Justitieutskottets betänkande
1987/88:21

om ändringar i rättshjälpslagen m.m.
(prop. 1987/88:73 jämte motioner)

JuU

1987/88:21

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet ett förslag av regeringen om
ändringar i rättshjälpslagstiftningen. Förslaget innebär bl.a. sänkta avgifter
för den enskilde och ökade möjligheter till allmän rättshjälp genom att en
inkomstnivå höjs. Samtidigt föreslås vissa begränsningar i rätten till allmän
rättshjälp i bl.a. skadeståndsärenden. Utskottet godtar förslaget men
föreslår på en punkt ett tillkännagivande till regeringen om att rättshjälpsoch
rådgivningsavgifterna inte får bli högre än i dag för personer med låga
inkomster.

Samtidigt med regeringsförslaget behandlar utskottet ett tjugotal motionsyrkanden
i olika rättshjälpsfrågor, bl.a. om rättshjälp i miljömål och
utlänningsärenden och om förordnande av offentlig försvarare.

Till betänkandet har fogats åtta reservationer, fyra (m, fp, c), två (m) och
två (fp).

En innehållsförteckning finns sist i betänkandet.

Propositionen m.m.

I proposition 1987/88:73 har regeringen (justitiedepartementet) föreslagit
riksdagen att anta vid propositionen fogade förslag till

1. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429),

2. lag om ändring i rättegångsbalken.

Förslagen har granskats av lagrådet.

Propositionens huvudsakliga innehåll redovisas på s. 24.

I samband med propositionen behandlas dels yrkanden i de med anledning
av propositionen väckta motionerna 1987/88:Jull av Allan Ekström (m),
1987/88:Jul2 av Ewy Möller (m), 1987/88:Jul3 av Lars Werner m. fl. (vpk),
1987/88:Jul4 av Margareta Palmqvist m. fl. (s) och 1987/88:Jul5 av Ingbritt
Irhammar m. fl. (c), dels yrkanden i de under den allmänna motionstiden i år
väckta motionerna 1987/88:Ju703 av Karl-Göran Biörsmark (fp), 1987/
88:Ju704 av Bengt Westerberg m. fl. (fp), 1987/88: Ju705 av Alf Svensson (c),
1987/88:Ju710 av Torgny Larsson (s), 1987/88:Ju712 av Filip Fridolfsson (m),
1987/88:Ju717 av Kjell-Arne Welin och Siw Persson (fp), 1987/88:Ju718 av
Bengt Westerberg m. fl. (fp), 1987/88:Ju720 av Lars Ahlmark (m) och
1987/88:Ju721 av Siri Häggmark (m). - Motionsyrkandena redovisas på s.
20-21.

De vid propositionen fogade lagförslagen har följande lydelse.

1 Riksdagen 1987188. 7sami. Nr21

1 Förslag till

JuU 1987/88:21

Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

Härigenom föreskrivs i fråga om rättshjälpslagen (1972:429)'
dels att 5 b, 6, 8-13, 14 a, 15, 19-22,24, 25,27,30-32, 34, 36,41,43,
44, 47, 49 och 49 a §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 31 a och 49 c §§, av

följande lydelse.

Nuvarande lydelse

5 b

Med domstol förstås i denna lag
allmän domstol, allmän förvaltningsdomstol,
bostadsdomstolen,
försäkringsöverdomstolen, försäkringsrätt,
marknadsdomstolen, patentbesvärsrätten
och arbetsdomstolen.
Vad i lagen sägs om domstol
skall även gälla arrendenämnd, hyresnämnd
och statens va-nämnd.

Allmän rättshjälp beviljas fysisk
person i rättslig angelägenhet, om
han behöver sådant bistånd och
hans beräknade årsinkomst ej överstiger
etthundratiotusen kronor.

Bidrar den rättssökande i väsentlig
omfattning till någon annans underhåll,
ökas beloppet enligt första
stycket med niotusen kronor för var
och en till vilkens underhåll han på
detta sätt bidrar.

Föreslagen lydelse
§2

Med domstol förstås i denna lag
allmän domstol, allmän förvaltningsdomstol,
bostadsdomstolen,
försäkringsöverdomstolen, försäkringsrätt
och arbetsdomstolen. Vad
i lagen sägs om domstol skall även
gälla arrendenämnd och hyresnämnd.

Allmän rättshjälp beviljas fysisk
person i rättslig angelägenhet, om
han behöver sådant bistånd och
hans beräknade årsinkomst ej överstiger
ett belopp som motsvarar sju
gånger det basbelopp enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring
som gällde året innan rättshjälp begärs.

Bidrar den rättssökande till
underhållet av make, tidigare
make, sambo eller eget barn, ökas
beloppet enligt första stycket för
var och en till vilkens underhåll han
på detta sätt bidrar med ett belopp
som motsvarar hälften av det basbelopp
som anges i första stycket.
Med eget barn jämställs härvid annans
barn som den rättssökande är
underhållsskyldig mot enligt 7 kap.
5 § föräldrabalken.

1 Lagen omtryckt 1983:487.

2 Senaste lydelse 1986:657.

Nuvarande lydelse

ständighet, skall den beräknade
årsinkomsten jämkas på det sätt att
skäligt belopp tillägges eller fråndrages.

Föreslagen lydelse

ständighet, skall den beräknade
årsinkomsten jämkas genom att
skäligt belopp läggs till eller dras
från.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, domstolsverket meddelar
närmare föreskrifter för beräkning av den rättssökandes ekonomiska
förhållanden.

8 §3

Allmän rättshjälp får ej beviljas

1. i angelägenhet som skall prövas eller på annat sätt behandlas utom
riket, om ej den rättssökande är bosatt här och särskilda skäl föreligger för
rättshjälp,

2. utlänningar som varken är eller tidigare varit bosatta här, om det inte
finns särskilda skäl för rättshjälp,

3. näringsidkare i angelägenhet
som uppkommit i hans näringsverksamhet,
om ej skäl föreligger för
rättshjälp med hänsyn till verksamhetens
art och begränsade omfattning,
hans ekonomiska och personliga
förhållanden eller omständigheterna
i övrigt,

3. den som är eller har varit näringsidkare
i angelägenhet som har
uppkommit i hans näringsverksamhet,
om det inte finns skäl för rättshjälp
med hänsyn till verksamhetens
art och begränsade omfattning,
hans ekonomiska och personliga
förhållanden och omständigheterna
i övrigt,

4. i fråga om anspråk som överlåtits till den rättssökande, om överlåtelsen
kan antagas ha ägt rum i syfte att åstadkomma fördel vid prövning av
begäran om rättshjälp,

5. för upprättande av självdeklaration,

6. för upprättande av äktenskapsförord, testamente eller gåvohandling,

7. i angelägenhet rörande bodelning,
om det inte med hänsyn till
boets beskaffenhet och makarnas
eller sambornas personliga förhållanden
finns särskilda skäl för
rättshjälp,

8. om frågan om rättshjälp kan
anstå till dess en annan rättslig angelägenhet,
vari anspråket stöder
sig på väsentligen likartad grund,
har avgjorts slutligt,

9. ägaren eller tidigare ägare av
en fastighet eller en byggnad i angelägenhet
som avser fastigheten eller
byggnaden, om han har eller borde
ha haft rättsskyddsförsäkring eller
något annat liknande rättsskydd
som omfattar angelägenheten,

7. om frågan om rättshjälp kan
anstå till dess en annan rättslig angelägenhet,
vari anspråket stöder
sig på väsentligen likartad grund,
har avgjorts slutligt,

8. ägaren av en fastighet eller en
byggnad i angelägenhet som avser
fastigheten eller byggnaden, om
han har eller borde ha haft rättsskyddsförsäkring
eller något annat
liknande rättsskydd som omfattar
angelägenheten.

JuU 1987/88:21

1 Senaste lydelse 1987:806.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

JuU 1987/88:21

10. i angelägenhet rörande trafikskadeersättning
enligt trafikskadelagen
(1975:1410) eller rörande
skadestånd som kan betalas från en
föreliggande ansvarsförsäkring;
dock får rättshjälp beviljas den skadelidande
om angelägenheten är
anhängig vid domstol eller rör enbart
annan skada än personskada.

9. den som ej har befogat intresse II. den som ej har befogat intresav
att få sin sak behandlad. se av att få sin sak behandlad.

I fråga om visst slag av ärenden som är talrikt förekommande och
normalt av enkel beskaffenhet kan regeringen förordna att allmän rättshjälp
ej skall beviljas.

Under förutsättning av ömsesidighet kan regeringen förordna att medborgare
i en viss främmande stat och den som, utan att vara medborgare i
den staten, är bosatt där skall vara likställd med svensk medborgare i fråga
om allmän rättshjälp.

9 §4

Vid allmän rättshjälp betalar staten kostnaderna i den rättsliga angelägenhet
som rättshjälpen avser.

Såsom kostnad för rättshjälpen anses den rättssökandes kostnad för

1. biträde som varit behövligt för tillvaratagande av den rättssökandes
rätt,

2. bevisning vid allmän domstol, bostadsdomstolen, marknadsdomstolen
eller arbetsdomstolen samt nödvändig utredning i angelägenhet, som
kan komma under sådan domstols prövning eller som skall prövas av
skiljemän,

3. utredning i angelägenhet som skall prövas av förvaltningsdomstol
eller förvaltningsmyndighet om utredningen är skäligen påkallad för tillvaratagande
av den rättssökandes rätt och ej kan erhållas genom myndigheten,

4. resa och uppehälle för den rättssökande eller hans ställföreträdare och
för vårdare eller annan, som måste anlitas i samband med inställelse inför
domstol eller annan myndighet, om personlig inställelse ålagts, eller i
samband med inställelse för sådan blodundersökning eller annan undersökning
rörande ärftliga egenskaper som avses i lagen (1958:642) om
blodundersökning m. m. vid utredning av faderskap eller läkarundersökning
enligt 21 kap. II § föräldrabalken,

5. ansökningsavgift enligt förordningen (1987:452) om avgifter vid de
allmänna domstolarna samt särskild avgift som skall betalas enligt förordningen
(1981: 1185) om utsökningsavgifter,

6. vad som av allmänna medel utgått i ersättning enligt 4 eller 5 § lagen
(1958:642) om blodundersökning m.m. vid utredning av faderskap eller
enligt föreskrift i rättegångsbalken eller 3 § första stycket nämnda lag för
bevisning som rätten självmant föranstaltat om,

7. bodelningsförrättare som har förordnats av domstol att verkställa
bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller att verkställa sådan

4 Senaste lydelse 1987:749.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

JuU 1987/88:21

bodelning mellan sambor som förrättas av annan anledning än att den ena
sambon har avlidit,

8. medling enligt 42 kap. 17 § rättegångsbalken.

Såsom kostnad för bevisning enligt
andra stycket 2 anses ej den
rättssökandes kostnad för sådan
blodundersökning eller annan undersökning
rörande ärftliga egenskaper
som avses i lagen
(1958:642) om blodundersökning
m. m. vid utredning av faderskap.

9 a §5

Den som har beviljats allmän
rättshjälp är i målet eller ärendet
befriad från expeditionsavgifter enligt
förordningen (1987: 452) om avgifter
vid de allmänna domstolarna
och för avgifter enligt expeditionskungörelsens
(1964:618) avgiftslista,
avdelning I samt avdelning II
under rubriken Utsökning m. m.
Avgiftsfriheten gäller endast i den
mån den begärda handlingen är erforderlig
för den rättssökande. Avgiftsfriheten
gäller inte i fråga om
handling som utfärdas endast på
särskild begäran, om inte handlingen
begärs innan avgörandet i huvudsaken
har vunnit laga kraft.

Avgiftsfriheten gäller endast i
den mån den begärda handlingen är
erforderlig för den rättssökande.
Avgiftsfriheten gäller inte i fråga
om handling som utfärdas endast på
särskild begäran, om inte handlingen
begärs innan avgörandet i huvudsaken
har vunnit laga kraft.

Den som beviljats allmän rättshjälp i angelägenhet som lett till verkställbart
avgörande, ansvarar inte för grundavgift och försäljningsavgift enligt
förordningen (1981:1185) om utsökningsavgifter. Detsamma gäller den som
har beviljats allmän rättshjälp i ett mål om verkställighet.

Kostnader för kungörelse i mål
eller ärende vid allmän domstol,
bostadsdomstolen, arbetsdomstolen
eller krigsrätt skall, såvitt de
belastar den som beviljats allmän
rättshjälp, utgå av allmänna medel.

Kostnader för kungörelse i mål
eller ärende vid allmän domstol,
bostadsdomstolen eller arbetsdomstolen
skall, såvitt de belastar
den som beviljats allmän rättshjälp,
utgå av allmänna medel.

.10 §6

Skall den som beviljats allmän Reglerna i rättegångsbalken och
rättshjälp ställa säkerhet för att fa konkurslagen (1987:672) om skyl till

stånd kvarstad eller annan lik- dighet att ställa säkerhet för att få

5 Senaste lydelse 1987:450.

6 Senaste lydelse 1987:682.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

JuU 1987/88:21

nande åtgärd enligt rättegångsbalken
eller konkurslagen (1987:672),
får rättshjälpsnämnden utfärda ansvarsförbindelse
på statens vägnar.

till stånd kvarstad eller annan liknande
åtgärd gäller inte i fråga om
den som beviljats allmän rättshjälp.
I sådana fall svarar staten
för den skada som kan tillfogas
motparten genom åtgärden.

Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om verkställighet
enligt 3 kap. 8 eller 9 § utsökningsbalken, om allmän rättshjälp beviljats i
verkställighetsärendet.

Föranleder ansvarsförbindelsen
utgift för staten, anses utgiften som
kostnad för rättshjälpen.

Föranleder statens ansvar enligt
denna paragraf utgift för staten,
anses utgiften som kostnad för
rättshjälpen.

11 §

Den rättssökande skall bidra till de kostnader för allmän rättshjälp som
avses i 9 och 10 §§ genom att betala rättshjälpsavgift och tilläggsavgift
enligt vad som sägs i 12-15 §§.

Regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, domstolsverket
meddelar närmare föreskrifter för
beräkning av maximibelopp för
rättshjälpsavgift.

Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer fastställer
grundbelopp för rättshjälpsavgiften
och meddelar närmare föreskrifter
för beräkning av det belopp
vartill rättshjälpsavgiften
högst kan uppgå (maximibeloppet).

12 §

Överstiger ej den rättssökandes
beräknade årsinkomst trettiofemtusen
kronor, utgör maximibeloppet
för rättshjälpsavgiften trehundrafemtio
kronor. Maximibeloppet får
sättas ned om det finns särskilda
skäl. Beloppet får dock inte understiga
etthundrasjuttiofem kronor,
om det inte är uppenbart att den
rättssökande saknar möjlighet att
betala en så stor avgift.

Är inkomsten högre än som anges
i första stycket, utgör maximibeloppet
för rättshjälpsavgiften den
avgift som utgår enligt första stycket
ökad med
fyra procent av den del av inkomsten
som överstiger trettiofemtusen
men ej sextiotusen kronor,
sex procent av den del av inkomsten
som överstiger sextiotusen
men ej sjuttiofemtusen kronor,
tio procent av den del av inkomsten
som överstiger sjuttiofemtusen
men ej nittiotusen kronor.

Överstiger ej den rättssökandes
beräknade årsinkomst ett belopp
som motsvarar två gånger det basbelopp
som anges i 6 § första stycket,
utgör maximibeloppet för rättshjälpsavgiften
grundbeloppet.
Maximibeloppet får sättas ned om
det finns särskilda skäl.

Är inkomsten högre än som anges
i första stycket, utgör maximibeloppet
för rättshjälpsavgiften
grundbeloppet ökat med

två procent av den del av inkomsten
som överstiger två men ej
tre gånger basbeloppet,
fyra procent av den del av inkomsten
som överstiger tre men ej
fyra gånger basbeloppet,

sex procent av den del av inkomsten
som överstiger fyra men ej
fem gånger basbeloppet,

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

JuU 1987/88:21

femton procent av den del av inkomsten
som överstiger nittiotusen
men ej etthundrafemtusen kronor,
tjugo procent av den del av inkomsten
som överstiger etthundrafemtusen
kronor.

Vid tillämpning av andra stycket
iakttas att inkomsten avrundas till
närmast lägre tusental kronor.

åtta procent av den del av inkomsten
som överstiger fem men ej
sex gånger basbeloppet,

tolv procent av den del av inkomsten
som överstiger sex gånger
basbeloppet.

Vid tillämpning av andra stycket
iakttas att inkomsten avrundas till
närmast lägre tusental kronor och
maximibeloppet för rättshjälpsavgiften
till närmast lägre tiotal kro -

13 §

Bidrar den rättssökande i väsentlig
omfattning till någon annans
underhåll, skall inkomstgränserna
enligt 12 § första och andra styckena
höjas med niotusen kronor för
var och en till vilkens underhåll han
sålunda bidrar.

Bidrar den rättssökande till
underhållet av make, tidigare
make, sambo eller eget barn, skall
inkomstgränserna enligt 12 § första
och andra styckena för var och en
till vilkens underhåll han sålunda
bidrar höjas med ett belopp som
motsvarar hälften av det basbelopp
som anges i 6 § första stycket. Med
eget barn jämställs härvid annans
barn som den rättssökande är underhållsskyldig
mot enligt 7 kap.
5 § föräldrabalken.

Är den rättssökandes betalningsförmåga väsentligt ökad på grund av
förmögenhetsinnehav eller annan särskild omständighet eller väsentligt
nedsatt på grund av skuldsättning eller annan särskild omständighet, skall
den beräknade årsinkomsten jämkas på det sätt att skäligt belopp tillägges
eller fråndrages.

14 a §

Om den ersättning som skall tillerkännas
biträde för arbete enligt
22 § överstiger tretusen kronor,
skall den rättssökande utöver rättshjälpsavgiften
betala en tilläggsavgift
om tio procent av den del av
ersättningen som överstiger tretusen
kronor, dock högst ett belopp
som uppgår till fem gånger maximibeloppet.
Det belopp som skall betalas
avrundas till närmast lägre tiotal
kronor.

Om den ersättning som skall tillerkännas
biträde för arbete enligt
22 § överstiger ett belopp som motsvarar
en femtedel av det basbelopp
som anges i 6 § första stycket
eller rättshjälpsavgiften, om denna
är högre än det beloppet, skall den
rättssökande utöver rättshjälpsavgiften
betala en tilläggsavgift om tio
procent av den överskjutande delen
av ersättningen, dock högst ett belopp
som motsvarar det dubbla
maximibeloppet. Det belopp som
skall betalas avrundas till närmast
lägre tiotal kronor.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

JuU 1987/88:21

15 §

I samband med att allmän rättshjälp beviljas, fastställs det för sökanden
gällande maximibeloppet och det belopp vartill tilläggsavgiften högst kan
uppgå.

Undergår inkomst eller sådant
förhållande som avses i 13 eller 14 §
väsentlig förändring innan rättshjälpsärendet
avslutats, skall maximibeloppet
jämkas efter vad som är
skäligt, dock ej under vad som redan
betalats i rättshjälpsavgift.
Jämkning skall också ske, om väsentlig
felbedömning gjorts, när
maximibeloppet tidigare bestämdes.

Fråga om jämkning upptages endast om särskild anledning därtill framkommit.

När maximibeloppet jämkas, skall även det belopp vartill tilläggsavgiften
högst kan uppgå jämkas i motsvarande mån.

19 §7

Beviljas allmän rättshjälp, betalas
därefter uppkommande kostnader
enligt 9 och 10 §§ av allmänna
medel. Av allmänna medel betalas
även biträdesersättning för tiden efter
det att ansökan om rättshjälp
kommit in till den myndighet som
har att besluta om allmän rättshjälp.
Detsamma gäller biträdeskostnad
som uppkommit före ansökningen
hos myndighet, om arbetet
har varit av mindre omfattning
eller brådskande art och ansökningen
har gjorts utan väsentligt dröjsmål
eller om eljest synnerliga skäl
föreligger.

Beviljas allmän rättshjälp, betalas
därefter uppkommande kostnader
enligt 9 och 10 §§ av allmänna
medel. Av allmänna medel betalas
även biträdesersättning för tiden efter
det att ansökan om rättshjälp
kommit in till den myndighet som
har att besluta om allmän rättshjälp.
Detsamma gäller biträdeskostnad
som uppkommit före ansökningen
hos myndighet eller, i
fall som avses i 16 §, före beslutet
om rättshjälp, om arbetet har varit
av mindre omfattning eller brådskande
art och ansökningen har
gjorts eller beslutet om rättshjälp
har fattats utan väsentligt dröjsmål
eller om det annars finns synnerliga
skäl för det.

Vad som har sagts nu om ersättning till biträde gäller även i fråga om
ersättning till bodelningsförrättare.

I fråga om ersättning som avses i 9 § andra stycket 6 skall rätten, i stället
för att enligt 18 kap. 13 § rättegångsbalken ålägga den som beviljats allmän
rättshjälp betalningsskyldighet, förklara att ersättningen utgör en kostnad
för rättshjälpen.

7 Senaste lydelse 1987:806.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

JuU 1987/88:21

20 §8

Beviljas allmän rättshjälp enligt
16 §, blir den som beslutat härom
biträde till den rättssökande. I annat
fall får biträde förordnas på sökandes
begäran, om han inte kan ta
till vara sin rätt själv och inte heller
är berättigad att få behövligt bistånd
av någon annan.

Beviljas allmän rättshjälp enligt
16 §, blir den som beslutat härom
biträde till den rättssökande. I annat
fall får biträde förordnas på sökandes
begäran, om denne ej själv
eller genom någon som i tjänsteställning
eller annars lämnar honom
bistånd kan behörigen tillvarataga
sin rätt.

I sådan angelägenhet där tingsrätt skall bestå av en lagfaren domare
enligt 1 kap. 3 a § rättegångsbalken får biträde förordnas endast om särskilda
skäl föreligger med hänsyn till sökandens personliga förhållanden
eller sakens beskaffenhet. 1 ärende om bodelning, som inte avser klander,
får biträde inte förordnas.

När biträde kan förordnas enligt 10 kap. 13 § föräldrabalken. förordnas
ej biträde enligt denna lag.

21 §

Till biträde förordnas advokat,
biträdande jurist på advokatbyrå eller
annan som är lämplig för uppdraget.
Har sökanden själv föreslagit
någon som är lämplig, skall denne
förordnas, om ej hans anlitande
skulle medföra avsevärt ökade
kostnader eller i övrigt särskilda
skäl föranleder annat. Biträde får
entledigas om skäl föreligger därtill.

Biträde får sätta advokat eller biträdande
jurist på advokatbyrå i sitt
ställe (substitution). I övrigt får
substitution äga rum bara efter särskilt
tillstånd.

Till biträde förordnas advokat eller
biträdande jurist på advokatbyrå.
Om det finns skäl för det, får
någon annan lämplig person förordnas
till biträde. Har sökanden
själv föreslagit någon som får förordnas,
skall denne förordnas, om
inte hans anlitande skulle medföra
avsevärt ökade kostnader eller i övrigt
särskilda skäl föranleder annat.
Biträde får entledigas om det finns
skäl för det.

Byte av biträde får ske bara efter
särskilt tillstånd. Sådant tillstånd
får lämnas om djupgående motsättningar
uppstått mellan biträdet och
den rättssökande eller om eljest
särskilda skäl föreligger. Om ett biträde
tidigare har entledigats på
begäran av den rättssökande, får
nytt biträde förordnas endast om
förutsättningar för biträdesbyte förelåg.

Ett biträde får sätta advokat eller
biträdande jurist på advokatbyrå i
sitt ställe (substitution), om det inte
medför en beaktansvärd ökning av
kostnaderna. I övrigt får substitution
äga rum bara efter särskilt tillstånd.

8 Senaste lydelse 1987:749.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

JuU 1987/88:21

Är den rättsliga angelägenheten anhängig vid domstol, ankommer det på
domstolen att besluta om förordnande och entledigande samt om särskilt
tillstånd till byte och substitution. I annat fall beslutar rättshjälpsnämnden i
dessa frågor.

22 §9

Biträde, bodelningsförrättare och medlare har rätt till skälig ersättning
för arbete, tidspillan och utlägg som uppdraget har krävt. Vid bedömningen
av vad som är skäligt arvode skall uppdragets art och omfattning
beaktas. Hänsyn skall också tas till andra omständigheter av betydelse,
såsom den skicklighet och den omsorg som uppdraget har utförts med samt
den tid som har lagts ned på uppdraget. Regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, domstolsverket fastställer taxa som skall tillämpas vid
bestämmande av ersättningen.

Vid biträdesbyte enligt 21 § andra
stycket gäller i fråga om det nya
biträdets rätt till ersättning för arbete
som har utförts före beslutet
om bytet vad som sägs i 19 § första
stycket.

Har biträde, bodelningsförrättare eller medlare genom vårdslöshet eller
försummelse föranlett kostnad för rättshjälpen, skall detta beaktas vid
ersättningens bestämmande. Om biträde missbrukat sin behörighet att
bevilja allmän rättshjälp eller besluta om substitution eller det eljest föreligger
särskilda skäl, får ersättningen jämkas.

Ersättning till biträde fastställes i mål eller ärende vid domstol av domstolen.
Ersättning till biträde i annat fall och till bodelningsförrättare fastställes
av rättshjälpsnämnden. Ersättning till medlare fastställes av domstolen.

Ersättning till biträde skall fastställas
i samband med att den rättsliga
angelägenheten avgörs genom
dom eller beslut eller avslutas på
något annat sätt. Ersättning till bodelningsförrättare
eller medlare
skall fastställas när uppdraget har
slutförts.

Har ett biträde underlåtit att i tid
begära ersättning vid den domstol
som haft att besluta om den och
har biträdet därigenom förlorat rätten
att få ersättning fastställd av
domstolen, får rättshjälpsnämnden
fastställa ersättningen under förutsättning
att biträdet inte kände till
att angelägenheten varit anhängig
vid domstolen eller att underlåtenheten
beror på något annat ursäktligt
misstag. Ersättningen skall då
alltid stanna på staten.

9 Senaste lydelse 1987:806.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

JuU 1987/88:21

24 §'

I den mån ej särskilda föreskrifter
gäller, utgår ersättning för bevisning
i mål eller ärende vid allmän
domstol, bostadsdomstolen, marknadsdomstolen
eller arbetsdomstolen
med skäligt belopp enligt domstolens
bestämmande.

I den mån ej särskilda föreskrifter
gäller, utgår ersättning för bevisning
i mål eller ärende vid allmän
domstol, bostadsdomstolen eller
arbetsdomstolen med skäligt belopp
enligt domstolens bestämmande.
Utöver vad som följer av rättegångsbalken
utgår ersättning också
för sådan sakkunnig som avses i
40 kap. 19 § rättegångsbalken med
belopp som sammanlagt högst
motsvarar en tiondel av det basbelopp
som anges i 6 § första stycket.

25 §'

I angelägenhet, som ej handlägges
vid allmän domstol, bostadsdomstolen,
marknadsdomstolen eller
arbetsdomstolen, beslutar rättshjälpsnämnden
om utredning. Utan
hinder härav får biträde besluta om
utredning av mindre omfattning.
Samma befogenhet tillkommer bodelningsförrättare.

I angelägenhet som inte handläggs
vid allmän domstol, bostadsdomstolen
eller arbetsdomstolen
beslutar rättshjälpsnämnden om utredning.
Utan hinder härav får biträde
besluta om utredning av
mindre omfattning. Samma befogenhet
tillkommer bodelningsförrättare.

Den som medverkat vid utredning som avses i första stycket har rätt till
ersättning enligt föreskrifter som regeringen meddelar. Ingår utredningen i
mål eller ärende som har anhängiggjorts vid domstol fastställes ersättningen
av domstolen. I annat fall bestämmes ersättningen av rättshjälpsnämnden.

27 §

Finns biträde eller bodelningsförrättare
enligt denna lag, betalas
rättshjälpsavgiften till denne intill
det enligt 15 § första stycket fastställda
maximibeloppet. Finns varken
biträde eller bodelningsförrättare,
skall rättshjälpsavgiften betalas
till staten. Rättshjälpsavgiften
får tas ut så snart maximibeloppet
har fastställts. Har maximibeloppet
höjts sedan rättshjälp beviljades,
skall den avgift som kan föranledas
av höjningen betalas till staten.

Tilläggsavgiften betalas till biträdet när ersättningen till biträdet har
fastställts. Biträdet får ta ut förskott på tilläggsavgiften med skäligt belopp.
Om det belopp vartill tilläggsavgiften högst får uppgå höjs i samband med

Finns biträde enligt denna lag,
betalas rättshjälpsavgiften till biträdet
intill det enligt 15 § första stycket
fastställda maximibeloppet.
Finns inte något biträde, skall rättshjälpsavgiften
betalas till staten.
Rättshjälpsavgiften får tas ut så
snart maximibeloppet har fastställts.
Har maximibeloppet höjts
sedan rättshjälp beviljades, skall
den avgift som kan föranledas av
höjningen betalas till staten.

10 Senaste lydelse 1986:657.

11 Senaste lydelse 1987: 806. 11

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

JuU 1987/88:21

att ersättning till biträdet fastställs, skall det belopp som kan föranledas av
höjningen och som hänför sig till den ersättningen eller till en tidigare
fastställd biträdersersättning betalas till staten.

30 §

När myndighet fastställt rättshjälpsavgiften
och i förekommande
fall tilläggsavgiften skall genom
dess försorg avräkning göras med
den rättssökande och med biträde.

Från ersättning till biträde enligt
22 § skall avräknas vad den rättssökande
enligt 27 § är skyldig att utge
till biträdet. Understiger ersättningen
vad som skall avräknas, svarar
biträdet, om kostnader utöver biträdesersättningen
uppkommit för
rättshjälpen, mot staten för mellanskillnaden.

När myndighet fastställt rättshjälpsavgiften
och i förekommande
fall tilläggsavgiften skall genom
dess försorg avräkning göras med
den rättssökande och med biträde
eller bodelningsförrättare.

Från ersättning till biträde eller
bodelningsförrättare enligt 22 §
skall avräknas vad den rättssökande
enligt 27 § är skyldig att utge till
denne. Understiger ersättningen
vad som skall avräknas, svarar biträdet
eller bodelningsförrättaren,
om kostnader utöver dennes ersättning
uppkommit för rättshjälpen,
mot staten för mellanskillnaden.

Fastställs rättshjälpsavgiften och tilläggsavgiften till lägre belopp än det
som den rättssökande inbetalat, får återbetalning av mellanskillnaden anstå,
om det finns anledning anta att högre belopp kommer att fastställas på
grund av ytterligare kostnader för rättshjälpen.

31 §12

I fråga om part som åtnjuter allmän rättshjälp i mål eller ärende vid
domstol äger i fråga om kostnaderna för rättshjälpen bestämmelse i lag om
parts rättegångskostnad tillämpning utom beträffande ersättning för ränta.
Motpart eller annan som är ersättningsskyldig för sådana kostnader skall
åläggas att utge ersättningen enligt vad som sägs i 33 §.

Om det döms till äktenskapsskillnad mellan makar efter gemensam
ansökan och den ena maken har åtnjutit allmän rättshjälp, skall rätten
ålägga den andra maken att betala staten hälften av kostnaderna för rättshjälpen.
Om maximibeloppet för den andra makens rättshjälpsavgift skulle
ha varit lägre än hälften av rättshjälpskostnaderna, skall åläggandet dock
begränsas till vad som motsvarar maximibeloppet. Ersättningsskyldighet
skall inte åläggas, om beloppet understiger en viss av regeringen fastställd
gräns. Ersättningsskyldighet skall heller inte åläggas om det med hänsyn
till omständigheterna annars är obilligt.

Har bodelningsförrättare förord- Har bodelningsförrättare förordnats
och har ena maken åtnjutit all- näts och har ena maken eller samman
rättshjälp, skall rättshjälps- bon åtnjutit allmän rättshjälp, skall

nämnden med motsvarande till- rättshjälpsnämnden med motsva lämpning

av andra stycket besluta rande tillämpning av andra stycket

om kostnaderna för bodelningsför- besluta om kostnaderna för bodel rättaren

och för utredning som den- ningsförrättaren och för utredning

ne har föranstaltat om. Beslutet om som denne har föranstaltat om. Be -

12 Senaste lydelse 1987:806.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

JuU 1987/88:21

ersättningsskyldighet får verkstäl- slutet om ersättningsskyldighet får

las enligt vad som är föreskrivet om verkställas enligt vad som är före allmän

domstols dom. skrivet om allmän domstols dom.

Om den rättssökandes rätts- Om den rättssökandes rättshjälpsavgift
och tilläggsavgift till- hjälpsavgift och tilläggsavgift tillsammans
med den ersättning som sammans med den ersättning som

maken har ålagts att betala enligt maken har ålagts att betala enligt

andra och tredje styckena översti- andra och tredje styckena eller som

ger rättshjälpskostnaderna, skall medpart har ålagts att betala enligt

den rättssökande berättigas att få 31 a § överstiger rättshjälpskostna tillbaka

den överskjutande delen. derna, skall den rättssökande berät tigas

att få tillbaka den överskjutande
delen.

Skall i annat fall beslut meddelas om fördelning av kostnader mellan
parter, äger därom gällande bestämmelser motsvarande tillämpning i fråga
om kostnaderna för allmän rättshjälp åt part. Därvid skall betalningsskyldighet
åläggas för dessa kostnader i deras helhet eller till viss kvotdel utan
angivande av bestämt belopp.

31 a §

Har i mål eller ärende vid domstol
en kostnad som är gemensam
för flera medparter ersatts som
rättshjälpskostnad, skall var och en
av de medparter som inte har rättshjälp
åläggas att till staten betala
den del av kostnaden som kan anses
belöpa på honom. Fördelningen
skall göras efter huvudtalet, om
omständigheterna inte föranleder
något annat.

Vid tillämpning av första stycket
skall avdrag göras för den del av
kostnaden som en motpart eller någon
annan har ålagts att betala
med stöd av 31 §.

32 §13

När mål eller ärende i vilket part När mål eller ärende i vilket part
har allmän rättshjälp avgöres, skall har allmän rättshjälp avgörs, skall

beslut samtidigt meddelas angå- beslut samtidigt meddelas angående
ersättningsskyldighet enligt ende ersättningsskyldighet enligt 31

31 §. eller31 a §.

När en borgenär har beviljats allmän rättshjälp i angelägenhet som rör
försättande i konkurs, skall beslut om ersättningsskyldighet meddelas senast
i samband med att utdelningen i konkursen fastställs.

15 Senaste lydelse 1987:682.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

JuU 1987/88:21

34 §

Allmän rättshjälp skall upphöra om

1. rättshjälpsavgift eller tilläggsavgift ej erläggs enligt 27 §,

2. den rättssökande lämnat oriktig uppgift och rättshjälp ej skulle ha
beviljats om riktig uppgift lämnats,

3. den rättssökande uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnat oriktig
uppgift, som varit ägnad att leda till befrielse från eller till för låg rättshjälpsavgift,

4. den rättssökande ej längre kan anses ha befogat intresse av att få sin
sak behandlad, eller

5. de ekonomiska förhållandena ändrats i sådan mån att den rättssökande
ej längre är berättigad till allmän rättshjälp.

Om allmän rättshjälp har beviljats trots att det föreligger ett sådant fall
som avses i 8 § 7, får det beslutas att rättshjälpen skall upphöra.

Första stycket 3 och 4 och andra Första stycket 2 gäller ej, om

stycket gäller ej, om det är uppen- oriktigheten endast bestått i att den

bart obilligt att rättshjälpen upphör. rättssökande underlåtit att lämna

en uppgift som han varken visste
eller hade skälig anledning att anta
var av betydelse för bedömningen
av hans ansökan. Första stycket 3
och 4 och andra stycket gäller ej,
om det är uppenbart obilligt att
rättshjälpen upphör.

Om det beslutas att allmän rättshjälp skall upphöra enligt första stycket,
skall den som haft rättshjälp själv bära kostnaderna för denna. Det får dock
beslutas att kostnaderna helt eller delvis skall betalas av staten, om det
föreligger särskilda skäl.

Om det beslutas att allmän rättshjälp skall upphöra enligt andra stycket,
skall kostnaderna för rättshjälpen betalas av staten. Det får dock beslutas
att kostnaderna helt eller delvis skall bäras av den som haft rättshjälp, om
det föreligger särskilda skäl.

Beslut i fråga om upphörande av allmän rättshjälp meddelas, om den
rättsliga angelägenheten är anhängig vid domstol, av domstolen och i annat
fall av rättshjälpsnämnden. Sådant beslut får också meddelas i samband
med prövning av besvär enligt 49 §.

36 §

Annan rättshjälp åt misstänkt i Annan rättshjälp åt misstänkt i

brottmål än som avses i 35 § be- brottmål än som avses i 35 § beviljas
tilltalad, om hans beräknade viljas tilltalad, om hans beräknade

årsinkomst ej överstiger femtiotu- årsinkomst ej överstiger ett belopp

sen kronor. som motsvarar tre gånger det bas belopp

som anges i 6 § första stycket.

Vid prövning enligt första stycket äger 6 § andra och tredje styckena
motsvarande tillämpning.

Är det uppenbart att sökanden själv kan svara för de kostnader som
ersätts genom rättshjälpen, får dock rättshjälp ej beviljas.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

JuU 1987/88:21

41 §14

Rättshjälp genom offentligt biträde beviljas i mål eller ärende

1. hos utskrivningsnämnd eller
psykiatriska nämnden angående intagning
enligt 8 eller 9 § eller utskrivning
enligt 16 eller 19 § lagen
(1966:293) om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall.

I. hos utskrivningsnämnd eller
psykiatriska nämnden angående intagning
enligt 8, 9 eller 10 § eller
utskrivning enligt 16 eller 19 § lagen
(1966: 293) om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall,

2. hos utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden angående inskrivning
i eller utskrivning från vårdhem eller specialsjukhus enligt 35 § lagen
(1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda,

3. angående beredande av vård enligt lagen (1980:621) med särskilda
bestämmelser om vård av unga eller omedelbart omhändertagande enligt
6 § samma lag eller angående upphörande av sådan vård enligt 5 § samma
lag eller hos förvaltningsdomstol vid överklagande enligt 20 § första stycket
1 samma lag,

4. hos förvaltningsdomstol angående beredande av vård enligt lagen
(1981: 1243) om vård av missbrukare i vissa fall, angående omedelbart
omhändertagande enligt 8 § eller vid överklagande av beslut om förlängning
enligt 16 § samma lag,

5. angående utvisning enligt 38, 43, 47 eller 48 § utlänningslagen
(1980: 376) samt vid utredning hos polismyndighet när fråga har uppkommit
om utvisning enligt angivna lagrum,

6. angående avvisning enligt utlänningslagen,
dock ej hos polismyndighet,
såvida icke anledning
föreligger att överlämna ärendet till
statens invandrarverk eller utlänningen
enligt 50 eller 52 § samma
lag hållits i förvar längre än en vecka,

7. angående verkställighet enlig
utlänningslagen, om anledning föreligger
att överlämna ärendet till statens
invandrarverk med stöd av 85
eller 86 § samma lag eller hänskjuta
ärendet dit med stöd av 87 § samma
lag eller om utlänningen enligt 50
eller 52 § samma lag hållits i förvar
längre än en vecka,

7. angående verkställighet enligt
utlänningslagen, om anledning föreligger
att överlämna ärendet till statens
invandrarverk med stöd av 85
eller 86 § samma lag eller hänskjuta
ärendet dit med stöd av 87 § samma
lag eller om utlänningen enligt 50
eller 52 § samma lag hållits i förvar
längre än tre dagar,

8. angående föreskrifter som meddelats enligt 13 §, 48 § eller 74 § andra
stycket utlänningslagen,

9. angående hemsändande av utlänning med stöd av 104 § första stycket
utlänningslagen,

10. angående förverkande av villkorligt medgiven frihet enligt 26 kap.
brottsbalken,

11. angående verkställighet utomlands av frihetsberövande påföljd enligt
lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge

14 Senaste lydelse 1986:238.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

JuU 1987/88:21

angående verkställighet av straff m. m. eller lagen (1972: 260) om internationellt
samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom,

12. angående utlämning enligt lagen (1970:375) om utlämning till Danmark,
Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller
behandling,

13. angående kastrering enligt lagen (1944:133) om kastrering, om giltigt
samtycke till åtgärden ej lämnats,

14. hos regeringen enligt 1 § andra stycket lagen (1975: 1360) om tvångsåtgärder
i spaningssyfte i vissa fall,

15. hos allmän förvaltningsdomstol
angående intagning pä sjukhus
enligt 7, 14 eller 15 § smittskyddslagen
(1968:231) eller angående utskrivning
från sjukhus enligt samma
lag.

43 §

Rättshjälp genom offentligt biträde beviljas efter ansökan eller då annars
anledning föreligger. Ansökan får göras av den som kan beviljas rättshjälp
och i mål eller ärende som anges i 41 § 1 även av annan som får föra talan i
målet eller ärendet.

Rättshjälp beviljas och biträde
förordnas av den myndighet som
handlägger målet eller ärendet.
Dock ankommer prövningen i ärende
hos socialnämnd eller social
distriktsnämnd enligt 41 § 3 på länsrätten,
i ärende som avses i 41 § 5-9 eller 14 på rättshjälpsnämnden, i
ärende hos polismyndighet enligt
41 § 12 på länsrätten samt i annat
ärende hos regeringen än som avses
i 41 § 5—9 eller 14 på departementstjänsteman
som regeringen bestämmer.

Rättshjälp beviljas och biträde
förordnas av den myndighet som
handlägger målet eller ärendet.
Dock ankommer prövningen i ärende
hos socialnämnd eller social
distriktsnämnd enligt 41 §3 på länsrätten,
i ärende som avses i 41 §5-9, 13 eller 14 på rättshjälpsnämnden,
i ärende hos polismyndighet
enligt 41 § 12 på länsrätten samt i
annat ärende hos regeringen än som
avses i 41 § 5—9 eller 14 på departementstjänsteman
som regeringen
bestämmer.

Har myndigheten skilt målet eller ärendet från sig, äger under tiden till
dess talan fullföljts eller tiden för fullföljd utgått andra stycket motsvarande
tillämpning.

Rättshjälp utgår även när talan fullföljs eller meddelat beslut underställs
annan myndighets prövning eller saken överlämnas till annan myndighets
avgörande.

Ansökan om rättshjälp genom offentligt
biträde ges in till den myndighet
som handlägger målet eller
ärendet. Gäller ansökan ärende
som avses i 41 § 5—9 eller 14, ges
dock ansökan in till rättshjälpsnämnden.

Ansökan om rättshjälp genom offentligt
biträde ges in till den myndighet
som handlägger målet eller
ärendet. Gäller ansökan ärende
som avses i 41 § 5-9, 13 eller 14,
ges dock ansökan in till rättshjälpsnämnden.

Myndighet som inte själv får bevilja rättshjälpen skall till behörig myndighet
med eget yttrande överlämna ingiven ansökan med därvid fogade
handlingar eller anmäla behovet av offentligt biträde.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

JuU 1987/88:21

44 §

Har den som beviljats rättshjälp
enligt 41 § till offentligt biträde
själv föreslagit någon som är lämplig,
skall denne förordnas, om ej
hans anlitande skulle medföra avsevärt
ökade kostnder eller i övrigt
särskilda skäl föranleder annat. Har
både den unge och vårdnadshavaren
beviljats rättshjälp i mål eller
ärende som avses i 41 § 3, förordnas
gemensamt biträde, om det ej
finns motstridiga intressen mellan
dem.

Till offentligt biträde förordnas
advokat eller biträdande jurist på
advokatbyrå. Om det finns skäl för
det, får någon annan lämplig person
förordnas till offentligt biträde.
Har sökanden själv föreslagit någon
som får förordnas, skall denne förordnas,
om inte hans anlitande
skulle medföra ökade kostnader eller
i övrigt särskilda skäl föranleder
annat. Har både den unge och vårdnadshavaren
beviljats rättshjälp i
mål eller ärende som avses i 41 § 3,
förordnas gemensamt biträde, om
det ej finns motstridiga intressen
mellan dem.

I fråga om offentligt biträde äger
bestämmelserna i 19 § första stycket,
21 § första stycket sista meningen,
andra och tredje styckena,
22 § första— tredje, femte och sjätte
styckena samt 23 § motsvarande
tillämpning.

I fråga om beslut som meddelas med stöd av andra stycket äger 43 §
andra och tredje styckena motsvarande tillämpning
Ersättning till offentligt biträde utgår av allmänna medel.

I fråga om offentligt biträde äger
bestämmelserna i 21 § första stycket
sista meningen, andra och tredje
styckena, 22 § första och andra
styckena samt 23 § motsvarande
tillämpning.

47 §

Rådgivning sker mot en avgift av
åttiofem kronor för varje påbörjad
tidsperiod om femton minuter. Avgiften
får sättas ned så att den ej
överstiger det maximibelopp för
rättshjälpsavgiften som skulle ha
fastställts om allmän rättshjälp
hade beviljats. För vad som har
satts ned utgår ersättning av allmänna
medel till den som har meddelat
rådgivningen.

Rådgivning sker mot en avgift
som för varje påbörjad tidsperiod
om femton minuter motsvarar en
fjärdedel av grundbeloppet för
rättshjälpsavgiften. Avgiften får
sättas ned så att den ej överstiger
det maximibelopp för rättshjälpsavgiften
som skulle ha fastställts om
allmän rättshjälp hade beviljats.
För vad som har satts ned utgår
ersättning av allmänna medel till
den som har meddelat rådgivningen.

Den som har meddelat rådgivningen har rätt till skälig ersättning av
allmänna medel för de kostnader för tolk och för översättning som uppdraget
har krävt. Ersättningen fastställs av rättshjälpsnämnd.

Beviljas allmän rättshjälp efter rådgivning, skall kostnaden för rådgivningen
anses som en kostnad för den allmänna rättshjälpen. Erläggande av
rådgivningsavgift skall anses som betalning på rättshjälpsavgift.

2 Riksdagen 1987/88. 7sami. Nr 21

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

JuU 1987/88:21

49 §

I fråga om talan mot domstols beslut enligt denna lag tillämpas vad som i
allmänhet gäller om talan mot beslut av domstolen.

Mot beslut enligt denna lag av
rättshjälpsnämnd eller annan
förvaltningsmyndighet som ej omfattas
av första stycket föres talan
hos besvärsnämnden genom besvär.
Mot beslut av advokat eller
biträdande jurist på allmän advokatbyrå
får talan dock ej föras.

Talan får ej föras mot besvärsnämndens
beslut enligt denna lag.

Beslut enligt denna lag av rättshjälpsnämnd
eller annan förvaltningsmyndighet
som ej omfattas av
första stycket överklagas hos besvärsnämnden.
Beslut av utskrivningsnämnd
överklagas dock hos
psykiatriska nämnden.

Beslut av advokat eller biträdande
jurist på allmän advokatbyrå får
inte överklagas.

Talan får ej föras mot besvärsnämndens
eller psykiatriska nämndens
beslut enligt denna lag.

49 a §

Talan mot beslut i fråga om rättshjälp får föras, förutom av enskild part,
av domstolsverket. Räknas besvärstid från den dag då part fått del av
beslutet, får domstolsverket likväl ej väcka besvärstalan senare än två
månader från dagen för beslutet. Domstolsverket får föra talan även till
förmån för enskild part.

Talan mot beslut i fråga om rättshjälp får föras även av annan myndighet
som regeringen bestämmer. Därvid skall vad i första stycket sägs om
domstolsverkets talerätt tillämpas.

Undanröjes beslut om rättshjälp,
skall den som haft rättshjälpen själv
bära kostnaderna för denna. Föreligger
särskilda skäl, får dock förordnas
att kostnaderna eller del
därav skall betalas av staten.

Undanröjs annat beslut om rättshjälp
än sådant som avser offentligt
biträde, skall den som haft rättshjälpen
själv bära kostnaderna för
denna. Föreligger särskilda skäl,
får dock förordnas att kostnaderna
eller del därav skall betalas av staten.

49 c §

Ett biträde som överklagat ett
beslut om ersättning får i den högre
instansen åberopa nya omständigheter
till stöd för sitt anspråk endast
om det finns särskilda skäl för
det.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1988. Äldre föreskrifter gäller fortfarande
i de fall där rättshjälp har sökts före ikraftträdandet.

2 Förslag till
Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att i rättegångsbalken skall införas en ny paragraf,
21 kap. 10 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

21 kap.

10 a §

En offentlig försvarare som överklagat
ett beslut om ersättning får i
den högre instansen åberopa nya
omständigheter till stöd för sitt anspråk
endast om det finns särskilda
skäl för det.

Denna lag träder i kraft den I juli 1988.

JuU 1987/88:21

Motionerna

JuU 1987/88:21

Motioner väckta med anledning av propositionen

1987/88:Jull av Allan Ekström (m) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar om sådan ändring av 6 och 12 §§ rättshjälpslagen
som följer av vad som förordas i motionen,

2. att riksdagen avslår förslaget till ändring av 21 § första stycket
rättshjälpslagen.

1987/88: Jul2 av Ewy Möller (m) vari yrkas att riksdagen antar den föreslagna
ändringen av 8 § p. 3 rättshjälpslagen med godkännande av vad som anförts i
motionen.

1987/88:Ju 13 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

1. att riksdagen avslår regeringens förslag om att undanta ytterligare
områden från rättshjälp,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om uppjustering av biträdesersättningarna
i rättshjälpssystemet,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om förbättrad rättshjälp i
vissa hänseenden för invandrare i enlighet med vad som anförts i motionen,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ytterligare justering av
rättshjälps- och tilläggstaxorna i enlighet med vad som anförts i motionen,

5. att riksdagen hos regeringen begär att tillämpningsföreskrifter utfärdas
för biträdesersättningen i enlighet med vad som i motionen anförts,

6. att riksdagen beslutar att i ärenden enligt utlänningslagen (1980:376)
angående avvisning eller verkställighet av avvisning eller utvisning rättshjälp
genom offentligt biträde skall beviljas inom ett dygn från det sökanden tagits
i förvar,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vem som får förordnas till offentligt biträde.

1987/88:Jul4 av Margareta Palmqvist m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av
ytterligare justeringar av rättshjälpssystemet.

1987/88:Jul5 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om rättshjälp i fastighetsmål och miljömål,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om föreskrifter rörande fondens för fukt- och mögelskada användningsområde.

Yrkande 1 i motionen behandlas i utskottets betänkande 1987/88:22.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1988

1987/88: Ju703 av Karl-Göran Biörsmark (fp) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rättshjälp för
intagna på kriminalvårdsanstalt.

1987/88:Ju704 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär ett förslag till utvidgad rättshjälp i civila miljömål i enlighet
med vad som anförts i motionen.

Motiveringen återfinns i motion 1987/88:Jo719.

1987/88:Ju705 av Alf Svensson (c) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär att rättshjälpen återställs för enskilda miljömål.

Motiveringen återfinns i motion 1987/88:Jo735.

1987/88:Ju710 av Torgny Larsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av förbättrade
möjligheter att få offentliga försvarare.

1987/88:Ju712 av Filip Fridolfsson (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär förslag om att sådan ändring görs inom ramen för rättshjälpens
medelstilldelning att näringsidkare ges förbättrad möjlighet att få rättshjälp
också i angelägenheter som berör hans näringsverksamhet.

1987/88:Ju717 av Kjell-Arne Welin och Siw Persson (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om rätten till offentlig försvarare. *

1987/88:Ju718 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar om rätt till offentligt biträde för alla asylsökande i
enlighet med vad som anförs i motionen,

2. att riksdagen uttalar att den allmänna rättshjälpen skall gälla även vid
överklagan om beslut om flyktingstatus och för utfärdandet av resedokument.

Motiveringen återfinns i motion 1987/88:Sf534.

1987/88:Ju720 av Lars Ahlmark (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär förslag om ändring av rättshjälpslagen med innebörd att under
förutsättning att övriga villkor för allmän rättshjälp är uppfyllda ”särskilda
skäl” inte skall behöva anföras för att sådan rättshjälp skall kunna beviljas för
ärendes anhängiggörande och handläggning vid Europakommissionen resp.
domstolen för de mänskliga rättigheterna.

1987/88:Ju721 av Siri Häggmark (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär förslag till sådan ändring i rättshjälpslagen som förordats i motionen
för att stärka eventuellt felbehandlade patienters rättssäkerhet.

Utskottet

Inledning

Allmänt om rättshjälpssystemet

År 1972 beslutade riksdagen en genomgripande reform av samhällets
rättshjälp. Reformen regleras främst i rättshjälpslagen (1972:429), som
trädde i kraft den 1 juli 1973 (prop. 1972:4, JuU 12, rskr. 205).

Syftet med reformen var att tillgodose de enskildas behov av bistånd i
rättsliga angelägenheter. Två grundläggande krav ställdes upp för samhällets
rättshjälp. Det ena var att rättshjälp skall utgå i varje angelägenhet där behov
av rättshjälp föreligger. Det andra att rättshjälp skall ges i sådan utsträckning
att ingen av ekonomiska skäl skall vara förhindrad att ta till vara sina rättsliga

JuU 1987/88:21

intressen; den rättssökande skall dock i allmänhet efter förmåga bidra till
kostnaderna. Det senare kravet tillgodoses bl.a. genom att rättshjälpslagen
(RHL) innehåller ett system med avgifter.

Rättshjälp lämnas enligt RHL i fyra skilda former:

- allmän rättshjälp,

- rättshjälp åt misstänkt i brottmål,

- rättshjälp genom offentligt biträde,

- rådgivning.

Efter ikraftträdandet har RHL ändrats vid flera tillfällen. En större reform
genomfördes år 1980 (prop. 1978/79:90, JuU 30, rskr. 268), då domstolar och
vissa andra myndigheter fick vidgade befogenheter att besluta i rättshjälpsfrågor
medan antalet rättshjälpsnämnder minskade i antal från sex till fyra.
Till grund för dessa ändringar låg rättshjälpsutredningens betänkande (SOU
1977:49) Översyn av räÄshjälpssystemet.

Därefter har under 1980-talet en rad ändringar vidtagits i RHL i syfte att
minska statens kostnader för rättshjälpen. Sålunda höjdes avgifterna inom
rättshjälpssystemet såväl den 1 april 1981 (prop. 1980/81:20, JuU 17, rskr. 65)
som den 1 januari 1982 (prop. 1981/82:28, JuU 19, rskr. 105). Samtidigt med
den sistnämnda höjningen slopades möjligheterna till rättshjälp i vissa typer
av ärenden. Senare år under 1982 begränsades möjligheterna att få rättshjälp
i vissa mål innan ett likartat mål (s. k. pilotfall) avgjorts (prop. 1981/82:28,
JuU 52, rskr. 320). Den senaste större ändringen i RHL innebar bl.a. att
fastighetstvister undantogs från området för allmän rättshjälp och att biträde
inte längre får förordnas i ärenden som rör bodelning. Samtidigt infördes en
ny avgift, vars storlek beräknas med utgångspunkt i biträdesarvodet (prop.
1982/83:61, JuU 19, rskr. 172).

År 1983 begränsades - genom ändringar i 21 kap. rättegångsbalken (RB) -rätten till offentlig försvarare i brottmål (prop. 1983/84:23, JuU 7, rskr. 50).

Rältshjälpskonimittén

I samband med 1981 års ändringar i RHL uttalades att det mot bakgrund av
den ekonomiska utvecklingen framstod som nödvändigt med en grundlig
översyn av rättshjälpssystemet. Till den ändan tillsattes i slutet av år 1981
rättshjälpskommittén.

Kommitténs arbete är numera slutfört. Det har redovisats i fem betänkanden:
delbetänkandena (Ds Ju 1983:2) Rätten till offentlig försvarare och (Ds
Ju 1983:9) ADB-hantering av rättshjälpsärenden, huvudbetänkandet (SOU
1984:66) Den allmänna rättshjälpen, delbetänkandet (SOU 1985:4) Rättshjälp.
Offentliga biträden, organistationsfrågor m.m., samt slutbetänkandet
(SOU 1986:49) Målsägandebiträde.

Det förstnämnda betänkandet låg till grund för 1984 års begränsningar i
rätten till offentlig försvarare i brottmål, och 1983 års ADB-betänkande
utgör grundvalen för ett uppdrag som regeringen förra året gav till
domstolsverket i syfte att förbereda en övergång till ADB-teknik vid
hanteringen av rättshjälpsärenden. Uppdraget är nyligen redovisat och är för
närvarande föremål för remissbehandling. 1 uppdraget ingick också att bl.a.
lägga fram förslag om hur rättshjälpens administration bör organiseras i

JuU 1987/88:21

framtiden. Också den frågan behandlades - som nyss nämnts - av rättshjälpskommittén.

Även förslagen i den nu aktuella propositionen har sin utgångspunkt i
rättshjälpskommitténs arbete.

Rättshjälpslagen

Som nämnts tidigare finns i RHL fyra skilda former av rättshjälp: allmän
rättshjälp, rättshjälp åt misstänkt i brottmål, rättshjälp genom offentligt
biträde och rådgivning.

Allmän rättshjälp lämnas i princip i varje rättslig angelägenhet där behov
föreligger och rättshjälp inte skall utgå i någon annan form. En begränsning
är att allmän rättshjälp inte lämnas om den rättssökande har en beräknad
årsinkomst som överstiger 110 000 kr. Allmän rättshjälp innebär att staten
betalar den rättssökandes egna kostnader i ärendet, bland dem den
viktigaste, kostnaden för juridiskt biträde. Den rättssökande skall dock efter
förmåga själv bidra till kostnaderna genom att betala en med hänsyn till sin
ekonomi avpassad rättshjälpsavgift och - om biträdesarvodet överstiger visst
belopp - en tilläggsavgift.

Rättshjälp åt misstänkt i brottmål utgår dels som rätt till offentlig försvarare,
dels som annan rättshjälp åt misstänkt i brottmål. I fråga om rätt till offentlig
försvarare gäller bestämmelserna i 21 kap. RB. Den tilltalades ekonomi
saknar betydelse för frågan om rätt till offentlig försvarare. Däremot kan
annan rättshjälp åt misstänkt i brottmål - genom vilken den tilltalades
kostnader för bevisning och inställelse ersätts - komma i fråga bara för
tilltalade som hör till de ekonomiskt sämre ställda grupperna. Någon
rättshjälpsavgift utgår inte vid rättshjälp åt misstänkt i brottmål, men en
tilltalad som fälls till ansvar kan förpliktas att betala tillbaka kostnaderna för
offentlig försvarare, bevisning och annan rättshjälp. Återbetalningsskyldigheten
är dock begränsad till vad den tilltalade skulle ha fått betala som
rättshjälpsavgift om han hade haft allmän rättshjälp.

Rättshjälp genom offentligt biträde lämnas i vissa särskilt angivna typer av
mål och ärenden som rör den personliga rörelsefriheten eller den kroppsliga
integriteten. I huvudsak gäller det angelägenheter på områden inom den
sociala och psykiatriska vårdlagstiftningen samt utlänningslagstiftningen.
Den enskildes ekonomi saknar betydelse för frågan om rätt till offentligt
biträde. Ersättningen till det offentliga biträdet och kostnaden för viss
utredning betalas av staten.

Rättshjälp genom rådgivning omfattar rådgiving och därmed jämförlig
åtgärd i nästan alla slags rättsliga angelägenheter under högst en timme.
Rådgivning är öppen för alla oavsett inkomst och sker mot en i lagen bestämd
rådgivningsavgift. Avgiften är avsedd att täcka kostnaderna för rådgivningen
men den kan sättas ned eller helt efterges.

Rättshjälpens administration m.m.

För att tillgodose allmänhetens behov av rättshjälp inrättades i samband med
rättshjälpsreformen ett antal allmänna advokatbyråer med främsta uppgift
att lämna biträde och rådgivning enligt RHL. Rättshjälp lämnas emellertid

JuU 1987/88:21

också av jurister vid enskilda advokatbyråer, och i vissa fall även av andra.
För närvarande finns det 32 allmänna advokatbyråer.

För administrativa uppgifter på rättshjälpsområdet finns regionalt särskilda
rättshjälpsnämnder, numera fyra till antalet.

Ett beslut av en domstol i en rättshjälpsfråga överklagas enligt de regler
som i allmänhet gäller för att överklaga ett beslut av domstolen. Beslut som
har meddelats av en rättshjälpsnämnd - och av vissa andra myndigheter -överklagas till besvärsnämnden för rättshjälpen. Centralmyndighet för rättshjälpen
är domstolsverket.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås bl.a.:

- att möjligheterna till allmän rättshjälp utvidgas genom att nuvarande
inkomstgräns höjs från 110 000 kr. per år till ca 170 000 kr. per år,

- att rättshjälpsavgifterna sänks till i allmänhet hälften av vad de är i dag,

- att kostnaden för juridiskt biträde i skadeståndsärenden i fortsättningen
inte skall betalas av rättshjälpen utan av försäkringar av skilda slag,

- att möjligheterna till allmän rättshjälp i ärenden som rör fastigheter eller
byggnader begränsas ytterligare under förutsättning att behovet av
rättsskydd täcks av försäkringar.

Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1988.

Utskottets överväganden
Allmänt

I propositionen redogörs inledningsvis (s. 24-27) för utvecklingen av
kostnaderna för rättshjälpsreformen. Departementschefen konstaterar att
den i likhet med många andra sociala reformer har visat sig bli dyrare än vad
som från början förutsågs.

Därefter redogör hon för de förslag till besparingar som rättshjälpskommittén
har lagt fram. Hon påpekar därvid att kommittén som utgångspunkt
för sitt arbete har haft den ursprungliga målsättningen med rättshjälpsreformen,
dvs. att den enskilde skall ha möjlighet att, oberoende av sin
ekonomiska situation, ta till vara sina rättsliga intressen på alla områden.
Departementschefen förklarar att hon i princip instämmer i vad kommittén
föreslagit om tänkbara besparingsåtgärder men slår fast att det inte är möjligt
att ytterligare skära ner kostnaderna för den rättshjälpsform som kommittén
särskilt inriktat sig på, nämligen den allmänna rättshjälpen, utan att den
grundläggande målsättningen med den formen av rättshjälp sätts i fara.
Totalt sett skall den allmänna rättshjälpen i fortsättningen få kosta lika
mycket som i dag.

Enligt departementschefen bör föreslagna besparingar i första hand
användas för att ge fler människor möjlighet att få allmän rättshjälp.

JuU 1987/88:21

Den allmänna rättshjälpens tillämpningsområde

JuU 1987/88:21

Skadeståndsärenden

I propositionen föreslås (s. 27-30) att det i 8 § RHL införs ett nytt undantag
från den allmänna rättshjälpens tillämpningsområde av innebörd att rättshjälp
normalt sett inte skall komma i fråga i angelägenheter rörande
skadestånd. Närmare bestämt innebär förslaget att rättshjälp som regel inte
skall medges i ärenden som rör en skadelidandes rätt till ersättning för
trafikskada eller till ersättning för annan skada som kan betalas från en
föreliggande ansvarsförsäkring. Den skadelidande skall dock enligt förslaget
alltid beviljas rättshjälp, om angelägenheten gäller enbart annan skada än
personskada eller om talan i saken har väckts vid domstol. Undantaget
föreslås bli infört som en ny punkt 10 i 8 § första stycket RHL.

Enligt departementschefen är det huvudsakliga skälet för att undanta
skadeståndsfallen från allmän rättshjälp att det allmänna inte skall behöva
betala kostnader för sådant rättsligt bistånd som slutligen kommer försäkringsbolagen
till godo. Ett sådant undantag skulle kunna medföra en årlig
besparing på rättshjälpsanslaget om 20 milj. kr.

Utskottet ansluter sig till vad regeringen föreslagit i fråga om att undanta
angelägenheter om skadestånd från området för allmän rättshjälp. Det är
också enligt utskottets mening en rimlig ordning att det i första hand får
ankomma på försäkringsgivarna själva att svara för parternas kostnader för
juridiskt bistånd i fall där skadeersättningen skall utgå ur en ansvarsförsäkring.
Utskottet kan dock konstatera att det även i fortsättningen skall finnas
möjligheter till allmän rättshjälp för den skadelidande i ärenden där
försäkringsbolagens åtaganden normalt brukar vara begränsade, dvs. i fall
där det är fråga om enbart annan skada än personskada. Vidare kan utskottet
konstatera att rättshjälp skall kunna beviljas även när den skadelidande och
försäkringsgivaren inte kan komma överens om skadeståndet och det för den
skadelidande endast återstår att väcka talan vid domstol. Utskottet noterar
också dels vad departementschefen framhållit om att det är angeläget att
försäkringsbolagen inte ändrar villkor och praxis på ett sådant sätt att
befogade rättsskyddsintressen inte kan tillgodoses, dels att ändringen-enligt
vad departementschefen inhämtat - behöver medföra endast blygsamma
höjningar av försäkringspremierna.

Fas ligh et sundan taget

Enligt 8 § första stycket 8 RHL får ägaren av en fastighet eller byggnad inte
beviljas allmän rättshjälp i angelägenhet som avser fastigheten eller byggnaden,
om ägaren har eller borde ha haft rättsskyddsförsäkring eller annat
liknande rättsskydd som omfattar angelägenheten. I propositionen föreslås
(s. 30-34) att fastighetsundantaget utvidgas så att rättshjälp inte heller skall
få beviljas en tidigare ägare.

Frågan om även tidigare ägare omfattas av det nuvarande undantaget vid
tvist rörande fastighet har enligt vad som uppges i propositionen inte fått
något entydigt svar i rättstillämpningen. Den vanligaste typen av fastighetstvist
har varit tvister om fel eller skada på fastighet. Trots att säljaren efter

överlåtelsen inte längre är ägare till fastigheten är det så att en sådan tvist
enligt försäkringsvillkoren alltid omfattas av den villaförsäkring som säljaren
hade vid försäljningen, eftersom försäkringsfallet anses ha uppkommit i och
med överlåtelsen av fastigheten. Säljarens rättsliga kostnader för en sådan
tvist ersätts följaktligen av säljarens villaförsäkring.

Utskottet delar departementschefens uppfattning att det mot den nyss
angivna bakgrunden är rimligt att låta fastighetsundantaget utvidgas till att
omfatta även tidigare ägare av fastighet eller byggnad.

Allmän rättshjälp i miljömål m.m.

I anslutning till fastighetsundantaget vill utskottet ta upp en fråga om allmän
rättshjälp i miljömål m.m. som har berörts i motionerna Jul5, Ju704 och
Ju705.1 dessa riktas kritik mot nuvarande ordning som enligt motionärerna
innebär att möjligheterna till rättshjälp i bl.a. miljömål är för begränsade.

Utgångspunkten för kritiken är att enligt fastighetsundantaget rättshjälp
inte får beviljas om fastighetsägaren har eller borde ha haft en rättsskyddsförsäkring.
Dessa försäkringar är maximerade på så sätt att från en enskild
försäkring utgår högst ett visst belopp - vanligen 75 000 kr. - som skall täcka
såväl egna kostnader som motpartskostnader. Även om beloppet i regel är
tillräckligt kan det uppkomma situationer där det inte förslår, som t. ex. i
miljötvister med anknytning till innehavet av en fastighet. Kostnaderna kan i
sådana mål uppgå till betydande belopp.

Frågan om rättshjälp när rättegångskostnaderna överstiger maximibeloppet
för rättsskyddsförsäkringen berördes i samband med att fastighetsundantaget
infördes genom 1983 års ändringar i RHL (prop. 1982/83:61, JuU 19,
rskr. 172). Från försäkringsgivarhåll hade - mot bakgrund av att försäkringarna
var maximerade till visst belopp - ifrågasatts huruvida en rättsskyddsförsäkring
kunde anses svara mot behoven i en stor fastighetst vist. Enligt
departementschefen (prop. 1982/83:61 s. 34 f och 45) kunde det antas att
praktiskt taget alla som kunde komma att beröras av tvister om fel i fastighet
m.m. även fortsättningsvis skulle komma att vara försäkrade på ett tillfredsställande
sätt. Departementschefen framhöll att det förhållandet att RHL i
någon del kunde vara mer generös, eller på annat sätt te sig mer fördelaktig
än villkoren i en rättsskyddsförsäkring, inte fick medföra att rättshjälp
beviljades.

Vid tillämpningen av fastighetsundantaget har domstolarna ansett att
rättshjälp inte skall beviljas när den rättssökande har en rättsskyddsförsäkring
och försäkringens maximibelopp har överskridits (se t.ex. RH 1987:99).

Frågan har berörts av rättshjälpskommittén i betänkandet (SOU 1984:66)
Den allmänna rättshjälpen. Efter att ha konstaterat att ersättningarna är
maximerade till i de flesta fall 75 000 kr. uttalar kommittén följande (s. 77):

Försäkringsbolagens representanter har vid våra kontakter haft uppfattningen
att ett sådant maximibelopp är tillräckligt för att täcka kostnaderna i ett
enskilt mål. Eftersom syftet inte är att ställa någon utan skydd har bolagen
den inställningen att beloppet skall anpassas till försäkringsbehovet. Vår
bedömning är också att den här frågan inte kommer att vara något problem;
vi har redan viss erfarenhet av situationen genom den regel i 8 § RHL som
handlar om fastighetstvister.

JuU 1987/88:21

Vid remissbehandlingen av rättshjälpskommitténs betänkande uppmärksammades
frågan av flera instanser. Till dem hörde Sveriges advokatsamfund
som ifrågasatte kommitténs slutsatser. Enligt samfundet kunde flera exempel
ges där en enskild inte skulle ha kunnat hävda sin rätt om han enbart haft
en rättsskyddsförsäkring att lita till, och samfundet kände till flera tvister där
den rättssökande inte hade anhängiggjort rättegång därför att försäkringsbeloppet
varit otillräckligt.

Också Stockholms tingsrätt, Eksjö tingsrätt och Sveriges domareförbund
ifrågasatte om inte en lösning borde åstadkommas för sådana fall där den
rättssökandes kostnader kommit att överstiga rättsskyddsförsäkringens
ersättningstak. Enligt LO var det inte ens i okomplicerade tvister ovanligt
med rättegångskostnader i storleksordningen 75 000 kr. LO ansåg att det
därför fanns uppenbara farhågor för att den enskildes rättsskydd skulle
komma att kraftigt urholkas.

Domstolsverket ansåg i sitt remissvar att någon form av skyddsregel måste
införas för att den enskilde inte skall betas möjligheten att driva i och för sig
befogade processer i sådana fall där kostnaderna överstiger försäkringens
maximibelopp. Enligt verket - som åberopade just miljötvister - borde
frågan övervägas ytterligare.

Utredningen om miljövårdens organisation lade i augusti 1987 fram
betänkandet (SOU 1987:32) För en bättre miljö. I betänkandet behandlar
utredningen ingående frågan om rättshjälp i miljömål (s. 500-507). Utredningen
konstaterar att praxis varit starkt restriktiv i fråga om att bevilja
rättshjälp när undantagsregeln i 8 § första stycket 8 RHL varit tillämplig.
Enligt utredningen är 75 000 kr. många gånger ett otillräckligt belopp i
miljömål, särskilt om det krävs teknisk eller medicinsk utredning. Detta är
otillfredsställande anser utredningen, som också framhåller att det i miljötvister
typiskt sett finns ett starkt samband mellan den enskildes och det
allmännas intresse av att hindra eller minska skadliga miljöstörande verksamheter.
Därefter anför utredningen följande (s. 506 f):

Det är ett starkt samhälleligt intresse och av betydelse för att upprätthålla
respekten för miljöskyddsintressena att berörda enskilda är i stånd att
bevaka sina rättigheter. Utredningen har inte kunnat finna att de motiv som
legat bakom 1983 års inskränkning i rätten till rättshjälp är bärkraftiga i fråga
om mijötvister. Reformens huvudsyfte torde ha varit att minska omfattningen
av samhällets stöd i fråga om andra typer av fastighetstvister, där det
normalt råder balans mellan parterna. Så är, som också riksdagen varit inne
på, i allmänhet inte fallet på det miljörättsliga området. Utredningen föreslår
därför att förutsättningarna för rättshjälp i dessa fall återställs till vad som
gällde tidigare. Det förhållandet att den nya miljöskadelagen innebär vissa
lättnader i den enskildes bevisbörda kan enligt utredningens mening inte
utgöra något argument mot en sådan åtgärd.

Som framgår av det nyss återgivna uttalandet har riksdagen tidigare
behandlat frågor om rättshjälp i miljömål. Det har då i första hand gällt
önskemål om bättre möjligheter för enskilda att få ersättning för kostnader
för teknisk hjälp och sakkunnigutredning. I samband med 1979 års ändringar
i RHL uttalade utskottet att regleringen var mindre tillfredsställande och att
risk förelåg för obalans mellan parter med olika förutsättningar. Frågan

JuU 1987/88:21

borde därför bli föremål för ytterligare överväganden i lämpligt sammanhang
(JuLJ 1978/79:30 s. 64). Till detta uttalande har utskottet hänvisat då frågan
därefter har behandlats av riksdagen (senast i Juli 1986/87:26 s. 10).

I den nu aktuella propositionen berörs möjligheterna till rättshjälp i
miljömål endast på så sätt att departementschefen tar upp frågan om
ersättning för utredningskostnader i miljöskademål. Hon konstaterar att det
i det hänseendet inte föreligger något behov av särregler (prop. s. 53).

Enligt utskottets mening utvisar de ovan redovisade remissynpunkterna
och miljöorganisationsutredningens uttalande att fastighetsundantaget har
medfört att möjligheterna till rättshjälp i vissa fall blivit för begränsade.
Detta kan uppenbarligen få till följd att en rättssökande inte har möjlighet att
driva sin sak vidare därför att rättsskyddsförsäkringens maximibelopp har
uppnåtts. En sådan ordning kan inte anses tillfredsställande, och enligt
utskottets mening finns det därför anledning för regeringen att överväga en
ändring som tillgodoser de behov som här redovisats. Enligt vad utskottet
erfarit har också inom justitiedepartementet nyligen tagits initiativ med sikte
på en snar lösning i den riktning som utskottet nu angivit. Syftet bakom de nu
aktuella motionerna Jul5 (yrkande 2), Ju704 och Ju705 får därmed anses
vara tillgodosett.

I motion Jul5 omnämns vid sidan om miljömål också mål om mögelskador
i småhus. I den del motionen tar sikte på ökade möjligheter till rättshjälp i
sådana mål, kan utskottet hänvisa till vad utskottet nyss uttalat om att
utformningen av fastighetsundantaget bör ses över.

I avvaktan på att reglerna ändras föreslås vidare i motion Jul5 (yrkande 3)
att det bör göras möjligt att ge rättssökande, som i mögelskademål har
förbrukat maximibeloppet i rättsskyddsförsäkringen, bidrag av medel från
den statliga fonden för avhjälpande av fukt- och mögelskador i småhus.
Utskottet - som konstaterar att reglerna för fonden (SFS 1985:1119) inte
tillåter sådant stöd - utgår från att regeringens nyss nämnda överväganden
sker i former som gör att det inte behöver bli aktuellt med några sådana
åtgärder som åsyftas i motionsförslaget.

Rättshjälp vid bodelning

Enligt gällande regler finns det inget hinder mot att allmän rättshjälp beviljas
i ärende om bodelning. Rättshjälpen innebär att kostnaderna för skiftesmannen
betalas av allmänna medel (9 § första stycket 7 RHL). Däremot kan
biträde inte förordnas i ärenden om bodelning med undantag för ärenden
som rör klander av bodelning (20 § andra stycket RHL).

Reglerna om allmän rättshjälp vid bodelning har ändrats vid flera tillfällen.
Sammanfattningsvis kan utvecklingen sägas ha inneburit en alltmer långtgående
begränsning av utrymmet för allmän rättshjälp vid bodelning (prop.
1975/76:47, JuU 17, rskr. 112, prop. 1982/83:61, JuU 19, rskr. 172).

1 propositionen föreslås att allmän rättshjälp i ärende om bodelning mellan
två makar skall få beviljas endast om det med hänsyn till boets beskaffenhet
och makarnas personliga förhållanden finns särskilda skäl för rättshjälp.

Av motiveringen i propositionen (s. 35) framgår att statens kostnader för
rättshjälp i bodelningsärenden har ökat kraftigt. Enligt departementschefen

JuU 1987/88:21

är det inte rimligt att en så stor del av de begränsade resurser som står till buds
på rättshjälpsområdet skall läggas ner på angelägenheter som rör fördelningen
makar emellan av deras privata egendom. Departementschefen anser
därför att ytterligare inskränkningar måste göras och att framför allt en
omfördelning bör ske så att rättshjälp kommer i fråga bara i de situationer där
det är befogat med hänsyn till rättshjälpens grundläggande syfte, nämligen
att stödja personer som inte har råd att betala kostnaderna i en rättslig
angelägenhet.

I motion Jul4 riktas kritik mot att det skall krävas särskilda skäl för
rättshjälp i ärenden om bodelning mellan makar. Detta kommer enligt
motionärerna att innebära en sådan restriktivitet att det kan leda till att
bodelningar klandras i större utsträckning än nu. Vidare bör, framhålls det i
motionen, biträde i vissa situationer kunna förordnas i bodelningsärenden.

Utskottet delar departementschefens inställning att möjligheterna till
rättshjälp i bodelningsärenden bör begränsas till förmån för ökade möjligheter
att stödja personer som inte har råd att betala kostnaderna i en rättslig
angelägenhet. Enligt utskottets mening utgör kravet på särskilda skäl en
rimlig nivå för en sådan begränsning och kravet bör innebära att rättshjälp
kommer att beviljas endast i fall där det föreligger ett verkligt behov av
rättshjälp. Vidare bör hållas i minnet att ett rättshjälpsbiträde i mål om
äktenskapsskillnad anses vara i viss utsträckning berättigat till ersättning
också för arbete som han lagt ned på en bodelning, nämligen under
förutsättning att en lösning av bodelningsfrågan haft betydelse för målet i
övrigt (prop. 1982/83:61 s. 31). Att någon ändring härvidlag inte åsyftas med
den nu föreslagna lagregleringen framhålls uttryckligen i propositionen (s.
98), och detta är enligt utskottets mening värdefullt, eftersom rättsligt
bistånd i den formen kan vara av särskild betydelse för många av dem som
lever under enkla förhållanden men som behöver hjälp för att lösa en
bodelningsfråga. Med dessa uttalanden avstyrker utskottet bifall till motion
Jul4 i nu aktuell del.

Allmän rättshjälp för näringsidkare

Möjligheterna för en näringsidkare att få allmän rättshjälp är begränsade.
Enligt 8 § första stycket 3 RHL får näringsidkare inte beviljas rättshjälp, om
det inte med hänsyn till verksamhetens art och begränsade omfattning,
näringsidkarens ekonomiska och personliga förhållanden eller omständigheterna
i övrigt finns skäl för rättshjälp.

I motionerna Ju 12 och Ju712 förordas ökade möjligheter för näringsidkare
att få allmän rättshjälp. Den förstnämnda motionen innehåller förslag om att
riksdagen bör uttala sig för en liberalare praxis när det gäller rättshjälp för
småföretagare som är att likställa med löntagare. I den andra motionen
föreslås förbättringar i småföretagares möjligheter att få rättshjälp för att
tillvarata sin rätt efter konkurs.

I propositionen (s. 43) redovisar departementschefen att rättshjälpskommittén
i sitt huvudbetänkande (SOU 1984:66) Den allmänna rättshjälpen har
undersökt hur bestämmelsen om rättshjälp för näringsidkare har tillämpats
och att kommittén därvid konstaterat att näringsidkare beviljas rättshjälp i
den utsträckning som har förutsatts i tidigare lagstiftningsärenden. Vidare

JuU 1987/88:21

omnämner departementschefen att det under remissbehandlingen av rättshjälpskommitténs
betänkande framfördes krav på att näringsidkare oftare än
i dag bör komma i fråga för allmän rättshjälp. Med hänvisning till att
begränsade resurser står till buds förklarar sig emellertid departementschefen
inte vara beredd att föreslå några ändringar i detta hänseende.

I specialmotiveringen (s. 97) framhålls att det vid prövningen av om en
näringsidkare skall beviljas allmän rättshjälp eller ej bör göras en helhetsbedömning
av den rättssökandes situation. För att detta tydligare skall komma
fram föreslås att det i lagtexten görs en redaktionell ändring, som närmare
framgår av lagförslaget (se ovan s. 3). I specialmotiveringen sägs vidare att
näringsidkare även i fortsättningen skall kunna beviljas rättshjälp om de har
en sådan ekonomisk situation att de kan jämställas med löntagare i vanliga
inkomstlägen. I fråga om rättshjälp efter det att näringsverksamheten har
upphört överensstämmer den föreslagna lagtexten enligt departementschefens
mening bättre än gällande lydelse med den uppfattning som har kommit
till uttryck i ett antal avgöranden av högsta domstolen.

Frågan om ökade möjligheter för näringsidkare att få allmän rättshjälp har
varit en regelbundet återkommande fråga för utskottet, senast vid 1984/85
års riksmöte då utskottet behandlade en motion i ämnet. Utskottet hänvisade
i sitt av riksdagen godkända betänkande till att remissbehandlingen av
rättshjälpskommitténs nämnda betänkande ännu inte var avslutad (JuU
1984/85:21 s. 2).

Utskottet anser att det finns skäl att ansluta sig till vad departementschefen
- med åberopande av rättshjälpskommitténs slutsatser - har uttalat om
möjligheterna för näringsidkare att beviljas allmän rättshjälp. De synpunkter
härvidlag som har redovisats i specialmotiveringen är enligt utskottets
mening ägnade att i väsentlig mån tillgodose syftet med de nu aktuella två
motionerna. Några sådana riksdagens åtgärder som föreslås i motionerna
Jul2 och Ju712 är således inte erforderliga.

Frågor i övrigt om tillämpningsområdet

I motion Jul3 kritiseras att det är en omfördelning inom givna kostnadsramar
som enligt propositionen skall ligga till grund för de förbättringar som
föreslås. Detta måste enligt motionärerna innebära att man tar från ett
område och ger till ett annat, när i stället rättshjälpen borde tillföras
ytterligare medel. I motionen riktas vidare särskild kritik mot att allt fler
rättshjälpsuppgifter överförs till försäkringsbolag.

Utskottet har för sin del inget att erinra mot grundtanken bakom det nu
aktuella förslaget, nämligen att förbättra rättshjälpen genom omfördelningar
inom nuvarande kostnadsramar. Av vad utskottet tidigare anfört framgår
vidare att utskottet ansluter sig till vad departementschefen föreslagit
beträffande begränsningar i olika hänseenden inom området för allmän
rättshjälp. Detta innebär att utskottet inte ställer sig bakom den kritik som
framförs i motion Jul3. Vad särskilt angår anmärkningarna mot att
ytterligare områden förs över till försäkringssystemet och de farhågor som
detta enligt motionärerna föranleder vill utskottet erinra om att departementschefen
betonar att det är angeläget att rättsskyddsförsäkringarnas

JuU 1987/88:21

villkor inte förändras på ett sådant sätt att de rättssökandes möjligheter att ta
sin rätt till vara begränsas i en oacceptabel omfattning. Vidare understryks
att departementschefen utgår från att den fortsatta utvecklingen kommer att
följas av berörda myndigheter och att det för förslagen varit av betydelse att
försäkringsverksamheten är reglerad i lag och står under tillsyn av försäkringsinspektionen.

Med dessa uttalanden avstyrker utskottet bifall till motion Jul3 i nu aktuell
del (yrkande 1).

I några motioner uttrycks önskemål om förbättrade möjligheter till
rättshjälp på vissa särskilda områden, vilka i och för sig inte berörs i
propositionen, men som utskottet anser det vara lämpligt att behandla i detta
sammanhang. De frågor som tas upp i motionerna är rättshjälp åt intagen på
kriminalvårdsanstalt, rättshjälp vid felbehandling inom sjukvården och
rättshjälp i mål inför Europakommissionen för de mänskliga rättigheterna
m.m.

Enligt motion Ju703 bör möjligheterna för intagna på kriminalvårdsanstalt
att få rättshjälp i disciplinärenden utvidgas.

Frågan om rättshjälp åt intagna i disciplinärenden har behandlats av
riksdagen vid flera tillfällen, senast förra året med anledning av en liknande
motion som den nu aktuella. Utskottet redogjorde då (JuU 1986/87:26 s. 7 f)
för innehållet i reglerna om disciplinär bestraffning av den som är intagen i
anstalt och för förfarandet i sådana ärenden. Utskottet konstaterade att RHL
i och för sig lämnar utrymme för allmän rättshjälp åt intagna som är föremål
för disciplinförfarande, men att kravet på att behov skall föreligga för
rättshjälp inte annat än undantagsvis torde var uppfyllt i sådana ärenden.
Utskottet ansåg att regleringen i RHL i förening med den ordning som gäller
för handläggningen av disciplinärenden innebar att de intagnas berättigade
intressen är tillgodosedda.

Under beredningen av detta ärende har utskottet från rättshjälpsnämnderna
inhämtat att ansökningar från intagna om rättshjälp i disciplinärenden är
mycket sällan förekommande.

Utskottet saknar anledning att ha en annan uppfattning i frågan än den
utskottet uttryckte förra året. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju703.

I motion Ju721 begärs förbättringar vad gäller möjligheterna till rättshjälp
för felbehandlad patient. Enligt motionären bör rättshjälp kunna beviljas i
sådana ärenden utan särskilda skäl om ärendet på grund av preskription inte
har kunnat prövas inom patientförsäkringssystemet och - för det fall
prövning har skett - om det föreligger särskilda omständigheter.

En liknande motion behandlades av riksdagen för två år sedan. Utskottet
lämnade då (JuU 1985/86:26 s. 7-10) en ingående redogörelse för reglerna i
RHL och deras tillämpning i praxis, och utskottet beskrev också huvuddragen
i patientskadeförsäkringssystemet. Vid förra riksmötet behandlade
riksdagen ett par motioner om bl.a. patientförsäkringsfrågor, och lagutskottet
redogjorde därvid (LU 1986/87:7) ingående för försäkringssystemet och
för de skadeståndsrättsliga reglerna på området.

I fråga om möjligheterna till rättshjälp i ärenden om behandlingsskada
uttalade justitieutskottet vid sin tidigare behandling av frågan att det finns

JuU 1987/88:21

skadefall som inte ersätts genom försäkringen och där patienten är hänvisad
till att söka ersättning på annat sätt, t.ex. genom att framställa skadeståndsanspråk.
Enligt utskottet torde i sådana fall behov av biträde enligt RHL i
och för sig anses föreligga, men utgångsläget kunde skilja sig från fall till fall.
Utskottet ansåg att om ersättningskravet tidigare hade prövats i sak enligt
patientförsäkringsvillkoren och ogillats, risken torde vara större att en
ansökan om rättshjälp skulle avslås - på grund av att sökanden skulle anses
sakna befogat intresse av att få saken prövad - än om sådan prövning i sak
inte skett. Utskottet framhöll att stor försiktighet hade förordats vid
användningen av denna avslagsgrund, såväl i förarbetena till RHL som i
rättspraxis. Vidare betonade utskottet att kravet i RHL på befogat intresse
syftade till att förhindra missbruk av rättshjälpen i uppenbara fall och att en
sådan ordning inte kan undvaras helt ens i patientskadeärenden. Avslutningsvis
anförde utskottet att det vid en riktig tillämpning av de gällande
bestämmelserna inte fanns skäl att göra några sådana ändringar i RHL som
hade föreslagits i den då aktuella motionen.

De överväganden som nu redovisats i fråga om möjligheterna till rättshjälp
i patientskadefall är enligt utskottets mening giltiga också i dag. Utskottet
avstyrker bifall till motion Ju721.

I motion Ju720 förordas att det inte skall krävas särskilda skäl för att få
allmän rättshjälp i ärenden om klagomål enligt den europeiska konventionen
angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna. Enligt motionären har praxis kommit att utveckla sig så att
möjligheterna till rättshjälp i dessa ärenden i praktiken saknas. Utöver att
kravet på särskilda skäl bör utmönstras åberopas i motionen att det
egentligen saknas anledning att behandla klagomål enligt Europakonventionen
som utlandsärenden. Det är nämligen, menar motionären, en betydande
skillnad mellan de organ som behandlar dessa klagomål och utländska
myndigheter som handlägger ärenden med tillämpning av sin egen lagstiftning.
Hans tanke är att klagomålen enligt Europakonventionen är att se som
ett fullföljande av en procedur i Sverige, och det är mera en tillfällighet att
prövningsinstansen inte ligger i Sverige.

Allmän rättshjälp får enligt RHL i princip inte beviljas i angelägenhet som
skall prövas eller på annat sätt behandlas utomlands. Undantagsvis kan
sådan hjälp beviljas under förutsättning att den rättssökande är bosatt här i
landet och det föreligger särskilda skäl för rättshjälp (8 § första stycket 1
RHL). I förarbetena till RHL uttalade departementschefen (prop. 1972:4 s.
244) att rättshjälp i princip inte bör kunna lämnas vare sig svenska
medborgare eller andra när det gäller angelägenheter som behandlas
utomlands. Han framhöll dock att det undantagsvis borde kunna komma i
fråga att lämna rättshjälp i sådana angelägenheter.

I praxis har bestämmelsen rörande angelägenhet som behandlas utomlands
tillämpats så att sakens särskilda beskaffenhet varit utslagsgivande för
frågan om rättshjälp skall beviljas eller ej. I flera fall har hänvisats till den
rättssökandes personliga förhållanden. I de fall där rättshjälp har beviljats
kan två grupper urskiljas. Den ena gruppen gäller ärenden som rör
statusfrågor, dvs. frågor om äktenskapsskillnad, vårdnad om barn. medborgarskap
m.m. Den andra gruppen utgörs av ärenden med humanitärt inslag,

JuU 1987/88:21

t.ex. ärenden som gällt skadestånd på grund av nazistisk förföljelse eller
återförening av familjemedlemmar.

Riksdagen behandlade en liknande motion som den nu aktuella vid
riksmötet 1975/76. Utskottet redogjorde då (JuU 1975/76:17 s. 20-22) för
Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna och för behandlingen av
sådana ärenden i kommissionen och domstolen. Efter att ha redovisat den
praxis som utvecklats i fråga om att bevilja rättshjälp i ärenden som prövas
utomlands konstaterade utskottet att möjligheterna till rättshjälp i ärenden
om åsidosättande av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter inte
var så begränsade som förmodats i den motion som utskottet då behandlade.
Utskottet ansåg emellertid att det vid tillämpningen kunde uppkomma
avvägningsproblem som det fanns anledning att överväga i den allmänna
översyn av rättshjälpssystemet som pågick vid den tiden.

I rättshjälpsutredningens betänkande (SOU 1977:49) Översyn av rättshjälpssystemet
föreslogs inte några ändringar i reglerna om rättshjälp i
utlandsärenden. Också vid 1978/79 års riksmöte behandlade riksdagen en
motion som gällde rättshjälp i angelägenhet som behandlas utomlands. I
motionen förordades - mot bakgrund av kravet på särskilda skäl för
rättshjälp i sådana ärenden - generösare principer för rättshjälp då behovet
uppstått på grund av felaktigt handlande av svensk myndighet. Utskottet
(JuU 1978/79:30 s. 55-57) hänvisade till sina tidigare uttalanden och tilläde
att tillämpningen av regeln om rättshjälp i utlandsärenden liksom andra
problem i sådana ärenden borde uppmärksammas i den översyn av rättshjälpssystemet
som utskottet förordade.

Rättshjälpskommittén uttalar i betänkandet (SOU 1984:66) Den allmänna
rättshjälpen (s. 93) att det beträffande rättshjälp i angelägenhet utomlands
synes ha utvecklats en sträng praxis och att det därför enligt kommitténs
mening inte föreligger anledning att överväga ytterligare inskränkningar.
Mot bakgrund av kravet på besparingar i utredningsdirektiven förklarar
kommittén att det heller inte kan bli fråga om att utvidga rätten till rättshjälp i
sådana ärenden.

Utskottet kan för sin del konstatera att det i praxis uppenbarligen har
intagits en restriktiv hållning när det gällt att bevilja rättshjälp i nu
ifrågavarande ärenden. En sådan utveckling ligger också i linje med
uttalandena i förarbetena till RHL om att rättshjälp i dessa fall skall komma i
fråga endast undantagsvis. Enligt utskottets mening kan det dock finnas
anledning framhålla att det är väl förenligt med gällande rätt att rättshjälp
beviljas i ärenden som visserligen skall handläggas utomlands men där det
föreligger starka humanitära skäl för den rättssökande att få sin sak prövad,
något som inte sällan kan vara fallet vid klagomål enligt Europakonventionen.

Med dessa uttalanden avstyrker utskottet bifall till motion Ju720.
Rättshjälp i utlänningsärenden

I flera motioner berörs frågor om rättshjälp i utlänningsärenden. I motionerna
Jul3 (yrkande 3), Jul4 och Ju718 (yrkande 2) förordas ökade möjligheter
till allmän rättshjälp i utlänningsärenden. Två motioner innehåller förslag

JuU 1987/88:21

3 Riksdagen 1987188. 7sami. Nr 21

som rör frågan om vid vilken tidpunkt det skall förordnas offentligt biträde i
asylärenden. I motion Ju718 (yrkande 1) föreslås att det skall ske ”redan vid
gränsen” och i motion Jul3 (yrkande 6) att det skall ske inom ett dygn från
det utlänningen har tagits i förvar. I den sistnämnda motionen tas också upp
(yrkande 5) en fråga om biträdesersättning. Enligt vad som framhålls i
motionen innebär de långa handläggningstiderna i ärenden enligt utlänningslagstiftningen
att jurister som ägnar sig åt sådana ärenden får likviditetsproblem.

En utlännings särskilda behov av juridiskt biträde har i första hand
tillgodosetts genom att de flesta av de för utlänningar mest betydelsefulla
rättsliga angelägenheterna omfattas av bestämmelserna om offentligt biträde
i 41 § 5-9 RHL. Möjligheterna för en utlänning att få allmän rättshjälp i
andra ärenden än dem som omfattas av bestämmelserna om offentligt biträde
är inte särskilt reglerade i RHL utan får bedömas i enlighet med de allmänna
principer som gäller för rätt till allmän rättshjälp.

Beträffande möjligheterna till allmän rättshjälp i utlänningsärenden
redovisar departementschefen till en början (s. 37-41) innehållet i en
skrivelse från ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO), i vilken
denne förordar att åtgärder vidtas för förbättrad rättshjälp för invandrare.
Enligt DO är det fyra ärendetyper som är aktuella, nämligen frågor om

1. flyktingförklaring och resedokument, 2. upphävande av utvisning på
grund av brott, 3. svenskt medborgarskap i vissa fall och 4. etnisk diskriminering.

Departementschefen framhåller att det för bedömningen av de frågor DO
tagit upp är av avgörande betydelse i vad mån rätt till allmän rättshjälp
föreligger i förvaltningsärenden. Mot bakgrund av de skyldigheter i utredningshänseende
m.m. som åvilar myndigheterna i dessa ärenden redovisar
departementschefen därefter att det för att behov av allmän rättshjälp skall
anses föreligga i förvaltningsärenden brukar krävas att det föreligger
särskilda omständigheter som kan hänföras antingen till den rättssökandes
personliga förhållanden eller till ärendets omfattning eller svårighetsgrad.

Vidare konstaterar departementschefen att den omständigheten, att de för
utlänningarna mest betydelsefulla och ingripande angelägenheterna omfattas
av bestämmelserna om offentligt biträde, självfallet inte får leda till
slutsatsen att utrymmet för allmän rättshjälp i övriga angelägenheter som rör
utlänningar är mer begränsat än vad de allmänna principerna om rätt till
allmän rättshjälp i förvaltningsärenden motiverar. Enligt departementschefen
torde av praxis i stället framgå att utrymmet för allmän rättshjälp i
förvaltningsärenden där utlänningar är inblandade generellt sett är stort, och
att språksvårigheter och bristande erfarenhet av svenska förhållanden alltid
måste väga tungt vid bedömningen av behovet av biträde.

Fortsättningsvis konstaterar departementschefen att allmän rättshjälp
redan med nu gällande regler kan beviljas utlänningar i förvaltningsärenden i
en betydande omfattning och att en utlänning enligt gällande ordning endast i
speciella fall torde kunna vägras allmän rättshjälp i de av DO berörda
angelägenheterna. Vidare uttalar departementschefen att hon utgår från att
DO även i fortsättningen bevakar utvecklingen på området, och avslutningsvis
förklarar hon sig själv ha för avsikt att framöver ägna saken uppmärksamhet.

JuU 1987/88:21

DO har beretts tillfälle att yttra sig över vad som har anförts i propositionen.
Han har därvid uttalat att han med tillfredsställelse konstaterat att
departementschefen anslutit sig till hans synpunkter och önskemål, men att
praxis dock enligt hans mening varit betydligt mer stelbent och restriktiv än
vad departementschefens tolkning av reglerna borde medgett. Enligt DO är
det inte endast språksvårigheter som normalt ligger utlänningen i fatet utan
oförmåga - till följd av bristande kunskaper om svenska tänkesätt och rutiner
- att över huvud taget framträda och föra sin talan, så att den blir rätt
uppfattad av förvaltningsmyndigheterna. Behovet av biträde blir därför
enligt DO:s mening ofta ej synligt i utredningsskedet utan först då frågan om
ett överklagande blir aktuell.

Som nyss nämnts regleras möjligheterna till rättshjälp genom offentligt
biträde i utlänningsärenden i 41 § 5-9 RHL. Enligt 42 § RHL skall rättshjälp
genom offentligt biträde beviljas om det inte måste antas att behov av biträde
saknas, det föreligger med andra ord en presumtion för rättshjälp i dessa
ärenden.

I utlänningsärenden prövas rättshjälpsfrågorna av rättshjälpsnämnderna.
Rättshjälp beviljas och biträde förordnas efter ansökan eller annars då
anledning föreligger. När polismyndighet beslutar om avvisning med stöd av
28 eller 29 § utlänningslagen (1980:376) har utlänningen inte rätt till
rättshjälp om inte utlänningen hålls i förvar längre än en vecka. Rätt till
offentligt biträde föreligger emellertid redan under polisutredningen så snart
anledning föreligger att överlämna ett avvisningsärende till invandrarverket
liksom vid polisutredning när fråga har uppkommit om utvisning. I regel
förordnas biträde i dessa fall efter anmälan från polismyndigheten.

Asylutredningen har i sitt slutbetänkande (SOU 1986:48) Rättssäkerheten
vid direktavvisningar behandlat frågor som rör rättshjälp vid sådana
avvisningar. Med direktavvisning avses i princip sådana beslut om avvisning
av en asylsökande som under vissa förutsättningar kan fattas av polismyndigheten
själv. Asylutredningens betänkande har remissbehandlats. I propositionen
(s. 79) upplyser departementschefen om att frågan om rättshjälp vid
direktavvisningar för närvarande övervägs inom arbetsmarknadsdepartementet
och att hon därför avstår från att i detta sammanhang ta upp frågan
om behovet av offentligt biträde eller annan rättshjälp i dessa ärenden.

Sedan den nu aktuella propositionen beslutades har två utredningar som
gällt översyn av utlänningslagstiftningen slutförts. Sålunda har utredningen
för översyn av utlänningslagen och asylärendeutredningen lagt fram betänkandena
(SOU 1988:1) Översyn av utlänningslagen resp. (SOU 1988:2)
Kortare väntan. Båda utredningarna har haft till uppgift att lägga fram
förslag som kan förkorta handläggningstiderna i utlänningsärenden. Betänkandena
remissbehandlas för närvarande och enligt vad utskottet erfarit kan
en remiss till lagrådet i frågor om utlänningslagstiftningen bli aktuell senare i
vår.

I propositionen föreslås (s. 80 f) att i ärenden angående avvisning eller
verkställighet av avvisning eller utvisning rättshjälp skall beviljas, om
utlänningen har hållits i förvar längre tid än tre dagar i stället för som nu
längre än en vecka.

JuU 1987/88:21

Vad först gäller frågan om allmän rättshjälp i utlänningsärenden vill
utskottet uttala förståelse för de synpunkter som kommer till uttryck i
motionerna. Det är emellertid också enligt utskottets mening så att de
nuvarande reglerna - rätt tillämpade - får anses ge tillräckliga möjligheter till
allmän rättshjälp i de ärenden som nu avses. Enligt utskottets mening är det
dock angeläget att utvecklingen följs noga. Med dessa uttalanden avstyrker
utskottet bifall till motionerna Jul3, Jul4 och Ju718 i här aktuella delar.

Beträffande rättshjälp genom offentligt biträde i utlänningsärenden konstaterar
utskottet att den ändring som föreslås i propositionen får anses
innebära en väsentlig förbättring i den asylsökandes möjligheter att genom
ett offentligt biträde tillvarata sin rätt i de fall där utlänning tagits i förvar. Av
redogörelsen ovan har framgått att frågor av betydelse för möjligheterna till
rättshjälp genom offentligt biträde i utlänningsärenden övervägs inom ramen
för den översyn av utlänningslagstiftningen i dess helhet som för närvarande
pågår. I det läget bör det enligt utskottets mening inte göras något uttalande
med anledning av motionerna Jul3 och Ju718 i nu behandlade delar.

Den pågående översynen av utlänningslagstiftningen har som nämnts till
syfte att förkorta handläggningstiderna i utlänningsärenden. Långa handläggningstider
torde vara den huvudsakliga orsaken till de olägenheter i
ersättningshänseende som har påtalats i motion Jul3. I avvaktan på
resultatet av det arbete som pågår föreligger det enligt utskottets mening inte
skäl för riksdagen att göra något sådant uttalande som förordas i motionen.
Det kan däremot vara skäl att påpeka att ärenden om förskott och om
slutreglering självklart bör handläggas med skyndsamhet. Utskottet utgår
från att centralmyndigheten för rättshjälpen i sitt löpande arbete uppmärksammar
denna sida av saken och vidtar de åtgärder som kan påkallas.

Med dessa uttalanden avstyrker utskottet bifall till motion Jul3 också i
denna del (yrkande 5).

Inkomstgränsen för allmän rättshjälp och avgifterna

Inkomstgränsen för allmän rättshjälp

Rätten till allmän rättshjälp har alltsedan tillkomsten av RHL varit avhängig
av bl.a. att den rättssökandes beräknade årsinkomst inte överstiger ett visst
belopp. Fram till den 1 maj 1983 var inkomstgränsen knuten till basbeloppet
enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Den som hade en beräknad
årsinkomst som översteg åtta gånger basbeloppet kunde då inte komma i
fråga för allmän rättshjälp. När kopplingen till basbeloppet upphävdes gick
gränsen för rätt till rättshjälp vid en årsinkomst om 142 000 kr. I samband
med 1983 års ändringar i RHL bestämdes gränsen till 110 000 kr. och den
gränsen har inte ändrats sedan dess utan gäller alltjämt.

Rättshjälpskommittén förslog i sitt betänkande (SOU 1984:66) Den
allmänna rättshjälpen (s. 98 f) att inkomstgränsen skulle slopas. Departementschefen
är av annan mening och förklarar - på i propositionen närmare
angivna skäl (s. 43) - att en inkomstgräns för rätt till allmän rättshjälp bör
behållas.

Enligt departementschefen bör man emellertid återgå till att koppla

JuU 1987/88:21

inkomstgränsen - och övriga beloppsnivåer i RHL - till basbeloppet enligt
lagen om allmän försäkring. Hon föreslår en gräns som motsvarar sju gånger
basbeloppet, vilket innebär att den högsta beräknade årsinkomsten för rätt
till allmän rättshjälp under år 1988 skulle uppgå till 168 000 kr.

I motion Jul 1 förordas - med hänvisning till rättshjälpskommitténs förslag
- att inkomstgränsen för rätt till allmän rättshjälp slopas.

Utskottet delar departementschefens uppfattning att det bör finnas en
inkomstgräns för rätt till allmän rättshjälp. Vad utskottet därvid tar särskilt
fasta på är att en sådan gräns är väl förenlig med rättshjälpens karaktär av
social skyddslagstiftning. Till detta kommer de nackdelar av praktisk natur
som skulle vara förenade med ett system utan inkomstgräns och vilka
redovisas närmare i propositionen. Utskottet avstyrker bifall till motion Juli
i här aktuell del (yrkande 1).

Avgifterna

Enligt 11 § RHL skall den rättssökande bidra till kostnaderna för rättshjälpen
genom att betala rättshjälpsavgift och tilläggsavgift enligt vad som sägs i
12-15 §§.

När det gäller rättshjälpsavgiften ansågs det vid införandet av RHL att den
rättssökande på förhand borde kunna avgöra hur mycket han kunde komma
att själv få betala för rättshjälpen. Avgiftssystemet konstruerades därför som
ett system med maximibelopp, dvs. ett högsta belopp vartill rättshjälpsavgiften
kan uppgå. Maximibeloppet var tänkt att motsvara den rättssökandes
betalningsförmåga. En nackdel med systemet med enbart maximibelopp
visade sig vara att den som beviljats rättshjälp inte behövde göra några egna
processekonomiska överväganden efter det att kostnaderna uppgått till
maximibeloppet.

I syfte att öka den rättssökandes kostnadsmedvetande - och därmed
motverka uppkomsten av onödigt dyra processer - infördes i maj 1983
systemet med tilläggsavgift. Även tilläggsavgiften har konstruerats med ett
maximibelopp.

Maximibeloppet för rättshjälpsavgiften fastställs i samband med att
rättshjälp beviljas, och det innebär att den rättssökande normalt inte
kommer att betala mer av kostnaderna för rättshjälpen än som svarar mot det
fastställda beloppet. Maximibeloppet är en preliminär avgift som i princip
skall betalas i förskott. När ärendet sedan har avslutats skall rättshjälpsavgift
fastställas. Maximibeloppet för rättshjälpsavgiften kan i vissa fall jämkas
(15 § andra stycket RHL).

I samband med att rättshjälp med biträdesförordnande beviljas fastställs
förutom maximibeloppet för rättshjälpsavgiften även det belopp vartill
tilläggsavgiften högst kan uppgå. Högsta belopp för tilläggsavgiften är
begränsat till fem gånger den rättssökandes maximibelopp för rättshjälpsavgiften
och anger vad den rättssökande högst kan komma att få betala i
tilläggsavgift. Liksom maximibeloppet för rättshjälpsavgiften är högsta
beloppet för tilläggsavgiften en preliminär avgift. Den skall dock inte
erläggas i förskott i sin helhet utan biträdet förutsätts avkräva den rättssökande
ett skäligt belopp allteftersom kostnader för biträdets arbete uppkommer.
När sedan ärendet avslutats skall eventuell tilläggsavgift fastställas. Om

JuU 1987/88:21

4 Riksdagen 1987188. 7sami. Nr21

maximibeloppet för rättshjälpsavgiften jämkas, skall högsta beloppet för
tilläggsavgiften jämkas i motsvarande mån (15 § fjärde stycket RHL).

I 12 och 13 §§ RHL regleras beräkningen av maximibeloppet för fysisk
person. Systemet har utformats så att den som har en årsinkomst som inte
överstiger 35 000 kr. betalar en grundavgift om 350 kr. Grundavgiften får i
vissa fall sättas ned. För den som har högre inkomst än 35 000 kr. bestäms
maximibeloppet efter en stigande skala i förhållande till inkomsten. Hur
denna skala närmare är utformad framgår av lagtexten (se ovan s. 6 f).

Tilläggsavgift utgår om biträdets ersättning överstiger 3 000 kr. Den
rättssökande skall då utöver rättshjälpsavgiften betala tilläggsavgift om 10 %
av den del av ersättningen som överstiger 3 000 kr., dock - som nämnts -högst ett belopp som motsvarar fem gånger maximibeloppet.

Domstolsverket har enligt 11 § andra stycket RHL bemyndigats att
meddela närmare föreskrifter för beräkning av maximibeloppet för rättshjälpsavgiften.
Föreskrifterna kungörs i domstolsverkets författningssamling
(DVFS) men publiceras också varje år i en särskild folder, senast Rättshjälp
och taxor 1988.

För rättshjälpsformen rådgivning utgår en avgift om 85 kr. för varje
påbörjad tidsperiod om 15 minuter. Rådgivning får ske under högst en
timme. Avgiften får sättas ned.

I propositionen föreslås (s. 43-49) att maximibeloppen för rättshjälpsavgifterna
sänks i de flesta vanliga inkomstlägen. Hur de nya avgifterna
närmare bestämt skall beräknas framgår av förslaget till ny lydelse av 11 och
12 §§ RHL (se ovan s. 6 f). I motiveringen (s. 48) finns också en tabell som
visar maximibeloppets storlek i olika inkomstlägen vid en tillämpning år 1987
av de nu föreslagna reglerna. Tilläggsavgiften föreslås även fortsättningsvis
utgöra 10 % av den del av biträdesarvodet som överstiger ett visst belopp,
men det högsta beloppet för tilläggsavgiften föreslås bli begränsat till dubbla
maximibeloppet för rättshjälpsavgiften mot för närvarande fem gånger detta
belopp.

Den nuvarande benämningen grundavgift ersätts enligt förslaget - av
terminologiska skäl - med grundbelopp. Grundbeloppet föreslås motsvara
avgiften för en timmes rådgivning. Rådgivningsavgiften föreslås bli bestämd
så att avgiften för en timmes rådgivning motsvarar den ersättning som
normalt utgår för en timmes arbete för ett rättshjälpsbiträde (den s. k.
timkostnadsnormen). Förslaget innebär att därmed grundbelopp, rådgivningsavgift
och timkostnadsnorm kommer att uppgå till samma belopp.
Beloppet kommer inte att framgå direkt av RHL utan det föreslås ankomma
på domstolsverket att årligen bestämma såväl grundbelopp och rådgivningsavgift
som timkostnadsnorm. År 1987 var timkostnadsnormen 445 kr., och
för år 1988 har den bestämts till 490 kr. (DVFS 1987:17, B 33).

I motionerna Jul3 (yrkande 4) och Jul4 riktas kritik mot de föreslagna
avgiftsändringarna. Kritiken i de båda motionerna tar sikte på att förslaget
innebär en höjning av rättshjälpsavgifterna i låga inkomstlägen. I motion
Jul4 förordas även ökade möjligheter till jämkning och eftergift av avgiften
för rådgivning.

I motiveringen åberopar departementschefen att det varit ett bärande
motiv för de begränsningar i den allmänna rättshjälpens tillämpningsområde

JuU 1987/88:21

som hon föreslagit att kunna ge fler rättssökande möjlighet att få allmän
rättshjälp. Enligt vad hon anför är den allmänna rättshjälpens värde för de
rättssökande i hög grad beroende av avgifternas storlek, och för att de
enskilda skall ha en verklig möjlighet att ta till vara sina rättsliga intressen
krävs att avgifterna inte är större än att de enskilda har råd att betala dem.

Departementschefen framhåller att med förslaget återförs nivån på de
rättssökandes kostnader för rådgivning till - relativt sett - den nivå som
gällde vid RHL:s tillkomst. För att hålla rättshjälpavgifterna på en rimlig
nivå för rättssökande med små inkomster föreslår departementschefen - i
saklig överensstämmelse med vad som tidigare gällde - att grundbeloppet
skall vara detsamma som maximibeloppet upp till en beräknad årsinkomst
om två gånger basbeloppet, dvs. för år 1988 en årsinkomst om högst
48 000 kr. mot för närvarande 35 000 kr. Enligt departementschefen medför
detta att maximibeloppet kommer att motsvara grundbeloppet för fler
rättssökande än i dag.

Departementschefen uttalar vidare att den sänkning av avgifterna som hon
föreslår också bör komma dem till godo som kommer i fråga för nedsättning
eller eftergift av avgiften. Enligt hennes mening är det därvid mest angeläget
att vidga utrymmet för att efterge avgiften helt. Elon föreslår därför att 12 §
första stycket ändras så att det klargörs att endast den rättssökandes egen
förmåga att betala avgiften skall läggas till grund för bedömningen. Enligt
departementschefen bör det även i fortsättningen ankomma på domstolsverket
att meddela de närmare föreskrifterna för bl.a. nedsättning och eftergift
av rättshjälpsavgiften och rådgivningsavgiften.

Utskottet kan för sin del ställa sig bakom tanken med förslaget att genom
generella avgiftssänkningar vidga möjligheterna till rättshjälp för personer i
vanliga inkomstlägen. De framlagda förslagen är också i allt väsentligt väl
ägnade att leda till sådant resultat. I några hänseenden synes dock enligt
utskottets mening förslaget kunna medföra mindre nöjaktiga konsekvenser.
Vad utskottet avser är de höjningar av rättshjälpsavgiften och rådgivningavgiften
som förslaget medför för personer med låga inkomster. Departementschefen
har varit medveten härom och också föreslagit vissa åtgärder i syfte att
lindra dessa. Sålunda har hon förordat på visst sätt vidgade möjligheter till
eftergift.

Enligt utskottets mening är dessa åtgärder emellertid inte tillräckliga.
Utskottet anser att möjligheterna till jämkning och eftergift skall utformas så
att rättshjälps- och rådgivningsavgifter efter förslagets genomförande inte
blir högre än för närvarande för personer med låga inkomster. För framtiden
bör enligt utskottets mening en eventuell höjning av avgifterna för dessa
personer inte bli större i förhållande till nuvarande avgifter än vad som kan
motiveras av penningvärdets förändring. Det får ankomma på regeringen att
i förordning meddela erforderliga föreskrifter i enlighet med vad utskottet
anfört.

Vad utskottet med anledning av motionerna Jul3 och Jul4 i här aktuella
delar har uttalat bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

JuU 1987/88:21

Biträdesfrågor

JuU 1987/88:21

Behörighet för biträde vid allmän rättshjälp och för offentligt biträde

Om allmän rättshjälp har beviljats har den rättssökande - i den mån det
bedöms erforderligt - rätt att få ett juridiskt biträde. För vissa typer av
ärenden finns ytterligare inskränkningar (20 § RHL). Enligt 21 § första
stycket RHL får till biträde förordnas advokat, biträdande jurist på
advokatbyrå eller annan som är lämplig för uppdraget.

Enligt 44 § första stycket RHL får till offentligt biträde den förordnas som
är lämplig.

I propositionen föreslås att annan än advokat eller biträdande jurist på
advokatbyrå skall få förordnas till rättshjälpsbiträde eller offentligt biträde
endast om det finns skäl för det.

I motion Juli (yrkande 2) yrkas avslag på förslaget till ändring av 21 §
RHL, och i motion Jul3 (yrkande 7) riktas kritik mot den föreslagna
ändringen av 44 § RHL. Enligt den förstnämnda motionen bör alla lämpliga
jurister behandlas lika, och enligt den andra är den kontroll som rättshjälpsnämnderna
utövar beträffande de offentliga biträdena bättre än den som
åstadkoms genom att ändra 44 § RHL. I motion Jul4 förordas att regeln i
21 § RHL görs ännu restriktivare än vad förslaget i propositionen innebär.

Utskottet ansluter sig till departementschefens förslag och avstyrker bifall
till de i den här delen aktuella motionsyrkandena.

Biträdesersättningen

I motion Jul3 (yrkande 2) begärs en höjning av biträdesersättningarna i
rättshjälpssystemet. Enligt vad som framhålls i motionen har biträdesersättningarna
inte höjts i takt med kostnadsutvecklingen, något som kan negativt
påverka advokater och andra att åta sig rättshjälpsberättigade uppdrag.

Enligt 22 § första stycket RHL har bl.a. biträde rätt till skälig ersättning för
det arbete som uppdraget har krävt. I bestämmelsen bemyndigas regeringen
eller, efter regeringens bemyndigande, domstolsverket att fastställa taxa som
skall tillämpas vid bestämmande av ersättningen. På den allmänna rättshjälpens
område har endast en taxa fastställts, nämligen för ärenden om
äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan (DVFS 1987:17, B 33). Även
om denna taxa formellt omfattar endast ett begränsat antal rättshjälpsärenden
har den kommit att få betydelse för prövningen av så gott som alla
arvodesräkningar. Vid utformningen av taxan utgår nämligen domstolsverket
från en timkostnadsnorm, som fr.o.m. den 1 januari 1988 är 490 kr.
Denna timkostnadsnorm har i praxis kommit att tillämpas även utanför det
taxesatta området.

Utskottet kan ansluta sig till vad som kommer till uttryck i motionen.
Sålunda är det också enligt utskottets mening närmast självklart att
biträdesersättningarna relativt nära skall ansluta till förändringarna i det
allmänna kostnadsläget. Det skulle av flera skäl inte vara tillfredsställande
om arvodesutvecklingen för biträden enligt RHL skulle vara nämnvärt
annorlunda än för andra jämförbara yrkeskategorier. Den bristande följsamhet
som kunnat förmärkas i förhållande till ersättningar för uppdrag utanför

rättshjälpsområdet kräver enligt utskottets mening uppmärksamhet.

Här kan nämnas att sedan den 1 juli 1987 på försök tillämpas ett avtal om
prestationslönetillägg (bonuslön) vid de allmänna advokatbyråerna. Avsikten
är att förbättra de allmänna byråernas lönsamhet genom att stimulera till
goda arbetsinsatser och öka byråernas möjligheter att konkurrera lönemässigt
om goda advokater.

I årets budgetproposition nämner departementschefen att regeringen givit
riksrevisionsverket i uppdrag att utvärdera verksamheten vid de allmänna
advokatbyråerna. Utvärderingen skall avse bl.a. rättshjälpstaxornas utformning,
de allmänna advokatbyråernas betydelse för taxesättningen och de
principer som i övrigt kan tillämpas för att bestämma taxorna. Även andra
frågor såsom kostnadskontroll och insyn samt tillgång till juristtjänster i hela
landet bör belysas och de ekonomiska konsekvenserna av skilda lösningar
skall redovisas.

Med vad som nu redovisats anser utskottet att det för närvarande inte finns
skäl för riksdagen att vidta några sådana åtgärder som föreslagits i motion
Jul3 i nu aktuell del.

Offentlig försvarare

Reglerna om rätten till offentlig försvarare i 21 kap. RB ändrades efter
förslag av rättshjälpskommittén genom en lagändring som trädde i kraft den
1 januari 1984 (prop. 1983/84:23, JuU 7, rskr. 50).

I motionerna Ju710 och Ju717 (yrkande 1) förordas utvidgade möjligheter
till offentligt försvarare.

Utskottet behandlade frågan om ökade möjligheter till offentlig försvarare
också vid förra riksmötet. Utskottet redogjorde då (JuU 1986/87:26 s. 3-7)
för grunderna för de år 1984 införda reglerna och för en av domstolsverket
gjord utvärdering om bl.a. rätten till offentlig försvarare (DV Rapport
1986:4). Vidare redogjorde utskottet för hur de nya reglerna hade tillämpats
av högsta domstolen och för vissa statistiska uppgifter som utvisade i vilken
omfattning offentlig försvarare hade förordnats under den första hälften av
1980-talet.

Efter ingående överväganden i frågan konstaterade utskottet sammanfattningsvis
att det inte fanns anledning att vidta några lagstiftningsåtgärder vad
gäller rätten till offentlig försvarare. Utskottet förklarade emellertid att det
hade för avsikt att med hänsyn till de rättssäkerhetsintressen som frågan rör
följa utvecklingen med stor uppmärksamhet.

Också departementschefen uttalade i förra årets budgetproposition (prop.
1986/87:100 bil. 4 s. 69-71) att han avsåg att följa utvecklingen på området
med uppmärksamhet.

Enligt vad utskottet under beredningen av detta ärende erfarit följs
utvecklingen med stor uppmärksamhet inte bara hos berörda myndigheter
utan också inom advokatkåren. Advokatsamfundet har tagit fasta på
departementschefens uttalande förra året, men också förklarat sig för sin del
vara berett att så snart anledning förekommer vidta åtgärder för att till en
början se till att statistiska uppgifter finns tillgängliga för att rätt kunna
bedöma hur utvecklingen gestaltat sig. För närvarande har detta emellertid
inte bedömts vara erforderligt.

JuU 1987/88:21

Utskottet finner inte att det sedan förra året framkommit någon omständighet
som ger anledning för utskottet att göra annan bedömning än då.
Detta minskar dock inte angelägenheten av att utvecklingen på området
följs; om det visar sig påkallat får frågan aktualiseras på nytt. Utskottet
avstyrker bifall till motionerna Ju710 och Ju717 i här behandlade delar.

Övriga frågor

Utöver vad som har sagts i det föregående har utskottet inte något att anföra
med anledning av propositionen eller motionerna.

Under utskottets behandling av lagstiftningsärendet har emellertid uppmärksammats
att en redaktionell ändring bör vidtas i 34 § andra stycket i
förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen. Där görs en hänvisning till ”8 §
7”. Hänvisningen skall rätteligen avse ”8 § 8”. Lagrummet bör ändras i
enlighet härmed.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande bodelning

att riksdagen med avslag på motionerna 1987/88:Jul3 i denna del
(yrkande 1, delvis) och 1987/88: Jul4 i denna del antar det i proposition
1987/88:73 framlagda förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen
såvitt avser 8 § första stycket 7,

2. beträffande fastighetsundantaget

att riksdagen med avslag på motion 1987/88:Jul3 i denna del (yrkande
1, delvis) antar det i propositionen framlagda förslaget till lag om
ändring i rättshjälpslagen, såvitt avser 8 § första stycket 9,

3. beträffande skadestånd

att riksdagen med avslag på motion 1987/88:Jul3 i denna del (yrkande
1, delvis) antar det i propositionen framlagda förslaget till lag om
ändring i rättshjälpslagen såvitt avser 8 § första stycket 10,

4. beträffande näringsidkare

att riksdagen med avslag på motionerna 1987/88:Jul2 och 1987/
88:Ju712 antar det i propositionen framlagda förslaget till lag om
ändring i rättshjälpslagen såvitt avser 8 § första stycket 3,

5. beträffande asylärenden

att riksdagen med avslag på motionerna 1987/88:Jul3 i denna del
(yrkande 6) och 1987/88:Ju718 i denna del (yrkande 1) antar det i
propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen
såvitt avser 41 § 6 och 7,

6. beträffande inkomstgränsen

att riksdagen med avslag på motion 1987/88: Jul 1 i denna del (yrkande
1) antar det i propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i
rättshjälpslagen såvitt avser 6 § och 12 § andra stycket,

7. beträffande behörighet för biträde vid allmän rättshjälp och för
offentligt biträde

att riksdagen med avslag på motionerna 1987/88:Jull i denna del
(yrkande 2), 1987/88:Jul3 i denna del (yrkande 7) och 1987/88:Jul4 i

JuU 1987/88:21

denna del antar det i propositionen framlagda förslaget till lag om
ändring i rättshjälpslagen, såvitt avser 21 § första stycket och 44 §
första stycket,

8. beträffande avgifterna vid låga inkomster

att riksdagen med anledning av motionerna 1987/88:Jul3 i denna del
(yrkande 4) och 1987/88:Jul4 i denna del som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

9. beträffande rättshjälpslagen i övrigt

att riksdagen med bifall till propositionen i denna del antar det i
propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen,
i den mån förslaget inte omfattas av vad utskottet hemställt ovan,
dock med den ändringen att hänvisningen i 34 § andra stycket till ”8 §
7” ändras till ”8 § 8”,

10. beträffande rättegångsbalken

att riksdagen med bifall till propositionen i denna del antar det i
propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken,

11. beträffande miljömål m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1987/88: Jul5 i denna del (yrkandena 2
och 3), 1987/88:Ju704 och 1987/88:Ju705,

12. beträffande intagna pä anstalt

att riksdagen avslår motion 1987/88:Ju703,

13. beträffande felbehandlad patient

att riksdagen avslår motion 1987/88:Ju721,

14. beträffande Europakonventionen

att riksdagen avslår motion 1987/88:Ju720,

15. beträffande allmän rättshjälp i utlänningsärenden

att riksdagen avslår motionerna 1987/88:Jul3 i denna del (yrkande 3),
1987/88:Jul4 i denna del och 1987/88:Ju718 i denna del (yrkande 2),

16. beträffande förskott på ersättning

att riksdagen avslår motion 1987/88:Jul3 i denna del (yrkande 5),

17. beträffande rätten till offentlig försvarare

att riksdagen avslår motionerna 1987/88:Ju710 och 1987/88:Ju717 i
denna del (yrkande 1),

18. beträffande arvodesutvecklingen

att riksdagen avslår motion 1987/88:Jul3 i denna del (yrkande 2).

Stockholm den 22 mars 1988
På justitieutskottets vägnar

Karin Ahrlund

Närvarande: Karin Ahrland (fp), Lars-Erik Lövdén (s), Hans Pettersson i
Helsingborg (s), Björn Körlof (m), Helge Klöver (s), Gunilla André (c),
Ulla-Britt Åbark (s), Sven Munke (m), Birthe Sörestedt (s), Arne Svensson
(m), Bengt-Ola Ryttar (s), Göran Magnusson (s), Eva Johansson (s), Lars
Sundin (fp) och Ingbritt Irhammar (c).

JuU 1987/88:21

Reservationer

Juli 1987/88:21

1. Näringsidkare (mom. 4)

Björn Körlof, Sven Munke och Arne Svensson (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30 börjar med ”Utskottet
anser” och slutar med ”inte erforderliga” bort ha följande lydelse:

Utskottet har i och för sig ingen erinran mot det i propositionen framlagda
förslaget till ändring i 8 § första stycket 3 RHL. I anslutning härtill vill dock
utskottet - i linje med vad som förordas i de här aktuella motionerna - uttala
att möjligheterna till allmän rättshjälp för näringsidkare i vissa situationer
bör förbättras. Vad utskottet särskilt tänker på är näringsidkare som i
ekonomiskt hänseende är att jämföra med vanliga löntagare. En situation
som det beträffande sådana näringsidkare kan finnas särskild anledning att
uppmärksamma är den som inställer sig efter det att näringsidkarens rörelse
har försatts i konkurs. I ett sådant läge är inte sällan näringsidkarens
ekonomiska situation särskilt besvärlig. Enligt utskottets mening finns det
skäl för en generösare inställning vid prövningen av ansökningar om allmän
rättshjälp i fall som nu nämnts. Vad utskottet uttalat bör riksdagen med
anledning av de två aktuella motionerna som sin mening ge regeringen till
känna.

dels att utskottets hemställan under moment 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande näringsidkare
att riksdagen

a) antar det i propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i
rättshjälpslagen såvitt avser 8 § första stycket 3,

b) med anledning av motionerna 1987/88:Jul2 och 1987/88:Ju712
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

2. Asylärenden (mom. 5)

Karin Ahrland och Lars Sundin (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 36 börjar med "Beträffande
rättshjälp” och slutar med ”behandlade delar” bort ha följande lydelse:

Beträffande rättshjälp genom offentligt biträde i utlänningsärenden kan
utskottet konstatera att den ändring som föreslås i propositionen visserligen
får anses innebära en väsentlig förbättring i den asylsökandes möjligheter att
genom ett offentligt biträde tillvarata sin rätt i de fall där utlänningen har
tagits i förvar. Förslaget är emellertid enligt utskottets mening inte tillräckligt
för att garantera de asylsökandes rättssäkerhet. Den ordning som utskottet
för sitt vidkommande anser vara den acceptabla är - i överensstämmelse med
vad som förordas i motion Ju718 - att den asylsökande skall kunna få ett
juridiskt biträde redan från början, dvs. i princip redan vid gränsen. Enligt
utskottets mening bör regeringen snarast återkomma till riksdagen med ett
nytt förslag i enlighet med vad utskottet här redovisat. I avvaktan på att ett
sådant förslag genomförts har utskottet inte någon erinran mot den i

propositionen föreslagna ordningen. Vad utskottet uttalat - som tillgodoser 44

också önskemålen i motion Jul3 - bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande asylärenden
att riksdagen

a) antar det i propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i
rättshjälpslagen såvitt avser 41 § 6 och 7,

b) med anledning av motionerna 1987/88:Jul3 i denna del (yrkande

6) och 1987/88:Ju718 i denna del (yrkande 1) som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.

3. Inkomstgränsen (mom. 6)

Björn Körlof, Sven Munke och Arne Svensson (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 37 börjar med ”Utskottet
delar” och slutar med ”del (yrkande 1)” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill framhålla att rättshjälpskommittén i sitt betänkande (SOU
1984:66) Den allmänna rättshjälpen föreslog att inkomstgränsen skulle
slopas. Enligt kommittén var det så att behovet av ekonomiskt bistånd inte
plötsligt upphör vid en viss inkomst utan också har samband med omfattningen
av den process som är aktuell. Vidare ansåg kommittén att en inkomstgräns
inte kunde sägas bidra till att spara på statens resurser, eftersom det i
ett system utan inkomstgräns endast undantagsvis - på grund av höga avgifter
för de rättssökande - skulle bli fråga om några kostnader för staten. I stället
framhöll kommittén att i de fall där det undantagsvis skulle uppstå ökade
kostnader det skulle vara fråga om angelägenheter där det är berättigat att
den enskilde ges ett ekonomiskt stöd.

Utskottet instämmer i dessa synpunkter och anser mot den bakgrunden att
de skäl som i propositionen har åberopats för ett bibehållande av inkomstgränsen
inte är tillräckliga. Det är utskottets mening att regeringen snarast
bör förelägga riksdagen ett nytt förslag i enlighet med vad utskottet nu
redovisat. Utskottet vill inte motsätta sig att den nu föreslagna ordningen får
gälla övergångsvis i avvaktan på att ett nytt förslag - utan inkomstgräns - har
genomförts. Dessa uttalanden av utskottet, som ligger i linje med vad som
har förordats i motion Juli, bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.

dels att utskottets hemställan under moment 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande inkomstgränsen
att riksdagen

a) antar det i propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i
rättshjälpslagen såvitt avser 6 § och 12 § andra stycket,

b) med anledning av motion 1987/88:Juli i denna del (yrkande 1)
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

JuU 1987/88:21

4. Berhörighet för biträde vid allmän rättshjälp och för
offentligt biträde (mom. 7)

Karin Ahrland (fp), Björn Körlof (m), Gunilla André (c), Sven Munke (m),
Arne Svensson (m), Lars Sundin (fp) och Ingbritt Irhammar (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 40 börjar med ”Utskottet
ansluter” och slutar med ”aktuella motionsyrkandena” bort ha följande
lydelse:

Utskottet finner sig för sitt vidkommande inte kunna ansluta sig till
förslaget att begränsa möjligheterna för annan än advokat eller biträdande
jurist vid advokatbyrå att förordnas till biträde. Enligt utskottets mening är
det för den enskilde av väsentlig betydelse att ha möjlighet att själv kunna
påverka valet av biträde. Detta gäller såväl biträden vid allmän rättshjälp
som offentliga biträden. Det nu gällande kravet på lämplighet är enligt
utskottets uppfattning tillräckligt för att garantera att till biträden förordnas
endast personer som är väl kvalificerade att tillvarata de rättssökandes
intressen på ett tillfredsställande sätt. Riksdagen bör således inte godta de i
propositionen föreslagna ändringarna i 21 § första stycket och 44 § första
stycket RHL. Vad utskottet sålunda förordat överenstämmer - såvitt avser
21 § - med vad som har yrkats i motion Juli. Beträffande 44 § ligger
utskottets förslag i linje med den uppfattning som kommit till uttryck i
motion Jul3.

dels att utskottets hemställan under moment 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande behörighet för biträde vid allmän rättshjälp och för
offentligt biträde

att riksdagen med anledning av motionerna 1987/88:Juli i denna del
(yrkande 2), 1987/88:Jul3 i denna del (yrkande 7) och 1987/88:Jul4 i
denna del avslår det i propositionen framlagda förslaget till lag om
ändring i rättshjälpslagen, såvitt avser 21 § första stycket och 44 §
första stycket.

5. Miljömål m.m. (mom. 11)

Karin Ahrland (fp), Björn Körlof (m), Gunilla André (c), Sven Munke (m),
Arne Svensson (m), Lars Sundin (fp) och Ingbritt Irhammar (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 28 börjar med ”Enligt
utskottets” och slutar med ”i motionsförslaget” bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening utvisar de ovan redovisade remissynpunkterna
och miljöorganisationsutredningens uttalande att fastighetsundantaget har
medfört att möjligheterna till allmän rättshjälp i vissa fall blivit för
begränsade. Detta kan uppenbarligen få till följd att en rättssökande inte har
möjlighet att driva sin sak vidare därför att rättsskyddsförsäkringens
maximibelopp har uppnåtts. Denna ordning är inte tillfredsställande, och
enligt utskottets mening bör regeringen därför snarast föreslå en ändring som
tillgodoser de behov som här har redovisats. I avvaktan på att en ändrad
ordning har åstadkommits bör enligt utskottets mening regeringen överväga
om - i mögelhusmål - de rättssökande kan ges ett ökat ekonomiskt stöd i den

JuU 1987/88:21

riktning som har föreslagits i motion Jul5. Vad utskottet sålunda har uttalat
bör riksdagen med anledning av motionerna Jul5 (yrkandena 2 och 3), Ju704
och Ju705 som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 11 bort ha följande lydelse:

11. beträffande miljömål m.m.
att riksdagen med anledning av motionerna 1987/88:Jul5 i denna del
(yrkandena 2 och 3), 1987/88:Ju704 och 1987/88: Ju705 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

6. Felbehandlad patient (mom. 13)

Karin Ahrland (fp). Björn Körlof (m), Gunilla André (c), Sven Munke (m),
Arne Svensson (m), Lars Sundin (fp) och Ingbritt Irhammar (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 32 med ”De
överväganden” och slutar med ”motion Ju721” bort ha följande lydelse:
De överväganden som nu redovisats i fråga om möjligheterna till rättshjälp
i patientskadefall är enligt utskottets mening i allt väsentligt giltiga också i
dag. I ett par hänseenden anser utskottet emellertid att gällande ordning inte
är helt tillfredsställande. I enlighet med vad som anförs i motion Ju721 bör för
det första en generösare inställning åstadkommas såvitt avser rättshjälp i
ärenden där rätten till ersättning enligt patientskadeförsäkringen har preskriberats.
Vidare bör det inte som nu vara i det närmaste uteslutet att få
rättshjälp i ett ärende som - utan framgång - har prövats inom försäkringssystemet.
I ett sådant fall bör rättshjälp kunna beviljas om särskilda omständigheter
föreligger. Enligt utskottets mening bör RHL ändras i enlighet med
vad utskottet här har förordat. Detta bör riksdagen med anledning av motion
Ju721 som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 13 bort ha följande lydelse:

13. beträffande felbehandlad patient
att riksdagen med anledning av motion 1987/88:Ju721 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

7. Europakonventionen (morn. 14)

Karin Ahrland (fp), Björn Körlof (m), Gunilla André (c), Sven Munke (m),
Arne Svensson (m), Lars Sundin (fp) och Ingbritt Irhammar (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 33 börjar med ”Utskottet
kan” och slutar med ”motion Ju720” bort ha följande lydelse:

Utskottet kan för sin del konstatera att det i praxis har intagits en restriktiv
hållning när det gällt att bevilja rättshjälp i nu ifrågavarande ärenden. I linje
med vad som uttrycks i motion Ju720 föreligger det som utskottet ser det en
principiell skillnad mellan de organ som behandlar klagomål enligt Europakonventionen
och utländska myndigheter som handlägger ärenden med
tillämpning av sin egen lagstiftning. Enligt utskottets mening bör klagomål
enligt Europakonventionen ses som ett fullföljande av en procedur i Sverige.
Noteras kan att Sverige också deltar i utseendet av dem som sätts att avgöra
ärenden enligt konventionen. Enligt utskottets mening bör därför RHL

JuU 1987/88:21

ändras så att en mer generös inställning till rättshjälp vid klagomål enligt
Europakonventionen åstadkoms. Detta uttalande av utskottet bör riksdagen
med anledning av motion Ju720 som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 14 bort ha följande lydelse:

14. beträffande Europakonventionen

att riksdagen med anledning av motion 1987/88: Ju720 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

8. Allmän rättshjälp i utlänningsärenden (mom. 15)

Karin Ahrland och Lars Sundin (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 36 med ”Vad först”
och slutar med ”aktuella delar” bort ha följande lydelse:

Utskottet instämmer i de synpunkter som har lämnats av DO. Även enligt
utskottets mening är det av väsentlig betydelse att möjligheterna till allmän
rättshjälp förbättras i de fall som DO har redovisat, och RHL bör ändras i
enlighet härmed. Vad utskottet uttalat bör riksdagen med anledning av
motionerna Jul3, Jul4 och Ju718 som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 15 bort ha följande lydelse:

15. beträffande allmän rättshjälp i utlänningsärenden

att riksdagen med anledning av motionerna 1987/88:Jul3 i denna del
(yrkande 3), 1987/88:Jul4 i denna del och 1987/88:Ju718 i denna del
(yrkande 2) som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.

JuU 1987/88:21

Innehållsförteckning JuU 1987/88:21

Sammanfattning 1

Propositionen m.m 1

Motionerna 20

Motioner väckta med anledning av propositionen 20

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1988 20

Utskottet 21

Inledning 21

Allmänt om rättshjälpssystemet 21

Rättshjälpskommittén 22

Rättshjälpslagen 23

Rättshjälpens administration m.m 23

Propositionens huvudsakliga innehåll 24

Utskottets överväganden 24

Allmänt 24

Den allmänna rättshjälpens tillämpningsområde 25

Skadeståndsärenden 25

Fastighetsundantaget 25

Allmän rättshjälp i miljömål m.m 26

Rättshjälp vid bodelning 28

Allmän rättshjälp för näringsidkare 29

Frågor i övrigt om tillämpningsområdet 30

Rättshjälp i utlänningsärenden 33

Inkomstgränsen för allmän rättshjälp och avgifterna 36

Inkomstgränsen för allmän rättshjälp 36

Avgifterna 37

Biträdesfrågor 40

Behörighet för biträde vid allmän rättshjälp och för

offentligt biträde 40

Biträdesersättningen 40

Offentlig försvarare 41

Övriga frågor 42

Utskottets hemställan 42

Reservationer 44

1. Näringsidkare (mom. 4) (m) 44

2. Asylärenden (mom. 5) (fp) 44

3. Inkomstgränsen (mom. 6) (m) 45

4. Behörighet för biträde vid allmän rättshjälp och för offentligt
biträde (mom. 7) (m, fp, c) 46

5. Miljömål m.m. (mom. 11) (m, fp, c) 46

6. Felbehandlad patient (mom. 13)(m,fp,c) 47

7. Europakonventionen (mom. 14) (m, fp, c) 47

8. Allmän rättshjälp i utlänningsärenden (mom. 15) (fp) 48