Justitieutskottets betänkande

om ändring i vapenlagen
(prop. 1986/87:154 jämte motioner)

JuU

1987/88:1

Sammanfattning

I detta betänkande tillstyrker utskottet bifall till ett regeringsförslag om
ändringar i vapenlagen. Ändringarna innebär att lagens bestämmelser om
skjutvapen skall tillämpas också på start- och signalvapen med undantag för
salutkanoner. Vidare innebär ändringarna att regeringen ges bemyndigande
att föreskriva att vapenlagens bestämmelser skall tillämpas även i fråga om
andra föremål som är särskilt ägnade att användas vid brott mot någons liv,
hälsa eller personliga säkerhet. På en punkt, angående utlåning av vapen,
föreslår utskottet - med anledning av ett motionsyrkande - en mindre
justering av regeringens förslag. Motionsyrkanden som riktar sig mot det
föreslagna bemyndigandet och mot ikraftträdandet avstyrks av utskottet
liksom ett yrkande om visst undantag från lagens bestämmelser.

Tre motioner från den allmänna motionstiden i år, som tar upp frågor om
kontroll vid ammunitionsförsäljning och vapenamnesti, avstyrks med hänvisning
till pågående utredningsarbete.

Till betänkandet är fogat en reservation (fp, c), i vilken yrkas dels avslag på
det föreslagna bemyndigandet för regeringen, dels visst tillkännagivande.

Propositionen m. m.

I proposition 1986/87:154 har regeringen (justitiedepartementet) föreslagit
riksdagen att anta ett av lagrådet granskat förslag till lag om ändring i
vapenlagen (1973:1176).

En redogörelse för propositionens huvudsakliga innehåll lämnas på s. 8.

I samband med propositionen behandlas dels de med anledning av
propositionen väckta motionerna 1986/87:Jul31 av John Andersson m. fl.
(vpk), 1986/87:Jul32 av Ingbritt Irhammar (c) och Elving Andersson (c)
samt 1986/87:Jul33 av Margareta Persson (s), dels de under den allmänna
motionstiden 1987 väckta motionerna 1986/87:Ju804 av Birger Rosqvist (s)
och Sven-Gösta Signell (s), 1986/87:Ju805 av Hans Pettersson i Helsingborg
(s) och Bengt Silfverstrand (s) samt 1986/87:Ju814 av Oskar Lindkvist (s).
Motionsyrkandena redovisas på s. 7.

Det vid propositionen fogade lagförslaget har följande lydelse.

1 Riksdagen 1987188. 7sami. Nr 1

Förslag till

Lag om ändring i vapenlagen (1973:1176)

Härigenom föreskrivs att I, 2, 4, 5, 9, 22 och 26 §§ vapenlagen
(1973:1176)' skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §2

Med skjutvapen förstås i denna lag

1. vapen med vilket kula, hagel, harpun eller annan projektil kan skjutas
ut med hjälp av krutladdning, kolsyreladdning, komprimerad luft eller
annat liknande utskjutningsmedel,

2. apparat eller anordning som beträffande verkan och ändamål är jämförlig
med vapen som avses under 1.

Vad som sägs om skjutvapen gäller även

a. obrukbart vapen, som i brukbart skick skulle räknas som skjutvapen,

b. löst slutstycke, ljuddämpare,
eldrör, pipa till skjutvapen eller
trumma till revolver,

c. annan anordning som möjliggör
att till ett skjutvapen användes
annan ammunition än vapnet är avsett
för och

d. sådana start- eller skrämskottsvapen
(startvapen) och signalvapen
som är avsedda för patroner.

Bestämmelserna om skjutvapen
tillämpas också på apparater eller
anordningar som är konstruerade
för att med elektrisk ström bedöva
en person eller tillfoga honom
smärta och som är avsedda att bäras
i handen. Regeringen får föreskriva
att dessa bestämmelser eller
vissa av dem skall tillämpas även i
fråga om andra föremål som är särskilt
ägnade att användas vid brott
mot någons liv, hälsa eller personliga
säkerhet.

Lagen gäller ej

1. skjutvapen som har tillverkats före år 1890, om inte vapnet är avsett
för gastäta enhetspatroner,

2. bultpistol, som är avsedd för 2. bultpistol, som är avsedd för
byggnadsarbete, eller annat arbets- byggnadsarbete, eller annat arbetsverktyg,
som är avsett för industri- verktyg, som är avsett för industri -

b. löst slutstycke, ljuddämpare,
eldrör, pipa till skjutvapen eller
trumma ti.l revolver och

c. annan anordning som möjliggör
att till ett skjutvapen användes
annan ammunition än vapnet är avsett
för.

JuU 1987/88:1

1 Lagen omtryckt 1981:1360.

2 Senaste lydelse 1986:909.

5 Senaste lydelse 1981:1360.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

JuU 1987/88:1

ellt eller därmed jämförligt bruk,

3. skjutapparat för slakt, signalgivning,
livräddning eller annat därmed
jämförligt ändamål och

4. startvapen, om inte vapnet har
ändrats i syfte att en projektil skall
kunna skjutas ut ur vapnet på ett
sådant sätt som anges i 1 § första
stycket I.

ellt eller därmed jämförligt bruk,
och

3. skjutapparat för slakt, livräddning
eller annat därmed jämförligt
ändamål och salu t kanon.

4 §<

Med undantag för bestämmelserna

1. hagel eller annan massiv kula,

2. projektil, avsedd för luft-, fjäder 3.

hagelpatron eller tändhatt därtill

4. kol syrepatron,

5. patronhylsa utan tändhatt, avsedd
för handvapen på vilket lagen
är tillämplig och

6. kulpatroner och tändhattar
som är avsedda för gevär, i den
mån inte regeringen för viss typ av
ammunition har föreskrivit annorlunda.

i 26, 32, 33 och 40 §§ gäller lagen ej
■ eller harpunvapen,

5. patronhylsa utan tändhatt, avsedd
för handvapen på vilket lagen
är tillämplig,

6. kulpatroner och tändhattar
som är avsedda för gevär, i den
mån inte regeringen för viss typ av
ammunition har föreskrivit annorlunda,
samt

7. ammunition avsedd för starteller
signalvapen.

Utan tillstånd enligt denna lag får ej någon

1. inneha skjutvapen,

2. förvärva ammunition,

3. införa skjutvapen eller ammunition till riket eller

4. driva handel med skjutvapen.

Om luft- eller fjädervapen, som är avsett för målskjutning, eller harpunvapen
har en i förhållande till andra jämförliga skjutvapen begränsad effekt
skall första stycket ej tillämpas på vapnet. Enskild person får dock icke
utan tillstånd inneha, införa till riket eller driva handel med sådana vapen,
om han inte har fyllt aderton år.

Första stycket 1 gäller inte i fråga om verksamhet som omfattas av
tillstånd enligt lagen (1983:1034) om kontroll över tillverkningen av krigsmateriel,
m.m. Första stycket 4 gäller inte i fråga om verksamhet som
avses i 3 § samma lag.

Regeringen kan föreskriva undantag
från kravet på tillstånd för
att inneha start- eller signalvapen.

Om ytterligare undantag i vissa
fall från skyldigheten att inhämta
tillstånd finns bestämmelser i 13,
16,21,22,25,25 a, 26 och 45 §§.

Om undantag i vissa fall från
skyldigheten att inhämta tillstånd
finns bestämmelser i 13, 16, 21, 22,
25,25 a, 26 och 45 §§.

4 Senaste lydelse 1981:1360.

5 Senaste lydelse 1983:1035.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

JuU 1987/88:1

9 §A

Enskild person får meddelas tillstånd att inneha skjutvapen endast om
han har behov av vapnet och det skäligen kan antagas att han ej kommer
att missbruka det. I fråga om skjutvapen som huvudsakligen har prydnadsvärde
får tillstånd dock meddelas även för den som vill inneha vapnet för
annat ändamål än skjutning. Detsamma gäller i fråga om vapen som har
särskilt affektionsvärde för den sökande.

Tillstånd att inneha pistol eller Tillstånd att inneha pistol eller

annat enhandsvapen eller kulsprutepistol
eller annat helautomatiskt
vapen får meddelas endast om det
finns synnerliga skäl.

annat enhandsvapen eller kulsprutepistol
eller annat helautomatiskt
vapen får meddelas endast om det
finns synnerliga skäl. Detta gäller
dock inte start- eller signalvapen.

22 §7

Den som är berättigad att inneha skjutvapen får tillfälligt låna ut vapnet
till annan under följande villkor, nämligen

1. Utlåning får ske endast för kortare tid, högst två veckor.

2. Vapnet får lånas ut endast för samma ändamål som innehavarens
tillstånd avser.

3. Låntagaren skall ha fyllt aderton år. Vapen får dock utlånas till den
som är under aderton år, om

a) vapnet skall användas vid övning eller tävling som äger rum under
kontroll av en sådan sammanslutning som avses i 8 §,

b) vapnet skall innehas och användas
under upplåtarens uppsikt
och det är fråga om annat vapen än
enhandsvapen eller helautomatiskt
vapen samt låntagaren har fyllt
femton år, eller

c) utlåningen avser sådant lufteller
fjädervapen som avses i 5 §
andra stycket och vapnet skall innehas
och användas under upplåtarens
uppsikt.

4. Utlåning av pistol eller annat

enhandsvapen eller kulsprutepistol

eller annat helautomatiskt vapen
får ske endast för användning i upp låtarens

närvaro eller för övning eller
tävling som äger rum under kontroll
av en sådan sammanslutning
som avses i 8 §, om inte låntagaren
själv är berättigad att inneha ett vapen
av samma typ.

b) vapnet skall innehas och användas
under upplåtarens uppsikt
och det är fråga om annat vapen än
enhandsvapen eller helautomatiskt
vapen samt låntagaren har fyllt
femton år,

c) utlåningen avser sådant lufteller
fjädervapen som avses i 5 §
andra stycket och vapnet skall innehas
och användas under upplåtarens
uppsikt, eller

d) utlåningen avser startvapen
för användning vid idrottstävling
eller idrottsträning.

4. Utlåning av pistol eller annat
enhandsvapen eller kulsprutepistol
eller annat helautomatiskt vapen
får ske endast för användning i upplåtarens
närvaro eller för övning eller
tävling som äger rum under kontroll
av en sådan sammanslutning
som avses i 8 §, om inte låntagaren
själv är berättigad att inneha ett vapen
av samma typ. Detta gäller inte
i fråga om start- eller signalvapen.

A Senaste lydelse 1981:1360.
7 Senaste lydelse 1986:909.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

JuU 1987/88:1

5. Om det för att en enskild skall få tillstånd att inneha ett visst slag av
skjutvapen enligt särskilda föreskrifter krävs att han skall ha avlagt skytteprov
eller genomgått viss utbildning eller på annat sätt visat att han är
lämplig att inneha vapnet, får ett sådant vapen lånas ut endast till den som
uppfyller samma krav. Vad nu sagts gäller dock ej när vapnet skall användas
enbart för provskjutning, övning eller tävling på skjutbana. Det gäller
inte heller när vapnet används vid jakt under förutsättning att det innehas
under upplåtarens omedelbara kontroll.

6. Vapenhandlare får till spekulant, som fyllt aderton år, för provskjutning
på skjutbana utlåna vapen under de förutsättningar som anges i 4.
Vapenhandlare får därvid anlita annan person som godkänts av polismyndigheten
att närvara vid provskjutning.

Den som med stöd av denna paragraf lånar ut skjutvapen till någon som
har sitt hemvist i en stat som har tillträtt den europeiska konventionen den
28 juni 1978 om kontroll av enskilda personers införskaffande och innehav
av skjutvapen (den europeiska vapenkonventionen), skall omedelbart anmäla
det till polismyndigheten, om inte vapnet skall innehas och användas
av låntagaren endast inom Sverige. Regeringen kan föreskriva undantag
från anmälningsskyldigheten för vissa typer av vapen.

26 §8

Den som innehar skjutvapen eller ammunition är skyldig att ta vård om
egendomen på ett sådant sätt att det inte är fara för att någon obehörig
kommer åt den.

Skjutvapen eller en för vapnets Skjutvapen eller en för vapnets

funktion vital del samt ammunition funktion vital del samt ammunition

skall förvaras under lås. Ammuni- skall förvaras under lås. Ammunitionen
skall förvaras i ett annat ut- tionen skall förvaras i ett annat utrymme
än vapnet eller vapendelen, rymme än vapnet eller vapendelen,
om inte förvaringen sker i ett säker- om inte förvaringen sker i ett säkerhetsskåp
eller på något annat lika hetsskåp eller på något annat lika
betryggande sätt. betryggande sätt. Vad som har

sagts nu gäller inte i fråga om starteller
signalvapen och ammunition
avsedd för sådant vapen.

Om innehavaren av skjutvapen eller ammunition är förhindrad att ta
vård om egendomen, får han överlämna vapnet eller ammunitionen till
annan för förvaring under högst ett år, sedan detta anmälts skriftligt hos
polismyndigheten. Förvaring får dock ej ske hos en person som är under
aderton år eller som kan antas komma att missbruka vapnet eller ammunitionen.

Den hos vilken vapnet förvaras enligt tredje stycket får inte använda
vapnet, om han inte har tillstånd att inneha det enligt 8 §.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988.

2. Innehar någon vid lagens ikraftträdande start- eller signalvapen som
enligt äldre bestämmelser fick innehas utan tillstånd, får han inneha det
utan tillstånd även i fortsättningen.

3. En ansökan om tillstånd att bedriva handel med start- eller signalvapen
får prövas före den 1 januari 1988. Den som vid lagens ikraftträdande

8 Senaste lydelse 1981:1360.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

bedriver sådan handel får utan särskilt tillstånd fortsätta till utgången av
juni 1988 att försälja start- eller signalvapen som han innehade vid ikraftträdandet.

JuU 1987/88:1

Motionerna

JuU 1987/88:1

Motioner väckta med anledning av propositionen

I motion 1986/87:Jul31 av John Andersson m. fl. (vpk) föreslås att riksdagen
beslutar avslå regeringens proposition 1986/87:154 angående ändring i
vapenlagen, vad avser regeringens bemyndigande i 1 §, enligt följande:

Förslag till
Lag om ändring i vapenlagen (1973:1176)

Propositionens förslag Motionärernas förslag

1 §

Med skjutvapen förstås är avsett för och

d. sådana start-eller skrämskotts- d. sådana start- eller skrämskotts vapen

(startvapen) och signalvapen vapen (startvapen) och signalvapen

som är avsedda för patroner. som är avsedda för patroner.

Bestämmelserna om skjutvapen Bestämmelserna om skjutvapen

tillämpas också på apparater eller tillämpas också på apparater eller

anordningar som är konstruerade anordningar som är konstruerade

för att med elektrisk ström bedöva för att med elektrisk ström bedöva

en person eller tillfoga honom smär- en person eller tillfoga honom smärta
och som är avsedda att bäras i ta och som är avsedda att bäras i

handen. handen.

Regeringen får föreskriva att dessa
bestämmelser eller vissa av dem skall
tillämpas även ifråga om andra föremål
som är särskilt ägnade att användas
vid brott mot någons liv, hälsa
eller personliga säkerhet.

I motion 1986/87:Jul32 av Ingbritt Irhammar (c) och Elving Andersson (c)
hemställs

1. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad i
motionen anförs om undantag för krav på tillstånd i vissa fall,

2. att riksdagen beslutar, med ändring av propositionens förslag i denna
del, att lydelsen av 22 § tredje stycket punkt d skall vara: ”utlåningen avser
start- eller signalvapen för användning vid idrottstävling eller idrottsträning.
”,

3. att riksdagen beslutar, med avslag på propositionen i denna del, att
bemyndiga regeringen att föreskriva att vapenlagens bestämmelser skall
tillämpas i fråga om sådana farliga föremål som kan användas som vapen,

4. att riksdagen beslutar att av regeringen begära förslag till reglering av
användningen av sådana farliga föremål som kan användas i brottslig
verksamhet så som i motionen anförs.

I motion 1986/87:Jul33 av Margareta Persson (s) hemställs att riksdagen
beslutar att den föreslagna lagen träder i kraft den 1 juli 1987.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1987

JuU 1987/88:1

I motion 1986/87:Ju804 av Birger Rosqvist (s) och Sven-Gösta Signell (s)
föreslås

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i författningen
om innehav av handvapen att köp av ammunition förutsätter
uppvisande av giltig licens,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag syftande till att ammunitionsköp
registreras.

I motion 1986/87:Ju805 av Hans Pettersson i Helsingborg (s) och Bengt
Silfverstrand (s) hemställs att riksdagen beslutar begära att regeringen
tillskapar sådana regler att ammunition inte får säljas med mindre än att
kunden uppvisar giltig vapenlicens för det vapen ammunitionen skall
användas till.

I motion 1986/87:Ju814 av Oskar Lindkvist (s) hemställs att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att åtgärder
vidtas så att vapen m. m. för vilka licens saknas samlas in.

Utskottet

Inledning

Riksdagen behandlade hösten 1978 med anledning av en motion vissa frågor
med anknytning till vapenlagen (1973:1176). Utskottet konstaterade (JuU
1978/79:1, rskr. 5) att utvecklingen efter vapenlagens tillkomst år 1973 var
oroande i fråga om ökad försäljning av startvapen och ollonpistoler och
beträffande användningen av dessa vapen i brottslig verksamhet. Det fanns
därför enligt utskottets mening skäl att överväga lagstiftning, som dock borde
föregås av en inventering av marknaden på området.

I april 1981 fick rikspolisstyrelsen i uppdrag att - i samråd med statens
kriminaltekniska laboratorium - verkställa den begärda inventeringen och
lägga fram de förslag som kunde föranledas av denna. Rikspolisstyrelsen
redovisade i juli 1985 uppdraget genom en skrivelse, i vilken föreslogs vissa
ändringar i vapenlagen. Till skrivelsen var fogad en promemoria med
resultatet av en utredning som kriminaltekniska laboratoriet genomfört.
Skrivelsen och promemorian remissbehandlades.

Förslaget i den nu aktuella propositionen grundar sig på detta utredningsmaterial.

Förutom propositionen och de tre följdmotionerna behandlar utskottet i
detta betänkande även tre motioner från den allmänna motionstiden, i vilka
några andra frågor rörande vapenlagstiftningen tas upp.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås vissa ändringar i vapenlagen, vilka syftar till att öka
möjligheterna att få kontroll över vapenliknande föremål som kan komma
till användning i samband med brott.

Enligt förslaget skall startvapen och signalvapen - med undantag för s. k.
salutkanoner - omfattas av regelsystemet i vapenlagen. Det innebär att
tillstånd från polisen i princip kommer att krävas för den som vill inneha,
införa eller handla med sådana vapen. Tillstånd till innehav skall dock enligt
förslagets övergångsbestämmelser tills vidare inte krävas för den som redan
innehar ett sådant vapen när de nya reglerna träder i kraft. Avsikten är vidare
att undantag från tillståndskravet skall gälla för förbund och föreningar som
är anslutna till Sveriges Riksidrottsförbund. Med hänsyn till de företag som
vid ikraftträdandet handlar med start- och signalvapen föreslås vissa
övergångsregler.

Vidare föreslås att regeringen får bemyndigande att genom förordning
föreskriva att regleringen i vapenlagen skall tillämpas beträffande föremål
som är särskilt ägnade att användas vid brott mot liv, hälsa eller personlig
säkerhet.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1988.

Allmänt om vapenlagstiftningen

Skjutvapen och ammunition har i Sverige sedan länge varit underkastade
kontroll från det allmännas sida. Huvudsyftet med denna kontroll är att
motverka missbruk och olyckshändelser, och regleringen på vapenområdet
kan därmed ses också som ett led i den brottsförebyggande verksamheten.

Angelägenheten av en effektiv vapenkontroll måste vägas mot intresset av
att inte mer än nödvändigt försvåra legitimt innehav och bruk av vapen.
Regleringen på området kan av många upplevas som onödig samtidigt som
det står klart att inte ens det mest långtgående kontrollsystem helt kan
undanröja risken för att vapen kommer i orätta händer eller att olyckor sker.

Den avvägning mellan olika intressen som sålunda gör sig gällande
beträffande vapenkontrollen har kommit till uttryck i vapenlagen, som
trädde i kraft den 1 juli 1974. Lagen kompletteras av vapenkungörelsen
(1974:123) och dessutom finns närmare bestämmelser i bl. a. de föreskrifter
och allmänna råd till vapenlagstiftningen som rikspolisstyrelsen har utfärdat
(senast utkomna från trycket den 16 september 1987, RPS FS 1987:16).

Huvudreglerna i vapenlagstiftningen innebär att skjutvapen inte får
innehas utan tillstånd av polisen. Enskild person kan få tillstånd att inneha
skjutvapen endast om han har behov av vapnet och det skäligen kan antas att
vapnet inte kommer att missbrukas. Enligt vapenlagen krävs i princip
polisens tillstånd även för förvärv av ammunition, för införsel av vapen eller
ammunition och för handel med skjutvapen.

Med anledning av den utveckling som fortlöpande pågår inom vapenområdet
aktualiseras ofta frågor om vapenlagens tillämpningsområde och ändringar
sker också från tid till annan. Riksdagen har sålunda vid flera tillfällen
under senare år behandlat frågor med anknytning till vapenlagstiftningen (se
t. ex. JuU 1981/82:15, 1983/84:1 och 1985/86:1). Senast var dessa frågor
föremål för riksdagsbehandling vid förra riksmötet, då ändringar vidtogs i
vapenlagen för att i första hand göra lagens bestämmelser tillämpliga på s. k.
el-pistoler (prop. 1985/86:176, JuU 1986/87:1, rskr. 17).

Nämnas kan vidare att ytterligare ändringar i vapenlagstiftningen - utöver

JuU 1987/88:1

dem som behandlas i detta ärende - kan förutses redan i dag. I propositionen
anmäler nämligen departementschefen sin avsikt att föreslå att en särskild
utredare tillkallas för att göra en samlad översyn av vapenlagstiftningen.

Översyn av vapenlagstiftningen m. m.

Den nyssnämnda översynen av vapenlagstiftningen har regeringen beslutat
om den 25 juni 1987. Enligt direktiven (dir. 1987:34) är syftet med översynen
att åstadkomma de förbättringar som behövs för att lagstiftningen skall svara
mot nutida krav på skydd mot att skjutvapen och ammunition kommer i
orätta händer eller används i brottsliga sammanhang. En annan målsättning
skall vara att åstadkomma en förenkling av det nuvarande förfarandet i
vapenärenden. Dessutom skall utredaren ta upp vissa andra, i direktiven
närmare angivna frågor rörande vapenlagstiftningen.

Utredaren skall vidare föreslå lagstiftningsåtgärder med syfte att begränsa
rätten att bära kniv samt överväga om det finns skäl att totalförbjuda eller
begränsa tillgången på vissa andra särskilt farliga föremål.

Utredningsarbetet bör enligt direktiven bedrivas skyndsamt och i dess
helhet vara slutfört senast den 1 juli 1989.

Utskottets överväganden

Propositionen och följ dmotionerna

Utskottet vill till en början ansluta sig till grundtanken i propositionen att
vapenlagens regler skall gälla även för start- och signalvapen med undantag
för salutkanoner. En sådan ordning innebär en begränsning av tillgången på
startvapen och andra föremål som utan svårighet kan ändras till skjutvapen,
och förslaget ligger därmed väl i linje med vad riksdagen tidigare uttalat och
överensstämmer också med de allmänna strävandena att hindra ett av allt att
döma betydande omlopp av skjutvapen som inte är föremål för legitimt
innehav.

Inte heller den närmare utformningen av förslaget föranleder enligt
utskottets mening några invändningar med undantag för att utskottet på en
punkt - i enlighet med vad som framgår i det följande - har funnit anledning
att justera det i propositionen framlagda förslaget.

I 22 § vapenlagen finns bestämmelser som reglerar under vilka förutsättningar
vapen får lånas ut. Sålunda stadgas i punkt 1 att utlåning får ske endast
för kortare tid, högst två veckor, och i punkt 2 föreskrivs att vapen får lånas
ut endast för samma ändamål som innehavarens tillstånd avser. Enligt
punkt 3 är huvudregeln att låntagaren skall ha fyllt aderton år, men från detta
krav finns tre undantag som redovisas under a), b) och c). Punkt 4 innehåller
bestämmelser om utlåning av enhandsvapen m. m. och punkterna 5 och 6
reglerar vissa särskilda fall av utlåning.

I propositionen föreslås ett ytterligare undantag från kravet (under
punkt 3) att låntagaren skall ha fyllt aderton år. Det föreslagna undantaget
innebär att sådan utlåning skall få ske om den avser startvapen för
användning vid idrottstävling eller idrottsträning. I motion 132 (yrkande 2)

JuU 1987/88:1

riktas kritik mot omfattningen av detta undantag. Enligt motionärerna bör
det föreslagna undantaget utvidgas till att omfatta också signalvapen.
Förslaget motiveras med att man inom båtsporten ofta använder sig av
signalvapen som start vapen.

Enligt vad utskottet inhämtat från bl. a. Svenska Seglarförbundet har
motionärerna fog för sin uppfattning. Sålunda används vid kappseglingar
inte bara startvapen och salutkanoner utan också signalvapen av olika slag.
Vid t. ex. större kappseglingar är det enligt vad som uppgivits ofta inte
tillräckligt med enbart en ljudknall för att uppmärksamma de tävlande på
signaler som förekommer under en kappsegling utan dessutom kan det
krävas en sådan ljuseffekt som kan åstadkommas med ett signalvapen.

Mot bakgrund av vad som nu redovisats vill utskottet ansluta sig till
förslaget i motion 132 att undantaget i 22 § 3 vapenlagen bör utvidgas till att
avse också signalvapen. Den i propositionen föreslagna lagtexten bör
justeras i enlighet härmed.

I propositionen föreslås att regeringen genom ett tillägg till 5 § vapenlagen
skall få ett generellt bemyndigande att föreskriva undantag från det
föreslagna tillständskravet för start- och signalvapen. Enligt motiveringen
torde det framför allt vara olika idrottsföreningar anslutna till förbund inom
Sveriges Riksidrottsförbund som har ett legitimt behov av att inneha
startvapen, och det skulle därför enligt departementschefen innebära onödig
byråkrati om dessa föreningar skulle vara underkastade ett tillståndskrav.

I motion 132 (yrkande 1) föreslås att ett sådant undantag från tillståndskravet
skall göras även för kommunala innehav. Enligt motionärerna
innehar nämligen kommuner start- och signalvapen för användning i den
egna fritidsverksamheten och för utlåning till idrottsrörelsen.

Beträffande detta förslag konstaterar utskottet att det i propositionen
(s. 16) uttryckligen har framhållits att - utöver det aviserade undantaget för
idrottsföreningar - det även kan bli aktuellt med vissa andra undantag från
tillständskravet. Därmed får enligt utskottets mening syftet med det aktuella
önskemålet i motion 132 anses vara tillgodosett.

I propositionen föreslås ett tillägg till andra stycket i 1 § vapenlagen. Enligt
detta skall regeringen bemyndigas föreskriva att vapenlagen skall vara
tillämplig - helt eller delvis - i fråga om föremål som är särskilt ägnade att
användas vid brott mot någons liv, hälsa eller personliga säkerhet.

Som exempel på föremål som det med stöd av det föreslagna bemyndigandet
kan bli aktuellt att inordna under vapenlagens regelsystem omnämns i
propositionen handbojor och s. k. chocklampor. I sammanhanget påpekas
också att vissa andra föremål - exempelvis s. k. gatustridsvapen - kan behöva
totalförbjudas.

I motionerna 131 och 132 (yrkandena 3 och 4) riktas kritik mot det
föreslagna bemyndigandet. Kritiken går huvudsakligen ut på att vapenlagens
bestämmelser bör gälla endast föremål som är att anse som vapen i egentlig
mening medan erforderliga restriktioner för andra föremål får ske i annan
ordning.

Utskottet vill för sin del instämma i de allmänna synpunkter som i
propositionen åberopats till stöd för det föreslagna bemyndigandet. Också
utskottet vill därvid särskilt framhålla vikten av att det finns möjlighet att vid

JuU 1987/88:1

behov snabbt kunna möta utvecklingen på vapenområdet. Denna utveckling
innebär nämligen bl. a. att vapen och andra farliga föremål fortlöpande
introduceras på marknaden med risk - som det framhålls i propositionen - för
att föremål av detta slag kommer till användning som hjälpmedel vid brott
mot liv eller hälsa.

Enligt utskottets mening har också erfarenheten visat att det kan
uppkomma behov av att mycket snabbt kunna göra innehav av nya typer av
vapenliknande föremål tillståndspliktiga eller att åtminstone kunna reglera
handel och införsel. I likhet med departementschefen vill utskottet därvid
erinra om att den senaste ändringen i vapenlagen-som innebar att el-pistoler
gjordes tillståndspliktiga - skedde just mot bakgrund av att det framkommit
ett behov av att snabbt få kontroll över spridningen av dessa föremål.

Utskottet delar således uppfattningen att det är förknippat med nackdelar
att möjligheten att tillämpa vapenlagens regelsystem på nya vapenliknande
föremål är beroende av att det sker en ändring i själva lagen. Den fördröjning
som detta lagstiftningsarbete medför kan som departementschefen påpekar
leda till olägenheter, vilka kan undvikas om regeringen ges bemyndigande att
på egen hand vidta erforderliga åtgärder.

Vad gäller motionskritiken mot att vapenlagens regler skall kunna gälla
andra föremål än vapen i egentlig mening vill utskottet framhålla att
vapenlagen redan i dag - enligt 1 § andra punkten - är tillämplig också på
apparater eller anordningar som beträffande verkan och ändamål är
jämförliga med vapen. Det föreslagna bemyndigandet kan därmed inte anses
möjliggöra någon principiell utvidgning av lagens tillämpningsområde,
särskilt inte som det enligt förslaget skall vara fråga om föremål som är
ägnade att användas vid brott mot någons liv, hälsa eller personliga säkerhet.

I sammanhanget kan för övrigt nämnas att vapenlagens tillämpningsområde
är en av de frågor som skall prövas i det nyligen påbörjade arbetet med en
översyn av vapenlagstiftningen. Enligt direktiven (dir. 1987:34 s. 4 f) finns
det härvidlag anledning att undersöka bl. a. om bestämmelsen i 1 § vapenlagen
om apparat eller anordning som beträffande verkan och ändamål är
jämförlig med vapen kan förtydligas eller om den - med hänsyn till det nu
aktuella bemyndigandet - helt kan avvaras.

Enligt utskottets mening finns det sammanfattningsvis inte något att
invända mot att regeringen - i enlighet med den möjlighet som ges i 8 kap. 7 §
regeringsformen - bemyndigas föreskriva att regleringen i vapenlagen skall
vara tillämplig på föremål som är särskilt ägnade att komma till användning
vid brott mot liv, hälsa eller personlig säkerhet. Utskottet tillstyrker därför
propositionen i nu ifrågavarande del och avstyrker motionerna 131 och 132
(yrkandena 3 och 4).

I motion 133 yrkas att de föreslagna lagändringarna skall träda i kraft den 1
juli 1987. Motionsyrkandet motiveras med att de nya bestämmelserna bör
träda i kraft så fort som möjligt för att bl. a. motverka en ökad försäljning av
start- och signalvapen under den tid det tar att genomföra lagstiftningen.

Lagändringarna bör träda i kraft den 1 januari 1988. Motionen ger inte
anledning till någon åtgärd från riksdagens sida.

I övrigt föranleder propositionen och de med anledning av propositionen
väckta motionerna inte något uttalande från utskottets sida.

JuU 1987/88:1

Övriga motioner

JuU 1987/88:1

I motionerna 804 och 805 föreslås en förbättrad kontroll vid förvärv av
ammunition. Enligt motionärerna bör uppvisande av giltig vapenlicens vara
en förutsättning för inköp av ammunition. I motion 804 föreslås dessutom att
ammunitionsköp bör registreras.

Enligt vapenlagen krävs tillstånd av polisen för förvärv av ammunition som
är avsedd för enhandsvapen (revolver och pistol) och kulsprutepistol medan
förvärv av gevärsammunition är fritt. Att vapenlagen sålunda inte gäller
beträffande gevärsammunition har kritiserats från olika håll, och frågan skall
övervägas i det nyligen påbörjade arbetet med att se över vapenlagstiftningen
(dir. 1987:34 s. 3). I direktiven redovisas att kritik har framförts från såväl
polis- som vapenhandlarhåll och att man därvid har efterlyst en ordning som
innebär att gevärsammunition bara får innehas av den som har innehavstillstånd
för det vapen som ammunitionen är avsedd för och att vapenhandlare
får befogenhet att kontrollera detta vid försäljning av ammunition.

Motion 814 innehåller förslag om att det bör göras möjligt att från
allmänheten samla in sådana vapen m. m. som innehas utan tillstånd, dvs. att
en form av ”vapenamnesti” beviljas.

En annan av de frågor som skall prövas i det nyss nämnda översynsarbetet
är hur man skall lösa problemet med att det bland allmänheten sannolikt
finns ett ganska stort antal vapen för vilka tillstånd saknas (dir. 1987:34
s. 2 f). I direktiven omnämns att en tänkbar lösning kan vara att införa en
”amnestiperiod” under vilken vapen straffritt får lämnas in till polisen.

De frågor som nu aktuella tre motioner tar upp kan sålunda förväntas bli
föremål för överväganden i det pågående arbetet med att se över vapenlagstiftningen,
något som utskottet ser positivt på. Med hänsyn till dessa
överväganden saknas det enligt utskottets mening anledning för riksdagen att
vidta någon ytterligare åtgärd med anledning av motionerna. Motionerna
804, 805 och 814 avstyrks därmed av utskottet.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande bemyndigande för regeringen

att riksdagen med avslag på motion 1986/87:Jul31 och motion
1986/87:Jul32 i denna del (yrkandena 3 och 4) antar det i proposition
1986/87:154 framlagda förslaget till lag om ändring i vapenlagen
(1973:1176) såvitt avser 1 § andra stycket,

2. beträffande undantag från tillståndskravet

att riksdagen avslår motion 1986/87:Jul32 i denna del (yrkande 1),

3. beträffande utlåning av vapen

att riksdagen med bifall till motion 1986/87:Jul32 i denna del
(yrkande 2) antar det i propositionen framlagda förslaget till lag om
ändring i vapenlagen (1973:1176) såvitt avser 22 § med den ändringen
att första stycket 3 d) ges följande som Utskottets förslag betecknade
lydelse:

Regeringens förslag

Utskottets förslag

JuU 1987/88:1

22 § första stycket 3 d)

d) utlåningen avser startvapen för d) utlåningen avser start- eller siganvändning
vid idrottstävling eller nalvapen för användning vid idrottsidrottsträning.
tävling eller idrottsträning.

4. beträffande ikraftträdandet

att riksdagen avslår motion 1986/87:Jul33,

5. beträffande lagförslaget i övrigt

att riksdagen med bifall till propositionen antar det i propositionen
framlagda förslaget till lag om ändring i vapenlagen (1973:1176), i den
mån förslaget inte omfattas av vad utskottet hemställt ovan,

6. beträffande kontroll av ammunitionsförvärv

att riksdagen avslår motionerna 1986/87:Ju804 och 1986/87:Ju805,

7. beträffande vapenamnesti

att riksdagen avslår motion 1986/87:Ju814.

Stockholm den 13 oktober 1987
På justitieutskottets vägnar
Karin Ahrland

Närvarande: Karin Ahrland (fp), Lars-Erik Lövdén (s), Hans Pettersson i
Helsingborg (s), Björn Körlof (m), Helge Klöver (s), Gunilla André (c),

Sven Munke (m), Hans Göran Franck (s), Arne Svensson (m), Birthe
Sörestedt (s), Elving Andersson (c), Bengt-Ola Ryttar (s), Göran Magnusson
(s), Eva Johansson (s) och Lars Sundin (fp).

Reservation

Bemyndigande för regeringen (mom. 1)

Karin Ahrland (fp), Gunilla André (c), Elving Andersson (c) och Lars
Sundin (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 11 med ”Utskottet
vill” och slutar på s. 12 med ”(yrkandena 3 och 4)” bort ha följande lydelse:

Utskottet kan för sin del instämma i de syften som ligger bakom
regeringens förslag om ett bemyndigande. Också utskottet vill därvid särskilt
framhålla vikten av att det finns möjlighet att vid behov snabbt kunna möta
utvecklingen på vapenområdet. Denna utveckling innebär att vapen och
andra föremål fortlöpande introduceras på marknaden med risk för att
föremål av detta slag kommer till användning som hjälpmedel vid brott.

Även om utskottet således delar uppfattningen att det finns behov av
snabba ingripanden och att det är förknippat med nackdelar att behöva
tillgripa ett tidsödande lagstiftningsförfarande, så anser utskottet att det finns
fog för den kritik mot det föreslagna bemyndigandet som framförs i motion

132. Utskottet är nämligen av uppfattningen att vapenlagens regelsystem inte 14

bör gälla andra föremål än vapen i egentlig mening. Behovet av att reglera
även innehav m. m. av andra föremål bör tillgodoses i annan ordning, t. ex. i
en för ändamålet särskilt stiftad lag.

Klart är att det finns ett behov av att snabbt kunna ingripa även mot farliga
föremål som inte är vapen i egentlig mening. Regeringen bör därför snarast
återkomma med förslag till hur en reglering som möjliggör sådana ingripanden
bör vara utformad.

I överensstämmelse med vad som anförs i motion 132 (yrkandena 3 och 4)
finner utskottet sålunda att regeringens förslag om ett bemyndigande inte bör
bifallas och att regeringen bör ges till känna vad utskottet anfört om att
regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag till författningsreglering
beträffande andra farliga föremål än vapen. Utskottets ställningstaganden
tillgodoser också syftet bakom motion 131.

dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande bemyndigande för regeringen
att riksdagen med anledning av motion 1986/87:Jul31 och motion
1986/87:Jul32 i denna del (yrkandena 3 och 4) avslår det i proposition
1986/87:154 framlagda förslaget till lag om ändring i vapenlagen
(1973:1176) såvitt avser 1 § andra stycket och som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört om att regeringen bör
återkomma till riksdagen med förslag till reglering beträffande andra
farliga föremål än vapen.

JuU 1987/88:1

gotah Stockholm Ii