Justitieutskottets betänkande
1987/88:13

om ändringar i narkotikastrafflagen
(prop. 1987/88:71 jämte motioner)

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet ett regeringsförslag om ändringar i
narkotikastrafflagen. Förslaget innebär främst att konsumtion av narkotika
kriminaliseras. Utskottet tillstyrker förslaget. I en reservation av en ledamot
(s) yrkas avslag i denna del. I en annan reservation yrkar utskottets
borgerliga ledamöter avslag på ett förslag om en särskild straffskala med
enbart böter för eget bruk av narkotika; de menar att även fängelse bör ingå i
skalan. I ytterligare en reservation (m och fp) yrkas avslag på ett förslag om
en särskild ansvarsfrihetsregel vid vissa fall av eget bruk av narkotika.

Härutöver behandlar utskottet i betänkandet ett antal motionsyrkanden
som rör narkotikapolitiken.

Propositionen m.m.

I proposition 1987/88:71 har regeringen (justitiedepartementet) föreslagit
riksdagen att anta ett av lagrådet granskat förslag till lag om ändringar i
narkotikastrafflagen (1968:64).

Rörande propositionens huvudsakliga innehåll hänvisas till vad som anförs
under rubriken Utskottet på s. 5.

1 samband med propositionen behandlar utskottet fyra med anledning av
propositionen väckta motioner samt yrkanden i åtta under den allmänna
motionstiden i år väckta motioner.

Under beredningen av ärendet har utskottet anordnat en offentlig
utskottsutfrågning med deltagande av riksåklagaren, rikspolischefen, ställföreträdande
generaldirektören för kriminalvårdsstyrelsen, överdirektören för
brottsförebyggande rådet och statssekreteraren i justitiedepartementet samt
med representanter för socialstyrelsens vetenskapliga råd, Svenska Carnegie
Institutet, Föräldraföreningen mot narkotika, Riksförbundet narkotikafritt
samhälle och Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare.

Motionsyrkandena redovisas på s. 4jf.

Det vid propositionen fogade lagförslaget har följande lydelse.

JuU

1987/88:13

1 Riksdagen 1987188. 7sami. Nr 13

Förslag till
Lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968:64)

Härigenom föreskrivs att 1, 2, 4 och 5 §§ narkotikastrafflagen (1968:64)
skall ha följande lydelse

Nuvarande lydelse

Den som olovligen

1. överlåter narkotika,

2. framställer narkotika som är
avsedd för missbruk,

3. förvärvar narkotika i överlåtelsesyfte,

4. anskaffar, bearbetar, förpackar,
transporterar, förvarar eller tar
annan sådan befattning med narkotika
som inte är avsedd för eget
bruk,

5. bjuder ut narkotika till försäljning,
förvarar eller befordrar vederlag
för narkotika, förmedlar kontakter
mellan säljare och köpare eller
företar någon annan sådan åtgärd,
om förfarandet är ägnat att
främja narkotikahandel, eller

6. innehar narkotika

döms, om gärningen sker uppsåtligen,
för narkotikabrott till
fängelse i högst tre år.

Är brott som avses i 1 § att anse
som ringa, döms till böter eller
fängelse i högst sex månader.

För försök eller förberedelse till
narkotikabrott eller grovt narkotikabrott
liksom för stämpling till

Föreslagen lydelse

Den som olovligen

1. överlåter narkotika,

2. framställer narkotika som är
avsedd för missbruk,

3. förvärvar narkotika i överlåtelsesyfte,

4. anskaffar, bearbetar, förpackar,
transporterar, förvarar eller tar
annan sådan befattning med narkotika
som inte är avsedd för eget
bruk,

6. innehar, brukar eller tar annan
befattning med narkotika

döms, om gärningen sker uppsåtligen,
för narkotikabrott till
fängelse i högst tre år.

2 §2

Är brott som avses i 1 § att anse
som ringa, döms till böter eller
fängelse i högst sex månader. Bestod
gärningen endast i eget bruk
av narkotika, döms till böter. Om
en sådan gärning har uppdagats
genom att gärningsmannen sökt eller
underkastat sig vård eller någon
annan behandling, skall inte dömas
till ansvar.

För försök eller förberedelse till
narkotikabrott eller grovt narkotikabrott
liksom för stämpling till

4 §3

JuU 1987/88:13

1 Senaste lydelse 1985:9.

2 Senaste lydelse 1985:9.

3 Senaste lydelse 1985:9.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

JuU 1987/88:13

narkotikabrott, som inte är att anse
som ringa, eller till grovt narkotikabrott
döms, om gärningen avser
annat än innehav, till ansvar enligt
23 kap. brottsbalken.

narkotikabrott, som inte är att anse
som ringa, eller till grovt narkotikabrott
döms, om gärningen avser
annan befattning än som avses i
1 § 6, till ansvar enligt 23 kap.
brottsbalken.

Har flera medverkat till brott
som avses i 1-4 §§ och innefattar
gärningen inte endast innehav, gäller
bestämmelserna i 23 kap.
brottsbalken.

Har flera medverkat till brott
som avses i 1-4 §§ och innefattar
gärningen inte endast befattning
enligt 1 § 6, gäller bestämmelserna
i 23 kap. brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1988.

4 Senaste lydelse 1983:363.

1* Riksdagen 1987188. 7sami. Nr 13

Motionerna

JuU 1987/88:13

Motioner väckta med anledning av propositionen

1987/88:Ju7 av Inga Lantz (vpk) vari yrkas

1. att riksdagen avslår regeringens förslag om att böter eller fängelse skall
utgöra påföljd vid konsumtion av narkotika,

2. att riksdagen hos regeringen begär ett nytt förslag till påföljd,
exempelvis skyddstillsyn eller vård, enligt vad i motionen anförts.

1987/88:Ju8 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas att riksdagen avslår
proposition 1987/88:71.

1987/88:Ju9 av Elving Andersson m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen beslutar,
med avslag på propositionen i denna del, att 2 § narkotikastrafflagen
(1968:64) skall ha följande lydelse:

Regeringens förslag

Är brott som avses i 1 § att anse
som ringa, döms till böter eller fängelse
i högst sex månader. Består
gärningen endast i eget bruk av narkotika,
döms till böter. Om en sådan
gärning har uppdagats genom att
gärningsmannen sökt eller underkastat
sig vård eller någon annan
behandling, skall inte dömas till ansvar.

1987/88:JulO av Jerry Martinger (m) vari yrkas att riksdagen avslår proposition
1987/88:71 om ändringar i narkotikastrafflagen (1968:64) såvitt avser
föreslagen ändring av 2 §.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden år 1988

1987/88:Ju218 av Sten Svensson och Björn Körlof (m) vari med hänvisning
till vad som anförts i motion 1987/88:So233 yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär kompletterande förslag till narkotikastrafflagen
i enlighet med vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett förbättrat europeiskt och internationellt samarbete genom
upprättandet av en europeisk bas för bekämpandet av narkotikabrottslighet.

1987/88:Ju613 av Marianne Karlsson (c) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utredning och
förslag till åtgärder så att svensk narkotikalagstiftning uppfyller den miniminivå
som rekommenderats vid FN-konferensen 1987.

1987/88:Ju615 av Margareta Palmqvist m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen
avslår förslaget om kriminalisering av själva bruket av narkotika.

Motionärernas förslag

Är brott som avses i 1 § att anse
som ringa, döms till böter eller fängelse
i högst sex månader. Består
gärningen endast i eget bruk av narkotika
och har en sådan gärning
uppdagats genom att gärningsmannen
sökt eller underkastat sig vård
eller någon annan behandling, skall
inte dömas till ansvar.

1987/88:Ju616 av Maj-Lis Lööw m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen avslår
förslaget om kriminalisering av själva bruket av narkotika.

1987/88: Ju619 av Alf Svensson (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna att allt icke-medicinskt innehav och bruk av narkotika
skall kriminaliseras.

1987/88:Ju804 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas
14. att riksdagen avslår proposition 1987/88:71 om ändringar i narkotikastrafflagen
(1968:64) såvitt avser föreslagen ändring av 2 §.

1987/88:Ju811 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om inriktningen av det narkotikabekämpande arbetet,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om insatser för att hejda spridningen av crack m.m.

1987/88:Ju813 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari med hänvisning till vad
som anförts i motion 1987/88:So237 yrkas

2. att riksdagen med ändring av förslaget i proposition 1987/88:71 om
ändringar i narkotikastrafflagen beslutar att 2 § narkotikastrafflagen
(1968:64) skall ha följande lydelse: ”Är brott sorn avses i 1 § att anse som
ringa, döms till böter eller fängelse i högst sex månader.”

Utskottet

Inledning

Lagförslaget bygger på en inom justitiedepartementet upprättad promemoria
(Ds Ju 1986:8) Förslag till ändringar i narkotikastrafflagen (1968:64) och
remissbehandlingen av den. Förslaget har granskats av lagrådet.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändringar i narkotikastrafflagen som innebär bl.a.
att även själva konsumtionen av narkotika blir straffbar. Den utvidgade
kriminaliseringen avser, förutom bruk, även andra sådana olovliga befattningar
med narkotika som inte täcks av den nuvarande lagstiftningen.

För den som endast gjort sig skyldig till eget bruk av narkotika föreslås att
enbart böter skall kunna ådömas under förutsättning att brottet är att anse
som ringa.

För den speciella situationen att det genom att någon sökt eller underkastat
sig vård eller behandling uppdagats att han brukat narkotika föreslås en
regel om ansvarsfrihet.

Lagändringarna har föreslagits träda i kraft den 1 april 1988.

Bakgrund

Narkotikastrafflagen trädde i kraft den 1 april 1968. Lagen har ändrats vid
flera tillfällen. Ändringarna har inneburit dels att de olika gärningsformerna

JuU 1987/88:13

för narkotikabrott har kompletterats och utvidgats, dels att olika justeringar
av straffskalorna (främst straffskärpningar) fortlöpande har genomförts.

I narkotikastrafflagen straffbeläggs nu under sex särskilda punkter olika
förfaranden som utgör narkotikabrott. Sålunda skall - under förutsättning
att gärningen sker uppsåtligen - den dömas för narkotikabrott som olovligen

1. överlåter narkotika;

2. framställer narkotika som är avsedd för missbruk;

3. förvärvar narkotika i överlåtelsesyfte;

4. anskaffar, bearbetar, förpackar, transporterar, förvarar eller tar annan
sådan befattning med narkotika som inte är avsedd för eget bruk;

5. bjuder ut narkotika till försäljning, förvarar eller befordrar vederlag för
narkotika, förmedlar kontakter mellan säljare och köpare eller företar någon
annan sådan åtgärd, om förfarandet är ägnat att främja narkotikahandel,
eller

6. innehar narkotika (1 §).

Straffet för narkotikabrott är fängelse högst tre år eller, om brottet är att
anse som ringa, böter eller fängelse högst sex månader. Vid grovt brott är
straffet fängelse lägst två och högst tio år (1-3 §§).

De ovan under 1-5 beskrivna gärningarna är straffbara som vårdslöshet
med narkotika om de begås av grov oaktsamhet. Straffet härför är böter eller
fängelse högst ett år. I ringa fall skall dock ej dömas till ansvar (3 a §).

Också försök, förberedelse och medverkan till narkotikabrott eller grovt
narkotikabrott är kriminaliserade om gärningen avser annat än innehav
enligt 1 § 6. Stämpling till narkotikabrott är straffbar med den ytterligare
begränsningen att stämpling till narkotikabrott som är att anse som ringa
faller utanför straffbudet. Medverkan till försök och förberedelse, slutligen,
är kriminaliserade i samma utsträckning som försök resp. förberedelse till
brottet i fråga (4 och 5 §§).

Som framgår av den nu lämnade redogörelsen faller narkotikakonsumtion
som sådan utanför det straffbara området till skillnad från vad som gäller det
innehav som normalt får antas föregå konsumtionen.

I rättspraxis har innehav i narkotikastrafflagens mening i regel tolkats på
samma sätt som begreppet besittning (se BRÅ PM 1982:2 s. 35,106 med där
anförda rättsfall och 116 ff samt prop. 1982/83:141 s. 24 f).

Högsta domstolen har i två avgöranden år 1983 tagit ställning till frågan
huruvida en hantering av narkotika i direkt anslutning till konsumtion skall
anses utgöra innehav i narkotikastrafflagens mening.

I det första fallet (NJA 1983 s. 887), som avsåg ansvar för narkotikabrott,
rörde det sig om en person som vid olika tillfällen hade blivit bjuden på
narkotika av kamrater. Dessa hade låtit honom röka cannabis i pipor som de
hade stoppat. Konsumtionen hade ägt rum i omedelbar anslutning till att han
hade tagit emot piporna. I ett fall hade han också blivit bjuden på amfetamin
som hade lösts i vatten och som han drack genast när han fick det. Högsta
domstolen uttalade bl.a. följande:

Medan innehav av narkotika är straffbart enligt narkotikastrafflagen faller
konsumtion av narkotika utanför det straffbara området. Förarbetena till
narkotikastrafflagen ger ingen upplysning om anledningen till att en bestäm -

JuU 1987/88:13

melse om ansvar för konsumtion av narkotika saknas. En i och för sig tänkbar
anledning är att lagstiftaren inte räknat med att någon skulle kunna
konsumera narkotika utan att inneha den; en särskild bestämmelse om straff
för konsumtion skulle därför kunna ha ansetts obehövlig. Ett sådant
antagande motsägs emellertid dels av att förarbetena anger att man i flera
andra länder funnit anledning att uppställa en särskild bestämmelse om straff
för konsumtion vid sidan av straffbestämmelse avseende innehav, dels av att
det inte är särskilt svårt att föreställa sig situationer där någon konsumerar
narkotika utan att han kan sägas inneha eller ha innehaft den. Man kan
härvidlag tänka på fall där någon injicerar narkotika på en annan eller där
någon drar ett bloss på en pipa som en annan person håller i. Med hänsyn till
det sagda får frånvaron av en bestämmelse om ansvar för konsumtion antas
bero på att lagstiftaren funnit det önskvärt att konsumtion i och för sig skall
vara straffri. Skälet härtill måste i sin tur förmodas vara att möjligheterna till
vård och rehabilitering av missbrukare skulle försvåras om den som söker
vård skulle riskera att straffas för sitt missbruk.

Ståndpunkten att straffansvar inte bör riktas mot själva missbruket av
narkotika kan i och för sig synas leda till att inte heller innehav av narkotika
borde bestraffas när fråga är om innehav för eget bruk. Ett skäl till att sådant
innehav inte lämnats straffritt kan vara att det från bevissynpunkt eljest ofta
skulle bli svårt eller omöjligt att beivra innehav som faktiskt varit avsett för
försäljning.

Ett handhavande av narkotika i direkt anslutning till konsumtion föranleder
inga bevisproblem av antytt slag och kännetecknas över huvud av att
konsumtionen är det helt dominerande inslaget i vederbörandes hantering av
narkotikan. Mot bakgrund av det anförda får därför övervägande skäl anses
tala för ett nekande svar på frågan, huruvida ett sådant handhavande av
narkotika kan anses utgöra innehav i narkotikastrafflagens mening.

I det andra fallet (NJA 1983 s. 893), som avsåg ansökan om resning, var
sakförhållandena i princip desamma som i det första fallet. Gärningsmannen
hade här godkänt ett strafföreläggande och medgav ansvar för narkotikaförseelse.
Eftersom frågan kom under högsta domstolens prövning genom
ansökan om resning mot ett avgörande, som alltså hade vunnit laga kraft, var
förutsättningarna för domstolens prövning något annorlunda. Högsta domstolen
lämnade resningsansökningen utan bifall och anförde:

Konsumtion av narkotika är inte i och för sig straffbelagd. Å andra sidan är
innehav av narkotika inte straffritt i fall, där narkotikan innehas för eget
bruk. Mot den angivna bakgrunden aktualiserar den med strafföreläggandet
avsedda gärningen spörsmålet, huruvida innehav i narkotikastrafflagens
mening kan anses föreligga även vid ett handhavande av narkotika i direkt
anslutning till konsumtion. Detta är en tolkningsfråga som lämnar visst
utrymme för olika meningar. Trots att - såsom närmare framgår av HD:s
dom nr DB 36/83 (NJA 1983 s. 887) - övervägande skäl får anses tala för ett
nekande svar, kan en på den motsatta ståndpunkten grundad rättstillämpning
inte anses uppenbart strida mot lag.

I december 1986 avgjorde högsta domstolen ännu ett fall med liknande
omständigheter (NJA 1986 s. 736). Här hade den åtalade, X, vid ett stort
antal tillfällen under flera år för egen, omedelbar konsumtion av en annan
person, Y, erhållit en dos om några tiondels gram amfetamin avsedd för
direkt injicering efter utblandning i vatten.

JuU 1987/88:13

1** Riksdagen 1987188. 7sami Nr 13

Högsta domstolen anförde i domen bl.a. följande:

JuU 1987/88:13

Högsta domstolen har i ett rättsfall, NJA 1983 s. 887, ansett att hantering av
narkotika, vilken bestått i att någon bjudits att röka av pipor som andra
stoppat med cannabis eller att dricka ur ett glas med en mindre mängd
amfetamin löst i vatten, inte utgör innehav i narkotikastrafflagens mening.

För att kunna konsumera det amfetamin som Y har tillhandahållit har X haft
att vidta vissa åtgärder. Han har därvid utövat en faktisk rådighet över
narkotikan. Även om han vid sin hantering varit inställd på att konsumera
narkotikan har han kunnat förfoga över den på annat sätt. Hans befattning
med narkotikan har med hänsyn härtill utgjort innehav i narkotikastrafflagens
mening.

Högsta domstolen bedömde att X:s innehav av narkotika skulle anses som ett
antal från varandra fristående brott och att dessa i de här redovisade fallen
skulle anses som narkotikaförseelser.

Frågan huruvida själva nyttjandet av narkotika borde kriminaliseras var
inte föremål för några direkta överväganden i samband med narkotikastrafflagens
tillkomst och frågan togs i riksdagen för första gången upp till
behandling med anledning av en motion år 1982. Justitieutskottet uttalade då
enhälligt, i sitt av riksdagen godkända betänkande, att det enligt utskottets
mening inte fanns anledning att överväga en ordning som innebar att
narkotikamissbruk som sådant skulle straffbeläggas (JuU 1981/82:47 s. 16).

Sedan dess har straffbeläggning av själva konsumtionen varit uppe till
behandling i utskottet praktiskt taget varje år. I 1983 års betänkande (JuU
1982/83:37 s. 16) fann majoriteten inte anledning till annan uppfattning än
den utskottet haft år 1982 medan den borgerliga minoriteten i en gemensam
reservation anförde bl.a. att övervägande skäl talade för en kriminalisering
av själva nyttjandet av illegal narkotika.

Därefter behandlade utskottet frågan i två betänkanden, ett på hösten
1984 och ett på våren 1985 (JuU 1984/85:12 s. 27 ff och JuU 1984/85:26 s. 19
0-

I dessa båda betänkanden fann utskottet liksom tidigare att de skäl som
talade mot en utvidgning av det straffbara området vägde tyngre än de som
talade för en motsatt uppfattning och avstyrkte bifall till motionsyrkandena i
frågan. De skäl som anfördes mot en kriminalisering var sammanfattningsvis
följande: Den psykologiska betydelsen av den lilla straffria zon som finns är
överskattad. En kriminalisering som riktar sig mot själva missbruket skulle
kunna äventyra ansträngningarna att erbjuda vård och behandling. Principiella
skäl brukar anses tala mot att straffbelägga angrepp på gärningsmannens
egen person. Betydande bevisproblem skulle följa vid en utvidgning av
det straffbara området.

Slutligen anförde utskottet att narkotikakommissionen då nyligen hade
gett frågan en utförligare belysning än tidigare och därvid stannat för att
konsumtionen borde lämnas utanför det straffbara området. Samtidigt
framhöll emellertid utskottet det önskvärda i att gränsdragningen i rättspraxis
mellan innehav i narkotikastrafflagens mening och konsumtion av
narkotika ägnades uppmärksamhet. Om det straffria området för handha -

vande av narkotika sådant det utvecklas i rättstillämpningen skulle komma
att visa sig vara större än som är motiverat av de skäl som talar mot en
utvidgad kriminalisering, ansåg utskottet att lagstiftningsåtgärder måste
övervägas.

I reservation (m, c, fp) till betänkande nr 12 (s. 39 ff) anförde reservanterna
bl.a. att det enligt deras mening inte var godtagbart med en lagstiftning
som visserligen straffbelägger praktiskt taget alla former av handhavande av
narkotika men som ändå lämnar straffri just den befattning som ytterst är
själva förutsättningen för all narkotikabrottslighet, nämligen själva konsumtionen.
Reservanterna menade att ett avståndstagande från lagstiftarens sida
i fråga om narkotika genom att förbjuda all icke-medicinsk befattning kunde
förväntas få en beaktansvärd psykologisk betydelse för att motverka att
ungdomar förleds till missbruk. Någon straffbeläggning av själva berusningstillståndet
ansåg reservanterna däremot inte vara lämplig. Straffvärdet inom
det område som reservanterna alltså ansåg borde täckas av straffansvar
skullle enligt deras mening självfallet komma att kunna variera högst
avsevärt. Såväl böter som fängelse borde därför ingå i straffskalan.

Till utskottets betänkande nr 26 fanns en reservation (m, c, fp) som i sak
överensstämde med den nyss redovisade reservationen.

När utskottet behandlade frågan förra året (JuU 1986/87:15) anförde
utskottets majoritet att den då pågående remissbehandlingen av den tidigare
nämnda promemorian om ändringar i narkotikastrafflagen och regeringens
vidare åtgärder i saken borde avvaktas och att riksdagen därför inte borde ta
någon ställning i sakfrågan. Utskottets borgerliga ledamöter underströk i en
gemensam reservation att de redan tidigare redovisat uppfattningen att allt
icke-medicinskt handhavande av narkotika måste straffbeläggas och uttalade
att förslaget i promemorian om en utvidgad kriminalisering var en riktig och
nödvändig komplettering av lagen. Reservanterna uttalade vidare betänkligheter
mot promemorians förslag om enbart böter i straffskalan för eget
bruk av narkotika och om förutsättningar för gärningsmannen att i vissa fall
gå helt fri från ansvar.

Riksdagen följde utskottet.

I maj 1985 gav regeringen i uppdrag åt riksåklagaren (RÅ) att undersöka
om det i praxis vid tillämpningen av narkotikastrafflagen hade uppkommit
svårigheter när det gällde gränsen för det straffbara området vid gärningsformen
innehav. RÅ fann, som redovisas i propositionen på s. 12 och 13, att det
inte kunde anses föreligga några allvarligare svårigheter från straffprocessuell
och tekniskt straffrättslig utgångspunkt beträffande bestämmandet av
gränsen för det straffbara området vid gärningsformen innehav av narkotika.
RÅ angav dock också att ett betydande antal regionala och lokala åklagaroch
polismyndigheter hade betonat att det förhållandet att konsumtion av
narkotika inte är straffbelagd medför olika former av svårigheter.

Utskottets överväganden

Kriminalisering av eget bruk

Utskottet vill inledningsvis framhålla att 1984 års narkotikapolitiska beslut
(prop. 1984/85:19 och 46, JuU 12, SoU 8, SkU 9 och UbU 7) utgör grunden

JuU 1987/88:13

för en samordnad och intensifierad narkotikapolitik. Åtgärderna har inriktats
på att hindra införsel och spridning av narkotikan, att förbättra det
förebyggande arbetet och att skapa en mer heltäckande vård och behandlingskedja.
- Inte minst inom det sistnämnda området har mycket betydande
satsningar under senare år gjorts som ett led i AIDS-bekämpningen. - Rent
allmänt vill utskottet också slå fast att grundsynen i kampen mot narkotikamissbruket
måste vara att samhället inte kan godta något annat bruk av
narkotika än det som är medicinskt motiverat.

För närvarande är allt olovligt innehav av narkotika straffbelagt. Själva
konsumtionen, eller tillförseln av narkotika till människokroppen, är
däremot inte straffbelagd och detsamma gäller för en sådan befattning med
narkotikan som inskränker sig till ett handhavande av narkotikan i direkt
anslutning till konsumtionen (se det ovan refererade rättsfallet NJA 1983 s.
887). I ett senare, likaledes ovan refererat rättsfall (NJA 1986 s. 736) har
ytterligare ett förtydligande gjorts beträffande det straffria området. Enligt
vad som uttalades där skall befattning med narkotika bedömas som innehav
om vederbörande haft en sådan rådighet över narkotikan att han kunnat
förfoga över den på annat sätt än genom omedelbar konsumtion.

Enligt utskottets mening saknas det anledning anta att det förtydligande av
rättsläget som 1986 års rättsfall kan sägas innebära skulle ha medfört en
annan syn hos de rättstillämpande myndigheterna än den som redovisats i
RÅ:s ovannämnda undersökning. Utskottet är därför berett att instämma i
bedömningen att det förhållandet att konsumtion av narkotika inte är
straffbelagd kan medföra olika former av - i och för sig mindre allvarliga -svårigheter.

Härtill kommer, som departementschefen uttalar, vikten av att narkotikapolitiken
utformas så att någon tvekan inte uppkommer om att samhället
med fasthet och konsekvens tar avstånd från allt olovligt narkotikabruk.
Utskottet fäster också avseende vid tanken att en kriminalisering som också
omfattar konsumtionen som sådan kan ha ett psykologiskt värde och en
preventiv funktion bland framför allt ungdomar som befinner sig i riskzonen
för att bli narkotikamissbrukare.

Mot den här angivna bakgrunden är utskottet berett att i princip godta
regeringens förslag om kriminalisering av bruk eller annan befattning med
narkotika. En förutsättning för att utskottet skall kunna tillstyrka kriminaliseringen
av bruket av narkotika är dock att reglerna utformas så att den
enskilde missbrukarens vårdansträngningar inte motarbetas. Utskottet återkommer
nedan till denna fråga. Så som framgår av propositionen behöver
det inte råda någon tvekan om att kriminaliseringen avser såväl all form av
olovlig tillförsel av narkotika till människokroppen som alla andra former av
olovliga fysiska förfaranden med narkotika även om de inte innefattar
konsumtion eller är att bedöma som innehav eller annat brott enligt
narkotikastrafflagen.

Utskottet vill i detta sammanhang understryka att det således inte är
berusningstillståndet eller tillståndet narkomani i sig som regleringen vänder
sig mot utan t.ex. den handling genom vilken tillförseln av narkotika sker.

Utskottets ställningstagande i denna del innebär att utskottet avstyrker
bifall till motionerna 615 och 616 i den del de avser kriminaliseringen av
själva bruket av narkotika.

JuU 1987/88:13

Ställningstagandet innebär vidare att utskottet avstyrker bifall till motionerna
7 och 8 om avslag på propositionen. Yrkandet i motion 619 om
kriminalisering av allt icke-medicinskt innehav och bruk av narkotika får
anses tillgodosett genom den lagstiftning som utskottet här förordar.

Fängelse i straffskalan m.m.

Straffet för narkotikabrott är som nämnts fängelse i högst tre år eller om
brottet är att anse som ringa böter eller fängelse i högst sex månader. I
propositionen föreslås en särskild straffskala i 2 § som innefattar enbart böter
för det fall att brottet är att anse som ringa och består endast i eget bruk av
narkotika.

I motionerna 9, 10, 218, 804 och 813 förordas att fängelse skall ingå i
straffskalan för alla former av narkotikabrott.

Motionärerna anser sammanfattningsvis att straffet för narkotikakonsumtion
måste spegla straffvärdet för denna handling jämfört med straffvärdet
för andra brott samt att fängelse i straffskalan är en förutsättning för att
kunna utnyttja vissa tvångsmedel och för att kunna döma till vård.

Utskottet vill på nytt slå fast att en grundläggande utgångspunkt för en
vidgad kriminalisering måste vara att de nya reglerna utformas så att den
enskildes och olika myndigheters vårdansträngningar inte motarbetas.
Avsikten med den kriminalisering som utskottet ställt sig bakom är således
inte att få till stånd en sådan ordning att i princip all narkomanvård från
samhällets sida skulle kunna ske under tvång. Vården av missbrukare bör
enligt utskottets uppfattning alltjämt i princip åvila socialtjänsten och
sjukvården och frågor om användandet av tvång i vården av missbrukare
avgöras inom ramen för den socialrättsliga lagstiftningen. En annan sak är -rent allmänt sett - att den som dömts till fängelse eller skyddstillsyn skall
kunna beredas vård inom kriminalvårdens ram om han har missbruksproblem.

I den mån kriminaliseringen träffar tillförsel av narkotika till den egna
kroppen - ett brott som i förhållande till andra straffbara förfaranden med
narkotika måste anses ha relativt lågt straffvärde - finns således anledning att
se till att detta inte får till konsekvens att en ny möjlighet till tvångsvård införs
bakvägen.

I anslutning till dessa principiella uttalanden vill utskottet också framhålla
betydelsen av att tillräckliga resurser avsätts till narkomanvården.

De överväganden som utskottet här har redovisat talar alltså mot att låta
fängelse ingå i straffskalan i 2 § vid enbart eget bruk av narkotika.

Om sålunda eget bruk av narkotika normalt bör anses som ringa brott och
bestraffas med böter finns dock, enligt regeringsförslaget, också visst
utrymme för att hänföra gärningen till narkotikabrott av normalgraden enligt
1 §. Utskottet vill emellertid, i linje med vad departementschefen gör, med
skärpa understryka att denna möjlighet bara bör komma till användning i
sällsynta undantagsfall. Särskilt bör framhållas att enbart den omständigheten
att det är fråga om upprepat fall av eget bruk inte torde böra medföra en
strängare bedömning än den som utskottet förordar för normalfallet.

Med anledning av vad som anförs i motionerna om möjligheten att döma

JuU 1987/88:13

till vård vill utskottet erinra om att bestämmelserna i 31 kap. BrB om
överlämnande till särskild vård formellt kan tillämpas också i fall där endast
böter ingår i straffskalan. Som framgår av utskottets bedömning i det
föregående skall emellertid dessa regler användas endast i rena undantagsfall.

På liknande sätt vill utskottet gentemot vad som anförts i en av motionerna
erinra om att möjligheten att förordna om personundersökning inte är
formellt begränsad till sådana brott där fängelse ingår i straffskalan utan
beror på om behov av sådan undersökning föreligger.

Vad gäller frågan om möjligheten att använda vissa tvångsmedel -husrannsakan, kroppsvisitation och kroppsbesiktning - vill utskottet först
konstatera att den föreslagna straffskalan för enbart eget bruk av narkotika i
2 § endast har begränsad betydelse. Husrannsakan och kroppsvisitation
torde nämligen endast komma till användning när det är fråga om att
efterforska om någon innehar narkotika, och brottsmisstanken avser då ett
brott varå fängelse kan följa. I dessa fall kan de nu nämnda tvångsåtgärderna
således komma till användning.

Vad sedan gäller kroppsbesiktning, en åtgärd som förutsätter fängelse i
straffskalan, delar utskottet departementschefens och rikspolisstyrelsens
uppfattning att intresset av att polisens brottsbeivrande verksamhet på
området får en ändamålsenlig inriktning talar för att reglerna härom inte blir
tillämpliga när det är fråga om eget bruk enligt 2 §.

Även utskottets nu redovisade överväganden talar mot att fängelse här bör
ingå i straffskalan.

Sammanfattningsvis ansluter sig utskottet till uppfattningen att fängelse
inte bör ingå i straffskalan vid eget bruk enligt 2 §. Utskottet avstyrker bifall
till yrkandena härom i motionerna 9, 10, 218, 804 och 813.

I motionerna 615 och 616 yrkas som framgått avslag på kriminaliseringen
av eget bruk av narkotika. Dessa yrkanden måste anses innefatta yrkanden
om avslag även på förslaget om påföljd i 2 §. Utskottet som ansluter sig till
departementschefens bedömningar härvidlag avstyrker bifall till dessa
motionsyrkanden.

Ansvarsfrihetsregeln

I propositionen föreslås en särskild regel om ansvarsfrihet vid eget bruk av
narkotika om gärningen uppdagats genom att vederbörande sökt eller
underkastat sig vård eller annan behandling. Skälet härför är som utskottet
nämnt tidigare att kriminaliseringen av eget bruk inte får leda till att den som
behöver vård för sitt missbruk avhåller sig från att söka sådan vård eftersom
han därmed skulle ange sig för brott.

I motionerna 10, 804 och 813 yrkas avslag på förslaget om en ansvarsfrihetsregel.
I motionerna framhålls att farhågorna i propositionen om att
missbrukaren utan ansvarsfrihetsregel inte skulle våga söka vård är betydligt
överdrivna. I motionerna 10 och 804 anförs att den föreslagna ansvarsfrihetsregeln
är främmande för det svenska rättssystemet och i motion 813 tilläggs
att reglerna om åtalsunderlåtelse ger tillräckliga möjligheter att underlåta
åtal. I motion 10 framhålls också att risk finns att en ansvarsfrihetsregel leder

JuU 1987/88:13

till att eget bruk av narkotika endast sällan kommer att beivras på grund av
svårigheten att visa att brottet kommit till polisens kännedom på annat sätt än
genom vårdkontakten.

Utskottet instämmer i departementschefens bedömning att kriminaliseringen
av konsumtionen av narkotika under inga förhållanden kan tillåtas få
den effekten att den ens riskerar att motverka den enskildes vårdansträngningar.
Detta är särskilt viktigt när många missbrukare bär på HIV-smitta,
med den spridningsrisk det innebär, och behöver vård eller behandling
härför. Mot denna bakgrund och med hänsyn till att reglerna om åtalsunderlåtelse
inte innebär någon garanti mot att åtal väcks i de fall som här avses,
anser utskottet att en särskild ansvarsfrihetsregel behövs. Den i propositionen
föreslagna ansvarsfrihetsregeln, som innebär att en förutsättning för
ansvarsfrihet är att det måste vara vårdkontakten som sådan som har lett till
att polis- eller åklagarmyndigheten fått kännedom om konsumtionen, är
enligt utskottets uppfattning väl ägnad att tillgodose kravet på att inte
motverka den enskildes vårdansträngningar samtidigt som bestämmelsen har
fått en så strikt utformning att tillämpningen av den kan förväntas bli
okomplicerad.

Utskottet vill här tillägga att, i fall som inte omfattas av ansvarsfrihetsregeln,
frågan om lagföring får prövas enligt vanliga regler varvid en
tillämpning av bl.a. reglerna om åtalsunderlåtelse aktualiseras.

Den oro i fråga om ansvarsfrihetsregelns tillämpning som kommer till
uttryck i motion 10 är enligt utskottets mening obefogad. Som anförs i
propositionen innebär regeringsförslaget att ansvarsfrihet kommer i fråga
endast om gärningen uppdagats genom att den misstänkte har sökt vård eller
behandling. Har missbruket dessutom kommit till de brottsbeivrande
myndigheternas kännedom på annat sätt, vare sig före eller efter det att
myndigheten fått kännedom om vårdkontakten, föreligger inte något hinder
för lagföring.

I motionerna 615 och 616 yrkas som framgått avslag på kriminaliseringen
av eget bruk av narkotika. Dessa yrkanden måste anses innefatta yrkanden
om avslag även på förslaget om en särskild ansvarsfrihetsregel. Utskottet
anser som framgått att en särskild ansvarsfrihetsregel behövs och avstyrker
bifall till yrkandena.

Utskottet tillstyrker alltså med avslag på här behandlade yrkanden i
motionerna 10,615,616,804 och 813 förslaget i propositionen om en särskild
ansvarsfrihetsregel i vissa fall.

Särskild påföljd för eget bruk

I motion 7 riktas kritik mot regeringens förslag att det skall upptas fängelse
och böter som påföljd för eget bruk av narkotika. Motionären föreslår att en
ny typ av påföljd skall införas. Påföljden skall vara vård mot missbruket.

Utskottet vill här hänvisa till vad utskottet ovan anfört så väl beträffande
möjligheterna att döma en missbrukare till vård som beträffande skälen för
att avvisa att fängelse skall ingå i straffskalan i 2 §. Dessa skäl har bärighet
även i nu aktuellt hänseende och utskottet avstyrker bifall till motion 7.

JuU 1987/88:13

Gärningsformer i narkotikastrafflagen

I motion 218 riktas kritik mot vissa begränsningar av gärningsformerna i 1 §
narkotikastrafflagen. I motionen förordas sålunda beträffande framställning
att straffansvaret inte skall begränsas till att avse narkotika avsedd för
missbruk, beträffande förvärv att straffansvaret inte skall begränsas till att
gälla narkotika i överlåtelsesyfte och beträffande inköp att straffansvaret inte
skall begränsas till att avse narkotika som inte är avsedd för eget bruk.

Utskottet har tidigare avstyrkt bifall till liknande motionsönskemål i sina
av riksdagen godkända betänkanden JuU 1982/83:37 s. 10-15 och JuU
1984/85:12 s. 30-32. Utskottet finner inte anledning att nu frångå sina
tidigare ställningstaganden och avstyrker bifall till motionen i här behandlad
del.

Inriktningen av kampen mot narkotika

I motion 811 föreslås att riksdagen skall uttala att kampen mot narkotika
skall vara ett högt prioriterat område för polisen. Vidare begärs åtgärder mot
spridningen av s.k. crack.

Crack är ett kokainpreparat som är mer koncentrerat och har snabbare
effekt men kortare verkningstid än kokain. Crack är mycket snabbt
beroendeframkallande och risken för överdosering är stor. Hittills har crack
endast påträffats vid ett fåtal tillfällen i Sverige, och det har varje gång rört sig
om mycket små mängder.

Enligt uppgifter från socialstyrelsen var den främsta nyheten vid introduktionen
av crack i USA att preparatet, till skillnad från kokain, såldes i
individuella doser till ett lågt pris per dos och att det var färdigt att användas.
Detta öppnade marknaden för nya konsumenter som t.ex. ungdomar. Crack
har under de senaste åren fått en närmast explosionsartad spridning i USA. I
syfte att förebygga en liknande utveckling i Sverige planerar socialstyrelsen
redan nu åtgärder mot crack. Bl.a. kommer en broschyr om crack att
färdigställas och, om det bedöms erforderligt, delas ut i skolor och på
fritidsgårdar. Från socialstyrelsens sida framhålls i detta sammanhang att det
kan vara olämpligt att gå ut med intensiv information innan det är klarlagt att
åtgärder över huvud taget behövs.

Här kan också nämnas att socialstyrelsen i samarbete med andra myndigheter
och organisationer bedriver ett omfattande arbete mot narkotika,
och att socialstyrelsen gett ut en skrift om hur resurserna för droginformation
bör användas för att ge största möjliga drogförebyggande effekt (Strategi för
droginformation, socialstyrelsen 1986:13). Skriften innehåller övergripande
mål och riktlinjer för droginformation och utgör ett handlingsprogram för
samhällets droginformation samt innefattar taktik och metoder för hur
arbetet skall bedrivas.

Vad gäller det drogförebyggande arbetet som riktas till barn och ungdomar
bör särskilt nämnas den s.k. ANT-verksamheten (mot alkohol, narkotika
och tobak) som bedrivs inom skolans ram.

Enligt utskottets mening bör den fråga som väcks i motionen, nämligen om
åtgärder för att förhindra spridningen av nya droger, inte begränsas till att
gälla endast crack. Utskottet anser det sålunda utomordentligt viktigt att i

JuU 1987/88:13

första hand polisen och tullen är mycket observanta på nya droger i vår
omvärld och att förekomsten av sådana droger rapporteras till andra berörda
myndigheter. Utvecklingen på drogområdet i t.ex. USA måste självklart
också följas med stor uppmärksamhet. Härigenom blir det möjligt att skapa
en beredskap för motåtgärder innan en ny drog fått fäste i vårt land. Vad
gäller crack har informationen myndigheterna emellan uppenbarligen fungerat
och socialstyrelsen har redan långt framskridna planer på motåtgärder
som kan sättas in vid behov. Mot denna bakgrund erfordras inget sådant
uttalande som motionärerna begär, och utskottet avstyrker bifall till det här
behandlade yrkandet i motion 811.

Vad sedan gäller yrkandet om kampen mot narkotika som ett högprioriterat
område för polisen kan utskottet endast konstatera att det inte råder
någon oenighet härom. Tvärtom har kampen mot narkotika prioriterats
inom alla områden av samhällsverksamheten under lång tid, och detta gäller
inte minst polisverksamheten. Också i årets budgetproposition (prop.
1987/88:100, bil. 4, s. 43) understryker departementschefen att polisen under
det kommande budgetåret skall prioritera bekämpningen av narkotikabrottsligheten.
Ett uttalande från riksdagens sida i detta sammanhang är
alltså inte påkallat och utskottet avstyrker bifall till motion 811 också i denna
del.

Internationell narkotikabekämpning

I motion 218 förordas inrättandet av en europeisk databas mot narkotikabrottslighet.
Motionären hänvisar till den amerikanska EPIC-basen (El Paso
Intelligence Center).

Utskottet har från rikspolisstyrelsen inhämtat att EPIC-basen innehåller
all möjlig information om narkotikabrottslighet. Den amerikanska polisen
på såväl federal som delstatlig nivå har tillgång till denna information.
Detsamma gäller för andra myndigheter som har till uppgift att bekämpa
narkotikabrottsligheten. Canada har genom ett särskilt avtal tillträde till
databasen.

Behovet av information om narkotikabrottslighet inom Europa tillgodoses
nu genom kontakter via Interpol, de nordiska sambandsmännen och direkta
kontakter mellan berörda myndigheter. Enligt uppgift från rikspolisstyrelsen
fungerar informationsutbytet bra på detta sätt och något behov av en databas
som motsvarar EPIC-basen finns inte. Mot denna bakgrund saknas det
anledning för utskottet att föreslå inrättandet av en sådan databas som, kan
det tilläggas, enligt utskottets bedömning kan medföra vissa säkerhetsrisker.
Utskottet avstyrker bifall till motion 218 i denna del.

I motion 613 begärs att Sverige skall anpassa sin narkotikalagstiftning till
vad som rekommenderas av Förenta nationerna (FN).

Motionären synes grunda sitt yrkande på den idékatalog från FNkonferensen
förra året som justitieministern omnämner i det interpellationssvar
som redovisas nedan.

I ett interpellationssvar i riksdagen lämnade justitieministern för en tid
sedan en redogörelse för bl.a. Sveriges deltagande i den internationella
kampen mot narkotika (snabbprot. 1987/88:65 s. 45 ff). Frågan behandlades
också utförligt i regeringens proposition om en samordnad och intensifierad
narkotikapolitik (prop. 1984/85:19, bil. 2, s. 48 ff).

JuU 1987/88:13

I det nyssnämnda interpellationssvaret framhöll justitieministern att det
inom såväl polisen som tullen sker en kontinuerlig utveckling av det nordiska
och det internationella samarbetet. Av stor betydelse är också de nordiska
sambandsmän som finns utplacerade runt om i världen, och förra året beslöt
de nordiska justitieministrarna att permanenta det särskilda nordiska polisoch
tullsamarbetet. Bl.a. inom ramen för Interpol, det internationella
tullsamarbetsrådet och Europarådets s.k. Pompidougrupp förekommer
erfarenhetsutbyte mellan brottsbekämpande myndigheter i olika länder. Av
stor betydelse är också, framhöll justitieministern, det arbete som pågår
inom FN. Förra året anordnade FN en världskonferens vid vilken en
omfattande idékatalog för nationellt och internationellt arbete mot narkotika
utarbetades. Sverige tar också aktiv del i arbetet på en särskild
FN-konvention mot illegal narkotikahandel. I konventionen behandlas bl.a.
straffbestämmelser, förverkande av tillgångar som kommer från narkotikahandel,
internationell rättshjälp och polissamarbete, slutade justitieministern.

Det kan tilläggas att frågor om förverkande kommer att behandlas i en
departementspromemoria som beräknas vara färdig inom kort.

Som framgår av det föregående tar Sverige en mycket aktiv del på olika
plan i det internationella arbetet mot narkotika.

Utskottet finner det alldeles självklart angeläget att kampen mot narkotika
på det internationella planet fortskrider under ett aktivt deltagande från
Sveriges sida och att lagstiftningen i såväl Sverige som andra berörda länder
anpassas till de internationella överenskommelser som träffas. Något
uttalande från riksdagens sida i denna sak är dock inte erforderligt och
utskottet avstyrker med vad som nu anförts bifall till motion 613.

Övrigt

Utöver vad som anförts i det föregående föranleder propositionen och
motionsyrkandena inte något uttalande från utskottets sida annat än att
tidpunkten för ikraftträdandet bör bestämmas till den 1 juli 1988.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande avslag på proposition 1987188:71

att riksdagen avslår motion 1987/88:Ju7 i denna del (yrkande 1) och
motion 1987/88:Ju8,

2. beträffande särskild påföljd för eget bruk

att riksdagen avslår motion 1987/88:Ju7 i denna del (yrkande 2),

3. beträffande kriminalisering av eget bruk

att riksdagen med avslag på motion 1987/88:Ju615 i denna del och
motion 1987/88:Ju616 i denna del antar det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968:64)
såvitt avser 1 § 6,

4. beträffande påföljden i 2 §

att riksdagen med avslag på motion 1987/88: Ju9, motion 1987/88:JulO
i denna del, motion 1987/88:Ju218 i denna del (yrkande 1 delvis),

JuU 1987/88:13

motion 1987/88:Ju615 i denna del, motion 1987/88:Ju616 i denna del,
motion 1987/88:Ju804 i denna del (yrkande 14 delvis) och motion
1987/88: Ju813 i denna del (yrkande 2 delvis) antar det under moment 3
nämnda lagförslaget såvitt avser 2 § andra meningen,

5. beträffande ansvarsfrihetsregeln

att riksdagen med avslag på motion 1987/88:JulO i denna del, motion
1987/88:Ju615 i denna del, motion 1987/88:Ju616 i denna del, motion
1987/88:Ju804 i denna del (yrkande 14 delvis) och motion 1987/
88:Ju813 i denna del (yrkande 2 delvis) antar det under moment 3
nämnda lagförslaget såvitt avser 2 § tredje meningen,

6. beträffande lagförslaget i övrigt

att riksdagen antar det i moment 3 omnämnda lagförslaget i den mån
det inte omfattas av utskottets hemställan i det föregående, dock med
den ändringen att ikraftträdandet bestäms till den 1 juli 1988,

7. beträffande kriminalisering av allt icke-medicinskt bruk av narkotika att

riksdagen avslår motion 1987/88:Ju619 i den mån den inte
tillgodosetts genom vad utskottet hemställt ovan,

8. beträffande gärningsformer i narkotikastrafflagen

att riksdagen avslår motion 1987/88:Ju218 i denna del (yrkande 1
delvis),

9. beträffande prioritering av narkotikabekämpningen

att riksdagen avslår motion 1987/88:Ju811 i denna del (yrkande 5),

10. beträffande spridningen av crack

att riksdagen avslår motion 1987/88:Ju811 i denna del (yrkande 6),

11. beträffande FN:s rekommendationer
att riksdagen avslår motion 1987/88:Ju613,

12. beträffande en europeisk databas

att riksdagen avslår motion 1987/88:Ju218 i denna del (yrkande 2).

Stockholm den 26 april 1988
På justitieutskottets vägnar

Karin Ahrland

Närvarande: Karin Ahrland (fp), Lars-Erik Lövdén (s), Hans Pettersson i
Helsingborg (s), Björn Körlof (m), Helge Klöver (s), Hans Göran Franck
(s), Birthe Sörestedt (s), Arne Svensson (m), Bengt-Ola Ryttar (s), Elving
Andersson (c), Göran Magnusson (s), Eva Johansson (s), Lars Sundin (fp),
Jerry Martinger (m) och Ingbritt Irhammar (c).

JuU 1987/88:13

Reservationer

JuU 1987/88:13

1. Kriminalisering av eget bruk (mom. 3)

Hans Göran Franck (s) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som börjar med ”Utskottets
ställningstagande” och slutar med ”bruket av narkotika” bort ha följande
lydelse:

Utskottet har tidigare vid olika tillfällen tagit ställning till frågan om
kriminalisering av själva bruket och konsumtionen av narkotika. Utskottet
har vid samtliga dessa tillfällen avvisat tanken på att kriminalisera en
handling varigenom en person skadar sig själv. Detta är främmande för den
rättsuppfattning som sedan lång tid varit rådande inom strafflagstiftningen.
Även andra skäl har anförts från utskottets sida mot en sådan kriminalisering,
bl.a. bevissvårigheter.

Utskottet har samtidigt uttalat sin avsikt att följa rättstillämpningen på
området framför allt med hänsyn till några omdiskuterade rättsfall. Genom
HD:s avgörande år 1986, som ger klar vägledning för rättstillämpningen,
finns enligt utskottets mening inte behov av att göra någon ändring i gällande
lagstiftning såvitt avser eget bruk av narkotika.

Också riksåklagaren har avstyrkt den föreslagna kriminaliseringen, vilket
han bl.a. gav uttryck för vid den av utskottet anordnade hearingen. Utskottet
hörde i samband därmed också ett antal andra sakkunniga i ärendet.
Överläkaren Kerstin Tunving avrådde därvid, med hänsyn framför allt till de
men som skulle uppstå i samband med vård och behandling av narkomaner,
från ifrågavarande förslag till kriminalisering. Hon befarade att en sådan
lagstiftning skulle leda till inte blott att narkotikaklientelet i ökande
omfattning skulle avstå från behövlig vård utan också att det skulle gå under
jorden i stor utsträckning. Detta bedömde hon som särskilt betänkligt med
hänsyn till att även AIDS-problemen verkar försvårande i kontakterna med
dessa personer. Hon har ett brett stöd för sin uppfattning bland annan
expertis.

Frivilligorganisationernas uppfattning ger inte heller stöd för den föreslagna
kriminaliseringen. Den största erfarenheten därvidlag har Riksförbundet
för hjälp åt läkemedelsmissbrukare som vid hearingen bestämt avstyrkte
förslaget. Andra frivilligorganisationer, som har en motsatt och repressiv
uppfattning, uttryckte vid hearingen sitt missnöje med förslaget, och en av
företrädarna ansåg att det framlagda förslaget skulle innebära en försämring
då det gäller narkotikabekämpningen i förhållande till nuvarande lagstiftning.

Det finns sålunda enligt utskottets mening inte skäl att kriminalisera eget
bruk. Förmenta taktiska eller psykologiska skäl, som har anförts till stöd för
förslaget, kan inte vara bestämmande för vad som skall kriminaliseras. I
övrigt hänvisar utskottet till innehållet i brottsförebyggande rådets remissyttrande
och till de socialdemokratiska motionerna 615 och 616, vilka enligt
utskottets mening bör bifallas.

Utskottet har däremot ingen erinran mot att 1 § 6 kompletteras med en
bestämmelse om kriminalisering av annan befattning med narkotika.

dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande kriminalisering av eget bruk
att riksdagen med anledning av propositionen och med bifall till
motion 1987/88:Ju615 i denna del och motion 1987/88:Ju616 i denna
del beslutar att 1 § 6 i det genom propositionen framlagda förslaget till
lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968:64) skall ha följande
lydelse:

Regeringens förslag Utskottets förslag

1 §

6. innehar, brukar eller tar an- 6. innehar eller tar annan befatt nan

befattning med narkotika ning med narkotika

2. Påföljden i 2 § (mom. 4)

Under förutsättning av bifall till reservation 1 anser
Hans Göran Franck (s)

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 11 med ”Utskottet
vill” och slutar på s. 12 med ”dessa motionsyrkanden” bort ha följande
lydelse:

I konsekvens med utskottets ställningstagande i det föregående avstyrker
utskottet på sätt som framgår av utskottets hemställan nedan bifall till
förslaget i propositionen om en särskild straffskala för eget bruk av narkotika
i 2 §.

dels att utskottets hemställan under moment 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande påföljden i 2 §
att riksdagen med anledning av motion 1987/88:Ju9, motion 1987/
88:JulO i denna del, motion 1987/88:Ju218 i denna del (yrkande 1
delvis), motion 1987/88:Ju615 i denna del, motion 1987/88:Ju616 i
denna del, motion 1987/88:Ju804 i denna del (yrkande 14 delvis) och
motion 1987/88:Ju813 i denna del (yrkande 2 delvis) avslår det under
moment 3 nämnda lagförslaget såvitt avser 2 § andra meningen,

3. Påföljden i 2 § (mom. 4)

Karin Ahrland (fp), Björn Körlof (m), Arne Svensson (m), Elving Andersson
(c), Lars Sundin (fp), Jerry Martinger (m) och Ingbritt Irhammar (c)
anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 11 som börjar med ”1 den mån”
och på s. 12 slutar med ”dessa motionsyrkanden” bort ha följande lydelse:
Utskottets här redovisade inställning får emellertid inte leda till att andra
väsentliga mål för rättskipningen förloras ur sikte. I detta sammanhang är det
viktigt att straffet för ett brott speglar dess straffvärde. Utskottet finner det

JuU 1987/88:13

självklart att konsumtion av en viss mängd narkotika inte bör bedömas ha ett
lägre straffvärde än innehav av samma mängd. Straffskalan för eget bruk av
narkotika bör således sammanfalla med den för innehav. För sistnämnda
brott omfattar straffskalan som framgått ovan såväl böter som fängelse också
vid brott som är att anse som ringa. Någon ändring härvidlag har inte
aktualiserats i detta lagstiftningsärende, och utskottet anser för sin del att
straffskalan för innehavsbrott är väl avvägd. Detta bör enligt utskottets
mening leda till motsvarande straffskala för eget bruk av narkotika.

Det kan tilläggas att det, enligt utskottets mening, i vissa fall bör vara
möjligt att använda det straffprocessuella tvångsmedlet kroppsbesiktning i
syfte att säkra bevisning vid misstanke om eget bruk av narkotika. En
förutsättning härför är att fängelse ingår i straffskalan.

Utskottet vill i detta sammanhang understryka att domstolarna är skyldiga
att mäta ut straff under hänsynstagande bl.a. till hur allvarligt brottet är i det
enskilda fallet. Om det står klart att ett eget bruk av narkotika inte påkallar
mer än ett bötesstraff skall någon annan påföljd naturligtvis inte heller
utdömas. Enligt utskottets uppfattning bör ett bötesstraff också vara den
normala påföljden vid detta brott. Vid upprepat fall av eget bruk bör dock
utredas om vårdbehov föreligger. I sådana fall finns, vill utskottet också
understryka, möjligheten att döma till vård för missbruket. I första hand bör
därvid undersökas om förutsättningar för kontraktsvård föreligger (se JuU
1986/87:32).

Sammanfattningsvis tar utskottet avstånd från förslaget i propositionen att
fängelse inte skall ingå i straffskalan för eget bruk av narkotika i 2 §, och
utskottet avstyrker på sätt som framgår av utskottets hemställan nedan bifall
till propositionen i denna del.

dels att utskottets hemställan under moment 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande påföljden i 2 §
att riksdagen med bifall till motion 1987/88:Ju9, motion 1987/88:JulO i
denna del, motion 1987/88:Ju218 i denna del (yrkande 1 delvis),
motion 1987/88:Ju804 i denna del (yrkande 14 delvis) och motion
1987/88:Ju813 i denna del (yrkande 2 delvis) och med anledning av
motion 1987/88:Ju615 i denna del och motion 1987/88:Ju616 i denna
del avslår det under moment 3 nämnda lagförslaget såvitt avser 2 §
andra meningen,

4. Ansvarsfrihetsregeln (mom. 5)

Under förutsättning av bifall till reservation 1 anser
Hans Göran Franck (s)

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 13 med ”Utskottet
instämmer” och slutar med ”vissa fall” bort ha följande lydelse:

JuU 1987/88:13

dels att utskottets hemställan under moment 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande ansvarsfrihetsregeln
att riksdagen med anledning av motion 1987/88:JulO i denna del,
motion 1987/88:Ju615 i denna del, motion 1987/88:Ju616 i denna del,
motion 1987/88:Ju804 i denna del (yrkande 14 delvis) och motion
1987/88:Ju813 i denna del (yrkande 2 delvis) avslår det under moment
3 nämnda lagförslaget såvitt avser 2 § tredje meningen,

5. Ansvarsfrihetsregeln (mom. 5)

Karin Ahrland (fp), Björn Körlof (m), Arne Svensson (m), Lars Sundin (fp)
och Jerry Martinger (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som börjar med ”Utskottet
instämmer” och slutar med ”vissa fall” bort ha följande lydelse:

Förslaget i propositionen om en särskild ansvarsfrihetsregel bygger på
förutsättningen att en missbrukare av rädsla för straffrättsliga ingripanden
inte skulle våga söka vård mot missbruket. Enligt utskottets mening är dessa
farhågor kraftigt överdrivna. Utskottet vill här peka på att det torde höra till
undantagen att en missbrukare inte gjort sig skyldig till åtminstone innehav
av narkotika; något som oundvikligen kommer fram när missbrukaren söker
vård eller eljest har kontakt med t.ex. socialtjänsten.

Vidare gäller den föreslagna ansvarsfrihetsregeln omständigheter som i
både tiden och rummet är helt fristående från gärningen och som inte heller i
övrigt behöver ha något direkt samband med den gärning den skall
neutralisera. Effekten av regeln blir nämligen att gärningsmannen långt efter
det att brottet är fullbordat genom eget handlande kan åstadkomma att
gärningen inte längre är ett brott. En sådan regel är, enligt utskottets mening,
främmande för rättssystemet.

Enligt utskottets mening ger reglerna om åtalsunderlåtelse tillräckliga
garantier mot att åtal äger rum i de fåtaliga fall av eget bruk som
ansvarsfrihetsregeln omfattar. Utskottet vill också hänvisa till möjligheten
att bevilja påföljdseftergift om åtal ändå skulle äga rum.

Utskottet har nyss slagit fast att en grundläggande förutsättning för en
vidgad kriminalisering av narkotika måste vara att reglerna utformas så att
den enskildes och olika myndigheters vårdansträngningar inte motarbetas.
Utskottet anser som nyss framgått att någon sådan beaktansvärd risk inte
heller finns och att det inom det befintliga regelsystemet redan existerar
tillräckliga möjligheter att i de här aktuella fallen underlåta åtal. Mot denna
bakgrund saknas det anledning att införa en sådan regel om ansvarsfrihet
som föreslås - med dess principiella nackdelar - och utskottet avstyrker på
sätt som framgår av utskottets hemställan nedan bifall till propositionen i
denna del.

dels att utskottets hemställan under moment 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande ansvarsfrihetsregeln
att riksdagen med bifall till motion 1987/88:JulO i denna del, motion
1987/88:Ju615 i denna del, motion 1987/88:Ju616 i denna del, motion
1987/88:Ju804 i denna del (yrkande 14 delvis) och motion 1987/

JuU 1987/88:13

88:Ju813 i denna del (yrkande 2 delvis) avslår det under moment 3
nämnda lagförslaget såvitt avser 2 § tredje meningen,

6. Gärningsformer i narkotikastrafflagen (mom. 8)

Björn Körlof, Arne Svensson och Jerry Martinger (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 14 som börjar med ”Utskottet
har” och slutar med ”behandlad del” bort ha följande lydelse:

Tillämpningsområdet för framställning av narkotika avser bara sådan
narkotika som är avsedd för missbruk. När bestämmelsen fick sitt nuvarande
innehåll kom även odling av narkotiska växter att införas under det straffbara
området. Tidigare bestraffades under denna punkt endast tillverkning. I
fråga om det straffbara områdets avgränsning till framställning av narkotika
som är avsedd för missbruk vill utskottet uttala att det visserligen främst
torde vara dessa gärningar som är straffvärda. Utskottet anser det dock
olämpligt att begränsa det straffbara området på detta sätt. För att undvika
svårigheter i den praktiska tillämpningen, t.ex. när det gäller bevisningen,
bör enligt utskottets mening varje olovlig framställning av narkotika
omfattas av denna gärningsform. Att man därigenom också straffbelägger
försök, förberedelse m.m. till sådan odling av narkotiska växter som sker i
viltvårdssyfte eller för prydnadsändamål anser utskottet inte inge några
betänkligheter. Ty även sådan odling är ju redan för närvarande straffbar, låt
vara endast som innehav och alltså först då växten har utvecklat sig något.
Den ordning utskottet nu föreslår innebär endast att straffansvar kommer att
inträda på ett tidigare stadium, t.ex. vid sådd. Med den utformning av
gärningsformen som utskottet förordar undviks att t.ex. handel med hampfrö
som fågelfoder mer generellt kommer att falla under straffansvar.

Beträffande förvärv av narkotika vill utskottet som sin mening uttala att
begränsningen av straffansvarets omfattning till sådana fall när överlåtelsesyfte
har förelegat är omotiverad. Enligt utskottets mening finns det
nämligen inga sakliga skäl till varför förvärv av narkotika för eget bruk bör
vara undantaget från det straffbara området enligt denna gärningsform.
Genom att såsom föreslås i motionen låta gärningsformen omfatta varje
förvärv av narkotika kommer vid förvärv för eget bruk straffansvar att
inträda på ett tidigare stadium än först vid själva innehavet; redan försök
eller förberedelse till förvärv av narkotika för eget bruk kriminaliseras alltså.
En sådan ordning måste enligt utskottets mening anses vara i hög grad
påkallad av preventiva skäl. Genom att låta gärningsformen avse alla förvärv
undviks också vissa tillämpningssvårigheter som nuvarande ordning kan
innebära.

Vad slutligen gäller inköp av narkotika anser utskottet tiden vara mogen
för att avskaffa den rådande begränsningen av det straffbara området till
sådana inköp som inte är avsedda för eget bruk; enligt utskottets uppfattning
bör varje inköp, alltså även sådana som är avsedda för eget bruk, omfattas av
det straffbara området.

Sammanfattningsvis innebär det nu sagda i fråga om gärningsformerna att
utskottet ställer sig bakom önskemålen i motionen. Det bör ankomma på

JuU 1987/88:13

regeringen att utarbeta förslag till erforderlig författningstext. Ett lagförslag i
ämnet bör snarast föreläggas riksdagen.

Vad utskottet nu med anledning av motion 218 i här behandlad del anfört
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande gärningsformer i narkotikastrafflagen
att riksdagen med anledning av motion 1987/88:Ju218 i denna del
(yrkande 1 delvis) som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

7. Spridningen av crack (mom. 10)

Elving Andersson och Ingbritt Irhammar (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 14 som börjar med ”Enligt
utskottets” och på s. 15 slutar med ”motion 811” bort ha följande lydelse:
Som framgått är crack en utomordentligt farlig drog, som är mycket snabbt
vanebildande. Härtill kommer att det måste tas med i beräkningen att
distributionssättet i Sverige med all sannolikhet kommer att bli detsamma
som i USA. ”Marknadsföringen” kommer med andra ord att vara inriktad på
ungdomar, och priset kommer med all säkerhet åtminstone inledningsvis att
sättas lågt. Mot denna bakgrund är det illavarslande att crack påträffats i
Sverige. De av socialstyrelsen planerade informationsinsatserna bör genast
komma i gång. På motsvarande sätt bör kraftfulla åtgärder sättas in inom
polisen och tullen. Ett uppskov med motåtgärder kan nämligen, anser
utskottet, leda till att crack får fäste i Sverige.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 10 bort ha följande lydelse:

10. beträffande spridningen av crack
att riksdagen med anledning av motion 1987/88:Ju811 i denna del
(yrkande 6) som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

8. En europeisk databas (mom. 12)

Björn Körlof, Arne Svensson och Jerry Martinger (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 15 som börjar med ”Behovet av”
och slutar med ”denna del” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets uppfattning måste Sverige driva på för att förbättra det
europeiska samarbetet mot narkotika. Det är angeläget att de tekniska
resurserna utökas och att samarbetet mellan de olika ländernas polis- och
tullmyndigheter stärks. En europeisk databas efter modell av den amerikanska
EPIC-basen bör kunna vara ett led i en sådan utveckling. En utveckling
av ett europeiskt datasamarbete av angiven art bör därför snarast komma till
stånd. Detta bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 12 bort ha följande lydelse:

12. beträffande en europeisk databas

JuU 1987/88:13

att riksdagen med anledning av motion 1987/88:Ju218 i denna del JuU 1987/88:13

(yrkande 2) som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört.

Särskilt yttrande

Prioritering av narkotikabekämpningen (mom. 9)

Elving Andersson och Ingbritt Irhammar (c) anför:

En internationell konferens för chefer för narkotikabekämpning i olika
länder har nyligen hållits i Frankrike. Uppgifter som där lämnats pekar på att
stora mängder heroin, kokain och amfetamin hotar översvämma den
europeiska marknaden. Vi vill mot denna bakgrund än en gång understryka
att prioriteringen av narkotikabekämpningen är av allra största vikt och att
motåtgärder mot narkotika måste ha högsta prioritet inom alla samhällsområden.

Innehåll JuU 1987/88:13

Sammanfattning 1

Propositionen m.m 2

Motionerna 4

Motioner väckta med anledning av propositionen 4

Motioner väckta under den allmänna motionstiden år 1988 4

Utskottet 5

Inledning 5

Propositionens huvudsakliga innehåll 5

Bakgrund 5

Utskottets överväganden 9

Kriminalisering av eget bruk 9

Fängelse i straffskalan m.m 11

Ansvarsfrihetsregeln 12

Särskild påföljd för eget bruk 13

Gärningsformer i narkotikastrafflagen 14

Inriktningen av kampen mot narkotika 14

Internationell narkotikabekämpning 15

Övrigt 16

Hemställan 16

Reservationer 18

1. Kriminalisering av eget bruk (mom. 3) (s) 18

2. Påföljden i 2 § (mom. 4) (s) 19

3. Påföljden i 2 § (mom. 4) (fp, m, c) 19

4. Ansvarsfrihetsregeln (mom. 5) (s) 20

5. Ansvarsfrihetsregeln (mom. 5) (fp, m) 21

6. Gärningsformer i narkotikastrafflagen (mom. 8) (m) 22

7. Spridningen av crack (mom. 10) (c) 23

8. En europeisk databas (mom. 12) (m) 23

Särskilt yttrande 24

Prioritering av narkotikabekämpningen (mom. 9) (c) 24

gotmb Stockholm 1988 15216