Justitieutskottets betänkande
1987/88:31

om anslag till kriminalvården, m.m.
(prop. 1987/88:100bil. 4, E, jämtemotioner)

ANDRA HUVUDTITELN
Kriminalvården

1. Lokalförsörjningen inom kriminalvården m.m.

Propositionen

I proposition 1987/88:100 bilaga 4 (justitiedepartementet) har regeringen (s.
96-98) berett riksdagen tillfälle att ta del av vad justitieministern anfört om
lokalförsörjningen för kriminalvården.

Motioner

1987/88:Ju505 av Håkan Stjernlöf och Rolf Dahlberg (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att byggnadsstyrelsen
omgående bör få i uppdrag att projektera nybyggnad av kriminalvårdsanstalt
i Hudiksvall.

1987/88:Ju506 av Gunnar Björk och Gunnel Jonäng (c) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att projektering och
byggstart skall ske av en ny lokalanstalt i Hudiksvall.

1987/88:Ju507 av Ulla Pettersson och Gunhild Bolander (s, c) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
behovet av en ny kriminalvårdsanstalt i Visby.

1987/88:Ju513 av Börje Nilsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de gamla fängelsebyggnaderna
i Kristianstad samt disponering av befintlig tomtmark.

Utskottet

Anslagskonstruktionen

Frågor om lokalförsörjningen för kriminalvården tas av justitieministern upp
i budgetpropositionen (bilaga 4) på s. 39 och s. 96-98. Där hänvisas till vissa
riktlinjer för den statliga lokalförsörjningen som finansministern föreslår i
propositionen, bilaga 9 (finansdepartementet) s. 36-52.

JuU

1987/88:31

1 Riksdagen 1987188.7sami. Nr 31

Justitieministern hänvisar till att chefen för finansdepartementet kommer
att föreslå att investeringar m.m. i byggnader redovisas i form av en
treårsplan. Möjligheterna till ett långsiktigt ställningstagande till lokalförsörjningen
inom rättsväsendet bör härigenom öka. Vidare föreslås en ny
anslagskonstruktion där investeringar i byggnader anvisas under sjunde
huvudtiteln, anslaget D 2. Investeringar m.m.

Enligt nuvarande system har kriminalvårdsstyrelsen lokalhållningsansvaret
för kriminalvårdens anstalter, med några få undantag, och för ca 600
bostäder på eller i anslutning till anstaltsfastigheterna. Byggnadsstyrelsen är
lokalhållare för de allmänna häktena samt för kriminalvårdsstyrelsen,
regionkanslierna och skyddskonsulentorganisationen. Kriminalvårdsstyrelsen
har i samråd med byggnadsstyrelsen haft ett uppdrag att utreda frågan om
ett överförande av kriminalvårdens lokalhållningsansvar till byggnadsstyrelsen.
I sin redovisning av uppdraget har kriminalvårdsstyrelsen, under
hänvisning till de speciella förhållanden som gäller för kriminalvårdens
anstalter, ansett att underhållet och driften av dessa även fortsättningsvis bör
skötas av kriminalvården samt att nuvarande fördelning av byggnadsuppgifter
mellan kriminalvårdsstyrelsen och byggnadsstyrelsen också i fortsättningen
bör tillämpas.

Enligt justitieministern bör en strävan vara att erhålla en likformig
prövning vad gäller omfattningen och kostnaderna för det statliga lokalbeståndet.
Lokalhållningsansvaret för kriminalvårdens fastighetsbestånd bör
därför ligga på byggnadsstyrelsen. Beträffande driften och det löpande
underhållet av kriminalvårdsanstalterna samt mindre byggnadsobjekt delar
justitieministern kriminalvårdsstyrelsens uppfattning att dessa uppgifter
även i fortsättningen bör ligga kvar hos kriminalvårdsstyrelsen. Förslag till
arbetsfördelning mellan byggnadsstyrelsen och kriminalvårdsstyrelsen i
detta hänseende skall enligt ett regeringsuppdrag utarbetas av myndigheterna
i fråga. Avsikten är, enligt justitieministern, att förslaget skall redovisas i
1989 års budgetproposition.

Utskottet konstaterar att den nya anslagskonstruktionen för kriminalvårdens
del innebär att anslaget E 7. Byggnadsarbeten för kriminalvården utgår
och att medel för byggnadsarbetena fortsättningsvis beräknas under sjunde
huvudtiteln, anslaget D 2. Investeringar. Samtidigt kan utskottet konstatera
att den nya ordningen inte innebär någon ändring i utskottets möjligheter att
för riksdagen bereda frågor om byggnadsarbeten för kriminalvården;
eventuella avvikelser från regeringens förslag får beaktas av vederbörande
utskott vid medelsberäkningen under sjunde huvudtiteln.

Nya anstalter m.m.

I motionerna 505 och 506 hemställs att riksdagen hos regeringen begär
projektering av en ny anstalt i Hudiksvall. I motion 507 hemställs att
riksdagen till regeringen uttalar behovet av en ny anstalt i Visby.

Riktlinjer i fråga om utformningen av kriminalvårdens anstalter antogs
genom 1974 års kriminalvårdsreform. Riksdagen har därefter vid behandlingen
av 1980 års budgetproposition godkänt en principplan för förändringar
i lokalanstaltsorganisationen (prop. 1979/80:100bil. 5s. 68-72, JuU 34s. 1-^1,
rskr. 282). Planen innebär att nya lokalanstalter uppförs i områden som för

JuU 1987/88:31

närvarande har brist på lokalanstaltsplatser. Vidare förutsätts i planen att ett
antal anstalter från 1800-talet samt vissa andra anstalter som är i mycket
dåligt skick byts ut. Vid sitt ställningstagande till planen uttalade utskottet
bl.a. att tidsangivelserna i planen bör ses som riktpunkter och att planen
fortlöpande bör revideras allteftersom förutsättningarna för den ändras.

Av justitieministerns redovisning i årets budgetproposition framgår att en
ny lokalanstalt i Sigtuna kommun tagits i bruk under våren 1988. Justitieministern
föreslår att en ny lokalanstalt uppförs i Göteborg samt att de
nuvarande anstalterna i Halmstad och Vänersborg, vilka uppförts på
1800-talet, byts ut. Byggstart för anstalterna i Göteborg och Halmstad bör
kunna ske under budgetåret 1988/89 och för Vänersborgsanstalten under
slutet av den aktuella treårsperioden.

Enligt den år 1980 av riksdagen godkända principplanen skall en ny
lokalanstalt uppföras i Hudiksvall. En begäran om projektering kom in till
justitiedepartementet år 1985. Ärendet bereds för närvarande där. Enligt
principplanen skall vidare en ny lokalanstalt uppföras i Visby. I årets
budgetproposition anges att det i kriminalvårdsstyrelsens fortsatta planering
av förändringar inom lokalanstaltsorganisationen ingår utbyte av bl.a.
anstalten i Visby.

Utskottet behandlade åren 1984, 1985, 1986 och 1987 motionsyrkanden
om byggande av en ny anstalt i Hudiksvall. Utskottet hänvisade vid dessa
tillfällen till att den frågan, liksom frågan om uppförande av anstalter på
andra orter, var aktuell inom regeringskansliet. Utskottet anförde vidare att
utskottet inte - utöver vad regeringens prioritering innebar - kunde förorda
byggande av kriminalvårdsanstalter i vissa orter före andra. Utskottet
avstyrkte bifall till motionerna. Riksdagen följde utskottet (JuU 1983/84:20
p. 7, JuU 1984/85:36 p. 7, JuU 1985/86:30 p. 7 och JuU 1986/87:20 p. 7).
Utskottet gör i år motsvarande bedömning i fråga om anstaltsbyggande i
båda de orter som aktualiserats motionsvägen och avstyrker således bifall till
motionerna 505, 506 och 507.

I motion 513 hemställs att fängelset i Kristianstad rivs. Motionärerna anför
att cellfängelset, som uppfördes under 1800-talet, står tomt sedan år 1984 då
en ny anläggning uppfördes i Vä nära Kristianstad. Enligt motionärerna
behövs den mark som fängelsebyggnaden är uppförd på bl.a. för byggande av
ett nytt central- och lokalkontor för försäkringskassan i Kristianstad.

Enligt vad utskottet erfarit har Kristianstadsanstalten enligt ett regeringsbeslut
från år 1984 byggts om för ca 1 milj. kr. i syfte att ge ett tillskott av
reservplatser för häktade. Beläggningen på häktena i Malmöregionen är
stor. Detta förhållande kan förväntas bestå till dess nya häktesplatser erhålls
när det nya polishuset i Malmö uppförts. Häktesbeläggningen i hela landet
har för övrigt ökat med 8 % under år 1987. De nya reglerna om anhållande
och häktning (prop. 1986/87:112, JuU 1987/88:7) kan, enligt kriminalvårdsstyrelsen,
komma att leda till ytterligare ökning av beläggningen.

Utskottet konstaterar att kriminalvårdsstyrelsen för närvarande har behov
av Kristianstadsanstalten för sin verksamhet. Utskottet kan därför inte
tillstyrka bifall till motion 513.

JuU 1987/88:31

Hemställan

JuU 1987/88:31

Utskottet hemställer

1. beträffande anslagskonstruktionen

att riksdagen lämnar utan erinran vad justitieministern anfört om
lokalförsörjningen för kriminalvården,

2. beträffande ny anstalt i Hudiksvall

att riksdagen avslår motionerna 1987/88:Ju505 och 1987/88:Ju506,

3. beträffande ny anstalt i Visby

att riksdagen avslår motion 1987/88:Ju507,

4. beträffande rivning av fängelset i Kristianstad
att riksdagen avslår motion 1987/88:Ju513.

2. Kriminalvårdsstyrelsen

Utskottet tillstyrker regeringens förslag under punkt E 1 (s. 98 och 99) och
hemställer

att riksdagen till Kriminalvårdsstyrelsen för budgetåret 1988/89
anvisar ett förslagsanslag om 84 256 000 kr.

3. Kriminalvårdsanstalterna

Propositionen

Regeringen har under punkt E 2 (s. 99-104) föreslagit riksdagen att till
kriminalvårdsanstalterna för budgetåret 1988/89 anvisa ett förslagsanslag om
1 660 718 000 kr.

Motioner

1986/87:Ju629 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att samtalsterapi
bör ingå i påföljden för kvinnomisshandelsbrott.

1987/88:Ju22 av Per-Olof Strindberg m.fl. (m) vari yrkas

5. att riksdagen hos regeringen begär utredning med syfte att skapa skilda
anstalter för manliga och kvinnliga intagna,

6. att riksdagen hos regeringen begär utredning med syfte att på vissa
anstalter skapa särskilda enheter utformade för att passa intagna med små
barn,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om stöd till frigivna.

1987/88:Ju501 av Aina Westin och Sylvia Pettersson (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
behovet av bättre beredskap för att i nödfall kunna ta emot barn på
kriminalvårdsanstalter.

1987/88:Ju502 av Margareta Gard (m) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rätten för
häktade och anhållna att ogranskat skicka brev till svensk myndighet.

1987/88:Ju503 av Göran Ericsson (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär förslag om en förpassningsorganisation, i vilken polismän svarar för
förpassningsverksamheten och säkerheten under sådana förrättningar.

1987/88:Ju504 av Barbro Evermo m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vistelse utom
anstalt för värnpliktstjänstgöring.

1987/88:Ju508 av Elisabeth Fleetwood (m) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna att en utvärdering bör göras av placeringen
av både män och kvinnor på samma lokalanstalt.

1987/88:Ju509 av Per Arne Aglert m.fl. (fp) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag om att den andliga vården vid kriminalvårdens
anstalter snarast ordnas i enlighet med vad som anförts i motionen och i
tidigare betänkanden i ärendet.

1987/88:Ju511 av Gunilla André och tredje vice talman Bertil Fiskesjö (c)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om särskilda lokalanstalter för kvinnor.

1987/88:Ju512 av Maj-Lis Lööw m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om projektverksamhet
och personalutbildning för vård och efterbehandling av personer som
gjort sig skyldiga till övergrepp mot kvinnor.

1987/88: Ju514 av Margareta Mörck och Jan-Erik Wikström (fp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
biblioteksverksamheten inom kriminalvården.

1987/88:Ju804 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om differentiering av olika kategorier av interner inom kriminalvården,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om rehabilitering av dömda brottslingar.

1987/88:Ju811 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om rehabiliterande insatser för sexualbrottslingar och våldsverkare,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om program för drogfria kriminalvårdsanstalter,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kontroll av narkotikamissbruk av intagna i kriminalvårdsanstalt
m.m.,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av anstaltsplatser med särskilda resurser för omhändertagande
av grava narkotikamissbrukare,

JuU 1987/88:31

1* Riksdagen 1987/88. 7sami. Nr31

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vård utom anstalt i verkställighetens slutskede för missbrukare.

1987/88:Ju813 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett åtgärdsprogram för att
skära av tillförseln av narkotika till kriminalvårdsanstalterna.

Motiveringen återfinns i motion 1987/88:So237.

1987/88:Ju819 av Anita Johansson m.fl. (s) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kriminalvård, eftervård, frivård och övervakning.

Utskottet

Medelsberäkningen nt.m.

Regeringens förslag till medelsanvisning innebär en ökning av anslaget med i
det närmaste lil milj. kr. i förhållande till anslaget för innevarande
budgetår. Totalt föreslås ett förslagsanslag om 1 660 718 000 kr.

I budgetpropositionen redovisas att det per den 1 oktober 1987 inom
kriminalvården fanns 19 riksanstalter med 1217 slutna platser och 472 öppna
platser, 57 lokalanstalter med 1 215 slutna och 1 003 öppna platser samt 25
häkten med 1 236 platser.

Beläggningen under budgetåret 1986/87 ökade med drygt 3 % jämfört
med budgetåret dessförinnan. På de allmänna häktena har beläggningen
under de tre senaste budgetåren i genomsnitt varit drygt 800. Antalet platser
vid kriminalvårdsanstalterna Kumla, Norrtälje och Tidaholm har reducerats
med sammanlagt 120 under budgetåret 1986/87. För att möta tillfälliga behov
har nyligen öppnats 48 platser på Kumla och 48 platser på öppna lokalanstalter.

Beträffande utnyttjandet av anstalts- och häktesorganisationen anger
departementschefen att beläggningen på kriminalvårdens anstalter kännetecknats
av stora säsongsvariationer beroende till största delen på variationer
i domstolarnas arbete. Antalet fängelsedomar anges vara lägst under augusti
och högst under oktober och november månad. För att jämna ut beläggningen
har, såsom förutskickades i 1987 års budgetproposition, ett system med
aktiv styrning av tiderna för inställelse införts. Sedan den 1 maj 1987 kan
dömda med en strafftid på högst tre månader föreläggas att inställa sig i
anstalt en bestämd dag inom en tid av högst sex månader från det att domen
blivit verkställbar. Den dömde har emellertid även fortsättningsvis rätt att
inställa sig i anstalt så snart domen kan verkställas.

Vidare redogör departementschefen för det rationaliseringsarbete som
pågår vid anstalter och häkten. En begränsad översyn av personaldimensioneringen
har skett av kriminalvårdsstyrelsen beträffande anstalterna Hall
och Håga och därutöver har en genomgripande översyn påbörjats vid
anstalten Österåker. Departementschefen anför vidare att kriminalvårdsstyrelsen
under hösten 1987 till regeringen redovisat en utredning med förslag
till omorganisation av Kronobergshäktet i Stockholm. Utredningen har
ägnat särskild uppmärksamhet åt ledningsfunktionen på olika nivåer, med

JuU 1987/88:31

avseende både på ansvarsfördelning och arbetsledning. Därvid har möjligheterna
att genom organisatoriska förändringar i administrativt hänseende eller
på annat sätt minska personalkostnaderna och effektivisera personalutnyttjandet
undersökts. Genomförandet av omorganisationen, som kräver vissa
ombyggnadsarbeten, beräknas starta under år 1988. Departementschefen
har bedömt att det redovisade rationaliseringsarbetet kommer att ge
effektivitetsvinster varför anslaget nedräknats med 5,8 milj. kr.

Enligt vad utskottet inhämtat var per den 1 mars 1988 utnyttjandegraden
av antalet tillgängliga anstaltsplatser 100 %. Detta är enligt utskottets
mening en alltför hög beläggning som bl.a. medför att den önskvärda
differentieringen av de intagna blir svår att åstadkomma. Utskottet förutsätter
att försätta ansträngningar görs för att jämna ut beläggningen. Utskottet
vill understryka att strävan måste vara att nå en utnyttjandegrad om 85 % (se
JuU 1981/82:44 s. 2).

Beträffande klientinriktad verksamhet anger departementschefen att hon
delar sin företrädares uppfattning att i ökad utsträckning ta i anspråk
intagnas arbetstid för att påverka och motivera särskilt injektionsmissbrukare
till behandling. Enligt departementschefen bör samma synsätt som ligger
till grund för behandlingen av narkotikamissbrukare, nämligen att orsakerna
till brottsligheten skall bearbetas, också gälla i arbetet med andra kategorier
av intagna. Departementschefen betonar att verksamheten bör läggas upp på
sådant sätt att samhällets reguljära vårdorgan kan ta vid efter frigivningen.

Utskottet godtar regeringens förslag till medelsanvisning för kriminalvårdsanstalterna.

Narkotikafria anstalter

I motionerna 804, 811 och 813 begärs olika åtgärder i syfte att komma till
rätta med narkotikamissbruket på kriminalvårdsanstalterna. I motion 804
förordas ökad differentiering av de intagna medan det i motionerna 811 och
813 begärs att ett åtgärdsprogram mot narkotika på kriminalvårdsanstalterna
skall arbetas fram. I motion 811 föreslås också att drogfrihet skall bekräftas
med urinprov samt att ytterligare en sluten anstalt skall reserveras för grava
narkotikamissbrukare.

Utskottet har behandlat liknande motionsyrkanden i betänkandena JuU
1985/86:30 s. 3 ff och JuU 1986/87:20 s. 7 ff. I dessa betänkanden, till vilka här
hänvisas, finns utförliga redogörelser för vilka åtgärder som sedan mitten av
1960-talet vidtagits för att få överblick och kontroll över narkotikamissbruket
på anstalterna.

Kriminalvården har tillförts 12,5 milj. kr. under vart och ett av budgetåren
1985/86 och 1986/87 från socialdepartementets anslag för åtgärder mot
AIDS. Medlen har använts för uppsökande verksamhet och motivationsarbete
vid häktena i de tre storstäderna, vid lokalanstalterna i de tre
storstadsregionerna och vid vissa riksanstalter. I proposition 1987/88:79 om
åtgärder mot AIDS framhåller chefen för socialdepartementet att det är
angeläget att motivationsarbetet intensifieras och sprids vidare inom kriminalvården.
Målet är att varje intagen skall utsättas för en intensiv påverkan
att upphöra med sitt missbruk. Behovet av en ökad provtagningsverksamhet
beträffande HIV-smitta har medfört att 13 halvtidstjänster för översköters -

JuU 1987/88:31

kor tillfälligt utökats till heltidstjänster. I AIDS-propositionen föreslås att
ytterligare 230 milj. kr. anvisas för bekämpningen av sjukdomen. 1 beloppet
ingår medel avsedda för fortsatta samordnade insatser för narkotikamissbrukare
inom kriminalvården. Här kan också nämnas att sammanlagt ett
hundratal olika projekt har initierats i syfte att utveckla samarbetet mellan
narkomanvård och kriminalvård. I vissa projekt samverkar kriminalvården,
den kommunala narkomanvården och det s.k. missionärsprojektet; ett
projekt där tidigare missbrukare bedriver uppsökande och motiverande
verksamhet på kriminalvårdsanstalterna. Missionärsprojektet har också fått
bidrag till en omfattande kampanj på de större riksanstalterna om HIVsmitta
och narkotikamissbruk. De pågående insatserna mot narkotika
kommer att fortsätta och intensifieras under nästa budgetår.

En stor andel av de intagna på kriminalvårdsanstalterna- uppskattningsvis
40 % - är narkotikamissbrukare. Utskottet har flera gånger framhållit att
självklara riktmärken för narkotikapolitiken på kriminalvårdens område
måste vara att intagna utan narkotikaproblem inte skall behöva komma i
kontakt med narkotika under anstaltsvistelsen, att missbrukare avskärs från
tillförsel av droger och att intagna förhindras att bedriva narkotikahandel
inom anstalterna och ute i samhället.

På riksanstalterna Norrtälje, Hall, Österåker, Hinseberg och Härlanda
finns narkotikafria avdelningar, till vilka de intagna kan söka sig. På
riksaristalten i Mariefred placeras uteslutande unga personer som har långa
strafftider och som inte är etablerade narkotikamissbrukare. På riksanstalten
Roxtuna slutligen placeras unga. för vård omotiverade missbrukare som med
hänsyn endast till strafftidens längd - normalt högst ett års fängelse -uppfyller förutsättningarna för placering på lokalanstalt men beträffande
vilka en sådan placering beroende på narkotikamissbruk eller annan
befattning med narkotika bedöms som olämplig.

Vad gäller riksanstalterna är det således enligt utskottets uppfattning väl
sörjt för möjligheter till differentiering av de intagna samtidigt som vård och
behandling i stor utsträckning kan erbjudas missbrukare som vill upphöra
med sitt missbruk. Något uttalande från riksdagens sida om differentieringen
på riksanstalterna som begärs i motion 804 behövs alltså inte.

Utskottet vill här erinra om att kriminalvården enligt den s.k. normaliseringsprincipen
i första hand skall utnyttja de kvalificerade vårdresurser som
redan finns i stället för att bygga upp egna. Huvudansvaret för missbrukarvården
vilar på socialtjänsten och hälso- och sjukvården (se prop. 1985/
86:171 s. 12). Detta hindrar naturligtvis inte att tiden i kriminalvårdsanstalt
bör tas till vara för konstruktiva åtgärder av alla slag på det sätt som redan
sker. Utskottet finner det självklart att dessa åtgärder följs upp med lämpliga
vårdinsatser inom och utom kriminalvårdens ram och att t.ex. organisationen
av och antalet narkotikafria avdelningar på anstalterna anpassas till behovet.
Ett starkt önskemål måste nämligen vara, anser utskottet, att den som
missbrukar narkotika erbjuds möjlighet till vistelse på en avdelning, där
samtliga intagna har ambitionen att komma ifrån sitt missbruk. Något
uttalande från riksdagens sida om ytterligare anstaltsplatser med särskilda
resurser för omhändertagande av grava narkotikamissbrukare som förordas i
motion 811 anser utskottet inte erforderligt.

JuU 1987/88:31

På lokalanstalterna saknas, på något enstaka undantag när, såväl narkotikafria
avdelningar som särskilda avdelningar för intagna som inte missbrukar
narkotika. Orsaken synes främst vara att lokalanstalternas utformning med
små bostadsavdelningar och för hela anstalten gemensamma utrymmen för
arbete och fritid i praktiken ger små möjligheter till differentiering. Utskottet
kan mot denna bakgrund ha förståelse för det krav på ökad differentiering
som framförs i motion 804 såvitt det avser lokalanstalterna. Utskottet vill
därför i detta sammanhang peka på möjligheten för intagna på lokalanstalt
att begära placering på någon av de särskilda avdelningarna på riksanstalterna.
Utskottet måste också konstatera att differentiering på lokalanstalterna
lätt kan komma i konflikt med den s.k. närhetsprincipen, som sammanfattningsvis
innebär att den intagne under hela strafftiden eller, vid långa straff,
under slutet av strafftiden vistas på en anstalt i närheten av hemorten för att
underlätta hans kontakt med frivården och med bl.a. anhöriga, socialtjänst
samt bostads- och arbetsförmedling; allt i syfte att skapa goda förutsättningar
för rehabiliteringen. Avslutningsvis vill utskottet understryka att differentiering
mellan intagna måste kunna ske även av andra skäl än missbruk -1.ex.
ålder, brottslighet, farlighet och behov av visst slags arbete eller utbildning.
Svåra avvägningar kan alltså behöva göras när det gäller differentiering av de
intagna. Utskottet kan därför inte heller beträffande differentiering på
lokalanstalterna förorda något sådant uttalande som det framställs önskemål
om i motion 804.

Sedan år 1981 har det inom kriminalvårdsstyrelsen funnits en ledningsgrupp
mot narkotika med uppgift att bl.a. följa utvecklingen på området,
samordna olika aktiviteter för att bekämpa missbruket och initiera åtgärder
mot detta. Ledningsgruppen har helt nyligen ersatts med en s.k. matrisorganisation
för narkotika- samt HIV- och AIDS-frågor. Inom organisationen
finns en arbetsgrupp direkt under verksledningen med företrädare för
kriminalvårdsstyrelsens olika sektioner under ledning av chefen för tillsynsbyrån.
Till arbetsgruppen har knutits en referensgrupp bestående av
tjänstemän vid anstalter, häkten och skyddskonsulentdistrikt samt företrädare
för personalorganisationerna. Avsikten är att det övergripande ansvaret
för all bekämpning av HIV-smitta, AIDS och narkotika inom kriminalvården
skall samlas inom organisationen. Målet för verksamheten är att
begränsa spridningen av HIV, att omhänderta smittbärare och AIDS-sjuka
inom anstalterna, på häktena och inom frivården samt att tillgodse kravet på
arbetarskydd i hanteringen av HIV-smitta. Detta skall åstadkommas genom
en samordnad narkotikapolitik inom kriminalvården, differentiering, hinder
mot att införa narkotika till anstalterna, motivationsarbete och positiv
sysselsättning för de intagna.

I samband med det utbildningsprogram för all personal vid anstalterna som
kriminalvårdsstyrelsen genomförde under budgetåren 1983/84-1985/86 utvecklades
lokala åtgärdsprogram mot narkotika vid flertalet anstalter. Till
grund för dessa program låg även det handlingsprogram mot narkotikamissbruk
som utarbetats vid fyra slutna lokalanstalter, det s.k. LOKNARKprojektet.
Detta omfattade bl.a. rehabiliteringsprogram och åtgärdsplaner
för de enskilda missbrukarna, metoder för att försvåra införandet av
narkotika till anstalterna och åtgärder om narkotika ändå förts in.

JuU 1987/88:31

Yrkandena om åtgärdsprogram på kriminalvårdsanstalterna i motionerna
811 och 813 föranleder mot den här angivna bakgrunden inte annat uttalande
från utskottets sida än att utskottet förutsätter att anstalternas åtgärdsprogram
kontinuerligt uppfylls och anpassas till gjorda erfarenheter. Utskottet
vill i detta sammanhang också peka på att den nyss nämnda matrisorganisationen
har möjlighet att ta initiativ till åtgärder av skilda slag i kampen mot
narkotika på anstalterna.

Under det gångna året har det funnits indikationer på att narkotikaproblemen
tidvis varit mycket stora på vissa riksanstalter med hög slutenhetsgrad.
Mellan justitiedepartementet och kriminalvårdsstyrelsen pågår diskussioner
om möjligheterna att ytterligare effektivisera bevaknings- och kontrollåtgärderna
mot narkotika vid anstalterna.

Utöver de nya åtgärder som sålunda kan komma i fråga kan också nämnas
att den som är intagen i kriminalvårdsanstalt enligt 52 d § kriminalvårdslagen
(1974:203) är skyldig att lämna urinprov för kontroll av huruvida han är
påverkad av narkotika. Inom kriminalvården tas varje år omkring 50 000
sådana prov. Den som lämnat ett positivt prov kan bli föremål för disciplinär
bestraffning jämlikt 47 § kriminalvårdslagen. Under budgetåret 1986/87
utmättes disciplinstraff i 376 fall på grund av befattning med narkotika och i
41 fall för vägran att lämna urinprov. - Syftet med yrkandet om urinprov i
motion 811 får således anses tillgodosett och bör inte föranleda någon åtgärd
från riksdagens sida.

Utskottet kan nu liksom tidigare år konstatera att ett målmedvetet och
ambitiöst arbete mot narkotika bedrivs inom kriminalvårdens olika organ.
Viktiga initiativ tas också, som har framgått av det föregående, inom
behandlings- och motivationsområdet som ett led i AIDS-bekämpningen.

Rehabiliteringsfrågor m.m.

I motionerna 22, 804, 811 och 819 tas upp olika frågor om rehabilitering av
personer som begått brott. Motionärerna understryker att en förutsättning
för en lyckad rehabilitering är ett väl fungerande samarbete mellan olika
myndigheter och att vård inom kriminalvården följs upp med insatser
beträffande arbete, bostad och utbildning. I motionerna 804 och 819 betonas
övervakningens betydelse samt framförs önskemål om åtgärder för att öka
antalet lekmannaövervakare, och i motion 811 framhålls att missbrukare som
ådömts långa fängelsestraff bör erbjudas vård i familjehem under verkställighetens
slutskede. I motion 22 föreslås åtgärder i syfte att bättre stödja den
som villkorligt frigetts från ett fängelsestraff. I motion 819 begärs också, så
som motionen får förstås, att riksdagen skall uttala att den normala påföljden
för brott skall vara frivård. - Vad gäller det sistnämnda yrkandet vill utskottet
genast förklara att detta, i ett läge då propositionen om påföljdsval och
straffmätning (prop. 1987/88:120) är beroende på riksdagens prövning, inte
bör föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.

Utskottet vill härefter till att börja med framhålla att en aktiv frivårdsorganisation
med goda möjligheter till stöd- och hjälpinsatser är av största vikt för
ett framgångsrikt brottsförebyggande och rehabiliterande arbete. Att detta
också förutsätter ett nära samarbete mellan kriminalvården och andra

JuU 1987/88:31

samhällsorgan, främst socialtjänsten, är uppenbart. Särskilda metodutvecklingsprojekt
har också startats i syfte att förstärka samarbetet mellan
socialtjänst och frivård (se prop. 1987/88:79 om åtgärder mot AIDS). Medel
har avsatts för projektanställning av metodutvecklare inom frivården. De är
placerade på kriminalvårdsregionernas kanslier och skall bl.a. tillsammans
med frivårdspersonal och anställda inom socialtjänsten och behandlingshem
m.fl. utveckla och effektivisera arbetet med att få till stånd adekvata
behandlingsåtgärder för frivårdens narkotikamissbrukare. Ett stort antal
kommuner har också fått statsbidrag för anställning av socialsekreterare med
uppgift att särskilt arbeta med narkotikamissbrukare inom frivården.
Utskottet vill i detta sammanhang också erinra om den nya påföljden
kontraktsvård som infördes den 1 januari 1988. Denna påföljd är tänkt i
första hand för missbrukare som eljest skulle ha dömts till fängelse men i
stället är beredda att underkasta sig vård (se JuU 1986/87:32).

Drygt 25 % av kriminalvårdens klienter var den 1 oktober 1987 arbetslösa
och bedömdes stå till arbetsmarknadens förfogande, och nästan lika många
saknade eller hade endast en tillfällig bostad. Inom justitiedepartementet
övervägs nu åtgärder för att förbättra kriminalvårdsklienternas bostads- och
arbetssituation. Vissa särskilda åtgärder planeras också i samarbete mellan
arbetsmarknadsstyrelsen och socialstyrelsen och i samråd med bl.a. kriminalvårdsstyrelsen
för att förbättra arbetssituationen för missbrukare (se
härom prop. 1987/88:147 s. 29-32).

Enligt 34 § kriminalvårdslagen finns möjlighet att medge en person som är
intagen i kriminalvårdsanstalt att vistas utanför anstalten om det kan antas
främja hans anpassning i samhället. I förarbetena till bestämmelsen (prop.
1974:20 s. 96) uttalas att vistelse utanför anstalten enligt 34 § inte får bli något
mer eller mindre regelmässigt förekommande utan endast användas i de fall
då det verkligen föreligger särskilda skäl för att åtgärden skall främja den
intagnes anpassning i samhället. Vad som skall avgöra om vistelse utanför
anstalten skall medges är den rehabilitering som därigenom blir möjlig. I
propositionen nämns olika slag av placering av den intagne som kan komma i
fråga, t.ex. i skola med internatförläggning, i behandlingshem för narkotikamissbrukare,
i särskilt lämpligt enskilt hem eller värnpliktstjänstgöring.

Övervakningsnämnden och kriminalvårdsnämnden fattar beslut om vistelse
utanför anstalt.

Under budgetåret 1986/87 vistades i medeltal 145 intagna utanför anstalt
enligt 34 § kriminalvårdslagen. Motsvarande antal under budgetåret 1985/86
var 109. I likhet med tidigare år avsåg de flesta vistelserna - närmare 90 % -placering av missbrukare i behandlingshem eller familjehem för vård. I
kriminalvårdsstyrelsens anslagsframställning för nästa budgetår konstateras
också att styrelsen har goda erfarenheter av att göra placeringar enligt 34 §
tidigt under straffverkställigheten. Antalet vistelser begränsas av tillgången
på platser i behandlingshem och familjehem och på placeringens lämplighet i
det enskilda fallet.

I detta sammanhang vill utskottet ta upp yrkandet i motion 504 om
möjligheten att under det att ett fängelsestraff avtjänas samtidigt fullgöra
värnpliktstjänstgöring med stöd av 34 § kriminalvårdslagen. Motionärerna
vänder sig häremot och ifrågasätter om värnpliktstjänstgöring är en sådan

JuU 1987/88:31

åtgärd som kan antas underlätta den intagnes anpassning i samhället. De
uttrycker vidare farhågor bl.a. för att placeringar enligt 34 § kan minska
tilltron till kriminalpolitiken.

Utskottet behandlade ett motionsyrkande av samma innebörd förra året
(se JuU 1986/87:20 s. 13-15) och fann då i sitt av riksdagen godkända
betänkande att det saknades anledning att avskaffa den möjlighet till
rehabilitering som det kan innebära för vissa, främst yngre intagna att få
avtjäna en begränsad del av fängelsestraffet i form av värnpliktstjänstgöring.
Utskottet saknar anledning att nu frångå detta ställningstagande.

Övervakning förekommer för personer som är dömda till påföljden
skyddstillsyn och för personer som är villkorligt frigivna från fängelsestraff.
För den som är ställd under övervakning finns en övervakare. Under
budgetåret 1986/87 var antalet övervakade omkring 12 500. Som övervakare
fungerar både tjänstemän inom kriminalvården och frivilliga övervakare
(lekmannaövervakare). De sistnämnda svarar för omkring hälften av
övervakningsuppdragen. Den generella ersättningen till lekmannaövervakare
är sedan den 1 juli 1986 för varje klient 200 kr. i månaden (100 kr. i arvode
och 100 kr. i omkostnadsersättning).

Utskottet vill för sin del framhålla att lekmannaövervakarnas insatser
inom frivården är av mycket stort värde. Utskottet har erfarit att vissa
rekryteringssvårigheter finns och att en anledning härtill kan vara uppdragens
växande svårhetsgrad; många frivårdsklienter har nämligen svåra
missbruksproblem, ofta i kombination med allvarliga psykiska störningar.
En bidragande faktor kan också vara att den generella ersättningen anses
vara låg i förhållande till den arbetsinsats som ett övervakningsuppdrag ofta
kräver. Utskottet vill här peka på möjligheten att förordna mer än en
övervakare för samma person. Genom ett sådant förfarande kan både
övervakarens kontrollerande och hjälpande funktion förstärkas samtidigt
som övervakarna kan få stöd av varandra i sin uppgift. Det är enligt utskottets
uppfattning också av vikt att övervakare förordnas i god tid före frigivningen i
de fall detta är aktuellt, så att övervakaren kan delta i frigivningsförberedelserna
och kontakt etableras mellan den intagne och övervakaren redan före
frigivningen. Det förtjänar också att nämnas att ersättning kan utgå i särskild
ordning till t.ex. en övervakare som aktivt deltar i frigivningsförberedelserna
genom besök hos den intagne på anstalten. Slutligen vill utskottet även
nämna att kriminalvårdsstyrelsen bedriver ett projekt tillsammans med bl.a.
lokalavdelningarna av LO i Skåne, Södermanland och Värmland i syfte att
öka rekryteringen av lekmannaövervakare. Utskottet anser det angeläget att
arbetet med att rekrytera lekmannaövervakare intensifieras också på andra
sätt.

I motion 22 föreslås åtgärder för att stödja den som frigivits från ett
fängelsestraff. Motionärerna menar att ett nytt socialt kontaktnät utgör ett
värdefullt stöd för den frigivne. Utskottet delar denna syn och vill här särskilt
peka på det arbete som utförs av lekmannaövervakare. Som motionärerna
påpekar kan också olika frivilliga organisationer här göra en stor insats.
Utskottet anser det angeläget att ett mer aktivt förberedelsearbete och
liknande genomförs för att öka möjligheterna att skaffa den frigivne t.ex.
bostad och sysselsättning och därigenom underlätta hans återanpassning.

JuU 1987/88:31

Utskottet vill i det sammanhanget understryka att frigivningsförberedelserna
bör ske i samarbete med t.ex. socialtjänst och arbetsförmedling. Utskottet
måste däremot ta avstånd från tanken bakom motionsönskemålet att med
stöd av föreskrifter enligt 26 kap. 15 § brottsbalken ålägga en villkorligt
frigiven att t.ex. flytta från Stockholm. Inte heller kan utskottet ställa sig
bakom tanken att utvidga övervakningsnämndernas möjlighet att förverka
villkorligt medgiven frihet. Utskottet vill i sammanhanget erinra om att vid
nya brott reglerna i 34 kap. BrB om sammanträffande av brott och förändring
av påföljd blir tillämpliga. Med vad som anförts avstyrker utskottet bifall till
här behandlad del av motion 22.

Utskottet har redan inledningsvis understrukit vikten av ett väl fungerande
rehabiliteringsarbete. Av de åtgärder som redovisats ovan framgår att stora
satsningar också görs på rehabiliterande åtgärder inom kriminalvården i
enlighet med syftet i motionerna 804 och 819. Utskottet utgår ifrån att
ytterligare åtgärder vidtas i detta syfte. Med dessa uttalanden får önskemålet
med motionerna anses tillgodosett, och några åtgärder från riksdagens sida
med anledning av här behandlade yrkanden i motionerna är sålunda inte
erforderliga.

Vad gäller yrkandet om 34 § placering i verkställighetens slutskede i
motion 811 framgår av det föregående att stora satsningar görs i detta
hänseende. Det finns också anledning att utgå från att ytterligare åtgärder
vidtas. Med dessa uttalanden får motionsönskemålet anses tillgodosett, och
några åtgärder från riksdagens sida är inte erforderliga.

Kvinnor på lokalanstalt

I motion 511 begärs att den gemensamma placeringen av kvinnor och män på
lokalanstalterna skall upphöra, dock med bibehållande av möjligheten till
lokalanstaltsplacering för kvinnor, och i motion 508 begärs en utvärdering av
den gemensamma placeringen medan det i motion 22 framförs önskemål om
en utredning om skilda anstalter för kvinnor och män. I motionerna framhålls
att det finns många omständigheter som pekar på att den gemensamma
placeringen inte främjar kvinnornas återanpassning i samhället, och i två av
motionerna hänvisas till kriminalvårdens i Stockholmsregionen verksamhetsplan
för 1987/88-1989/90.

I 6-8 §8 kriminalvårdslagen finns allmänna riktlinjer som skall vara
vägledande vid fördelningen av intagna mellan lokalanstalt och riksanstalt
samt mellan öppen och sluten anstalt. En bärande tanke är den i ett tidigare
avsnitt nämnda närhetsprincipen, som syftar bl.a. till att underlätta samarbetet
mellan kriminalvården och andra samhällsorgan med vårdande och
stödjande uppgifter. Till skillnad från tidigare lagstiftning innehåller kriminalvårdslagen
inga bestämmelser om att kvinnliga och manliga intagna skall
hållas åtskilda. I förarbetena (prop. 1974:20 s. 91 och JuU 2 s. 40) påpekas att
kvinnor har samma rätt till och behov av lokalanstaltsplacering som män.
Placering av kvinnor och män på samma anstalt kräver dock - med hänsyn
bl.a. till internationella konventioner - att det på anstalten finns en särskild
bostadsavdelning för kvinnor. Sådana avdelningar har inrättats vid vissa
äldre och vid nya lokalanstalter. Som regel finns det 2-5 platser för kvinnor
vid de 25 anstalter som har möjlighet att ta emot både kvinnor och män, men i

JuU 1987/88:31

1** Riksdagen 1987188. 7sami. Nr31

något fall kan upp till halva antalet intagna vara kvinnor. Här kan också
nämnas att kvinnorna utgör en mycket liten andel av anstaltsklientelet.
Under budgetåret 1986/87 var i medeltal 147 kvinnor intagna i anstalt, och de
utgjorde omkring4 % av samtliga intagna. Uppskattningsvis drygt hälften av
kvinnorna kom från de tre storstadsregionerna. - Den 20 januari 1988 var 174
kvinnor intagna. Av dessa hade 48 hemortsadress i Stockholmsregionen, 36 i
Malmöregionen och 13 i Göteborgsregionen.

Placeringen av kvinnor och män på samma anstalt påbörjades i mitten av
1970-talet. Någon mer ingående utvärdering av denna ordning har inte
gjorts. Utskottet har dock från kriminalvårdsstyrelsen inhämtat att erfarenheterna
är skiftande. Detta bekräftas också i vissa enkätundersökningar. På
en del anstalter är erfarenheterna mycket goda medan motsatsen är fallet på
andra håll. Särskilt i Stockholmsregionen är erfarenheterna negativa, och i
regionens verksamhetsplan för den kommande treårsperioden anges en rad
skäl för att de gemensamma placeringarna bör upphöra där. Kritiken riktar
in sig på två förhållanden; dels att kvinnorna på olika sätt utnyttjas av
manliga intagna, dels att det inte är möjligt att i den mansdominerade miljön
tillgodose kvinnornas särskilda vårdbehov.

Chefen för kriminalvårdsregionen i Stockholm har nyligen fått i uppdrag
av chefen för kriminalvårdsstyrelsen att undersöka möjligheten att reservera
en lokalanstalt i regionen för kvinnor.

Enligt regleringsbrevet för budgetåret 1987/88 för kriminalvården får
förändringar av antalet platser vid kriminalvårdsanstalterna och allmänna
häkten eller av platsernas karaktär eller användbarhet bara ske efter
regeringens medgivande, om inte förändringarna är tillfälliga eller avser
enstaka platser.

Då sålunda frågan om placering av kvinnor och män på samma anstalt
redan är föremål för kriminalvårdsstyrelsens uppmärksamhet och då frågan
kan förväntas komma att behandlas av regeringen inom kort saknas det
anledning för utskottet att nu föreslå riksdagen att ta några initiativ.
Utskottet förutsätter dock att regeringen i lämpligt sammanhang lämnar
riksdagen en redogörelse för sina överväganden i ärendet. Med dessa ord
avstyrker utskottet bifall till här behandlade yrkanden i motionerna 22, 508
och 511.

Brev från häktad

1 motion 502 föreslås åtgärder för att förhindra att en häktad använder sig av
rätten att skriva brev till myndigheter i syfte att kommunicera med
yttervärlden. Bakgrunden är, enligt motionären, att det förekommit att en
häktad lagt ett till en viss tjänsteman vid en myndighet ställt brev i ett kuvert
som skickats till myndigheten. Hos myndigheten har det inneliggande
kuvertet vidarebefordrats till tjänstemannen. Härigenom har den häktade
kunnat ge instruktioner i syfte att försäkra sig om ett falskt alibi, uppger
motionären.

Enligt 9 § lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl.
skall brev från häktad till svensk myndighet eller hans offentlige försvarare
vidarebefordras utan föregående granskning. I fråga om brev till postverket
gäller dock sedan år 1982, i likhet med vad som gäller brev till andra

JuU 1987/88:31

mottagare än de som nyss nämnts, att häktad endast får avsända eller motta
brev om det kan ske utan fara från säkerhetssynpunkt och, i fråga om den
som är häktad på grund av misstanke om brott, utan fara för att bevis
undanröjs eller utredning om brott eljest försvåras.

Den generella rätten till fri brevkommunikation med svenska myndigheter
för häktad infördes år 1977. Dessförinnan gällde att häktad hade fri rätt till
kommunikation med en begränsad krets myndigheter. I propositionen
(1975/76:90 s. 46) anfördes i denna del att det inte kunde anses föreligga
hinder att låta häktad utan föregående kontroll avsända brev till skilda
svenska myndigheter. Med hänsyn till offentlighetsprincipens generella
räckvidd torde det också, framhölls det i propositionen, vara svårt att göra
gällande att brev till vissa myndigheter skulle innebära större risk för
otillbörlig kommunikation med yttervärlden än brev till andra myndigheter.

År 1981 beslutade riksdagen (prop. 1980/81:201, JuU 1981/82:13, rskr. 54)
emellertid att göra undantag för kommunikation med postverket. Bakgrunden
var ett beslut av justitieombudsmannen år 1979 där han konstaterade att
postverket måste vara att betrakta som en svensk myndighet samtidigt som
han ifrågasatte om avsikten varit att försändelser till postgirot skulle helt
undantas från granskning. Justitieombudsmannen påpekade att det på en
postgiroblankett kan lämnas meddelanden till mottagaren vilka postgirot
vidarebefordrar till denne. Det bör slutligen tilläggas att begreppet svensk
myndighet i förevarande sammanhang bör tolkas enligt sin ordalydelse (jfr
prop. 1974:20 s. 137). Utanför den aktuella paragrafens tillämpningsområde
faller sålunda brev som adresserats till en viss namngiven tjänsteman vid
myndigheten.

Överåklagaren i Stockholm har mot bakgrund av vad som förevarit i ett
mål angående grov stöld m.m. föreslagit riksåklagaren att verka för att en
lagändring kommer till stånd så att granskning i förekommande fall kan ske
även av försändelser från häktade ställda till svensk myndighet.

Enligt utskottets mening bör, i enlighet med vad departementschefen
anförde i 1976 års lagstiftningsärende, de häktades berättigade intresse av att
få kommunicera med omvärlden genom brevväxling tillgodoses så långt det
är möjligt. En förutsättning för att en häktad skall få avsända eller ta emot
brev mäste dock vara att det kan ske utan fara från säkerhetssynpunkt.
Därvid måste beaktas risken såväl för att den häktade genom brev förbereder
rymning som att han planerar eller förbereder brottslig verksamhet, t.ex.
med avseende på förestående lagföring. Vad gäller det särskilda problem
som tas upp i motionen anser utskottet att den gällande lagstiftningen ger
uttryck för en i huvudsak ändamålsenlig avvägning mellan de motstridiga
intressen som föreligger. Utskottet är dock medvetet om den risk för
missbruk som beskrivs i motionen och som också bekräftats av överåklagarens
i Stockholm skrivelse till riksåklagaren. Denna risk torde emellertid
kunna effektivt förebyggas endast genom att de häktade betas möjligheten
till fri brevkommunikation med svenska myndigheter, något som utskottet
inte är berett att föreslå. Utskottet vill i stället understryka att t.ex. reglerna
om mened och anstiftan till mened kan bli tillämpliga om kommunikationsrätten
missbrukas. Med dessa uttalanden avstyrker utskottet bifall till motion
502.

JuU 1987/88:31

Förpassningsorganisationen

I motion 503 begärs förslag om en förpassningsorganisation i vilken polismän
svarar för förpassningsresor, dvs. resor till utlandet av personer som inte får
stanna i Sverige, och för säkerheten under sådana förrättningar. Motionären
anser att det krävs att den personal som utför förpassningarna är kunnig och
välutbildad och har den rätt att använda våld under tjänsteutövning som
tillkommer en polisman.

Kriminalvårdens transportorganisation, vars verksamhet nyligen efter en
mångårig försöksverksamhet getts en permanent form, utför årligen omkring
80 000 transporter. Dessa avser främst kriminalvårdens eget klientel -anhållna, häktade och intagna i anstalt - men även personer som omhändertagits
med stöd av t.ex. utlännings- och vårdlagstiftningen.

Transportorganisationen ombesörjer även transporter till och från utlandet.
Merparten av dessa transporter är s.k. förpassningsresor. Härmed avses
resor till utlandet av personer som inte får stanna i Sverige. Förpassningar
grundar sig på ett beslut enligt utlänningslagen (1980:376) om avvisning eller
utvisning.

Verkställigheten av utvisnings- eller avvisningsbeslut ankommer enligt
84 § utlänningslagen på polismyndighet, vilket bl.a. får till följd att det är
polismyndigheten som bestämmer vilken bevakningsnivå som krävs för en
viss transport och i vilken utsträckning polis skall medverka under transporten.

När det gäller dömda som skall avtjäna straff utomlands - främst nordiska
medborgare - åligger det kriminalvårdsstyrelsen enligt 8 § nordiska verkställighetslagen
(1963:193) resp. 21 § förordning (1977:178) med vissa bestämmelser
om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom
att ombesörja att den dömde överförs till den andra staten. Styrelsen får
därvid begära hjälp av polismyndigheten i den ort där den dömde uppehåller
sig.

Under perioden den 1 juli 1987 till den 29 februari 1988 utförde
kriminalvårdens transportorganisation 1 359 transporter till och från utlandet
som avsåg 2 162 personer. Bevakningen sköttes i 125 fall av två polismän,
i 69 fall av en polisman och en kriminalvårdstjänsteman samt i 640 fall av två
kriminalvårdstjänstemän. De återstående resorna företogs utan bevakning.
Av det totala antalet resor avsåg tre hämtningar av rymlingar som påträffats
utomlands och omkring 70 avsåg dömda som inte skulle verkställa straffet
här. Planeringen av utlandstransporterna har koncentrerats till kriminalvårdens
transportcentral i Göteborg. Verksamheten har ADB-stöd.

Utskottet har inhämtat att kriminalvårdsstyrelsen för närvarande bygger
upp en organisation med omkring 125 transportförare som skall svara för
kriminalvårdens del i bevakningen vid förpassningsresorna. Kraven på
transportförarna är, förutom allmän lämplighet, goda språkkunskaper och
erfarenhet av kriminalvårdens transport verksamhet. Transportförarna får
en tre veckor lång utbildning under medverkan av utrikesförvaltningen,
invandrarverket och rikspolisstyrelsen.

Den försöksverksamhet som föregick den nuvarande organisationen av
förpassningsverksamheten har granskats av riksdagens revisorer i en rapport

JuU 1987/88:31

(1983/84:7) som behandlades av utskottet i betänkandet JuU 1984/85:37.
Sammanfattningsvis förordade revisorerna (förs. 1984/85:12) att försöksverksamheten
skulle ges mer permanenta former, att samordningen av
myndigheternas behov av transporter och kriminalvårdsverkets transportverksamhet
skulle byggas ut och att åtgärder skulle vidtas för genomförande
av mer enhetliga former för förpassningsresorna. Utskottet konstaterade att
de av revisorerna berörda frågorna rörande bl.a. förpassningsresorna till
utlandet snart skulle komma att aktualiseras för regeringen genom förslag
från kriminalvårdsstyrelsen som, enligt vad utskottet hade inhämtat, i
betydande utsträckning skulle tillgodose revisorernas synpunkter, och
utskottet förutsatte att resultatet av de överväganden som skulle komma att
göras i lämpligt sammanhang skulle bekantgöras för riksdagen. Så har också
skett i proposition 1986/87:100 bil. 4s. 84 och proposition 1987/88:100 bil. 4s.
103, där den nya organisationen anmälts.

Vad sedan gäller den särskilda frågan om rätten att använda våld i
samband med förpassningsresorna vill utskottet anföra följande. Polismans
rätt att bruka våld regleras i 10 § polislagen (1984:387). Här framgår att en
polisman får använda det våld som behövs för att genomföra en tjänsteåtgärd
i den mån andra medel är otillräckliga och det med hänsyn till omständigheterna
är försvarligt bl.a. om han möts med våld eller hot om våld eller det är
fråga om att avvärja en straffbelagd handling. Regler om våldsanvändning
finns även bl.a. i 24 kap. brottsbalken. Enligt 1 § skall sålunda den som
avvärjer ett brottsligt angrepp på person eller egendom inte dömas till ansvar
annat än om handlingen med hänsyn till angreppets beskaffenhet och det
angripnas betydelse är uppenbart oförsvarlig (nödvärnsrätten). Vidare gäller
enligt 2 § bl.a. att om den som är intagen i kriminalvårdsanstalt eller som är
häktad, anhållen eller annars berövad friheten rymmer eller sätter sig till
motvärn med våld eller hot om våld eller på annat sätt gör motstånd mot
någon under vars uppsikt han står, då denne skall hålla honom till ordningen,
får det våld brukas som med hänsyn till omständigheterna kan anses
försvarligt för att rymningen skall hindras eller ordningen upprätthållas.

Utskottet anser mot bakgrund av vad som ovan anförts att motionärens
farhågor beträffande transportförarnas kvalifikationer och befogenheter att i
ett kritiskt läge använda våld saknar grund. Härtill kommer att polisen i det
stora flertalet fall bestämmer vilken bevakning som erfordras under den
enskilda transporten. Enligt utskottets mening finns det således inte anledning
att frångå de bedömningar som ligger till grund för den nyligen införda
organisationen av förpassningsresorna, och utskottet avstyrker bifall till
motion 503.

Biblioteksverksamheten på kriminalvårdsanstalterna

I motion 514 begärs en omfördelning av anslagen i syfte att förhindra en
nedskärning av biblioteksverksamheten i häkten och kriminalvårdsanstalter.

Biblioteksservicen på anstalterna är enligt vad som slagits fast i propositionen
(1984/85:141) om litteratur och folkbibliotek en statlig angelägenhet.
Den sköts av de kommunala folkbiblioteken mot ersättning enligt avtal som

JuU 1987/88:31

träffas mellan kriminalvårdsstyrelsen och kommunerna. Ersättning utgår
endast för biblioteksservice på häkten och i slutna anstalter. Dessa har
samtliga någon form av biblioteksservice. Omkring hälften av de berörda
kommunerna får full täckning för sina kostnader. Skillnaderna i service är
betydande såväl mellan de kommuner som har full kostnadstäckning och de
som inte har det som inom resp. grupp.

För budgetåret 1987/88 har avsatts 3 475 000 kr. för biblioteksverksamheten.
Ett nytt avtal om ersättning började gälla den 1 januari 1988. För ett helt
budgetår räknat stiger ersättningen till kommunerna enligt det nya avtalet
med 350 000 kr. Enligt uppgift från justitiedepartementet kan kostnadsökningen
under innevarande budgetår täckas genom omfördelning, och för
budgetåret 1988/89 ligger avgiftshöjningen inom ramen för det belopp som
har beräknats för biblioteksverksamheten.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att utskottet vid flera tidigare
tillfällen framhållit det önskvärda i att de intagna på kriminalvårdens
anstalter och häkten åtnjuter samma biblioteksservice som andra medborgare
(se t.ex. JuU 1981/82:44 s. 3 och JuU 1984/85:37 s. 4-5). I 1985 års
betänkande, i vilket utskottet behandlade förslag frän riksdagens revisorer
om bl.a. biblioteksverksamheten på anstalterna, ställde sig utskottet också
bakom vad som anfördes i den ovannämnda propositionen om folkbiblioteken
beträffande biblioteksverksamheten på kriminalvårdsanstalterna, som
då behandlades av riksdagen. Där framhölls, förutom det angelägna i att
också intagna får biblioteksservice, bl.a. att verksamheten vid häktena är
särskilt viktig, eftersom de häktade är mer isolerade än andra intagna och
läsning ofta är den enda sysselsättning som står till buds. Vidare underströks
att de behov av mer kostnadskrävande biblioteksservice som intagna och
häktade med andra modersmål än svenska kan ha borde beaktas. 1 fråga om
ersättningen till kommunerna anfördes i propositionen att kriminalvårdens
resurser inte då medgav full ersättning till samtliga kommuner som gav
biblioteksservice men att staten med tiden borde kunna ersätta samtliga
kommuner fullt ut för deras biblioteksinsatser i häkten och på slutna
anstalter.

Utskottet har alltjämt samma inställning vad gäller biblioteksverksamheten
och anser det angeläget att det finns en fullgod biblioteksservice i alla
häkten och på samtliga slutna anstalter. De av regeringen planerade
åtgärderna innebär att någon neddragning av verksamheten på grund av det
nya avtalet om ersättning till kommunerna, så som motionärerna befarar,
inte skall behöva bli aktuell. Motionen får härigenom anses tillgodosedd, och
utskottet avstyrker bifall till motion 514.

Barn i anstalt

I motion 501 tas upp förhållandet att små barn, i regel under två år,
tillsammans med en till frihetsstraff dömd förälder, intas i kriminalvårdsanstalt.
Motionärerna konstaterar att det både av praktiska och känslomässiga
skäl kan vara bäst att inte skilja barnen från sina föräldrar och att barn därför
kommer att finnas på anstalterna. Motionärerna anser därför att den
verksamhet som bedrivs på kriminalvårdsanstalterna måste planeras utifrån

JuU 1987/88:31

detta förhållande. Med tanke på svårigheterna att tillgodose ett barns alla
behov i anstaltsmiljö behövs särskilda insatser i form av utbildad personal
och utrustning. Resurser bör enligt motionärerna avsättas så att en sådan
beredskap finns på kriminalvårdsanstalterna.

I motion 22 begärs en utredning om särskilda anstaltsavdelningar för
intagna med små barn.

Bakgrund

Kvinnor, som dömts till frihetsstraff, har sedan lång tid tillbaka haft vissa
möjligheter att få ha spädbarn hos sig på anstalten vid verkställighet av
fängelsestraffet.

Bestämmelser för hur kriminalvård i anstalt skall anordnas finns i lagen
(1974:203) om kriminalvård i anstalt (KvaL).

Av 3 § KvaL framgår att kriminalvårdsanstalt kan vara riksanstalt eller
lokalanstalt. Riksanstalterna är direkt underställda kriminalvårdsstyrelsen,
som är central förvaltningsmyndighet i ärenden rörande kriminalvård.
Lokalanstalterna är - tillsammans med landets häkten och skyddskonsulentdistrikt
- organiserade i 13 regioner. I ledningen för varje region finns en
kriminalvårdsdirektör (regionchefen). Bland riksanstalterna finns en kvinnoanstalt.
Hinseberg. Anstalten har både öppna och slutna avdelningar. På
25 av landets lokalanstalter finns kvinnoavdelningar eller ett mindre antal
platser för kvinnliga intagna.

I 41 § KvaL stadgas att kvinna som vid intagning i kriminalvårdsanstalt
medför spädbarn eller efter intagningen föder barn kan få tillstånd att ha
barnet hos sig under anstaltstiden. I förarbetena (prop. 1974:20 s. 154)
anförde departementschefen att ett sådant tillstånd alltid borde föregås av ett
yttrande från vederbörande barnavårdsnämnd (numera socialnämnd) i den
kommun där kvinnan har sitt hemvist. I 145-147 §§ kriminalvårdsverkets
anstaltsföreskrifter (KVVFS 1986:4) har kriminalvårdsstyrelsen meddelat
närmare bestämmelser om barns vistelse i anstalt. Av 145 § framgår att
tillstånd för kvinnliga intagna att ha barn hos sig i anstalt meddelas av
kriminalvårdsdirektören eller, om det är fråga om intagning i riksanstalt, av
chefen för anstalten. Samråd skall ske med socialnämnden. Kvinnan skall
enligt 146 § få sådana bostads- och arbetsförhållanden som behövs för att hon
skall kunna ge barnet tillfredsställande vård. Anstaltschefen skall dessutom,
enligt 147 §, se till att kvinnan och barnet har nödvändig utrustning.

Enligt 14 § lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna
m.fl. kan även häktad kvinna få tillstånd att ha sitt spädbarn hos sig i häktet.

Utskottets överväganden

Någon statistik över hur många barn som vistas på landets anstalter finns inte
att tillgå. Klart är emellertid att det förekommer att mödrar med barn
placeras på lokalanstalter i vissa regioner. Enligt vad utskottet vidare erfarit
tas normalt två till tre barn per år in på riksanstalten Hinseberg tillsammans
med sin mamma.

Innan tillstånd ges för barns vistelse på Hinseberg, hörs socialnämnden i
moderns hemortskommun. Socialnämnden uppmanas därvid att inhämta

JuU 1987/88:31

yttrande i frågan från länsstyrelsernas socialkonsulenter. Den utredning som
görs tar sikte på barnets bästa. En förutsättning för tillstånd är dels att
modern själv kan sköta barnet i anstalt, dels att förhållandena är sådana att
modern beräknas kunna ta hand om barnet efter frigivningen. Barn över två
års ålder tas inte emot. Oerfarna mödrar får hjälp med barnets skötsel under
anstaltsvistelsen.

Utskottet har tidigare behandlat frågan om barns vistelse i häkte (se JuU
1981/82:13 s. 26 ff och där gjorda hänvisningar). Utskottet uttalade då för sin
del att häkten i allmänhet är helt olämpliga vistelseplatser för barn och att
strävan måste vara att man helt undviker att placera barn i häkten.

Trots att det otvivelaktigt föreligger skillnader mellan vistelse på häkte och
vistelse i anstalt vill utskottet även när det gäller barns placering i anstalt
principiellt inta samma ståndpunkt att det i allmänhet får anses olämpligt att
barn vistas i anstalt. I de fall en annan för barnet lämplig lösning, t.ex. i form
av en tillfällig vistelse hos släktingar eller vänner till föräldrarna, inte är
möjlig måste från fall till fall övervägas vad som är bäst för barnet. Det är i
detta sammanhang självklart att berörd socialnämnd hörs. Stor hänsyn måste
också tas till barnets ålder. En anstaltsplacering av ett barn som är äldre än
två år måste, enligt utskottets uppfattning bedömas som olämplig. I de få fall
när det inte finns någon annan utväg än att placera ett barn i anstalt utgör de
ovan redovisade bestämmelserna i kriminalvårdsverkets anstaltsföreskrifter
en utgångspunkt för behandlingen. Utskottet utgår emellertid från att man
inom kriminalvården vidtar särskilda ansträngningar för att tillgodose de
särskilda behov som barnen har. Utskottet vill i sammanhanget erinra om att
nådeinstitutet och uppskovsreglerna i lagen (1974:202) om beräkning av
strafftid m.m. ger möjligheter att undvika att barn vistas i anstalt när det finns
särskilda skäl för det. Med det anförda får motionerna 22 och 501 anses
tillgodosedda.

Den andliga värden

1 motion 509 framställs yrkanden av innebörd att riksdagen hos regeringen
begär förslag om att den andliga vården nu anordnas i enlighet med
riksdagens tidigare uttalanden.

Under en lång tid har den andliga vården inom kriminalvården utretts och
uppmärksammats i skilda sammanhang bl.a. av riksdagen (se JuU 1972:6 s.
4, JuU 1973:15 s. 17, JuU 1974:5 s. 4, JuU 1984/85:36 s. 8, KrU 1985/86:5,
KrU 1985/86:17 och JuU 1986/87:20 s. 12). En redogörelse för nuvarande
organisation och de olika utredningsförslag som lagts fram i frågan lämnas i
kulturutskottets två nämnda betänkanden.

I slutbetänkandet (SOU 1986:17 och 18) Framtid i samverkan har 1982 års
kyrkokommitté lagt fram förslag om anordnandet av den andliga vården vid
institutioner, bl.a. vid kriminalvårdsanstalterna. Det föreslås att församlingarna
i ett stift gemensamt skall bilda en stiftssamfällighet med ansvar för vissa
församlingsangelägenheter, bl.a. den andliga vården vid sjukhus och andra
större vårdinrättningar, vid kriminalvårdsanstalter och militära förband
(SOU 1986:17 s. 97). Det förutsätts att den andliga vården i sin helhet bedrivs
i ett ekumeniskt samarbete. Det framhålls att stiftssamfälligheterna fritt skall

JuU 1987/88:31

få besluta om de organisatoriska formerna för sin verksamhet. Det kan vara
naturligt att utse en nämnd eller flera nämnder för den andliga vården. Dessa
nämnder kan sedan i sin tur representera svenska kyrkan i de ekumeniska
organ eller arbetsgrupper som måste inrättas för den regionala verksamheten
inom resp. arbetsområde, anför kyrkokommittén.

Regeringen (civildepartementet) har i proposition 1987/88:31 Ny organisation
på lokal- och stiftsplanet i svenska kyrkan m.m. föreslagit riksdagen att
anta bl.a. förslag till ny församlingslag. Förslaget bygger i nu aktuellt
hänseende i princip på 1982 års kyrkokommittés ovan redovisade förslag.
Enligt 1 kap. 8 § förslaget till ny församlingslag skall de territoriella
församlingarna inom ett stift utgöra en kyrklig samfällighet för att sköta vissa
gemensamma församlingsangelägenheter, t.ex. främjande av andlig vård vid
bl.a. kriminalvårdsanstalter. Lagen föreslås i denna del träda i kraft den 1
januari 1989.

1 den allmänna motiveringen till förslaget i denna del (prop. s. 98 och 100)
uttalar departementschefen bl.a. att det på stiftssamfälligheten bör ankomma
åtgärder som främjar ifrågavarande gren av den kyrkliga verksamheten
medan församlingarna och pastoraten och andra kyrkliga samfälligheter
behåller det lokala ansvaret för att verksamheten bedrivs i den omfattning
som deras resurser medger. Samfällighetens stödjande funktion i dessa
sammanhang förutsätts då i första hand vara att tillhandahålla präster och
kanske även annan personal för dessa mer specialiserade kyrkliga uppgifter.
Vidare anför departementschefen att andra insatser från stiftssamfällighetens
sida kan vara visst ekonomiskt stöd till en verksamhet samt gemensam
planering - vilken i fråga om den andliga vården vid institutioner och militära
förband skall ske i nära samarbete med andra trossamfund - och kontakt med
regionala och centrala myndigheter samt utbildning av personal.

Propositionen är för närvarande föremål för riksdagens behandling.
Beredning har skett inom konstitutionsutskottet som i sitt betänkande KU
1987/88:30 s. 7 erinrar om tidigare riksdagsuttalanden i frågan om den
andliga vården inom kriminalvården och därvid hänvisar till justitieutskottets
betänkande JuU 1986/87:20.

Vid behandlingen av en motion i ämnet förra året uttalade utskottet (JuU
1986/87:20 s. 13) bl.a. att det var angeläget att den långdragna frågan om den
andliga vården inom kriminalvården bringades till en lösning utan dröjsmål.
Utskottet underströk vidare vikten av att den nya ordningen organisatoriskt
och ekonomiskt gavs möjligheter att tillgodose också behoven hos de många
intagna från främmande kulturkretsar och trosinriktningar. Under hänvisning
till att saken var föremål för beredning i regeringskansliet ansåg dock
utskottet att det inte fanns anledning till någon åtgärd från riksdagens sida.

Utskottet noterar att frågan om den andliga vården vid kriminalvårdsanstalterna
nu närmar sig en lösning. Enligt vad utskottet erfarit har kriminalvårdsstyrelsen
redan tagit kontakt med representanter för svenska kyrkan i
saken. Utskottet utgår ifrån att den närmare utformningen av den nya
organisationen sker i överensstämmelse med vad utskottet tidigare uttalat.
Mot bakgrund av det anförda finner utskottet att det inte finns någon
anledning för riksdagen att göra något särskilt uttalande i frågan. Utskottet
avstyrker bifall till motion 509.

JuU 1987/88:31

Rehabilitering av våldsmän m.m.

I motionerna 629, 512 och 811 tas upp frågor om behandling av personer som
dömts till fängelse för vålds- och sexualbrott. I motion 629 förespråkas att
samtalsterapi bör ingå i påföljden för misshandelsbrott. I motion 811 uttrycks
farhågor för att den projektverksamhet som för närvarande pågår på
området inom kriminalvården kan komma att avbrytas, och det efterlyses
åtgärder för att garantera verksamhetens fortbestånd och utvidgning. I
motion 512 framhålls att den nuvarande verksamheten inom kriminalvården
bör fortsätta som projektverksamhet och därvid vidareutvecklas. Enligt
motionären bör vidare utbildningsinsatser göras för kriminalvårdens personal
i detta hänseende.

Regeringen uppdrog i december 1983 åt socialstyrelsen att lämna förslag
till försöksverksamhet inom området kvinnomisshandel. I mars 1984 beslöt
regeringen (socialdepartementet) att fördela 625 000 kr. till fyra projekt
enligt förslag av socialstyrelsen. Ett av dessa var ett projekt inom kriminalvårdens
Göteborgsregion (Skogomeprojektet), syftande till att utveckla
behandlingsmetoder för män dömda för övergrepp mot kvinnor. Regeringen
har i april 1985 ställt ytterligare medel till förfogande för ett projekt vid
kriminalvårdsanstalten Färingsö avseende behandling av män dömda för
övergrepp mot kvinnor. Projektet är särskilt inriktat på parterapi.

I sammanhanget skall också nämnas att brottsförebyggande rådet hösten
1985 inrättade en arbetsgrupp om sexuella övergrepp mot barn. I arbetsgruppens
direktiv tas bl.a. upp frågan om samhällets reaktioner på sådana brott,
och arbetsgruppen bör enligt direktiven bilda sig en uppfattning om de
alternativa behandlingsmodeller som prövats bl.a. i USA och överväga i vad
mån sådana modeller kan tillämpas på svenska förhållanden och om de i
någon form bör prövas här. Arbetsgruppen avser att avge en rapport under
hösten 1988.

Skogome- och Färingsöprojekten är nu avslutade och redovisade såvitt
avser den verksamhet som bedrivits med medel från socialdepartementet.

Skogomeprojektet har redovisats i form av två rapporter. I april 1985 gav
de i projektet verksamma psykologerna ut en delrapport med bl.a. beskrivning
av projektets utformning och principerna bakom det terapeutiska
arbetet. I augusti 1987 utkom psykologerna med en slutrapport innehållande
bl.a. förslag till vidareutveckling av projektet.

Färingsöprojektet avslutades med en rapport under år 1987.

Den arbetsgrupp inom socialstyrelsen som utarbetade förslagen till
projektet har nyligen överlämnat rapporterna till socialministern och justitieministern.
Arbetsgruppens slutsatser av projekten är att det är befogat att
satsa behandlingsresurser på den grupp män som dömts för kvinnomisshandel,
våldtäkt och övergrepp på barn.

Kriminalvårdsstyrelsen har, enligt vad utskottet inhämtat, beslutat att
fortsätta verksamheten inom Göteborgs- och Stockholmsregionen. Medel
anvisas genom omprioriteringar över verkets anslag. Utformningen av
verksamheten inom Stockholmsregionen är ännu inte helt fastställd.

Inom Göteborgsregionen planerar kriminalvårdsstyrelsen att vid regionkansliet
inrätta tjänster för psykologer. Deras verksamhet skall avse dels

JuU 1987/88:31

vidareutveckling av behandlingsmetoder, dels terapeutisk verksamhet med
intagna på Skogomeanstalten och dels viss handledning av kriminalvårdens
personal. Den terapeutiska verksamheten skall rikta sig till intagna från
västra Sverige som dömts för olika övergrepp mot kvinnor. Verksamheten
skall bedrivas så att landstingens och kommunernas reguljära vårdorgan kan
ta vid efter anstaltstiden.

Förslag till försöksverksamhet har också utarbetats inom kriminalvårdens
Umeåregion.

Beträffande utbildning för ifrågavarande verksamhet har utskottet från
kriminalvårdsstyrelsen inhämtat att de projekt som hittills påbörjats har
föregåtts av intern utbildning i den anstalt där projektet bedrivits. I
kriminalvårdsstyrelsens ordinarie utbildningsprogram för personalen finns
vidare inslag som är av betydelse i dessa sammanhang.

Enligt vad utskottet vidare inhämtat pågår för närvarande överväganden
inom justitiedepartementet syftande till en översyn av verkställighetsinnehållet
inom kriminalvården.

Utskottet har tidigare behandlat frågan om behandling av män som dömts
för våldtäkt m.m. (JuU 1983/84:20 s. 9 f, JuU 1985/86:3 s. 22 f och JuU
1985/86:30 s. 14 ff). I sina av riksdagen godkända betänkanden har utskottet
understrukit vikten av att man i rehabiliterande syfte söker utveckla metoder
för särskilda insatser för de grupper av män som dömts för olika former av
våldsbrott mot kvinnor. Utskottet har därvid uttalat att utskottet ser positivt
på den försöksverksamhet som bedrivs inom kriminalvården i avsikt att finna
lämpliga behandlingsmetoder. Däremot har utskottet av principiella skäl
tagit avstånd från tanken på införande av en straffpåföljd som skulle innebära
ett obligatoriskt vårdprogram för de berörda till fängelse dömda männen.
Enligt 10 § andra stycket lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt skall en
intagen som har behov av medicinsk-psykologisk eller annan särskild
behandling beredas sådan om det kan ske med hänsyn till anstaltstidens längd
och den intagnes förutsättningar; frivillighet är här förutsatt.

Då frågan senast var aktuell i riksdagen framhöll utskottet (JuU 1985/86:30
s. 14 ff) dels att de projekt som pågick borde slutföras, dels att de
erfarenheter från andra länder som kunde förväntas bli redovisade i olika
sammanhang borde avvaktas innan ställning kunde tas till formerna för en
eventuell mera fast verksamhet av ifrågavarande slag.

Som nämnts ovan pågår i regeringskansliet överväganden rörande en
översyn av verkställighetsinnehållet inom kriminalvården. Vidare väntas en
rapport från brottsförebyggande rådet om behandlingsmetoder utomlands.
Mot bakgrund av att den hittills bedrivna försöksverksamheten inom
kriminalvården kommer att fortsätta saknas anledning till någon åtgärd med
anledning av motion 811, där farhågor uttrycks för att den aktuella
verksamheten skall upphöra. Med hänvisning till utskottets tidigare avståndstagande
från tanken om en obligatorisk behandling som en del av
påföljden kan utskottet inte heller tillstyrka bifall till motion 629 i här
behandlad del.

I anslutning till tankegångarna i motion 512 vill utskottet emellertid slå fast
att det är angeläget att den ifrågavarande försöksverksamheten med
behandling av personer som dömts för misshandel och sexualbrott vidareut -

JuU 1987/88:31

vecklas samt att det då är viktigt att all personal har en tillräcklig insikt i det
arbete som bedrivs. Ansträngningar bör därför sättas in i detta syfte.

Vad utskottet nu med anledning av motion 512 har uttalat bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande differentiering på kriminalvårdsanstalterna

att riksdagen avslår motion 1987/88:Ju804 i denna del (yrkande 10)
och motion 1987/88:Ju811 i denna del (yrkande 10),

2. beträffande program för drogfria anstalter

att riksdagen avslår motion 1987/88: Ju811 i denna del (yrkande 8) och
motion 1987/88:Ju813 i denna del (yrkande 3),

3. beträffande kontroll av narkotikamissbruk

att riksdagen avslår motion 1987/88:Ju811 i denna del (yrkande 9),

4. beträffande normalpåföljden för brott

att riksdagen avslår motion 1987/88:Ju819 i denna del (yrkande 3
delvis),

5. beträffande lekmannaövervakare

att riksdagen avslår motion 1987/88:Ju804 i denna del (yrkande 12)
och motion 1987/88:Ju819 i denna del (yrkande 3 delvis),

6. beträffande vård utom anstalt i verkställighetens slutskede

att riksdagen avslår motion 1987/88:Ju811 i denna del (yrkande 11),

7. beträffande värnpliktstjänstgöring

att riksdagen avslår motion 1987/88:Ju504,

8. beträffande stöd till frigivna

att riksdagen avslår motion 1987/88:Ju22 i denna del (yrkande 9),

9. beträffande kvinnor på lokalanstalt

att riksdagen avslår motion 1987/88:Ju22 i denna del (yrkande 5),
motion 1987/88:Ju508 och motion 1987/88:Ju511,

10. beträffande brev från häktad

att riksdagen avslår motion 1987/88:Ju502,

11. beträffande förpassningsorganisationen
att riksdagen avslår motion 1987/88:Ju503,

12. beträffande biblioteksverksamheten
att riksdagen avslår motion 1987/88:Ju514,

13. beträffande barn i anstalt

att riksdagen avslår motion 1987/88:Ju22 i denna del (yrkande 6) och
motion 1987/88:Ju501,

14. beträffande andlig vård

att riksdagen avslår motion 1987/88:Ju509,

15. beträffande projekt inom kriminalvården m.m.

att riksdagen med anledning av motion 1987/88:Ju512 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

16. beträffande terapi inom kriminalvården m.m.

att riksdagen avslår motion 1986/87:Ju629 i denna del (yrkande 1) och
motion 1987/88:Ju811 i denna del (yrkande 4),

JuU 1987/88:31

17. beträffande medelsberäkningen
att riksdagen till Kriminalvårdsanstalterna för budgetåret 1988/89
anvisar ett förslagsanslag om 1 660 718 000 kr.

4. Frivården

Propositionen

Regeringen har under punkt E 3 (s. 104 och 105) föreslagit riksdagen att till
frivården för budgetåret 1988/89 anvisa ett förslagsanslag om 243 748 000
kr.

Motioner

1986/87:Ju403 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

12. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag som innebär att
personer som återfaller i brott som utgör olaga hot eller misshandel av samma
offer inom ramen för kontraktsvård skall kunna erbjudas rehabilitering.

1987/88:Ju802 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

14. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag som innebär att
personer, som återfaller i brott som utgör olaga hot eller misshandel av
samma offer, inom ramen för kontraktsvård skall kunna erbjudas rehabilitering.

1987/88:Sf233 av Lena Öhrsvik (s) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär att reglerna för vårdavgifter för i motionen angiven vård görs
oberoende av vem som beslutat om vården.

Utskottet

Medelsberäkningen

Regeringen föreslår en medelsanvisning under anslaget till frivården av i det
närmaste 244 milj. kr., vilket innebär en ökning med drygt 10 milj. kr. i
förhållande till innevarande budgetår. Härvid har skett en begränsad
tillämpning av huvudförslaget såvitt gäller medel till kontorspersonal.

Utskottet har ingen erinran mot den av regeringen föreslagna medelsanvisningen.

Kontraktsvård m.m.

I motion Sf233 hemställer motionären att reglerna om vårdavgifter vid
behandling av missbrukare på behandlingshem ses över och görs oberoende
av vem som beslutat om vården. Motionären påpekar att socialnämnden har
möjlighet att ta ut viss ersättning för sina kostnader. Denna möjlighet saknas
emellertid enligt motionären under viss del av behandlingstiden för en till
kontraktsvård dömd person.

Den 1 januari 1988 infördes möjlighet för domstolarna att döma missbrukare
och vissa andra vårdbehövande till kontraktsvård (prop. 1986/87:106,

JuU 1987/88:31

JuU 32, rskr. 279, SFS 1987:761). Bestämmelser härom togs upp i brottsbalken
och lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt (KvaL) och syftar till att
göra det möjligt att använda en form av kontraktsvård som en variant av
kriminalvård i frihet och som ett alternativ till fängelsestraff. Kontraktsvård
tar sikte på fall där det kan antas att missbruk av beroendeframkallande
medel eller något annat särskilt förhållande som påkallar vård eller
behandling har bidragit till att någon har begått brott. Om den tilltalade då
förklarar sig villig att undergå lämplig behandling enligt en för honom
uppgjord plan och behandlingen kan anordnas, skall den nya påföljdsvarianten
kunna användas. Kontraktsvård ådöms genom en kvalificerad form av
föreskrift vid skyddstillsyn. Om den planerade behandlingen i avgörande
grad har bidragit till att påföljden bestämts till skyddstillsyn, skall rätten i
domslutet ange hur långt fängelsestraff som skulle ha ådömts, om fängelse i
stället hade valts som påföljd.

1 propositionen (s. 43) om kontraktsvård anges att alla former av
missbrukarvård och annan behandling skall kunna förekomma inom ramen
för kontraktsvård - alltifrån öppen poliklinisk behandling till vård i slutna
former. I det särskilda fallet skall den behandlingsform väljas som svarar mot
den misstänktes vårdbehov.

Beträffande kostnadsansvaret för vissa behandlingsåtgärder inom kriminalvården
gäller följande. Då en person är intagen och vistas på kriminalvårdsanstalt
svarar staten som huvudman för kriminalvården för kostnaderna
med vissa undantag. När det gäller frivårdsklienter bärs kostnaderna för
de åtgärder som uppstår för verkställande av påföljden (t.ex. övervakning)
av kriminalvården och i övrigt bärs kostnaderna av kommunerna enligt
socialtjänstlagen (1980:620). För fall då en intagen med stöd av 34 § KvaL
medgetts rätt att vistas utanför anstalt och placerats i ett hem för vård eller
boende eller i ett familjehem gäller särskilda regler. Kriminalvårdsstyrelsen
har för dessa fall, såvitt avser kostnadsansvaret, träffat en principöverenskommelse
med Kommunförbundet (se prop. 1979/80:1, del A, s. 149 ff).
Överenskommelsen innebär att kriminalvården, dvs. staten, har kostnadsansvaret
fram till tidpunkten för villkorlig frigivning. Från dagen för villkorlig
frigivning - eller, vid så korta straff att villkorlig frigivning inte blir aktuell,
dagen för frigivning - är det kommunen som har detta ansvar.

I propositionen med förslag till kontraktsvård (prop. 1986/87:106 s. 92 ff)
berörde departementschefen kostnadsansvaret för den aktuella vården. Han
föreslog att samma principer som gäller i fråga om kostnadsansvaret för
sådan vård som anordnas med stöd av 34 § KvaL i allt väsentligt skall
tillämpas i fråga om kontraktsvård. Har domstolen i domen angivit det
fängelsestraff som skulle ha ådömts, om fängelse i stället hade valts som
påföljd, skall kriminalvården svara för vårdkostnaderna fram till den tänkta
tiden för villkorlig frigivning, beräknad med utgångspunkt från det alternativa
fängelsestraff som anges i domen. Tidpunkten för den tänkta villkorliga
frigivningen bör, enligt departementschefen, beräknas enligt gällande huvudregel,
dvs. efter halva strafftiden. Frågan hur kostnadsansvaret för tiden
därefter kommer att fördelas mellan hem- eller vistelsekommun får vidare,
enligt departementschefen, bedömas utifrån principerna i socialtjänstlagstiftningen
(jfr SOU 1986:19 Aktuella socialtjänstfrågor).

JuU 1987/88:31

Som motionären påpekar har fr.o.m. den 1 juli 1987 genom en ändring i
socialtjänstlagen (prop. 1986/87:129, SoU 1986/87:32, SFS 1987:377) införts
möjlighet för den kommun, som svarar för vårdkostnaderna, att ta ut
ersättning för uppehälle av vuxna personer som på grund av missbruk får
vård eller behandling i ett hem för vård och boende eller i ett familjehem.
Enligt specialmotiveringen till den ifrågavarande bestämmelsen (34 §)
omfattar ersättningsskyldigheten såväl dem som har tvångsomhändertagits
enligt lagen (1981:1243) om vård av missbrukare i vissa fall som dem som
frivilligt har sökt vård eller behandling (prop. s. 17).

I skrivelse till socialdepartementet i slutet av förra året har riksförsäkringsverket
påpekat kontraktsvårdens konsekvenser för socialförsäkringen. Riksförsäkringsverket
har vidare påtalat att det i propositionen om kontraktsvård
inte angetts hur avgiftsfrågan skall lösas för den som på statens bekostnad
inom ramen för kontraktsvård erhåller behandling i ett hem för vård och
boende. Av skrivelsen framgår att det enligt 3 kap. 15 c § lagen (1962:381)
om allmän försäkring (AFL) inte utgår sjukpenning för den tid då den
försäkrade är häktad eller är intagen i kriminalvårdsanstalt. I 10 kap. 2 §
första stycket AFL finns, anförs det vidare, bestämmelser om avdrag på
folkpensionen för en försäkrad som är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt.
En person som enligt 34 § KvaL placerats utom anstalt för att
genomgå behandling anses alltjämt intagen i kriminalvårdsanstalt och träffas
av de nämnda reglerna i AFL. Kontraktsvård ådöms däremot genom en
kvalificerad form av föreskrift vid skyddstillsyn där ovannämnda regler i
AFL ej äger tillämpning.

I riksförsäkringsverkets skrivelse påpekas vidare att inte heller bestämmelsen
i 3 kap. 15 § andra stycket AFL är tillämplig under den tid av
kontraktsvården då kostnadsansvaret åvilar staten. I bestämmelsen ges den
kommun, som svarar för en försäkrads vårdkostnad vid behandling för
alkohol- och narkotikamissbruk, rätt att från försäkringskassan erhålla viss
del av den behandlades sjukpenning.

Konsekvenserna av den nuvarande ordningen blir, som motionären
påvisar, - i de fall vårdbehovet varit en förutsättning för domstolens
påföljdsval - att en till kontraktsvård dömd person dels inte behöver betala
någon avgift för sitt uppehälle under institutionsvistelsen, dels får behålla sin
sjukpenning resp. folkpension oreducerad under behandlingstiden fram till
den tänkta tidpunkten för villkorlig frigivning. Först efter denna tidpunkt
kan betalningsskyldighet inträda för återstående behandlingstid.

I sammanhanget kan anmärkas att socialberedningen (S 1980:07) i delbetänkandet
(Ds S 1984:17) Rehabiliteringspenning till missbrukare - vissa
avgiftsfrågor föreslog att den som inte kan förvärvsarbeta därför att han på
grund av missbruk genomgår vård och behandling i ett hem för vård och
boende skall ha rätt till viss ersättning. Beredningen benämnde ersättningen
rehabiliteringspenning. Frågan om en sådan ersättning bereds nu av rehabiliteringsberedningen
(S 1985:02).

De av motionären påtalade olikheterna när det gäller en persons ersättningsskyldighet
under en behandling har som framgår av det föregående
uppmärksammats i regeringskansliet.

Utskottet anser därför att det för närvarande inte finns anledning för

JuU 1987/88:31

riksdagen att uttala sig i frågan. Utskottet utgår emellertid ifrån att
regeringen vid beredningen av ärendet beaktar den inkonsekvens i fråga om
ersättningsskyldigheten som uppstår beroende på vem som fattat beslutet om
vården eller behandlingen. Härvidlag kan erinras om att olikartade ekonomiska
förutsättningar för de behandlade anses kunna motverka ett gott
behandlingsklimat i vården (se prop. 1986/87:129 s. 9 f). Med det anförda
avstyrker utskottet bifall till motion Sf233.

I de i denna del likalydande motionerna 403 och 802 yrkas förslag till
lagstiftning som innebär att personer, som återfaller i misshandelsbrott eller
olaga hot mot samma offer, inom ramen för kontraktsvård skall kunna
erbjudas rehabilitering.

Av den nyssnämnda propositionen om kontraktsvård (s. 34) framgår att
kontraktsvård huvudsakligen är tänkt som ersättning för fängelsestraff i
sådana fall där brottsligheten har sin grund i alkohol- eller narkotikamissbruk.
Dock skall det vara möjligt att tillämpa samma ordning när något annat
förhållande som påkallar vård eller behandling i väsentlig mån kan antas ha
bidragit till brottsligheten. En förutsättning skall vara att gärningsmannen är
beredd att undergå behandling enligt en särskild och av domstolen fastställd
behandlingsplan. Som exempel på sådant annat förhållande som nyss
nämndes angav departementschefen kleptomani, exhibitionism och vissa
former av lindrig incest. Detsamma gäller för vissa andra fall då brottet står i
samband med ett psykiskt insufficienstillstånd av ett eller annat slag men
detta inte är så allvarligt att sluten psykiatrisk vård kommer i fråga.

I propositionen angavs vidare att den vård som skall kunna förekomma
inom kontraktsvården skall anknyta till befintliga vårdformer. Det beror
således på samhällets vårdorgan, vilken typ av behandling som kan föreskrivas.
Det har förutsatts att det som regel skall vara organ inom socialtjänsten
eller den allmänna sjukvården.

Motionärerna framför önskemål om förslag till lag som ger möjlighet att
inom ramen för kontraktsvård rehabilitera de män som återfaller i misshandelsbrott
och brott som innebär hot riktade mot kvinnor. Motionärerna
anknyter till den försöksverksamhet som bedrivits med behandling av män
som gjort sig skyldiga till sexualbrott.

Av vad utskottet anfört ovan framgår att det redan i dag i viss utsträckning
finns en om än begränsad möjlighet att döma en person till kontraktsvård i de
situationer som motionärerna anger. Utskottet vill dock anmärka att det vid
allvarligare återfallsbrottslighet i den typ av brott som motionärerna nämner
normalt inte kan bli aktuellt med annan påföljd än fängelse. Och då blir den
förut beskrivna utvecklingen av särskilda vårdformer under verkställighetstiden
aktuell för de fall motionärerna tar sikte på. Utskottet hänvisar till sina
överväganden i detta hänseende i det föregående. Här kan tilläggas att
regeringen nyligen i proposition 1987/88:120 lagt fram förslag till nya
bestämmelser för påföljdsval och straffmätning som bl.a. behandlar frågan
om vilken betydelse det skall ha för påföljdsbestämningen att den tilltalade
återfallit i brott. Utskottet avstyrker bifall till motionerna i här behandlade
delar.

JuU 1987/88:31

Hemställan

JuU 1987/88:31

Utskottet hemställer

1. beträffande medelsberäkningen

att riksdagen till Frivården för budgetåret 1988/89 anvisar ett förslagsanslag
om 243 748 000 kr.,

2. beträffande vårdavgifter vid kontraktsvård
att riksdagen avslår motion 1987/88:Sf233,

3. beträffande kontraktsvård vid vissa återfall

att riksdagen avslår motion 1986/87:Ju403 i denna del (yrkande 12)
och motion 1987/88:Ju802 i denna del (yrkande 14).

5. Maskin- och verktygsutrustning m.m.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag under punkt E 4 (s. 105) och
hemställer

att riksdagen till Maskin- och verktygsutrustning m.m. för budgetåret
1988/89 anvisar ett reservationsanslag om 11 300 000 kr.

6. Engångsanskaffning av inventarier m.m.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag under punkt E 5 (s. 105 och 106) och
hemställer

att riksdagen till Engångsanskaffning av inventarier m.m. för budgetåret
1988/89 anvisar ett reservationsanslag om 3 350 000 kr.

7. Utbildning av personal m.fl.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag under punkt E 6 (s. 106) och
hemställer

att riksdagen till Utbildning av personal m.fl. förbudgetåret 1988/89
anvisar ett reservationsanslag om 16 085 000 kr.

Stockholm den 12 april 1988
Karin Ahrland

Närvarande: Karin Ahrland (fp), Lars-Erik Lövdén (s), Björn Körlof (m),
Helge Klöver (s), Gunilla André (c), Ulla-Britt Åbark (s), Sven Munke (m),
Hans Göran Franck (s). Birthe Sörestedt (s), Bengt-Ola Ryttar (s). Göran
Magnusson (s). Eva Johansson (s). Lars Sundin (fp). Jerry Martinger (m) och
Ingbritt Irhammar (c).

Reservationer

JuU 1987/88:31

1. Differentiering på kriminalvårdsanstalterna (punkt 3, mom.
1)

Karin Ahrland (fp), Björn Körlof (m), Gunilla André (c), Sven Munke (m),
Lars Sundin (fp). Jerry Martinger (m) och Ingbritt Irhammar (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 8 med "Vad gäller”
och slutar på s. 9 med ”motion 804” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening måste arbetet med att få kriminalvårdsanstalterna
fria från narkotika intensifieras. Utskottet vill erinra om sina uttalanden
om riktmärken för narkotikabekämpning på kriminalvårdsanstalterna (se
t.ex. JuU 1986/87:20 s. 8). Utskottet framhöll där att självklara riktmärken är
att intagna utan narkotikaproblem inte skall behöva komma i kontakt med
narkotika, att missbrukare avskärs från tillförsel av droger och att intagna
förhindras att bedriva narkotikahandel inom anstalterna och ute i samhället.
Utskottet nödgas nu konstatera att hittills företagna åtgärder är långt ifrån
tillräckliga. Sålunda finns det narkotikafria avdelningar på endast fem av
landets nitton riksanstalter, och på lokalanstalterna förekommer över huvud
taget ingen differentiering av de intagna. Satsningarna på en differentiering
av de olika kategorierna intagna på olika avdelningar resp. anstalter i
kombination med inrättande av mindre avdelningar måste därför fortsätta
och öka.

Utskottet har erfarit att lokalanstalternas utformning med små bostadsavdelningar
och för hela anstalten gemensamma utrymmen för arbete och fritid
ger små möjligheter till differentiering beroende på svårigheterna att
effektivt isolera olika grupper av intagna från varandra. Differentiering på
lokalanstalterna torde därför komma att medföra att vissa anstalter helt
inrättas för vissa kategorier intagna. Det är givet att en sådan åtgärd i vissa
fall kan komma att medföra placeringar av intagna i strid med den s.k.
närhetsprincipen. Utskottet anser dock att intresset att hindra spridningen av
narkotikamissbruket och att kunna erbjuda möjligheter till rehabilitering
även på lokalanstalterna väger så tungt att den här påvisade möjligheten inte
bör uteslutas. Utskottet vill också framhålla att det inom storstadsregionerna,
där narkotikaproblemen är störst, också finns flera lokalanstalter inom
resp. region. Möjligheterna till differentiering av den här skisserade modellen
utan konflikt med närhetsprincipen är således också störst där.

Ett särskilt problem i förevarande sammanhang utgör omhändertagandet
av intagna med grava narkotikaproblem. Det låter sig i det sammanhanget
visserligen sägas att kriminalvården i enlighet med den s.k. normaliseringsprincipen
i första hand skall utnyttja de kvalificerade vårdresurser som redan
finns i stället för att bygga upp egna. Mot att här tillämpa normaliseringsprincipen
talar emellertid dessa missbrukares fysiska och psykiska vårdbehov,
som föranletts av missbruket. Härtill kommer nödvändigheten av att
motivera dem för vård mot missbruket för deras egen skull och för att hejda
spridningen av missbruket och av HIV-smitta. Detta måste rimligen ske inom
kriminalvårdens ram. Utskottet anser därför att ytterligare en anstalt för
grava narkotikamissbrukare bör inrättas. I en framtid får sedan, mot

bakgrund av gjorda erfarenheter, övervägas om fler sådana anstalter
behövs.

Vad utskottet nu anfört med anledning av motionerna 804 och 811 bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande differentiering på kriminalvårdsanstalterna

att riksdagen med anledning av motion 1987/88:Ju804 i denna del
(yrkande 10) och motion 1987/88:Ju811 i denna del (yrkande 10) som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört i detta
hänseende.

2. Program för drogfria anstalter (punkt 3, mom. 2)

Karin Ahrland (fp), Björn Körlof (m), Gunilla André (c), Sven Munke (m),
Lars Sundin (fp). Jerry Martinger (m) och Ingbritt Irhammar (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med ”Yrkandena
om” och slutar med ”på anstalterna” bort ha följande lydelse:

Som utskottet tidigare vid olika tillfällen framhållit (se t.ex. JuU 1986/
87:20 s. 8) anser utskottet att självklara riktmärken för narkotikabekämpning
på kriminalvårdsanstalterna är att intagna utan narkotikaproblem inte
skall behöva komma i kontakt med narkotika, att missbrukare avskärs från
tillförsel av droger och att intagna förhindras att bedriva narkotikahandel
inom anstalterna och ute i samhället. Lokala åtgärdsprogram mot narkotika
är enligt utskottets mening ett hjälpmedel som inte kan undvaras, när det
gäller att nå de sålunda uppsatta målen. Utskottet vill här framhålla att
utskottet, som framgått ovan, känner till att sådana program tidigare
utarbetats. Sedan dess har emellertid bortemot fem år förflutit, och
utskottets uppfattning är att det nu är dags att göra en översyn av dessa. En
samordning bör därvid ske med arbetet inom den nya s.k. matrisorganisationen
mot narkotika vid kriminalvårdsstyrelsen. Denna utskottets uppfattning
bör riksdagen ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande program för drogfria anstalter

att riksdagen med anledning av motion 1987/88:Ju811 i denna del
(yrkande 8) och motion 1987/88:Ju813 i denna del (yrkande 3) som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört i detta hänseende.

3. Lekmannaövervakare (punkt 3, mom. 5)

Björn Körlof, Sven Munke och Jerry Martinger (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som börjar med ”Utskottet
har” och slutar med ”inte erforderliga” bort ha följande lydelse:

Vad gäller yrkandena om lekmannaövervakare i motionerna 804 och 819
vill utskottet understryka vikten av en förbättrad rekrytering. Verksamma
medel härvidlag torde vara ökade möjligheter för övervakarna att få råd och

JuU 1987/88:31

stöd av skyddskonsulenten och en förbättrad ersättning för det krävande
arbete de utför. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande lekmannaövervakare

att riksdagen med anledning av motion 1987/88:Ju804 i denna del
(yrkande 12) och motion 1987/88:Ju819 i denna del (yrkande 3 delvis)
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört i detta
hänseende.

4. Vård utom anstalt i verkställighetens slutskede (punkt 3,
mom. 6)

Gunilla André och Ingbritt Irhammar (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s.13 som börjar med ”Vad gäller”
och slutar med ”inte erforderliga” bort ha följande lydelse:

Vad gäller yrkandet i motion 811 om vård utom anstalt i verkställighetens
slutskede vill utskottet instämma i motionärernas uppfattning att möjligheterna
att medge sådan vård bör utnyttjas. En särskild fördel med denna form
av verkställighet är att vården efter avtjänat straff kan övergå i frivillig
placering enligt socialtjänstlagen. Detta gör vårdformen särskilt lämplig för
missbrukare som ofta har ett långvarigt behov av vård. Samtidigt blir det
möjligt att på ett varsamt och planerat sätt slussa ut missbrukaren i
samhället.

Det har vid utskottets behandling av ärendet framkommit att det kan vara
svårt att ordna plats på behandlingshem eller i familjehem. Utskottet vill
därför understryka att intagna sorn behöver det skall beredas denna form av
vård under slutet av verkställigheten. Aktiva insatser måste sättas in för att
lösa problemet med den bristande platstillgången.

Vad nu sagts bör riksdagen ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande vård utom anstalt i verkställighetens slutskede

att riksdagen med anledning av motion 1987/88:Ju811 i denna del
(yrkande 11) som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört i detta hänseende.

5. Stöd till frigivna (punkt 3, mom. 8)

Björn Körlof, Sven Munke och Jerry Martinger (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 12 med ”1 motion” och
slutar på s. 13 med ”motion 22” bort ha följande lydelse:

Som framhålls i motionen har övervakningsnämnden möjlighet att enligt
26 kap. 15 § BrB meddela särskilda föreskrifter för en frigiven om det kan

JuU 1987/88:31

antas att han för sin anpassning i samhället behöver sådant stöd. Föreskrifterna
får avse bl.a. vistelseort eller bostad under viss tid, arbetsanställning och
medicinsk vård eller behandling.

Enligt utskottets uppfattning har de särskilda föreskrifterna flera fördelar.
Det är av väsentligt värde att det klarläggs vilka krav parterna inom frivården
kan ställa på varandra. Reglerna om de särskilda föreskrifterna bidrar till att
uppfylla detta mål. För frivården anger katalogen av tänkbara föreskrifter i
15 § en ram för dess handlande, och för den dömde som har fått en föreskrift
innebär denna ett konkret besked om vad han särskilt har att rätta sig efter.
Denna precisering kan, som utskottet ser det, i många fall vara ett gott stöd
för den dömde i hans strävan mot social rehabilitering.

Utskottet kan ställa sig bakom det i motionen framförda kravet på en ökad
användning av möjligheten att meddela föreskrifter. Detta bör åstadkommas
genom författningsändring. Det bör i sammanhanget särskilt noteras att
föreskrifter angående vistelseort och bostad kan - under förutsättning att den
frigivne vill medverka härtill - vara en god grund för rehabilitering i en ny
social miljö.

I motionen berörs också övervakningsnämndens möjlighet att förverka
villkorligt medgiven frihet, som regleras i 26 kap. 19 § BrB. Regleringen
innebär sammanfattningsvis att övervakningsnämnden, om den frigivne
allvarligt missköter sig, kan förverka den villkorligt medgivna friheten med
högst en månad i taget.

Enligt utskottets mening måste, med hänsyn till att den frigivne fortfarande
undergår en brottspåföljd, särskilda krav kunna ställas på honom. Även
om han inte gjort sig skyldig till nya brott, kan han på ett mycket allvarligt sätt
ha åsidosatt sina åligganden. För att åliggandena skall ha någon trovärdighet
måste de på något sätt vara sanktionerade. Föreskrifter och varningar, som
också ingår bland de åtgärder som kan tas till för att få den frigivne att rätta
sig efter t.ex. en uppgjord behandlingsplan, är ibland otillräckliga för detta
ändamål. Det ställer sig då naturligt att som en yttersta sanktion låta den som
bryter mot de villkor som är förenade med den villkorliga frigivningen
avtjäna en del av det straff som han sluppit ifrån. Utskottet anser att det mot
denna bakgrund kan finnas skäl att överväga om övervakningsnämndernas
rätt att förverka villkorligt medgiven frihet bör utvidgas.

Vad utskottet anfört med anledning av det här behandlade yrkandet i
motion 22 bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande slöd till frigivna
att riksdagen med anledning av motion 1987/88:Ju22 i denna del
(yrkande 9) som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört i detta hänseende.

JuU 1987/88:31

6. Kvinnor på lokalanstalt (punkt 3, mom. 9)

Karin Ahrland (fp), Björn Körlof (m). Gunilla André (c). Sven Munke (m),
Lars Sundin (fp). Jerry Martinger (m) och Ingbritt Irhammar (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 14 som börjar med ”Då sålunda”
och slutar med ”och 511” bort ha följande lydelse:

Som nyss framgått är frågan om placering av män och kvinnor på samma
lokalanstalt nu föremål för kriminalvårdsstyrelsens uppmärksamhet. Med
hänvisning till vad som framkommit om situationen för de kvinnor som vistas
på lokalanstalt anser utskottet emellertid att kriminalvårdsstyrelsens åtgärder
inte kan avvaktas. Utskottet anser att en utvärdering av de gemensamma
placeringarna skyndsamt måste företas och erforderliga åtgärder genast
vidtas. Utskottet känner sig också föranlett att uttala att det är anmärkningsvärt
att en sådan utvärdering med sikte på de berörda kvinnornas situation
och behov inte redan för länge sedan gjorts. Vad utskottet nu uttalat bör
riksdagen ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 9 bort ha följande lydelse:

9. beträffande kvinnor på lokalanstalt

att riksdagen med anledning av motion 1987/88:Ju22 i denna del
(yrkande 5), motion 1987/88:Ju508 och motion 1987/88:Ju511 som sin
mening ger riksdagen till känna vad utskottet anfört i detta hänseende.

7. Brev från häktad (punkt 3, mom. 10)

Björn Körlof, Sven Munke och Jerry Martinger (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 15 som börjar med ”Enligt
utskottets” och slutar med ”motion 502” bort ha följande lydelse:
Utskottet finner det svårförklarligt att en häktad som av åklagaren ålagts
restriktioner beträffande besök, brev (andra än till svenska myndigheter) och
telefonsamtal och som alltså skall vara isolerad under brottsutredningen
likväl på det enkla sätt som beskrivs i motionen kan kringgå syftet med
restriktionerna. Att denna ordning också i praktiken medfört betydande
svårigheter att genomföra förundersökning framgår av överåklagarens i
Stockholm ovannämnda skrivelse till RÅ. Härtill kommer att den fråga som
motionären riktat uppmärksamheten på rymmer än allvarligare aspekter
som inte endast gäller en häktads möjligheter att missbruka rätten att
brevledes kommunicera med svenska myndigheter. Utskottet gör härvidlag
en jämförelse med den reglering till skydd för rikets säkerhet som görs i 31 §
kriminalvårdslagen. Utskottet anser att den nuvarande ordningen inte är
acceptabel och att en översyn av frågan i hela dess vidd är erforderlig. Detta
bör riksdagen ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 10 bort ha följande lydelse:

10. beträffande brev från häktad

att riksdagen med anledning av motion 1987/88: Ju502 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört i detta hänseende.

Juli 1987/88:31

8. Barn i anstalt (punkt 3, mom. 13)

Björn Körlof, Sven Munke och Jerry Martinger (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 20 som börjar med ”Trots att” och
slutar med ”anses tillgodosedda” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att miljön i våra kriminalvårdsanstalter
inte är utformad för att passa ett barns behov. Utskottet kan också
instämma i motionärernas uttalande att en anstaltsmiljö kan ge upphov till
störningar hos ett barn. Emellertid kan man, enligt utskottets uppfattning,
inte bortse från att situationer kan förekomma när det för ett barn är bäst att
inte skiljas från sin mor. I sådana fall kan en anstaltsplacering av barnet trots
allt framstå som den bästa lösningen. Som framgått av utskottets ovanstående
redovisning finns inga uppgifter på hur många barn som per år vistas i våra
anstalter. För utskottet är emellertid känt att sådant förekommer. Det måste
anses angeläget att det i sådana fall kan garanteras att barnet erhåller den
bästa tänkbara miljö som går att skapa i våra anstalter. Av främst
resursmässiga skäl kan inte varje anstalt utrustas för att ha beredskap för att
ta emot barn utan allt talar för att särskilda enheter på vissa anstalter bör
inrättas och iordningställas för detta ändamål. Utan att ha någon kännedom
om det antal barn som vistas i våra anstalter kan detta arbete inte igångsättas.
Det bör därför, enligt utskottets mening, utredas dels hur många barn som
vistas på anstalterna, dels om det är möjligt att på vissa anstalter iordningställa
vissa enheter utformade för att passa intagna med små barn. Vad utskottet
sålunda med anledning av motion 22 i denna del och motion 501 uttalat bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 13 bort ha följande lydelse:

13. beträffande barn i anstalt
att riksdagen med anledning av motion 1987/88:Ju22 i denna del
(yrkande 6) och motion 1987/88:501 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört i detta hänseende.

9. Andlig vård (punkt 3, mom. 14)

Karin Ahrland och Lars Sundin (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 21 som börjar med ”Utskottet
noterar” och slutar med ”motion 509” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning och vill än en gång understryka
det angelägna i att den långdragna frågan om den andliga vården inom
kriminalvården bringas till en lösning utan dröjsmål. Förslag till lagstiftning
av betydelse för frågan är för närvarande föremål för riksdagens behandling.
Enligt utskottets mening måste genomförandet av den nya ordningen ske
under hänsynstagande till de förut nämnda riksdagsuttalandena. Härvidlag
är det enligt utskottets mening särskilt angeläget att tillse att den nya
ordningen organisatoriskt och ekonomiskt ges möjlighet att tillgodose också
behoven hos intagna från främmande kulturkretsar och trosriktningar. Detta
bör riksdagen med anledning av motionen som sin mening ge regeringen till
känna.

JuU 1987/88:31

dels att utskottets hemställan under moment 14 bort ha följande lydelse:

14. beträffande andlig vård
att riksdagen med anledning av motion 1987/88: Ju509 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört i detta hänseende.

10. Kontraktsvård vid vissa återfall (punkt 4, mom. 3)

Karin Ahrland och Lars Sundin (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 28 som börjar med ”Av vad” och
slutar med ”behandlade delar” bort ha följande lydelse:

Utskottet kan ställa sig bakom motionärernas resonemang om att alla
resurser bör sättas in för att rehabilitera den som begått brott av det slag det
här gäller. Detta kan ske bl.a. genom att problematiken bakom brottsligheten
bearbetas.

Av utskottets ovanstående redogörelse framgår att en ny påföljdsvariant,
s.k. kontraktsvård, införts fr.o.m. den 1 januari 1988. Kontraktsvården är
huvudsakligen tänkt som en ersättning för fängelsestraff i fall där missbruk av
alkohol eller narkotika varit grunden för brottsligheten. Den nya påföljdsvarianten
skall emellertid även kunna användas i andra fall än vid missbruk.
Det utrymme som i detta hänseende lämnats i reglerna om kontraktsvård är
dock, enligt utskottets mening, för begränsat. I likhet med motionärerna
anser utskottet att reglerna bör ändras och utvidgas så att det klart framgår
att gärningsmän som återfaller i misshandels- eller hotbrott riktade mot
samma personer skall, inom ramen för kontraktsvård, kunna erbjudas
rehabilitering. Utskottet vill här anknyta till sin i detta betänkande tidigare
lämnade redogörelse för den försöksverksamhet med behandling av män
som gjort sig skyldiga till sexual- och misshandelsbrott och som bedrivs på
vissa av kriminalvårdens anstalter. Denna försöksverksamhet har utskottet
uttalat sig positivt för. Det bör ankomma på regeringen att återkomma med
förslag till nya bestämmelser i brottsbalken där det klart framgår att de av
motionärerna nämnda återfallsbrottslingarna skall kunna ådömas kontraktsvård
i de situationer som motionärerna förespråkar. Det bör vidare
ankomma på regeringen att bygga upp en sådan verksamhet inom frivården
som möjliggör att kontraktsvård skall kunna ådömas i dessa fall.

Vad utskottet sålunda med anledning av här behandlade yrkanden i
motionerna 403 och 802 anfört bör riksdagen ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande kontraktsvård vid vissa återfall
att riksdagen med anledning av motion 1986/87:Ju403 i denna del
(yrkande 12) och motion 1987/88:Ju802 i denna del (yrkande 14) som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört i detta
hänseende.

JuU 1987/88:31

Särskilda yttranden

JuU 1987/88:31

1. Biblioteksverksamheten (punkt 3, mom. 12)

Karin Ahrland och Lars Sundin (fp) anför:

Vi anser det utomordentligt angeläget att häktade och intagna på kriminalvårdanstalt
får tillgång till en fullgod biblioteksservice. Biblioteksverksamheten
vid häktena är särskilt viktig, eftersom häktade är isolerade och läsning
ofta är den enda sysselsättning som erbjuds. En annan grupp vars behov
också kräver särskild uppmärksamhet är häktade och intagna med annat
modersmål än svenska. Vi vill också understryka att målet är att staten skall
ersätta samtliga kommuner fullt ut för deras biblioteksverksamhet på häkten
och slutna anstalter.

2. Terapi inom kriminalvården m.m. (punkt 3, mom. 16)

Gunilla André och Ingbritt Irhammar (c) anför:

Vi vill i anslutning till behandlingen av motionerna om terapi inom
kriminalvården m.m. i detta betänkande erinra om att vi under flera år
förespråkat en sådan terapi syftande till rehabilitering av personer som dömts
för vålds- och sexualbrott. Vi ser med tillfredsställelse att den hittillsvarande
försöksverksamheten skall fortsätta och att planer på ytterligare projekt
finns. Vi vill dock framhålla att försöksverksamheten bör utvidgas ytterligare.
Vikten av att verkställighetstiden utnyttjas för detta ändamål kan inte nog
understrykas.

Innehåll

Andra huvudtiteln

JuU 1987/88:31

Kriminalvården .. 1

1. Lokalförsörjningen inom kriminalvården m.m 1

Propositionen 1

Motioner 1

Utskottet 1

Anslagskonstruktionen 1

Nya anstalter m.m 2

Hemställan 4

2. Kriminalvårdsstyrelsen 4

3. Kriminalvårdsanstalterna 4

Propositionen 4

Motioner 4

Utskottet 6

Medelsberäkningen m.m 6

Narkotikafria anstalter 7

Rehabiliteringsfrågor m.m. 10

Kvinnor på lokalanstalt 13

Brev från häktad 14

Förpassningsorganisationen 16

Biblioteksverksamheten på kriminalvårdsanstalterna 17

Barn i anstalt 18

Bakgrund 19

Utskottets överväganden 19

Den andliga vården 20

Rehabilitering av våldsmän m.m 22

Hemställan 24

4. Frivården 25

Propositionen 25

Motioner 25

Utskottet 25

Medelsberäkningen 25

Kontraktsvård m.m 25

Hemställan 29

5. Maskin- och verktygsutrustning m.m 29

6. Engångsanskaffning av inventarier m.m 29

7. Utbildning av personal m.fl 29

Reservationer 30

1. Differentiering på kriminalvårdsanstalterna (punkt 3, mom. 1)
(fp,m,c) 30

2. Program för drogfria anstalter (punkt 3, mom. 2) (fp, m, c) ... 31

3. Lekmannaövervakare (punkt 3, mom. 5) (m) 31

4. Vård utom anstalt i verkställighetens slutskede (punkt 3, mom.

6) (c) 32

5. Stöd till frigivna (punkt 3, mom. 8)(m) 32

6. Kvinnor på lokalanstalt (punkt 3, mom. 9) (fp, m, c) 34

7. Brev från häktad (punkt 3, morn. 10) (m) 34 JuU 1987/88:31

8. Barn i anstalt (punkt 3, mom. 13) (m) 35

9. Andlig vård (punkt 2, mom. 14) (fp) 35

10. Kontraktsvård vid vissa återfall (punkt 4, mom. 3) (fp) 36

Särskilda yttranden 37

1. Biblioteksverksamheten (punkt 3, mom. 12) (fp) 37

2. Terapi inom kriminalvården m. m. (punkt 3, mom. 16) (c). ... 37