Justitieutskottets betänkande

1987/88:43

om ändring i lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt (prop. 1987/88:130)

JuU

1987/88:43

Propositionen m. m.

I proposition 1987/88:130 har regeringen (justitiedepartementet) föreslagit
riksdagen att anta ett av lagrådet granskat förslag till lag om ändring i lagen
(1974:203) om kriminalvård i anstalt.

Propositionens huvudsakliga innehåll redovisas i det följande under
rubriken Utskottet på s. 8.

I samband med propositionen behandlar utskottet yrkanden i de med
anledning av propositionen väckta motionerna 1987/88:Ju22 av Per-Olof
Strindberg m.fl. (m), 1987/88:Ju23 av Karin Ahrland m. fl. (fp) och
1987/88:Ju24 av Lars Werner m.fl. (vpk) jämte yrkanden i de under den
allmänna motionstiden väckta motionerna 1987/88:Ju802 av Bengt Westerberg
m.fl. (fp), 1987/88:Ju804 av Carl Bildt m.fl. (m) och 1987/88:Ju811 av
Olof Johansson m. fl. (c).

Det vid propositionen fogade lagförslaget har följande lydelse.

1 Riksdagen 1987/88. 7 sami. Nr 43

Propositionens lagförslag
Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1974:203) om kriminalvård i
anstalt

dels att 6, 7, 11, 14,31,32, 34 och 59 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 58 a §, av följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 §'

Vid fördelning av de intagna mellan lokalanstalter och riksanstalter skall
följande allmänna riktlinjer vara vägledande.

Den som undergår fängelse i högst ett år skall företrädesvis vara placerad
i lokalanstalt, om inte annan placering är påkallad med hänsyn till
föreliggande fara för att den dömde allvarligt stör ordningen genom att
nyttja eller förfara olagligt med narkotika eller annars av säkerhetsskäl.

Den som undergår fängelse i mer än ett år placeras företrädesvis i
riksanstalt. När så behövs för en ändamålsenlig förberedelse av frigivning,
får den intagne överföras till lokalanstalt.

Placering i sluten anstalt enligt Placering i sluten anstalt enligt
7 § tredje stycket skall, om inte an- 7 § tredje stycket skall ske i riksnät
föranleds av synnerliga skäl, anstalt och därvid företrädesvis i

ske i riksanstalt och därvid företrä- sådan anstalt eller avdelning av andesvis
i sådan anstalt eller avdel- stalt som är särskilt lämpad att tinning
av anstalt som är särskilt lärn- godose kraven på hög säkerhet,

pad att tillgodose kraven på hög säkerhet.

7 §2

Vid fördelning av de intagna mellan öppna och slutna anstalter iakttages
följande.

Intagen bör placeras i öppen anstalt, om icke annan placering är påkallad
med hänsyn till säkerhetsskäl eller med hänsyn till att möjlighet bör beredas
honom till sådant arbete eller sådan undervisning, utbildning eller
särskild behandling som icke lämpligen kan anordnas i öppen anstalt. Vid
bedömningen av om säkerhetsskäl påkallar annan placering skall bland
andra omständigheter beaktas om fara föreligger för att den intagne skall
avvika eller allvarligt störa ordningen genom att nyttja eller förfara olagligt
med narkotika.

Den som har dömts till fängelse i Den som undergår fängelse i
lägst två år för grovt narkotikabrott lägst fyra år och den som i annat

eller grov varusmuggling av narko- fall har dömts till fängelse i lägst två

tika eller för försök, förberedelse, år för grovt narkotikabrott eller

stämpling eller medverkan till brott grov varusmuggling som avser nar som

nu angetts skall placeras i slu- kotika eller för försök, förberedel ten

anstalt, om det med hänsyn till se, stämpling eller medverkan till

JuU 1987/88:43

1 Senaste lydelse 1984:395.

2 Senaste lydelse 1984:395.

Nuvarande lydelse

arten av hans brottslighet eller annars
kan befaras att han är särskilt
benägen att fortsätta en brottslig
verksamhet av allvarlig karaktär innan
verkställigheten i anstalt har
avslutats.

Tredje stycket gäller ej, om annan
placering krävs för en ändamålsenlig
förberedelse av förestående
frigivning eller annars synnerliga
skäl föreligger för placering i
öppen anstalt.

Föreslagen lydelse

brott som nu angetts skall placeras i
sluten anstalt, om det med hänsyn
till arten av hans brottslighet eller
annars kan befaras att han är särskilt
benägen att avvika eller fortsätta
en brottslig verksamhet av allvarlig
karaktär innan verkställigheten
i anstalt har avslutats.

Prövning av om placering i sluten
anstalt skall ske med stöd av
tredje stycket skall ske så snart
verkställighet påbörjas eller annars
så snart det finns anledning till det.
Ett beslut om sådan placering skall
omprövas när det finns anledning
till det, dock alltid inom sex månader
från föregående prövning.

11 §3

För att underlätta anpassningen i samhället kan den som är intagen i
lokalanstalt medges att under arbetstid utföra arbete eller deltaga i undervisning,
utbildning eller annan särskilt anordnad verksamhet utom anstalten.
Vid anstalt som nu sagts bör särskilda åtgärder vidtagas för att främja
verksamhet av detta slag.

Medgivande som avses i första
stycket kan lämnas även den som
är intagen i riksanstalt, om särskilda
skäl föreligger. Vad som har
sagts nu gäller dock inte en intagen
som avses i 7 § tredje stycket och
som är placerad i sluten riksanstalt.

14 §«

Intagen skall beredas tillfälle till lämplig fritidssysselsättning. Han bör
uppmuntras att ägna sig åt egna intressen som kan bidra till hans utveckling.
I den utsträckning det lämpligen kan ske bör han få möjligheter att
genom tidningar, radio och television följa vad som händer i omvärlden.
Hans behov av förströelse bör tillgodoses i skälig omfattning.

Om det lämpligen kan ske, bör intagen beredas tillfälle att utom anstalten
på fritid deltaga i sådan föreningsverksamhet eller annan liknande
verksamhet som är ägnad att underlätta anpassningen i samhället. Därvid
kan föreskrivas att den intagne skall stå under tillsyn.

Andra stycket gäller ej en intagen
som avses i 7 § tredje stycket och
som är placerad i sluten riksanstalt.

Andra stycket gäller ej en intagen
som avses i 7 § tredje stycket.

3 Senaste lydelse 1982:401.

4 Senaste lydelse 1982:401.

It Riksdagen 1987188. 7 sami. Nr 43

Rättelse: S. 17 rad 14 står: ”berörda Rättat till: ”Ju811 i nu berörda

JuU 1987/88:43

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

31 §5

Regeringen kan för visst fall förordna om avvikelse från bestämmelserna
i 25-30 §§, om det är påkallat med hänsyn till rikets säkerhet.

Sådant beslut får meddelas även
beträffande en viss intagen som har
dömts för brott som avses i

1. konventionen för bekämpande
av olaga besittningstagande av
luftfartyg (SÖ 1971:17),

2. konventionen för bekämpande
av brott mot den civila luftfartens
säkerhet (SÖ 1973:48),

3. konventionen om förebyggande
och bestraffning av brott mot
diplomater och andra internationellt
skyddade personer (SÖ
1975:30),

4. den europeiska konventionen
om bekämpande av terrorism (SÖ
1977:12),

5. konventionen mot tagande av
gisslan (SÖ 1980:26) eller

för annat brott som har innefattat
användande av våld, hot eller
tvång för politiska syften,
om det är påkallat med hänsyn till
risken för att den intagne medverkar
till sådan brottslig verksamhet
under verkställigheten i anstalt.

32 §6

För att underlätta anpassningen i samhället kan intagen beviljas tillstånd
att lämna anstalten för viss kort tid (korttidspermission), om ej påtaglig
fara för fortsatt brottslig verksamhet eller avsevärd fara för annat missbruk
föreligger.Vid bedömningen skall särskilt beaktas om den intagne har
nyttjat eller förfarit olagligt med narkotika inom anstalten eller utan giltigt
skäl vägrat att lämna urinprov enligt 52 d §.

Korttidspermission får också ges, om annan särskild anledning föreligger
än som anges i första stycket.

En intagen som avses i 7 § tredje En intagen som avses i 7 § tredje

stycket och som är placerad i slu- stycket får ej beviljas korttidsper ten

riksanstalt får ej beviljas kort- mission med stöd av första stycket

tidspermission med stöd av första och får i övrigt beviljas sådan perstycket
och får i övrigt beviljas så- mission endast om synnerliga skäl

dan permission endast om synnerli- föreligger därtill,
ga skäl föreligger därtill.

För korttidspermission får ställas För korttidspermission får ställas

de villkor som kan anses erforderli- de villkor som kan anses erforderli -

JuU 1987/88:43

5 Senaste lydelse 1976:506.

6 Senaste lydelse 1982:401.

Föreslagen lydelse

Nuvarande lydelse

ga beträffande vistelseort, anmälningsskyldighet
eller annat. Är noggrann
tillsyn behövlig, kan föreskrivas
att den intagne under permissionen
skall vara ställd under bevakning.
Intagna som avses i tredje
stycket skall vara ställda under bevakning,
om inte annat krävs för en
ändamålsenlig förberedelse av förestående
placering i öppen anstalt
eller eljest påkallas av synnerliga
skäl.

34 §7

Kan en intagen genom vistelse utanför anstalt bli föremål för särskilda
åtgärder som kan antas underlätta hans anpassning i samhället, kan han få
medgivande att för sådant ändamål vistas utanför anstalten under lämplig
tid, om särskilda skäl föreligger. Därvid skall särskilt beaktas om den
intagne behöver vård eller annan behandling mot missbruk av beroendeframkallande
medel.

För vistelsen skall ställas de villkor som kan anses erforderliga. Vistelse
utom anstalt för vård eller behandling bör inte påbörjas så tidigt att den
planerade vård- eller behandlingstiden blir kortare än den beräknade återstående
verkställighetstiden.

JuU 1987/88:43

Första stycket gäller ej en intagen
som avses i 7 § tredje stycket
och som är placerad i sluten riksanstalt.

Första stycket gäller ej en intagen
som avses i 7 § tredje stycket.

58 a §

Regeringen får beträffande en
viss intagen besluta att ett ärende
om vistelse utom anstalt skall överlämnas
till regeringens prövning,
om det är påkallat med hänsyn till
rikets säkerhet eller, när det gäller
en intagen som har dömts för brott
som avses i 31 § andra stycket, med
hänsyn till risken för att denne
medverkar till sådan brottslig verksamhet
under verkställigheten i anstalt.

59 §8

Talan mot kriminalvårdsstyrelsens
beslut i särskilt fall enligt denna
lag föres hos kammarrätt genom
besvär. Mot annat styrelsens beslut
enligt lagen föres talan hos rege -

Kriminalvårdsstyrelsens beslut i
särskilt fall enligt denna lag får
överklagas hos kammarrätt. Beslut
ifråga om vistelse utom anstalt för
en intagen beträffande vilken rege -

1 Senaste lydelse 1987:762.
8 Senaste lydelse 1976:506.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

ringen genom besvär. ringen har meddelat förordnande

enligt 31 § överklagas dock hos regeringen.
Detsamma gäller andra
beslut av styrelsen än som nu har
angetts.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1988.

2. Prövning av huruvida en intagen efter ikraftträdandet enligt 7 § tredje
stycket skall vara placerad i sluten anstalt får ske före den tidpunkten.

JuU 1987/88:43

Motionerna

JuU 1987/88:43

Med anledning av propositionen väckta motioner

1987/88:Ju22 av Per-Olof Strindberg m. fl. (m) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om principer för kriminalvården,

3. att riksdagen beslutar att alla som avtjänar minst två års fängelse i
regel skall särbehandlas i enlighet med vad som anförts i motionen,

4. att riksdagen beslutar att någon prövning av frågan om särbehandling
av intagen i princip inte skall äga rum under straffverkställigheten,

7. att riksdagen hos regeringen begär utredning om intagnas rätt att
inneha penningmedel i anstalt,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om bevakning av intagna samt intagnas permissioner.

Yrkande 1 i motionen behandlas i utskottets betänkande 1987/88:45.
Yrkandena 5, 6 och 9 behandlas i utskottets betänkande 1987/88:31.

1987/88:Ju23 av Karin Ahrland m.fl. (fp) vari yrkas att riksdagen beslutar
att 7 § 3 stycket skall ha följande lydelse: "Den som undergår fängelse i
lägst två år skall placeras i sluten anstalt, om det med hänsyn ...”

1987/88:Ju24 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari yrkas

1. att riksdagen avslår proposition 1987/88:130,

2. att riksdagen hos regeringen begär ett program för utveckling av
behandling och frivård inom kriminalvården.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden

1987/88:Ju802 av Bengt Westerberg m. fl. (fp) vari yrkas

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behandlingen av långtidsdömda.

1987/88:Ju804 av Carl Bildt m. fl. (m) vari yrkas

II. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om bevakning av fängelsedömda personer samt permissionsregler.

1987/88:Ju811 av Olof Johansson m. fl. (c) vari yrkas
27. att riksdagen hos regeringen begär förslag avseende särbehandling
av vissa dömda så som i motionen föreslås.

Utskottet

Inledning

I juli 1986 uppdrog chefen för justitiedepartementet åt en särskild utredare
att se över tillämpningen av reglerna för kriminalvård i anstalt såvitt gäller
långtidsdömda.

Uppdraget redovisades i november 1987 i betänkandet (Ds Ju 1987:17)
Långtidsdömda inom kriminalvården - vissa verkställighetsfrågor. Betänkandet
har remissbehandlats.

Förslaget i propositionen bygger på betänkandet och remissbehandlingen
av det.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås vissa ändringar i lagen (1974:203) om kriminalvård
i anstalt (KvaL). Syftet med förslaget är att skärpa behandlingen av vissa
intagna som avtjänar längre fängelsestraff. Bl. a. föreslås att den grupp av
intagna som skall kunna särbehandlas i fråga om placering i och vistelse
utom anstalt utvidgas till att omfatta, förutom intagna som har dömts till
fängelse i lägst två år för grov narkotikabrottslighet, också andra intagna
som avtjänar fängelse i lägst fyra år.

Regleringen utvidgas också så till vida att den skall omfatta inte bara
som för närvarande intagen som kan befaras vara särskilt benägen att
fortsätta en brottslig verksamhet av allvarlig karaktär utan också intagen
som kan befaras vara särskilt benägen att avvika.

Vidare föreslås att formerna för prövningen av de aktuella särbehandlingsfallen
stramas upp på olika sätt, bl. a. genom att besluten alltid skall
fattas av kriminalvårdsstyrelsen.

Särbehandlingen innebär enligt förslaget att den intagne alltid skall vara
placerad i sluten riksanstalt. Vidare föreslås att vistelse utom anstalt för
den intagne skall få medges bara i form av s. k. särskild korttidspermission,
och då endast om synnerliga skäl föreligger. Sådan permission skall, enligt
förslaget, alltid vara bevakad.

Regeringens nuvarande befogenhet att, om det är påkallat med hänsyn
till rikets säkerhet, för viss intagen besluta om särskilda restriktioner
beträffande försändelser, besök och telefonsamtal föreslås utvidgad. Sådant
beslut skall enligt förslaget få meddelas även beträffande en intagen,
som har dömts för våldsbrott av terroristkaraktär. Regeringen föreslås
vidare få befogenhet att under motsvarande förutsättningar besluta att
frågor om permissioner m. m. beträffande en viss intagen skall överlämnas
till regeringen för avgörande.

De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 juli 1988.

Allmänna överväganden

En genomgripande reform av kriminalvården och dess organisation beslutades
åren 1973 och 1974 (prop. 1973:1, bil. 4 s. 76—164, JuU 15, rskr. 152
och prop. 1974:20, JuU 2, rskr. 99). Kriminalvårdslagstiftningen vilar i allt
väsentligt på de principer som lades till grund för denna reform. Dessa
principer går ut på att, så långt det är möjligt med hänsyn till kravet på
samhällsskydd och differentiering, främja de intagnas samhällsanpassning
och motverka de skadliga följderna av fängelsestraffet.

I motion Ju22 henfställs att riksdagen tillkännager vad som i motionen
anförts om principer för kriminalvården. Enligt motionärerna kan, mot

JuU 1987/88:43

bakgrund av den ökade brottsligheten, de principer för kriminalvården
som lades fast år 1973 inte ensamt vara vägledande för hur kriminalvården
bör utformas. Därutöver måste medborgarnas rätt att bli skyddade mot
brott ges ökad betydelse och vidare måste straffets allmänpreventiva funktion
respekteras.

Utskottet ställer sig i denna fråga bakom vad justitieministern anfört i
propositionen (s. 12) om principerna för kriminalvården. Det kan enligt
utskottets mening inte komma i fråga att överge 1973 års principer, vilka
bl. a. går ut på att den intagnes anpassning till samhället skall främjas.
Tvärtom finns det skäl att understryka att grunderna för den kommande
kriminalvårdspolitiken ligger fast. En förutsättning för att upprätthålla
denna politik är att det finns ändamålsenliga regler som kan motverka
långtidsdömdas misskötsamhet i form av t. ex. rymning eller fortsatt
brottslighet under verkställighetstiden. Med dessa uttalanden avstyrker
utskottet bifall till motion Ju22 i denna del.

I motion Ju24 hemställs att riksdagen avslår propositionen. Enligt motionärerna
är den ordning som föreslås orättvis eftersom den innefattar förslag
om kollektiva repressalier och centraliserat beslutsfattande som motverkar
en individuell behandling. Vad kriminalvården behöver, säger motionärerna,
är inte restriktioner och repressalier utan utveckling av behandlingsprogram
och frivård.

I anslutning till motion Ju24 vill utskottet för sin del endast notera att
regeringsförslaget inte kännetecknas av ett sådant synsätt som motionärerna
påstår. Som nyss sagts är det i stället fråga om vidareutveckling och
ytterligare anpassning till 1973 års principer för kriminalvården (se härom
närmare Ds Ju 1987:17 s. 18 och skr. 1986/87:21). En annan sak är att det
vid sidan härav behövs utökade satsningar på behandlingsprojekt och
frivård såsom motionärerna förordar. Detta är frågor som behandlas i det
regelbunda budgetarbetet och där utskottet också gjort positiva ställningstaganden
(se JuU 1987/88:31). Med dessa uttalanden avstyrker utskottet
bifall till motion Ju24.

Särbehandling av vissa långtidsdömda

Bestämmelser om hur kriminalvården i anstalt skall anordnas finns i
KvaL. Kompletterande föreskrifter har meddelats i kungörelsen
(1974:248) med vissa föreskrifter rörande tillämpningen av KvaL och i
kriminalvårdsverkets verkställighetsföreskrifter (KVVFS).

Lagen skiljer mellan riksanstalter och lokalanstalter. Riksanstalt och
lokalanstalt, liksom även avdelning av anstalt, kan vara antingen öppen
eller sluten. Dessutom finns s. k. specialavdelningar, dvs. slutna avdelningar
med särskild övervakning och begränsad gemensamhet mellan de
intagna.

Principerna för placeringen av de dömda anges i 6, 7 och 20 a §§ KvaL.
Vid val mellan riks- och lokalanstalt är huvudregeln att den som undergår
fängelse i högst ett år placeras i lokalanstalt och den som undergår fängelse
för längre tid i riksanstalt. Personer som från böljan placeras i riksanstalt

JuU 1987/88:43

skall emellertid kunna föras över till lokalanstalt när det behövs för en
ändamålsenlig förberedelse av frigivningen.

Vid valet mellan öppen och sluten anstalt gäller som huvudregel att en
intagen skall placeras i öppen anstalt, om inte annan placering är påkallad
med hänsyn till rymningsfara eller av andra säkerhetsskäl eller av behandlingsskäl.

För vissa intagna som dömts till fängelse i lägst två år finns emellertid en
särskild regel i 7 § tredje stycket KvaL. Den bestämmelsen, som fått sin
nuvarande lydelse genom lagstiftning som trädde i kraft den 1 juli 1984
(prop. 1983/84:148, JuU 26, rskr. 333), innebär att en intagen som har
dömts till fängelse i lägst två år för grovt narkotikabrott eller grov varusmuggling
av narkotika eller för försök, förberedelse, stämpling eller medverkan
till sådant brott skall placeras i sluten anstalt, om det med hänsyn
till arten av hans brottslighet eller annars kan befaras att han är särskilt
benägen att fortsätta en brottslig verksamhet av allvarlig karaktär innan
verkställigheten i anstalt har avslutats. Undantag gäller enligt ljärde stycket
om annan placering krävs för en ändamålsenlig förberedelse av förestående
frigivning eller annars synnerliga skäl föreligger för placering i öppen
anstalt.

Placering i sluten anstalt enligt 7 § tredje stycket KvaL skall, om inte
annat föranleds av synnerliga skäl, ske i riksanstalt och därvid företrädesvis
i sådan anstalt eller avdelning av anstalt som är lämpad att tillgodose
kraven på hög säkerhet (6 § KvaL). För en intagen som avses i den
aktuella bestämmelsen gäller också, under placering i sluten riksanstalt,
särskilda begränsningar i fråga om permissioner och andra former av
vistelse utanför anstalt (11 § andra stycket, 14 § tredje stycket, 32 § tredje
stycket och 34 § tredje stycket KvaL).

Utgångspunkten för särbehandlingen av vissa långtidsdömda när det
gäller placering i och vistelse utom anstalt är klassificeringen för placering i
sluten anstalt med stöd av föreskriften i 7 § tredje stycket KvaL.

Det förslag till ändring i 7 § tredje stycket KvaL som nu läggs fram i
propositionen innebär att regeln utvidgas till att avse även intagna som
avtjänar fängelse i lägst fyra år oavsett brottslighetens karaktär. Till denna
grupp hör de intagna som har dömts till fängelse i lägst fyra år. Till gruppen
hör också intagna som har dömts till kortare fängelsestraff men som
samtidigt avtjänar ett annat straff eller förverkad villkorligt medgiven
frihet så att den sammanlagda strafftiden uppgår till lägst fyra år. Liksom
nu innebär bestämmelsen därutöver att en intagen som har dömts till
fängelse i lägst två år för grov narkotikabrottslighet hör till den aktuella
gruppen.

Som en ny, särskild förutsättning för att en intagen av någon av de
aktuella kategorierna skall kunna placeras i sluten anstalt har föreslagits
flyktfara.

Vidare föreslås att den särbehandling som skall kunna komma i fråga för
vissa intagna som har dömts till längre fängelsestraff även i fortsättningen
skall avse placering i och vistelse utom anstalt.

En nyhet i regeringsförslaget är vidare att en intagen som i ett beslut
ansetts tillhöra den grupp som avses i 7 § tredje stycket, i motsats till vad

JuU 1987/88:43

som nu gäller, alltid skall vara placerad i sluten riksanstalt. Därvid skall
placering företrädesvis ske i sådan anstalt eller avdelning av anstalt som är
särskilt lämpad att tillgodose kraven på hög säkerhet.

I motionerna Ju22, Ju23, Ju802 och Ju811 framställs önskemål om att 7 §
tredje stycket KvaL utformas så att till den kategori intagna som bestämmelsen
tar sikte på skall kunna hänföras samtliga intagna som undergår
fängelse i lägst två år oavsett brottslighetens karaktär. I motion Ju22
framförs därutöver tankegångar om att denna kategoritillhörighet skall
med automatik kopplas till fängelsestraffets längd utan individuell prövning
i det enskilda fallet.

Utskottet vill i likhet med departementschefen understryka det viktiga i
att kunna motverka narkotikakriminaliteten och förekomsten av narkotika
på anstalterna. Mot denna bakgrund bör kravet på fängelse lägst två år för
särbehandling av grova narkotikabrottslingar behållas. I detta avseende
råder heller inte några delade meningar. När det sedan gäller frågan om
lagrummets utvidgning till att omfatta även brott av annat slag kan utskottet
instämma i departementschefens uttalande att gränsen bör sättas högre.
Möjligheterna till särbehandling i fråga om placering i och vistelse utom
anstalt bör nämligen koncentreras till särskilt allvarlig brottslighet och till
fall där behovet erfarenhetsmässigt är störst. Den i propositionen förordade
gränsen fängelse i lägst fyra år framstår mot bakgrund av den redovisning
som lämnats i betänkandet (s. 58 ff och 136) om förekomsten av
långtidsdömda i anstalterna och vilka strafftider och vilka brott de dömts
för såsom väl avvägd.

Enligt utskottets mening bör emellertid ett önskemål på sikt vara att det
införs en så enhetlig reglering som möjligt såvitt gäller samtliga långtidsdömda.
I propositionen (s. 15) har justitieministern också förutskickat att
den nu föreslagna avgränsningen självfallet får omprövas om de överväganden
som pågår inom justitiedepartementet med anledning av fängelsestraffkommitténs
förslag om bl. a. villkorlig frigivning och ändrade straffskalor
ger anledning till det. Med hänvisning till det anförda avstyrker
utskottet bifall till motionerna Ju22, Ju23, Ju802 och Ju811 i nu berörda
delar.

När det gäller önskemålet i motion Ju22 om att särbehandling skall ske
utan individuell prövning vill utskottet anföra följande. Bestämmelsen i 7 §
tredje stycket har alltsedan den infördes jämte krav på viss brottslighet och
viss längd på fängelsestraffet som förutsättning för särbehandling också
innehållit andra kvalifikationsgrunder. Att koppla en särbehandling enbart
till längden på det fängelsestraff som en intagen verkställer skulle enligt
utskottets mening vara att frångå principerna bakom kriminalvårdslagstiftningen.
Visserligen är det viktigt att — som motionärerna uttalar - den
dömde kan förutse hur hans verkställighet av straffet kommer att ske.
Kravet på förutsebarhet är emellertid, enligt utskottets mening, tillgodosett
genom förslaget i propositionen om att beslut om huruvida den intagne
skall hänföras till den grupp som omfattas av 7 § tredje stycket KvaL skall
ske redan i verkställighetens början. Med de uttalanden som gjorts ovan
avstyrker utskottet bifall till motion Ju22 i denna del och tillstyrker förslaget
i propositionen i nu berörda delar.

JuU 1987/88:43

Stramare permissionsregler

JuU 1987/88:43

I motionerna Ju22 och Ju804 tas upp frågor om de intagnas permissioner. I
motion Ju804 förespråkas att det är nödvändigt att begränsa möjligheterna
till permission, bl. a. för våldsbrottslingar och narkotikabrottslingar. Enligt
motion Ju22 bör permissionsvillkoren allmänt sett bli stramare och för
återfallsbrottslingar bör obevakade permissioner starkt begränsas.

En intagen kan beviljas olika typer av permissioner. Enligt 32 § KvaL
kan den intagne få tillstånd att lämna anstalten för viss kort tid, s. k.
korttidspermission. Korttidspermission förekommer i två former med olika
syften, nämligen som s.k. regelbunden permission och som s.k. särskild
permission. Institutet regelbunden permission innebär att permissioner
normalt beviljas med någon eller några månaders mellanrum så
snart en intagen har beviljats sin första permission av sådant slag. Syftet
med regelbundna permissioner är att underlätta den intagnes anpassning i
samhället. För särskild permission skall det finnas någon annan anledning
än att rent allmänt underlätta anpassningen i samhället. Utöver korttidspermission
kan en intagen beviljas s.k. frigångspermission och s.k. besökspermission.
Frigångspermission beviljas intagen som har medgetts
frigång, jfr 14 § KvaL. Besökspermission beviljas i samband med att den
intagne tar emot besök. Detta slags permissioner beviljas bara intagna i
lokalanstalt eller öppen riksanstalt och under förutsättning att den intagne
har regelbunden permissionsgång.

Frigivningspermission enligt 33 § KvaL kan beviljas endast en sådan
intagen som enligt bestämmelserna i 26 kap. 7 § brottsbalken skall få
senare villkorlig frigivning än som är normalt vid långa fängelsestraff.
Denna form av permission, som syftar till att förbereda frigivningen, får
beviljas tidigast efter det att två tredjedelar av strafftiden har avtjänats.
Justitieministern har i propositionen (s. 19) upplyst om att hon har för
avsikt att återkomma till frågan om frigivningspermission i samband med
de förut nämnda övervägandena angående villkorlig frigivning.

I propositionen föreslås att sådana intagna som hänförs till den grupp
som omfattas av 7 § tredje stycket inte skall få annat än bevakade särskilda
korttidspermissioner, och då endast om det föreligger synnerliga skäl för
det. Detta innebär således en viss åtstramning i förhållande till nuvarande
regler. Det påpekas i propositionen (s. 19) att frigivningspermission i
princip inte är utesluten för de intagna som skall särbehandlas. Vidare
anges i propositionen (s. 20) att kriminalvårdsstyrelsen för närvarande gör
en översyn av riktlinjerna för bl. a. långtidsdömdas permissioner. Översynen
tar främst sikte på att i största möjliga utsträckning motverka risken
för missbruk av permission, inte minst beträffande intagna som avtjänar
straff för allvarliga våldsbrott. De nya riktlinjerna är avsedda att fastställas
före halvårsskiftet.

Beträffande inriktningen av denna översyn anges i propositionen (s. 20)
följande. Avsikten är att i tillämpningsföreskrifterna närmare precisera för
vilka ändamål särskild permission får beviljas och formerna för detta.
Begreppet ”beledsagad” permission (se 117 § och jfr 116 § KVVFS
1986:4) kommer att avskaffas. Vidare kommer riktlinjer för s. k. kvalifikationstider
i samband med regelbunden permission att införas. För det stora

flertalet intagna kommer dessa tider inte att bli längre än de som för
närvarande tillämpas. Skärpningar kan dock komma att göras främst beträffande
intagna som avtjänar straff för grova våldsbrott, t. ex. sexualbrott.
Översynen omfattar även frågan om förutsättningarna för ny permission
efter permissionsmissbruk av olika slag.

Det föreliggande regeringsförslaget kommer tillsammans med de ytterligare
preciseringar som kan bli resultatet av den översyn av reglerna som
för närvarande pågår inom kriminalvårdsstyrelsen att innebära en skärpning
av permissionsvillkoren. Utskottet konstaterar emellertid att detta
främst kommer att gälla intagna som dömts för särskilt grov brottslighet
och att någon ändring inte kommer att ske för det stora flertalet intagna.

Permission är en viktig del i arbetet med att främja de intagnas återanpassning
till samhället. Det är väsentligt att kriminalvårdsstyrelsens föreskrifter
utformas så att de inte motverkar detta syfte. Under hänvisning till
det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna Ju22 och Ju804 i nu
behandlade delar.

Pengar i anstalt

I motion Ju22 förespråkas en utredning av frågan om intagna skall ha
tillgång till penningmedel i den utsträckning som för närvarande gäller.
Enligt motionärerna används pengarna vid handel med narkotika och vid
spel om pengar.

Enligt 24 § KvaL har en intagen rätt att inneha personliga tillhörigheter i
anstalt. Bestämmelser om intagnas rätt att inneha pengar i anstalt finns i
kriminalvårdsverkets författningssamling (se KVVFS 1986:4, 72-76 §§).
Härav framgår att intagen i lokalanstalt och öppen riksanstalt fritt får
inneha pengar, om hänsyn till förhållandena vid anstalten inte föranleder
annat. Regionchef eller riksanstaltschef får i så fall bestämma tillåtet
kontantinnehav, dock till lägst 2,5 % av gällande basbelopp. För intagen i
sluten riksanstalt gäller andra regler. En sådan intagen får inte utan styresmannens
medgivande inneha mer pengar än 1,8% av gällande basbelopp,
för närvarande 470 kr. Bestämmelserna innebär vidare att pengar, utöver
tillåtet belopp, som påträffas hos intagen i anstalten skall omhändertas och
sättas in på konto med bankbok för den intagnes räkning.

Vid ställningstagande till motionsönskemålet vill utskottet i detta sammanhang
påminna om de principer som ligger till grund för svensk kriminalvård.
Enligt en grundtanke i kriminalvårdsreformen skall anstaltsvården
redan från början inriktas på konkreta åtgärder som förbereder den
intagne för tillvaron utanför anstalten, allt i den utsträckning det kan ske
utan att kravet på samhällsskydd blir eftersatt. Att en intagen själv får
sköta sin ekonomi, inom de ramar som de ovannämnda föreskrifterna
tillåter, anser utskottet vara ett led i denna grundtanke. Utskottet finner
det inte aktuellt att förorda någon avvikelse från den nuvarande ordningen.
Översynsyrkandet i motion Ju22 avstyrks därför.

JulJ 1987/88:43

Bevakning i anstalt

JuU 1987/88:43

I motionerna Ju22 och Ju804 hemställs att riksdagen ger till känna vad i
motionerna anförts om bevakning av intagna i anstalt. Enligt motionärerna
är det oacceptabelt att intagna kan avvika från anstalterna. Bevakningen
av de intagna måste därför förbättras.

Bevakningen av de intagna skiljer sig från anstalt till anstalt beroende på
byggnadssätt m.m. Generellt kan sägas att bevakningsnivån är högst vid
slutna riksanstalter och lägst vid öppna lokalanstalter.

Bevakning genom personal kompletteras av teknisk bevakning i olika
hänseenden. Som exempel på tekniska hjälpmedel vid bevakning kan,
förutom larmade murar och stängsel, nämnas larmade dörrar och fönster,
TV-övervakning m. m. Till anstalter med hög säkerhetsgrad räknas anstalterna
Kumla, Hall, Norrköping, Tidaholm och Norrtälje. Tilläggas kan att
de s. k. specialavdelningarna (se 3 och 20 a §§ KvaL) på kriminalvårdsanstaltema
Kumla, Hall och Norrköping kännetecknas av hög personaltäthet
och god tillgång till tekniska skyddsanordningar.

Av statistik från kriminalvårdsstyrelsen framgår att personaltätheten per
tillgänglig plats per den 1 april 1987 på slutna riksanstalter hade ett medelvärde
på 1,26. Motsvarande siffra för öppna lokalanstalter var 0,57. Såvitt
gäller tillsynspersonal framgår vidare att medelvärdet för sådan personal
var 0,81 per tillgänglig plats på slutna riksanstalter; den högsta personaltätheten
(2,18) hade kriminalvårdsanstalten Norrköping. Därefter följde Österåker,
Kumla och Hall.

Av kriminalvårdsverkets verksamhetsberättelse framgår att antalet rymningar
från anstalt under budgetåret 1986/87 uppgick till 1 049. Av dessa
ägde 500 rum från anstalterna och resten skedde från transporter m. m.
samt från olika former av vistelser utom anstalt. Av de 500 rymningarna
från anstalterna skedde 176 från slutna anstalter. Sedan 1978/79 har antalet
rymningar minskat med ca 35 %.

Utskottet kan så till vida instämma med motionärerna att bevakningen
inom kriminalvården måste ha som utgångspunkt att rymningar från anstalterna
förhindras. Under den senaste tioårsperioden har också antalet
rymningar minskat i betydande omfattning. Samtidigt bör beaktas att frågorna
om anordnandet av bevakningen både personellt och tekniskt kontinuerligt
uppmärksammas och att här hela tiden sker en anpassning efter
utvecklingen. Utskottet vill inskärpa betydelsen av detta arbete. Utskottet
ser mot bakgrund av det anförda inte någon anledning för riksdagen att nu
uttala sig i frågan. Utskottet avstyrker därför bifall till motionerna Ju22 och
Ju804 i nu berört hänseende.

Övrigt

JuU 1987/88:43

Utskottet föreslår en jämkning av 59 § KvaL på sätt som framgår av
utskottets hemställan nedan. I övrigt föranleder propositionen och motionerna
inte något uttalande från utskottets sida.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande avslag på propositionen
att riksdagen avslår motion 1987/88:Ju24,

2. beträffande principer för kriminalvården

att riksdagen avslår motion 1987/88:Ju22 i denna del (yrkande 2),

3. beträffande särbehandling av vissa långtidsdömda

att riksdagen med avslag på motion 1987/88:Ju22 i denna del (yrkandena
3 och 4), motion 1987/88:Ju23, motion 1987/88:Ju802 i denna
del (yrkande 9) och motion 1987/88:Ju811 i denna del (yrkande 27)
antar det i proposition 1987/88:130 framlagda förslaget till lag om
ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt, såvitt avser 7 §
tredje och fjärde styckena,

4. beträffande överklagande

att riksdagen antar det under moment 3 nämnda lagförslaget såvitt
avser 59 § dock med den ändringen att lagrummet ges följande som
Utskottets förslag betecknade lydelse:

Regeringens förslag Utskottets förslag

59 §

Kriminalvårdsstyrelsens beslut i Kriminalvårdsstyrelsens beslut i
särskilt fall enligt denna lag får särskilt fall enligt denna lag får

överklagas hos kammarrätt. Beslut överklagas hos kammarrätt. Beslut

i fråga om vistelse utom anstalt för i fråga om vistelse utom anstalt för

en intagen beträffande vilken rege- en intagen beträffande vilken regeringen
har meddelat förordnande ringen har meddelat förordnande

enligt 31 § överklagas dock hos re- enligt 31 § överklagas dock hos regeringen.
Detsamma gäller andra geringen. Detsamma gäller andra

beslut av styrelsen än som nu har beslut av styrelsen enligt denna lag

angetts. än som nu har angetts.

5. att riksdagen antar det under moment 3 nämnda lagförslaget i
den mån det inte omfattas av utskottets hemställan ovan,

6. beträffande permissionsregler

att riksdagen avslår motion 1987/88:Ju22 i denna del (yrkande 8
delvis) och motion 1987/88:Ju804 i denna del (yrkande 11 delvis),

7. beträffande pengar i anstalt

att riksdagen avslår motion 1987/88:Ju22 i denna del (yrkande 7),

8. beträffande bevakning i anstalt
att riksdagen avslår motion 1987/88:Ju22 i denna del (yrkande 8
delvis) och motion 1987/88:Ju804 i denna del (yrkande 11 delvis).

Stockholm den 17 maj 1988
Påjustitieutskottets vägnar

Karin Ahrland

Närvarande: Karin Ahrland (fp), Lars-Erik Lövdén (s), Hans Pettersson i
Helsingborg (s), Björn Körlof (m), Helge Klöver (s), Gunilla André (c),
Ulla-Britt Åbark (s), Hans Göran Franck (s), Birthe Sörestedt (s), Arne
Svensson (m), Bengt-Ola Ryttar (s), Eva Johansson (s), Lars Sundin (fp),
Jerry Martinger (m) och Ingbritt Irhammar (c).

Reservationer

1. Principer för kriminalvården (mom. 2)

Björn Körlof, Arne Svensson och Jerry Martinger (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar med ”Utskottet
ställer” och slutar med ”denna del” bort ha följande lydelse:

I propositionen uttalar justitieministern att de principer som lades fast
för kriminalvården år 1973, och vilka bl. a. går ut på att den intagnes
anpassning i samhället skall främjas, alltjämt skall ha giltighet. Enligt
utskottets mening måste emellertid värdet av dessa grundläggande principer
bedömas mot bakgrund av brottsutvecklingen sedan år 1973. Det året
begicks knappt 550000 brott mot brottsbalken. Motsvarande antal brott för
år 1987 uppgick till 926000. Under samma tid har det för utskottet därutöver
blivit allt tydligare att domstolarna dömer ut strafftider nära straffminimum.

Utskottet kan mot denna bakgrund inte instämma i justitieministerns
ovannämnda uttalande, och utskottet anser det inte möjligt att låta 1973 års
principer ensamt vara vägledande när kriminalvården utformas. Därutöver
måste medborgarnas rätt att bli skyddade mot brott ges ökad betydelse. En
annan princip, som enligt utskottets mening måste beaktas när kriminalvården
utformas, är straffets allmänpreventiva funktion. I anslutning till
tankegångarna i motion Ju22 vill utskottet slå fast att reglerna om kriminalvårdens
utformning måste stramas upp på olika sätt för att problemen med
den ökade brottsligheten skall kunna lösas. Bl. a. måste bevakningen av de
intagna förbättras och möjligheterna till vistelse utom anstalt måste begränsas
påtagligt. Permissioner bör ges endast i nära anslutning till frigivning.

En annan omständighet som måste beaktas är att det bland principerna
för kriminalvården måste ingå att få anstalterna fria från narkotika. I de
intagnas rätt till en human kriminalvård ingår nämligen enligt utskottets

JuU 1987/88:43

mening också en rätt för de intagna att inte på anstalten behöva konfronteras
med narkotika och narkotikamissbruk.

Vad utskottet med anledning av motion Ju22 i denna del har uttalat bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande principer för kriminalvården

att riksdagen med anledning av motion 1987/88:Ju22 i denna del
(yrkande 2) som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.

2. Särbehandling av vissa långtidsdömda (mom. 3)

Karin Ahrland (fp), Björn Körlof (m), Gunilla André (c), Arne Svensson
(m), Lars Sundin (fp), Jerry Martinger (m) och Ingbritt Irhammar (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 11 som börjat med ”Utskottet
vill” och slutar med ”Ju811 i nu berörda delar” bort ha följande lydelse:
Utskottet delar regeringens uppfattning att det är angeläget att möjligheterna
till särbehandling av den hårdast belastade gruppen intagna i anstalt
ökas. Enligt utskottets mening är emellertid regeringens förslag för snävt
utformat. I likhet med motionärerna anser utskottet att särbehandling
enligt 7 § tredje stycket KvaL skall gälla alla intagna som har dömts till
fängelse i lägst två år oavsett brottslighetens karaktär. Som motionärerna
påpekar, och vilket utskottet vill framhålla, har en person som har erhållit
ett så långt fängelsestraff som två år normalt sett gjort sig skyldig till
mycket svår brottslighet, exempelvis allvarliga våldsbrott. Här måste enligt
utskottets uppfattning allmänhetens skyddsintresse sättas i första rummet.

dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande särbehandling av vissa långtidsdömda

att riksdagen med anledning av motion 1987/88 :Ju22 i denna del
(yrkandena 3 och 4), motion 1987/88:Ju23, motion 1987/88:Ju802 i
denna del (yrkande 9) och motion 1987/88:Ju811 i denna del (yrkande
27) samt proposition 1987/88:130 antar det i propositionen framlagda
förslaget till lag om ändring i lagen (1974: 203) om kriminalvård
i anstalt såvitt avser 7 § tredje och fjärde styckena med den ändringen
att tredje stycket erhåller följande som Utskottets förslag betecknade
lydelse:

JuU 1987/88:43

Regeringens förslag

Utskottets förslag

JuU 1987/88:43

7 § tredje stycket

Den som undergår fängelse i lägst
fyra år och den som i annat fall har
dömts till fängelse i lägst två år för
grovt narkotikabrott eller grov varusmuggling
som avser narkotika
eller för försök, förberedelse,
stämpling eller medverkan till brott
som nu angetts skall placeras i sluten
anstalt, om det med hänsyn till
arten av hans brottslighet eller annars
kan befaras att han är särskilt
benägen att avvika eller fortsätta en
brottslig verksamhet av allvarlig
karaktär innan verkställigheten har
avslutats.

Den som undergår fängelse i lägst
två år skall placeras i sluten anstalt,
om det med hänsyn till arten av
hans brottslighet eller annars kan
befaras att han är särskilt benägen
att avvika eller fortsätta en brottslig
verksamhet av allvarlig karaktär innan
verkställigheten har avslutats.

3. Stramare permissionsregler (mom. 6)

Björn Körlof, Arne Svensson och Jerry Martinger (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som böijar med ”Det
föreliggande” och slutar med ”behandlade delar” bort ha följande lydelse:

Utskottet välkomnar i och för sig den översyn som kriminalvårdsstyrelsen
för närvarande gör av riktlinjerna för bl. a. långtidsdömdas permissioner.
Den redovisning av översynen, som görs i propositionen, visar
emellertid bl. a. följande. De s.k. kvalifikationstider som föreslås inträda
för regelbunden permission kommer för det stora flertalet intagna inte att
bli längre än de tider som nu tillämpas. Mot bakgrund härav och de under
senare tid uppmärksammade avvikanden som skett från bl. a. permissioner
ser utskottet det som angeläget att frågan om skärpta regler för permissioner
ytterligare prövas. Av statistik från kriminalvårdsstyrelsen framgår
beträffande budgetåret 1986/87 att ca 4 % av samtliga permissioner misssköttes.
Motsvarande siffra när det gäller regelbunden permission uppgick
till 14%. Enligt utskottets mening är denna siffra otillfredsställande hög.

Såsom förespråkas i motionerna Ju22 och Ju804 i nu behandlade delar bör
ytterligare övervägas om inte reglerna för permissioner bör stramas upp
ytterligare på olika sätt. Således bör obevakade permissioner starkt begränsas
för intagna som gång på gång återfaller i brott. När det gäller
intagna som begått allvarliga våldsbrott och narkotikabrott bör, enligt
utskottets mening, permission endast undantagsvis få förekomma.

Vad utskottet med anledning av motionerna Ju22 och Ju804 i nu berörda
delar anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande permissionsregler
att riksdagen med anledning av motion 1987/88:Ju22 i denna del
(yrkande 8 delvis) och motion 1987/88:Ju804 i denna del (yrkande 11
delvis) som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört. 18

4. Pengar i anstalt (mom. 7)

JuU 1987/88:43

Björn Körlof, Arne Svensson och Jerry Martinger (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som börjar med ”Vid
ställningstagande” och slutar med ”avstyrks därför” bort ha följande
lydelse:

Enligt utskottets mening bör alla tänkbara åtgärder sättas in för att
komma till rätta med narkotikaproblemen på anstalterna. Som motionärerna
påtalar kan de intagnas tillgång till pengar i anstalt där befrämja handel
med narkotika. Även med beaktande av att andra betalningsmedel än
pengar kan användas anser utskottet emellertid trots detta att en sådan
översyn som motionärerna förespråkar bör göras.

Vad utskottet med anledning av motion Ju22 i denna del har uttalat bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande pengar i anstalt

att riksdagen med anledning av motion 1987/88:Ju22 i denna del
(yrkande 7) som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört i detta hänseende.

5. Bevakning i anstalt (mom. 8)

Björn Körlof, Arne Svensson och Jerry Martinger (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 14 som börjar med ”Utskottet
kan” och slutar med ”berört hänseende” bort ha följande lydelse:
Utskottet kan konstatera att antalet rymningar från anstalterna minskat
under den senaste tioårsperioden. Emellertid noterar utskottet att rymningarna
ökade något under föregående budgetår. Utskottet anser att det
från såväl principiella som samhällsekonomiska utgångspunkter är oacceptabelt
att en intagen kan avvika från en anstalt. Den senaste tidens uppmärksammade
rymningar, av vilka i vart fall en skedde från en anstalt med
hög säkerhetsgrad, visar att den nuvarande bevakningsnivån på anstalterna
är för låg. Enligt utskottets uppfattning måste en målsättning såvitt
gäller bevakningen på anstalterna vara att rymningar helt förhindras. Regeringen
bör därför sätta in särskilda resurser så att bevakningsnivån hålls på
en sådan hög nivå.

dels att utskottets hemställan under moment 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande bevakning i anstalt

att riksdagen med anledning av motion 1987/88:Ju22 i denna del
(yrkande 8 delvis) och motion 1987/88:Ju804 i denna del (yrkande 11
delvis) som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört
i detta hänseende.

Särskilt yttrande (mom. 3)

JuU 1987/88:43

Hans Göran Franck (s) anför:

I propositionen föreslås att den som dömts till fängelse i lägst två år för
grov narkotikabrottslighet skall särbehandlas under straffverkställigheten.
För andra grova brottskategorier, exempelvis grov våldsbrottslighet eller
grov ekonomisk brottslighet, skall gälla en betydligt mindre sträng regel
eller fängelse i lägst fyra år. Den föreslagna regeln innebär att narkotikabrottslingar
särbehandlas i särbehandlingen.

Lagman Johan Leche, som haft förre justitieministerns uppdrag att
utreda vissa verkställighetsfrågor rörande långtidsdömda inom kriminalvården,
föreslog att denna särskilt stränga behandling av narkotikabrottslingar
skulle upphöra och att samma bestämmelser skulle gälla för
olika kategorier av långtidsdömda, dvs. särbehandlingen skulle gälla alla
intagna som dömts till fängelse i lägst fyra år.

I propositionen framläggs inte något förslag beträffande utländska långtidsdömda.
Justitieutskottet har tidigare uppmärksammat (JuU 1984/85:36
s. 7—9) den särskilda isolering de utsätts för vid särbehandling på grund av
att de avtjänar straffet i främmande land. De föreslagna skärpta reglerna
gör det än mer nödvändigt att vidta åtgärder för att kompensera för de
extra påfrestningar de utsätts för i jämförelse med andra fångar. Dessa
olägenheter är särskilt påtagliga beträffande de utländska fångar som skall
utvisas.

I remissammanställningen påtalas dessa förhållanden av brottsförebyggande
rådet, statens invandrarverk och ombudsmannen mot etnisk diskriminering.
De framlägger även olika förslag om hur de utländska fångarnas
strafftid skall kunna mildras och hur de i övrigt skall kunna kompenseras.
Det bör införas en regel som ger möjlighet att efter individuell prövning
avkorta anstaltstiden för utlänning, som till följd av särbehandling, utvisning
och andra jämförbara omständigheter, har haft särskild nackdel och
påfrestning av fängelsetiden. Även allmänna olägenheter som språksvårigheter,
kulturskillnader m. m. bör beaktas.

Även andra människor som är särskilt isolerade, exempelvis socialt eller
fysiskt handikappade, kan bli mycket hårt drabbade och behöver lättnader.

Vad jag här åberopat är så pass vanligt förekommande bland långtidsdömda
utländska fångar och andra att det motiverar att en särskild rättsregel
införs. En rimlig kompensation kan inte tillgodoses genom bättre villkor
i övrigt under strafftiden, vilket även är behövligt främst då det gäller
utbildning, radiolyssning, tidningar, böcker och telefonsamtal.

Jag avstår från att i detta sammanhang framföra något yrkande men
avser att återkomma i saken vid lämpligt tillfälle.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1988