjd med beslut som avses i första stycket kan väcka
talan mot staten vid fastighetsdomstolen. Talan skall ha väckts inom ett år
från delfåendet av länsstyrelsens beslut.

Ersättning som beslutats av domstol enligt 15 8 första stycket skall
deponeras enligt bestämmelserna i 15 § andra stycket.

3 kap. Byggnadsminnen

1 8 En byggnad som är synnerligen märklig genom sitt kulturhistoriska
värde eller som ingår i ett kulturhistoriskt synnerligen märkligt bebyggelseområde
får förklaras för byggnadsminne av länsstyrelsen. Bestämmelserna
om byggnadsminnen enligt detta kapitel får också tillämpas på park, trädgård
eller annan anläggning av kulturhistoriskt värde.

I fråga om byggnad av sådant värde som sägs i första stycket och som
tillhör staten gäller de bestämmelser som regeringen meddelar om statliga
byggnadsminnen. Om ett statligt byggnadsminne övergår till annan ägare
än staten, skall det därmed utgöra ett byggnadsminne enligt denna lag.

Bestämmelserna i detta kapitel gäller inte en byggnad som är fast fornlämning
eller kyrkobyggnad enligt denna lag.

Skyddets innebörd och omfattning

2 § När en byggnad förklaras för byggnadsminne, skall länsstyrelsen
genom skyddsföreskrifter ange på vilket sätt byggnaden skall vårdas och
underhållas samt i vilka avseenden den inte får ändras.

Om det behövs får föreskrifterna också innehålla bestämmelser om att
ett område kring byggnaden skall hållas i sådant skick att byggnadsminnets
utseende och karaktär inte förvanskas.

3 8 Skyddsföreskrifter skall så långt möjligt utformas i samförstånd med
byggnadens ägare och ägare till kringliggande markområde. Ägaren får inte
åläggas mera omfattande skyldigheter än vad som är oundgängligen nödvändigt
för att bibehålla byggnadsminnets kulturhistoriska värde. Hänsyn
skall tas till byggnadens användning och ägarens skäliga önskemål.

Byggnadsminnesförklaring

4 8 Fråga om en byggnad bör förklaras för byggnadsminne kan väckas av
var och en genom ansökan eller tas upp av länsstyrelsen på eget initiativ.

KrU 1987/88:21

Bilaga 1

Ansökan om ati en byggnad skall förklaras för byggnadsminne skall
innehålla uppgifter om vilken fastighet byggnaden är belägen på och om
fastighetens ägare samt beskrivning av byggnaden. I ansökningen bör även
anges vilka omständigheter som åberopas för att byggnaden bör förklaras
för byggnadsminne.

Innan länsstyrelsen fattar beslut som enligt detta kapitel kan medföra
rätt till ersättning eller inlösen för ägare eller någon annan, skall länsstyrelsen
undersöka om medel för detta finns tillgängliga.

5 § Då fråga väckts eller tagits upp om att en byggnad skall förklaras för
byggnadsminne, får länsstyrelsen i avvaktan på ärendets slutliga prövning
meddela förbud mot åtgärder som kan minska eller förstöra byggnadens
kulturhistoriska värde. Förbudet får gälla för en tid av högst sex månader.
Om det finns synnerliga skäl får det förlängas, dock högst med sex månader
för varje gång.

6 § Om en byggnad kan antas komma ifråga som byggnadsminne, får
länsstyrelsen, utan att fråga väckts om byggnadsminnesförklaring, förordna
att anmälan till länsstyrelsen skall göras, innan byggnaden rivs eller
ändras på ett sätt som väsentligt minskar dess kulturhistoriska värde.

Länsstyrelsen skall inom en månad från det anmälningen kom in dit
avgöra om den skall ta upp fråga om byggnadsminnesförklaring av den
berörda byggnaden. Under denna frist får den anmälda åtgärden inte vidtas
utan att länsstyrelsen har medgett det.

7 § Om ett statligt byggnadsminne har övergått till att bli byggnadsminne
enligt detta kapitel, skall länsstyrelsen utfärda förklaring om detta.

8 § Länsstyrelsen skall för anteckning i fastighetsboken ofördröjligen
underrätta inskrivningsmyndigheten

1. då fråga väckts eller tagits upp om att en byggnad skall förklaras för
byggnadsminne eller förklaring utfärdats enligt 7 §,

2. då förordnande enligt 6 § första stycket meddelats eller upphävts,

3. då beslut om byggnadsminnesförklaring vunnit laga kraft eller hävts,
eller

4. då ansökan om byggnadsminnesförklaring avslagits.

9 § Riksantikvarieämbetet, länsstyrelsen eller den som arbetar på länsstyrelsens
uppdrag har rätt att få tillträde till byggnader med tillhörande
markområde samt att där vidta de åtgärder och undersökningar som behövs
för lagens tillämpning.

Bestämmelser om ersättning och inlösen

10 § Ägare och innehavare av särskild rätt till fastighet har rätt till ersättning
av staten om skyddsföreskrifter

1. utgör hinder för rivning av en byggnad och skadan därav är betydande
i förhållande till värdet av berörd del av fastigheten, eller

2. på annat sätt innebär att pågående markanvändning avsevärt försvåras
inom berörd del av fastigheten.

Ersättning enligt första stycket får, om det är lämpligt, utgå med årliga
belopp med rätt för sakägaren eller staten att erhålla omprövning vid
ändrade förhållanden.

Medför skyddsföreskrifter att synnerligt men uppkommer vid använd -

KrU 1987/88:21

Bilaga 1

ningen av fastigheten, är staten skyldig att lösa fastigheten om ägaren
begär det.

Bestämmelserna enligt första stycket tillämpas också då länsstyrelsen
meddelat förbud enligt 5 §. Ersättning som därvid utgår skall, om det finns
skäl, avräknas mot ersättning som sedermera kan komma att utgå med
stöd av denna paragraf.

Vid tillämpningen av första och tredje styckena skall, utan hinder av
föreskrifterna om förlust av talan eller rätt till ersättning eller inlösen i 11
och 20 §§ eller 15 kap. 4 § plan- och bygglagen (1987:10), även beaktas
andra beslut om skyddsföreskrifter samt beslut som avses i 14 kap. 8 §
första stycket 2 och 3 plan- och bygglagen, under förutsättning att besluten
meddelats inom tio år före det senaste beslutet om skyddsföreskrifter.

118 Har fråga väckts om att en byggnad skall förklaras för byggnadsminne,
får länsstyrelsen förelägga den som vill göra anspråk på ersättning eller
inlösen att inom viss tid, minst två månader från det han fått del av
föreläggandet, anmäla detta till länsstyrelsen. Ett sådant föreläggande skall
åtföljas av uppgift om de skyddsföreskrifter som avses bli utfärdade. Den
som inte anmäler sina anspråk inom den utsatta tiden har förlorat sin rätt
till ersättning eller inlösen.

Länsstyrelsen beslutar om ersättning och inlösen.

Avtal mellan staten och en sakägare eller vad de uppenbarligen har
förutsatt skall gälla mellan dem i fråga om ersättning eller inlösen skall
även gälla för den som senare förvärvar sakägarens rätt.

12 8 Om en fastighet till följd av ett beslut enligt detta kapitel minskar i
värde så att den inte längre kan antas utgöra full säkerhet för borgenärerna,
skall den ersättning som fastighetsägaren är berättigad till enligt 10 8
deponeras hos länsstyrelsen. Bestämmelsen gäller dock endast borgenärer
som hade panträtt i fastigheten när ersättningsrätten uppkom och ersättningsbelopp
som skall utgå på en gång.

Om en borgenär lider skada, därför att depositionen inte skett i enlighet
med första stycket, är han berättigad till ersättning från staten. Ersättningen
lämnas mot avskrivning på fordringshandlingen. Detsamma gäller om
en borgenär lider förlust genom att ersättningen blivit för lågt beräknad och
den inte blivit prövad av domstol till följd av överenskommelse mellan
staten och fastighetsägaren eller av annan anledning.

13 8 I fråga om ersättning eller inlösen enligt 10 eller 12 8 andra stycket
skall expropriationslagen (1972:719) tillämpas i den mån avvikande bestämmelser
inte meddelas i denna lag.

Ersättning för minskning av fastighetens marknadsvärde i fall som avses
i 10 8 skall bestämmas som skillnaden mellan fastighetens marknadsvärde
före och efter beslutet. Därvid skall bortses från förväntningar om ändring
av markanvändningen.

Ersättning för skada enligt 10 8 första stycket 1 skall minskas med ett
belopp som motsvarar det som enligt samma punkt skall tålas utan ersättning.

Om staten begär det och det inte är uppenbart oskäligt, skall domstolen
förordna att ersättning enligt 10 8 första stycket skall betalas ut först när
vissa åtgärder med byggnaden har utförts.

Ogillas talan om ersättning eller inlösen som har väckts av fastighetsägaren
eller annan sakägare, kan domstolen förordna att han skall bära sina
egna kostnader, om han har inlett rättegången utan tillräckliga skäl. Har
rättegången uppenbart inletts utan skälig grund, får domstolen dessutom
ålägga honom att ersätta staten dess rättegångskostnader.

KrU 1987/88:21

Bilaga 1

KrU 1987/88:21

Bilaga 1

15 § Om bibehållandet av ett byggnadsminne medför hinder, olägenhet
eller kostnad som inte står i rimligt förhållande till dess betydelse, får
länsstyrelsen jämka skyddsföreskrifterna eller häva byggnadsminnesförklaringen.
Länsstyrelsen får också häva en byggnadsminnesförklaring som
framstår såsom ändamålslös.

Regeringen får häva en byggnadsminnesförklaring eller jämka skyddsföreskrifter,
om regeringen ger tillstånd till expropriation som rör byggnaden
eller kringliggande område och byggnadsminnesförklaringen eller skyddsföreskrifterna
inte kan bestå utan olägenhet för expropriationsändamålet.

Vid beslut om att häva en byggnadsminnesförklaring eller att jämka
skyddsföreskrifter får länsstyrelsen eller regeringen förordna att den som
begär hävandet eller jämkningen skall bekosta särskild dokumentation av
byggnaden, om det är skäligt.

Ansvarsbestämmelser m. m.

16 § Om ägaren till ett byggnadsminne försummar det som åligger honom
enligt skyddsföreskrifterna, får länsstyrelsen förelägga honom att inom
viss skälig tid vidta nödvändiga åtgärder. Föreläggandet får inte omfatta
åtgärder som med hänsyn till byggnadens användning och omständigheterna
i övrigt är oskäligt betungande. Om föreläggandet inte följs, får länsstyrelsen
utföra åtgärderna på ägarens bekostnad.

17 § Om ett byggnadsminne har ändrats i strid mot meddelade skyddsföreskrifter,
får länsstyrelsen förelägga ägaren att återställa ändringen om
det är möjligt. Ett sådant föreläggande får förenas med vite.

Tingsrätten får besluta om handräckning för att avbryta pågående förstörelse
av ett byggnadsminne eller för att återställa det. Även i annat fall får
handräckning beslutas, om det behövs för att bestämmelse i detta kapitel
skall efterlevas.

Ansökan om handräckning får göras av länsstyrelsen eller allmän åklagare.
I fråga om sådan handräckning finns bestämmelser i handräckningslagen
(1981:847).

18 § Till böter döms den som

1. i strid mot meddelade skyddsföreskrifter river eller på annat sätt
förstör ett byggnadsminne eller ändrar det utan tillstånd enligt 14 § eller
utan iakttagande av villkor för sådant tillstånd eller

2. bryter mot förbud som meddelats enligt 5 § eller förordnande enligt
6 § första stycket eller vidtar åtgärder i strid mot bestämmelserna i 6 §
andra stycket.

Den som inte efterkommer ett vitesföreläggande eller ett vitesförbud
döms inte till straff för det som omfattas av föreläggandet eller förbudet.

Överklagande m. m.

Ändring och hävande

14 § Om det finns särskilda skäl, får länsstyrelsen lämna tillstånd till att
ett byggnadsminne ändras i strid mot skyddsföreskrifterna.

Länsstyrelsen får ställa de villkor för tillståndet som är skäliga med
hänsyn till de förhållanden som föranleder ändringen. Villkoren får avse
hur ändringen skall utföras samt den dokumentation som behövs.

19 tj Beslut av länsstyrelsen överklagas hos kammarrätten när det gäller

1. byggnadsminnesförklaring enligt 1 §,

2. skyddsföreskrifter enligt 2 §,

3. förbud mot åtgärder enligt 5 §,

4. anmälningsplikt enligt 6 §,

5. deposition enligt 12 § första stycket,

6. tillstånd eller villkor för tillstånd enligt 14 §,

7. jämkning av skyddsföreskrifter eller hävande av byggnadsminnesförklaring
enligt 15 § första stycket,

8. dokumentation enligt 15 § tredje stycket,

9. föreläggande enligt 16 § eller

10. föreläggande enligt 17 § första stycket.

Länsstyrelsens beslut enligt 4 § att inte förklara en byggnad för byggnadsminne
får överklagas endast av riksantikvarieämbetet.

20 § Länsstyrelsens beslut om ersättning och inlösen får inte överklagas.
Den som är missnöjd med ett sådant beslut får väcka talan mot staten vid
fastighetsdomstolen inom ett år från det han fått del av länsstyrelsens
beslut. Väcks inte talan inom denna tid, är rätten till ersättning eller
inlösen förlorad.

Staten får, när fråga väckts eller tagits upp om att förklara en byggnad
för byggnadsminne, väcka talan vid fastighetsdomstolen mot sakägare om
fastställande av de villkor som skall gälla för ersättning. Om beslut om
byggnadsminnesförklaring inte kommer till stånd inom ett år från det att
målet avgjorts genom lagakraftägande dom, skall domen inte längre vara
bindande för parterna.

Talan om ersättning enligt 12 § andra stycket skall väckas vid fastighetsdomstolen.

21 § Beslut enligt 1, 5 eller 6 § skall tillämpas utan hinder av att talan förs
mot beslutet.

4 kap. Kyrkliga kulturminnen

1 § Kulturhistoriska värden i kyrkobyggnader, kyrkotomter, kyrkliga inventarier
och begravningsplatser är skyddade enligt bestämmelserna i
detta kapitel.

Kyrkobyggnader och kyrkotomter

2 § Kyrkobyggnader och kyrkotomter skall vårdas och underhållas så att
deras kulturhistoriska värde inte minskas och deras utseende och karaktär
inte förvanskas.

Kyrkobyggnader enligt denna lag är byggnader som invigts för svenska
kyrkans gudstjänst och som vårdas av en kyrklig kommun samt domkyrkor
som står under egen förvaltning.

Kyrkotomt är ett område kring en kyrkobyggnad som hör samman med
byggnadens funktion och miljö och som inte är begravningsplats.

3 § Kyrkobyggnader som är uppförda och kyrkotomter som har tillkommit
före utgången av år 1939 får inte på något väsentligt sätt ändras utan
tillstånd av riksantikvarieämbetet.

I fråga om en kyrkobyggnad krävs alltid tillstånd för rivning, flyttning
eller ombyggnad av byggnaden liksom för ingrepp i eller ändring av dess
exteriör och interiör med dess fasta inredning och konstnärliga utsmyckning
samt för ändring av dess färgsättning.

I fråga om en kyrkotomt krävs alltid tillstånd för utvidgning av tomten
samt för uppförande eller väsentlig ändring av byggnader, murar, portaler
eller andra fasta anordningar på tomten.

KrU 1987/88:21

Bilaga 1

Riksantikvarieämbetet får ställa de villkor för tillståndet som är skäliga
med hänsyn till de förhållanden som föranleder ändringen: Villkoren får
avse hur ändringen skall utföras samt den dokumentation som behövs.

4 § Om riksantikvarieämbetet beslutar det, skall bestämmelserna i 3 §
om tillståndsprövning tillämpas också i fråga om en kyrkobyggnad eller en
kyrkotomt som har tillkommit efter utgången av år 1939 och som är
märklig genom sitt kulturhistoriska värde.

5 § Sedvanliga underhållsarbeten eller brådskande reparationsåtgärder
får utföras utan tillstånd. Sådana åtgärder skall utföras med material och
metoder som är lämpliga med hänsyn till byggnadens eller anläggningens
kulturhistoriska värde.

Kyrkliga inventarier

6 § Inventarier av kulturhistoriskt värde, som hör till kyrkobyggnad eller
annan kyrklig byggnad eller begravningsplats, skall förvaras och vårdas
väl.

7 § 1 vaije församling samt i domkyrkor som står under egen förvaltning
skall det finnas en förteckning över kyrkliga inventarier av kulturhistoriskt
värde. I förteckningen skall anges om ett föremål ägs eller förvaltas av
någon annan än församlingen eller domkyrkan och om det förvaras på
någon annan plats än i kyrkan.

Förteckningen skall föras av kyrkoherden och en av kyrkorådet utsedd
kyrkvärd, som skall vara ledamot eller suppleant i rådet. De skall också se
till att föremålen förvaras och vårdas väl.

8 § Kontraktsprosten skall minst vart sjätte år kontrollera att alla föremål
i förteckningen finns kvar. Sådan kontroll skall också göras vid byte av
kyrkoherde eller sådan kyrkvärd som anges i 7 § andra stycket. 1 en
församling där kontraktsprosten är kyrkoherde skall biskopen se till att
kontroll sker.

9 § I fråga om ett föremål i förteckningen, som inte ägs av någon enskild
person eller släkt, krävs tillstånd från riksantikvarieämbetet

1. för att avyttra det,

2. för att avföra det från förteckningen,

3. för att reparera eller ändra det, eller

4. för att flytta det från den plats där det sedan gammalt hör hemma.
Tillstånd krävs inte för mera obetydliga reparationer. Sådana reparationer
får inte utföras så, att föremålets kulturhistoriska värde minskas.

10 § Riksantikvarieämbetet får besiktiga kyrkliga inventarier.
Riksantikvarieämbetet får också besluta att ett föremål skall tas upp i

förteckningen.

Om det finns allvarlig fara för att ett föremål skadas, får riksantikvarieämbetet
tills vidare ta hand om det eller vidta någon annan nödvändig
åtgärd för att skydda eller vårda det. Innan en sådan åtgärd vidtas, skall
samråd ske med kontraktsprosten eller biskopen och, om föremålet ägs av
någon enskild, med denne.

KrU 1987/88:21

Bilaga 1

KrU 1987/88:21

Bilaga 1

12 § Begravningsplatser enligt detta kapitel är sådana områden eller utrymmen
som avses i 1 § lagen (1963:537) om gravrätt m. m.

Bestämmelserna om begravningsplatser omfattar också sådana byggnader
på begravningsplatsen som inte är kyrkobyggnader samt fasta anordningar
såsom murar och portaler.

13 § 1 fråga om en begravningsplats som anlagts före utgången av år 1939
krävs tillstånd av länsstyrelsen

1. för att utvidga eller på något annat sätt väsentligt ändra begravningsplatsen,

2. för att där uppföra någon ny byggnad eller fast anordning eller riva
eller väsentligt ändra befintlig byggnad eller fast anordning.

14 § Om riksantikvarieämbetet beslutar det, skall bestämmelserna i 13 §
tillämpas också i fråga om en begravningsplats som tillkommit efter utgången
av år 1939, om begravningsplatsen ligger invid en kyrkobyggnad
som uppförts dessförinnan eller är märklig genom sitt kulturhistoriska
värde.

15 § Om det på en begravningsplats eller i en byggnad på en begravningsplats
som ägs och förvaltas av en borgerlig kommun finns föremål av
kulturhistoriskt värde, tillämpas bestämmelserna i 6, 7, 9 och 10 §§ också
på sådana föremål. Kommunen skall därvid ansvara för förteckningen
samt förvaringen och vården av föremålen. I stället för vad som sägs i 7 §
skall i förteckningen anges om ett föremål ägs eller förvaltas av någon
annan än kommunen.

Överklagande

16 § Beslut som anges i 3, 9 och 13 §§ får överklagas hos kammarrätten.
Sådana beslut får alltid överklagas av domkapitlet.

Beslut enligt 4, 10 och 14 §§ får överklagas hos regeringen.

5 kap. Skydd mot utförsel av vissa äldre kulturföremål

1 § Äldre svenska och utländska kulturföremål som anges i detta kapitel
och som är av stor betydelse för det nationella kulturarvet, får inte föras ut
ur landet utan särskilt tillstånd.

2 § Med svenska kulturföremål avses föremål som är eller kan antas vara
framställda i Sverige eller i ett annat land av en svensk.

Med utländska kulturföremål avses föremål som är framställda i ett
annat land av annan än en svensk.

De gränser som Sverige hade den 1 juli 1986 är avgörande vid bestämmandet
enligt lagen om ett föremål skall anses vara ett svenskt kulturföremål.

Begravningsplatser

11 § 1 vården av en begravningsplats skall dess betydelse som en del av

vår kulturmiljö beaktas. Begravningsplatserna skall vårdas och underhållas
så att deras kulturhistoriska värde inte minskas eller förvanskas.

Tillstånd till utförsel

3 § Den som vill föra ut ett kulturföremål ur landet skall ha tillstånd till
utförseln, om föremålet är av det slag som anges i 4 och 5 §§.

4§ Svenska kulturföremål:

1. Föremål, som har framställts före år 1600, oavsett värde:

a) tryckta skrifter, kartor och bilder samt

b) handskrifter på pergament eller papper.

2. Mer än 100 år gamla föremål oavsett värde:

a) dryckeskärl, seldon och textilredskap, om de är av trä och har målad
eller skuren dekor,

b) folkdräkter och broderad eller mönstervävd folklig textil,

c) bonadsmåleri,

d) möbler, speglar och skrin,

e) golvur, väggur och bordsur,

f) signerade fajanser,

g) musikinstrument samt

h) skjutvapen, blankvapen och skvddsvapen.

3. Mer än 100 år gamla föremål med ett värde över 50 000 kronor, i den

mån föremålet inte kan hänföras under punkt 2:

a) målningar, teckningar och skulpturer,

b) föremål av keramik, glas och porfyr,

c) föremål av guld, silver och brons med undantag av mynt och medaljer
samt

d) ljuskronor och vävda tapeter.

4. Mer än 50 år gamla föremål med ett värde över 2 000 kronor, i den

mån föremålet inte kan hänföras under punkt I eller 2:

a) samiska föremål,

b) icke tryckta protokoll, brev, dagböcker, manuskript, noter och räkenskaper,

c) handritade kartor och ritningar samt

d) tekniska modeller och prototyper samt vetenskapliga instrument.

5 § Utländska kulturföremål, som kan antas ha kommit till Sverige före
år 1840. och som har ett värde över 50 000 kronor:

a) möbler, speglar och skrin,

b) golvur, väggur och bordsur.

c) musikinstrument,

d) skjutvapen, blankvapen och skyddsvapen,

e) målningar, teckningar och skulpturer,

f) föremål av keramik, glas och elfenben,

g) föremål av guld, silver och brons med undantag av mynt och medaljer
samt

h) ljuskronor och vävda tapeter.

6 $ Tillstånd krävs även för utförsel av en del av ett föremål som anges i

4 eller 5 §.

7 S Ett kulturföremål får föras ut ur landet utan tillstånd, om

1. föremålets ägare flyttar från Sverige för att bosätta sig i ett annat land.

2. föremålet genom arv, testamente eller bodelning har förvärvats av en
enskild person som är bosatt i annat land,

3. föremålet förs ut av en offentlig institution här i landet eller en
institution som får bidrag av stat. kommun eller landstingskommun och det
skall föras tillbaka till Sverige.

4. föremålet förs ut av en enskild person för att användas i samband med
offentlig kulturverksamhet och det skall föras tillbaka till Sverige eller

5. föremålet är tillfälligt inlånat från utlandet.

Prövningen av ansökningar om tillstånd till utförsel

8 § Tillstånd till utförsel av kulturföremål skall ges, om föremålet inte är
av stor betydelse för det nationella kulturarvet.

Även om föremålet har stor betydelse för det nationella kulturarvet får
tillstånd ges till utförsel, om föremålet förvärvas av en institution i utlandet.

9 § Frågor om tillstånd till utförsel skall prövas av kungl, biblioteket,
riksantikvarieämbetet, riksarkivet, statens konstmuseer eller Stiftelsen
Nordiska museet (tillståndsmyndigheter).

För varje slag av föremål som anges i 4 och 5 §§ föreskriver regeringen
vilken tillståndsmyndighet som skall pröva ansökan om tillstånd.

Handläggningen av tillståndsärenden m. m.

10 § Ansökan om tillstånd skall ges in till riksantikvarieämbetet. Om det
med stöd av 9 § har föreskrivits att ansökningen skall prövas av annan
tillståndsmyndighet, skall ansökningen överlämnas till denna.

11 § Rör en ansökan mer än en av tillståndsmyndigheterna beslutar riksantikvarieämbetet
vilken tillståndsmyndighet som skall handlägga ansökningen.
Den tillståndsmyndigheten får fatta beslut i ärendet först efter
samråd med den eller de övriga tillståndsmyndigheter som är berörda. I
sådana ärenden skall ansökningen avslås, om någon av de berörda tillståndsmyndigheterna
anser att tillstånd inte skall beviljas.

12 § Den som ansöker om tillstånd att föra ut ett föremål skall till ansökningen
foga två svartvita fotografier av föremålet. Fotografier behövs dock
inte, om ansökningen avser föremål som avses i 4 § 1 a) och 4 b). Fotografier
behövs inte heller, om tillståndsmyndigheten medger undantag från
detta krav.

Sökanden skall på begäran av tillståndsmyndigheten ställa föremålet till
dess förfogande för granskning.

13 § Förvaltningslagen (1986:223) skall tillämpas även i fråga om tillståndsärenden
som handläggs av Stiftelsen Nordiska museet. Beslut i ett
sådant ärende fattas av stiftelsens styresman eller någon annan tjänsteman
som styresmannen utser.

14 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om avgifter för att täcka kostnaderna i ärenden om utförsel.

Överklagande

15 § Om en tillståndsmyndighet har avslagit en ansökan om tillstånd till
utförsel, får beslutet överklagas hos kammarrätten.

Andra beslut som en tillståndsmyndighet har meddelat enligt detta kapitel,
får inte överklagas.

KrU 1987/88:21

Bilaga 1

Medgivande av regeringen

16 § Även om ett kulturföremål är av stor betydelse för det nationella
kulturarvet, får regeringen, om synnerliga skäl föreligger, medge att föremålet
förs ut ur landet.

Ansvar

17 § Bestämmelser om ansvar för olovlig utförsel av kulturföremål och
för försök därtill finns i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.

2. Genom lagen upphävs

a) lagen (1942:350) om fornminnen,

b) lagen (1960:690) om byggnadsminnen,

c) lagen (1985:1104) om skydd mot utförsel av vissa äldre kulturföremål.

3. Beslut meddelade enligt äldre lag skall vid tillämpning av den nya
lagen anses ha meddelats med stöd av denna.

4 kap. 16 § andra meningen tillämpas endast i ärenden som väckts efter
ikraftträdandet.

Äldre föreskrifter gäller fortfarande i fråga om överklagande av beslut
som har meddelats före den 1 januari 1989. Ärenden som vid utgången av
år 1988 kommit in till regeringen men som ännu inte avgjorts handläggs
enligt äldre föreskrifter.

4. Har beslut om skyddsföreskrifter eller beslut om förbud enligt 7 §
lagen (1960:690) om byggnadsminnen meddelats av länsstyrelsen före den
1 juli 1987, skall dessförinnan gällande bestämmelser om ersättning tillämpas.

5. Vid tillämpning av 3 kap. 10 § femte stycket får beaktas även beslut
som meddelats före ikraftträdandet.

I mål enligt 5 § lagen (1960:690) om byggnadsminnen i vilka talan har
väckts före den 1 juli 1987 skall 12 § andra stycket nämnda lag i dess
lydelse före den 1 juli 1987 tillämpas.

6. Punkterna 2 och 3 i övergångsbestämmelserna till lagen (1985:1104)
om skydd mot utförsel av vissa äldre kulturföremål skall fortsätta att gälla.

KrU 1987/88:21

Bilaga 1

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1918:163) med vissa bestämmelser
om sjöfynd

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1918:163) med vissa bestämmelser
om sjöfynd

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 8 a §, av följande lydelse,

dels att 9 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Om vissa äldre sjöfynd finns
bestämmelser i lagen
(1942:350) om fornminnen.
Särskilda bestämmelser om
hittegods finns i lagen
(1938:121) om hittegods. Särskilda
bestämmelser om sjunket
eller ilandflutet virke finns
i lagen (1919:426) om flottning
i allmän flottled. Bestämmelser
om ensamrätt till bärgning
finns i lagen (1984:983) om ensamrätt
till bärgning.

Föreslagen lydelse

Polismyndighetens beslut i
frågor som avses i denna lag får
överklagas hos länsstyrelsen.
Länsstyrelsens beslut får inte
överklagas.

Om vissa äldre sjöfynd finns
bestämmelser i lagen
(1988:000) om kulturminnen
m.m. Särskilda bestämmelser
om hittegods finns i lagen
(1938:121) om hittegods. Särskilda
bestämmelser om sjunket
eller ilandflutet virke finns
i lagen (1919:426) om flottning
i allmän flottled. Bestämmelser
om ensamrätt till bärgning
finns i lagen (1984:983) om ensamrätt
till bärgning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989. I fråga om överklagande
av beslut som länsstyrelsen har meddelat före ikraftträdandet gäller
äldre bestämmelser.

KrU 1987/88:21

Bilaga 1

•Senaste lydelse 1984:984.

5 Riksdagen 1987/88. 13 sami. Nr21

3 Förslag till

KrU 1987/88:21

Bilaga 1

Lag om ändring i lagen (1984:983) om ensamrätt till bärgning Härigenom

föreskrivs att 6 § lagen (1984:983) om ensamrätt till bärgning
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 §

För vissa skeppsvrak och
vissa föremål gäller bestämmelserna
i lagen (1942:350) om
fornminnen.

För vissa skeppsvrak och
vissa föremål gäller bestämmelserna
i lagen (1988:000) om
kulturminnen m.m.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.

4 Förslag till

Lag om ändring i väglagen (1971:948)

Härigenom föreskrivs att 4 § väglagen (1971:948)! skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §

Väghållning omfattar byggande av väg och drift av väg.

Vid väghållning skall till- Vid väghållning skall tillbörlig
hänsyn tagas till enskil- börlig hänsyn tagas till enskilda
intressen och till allmänna da intressen och till allmänna

intressen, såsom trafiksäker- intressen, såsom trafiksäkerhet,
miljöskydd, naturvård och het, miljöskydd, naturvård och

fornminnesvård. kulturmiljövård.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.

KrU 1987/88:21

Bilaga 1

Haagen omtryckt 1987:459.

5 Förslag till

Lag om ändring i fastighetstaxeringslagen (1979:1152)

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 13 § fastighetstaxeringslagen
(1979:1152) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 kap.

13 §i

Byggnadsvärde för en byggnad,
som enligt lagen
(1960:690) om byggnadsminnen
har förklarats för byggnadsminne,
är sammanlagda
värdet av byggnaden och
tillhörande tomt. Samma skall
gälla en byggnad som avses i 3
kap. 12 § plan- och bygglagen
(1987:10) för vilken rivningsförbud
eller skyddsbestämmelser
har meddelats.

För mark till sådan taxeringsenhet bestäms inte något värde.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.

Byggnadsvärde för en byggnad,
sorn har förklarats för
byggnadsminne, är sammanlagda
värdet av byggnaden och
tillhörande tomt. Samma skall
gälla en byggnad som avses i 3
kap. 12 § plan- och bygglagen
(1987:10) för vilken rivningsförbud
eller skyddsbestämmelser
har meddelats.

KrU 1987/88:21

Bilaga 1

1 Senaste lydelse 1987:146.

6 Förslag till

Lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10)

KrU 1987/88:21

Bilaga 1

Härigenom föreskrivs att 8 kap. 2 § och 14 kap. 8 § plan- och
bygglagen (1987:10)* skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 kap.

2 §

I fråga om andra anläggningar än byggnader krävs bygglov för att

1. anordna nöjesparker,
djurparker, idrottsplatser,
skidbackar med liftar, campingplatser,
skjutbanor, småbåtshamnar,
friluftsbad, motorbanor
och golfbanor,

2. anordna upplag eller materialgårdar,

3. anordna tunnlar eller
bergrum som inte är avsedda
för tunnelbana eller gruvdrift,

4. inrätta fasta cisterner eller
andra fasta anläggningar
för kemiska produkter, som är
hälso- och miljöfarliga, och för
varor som kan medföra brand
eller andra olyckshändelser,

5. uppföra radio- eller telemaster
eller torn,

6. uppföra vindkraftverk,
om vindturbinens diameter är
större än två meter eller om
kraftverket placeras på ett avstånd
från gränsen som är
mindre än kraftverkets höjd
över marken eller om kraftverket
skall fast monteras på en
byggnad,

7. uppföra murar eller
plank,

8. anordna parkeringsplatser
utomhus,

9. väsentligt ändra anläggningar
som avses i 1 -8.

1. anördna nöjesparker,
djurparker, idrottsplatser,
skidbackar med liftar, campingplatser,
skjutbanor, småbåtshamnar,
friluftsbad, motorbanor
och golfbanor,

2. anordna upplag eller materialgårdar,

3. anordna tunnlar eller
bergrum som inte är avsedda
för tunnelbana eller gruvdrift,

4. inrätta fasta cisterner eller
andra fasta anläggningar
för kemiska produkter, som är
hälso- och miljöfarliga, och för
varor som kan medföra brand
eller andra olyckshändelser,

5. uppföra radio- eller telemaster
eller torn,

7. uppföra murar eller
plank,

8. anordna parkeringsplatser
utomhus,

9. anordna begravningsplatser,

10. väsentligt ändra anläggningar
som avses i 1 -9.

1 Lagen omtryckt 1987:246.

6 Riksdagen 1987188.13 sami. Nr 21

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

KrU 1987/88:21

Bilaga 1

Bygglov för att inrätta eller uppfora en anläggning enligt första stycket
4 eller 5 eller för att ändra anläggningen krävs inte, om anläggningen
är avsedd för endast en viss fastighets behov. Bygglov för åtgärder enligt
första stycket 8 behövs inte, om det på fastigheten finns endast ett eller
två enbostadshus eller ett tvåbostadshus och parkeringsplatsen är avsedd
uteslutande för fastighetens behov eller om parkeringsplatsen anläggs
med stöd av väglagen (1971:948) eller på mark som i detaljplan har
avsatts till gata eller väg.

Enligt 5 § får kommunen medge undantag från kravet på bygglov. I
10 § finns särskilda bestämmelser för vissa anläggningar och anordningar
avsedda för totalförsvaret.

14 kap.

8 §

Ägare och innehavare av särskild rätt till fastigheter har rätt till ersättning
av kommunen, om skada uppkommer till följd av att

1. bygglov vägras till att ersätta en riven eller på annat sätt än genom
olyckshändelse förstörd byggnad med en i huvudsak likadan byggnad
och ansökan om bygglov har gjorts inom fem år från det att byggnaden
revs eller förstördes,

2. rivningsförbud meddelas i detaljplan eller områdesbestämmelser eller
rivningslov vägras med stöd av 8 kap. 16 § 2 eller 3,

3. skyddsbestämmelser för byggnader som avses i 3 kap. 12 § meddelas
i en detaljplan eller i områdesbestämmelser,

4. bestämmelser om vegetation samt markytans utformning och höjdläge
inom sådana områden som avses i 8 kap. 9 § tredje stycket meddelas
i områdesbestämmelser,

5. marklov vägras med stöd av 8 kap. 18 § första stycket 2 eller 3.

Rätt till ersättning föreligger, i fall som avses i första stycket 1 och 2,

om skadan är betydande i förhållande till värdet av berörd del av fastigheten
och, i fall som avses i första stycket 3-5, om skadan medför att pågående
markanvändning avsevärt försvåras inom berörd del av fastigheten.

Medför beslut som avses i första stycket att synnerligt men uppkommer
vid användningen av fastigheten, är kommunen skyldig att lösa fastigheten,
om ägaren begär det.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

KrU 1987/88:21

Bilaga 1

Vid tillämpningen av andra
och tredje styckena skall även
beaktas andra beslut som avses
i första stycket samt beslut
enligt 2 § lagen (1960:690) om
byggnadsminnen, 8, 9, 11 och
19 §§ naturvårdslagen

(1964:822), och 19 kap. 2 § vattenlagen
(1983:291), under

förutsättning att besluten
meddelats inom tio år före det
senaste beslutet. Dessutom
skall beaktas sådan inverkan
av hänsynstaganden enligt
21 § skogsvårdslagen

(1979:429) som i särskilda fall
har inträtt inom samma tid.
Har talan eller rätt till ersättning
eller inlösen med anledning
av nyss angivna beslut
förlorats på grund av bestämmelserna
i 15 kap. 4 § eller
motsvarande bestämmelser i
lagen om byggnadsminnen, naturvårdslagen
eller vattenlagen,
utgör detta förhållande inte
något hinder mot att beslutet
beaktas.

Vid tillämpningen av andra
och tredje styckena skall även
beaktas andra beslut som avses
i första stycket samt beslut
enligt 3 kap. 2 § lagen

(1988:000) om kulturminnen
m.m., 8, 9, 11 och 19 §§ naturvårdslagen
(1964:822), och 19
kap. 2 § vattenlagen

(1983:291), under förutsättning
att besluten meddelats
inom tio år före det senaste beslutet.
Dessutom skall beaktas
sådan inverkan av hänsynstaganden
enligt 21 § skogsvårdslagen
(1979:429) som i särskilda
fall har inträtt inom samma
tid. Har talan eller rätt till ersättning
eller inlösen med anledning
av nyss angivna beslut
förlorats på grund av bestämmelserna
i 15 kap. 4 § eller
motsvarande bestämmelser i
lagen om kulturminnen m.m.,
naturvårdslagen eller vattenlagen,
utgör detta förhållande
inte något hinder mot att beslutet
beaktas.

Har kommunen efter föreläggande enligt 12 kap. 6 § beslutat om rivningsförbud
eller skyddsbestämmelser som avses i första stycket 2 eller 3
för att tillgodose ett riksintresse enligt lagen (1987:12) om hushållning
med naturresurser m.m., är staten skyldig att ersätta kommunen dess
kostnader för ersättning eller inlösen. I fall som avses i första stycket 4
och 5 är ägaren till den anläggning för vilken skydds- eller säkerhetsområdet
har beslutats skyldig att ersätta kommunen dess kostnader för ersättning
eller inlösen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.

7 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1963:537) om gravrätt m.m.

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1963:537) om gravrätt m.m. skall
ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §1

Det åligger församling, eller om regeringen för särskilt fall så förordnat,
borgerlig kommun att hålla allmän begravningsplats med erforderligt
antal gravplatser av vedertagen typ.

På regeringens prövning ankommer, huruvida och på vilka villkor enskild
begravningsplats må anordnas.

Om anläggning, utvidgning Om anordnande, utvidgning

eller väsentlig förändring av eller väsentlig ändring av be begravningsplats

gäller vad re- gravningsplatser finns särskil geringen

förordnar. da bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.

KrU 1987/88:21

Bilaga 1

1 Senaste lydelse 1980:127.

Av utskottet föreslagen ändring i regeringens

lagförslag

Förslag till lag om kulturminnen m. m.

Morn. 14 i utskottets hemställan

Regeringens förslag Utskottets förslag

3 kap.

19 § andra stycket

Länsstyrelsens beslut enligt 4 § att Länsstyrelsens beslut att inte förinte
förklara en byggnad för bygg- klara en byggnad för byggnadsminne

nadsminne får överklagas endast av får överklagas endast av riksantikva riksantikvarieämbetet.

rieämbetet.

KrU 1987/88:21

Bilaga 2

Av reservanterna föreslagna ändringar i regeringens

lagförslag

Förslaget till lag om kulturminnen m. m.

Reservation 1 (moni. 1)

Regeringens förslag Reservanternas förslag

1 kap.

4 §

Kan arbetsföretag, sorn ej omfattas
av tillståndstvång enligt 2 kap. 12 §,
komma att väsentligt ändra kulturmiljön,
skall, innan företaget utföres,
samråd ske med länsstyrelsen. Regeringen
eller myndighet som regeringen
bestämmer kan föreskriva att inom
landet eller del därav anmälan för
samråd alltid skall göras i fråga om
särskilda slag av arbetsföretag.

Reservation 4 (mom. 6)

Regeringens förslag Reservanternas förslag

2 kap.

14 §

Den som utför ett arbetsföretag Vid utförande av ett allmänt eller
som berör fast fornlämning svarar större enskilt arbetsföretag som be för

kostnaden för åtgärder enligt rör fast fornlämning svarar företaga 13

§. ren för kostnaden för åtgärder enligt

13 §.

Företagaren svarar dock inte för kostnad som

1. hänför sig till en fornlämning som inte förut varit känd,

2. väsentligt överstiger vad länsstyrelsen angett i beslut om tillstånd enligt
13 § första stycket,

3. hänför sig till arkeologisk förundersökning enligt 13 § andra stycket, om
länsstyrelsen inte lämnar tillstånd till ingrepp i fornlämningen enligt 12 §
andra stycket, eller

4. hänför sig till arkeologisk förundersökning eller särskild undersökning
enligt 13 §, om det visar sig att någon fornlämning inte berörs av arbetsföretaget.

Beslut enligt denna paragraf fattas av länsstyrelsen och delges företagaren.
Reservation 5 (mom. 8)

Regeringens förslag Reservanternas förslag

2 kap.

25 §

Länsstyrelsens beslut får inte överklagas när det gäller

1. ersättning för kostnader eller skada enligt 7 § fjärde stycket,

2. ersättning enligt 8 § tredje stycket,

3. beslut om kostnad för förun- 3. beslut om kostnad för förundersökning
eller särskild undersök- dersökning eller särskild undersök -

KrU 1987/88:21

Bilaga 3

Regeringens förslag Reservanternas förslag

ning enligt 14 § andra stycket eller ning enligt 14 § eller

4. ersättning enligt 15 § första stycket.

Den som är missnöjd med beslut som avses i första stycket kan väcka talan
mot staten vid fastighetsdomstolen. Talan skall ha väckts inom ett år från
delfåendet av länsstyrelsens beslut.

Ersättning som beslutats av domstol enligt 15 § första stycket skall
deponeras enligt bestämmelserna i 15 § andra stycket.

Reservation 9 (mom. 17)

Regeringens förslag Reservanternas förslag

5 kap.

4 §

Svenska kulturföremål:

1. Föremål, som har framställts före år 1600, oavsett värde:

a) tryckta skrifter, kartor och bilder samt

b) handskrifter på pergament eller papper.

2. Mer än 100 år gamla föremål 2. Mer än 100 år gamla föremål

oavsett värde: med ett värde över 1 000 kr.:

a) dryckeskärl, seldon och textil- a) dryckeskärl, seldon och textil redskap,

om de är av trä och har redskap, om de är av trä och har
målad eller skuren dekor, målad eller skuren dekor,

b) folkdräkter och broderad eller b) folkdräkter och broderad eller

mönstervävd folklig textil, mönstervävd folklig textil,

c) bonadsmåleri, c) bonadsmåleri,

d) möbler, speglar och skrin, d) möbler, speglar och skrin,

e) golvur, väggur och bordsur, e) golvur, väggur och bordsur,

f) signerade fajanser, f) signerade fajanser,

g) musikinstrument samt g) musikinstrument samt

h) skjutvapen, blankvapen och h) skjutvapen, blankvapen och

skyddsvapen. skyddsvapen.

3. Mer än 100 år galma föremål med ett värde över 50 000 kronor, i den
mån föremålet inte kan hänföras under punkt 2:

a) målningar, teckningar och skulpturer,

b) föremål av keramik, glas och porfyr,

c) föremål av guld, silver och brons med undantag av mynt och medaljer
samt

d) ljuskronor och vävda tapeter.

4. Mer än 50 år gamla föremål med ett värde över 2 000 kronor, i den mån
föremålet inte kan hänföras under punkt 1 eller 2:

a) samiska föremål,

b) icke tryckta protokoll, brev, dagböcker, manuskript, noter och räkenskaper,

c) handritade kartor och ritningar samt

d) tekniska modeller och prototyper samt vetenskapliga instrument.

KrU 1987/88:21

Bilaga 3

Reservation 10 (mom. 18)

Regeringens förslag

Reservanternas förslag

KrU 1987/88:21

Bilaga 3

5 kap.

11 § andra stycket

Vid prövning av ansökan som rör
föremål med stark anknytning till viss
ort eller region skall tillståndsmyndighet
inhämta yttrande från lokal
eller regional myndighet eller institution
som företräder kulturområdet.
Vad nu sagts gäller inte om sådant
yttrande bedöms vara obehövligt.

Skatteutskottets yttrande
1987/88:7 y

KrU 1987/88:21

Bilaga 4

om kulturmiljövård (prop. 1987/88:104)

Till kulturutskottet

Kulturutskottet har berett skatteutskottet tillfälle att yttra sig över motion
1987/88: Kr 12 av Görel Bohlin (m) och motion 1987/88: Krl5 yrkandena 2 och
3 av Göthe Knutson och Gullan Lindblad (m). Bägge motionerna har väckts
med anledning av proposition 1987/88:104 om kulturmiljövård.

Skatteutskottet får anföra följande.

I motion Kr 12 av Görel Bohlin (m) begärs en utredning om reducerad skatt
för den som gett gåvor i kulturvårdande syfte. Motionären tänker bl.a. på
kontanta gåvor till kostnadskrävande utgrävningsföretag o.d.

Tanken på att införa en rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till
allmännyttiga ändamål har under en lång följd av år avvisats av riksdagen.
Därvid har åberopats såväl principiella och kontrolltekniska skäl som
svårigheter att åstadkomma en tillfredsställande gränsdragning mellan
organisationer till vilka bidrag kan ges med avdragsrätt och övriga mottagare.
Dessa invändningar gäller enligt utskottets uppfattning också den inte
närmare preciserade form av skattelättnad för gåvor till vissa kulturella
ändamål som motionären förespråkar. För närvarande arbetar inkomstskatteutredningen
(Fi 1987:07) med uppdrag att göra en översyn av inkomstskattesystemet
med att försöka åstadkomma ett mera rättvist och enkelt
skattesystem, bl.a. genom lägre skattesatser för den statliga inkomstskatten,
en breddad skattebas och minskade avdragsmöjligheter. En sådan avdragsrätt
eller skattereduktion som motionären föreslår skulle enligt utskottets
uppfattning vara ägnad att komplicera skattelagstiftningen och dess tillämpning
och således direkt strida mot inriktningen av det pågående utredningsarbetet.

Mot bakgrund av det anförda avstyrker utskottet motionen.

I motion Krl5 (yrkande 2) av Göthe Knutson och Gullan Lindblad (m)
begärs en skattereduktion för vårdåtgärder som syftar till att bibehålla det
öppna landskapet på den egna fastigheten.

Utskottet har tidigare framhållit att sådana kulturvårdande insatser som
att behålla öppna ängs- och hagmarker i allmänhet torde kunna hänföras till
åtgärder för att bevara jordbruksfastigheten i sitt tidigare skick och att
kostnader av detta slag normalt sett är avdragsgilla vid beskattningen. Att
införa en särskild, längre gående rätt till avdrag för kulturvård skulle enligt
utskottets uppfattning strida mot vedertagna principer för beskattningen.

Utskottet har vidare i olika sammanhang uttalat att kulturella och andra
allmännyttiga ändamål bör främjas på ett annat sätt än genom en rätt till
avdrag vid beskattningen. Med det anförda avstyrker utskottet motion Krl5 i
denna del.

I samma motion (yrkande 3) begärs en sänkning av taxeringsvärdet för
fastigheter med fornlämningar, kulturhistoriskt värdefull bebyggelse eller
intressanta kulturlandskapsavsnitt.

Utskottet har tidigare uttalat att i de fall möjligheterna att utnyttja en
fastighet på lämpligt sätt av olika skäl är begränsade, t.ex. enligt lagen om
fornminnen, detta givetvis är något som bör kunna beaktas vid fastighetstaxeringen.
Frågan tas också upp i proposition 1987/88:164 om vissa frågor inför
allmän fastighetstaxering år 1990, som utskottet skall behandla senare i vår.
När det gäller fastigheter med betydelse för kulturminnesvården är det
finansministerns bedömning att den nya planlagstiftningens särbestämmelser
om skydd för kulturhistoriskt intressanta och liknande byggnader inte bör
föranleda någon ändring i fastighetstaxeringslagen. Något markvärde skall
således enligt hans mening inte åsättas taxeringsenheter som består av mark
med kulturhistoriskt intressant och liknande bebyggelse för vilka skyddsbestämmelser
eller rivningsförbud har meddelats. Höga underhållskostnader
och liknande som åsamkas ägare till sådana fastigheter skall enligt propositionen
även fortsättningsvis beaktas vid värderingen genom justering för
säregna förhållanden. Vidare bör enligt propositionen en sådan justeringsmöjlighet
finnas även för andra byggnader än slott och liknande eller
byggnader på lantbruksenheter.

Med det anförda avstyrker utskottet motion Krl5 även i denna del.

Stockholm den 26 april 1988
På skatteutskottets vägnar

Jan Bergqvist

Närvarande: Jan Bergqvist (s), Knut Wachtmeister (m), Olle Westberg (s),
Bo Forslund (s)*. Kjell Johansson (fp), Stig Josefson (c), Torsten Karlsson
(s), Bo Lundgren (m). Anita Johansson (s)*, Karl-Anders Petersson (c).
Sverre Palm (s), Margit Gennser (m), Gunnar Nilsson (s), Leif Olsson (fp)
och Paul Lestander (vpk)*.

* Ej närvarande vid justeringen.

Avvikande mening

Knut Wachtmeister, Bo Lundgren och Margit Gennser (alla m) anför:

När det gäller avdrag för gåvor till ideellt arbete har m:s representanter i
skatteutskottet tidigare framhållit att man i syfte att öka bidragen från
enskilda personer bör pröva om en rätt till avdrag i taxeringen upp till ett
fastställt belopp kan i nföras. Avdragsrätten bör enligt m i så fall vara generell

KrU 1987/88:21

Bilaga 4

och avse all ideell verksamhet. M har också gett uttryck för uppfattningen att
denna fråga bör ses i samband med de andra förändringar i inkomstbeskattningen
som kan komma att genomföras och att en utredning bör tillsättas
med uppgift att analysera förutsättningarna för en rätt till avdrag för enskilda
personers gåvor till idella ändamål.

Vi delar m:s nu redovisade uppfattning i denna fråga och anser att
riksdagen bör begära en utredning med den inriktning som vi angett ovan.
Detta innebär att vi tillstyrker motion Krl2.

KrU 1987/88:21

Bilaga 4

Innehållsförteckning KrU 1987/88:21

Sammanfattning 1

Propositionerna 1

Motionerna 2

Ärendets beredning 6

Utskottet 6

Propositionens huvudsakliga innehåll m.m 6

Kulturmiljövårdens mål och inriktning 7

Förslaget till lag om kulturminnen m.m 8

Ansvaret för kulturmiljövården 8

Fornminnen 10

Allmänt om regleringen av fornminnesvården. Fasta
fornlämningar och fornfynd - grundläggande

bestämmelser 10

Skydd, vård och undersökning av fast fornlämning

och plats där fornfynd påträffats 10

Ingrepp i fast fornlämning 12

Inlösen, hittelön, fyndfördelning och metallsökare 16

Ansvarsreglerm.m 16

Överklagande 17

Byggnadsminnen 17

Allmänt om regleringen av byggnadsminnen 17

Grunderna för byggnadsminnesförklaring, objekten
samt skyddets innebörd 18

Förfarande vid byggnadsminnesförklaring, anmälningsplikt
18

Ersättningsfrågor 19

Ändring av byggnadsminne och hävande av byggnadsminnesförklaring
20

Ansvarsbestämmelser m.m 20

Överklagande 21

Kyrkliga kulturminnen 22

Bestämmelser om skydd mot utförsel av vissa äldre kulturföremål
23

Följdändringar i annan lagstiftning m.m 24

Prioriterade insatser inom kulturmiljövården, m.m 25

Åtgärder mot luftföroreningarnas och försurningens inverkan
på kulturvården 25

Vården av kulturlandskap och fornlämningar 26

Vissa frågor om byggnadsvård 29

Information och kunskapsuppbyggnad om kulturmiljöns

värden 31

De centrala museernas uppgifter inom kulturmiljövården.

De regionala museernas betydelse 32

Anslagsfrågor för budgetåret 1988/89, m.m 33

Hemställan 37

Reservationer KrU 1987/88:21

1. En bestämmelse om samrådsförfarande i vissa fall (m) 40

2. Ersättning till ägare vid vissa markingrepp m.m. (m) 40

3. Den arkeologiska undersökningsverksamhetens bedrivande m.m.

(m) 41

4. Åtskillnad mellan större och mindre arbetsföretag (m) 42

5. Överklagande av länsstyrelsens beslut i vissa fall (m) 43

6. Statliga byggnadsminnen (m) 44

7. Uttalande om generösare ersättningsregler vid byggnadsminnesförklaringar
(m) 44

8. Rätten i vissa fall att överklaga länsstyrelses beslut rörande
byggnadsminnesförklaring(m,fp,c) 45

9. Viss värdegräns för skydd mot utförsel av vissa äldre kulturföremål

(fp) 45

10. Samråd med regionala kulturvårdsorgan (c) 46

11. Särskild utvärdering av lagstiftningen om skydd mot utförsel av
vissa äldre kulturföremål (m) 46

12. Lägre mervärdeskatt vid införsel av vissa kulturföremål (fp) 47

13. Speciallagstiftning för att hålla samman kulturmiljöer (fp,c) 47

14. Insatser för information och kunskapsuppbyggnad inom kulturmiljövården
(fp,c) 48

15. Medelsanvisningen under anslaget F 32 (m) 48

16. Frågan om skattereduktion vid vissa gåvor (m) 49

Bilagor

1.1 proposition 1987/88:104 framlagda lagförslag 50

2. Av utskottet föreslagen ändring i regeringens lagförslag 73

3. Av reservanterna föreslagna ändringar i regeringens lagförslag .... 74

4. Skatteutskottets yttrande 1987/88:7 y 77