Justitieutskottets betänkande
1987/88:14
om enskilt anspråk vid förundersökning och
rättegång m.m. (prop. 1987/88:1 jämte motion) 1987/88 14
Propositionen m.m.
I proposition 1987/88:1 har regeringen (justitiedepartementet) föreslagit
riksdagen att anta ett av lagrådet granskat förslag till lag om ändring i
rättegångsbalken.
Rörande propositionens huvudsakliga innehåll hänvisas till vad som anförs
i det följande under rubriken Utskottet på s. 4.
I samband med propositionen behandlas den med anledning av propositionen
väckta motionen 1987/88: Ju3 av Bertil Fiskesjö m.fl. (c). Motionsyrkandena
redovisas på s. 4.
Det vid propositionen fogade lagförslaget har följande lydelse.
1 Riksdagen 1987188. 7sami. Nr 14
1
Förslag till
JuU 1987/88:14
Lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs att 22 kap. 2 och 5 §§ samt 35 kap. 5 § rättegångsbalken
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
22 kap.
2 §'
Grundas enskilt anspråk ä brott,
som hör under allmänt åtal, vare
åklagaren på målsägandens begäran
skyldig att i samband med åtalet
förbereda och utföra även målsägandens
talan, om det kan ske
utan olägenhet och hans anspråk ej
finnes obefogat. Vill målsäganden,
att anspråket upptages i samband
med åtalet, åligge honom att till
undersökningsledaren eller åklagaren
anmäla anspråket med uppgift å
de omständigheter, varå det grundas.
Finner undersökningsledaren eller
åklagaren vid utredning angående
brott, att enskilt anspråk må
grundas å brott, skall han, om det
kan ske, i god tid före åtalet underrätta
målsäganden därom.
Första och andra styckena äga
motsvarande tillämpning när anspråket
övertagits av annan.
Har talan om enskilt anspråk
upptagits till behandling i samband
med åtalet, åge rätten, när skäl äro
därtill, förordna, att talan skall som
särskilt mål handläggas i den för
tvistemål stadgade ordningen.
Grundas enskilt anspråk på ett
brott som hör under allmänt åtal, är
åklagaren på målsägandens begäran
skyldig att i samband med åtalet
förbereda och utföra även målsägandens
talan, om det kan ske
utan väsentlig olägenhet och hans
anspråk inte är uppenbart obefogat.
Vill målsäganden att anspråket
skall tas upp i samband med åtalet,
skall han anmäla anspråket till
undersökningsledaren eller åklagaren
och lämna uppgift om de omständigheter
på vilka det grundas.
Finner undersökningsledaren eller
åklagaren vid utredning angående
brott, att enskilt anspråk kan
grundas på brottet, skall han, om
det kan ske, i god tid före åtalet
underrätta målsäganden om detta.
Första och andra styckena skall
tillämpas också när anspråket övertagits
av någon annan.
5 §
Har talan om enskilt anspråk tagits
upp till behandling i samband
med åtalet, får rätten förordna att
talan skall handläggas som särskilt
mål enligt reglerna för tvistemål,
om en fortsatt gemensam handläggning
skulle medföra väsentliga
olägenheter.
35 kap.
5 §
Är fråga om uppskattning av inträffad
skada och kan full bevisning
därom icke alls eller allenast med
svårighet föras, äge rätten uppskatta
skadan till skäligt belopp.
Om det är fråga om uppskattning
av en inträffad skada och full bevisning
om skadan inte alls eller endast
med svårighet kan föras, får
rätten uppskatta skadan till skäligt
' Senaste lydelse 1969:588.
2
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
belopp. Så får också ske om bevisningen
kan antas medföra kostnader
eller olägenheter som inte står i
rimligt förhållande till skadans
storlek och det yrkade skadeståndet
avser ett mindre belopp.
Denna lag träder i kraft den I januari 1988.
JuU 1987/88:14
3
Motionen
JuU 1987/88:14
I motion 1987/88:Ju3 av Bertil Fiskesjö m.fl. (c) hemställs
1. att riksdagen beslutar som sin mening ge regeringen till känna vad i
motionen anförs om polisens informationsskyldighet när det gäller brottsofferjourer/kvinnojourer
m.m.,
2.att riksdagen beslutar av regeringen begära förslag till en översyn av
brottsskadelagen (1978:413) att föreläggas riksdagen för ställningstagande
under innevarande riksmöte.
Utskottet
Propositionen
I propositionen föreslås ändringar i en del av rättegångsbalkens bestämmelser
bl.a. om handläggningen av skadeståndsanspråk i anledning av brott.
Förslagen är ett led i strävandena att förbättra brottsoffrens (målsägandenas)
ställning och syftar till att målsäganden lättare skall kunna få till stånd en
domstolsprövning av sitt anspråk.
Åklagarna föreslås få en vidgad skyldighet att för målsägandenas räkning
föra talan om skadestånd i anledning av brott. En konsekvens av detta förslag
blir att polisens skyldighet att under förundersökningen utreda även
skadeståndsfrågan ökar.
Domstolarna skall enligt förslaget i största möjliga utsträckning behandla
skadeståndsanspråk samtidigt med brottmålet. Ändrade regler föreslås för
att inskärpa vikten av att detta iakttas.
I propositionen föreslås också att domstolarna får vidgade möjligheter att
uppskatta mindre skador till skäligt belopp utan att bevisning om skadans
exakta storlek behöver föras. Detta får till följd bl.a. att skadeståndsfrågor i
flera fall än nu kommer att kunna avgöras i samband med frågan om ansvar
för brottet.
De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 januari 1988.
Utskottet finner inte anledning till erinran mot lagförslaget och tillstyrker
således bifall till propositionen, dock att tidpunkten för ikraftträdandet -med hänsyn till den tid som åtgår för riksdagsbeslut och för utfärdande och
kungörande av lagen - bör senareläggas till den 1 februari 1988.
Motionen
I motionen tas upp två spörsmål med anknytning till propositionen.
Den ena frågan gäller brottsoffrens ställning. I motionen framhålls att
brottsoffer kan behöva särskilt stöd såväl i anslutning till brottstillfället som
under lång tid därefter. Motionärerna anser att det borde åligga polisen att
informera brottsoffer om brottsofferjourer och kvinnojourer samt om andra
möjligheter till vård och socialt omhändertagande.
Den andra frågan gäller möjligheterna till ersättning enligt brottsskadelagen.
Enligt motionärerna är en förutsättning för ersättning att brottet har
klarats upp. Vidare påpekas att den som ingriper vid brott inte har rätt till
ersättning. Motionärerna begär därför en översyn av brottsskadelagen.
Syftet är att vidga möjligheterna till ersättning för brottsoffer och att införa
en rätt till ersättning för den som ingriper vid brott.
Information till brottsoffer
1 den till grund för propositionen liggande departementspromemorian
Ändrade regler om enskilt anspråk vid förundersökning och rättegång m.m.
(Ds Ju 1986:10) behandlas frågorna om information till målsäganden när det
gäller förundersökning och rättegång.
Det framhålls i promemorian att den som har drabbats av ett brott ofta har
ganska oklara begrepp om vilka åtgärder som krävs för att han skall kunna
bevaka sin rätt. Denna okunnighet kan medföra att en målsägande går miste
om t.ex. fördelen av att åklagaren för hans talan om enskilt anspråk. Det är
därför viktigt att målsäganden på ett tidigt stadium i stora drag får klart för sig
vilka möjligheter som finns att inom ramen för förundersökningen och
brottmålsrättegången bevaka sina intressen - på egen hand eller med
samhällets stöd. Det är också bra, påpekas det i promemorian, om
målsäganden har viss kännedom om själva det rättsliga förfarandet, reglerna
om t.ex. närvaro vid rättegången, möjligheten att få ersättning för inställelsekostnader
m.m. En sådan information gör bäst nytta om den kommer så
tidigt som möjligt. Det är därför naturligt att lägga en informationsskyldighet
på polisen, när frågan kommer upp i samband med anmälan om brott eller
vid förhör under förundersökningen. Samtidigt är det enligt promemorian
självklart att även åklagaren och domstolen bör ge upplysningar av det här
slaget, om målsäganden vänder sig till dem med frågor. Enligt promemorian
bör sålunda en utvidgad informationsskyldighet åläggas polis, åklagare och
domstolar. I propositionen uttalar departementschefen att han ställer sig
bakom promemorians målsättning i detta hänseende. Departementschefen
uttalar avsikten att senare för regeringen anmäla frågan om förordningsändringar
rörande informationsskyldigheten och de övriga åtgärder som kan
vara motiverade.
På regeringens uppdrag har brottsförebyggande rådet (BRÅ) gjort en
undersökning om bl.a. brottsofferjourer och behovet av psykologiska hjälpoch
stödåtgärder åt målsäganden. Resultatet av detta arbete kommer att
redovisas inom kort.
Vidare pågår inom justitiedepartementet arbete med en informationsbroschyr
som riktar sig till målsäganden. Broschyren kommer utöver information
om det rättsliga förfarandet m.m. att innehålla sådan information om
möjligheter till hjälp och stöd som motionärerna efterlyser.
Vad gäller den särskilda informationsskyldigheten för polisen, som
motionärerna framför önskemål om, vill utskottet peka på att polisen enligt
2 § fjärde punkten polislagen (1984:387) har en långtgående skyldighet att
lämna allmänheten bistånd när så erfordras. Att det åligger polisen att
upplysa en målsägande om den hjälp som finns att få är alltså enligt utskottets
mening självklart.
När utskottet i samband med budgetberedningen tidigare i år (JuU
1986/87:22) behandlade frågor om brottsoffer erinrade utskottet om att det
råder enighet om att ansträngningarna bör inriktas på att ägna ökad
uppmärksamhet åt målsäganden och hans intressen under det rättsliga
JuU 1987/88:14
5
förfarandet och på att undersöka möjligheterna att erbjuda ett effektivt
socialt och medicinskt stöd. Utskottet anser att en väsentlig del i detta arbete
är att närmare överväga på vilket sätt målsäganden skall informeras och att
utforma bestämmelser härom. Som framgår av den ovan lämnade redogörelsen
pågår detta arbete. Mot denna bakgrund saknas anledning för riksdagen
att ta något initiativ i den riktning motionärerna förespråkar.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionen i denna del.
Översyn av brottsskadelagen m.m.
Den som har utsatts för brott har ett inte obetydligt grundskydd. Inom ramen
för t.ex. socialtjänst, hälso- och sjukvård och det arbete som utförs av
frivilliga organisationer, t.ex. brottsoffer- och kvinnojourer, tillgodoses en
del omedelbara behov. Genom obligatoriska och frivilliga försäkringar
skyddas den enskilde i de flesta fall från direkt ekonomisk förlust till följd av
brott. Som målsägande i en rättegång kan den drabbade få sig tilldömt
skadestånd, en möjlighet som ökar genom de förslag som utskottet ovan
tillstyrkt bifall till. Det finns också möjlighet att med stöd av brottsskadelagen
(1978:413) få ekonomisk gottgörelse från det allmänna.
I sistnämnda hänseende gäller följande.
Brottsskadeersättning utgår för personskada. Som personskada ersätts
även skada på kläder, glasögon och liknande föremål som den skadade bar
vid skadetillfället (2 §).
Brottsskadeersättning utgår för sakskada och om särskilda skäl föreligger
för ren förmögenhetsskada (dvs. en ekonomisk skada som uppkommit utan
samband med att någon lidit person- eller sakskada), bl.a. om brottet begåtts
av någon som var intagen på kriminalvårdsanstalt eller intagen för vård i hem
som avses i 12 § lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av
unga resp. 11 § lagen (1981:1243) om vård av missbrukare i vissa fall (3 §).
Sådana skador kallas ibland rymlingsskador. Brottsskadeersättning utgår för
sakskada och ren förmögenhetsskada även i annat fall än som avses i 3 § i den
mån den skadelidandes möjligheter att försörja sig allvarligt har äventyrats
genom skadan eller ersättningsbehovet annars, med hänsyn till hans
ekonomiska villkor och omständigheterna i övrigt, framstår som särskilt
angeläget (4 §).
Brottsskadeersättningen för personskada utgår med högst tjugo gånger det
basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring som gäller då
ersättningen bestäms. Ersättningen för sakskada och ren förmögenhetsskada
utgår med högst tio gånger nyss angivna basbelopp (11 §). Från ersättningen
avräknas som regel viss självrisk, för närvarande 600 kr. (10 §), och bl.a det
skadestånd som har betalats eller bör kunna bli betalt (6 och 7 §§). Ärenden
om brottsskadeersättning prövas av brottsskadenämnden (12 §).
För att ersättning enligt brottsskadelagen skall kunna utgå måste skadan
alltså ha uppkommit till följd av brott. Det krävs dock inte att gärningsmannen
dömts för brottet, och det förekommer också att ersättning utgår trots att
gärningsmannen är okänd. I sådana fall måste det dock finnas en utredning
som med tillräcklig grad av styrka visar att skadan har uppkommit till följd av
brott och inte genom exempelvis en olyckshändelse.
Rätten till brottsskadeersättning för personskada är oberoende av vem
JuU 1987/88:14
6
som begått brottet, medan sakskada och ren förmögenhetsskada endast
undantagsvis ersätts i andra fall än när det är fråga om en rymlingsskada.
Den som ingriper vid brott har ett grundskydd som i stort motsvarar det
skydd ett brottsoffer har. Detta innebär bl.a. att en person som ingriper vid
brott och då själv blir utsatt för brott har rätt till ersättning enligt
brottsskadelagen om ersättningsgill skada uppstår.
Särskild uppmärksamhet har i detta sammanhang det s.k. överfallsskyddet
i hemförsäkringen tilldragit sig. Utskottet har härom från bl.a. Svenska
Försäkringsföreningen inhämtat följande.
I hemförsäkringar ingår vanligen ett överfallsskydd, som täcker skada som
uppstått i överfallssituationer. De olika försäkringsbolagen tillämpar likartade
villkor för överfallsskyddet. Sålunda täcker detta alltid personskada.
Enligt villkoren hos vissa försäkringsbolag täcks också sakskada som uppstått
utan samtidig personskada. Andra försäkringsbolag håller på att omarbeta
sina avtalsvillkor i syfte att täcka också vissa sakskador. I överfallsskyddet
finns normalt en begränsande klausul med syfte att förhindra att ersättning
utgår till den som t.ex. startat ett slagsmål eller ingripit i ett sådant utan skälig
anledning. Tillämpningen av denna klausul har på senare tid diskuterats
inom branschen och en utveckling mot en liberalare tolkning pågår i de fall
det gäller ersättning till en person som ingripit vid brott.
I detta sammanhang vill utskottet understryka att det är nödvändigt att ta
fasta på det engagemang och intresse som finns hos de flesta människor för
att motverka våld och annan brottslighet. Det är då viktigt att personer som
ingriper för att aktivt hindra brott känner att de har samhällets stöd och att de
inte lider ekonomisk skada till följd av sina insatser.
Brottsskadelagen har nyligen varit föremål för en översyn. Resultatet har
publicerats i en promemoria, Översyn av brottsskadelagen (Ds Ju 1987:1),
som har remissbehandlats. Överväganden pågår nu inom justitiedepartementet.
I samband därmed övervägs hur ersättningsmöjligheterna skall
kunna förbättras. En proposition beräknas kunna föreläggas riksdagen inom
kort. Motionärernas yrkande om en översyn av brottsskadelagen får
härigenom anses vara tillgodosett. Utskottet avstyrker bifall till motionen
även i denna del.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande enskilt anspråk vid förundersökning och rättegång
att riksdagen antar det i proposition 1987/88:1 framlagda förslaget till
lag om ändring i rättegångsbalken, dock med den ändringen att
tidpunkten för ikraftträdandet bestäms till den 1 februari 1988,
2. beträffande information till brottsoffer
att riksdagen avslår motion 1987/88:Ju3 i denna del (yrkande 1),
3. beträffande översyn av brottsskadelagen
att riksdagen avslår motion 1987/88:Ju3 i denna del (yrkande 2).
Stockholm den 1 december 1987
På justitieutskottets vägnar
Karin Ahrland
JuU 1987/88:14
7
Närvarande: Karin Ahrland (fp), Hans Pettersson i Helsingborg (s), Björn
Körlof (m), Gunilla André (c), Ulla-Britt Åbark (s), Sven Munke (m), Hans
Göran Franck (s), Birthe Sörestedt (s), Arne Svensson (m), Bengt-Ola
Ryttar (s), Elving Andersson (c), Göran Magnusson (s), Eva Johansson (s),
Lars Sundin (fp) och Sven-Olof Nordlund (s).
Särskilt yttrande
Polisens informationsskyldighet m.m. (mom. 2 och 3)
Gunilla André och Elving Andersson anför:
Som utskottet har anfört har polisen en långtgående skyldighet att lämna
allmänheten bistånd när så erfordras. Det råder sålunda ingen tvekan om att
polisen har skyldighet att bistå målsäganden med t.ex. information om olika
möjligheter till hjälp och stöd. Vi utgår från att det i det pågående arbetet
kring olika frågor om information till målsäganden utarbetas uttryckliga och
detaljerade instruktioner för polisen om dess informationsskyldighet.
Vad sedan gäller frågan om en översyn av brottsskadelagen vill vi erinra
om att centerpartiet begärt en sådan översyn såväl år 1986 som år 1987 (se
JuU 1985/86:27 och JuU 1986/87:22). Frågan om en utvidgning av möjligheterna
till ersättning enligt brottsskadelagen övervägdes i justitiedepartementet
redan vid ärendets behandling första gången. Det är nu hög tid att det
pågående arbetet avslutas och riksdagen föreläggs en proposition i ärendet.
JuU 1987/88:14
gotab Stockholm 1987 14050 . 8