Finansutskottets betänkande
1987/88:5

om den ekonomiska politiken på medellång sikt
(prop. 1987/88:36) ™/g8;5

Sammanfattning

Utskottet redovisar i detta betänkande med utgångspunkt i 1987 års
långtidsutredning och proposition 1987/88:36 jämte de med anledning av
propositionen väckta motionerna sin syn på de ekonomiska problemen och
den ekonomiska utvecklingen i ett tioårsperspektiv. Utifrån en inledande
redovisning av vilka de centrala målen är för den ekonomiska politiken i
detta tidsperspektiv diskuteras vilka krav som måste ställas på den ekonomiska
politiken. Särskilt uppmärksammas de problem som sammanhänger med
löne- och prisbildningen, kapitalbildningen och sparandet samt produktiviteten
och effektiviteten i den offentliga sektorn. Inriktningen av den ekonomiska
politiken sammanfattas på s. 16.

Företrädarna för moderata samlingspartiet, centern och folkpartiet redovisar
i en gemensam reservation sin syn på inriktningen av den ekonomiska
politiken på medellång sikt. En sammanfattning av reservanternas förslag till
inriktning av den ekonomiska politiken på medellång sikt ges på s. 20-21.

Till skillnad från övriga partier i utskottet underkänner vänsterpartiet
kommunisterna långtidsutredningen som ett underlag för utformningen av
den ekonomiska politiken på medellång sikt. I en reservation redovisas ett
alternativ till inriktning av politiken.

Propositionens hemställan

I proposition 1987/88:36 har regeringen (finansdepartementet) - efter
föredragning av statsrådet Kjell-Olof Feldt - föreslagit riksdagen att
godkänna de riktlinjer för den ekonomiska politiken på medellång sikt som
har förordats i propositionen.

Motionsyrkandena

1987/88:Fi4 av Carl Bildt m.fl. (m), vari yrkas att riksdagen godkänner de
riktlinjer för den ekonomiska politiken på medellång sikt som föreslås i
motionen.

1987/88:Fi5 av Bengt Westerberg m.fl. (fp), vari yrkas att riksdagen
godkänner de riktlinjer för den ekonomiska politiken på medellång sikt som
förordats i motionen.

1 Riksdagen 1987/88. 5 sami. Nr 5

1987/88:Fi6 av Olof Johansson m.fl. (c), vari yrkas att riksdagen beslutar
godkänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken på medellång sikt i
enlighet med vad som i motionen anförts.

1987/88:Fi7 av Lars Werner m.fl. (vpk), vari yrkas att riksdagen beslutar att
godkänna de riktlinjer för den ekonomiska politiken på medellång sikt som
motionen förordar.

Propositionen

I propositionen understryks att full sysselsättning och en jämn fördelning av
levnadsstandarden är särskilt viktiga mål för den ekonomiska politiken.
Samtidigt betonas att låga pris- och kostnadsstegringar, god tillväxt, balans i
de utrikes betalningarna och stabila statsfinanser är mål som måste uppfyllas
för att nå de övergripande målen. Därför är det nödvändigt att parallellt ta
hänsyn till alla dessa mål då den ekonomiska politiken utformas.

Särskilt viktigt är att pris- och kostnadsstegringen måste hållas nere under
de närmaste åren. Den takt som långtidsutredningen 1987 (LU 87) räknar
med, ca 3 % årlig ökning av arbetskraftskostnaderna, bör, inte minst mot
bakgrund av den låga internationella pris- och lönestegringen, vara ett
riktmärke för vad som är önskvärt att uppnå.

Skatte- och avgiftstrycket i ekonomin bör inte öka ytterligare. Huvuddelen
av konsumtionsutrymmet under de närmaste åren bör användas till reallöneökningar
eller förkortad arbetstid.

Under kommande år riskerar socialförsäkringssystemet att utsättas för
påfrestningar även under relativt gynnsamma ekonomiska betingelser. Det
torde därför bli oundvikligt att i framtiden förstärka ATP-systemets inkomster.
Eventuella höjningar av ATP-avgiften skall emellertid ske inom ramen
för ett oförändrat skatte- och avgiftstryck.

Mot denna bakgrund blir det en central uppgift att åstadkomma en god
ekonomisk tillväxt, som ger resurser till såväl reallöneökningar som till
viktiga sociala utgifter.

Föredraganden betonar att en god ekonomisk tillväxt förutsätter en hög
produktivitetstillväxt, vilket i sin tur förutsätter en bra utbildning på alla
nivåer samt en väl fungerande ekonomi. En skattereform för att få till stånd
ett rättvisare och effektivare skattesystem med lägre skattesatser och bredare
skattebaser bör kunna spela en viktig roll i detta sammanhang. Kommande
insatser för att förbättra infrastruktur och kommunikationer samt en
reformering av jordbrukspolitiken aviseras. Vidare krävs åtgärder inom ett
brett fält för att förbättra produktiviteten inom den offentliga sektorn. Nya
styr- och beslutsformer bör prövas och utvärderas.

I propositionen framhålls att det inte finns någon nödvändig motsättning
mellan strävanden att nå en god ekonomisk tillväxt å ena sidan och en jämn
fördelning av levnadsstandarden å den andra. Kampen mot arbetslöshet och
inflation är i sig själv ett viktigt bidrag till en jämn fördelning. Den offentliga
sektorns service måste på centrala områden - som vård av gamla och sjuka,
barnomsorg och skola - förbättras ytterligare under kommande år. Regionalpolitiken
måste även framgent vara offensiv och förebyggande. Genom att

FiU 1987/88:5

använda ekonomiska styrmedel mer i miljöpolitiken kan det bli möjligt att
förena en bättre miljö med en god ekonomisk tillväxt.

Motionerna

I motion Fi4 (m) anförs att de förnyade balansproblem som allt fler rapporter
entydigt varnar för visar att de grundläggande problemen i svensk ekonomi
inte är lösta. Till de grundläggande och ännu olösta problem som den
socialdemokratiska regeringen inte förmått ta itu med hör bl.a.:

- att den alltför snabba kostnadsstegringen består. Devalveringen 1982
innebar ingen lösning på detta problem. I stället sköt den kostnadsproblemen
framåt i tiden.

- att Sverige förlorar marknadsandelar även vid oförändrat kostnadsläge.
Detta hänger samman med ekonomins bristande förmåga till tillräckligt
snabb strukturomvandling.

- att räntenivån är för hög och näringslivets lönsamhet för låg.

- att produktiviteten i den offentliga sektorn är dålig. Med en effektivare
tjänsteproduktion i den offentliga sektorn hade skattetrycket kunnat vara
6 procentenheter lägre.

Den kvantitativa analysen i 1987 års långtidsutredning lider, enligt motionärerna,
av svåra brister genom att den utgår från ett fortsatt högt skattetryck. I
motionen redovisas en alternativ utvecklingsbana för den svenska ekonomin.
Den innebär bl.a. att skattetrycket sänks till under 50 % fram till 1995.
Arbetet visar att tillväxten kan bli högre samtidigt som balans uppnås såväl i
de offentliga finanserna som i utrikesaffärerna.

I motionen föreslås en inriktning av den långsiktiga politiken som bl.a.
innehåller följande inslag:

- Kamp mot inflationen. En stabiliseringspolitisk regim måste skapas som
bygger på en fast växelkurs, ett ökat ansvarstagande hos arbetsmarknadens
parter, en stram finanspolitik som inte korrigerar för alltför snabba
löneökningar samt en målmedveten inriktning på en sänkning av
skattetrycket.

- Ett återupprättande av marknadsekonomin så att den återfår sin inneboende
dynamik. Restriktioner på ekonomins utbudssida är särskilt viktiga
att avlägsna.

- Den ekonomiska politiken måste inriktas på att öka sparandet hos
hushållen. Skattepolitiken är ett viktigt medel för att uppnå detta. Det
politiska inflytandet över den kapitalbildning som behövs för näringslivets
investeringar måste minska. Sparandet bör i huvudsak ske i hushåll
och företag.

- De offentliga monopolen måste brytas upp samtidigt som den offentliga
sektorn effektiviseras.

- Skattetrycket måste sänkas. En genomgripande skattereform bör inledas
redan 1988. Målet bör vara att skattetrycket sänks med i genomsnitt
ungefär 1 procentenhet per år. Skattereformen bör innebära bl.a. sänkta
marginalskatter, återinfört inflationsskydd, hänsynstagande till försörjningsbörda
vid inkomstbeskattningen, skatteregler som stimulerar hus -

FiU 1987/88:5

1* Riksdagen 1987/88.5sami. Nr 5

hållssparandet, en lägre skattesats vid bolagsbeskattningen och slopad
förmögenhetsskatt på arbetande kapital i företag.

I motion Fi5 (fp) framhålls att den ekonomiska utvecklingen i Sverige och
utomlands kännetecknas för närvarande av betydande oro och ökande
osäkerhet om framtiden. Den avgörande frågan är hur vi skall kunna minska
pris- och löneökningarna när vi samtidigt vill hålla en betydligt lägre
arbetslöshet än i omvärlden. De riktlinjer för den ekonomiska politiken som
föreslås i propositionen är antingen felaktiga eller otillräckliga och alltför
vaga. Folkpartiet vill betona tre områden där den ekonomiska politiken
måste läggas om och göras mera tydlig.

Skattepolitiken: I motionen understryks att det viktigaste kravet är en rejäl
skattereform med kraftigt sänkta marginalskatter, återinfört inflationsskydd,
enhetligare kapitalbeskattning och reformerad företagsbeskattning.
Marginalskatten skall vara högst 40 % för flertalet löntagare och taket sättas
vid 50 %. Redan nästa år måste ett första steg tas mot sänkta marginalskatter.
Det måste bli ett stopp för skattehöjningspolitiken. Folkpartiets ambition är
att på sikt sänka skatterna. Möjligheterna till ytterligare skattesänkningar
ökar framöver i takt med att tillväxten ökar på grund av skattereformen och
om folkpartiets övriga förslag genomförs.

Den offentliga sektorn: Det produktivitetsproblem som finns i den
offentliga sektorn måste mötas med införandet av nya organisationsformer
och mer konkurrens genom enskilda alternativ.

A vregleringar i ekonomin: För att ekonomin skall förmås att fungera bättre
måste ett antal regleringar avskaffas. Bl.a. måste valutaregleringen och
etableringskontrollen inom vissa branscher avskaffas och lagen om att
regeringen skall godkänna affärsbankernas styrelseordförande återtas.

I motionen understryks behovet av ett nära och omfattande samarbete
med EG som en väsentlig förutsättning för en framtida hög tillväxt.
Ekonomisk tillväxt är också en nödvändig förutsättning för en balanserad
regional utveckling och för kraftfulla insatser för en god miljö.

I motion Fi6 (c) betonas miljömålen som en viktig del av den ekonomiska
politiken. Detta innebär bl.a. att miljöhänsyn måste byggas in i den svenska
marknadsekonomin genom ekonomiska styrmedel.

Vidare betonar motionärerna vikten av god konkurrenskraft. Det innebär
att kostnadsutvecklingen måste anpassas till omvärlden. En räntepressande
politik med en stram finanspolitik, avvecklad valutareglering och utförsäljning
av statliga företag för att minska upplåningen minskar kapitalkostnaden
och gynnar investeringar. Löneökningstakten kan minskas genom en sänkt
skatt på maten, sänkta marginalskatter och/eller minskade arbetsgivaravgifter,
en stram offentlig konsumtionsutveckling som ger utrymme till reallöneökningar,
en aktiv politik för regional balans som minskar löneglidningen i
överhettade regioner, en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring som lägger
kostnader för uppkommen arbetslöshet på arbetsmarknadens parter, viss
decentralisering av löneförhandlingarna samt ett införande av kassabegränsning
(s.k. cash limit) i den offentliga sektorn.

En långsiktigt stabil ekonomisk utveckling är nödvändig. För detta krävs
decentraliserad satsning på kvalificerad utbildning och forskning i hela landet

FiU 1987/88:5

i syfte att skapa kreativa miljöer där kunskapsindustrin kan växa. En
skattereform måste gynna sparande, investeringar, arbeten, eget företagande
och decentraliserat personligt ägande. Det betonas att den regionala
balansen måste vara ett centralt mål. En geografiskt jämnare utveckling i den
offentliga sektorn åstadkoms med ett rättvisare bidragssystem till kommunerna.

Sparandet och förmögenhetsuppbyggandet i ekonomin skall företrädesvis
ske i hushållssektorn för att gynna enskilt ägande av bostad, aktier, eget
företag m.m.

I motionen understryks att tillväxten måste fördelas rättvist. Det innebär
bl.a. en prioritering av grundtryggheten, satsning på vården, sänkt skatt på
maten, rättsvis kommunal beskattning och vårdnadsersättning för föräldrar
med barn i förskoleåldern.

Centerpartiet betonar att mindre krångel och byråkrati och ökad flexibilitet
är viktiga förutsättningar för en fungerande ekonomi. Motionärerna vill
därför avskaffa valutaregleringen, avveckla prisstoppet som medel i den
ekonomiska politiken, uppluckra statliga monopol, minska regleringarna
inom trafik- och bostadsområdet, förenkla skattesystemet, avskaffa löntagarfonderna,
sälja ut statliga företag och förstärka affärsverkens regionala
ansvar.

I motion Fi7 (vpk) framhålls att i propositionen nämns inledningsvis ett antal
viktiga men - sett ur ett vidare perspektiv - alltför begränsade målsättningar.
Det kan med fog påstås, menar motionärerna, att propositionen i stort sett
redovisar en förnöjsamhet med dagens utveckling. De förslag som presenteras
i propositionen innebär i stort sett en fortsättning av den politik som
kommit att kallas den ”tredje vägen” men det är i allt väsentligt en
”kapitalets väg”. Analysen i LU 87 kan inte godtas som underlag för den
ekonomiska politiken. Vänsterpartiet kommunisternas alternativ kan sammanfattas
under följande punkter.

Den ekonomiska politikens mål: De i propositionen angivna målen bör
kompletteras med ekonomisk demokrati .ekologisk balans, jämställdhet
mellan könen, internationell solidaritet och en ökad nationell ekonomisk
självständighet.

Lönebildningen: Fixeringen i propositionen vid löneutvecklingen som
kostnadsdrivande är felaktig. En ökning av lönerna på vinsternas bekostnad
är nödvändig. Den ekonomiska politiken måste skapa förutsättningar för att
främst de lågavlönade arbetarna skall kunna börja återta reallöneförluster.

Skattepolitiken: Det viktigaste är inte ett oförändrat skattetryck utan vilka
möjligheter som föreligger att omfördela skattetrycket på ett rättvist sätt.

Avgörande för hur mycket skatt som skall tas ut är vilka behov som skall
täckas. Exempel på åtgärder för en rättvis beskattning:

- Införande av en produktionsskatt som minskar trycket på inkomstskatterna.

- Sänkning av matmomsen.

- Ökad beskattning av kapital, förmögenheter och transaktioner.

Utvecklingen på kreditmarknaden: Åtgärder bör vidtas som begränsar

utlandsinvesteringarna och som motverkar att kreditpolitiken öppnas helt

FiU 1987/88:5

för marknadskrafterna. De liberaliseringar av valutaregleringen som gjorts
under 1980-talet bör återtas och regleringen bör skärpas. Vidare bör
ränteregleringen återinföras.

Den offentliga sektorn: Åtstramningen av den gemensamma sektorn
bäddar för privatisering, vilket leder till stora orättvisor och försämrad
allmän service. Effektivitetsmåttet för den offentliga sektorn i långtidsutredningen
är missvisande.

Miljöpolitiken: God miljö behöver inte sättas i motsatsförhållande till
ekonomisk tillväxt. Med hänvisning till den s.k. Brundtlandrapporten krävs
en planering för en utveckling som både är ekonomiskt och ekologiskt
bärkraftig.

Utskottet

Långtidsutredningens analys av utvecklingen fram till år 1995

I långtidsutredningen (LU 87), som presenterades i februari 1987, analyseras
förutsättningarna för att den svenska ekonomin under åren fram till år 1990
skall röra sig mot balans. Slutsatserna är att det krävs en kostnadsutveckling
som något understiger utlandets och en fortsatt förbättring av det finansiella
sparandet. Vidare redovisas beräkningar avseende utvecklingen till år 1995.
Läget i konjunkturfasen detta år förutsätts vara detsamma som år 1984.
Därmed kan analysen i detta längre tidsperspektiv koncentreras på tillväxtens
bestämningsfaktorer, arbetskraftsutbudet och produktiviteten. För att
den potentiella tillväxten skall kunna realiseras ställs också krav på ekonomins
anpassningsförmåga till utvecklingen i omvärlden. Det gäller såväl till
den genomsnittliga kostnadsutvecklingen som till förändringar av prisrelationer
och till efterfrågan mellan olika varugrupper och marknader. Den bild
som tecknas skall ses som en siffermässig illustration av den ekonomiska
utveckling som är möjlig under förutsättning att anpassningen är framgångsrik
och att resurserna i landet utnyttjas fullt ut.

I detta betänkande behandlas främst utvecklingen i det längre tidsperspektivet.
Utskottet kommer senare att ta ställning till vilka specifika åtgärder
som i dagsläget bedöms vara nödvändiga för att föra ekonomin mot balans.
Detta sker i anslutning till utskottets behandling av proposition 1987/88:60
om vissa ekonomisk-politiska åtgärder (FiU 1987/88:10).

I tabell 1 redovisas i termer av försörjningsbalanskomponenter hur den
svenska ekonomin utvecklats under åren 1964-1984 och den bild av
utvecklingen fram till år 1995 som redovisas av LU 87. Vad gäller utvecklingen
i tioårsperspektivet finns det anledning att erinra om beräkningarnas
karaktär. Som framhålls i LU 87 är beräkningarna upplagda så att ekonomin
år 1995 har förutsatts befinna sig i balans, dvs. i den meningen att acceptabla
värden har uppnåtts för de mål som kan preciseras i långtidsutredningens
modeller. De preciserade värdena på målvariablerna skall emellertid inte
övertolkas. De anger i vilken riktning ekonomin bör röra sig snarare än de
uttrycker den yttersta ambitionen med den ekonomiska politiken.

FiU 1987/88:5

Tabell. Försörjningsbalansens utveckling 1964-1995

1980 års priser

	Miljarder kr. 1984	Årlig 1964- 1974	procentuell förändring - 1974- 1984 — 1984 1995	1986- 1995
BNP	561,9	3,5	1,6	2,2	2,3
Import	169,3	6,6	0,9	3,9	3,5
Tillgång	731,2	4,1	1,4	2,7	2,6
Privat konsumtion	270,6	2,9	0,7	2,6	2,4
Offentlig konsumtion	163,1	4,6	2,8	0,8	0,6
Statlig	45,6	2,6	0,8	-0,5	-0,6
Kommunal	117,5	5,9	3,7	1,2	1,0
Bruttoinvesteringar	105,9	2,5	0,3	3,1	3,1
Näringsliv inkl. bostäder	90,2	2,5	0,3	3,6	3,4
Industri	16,7	5,1	-2,9	4,7	4,3
Offentliga	15,7	2,3	-0,2	0,0	0,9
Lagerförändring	-3,7
Export	195,2	7,3	3,1	3,6	3,9
Användning	731,2	4,1	1,4	2,7	2,6

Källa: Statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

Utskottet vill särskilt fästa uppmärksamheten på att utvecklingen enligt
utredningen för de kommande tio åren måste få en helt annan profil än den
som gällde för åren 1974 till 1984. Stagnationen i investeringarna måste
vändas till en uppgång som är väsentligt kraftigare än den som gällde för de
goda åren 1964-1974. Även tillväxten i den privata konsumtionen, som är
viktig för att de dåliga åren i slutet av 1970-talet och början av 1980-talet skall
kunna kompenseras, kan bli markant högre än vad den varit under de senaste
tio åren. Detta beräknade konsumtionsutrymme för hushållen förutsätter
emellertid en tillväxt i den offentliga konsumtionen som ligger mycket under
den tillväxt som gällde för såväl 1960-talet som för 1970-talet och för de första
åren av 1980-talet. I LU 87 påpekas att huvudskälet till den dämpade
offentliga konsumtionstillväxten är den offentliga sektorns finansiella situation.
Det finansiella sparandet i den offentliga sektorn måste öka, annars blir
inte det totala finansiella sparandet i hela ekonomin tillräckligt stort för att
finansiera nödvändiga investeringar med bibehållen balans i utrikesbetalningarna.
Samtidigt har långtidsutredningen utgått ifrån att detta inte kan
ske genom att skattetrycket höjs. Det bör emellertid framhållas att trots att
den offentliga konsumtionens tillväxt dämpas blir den offentliga sektorns
andel av det totala antalet sysselsatta lika hög år 1995 som den är i dag.

Det bör även understrykas att om det skall vara möjligt att upprätthålla en
årlig tillväxt på drygt 2 % per år, samtidigt som vi bör sträva mot att minska
vår stora utlandsskuld, krävs bytesbalansöverskott. En förutsättning för att
denna utveckling skall komma till stånd är att pris- och löneökningstakten
anpassar sig till vad som gäller i omvärlden. Om så sker finns det emellertid
utrymme för en god reallöneutveckling (ca 2 % per år). Denna uppnås
emellertid inte via höga nominella lönelyft utan den blir snarare ett resultat
av en låg prisökningstakt.

Ett avgörande villkor för att den utveckling som beskrivs av försörjningsbalansen
i tabellen skall infrias är en stabil tillväxt och låg inflation i

FiU 1987/88:5

1 * * Riksdagen 1987188.5sami. Nr 5

omvärlden. Förutsättningarna för de angivna tillväxttalen är en något lägre
produktionstillväxt i omvärlden än vad som varit fallet under de allra senaste
åren. Även världshandeln kommer därmed att öka något långsammare
under de närmaste åren. Under 1990-talet antas emellertid en viss återhämtning
ske. För tioårsperioden som helhet förutses världshandeln öka med
4-5 % per år i volym. Inflationen bedöms under hela perioden fram till år
1995 vara fortsatt låg (ca 3,5 %), om än inte så låg som fallet var år 1986.

Som anförs i såväl propositionen som i motionerna Fi4 (m) och Fi5 (fp) kan
de i LU 87 angivna internationella förutsättningarna snabbt komma att
ändras. Det gäller främst osäkerheten rörande den ekonomiska utvecklingen
i Förenta Staterna men även förhållandena på oljemarknaden och den
alltjämt aktuella skuldkrisen. Den bild som här beskrivits förutsätter bl.a. att
de finansiella obalanser som i dag råder mellan Förenta Staterna å ena sidan
samt Japan och delar av Västeuropa å den andra utjämnas. Detta torde i
första hand kräva en förstärkning av de amerikanska statsfinanserna.
Sannolikt krävs också en något snabbare efterfrågeökning i Västeuropa och
Japan. Huruvida den oro i industriländerna som i dag manifesteras genom
kraftiga börsfall får till följd att en nödvändig sanering av de amerikanska
statsfinanserna sker eller att problemen och obalanserna tilltar är i dag svårt
att bedöma.

Förändringarna i förhållandena på oljemarknaden utgör ett ständigt
närvarande hot mot en någorlunda stabil utveckling i världsekonomin. De
bedömningar som gjorts i LU 87 innebär att oljepriset fram till år 1990 ligger
på nivån 18 dollar per fat i januari 1987 och att det därefter sker en viss
uppgång fram till år 1995 då priset antas vara ca 27 dollar per fat. Om
oljepriset skulle stiga snabbt innebär det inte bara försämrade betingelser för
den svenska ekonomin utan också för industrilandsgruppen som helhet, och
därmed även indirekt för den svenska ekonomin.

Utskottet delar även den uppfattning som uttalas i långtidsutredningen att
den allvarligaste aspekten på skuldkrisen är att skuldbördan hämmar
tillväxten i u-länderna. Detta medför i många utvecklingsländer en drastisk
försämring av levnadsstandarden och betydande sociala påfrestningar. En
ekonomisk kris i u-länderna medför emellertid också ekonomiska problem
för industriländerna, vars export hämmas. Om u-länderna inte kan avsätta
sin export på industriländernas marknader tvingas de skära ner sin import
ytterligare för att möta sina betalningsskyldigheter. Eftersom u-länderna står
som mottagare för omkring 25 % av OECD-ländernas export får detta i sin
tur betydande negativa verkningar på industriländerna.

Allmänt om målen och inriktningen av den ekonomiska
politiken på medellång sikt

Sorn anförs i propositionen är den ekonomiska politikens yttersta syfte att
bidra till att ge medborgarna en hög välfärd. I detta ingår en rad uppgifter.
De direkt kvantifierbara ekonomisk-politiska målen brukar anges som full
sysselsättning, hög tillväxt, fast penningvärde och balans i utrikesbetalningarna.
Till dessa mål läggs kraven på en jämn fördelning av levnadsstandarden,
regional balans samt kravet att uppnå och vidmakthålla en god miljö.

FiU 1987/88:5

Mot denna allmänna formulering av målen för den ekonomiska politiken
reses inga större invändningar i motionerna Fi4 (m), Fi5 (fp), Fi6 (c) och Fi7
(vpk).

För att här angivna mål skall uppnås ställs höga krav på utformningen av
den ekonomiska politiken. Det finns därvid enligt utskottets mening
anledning att i betänkandet främst rikta uppmärksamheten mot kapitalbildningen
och sparandet, lönebildningen, skattetrycket och de offentliga
finanserna samt utvecklingen av den offentliga sektorn. Den enighet som
råder om vad som skall anses ingå i de allmänna målen för den ekonomiska
politiken kan vad gäller motionerna Fi4 (m), Fi5 (fp) och Fi6 (c) också sägas
gälla identifieringen av flera av de viktigaste problemområdena i den svenska
ekonomin. I de tre motionerna framhålls bl.a. nödvändigheten av att
prioritera kapitalbildningen, att hålla tillbaka kostnadsökningarna genom
låga nominella löneökningar för att klara balansen i utrikeshandeln, att
prioritera den privata konsumtionen på bekostnad av den offentliga, att
ytterligare effektivisera den offentliga sektorn, att reformera skattesystemet
och att intensifiera ansträngningarna att förbättra miljön genom att utnyttja
ekonomiska styrmedel. De viktiga problemområden som utpekas i motionerna
är i stort desamma som i propositionen.

Utskottet kan även konstatera att mot den valda analysmetoden i LU 87
reses i de tre nämnda motionerna heller inga invändningar. Det bör
emellertid här nämnas att i motion Fi4 (m) presenteras en till långtidsutredningen
alternativ kalkyl och i motion Fi6 (c) ställs krav på att målet en god
miljö skall beaktas också i den s.k. modellanalysen.

Till skillnad mot vad som sägs i motionerna Fi4 (m), Fi5 (fp) och Fi6 (c)
underkänns i motion Fi7 (vpk) långtidsutredningen helt som ett underlag för
utformningen av den ekonomiska politiken. I motion Fi7 ironiseras över att
”kostnadsläget” över huvud taget utgör ett problem. Motionärerna ser inga
problem med kraftigt stigande nominallöner. Att bygga in incitament i
lönebildningen för att motverka höga nominella löneökningar, som kan
medverka till låg inflation och därigenom en höjning av reallönerna, ses av
motionärerna endast som ett hot mot den fria förhandlingsrätten. Vidare
kan, enligt motionärerna, en ökad kapitalbildning endast uppnås genom
åtgärder som har en stark planekonomisk inriktning. Flur denna kapitalbildning
skall komma till stånd jämsides med kraven på kraftiga löneökningar
och en kraftig expansion av den offentliga sektorn förklaras inte av
motionärerna. Utöver kraven på en närmast total styrning av investeringsverksamheten
föreslås i motionen även en nationalisering av affärsbanker,
investmentbolag, kreditinstitut och försäkringsbolag.

Utskottet kan inte ställa sig bakom den beskrivning som ges i motion Fi7
(vpk) av vilka problemen är i den svenska ekonomin och hur de skall
angripas. Utskottet delar motionärernas uppfattning att arbete åt alla och en
rättvis fördelning av produktionsresultatet är centrala mål för den ekonomiska
politiken. Som utskottet ser det kommer emellertid den politik som
förordas i motionen att få till följd att obalanserna i den svenska ekonomin
blir mycket omfattande. Alla erfarenheter pekar på att de grupper i
samhället som motionärerna vill gynna därvid skulle hamna i ett svårare läge.

Utskottet kan således varken ställa sig bakom den problembeskrivning

FiU 1987/88:5

som görs i motionen eller acceptera de förslag till åtgärder som förordas.
Utskottet avstyrker därför motion Fi7 (vpk).

Som tidigare nämnts i betänkandet reses i motionerna Fi4 (m), Fi5 (fp) och
Fi6 (c) inte några avgörande invändningar mot propositionens allmänna
målformuleringar eller mot identifieringen av de mest centrala problemen i
den svenska ekonomin. Däremot finns på flera av de områden som tas upp i
propositionen invändningar mot och alternativa förslag till inriktningen av
den ekonomiska politiken på medellång sikt. Denna kritik och de redovisade
alternativen i motionerna kan närmast ses som en sammanfattning av resp.
partiers ställningstagande till den ekonomiska politiken så som de redovisades
i partimotionerna väckta i anslutning till årets budgetproposition (prop.
1986/87:100) och kompletteringsproposition (prop. 1986/87:150).

Den ekonomiska politikens mål

I motion Fi6 (c) framhålls att långtidsutredningen ställer miljömålen vid
sidan av den övriga analysen. På grund av att de ”mjuka” målen - jämn
fördelning, god miljö, regional balans - inte behandlas i det rent modelltekniska
arbetet får, enligt motionärerna, dessa mål en låg prioritet i den
ekonomiska politiken.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att kvantifieringen i långtidsutredningens
beräkningar av vissa mål, som full sysselsättning och stark
bytesbalans, kan få som konsekvens att övriga mål tillmäts mindre betydelse.
Samtidigt är det - så länge långtidsutredningen använder kvantifierade
utvecklingsmodeller som ett hjälpmedel i sin analys - oundvikligt att detta
problem uppkommer. Som framgår av propositionen framstår det nämligen
inte som möjligt att beskriva så mångfacetterade mål som en jämn fördelning
av levnadsstandarden och regional balans i enkla, kvantitativa termer som är
lämpade för analys i makroekonomiska modeller. Det är därför viktigt att
hålla i minnet att långtidsutredningens modellanalys enbart är ett av flera
inslag i underlaget för utformandet av den ekonomiska politiken. Självklart
måste den kompletteras av andra, mer kvalitativt inriktade bedömningar. Så
har också skett när det gäller de områden som nämns i motionen. Utskottet
delar föredragandens uppfattning att det vore värdefullt om dessa analyser
kunde utvecklas ytterligare i kommande långtidsutredningar.

Beträffande målen vill utskottet avslutningsvis understryka vikten av att nå
en full sysselsättning i vår ekonomi. Som uttalas i propositionen innebär det
att varje människa som vill arbeta skall ha rätt till ett meningsfullt arbete. Om
något skall sägas vara den ekonomiska politikens huvuduppgift är det att
pressa tillbaka arbetslösheten och att göra det på ett sådant sätt att
sysselsättningen tryggas också på längre sikt. Det bör framhållas att få
faktorer spelar så stor roll för levnadsstandardens fördelning som just full
sysselsättning.

FiU 1987/88:5

Lönebildningen och konkurrenskraften på längre sikt

FiU 1987/88:5

I såväl motion Fi4 (m) som i motionerna Fi5 (fp) och Fi6 (c) betonas att
lönekostnadsstegringen måste dämpas. Motionärerna efterlyser förslag till
åtgärder för att nå det riktmärke för löneökningarna som anges i propositionen
(3 % per år).

För att möjliggöra lägre lönekostnadsökningar föreslås i motionerna att
åtgärder vidtas som ändrar förutsättningarna för avtalsförhandlingarna. De
åtgärder som åsyftas är främst en skattereform och en ändring av nuvarande
regler för arbetslöshetsförsäkringen.

Utskottet noterar emellertid att förslagen i motionerna skiljer sig åt på
viktiga punkter. I motion Fi4 (m) krävs att åtgärder för att sänka skattetrycket
skall genomföras redan under år 1988. I motion Fi6 (c) anförs att
skattetrycket bör ”sänkas på sikt”. Men i motionen sägs även vad gäller en
skattereform att ”Reformen bör totalfinansieras. Skattetrycket får dock inte
öka.” Vidare uttalas i motion Fi4 (m) att parterna på arbetsmarknaden inte
skall kunna påräkna att den ekonomiska politiken läggs om i expansiv
riktning vid alltför höga lönekrav. Någon kompensation för försämrad
konkurrenskraft som kan medföra utslagning av företag bör inte ges. I
motionerna Fi5 (fp) och Fi6 (c) föreslås i stället att incitament för låga
lönekrav bör skapas genom en reformering av arbetslöshetsförsäkringen.

Som utskottet ser det ställs nu mycket stränga krav på pris- och
lönebildningen. Samtidigt som det ställs krav på att pressa tillbaka inflationen
till den låga nivå som nåtts i våra viktigaste konkurrentländer kan
emellertid en försämring av arbetsmarknadsläget inte accepteras. Det bör i
detta sammanhang framhållas att i de länder i Västeuropa där inflationsbekämpningen
varit lyckosam och en god konkurrenskraft kunnat vidmakthållas
har arbetslösheten tillåtits stiga till mycket höga tal.

Utskottet är av samma uppfattning som motionärerna att det är viktigt att
skapa rimliga förutsättningar för arbetsmarknadens parter i förhandlingsarbetet
och att skapa incitament, som är förenliga med samhällsekonomisk
balans. I motion Fi4 (m) motsätter man sig att regeringen blandar sig i
avtalsrörelsen, vilket måste tolkas som att för höga lönelyft skall få slå ut i en
ökad arbetslöshet. Ett sådant synsätt måste avvisas. Som tidigare nämnts i
betänkandet är full sysselsättning det centrala målet för den ekonomiska
politiken. Utskottet kan därför inte dela uppfattningen att statsmakterna
skall avsäga sig allt ansvar för sysselsättningen.

I motionerna Fi5 (fp) och Fi6 (c) görs gällande att regeringen endast bör
koncentrera sig på att skapa förutsättningar för att avtalsförhandlingarna
skall ge ett önskat resultat. Regeringen skall däremot inte spela en aktiv roll i
förhandlingarna.

Utskottet delar motionärernas uppfattning i så måtto att regeringen bör
undvika att uppträda som aktör i avtalsrörelsen. Som utskottet ser det kan en
regering aldrig vara likgiltig för hur en avtalsrörelse utvecklas. Om det är
uppenbart att ett kommande löneavtal resulterar i kraftiga prisökningar och
stigande arbetslöshet är det, enligt utskottets mening, regeringens ansvar att
informera arbetsmarknadens parter om detta och om vilka åtgärder som kan
bli nödvändiga för statsmakterna att vidta.

Vad gäller samspelet mellan statsmakten och arbetsmarknadens parter
riktas i motionerna Fi5 (fp) och Fi6 (c) stark kritik mot den s.k. SAMAKmodellen.
Utskottet vill på denna punkt hänvisa till sitt och riksdagens
ställningstagande vid behandlingen av årets finansplan (FiU 1986/87:10 s.
36-37). Riksdagen uttalade vid detta tillfälle att en oundgänglig förutsättning
för att en förhandlad inkomstpolitik skall kunna tillämpas är att arbetsmarknadens
parter frivilligt sluter upp kring en sådan politik. Någon sådan
uppslutning finns inte i dag, varav följer att förhandlingar enligt den s.k.
SAMAK-modellen inte är aktuella.

Som utskottet framhöll vid behandlingen av årets kompletteringsproposition
(FiU 1986/87:30 s. 34) är det, som också framhålls i motionerna,
betydelsefullt att en framtida skattereform utformas så att löneavtalen kan
slutas på en lägre nivå än hittills. Utskottet är emellertid av den uppfattningen
att de långtgående förslag till skattesänkningar som framförs i motion Fi4
(m) inte skulle underlätta avtalsförhandlingarna. Det är uppenbart att en
skattereform med denna inriktning i stället ytterligare skulle skärpa de
fördelningspolitiska spänningar som redan i dag råder mellan olika organisationer
och grupper. Beträffande övriga förslag till förändring i skattesystemet
vill utskottet avvakta resultatet av pågående utredningar inom detta område.

Vad gäller skattetrycket vill utskottet framhålla att det inte bör stiga
ytterligare. Som framhålls i propositionen måste dock ambitionen oförändrat
skattetryck ses i ett medel- och långfristigt perspektiv. Att sänka skattetrycket
utöver vad som kan bli effekten av en lugnare pris- och löneutveckling är i
nuvarande stabiliseringspolitiska situation inte möjligt.

I samtliga tre motioner understryks kravet på en fast växelkurs. Som
nämns i motion Fi5 (fp) har i den ekonomisk-politiska debatten den tanken
lanserats att den svenska kronans värde i förhållande till andra valutor borde
tillåtas fluktuera. Därmed skulle konkurrenskraften kunna bibehållas även
om vår pris- och lönestegringstakt är snabbare än den i omvärlden. God
tillväxt och full sysselsättning skulle då, påstås det, gå att upprätthålla, men vi
skulle samtidigt få acceptera en högre inflationstakt.

Som utskottet ser det råder det bred politisk enighet om att avvisa en
politik av detta slag. En sådan politik avspeglar inget annat än en
ambitionsnivåsänkning för den ekonomiska politiken, som innebär att målet
om prisstabilitet uppges.

Sparandets utveckling

I motion Fi4 (m) konstateras att under år 1987 skedde en omsvängning mot
överskott i den konsoliderade sektorn. Detta har, menar motionärerna, givit
ett politiskt inflytande över sparande och investeringar, som inneburit en
fortsatt fondsocialisering och utvidgning av AP-fondernas placeringsmöjligheter.
I motionen understryks att detta är fel väg att åstadkomma en
ökning av sparandet. Skattepolitiska åtgärder bör i stället vidtas för att öka
sparandet hos hushållen. Nuvarande överskott ger, enligt motionärerna, en
möjlighet att sänka skattetrycket med 4 % om sparandet samtidigt ökar i den
privata sektorn.

I motion Fi5 (fp) anförs att det är inget självändamål med ett stabilt

FiU 1987/88:5

överskott i den offentliga sektorns finansiella sparande. Med nuvarande
ekonomisk-politiska förutsättningar är det emellertid svårt att tänka sig ett
stabilt överskott i någon annan del av ekonomin. Motionärerna förordar att
det offentliga sparandet koncentreras till socialförsäkringssektorn och inte
till statsbudgeten.

Även i motion Fi6 (c) framhålls att sparandet inte skall ske i den offentliga
sektorn utan i hushållssektorn. I motionen betonas att ett positivt sparande är
nödvändigt för att nettoamortera utlandsskulden. Skattepolitiska åtgärder
bör vidtas för att stimulera hushållssparande!.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att målet måste vara att Sverige
skall ha ett överskott i bytesbalansen. Den stora utlandsskuld som byggdes
upp under senare delen av 1970-talet och början av 1980-talet bör successivt
amorteras. Långtidsutredningen konstaterar också, på basis av gjorda
finansiella kalkyler, att det år 1995 behövs ett stabilt överskott i den
offentliga sektorns finansiella sparande. För att kunna expandera ekonomin
och trygga sysselsättningen med bibehållen balans i utrikesbetalningarna
krävs att industrin byggs ut. Denna utbyggnad måste finansieras. Detta torde
medföra en viss nedgång i företagens finansiella sparande. Samtidigt är en
viss uppgång i hushållens finansiella sparande möjlig, mot bakgrund av den
goda inkomstutveckling som ligger i utredningens balansalternativ. Som
framhålls i propositionen är denna förbättring emellertid inte tillräcklig.
Därför måste, som också anförs i motion Fi5 (fp), den offentliga sektorns
sparande fortsätta att förbättras.

I likhet med föredraganden vill utskottet peka på att det inte endast är
positiva faktorer i den ekonomiska utvecklingen som under år 1987 skapat ett
sparandeöverskott i den offentliga sektorn. En icke oväsentlig del av det
senaste årets förbättring beror på en för snabb pris- och lönestegringstakt,
vilket i det korta perspektivet dragit med sig en snabbare uppgång av
skatteintäkterna än väntat. Dessa effekter är inte alltigenom positiva,
eftersom en hög inflation samtidigt undergräver den svenska ekonomins
konkurrensförmåga. Detta kan slå tillbaka på den offentliga sektorn i form
av ett försämrat sparande under kommande år.

Utvecklingen på kreditmarknaden

I motion Fi5 (fp) framhålls att det är en fördel att kreditmarknaden
avreglerats. Motionärerna menar emellertid att det finns tendenser till en
motsatt utveckling. Som exempel nämns den nya lagen att regeringen skall
godkänna ordförandena i affärsbankernas styrelser, förslagen om ägarbegränsningar
för banker och det aviserade förslaget om en ny femte AP-fond. I
denna motion och i motionerna Fi4 (m) och Fi6 (c) krävs vidare att
valutaregleringen avskaffas. I motion Fi6 (c) understryks betydelsen av att
räntan pressas ned.

Som framhålls i propositionen har avregleringen av kreditmarknaden i
huvudsak varit av godo för samhällsekonomin. Vad gäller kravet i motionerna
på att avskaffa valutaregleringen vill utskottet framhålla att en successiv
liberalisering av regleringen har ägt rum. Senast i mitten av november
meddelade riksbanken att tillståndsgivningen att förvärva utländska aktier

FiU 1987/88:5

skulle avskaffas och att företag utan hinder skulle få köpa fastigheter i
utlandet. Som utskottet flera gånger tidigare framhållit bör vissa centrala
delar av valutaregleringen vara kvar. Hit hör i första hand regler för att
förhindra kortfristiga kapitalplaceringar som styrs av ränteskillnader och
förväntningar om ränte- och växelkursutvecklingen. Om sådana kapitalplaceringar
skulle tillåtas, skulle potentialen för spekulativa valutaflöden öka
kraftigt. De delar av valutaregleringen som förhindrar uppbyggandet av
sådana tillgångar - såväl svenskars placeringar i utländsk valuta som
utlänningars finansiella placeringar i svenska kronor - bör därför bibehållas.

Vad i övrigt gäller utvecklingen på kreditmarknaden innebär den finansiella
bild som framkommer i långtidsutredningens tioårsperspektiv en
återgång till ett mera normalt mönster på kreditmarknaden. Hushållens
nettosparande blir åter positivt. I de icke-finansiella företagen uppkommer
sparandeunderskott, i takt med den ökande investeringsverksamheten. Den
snabba uppgången i de finansiella företagens sparande dämpas genom den
lägre räntenivå som förutsatts, samtidigt som den offentliga sektorn får ett
överskott i sparandet. Denna utveckling bör bidra till en lugnare utveckling
på kreditmarknaden än under de gångna tio åren. Om utvecklingen följer
den i LU 87 angivna utvecklingen bör även penningpolitiken underlättas.
Det blir bl.a. lättare att finansiera statens underskott utan att penningmängden
ökar. Räntenivån inom landet borde också kunna bli lägre som en
konsekvens av den fallande inflation som är en huvudingrediens i den
balanserade utvecklingsvägen och av de stabila överskotten i betalningarna
med utlandet.

Utskottet vill här tillägga att långtidsutredningens bedömning av sparandeutvecklingen
i hushållen kan vara väl optimistisk. Är så fallet blir det totala
finansiella sparandet i ekonomin lägre än beräknat, vilket ställer större krav
på offentligt sparande för att upprätthålla en positiv balans i utrikesbetalningarna.

Effektiviteten i den offentliga sektorn

De krav på förändringar i den offentliga sektorn som ställs i motionerna Fi4
(m), Fi5 (fp) och Fi6 (c) avviker inte från de som presenterades i resp.
partiers motioner i anslutning till årets budget- och kompletteringspropositioner.
I motionerna anförs att det är nödvändigt att skapa alternativ till den
offentliga verksamheten för att därigenom höja effektiviteten, åstadkomma
billigare produkter och möjliggöra en större variationsrikedom. Vid sidan av
privata alternativ föreslås i centerpartiets motion kooperativa lösningar. I
samtliga tre motioner framhålls, med hänvisning till gjorda ESO-studier
(ESO: Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi), att produktivitetsförsämringen
i den offentliga sektorn måste brytas. För att detta skall kunna ske
är det enligt motionärerna bl.a. nödvändigt att bryta upp de offentliga
monopolen och att genomföra organisationsförändringar i den offentliga
sektorn. Folkpartiet framhåller särskilt att det därvidlag är viktigt att skilja
beställarrollen från producentrollen.

I motion Fi4 (m) anförs att produktivitetsminskningen mellan åren 1970
och 1980 i hela den offentliga sektorn uppgick till 1,5 % årligen. Detta

FiU 1987/88:5

innebär, sägs det i motionen, en förlust för medborgarna på nästan 6 % av
BNP eller 60 miljarder kronor uttryckt i dagens priser.

Som utskottet tidigare redovisat i betänkandet förutsätts i långtidsutredningens
beräkningar för tioårsperspektivet en årlig tillväxt på 0,6 % i
offentlig konsumtion, innebärande att den kommunala konsumtionen tillåts
växa med 1,2 % per år. Detta betyder i jämförelse med utvecklingen under
1960- och 1970-talet en kraftig neddragning av tillväxten. Det kan nämnas att
för hälso- och sjukvårdssektorn dämpas tillväxten från drygt 3,5 % per år för
perioden 1970 till 1984 till en årlig tillväxt på något mer än 1 % för perioden
fram till år 1995.

Det bör i detta sammanhang påpekas att i långtidsutredningens beräkningar
liksom i nationalräkenskaperna antas den offentliga tjänsteproduktionens
utveckling vara densamma som konsumtionsvolymens. Av detta följer att
några produktivitetsförändringar inte kan beräknas för denna sektor. Detta
innebär att den beräknade produktionen och därmed också den offentliga
konsumtionen förutsätter oförändrad produktivitet i den offentliga sektorn
åren 1984-1995. Vid stigande produktivitet möjliggör sålunda samma
resursinsats en högre faktisk konsumtionsvolym medan motsatsen gäller vid
en negativ produktivitetsutveckling, även om sådana förändringar inte
registreras i nationalräkenskaperna.

Denna utveckling av den offentliga konsumtionen kan jämföras med
motsvarande utveckling i de alternativa beräkningar som redovisas i motion
Fi4 (m). I detta alternativ förutsätts nolltillväxt i den offentliga konsumtionen
och därmed också en mycket låg årlig tillväxt (0,2 %) i den kommunala
konsumtionen.

Den utveckling av den offentliga konsumtionen som redovisas i långtidsutredningen
understryker vikten av att arbeta för en mer effektiv resurshushållning
i den offentliga sektorn. Utskottet vill i detta sammanhang framhålla att
produktivitetsstudier måste tolkas med stor försiktighet. För att få rättvisande
produktivitetsmått är det nödvändigt att dessa kostnadsmått så långt som
möjligt kompletteras med mätningar eller bedömningar av hur kvaliteten
utvecklats under motsvarande period. Från den synpunkten blir det sifferexempel
som redovisas i motion Fi4 (m) helt missvisande, om man inte
samtidigt anger i vilken utsträckning ”förlusten” motsvarar ”vinster” i form
av kvalitetsförbättringar.

Som framhålls i propositionen pågår inom regeringskansliet ett arbete med
att utveckla och förnya den offentliga sektorn. I detta sammanhang
behandlas bl.a. frågan om medborgarnas och folkrörelsernas möjligheter till
aktiv medverkan, delaktighet och ansvar i den kommunala verksamheten.
Vidare behandlas frågor som decentralisering, förenkling av det statliga
regelsystemet, begränsning av normgivning etc. Genom detta arbete möjliggörs
en prövning av existerande offentliga verksamheter, så att de bättre
svarar mot medborgarnas behov och önskemål utan att åtgärderna går ut
över de svagaste grupperna i samhället.

Utskottet delar motionärernas uppfattning så till vida att det krävs
åtgärder inom ett brett fält för att höja effektiviteten i den offentliga sektorn.
Det måste dock framhållas att de i propositionen angivna värderingarna bör
ligga till grund för en sådan effektivitetshöjning.

FiU 1987/88:5

Under senare år har i kommunerna prövats en rad nya organisationsformer.
Det är viktigt att detta arbete i kommunerna drivs vidare.

Sammanfattning av utskottets ställningstagande

Utskottet sammanfattar sin syn på inriktningen av den ekonomiska politiken
på medellång sikt på följande sätt.

Utvecklingen under de senaste 10-15 åren har eftertryckligt visat på
behovet av att den ekonomiska politiken förs utifrån ett långsiktigt perspektiv.
Den svenska ekonomin är nu ute ur den akuta krisen. Den uppgift den
ekonomiska politiken står inför i det korta perspektivet är att pressa tillbaka
tendenserna till överhettning för att kunna bevara den uppnådda ekonomiska
förbättringen. I det längre perspektivet är uppgiften att slå in på en väg
som leder till en stabil och långsiktigt hållbar samhällsekonomisk jämvikt
med god tillväxt, full sysselsättning, prisstabilitet och överskott i bytesbalansen.
För detta krävs lägre pris- och kostnadsstegringar, stram finanspolitik,
begränsad offentlig konsumtionstillväxt och en mer flexibel ekonomi.
Uppgiften under de kommande åren kommer att i hög grad handla om att
förbättra den svenska ekonomins funktionssätt.

Utskottet vill särskilt peka ut tre områden som ställer stora krav på den
ekonomiska politiken.

- Kapitalbildningen och sparandet. För att kunna expandera ekonomin och
trygga sysselsättningen med bibehållen balans i utrikesbetalningarna
fordras att industrin byggs ut. Detta kräver ett ökat sparande. En fortsatt
förbättring i den offentliga sektorns sparande är nödvändig.

- Produktivitetsutvecklingen. Enda möjligheten att på sikt åstadkomma ett
högre reallöneutrymme är att höja produktivitetsutvecklingen i ekonomin.
Det är därför bl.a. viktigt att insatser görs för att öka effektiviteten i
den offentliga sektom.

- Lönebildningen. Sverige måste ned till eller under omvärldens prisstegringstakt.
Detta gäller även lönestegringstakten såvida inte produktivitetstillväxten
blir högre i Sverige än i våra viktigaste konkurrentländer.
Detta ställer stränga krav på pris- och lönebildningen.

Mot här angiven bakgrund tillstyrker utskottet de i proposition 36 angivna
riktlinjerna för den ekonomiska politiken på medellång sikt och avstyrker
motionerna Fi4 (m), Fi5 (fp) och Fi6 (c).

Hemställan

Utskottet hemställer

att riksdagen med avslag på motionerna 1987/88:Fi4, 1987/88:Fi5,
1987/88:Fi6 och 1987/88:Fi7 godkänner de riktlinjer för den ekonomiska
politiken på medellång sikt som förordats i proposition 1987/88:36.

Stockholm den 26 november 1987
På finansutskottets vägnar
Arne Gadd

FiU 1987/88:5

Närvarande: Arne Gadd (s), Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Christer
Nilsson (s), Rune Rydén (m). Iris Mårtensson (s), Lisbet Calner (s), Gunnar
Björk (c), Hans Petersson i Hallstahammar (vpk), Arne Kjörnsberg (s),
Hugo Hegeland (m), Marianne Carlström (s), Rolf Kenneryd (c), Leif
Marklund (s) och Lennart Alsén (fp).

Reservationer

1. Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m). Rune Rydén (m), Gunnar Björk
(c), Hugo Hegeland (m), Rolf Kenneryd (c) och Lennart Alsén (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11 börjar med ”1 såväl” och
på s. 16 slutar med ”och Fi6 (c)” bort ha följande lydelse:

I såväl motion Fi4 (m) som motionerna Fi5 (fp) och Fi6 (c) betonas att prisoch
lönestegringen måste dämpas. Det framhålls att ett av de grundläggande
problemen i svensk ekonomi är den snabba löneökningstakten. Lönekostnaderna
har under lång tid ökat snabbare i Sverige än i våra viktigaste
konkurrentländer. Motionärerna efterlyser förslag till åtgärder för att nå det
riktmärke för löneökningarna som anges i propositionen (3 % per år). Enligt
motionärerna vilar ansvaret för avtalsförhandlingarna på arbetsmarknadens
parter, men förutsättningarna för förhandlingarna påverkas i hög grad av den
ekonomiska politiken. Utskottet ansluter sig till detta synsätt och vill särskilt
betona skattepolitikens betydelse för lönebildningen.

Utskottet anser i likhet med motionärerna att den ekonomiska politiken
bör ges följande inriktning för att löneökningstakten skall kunna dämpas:

- En fast växelkurs måste vara en norm för den ekonomiska politiken.
Finans- och penningpolitiken skall syfta till att understödja den fasta
växelkursen. Regeringen måste deklarera att effekterna av alltför höga
löneökningar inte kommer att pareras genom devalveringar. Arbetsmarknadens
parter bör ges incitament att sluta avtal på sådan lönenivå
som är förenlig med bevarad konkurrenskraft. Därför bör arbetslöshetsförsäkringen
reformeras så att den i större utsträckning än i dag
finansieras direkt av arbetsmarknadens parter och så att den dessutom
finansierar t.ex. kostnader för sysselsättning av arbetslös ungdom.

- Det är även i övrigt angeläget att etablera fasta spelregler i den
ekonomiska politiken. Därför bör valutaregleringen slopas helt. En
sådan åtgärd skulle på allvar markera viljan att upprätthålla en fast
växelkurs och därmed också en låg inflationstakt.

- Ökningstakten i de offentliga utgifterna måste begränsas så att utrymme
ges för reallöneökningar. Skattetrycket får inte öka. I stället förordar vi
en sänkning av de skatter som direkt och indirekt belastar sparande och
arbete, vilket skulle öka det samhällsekonomiska utrymmet för reallöneökningar.
En viktig åtgärd är att marginalskatterna sänks och marginaleffekterna
minskas.

Utskottet ansluter sig också till motionärernas uppfattning om regeringens
roll i lönebildningen. Regeringen bör med den ekonomiska politiken skapa
så gynnsamma förutsättningar som möjligt för avtalsförhandlingarna. Någon

FiU 1987/88:5

direkt inblandning i förhandlingarna bör inte komma i fråga. Det gäller
alltifrån den s.k. Rosenbadsmodellen, som uppenbarligen har misslyckats,
till den mer avancerade modell som föreslås i den s.k. SAMAK-rapporten.

Utskottet vill framhålla att ekonomisk tillväxt förutsätter ökad kapitalbildning,
dvs. investeringar och nettoexport. Det räcker inte med enbart en
uppgång i kapacitetsutnyttjandet. Motionärerna konstaterar att den hittillsvarande
strukturomvandlingen och utbyggnaden av näringslivet varit otillräcklig.

Utskottet delar motionärernas syn i detta avseende och vill framhålla
betydelsen av att ekonomins utvecklingskraft stärks. I detta avseende spelar
skattepolitiken en viktig roll. Lägre marginalskatter ökar människors vilja att
arbeta, spara, investera och starta företag. Vidare är lägre marginalskatter en
viktig förutsättning för en expansion av den privata tjänstesektorn. Därutöver
är det angeläget att avreglera ekonomin, låta spelreglerna ligga fast över
tiden, avskaffa löntagarfonderna samt stärka äganderätten.

I motion Fi6 (c) framhålls att konkurrenskraften på längre sikt också är
beroende av andra komponenter än kostnadsläget. Kvalitativt högtstående
och flexibel utbildning på alla nivåer är av avgörande betydelse för att Sverige
skall hävda sig i de kunskapsintensiva branscher som växer snabbast
internationellt. Utskottet instämmer i detta uttalande och vill samtidigt
betona vikten av ett gott småföretagsklimat. De små och medelstora
företagen utgör en grund för teknisk utveckling och har stor betydelse vid
skapandet av nya arbetstillfällen.

Utskottet vill vidare förorda en utförsäljning av vissa av de statliga
företagen såsom föreslås i motion Fi6 (c). Det skulle bidra till en sanering av
statens skuldbörda och en effektivisering av näringslivet. Dessutom skulle en
utförsäljning kunna bidra till en sänkt ränta och ökade investeringar samt en
ökad maktspridning i samhället.

Utskottet vill också framhålla att den ekonomiska politiken måste främja
en tillväxt som kommer hela landet till del. Målet måste vara en decentralistisk
samhällsstruktur där det råder balans såväl inom som mellan olika
regioner.

Moderaterna, folkpartiet och centern har vid skilda tillfällen pläderat för
att införa ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken. Det skulle avsevärt
förbättra effektiviteten i ekonomin då företagen tvingas att ta hänsyn till de
samhällsekonomiska kostnader som produktionen orsakar. Utskottet anser
att det finns anledning att skyndsamt ta steg mot ett mer konsekvent
användande av olika typer av ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken. Detta
får dock inte medföra ett ökat skattetryck totalt sett.

Sparandets utveckling

I motion Fi4 (m) samt i motionerna Fi5 (fp) och Fi6 (c) understryks behovet
av en ekonomisk politik som leder till ett ökat hushållssparande. Enligt
motionärerna bör det finansiella sparandet i huvudsak ske i hushållssektorn
och inte som för närvarande i den offentliga sektorn. Ett starkt hushållssparande
ger för det första ekonomisk trygghet. För det andra ger ett sparande i

FiU 1987/88:5

egen bostad, studier, aktier, vinstandelssystem och i ett eget företag en
bredare makt- och ägandespridning.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att stimulanser krävs för att
öka hushållssparande!. Skattepolitiken är ett verksamt medel för att uppnå
detta. Utskottet motsätter sig därmed den uppfattning som regeringen
framför att sparandet främst skall ske i den offentliga sektorn.

Utvecklingen på kreditmarknaden

I motion Fi 5 (fp) framhålls betydelsen av en avreglerad kreditmarknad.
Motionärerna menar emellertid att det finns tendenser till en motsatt
utveckling. Som exempel nämns den nya lagen att regeringen skall godkänna
ordförandena i affärsbankernas styrelser, förslagen om ägarbegränsningar
för banker och det aviserade förslaget om en ny femte AP-fond. I denna
motion och i motionerna Fi 4 (m) och Fi 6 (c) krävs vidare att valutaregleringen
avskaffas. I motion Fi 6 (c) understryks betydelsen av att räntan pressas
ned.

Utskottet delar uppfattningen om betydelsen av en avreglerad kreditmarknad
och att detta varit av godo för samhällsekonomin. Därför bör tendenserna
till en motsatt utveckling stävjas. Vad gäller kravet i motionerna på att
avskaffa valutaregleringen vill utskottet framhålla att det är av stort värde att
genomföra en fullständig avveckling av valutaregleringen, snarare än som
regeringen förordar enbart av vissa delar. En avveckling av valutaregleringen
skulle också medföra en tendens till nedpressning av den svenska räntenivån.

Effektiviteten i den offentliga sektorn

Utskottet instämmer i de krav på förändringar i den offentliga sektorn som
framförs i motionerna Fi4 (m), Fi5 (fp) och Fi6 (c). Det är nödvändigt att
skapa alternativ till den offentliga verksamheten för att därmed höja
effektiviteten, sänka kostnaderna och möjliggöra en större valfrihet. I
samtliga tre motioner framhålls, med hänvisning till gjorda ESO-studier
(ESO: Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi), att produktivitetsförsämringen
i den offentliga sektorn måste brytas. För att detta skall kunna ske
är det enligt motionärerna och utskottet nödvändigt att både bryta upp de
offentliga monopolen och att genomföra organisationsförändringar i den
offentliga sektorn.

I motionerna anförs, med hänvisning till bilaga 21 till LU 87, att
produktivitetsminskningen mellan åren 1970 och 1980 i hela den offentliga
sektorn uppgick till 1,5 % årligen. Detta innebär enligt den refererade
bilagan till LU 87, att skattetrycket var nästan 6 procentenheter högre år 1980
än om produktiviteten varit oförändrad.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det krävs åtgärder inom ett
brett fält för att höja effektiviteten i den offentliga sektorn. Det arbete som
för närvarande pågår inom regeringskansliet motsvarar inte de krav på
åtgärder som kan anses erforderliga. Utskottet anser i stället att enskilda
alternativ till de offentliga tjänsterna bör både tillåtas och uppmuntras.

I merparten av ekonomisk verksamhet är det en grundläggande förutsättning
att konkurrens befrämjar effektivitet. Enligt utskottets uppfattning är

FiU 1987/88:5

konkurrens av lika stor betydelse inom produktionen av sociala tjänster som
inom annan produktion.

Vidare anser utskottet att den offentliga produktionen bör präglas av en
inre reformation med mera utrymme för enskilda anställdas initiativ, bättre
belöningssystem, mindre detaljstyrning, decentralisering av vissa verksamheter,
mindre hierarkiskt uppbyggd organisation m.fl. förändringar. Det
är därvidlag särskilt viktigt att skilja beställarrollen från producentrollen.
Det finns inte något entydigt samband mellan resursinsats och resultat. Med
en given resursinsats kan resultatet bli mycket olika. Det som avgör
resultatets kvalitet och kvantitet är kompetens, organisation, sammanhållning
och motivation. Genom konkurrens, belöningar och ordentlig resultatbedömning
ökar motivationen.

Det är också viktigt att den lokala flexibiliteten utvecklas i den offentliga
sektorn. Den kommunala självstyrelsen bör förstärkas genom att minska den
detaljstyrning av den kommunala verksamheten som de s.k. specialdestinerade
statsbidragen innebär. Statens stöd till kommunerna bör i stället ges en
generell utformning som grundas främst på skillnader i skattekraft. På detta
sätt kan den lokala flexibiliteten och därmed effektiviteten i den kommunala
sektorn öka.

Sammanfattning av utskottets ställningstagande

Utskottet sammanfattar sin syn på inriktningen av den ekonomiska politiken
på medellång sikt på följande sätt.

Utvecklingen under de senaste tio till femton åren har eftertryckligt
demonstrerat behovet av att den ekonomiska politiken förs utifrån ett
långsiktigt perspektiv. De förnyade balansproblem som allt fler rapporter
entydigt varnar för visar att de grundläggande problemen i svensk ekonomi
inte är lösta. Därmed står också Sverige sämre rustat inför den försämring av
världsekonomin som av allt att döma är förestående. Uppgiften för den
ekonomiska politiken är att slå in på en väg som leder till en stabil och
långsiktigt hållbar samhällsekonomisk jämvikt med god tillväxt, full sysselsättning,
prisstabilitet och överskott i bytesbalansen. För detta krävs lägre
pris- och kostnadsstegringar, stram finanspolitik, begränsad offentlig konsumtionstillväxt
och en mer flexibel ekonomi. Uppgiften under de kommande
åren kommer att i hög grad handla om att förbättra den svenska
ekonomins funktionssätt och att stärka marknadsekonomin.

Utskottet vill särskilt peka ut fyra områden som ställer stora krav på den
ekonomiska politiken.

Kapitalbildningen och sparandet. För att kunna expandera ekonomin och
trygga sysselsättningen med bibehållen balans i utrikesbetalningarna fordras
att näringslivet byggs ut. Detta kräver ett ökat sparande som i huvudsak bör
komma till stånd i hushållssektorn.

Produktivitetsutvecklingen. Enda möjligheten att åstadkomma ett högre
reallöneutrymme är att höja produktivitetsutvecklingen i ekonomin. Det är
därför bl.a. viktigt att öka effektiviteten i den offentliga sektorn.

Pris- och lönebildningen. Sverige måste ner till eller under omvärldens
prisstegringstakt. Detta gäller även lönekostnaderna såvida inte produktivi -

FiU 1987/88:5

tetstillväxten blir högre i Sverige än i våra viktigaste konkurrentländer. Detta
ställer stränga krav på pris- och lönebildningen.

Ekonomins flexibilitet. Ett allvarligt problem är att svenskt näringsliv
förlorar marknadsandelar även vid oförändrat kostnadsläge. Detta hänger
samman med ekonomins bristande förmåga till tillräckligt snabb strukturomvandling.
Därför är det viktigt att återupprätta marknadsekonomin så att den
återfår sin inneboende dynamik. Restriktioner på ekonomins utbudssida är
särskilt viktiga att avlägsna. Konkret innebär det att skatterna bör sänkas så
att det lönar sig att arbeta, spara och starta företag. Vidare måste snårskogen
av föreskrifter och förbud röjas upp, ekonomin avregleras, flexibiliteten på
arbetsmarknaden öka, spelreglerna ligga fast över tiden. Sist men inte minst
skall löntagarfonderna avvecklas till förmån för en spridning av ägandet.

dels att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

att riksdagen med avslag på proposition 1987/88:36 och motion
1987/88:Fi7 och med anledning av motionerna 1987/88:Fi4, 1987/
88:Fi5 och 1987/88:Fi6 godkänner vad utskottet anfört beträffande
riktlinjer för den ekonomiska politiken på medellång sikt och som sin
mening ger regeringen detta till känna.

2. Hans Petersson i Hallstahammar (vpk) anser att utskottets yttrande och
hemställan bort ha följande lydelse:

Inledning

Utgångspunkten för regeringens förslag till inriktningen av den ekonomiska
politiken på medellång sikt är långtidsutredningen (LU 87), som presenterades
i februari 1987. Av utredningen kan utläsas att de helt dominerande
kraven för att den svenska ekonomin skall följa en enligt utredningen
balanserad utveckling fram till år 1995, är att pris- och kostnadsstegringen
hålls tillbaka genom mycket låga löneökningar och att tillväxten i den
gemensamma sektorn kraftigt pressas tillbaka. En god illustration till den
förutsatta utvecklingen av den offentliga konsumtionen utgör LU 87:s
fördelning av statlig och kommunal konsumtion på olika ändamål fram till år
1995.

FiU 1987/88:5

Tabell. Statlig och kommunal konsumtion per ändamål 1970-1995
1980 års priser

	Miljarder kr. 1984	Årlig procentuell förändring 1970- 1980— 1980 1984	1984- 1995
Statlig konsumtion	45,6	1,8	-1,1	-0,5
Försvar	14,9	0,0	-2,2	0,0
Rättsväsen	6,3	1,9	0,3	-0,5
Utbildning	5,0	2,0	2,7	-0,5
Övrigt	19,4	3,3	-1,5	-0,9
Kommunal konsumtion	117,5	3,9	2,7	1,2
Utbildning	28,3	2,2	0,9	-0,5
Hälso- och sjukvård	42,4	3,7	3,5	1.1
Socialvård	25,4	6,5	4,6	3,4
Övrigt	21,4	4,7	1,6	0,8
Summa offentlig konsum-
tion	163,1	3,2	1,6	0,8

Källa: Statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

Som framgår av tabellen kommer den gemensamma sektorns konsumtion
endast att växa med knappt 1 % per år och den kommunala med något mer
än 1 % per år.

I motion Fi7 (vpk) riktas stark kritik mot LU 87. Utskottet delar
motionärernas uppfattning att en ekonomisk utveckling som baseras på de
förutsättningar som anges i LU 87 inte kan godtas. Utskottet måste därför
för sin del konstatera att långtidsutredningens uppläggning, som utan några
större invändningar accepteras i propositionen och i motionerna Fi4 (m), Fi5
(fp) och Fi6 (c), omöjliggör att den kan utnyttjas som underlag till
utformningen av en effektiv och framåtsyftande ekonomisk politik.

En stor brist i regeringens proposition är, som utskottet ser det, att den inte
försöker diskutera vilka målsättningar eller behov som bör ställas i förgrunden
vid en omdaning av samhället. Man får intrycket av att regeringen anser
sig i stort sett färdig med samhällsbygget och att de ofullkomligheter som
trots detta består är sådant som löses främst via fortsatt återhållsam
lönepolitik och därmed inga restriktioner mot stigande vinster. Föredraganden
nämner ett antal viktiga men - sett ur ett vidare perspektiv - alltför
begränsade målsättningar. I stort sett redovisas i propositionen en förnöjsamhet
med dagens utveckling. De förslag som presenteras innebär i stort
endast en fortsättning av den politik som fått namnet ”tredje vägen” men
som i allt väsentligt är en ”kapitalets väg”.

Den allmänna kritik som här riktats mot förslagen i propositionen kan
också riktas mot inriktningen av den politik som föreslås i motionerna Fi4
(m), Fi5 (fp) och Fiö (c). I likhet med föredraganden framhåller motionärerna
att det är nödvändigt att motverka kostnadsökningar genom låga
lönepåslag. Vidare skall en positiv utveckling i den gemensamma sektorn
hållas tillbaka - i motion Fi4 (m) antas nolltillväxt för offentlig konsumtion -genom långtgående privatiseringar.

I motionerna Fi5 (fp) och Fiö (c) föreslås vad gäller lönebildningen att

FiU 1987/88:5

ytterligare inkomstpolitiska åtgärder vidtas. Stöd ges åt regeringens införande
av s.k. cash limits för den statliga sektorn. Motionärerna ser detta närmast
som en inledning till en politik som syftar till att få en bättre kontroll över
lönebildningen och därigenom hålla nere lönerna.

I motion Fi4 (m) motsätter sig motionärerna alla former av statlig
inkomstpolitik och förväntar sig i stället att en ökad arbetslöshet löser
inflationsproblemen. Utskottet ställer sig även helt främmande till det
synsätt som framförs i motion Fi4 (m) på hur pris- och lönebildningen bör
fungera.

Utskottet vill bestämt understryka att en statlig inkomstpolitik riktad mot
löneökningar måste upphöra. I stället bör inflationens verkliga orsaker
angripas genom en politik som begränsar spekulationen och det transnationella
och nationella monopol- och storkapitalets makt över marknader och
prisbildning. Ett led här är också övergång till lågräntepolitik.

Med hänvisning till vad utskottet här anfört avstyrks motionerna Fi4 (m),
Fi5 (fp) och Fi6 (m).

Den ekonomiska politikens mål

I propositionen anges full sysselsättning, hög tillväxt, fast penningvärde,
balans i utrikesbetalningarna, jämn fördelning av levnadsstandarden och
regional balans som de centrala målen för den ekonomiska politiken.
Utskottet har inget att invända mot uppställandet av dessa mål men delar den
uppfattning som framförs i motion Fi7 (vpk) att ekonomisk demokrati,
ekologisk balans, jämställdhet mellan könen, internationell solidaritet och
en ökad ekonomisk självständighet för landet även bör vara klart uttalade
mål för den ekonomiska politiken.

Det måste också betonas att utan att rangordna målen i sig så står det klart
att de flesta ekonomisk-politiska mål är avhängiga frågan om ekonomisk
demokrati, dvs. frågan om ägande och makt över produktionsmedlen och
finansiella tillgångar. På samma sätt är kampen för en bevarad och ökad
självständighet, som innebär minskat beroende av de transnationella bolagen
och en på olika länder mer fördelad handel, av största vikt för ett litet
land som vårt.

En alternativ inriktning av den ekonomiska politiken

De riktlinjer för den ekonomiska politiken, som utgår från de mål som
utskottet här angivit kan konkretiseras på följande sätt:

1. Ett första steg i en demokratisering av ekonomin är att nationalisera
affärsbanker, investmentbolag, kreditinstitut och försäkringbolag samtidigt
som nya instrument för demokratisk styrning och kontroll av samhällets
ekonomiska flöden skapas. På så sätt kan en större del av samhällskonomin
förenas med den socialistiska arbetarpolitik som med nödvändighet måste
föras för att utveckla en positiv framtid för hela landets befolkning.

2. Ett industrialiseringsprogram med inriktning mot ny teknik, omfattande
satsningar på avveckling av kärnkraften, utbyggnad av kommunikationer,
satsningar inom den offentliga sektorns i dag eftersatta områden är centrala

FiU 1987/88:5

delar av en politik för arbete, rättvisa, välfärd och jämställdhet. De regionala
behoven samt ungdomens arbetslöshets-, utbildnings- och bostadssituation
bör därvid komma i centrum.

3. Den nuvarande överdrivna fixeringen vid exportledd tillväxt måste
tonas ned till förmån för en utveckling av den inhemska marknaden och
efterfrågan. En utveckling av den gemensamma sektorn ger därvid en
efterfrågan som i stor utsträckning är riktad mot inhemsk produktion.

4. De nya teknologiska landvinningarna kommer sannolikt att bidra till en
växande arbetslöshet om de inte introduceras planmässigt. De bör komma de
arbetande till godo genom en allmän förkortning av arbetstiden till 6 timmar
per dag. Övergången till 6-timmarsdagen bör påbörjas under 1980-talet och
vara genomförd omkring 1990-talets början.

5. Den ekonomiska politiken måste skapa förutsättningar för att främst de
lågavlönade arbetarna skall kunna återta de reallöneförluster som gått
förlorade under de senaste tio åren. En omfördelning från kapital till arbete,
som ökade löner på vinsternas bekostnad innebär, ger ett ökat skatteunderlag.
Av den anledningen är ökade löner i den privata sektorn en av
förutsättningarna för att de offentliganställda skall få rättvisa löner. Ett s.k.
cash limit-system för den statliga sektorn måste avvisas.

6. Avgörande för hur mycket skatt som totalt skall tas ut är vilka behov som
skall täckas. Vård, omsorg, utbildning, kollektivtrafik m.fl. tjänster som
utförs av den gemensamma sektorn skall betalas med skattemedel och måste
därför få påverka skatteuttaget. En treprocentig årlig tillväxt är ett minimikrav
för den gemensamma sektorn. Omprioriteringar och rationaliseringar
bör ske kontinuerligt, men måste utformas utifrån de behov som skall
tillfredsställas och inte utifrån ett bestämt ekonomiskt tak eller en på förhand
bestämd skattenivå.

7. Den ekonomiska politiken måste utformas så att den motverkar
transnationalisering och industriutflyttning och skapar förutsättningar för en
mera nationellt oberoende och självständig politik och utveckling. Existerande
valutalagar bör tillämpas för att dämpa kapitalexporten. Lagarna bör
dessutom skärpas med facklig vetorätt mot utlandsinvesteringar och kapitalexport.
Kontrollen av och restriktiviteten mot utländska uppköp och
utländskt inflytande över svenskt näringsliv måste kraftigt skärpas.

8. En god miljö måste placeras in som en av de viktigaste målen för den
ekonomiska politiken. I den s.k. Brundtlandkommissionens rapport föreslås
att FN-staternas regeringar omedelbart börjar planera för en utveckling som
både är ekonomiskt, socialt och ekologiskt bärkraftig. De närmaste tio åren
är avgörande för att kunna vända den nuvarande utvecklingen genom en
positiv förvaltning av naturresurserna som säkrar mänsklighetens möjligheter
att överleva. Sverige bör spela en viktig roll i ett sådant förändringsarbete.

Mot här angiven bakgrund tillstyrker utskottet motion Fi7 (vpk).

FiU 1987/88:5

Hemställan

FiU 1987/88:5

Utskottet hemställer

att riksdagen med avslag på proposition 1987/88:36 och motionerna
1987/88:Fi4, 1987/88:Fi5 och 1987/88:Fi6 godkänner de riktlinjer för
den ekonomiska politiken på medellång sikt som förordats i motion
1987/88:Fi7 och som sin mening ger regeringen detta till känna.

Särskilt yttrande

Den ekonomiska politikens mål

Gunnar Björk och Rolf Kenneryd (båda c) anför:

Livskvalitet har andra dimensioner än materiell välfärd som också sammanhänger
med den ekonomiska politiken. En god miljö är en sådan dimension
som inte heller täcks av de traditionella ekonomisk-politiska målen. Det är
viktigt att även detta mål beaktas vid utformandet av den ekonomiska
politiken. Därför har också centerpartiet föreslagit att en god miljö skall bli
ett nytt mål för den ekonomiska politiken. Utskottet har i sin skrivning bl.a.
sagt att de ”hårda”, kvantifierbara målen måste kompletteras av andra, mer
kvalitativt inriktade bedömningar. Vi tolkar detta som att utskottet har
accepterat centerns krav på att målet en god miljö skall fogas till de
traditionella ekonomisk-politiska målen.

Innehåll

FiU 1987/88:5

Sammanfattning 1

Propositionens hemställan 1

Motionsyrkandena 1

Propositionen 2

Motionerna 3

Utskottet 6

Långtidsutredningens analys av utvecklingen fram till år 1995 ... 6

Allmänt om målen och inriktningen av den ekonomiska politiken

på medellång sikt 8

Den ekonomiska politikens mål 10

Lönebildningen och konkurrenskraften på längre sikt 11

Sparandets utveckling 12

Utvecklingen på kreditmarknaden 13

Effektiviteten i den offentliga sektorn 14

Sammanfattning av utskottets ställningstagande 16

Hemställan 16

Reservationer

1.(m,fpochc

2. (vpk) 21

Särskilt yttrande

Den ekonomiska politikens mål (c) 25