Justitieutskottets betänkande
1987/88:7

om anhållande och häktning m. m.

(prop. 1986/87:112 jämte motioner) 1987/88-7

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet ett regeringsförslag att ändra
förutsättningarna för att besluta om häktning och att förkorta de tidsfrister
inom vilka ett frihetsberövande på grund av misstanke om brott måste prövas
av domstol.

Förslaget i den sistnämnda delen är föranlett av att det svenska regelsystemet
behöver anpassas till den europeiska konventionen angående skydd för
de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen).

Utskottet tillstyrker i huvudsak regeringens förslag. Utskottet förordar
dock en jämkning i fråga om den tid som ett frihetsberövande får pågå utan
att domstol prövar grunden för detta. Jämkningen innebär en precisering och
en förkortning av tidsfristen. Enligt utskottet bör den längsta tid som får
förflyta mellan frihetsberövandet (gripandet) och domstolens prövning
bestämmas till högst fyra dygn.

Vidare gör utskottet i frågan om förutsättningarna för häktning ett antal
uttalanden i klargörande syfte. Utskottet understryker sålunda att det nya
institutet utredningshäktning skall komma till användning enbart i fall då det
påkallas av särskilt komplicerade omständigheter i förundersökningen.
Utskottet, som tillstyrker att det nya begreppet risk används som beviskrav
vid de särskilda häktningsförutsättningarna, uttalar att det självfallet måste
gälla att risken framstår som konkret. Ett annat krav är enligt utskottet att
risken verkligen är beaktansvärd. Utskottet utgår också ifrån att ett sådant
hänsynstagande till risk för återfall i viss brottslighet som i propositionen har
sagts vara önskvärt kommer att vara naturligt för domstolarna i deras
bedömning i de enskilda fallen.

Mot utskottets beslut har reserverat sig dels en ledamot (s) i fråga om
utredningshäktning och beviskravet för de särskilda häktningsgrunderna,
dels utskottets (m)-ledamöter i fråga om tidsfristen för omprövningsförhandling
efter utredningshäktning, skriftligt material vid häktningsförhandlingen
och resursbehovet i följd av reformen, dels utskottets (fp)-ledamöter i fråga
om domstolarnas terminalåtkomst till kriminalregistret.

Särskilda yttranden i olika frågor har avgetts av en ledamot (s).

1 Riksdagen 1987188. 7sami Nr 7

Propositionen m. m.

JuU 1987/88:7

I proposition 1986/87:112 har regeringen (justitiedepartementet) föreslagit
riksdagen att anta de genom propositionen framlagda förslagen till

1. lag om ändring i rättegångsbalken,

2. lag om ändring i lagen (1930:173) om beräkning av lagstadgad tid,

3. lag om ändring i lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om
tvångsmedel i vissa brottmål,

4. lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande
verkställighet av brottmålsdom samt

5. lag om ändring i lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister.

Rörande propositionens huvudsakliga innehåll hänvisas till vad som anförs

i det följande under rubriken Utskottet på s. 23.

I samband med propositionen behandlar utskottet

dels de med anledning av propositionen väckta motionerna 1986/87:Jul27
av Göran Ericsson (m), 1986/87:Jul28 av Oskar Lindkvist och Karl-Erik
Svartberg (s), 1986/87:Jul29 av Per-Olof Strindberg m. fl. (m) samt 1986/
87:Jul30 av Birgit Friggebo och Margitta Edgren (fp),

dels en under den allmänna motionstiden år 1986 väckt motion 1985/
86:Ju702 av Siw Persson (fp),

dels en under den allmänna motionstiden år 1987 väckt motion 1986/
87:Ju816 (delvis) av Yngve Wernersson (s).

Motionsyrkandena redovisas på s. 21 f.

De vid propositionen fogade lagförslagen, av vilka de fyra första har
granskats av lagrådet, har följande lydelse.

1 Förslag till

JuU 1987/88:7

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 19 kap. 12 §, 24 kap., 25 kap. 1 §, 51 kap. 8
och 13 §§, 52 kap. 10 §, 54 kap. 5 § samt 55 kap. 15 § rättegångsbalken
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

19 kap.

12 §

Vad i detta kapitel stadgas äger
motsvarande tillämpning i fråga om
domstols befattning med förundersökning
och användande av tvångsmedel.

Vad som sägs i detta kapitel skall
tillämpas även i fråga om domstolarnas
befattning med förundersökning
och användande av tvångsmedel.

Om särskilda skäl föreligger, får
en fråga om häktning tas upp även
av rätten i en annan ort än som
följer av reglerna i detta kapitel.

24 kap.
1 §'

Är någon på sannolika skäl misstänkt
för brott, för vilket är stadgat
fängelse ett år eller däröver, må
han häktas, om med hänsyn till
brottets beskaffenhet, den misstänktes
förhållande eller annan omständighet
skäligen kan befaras, att
han avviker eller annorledes undandrager
sig lagföring eller straff
eller genom undanröjande av bevis
eller på annat sätt försvårar sakens
utredning, eller ock anledning förekommer,
att han fortsätter sin
brottsliga verksamhet.

Är brottet ringare än i första
stycket sägs men kan därå följa
fängelse och har den misstänkte
icke stadigt hemvist inom riket, må
han häktas, om det skäligen kan
befaras, att han avviker.

Är för brottet icke stadgat lindrigare
straff än fängelse i två år, skall
häktning ske, om det ej är uppenbart,
att anledning därtill saknas.

Kan det antagas, att den misstänkte
kommer att dömas allenast
till böter, må häktning icke ske.

Den som på sannolika skäl är
misstänkt för ett brott, för vilket är
föreskrivet fängelse ett år eller däröver,
får häktas, om det med hänsyn
till brottets beskaffenhet, den
misstänktes förhållande eller någon
annan omständighet finns risk för
att han

1. avviker eller på något annat
sätt undandrar sig lagföring eller
straff,

2. genom att undanröja bevis eller
på något annat sätt försvårar sakens
utredning eller

3. fortsätter sin brottsliga verksamhet.

Är för brottet inte föreskrivet
lindrigare straff än fängelse i två år,
skall häktning ske, om det inte är
uppenbart, att skäl till häktning
saknas.

Kan det antas att den misstänkte
kommer att dömas endast till böter,
får häktning inte ske.

1 Senaste lydelse 1975:670.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

JuU 1987/88:7

Den som på sannolika skäl misstankes
för brott må, oberoende av
brottets beskaffenhet, häktas, om
han är okänd och undandrager sig
att uppgiva namn och hemvist eller
anledning förekommer, att hans
uppgift därom är osann, så ock om
han saknar hemvist inom riket och
det skäligen kan befaras, att han
genom att begiva sig från riket undandrager
sig lagföring eller straff.

3 §2

Om det på grund av den misstänktes
ålder, hälsotillstånd eller
annan liknande omständighet kan
befaras att häktning skulle komma
att medföra allvarligt men för den
misstänkte, får häktning ske endast
om det är uppenbart att betryggande
övervakning inte kan ordnas.
Detsamma gäller kvinna som har
fött så kort tid förut att häktning
kan befaras medföra allvarligt men
för barnet. Vill den misstänkte inte
underkasta sig övervakning, skall
häktning ske.

Om ytterligare inskränkning i fråga
om häktning av den som är under
aderton år är särskilt stadgat.

Att reseförbud eller anmälningsskyldighet
får träda i stället för
häktning stadgas i 25 kap.

Den som på sannolika skäl är
misstänkt för brott får häktas oberoende
av brottets beskaffenhet,

1. om han är okänd och vägrar
att uppge namn och hemvist eller
om hans uppgift om detta kan antas
vara osann, eller

2. om han saknar hemvist inom
riket och det finns risk för att han
genom att bege sig från riket undandrar
sig lagföring eller straff.

Även den som endast är skäligen
misstänkt för brott får, med den begränsning
som följer av 19 §, häktas,
om

1. förutsättningarna för häktning
i övrigt är uppfyllda enligt vad
som sägs i I § första och tredje
styckena eller 2 § och

2. det är av synnerlig vikt att han
tas i förvar i avvaktan på ytterligare
utredning om brottet.

4 §

Om det på grund av den misstänktes
ålder, hälsotillstånd eller
någon annan liknande omständighet
kan befaras att häktning skulle
komma att medföra allvarligt men
för den misstänkte, får häktning ske
endast om det är uppenbart att betryggande
övervakning inte kan
ordnas. Detsamma gäller kvinna
som har fött så kort tid förut att
häktning kan befaras medföra allvarligt
men för barnet. Vill den
misstänkte inte underkasta sig
övervakning, skall häktning ske.

Om ytterligare inskränkningar i
fråga om häktning av den som är
under arton år finns särskilda bestämmelser.

Att reseförbud eller anmälningsskyldighet
får träda i stället för
häktning före skrivs i 25 kap.

2 Senaste lydelse 1981: 1294.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

JuU 1987/88:7

4 §

Beslut om häktning meddelas av
rätten.

5 §3

Förekomma mot någon skäl till
häktning, må han i avbidan på rättens
beslut därom anhållas.

Äro ej fulla skäl till häktning, må
den misstänkte dock anhållas, om
det finnes vara av synnerlig vikt,
att han i avbidan på ytterligare utredning
tages i förvar.

Beslut om anhållande meddelas
av åklagaren. Beslutet skall innehålla
uppgift om det brott misstanken
avser samt ange grunden för
anhållandet.

Förekomma mot någon skäl till
anhållande men kan beslut därom
icke utan fara avvaktas, må polisman
även utan sådant beslut gripa
honom.

Träffas den som begått brott,
varå fängelse kan följa, å bar gärning
eller flyende fot, må han gripas
av envar. Envar må ock gripa den
som är efterlyst för brott. Den
gripne skall skyndsamt överlämnas
till närmaste polisman.

Då någon gripits, skall anmälan
därom skyndsamt göras hos åklagaren.
Denne har att efter förhör,
som avses i 8 §, omedelbart besluta,
om den gripne skall anhållas eller
friges.

6 §5

Har den, vilkens anhållande beslutats,
avvikit eller är han eljest
inte närvarande då beslutet medde -

5 §

Beslut att häkta någon meddelas
av rätten. I häktningsbeslutet skall
anges det brott som misstanken
avser och grunden för häktningen.

Om hävning av häktningsbeslut
finns bestämmelser i 20 §.

6 §

Om det finns skäl att häkta någon,
får han anhållas i avvaktan på
rättens prövning av häktningsfrågan.

Finns inte fulla skäl till häktning
men är den misstänkte skäligen
misstänkt för brottet, får han anhållas,
om det är av synnerlig vikt att
han tas iförvar i avvaktan på ytterligare
utredning.

Beslut om anhållande meddelas
av åklagaren. I anhållningsbeslutet
skall anges det brott som misstanken
avser och grunden för anhållandet.

§4

Om det finns skäl att anhålla någon,
får en polisman i brådskande
fall gripa honom även utan anhållningsbeslut.

Om den som har begått brott, på
vilket fängelse kan följa, påträffas
på bar gärning eller flyende fot, får
han gripas av envar. Envar får också
gripa den som är efterlyst för
brott. Den gripne skall skyndsamt
överlämnas till närmaste polisman.

8 §

Har beslut att anhålla någon
meddelats i hans frånvaro, skall
han, så snart beslutet har verk -

3 Senaste lydelse 1981: 1294.

4 Senaste lydelse 1981: 1294.

3 Senaste lydelse 1981: 1294.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

JuU 1987/88:7

las, skall, så snart beslutet verkställts,
anmälan därom göras hos
åklagaren.

Avviker den som misstänks för
brott och förekommer skäl till hans
anhållande, får åklagaren efterlysa
honom.

8 §6

Den som anhållits enligt 6 § eller
gripits enligt 7 § skall, så snart det
kan ske, för förhör inställas för
åklagaren eller för polisman som
har fått i uppdrag att hålla förhöret.

Då någon anhålls eller då beslut
om anhållande som avses i 6 §
verkställs, skall den anhållne erhålla
besked om det brott misstanken
avser samt grunden för anhållandet.
Den anhållnes närmaste anhöriga
och annan som står den anhållne
särskilt nära skall, så snart
det kan ske utan men för utredningen,
underrättas om anhållandet.
En sådan underrättelse får dock
inte utan synnerliga skäl lämnas
mot den anhållnes önskan.

Förekomma ej längre skäl för anhållande,
skall den misstänkte
omedelbart frigivas.

ställts, förhöras av polisman eller
åklagare. Har åklagaren inte redan
underrättats om frihetsberövandet,
skall det skyndsamt anmälas till honom.
Åklagaren skall efter förhöret
omedelbart besluta om den misstänkte
skall förbli anhållen.

Har någon gripits enligt 7 §,
skall han så snart som möjligt förhöras
av polisman eller åklagare.
Har åklagaren inte redan underrättats
om frihetsberövandet, skall det
skyndsamt anmälas till honom.
Åklagaren skall efter förhöret omedelbart
besluta om den misstänkte
skall anhållas. Anhålls inte den
misstänkte, skall beslutet om gripande
omedelbart hävas.

Om den som misstänks för brott
avviker och det finns skäl att anhålla
honom, får åklagaren efterlysa
honom.

Då någon anhålls eller då ett anhållningsbeslut
enligt 8 § första
stycket verkställs, skall den anhållne
få besked om det brott som
han är misstänkt för samt grunden
för anhållandet. Den anhållnes närmaste
anhöriga och andra personer
som står den anhållne särskilt nära
skall underrättas om anhållandet
så snart det kan ske utan men för
utredningen. En sådan underrättelse
får dock inte utan synnerliga skäl
lämnas mot den anhållnes önskan.

Om det inte längre finns skäl för
ett anhållningsbeslut, skall åklagaren
omedelbart häva beslutet.

10 §

6 Senaste lydelse 1981: 1294

7 Senaste lydelse 1981:1294.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

JuU 1987/88:7

Den som är anhållen skall hållas
i förvar men må eljest ej underkastas
annan inskränkning i sin frihet,
än som påkallas av ändamålet med
anhållandet, ordningen å förvaringsplatsen
eller allmän säkerhet.
Vid hans förvaring eller förflyttning
skall så förfaras, att den ej väcker
onödig uppmärksamhet.

Åklagaren skall, om inte den anhållne
friges, senast dagen efter
den, då beslut om anhållande meddelades
eller då den anhållne enligt
8 § inställdes till förhör, avlåta
framställning till rätten om hans
häktande. Behövs det ytterligare
utredning för prövning av häktningsfrågan,
får åklagaren vänta
med framställningen. Den skall
dock avlåtas så snart det kan ske
och senast på femte dagen efter
den, då beslut om anhållande meddelades
eller den anhållne inställdes
för förhör. Görs inte framställning
enligt vad som nu har sagts,
skall den anhållne omedelbart
friges.

I samband med framställningen
skall till rätten samt till den anhållne
och hans försvarare överlämnas
protokoll eller anteckningar
över vad dittills förekommit under
förundersökningen i den mån de
har betydelse för prövningen av
häktningsfrågan. Rätten kan dock
medge att överlämnandet får anstå
viss kort tid. Påkallas förhör med
annan än den anhållne, skall också
uppgift lämnas därom.

Då framställning enligt 12 § inkommit,
skall rätten, så snart ske

Om inte anhållningsbeslutet
hävs, skall åklagaren inom tid som
anges i 12 § muntligen eller skriftligen
göra framställning hos rätten
om häktning av den anhållne.

I framställningen skall anges det
brott som misstanken avser, grunden
för häktningsyrkandet samt tidpunkten
för frihetsberövandet.

Den anhållne och hans försvarare
skall, om möjligt, genast underrättas
om häktningsframställningen
genom åklagarens försorg.

§8

Häktningsframställning skall göras
samma dag som anhållningsbeslutet
meddelades eller senast
dagen därefter. Om det finns synnerliga
skäl, får framställningen
göras senast tredje dagen efter anhållningsbeslutet
.

Har anhållningsbeslutet meddelats
i den misstänktes frånvaro,
skall vid tillämpning av första
stycket som dag för beslutet anses
dagen då beslutet verkställdes.

Görs inte häktningsframställning
inom föreskriven tid, skall åklagaren
omedelbart häva anhållningsbeslutet -

Har en häktningsframställning
gjorts, skall rätten samma dag eller

8 Senaste lydelse 1981: 1294.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

JuU 1987/88:7

kan och, om synnerligt hinder ej
möter, sist å fjärde dagen därefter
hålla förhandling i häktningsfrågan.
Utsattes huvudförhandling att hållas
inom en vecka, sedan framställningen
inkom, må dock, om ej rätten
finnér särskild förhandling böra
äga rum, med förhandlingen anstå
till huvudförhandlingen.

Vid förhandling i häktningsfrågan
skall den som yrkat häktning så
ock, om ej synnerligt hinder möter
för den anhållnes inställande, denne
vara tillstädes.

Den som yrkat häktning skall
ange de omständigheter, varpå yrkandet
grundas. Den anhållne och
hans försvarare skall få tillfälle att
yttra sig. Utöver vad handlingarna
från förundersökningen innehåller
samt parterna i övrigt anför får utredning
angående brottet inte förebringas,
om det inte finns särskilda
skäl till det.

Förhandlingen skall såvitt möjligt
fortgå utan avbrott, till dess frågan
kan avgöras. Uppskov må ej
äga rum, med mindre synnerliga
skäl äro därtill, och utan den misstänktes
begäran ej längre än fyra
dagar.

Uppskjutes förhandlingen, skall,
om ej rätten bestämmer annat, anhållandet
fortfara.

Sedan förhandlingen avslutats,
skall rätten omedelbart meddela beslut
i häktningsfrågan. Beslut om
häktning skall innehålla uppgift å
det brott misstanken avser samt
kort angiva grunden för häktningen.

senast dagen därefter hålla förhandling
i häktningsfrågan. Om del
finns synnerliga skäl, får förhandlingen
dock hållas senare.

Häktningsförhandlingen får aldrig
hållas senare än fjärde dagen
efter det att den misstänkte greps
eller anhållning sbeslut et verk ställdes.

§9

Vid häktningsförhandlingen skall
den som yrkar häktning och, om det
inte finns synnerligt hinder, den anhållne
vara närvarande.

Den som yrkar häktning skall
ange de omständigheter som han
grundar sitt yrkande på. Den anhållne
och hans försvarare skall få
tillfälle att yttra sig. Utöver vad
handlingarna från förundersökningen
innehåller samt vad parterna i
övrigt anför får utredning angående
brottet inte läggas fram, om det
inte finns särskilda skäl till det.

Häktningsförhandlingen skall,
om möjligt, pågå utan avbrott till
dess häktningsfrågan kan avgöras.
Uppskov får äga rum endast om det
finns synnerliga skäl till det. Uppskovet
får inte vara längre än fyra
dagar, om inte den misstänkte begär
det.

Uppskjuts förhandlingen, skall
anhållandet bestå, om inte rätten
bestämmer något annat.

Sedan häktningsförhandlingen
avslutats, skall rätten omedelbart
meddela beslut i häktningsfrågan.

9 Senaste lydelse 1981:1294.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

JuU 1987/88:7

Beslutas ej häktning, förordne
rätten, att den anhållne omedelbart
skall frigivas.

17 §10

Fråga om häktning av den som
inte är anhållen får tas upp på yrkande
av åklagaren. Efter åtalet får
rätten även på yrkande av målsäganden
eller självmant ta upp frågan.

Då fråga om häktning väckts,
skall, så snart ske kan, förhandling
äga rum inför rätten. Om sådan förhandling
gälle i tillämpliga delar
vad i 14-16 §§ är stadgat. Har den
misstänkte kallats till förhandlingen
eller förekommer anledning, att
han avvikit eller eljest håller sig undan,
utgöre dock hans utevaro ej
hinder för förhandlingen. Uteblir
målsäganden, ehuru han kallats till
förhandlingen, må frågan avgöras
utan hinder därav.

Har rätten beslutat häktning av
någon, som ej är vid rätten tillstädes,
skall, så snart beslutet verkställts,
anmälan därom göras hos
rätten.

Beslutas häktning av en anhållen
som inte är närvarande vid rätten,
tillämpas 17 § tredje och fjärde
styckena.

Beslutas ej häktning, skall rätten
omedelbart häva anhållningsbeslutet.

En fråga om att häkta den som
inte är anhållen får tas upp på yrkande
av åklagaren. Efter åtalet får
rätten även på yrkande av målsäganden
eller självmant ta upp frågan.

Då en fråga om häktning enligt
första stycket har väckts, skall
häktningsförhandling inför rätten
hållas så snart som möjligt. I fråga
om sådan förhandling gäller i
tillämpliga delar vad som sägs i
14-16 §§. Har den misstänkte kallats
till förhandlingen eller finns det
anledning att anta att han avvikit
eller på annat sätt håller sig undan,
utgör dock hans utevaro ej hinder
för förhandlingen. Uteblir målsäganden
trots att han kallats till förhandlingen,
får frågan ändå avgöras.

Har rätten beslutat om häktning
av någon som inte är närvarande
vid rätten skall, så snart beslutet
har verkställts eller hindret för
hans närvaro har upphört, anmälan
om detta göras hos rätten.

När en anmälan enligt tredje
stycket har gjorts, skall rätten samma
dag eller senast dagen därefter
hålla förhandling i häktningsfrågan.
Om det finns synnerliga skäl,
får förhandlingen dock hållas senare.
Häktningsförhandlingen får
aldrig hållas senare än fjärde dagen
efter det att häktningsbeslutet
har verkställts eller hindret för den
misstänktes närvaro vid rätten har
upphört.

10 Senaste lydelse 1981: 1294.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

JuU 1987/88:7

Då rätten beslutar häktning enligt
16 § av anhållen eller enligt 17 § av
någon, som är vid rätten tillstädes,
eller då anmälan om häktningsbesluts
verkställande inkommer,
skall, om ej åtal redan väckts, rätten
utsätta den tid, inom vilken åtal
skall väckas. Denna må ej bestämmas
längre, än som finnes oundgängligen
erforderligt.

Överstiger den utsatta tiden två
veckor, skall rätten, så länge den
misstänkte är häktad och till dess
åtal väckts, med högst två veckors
mellanrum ånyo hålla förhandling,
som sägs i 14—16 §§, och därvid
särskilt tillse, att utredningen bedrives
så skyndsamt som möjligt.
Finnes med hänsyn till utredningens
beskaffenhet eller av annan omständighet
uppenbart, att förhandling
inom nu angiven tid skulle vara
utan betydelse, må dock rätten bestämma
längre tids mellanrum.

Finnes den utsatta tiden otillräcklig,
må rätten, om framställning
därom göres före tidens utgång,
medgiva förlängning av tiden.

Då rätten beslutar om häktning
skall, om inte åtal redan har väckts,
rätten sätta ut den tid, inom vilken
åtal skall väckas. Tiden får inte bestämmas
längre än vad som är
oundgängligen nödvändigt.

Är den utsatta tiden otillräcklig,
får rätten medge förlängning av tiden,
om detta begärs före tidens
utgång. Den misstänkte eller hans
försvarare skall om möjligt beredas
tillfälle att yttra sig.

Väcks inte åtal inom två veckor,
skall rätten, så länge den misstänkte
är häktad och till dess åtal har
väckts, med högst två veckors mellanrum
hålla ny förhandling i häktningsfrågan
och därvid särskilt se
till att utredningen bedrivs så
skyndsamt som möjligt. Är det med
hänsyn till utredningen eller av annan
anledning uppenbart att förhandling
inom nu angiven tid skulle
vara utan betydelse, får rätten bestämma
längre tids mellanrum.

Tid för åtals väckande behöver
inte bestämmas då rätten beslutar
om häktning enligt 3 § eller om
häktning av någon som inte är närvarande
vid rätten.

19 §

Har någon som är närvarande
vid rätten häktats med stöd av 3 §,

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

JuU 1987/88:7

19 §

Har ej inom tid, som avses i 18 §,
åtal väckts eller till rätten inkommit
framställning om förlängning av tiden
eller förekomma eljest ej längre
skäl för häktning, förordne rätten
omedelbart att den häktade skall
frigivas.

20 §

Väckes i mål, som fullföljts till
högre rätt, fråga om häktning, äge
denna utan förhandling besluta
däröver; är den misstänkte anhållen
skall beslut meddelas sist å fjärde
dagen efter det framställning om
hans häktande inkom till rätten.
Finnes förhandling erforderlig,
skall den hållas så snart ske kan.
Om sådan förhandling gälle vad i
14—17 §§ är stadgat.

Dömes den misstänkte för brottet
och är han häktad, pröve rätten enligt
de i detta kapitel angivna grun -

skall åklagaren, så snart han anser
att det finns sannolika skäl för att
den misstänkte begått brottet, anmäla
detta till rätten. Rätten skall
samma dag eller senast dagen efter
en sådan anmälan hålla ny förhandling
i häktningsfrågan. Om det
finns synnerliga skäl, får förhandlingen
dock hållas senare. Förhandling
måste alltid, oberoende
av anmälan, hållas inom en vecka
från häktningsbeslutet.

Om det när förhandlingen hålls
inte framkommit sannolika skäl för
att den misstänkte begått brottet eller
i övrigt inte längre finns skäl för
häktning, skall beslutet om häktning
omedelbart hävas.

20 §

Rätten skall omedelbart häva ett
häktningsbeslut,

1. om inte inom den tid som
avses i 18 § åtal har väckts eller
förlängning av tiden har begärts eller 2.

om det inte längre finns skäl
för beslutet.

Innan åtal har väckts, får häktningsbeslutet
hävas även av åklagaren.
Rätten skall snarast underrättas
om åtgärden.

§"

Döms den misstänkte för brottet
och är han häktad, skall rätten, enligt
de grunder som anges i detta

11 Senaste lydelse 1980: 378.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

JuU 1987/88:7

derna, huruvida han skall i häkte
avbida, att domén vinner laga
kraft; är den misstänkte å fri fot,
må rätten förordna, att han skall
häktas.

Vid tillämpning av första stycket
skall bestämmelserna i detta kapitel
om häktning av den, som skäligen
kan befaras undandraga sig straff,
gälla även ifråga om den som skäligen
kan befaras undandraga sig utvisning.
Förordnandet om häktning
gäller dock ej under tid då den
dömde avtjänar frihetsberövande
påföljd som har ådömts honom i
målet.

Den som är häktad skall utan
dröjsmål föras till allmänt häkte.

Är det av synnerlig vikt att den
häktade för utredning angående det
brott, som föranlett häktningen, eller
ett annat brott, för vilket han
misstänks, förvaras på annan plats
än som anges i första stycket, får
rätten på yrkande av åklagaren förordna
att överförandet tills vidare
skall anstå. Rätten eller åklagaren
får även besluta att den häktade,
sedan han överförts till häkte, skall
för förhör eller annan åtgärd inställas
på en plats utom häktet.

Om förvaring av häktad som undergår
eller undergått rättspsykiatrisk
undersökning gälla särskilda
bestämmelser.

Ej må annorledes än i detta kapitel
eller eljest är stadgat någon i
anledning av misstanke för brott
hållas i förvar, även om han samtycker
därtill.

Om skyldighet för den som misstänkes
för brott att kvarstanna för
förhör stadgas i 23 kap.

kapitel, pröva om han skall stanna
kvar i häkte till dess domen vinner
laga kraft. Om den misstänkte inte
är häktad, får rätten förordna att
han skall häktas.

Vid tillämpning av första stycket
skall bestämmelserna i detta kapitel
om häktning i de fall där det finns
risk för att den misstänkte undandrar
sig straff, gälla även i de fall
där det finns risk för att den misstänkte
undandrar sig utvisning.
Förordnandet om häktning skall
dock inte gälla under den tid då den
dömde avtjänar en frihetsberövande
påföljd som han har dömts
till i målet.

§12

Den som är gripen, anhållen eller
häktad skall tas i förvar. Den som
häktas skall utan dröjsmål föras till
häkte.

Om det är av synnerlig vikt att
den häktade, för utredning av det
brott som föranlett häktningen eller
något annat brott som han är misstänkt
för, förvaras på en annan
plats än som anges i första stycket,
får rätten på åklagarens begäran
förordna att den häktade tills vidare
inte skall föras till häkte. Rätten eller
åklagaren får även besluta att
den häktade, sedan han förts till
häkte, skall föras till en plats utom
häktet för förhör eller annan åtgärd.

Om förvaring av den som är häktad
och undergår eller har undergått
rättspsykiatrisk undersökning
finns särskilda bestämmelser.

Oavsett samtycke får ingen som
är misstänkt för brott hållas i förvar
annat än enligt föreskrift i detta kapitel
eller annars i lag.

Om skyldighet för den som misstänks
för brott att stanna kvar för
förhör finns bestämmelser i 23 kap.

12 Senaste lydelse 1986:649.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

JuU 1987/88:7

24 §'

Om behandling av anhållen eller
häktad så ock om ersättning av
allmänna medel åt oskyldigt häktad
är särskilt stadgat.

Om behandlingen av den som är
anhållen eller häktad samt om ersättning
av allmänna medel åt den
som varit oskyldigt anhållen eller
häktad finns särskilda bestämmel -

ig kap.
1 §14

Är någon skäligen misstänkt för
brott, på vilket fängelse kan följa,
och kan det med hänsyn till brottets
beskaffenhet, den misstänktes förhållande
eller annan omständighet
skäligen befaras, att han avviker eller
annorledes undandrar sig lagföring
eller straff, men finns det i övrigt
inte anledning att anhålla eller
häkta honom, får, om det är tillräckligt,
i stället förbud meddelas
honom att utan tillstånd lämna honom
anvisad vistelseort (reseförbud)
eller föreskrivas att han på vissa
tider skall anmäla sig hos anvisad
polismyndighet (anmälningsskyldighet).
Oberoende av brottets
beskaffenhet får också reseförbud
eller anmälningsskyldighet beslutas,
om det skäligen kan befaras att
den misstänkte genom att bege sig
från riket undandrar sig lagföring
eller straff.

Är någon skäligen misstänkt för
ett brott, på vilket fängelse kan följa,
och finns det med hänsyn till
brottets beskaffenhet, den misstänktes
förhållande eller någon annan
omständighet risk för att han
avviker eller på något annat sätt
undandrar sig lagföring eller straff,
men finns det i övrigt inte anledning
att anhålla eller häkta honom, får,
om det är tillräckligt, i stället förbud
meddelas honom att utan tillstånd
lämna honom anvisad vistelseort
(reseförbud) eller föreskrivas
att han på vissa tider skall anmäla
sig hos anvisad polismyndighet (anmälningsskyldighet).
Oberoende av
brottets beskaffenhet får också reseförbud
eller anmälningsskyldighet
beslutas, om det finns risk
för att den misstänkte genom att
bege sig från riket undandrar sig
lagföring eller straff.

Föreligger mot någon skäl till häktning eller anhållande men kan det
antas att syftet därmed kan tillgodoses genom reseförbud eller anmälningsskyldighet,
får beslut härom meddelas även i andra fall än som avses i
första stycket.

51 kap.

8 §15

För målets beredande skall vadeinlagan
med därvid fogade handlingar
delgivas vadesvaranden och
föreläggande meddelas honom att
inkomma med skriftligt genmäle.

För målets beredande skall vadeinlagan
med därvid fogade handlingar
delges vadesvaranden, som
skall föreläggas att avge skriftligt
genmäle.

Om det är uppenbart att vadetalan är ogrundad, får hovrätten dock
genast meddela dom i målet utan att någon åtgärd enligt första stycket
vidtas.

13 Senaste lydelse 1966:302.

14 Senaste lydelse 1981: 1295.

15 Senaste lydelse 1984: 131.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

JuU 1987/88:7

Har underrätten avslagit yrkande
om åtgärd, som avses i 26-28 kap.,
eller förordnat om hävande av sådan
åtgärd, åge hovrätten omedelbart
bevilja åtgärden att gälla, till
dess annorlunda förordnas. Har
underrätten beviljat åtgärd, som nu
sagts, åge hovrätten omedelbart
förordna, att vidare åtgärd för verkställighet
av beslutet ej må äga rum.
Är fråga om häktning eller reseförbud,
må hovrätten ock utan motpartens
hörande göra ändring i underrättens
beslut.

Så snart målets beredande avslutats,
bestämme hovrätten tid för
huvudförhandlingen. För behandling
av rättegångsfråga eller del av
saken, som må avgöras särskilt, må
huvudförhandling utsättas, ehuru
målet i övrigt ej är berett till
huvudförhandling.

Är den tilltalade häktad, skall huvudförhandling
hållas inom fyra
veckor efter utgången av den i 2 §
angivna tiden, om ej till följd av
åtgärd, som avses i 11 §, eller annan
omständighet längre uppskov
är nödvändigt. Har den tilltalade
häktats efter utgången av den i 2 §
angivna tiden, skall tiden räknas
från dagen för hans häktande.

Om tingsrätten har avslagit ett
yrkande om åtgärd, som avses i
26—28 kap., eller förordnat om att
en sådan åtgärd skall hävas, får
hovrätten omedelbart bevilja åtgärden
att gälla till dess något annat
bestäms. Om tingsrätten har beviljat
åtgärd som nu sagts, får hovrätten
omedelbart förordna att vidare
åtgärd för verkställighet av beslutet
inte får äga rum. I frågor om häktning
eller reseförbud får hovrätten
göra ändring i tingsrättens beslut
även om motparten inte hörts.

Om hovrätten beslutat häkta någon
som inte är närvarande vid rätten,
skall 24 kap. 17 § tredje och
fjärde styckena tillämpas.

Så snart målets beredande avslutats,
skall hovrätten bestämma tid
för huvudförhandlingen. För behandling
av rättegångsfrågor eller
sådana delar av saken som får avgöras
särskilt får huvudförhandling
sättas ut, trots att målet i övrigt
inte är färdigt för huvudförhandling.

Är den tilltalade häktad, skall huvudförhandling
hållas inom två veckor
efter utgången av den tid som
anges i 2 §, om det inte till följd av
åtgärder som avses i 11 § eller andra
omständigheter är nödvändigt
med längre uppskov. Har den tilltalade
häktats efter utgången av den
tid som anges i 2 §, skall tiden räknas
från den dag han häktades.

52 kap.
10 §

Finnes för utredningen erforderligt,
att part eller annan höres
muntligen i hovrätten, förordne
hovrätten därom på sätt den finnér
lämpligt. Om inställande av tilltalad,
som är anhållen eller häktad,
förordne hovrätten.

Är det nödvändigt för utredningen
i målet att en part eller någon
annan hörs muntligen i hovrätten,
förordnar hovrätten om detta på
lämpligt sätt. Hovrätten förordnar
också om inställandet av en tilltalad
som är anhållen eller häktad.

Om hovrätten beslutat häkta någon
som inte är närvarande vid rätten,
skall 24 kap. 17 § tredje och
fjärde styckena tillämpas.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

JuU 1987/88:7

54 kap.

5 §

Då hovrätt ogillat yrkande om
häktning eller reseförbud eller frigivit
häktad eller hävt reseförbud, må
talan mot beslutet ej föras annorledes
än i samband med talan mot
hovrättens dom eller slutliga beslut.

Då hovrätten ogillat yrkande om
häktning eller reseförbud eller hävt
ett beslut om häktning eller reseförbud,
får talan mot beslutet föras
endast i samband med talan mot
hovrättens dom eller slutliga beslut.

55 kap.
15 §

Beträffande rättegången i
högsta domstolen skola i övrigt i
tvistemål 50 kap. 11-20 §§, 22 §,
24 § och 25 § första och andra
styckena samt i brottmål 51 kap.
11-20, 22, 24, 25 och 31 §§ äga
motsvarande tillämpning.

Vad i 50 kap. 26-29 §§ rörande
tvistemål samt i 51 kap. 26-29 §§
rörande brottmål är för hovrätt
stadgat om undanröjande av underrätts
dom och om återförvisning
skall beträffande högsta domstolen
äga motsvarande tillämpning i fråga
om lägre rätts dom.

Beträffande rättegången i högsta
domstolen skall i övrigt i tvistemål
50 kap. 11-20 §§, 22 §, 24 § och
25 § första och andra styckena samt
i brottmål 51 kap. 8 § fjärde
stycket, 11-20, 22, 24, 25 och 31 §§
tillämpas.

Vad som sägs i 50 kap. 26-29 §§
rörande tvistemål samt i 51 kap.
26-29 §§ rörande brottmål om undanröjande
av underrätts dom och
om återförvisning gäller för högsta
domstolen i fråga om lägre rätts
dom.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Är någon vid
lagens ikraftträdande berövad friheten genom gripande, anhållande eller
häktning, får häktningsframställning enligt 24 kap. 12 § göras samt häktningsförhandling
enligt 13 och 17 §§ samma kapitel hållas den dag lagen
träder i kraft eller följande dag, om äldre rätt medger att så sker.

2 Förslag till

JuU 1987/88:7

Lag om ändring i lagen (1930:173) om beräkning av
lagstadgad tid

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1930:173) om beräkning av lagstadgad
tid skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Infaller tid, då enligt lag eller särskild
författning åtgärd sist skall
företagas, på söndag, annan allmän
helgdag, lördag, midsommarafton,
julafton eller nyårsafton, må åtgärden
företagas nästa söckendag.

Föreslagen lydelse

§'

Infaller den tid, då enligt lag eller
särskild författning en åtgärd senast
skall vidtas, på en söndag, annan
allmän helgdag, lördag, midsommaraftonjulafton
eller nyårsafton,
får åtgärden vidtas nästa vardag.

Första stycket gäller inte i fråga
om de frister för häktningsframställning
och häktningsförhandling
som anges i 24 kap. 12 och 13 §§,
17 § fjärde stycket och 19 § rättegångsbalken.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

1 Senaste lydelse 1974: 756.

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1952:98) med särskilda
bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser
om tvångsmedel i vissa brottmål skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

På begäran av åklagaren får justitiekanslern
medge förlängning av
den tid, inom vilken enligt 24 kap.
12 § rättegångsbalken häktningsframställning
senast skall avlåtas,
med högst tio dagar. Begäran därom
skall med angivande av skälen
göras inom den i nämnda lagrum
föreskrivna tiden. Har anstånd
medgivits och finnes fortsatt utredning
oundgängligen erforderlig, får
justitiekanslern på begäran, som
görs före anståndstidens utgång,
meddela ytterligare förlängning
med högst femton dagar.

Görs inte häktningsframställning
inom tid som för varje fall är föreskriven
eller, om begäran om förlängning
inte bifallits, senast dagen
efter den dag då åklagaren mottog
meddelande därom, skall den anhållne
omedelbart friges.

Föreslagen lydelse

§'

På begäran av åklagaren får rätten,
om det är nödvändigt, även vid
en sådan ny förhandling i häktningsfrågan
som avses i 24 kap.
19 § första stycket rättegångsbalken
förordna om fortsatt häktning
med stöd av 3 § i samma kapitel. I
så fall skall ny häktningsförhandling
hållas med högst en veckas
mellanrum. Vid den förhandling
som äger rum under fjärde veckan
efter det att det första beslutet enligt
nämnda 3 § meddelades får
fortsatt häktning beslutas endast
om det finns sannolika skäl för att
den misstänkte har begått brottet.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

JuU 1987/88:7

1 Senaste lydelse 1981: 1296.

2 Riksdagen 1987/88. 7sami. Nr 7

4 Förslag till

JuU 1987/88:7

Lag om ändring i lagen (1972: 260) om internationellt
samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom

Härigenom föreskrivs att 17 § lagen (1972:260) om internationellt samarbete
rörande verkställighet av brottmålsdom skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Har främmande stat som tillträtt
brottmålsdomskonventionen till utrikesdepartementet
meddelat, att
den ämnar göra framställning om
verkställighet av påföljd, eller har
sådan framställning gjorts, kan riksåklagaren
anhålla den dömde, om
enligt svensk lag kan följa fängelse i
ett år eller däröver på brott motsvarande
den gärning påföljden avser
och det skäligen kan befaras, att
den dömde skall avvika eller, då
fråga är om utevarodom, att han
undanröjer bevis. På ansökan av
riksåklagaren kan rätten under motsvarande
förutsättningar besluta
om häktning av den dömde eller om
reseförbud eller anmälningsskyldighet.
Reseförbud eller anmälningsskyldighet
får beslutas, även
om det svåraste straff som enligt
svensk lag kan följa på motsvarande
brott är lindrigare än fängelse i
ett år. Oberoende av brottets beskaffenhet
får den dömde anhållas,
häktas eller underkastas reseförbud
eller anmälningsskyldighet, om han
saknar hemvist i Sverige och det
skäligen kan befaras att han genom
att bege sig från landet undandrar
sig påföljd.

I fråga om anhållande, häktning,
reseförbud och anmälningsskyldighet
enligt denna paragraf tillämpas
i övrigt 24 kap. 3—24 §§ och
25 kap. 2-9 §§ rättegångsbalken.
Den som anhållits eller häktats
skall dock friges senast när den
sammanlagda tid han i den främmande
staten och här i landet varit
berövad friheten med anledning av
det eller de brott framställningen

Har främmande stat som tillträtt
brottmålsdomskonventionen till utrikesdepartementet
meddelat, att
den ämnar göra framställning om
verkställighet av påföljd, eller har
sådan framställning gjorts, kan riksåklagaren
anhålla den dömde, om
enligt svensk lag kan följa fängelse i
ett år eller däröver på brott motsvarande
den gärning påföljden avser
och det finns risk för att den dömde
skall avvika eller, då fråga är om
utevarodom, att han undanröjer bevis.
På ansökan av riksåklagaren
kan rätten under motsvarande förutsättningar
besluta om häktning av
den dömde eller om reseförbud eller
anmälningsskyldighet. Reseförbud
eller anmälningsskyldighet får
beslutas, även om det svåraste
straff som enligt svensk lag kan följa
på motsvarande brott är lindrigare
än fängelse i ett år. Oberoende
av brottets beskaffenhet får den
dömde anhållas, häktas eller underkastas
reseförbud eller anmälningsskyldighet,
om han saknar
hemvist i Sverige och det finns risk
för att han genom att bege sig från
landet undandrar sig påföljd.

I fråga om anhållande, häktning,
reseförbud och anmälningsskyldighet
enligt denna paragraf tillämpas
i övrigt 24 kap. 4-24 §§ och
25 kap. 2—9 §§ rättegångsbalken.
Ett beslut om anhållande eller
häktning skall hävas senast när den
sammanlagda tid den dömde varit
berövad friheten i den främmande
staten och här i landet med anledning
av det eller de brott framställ -

1 Senaste lydelse 1981: 1299.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Juli 1987/88:7

om verkställighet avser uppgår till
den tid som bestämts för frihetsberövande
påföljd för brottet eller
brotten i den utländska domen. I
fall då den dömde anhållits eller
häktats innan framställning om
verkställighet gjorts, skall den
dömde friges inom arton dagar från
dagen för frihetsberövande!, om
inte framställning om verkställighet
gjorts före utgången av denna tid.

ningen om verkställighet avser uppgår
till den tid som bestämts för
frihetsberövande påföljd för brottet
eller brotten i den utländska domen.
I fall då den dömde anhållits
eller häktats innan framställning om
verkställighet gjorts, skall beslutet
om anhållande eller häktning hävas
inom arton dagar från dagen för frihetsberövande!,
om inte framställning
om verkställighet gjorts före
utgången av denna tid.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

5 Förslag till

JuU 1987/88:7

Lag om ändring i lagen (1963:197) om allmänt
kriminalregister

Härigenom föreskrivs att 8 § lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 §'

Utdrag av registret skall meddelas, när framställning därom göres

1. av domstol eller allmän åklagare;

2. av justitiekanslern, justitieombudsman, rikspolisstyrelsen eller datainspektionen;
eller

3. av myndighet, som äger besluta om frihetsberövande åtgärd enligt
lagarna om utlämning för brott eller utlänningslagen, med anledning av
ärende vari fråga uppkommit om sådan åtgärd.

Till annan myndighet och i annat fall än i första stycket sägs skall utdrag
av registret lämnas, om regeringen för visst slag av ärenden eller för
särskilt fall lämnat tillstånd därtill.

Regeringen kan förordna att en
myndighet som avses i första
stycket får ha terminalåtkomst till
registret.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1987.

1 Senaste lydelse 1975:411.

Motionerna

JuU 1987/88:7

Motioner väckta med anledning av propositionen

I motion 1986/87:Jul27 av Göran Ericsson (m) hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om utökat personalbehov till följd av de i propositionen
framlagda förslagen,

2. att riksdagen hos regeringen begär nytt förslag till finansiering av de i
propositionen föreslagna åtgärderna,

3. att riksdagen med avslag på propositionens förslag om muntlig häktningsframställning
beslutar att åklagaren senast vid häktningsförhandlingen
skall inge skriftlig häktningsframställning samt de protokoll eller anteckningar
över vad som dittills förekommit under förundersökningen om detta har
betydelse för prövningen av häktningsfrågan,

4. att riksdagen med avslag på propositionens förslag om tidsfrist för
omprövning av häktningsfrågan beslutar att vid s. k. utredningshäktning
skall omprövning av häktningsfrågan ske inom fem dygn.

I motion 1986/87:Jul28 av Oskar Lindkvist och Karl-Erik Svartberg (s)
hemställs att riksdagen beslutar att jämka förslagen i propositionen i enlighet
med vad som anges i motionen.

I motionen anförs bl. a. följande. Punktindelningen har gjorts av utskottet
och återkommer i den följande texten och i hemställan.

A. Det föreslagna enhetliga grundkravet för häktning, dvs. att det skall
föreligga ”risk” för avvikande, undanröjande av bevis eller återfall i brott,
kan inte godtas. I stället bör beviskravet ”påtaglig risk” väljas eller, i vart fall,
det nuvarande uttrycket ”skäligen kan befaras”.

B. Förslaget om s. k. utredningshäktning av den som är ”skäligen misstänkt”
för brott kan inte godtas. För häktning bör alltid föreligga ”sannolika skäl”
för att den misstänkte begått brottet.

C. Förutsättningarna för reseförbud och anmälningsskyldighet i 25 kap. 1 §
RB bör ändras på närmare angivet sätt för att det klarare skall framgå att
dessa icke frihetsberövande tvångsmedel kan och bör utgöra ett alternativ till
häktning.

D. Utgångspunkten för beräkning av den föreslagna fyradagarsfristen för
domstolsprövning bör - i förekommande fall - räknas från det en misstänkt
hämtades till eller kvarhölls för förhör. De tider som en person får vara
berövad friheten efter ett verkställt beslut om gripande resp. medtagande
eller hämtning till förhör utan att åtgärden anmäls till åklagare bör preciseras
i lag. Det bör också föreskrivas skyldighet att till åklagare anmäla beslut om
medtagande eller hämtning till förhör.

E. Bestämmelsen i 24 kap. 1 § tredje stycket RB (i regeringsförslaget andra
stycket) som föreskriver häktning vid särskilt kvalificerade brott, om det inte
är uppenbart att anledning till häktning saknas, bör avskaffas. Det finns inte
skäl att för dessa brott ha andra och lägre beviskrav vad gäller häktningsskälen
än för brott som avses i 24 kap. 1 § första stycket.

F. En hovrätt bör inte efter åklagarens överklagande kunna besluta om
häktning av den som tingsrätten har släppt utan att hålla ”muntlig förhandling”.
51 kap. 8 § tredje stycket RB och 52 kap. 7 § tredje stycket RB, som
gör det möjligt för överrätten att häkta en misstänkt eller tilltalad utan att
delge honom häktningsframställningen, bör ändras så att kommunikation
blir huvudregel.

I motion 1986/87 Jul29 av Per-Olof Strindberg m. fl. (m) hemställs

1. att riksdagen, med avslag på propositionens förslag om muntlig
häktningsframställning, beslutar att åklagaren senast vid häktningsförhandlingen
skall inge skriftlig häktningsframställning samt protokoll eller anteckningar
över vad dittills förekommit under förundersökningen i den mån de
har betydelse för prövningen av häktningsfrågan,

2. att riksdagen, med avslag på propositionens förslag om tidsfrist för
omprövning av häktningsfrågan, beslutar att vid s. k. utredningshäktning
omprövning av häktningsfrågan skall ske inom fem dagar,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om resursbehovet inom polisväsendet, åklagarväsendet
och de allmänna domstolarna.

I motion 1986/87:Jul30 av Birgit Friggebo och Margitta Edgren (fp)
hemställs att riksdagen beslutar att avslå förslaget till lag om ändring i lagen
(1963:197) om allmänt kriminalregister.

Motion väckt under den allmänna motionstiden 1986

I motion 1985/86 :Ju702 av Siw Persson (fp) hemställs att riksdagen beslutar
att en frihetsberövad person som misstänks för brott skall kunna vara
anhållen högst 24 timmar.

Motion väckt under den allmänna motionstiden 1987

I motion 1986/87: Ju816 av Yngve Wernersson (s) hemställs att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om åtgärder
för att begränsa kriminaliteten (delvis; slutlig behandling).

I motionen anförs bl. a. att personer som ständigt gör sig skyldiga till
återfall borde kunna kvarhållas en kortare tid av polisen och inte släppas fria
omedelbart efter förhören med möjlighet att utföra nya brott.

Utskottet

Inledning

Den år 1983 tillkallade häktningsutredningen (Ju 1983:04) avgav i juni 1985
betänkandet (SOU 1985:27) Gripen-Anhållen-Häktad. Straffprocessuella
tvångsmedel m. m. Till grund för större delen av ställningstagandena i
propositionen ligger förslagen i betänkandet och remissbehandlingen av
dem. Underlaget utgörs i övrigt av en framställning från domstolsverket till
regeringen och remissbehandlingen av denna framställning.

JuU 1987/88:7

Propositionens huvudsakliga innehåll

JuU 1987/88:7

I propositionen föreslås ändringar i reglerna om de straffprocessuella
frihetsberövandena gripande, anhållande och häktning. Ändringarna berör
bl. a. förutsättningarna för att få tillgripa häktning och anhållande samt de
frister inom vilka sådana frihetsberövanden skall prövas av domstol.

När det gäller häktningsförutsättningarna skall huvudregeln även i fortsättningen
vara att endast den får häktas som är på sannolika skäl misstänkt
för ett brott för vilket är föreskrivet fängelse i ett år eller mer. Liksom nu skall
härutöver krävas att en eller flera av tre särskilda häktningsförutsättningar
föreligger. En omformulering av beviskravet för de särskilda häktningsförutsättningarna
föreslås dock. Enligt förslaget skall häktning sålunda i fortsättningen
kunna ske när det föreligger ”risk för” avvikande, försvårande av
utredning eller fortsatt brottslig verksamhet. Den föreslagna formuleringen
sägs syfta till att markera bl. a. vikten av att häktning används för att
motverka återfall i brott, särskilt brott som riktar sig mot eller medför fara för
enskildas liv, hälsa eller egendom eller i övrigt allvarligt kränker annans
personliga integritet.

Vidare föreslås att reglerna om domstolsprövning av straffprocessuella
frihetsberövanden anpassas till den praxis som utvecklats vid tillämpningen
av Europarådets konvention till skydd för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna. Enligt förslaget skall åklagaren göra häktningsframställning
hos domstolen samma dag som han beslutat om anhållande
eller senast dagen därefter. Om det finns synnerliga skäl får åklagaren dröja
till tredje dagen efter anhållandet. Domstolen skall enligt huvudregeln hålla
häktningsförhandling samma dag som häktningsframställningen görs eller
senast dagen därefter. Förhandlingen får aldrig hållas senare än fjärde dagen
efter det att den misstänkte greps eller ett anhållningsbeslut verkställdes. Vid
beräkningen av de nu angivna fristerna likställs lördagar, söndagar och
helgdagar med vanliga arbetsdagar. Detta innebär bl. a. att tingsrätterna i
fortsättningen måste vara beredda att hålla häktningsförhandlingar även
under veckosluten och på helgdagar.

Med hänsyn till de korta tidsfrister som enligt förslaget gäller för
domstolens prövning av frihetsberövandet föreslås också att det öppnas
möjlighet för domstolen att besluta om häktning trots att utredningen inte
kommit så långt att sannolika skäl för brottsmisstanken föreligger. Häktning
föreslås sålunda kunna ske om den anhållne är skäligen misstänkt för brott,
om förutsättningarna för häktning i övrigt är uppfyllda och det är av synnerlig
vikt att han tas i förvar i avvaktan på ytterligare utredning (s. k. utredningshäktning).
I sådana fall skall häktningsfrågan enligt förslaget alltid omprövas
senast inom en vecka efter det första häktningsbeslutet. Vid denna prövning
gäller det högre kravet på att det föreligger sannolika skäl för att den
misstänkte begått brottet.

De nya reglerna om anhållande och häktning föreslås träda i kraft den dag
regeringen bestämmer.

I propositionen föreslås också en ändring i lagen (1963:197) om allmänt
kriminalregister. Ändringen, som enligt förslaget skulle träda i kraft den 1
juli 1987, syftar till att ge i första hand domstolarna möjlighet till terminalåtkomst
till registret.

Utskottets bedömning

JuU 1987/88:7

Inledning

Regeringens förslag till ändrade regler om bl. a. anhållande och häktning går
till väsentlig del ut på att anpassa det svenska regelsystemet till den
europeiska konventionen angående skydd förde mänskliga rättigheterna och
de grundläggande friheterna (Europakonventionen) och den praxis som har
utvecklats vid tillämpningen av konventionen av de organ som övervakar att
konventionen efterlevs, dvs. den europeiska kommissionen för de mänskliga
rättigheterna (Europakommissionen) och den europeiska domstolen för de
mänskliga rättigheterna (Europadomstolen). Denna praxis har gett vid
handen att de nuvarande svenska reglerna om förfarandet i samband med
straffprocessuella frihetsberövanden inte helt kan anses motsvara de rättssäkerhetskrav
som konventionen ställer upp. Utskottet anser det angeläget att
de angivna bristerna blir avhjälpta, och som framgår i det följande tillstyrker
utskottet regeringens förslag i denna del, dock med en viss justering i fråga
om den tid inom vilken häktningsförhandling måste ske.

Vid sidan av de förslag som har sin bakgrund i tillämpningen av
Europakonventionen innehåller propositionen också förslag om ändrade
regler i fråga om förutsättningarna för häktning. Syftet med förslaget uppges
vara främst att i något större utsträckning än för närvarande genom beslut om
häktning hindra fortsatt brottslighet, särskilt sådan som innebär allvarliga
integritetskränkningar. Utskottet vill för sin del rent allmänt uttala sin
anslutning till förslag om åtgärder som är ägnade att begränsa brott som
riktar sig mot eller medför fara för annans liv, hälsa eller egendom eller i
övrigt kränker annans integritet. Utskottet återkommer i det följande till
frågan om förslagen har fått en riktig och lämplig utformning.

Häktningsförutsättningarna

Enligt gällande regler i 24 kap. RB krävs för häktning av en person att denne
är på sannolika skäl misstänkt för ett brott. Utöver denna kvalificerade
misstanke om brott fordras för häktning enligt huvudregeln i 24 kap. 1 §
första stycket RB att för brottet är föreskrivet minst ett års fängelse och att
någon av tre särskilda häktningsförutsättningar är uppfylld. Dessa förutsättningar
utgörs av vad man brukar kalla flyktfara, kollusionsfara (fara för
undanröjande av bevis eller försvårande av utredningen på annat sätt) och
recidiv fara (fara för fortsatt brottslig verksamhet).

Den fara för avvikande, försvårande av utredningen eller fortsatt brottslighet
som skall föreligga för att häktning skall få ske beskrivs på delvis olika
sätt. Vid häktning på grund av flykt- eller kollusionsfara krävs att flykt eller
kollusion ”skäligen kan befaras”. Häktning på grund av återfallsrisk
förutsätter däremot att ”anledning förekommer” att den misstänkte fortsätter
sin brottsliga verksamhet. I alla tre fallen skall farebedömningen enligt
lagtexten göras mot bakgrund av brottets beskaffenhet, den misstänktes
förhållanden eller någon annan omständighet.

I propositionen framhålls att uttrycket ”anledning förekommer” åtminstone
rent språkligt anses innebära ett lägre beviskrav än ”skäligen kan

befaras”. Det sägs också att det saknas belägg för att domstolarna i praxis
upprätthållit någon skillnad mellan uttrycken.

När det gäller de grövsta typerna av brott finns enligt gällande rätt en
särskild regel om häktning. Är straffminimum för brottet fängelse i två år
eller mer skall enligt 24 kap. 1 § tredje stycket RB häktning ske, om det inte
är uppenbart att anledning härtill saknas. Regeln innebär alltså en presumtion
för häktning. Till skillnad från vad som gäller enligt huvudregeln i 24
kap. 1 § första stycket RB krävs alltså vid de grövsta brotten att det skall vara
uppenbart att ingen av de särskilda häktningsförutsättningarna föreligger för
att den misstänkte skall undgå häktning.

Ett beslut om anhållande kräver enligt huvudregeln att det föreligger
häktningsskäl. Enligt 24 kap. 5 § andra stycket RB i dess nuvarande lydelse
kan emellertid anhållande ske även om fulla häktningsskäl inte föreligger,
s. k. utredningsanhållande, om det är av synnerlig vikt att den misstänkte i
avvaktan på vidare utredning tas i förvar. Bestämmelsen anses dispensera
både från kravet på sannolika skäl för misstanke om brottet och från det
beviskrav som ställts upp beträffande de särskilda häktningsgrunderna. När
det gäller graden av misstanke har det ansetts tillräckligt att det föreligger
skälig misstanke om brott (se t. ex. Gärde m.fl., Nya rättegångsbalken,
s. 324). Skälig misstanke är också den grad av misstanke som enligt
Europakonventionen (art. 5) krävs för frihetsberövande över huvud taget.

Enligt regeringsförslaget behålls huvudregeln att det för häktning krävs
sannolika skäl för att den misstänkte har begått det häktningsgrundande
brottet. Enligt förslaget införs emellertid härutöver en möjlighet till s.k.
utredningshäktning där ett lägre beviskrav, ”skäligen misstänkt”, skall vara
tillräckligt för häktning, om förutsättningarna i övrigt för häktning är
uppfyllda och om det samtidigt är av synnerlig vikt att den misstänkte tas i
förvar i avvaktan på ytterligare utredning om brottet (24 kap. 3 § lagförslaget).
Förslaget motiveras av den föreslagna förkortningen av den frist under
vilken en misstänkt person kan vara berövad friheten utan domstolsprövning.
Det s. k. utredningsanhållandet behålls, bortsett från ett visst förtydligande,
i princip oförändrat. När en domstol har beslutat om utredningshäktning
skall omprövning av häktningsfrågan göras av domstolen senast inom en
vecka efter det första beslutet. För att fortsatt häktning då skall tillåtas måste
sannolika skäl för misstanke om brott föreligga (24 kap. 19 § lagförslaget).

Vad gäller beviskravet för de tre särskilda häktningsgrunderna (flykt-,
kollusions- och recidivfara) föreslås att detta krav görs enhetligt. Det föreslås
att de nuvarande uttrycken ”skäligen kan befaras” och ”anledning förekommer”
ersätts av ”risk för”. Departementschefen framhåller att den nya
formuleringen syftar till att markera bl. a. vikten av att häktning används för
att bryta en pågående seriebrottslighet och i övrigt för att motverka återfall i
brott, särskilt brott som riktar sig mot eller medför fara för annans liv, hälsa
eller egendom eller i övrigt allvarligt kränker annans personliga integritet
(prop. s. 71 f).

Vad slutligen gäller den särskilda presumtionsregeln för häktning vid
särskilt allvarliga brott föreslås i propositionen ingen saklig ändring. På
närmare anförda skäl instämmer departementschefen i häktningsutredningens
slutsats att presumtionsregeln inte strider mot de internationella
traktater som Sverige har anslutit sig till (prop. s. 34).

JuU 1987/88:7

Frågor med anknytning till häktningsförutsättningarna tas upp i två av
motionerna, 128 och 816.

I motion 816 anförs bl. a. att personer som ständigt gör sig skyldiga till
återfall borde kunna kvarhållas en kortare tid av polisen och inte som nu
släppas fria omedelbart efter förhören med möjlighet att utföra nya brott.

I motion 128 riktas kritik mot regeringsförslaget från motsatt utgångspunkt.
Motionärerna anser att det föreslagna enhetliga beviskravet ”risk” är
alltför lågt ställt och ger utrymme för alltför många frihetsberövanden. De
anser också att det saknas skäl för att ha ett lägre beviskrav vad gäller
brottsmisstanken vid s. k. utredningshäktning än sannolika skäl och att
presumtionsregeln om häktning vid svårare brott strider mot Europakonventionen
och bör avskaffas (punkterna A, B och E).

Utskottet gör för sin del följande bedömning av förslagen i dessa delar.

Vad först gäller den föreslagna möjligheten till s. k. utredningshäktning
redan vid skälig misstanke om brott (24 kap. 3 § RB lagförslaget) kan man
enligt utskottets mening inte bortse från att det finns ett behov av att i
speciella fall, särskilt när ett allvarligt brott har begåtts, under en kortare tid
hålla en misstänkt frihetsberövad i väntan på ytterligare utredning, fastän
misstanken inte är så kvalificerad som förutsätts enligt huvudregeln. Enligt
gällande regler kan också anhållande få stödjas på en svagare misstanke
(skälig misstanke) än vad som krävs för häktning (sannolika skäl) om det i
övrigt finns starka skäl för ett frihetsberövande, s. k. utredningsanhållande.
Förslaget att nu även häktning skall kunna ske redan på skälig misstanke är
nödvändigt med hänsyn till den förkortning av anhållningsfristen som är
påkallad av anpassningen till Europakonventionen och som utskottet redan i
det föregående principiellt har tillstyrkt. Från rättssäkerhetssynpunkt är det
därvid enligt utskottets mening en fördel att prövningen huruvida ett
frihetsberövande på enbart skälig misstanke är berättigat för framtiden
kommer att vila på domstol och inte såsom för närvarande på åklagare, när
frihetsberövandet inte är av helt kort varaktighet. Härtill kommer att det för
användning av utredningshäktning skall krävas både att de övriga häktningsförutsättningar
som anges i 1 § första och tredje styckena resp. 2 § föreligger
och att ett tagande i förvar av den misstänkte är av synnerlig vikt för
utredningen. Utskottet anser sig visserligen ha grundad anledning anta att
utredningshäktning i praktiken inte skall behöva användas annat än i
begränsad omfattning. Utskottet vill emellertid understryka vikten av att
utredningshäktning kommer till användning enbart i sådana fall då detta
påkallas av särskilt komplicerade omständigheter i förundersökningen och
annan mindre frihetsinskränkande åtgärd inte kan komma i fråga. Häktning
bör därför även i fortsättningen normalt ske enligt huvudregelns mera
kvalificerade krav att det skall föreligga sannolika skäl för misstanke.

Mot den angivna bakgrunden har utskottet inte någon erinran mot den
föreslagna bestämmelsen om utredningshäktning i 24 kap. 3 § RB och
avstyrker bifall till motion 128 i här berörd del (punkt B).

Vad därefter gäller förslaget att införa ett nytt enhetligt beviskrav för de
särskilda häktningsgrunderna flyktfara, kollusionsfara och recidivfara, delar
utskottet den i propositionen framlagda uppfattningen att det från tillämpningssynpunkt
bör vara en fördel att samma beviskrav ställs upp i fråga om

Juli 1987/88:7

alla tre. Som har framhållits i propositionen torde också redan nu domstolarna
vid tillämpningen av häktningsreglerna betrakta de båda beviskraven
”skäligen kan befaras” och ”anledning förekommer” som i huvudsak
likvärdiga.

I motion 128 förs fram synpunkten att den föreslagna nya formuleringen
”risk för” ett häktningsgrundande beteende innebär att kraven för häktning
ställs alltför lågt jämfört med tidigare. Motsvarande tveksamhet har också
redovisats av lagrådet. I denna del anser utskottet att föredragande
statsrådets argumentation för det valda uttryckssättet (prop. s. 100—104) är
ägnad att i tillräcklig grad undanröja denna tveksamhet. Därvid har utskottet
fäst särskilt avseende vid det förhållandet att lagtexten i sig ger närmare
anvisning för hur risken skall uppskattas i det enskilda fallet. Varje risk är
inte tillräcklig. Bedömningen av om sådan risk som bör föranleda häktning
föreligger måste ske med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes
förhållanden eller någon annan omständighet. Och självfallet måste gälla att
risken framstår som konkret. Utskottet saknar anledning att tro att
domstolarna vid en sådan samlad bedömning skulle finna skäl för häktning
annat än när risken för avvikande, försvårande av utredningen eller fortsatt
brottslighet verkligen är beaktansvärd. Med dessa uttalanden tillstyrker
utskottet därför regeringens förslag i här berörda delar (24 kap. 1 § första
stycket, 2 § och 21 § samt 25 kap. 1 § RB) och avstyrker bifall till motion 128 i
denna del (punkt A).

Utskottet vill dock i frågan om bedömningen vid risk för fortsatt brottslighet
lägga till följande. Utskottet har under beredningen av ärendet försökt att
med hjälp av tillgänglig statistik1 bedöma om det finns belägg för uttalandena
i propositionen (s. 31 och 102) att domstolarna i vissa fall har använt häktning
i alltför liten utsträckning vid återfallsrisk och därmed i otillräcklig grad
beaktat intresset av skyddet för presumtiva brottsoffer. Utskottet har därvid
funnit bl. a. att risk för fortsatt brottslig verksamhet både år 1975 och år 1984
har använts som grund vid omkring 75 % av alla häktningsbeslut och därmed
utgjort den utan jämförelse vanligaste häktningsgrunden. Samtidigt framgår
det av kriminalstatistiken att andelen högbelastade dömda personer har ökat
under senare år. De statistiska uppgifter som nu nämnts måste självfallet
tolkas med försiktighet när det gäller att avgöra huruvida häktning vid
återfallsrisk sker i den utsträckning som är sakligt befogad. Uppgifterna ger
knappast något konkret belägg för ett påstående att det generellt skulle vara
så att domstolarna inte använder möjligheterna till häktning i dessa fall i
tillräcklig utsträckning. Samtidigt anses det uppenbarligen på många håll att
tvångsmedlen anhållande och häktning vid återfall används alltför restriktivt
när det gäller vålds- och annan integritetskränkande brottslighet. Enligt
utskottets mening kan det visserligen inte konstateras att förhållandena är
sådana att de i sig påkallar en generellt ändrad tillämpning hos domstolarna.
Utskottet utgår emellertid från att ett sådant hänsynstagande till risk för
återfall i viss brottslighet som departementschefen har funnit önskvärt
kommer att vara naturligt för domstolarna i deras bedömning i de enskilda
fallen.

JuU 1987/88:7

1 SOU 1977:50, SOU 1985:27 och Rättsstatistisk årsbok 1986.

Vad gäller den i motion 128 upptagna frågan om förutsättningarna för
häktning vid särskilt allvarliga brott ansluter sig utskottet till den bedömning
som departementschefen har redovisat (prop. s. 34) och som överensstämmer
med häktningsutredningens och remissinstansernas synsätt. Regleringen
innebär att domstolen i varje enskilt fall måste pröva om förutsättningarna
för häktning föreligger, eftersom den måste underlåta häktning om det är
uppenbart att häktningsskäl inte föreligger. En sådan regel kan inte, som
motionärerna påstår, anses vara en regel om obligatorisk häktning, och den
kan därför inte heller anses strida mot de konventionsåtaganden som Sverige
har gjort. Motion 128 bör alltså inte heller i denna del (punkt E) föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets ställningstaganden i detta avsnitt innebär att utskottet avstyrker
bifall till motion 816.

Förfarandet vid prövning av frågor om häktning m. m.

Fristerna

Propositionen

Regeringsförslaget innebär att en misstänkt skall ha rätt att få frågan om
frihetsberövande prövad av domstol senast på fjärde dagen efter det att han
faktiskt blev berövad friheten genom gripande eller genom att ett anhållningsbeslut
verkställdes. Om domstolen därvid beslutar om häktning på
grund av skälig misstanke om brott, s. k. utredningshäktning, måste domstolen
på nytt pröva frågan om tillräckliga skäl för häktning - och nu av den mer
kvalificerade graden - föreligger vid en ny förhandling som måste hållas
senast inom en vecka från det första häktningsbeslutet.

Motionerna

Frågor om beräkningen av olika frister tas upp i flera motioner.

Sålunda begärs i motion 1985l86:Ju702 att tiden mellan anhållningsbeslut
och häktningsförhandling skall få vara högst 24 timmar.

I motion 128 tas upp frågan från vilken tidpunkt det faktiska frihetsberövande!
skall räknas, och det begärs att hämtning, medtagande eller
kvarhållande för förhör skall likställas med ett gripande vad gäller tidsberäkning
och skyldighet att göra anmälan till åklagare. Vidare begärs att det i
lagen skall anges hur länge en person får vara gripen utan att anmälan sker till
åklagare (punkt D).

I motionerna 127 fyrk. 4) och 129 (yrk. 2) riktas kritik mot förslaget om en
maximitid av en vecka mellan domstolens beslut om utredningshäktning och
dess omprövning av häktningsfrågan. Omprövning bör ske inom fem dygn,
anser motionärerna.

Tidsfristen för frihetsberövande utan domstolsprövning (mot. 702)

De nuvarande reglerna i 24 kap. RB om frister för prövning av frihetsberövanden
i inledningsstadiet av en förundersökning innebär i huvudsak
följande.

JuU 1987/88:7

Om det förekommer skäl att anhålla någon på grund av misstanke om brott
men beslut om anhållande inte utan fara kan avvaktas, får en polisman gripa
den misstänkte. Var och en har också rätt att gripa den som har begått brott,
om denne anträffas på bar gärning eller flyende fot och brottet är av viss
svårhetsgrad. Detsamma gäller den som är efterlyst för brott (7 § första och
andra styckena). Ett gripande genom polisens försorg kan också förekomma
som s. k. skrivbordsgripande. Det innebär att ett beslut om gripande fattas av
förhörsledaren genom att en person som redan finns hos polisen, t. ex. efter
frivillig inställelse eller efter hämtning till förhör, förklaras gripen. Ett
gripande kan också utgöra verkställighet av ett redan fattat beslut när någon
har anhållits eller häktats i sin frånvaro (6 §).

Ett gripande skall skyndsamt anmälas till åklagaren, som har att efter
förhör, det s. k. anhållningsförhöret, omedelbart besluta om den gripne skall
anhållas eller friges (7 § tredje stycket och 8 §). Anhållningsförhöret får på
åklagarens uppdrag hållas av en polisman. Någon bestämd tidsfrist för när
anhållningsförhöret senast skall genomföras är inte utsatt. Av lagtexten
framgår endast att den misstänkte så snart det kan ske skall inställas för
förhör.

När åklagaren har beslutat att anhålla någon börjar däremot en frist att
löpa. Om den anhållne inte friges skall åklagaren enligt huvudregeln senast
dagen efter anhållandet göra en framställning hos domstolen om att den
misstänkte skall häktas. Var den misstänkte inte närvarande när beslutet om
anhållande meddelades, skall åklagaren, sedan beslutet verkställts, göra
framställningen senast dagen efter att den anhållne inställdes för förhör.
Behövs det ytterligare utredning för prövningen av häktningsfrågan får
åklagaren dröja med framställningen utöver vad som följer av det sagda.
Häktningsframställning skall dock avges så snart det kan ske och senast på
femte dagen efter anhållandet eller anhållningsförhöret (12 §).

När häktningsframställningen har kommit in till domstolen börjar en ny
frist att löpa. Häktningsförhandling skall hållas så snart det kan ske och som
regel senast fjärde dagen efter det att häktningsframställningen har kommit
in (13 §).

Som framgår av det föregående syftar regeringsförslaget till att anpassa det
svenska regelsystemet till de krav som Europakonventionen ställer upp och
den praxis som har utvecklats på grundval av konventionen. I förslaget har
som huvudregler angetts att åklagaren skall göra häktningsframställning
samma dag som anhållningsbeslutet meddelades eller senast dagen efter (24
kap. 12 §) och att domstolen skall hålla förhandling i häktningsfrågan samma
dag eller senast dagen efter det att häktningsframställningen gjordes (13 §).
De angivna tiderna kan dock under vissa närmare villkor få överskridas, men
häktningsförhandling inför domstol får enligt förslaget aldrig hållas senare än
fjärde dagen efter det faktiska frihetsberövandet (gripandet). Detta innebär
att en person allra längst och i undantagsfall kan komma att vara berövad sin
frihet på grund av brottsmisstanke utan domstolsprövning i fyra dygn och ett
antal timmar, högst 23, därutöver.

Den föreslagna regleringen lämnar enligt utskottets mening ett visst
utrymme för ett överskridande av de fyra dygns maximala frihetsberövande
som enligt senare ställningstaganden inom Europarådets organ numera får

JuU 1987/88:7

anses vara innebörden av Europakommissionens och Europadomstolens
praxis. Reglerna medger i praktiken ett frihetsberövande i närmare fem i
stället för i fyra dygn. Utskottet anser det olyckligt om den nya regleringen
ges en sådan utformning att den redan från början kan befaras inte fullt ut
motsvara Europakonventionens krav. På grund härav förordar utskottet att
den nya regeln utformas så att det klart framgår att den längsta tid som får
förflyta innan domstolsprövning sker är fyra dygn från frihetsberövandet.
Detta bör enklast kunna ske genom att i 24 kap. 13 § andra stycket RB orden
”senare än fjärde dagen" byts ut mot ”senare än fyra dygn". Motsvarande
ändring bör göras i 24 kap. 17 § fjärde stycket RB.

I anslutning härtill vill utskottet något beröra uttrycket ”hålla förhandling”
i de båda lagrummen. I klarhetens intresse bör det, särskilt med hänsyn till
den av utskottet nyss förordade jämkningen, påpekas att en förhandling som
påbörjats före utgången av fristen givetvis får fortgå till dess häktningsfrågan
kan avgöras även om den då måste pågå också efter utgången av fristen (jfr 24
kap. 15 och 16 §§) I sakens natur ligger dock att tidpunkten för påbörjandet
av förhandlingen inte får bestämmas så att detta inträffar annat än i fall som
inte kunnat förutses.

Utskottet tillstyrker bifall till regeringens förslag i här berörda delar med
de ändringar beträffande 24 kap. 13 och 17 §§ RB som framgår av utskottets
hemställan nedan. Utskottets ställningstagande innebär att utskottet avstyrker
bifall till yrkandet i motion 702 som motiveras bl. a. med hänvisning till
Europakonventionens krav.

Utgångspunkten för fristberäkningen (mot. 128 p. D)

I 23 kap. 6 § RB och följande paragrafer regleras förutsättningarna för och
förfarandet vid förhör under förundersökningen.

Enligt 6 § är det en allmän medborgerlig skyldighet att stå till förfogande
för förhör. Förhör får hållas med var och en som antas kunna lämna
upplysningar av betydelse för utredningen.

Av 7 § framgår att den som skall höras i regel skall kallas till förhöret.
Underlåter den som har kallats till förhör utan giltig orsak att inställa sig och
överstiger inte väglängden mellan förhörsplatsen och den hördes uppehållsort
fem mil, får han hämtas till förhöret. Utan föregående kallelse är
hämtning till förhör tillåten under förutsättning att den som skall höras
uppehåller sig inom en väglängd av fem mil från förhörsplatsen, att
undersökningen avser brott på vilket fängelse kan följa och att det skäligen
kan befaras att han inte skulle inställa sig efter en kallelse eller skulle försvåra
utredningen.

Reglerna om hämtning gäller såväl personer som är misstänkta som dem
som skall höras bara som vittne, målsägande eller eljest upplysningsvis.
Befogenhet att besluta om hämtning tillkommer undersökningsledaren eller
åklagaren. Om utredningsresultatet skulle äventyras genom att beslut måste
inväntas, får emellertid förhörsledaren själv besluta om hämtning. I annat
fall måste förhörsledaren underställa undersökningsledaren hämtningsfrågan.

Medtagande tillförhör regleras i 8 §. Var och en som är närvarande på en

JuU 1987/88:7

brottsplats är skyldig att på tillsägelse av en polisman följa med för förhör.
Detta gäller oavsett om han är misstänkt eller ej. Vägrar han att följa med,
får en polisman ta honom med till förhöret. Brottets svårhetsgrad saknar i
princip betydelse. Som förutsättning för att någon skall få tas med för förhör
gäller att förhöret skall hållas ”omedelbart”. Detta innebär att om förhöret
t. ex. i brist på lämplig lokal eller av annan anledning inte kan hållas utan
dröjsmål, institutet medtagande till förhör över huvud taget inte är tillämpligt.

Den som självmant inställt sig till förhör eller den som hämtats eller
medtagits till förhör är enligt 9 § inte skyldig att stanna kvar för förhör längre
än sex timmar. Om den hörde kan misstänkas för brottet och det är av
synnerlig vikt att han är tillgänglig för fortsatt förhör, är han dock skyldig att
stanna kvar ytterligare sex timmar. Sedan förhöret avslutats eller de angivna
tidsfristerna löpt ut, har den hörde rätt att genast avlägsna sig, såvida inte
undersökningsledaren förklarar honom gripen eller anhållen. Han är inte
heller skyldig att infinna sig till nytt förhör tidigare än tolv timmar därefter,
om det inte är av synnerlig vikt.

I propositionen föreslås att utgångspunkten för beräkning av den längsta
tillåtna fristen för frihetsberövande utan domstolsprövning (fyra dygn) skall
vara tidpunkten då en misstänkt grips eller ett anhållningsbeslut verkställs.

I motion 128 görs gällande bl. a. att instituten medtagande eller hämtning
till förhör ibland används som substitut för ett gripande. Den i propositionen
föreslagna fristen för frihetsberövande utan domstolsprövning skall dock
räknas från gripandet. Detta är, menar motionärerna, betänkligt ur rättssäkerhetssynpunkt,
och fristen bör i stället i förekommande fall räknas från
tidpunkten för det faktiska frihetsberövandet, dvs. från det att en person togs
med eller hämtades till förhör. Vidare bör skyldighet föreligga för polisen att
anmäla även sådana åtgärder till åklagaren. Slutligen hävdar motionärerna
att det nuvarande kravet i RB att ett gripande skall anmälas ”skyndsamt” till
åklagaren ofta har tolkats så att personer enbart av hänsyn till polisens och
åklagarens arbetsförhållanden har fått vara frihetsberövade över natten utan
sådan anmälan. Detta bör nu rättas till genom angivande i lagen av den
längsta tid som får förflyta mellan frihetsberövandet och anmälan till
åklagaren.

Utskottet konstaterar att frågan om hur medtagande och hämtning till
samt kvarhållande för förhör skall betraktas i förhållande till Europakonventionen
har övervägts noga såväl av häktningsutredningen (betänkandet
s. 146 f) och departementschefen (prop. s. 38 ff) som av lagrådet (prop.
s. 93 f). Den slutsats samtliga har kommit till är att dessa kortvariga
frihetsberövanden inte är sådana att de för att man skall uppfylla Europakonventionens
krav på en ofördröjlig judiciell prövning måste tas med i
fristberäkningen när de övergår i ett gripande. Viss tveksamhet har dock
uttryckts av lagrådet vad gäller de fall där någon med stöd av 23 kap. 9 §
första stycket RB har hållits kvar för förhör på grund av brottsmisstanke i mer
än sex timmar (upp till tolv timmar). I dessa fall hade det, menar lagrådet,
kunnat ligga nära till hands att räkna in hela eller del av kvarhållandetiden i
fristen för domstolsprövningen. Eftersom frågan med hänsyn till de korta
tider det rör sig om fick anses ha liten praktisk betydelse, har lagrådet dock

JuU 1987/88:7

inte ansett att någon regel i ämnet behövdes.

Utskottet ansluter sig till den slutsats som det sålunda etablerats enighet
om tidigare i detta lagstiftningsärende. Utskottet hyser emellertid i likhet
med lagrådet en viss osäkerhet inför frågan om vilken tidpunkt som med
hänsyn till konventionsorganens krav borde väljas som utgångspunkt för
fristberäkningen när ett gripande har föregåtts av ett kvarhållande för förhör
på grund av brottsmisstanke. Denna fråga kan också anses ha fått en något
större praktisk betydelse genom den begränsning av den längsta fristen fram
till domstolsprövning som utskottet har förordat i det föregående.

Utskottet anser dock att det inte är tillrådligt att i detta skede förorda
sådana ingripande ändringar i de föreliggande förslagen som påkallas i
motionen. Konsekvenserna för de rättsvårdande organen, som genom de
föreslagna ändringarna i övrigt ställs inför nya och krävande uppgifter, kan
enligt utskottets mening inte utan ytterligare kartläggning tillräckligt överblickas
av riksdagen. Om orealistiska krav ställs på polis, åklagare och
domstolar utan att de praktiska förutsättningarna har analyserats tillräckligt
kan detta enligt utskottets bedömning få till följd att rättssäkerheten för den
enskilde snarare urholkas än, som motionärerna åsyftat, stärks.

Utskottet förordar därför - med avstyrkande av motion 128 i denna del
(punkt D delvis) - att inställningen i propositionen, dvs. att gripandet skall
utgöra utgångspunkten, godtas för närvarande. Utskottet förutsätter därvid,
i likhet med lagrådet, att åklagare och domstolar utan särskild bestämmelse
inom ramen för en frist som har gripandet som utgångspunkt tar hänsyn till
om den misstänkte har förlorat friheten redan dessförinnan och då om
möjligt inte utnyttjar fristen fullt ut. Utskottet vill understryka att en
förutsättning för att domstolarna skall kunna beakta att ett gripande har
föregåtts av t. ex. ett kvarhållande för förhör är att det sker en noggrann
dokumentation hos polisen även av sådana åtgärder. Utskottet utgår ifrån att
behövliga rutiner för detta utarbetas. Utskottet vill också framhålla att det
bör ankomma på regeringen att se till att vederbörande tillsynsorgan inom
polis- och åklagarväsendena noga följer tillämpningen av den nya regleringen
och anmäler behovet av eventuella justeringar.

I anslutning till vad nu sagts vill utskottet från en något vidare synvinkel
framhålla vikten av att verkningarna av den aktuella reformen - inte bara till
den del den inspirerats av Europakonventionen - noga studeras och värderas
särskilt från rättssäkerhets- och effektivitetssynpunkter. De överväganden
som en sådan utvärdering kan ge anledning till bör redovisas för riksdagen i
lämpligt sammanhang när den nya ordningen varit i tillämpning några år.

Vad utskottet nu - delvis med anledning av motion 128 - uttalat om
uppföljning av tillämpningen och redovisning till riksdagen bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.

Vad gäller frågan om det behövs en i lag närmare angiven tidsfrist än det
nuvarande ”skyndsamt” för att ange när ett gripande skall anmälas av polisen
till åklagaren vill utskottet anmärka följande. Redan det förhållandet att den
längsta tidsfristen för ett frihetsberövande utan domstolsförhandling i
fortsättningen görs exakt (fyra dygn) och den omständigheten att utgångspunkten
för beräkningen därvid blir gripandet, och inte som i dag anhållningsbeslutet,
måste i sig komma att motverka varje fördröjning av ärendet

JuU 1987/88:7

hos polismyndigheten. Utskottet, som inte anser sig kunna ta ställning till det
berättigade i motionärernas påstående om opåkallade dröjsmål enligt dagens
ordning, anser därför att det med den föreslagna ordningen saknas anledning
att ange någon mer exakt handlingsnorm än den som redan finns, nämligen
att ett gripande skall anmälas till åklagaren skyndsamt. Utskottet vill
understryka vikten av att kravet på skyndsamhet verkligen iakttas i den
praktiska tillämpningen.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion 128 i här aktuell del
(punkt D delvis) och tillstyrker propositionens förslag i motsvarande delar.

Tidsfristen för omprövningsförhandling efter utredningshäktning (mot. 127
yrk. 4 och 129 yrk. 2)

I propositionen föreslås att när domstol har beslutat om s. k. utredningshäktning
(se ovan s. 25 f) skall omprövning av häktningsfrågan göras av
domstolen senast inom en vecka efter det första beslutet. För att fortsatt
häktning då skall tillåtas måste sannolika skäl för misstanke om brott
föreligga.

I motionerna 127 och 129 anför motionärerna att de delar uppfattningen
att det med de nya korta anhållningsfristerna behövs en möjlighet att häkta
även i de fall då åklagaren inte kan presentera fulla häktningsskäl. Men den i
propositionen föreslagna lösningen innebär att en misstänkt kommer att
kunna vara frihetsberövad som anhållen och häktad under elva dagar på
svagare brottsmisstanke än sannolika skäl. Detta innebär, menar motionärerna,
en försämring jämfört med nuvarande ordning, då en misstänkt kan
vara berövad friheten under högst nio dagar. Den föreslagna omprövningsförhandlingen
bör därför hållas senast inom fem dagar i stället för som enligt
förslaget inom en vecka från det första häktningsbeslutet, anser motionärerna.

Departementschefen har i propositionen (s. 50) bemött kritik från några
remissinstanser av samma innehåll som i motionerna. Han anför där
följande.

Enligt min uppfattning har denna kritik inte fog för sig. Det är visserligen sant
att domstolen genom möjligheten till utredningshäktning kommer att kunna
häkta vid en lägre grad av misstanke än för närvarande när det är domstolen
som prövar en fråga om frihetsberövande. Men utredningshäktning är
närmast att se som en nödvändig följd av att vi anpassar oss till Europakonventionens
frister för domstolsprövning och svarar i praktiken mot åklagarens
utredningsanhållande.

Utredningsanhållande enligt 24 kap. 5 § andra stycket RB ger dessutom
utrymme för ett frihetsberövande på en lägre misstankegrad än sannolika
skäl under en förhållandevis lång tid, eftersom gällande frister inte är
absoluta. Jag vill också framhålla att mitt förslag har utformats så att
omprövningsförhandlingen skall hållas så snart som möjligt efter häktningen.

Lagrådet har för sin del funnit att förslaget om utredningshäktning allmänt
sett inte innebär någon förlängning av den tidrymd under vilken en person
kan vara berövad friheten på grund av brottsmisstanke utan att misstanken
har sannolikhetens styrka (prop. s. 85).

Utskottet anser i likhet med departementschefen och lagrådet att den

JuU 1987/88:7

3 Riksdagen 1987/88. 7sami. Nr 7

längsta möjliga tiden för ett frihetsberövande på grund av ”skälig misstanke”
om brott inte, som motionärerna har förutsatt, blir längre genom det nu
framlagda förslaget än enligt gällande ordning. Visserligen kan det i förstone
verka som om tiden i dag inte får överskrida nio dagar (fem dagar från
anhållande till häktningsframställning, fyra dagar från mottagande av
häktningsframställning till häktningsförhandling). Men därvid har bortsetts
ifrån att enligt nuvarande ordning tiden från gripandet till anhållandet inte
har räknats med. Vidare har en oreglerad tidsutdräkt i praktiken uppkommit
från det att häktningsframställningen har skickats från åklagaren till dess den
har tagits emot vid domstolen. Härtill kommer att enligt regeringsförslaget
ändå en domstolsprövning avseende graden av misstanke i fortsättningen
kommer att ske efter högst fyra dygns frihetsberövande. Detta måste enligt
utskottets mening anses vara en avgörande fördel från rättssäkerhetssynpunkt.
Slutligen vill utskottet i likhet med departementschefen framhålla att
enveckasfristen för omprövningsförhandling är en maximifrist. Strävan skall
självfallet vara att så skyndsamt som möjligt ta definitiv ställning i häktningsfrågan.
Detta synsätt har enligt utskottets mening kommit till uttryck i den
föreslagna lagbestämmelsen (24 kap. 19 § RB).

Mot den angivna bakgrunden tillstyrker utskottet förslaget i propositionen
vad gäller tidsfristen för omprövningsförhandling efter utredningshäktning
och avstyrker bifall till motionerna 127 (yrk. 4) och 129 (yrk. 2).

Häktningsframställningensform m. m. (mot. 127yrk. 3 och 129yrk. 1)

Enligt nuvarande regler (24 kap. 12 § RB) skall åklagaren göra en skriftlig
häktningsframställning till rätten. I samband med häktningsframställningen
skall åklagaren till rätten, den anhållne och hans försvarare överlämna
protokoll eller anteckningar över vad som förekommit under förundersökningen
i den del de har betydelse för häktningsfrågan. Rätten kan ge anstånd
med detta för viss kortare tid. Domstolens frist att sätta ut häktningsförhandling
räknas från det häktningsframställningen kommit in till rätten (24 kap.
13 § RB). Inte sällan befordras framställningen från åklagaren till rätten per
post.

I propositionen föreslås att den nuvarande ordningen med skriftlig
häktningsframställning ersätts med en ordning som tillåter åklagaren att
muntligen, t. ex. per telefon, göra häktningsframställning hos rätten. I
samband med att en framställning görs skall det brott som misstanken avser
samt grunden för häktningsyrkandet och tidpunkten för frihetsberövandet
anges. Något krav på att protokoll och anteckningar från förundersökningen
t. ex. i form av en häktningspromemoria skall föreligga före eller ens vid
häktningsförhandlingen uppställs däremot inte.

Mot förslagen i dessa delar riktas kritik i motionerna 127 (yrk. 3) och 129
(yrk. 1). Motionärerna godtar visserligen att de nya korta tidsfristerna kan
göra det nödvändigt att medge muntliga häktningsframställningar. Men ett
skriftligt underlag måste enligt deras mening föreligga senast i samband med
häktningsförhandlingen. Från rättssäkerhetssynpunkt är det, anför de,
nödvändigt att den misstänkte och försvararen får helt klart för sig vad
åklagaren grundar sin talan på. Saknas häktningspromemoria torde arbetet

JuU 1987/88:7

för såväl försvararen som rätten försvåras och tiden för häktningsförhandlingen
och rättens protokollsskrivning förlängas. Även vid överprövning i
högre rätt är det av vikt att åklagarens häktningspromemoria kan bli föremål
för bedömning. I RB bör enligt motionärerna således stadgas att åklagaren i
samband med häktningsförhandling skall till rätten samt till den anhållne och
hans försvarare överlämna skriftlig häktningsframställning samt protokoll
eller anteckningar över vad dittills förekommit under förundersökningen i
den mån de har betydelse för prövningen av häktningsfrågan.

Utskottet konstaterar att enighet råder om att de nya reglerna om
förkortade tidsfrister för prövning av häktningsfrågor kräver möjlighet att
göra häktningsframställning muntligen, företrädesvis per telefon, från
åklagaren till behörig person vid domstolen. Utskottet kan för sin del inte se
andra nackdelar med ett sådant förfarande jämfört med de skriftliga rutiner
som krävs för närvarande än den risk för missförstånd som ligger i att
överbringa ett muntligt meddelande. Men sådana missförstånd bör enligt
utskottets mening kunna undvikas genom utarbetande av lämpliga rutiner.
De fördelar som ligger i muntligheten - främst tidsvinsten - väger enligt
utskottets mening över de eventuella nackdelarna, och förslaget tillstyrks
alltså av utskottet.

Vad därefter gäller den fråga som tas upp i motionerna 127 och 129, dvs. att
skriftlig häktningsframställning samt protokoll och anteckningar från förundersökningen
skall ges in av åklagaren senast i samband med häktningsförhandlingen,
delar utskottet den bedömning som departementschefen har
gett uttryck för i propositionen (s. 44-45). Många gånger torde sålunda
åtminstone en anmälan om brottet och ett protokoll över anhållningsförhöret
ha upprättats före häktningsförhandlingen, och sådana handlingar bör då
lämnas till rätten och den anhållne och dennes försvarare före eller i samband
med häktningsförhandlingen. Men ett absolut krav på att handlingar från
åklagaren skall behöva föreligga före eller i vart fall vid häktningsförhandlingen
skulle enligt utskottets mening kunna äventyra huvudsyftet med
reformen, nämligen att domstolsförhandlingen skall kunna äga rum så snart
det bara är möjligt efter frihetsberövandet. En ökad muntlighet inför
domstolen redan i samband med prövning av häktningsfrågan kan enligt
utskottets mening inte heller anses vara till men för rättssäkerheten. Å andra
sidan vill utskottet - i viss anslutning till vad departementschefen och
lagrådet anför om vikten av precisering av det konkreta handlande som läggs
den misstänkte till last - konstatera att den nya ordningen ställer något ökade
krav på rättens formulering av beslut och protokoll i häktningsfrågor.

Med det anförda tillstyrker utskottet bifall till propositionens förslag såvitt
gäller avskaffande av kravet på skriftlig häktningsframställning och ingivande
av förundersökningsanteckningar (24 kap. 12 § RB) och avstyrker bifall
till motion 127 (yrk. 3) och 129 (yrk. 1).

Häktning i högre rätt (mot. 128p. F)

Bestämmelserna i 24 kap. RB gäller även beträffande brott för vilka åtal skall
upptas omedelbart av högre rätt. Den i det föregående behandlade nya
ordningen med bl. a. obligatorisk förhandling i häktningsfrågan inom fyra

JuU 1987/88:7

dygn från frihetsberövandet kommer således att gälla även i sådana fall.

Även i det fall en fråga om häktning väcks i ett mål som har fullföljts till
högre rätt innebär gällande ordning att reglerna i 24 kap. RB skall tillämpas.
Har en åklagare eller en målsägande fullföljt talan mot lägre rätts dom, kan
denne alltså i samband därmed eller sedermera framställa ett yrkande om
häktning. Enligt 51 kap. 5 § och 55 kap. 5 § RB skall, om det i vadeinlagan
resp. revisionsinlagan har framställts ett häktningsyrkande, inlagan genast
sändas in till den högre rätten för att denna utan dröjsmål skall kunna pröva
häktningsfrågan. Åklagaren kan också anhålla den misstänkte och skall då
inom den tid som anges i 24 kap. 12 § RB avlåta en häktningsframställning till
den högre rätten. Beträffande förfarandet i högre rätt vid prövning av
häktningsfrågor framgår av 20 § att förhandling inte är nödvändig utan att
frågan kan avgöras efter ett helt skriftligt förfarande. Om den misstänkte är
anhållen, skall beslut meddelas senast fjärde dagen efter den dag då
häktningsframställningen kom in till rätten. Om den högre rätten finner att
det är nödvändigt med en förhandling, skall förhandlingen hållas så snart det
kan ske. Någon närmare tidsfrist för en sådan förhandling anges inte i
lagtexten.

I propositionen anförs (s. 57) att kravet i Europakonventionen på
ofördröjlig inställelse för att få frågan om frihetsberövandet prövad torde
gälla även om frågan om frihetsberövande väcks först när ett mål har fullföljts
till högre rätt. Därför föreslås i propositionen att den nuvarande möjligheten
för högre rätt att avgöra häktningsfrågan utan muntlig förhandling i dessa fall
tas bort. Detta föreslås ske genom att reglerna i 24 kap. 20 § RB upphävs.
Denna ändring innebär bl. a. att, om åklagaren för att säkerställa häktningsbeslutet
har anhållit den tilltalade, samma tidsfrister och samma förfarande
kommer att gälla som för häktning vid en tingsrätt.

Regeringsförslaget innebär emellertid inte att kravet på att hålla muntlig
förhandling i högre rätt skulle generellt utsträckas till mål där talan fullföljs
mot ett av underrätten meddelat beslut i en häktningsfråga. För de fall där
den högre rätten beslutar om häktning av en person som är på fri fot föreslås
dock att det ställs upp ett krav på muntlig förhandling senast fyra dagar efter
det att häktningsbeslutet har verkställts. Detta sker lagtekniskt genom ett
hänvisningsstadgande i ett nytt stycke till 51 kap. 8 § och 52 kap. 10 § RB.

Förslaget att kravet på muntlig förhandling inte skall gälla generellt
kritiseras i motion 128 (punkt F) under hänvisning till Europakonventionen.
Motionärerna förordar att en förhandling också i högre rätt skall äga rum
redan i samband med det första beslutstillfället. Motionärerna yrkar också
ändring av reglerna i 51 kap. 8 § och 52 kap. 7 § RB som medger att häktning
kan beslutas av hovrätt utan kommunikation av häktningsyrkandet med den
misstänkte eller hans försvarare. Obligatorisk kommunikation förespråkas.

I denna del vill utskottet - i linje med vad departementschefen och
häktningsutredningen har anfört - framhålla att en muntlig förhandling i den
högre rätten i sådana fall som här avses för att bli meningsfull skulle
förutsätta att den misstänkte inställer sig. Men denne befinner sig ju då på fri
fot, och det får antas att han sällan skulle komma att inställa sig. Som
departementschefen anför skulle en sådan ordning som motionärerna
efterlyser också medföra avsevärda tidsförluster och olägenheter i övrigt, och

JuU 1987/88:7

något generellt krav på muntlig förhandling i högre rätt i detta skede bör
alltså inte ställas upp. Europakonventionens syfte blir som utskottet ser det i
stället tillgodosett genom den nyss beskrivna ordningen med förhandling viss
kortare tid efter det att ett beslut om häktning har verkställts. Om viss, av
utskottet föreslagen, förkortning av denna tid, se ovan s. 29 f.

De invändningar som har framförts mot en obligatorisk muntlig förhandling
före ett häktningsbeslut kan enligt utskottets mening i huvudsak riktas
också mot att införa en föreskrift om obligatorisk kommunikation med den
misstänkte eller hans försvarare av ett häktningsyrkande på sätt motionärerna
önskar.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion 128 (punkt F) och
tillstyrker bifall till propositionens förslag i här berörda avseenden.

Alternativ till häktning (mot. 128 p. C)

I 25 kap. RB finns regler om reseförbud och anmälningsskyldighet, två icke
frihetsberövande tvångsmedel som är avsedda att i givna situationer utgöra
alternativ till anhållande och häktning. Med reseförbud avses förbud för en
misstänkt att lämna den vistelseort som har anvisats honom. Med anmälningsskyldighet
avses skyldighet för den misstänkte att på vissa tider anmäla
sig hos polisen. Reseförbud och anmälningsskyldighet, som beslutas av
rätten eller åklagaren, är avsedda som alternativ till häktning främst vid
flyktfara.

Om det föreligger flyktfara får beslutas om reseförbud eller anmälningsskyldighet
vid en lägre grad av brottsmisstanke (”skälig misstanke”) än vad
som gäller för häktning enligt gällande rätt. Även när det gäller brottets
svårhet är kraven lägre än för häktning. Det räcker med att fängelse kan följa
på brottet (25 kap. 1 § förstastycket RB). Enligt en generell bestämmelse i 25
kap. 1 § andra stycket RB kan reseförbud och anmälningsskyldighet alltid
användas som ett alternativ till anhållande och häktning, om det i och för sig
föreligger fulla häktningsskäl men syftet med en häktning kan tillgodoses
genom reseförbudet eller anmälningsskyldigheten.

I propositionen föreslås ingen ändring i uppbyggnaden av de redovisade
reglerna om reseförbud och anmälningsskyldighet såvitt nu är av betydelse
(prop. s. 58 ff). Däremot föreslås i annat sammanhang (prop. s. 31 ff) att
den s.k. rallarparagrafen, 24 kap. 1 § andra stycket RB, upphävs. Den
medger häktning för mindre allvarliga brott än enligt huvudregeln - det
räcker att fängelse kan följa på brottet - om särskilda förutsättningar gäller.
Dessa förutsättningar är att den misstänkte inte har stadigt hemvist inom
riket och att det skäligen kan befaras att han avviker.

I motion 128 (punkt C) görs gällande att det mot bakgrund av att
rallarparagrafen föreslås avskaffad saknas anledning att behålla möjligheten
att meddela beslut om reseförbud eller anmälningsskyldighet för sådana
ringare fängelsebrott. I stället bör, anför motionärerna, 25 kap. 1 § andra
stycket RB göras till huvudregel. Därigenom skulle, menar de, reseförbudets
och anmälningsskyldighetens funktion som substitut för anhållande resp.
häktning komma fram klarare.

Utskottet anser i och för sig att det saknas anledning att motsätta sig att den

JuU 1987/88:7

4 Riksdagen 1987188. 7sami. Nr 7

s. k. rallarparagrafen avskaffas. Detta kan dock inte, på sätt motionärerna
anser, tas till intäkt för att därmed även skulle bortfalla behovet av att kunna
meddela reseförbud eller föreskriva anmälningsskyldighet vid misstanke om
sådana i och för sig mindre allvarliga brott det här gäller. Tvärtom anser
utskottet i likhet med häktningsutredningen (betänkandet s. 137) och vissa
remissinstanser (prop. s. 200—201) att förekomsten av dessa icke frihetsberövande
tvångsåtgärder närmast är en förutsättning för att rallarparagrafen
skall kunna undvaras. I linje med vad som anförs av en remissinstans anser
utskottet att avsaknaden av varje föreskriftsmöjlighet för personer som
saknar fast adress och är extremt svårdelgivna skulle kunna uppfattas så att
rättsväsendet beträffande dem avstår från möjligheten att genomföra ett
domstolsförfarande för prövning av lindrigare fängelsebrott. En sådan
utveckling kan utskottet inte ställa sig bakom. Givetvis kan bestämmelsen i
första stycket behöva tillämpas även i andra fall än i de som nu beskrivits.
Utskottet vill dock understryka att detta ställningstagande inte innebär att
utskottet tar avstånd från motionärernas huvudtanke. Tvärtom anser
utskottet i likhet med motionärerna att de icke frihetsberövande tvångsmedlen
naturligtvis bör användas som alternativ till häktning i så stor omfattning
som möjligt. Detta kräver dock inte någon ändring av gällande regler.
Utskottet utgår från att riksåklagaren i sitt arbete i anslutning till reformens
ikraftträdande på lämpligt sätt fäster åklagarnas uppmärksamhet på vikten
av att alternativ till häktning noggrant prövas i varje enskilt fall.

Utskottet avstyrker bifall till motion 128 i här berörd del (punkt C).

Resursfrågor

Enligt arbetsstatistik från åklagarväsendet har antalet anhållna och antalet
häktningsframställningar under åren 1982-1986 varit följande.

År	Anhållna	Häktningsframställningar
1982	30 360	9 914
1983	28 747	9 455
1984	26 388	8 855
1985	25 448	8 720
1986	26 172	8 286

Inom riksåklagarens kansli har en arbetsgrupp1 nyligen gjort den beräkningen
att antalet häktningsförhandlingar kan komma att öka med omkring 5 000
per år på grund av de nu föreslagna reglerna om kortare anhållningstider.
Huvuddelen av ökningen skulle enligt beräkningen komma att hänföra sig till
sådana anhållna som med nuvarande regler friges på fjärde eller femte dagen
efter anhållandet (ca 1 500) och till omhäktningsförhandling efter s. k.
utredningshäktning (ca 2 000).

Häktningsutredningen uppskattade för sin del att den samlade effekten av
de förändrade reglerna skulle bli en ökning av antalet häktningsförhandlingar
med omkring 2 000. Av dessa beräknades ca 1 500 häktningsförhandlingar
kunna komma att behöva hållas på veckoslut och helger.

JuU 1987/88:7

1 RÅ:s arbetsgrupp angående vissa häktningsfrågor m. m., PM Jour och beredskap
m. m., juni 1987.

I propositionen (s. 64 ff) anför departementschefen att han saknar grund
för att ifrågasätta utredningens beräkningar men framhåller att reformens
effekter är svårbedömda. Domstolsverket, riksåklagaren, rikspolisstyrelsen
och kriminalvårdsstyrelsen bör därför, anförs det, inom sina verksamhetsområden
noga följa utfallet av de nya reglerna och till regeringen anmäla de
behov som inte nu kan fullt ut överblickas.

Utskottet vill för sin del i detta sammanhang påpeka att uppgifter om ett
ökat antal häktningsförhandlingar givetvis inte kan tolkas som en motsvarande
ökning av antalet frihetsberövade personer som en följd av reformen.

Efter förslag i 1987 års budgetproposition (prop. 1986/87:100 bil. 4, s. 47,
50, 61 och 65) har riksdagen under våren 1987 beslutat att anslagen till
polisväsendet, åklagarväsendet och de allmänna domstolarna för budgetåret
1987/88 skall räknas upp med 1 milj., 2 milj. resp. 2 milj. kr. med anledning
av de aviserade nya reglerna om anhållande och häktning (JuU 1986/87:23
rskr. 201, JuU 19 rskr. 142 samt JuU 25 rskr. 202). I den nu förevarande
propositionen föreslås ingen medelsanvisning med anledning av reformen.
Däremot redovisas vissa åtgärder av administrativ karaktär, som avses bli
vidtagna av regeringen främst vad gäller den lokala polisorganisationen
(prop. s. 67).

I motionerna 127 (yrk. 1 och 2) och 129 (yrk. 3) görs gällande att
regeringen har underskattat behovet av personella och ekonomiska förstärkningar
till polisen, åklagarna och domstolarna. Redan nu är arbetssituationen
pressad enligt motionärerna, och de nya reglerna kräver ökade
arbetsinsatser. Ytterligare personalförstärkningar krävs alltså, menar motionärerna,
som utan närmare preciseringar av behovens storlek vill att
riksdagen skall som sin mening ge regeringen detta till känna. I motion 127
begärs också att riksdagen hos regeringen begär ett nytt förslag till
finansiering av de i propositionen föreslagna åtgärderna.

Utskottet finner i likhet med departementschefen att de totala effekterna
av den förestående reformen är svårbedömda. Eftersom det huvudsakliga
syftet med reformen är att snabbare än för närvarande låta ett frihetsberövande
bli föremål för domstolsprövning torde det dock vara rimligt att anta
att antalet häktningsförhandlingar kommer att öka. Att redan nu försöka
göra någon antalsmässig beräkning av denna ökning, som med rimlig grad av
säkerhet skulle kunna läggas till grund för bedömningar som avviker från
dem som regeringen hittills har gjort, är enligt utskottets mening inte möjligt.
Utskottet utgår emellertid ifrån att i det förberedelsearbete för reformens
genomförande som pågår i regeringskansliet och i det regelbundna budgetarbetet
särskilt kommer att övervägas behovet av ytterligare resurstillskott.
Utskottet utgår också ifrån att dessa överväganden sker i nära samråd med de
närmast berörda centralmyndigheterna och med Sveriges advokatsamfund.
Som framgår av vad utskottet anför i det följande om ikraftträdandet torde
inte för närvarande påkallas någon medelsanvisning för innevarande budgetår
utöver den som enligt vad nyss sagts redan har beslutats.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna 127 (yrk. 1 och 2)
och 129 (yrk. 3).

JuU 1987/88:7

Terminalåtkomst till kriminalregistret (mot. 130)

JuU 1987/88:7

Enligt gällande regler är domstolarna skyldiga att hämta in utdrag av
kriminalregistret bl. a. när en framställningom häktning görs [3 § kriminalregisterkungörelsen
(1973:58)]. Enligt föreskrift i 8 § första stycket lagen
(1963:197) om allmänt kriminalregister skall utdrag av registret meddelas när
framställning därom görs 1. av domstol eller allmän åklagare; 2. av justitiekanslern,
justitieombudsman, rikspolisstyrelsen eller datainspektionen;
eller 3. av myndighet som äger besluta om frihetsberövande åtgärd enligt
lagarna om utlämning för brott eller utlänningslagen med anledning av
ärende vari fråga uppkommit om sådan åtgärd. Till de sistnämnda myndigheterna
hör bl. a. statens invandrarverk.

I propositionen föreslås att 8 § lagen om allmänt kriminalregister kompletteras
med en bestämmelse enligt vilken regeringen skall kunna förordna att
en myndighet som avses i paragrafens första stycke får ha terminalåtkomst till
registret.

Som skäl för förslaget, till vilket initiativet ursprungligen togs av domstolsverket,
anförs i propositionen i huvudsak följande. De korta tidsfrister som i
fortsättningen skall gälla före häktningsförhandlingen förutsätter att domstolarna
snabbt kan få tillgång till utdrag ur kriminalregistret. En terminalåtkomst
kan därvid innebära fördelar från både effektivitets- och rättssäkerhetssynpunkt.
Domstolarna skulle få tillgång till mer aktuella kriminalregisterutdrag
än för närvarande är möjligt. En snabbare tillgång till sådana
utdrag är också ägnad att allmänt sett påskynda handläggningen i mål där den
tilltalade är berövad friheten. Samtidigt framhålls i propositionen att det inte
finns tillräckligt underlag för att nu närmare ta ställning till i vilken
utsträckning praktiska och ekonomiska förutsättningar finns för att bygga ut
ett system med terminaler vid domstolarna och att under alla omständigheter
en viss försöksverksamhet torde krävas (prop. s. 107).

I motion 130 begärs avslag på propositionen i här berörd del. Motionärerna
anser att förslaget innehåller flera brister främst vad gäller sekretesskyddet.
Det finns, anför de, ingen redovisning för hur de mycket känsliga
säkerhetsfrågorna skall lösas, enbart en hänvisning till att detta är en uppgift
för datainspektionen. Denna brist har också påtalats av flertalet remissinstanser,
anför motionärerna, som också framhåller att eftersom föredragande
statsrådet anser att de nya fristerna för häktning måste kunna fungera i ett
inledningsskede utan att domstolarna har terminalåtkomst, så bör detta
kunna vara möjligt även fortsättningsvis.

Utskottet vill först erinra om att utskottet vid ett par tidigare tillfällen haft
anledning att ta ställning till frågor om terminalåtkomst till rikspolisstyrelsens
register (se JuU 1984/85:12 s. 20 ff om tullens spaningsregister m. m.
och JuU 1986/87:2 y angående riksdagens revisorers förslag 1985/86:23 om
bl. a. rätt för statens invandrarverk att erhålla terminalåtkomst till polisens
person- och belastningsregister). Utskottet har i dessa ärenden uttalat bl. a.
att det enligt utskottets mening av integritetsskäl är en naturlig utgångspunkt
att åtkomsten till uppgifter i centrala dataregister begränsas i största möjliga
utsträckning. I linje härmed har utskottet framhållit att integritetsaspekterna
måste tillmätas utomordentligt stor betydelse samt betonat vikten av att den

integritetskänsliga information det gällde i de sammanhang som då var
aktuella blir tillgänglig endast för sådana befattningshavare vid andra
myndigheter som har ett oundgängligt behov av informationen. Utskottet
har mot den angivna bakgrunden tillstyrkt att en begränsad krets av behöriga
tjänstemän i brottsbeivrande verksamhet inom tullen kan erhålla terminaltillgång
till polisregistren men avstyrkt tillgång för tjänstemän vid statens
invandrarverk till person- och belastningsregistret.

Beträffande det nu föreliggande förslaget att öppna en laglig möjlighet för
domstolarna att få terminalåtkomst till kriminalregistret anförs i propositionen
(s. 107) att ett system med terminalåtkomst till kriminalregistret
självfallet måste byggas upp så att det skapas garantier för att den
integritetskänsliga information som finns i registret inte kommer i orätta
händer. Det anförs vidare att tekniken numera medger att säkerheten görs
betryggande; risken för missbruk kan minimeras genom att olika kontrollfunktioner
byggs in i systemet. Det framhålls också att personalen vid
domstolarna har stor erfarenhet av att handskas med känslig information.
Härutöver anför föredragande statsrådet bl. a. följande (s. 108):

Jag vill slutligen på nytt understryka att jag anser det av synnerlig vikt att
rätten till terminalåtkomst knyts till noggranna behörighetsregler. Vidare
bör förfrågningar och uttag av utdrag via terminal registreras på sådant sätt
att det blir möjligt att i efterhand få veta vem som har gjort dem. Alla
tekniska möjligheter att få ett tillfredsställande skydd mot obehörigt
utnyttjande av informationen i registret skall givetvis begagnas. Jag förutsätter
att datainspektionen kommer att utarbeta sådana föreskrifter efter
samråd med rikspolisstyrelsen och domstolsverket. Det finns också anledning
i detta sammanhang peka på straffbestämmelsen om dataintrång i
datalagen; den som olovligen bl. a. bereder sig tillgång till ADB-upptagning
kan dömas till böter eller fängelse i högst två år. Även försök eller
förberedelse till dataintrång är straffbart.

Slutligen redovisar statsrådet att avsikten är att genom en föreskrift i
kriminalregisterkungörelsen begränsa domstolarnas rätt till terminalåtkomst
till att avse uppgifter om personer som begärts häktade eller som är tilltalade
för andra brott än bötesbrott, dvs. de kategorier för vilka det föreligger en
skyldighet att inhämta utdrag ur kriminalregistret.

Utskottet anser att de uttalanden som sålunda har gjorts i propositionen i
allt väsentligt överensstämmer med den restriktiva uppfattning som utskottet
tidigare i liknande ärenden har gjort sig till tolk för. Utskottet fäster vid sitt
ställningstagande avseende vid det förhållandet att kriminalregistret - till
skillnad från de i tidigare sammanhang aktuella polisregistren - innehåller
uppgifter enbart om lagakraftvunna domar på fängelse eller motsvarande
påföljder och att, som framhålls i propositionen, domstolarnas personal har
lång erfarenhet av att handskas varsamt med känsliga personuppgifter.
Dessutom gallras uppgifterna automatiskt bort efter viss tid. Dessa omständigheter
bör enligt utskottets mening tillsammantagna vara ägnade att stilla
den oro för integritetskränkningar som motionärerna har gett uttryck åt.
Härtill kommer att en förutsättning för den nya ordningen - såsom utskottet
tidigare inskärpt - är att ifrågavarande tjänstemän ges en personlig behörighetskod
samtidigt som systemet görs sådant att det registrerar varje enskild
transaktion. Eftersom det enligt utskottets uppfattning är uppenbart att

JuU 1987/88:7

påtagliga vinster står att hämta i form av snabbhet och effektivitet i arbetet
hos domstolarna, bör den av regeringen föreslagna lagändringen genomföras
nu. Härigenom kan de berörda myndigheterna i mindre skala och på försök
prova ut det bästa och säkraste terminalsystemet.

Med det anförda tillstyrker utskottet förslaget till ändring i 8 § lagen om
allmänt kriminalregister och avstyrker bifall till motion 130.

Ikraftträdande

I propositionen föreslås att de nya reglerna beträffande anhållande och
häktning skall träda i kraft den dag regeringen bestämmer. Ikraftträdandet
av ändringen i lagen om allmänt kriminalregister har föreslagits till den 1 juli
1987.

Som skäl för att inte föreslå någon bestämd tidpunkt för ikraftträdandet av
häktningsreformen anförs i propositionen det förberedelsearbete som behövs
bl. a. för att bygga upp veckoslutsberedskapen och för att utfärda eller
ändra åtskilliga författningar med verkställighetsföreskrifter. Vid tidpunkten
för dessa uttalanden (februari 1987) uppgav sig departementschefen ha siktet
inställt på att reformen skulle genomföras kring årsskiftet 1987-1988.

Utskottet anser att det är angeläget att de nya reglerna om en snabbare
domstolsprövning av straffprocessuella frihetsberövanden, som syftar till att
öka rättssäkerheten för den misstänkte, kan träda i kraft så snart som möjligt.
Ett ikraftträdande vid årsskiftet 1987-1988 framstår dock numera som varken
lämpligt eller möjligt. Enligt utskottets bedömning bör ikraftträdandet äv de
nya reglerna om anhållande och häktning m. m. kunna ske under våren 1988.

Ändringen i lagen om allmänt kriminalregister bör kunna träda i kraft den
1 januari 1988.

Övrigt

I propositionen föreslås beträffande 52 kap. 10 § RB dels att paragrafen
tillförs ett nytt andra stycke, dels att det vidtas vissa språkliga ändringar i den
lagtext som anges som lagrummets gällande lydelse. Därvid har inte
iakttagits att riksdagen nyligen (prop. 1986/87:89, JuU 31, rskr. 278) beslutat
en ändring av 52 kap. 10 § som innebär att lagrummet fr. o. m. den
1 januari 1988 givits en annan språklig utformning än den som nu föreslås
samt tillförts ett andra stycke. Utskottet anser att det nu föreslagna nya
stycket bör föras till paragrafen i dess nyligen beslutade nya lydelse som ett
tredje stycke. Därvid bör också ske en redaktionell jämkning i andra stycket.
Den av utskottet föreslagna lydelsen av paragrafen framgår av utskottets
hemställan nedan.

Utöver vad som sagts i det föregående har utskottet inte något att anföra
med anledning av propositionen eller motionerna.

JuU 1987/88:7

Hemställan

JulJ 1987/88:7

Utskottet hemställer

1. beträffande alternativ till häktning

att riksdagen avslår motion 1986/87:Jul28 i denna del (punkt C),

2. beträffande de särskilda häktningsgrunderna

att riksdagen med avslag på motion 1986/87:Jul28 i denna del
(punkt A) och motion 1986/87:Ju816 i denna del och med bifall till
proposition 1986/87:112 antar det genom propositionen framlagda
förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken såvitt avser 24 kap. 1 §
första stycket, 2 § och 21 § samt 25 kap. 1 §,

3. beträffande häktning vid svära brott

att riksdagen med avslag på motion 1986/87:Jul28 i denna del
(punkt E) och med bifall till propositionen antar det under moment 2
nämnda lagförslaget såvitt avser 24 kap. 1 § andra stycket,

4. beträffande utredningshäktning

att riksdagen med avslag på motion 1986/87:Jul28 i denna del (punkt
B) godkänner vad utskottet anfört i detta hänseende,

5. beträffande tidsfristen för omprövningsförhandling

att riksdagen med avslag på motion 1986/87:Jul27 i denna del (yrk. 4)
och motion 1986/87:Jul29 i denna del (yrk. 2) godkänner vad
utskottet anfört i detta hänseende,

6. att riksdagen med bifall till propositionen antar dels det under
moment 2 nämnda lagförslaget såvitt avser 24 kap. 3 och 19 §§, dels
det genom propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i
lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa
brottmål,

7. beträffande tidsfristen för domstolsprövning

att riksdagen med avslag på motion 1985/86:Ju702 och med anledning
av propositionen antar det under moment 2 nämnda lagförslaget såvitt
avser 24 kap. 13 § andra stycket och 17 § fjärde stycket, dock med den
ändringen att lagrummen ges följande som Utskottets förslag betecknade
lydelse:

Regeringens förslag

Utskottets förslag

24 kap.

13 § andra stycket
Häktningsförhandlingen får aldrig Häktningsförhandlingen får aldrig
hållas senare än fjärde dagen efter hållas senare än fyra dygn efter det

det att den misstänkte greps eller att den misstänkte greps eller anhåll anhållningsbeslutet

verkställdes. ningsbeslutet verkställdes.

17 § fjärde
När en anmälan enligt tredje
stycket har gjorts, skall rätten samma
dag eller senast dagen därefter
hålla förhandling i häktningsfrågan.
Om det finns synnerliga skäl får
förhandlingen dock hållas senare.
Häktningsförhandlingen får aldrig

stycket

När en anmälan enligt tredje
stycket har gjorts, skall rätten samma
dag eller senast dagen därefter
hålla förhandling i häktningsfrågan.
Om det finns synnerliga skäl får
förhandlingen dock hållas senare.
Häktningsförhandlingen får aldrig

hållas senare än fjärde dagen efter hållas senare än fyra dygn efter det

det att häktningsbeslutet har verk- att häktningsbeslutet har verkställts

ställts eller hindret för den misstänk- eller hindret för den misstänktes

tes närvaro vid rätten har upphört. närvaro vid rätten har upphört.

8. beträffande utgångspunkt för fristberäkningen

att riksdagen avslår motion 1986/87:Ju 128 i denna del (punkt D
delvis),

9. beträffande anmälan till åklagare

att riksdagen med avslag på motion 1986/87:Jul28 i denna del
(punkt D delvis) och med bifall till propositionen antar det under
moment 2 nämnda lagförslaget såvitt avser 24 kap. 8 §,

10. beträffande uppföljning och redovisning till riksdagen

att riksdagen med anledning av motion 1986/87:Jul28 i denna del
(punkt D delvis) som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört i detta hänseende,

11. beträffande häktningsframställningens form m. m.

att riksdagen med avslag på motion 1986/87:Jul27 i denna del (yrk. 3)
och motion 1986/87:Jul29 i denna del (yrk. 1) och med bifall till
propositionen antar det under moment 2 nämnda lagförslaget såvitt
avser 24 kap. 12 §,

12. beträffande häktning i högre rätt

att riksdagen avslår motion 1986/87:Jul28 i denna del (punkt F),

13. att riksdagen med anledning av propositionen antar det under
moment 2 nämnda lagförslaget såvitt avser 52 kap. 10 § dock med den
ändringen att paragrafen ges följande som Utskottets förslag betecknade
lydelse:

Lydelse enligt SFS 1987:747 Utskottets förslag

52 kap.

10 §

Om det är nödvändigt för utredningen i målet att en part eller någon annan
hörs muntligen, får hovrätten förordna om detta på lämpligt sätt. Hovrätten
förordnar om inställandet av den som är anhållen eller häktad.

Vad som sägs i 43 kap. 8 § fjärde Vad som sägs i 43 kap. 8 § fjärde
stycket gäller även vid förhör enligt stycket gäller även vid förhör enligt
denna paragraf. första stycket.

Om hovrätten beslutat häkta någon
som inte är närvarande vid rätten,
skall 24 kap. 17 § tredje och
fjärde styckena tillämpas.

14. att riksdagen med bifall till propositionen antar det under
moment 2 nämnda lagförslaget i den mån det inte omfattas av
utskottets hemställan i det föregående,

15. att riksdagen med bifall till propositionen antar de genom
propositionen framlagda förslagen till

1. lag om ändring i lagen (1930:173) om beräkning av lagstadgad tid,

2. lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete
rörande verkställighet av brottmålsdom,

JuU 1987/88:7

16. beträffande resursfrågor

att riksdagen avslår motion 1986/87:Jul27 i denna del (yrk. 1 och 2)
och motion 1986/87:Ju 129 i denna del (yrk. 3),

17. beträffande terminalåtkomst till kriminalregistret

att riksdagen med avslag på motion 1986/87:Jul30 och med bifall till
propositionen antar det genom propositionen framlagda förslaget till
lag om ändring i lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister, dock
med den ändringen att tidpunkten för lagens ikraftträdande bestäms
till den 1 januari 1988.

Stockholm den 17 november 1987

På justitieutskottets vägnar

Karin Ahrland

Närvarande: Karin Ahrland (fp), Lars-Erik Lövdén (s), Hans Pettersson i
Helsingborg (s), Helge Klöver (s), Björn Körlof (m), Ulla-Britt Åbark (s),
Gunilla André (c), Hans Göran Franck (s), Birthe Sörestedt (s), Elving
Andersson (c), Göran Magnusson (s), Eva Johansson (s), Göran Ericsson
(m), Lars Sundin (fp) och Jerry Martinger (m).

Reservationer

1. De särskilda häktningsgrunderna (mom. 2)

Hans Göran Franck (s) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 27 som börjar med ”1 motion” och
slutar med ”enskilda fallen” bort ha följande lydelse:

I motion 128 framhålls att den föreslagna nya formuleringen ”risk för” ett
häktningsgrundande beteende innebär att kraven för häktning ställs alltför
lågt jämfört med tidigare. Särskilt allvarligt är detta enligt motionärernas
mening i fråga om häktningsgrunden ”fortsatt brottslig verksamhet”.
Motionärerna förespråkar - i första hand - att bristen avhjälps genom att
beviskravet ”påtaglig risk” i stället används i lagtexten.

Motsvarande tveksamhet till regeringsförslaget i denna del har också
redovisats av lagrådet. Även utskottet hyser för sin del oro för att det
föreslagna uttryckssättet ”risk för” kan komma att medföra att också en
mycket låg risk tas till intäkt för ett frihetsberövande. Men för häktning bör
enligt utskottets mening krävas att risken är inte bara beaktansvärd och
konkret utan även påtaglig. Detta bör då komma till uttryck även i lagtexten.
Utskottet gör den bedömningen att det av motionärerna förespråkade
uttrycket ”påtaglig risk”, som också överensstämmer med häktningsutredningens
förslag, är det som mest adekvat uttrycker den innebörd som
utskottet menar att bestämmelsen bör ha. Därmed skulle också den effekten
uppnås att häktningsgrunden recidivfara inte skulle kunna användas slentrianmässigt,
något som enligt utskottets mening tidvis har skett enligt
nuvarande ordning. Till skillnad från vad som antas i propositionen - och i

JuU 1987/88:7

motion 816 - är det nämligen enligt utskottets uppfattning så att domstolarna
i betydande omfattning använder sig av häktningsgrunden recidivfara och att
det inte har framkommit något skäl att ge domstolarna signaler om en ännu
mera frekvent användning, snarare tvärtom.

Utskottet vill tillägga att man med utskottets synsätt också vinner den
fördelen att beviskravet inte heller sänks beträffande kollusionsfara och
flyktfara.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion 816. Utskottet
tillstyrker bifall till propositionen i här berörda delar (24 kap. 1 § första
stycket, 2 § och 21 § samt 25 kap. 1 §) med de ändringar som utskottet med
anledning av motion 128 i denna del (punkt A) har förordat i det föregående
och som framgår av utskottets hemställan nedan.

I detta sammanhang vill utskottet något beröra den betydelsefulla
proportionalitetsprincipen. Enligt utskottets synsätt är det utomordentligt
angeläget att tillämpningen av reglerna om de personella tvångsmedlen sker
under strikt iakttagande av proportionalitetsprincipen. Om denna, se
förutom häktningsutredningens betänkande även tvångsmedelskommitténs
betänkande (SOU 1984:54) Tvångsmedel - Anonymitet - Integritet och
betänkandet (SOU 1986:39) Skatteutredningar av utredningen om säkerhetsåtgärder
m. m. i skatteprocessen. Frågan om att lagfästa proportionalitetsprincipen
övervägs för närvarande inom regeringskansliet. Det är enligt
utskottets mening angeläget att förslag till lagstiftning i denna sak snarast
föreläggs riksdagen.

dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande de särskilda häktningsgrunderna
att riksdagen med avslag på motion 1986/87: Ju816 i denna del och med
anledning av motion 1986/87:Jul28 i denna del (punkt A) samt med
anledning av proposition 1986/87:112 antar det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken såvitt avser
24 kap. 1 § första stycket, 2 § och 21 § samt 25 kap. 1 §, dock med den
ändringen att i var och en av paragraferna ordet ”risk” ersätts av orden
”påtaglig risk”.

2. Utredningshäktning(mom. 4)

Hans Göran Franck (s) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 26 som börjar med ”Vad först”
och slutar med ”(punkt B)” bort ha följande lydelse:

Vad först gäller den föreslagna möjligheten till s. k. utredningshäktning
redan vid skälig misstanke om brott (24 kap. 3 § RB lagförslaget) är denna
enligt utskottets mening betänklig ur rättssäkerhetssynpunkt. Det kan enligt
utskottets bedömning befaras att det lägre beviskravet kommer att användas
i alltför stor omfattning och i situationer där det inte är påkallat med ett
frihetsberövande. Utskottet kan heller inte se att de förkortade anhållningsfristerna
i sig skulle medföra behov av att sänka det gällande beviskravet
”sannolika skäl” för misstanke om brott. Utskottet avstyrker därför bifall till
regeringens förslag vad gäller utredningshäktning och förordar att riksdagen

JuU 1987/88:7

med anledning av motion 128 i denna del (punkt B) avslår förslaget till 24
kap. 3 § RB och de bestämmelser i övrigt i förslaget som ansluter till denna
paragraf.

dels att utskottets hemställan under moment 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande utredningshäktning

att riksdagen med anledning av motion 1986/87:Jul28 i denna del
(punkt B) godkänner vad utskottet anfört i detta hänseende.

3. Tidsfristen för omprövningsförhandling (morn. 5)

Björn Körlof (m), Göran Ericsson (m) och Jerry Martinger (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 33 med ”Utskottet
anser” och slutar på s. 34 med ”(yrk. 2)” bort ha följande lydelse:

I likhet med motionärerna anser utskottet att förslaget i denna del innebär
en betänklig försämring jämfört med gällande ordning. Sålunda kommer, om
förslaget genomförs, en person att kunna vara berövad sin frihet i elva dagar
enbart på grund av att han är skäligen misstänkt för brott. Den nuvarande
ordningen ger här utrymme för ett frihetsberövande på motsvarande grad av
misstanke i högst nio dagar. Att den nya ordningen innebär att en
domstolsprövning skall ske efter högst fyra dygns frihetsberövande är enligt
utskottets mening inte tillräckligt för att undanröja betänkligheterna.
Utskottet förordar därför att riksdagen med anledning av motionerna 127
och 129 vidtar den ändringen i regeringsförslaget att den längsta tid som får
förflyta mellan ett beslut om utredningshäktning och omprövningsförhandling
enligt 24 kap. 19 § lagförslaget bestäms till högst fem dygn. Den av
utskottet förordade ändringen i lagförslaget framgår av utskottets hemställan
nedan.

dels att utskottets hemställan under moment 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande tidsfristen för omprövningsförhandling

att riksdagen med anledning av motion 1986/87:Jul27 i denna del
(yrk. 4) och och motion 1986/87: Jul29 i denna del (yrk. 2) godkänner
vad utskottet anfört i detta hänseende.

4. Utskottets hemställan under moment 6

Hans Göran Franck (s) anser - under förutsättning av bifall till reservation 2 -att utskottets hemställan under moment 6 bort ha följande lydelse:

6. att riksdagen dels avslår det under moment 2 nämnda lagförslaget
såvitt avser 24 kap. 3 och 19 §§ samt det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1952:98) med särskilda
bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål, dels beslutar att de
härav föranledda följdändringarna i de av regeringen framlagda
lagförslagen skall vidtas, dels beslutar att de ändringar skall vidtas i
paragrafnumreringen i det under moment 2 nämnda lagförslaget som
följer av vad utskottet nu hemställt.

JuU 1987/88:7

5. Utskottets hemställan under moment 6

JuU 1987/88:7

Björn Körlof (m), Göran Ericsson (m) och Jerry Martinger (m) anser-under
förutsättning av bifall till reservation 3 - att utskottets hemställan under
moment 6 bort ha följande lydelse:

6. att riksdagen med anledning av propositionen antar dels det
under moment 2 nämnda lagförslaget såvitt avser 24 kap. 3 och 19 §§,
dock med den ändringen att i 19 § orden ”en vecka” byts ut mot ”fern
dygn”, dels det genom propositionen framlagda förslaget till lag om
ändring i lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel
i vissa brottmål.

6. Häktningsframställningens form m. m. (morn. 11)

Björn Körlof (m), Göran Ericsson (m) och Jerry Martinger (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 35 som börjar med ”Vad
därefter” och slutar med ”(yrk. 1)” bort ha följande lydelse:

Vad därefter gäller önskemålet i motionerna 127 och 129, dvs. att skriftlig
häktningsframställning samt protokoll och anteckningar från förundersökningen
skall ges in av åklagaren senast i samband med häktningsförhandlingen,
delar utskottet denna motionärernas uppfattning på de skäl som har
anförts av dem. Utskottet föreslår därför att det i RB behålls en regel som
ålägger åklagaren att ge in dessa handlingar men med den förändringen i sak
att senaste tidpunkten anges till tiden för häktningsförhandlingen. Utskottets
förslag till lagreglering framgår av utskottets hemställan nedan.

dels att utskottets hemställan under moment 11 bort ha följande lydelse:

11. beträffande häktningsframställningens form m. m.
att riksdagen med anledning av motion 1986/87:Jul27 i denna del
(yrk. 3) och motion 1986/87:Jul29 i denna del (yrk. 1) och med
anledning av propositionen antar det under moment 2 nämnda
lagförslaget såvitt avser 24 kap. 12 §, dock med den ändringen att till
paragrafen fogas ett nytt fjärde stycke av följande lydelse: ”Senast i
samband med häktningsförhandlingen skall till rätten samt till den
anhållne och hans försvarare överlämnas skriftlig häktningsframställning
samt protokoll eller anteckningar över vad dittills förekommit
under förundersökningen i den mån de har betydelse för prövningen
av häktningsfrågan.”

7. Resursfrågor (morn. 16)

Björn Körlof (m), Göran Ericsson (m) och Jerry Martinger (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 39 som börjar med ”Utskottet
finner” och slutar med ”(yrk. 3)” bort ha följande lydelse:

Utskottet finner i likhet med motionärerna att regeringen hittills har
allvarligt underskattat de resursbehov som reformen kommer att dra med
sig. Detta visar inte minst de beräkningar som har gjorts inom riksåklagarens
kansli och som utskottet har redovisat i det föregående. Med hänsyn till vad

utskottet anför i det följande om ikraftträdandet torde det dock inte vara
påkallat med någon medelsanvisning för innevarande budgetår utöver den
som enligt vad nyss sagts redan har beslutats. Utskottet vill dock starkt
understryka att utskottet förväntar sig att förslag om ytterligare resurstillskott
till polis, åklagare och domstolar kommer att läggas fram för riksdagen i
1988 års budgetproposition. Detta bör riksdagen med anledning av motionerna
127 och 129 i dessa delar som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 16 bort ha följande lydelse:

16. beträffande resursfrågor

att riksdagen med anledning av motion 1986/87:Jul27 i denna del
(yrk. 1 och 2) och motion 1986/87:Jul29 i denna del (yrk. 3) som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört i detta hänseende.

8. Terminalåtkomst till kriminalregistret (morn. 17)

Karin Ahrland (fp) och Lars Sundin (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 41 med ”Utskottet
anser” och slutar på s. 42 med ”motion 130” bort ha följande lydelse:
Utskottet anser i likhet med motionärerna att de uttalanden som gjorts i
propositionen är alltför bristfälliga. De kan inte heller anses ge klart uttryck
för den restriktiva uppfattning som utskottet tidigare i liknande ärenden har
gjort sig till tolk för. Utskottet anser därför att regeringen innan ett
bemyndigande av den föreslagna typen kan ges måste för riksdagen bättre
redovisa förslag till hur de mycket känsliga säkerhetsfrågorna skall lösas i
praktiken. Som motionärerna också framhåller kan ett sådant ställningstagande
från riksdagens sida inte på något sätt anses äventyra genomförandet
av häktningsreformen.

Med det anförda avstyrker utskottet - med bifall till motion 130 —
regeringens förslag såvitt avser ändring i lagen om allmänt kriminalregister.

dels att den del av utskottets yttrande på s. 42 som börjar med ”Ändringen i”
och slutar med ”januari 1988” bort utgå,

dels att utskottets hemställan under moment 17 bort ha följande lydelse:

17. beträffande terminalåtkomst till kriminalregistret

att riksdagen med bifall till motion 1986/87:Jul30 avslår det genom
propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i lagen
(1963:197) om allmänt kriminalregister.

Särskilda yttranden

1. Häktning vid svåra brott (morn. 3)

Hans Göran Franck (s) anför:

I likhet med motionärerna har jag den uppfattningen att den nuvarande
bestämmelsen i 24 kap. 1 § tredje stycket (andra stycket regeringsförslaget)
vid en prövning av Europadomstolen skulle kunna anses strida mot

JuU 1987/88:7

Europakonventionens förbud mot obligatorisk häktning. Bestämmelsen
innebär nämligen genom sin uppbyggnad en närmast omvänd bevisbörda för
den misstänkte på det sättet att det måste göras uppenbart att det saknas skäl
till häktning. Det står enligt min bedömning klart att de möjligheter till
häktning som ges enligt 24 kap. 1 § första stycket borde vara fullt tillräckliga
även när det brott som misstanken gäller är så allvarligt att straffminimum är
två års fängelse eller däröver. Jag anser därför att när nu en anpassning till
Europakonventionens krav sker i fråga om häktningsbestämmelserna i övrigt
så hade tillfället bort tas till vara även i fråga om den här aktuella
bestämmelsen. Man får utgå från att saken uppmärksammas av regeringskansliet.

2. Utgångspunkt för fristberäkningen (morn. 8)

Hans Göran Franck (s) anför:

Jag hyser i likhet med lagrådet och utskottet osäkerhet inför frågan om vilken
tidpunkt som med hänsyn till konventionsorganens krav bör väljas som
utgångspunkt för fristberäkningen när ett gripande har föregåtts av ett
kvarhållande eller medtagande för förhör på grund av brottsmisstanke.
Frågan måste också anses ha fått en större praktisk betydelse genom den
begränsning av den längsta fristen fram till domstolsprövning som utskottet
har förordat.

Härtill kommer enligt min mening följande. I många fall föregås anhållandet
av en hämtning eller motsvarande. År 1984 gällde detta en femtedel av de
anhållna (SOU 1985:27 s. 250). Enligt andra undersökningar gäller att av
70 000 misstänkta var 48 % gripna, 16 % hämtade och 37 % medtagna till
förhör. Och 33 % av de hämtade anhölls (SOU 1977:50 s. 263).

Mot denna bakgrund anser jag i linje med vad motionärerna har anfört att
det i de fall där ett gripande föregås av medtagande, hämtning eller
kvarhållande för förhör framstår som rimligt att räkna med också denna tid
som en tid för frihetsberövande. Även om de nu aktuella instituten inte
räknas som straffprocessuella tvångsmedel innebär de ändå i praktiken en
sådan inskränkning i den berörda personens rörelsefrihet att de borde
jämställas med ett gripande i dessa sammanhang, om de sedermera övergår i
ett anhållande och föranleder häktningsframställning. En sådan ordning
skulle också enligt min bedömning underlätta för ingripandemyndigheterna
att bedöma vilken utgångspunkt beräkningen fram till domstolsprövning
skall ha. Ett riktmärke för det fortsatta lagstiftningarbetet på området bör
vara att åstadkomma en lagreglering som tillgodoser dessa synpunkter.

3. Anmälan till åklagare (morn. 9)

Hans Göran Franck (s) anför:

Vad gäller frågan om det behövs en lag i närmare angiven tidsfrist än det
nuvarande ”skyndsamt” för att ange när ett gripande eller motsvarande skall
anmälas av polisen till åklagaren vill jag göra följande uttalande. Visserligen
görs den längsta tidsfristen för ett frihetsberövande utan domstolsförhand -

JuU 1987/88:7

ling i fortsättningen exakt (fyra dygn) och utgångspunkten för beräkningen
blir tidpunkten för gripandet och inte som i dag anhållningsbeslutet. Detta
kommer i och för sig naturligtvis att motverka fördröjningar av ärendet hos
polismyndigheten. Men jag anser ändå i likhet med motionärerna att det vore
att föredra att det redan i lagen preciserades den tid som den gripne får vara
berövad friheten utan att gripandet anmäls till åklagaren. Jag anser mig
emellertid inte på det material som föreligger i ärendet kunna ange hur denna
tid skall preciseras. Detta kräver närmare analys. Ett riktmärke för det
fortsatta lagstiftningsarbetet på området bör vara att åstadkomma en
lagreglering som tillgodoser dessa synpunkter.

4. Häktning i högre rätt (morn. 12)

Hans Göran Franck (s) anför:

I denna del hyser jag sympati för vad motionärerna har anfört. De farhågor
som har framförts i propositionen för att den misstänkte inte skulle inställa
sig till en förhandling i högre rätt när frågan om att häkta honom skall prövas
är enligt min mening egentligen inte tillräckligt bärande skäl mot en sådan
ordning. Tvärtom ligger det i sakens natur och följer av våra konventionsåtaganden
att en domstol i princip inte borde besluta om frihetsberövande
åtgärder utan att ha hört den berörda personen åtminstone om denne inte
avstår från inställelse. Än mindre bör, kan det sägas, sådana beslut kunna
fattas utan att den berörde har fått del av begäran om att han skall berövas
friheten. Ett riktmärke för det fortsatta lagstiftningsarbetet på området bör
vara att åstadkomma en lagreglering som tillgodoser dessa synpunkter.

JuU 1987/88:7

Innehållsförteckning . JuU 1987/88:7

Sammanfattning 1

Propositionen m. m 2

Propositionens lagförslag 3

Motionerna 21

Utskottet 22

Inledning 22

Propositionens huvudsakliga innehåll 23

Utskottets bedömning 24

Inledning 24

Häktningsförutsättningarna 24

Förfarandet vid prövning av frågor om häktning m. m. ... 28

Fristerna 28

Propositionen 28

Motionerna 28

Tidsfristen för frihetsberövande utan

domstolsprövning (mot. 702) 28

Utgångspunkten för fristberäkningen

(mot. 128p. D) 30

Tidsfristen för omprövningsförhandling
efter utredningshäktning (mot. 127 yrk.

4 och 129 yrk. 2) 33

Häktningsframställningens form m. m. (mot. 127

yrk. 3 och 129 yrk. 1) 34

Häktning i högre rätt (mot. 128 p. F) 35

Alternativ till häktning (mot. 128 p. C) 37

Resursfrågor 38

Terminalåtkomst till kriminalregistret (mot. 130) 40

Ikraftträdande 42

Övrigt 42

Hemställan 43

Reservationer 45

1. De särskilda häktningsgrunderna (mom. 2)(s) 45

2. Utredningshäktning (mom. 4)(s) 46

3. Tidsfristen för omprövningsförhandling (mom. 5) (m)... 47

4. Utskottets hemställan under moment 6 (s) 47

5. Utskottets hemställan under moment 6 (m) 48

6. Häktningsframställningens form m. m. (mom. 11) (m)... 48

7. Resursfrågor (mom. 16) (m) 48

8. Terminalåtkomst till kriminalregistret (mom. 17) (fp) ... 49

Särskilda yttranden 49

1. Häktning vid svåra brott (mom. 3) (s) 49

2. Utgångspunkt för fristberäkningen (mom. 8) (s) 50

3. Anmälan till åklagare (mom. 9) (s) 50

4. Häktning i högre rätt (mom. 12) (s) 51

gotab Stockholm 1987 13983