Justitieutskottets betänkande
1987/88:45

om straffmätning och påföljdsval m.m.

(prop. 1987/88:120) JuU

1987/88:45

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet ett regeringsförslag om nya regler
för straffmätning och påföljdsval samt ett antal motioner med anknytning
till påföljdssystemet i stort.

Regeringsförslaget innebär att påföljdsbestämningen skall ske med utgångspunkt
i brottets straffvärde och inte som nu efter en avvägning mellan
allmänpreventiva och individualpreventiva hänsynstaganden. Regleringen
överensstämmer i huvuddrag med nuvarande praxis för val av påföljd och
straffmätning men beträffande betydelsen av återfall i brott föreslås en
precisering och en viss skärpning bl.a. vid upprepade återfall i allvarligare
brottslighet.

Vidare föreslås bl.a. att fängelse skall vara att anse som en svårare påföljd
än skyddstillsyn och villkorlig dom.

Utskottet ansluter sig till regeringens förslag i dess helhet och avstyrker
bifall till samtliga motionsyrkanden.

1 en gemensam borgerlig reservation yrkas avslag på förslaget såvitt avser
reglerna om påföljdsbestämning vid återfall. Reservanterna efterlyser en
mer markerad reglering av möjligheterna till straffskärpning vid återfall.

1 en gemensam borgerlig reservation begärs vidare förslag om införande
av samhällstjänst och i två reservationer (fp, c) resp. (m) yrkas avskaffande
av den nuvarande halvtidsfrigivningen. 1 en reservation (m, c) görs uttalanden
till förmån för villkorligt fängelse.

I ett särskilt yttrande av en ledamot (s) lämnas synpunkter på det fortsatta
reformarbetet på området.

Propositionen m. m.

1 proposition 1987/88:120 har regeringen (justitiedepartementet) föreslagit
riksdagen att anta vid propositionen fogade förslag till

1. lag om ändring i brottsbalken,

2. lag om ändring i rättegångsbalken,

1

1 Riksdagen 1987/88. 7 sami. Nr 45

Rättelse: S. 15 8 § högerspalten Tillkommer: i fråga som avses

3. lag om ändring i lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott, JllU 1987/88:45

4. lag om ändring i lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister,

5. lag om ändring i lagen (1965:94) om polisregister m.m.,

6. lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189) och

7. lag om ändring i utlänningslagen (1980:376).

Förslagen har granskats av lagrådet.

Propositionens huvudsakliga innehåll redovisas på s. 30 f.

I samband med propositionen behandlar utskottet dels yrkanden i sex
med anledning av propositionen väckta motioner, dels ett tjugotal yrkanden
i andra motioner. Motionsyrkandena redovisas på s. 27 ff.

Lagförslagen har följande lydelse.

2

1 Förslag till
Lag om ändring i brottsbalken

JuU 1987/88:45

Härigenom föreskrivs i fraga om brottsbalken

dels att 1 kap. 7 §, 26 kap. 4 § samt 33 kap. 1, 2, 4 och 9 §§ skall
upphöra att gälla,

dels att 1 kap. 3-6 §§, 13 kap. 11 §, 20 kap. 4 §, 26 kap. 2 och 11 §§,
27 kap. 1 och 2 §§, 28 kap. 1-3 och 6-9 §§, 31 kap. 1 §, 33 kap. 8 §,
34 kap. 4-6 §§, 37 kap. 7 § och 38 kap. 6 och 8 §§ samt rubriken till
33 kap. skall ha följande lydelse,
dels att det i balken skall införas två nya kapitel, 29 och 30 kap., samt
två nya paragrafer, 28 kap. 6 a § och 38 kap. 2 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

3

Med påföljd för brott förstås i
denna balk:

de allmänna straffen böter och
fängelse samt villkorlig dom,
skyddstillsyn och överlämnande till
särskild vård.

4

Om användningen av straffen
gäller i allmänhet vad i bestämmelserna
om de särskilda brotten är
stadgat. Övriga påföljder må, enligt
vad därom är föreskrivet, tillämpas
ändå att de ej är nämnda i dessa
bestämmelser.

Fängelse är att anse som svårare
påföljd än böter.

5

Ej må dömas till flera påföljder
för samma brott, med mindre annat
är stadgat.

6

Skall någon dömas för flera
brott, ådömes gemensam påföljd
för brotten, om ej annat är stadgat.
Om särskilda skäl äro därtill, må

§‘

Med påföljd för brott förstås i
denna balk straffen böter och fängelse
samt villkorlig dom, skyddstillsyn
och överlämnande till särskild
vård.

§2

Om användningen av straffen
gäller vad i bestämmelserna om de
särskilda brotten är stadgat samt
vad därutöver är särskilt föreskrivet.
Övriga påföljder får, enligt vad
därom är föreskrivet, tillämpas
trots att de inte är nämnda i bestämmelserna
om de särskilda brotten.

§3

Fängelse är att anse som ett svårare
straff än böter.

Om förhållandet mellan fängelse
samt villkorlig dom och skyddstillsyn
föreskrivs i 30 kap. I §.

§

För brott som någon begått innan
han fyllt femton år får inte dömas
till påföljd.

1 Senaste lydelse 1986:645.

2 Senaste lydelse 1986:645.

3 Senaste lydelse 1975:667.

3

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

JuU 1987/88:45

för ett eller flera brott dömas till
böter jämte påföljd för annan
brottslighet, så ock till fängelse
jämte villkorlig dom eller skyddstillsyn
för brottsligheten i övrigt.

13 kap.
11 §4

Om någon som har ådragit sig ansvar
enligt 1, 2, 3, 6, 7, 8, 8 a, 9 eller
10 § eller enligt 5 a § för luftfartssabotage,
frivilligt har avväijt en sådan
fara eller verkan som anges där
innan avsevärd olägenhet har uppkommit,
får han dömas till lindrigare
straff än vad som är föreskrivet
för gärningen. Var faran ringa och
är för gärningen ej föreskrivet svårare
straff än fängelse i ett år, skall
han ej dömas till ansvar.

Om någon som har ådragit sig ansvar
enligt 1, 2, 3, 6, 7, 8, 8 a, 9 eller
10 § eller enligt 5 a § för luftfartssabotage,
frivilligt har avväijt en sådan
fara eller verkan som anges där
innan avsevärd olägenhet har uppkommit,
får han dömas till lindrigare
straff än vad sorn är föreskrivet
för gärningen. Han får dock ej dömas
till lindrigare straff än fängelse,
om lägsta straffet för brottet annars
är fängelse i två år eller däröver.
Var faran ringa och är för gärningen
ej föreskrivet svårare straff
än fängelse i ett år, skall han ej dömas
till ansvar.

20 kap.

4 §’

Den som har valts till sådant uppdrag hos staten eller hos en kommun
med vilket följer myndighetsutövning får av rätten skiljas från uppdraget,
om han har begått brott för vilket är stadgat fängelse i två år eller däröver
och han genom brottet har visat sig uppenbarligen olämplig att inneha
uppdraget.

Skiljs uppdragstagare från uppdraget
enligt första stycket, skall
hänsyn tas därtill vid bestämmande
av straffför brottet.

Med uppdrag hos staten eller hos kommun likställs uppdrag hos andra
sådana arbetsgivare som avses i 2 § andra stycket 1.

26 kap.

2 §6

Fängelse får användas såsom gemensamt straff för flera brott, om fängelse
kan följa på något av brotten.

Fängelse på viss tid får sättas Fängelse på viss tid får sättas
över det svåraste av de högsta över det svåraste av de högsta

straff som kan följa på brotten men straff som kan följa på brotten men

får inte överskrida detta med mer får inte överstiga de högsta straffen

4 Senaste lydelse 1981:469.

5 Senaste lydelse 1982:102.

6 Senaste lydelse 1983:351.

4

Nuvarande lydelse

än två år eller överstiga de högsta
straffen sammanlagda med varandra.
Bötesstraff skall därvid anses
svara mot fängelse fjorton dagar.

Ej må det svåraste av de lägsta
straffen underskridas.

Föreslagen lydelse

sammanlagda med varandra. Det
får inte heller överskrida det svåraste
straffet med mer än

1. ett år, om det svåraste straffet
är kortare än fängelse i fyra år,

2. två år, om det svåraste straffet
är fängelse i fyra år eller längre
men inte uppgår till fängelse i åtta
år,

3. fyra år, om det svåraste straffet
är fängelse i åtta år eller längre.

Vid tillämpningen av andra stycket
skall bötesstraff anses motsvara
fängelse fjorton dagar.

Det svåraste av de lägsta straffen
får inte underskridas.

JuU 1987/88:45

11 §7

I anslutning till att villkorlig frigivning
äger rum eller senare kan
förordnas att den frigivne skall stå
under övervakning, om det bedöms
som påkallat. Sådant förordnande
meddelas av skyddskonsulent i kriminalvårdsverket.
Övervakningen
skall utan något särskilt förordnande
upphöra sedan ett år av prövotiden
har förflutit, om inte annat
följer av 18 §.

1 anslutning till att villkorlig frigivning
äger rum eller senare kan
beslutas att den frigivne skall stå
under övervakning, om det bedöms
som påkallat. Sådant beslut meddelas
av skyddskonsulent i kriminalvårdsverket.
Har övervakning
beslutats men bedöms därefter att
övervakning inte längre är påkallad,
får övervakningsnämnden
besluta att övervakningen skall
upphöra. Övervakningen skall utan
något särskilt beslut upphöra sedan
ett år av prövotiden har förflutit,
om inte annat följer av 18 §.

27 kap.

1 §8

Villkorlig dom får meddelas för
ett brott, på vilket fängelse kan följa,
om det inte med hänsyn till den
tilltalades personliga förhållanden
finns grundad anledning befara att
han kommer att göra sig skyldig till
fortsatt brottslighet.

Villkorlig dom får ej meddelas,
om på grund av brottets svårhet eller
annars hinder möter av hänsyn
till allmän laglydnad. I fråga om
brott av krigsman får villkorlig dom
brukas endast när det bedöms kunna
ske utan fara för krigslydnaden

Rätten får döma till villkorlig
dom för ett brott för vilket påföljden
inte bedöms kunna stanna vid
böter.

1 Senaste lydelse 1983:240.

8 Senaste lydelse 1983:240.

5

Nuvarande lydelse

och ordningen inom försvarsmakten.

Föreslagen lydelse

JuU 1987/88:45

Om det anses påkallat för den
tilltalades tillrättaförande eller av
hänsyn till allmän laglydnad, får
jämte villkorlig dom dömas till
dagsböter, högst etthundraåttio,
vare sig böter har föreskrivits för
brottet eller ej.

Villkorlig dom får förenas med
dagsböter, högst etthundraåttio,
vare sig böter har föreskrivits för
brottet eller ej.

28 kap.
1 §10

Skyddstillsyn får ådömas för ett
brott på vilket fängelse kan följa,
om det med hänsyn till den tilltalades
personliga förhållanden finns
anledning anta att påföljden kan bidra
till att han avhåller sig från
fortsatt brottslighet. Är mera ingripande
påföljd påkallad, får skyddstillsyn
dock inte ådömas.

Den som är under aderton år må
ej dömas till skyddstillsyn, med
mindre denna påföljd finnes lämpligare
än vård inom socialtjänsten.

Är det lindrigaste straff som är
stadgat för brottet fängelse i ett år
eller däröver, må dömas till skyddstillsyn
allenast om särskilda skäl
äro därtill.

Kan det antas att missbruk av
beroendeframkallande medel eller
något annat särskilt förhållande
som påkallar vård eller annan behandling
i väsentlig grad har bidragit
till att brottet har begåtts, skall
rätten, när den bedömer frågan huruvida
skyddstillsyn är en tillräckligt
ingripande påföljd, särskilt beakta
om den tilltalade förklarar sig
villig att undergå lämplig behandling
som enligt en för honom uppgjord
plan kan anordnas i samband
med verkställigheten av en dom på
skyddstillsyn.

Rätten får döma till skyddstillsyn
för ett brott för vilket påföljden inte
bedöms kunna stanna vid böter.

9 Senaste lydelse 1983:240.

10 Senaste lydelse 1987:761.

6

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

JuU 1987/88:45

2 §>'

Om det anses påkallat för den
tilltalades tillrättaförande eller av
hänsyn till allmän laglydnad, får
jämte skyddstillsyn dömas till dagsböter,
högst etthundraåttio, vare
sig böter har föreskrivits för brottet
eller ej.

Skyddstillsyn får förenas med
dagsböter, högst etthundraåttio,
vare sig böter har föreskrivits för
brottet eller ej.

3 §12

Om det av hänsyn till allmän lag- Skyddstillsyn får förenas med

lydnad prövas oundgängligen er- fängelse i lägst fjorton dagar och

forderligt att skyddstillsyn förenas högst tre månader.

med frihetsberövande, må jämte Om rätten dömer till fängelse

skyddstillsyn dömas till fängelse i jämte skyddstillsyn får den inte

lägst fjorton dagar och högst tre samtidigt döma till böter enligt 2 §.

månader.

Om förhållandena påkallar det, får rätten förordna att domen på fängelse
skall gå i verkställighet utan hinder av att den inte har vunnit laga kraft.

Är i fall som avses i 1 § fjärde
stycket den planerade behandlingen
av avgörande betydelse för att
skyddstillsyn bedöms vara en tillräckligt
ingripande påföljd, skall
rätten i domslutet ange hur långt
fängelsestraff som skulle ha
ådömts, om fängelse i stället hade
valts som påföljd.

6 §13

Vad som föreskrivs i 26 kap. 12—17 §§ skall tillämpas på motsvarande
sätt beträffande den som har dömts till skyddstillsyn. Rätten skall dock i
domen förordna övervakare, om inte särskilda skäl talar mot det. Vidare
får rätten i domen meddela föreskrifter enligt 26 kap. 15 § första och andra
styckena samt 27 kap. 5 § andra stycket. Övervakningsnämnden får ändra
eller upphäva en föreskrift av sistnämnda slag när det finns skäl till det.

I fall som avses i 3 § tredje stycket
skall i domen alltid meddelas
föreskrift om den behandlingsplan
som den dömde har åtagit sig att
följa. Därvid får även föreskrivas
att den som ansvarar för behandlingen
skall göra anmälan till
skyddskonsulenten och åklagaren
om den dömde allvarligt åsidosätter
sina åligganden enligt planen.

En behandlingsplan som avses i
andra stycket får innehålla bestäm -

11 Senaste lydelse 1983:240.

12 Senaste lydelse 1987:761.

13 Senaste lydelse 1987:761.

7

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

JuU 1987/88:45

melser om att den dömde åtar sig
skyldighet att genomgå kroppsvisitation
och kroppsbesiktning för
kontroll av att han ej missbrukar
beroendeframkallande medel.

6 a §

Ifall som avses i 30 kap. 9 § andra
stycket 3 skall rätten, om den
planerade behandlingen är av avgörande
betydelse för att döma till
skyddstillsyn, i domslutet ange hur
långt fängelsestraff som skulle ha
ådömts, om fängelse i stället hade
valts som påföljd.

I sådant fall skall vidare i domen
alltid meddelas föreskrift om den
behandlingsplan som den dömde
har åtagit sig att följa. En sådan
behandlingsplan får innehålla bestämmelser
om att den dömde är
skyldig att genomgå kroppsvisitation
och kroppsbesiktning för kontroll
av att han inte missbrukar beroendeframkallande
medel.

I samband med en sådan behandlingsplan
får föreskrivas att
den som ansvarar för behandlingen
skall anmäla till skyddskonsulenten
och åklagaren om den dömde allvarligt
åsidosätter sina åligganden
enligt planen.

7 §'4

Iakttar den dömde inte vad som åligger honom till följd av domen på
skyddstillsyn, får övervakningsnämnden, utom att meddela föreskrift enligt
26 kap. 15 § eller fatta beslut i fråga som avses i 37 kap. 7 § första
stycket,

1. besluta att varning skall meddelas den dömde, eller

2. besluta om övervakning av den dömde under viss tid efter det att ett år
av prövotiden har förflutit, dock längst till prövotidens utgång.

Har övervakning beslutats enligt
första stycket 2 men bedöms denna
inte längre vara påkallad, får övervakningsnämnden
besluta att övervakningen
skall upphöra. Samma
gäller om rätten med stöd av
34 kap. 6 § beslutat om övervakning
och denna pågått i ett är.
Åtgärd som avses i första stycket

Åtgärd som avses i denna para -

14 Senaste lydelse 1983:240.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

JuU 1987/88:45

graf må ej av övervakningsnämn- får inte beslutas av övervakningsden
beslutas efter prövotidens ut- nämnden efter prövotidens utgång,

gång.

8 §15

Har den dömde allvarligt åsidosatt
sina åligganden och kan det antas
att sådana åtgärder som övervakningsnämnden
får vidta blir
utan verkan, skall nämnden hos
åklagare göra framställning om att
han vid domstol för talan om att
skyddstillsynen skall undanröjas.
Även utan framställning från nämnden
får sådan talan väckas, om den
dömde i fall som avses i 3 § tredje
stycket allvarligt har åsidosatt sina
åligganden enligt den behandlingsplan
som gäller för honom.

Har den dömde allvarligt åsidosatt
sina åligganden och kan det antas
att sådana åtgärder som övervakningsnämnden
får vidta blir
utan verkan, skall nämnden begära
att åklagare vid domstol för talan
om att skyddstillsynen skall undanröjas.
Även utan framställning från
nämnden får sådan talan väckas,
om den dömde i fall som avses i
6 a § första stycket allvarligt har
åsidosatt sina åligganden enligt den
behandlingsplan som gäller för honom.

Talan skall anhängiggöras före prövotidens utgång.

9 §«■

Undanröjs skyddstillsynen, skall
rätten bestämma annan påföljd för
brottet. Därvid skall skälig hänsyn
tas till vad den dömde har undergått
till följd av domen på skyddstillsyn
samt till böter eller fängelse som
ådömts enligt 2 eller 3 § eller
34 kap. 6 §. I fall som här avses får
fängelse ådömas på kortare tid än
vad som är föreskrivet för brottet.
Har uppgift som avses i 3 § tredje
stycket lämnats i domen skall, om
fängelse ådöms, detta beaktas när
straffets längd bestäms.

Undanröjs skyddstillsynen, skall
rätten bestämma annan påföljd för
brottet. Därvid skall skälig hänsyn
tas till vad den dömde har undergått
till följd av domen på skyddstillsyn
samt till böter eller fängelse som
ådömts enligt 2 eller 3 § eller
34 kap. 6 §. I fall som här avses får
fängelse ådömas på kortare tid än
vad som är föreskrivet för brottet.
Har uppgift som avses i 6 a § första
stycket lämnats i domen skall, om
fängelse ådöms, detta beaktas när
straffets längd bestäms.

Finnas tillräckliga skäl ej föreligga att undanröja skyddstillsynen, må
rätten i stället besluta åtgärd som avses i 7 §. Sådan åtgärd må ej beslutas
efter prövotidens utgång.

29 kap. Om straffmätning och
påföljdseftergift

I §

Straff skall, med beaktande av intresset
av en enhetlig rättstillämpning,
bestämmas inom ramen för
den tillämpliga straffskalan efter
brottets eller den samlade brottslighetens
straffvärde.

15 Senaste lydelse 1987:761.

16 Senaste lydelse 1987:761.

9

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse JuU 1987/88:45

Vid bedömningen av straffvärdet
skall särskilt beaktas den skada,
kränkning eller fara som gärningen
inneburit, vad den tilltalade insett
eller borde ha insett om detta samt
de avsikter eller motiv som han
haft.

2 §

Såsom försvårande omständigheter
vid bedömningen av straffvärdet
skall, vid sidan av vad som gäller
för varje särskild brottstyp, särskilt
beaktas

1. om den tilltalade avsett att
brottet skulle få betydligt allvarligare
följder än det faktiskt fått,

2. om den tilltalade visat särskild
hänsynslöshet,

3. om den tilltalade utnyttjat någon
annans skyddslösa ställning eller
särskilda svårigheter att värja

sig,

4. om den tilltalade grovt utnyttjat
sin ställning eller i övrigt missbrukat
ett särskilt förtroende,

5. om den tilltalade förmått någon
annan att medverka till brottet
genom allvarligt tvång, svek eller
missbruk av dennes ungdom, oförstånd
eller beroende ställning eller

6. om brottet utgjort ett led i en
brottslig verksamhet som varit särskilt
noggrant planlagd eller bedrivits
i stor omfattning och i vilken
den tilltalade spelat en betydande
roll.

3 §

Såsom förmildrande omständigheter
vid bedömningen av straffvärdet
skall, vid sidan av vad som är
föreskrivet för vissa fall, särskilt
beaktas

1. om brottet föranletts av någon
annans grovt kränkande beteende,

2. om den tilltalade till följd av
själslig abnormitet eller sinnesrörelse
eller av någon annan orsak
haft starkt nedsatt förmåga att kontrollera
sitt handlande,

3. om den tilltalades handlande

stått i samband med hans uppen- 10

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

JuU 1987/88:45

bart bristande utveckling, erfarenhet
eller omdömesförmåga eller

4. om brottet föranletts av stark
mänsklig medkänsla.

Om det är uppenbart påkallat
med hänsyn till brottets straffvärde,
får dömas till lindrigare straff
än som är föreskrivet för brottet.

4§

Vid straffmätningen skall rätten,
omförhållandet inte tillräckligt kan
beaktas genom påföljdsvalet eller
genom förverkande av villkorligt
medgiven frihet, utöver brottets
straffvärde, i skälig utsträckning ta
hänsyn till om den tilltalade tidigare
gjort sig skyldig till brott. Härvid
skall särskilt beaktas vilken omfattning
den tidigare brottsligheten
haft, vilken tid som förflutit mellan
brotten samt huruvida den tidigare
och den nya brottsligheten är likartade
eller brottsligheten i båda fallen
är särskilt allvarlig.

5 §

Vid straffmätningen skall rätten utöver
brottets straffvärde i skälig
omfattning beakta

/. om den tilltalade till följd av
brottet drabbats av allvarlig
kroppsskada,

2. om den tilltalade efter förmåga
sökt förebygga eller avhjälpa eller
begränsa skadliga verkningar
av brottet,

3. om den tilltalade frivilligt angett
sig,

4. om den tilltalade förorsakas
men genom att han på grund av
brottet utvisas ur riket,

5. om den tilltalade till följd av
brottet drabbats av eller om det
finns grundad anledning anta att
han kommer att drabbas av avskedande
eller uppsägning från anställning
eller av annat hinder eller
synnerlig svårighet i yrkes- eller näringsutövning,

6. om den tilltalade till följd av
hög ålder eller dålig hälsa skulle
drabbas oskäligt hårt av ett straff
utmätt efter brottets straffvärde,

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

JuU 1987/88:45

7. om en i förhållande till brottets
art ovanligt lång tid förflutit sedan
brottet begicks eller

8. om någon annan omständighet
föreligger som påkallar att den
tilltalade får ett lägre straff än brottets
straffvärde motiverar.

Föreligger omständighet som avses
i första stycket, får rätten, om
särskilda skäl påkallar det, döma
till lindrigare straff än som är föreskrivet
för brottet.

6 §

Är det med hänsyn till någon sådan
omständighet som avses i 5 § uppenbart
oskäligt att döma till påföljd,
skall rätten meddela påföljdseftergift.

7§

Har någon begått brott innan han
fyllt tjugoett år, skall hans ungdom
beaktas särskilt vid straffmätningen.
Härvid får dömas till lindrigare
straff än som är föreskrivet för
brottet.

Ingen får dömas till fängelse på
livstid för brott som han har begått
innan han fyllt tjugoett år.

30 kap. Om val av påföljd
1 §

Vid val av påföljd är fängelse att
anse som en svårare påföljd än villkorlig
dom och skyddstillsyn.

Bestämmelser om användningen
av överlämnande till särskild vård
finns i 31 kap.

2 §

Ingen får dömas till flera påföljder
för samma brott, om inte något annat
är föreskrivet.

3 §

När någon döms för flera brott,
skall rätten döma till gemensam
påföljd för brotten, om inte något
annat är föreskrivet.

Om det finns särskilda skäl, får
rätten för ett eller flera brott döma
till böter och samtidigt döma till

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse JuU 1987/88:45

annan påföljd för brottsligheten i
övrigt. Vidare får rätten döma till
fängelse för ett eller flera brott
samtidigt som den dömer till villkorlig
dom eller skyddstillsyn för
brottsligheten i övrigt.

4§

Vid val av påföljd skall rätten fästa
särskilt avseende vid omständigheter
som talar för en lindrigare påföljd
än fängelse. Därvid skall rätten
beakta sådana omständigheter
som anges i 29 kap. 5 §.

Som skäl för fängelse får rätten,
utöver brottslighetens straffvärde
och art, beakta att den tilltalade
tidigare gjort sig skyldig till brott.

5 §

För brott som någon begått innan
han fyllt arton år får rätten döma
till fängelse endast om det finns
synnerliga skäl.

För brott som någon begått efter
det att han fyllt arton men innan
han fyllt tjugoett år får rätten döma
till fängelse endast om det med
hänsyn till gärningens straffvärde
eller annars finns särskilda skäl för
det.

6 §

För brott som någon begått under
inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet
eller annan själslig abnormitet
av så djupgående natur
att den måste anses jämställd med
sinnessjukdom, får rätten inte
tillämpa annan påföljd än överlämnande
till särskild vård, böter eller
skyddstillsyn.

Bör påföljd som nu sagts inte tilllämpas,
skall den tilltalade vara fri
från påföljd.

7§

Vid val av påföljd skall rätten som
skäl för villkorlig dom beakta om
det saknas särskild anledning att
befara att den tilltalade kommer att
göra sig skyldig till fortsatt brottslighet.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse JUU 1987/88:45

8§

Villkorlig dom skall förenas med
dagsböter, om inte ett bötesstraff
med hänsyn till andra följder av
brottet skulle drabba den tilltalade
alltför hårt eller om det finns andra
särskilda skäl mot att döma till böter.

9 §

Vid val av påföljd skall rätten som
skäl för skyddstillsyn beakta om det
finns anledning att anta att denna
påföljd kan bidra till att den tilltalade
avhåller sig från fortsatt brottslighet.

Som särskilda skäl för skyddstillsyn
kan rätten beakta

1. om en påtaglig förbättring
skett av den tilltalades personliga
eller sociala situation i något hänseende
som kan antas ha haft samband
med hans brottslighet,

2. om den tilltalade undergår behandling
för missbruk eller annat
förhållande som kan antas ha samband
med hans brottslighet eller

3. om missbruk av beroendeframkallande
medel eller något annat
särskilt förhållande som påkallar
vård eller annan behandling i
väsentlig grad har bidragit till att
brottet har begåtts och den tilltalade
förklarar sig villig att undergå
lämplig behandling som enligt en
för honom uppgjord plan kan anordnas
i samband med verkställigheten.

10 §

Vid bedömningen av frågan om
skyddstillsyn bör förenas med
dagsböter skall rätten beakta om
detta är påkallat med hänsyn till
brottslighetens straffvärde eller art
eller den tilltalades tidigare brottslighet.

U §

Skyddstillsyn får förenas med fängelse
endast om det är oundgängligen
påkallat med hänsyn till brottslighetens
straffvärde eller till den
tilltalades tidigare brottslighet. 14

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

JuU 1987/88:45

31 kap.

1 §17

Kan den som är under tjugoett år och som begått brottslig gärning bli
föremål för vård eller annan åtgärd enligt socialtjänstlagen (1980:620) eller
lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga får rätten
överlämna åt socialnämnden att föranstalta om erforderlig vård inom socialtjänsten.

Om det anses påkallat för den Om brottslighetens straffvärde
dömdes tillrättaförande eller av eller art eller den tilltalades tidigahänsyn
till allmän laglydnad, får re brottslighet påkallar det, får jäm jämte

överlämnande till vård inom te överlämnande till vård inom so socialtjänsten

dömas till dagsböter, cialtjänsten dömas till dagsböter,

högst etthundraåttio, vare sig böter högst etthundraåttio, vare sig böter

har föreskrivits för brottet eller ej. har föreskrivits för brottet eller ej.

Om skada på egendom har uppkommit genom brottet och det bedöms
vara ägnat att främja den dömdes anpassning i samhället, får rätten, i
samband med överlämnande enligt första stycket, föreskriva att den dömde
på tid och sätt som anges i domen skall biträda den skadelidande med
visst arbete, som syftar till att avhjälpa eller begränsa skadan eller som
annars i belysning av brottets och skadans art framstår som lämpligt.
Sådan föreskrift får meddelas endast med den skadelidandes samtycke.

33 kap.

Om nedsättning och uteslutning
av påföljd

8

Vid prövning i högre rätt av klagan
angående ådömd påföljd må beslut
i fråga som avses i 5-7 § ändras
även om talan ej fullföljts mot
beslutet.

Om avräkning av anhållningsoch
häktes tid m.m.

8

Vid prövning i högre rätt av klagan
angående ådömd påföljd må
beslut i fråga som avses i 5 och 6 §§
ändras även om talan ej fullföljts
mot beslutet.

34 kap.

4 §19

Tillämpas 1 § 1 eller 2 beträffande någon som villkorligt frigivits från
fängelse, må, om brottet begåtts under prövotiden, den villkorligt medgivna
friheten eller del därav förklaras förverkad.

Vid bedömande av om förverkande
bör beslutas och i så fall av hur
stor deI av den villkorligt medgivna
friheten som skall förklaras förverkad
skall beaktas, om den tidigare
och den nya brottsligheten är likartade,
om brottsligheten i båda fallen
är allvarlig samt om den nya
brottsligheten är svårare eller lindrigare
än den tidigare. Vidare skall

17 Lydelse enligt JuU 1987/88:36.

18 Senaste lydelse 1973:43.

19 Senaste lydelse 1979:680.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

JuU 1987/88:45

beaktas den tid som förflutit mellan
brotten.

Beslutas ej förverkande enligt första stycket, äger rätten besluta åtgärd
som avses i 26 kap. 18 § eller förlänga prövotiden med högst ett år utöver
den vid frigivningen bestämda tiden.

Förverkande eller åtgärd som nyss sagts må ej beslutas, med mindre
fråga därom uppkommer i mål vari den frigivne häktats eller erhållit del av
åtal före prövotidens utgång.

5

Är den tidigare ådömda påföljden
villkorlig dom, må förordnande enligt
I § 1 meddelas allenast med avseende
å brott som begåtts före
prövotidens början.

Meddelas förordnande enligt
1 § 1, får rätten, om det anses påkallat
för den tilltalades tillrättaförande
eller av hänsyn till allmän
laglydnad, även döma till dagsböter,
högst etthundraåttio, vare sig
böter har föreskrivits för brottet eller
ej.

Tillämpas 1 § I eller 2, må rätten
besluta åtgärd som sägs i 27 kap.
6 § 1 eller 2 eller förlänga prövotiden
till tre år, dock endast om fråga
därom uppkommer i mål vari den
dömde häktats eller erhållit del av
åtal före prövotidens utgång.

Undanröjande av villkorlig dom
enligt 1 § 3 må ej ske, med mindre
fråga därom uppkommer i mål vari
den dömde häktats eller erhållit del
av åtal inom ett år från prövotidens
utgång.

6

Är den tidigare ådömda påföljden
skyddstillsyn, får rätten vid tillämpning
av 1 § 1, om det anses påkallat
för den tilltalades tillrättaförande
eller av hänsyn till allmän laglydnad,
även döma till dagsböter,
högst etthundraåttio, vare sig böter
har föreskrivits för brottet eller ej.
Är fängelse föreskrivet för det nya
brottet och prövas frihetsberövande
oundgängligen erforderligt av
hänsyn till allmän laglydnad, får

§20

Är den tidigare ådömda påföljden
villkorlig dom, får förordnande enligt
1 § 1 meddelas endast för brott
som begåtts före prövotidens början.

Meddelas förordnande enligt
1 § 1, får rätten, om den nya brottslighetens
straffvärde eller art påkallar
det, även döma till dagsböter,
högst etthundraåttio, vare sig
böter har föreskrivits för brottet eller
inte.

Tillämpas 1 § 1 eller 2, får rätten
besluta åtgärd som sägs i 27 kap.
6 § 1 eller 2 eller förlänga prövotiden
till tre år, dock endast om fråga
därom uppkommer i mål vari den
dömde häktats eller erhållit del av
åtal före prövotidens utgång.

Undanröjande av villkorlig dom
enligt 1 § 3 får inte ske, med mindre
fråga därom uppkommer i mål
vari den dömde häktats eller erhållit
del av åtal inom ett år från prövotidens
utgång.

§2'

Är den tidigare ådömda påföljden
skyddstillsyn, får rätten vid tillämpning
av 1 § 1, om den nya brottslighetens
straffvärde eller art eller den
tilltalades tidigare brottslighet påkallar
det, även döma till dagsböter,
högst etthundraåttio, vare sig
böter har föreskrivits för brottet eller
ej. Är fängelse föreskrivet för
det nya brottet och kan, med hänsyn
till sådana omständigheter som
i 30 kap. II § sägs, I § I inte till -

20 Senaste lydelse 1983:240.

21 Senaste lydelse 1987:761.

16

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

JuU 1987/88:45

rätten i stället för att döma till böter
döma till fängelse enligt 28 kap.
3 §.

Tillämpas I § 1 eller 2, får rätten
besluta åtgärd som avses i 28 kap.
9 § eller förlänga prövotiden till
högst fem år. Har den dömde åtagit
sig att följa en sådan behandlingsplan
som avses i 28 kap. 1 § fjärde
stycket, tillämpas även 28 kap. 3 §
tredje stycket och 6 § andra och
tredje styckena.

Döms den tilltalade med tillämpning
av 1 § 3 till fängelse, skall när
straffets längd bestäms skälig hänsyn
tas till vad han har undergått till
följd av domen på skyddstillsyn och
till vad han har avtjänat av fängelse
som ådömts enligt första stycket eller
28 kap. 3 § liksom till böter som
ådömts enligt första stycket eller
28 kap. 2 §. I fall som här avses får
fängelse ådömas på kortare tid än
vad som är föreskrivet för brottet.
Har uppgift som avses i 28 kap. 3 §
tredje stycket lämnats i domen
skall, om fängelse ådöms, detta beaktas,
när straffets längd bestäms.

Fängelse enligt första stycket må
ej ådömas och beslut enligt andra
stycket eller beslut om undanröjande
av skyddstillsyn må ej meddelas,
med mindre fråga därom uppkommer
i mål vari den dömde häktats
eller erhållit del av åtal före
prövotidens utgång.

lämpas med mindre än att sådant
förordnande förenas med frihetsberövande,
får rätten i stället för att
döma till böter döma till fängelse
enligt 28 kap. 3 §.

Tillämpas 1 § 1 eller 2 får rätten
besluta åtgärd som avses i 28 kap.

9 § eller förlänga prövotiden till
högst fem år. Har den dömde åtagit
sig att följa en sådan behandlingsplan
som avses i 30 kap. 9 § andra
stycket 3, tillämpas bestämmelserna
i 28 kap. 6 a §.

Döms den tilltalade med tillämpning
av 1 § 3 till fängelse, skall när
straffets längd bestäms skälig hänsyn
tas till vad han har undergått till
följd av domen på skyddstillsyn och
till vad han har avtjänat av fängelse
som ådömts enligt första stycket eller
28 kap. 3 § liksom till böter som
ådömts enligt första stycket eller
28 kap. 2 §. I fall som här avses får
fängelse ådömas på kortare tid än
vad som är föreskrivet för brottet.
Har uppgift som avses i 28 kap.
6 a § första stycket lämnats i domen
skall, om fängelse ådöms, detta
beaktas, när straffets längd bestäms.

Fängelse enligt första stycket får
inte ådömas och beslut enligt andra
stycket eller beslut om undanröjande
av skyddstillsyn får inte meddelas,
i annat fall än när fråga därom
uppkommer i mål vari den dömde
häktats eller erhållit del av åtal före
prövotidens utgång.

37 kap.

7 §22

Den som har dömts till fängelse får begära prövning av en skyddskonsulents
beslut enligt 26 kap. 11 §, 12 § andra meningen eller 13 § andra
meningen hos den övervakningsnämnd inom vars verksamhetsområde
skyddskonsulenten är verksam. Nämnden får också självmant ta upp ett
sådant beslut till omprövning och i övrigt fatta beslut i ett ärende, vars
avgörande enligt någon av de bestämmelser som har angetts nu ankommer
på skyddskonsulenten. Konsulenten kan hänskjuta ett sådant ärende till
nämnden för avgörande.

Om den som har dömts till fäng- Om den som har dömts till fäng -

22 Senaste lydelse 1983:240. 17

2 Riksdagen 1987/88. 7 sami Nr 45

Rättelse: S. 23 rad 8 Står: Register Rättat till: Registret

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

JuU 1987/88:45

else inte är nöjd med ett beslut av
en övervakningsnämnd enligt
26 kap. 15, 18, 19 eller 22 §, får han
hos kriminalvårdsnämnden begära
prövning av beslutet.

else inte är nöjd med ett beslut av
en övervakningsnämnd enligt
26 kap. 11, 15, 18, 19 eller 22 §, får
han hos kriminalvårdsnämnden begära
prövning av beslutet.

Kriminalvårdsnämnden kan i samband med beslut om villkorlig frigivning
enligt 26 kap. 9 § meddela sådant förordnande om övervakning som
enligt 11 § samma kapitel ankommer på skyddskonsulenten.

38 kap.

6

Nämndemän skall deltaga vid
underätts avgörande av fråga, som

2 a §

Har vid straffmätning eller val av
påföljd enligt vad som framgår av
domen särskilt beaktats huruvida
den tilltalade till följd av brottet
kan komma att drabbas av avskedande
eller uppsägning från arbetsanställning
och har det antagande
som i detta hänseende legat till
grund för domen visat sig felaktigt,
får den rätt som först dömt i målet
efter ansökan av åklagaren eller
den dömde undanröja den ådömda
påföljden och döma till ny påföljd
för brottet. Detta gäller dock endast
om den tidigare ådömda påföljden
inte har till fullo verkställts.
Görs en sådan ansökan, får rätten
förordna att den tidigare ådömda
påföljden tills vidare inte får verkställas.

Ar den tidigare påföljden skyddstillsyn
och bestäms den nya påföljden
till fängelse, skall vid straffets
bestämmande skälig hänsyn tas till
vad den dömde undergått till följd
av domen på skyddstillsyn. Härvid
får dömas till fängelse på kortare
tid än vad som är föreskrivet för
brottet. Undanröjs fängelse och
dömer rätten till nytt fängelsestraff,
skall den tid under vilken det
tidigare straffet verkställts anses
som verkställighet av det nya straffet.
Rätten skall i domen ange den
sålunda verkställda tiden.

,23

Nämndemän skall deltaga vid
underrätts avgörande av fråga, som

23 Senaste lydelse 1987:761.

18

Nuvarande lydelse

avses i 2 § eller i 27 kap. 6 §,
28 kap. 9 § eller 34 kap. 10 § andra
stycket eller 18 §. Detsamma skall
gälla i fråga om undanröjande av
påföljd enligt 34 kap. 1 § 3, förverkande
av villkorligt medgiven frihet
eller annan åtgärd enligt 34 kap. 4 §
samt åtgärd enligt 34 kap. 5 § tredje
stycket eller 34 kap. 6 § andra stycket.

Föreslagen lydelse

avses i 2 eller 2 a § eller i 27 kap.
6 §, 28 kap. 9 § eller 34 kap. 10 §
andra stycket eller 18 §. Detsamma
skall gälla i fråga om undanröjande
av påföljd enligt 34 kap. 1 § 3,
förverkande av villkorligt medgiven
frihet eller annan åtgärd enligt
34 kap. 4 § samt åtgärd enligt
34 kap. 5 § tredje stycket eller
34 kap. 6 § andra stycket.

Vid avgörande av fråga, som avses i 27 kap. 5 § tredje stycket eller
28 kap. 11 § första och andra styckena, är underrätt domför med en lagfaren
domare.

8 §24

I mål om åtgärd enligt 2 § eller

27 kap. 5 § tredje stycket eller 6 §,

28 kap. 9 § eller 34 kap. 10 § andra
stycket skall underrätt lämna den
dömde tillfälle att yttra sig. Begär
han att bliva muntligen hörd, skall
tillfälle därtill beredas honom. I mål
om åtgärd enligt 34 kap. 18 § skall
den dömde lämnas tillfälle att yttra
sig där så är möjligt. Rättens avgörande
av saken sker genom beslut.

I mål om åtgärd enligt 2 eller
2 a § eller 27 kap. 5 § tredje stycket
eller 6 §, 28 kap. 9 § eller 34 kap.
10 § andra stycket skall underrätt
lämna den dömde tillfälle att yttra
sig. Begär han att bliva muntligen
hörd, skall tillfälle därtill beredas
honom. I mål om åtgärd enligt
34 kap. 18 § skall den dömde lämnas
tillfälle att yttra sig där så är
möjligt. Rättens avgörande av saken
sker genom beslut.

Åtgärd enligt 28 kap. 11 § första och andra styckena får beslutas utan att

tillfälle bereds den dömde att yttra sig.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.

2. Bestämmelsen i 38 kap. 2 a § gäller även i fråga om gärning som har
begåtts före ikraftträdandet. Har påföljd ådömts dessförinnan får dock
undanröjande endast ske i fall då antagande att den dömde till följd av
brottet inte kommer att drabbas av avskedande eller uppsägning visat sig
felaktigt.

JuU 1987/88:45

24 Senaste lydelse 1987:761.

19

2 Förslag till JuU 1987/88:45

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 20 kap. 7 § och 51 kap. 25 § rättegångsbalken
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 kap.

7 §'

Åklagare får besluta att underlåta åtal för brott (åtalsunderlåtelse) under
förutsättning att något väsentligt allmänt eller enskilt intresse ej åsidosätts:

1. om det kan antas att brottet inte skulle föranleda annan påföljd än
böter,

2. om det kan antas att påföljden skulle bli villkorlig dom och det finns
särskilda skäl för åtalsunderlåtelse,

3. om den misstänkte begått annat brott och det utöver påföljden för
detta brott inte krävs påföljd med anledning av det föreliggande brottet,
eller

4. om brottet uppenbarligen be- 4. om brottet uppenbarligen begåtts
under inflytande av sådan gåtts under inflytande av sådan

själslig abnormitet, som avses i 33 själslig abnormitet, som avses i 30

kap. 2 § brottsbalken, samt psyki- kap. 6 § brottsbalken, samt psykiatrisk
vård eller vård enligt lagen atrisk vård eller vård enligt lagen

(1967:940) angående omsorger om (1967:940) angående omsorger om

vissa psykiskt utvecklingsstörda vissa psykiskt utvecklingsstörda

kommer till stånd utan lagföring. kommer till stånd utan lagföring.

Åtal får underlåtas i andra fall än som nämns i första stycket, om det av
särskilda skäl är uppenbart att det inte krävs någon påföljd för att avhålla
den misstänkte från vidare brottslighet och att det med hänsyn till omständigheterna
inte heller krävs av andra skäl att åtal väcks.

51 kap.

25 §2

Ej må hovrätten i anledning av den tilltalades talan eller talan, som av
åklagare föres till hans förmån, döma till brottspåföljd, som är att anse
såsom svårare än den, vartill underrätten dömt. Har den tilltalade av
underrätten dömts till fängelse, äge hovrätten förordna om villkorlig dom,
skyddstillsyn eller överlämnande till särskild vård, så ock jämte villkorlig
dom, skyddstillsyn eller överlämnande till vård inom socialtjänsten döma
till böter ävensom jämte skyddstillsyn döma till fängelse enligt 28 kap. 3 §
brottsbalken. Har underrätten meddelat förordnande som nu sagts, äge
hovrätten döma till annan påföljd.

Hovrätten får inte heller med anledning
av talan som anges i första
stycket besluta om utvisning, om

1 Senaste lydelse 1985:13.

2 Senaste lydelse 1981:228.

20

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse JuU 1987/88:45

underrätten inte meddelat sådant
beslut, eller bestämma längre tid
än underrätten gjort för förbud för
den tilltalade att återvända till Sverige.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.

21

3 Förslag till JuU 1987/88:45

Lag om ändring i lagen (1951:649) om straff för vissa
trafikbrott

Härigenom föreskrivs att 6 §' lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott
skall upphöra att gälla vid utgången av år 1988.

' Senaste lydelse 1980:976.

22

4 Förslag till JuU 1987/88:45

Lag om ändring i lagen (1963:197) om allmänt
kriminalregister

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §'

Registret skall innehålla uppgifter angående dem som av domstol i riket

1. dömts till fängelse, villkorlig dom eller skyddstillsyn;

2. överlämnats till sluten eller öppen psykiatrisk vård eller till vård i
specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda eller, om för brottet är stadgat
fängelse, till vård enligt lagen (1981:1243) om vård av missbrukare i
vissa fall; eller

3. ålagts förvandlingsstraff för böter.

Har brott, för vilket dömts till Har brott, för vilket dömts till
skyddstillsyn, enligt domen begåtts skyddstillsyn, enligt domen begåtts

under inflytande av sådan själslig under inflytande av sådan själslig

abnormitet som avses i 33 kap. 2 § abnormitet som avses i 30 kap. 6 §

brottsbalken, skall detta särskilt an- brottsbalken, skall detta särskilt anmärkas
i registret. märkas i registret.

I registret skall antecknas brottet samt uppgift om verkställd personutredning
och om domen eller beslutet.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.

2. I fråga om dom som har meddelats före ikraftträdandet gäller 2 §
andra stycket i dess äldre lydelse fortfarande.

1 Senaste lydelse 1983:354.

23

5 Förslag till JuU 1987/88:45

Lag om ändring i lagen (1965:94) om polisregister m. m.

Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (1965:94) om polisregister m. m. skall
ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 §'

I uppgift från polisregister må, om ej annat följer av 7 a §, ej medtagas
anteckning om

1. böter, sedan fem år förflutit från dom, beslut eller godkännande av
strafföreläggande;

2. villkorlig dom, skyddstillsyn, 2. villkorlig dom, skyddstillsyn,

fängelse som ådömts enligt 28 kap. fängelse som ådömts enligt 28 kap.

3 § brottsbalken, överlämnande till 3 § brottsbalken, överlämnande till

särskild vård, dom varigenom nå- särskild vård, dom varigenom någon
enligt ii kap. 2 § brottsbalken gon enligt 30 kap. 6 § brottsbalken

förklarats fri från påföljd, beslut förklarats fri från påföljd, beslut

av åklagare att icke tala å brott av åklagare att icke tala å brott

eller beslut om utvisning enligt 38, eller beslut om utvisning enligt 38,

43, 47 eller 48 § utlänningslagen 43, 47 eller 48 § utlänningslagen

(1980:376), sedan tio år förflutit (1980:376), sedan tio år förflutit

från dom eller beslut; från dom eller beslut;

3. fängelse i annat fall än som avses i 2 samt förvandlingsstraff för böter,
sedan tio år förflutit från frigivningen;

4. vandel i övrigt, sedan tio år förflutit från den händelse som föranlett
anteckningen.

Anteckning om utvisning som beslutats av allmän domstol tas med
under den tid, som är föreskriven för den brottspåföljd som har ådömts
jämte utvisningen.

Har före utgången av tid som nu sagts beträffande samma person ånyo
meddelats dom eller beslut eller förekommit händelse, som antecknats i
registret och icke avser endast förändring av påföljd eller verkställighet av
tidigare dom eller beslut, må båda anteckningarna medtagas så länge
någondera må medtagas enligt första eller andra stycket. Förekommer
flera anteckningar, äger vad nu sagts motsvarande tillämpning.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.

2. I fråga om dom som har meddelats före ikraftträdandet gäller 7
första stycket i dess äldre lydelse fortfarande.

1 Senaste lydelse 1983:355.

24

6 Förslag till

JuU 1987/88:45

Lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189)

Härigenom föreskrivs att 22 § bötesverkställighetslagen (1979:189) skall
ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

22 §'

Förvandling får ej ske av

1. böter, som har ådömts med 1. böter, som har ådömts med

stöd av 33 kap. 2 § brottsbalken. stöd av 30 kap. 6 § brottsbalken,

2. vite, som har utdömts för underlåtenhet att fullgöra dom eller beslut
rörande saken i mål som har handlagts enligt lagen (1974:371) om rättegången
i arbetstvister.

Om hinder i andra fall mot förvandling av böter eller vitén finns särskilda
bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989. Äldre bestämmelser gäller
dock fortfarande i fråga om böter som har ådömts före ikraftträdandet.

' Senaste lydelse 1983:352.

25

7 Förslag till

JuU 1987/88:45

Lag om ändring i utlänningslagen (1980:376)

Härigenom föreskrivs att 40 § utlänningslagen (1980:376) skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

40 §

En utlänning får utvisas ur riket,

1. om utlänningen döms för ett brott, på vilket kan följa fängelse i mer än
ett år, eller om domstol undanröjer en villkorlig dom eller skyddstillsyn
som utlänningen har dömts till för ett sådant brott, eller

2. om utlänningen har begått ett brott, på vilket kan följa fängelse enligt
denna lag eller enligt författningar som har utfärdats med stöd av lagen,
samt omständigheterna vid brottet är försvårande eller utlänningen under
de senaste två åren före brottet har begått brott av samma slag.

Utlänningen får dock utvisas endast om det på grund av gärningens
beskaffenhet och övriga omständigheter kan befaras att han kommer att
fortsätta med brottslig verksamhet här i riket eller om brottet är sådant att
han inte bör få stanna kvar.

Utvisning på grund av brott beslutas av den domstol som handlägger
brottmålet.

Utvisas en utlänning, skall det När en domstol enligt 34 kap.
men som han därigenom åsamkas brottsbalken beslutar att förändra

beaktas när påföljden för brottet en påföljd, som en utlänning har

bestäms. När en domstol enligt dömts till jämte utvisning, får dom 34

kap. brottsbalken beslutar att stolen även meddela det beslut beförändra
en påföljd, som en utlän- träffande utvisningen, som föränd ning

har dömts till jämte utvisning, ringen av påföljd ger anledning till.

får domstolen även meddela det beslut
beträffande utvisningen, som
förändringen av påföljd ger anledning
till.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.

26

Motionerna

JuU 1987/88:45

Motioner väckta med anledning av propositionen

1987/88 :Ju25 av Allan Ekström (m) vari yrkas att riksdagen vid behandlingen
av propositionen vidtar sådana ändringar i förslaget till lag om ändring
i brottsbalken som angetts i motionen.

1987/88:Ju26 av Göran Ericsson (m) vari yrkas att riksdagen beslutar att
utforma brottsbalkens regler med hänsyn till andra omständigheter än
straffvärdet i enlighet med vad som i motionen anförts.

1987/88:Ju27 av Per-Olof Strindberg m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts
om kriminalpolitikens utformning,

2. att riksdagen beslutar att utforma brottsbalkens regler om straffmätning
vid återfall i enlighet med vad som i motionen anförts.

1987/88:Ju28 av Karin Ahrland m.fl. (fp) vari yrkas att riksdagen beslutar
om sådan ändring i 29 kap. 4 § förslaget till lag om ändring i brottsbalken
som har angetts i motionen.

1987/88:Ju29 av Anita Johansson m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar i enlighet med fängelsestraffkommitténs förslag
att strävandena att begränsa användningen av frihetsstraff även fortsättningsvis
skall känneteckna det kriminalpolitiska arbetet,

2. att riksdagen beslutar i enlighet med fängelsestraffkommitténs förslag
att påföljdsbestämning i ett individuellt fall inte skall grundas på inkapaciteringsskäl,

3. att riksdagen beslutar i enlighet med fängelsestraffkommitténs förslag
beträffande påföljdsval vid återfall,

4. att riksdagen beslutar att nuvarande regler avseende individuella hänsyn
vid straffmätning och påföljdsval bibehålls.

1987/88:Ju30 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas att riksdagen avslår
regeringens förslag om ändringar i brottsbalken m.m.

Motion väckt med anledning av proposition 1987/88:130

1987/88 :Ju22 av Per-Olof Strindberg m.fl. (m) vari såvitt nu är i fråga yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om straffets funktion och den ökade vikt som måste fästas vid allmänpreventiva
krav och skyddshänsyn.

Övriga yrkanden i motionen behandlas i utskottets betänkanden 1987/
88:31 och 43.

27

Motioner från allmänna motionstiden JuU 1987/88:45

1987/88:Ju510 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att tankarna i
1974 års kriminalvårdsreform skall bilda utgångspunkt för den fortsatta
kriminalpolitiken,

2. att riksdagen hos regeringen begär ett program för en utvecklad och
förbättrad eftervård.

1987/88:Ju606 av Ulla Tillander (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts angående otryggheten på
gator och torg.

Motiveringen återfinns i motion 1987/88:So620.

1987/88:Ju609 av Elver Jonsson och Hugo Bergdahl (fp) vari yrkas att
riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om en reformerad brottspåföljd,
där försöksverksamhet med s.k. samhällstjänst kan ersätta fängelsestraff
i enlighet med vad som förordats i motionen.

1987/88:Ju611 av Anna Wohlin-Andersson (c) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inriktning
av det pågående arbetet med att revidera straffsatserna.

1987/88:Ju802 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari såvitt nu är i fråga yrkas
7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag om samhällstjänst,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en återgång till villkorlig frigivning efter två tredjedelar av
strafftiden och att denna inte skall vara obligatorisk,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om straffskärpning vid återfallsbrott.

1987/88:Ju804 av Carl Bildt m.fl. (m) vari såvitt nu är i fråga yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om villkorligt fängelse,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om stramare skyddstillsyn,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om strängare straff vid vanebrottslighet,

9. att riksdagen beslutar att ändra brottsbalken och lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt så att den obligatoriska villkorliga frigivningen upphävs,

15. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning om en ny
påföljd benämnd samhällstjänst på sätt som anges i motionen.

1987/88:Ju811 av Olof Johansson m.fl. (c) vari såvitt nu är i fråga yrkas

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en straffskärpning för
vissa våldsbrott,

7. att riksdagen hos regeringen begär förslag om införande av påföljden
kontraktsvård i kombination med villkorligt fängelse,

25. att riksdagen hos regeringen begär förslag till införande av påföljden
samhällstjänst, 28

26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen JuU 1987/88:45
anförts om insatser mot gruppen extremt brottsaktiva gärningsmän,

28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om villkorlig frigivning efter två tredjedels avtjänad strafftid.

1987/88:Ju817 av Gunilla André m.fl. (c) vari såvitt nu är i fråga yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om forskning och utvärdering av olika behandlingsmetoder inom
kriminalvården.

1987/88:Ju819 av Anita Johansson m.fl. (s) vari såvitt nu är i fråga yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att straffsystemet
inte skall bygga på idén om inkapacitering utan att de principer och
värderingar som brottsbalken och 1974 års kriminalvårdsreform bygger på
alltjämt skall gälla.

Utskottet

Inledning

Brottsbalken (BrB) trädde i kraft den 1 januari 1965.

En genomgripande reform av kriminalvården beslutades åren 1973 och
1974 (prop. 1973:1, bil. 4, JuU 15, rskr. 152 och prop. 1974:20, JuU 2, rskr.

99). Kriminalvårdslagstiftningen vilar i allt väsentligt på de principer som
lades till grund för denna reform. Dessa principer går ut på att, så långt det
är möjligt med hänsyn till kravet på samhällsskydd och differentiering,
främja de intagnas samhällsanpassning och motverka de skadliga följderna
av fängelsestraffet.

Påföljdssystemet i BrB lämnades i stort sett orört fram till år 1975, då
huvuddelen av de särskilda ämbetsstraffen avskaffades (prop. 1975:78, JuU
22, rskr. 212). Därefter gjordes åtskilliga ändringar med början år 1980 då
ungdomsfängelse avskaffades (prop. 1978/79:212, JuU 38, rskr. 408) och år
1981 då internering utmönstrades som brottspåföljd (prop. 1980/81:76, JuU

25, rskr. 211).

Efter förslag av fängelsestraffkommittén i betänkandet (SOU 1980:1)

Fjorton dagars fängelse, minimitid för fängelsestraff, sänktes år 1981 minimitiden
för fängelse från en månad till 14 dagar (prop. 1980/81:44, JuU 32,
rskr. 252). Fängelsestraffkommitténs betänkande (SOU 1981:92) Villkorlig
frigivning ledde åren 1982 och 1983 till reformerade regler för villkorlig
frigivning (prop. 1981/82:153, JuU 51, rskr. 297 och prop. 1982/83:85, JuU

26, rskr. 241). Vid sistnämnda tillfälle ändrades också, efter förslag av frivårdskommittén
i betänkandet (SOU 1981:90) Frivårdspåföljder, reglerna
om villkorlig dom och skyddstillsyn. Den särskilda påföljden disciplinstraff
för krigsmän avskaffades år 1987 (prop. 1985/86:9, JuU 24, rskr. 213).

Med utgångspunkt i frivårdskommitténs betänkande (SOU 1984:32) Nya
alternativ till fängelsestraff infördes den 1 januari 1988 kontraktsvård som
en kvalificerad form av skyddstillsyn (prop. 1986/87:106, JuU 32, rskr.

279). 29

Socialtjänstlagstiftningen, som trädde i kraft den 1 januari 1982 (prop. JuU 1987/88:45
1979/80:1, SoU 44, rskr. 385), medförde ändringar i de särskilda vårdpåföljderna
(i 31 kap. BrB) överlämnande till vård inom socialtjänsten (prop.

1979/80:1, SoU 1980/81:15, rskr. 130) och överlämnande till vård enligt
lagen (1981:1243) om vård av missbrukare i vissa fall (prop. 1981/82:8, SoU
22, rskr. 91).

Fängelsestraffkommittén avgav år 1986 betänkandet (SOU 1986:13 — 15)

Påföljd för brott. 1 betänkandet läggs fram förslag som rör bl.a. bötesstraffet,
överlämnande till särskild vård, villkorlig frigivning, straffskalorna,
påföljdsvalet och straffmätningen. Fängelsestraffkommittén har vidare i en
skrivelse till regeringen år 1986 behandlat vissa andra frågor, bl.a. om utvisning
och s.k. reformatio in pejus.

Betänkandet och skrivelsen har remissbehandlats.

Den nu aktuella propositionen utgår från de delar av fängelsestraffkommitténs
förslag som gäller påföljdsval och straffmätning och därmed sammanhängande
frågor.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås nya bestämmelser om straffmätning och påföljdsval.
Syftet är att öka förutsebarheten och enhetligheten i straffrättskipningen.

Enligt förslaget införs i BrB — i ett nytt kapitel — bestämmelser om de
allmänna grunderna för straffmätningen. Dessa är i dag inte reglerade i lag,
men den föreslagna regleringen överensstämmer i huvuddrag med nuvarande
straffmätningspraxis. I ytterligare ett nytt kapitel föreslås en reglering
för valet mellan olika påföljder. Den nuvarande bestämmelsen i
1 kap. 7 § BrB om påföljdsval som en avvägning mellan hänsynen till allmän
laglydnad och intresset av att främja den dömdes anpassning i samhället
skall enligt förslaget upphävas.

Nya regler föreslås om betydelsen av att den tilltalade har återfallit i brott.

Förslaget innebär i den delen en precisering av i vilka fall och på vilket sätt
en skärpning skall få ske, och särskilt för upprepade återfall i allvarlig
brottslighet medför förslaget en viss skärpning i förhållande till nuvarande
praxis. Också reglerna om förverkande av villkorligt medgiven frihet berörs
i förslaget. Vidare föreslås ändrade regler om straffskalor vid flerfaldig
brottslighet som bl.a. innebär att straffmaximum höjs för fall där den tilltalade
gjort sig skyldig till flera grova brott.

Enligt förslaget skall fängelse vara att anse som en svårare påföljd än
villkorlig dom och skyddstillsyn och inte som nu jämställd med dessa. Villkorlig
dom och skyddstillsyn skall alltjämt — i avvaktan på fortsatta överväganden
— vara sinsemellan jämställda och i sin tur anses som svårare
påföljder än böter.

Möjligheterna att meddela påföljdseftergift ökar något enligt förslaget,
men sådant beslut skall fortfarande komma i fråga endast i undantagsfall.

Också vissa andra frågor tas upp i förslaget, bl.a. om övervakning vid
skyddstillsyn och villkorlig frigivning samt processuella frågor om utvisning.
Slutligen föreslås att en möjlighet införs för domstol att ompröva en 30

ådömd påföljd när domstolen felaktigt har utgått från att den dömde skulle JuU 1987/88:45
komma att avskedas till följd av brottet.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1989.

Överväganden
Allmänt om reformen

Förslagets huvuddel avser nya regler för påföljdsval och straffmätning.
Den nuvarande bestämmelsen i 1 kap. 7 § BrB om en avvägning mellan
allmänpreventiva och individualpreventiva hänsynstaganden föreslås bli
ersatt med ett flertal bestämmelser som med utgångspunkt i brottets straffvärde
skall ge närmare anvisningar för vilka omständigheter som skall
beaktas vid påföljdsbestämningen.

Huvudsyftet med förslaget är att öka förutsebarheten och enhetligheten i
straffrättskipningen. I anslutning härtill kan utskottet instämma i att det i
många fall får anses vara en vansklig uppgift att göra en avvägning mellan
allmänpreventiva och individualpreventiva hänsyn och att en sådan avvägning
kan utfalla olika beroende på vem som gör bedömningen. Det är därför,
som uppges i propositionen, en viktig uppgift för lagstiftaren att ge en
mera konkret vägledning för påföljdsbestämningen än den som uppnås
genom en allmän hänvisning till att olika preventionsteorier skall beaktas.

Enligt utskottets mening bör en vägledning av angivet slag utformas under
hänsynstagande till sådana grundläggande värden som legalitet, likhet
inför lagen och proportionalitet. Dessa värden kan inte heller anses stå i
motsats till intresset av att upprätthålla straffrättskipningens preventiva
funktion. Som justitieministern framhåller är det tvärtom nödvändigt att slå
vakt om dessa värden för att straffsystemet i längden skall kunna bidra till
att förebygga brottslighet. Dessa principer gör sig självfallet gällande även
vid påföljdsbestämningen och utskottet delar uppfattningen att förslaget
innebär att legalitetsprincipen kommer att tillgodoses på ett bättre sätt än
enligt gällande rätt.

Beträffande grundsatserna om likhet inför lagen och proportionalitet
anser utskottet i likhet med justitieministern att dessa har en sådan förankring
hos människor att man kan räkna med allmän förståelse för att påföljdsbestämningen
i första hand skall ske med hänsyn till hur allvarligt den
brottsliga gärningen bör bedömas.

Utskottet delar vidare uppfattningen att det inte är någon avgörande
invändning att straffvärdet i den mening som avses i förslaget inte är en
objektiv egenskap hos en gärning utan ett uttryck för en värdering som är
beroende av vem som svarar för bedömningen. Som justitieministern framhåller
måste det i arbetet på att upprätthålla respekten för grundläggande
normer vara nödvändigt att statsmakterna och rättsväsendet klart redovisar
grunden för gjorda bedömningar. Det är därför viktigt att lagstiftningen
anger inte bara de straffskalor inom vilka straff skall utmätas utan också de
allmänna principer enligt vilka bedömningen i det enskilda fallet skall ske.

Vid bl.a. remissbehandlingen har framförts kritik mot förslaget på den

grunden att dess inriktning på straffvärdet skulle förhindra ett rimligt hän- JuU 1987/88:45
synstagande till allmänpreventiva intressen. Sådan kritik kan enligt utskottets
mening tillbakavisas. Att straffvärdet sätts i centrum och att därmed
principer som proportionalitet och likabehandling betonas medför nämligen
inte att det skulle föreligga något hinder mot att också allmänpreventiva
intressen beaktas. Som justitieministern anför ankommer det visserligen
i första hand på lagstiftaren att vid utformningen av straffskalorna väga in
skäl av allmänpreventiv natur, men i vissa fall kan sådana skäl också ge
anledning till en ändrad domstolspraxis.

Även beträffande den kritik som från några håll har framförts om att
förslaget innebär att individualpreventiva aspekter får för litet utrymme vid
påföljdsbestämningen delar utskottet justitieministerns uppfattning. Utskottet
tar därvid fasta på att det även med den föreslagna ordningen skall
kunna tas hänsyn till omständigheter av individualpreventiv natur, även
om detta skall ske inte utifrån en individuell prognos om vilken verkan en
viss påföljd kan antas få utan på den grunden att det skulle framstå som
orättfärdigt att inte beakta sådana omständigheter.

I detta sammanhang vill utskottet betona att förslaget inte kan tas till
intäkt för en ändrad syn på individualpreventionens betydelse för verkställigheten
av påföljderna. Utskottet finnér det angeläget understryka att det
är av avgörande betydelse för möjligheterna till en human och meningsfull
kriminalvård att ambitionerna i 1973 och 1974 års kriminalvårdsreform
bibehålls. Behandlingstanken måste enligt utskottets mening ha oförändrat
stor betydelse, och inom ramen för de ådömda påföljderna skall således
även fortsättningsvis de dömdas återanpassning underlättas genom stöd
och hjälp.

1 samband härmed vill utskottet instämma i de allmänna synpunkter om
användningen av fängelse som påföljd som justitieministern framför. Också
enligt utskottets mening förtjänar det således att slås fast att fängelse inte
är en effektiv metod att motverka brottslighet och att fängelse normalt även
i övrigt har negativa följder för de dömdas sociala rehabilitering. Det finns
därför starka skäl att också i fortsättningen slå vakt om de humanitära
värden som präglat de senaste decenniernas kriminalpolitiska utveckling
och som bl.a. tagit sig uttryck i en strävan att i möjligaste mån begränsa
användningen av frihetsberövande påföljder och nedbringa tiden av de
enskilda påföljder av detta slag som ändå måste dömas ut.

Med dessa uttalanden ställer sig utskottet bakom den allmänna inriktningen
av förslaget och ansluter sig också i allt väsentligt till de principiella
överväganden som legat till grund för förslaget att påföljdsbestämningen
skall ske med utgångspunkt i brottets straffvärde.

I anslutning härtill vill utskottet beröra kritik av mera allmän natur som i
några av motionerna har riktats mot förslaget.

I motion -/w29framhålls att individuella hänsynstaganden vid påföljdsbestämningen
bör behållas och att användningen av fängelsestraff bör begränsas
även i fortsättningen. I motion Ju30yrkas avslag på propositionen
med hänvisning till att förslaget innebär minskade individuella hänsyn vid
påföljdsbestämningen. Liknande synpunkter framförs i motionerna Ju510

32

och Ju8I9, i vilka också betonas vikten av att 1974 års kriminalvårdsreform JuU 1987/88:45
får ligga till grund för den fortsatta kriminalpolitiken.

Med hänvisning till vad utskottet ovan redovisat om förslagets allmänna
inriktning och om fortsatt hänsynstagande till individualpreventiva hänsyn
vid påföljdsbestämningen anser utskottet att den kritik som framförs mot
förslaget i nu aktuella motioner är obefogad. Vad särskilt gäller uttalandet i
motion Ju29 om att målsättningen även i fortsättningen bör vara att begränsa
användningen av fängelse vill utskottet framhålla att förslaget härvidlag
inte innebär någon ändring. I den bestämmelse i förslaget som reglerar valet
av påföljd (30 kap. 4 §) sägs sålunda uttryckligen att fängelse skall användas
först sedan domstolen har konstaterat att det inte är tillräckligt med en
lindrigare påföljd. Utskottet avstyrker bifall till motionerna Ju29, Ju510 och
Ju819 i här berörda delar.

Med hänvisning till vad uttskottet sålunda uttalat avstyrker utskottet bifall
också till motion Ju30.

1 motion Ju27yrkas ett tillkännagivande till regeringen om att kriminalpolitiken
bör utformas i enlighet med vissa grundläggande principer om
bl.a. allmänpreventionens betydelse. Också i motion Ju22 framhålls straffets
allmänpreventiva funktion.

Av redovisningen ovan har framgått att det även med den föreslagna
ordningen blir möjligt för domstolarna att ta allmänpreventiva hänsyn vid
påföljdsbestämningen. Därmed har enligt utskottets mening allmänpreventionen
i rimlig utsträckning beaktats i det föreliggande förslaget. Utskottet
avstyrker därför bifall till nu aktuella yrkanden i motionerna Ju22 och Ju27.

Särskilt om påföljdsbestämning vid återfall

Regeringsförslaget i den här delen innebär att i BrB utförligare än för närvarande
kommer att regleras vilken inverkan tidigare brottslighet skall ha
vid påföljdsbestämningen. Detta återspeglas på olika ställen i den föreslagna
lagtexten och kan här anges på följande sätt:

— den tilltalades tidigare brottslighet upptas som en av de omständigheter
som kan utgöra skäl för att döma till fängelse (30 kap. 4 § andra stycket),

— bestämmelserna om förverkande av villkorligt medgiven frihet kompletteras
för att tydligare markera att sambandet mellan ny och tidigare
brottslighet skall beaktas vid prövningen av förverkandefrågan (34 kap.
4 § andra stycket),

— en särskild bestämmelse införs enligt vilken vid straffmätningen — om
tidigare brottslighet inte kan beaktas tillräckligt genom påföljdsvalet
eller förverkande av villkorligt medgiven frihet — det i skälig utsträckning
skall tas hänsyn till att gärningsmannen tidigare gjort sig skyldig
till brott (29 kap. 4 §).

I motiveringen till förslaget åberopas att det för närvarande saknas lagregler
om vilken betydelse det skall ha för påföljdsbestämningen att den tilltalade
har återfallit i brott och att avsaknaden av sådana regler har bidragit till
att det finns olika uppfattningar om ifall och i vilken utsträckning återfall
bör tillmätas betydelse. Det är därför enligt justitieministerns mening ange 3

Riksdagen 1987/88. 7 sami. Nr 45

Rättelse: S. 41 rad 24 Står: yttrande som Rättat till: yttrande som

läget att genom lagstiftning skapa förutsättningar för en enhetlig och konse- JuU 1987/88:45
kvent praxis.

Utskottet vill för sin del först framhålla att det också är utskottets uppfattning
att det måste finnas möjlighet att vid påföljdsbestämningen ta hänsyn
till om en gärningsman tidigare har begått brott. En sådan ordning torde för
övrigt allmänt uppfattas som naturlig och rimlig.

Utskottet kan vidare ansluta sig till de principer som ligger till grund för
utformningen av förslaget i den här delen. Den tid som har gått mellan
brotten eller mellan den tidigare domen och återfallet bör således ha betydelse
vid påföljdsbestämningen. Ju snabbare någon återfaller, desto större
anledning finns det att skärpa påföljden för återfallet. Vidare talar starka
skäl för en skärpning av påföljden om det är fråga om återfall i likartade
brott och än starkare är skälen för en skärpning om det nya brottet är lika
grovt eller grövre än det tidigare. Är det däremot fråga om helt olikartade
gärningar ligger det mindre nära till hands att betrakta det nya brottet som
ett återfall.

Utskottet ansluter sig också till den metod för att tillerkänna återfallet
betydelse som har valts i förslaget och som innebär att det blir möjligt att
beakta återfall i tre hänseenden: först genom påföljdsvalet, därefter genom
att förverka villkorligt medgiven frihet och slutligen genom att mäta ut ett
strängare straff. I anslutning härtill vill utskottet understryka att dessa möjligheter
att skärpa påföljden naturligtvis måste tillämpas så att resultatet av
påföljdsbestämningen vid återfall blir sådant att den samlade reaktionen
framstår som rimlig. Här skall nämnas att det enligt förslaget inte görs
någon ändring i den nuvarande bestämmelsen om förhöjt straffmaximum i
vissa återfallssituationer (26 kap. 3 § BrB). Denna möjlighet till straffskärpning
vid återfall kommer således även fortsättningsvis att kunna användas
endast mot den allra grövsta kriminaliteten och vara utesluten i fråga om
personer under 21 år.

Vad härefter gäller den närmare utformningen av förslaget vill utskottet
beträffande först betydelsen vid påföljdsvalet av återfall instämma i vad
justitieministern har anfört. Det bör således i lagen klart anges att tidigare
brottslighet är en av de faktorer som skall tillmätas särskild betydelse vid
valet mellan fängelse och andra påföljder. Om det nya brottet inte varit av
särskilt allvarlig natur eller av sådan art att annan påföljd än fängelse normalt
inte kan komma i fråga, bör ett fängelsestraff utdömas endast i de fall
det är påkallat med hänsyn till gärningsmannens tidigare brottslighet. Vid
en sådan bedömning blir faktorer som brottens art och svårhet, tiden mellan
brotten och gärningsmannens ålde av stor betydelse. Som justitieministern
uttalar bör nuvarande praxis för val av påföljd vid återfall i princip
kunna vara vägledande också för tillämpningen av de nu föreslagna reglerna.

I fråga om förverkande av villkorligt medgiven frihet År det enligt utskottets
mening av värde att det nu i lag ges närmare anvisningar för tillämpningen.

Den osäkerhet som finns i nuvarande praxis beträffande påföljdsbestämningen
i återfallssituationer torde nämligen vara särskilt påtaglig när det
gäller att tillämpa reglerna om förverkande av villkorligt medgiven frihet.

De närmare förutsättningarna för förverkande av villkorligt medgiven fri- 34

het sorn anges i den föreslagna bestämmelsen har utskottet inget att erinra JuU 1987/88:45
emot, och även vid förverkande bör således bedömningen ske med utgångspunkt
i brottens art och svårhet samt den tid som förflutit mellan brotten.

Vad angår straffmätningen vid återfall vill utskottet instämma i att det
som en utgångspunkt i en ny reglering uttryckligen bör framgå att återfall
endast skall påverka straffmätningen i de fall då återfallet inte kan beaktas
tillräckligt genom påföljdsvalet eller genom förverkande av villkorligt medgiven
frihet. Om återfallet har medfört att domstolen valt en svårare påföljd
än som annars skulle följt på brottet eller om den har beslutat att förverka
villkorligt medgiven frihet saknas det således i allmänhet anledning att
beakta återfallet också i straffmätningen.

Emellertid finns det naturligtvis situationer där det bör vara möjligt att,
jämte förverkande av villkorligt medgiven frihet, också skärpa straffet med
hänsyn till att det är fråga om ett återfall. Som anförs i propositionen kan
det vara fråga om situationer där av mer eller mindre tillfälliga omständigheter
ett förverkande endast kan omfatta en relativt kort straffåterstod och
fall där någon har gjort sig skyldig till upprepade återfall i allvarlig brottslighet,
t.ex. grov misshandel och grov stöld. Det är enligt utskottets mening
naturligt att domstolarna i situationer av sist nämnt slag liksom vid återfall i
annan mycket allvarlig brottslighet genom straffmätningen markerar det
allvar med vilket samhället ser på sådan brottslighet.

Sammanfattningsvis finnér utskottet att den föreslagna regleringen för
påföljdsval och straffmätning vid återfall får anses utgöra en rimlig avvägning
mellan de olika intressen som här gör sig gällande. Enligt utskottets
mening finns heller inga invändningar att rikta mot den lagtekniska utformningen
av reglerna eller mot det sätt på vilket de har infogats i BrB:s regelsystem.
Tvärtom får förslaget i dessa hänseenden sägas motsvara högt ställda
krav och det är utskottets uppfattning att reglerna är väl ägnade att undanröja
den rådande osäkerheten när det gäller påföljdsbestämningen vid återfall.

I ett par motioner riktas kritik mot de föreslagna reglerna för påföljdsbestämning
vid återfall. Enligt vad som uttalas i motion Ju29är reglerna för
stränga medan enligt motionerna Ju27och Ju28 förslaget inte är tillräckligt
långtgående när det gäller att möjliggöra skärpta reaktioner vid återfall. I
motionerna Juöll, Ju802, Ju804och Ju81I görs också uttalanden till förmån
för strängare regler för påföljdsbestämningen vid återfall.

Utskottet berör först kritiken i motion Ju29 att den föreslagna ordningen
skulle vara för sträng. Visserligen blir det genom förslaget för vissa situationer
möjligt med en mera kraftfull reaktion än i dag, men det måste understrykas
att det då är fråga om fall där det också är motiverat med en mer
skärpt inställning. Med förslaget kommer den hittillsvarande osäkerheten i
rättstillämpningen att undanröjas och ersättas med ökad förutsebarhet och
större enhetlighet, förbättringar som är av betydelse också för de tilltalades
rättssäkerhet. Det kan här vidare vara på sin plats att peka på att den föreslagna
regleringen också ökar möjligheterna att beakta omständigheter som
talar för en lindrigare påföljd än den som är motiverad av straffvärdet.

I motion Ju29 uttalas vidare farhågor för att förslaget medför att inkapaciteringsskäl
kommer att läggas till grund för påföljdsbestämningen. Här 35

får utskottet hänvisa till vad som i propositionen uttalas om att inkapacite- JuU 1987/88:45
ring inte bör användas som en självständig grund för påföljdsbestämningen
i det enskilda fallet, och det är utskottets bestämda uppfattning att det inte
bör komma i fråga att låta påföljdsbestämningen utgå från ett intresse av att
oskadliggöra vissa personer.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion Ju29 i här behandlade
delar.

När det gäller motionskraven på strängare regler vid återfall vill utskottet
framhålla att den föreslagna ordningen som nyss framgått innebär en
skärpning i förhållande till nuvarande reglering, särskilt i fråga om straffmätningen
vid upprepade återfall i allvarlig brottslighet. Det är också i
första hand för dessa fall som enligt utskottets mening en uppstramning av
regelsystemet är påkallad. Som utskottet tidigare uttalat får förslaget sammantaget
anses utgöra en rimlig avvägning när det gäller vilken betydelse
återfall i brott skall ha för påföljdsbestämningen. Utskottet tillbakavisar
därför den kritik som riktas mot förslaget i motionerna Ju27 och Ju28 och
som går ut på att förutsättningarna för att beakta återfall skulle vara för
begränsade i förslaget. Vad särskilt gäller kritiken i motion Ju28 vill utskottet
dessutom hänvisa till vad som tidigare har anförts om att det enligt
förslaget i vissa fall inte är uteslutet att vid sidan om ett förverkande av
villkorligt medgiven frihet ta hänsyn till återfallet också vid straffmätningen.

Med hänvisning till dessa uttalanden avstyrker utskottet bifall till här
behandlade yrkanden i motionerna Ju27, Ju28, Ju6U, Ju802, Ju804 och
Ju811.

m

övrigt

Regeringsförslaget innebär, som framgått av det föregående, en nyreglering
av frågan om påföljders inbördes svårhet. Enligt förslaget skall fängelse
vara att anse som en svårare påföljd än villkorlig dom och skyddstillsyn.

Villkorlig dom och skyddstillsyn skall alltjämt vara inbördes jämställda och
i sin tur anses som svårare påföljder än böter. Justitieministern anför att det
finns anledning att återkomma till frågan om förhållandet mellan villkorlig
dom och skyddstillsyn.

Utskottet vill erinra om att regleringen av frågan om påföljders inbördes
svårhet har betydelse i processuellt avseende när det gäller tillämpningen av
omröstningsreglerna i brottmål, reglerna om reformatio in pejus och reglerna
om den tilltalades skyldighet att ersätta rättegångskostnader i högre rätt.

Den hittillsvarande ordningen har vållat tillämpningssvårigheter och har
kunnat leda till resultat som framstått som stötande för den allmänna rättsuppfattningen.
Den har också kritiserats i den rättsvetenskapliga litteraturen
och i riksdagen (se JuU 1977/78:6 och 1981/82:40 s. 5 ff).

Utskottet välkomnar den nu föreslagna regleringen som således ligger i
linje med önskemål som utskottet tidigare har framfört. Utskottet tar fasta
på justitieministerns uttalande om att hon avser att återkomma till frågan
om förhållandet mellan villkorlig dom och skyddstillsyn.

I det följande behandlar utskottet också ett antal motionsyrkanden med 36

anknytning till påföljdssystemet i stort och som i flera fall rör frågor som JuU 1987/88:45
har berörts i de förslag som fängelsestraffkommittén har lagt fram.

I motionerna Ju606, Ju802 och JuSil förordas en återgång till tidigare
gällande ordning med villkorlig frigivning font efter två tredjedelar av strafftiden.
Också i motion Ju804 föreslås ändrade regler för villkorlig frigivning
och det framhålls särskilt att ändringen bör ske utan att straffsatserna samtidigt
ändras.

I propositionen uttalar justitieministern att hon ställer sig bakom de synpunkter
rörande regleringen av den villkorliga frigivningen som fängelsestraffkommittén
har framfört. Justitieministern upplyser att det i överensstämmelse
därmed pågår ett arbete inom justitiedepartementet med sikte på
att den nuvarande obligatoriska halvtidsfrigivningen skall avskaffas och att
skillnaden mellan ådömd strafftid och faktisk anstaltstid skall minskas.

En utveckling i den riktning som förordas i motionerna är således på väg,
och enligt utskottets mening bör resultatet av de pågående övervägandena
avvaktas innnan riksdagen tar ställning i frågan. Med anledning av vad som
anförts i motion Ju804 vill utskottet kraftigt understryka att det inte kan
komma i fråga att genomföra en sådan ändring av reglerna för villkorlig
frigivning utan att samtidigt straffskalorna ses över. Enligt utskottets uppfattning
får nämligen det samlade resultatet av fängelsestraffkommitténs
förslag inte leda till några generella ökningar av de faktiska anstaltstiderna.

Utskottet avstyrker bifall till här behandlade yrkanden i motionerna
Ju606, Ju802, Ju804 och Ju811.

I motionerna Ju609, Ju802, Ju804 och Ju8ll görs uttalanden till förmån
för införande av samhällstjänst som påföljd.

Frågan om att införa samhällstjänst behandlades av riksdagen förra året i
samband med förslaget om kontraktsvård. Enligt vad utskottet då uttalade
fanns det inte skäl att införa samhällstjänst som generellt inriktad påföljd
men enligt utskottets mening kunde det bli anledning att ta upp saken på
nytt om de erfarenheter som görs i Danmark och Norge skulle motivera det
(JuU 1986/87:32 s. 19 0-

Utskottet kan konstatera att justitieministern på senare tid förklarat sig se
positivt på införandet av samhällstjänst i någon form för i första hand unga
lagöverträdare (se prop. 1987/88:100, bil. 4, s. 30 och prop. 1987/88:135
s. 47). Inom justitiedepartementet pågår också för närvarande ett arbete
med syfte att ta fram underlag för regeringens ställningstagande i denna del.

Arbetet bedrivs med inriktningen att ett sådant beslut skall kunna fattas
under innevarande år.

Resultatet av pågående överväganden bör avvaktas innan det finns skäl
för riksdagen att ta ställning i frågan. Utskottet avstyrker därför bifall till
motion Ju609 samt berörda delar i motionerna Ju802, Ju804 och Ju811.

I motionerna Ju804 och JuSll görs vidare uttalanden till förmån för
införandet av villkorligt fängelse. Den inställningen kommer till uttryck
också i motionerna Ju25 och Ju26.

Även frågan om villkorligt fängelse behandlades av utskottet i samband
med förslaget om införande av kontraktsvård. Utskottet ansåg då att villkorligt
fängelse inte borde införas och hänvisade i första hand till att det var
svårt att bortse från de olägenheter som det skulle innebära att införa vill- 37

korligt fängelse, eftersom riskerna var uppenbara att fri vårdssystemet kunde
bli svårhanterligt (JuU 1986/87:32 s. 26).

Utskottet har samma inställning i dag och avstyrker därför bifall till nu
aktuella yrkanden i motionerna Ju25, Ju26, Ju804 och Ju811.

I motionerna Ju510 och Ju817 framhålls betydelsen av en förbättrad eftervård
och en fortsatt utveckling av behandlingsmetoderna inom kriminalvården.

Olika frågor om behandlingen av dömda personer berördes nyligen av
utskottet i samband med beredningen av regeringens budgetförslag för kriminalvården
(JuU 1987/88:31 s. 22 f). Utskottet konstaterade då att det
inom justitiedepartementet pågår överväganden om en översyn av innehållet
i verkställigheten av påföljder inom kriminalvården och att en rapport
om behandlingsmetoder utomlands inom kort kunde förväntas från brottsförebyggande
rådet. Utskottet framhöll också att det var angeläget att vidareutveckla
den försöksverksamhet med nya behandlingsmetoder som bedrivs
på sina håll i landet, bl.a. vid ett par kriminalvårdsanstalter.

Vad utskottet sålunda uttalat ligger i linje med vad som uttrycks i motionerna.
Med hänvisning till det sagda avstyrker utskottet bifall till motionerna
Ju510 och Ju817 i här behandlade delar.

I motion Ju811 yrkas att riksdagen skall begära förslag av regeringen om
straffskärpning för vissa våldsbrott.

Riksdagen beslutade förra året om en skärpning av reglerna för grov
misshandel (prop. 1987/88:16, JuU 16, rskr. 84). Härutöver har utskottet vid
flera tillfällen på senare tid uttalat sig om betydelsen av att åtgärder vidtas
mot våldsbrottsligheten, senast i samband med behandlingen av budgetförslaget
för polisväsendet och förslaget om införande av lagen om knivförbud
i vissa fall (JuU 1987/88:30 resp. 40).

Utskottet, som i likhet med vad som uttrycks i motionen, anser det vara
av stor betydelse att bekämpa våldsbrottsligheten, hänvisar till sina angivna
uttalanden och anser att det inte finns skäl för riksdagen att göra någon
sådan begäran som föreslås i motionen. Utskottet avstyrker bifall till motion
Ju8l 1 i här behandlad del.

Utöver vad som redovisats i det föregående har utskottet inte något att
anföra med anledning av propositionen och motionerna.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande avslag på propositionen
att riksdagen avslår motion 1987/88:Ju30,

2. beträffande återfall

att riksdagen med avslag på motionerna 1987/88:Ju27 i denna del
(yrkande 2), 1987/88:Ju28, 1987/88:Ju29 i denna del (yrkande 3),
1987/88:Ju611, 1987/88:Ju802 i denna del (yrkande 11), 1987/
88:Ju804 i denna del (yrkandena 7 och 8) och 1987/88:Ju811 i denna
del (yrkande 26) antar det i proposition 1987/88:120 framlagda förslaget
till lag om ändring i brottsbalken såvitt avser 29 kap. 4 §, 30
kap. 4 § och 34 kap. 4 §,

JuU *1987/88:45

38

3. beträffande förslaget i övrigt till lag om ändring i brottsbalken JuU 1987/88:45
att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till lag om

ändring i brottsbalken i den mån det inte omfattas av vad utskottet
hemställt under moment 2 ovan,

4. beträffande övriga lagförslag

att riksdagen antar i propositionen framlagda förslag till

a) lag om ändring i rättegångsbalken,

b) lag om ändring i lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott,

c) lag om ändring i lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister,

d) lag om ändring i lagen (1965:94) om polisregister m.m.,

e) lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189),

f) lag om ändring i utlänningslagen (1980:376),

5. beträffande inriktningen av kriminalpolitiken

att riksdagen avslår motionerna 1987/88 :Ju29 i denna del (yrkandena
1 och 4), 1987/88 :Ju510 i denna del (yrkande 1) och 1987/

88:Ju819 i denna del (yrkande 1),

6. beträffande allmänpreventiva hänsyn

att riksdagen avslår motionerna 1987/88 :Ju22 i denna del (yrkande

1) och 1987/88:Ju27 i denna del (yrkande 1),

7. beträffande inkapacitering

att riksdagen avslår motion 1987/88:Ju29 i denna del (yrkande 2),

8. beträffande villkorlig frigivning

att riksdagen avslår motionerna 1987/88 :Ju606, 1987/88 :Ju802 i
denna del (yrkande 10), 1987/88:Ju804 i denna del (yrkande 9) och
1987/88:Ju811 i denna del (yrkande 28),

9. beträffande samhällstjänst

att riksdagen avslår motionerna 1987/88:Ju609, 1987/88:Ju802 i
denna del (yrkande 7), 1987/88 :Ju804 i denna del (yrkande 15) och
1987/88:Ju811 i denna del (yrkande 25),

10. beträffande villkorligt fängelse

att riksdagen avslår motionerna 1987/88:Ju25, 1987/88:Ju26, 1987/

88:Ju804 i denna del (yrkande 6) och 1987/88 :Ju811 i denna del (yrkande
7),

11. beträffande eftervård m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1987/88 :Ju510 i denna del (yrkande

2) och 1987/88 :Ju817 i denna del (yrkande 1),

12. beträffande straffskärpning för vissa våldsbrott

att riksdagen avslår motion 1987/88:Ju811 i denna del (yrkande 3).

Stockholm den 24 maj 1988
På justitieutskottets vägnar

Karin Ahrland

Närvarande: Karin Ahrland (fp), Lars-Erik Lövdén (s), Hans Pettersson i
Helsingborg (s), Björn Körlof (m), Helge Klöver (s), Gunilla André (c),
Sven Munke (m), Hans Göran Franck (s), Birthe Sörestedt (s), Arne Svens -

son (m), Bengt-Ola Ryttar (s), Göran Magnusson (s), Eva Johansson (s), JuU 1987/88:45
Lars Sundin (fp) och Ingbritt Irhammar (c).

Reservationer

1. Återfall (mom. 2)

Karin Ahrland (fp), Björn Körlof (m), Gunilla André (c), Sven Munke (m),

Arne Svensson (m), Lars Sundin (fp) och Ingbritt Irhammar (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 34 med ”Vad härefter”
och slutar på s. 36 med ”och Ju811” bort ha följande lydelse:

Vad härefter gäller den närmare utformningen av förslaget vill utskottet
framhålla att alltför snäva avgränsningar har gjorts kring de förutsättningar
som skall gälla för att tidigare brottslighet skall beaktas vid påföljdsbestämningen.
I motiveringen uttalar sålunda justitieministern att den föreslagna
bestämmelsen inte är avsedd att medföra en mer allmän straffskärpning vid
återfall. Förutom att utjämna ojämnheter i tillämpningen bör enligt justitieministern
en särskild straffskärpning för återfall endast komma i fråga i
sådana fall där återfallssituationen framstår som särskilt anmärkningsvärd.

Förutom återfall i synnerligen allvarlig brottslighet förklarar sig justitieministern
avse bl.a. upprepad och vanemässigt grov tillgreppsbrottslighet såsom
exempelvis bostadsinbrott. Med allvarlig brottslighet åsyftas enligt vad
som uttalas i propositionen att straffvärdet för såväl den gamla som den nya
brottsligheten är minst omkring ett års fängelse.

Eftersom det är förhållandevis sällsynt att så långa fängelsestraff som
upp till ett år utdöms innebär förslaget enligt utskottets mening att möjligheterna
till straffskärpning vid återfall blir alltför begränsade. I motsats till
vad som uttalas i propositionen anser utskottet att hänsyn till återfall skall
kunna tas även om det är stadgat lindrigare straff än fängelse i ett år. Också
upprepade återfall i tillgreppsbrottslighet som inte vanligen bedöms som
grov, exempelvis stöld av eller ur bilar, bör således enligt utskottets mening
kunna innebära en skärpning av straffet och detsamma bör gälla även återfall
i narkotikabrott som inte är grovt.

Beträffande förutsättningarna för förverkande av villkorligt medgiven
frihet anser utskottet att dessa med förslaget fått en sådan utformning att
utrymmet för förverkande blivit alltför begränsat. Vidare anser utskottet att
möjligheterna till straffskärpning vid återfall är för begränsade också därigenom
att enligt förslaget någon straffskärpning normalt inte skall äga rum
om villkorligt medgiven frihet förverkas. Enligt utskottets mening bör det
inte vara uteslutet att skärpa straffet även om samtidigt villkorligt medgiven
frihet förklaras förverkad.

Sammanfattningsvis anser utskottet att de föreslagna reglerna inte möjliggör
tillräckligt skärpta reaktioner vid återfall i brott. Utgångspunkten för
en sådan reglering bör enligt utskottets mening vara att det vid påföljdsbestämningen
skall vara en försvårande omständighet att ha återfallit i brott.

Det nu föreliggande förslaget bör omarbetas i enlighet med vad utskottet 40

nu redovisat, vilket får ankomma på regeringen att göra. Detta kan enligt JuU 1987/88:45
utskottets mening lämpligen ske i samband med pågående överväganden
beträffande villkorlig frigivning och straffskalor. Förslag till ny lagreglering
bör föreläggas riksdagen i god tid före ikraftträdandet av övriga här
behandlade förslag.

Vad utskottet sålunda — i linje med vad som förordas i motionerna Ju27,

Ju28, Juöll, Ju802, Ju804 och Ju811 — har uttalat bör ges regeringen till
känna. Utskottets nu redovisade inställning innebär att utskottet inte ställer
sig bakom uttalandena i motion Ju29 om att den föreslagna regleringen är
för sträng. Förslagen till ändringar i 29 kap. 4 §, 30 kap. 4 § och 34 kap. 4 §

BrB bör avslås.

dels att moment 2 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

2. beträffande återfall
att riksdagen med anledning av motionerna 1987/88:Ju27 i denna
del (yrkande 2), 1987/88:Ju28,1987/88:Ju29idennadel (yrkande 3),

1987/88:Ju611, 1987/88:Ju802 i denna del (yrkande 11), 1987/

88:Ju804 i denna del (yrkandena 7 och 8) och 1987/88:Ju811 i denna
del (yrkande 26) dels avslår det i proposition 1987/88:120 framlagda
förslaget till lag om ändring i brottsbalken såvitt avser 29 kap. 4 §, 30
kap. 4 § och 34 kap. 4 §, dels som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört om förslag till ny reglering.

2. Inriktningen av kriminalpolitiken (mom. 5, motiveringen)

Björn Körlof, Sven Munke och Arne Svensson (m) anser att den del av
utskottets yttrande på s. 32 som börjar med ”1 detta” och slutar med ”dömas
ut” bort utgå samt att den del som börjar på s. 33 med ”Med hänvisning”
och slutar med ”berörda delar” bort ha följande lydelse:

Utskottet har i och för sig inte någon annan uppfattning än motionärerna
om att principerna för 1974 års reform bör ligga till grund också för den
fortsatta inriktningen av kriminalvårdspolitiken med de nödvändiga anpassningar
som krävs med hänsyn till behovet av differentiering och kontroll
av det narkotikabelastade klientelet. Det är vidare viktigt att samtidigt
slå fast att strafflagstiftningens syfte är att ge uttryck för grundläggande
normer för mänsklig samlevnad och att lagstiftningen alltså har en långsiktig
moral- och normbildande funktion.

Även om fängelsestraffet ofta har negativa verkningar får enligt utskottets
mening i det fortsatta arbetet inte bortses från dess stora allmänpreventiva
funktion samt att alternativa, bättre påföljdsformer för grövre brottslighet
saknas; även för den enskildes tillrättaförande kan en kortare frihetsberövande
påföljd för övrigt inte sällan ha övervägande positiva verkningar.

Vidare kan utskottet konstatera att det enligt förslaget blir möjligt att —
enligt utskottets mening i rimlig omfattning — ta även individualpreventiva
hänsyn vid påföljdsbestämningen. Utskottet avstyrker bifall till motionerna
Ju29, Ju510 och Ju819 i här berörda delar.

41

3. Allmänpreventiva hänsyn (mom. 6) JuU 1987/88:45

Björn, Körlof, Sven Munke och Arne Svensson (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 33 som börjar med ”Av redovisningen”
och slutar med ”och Ju27” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar den uppfattning som kommer till uttryck i de nu aktuella
motionerna. Det bör således slås fast att allmänpreventionen i högre grad
måste prägla kriminalpolitiken. En sådan ordning behöver inte nödvändigtvis
medföra strängare straff men det är viktigt att en reaktion verkligen
inträffar på brott och att reaktionen är konsekvent. Det måste med andra
ord stå klart för allmänheten att det helt övervägande antalet brottsliga
gärningar beivras. Vad utskottet sålunda uttalat med anledning av motionerna
Ju22 och Ju27 bör ges regeringen till känna.

dels att moment 6 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

6. beträffande allmänpreventiva hänsyn
att riksdagen med anledning av motionerna 1987/88 :Ju22 i denna
del (yrkande 1) och 1987/88:Ju27 i denna del (yrkande 1) som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

4. Villkorlig frigivning (mom. 8)

Karin Ahrland (fp), Gunilla André (c), Lars Sundin (fp) och Ingbritt Irhammar
(c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 37 som börjar med ”En utveckling”
och slutar med ”faktiska anstaltstiderna” bort ha följande lydelse:
En utveckling i den riktning som förordas i motionerna är således på väg,
men det är enligt utskottets mening angeläget att ändringen kommer till
stånd så fort som möjligt. Regeringen bör därför snarast återkomma till
riksdagen med förslag om ändrade regler för villkorlig frigivning i linje med
vad som förordas i motionerna Ju606, Ju802 och Ju811. Utskottet delar
däremot inte uppfattningen i motion Ju804 att en ändring av reglerna för
villkorlig frigivning skall ske utan att straffskalorna samtidigt ses över. Vad
utskottet sålunda uttalat bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.

dels att moment 8 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

8. beträffande villkorlig frigivning
att riksdagen med anledning av motionerna 1987/88:Ju606, 1987/
88:Ju802 i denna del (yrkande 10), 1987/88:Ju804 i denna del (yrkande
9) och 1987/88: Ju811 i denna del (yrkande 28) som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.

5. Villkorlig frigivning (moni. 8)

Björn Körlof, Sven Munke och Arne Svensson (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 37 som börjar med ”En utveckling”
och slutar med ”faktiska anstaltstiderna” bort ha följande lydelse:

En utveckling i den riktning som förordas i motionerna är således på väg. JuU 1987/88:45
Enligt utskottets mening är det emellertid angeläget att framhålla att de nya
reglerna utformas så att villkorlig frigivning inte skall äga rum — vare sig
fakultativt eller obligatoriskt — efter en viss avtjänad tid. Möjligheten till
villkorlig frigivning skall vid längre strafftider i stället vara beroende av om
den intagne har skött sig på ett sådant sätt under anstaltstiden att han bör
komma i åtnjutande av villkorlig frigivning. Ett nytt regelsystem måste
också rätta till det missförhållande som den nuvarande regleringen innebär
därigenom att villkorlig frigivning medför oacceptabla ”rabatter” vid påföljdsbestämningen
i vissa återfallssituationer. I samband med det pågående
översynsarbetet bör dessutom prövotidens längd i förhållande till längden
av straffåterstoden bli föremål för överväganden.

Vidare är det viktigt att framhålla att utskottet inte delar justitieministerns
uppfattning att ändrade regler om villkorlig frigivning inte får leda till
generella ökningar av de faktiska anstaltstiderna, dvs. enligt utskottets
mening är det inte en förutsättning för ändrade regler om villkorlig frigivning
att samtidigt straffskalorna ses över. Här bör observeras den faktiska
förkortning av strafftiderna som halvtidsfrigivningen medförde utan någon
förändring av strafftiderna i BrB.

Vad utskottet sålunda uttalat bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.

dels att moment 8 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

8. beträffande villkorlig frigivning

att riksdagen med anledning av motionerna 1987/88:Ju606, 1987/

88 :Ju802 i denna del (yrkande 10), 1987/88 :Ju804 i denna del (yrkande
9) och 1987/88:Ju8lii denna del (yrkande 28) som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.

6. Samhällstjänst (mom. 9)

Karin Ahrland (fp), Björn Körlof (m), Gunilla André (c), Sven Munke (m),

Arne Svensson (m), Lars Sundin (fp) och Ingbritt Irhammar (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 37 som börjar med ”Resultatet
av” och slutar med ”och Ju811” bort ha följande lydelse:

Utskottet välkomnar att en utveckling sålunda synes vara på väg i riktning
mot införande av samhällstjänst. Enligt utskottets mening är det emellertid
angeläget att detta sker så fort som möjligt och regeringen bör därför
snarast återkomma till riksdagen med förslag till lagstiftning i frågan. Vad
utskottet sålunda uttalat med anledning av de nu aktuella motionerna bör
ges regeringen till känna.

dels att moment 9 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

9. beträffande samhällstjänst

att riksdagen med anledning av motionerna 1987/88 :Ju609, 1987/

88 :Ju802 i denna del (yrkande 7), 1987/88 :Ju804 i denna del (yrkande
15) och 1987/88:Ju811 i denna del (yrkande 25) som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört. 43

7. Villkorligt fängelse (mom. 10) JuU

Björn Körlof (m), Gunilla André (c), Sven Munke (m), Arne Svensson (m)
och Ingbritt Irhammar (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 38 börjar med ”Utskottet
har” och slutar med ”och Ju8U” bort ha följande lydelse:

Utskottet har i dag uppfattningen att tiden nu får anses vara mogen att
pröva en ordning där vissa av frivårdspåföljderna förenas med villkorligt
fängelse, i första hand bör detta komma i fråga för kontraktsvård. Genom
en sådan ordning framförs ett klart och entydigt budskap att den ådömda
påföljden utgör ett förtroende som visas den dömde och han får en påtaglig
påminnelse härom genom det latenta straffhot som det villkorliga fängelset
innebär. Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag till ett system
med villkorligt fängelse i linje med vad som förordas i de nu aktuella
motionerna. Detta bör ges regeringen till känna.

delsa\X moment 10 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

10. beträffande villkorligt fängelse

att riksdagen med anledning av motionerna 1987/88 :Ju25, 1987/

88:Ju26, 1987/88:Ju804 i denna del (yrkande 6) och 1987/88:Ju811 i
denna del (yrkande 7) som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.

8. Eftervård m.m. (mom. 11)

Gunilla André och Ingbritt Irhammar (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 38 börjar med ”Vad utskottet”
och slutar med ”behandlade delar” bort ha följande lydelse:

Vad utskottet sålunda tidigare har uttalat ligger i och för sig i linje med
vad som framhålls i de nu aktuella motionerna men enligt utskottets mening
är det angeläget att ytterligare betona att försöksverksamheten måste fortsätta
och även vidareutvecklas. Vikten av att straffverkställighetstiderna
utnyttjas på detta sätt kan som utskottet ser det inte nog understrykas. Vad
utskottet sålunda uttalat bör ges regeringen till känna.

dels att moment 11 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

11. beträffande eftervård m.m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1987/88:Ju510 i denna
del (yrkande 2) och 1987/88:Ju817 i denna del (yrkande 1) som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

9. Straffskärpning för vissa våldsbrott (mom. 12)

Gunilla André och Ingbritt Irhammar (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 38 börjar med ”Utskottet,
som” och slutar med ”behandlad del” bort ha följande lydelse:

Även om utskottet sålunda redan tidigare gjort klart att våldsbrottsligheten
måste bekämpas på fler sätt är det enligt utskottets mening angeläget att

1987/88:45

44

framhålla att regeringen i den pågående översynen av straffskalorna beak- JuU 1987/88:45
tar att det krävs straffskärpning för vissa våldsbrott i enlighet med vad som
förordas i motion Ju811. Detta bör ges regeringen till känna.

dels att moment 12 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

12. beträffande straffskärpning för vissa våldsbrott
att riksdagen med anledning av motion 1987/88 :Ju811 i denna del
(yrkande 3) som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.

Särskilt yttrande

Hans Göran Franck (s) anför:

Det hade varit önskvärt om en reform beträffande straffmätning och påföljdsval
hade kunnat samordnas med övervägandena i fråga om återstående
delar av fängelsestraffkommitténs arbete. Det hade då varit möjligt att få
en helhetsbild av vilka konsekvenser för påföljdssystemet och dess tillämpning
som de nu föreslagna reglerna innebär. I vissa hänseenden, bl.a. beträffande
regleringen vid återfall, känner jag nämligen en viss tvekan inför
de följder som förslaget kan medföra, t.ex. vad gäller individual- och allmänpreventionens
betydelse vid påföljdsvalet och straffmätningen. Jag vill
också understryka att nu inte gjorts något slutgiltigt ställningstagande till
återfallets betydelse vid påföljdsbestämningen. Som framhålls i propositionen
(s. 31) får detta anstå till dess förslagen om villkorlig frigivning kan
presenteras. Som en vägledning för det fortsatta reformarbetet är det emellertid
enligt min mening viktigt att det — i likhet med vad som görs i propositionen
— betonas att kriminalpolitiken även i fortsättningen skall kännetecknas
av en strävan att begränsa användningen av frihetsstraff. Det finns i
dag lika litet som tidigare belägg för att en hög straffnivå medför mindre
brottslighet.

1 det fortsatta arbetet måste också — som framhållits från flera håll —
iakttas att inkapaciteringsskäl inte får ligga till grund för påföljdsbestämningen,
och vidare måste tillses att det slutliga resultatet av reformarbetet
får till följd att också i framtiden individuella hänsyn tas vid påföljdsbestämningen.
Den samlade effekten av reformerna får under inga förhållanden
bli en allmän skärpning i rättstillämpningen vad avser påföljdsval och
straffmätning.

Även om således en samlad reform varit att föredra nöjer jag mig i detta
sammanhang med att göra de uttalanden om inriktningen av det fortsatta
arbetet som jag nu redovisat.

45