Justitieutskottets betänkande

1987/88:37

om ändring i brottsskadelagen JuU

(prop. 1987/88:92 jämte motioner) 1987/88:37

Propositionen m.m.

I proposition 1987/88:92 har regeringen (justitiedepartementet) föreslagit
riksdagen att anta ett av lagrådet granskat förslag till lag om ändring i
brottsskadelagen (1978:413).

En redogörelse för propositionens huvudsakliga innehåll lämnas under
rubriken Utskottet på s. 4.

I samband med propositionen behandlas yrkanden i de under den
allmänna motionstiden år 1988 väckta motionerna 1987/88:Ju709 av Bengt
Harding Olson och Lars Sundin (fp), 1987/88:Ju804 (yrkande 17) av Carl
Bildt m.fl. (m), 1987/88:Ju808 av Sven Munke (m), 1987/88:Ju811 (yrkande 2
delvis) av Olof Johansson m.fl. (c), 1987/88:Ju814 (yrkande 3) av Gunilla
André m.fl. (c) samt 1987/88:Ju815 av Björn Körlof (m). Motionsyrkandena
redovisas på s. 3.

En med anledning av propositionen väckt motion (1987/88:Ju 16) har av
justitieutskottet överlämnats till lagutskottet.

Det vid propositionen fogade lagförslaget har följande lydelse.

1 Riksdagen 1987188. 7sami Nr37

1

Propositionens lagförslag

JuU 1987/88:37

Förslag till
Lag om ändring i brottsskadelagen (1978:413)

Härigenom föreskrivs att 2, 4 och 15 §§ brottsskadelagen (1978:413)
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §

Brottsskadeersättning utgår för personskada. Som personskada ersätts
även skada på kläder, glasögon och liknande föremål som den skadade bar
på sig vid skadetillfället.

Brottsskadeersättning utgår för
sakskada och ren förmögenhetsskada
även i annat fall än som avses i
3 § i den mån den skadelidandes
möjligheter att försörja sig allvarligt
har äventyrats genom skadan eller
ersiittningsbehovet annars, med
hänsyn lill hans ekonomiska villkor
och omständigheterna i övrigt,
framstår som särskilt angeläget.

Kostnad för biträde eller utredning
i ärende om brottsskadeersättning
kan ersättas av allmänna medel,
om synnerliga skäl föreligger
med hänsyn till sökandens ekonomiska
förhållanden och övriga omständigheter.

Bestämmelserna i denna lag om
ersättning för personskada tillämpas
också i fråga om lidande som
någon tillfogar annan genom brott
mot den personliga friheten eller
genom annat ofredande som innefattar
brott.

Brottsskadeersättning utgår för
sakskada och ren förmögenhetsskada
även i annat fall än som avses i
3 S i den mån den skadelidandes
möjligheter att försörja sig allvarligt
har äventyrats genom skadan eller
ersättningen annars framstår som
särskilt angelägen.

15 §

Kostnad för biträde eller utredning
i ärende om brottsskadeersättning
kan ersättas av allmänna medel.
om särskilda skäl föreligger
med hänsyn till sökandens ekonomiska
förhållanden och övriga omständigheter.

Denna lag träder i kraft den I juli 1988.

2

Motionerna

1987/88:Ju709 av Bengt Harding Olson och Lars Sundin (fp) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär att en utredning tillsätts med uppgift att
förbättra rättegångshjälpen beträffande brottsskadestånd.

1987/88:Ju804 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas
17. att riksdagen hos regeringen begär utredning med syfte att stärka
brottsoffrens ställning på sätt som i motionen angivits.

1987/88:Ju808 av Sven Munke (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär förslag till lagstiftning eller andra regler om ersättning till personer som
skadas vid förhindrande av brott.

1987/88:Ju811 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till insatser för stöd till
våldsoffer innebärande att

a) polismyndigheten organiserar en särskild kontaktorganisation för
våldsoffer med de uppgifter som anges i motionen,

b) rätten till samhällsstöd garanteras så som i motionen anförs,

c) brottsskadelagens tillämpningsområde vidgas avseende brottsoffers och
ingripares möjligheter till ekonomisk kompensation.

1987/88:Ju814 av Gunilla André m.fl. (c) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om information och stöd till dem som ingriper för att förhindra brott.

1987/88:Ju815 av Björn Körlof (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär att en utredning snabbt tillsätts för att överväga de rättsliga,
ekonomiska och andra aspekter som kan finnas för att kraftigt stödja dem
som ingriper för att hjälpa polisen eller på annat sätt söker förhindra eller
avvärja brott.

Utskottet

Inledning

Den 1 oktober 1978 trädde brottsskadelagen (1978:413) i kraft. Dessförinnan
lämnades ersättning i vissa fall av allmänna medel till den som tillfogats skada
genom brott från särskilda anslag på justitiedepartementets och socialdepartementets
huvudtitlar. Enligt denna lag prövas ansökningar om ersättning av
statliga medel för brottsskador (brottsskadeersättning) av en särskild myndighet,
brottsskadenämnden. Reglerna i brottsskadelagen om brottsskadeersättningens
omfattning anknyter till regleringen i skadeståndslagen
(1972:207).

Brottsskadelagen kompletteras av brottsskadeförordningen (1978:653)
och förordningen (1978:655) med instruktion för brottsskadenämnden.

Regeringen uppdrog år 1985 åt brottsförebyggande rådet (BRÅ) att
överväga olika åtgärder för att stödja och hjälpa dem som har drabbats av
brott. Uppdraget redovisades år 1986 i en promemoria (Kansli PM 1986:1)

Jul) 1987/88:37

3

1* Riksdagen 1987/88. 7sami. Nr;17

Stöd och hjälp åt brottsoffer. En probleminventering. I promemorian
föreslogs att möjligheterna till ersättning enligt brottsskadelagen skulle
förbättras. Med anledning av förslaget uppdrogs år 1986 åt en särskild
utredare att se över brottsskadelagen i syfte att förbättra möjligheterna för
brottsoffer att få brottsskadeersättning. Utredningsuppdraget redovisades i
promemorian (Ds Ju 1987:1) Översyn av brottsskadelagen. Promemorian
har remissbehandlats.

Förslaget i den nu aktuella propositionen grundar sig på detta utredningsmaterial.

Gällande ordning

Brottsskadelagens ersättningsregler innebär i korthet följande.

Brottsskadeersättning utgår för personskada. Som personskada ersätts
även skada på kläder, glasögon och liknande föremål som den skadade bar på
sig vid skadetillfället.

Brottsskadeersättning utgår vidare för sakskada och, om särskilda skäl
föreligger, för ren förmögenhetsskada (dvs. en ekonomisk skada som
uppkommit utan samband med att någon lidit person- eller sakskada). En
förutsättning för ersättning i dessa fall är att brottet begåtts av någon som var
häktad, intagen på kriminalvårdsanstalt eller intagen för vård i hem som
avses i 12 § lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga
resp. 11 § lagen (1981:1243) om vård av missbrukare i vissa fall. Sådana
skador kallas ibland rymlingsskador. Brottsskadeersättning utgår för sakskada
och ren förmögenhetsskada även i annat fall än vid rymlingsskada i den
mån den skadelidandes möjligheter att försörja sig allvarligt har äventyrats
genom skadan eller ersättningsbehovet annars, med hänsyn till hans
ekonomiska villkor och omständigheter i övrigt, framstår som särskilt
angeläget.

Som ovan antytts bygger brottsskadelagens ersättningssystem i huvudsak
på den allmänna skadeståndsrättens regler. Vissa begränsningar gäller dock.
En sådan begränsning är att brottsskadeersättning inte omfattar ersättning
för lidande till följd av sådana integritetskränkningar som nämns i 1 kap. 3 §
skadeståndslagen.

Förslaget i propositionen

I propositionen föreslås ändringar i brottsskadelagen så att möjligheterna att
få ersättning av statsmedel för skada till följd av brott förbättras i olika
avseenden. Förslaget är ett led i strävandena att förbättra brottsoffrens
(målsägandenas) situation.

Ett av förslagen i propositionen innebär att ersättningsmöjligheterna i
brottsskadelagen utvidgas så att brottsskadeersättning kan utgå för lidande
som har tillfogats någon genom brott mot den personliga friheten eller
genom annat ofredande som innefattar brott.

Vidare föreslås en utvidgning av möjligheterna att utge brottsskadeersättning
för sakskada och ren förmögenhetsskada som inte har orsakats av en
rymling så att ersättning kan utgå utan ekonomisk behovsprövning i den mån
ersättningen med hänsyn till omständigheterna framstår som särskilt angelägen.

JuU 1987/88:37

4

En sökandes möjligheter att få ersättning av allmänna medel för kostnader
i ett ärende om brottsskadeersättning föreslås också utvidgade. För att
ersättning skall kunna utgå skall det inte som nu krävas synnerliga skäl utan
vara tillräckligt att det föreligger särskilda skäl.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1988.

Utskottet finner inte anledning till erinran mot lagförslaget och tillstyrker
således bifall till propositionen. Utskottet förordar dock en viss jämkning i
fråga om ikraftträdandet. Som förut nämnts föreslås i propositionen att
lagändringarna skall träda i kraft den 1 juli 1988. Enligt vad som uttalas i
propositionen blir de nya reglerna tillämpliga endast på skadefall som
inträffar efter den tidpunkten. Enligt utskottets uppfattning bör emellertid
de nya bestämmelserna tillämpas även på skadefall som inträffat dessförinnan.
Som framgår av utskottets hemställan nedan förordar utskottet en
övergångsbestämmelse av denna innebörd. Självfallet innebär detta ingen
ändring i fråga om vad som redan gäller för prövning av skadefall som
inträffat före brottsskadelagens ikraftträdande den 1 oktober 1978. Utskottet
vill tillägga att vad utskottet förordat givetvis inte leder till att det kan bli
aktuellt för brottsskadenämnden att enbart på den grund att ny lagstiftning
tillkommit ta upp redan prövade ärenden till omprövning (jfr prop.
1977/78:126 s. 51 f och prop. 1985/86:80 s. 77 ff).

Ingripanden för att avvärja brott

I motionerna 804, 808, 811. 814 och 815 tas upp olika frågor med anknytning
till enskilda personers ingripande för att förhindra brott. 1 motion 808
framställs önskemål om reglering av frågan om ersättning till den som skadas
vid ingripande för att förhindra brott och i motionerna 804 och 814 begärs en
översyn av nu gällande regler i detta hänseende. I motion 814 begärs
därutöver ökad information till allmänheten om förutsättningarna för enskilt
ingripande i sådana fall. I motion 815 framställs begäran om utredning
beträffande ekonomiska, rättsliga och andra åtgärder som syftar till att stödja
dem som ingriper för att hjälpa polisen eller på annat sätt söker förhindra
brott.

Vad först beträffar särskilda regler om ersättning för de skadelidande vid
ingripande mot brott skall följande framhållas.

Den som biträder ordningsmakten vid ingripande mot brott kan erhålla
ersättning för skada. Bestämmelser härom finns i förordningen (1948:195)
om ersättning och belöning av statsmedel vid biträde åt ordningsmakten samt
i den därtill anknytande tillämpningskungörelsen (1948:196). Bestämmelserna
innebär i huvudsak att den som biträtt en enskild polisman eller
ordningsvakt vid ingripande mot någon som har stört den allmänna
ordningen eller begått eller misstänkts för brott är berättigad att få ersättning
av allmänna medel för skada som uppstått till följd av ingripandet. Både
personskada och egendomsskada ersätts. Även belöning kan utgå i sådana
fall åt den som visat särskild rådighet och nit. Frågor om ersättning prövas av
länsstyrelsen.

I propositionen anger justitieministern att hon anser detta vara en lämplig
ordning för utbetalning av de ersättningsbelopp som kan aktualiseras i dessa

JuU 1987/88:37

5

fall. Hon anger vidare att hon har för avsikt att föreslå regeringen att
förordningen moderniseras och ändras. Avsikten är att ersättning i fortsättningen
skall utgå, till skillnad från vad som nu är fallet, även i fall då en
enskild person gör ett ingripande innan polis eller ordningsvakt kommit till
platsen.

Utskottet vill i sammanhanget nämna att den som ingriper för att avvärja
brott och själv blir utsatt för brott kan erhålla brottsskadeersättning.

Enligt utskottets mening får motionärernas önskemål om ökat stöd till den
som ingriper vid brott anses tillgodosedda genom de ändringsförslag som
aviserats av justitieministern i propositionen. Utskottet ställer sig bakom
justitieministerns uttalande i propositionen att det finns anledning att
anbefalla en viss försiktighet när det gäller att från enskilda personers sida
ingripa i sådana fall. Det förekommer dock, även enligt utskottets mening,
utan tvivel situationer där ingripanden av detta slag är klart motiverade och
förtjänta av all uppmuntran.

Beträffande önskemålet i motion 814 om ökad information till allmänheten
om förutsättningarna för enskilt deltagande vid ingripande mot brott kan
nämnas följande.

BRÅ gav i december 1986 ut en rapport (BRÅ 1986:2) Bra lås och goda
grannar - en handbok för brottsförebyggare. En förkortad version av
rapporten finns utgiven i BRÅ:s broschyr Goda råd för brottsförebyggare. I
såväl rapporten som broschyren finns utförliga beskrivningar om vad en
enskild person får göra för att förhindra brott och för att försvara sig själv.
Publikationerna har spritts till ett stort antal organisationer, myndigheter och
kommuner m.fl.

Utskottet har tidigare uttalat att det är viktigt att allmänheten har kunskap
om vilken rätt till självförsvar den enskilde har, och utskottet har därvid
konstaterat att det kan vara så att allmänheten inte känner till var gränserna
går i dessa fall (se JuU 1986/87:5 och 1986/87:34 s. 13 f). Utskottet hänvisade
vid dessa tillfällen till överväganden av fängelsestraffkommittén i fråga om de
allmänna ansvarsfrihetsreglerna och förutsatte att kommittén i detta arbete
skulle komma att överväga hur allmänhetens behov av information om
nödvärnsrättens innehåll och gränser kunde mötas på ett lämpligt sätt.
Fängelsestraffkommitténs arbete i denna del är för närvarande i det närmaste
avslutat. Utskottet, som anser det viktigt att allmänheten känner till vilka
rättigheter de har i aktuella hänseenden, finner i det läge frågan nu befinner
sig och mot bakgrund av det material som BRÅ utgivit, att det inte är
nödvändigt med ett sådant uttalande i frågan från riksdagens sida varom
önskemål framställts i motion 814.

I motion 815 efterlyser motionären en utredning i syfte att stödja dem som
ingriper för att hjälpa polisen eller på annat sätt söker förhindra brott.

Utskottet får härvidlag hänvisa till vad justitieministern föreslagit i
propositionen såvitt gäller rätten till ersättning för skador som uppstått vid
själva ingripandet. Därutöver vill utskottet på nytt nämna att fängelsestraffkommittén
genom tilläggsdirektiv (dir. 1983:43) fått i uppdrag att se över de
allmänna reglerna om nödvärn. Någon anledning för riksdagen att nu begära
ytterligare överväganden i saken föreligger enligt utskottets mening inte.

Med det anförda avstyrks bifall till de här behandlade yrkandena i
motionerna 804, 808, 811, 814 och 815.

JuU 1987/88:37

6

Brottsoffrens situation

JuU 1987/88:37

I motionerna 804 och 811 väcks frågor om förbättringar av brottsoffrens
situation. 1 motion 804 begärs att en utredning tillsätts med syfte att stärka
brottsoffrens ställning. I motion 811 riktas intresset främst mot våldsoffrens
situation. Motionärerna föreslår att polisen i de stora distrikten inrättar en
speciell jourgrupp med uppgift att dels svara för kontakterna med brottsoffer,
dels förmedla kontakter till brottsofferjourer m.m. Enligt motionärerna
bör brottsoffren garanteras samhällsstöd. Samtidigt bör brottsskadelagens
tillämpningsområde utvidgas.

Som utskottet tidigare uttalat är det från kriminalpolitiska utgångspunkter
angeläget att på olika sätt förbättra brottsoffrens situation. Utskottet vill här
hänvisa till sina tidigare betänkanden i frågan (se JuU 1986/87:22 s. 2 och där
gjorda hänvisningar). Också departementschefen berör ämnet i årets
budgetproposition, s. 35 ff, där hon bl.a. hänvisar till olika åtgärder som
vidtagits med anledning av uttalanden i 1986 års budgetproposition.

Av den redovisning som lämnas på de nyss angivna ställena framgår att
frågorna på olika sätt är föremål för regeringens uppmärksamhet. Läget för
närvarande innebär i korthet följande.

Åtgärderna i den nu aktuella propositionen om utvidgad ersättning till
brottsoffer enligt brottsskadelagen är ett led i dessa strävanden.

På regeringens uppdrag har BRÅ bl.a. genomfört en fördjupad undersökning
rörande brottsofferjourer och behovet av psykologiska hjälp- och
stödåtgärder åt målsägandena.

BRÅ har nyligen avslutat detta arbete och föreslår i korthet bl.a.
följande.

- Personal inom polisen bör få större möjligheter att ägna sig åt brottsoffer.
Bl.a. bör polisen informera brottsoffren om var de kan få hjälp och hur
handläggningen av deras anmälan fortskrider samt vid behov ge råd om
lämpliga brottsförebyggande åtgärder.

- Personal inom socialtjänst och sjukvård bör ges möjlighet att i större
utsträckning än för närvarande är fallet uppmärksamma brottsoffrens
problem.

- Informationen till brottsoffren bör förbättras väsentligt. Det föreslås att
en myndighet, förslagsvis brottsskadenämnden, bör tilldelas ett centralt
ansvar för informationsverksamheten till brottsoffer.

- Samhället bör underlätta för brottsoffren att så snabbt som möjligt få ut
det skadestånd som tilldöms dem.

- En utredning om en förbättrad förmånsrätt för skadeståndsanspråk bör
övervägas.

- Åklagarens insatser vad gäller skadeståndsanspråk bör ökas.

- Samhällets ekonomiska stöd till kvinnojourerna bör öka.

BRÅ:s förslag är för närvarande föremål för regeringens ställningstagande.

Som påpekas i årets budgetproposition har polisens kontakt med brottsoffer
bl.a. utretts av polisberedningen (Ju 1981:02). Beredningen konstaterade
i sitt betänkande (SOU 1985:62) Inriktningen av polisverksamheten att det
fanns såväl behov av som utrymme för att polisen skall föra in eller mer
betona ett servicetänkande som tar sikte på råd och stöd i olika avseenden åt

framför allt personer som har drabbats av brott. En sådan ordning skulle
enligt beredningen innebära en förbättrad polisverksamhet och få goda
effekter på polisarbetet på såväl kort som lång sikt. Departementschefen har
helt ställt sig bakom beredningens förslag. Genom ett tillägg till polisförordningen
(1984:730) har regeringen på justitieministerns förslag uttryckligen
föreskrivit att polisen skall sträva efter att ge hjälp och stöd till dem som
drabbats av brott.

Rättshjälpskommittén (Ju 1982:01) härpå regeringens uppdrag undersökt
hur det rättsliga förfarandet i mål om ansvar för sexualbrott har fungerat i
praktiken från målsägandens synpunkt sedan nya regler i ämnet infördes den
1 juli 1984. Regeringen har nyligen lagt fram förslag till lagstiftning om
målsägandebiträde (prop. 1987/88:107). Propositionen är för närvarande
föremål för riksdagens prövning.

I samband med behandling i olika sammanhang av frågor rörande
kvinnomisshandel och sexuella övergrepp mot kvinnor har särskilt uppmärksammats
att vissa former av personförföljelse inte är ovanligt och ibland tagit
sig oroande uttryck. Dessa problem har närmare belysts i en inom justitiedepartementet
upprättad promemoria (Ds Ju 1987:13) Besöksförbud. Regeringen
har nyligen föreslagit riksdagen att anta en lag med bestämmelser om
sådant förbud. Propositionen (1987/88:137) är för närvarande föremål för
riksdagens behandling.

Rikspolisstyrelsen har efter samråd med riksåklagaren och domstolsverket
övervägt frågan om fördjupad information till målsägande under förundersökningen.
Förslaget övervägs för närvarande i justitiedepartementet. I årets
budgetproposition har justitieministern aviserat sin avsikt att en informationsbroschyr
skall kunna distribueras den 1 juli 1988 då flera betydelsefulla
författningsändringar som rör målsägandena kan förväntas träda i kraft.

Också när det gäller målsägandens rätt till skadestånd i anledning av brott
har gjorts insatser. Således har riksdagen nyligen antagit ett förslag till
ändring i rättegångsbalken beträffande enskilt anspråk vid förundersökning
och rättegång. Ändringarna, som trädde i kraft den 1 februari 1988, syftar till
att målsäganden lättare skall kunna få till stånd en domstolsprövning av sitt
anspråk. Åklagarna har sålunda fått en vidgad skyldighet att för målsägandenas
räkning föra talan om skadestånd i anledning av brott.

Som anges i årets budgetproposition har regeringen för avsikt att se över
även materiella frågor på skadeståndsrättens område. Ökade möjligheter till
ersättning för ideell skada övervägs, och hit hör frågan om skadestånd för
integritetskränkningar på grund av brott.

Rent allmänt vill utskottet som tidigare understryka att en av de
angelägnaste uppgifterna för det allmänna är att så långt som möjligt
förebygga att brott begås. Ett effektivt brottsförebyggande arbete innebär
också att människor i minskande omfattning blir skadade eller på annat sätt
drabbade. Likväl står det klart att åtskilligt kan och bör göras för att förbättra
förhållandena för den som ändå blir utsatt för brott. Denna fråga har också
under senare tid ägnats stor uppmärksamhet av statsmakterna.

Som ovan framgått har också flera utredningar gjorts i avsikt att se om
brottsoffrens situation kan förbättras. Många av utredningsförslagen har
redan lett till lagstiftning, och några är för närvarande föremål för riksdagens

JuU 1987/88:37

8

behandling. BRÅ:s fördjupade undersökning om brottsoffrens situation är
nu föremål för regeringens ställningstagande.

I det läge som frågan om en förbättrad situation för brottsoffren befinner
sig anser utskottet att det inte nu är aktuellt att begära ytterligare en
utredning i saken. Utskottet avstyrker därför bifall till motion 804 i denna
del.

Utskottet vill beträffande önskemålet i motion 811 om att polisen skall
vara en förmedlande länk mellan brottsoffer och andra samhällsmyndigheter
anföra följande. Enligt 3 § polislagen (1984:387) är polisen skyldig att
samarbeta med andra myndigheter och organisationer vilkas verksamhet
berör polisverksamheten. Särskilt åligger det polisen att fortlöpande samarbeta
med myndigheter inom socialtjänsten och snarast underrätta dessa om
förhållanden som föranleder någon åtgärd av dem.

När det gäller önskemålet om garanterat samhällsstöd vill utskottet utöver
vad som anförts i det föregående understryka att, allmänt sett, socialtjänsten
inom kommunerna har huvudansvaret för stöd och hjälp till brottsoffer.
Enligt 10 § socialtjänstlagen (1980:620) kan bl.a. kontaktperson förordnas
med uppgift att hjälpa den enskilde och hans närmaste i personliga
angelägenheter. Här vill utskottet påpeka att BRÅ nyligen, som ovan
anförts, föreslagit att både sjukvård och socialtjänst bör få ökade skyldigheter
att hjälpa brottsoffer. Då BRÅ:s förslag för närvarande är föremål för
regeringens ställningstagande ser utskottet inte anledning till något särskilt
uttalande i frågan från riksdagens sida. Med det anförda avstyrker utskottet
bifall till motion 811 i denna del. Detta gäller även yrkandet om utvidgning av
brottsskadelagens tillämpningsområde som får anses tillgodosett genom
förslaget i propositionen.

Utvidgad rättegångshjälp beträffande brottsskadestånd

I motion 709 begär motionärerna att en utredning tillsätts med uppgift att
förbättra rättegångshjälpen beträffande brottsskadestånd. Motionen är
skriven bl.a. mot bakgrund av de nyligen genomförda ändringarna i
rättegångsbalken där åklagarens skyldighet att för målsägandens räkning
föra talan om enskilt anspråk vidgades. Enligt motionärerna bör denna
skyldighet ytterligare utvidgas till att avse inte bara skadestånd på grund av
brott utan även skadestånd i anledning av brott.

Mål vid de allmänna domstolarna som rör civilrättsliga anspråk behandlas i
princip enligt rättegångsbalkens regler för tvistemål. Det gäller även mål om
enskilt anspråk - anspråk på skadestånd - i anledning av brott. I 22 kap.
rättegångsbalken finns emellertid regler om att enskilda anspråk av detta slag
kan handläggas i samband med talan om ansvar för brottet.

Talan om enskilt anspråk kan alltså föras i samband med åtal (22 kap. 1 §
RB). Talan väcks enligt huvudregeln genom ansökan om stämning. Sedan
åtal har väckts kan i vissa fall talan om enskilt anspråk väckas utan en formell
stämningsansökan, om rätten medger det (45 kap. 5 och 6 §§ RB). I en
rättegång i vilken ansvarstalan förs kan i princip alla slags anspråk som har
brottet som utgångspunkt tas upp till gemensam prövning (22 kap. 4 § RB).

I 22 kap. RB talas om anspråk ”i anledning av brott" och anspråk "på

JuU 1987/88:37

9

grund av brott”. Till anspråk i anledning av brott hänförs alla slags enskilda
anspråk som har något samband med det påstådda brottet, vare sig anspråket
riktar sig mot den tilltalade eller mot någon annan och oavsett om grunden
för talan är begränsad till själva den brottsliga gärningen eller omfattar
ytterligare rättsfakta.

Med anspråk "på grund av brott” i 22 kap. 2 § RB avses endast anspråk av
målsäganden (eller av någon som övertagit anspråket) som är riktat mot den
tilltalade och som grundas enbart på den brottsliga gärning som läggs den
tilltalade till last. I dessa fall är åklagaren skyldig att på begäran av
målsäganden i samband med åtalet förbereda och utföra även talan om det
enskilda anspråket om brottet hör under allmänt åtal. Åklagarens skyldighet
att utföra målsägandens talan härvidlag har nyligen utvidgats och gäller nu
om det kan ske utan väsentlig olägenhet och målsägandens anspråk inte är
uppenbart obefogat (se prop. 1987/88:1, JuU 14, rskr. 81).

Utskottet vill här nämna att begreppen ”i anledning av brott" och "på
grund av brott" utförligt har behandlats och diskuterats i lagförarbetena och
den juridiska doktrinen. Här kan hänvisas till proposition 1942:5 s. 201 ff
(lagrådet), Boman, SvJT 1967 s. 81 ff. Olivecrona, Rättegången i brottmål
enligt RB, 1968, s. 323 ff, Ekelöf, Rättegång II, 1977, s. 164 ff, och Gullnäs
m.fl., Rättegångsbalken I, 22:3 ff. Det kan också hänvisas till proposition
1969:114 och 1LU 1969:48, SOU 1982:26 s. 80, 279 ff och 409-417 samt
proposition 1986/87:89 s. 96 f.

Regleringen av åklagarens skyldighet att utföra talan om enskilt anspråk
bygger enligt utskottets mening på en rimlig avvägning mellan bl.a. de
rättegångstekniska och processekonomiska intressen som här berörs. Även
om utskottet ser positivt på strävandena att på olika sätt underlätta för
brottsoffren och förbättra deras processuella ställning, är utskottet inte
berett att i detta sammanhang förorda att denna avvägning, på sätt som
förordas i motionen, rivs upp med de delvis svåröverblickbara konsekvenser
detta skulle föra med sig. Härtill kommer att åklagarnas skyldighet att bistå
målsägande som ovan nämnts helt nyligen utvidgats väsentligt. I avbidan på
en närmare analys av utfallet av den reformen saknas därför enligt utskottets
mening skäl till någon sådan riksdagens åtgärd som föreslagits i motionen.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. att riksdagen antar det genom proposition 1987/88:92 framlagda
förslaget till lag om ändring i brottsskadelagen (1978:413), dock med
den ändringen att till ikraftträdandebestämmelsen fogas följande text:

De nya bestämmelserna tillämpas även i fråga om skada som inträffat
dessförinnan.

2. beträffande ingripanden vid brott

att riksdagen avslår motionerna 1987/88: Ju804 i denna del (yrkande 17
delvis), 1987/88:Ju808, 1987/88:Ju811 i denna del (yrkande 2 delvis),
1987/88:Ju814 i denna del (yrkande 3) och 1987/88:Ju815,

3. beträffande brottsoffrens situation

att riksdagen avslår motionerna 1987/88: Ju804 i denna del (yrkande 17

JuU 1987/88:37

10

delvis) och 1987/88:Ju811 i denna del (yrkande 2 delvis),

4. beträffande utvidgad rättegångshjälp beträffande brottsskadestånd att

riksdagen avslår motion 1987/88:Ju709.

Stockholm den 12 april 1988
På justitieutskottets vägnar

Karin Ahrland

Närvarande: Karin Ahrland (fp), Lars-Erik Lövdén (s). Björn Körlof (m).
Helge Klöver (s), Gunilla André (c), Ulla-Britt Åbark (s). Sven Munke (m).
Hans Göran Franck (s), Birthe Sörestedt (s), Bengt-Ola Ryttar (s). Göran
Magnusson (s). Eva Johansson (s), Lars Sundin (fp), Jerry Martinger (m)och
Ingbritt Irhammar (c).

Särskilt yttrande

Karin Ahrland (fp). Björn Körlof (m), Gunilla André (c). Sven Munke (m).
Lars Sundin (fp). Jerry Martinger (m) och Ingbritt Irhammar (c) anför:

Vi vill i anslutning till behandlingen av detta ärende erinra om att vi tidigare i
olika sammanhang (se t.ex. JuU 1986/87:5 och JuU 1986/87:22) understrukit
att en av de mest angelägna uppgifterna för det allmänna är att så långt
möjligt förebygga att brott begås. Ett effektivt brottsförebyggande arbete
innebär också att människor i minskande omfattning blir skadade eller på
annat sätt drabbade. Vi har också understrukit att åtskilligt måste göras för
att förbättra förhållandena för den som ändå blir utsatt för brott. Varje
individ har därvid lika stort intresse av att känna stöd från omgivningen och
offentliga organ, och detta bör också kunna påräknas. Vi har vidare
understrukit behovet av en snabb och radikal förbättring av ersättningsmöjligheterna
enligt brottsskadelagen även i frågan om nödvärnsfall. De
åtgärder som efter upprepade förslag från de borgerliga partierna nu börjat
vidtas är därför välkomna. Regeringen aviserar ytterligare förslag grundade
på den utredning som brottsförebyggande rådet (BRÅ) nyligen genomfört.
Den allmänna inriktning BRÅ-förslagen har ligger väl i linje med de
motionskrav som vi framfört. BRÅ:s förslag är emellertid inte färdigberedda
i regeringskansliet. Innan regeringen avlämnat sina detaljerade förslag ter
det sig därför inte rimligt att nu reservera sig till förmån för våra motioner.
Frågan om att stärka brottsoffrens ställning i olika hänseenden är så
angelägen att den bör ges hög prioritet. Vi förutsätter därför att regeringen
skyndsamt bedriver arbetet med att överväga de förslag om en ytterligare
stärkt ställning för brottsoffren som brottsförebyggande rådet nyligen lagt
fram för regeringen.

JuU 1987/88:37

11