Finansutskottets betänkande
1987/88:30

om de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken
och för budgetregleringen m. m. (prop. 1987/88:150
bil. 1, 3 och 6 och prop. 1987/88:100 bil. 9)

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet riktlinjerna för den ekonomiska politiken
och budgetpolitiken.

Under våren har prognoserna över den internationella utvecklingen
justerats upp. I den svenska ekonomin råder högkonjunktur med ett efterfrågetryck
som har lett till arbetskraftsbrist inom flera sektorer av ekonomin.
Den konstaterade överhettningen av ekonomin med ett ökat inflationstryck
som följd kräver en finanspolitisk åtstramning. Mot den bakgrunden
tillstyrker utskottet förslagen i propositionen att höja oljeskatten
och tobaksskatten samt att genomföra en likviditetsindragning i företagen.
Enligt utskottets mening är emellertid den i propositionen föreslagna stabiliseringspolitiska
åtstramningen inte tillräcklig. Utskottet förordar därför
att folkpartiets mer långtgående förslag till höjning av oljeskatten genomförs.
Skatten bör sålunda höjas med 200 kr./m3.

Utskottet ser lönebildningen som ett avgörande problem i svensk ekonomi
och det finns anledning att ifrågasätta förhandlingssystemet. Ett sätt att
möjliggöra reallöneökningar efter skatt vid mycket låga nominella lönepåslag
är att sänka inkomstskattesatserna. En förutsättning för en sådan
skattesänkning är emellertid att parterna på arbetsmarknaden blir överens
om att den skall resultera i lägre nominella lönehöjningar.

Utskottet understryker att den eftersträvade dämpningen av den inhemska
efterfrågan måste riktas mot konsumtionen. Kapitalbildningen
måste öka och industriinvesteringarna måste även fortsättningsvis ligga på
en hög nivå. De senaste årens konsumtionsledda tillväxt måste brytas.

Mot förslaget till inriktning av den ekonomiska politiken i vad avser
grundläggande strukturella åtgärder och frågor rörande lönebildningen reserverar
sig företrädarna för moderata samlingspartiet, folkpartiet och
centern i två gemensamma reservationer. Reservanterna anser att vissa
besparingar på statsbudgeten är nödvändiga och att marginalskatterna
måste sänkas inför 1989 års avtalsrörelse.

Vänsterpartiet kommunisterna reserverar sig till förmån för de riktlinjer
som anges i partimotionen om den ekonomiska politiken och som innebär
att delar av efterfrågan och konsumtionen omfördelas till förmån för de
sämst ställda. Avsevärda förstärkningar föreslås till den gemensamma
sektorn finansierade genom en högre företagsbeskattning.

I betänkandet behandlas regeringens förslag till likviditetsindragning

FiU

1987/88:30

1 Riksdagen 1987188. 5 sami. Nr 30

från de större företagen. Utskottet har låtit lagrådet granska förslaget och
gör med anledning härav vissa förtydliganden beträffande vad som skall
avses med likvida tillgångar och när dispens bör kunna ges. Med dessa
uttalanden tillstyrker utskottet propositionens förslag.

Moderata samlingspartiet och folkpartiet avstyrker förslaget i en reservation.
Vänsterpartiet kommunisterna förordar i en reservation att de
medel som placeras på likviditetskonto skall finansiera utbyggnad av den
offentliga sektorn.

Utskottet konstaterar att statens finanser har förbättrats mycket snabbt.
Detta får emellertid inte tas till intäkt för att nu lätta på budgetpolitiken.
Tvärtom kvarstår kravet på en mycket stram budgetpolitik. Under de
närmaste åren föreligger risk för att budgetunderskottet ånyo ökar. Det är
angeläget att åtgärder vidtas för att motverka en sådan utveckling. Erforderliga
satsningar måste därför vara finansierade och åstadkommas genom
omfördelningar inom givna eller minskade budgetramar.

I fyra reservationer redovisar företrädarna för moderata samlingspartiet,
folkpartiet, centern och vänsterpartiet kommunisterna var för sig sina
förslag till budgetpolitiska riktlinjer.

Andra frågor som tas upp i betänkandet berör bl. a.:

- En god miljö som mål för den ekonomiska politiken. Reservationer från
centern och vänsterpartiet kommunisterna. Gemensam motiveringsreservation
från moderata samlingspartiet och folkpartiet.

— Skattepolitiken. Reservationer från samtliga oppositionspartier var för
sig.

— Kredit- och valutapolitiken. Reservation från moderata samlingspartiet
resp. vänsterpartiet kommunisterna samt gemensam reservation från
folkpartiet och centern.

- Privatisering eller nationalisering. Gemensam reservation från moderata
samlingspartiet, folkpartiet och centern samt reservation från vänsterpartiet
kommunisterna.

Inledning

I proposition 1987/88:150 (kompletteringspropositionen) har regeringen i
bilaga I Reviderad finansplan (finansdepartementet)

dels föreslagit riksdagen att

1. godkänna de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som
förordats i propositionen,

2. godkänna de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som förordats i
propositionen,

3. godkänna beräkningen av statsbudgetens inkomster för budgetåret
1988/89,

4. godkänna beräkningen av förändringar i anslagsbehållningar för budgetåret
1988/89,

FiU 1987/88:30

5. godkänna beräkningen av förändringen i dispositioner av rörliga krediter
för budgetåret 1988/89,

6. godkänna beräkningen av Beräknat tillkommande utgiftsbehov, netto
för budgetåret 1988/89,

7. anta förslaget till inkomst- och utgiftsstat rörande Räntor på statsskulden,
m. m. för budgetåret 1988/89,

8. till Räntor på statsskulden, m.m. för budgetåret 1988/89 anvisa ett
förslagsanslag av 53000000000 kr.,

9. godkänna de allmänna riktlinjer för stöd till näringslivet som har
förordats i propositionen,

10. anta det i propositionen framlagda och av lagrådet granskade förslaget
till lag om avgifter för vissa statliga garantier,

11. anta förslaget till lag om ändring i lagen (1970:65) om Sveriges
allmänna hypoteksbank och om hypoteksföreningar,

12. godkänna vad som i propositionen anförts om räntebärande placeringar
av statliga medel,

13. för budgetåret 1988/89 till anslaget Ränteersättningar m.m., under
sjunde huvudtiteln, anvisa ett förslagsanslag av 10000000 kr.,

dels berett riksdagen tillfälle att ta del av vad som anförts i propositionen
om

14. statliga kreditgarantier,

15. årsbokslut för staten 1986/87,

16. utvecklingen av styrningen av den statliga verksamheten,

17. arbetet med fördelningsmodeller.

Vid bilaga 1 Reviderad finansplan har fogats som
Bilaga 1.1 Reviderad nationalbudget 1988,

Bilaga 1.2 Svensk ekonomi 1988—1991,

Bilaga 1.3 Långtidsbudget för perioden 1988/89-1992/93,

Bilaga 1.4 Utdrag ur riksrevisionsverkets reviderade inkomstberäkning
förbudgetåret 1988/89,

Bilaga 1.5 Riksgäldskontorets beräkning av anslaget räntor på statsskulden,
m.m. budgetåret 1988/89,

Bilaga 1.6 Reviderat förslag till statsbudget för budgetåret 1988/89,
Bilaga 1.7 Bilagor till Stöd till näringslivet.

Propositionen har hänvisats enligt följande:
bilaga 1 Reviderad finansplan till finansutskottet,

bilaga 2 Socialdepartementet till socialförsäkringsutskottet med undantag
av punkt H 2 som remitterats till socialutskottet,

bilaga 3 Finansdepartementet till finansutskottet med undantag för punkterna
3 och 6 som remitterats till skatteutskottet,

bilaga 4 Utbildningsdepartementet till utbildningsutskottet,

bilaga 5 Arbetsmarknadsdepartementet till arbetsmarknadsutskottet med
undantag av littera D som remitterats till socialförsäkringsutskottet,

FiU 1987/88:30

bilaga 6 Civildepartementet till finansutskottet, FiU 1987/88:30

bilaga 7 Miljö- och energidepartementet till jordbruksutskottet,
bilaga 8 Försvarsdepartementet till försvarsutskottet.

Med anledning av propositionen har följande motioner väckts:

1987/88:Fi21 av Per Olof Håkansson (s),

1987/88:Fi22 av Carl Bildt m. fl. (m),

1987/88:Fi23 av Oskar Lindkvist m. fl. (s),

1987/88:Fi24 av Olof Johansson m. fl. (c),

1987/88:Fi25 av Marianne Andersson (c),

1987/88:Fi26 av Margit Gennser (m),

1987/88:Fi27 av Alf Svensson (c),

1987/88:Fi28 av Bengt Westerberg m. fl. (fp),

1987/88:Fi29 av Erling Bager (fp),

1987/88:Fi30 av Lars Werner m. fl. (vpk),

1987/88:Föl6 av Carl Bildt m. fl. (m),

1987/88:Ub36 av Larz Johansson och Ylva Annerstedt (c, fp),
1987/88:Jo70 av Bengt Kindbom m.fl. (c, m, vpk),

1987/88:Jo71 av Sten Svensson (m),

1987/88: Jo72 av Olle Grahn och Bengt Rosén (fp),

1987/88: A51 av Nils-Olof Gustafsson och Margareta Winberg (s),
1987/88: A52 av Alf Wennerfors m. fl. (m),

1987/88: A53 av Rune Backlund m. fl. (c).

Motionerna har hänvisats enligt följande:
till skatteutskottet motionerna Fi22 yrkandena 9 och 10, Fi24 yrkandena
10 och 11, Fi28 yrkandena 13 och 14,
till försvarsutskottet motionerna Fi30 yrkande 23 och Fölö,
till socialförsäkringsutskottet motion Fi28 yrkande 15,
till utbildningsutskottet motionerna Ub36 och A53 yrkande 1,
till jordbruksutskottet motionerna Jo70, Jo71 och Jo72,
till arbetsmarknadsutskottet motionerna Fi24 yrkande 17, A51, A52 och
A53 yrkandena 2-4,
i övrigt till finansutskottet.

Motion Fi25 har av finansutskottet överlämnats till lagutskottet.

Finansutskottet behandlar

bilaga 1 Reviderad finansplan
i vad avser hemställan under 3 i sitt betänkande om statsbudgetens
inkomster för budgetåret 1988/89 (FiU 1987/88:34),
i vad avser hemställan under 4-6 i sitt betänkande om statsbudgetens
utgifter för budgetåret 1988/89 (FiU 1987/88:35),
i vad avser hemställan under 7—8 i sitt betänkande om anslag till räntor
på statsskulden, m.m. (FiU 1987/88:33),
i vad avser hemställan under 9— 11 och 14 i sitt betänkande om statliga
garantier (FiU 1987/88:31),

i vad avser hemställan under 12-13 i sitt betänkande om statliga betalningar
och placering av statligt förvaltade medel (FiU 1987/88:24).

bilaga 3 Finansdepartementet
i vad avser punkt 1 Sparfrågor i sitt betänkande om ungdomsbosparande
och sparstimulerande åtgärder (FiU 1987/88:21),
i vad avser punkt 4 Tobaksskatt och punkt 5 Energiskatt på olja i sitt
yttrande om höjning av tobaksskatten och energiskatten på olja (FiU
1987/88:5 y) och överlämnar med yttrandet ärendet till skatteutskottet.

I detta betänkande behandlar utskottet

dels proposition 1987/88:100 bilaga 9 Finansdepartementet, i vad avser
punkt F 8 Täckning av merkostnader för löner och pensioner m. m.,

dels proposition 1987/88:150
bilaga 1 Reviderad finansplan, i vad avser momenten 1, 2, och 15—17,
bilaga 3 Finansdepartementet, i vad avser punkt 2 Inbetalning på likviditetskonto,

bilaga 6 Civildepartementet,

dels de med anledning av proposition 150 väckta motionerna
1987/88:Fi21 av Per Olof Håkansson (s),

1987/88:Fi22 av Carl Bildt m. fl. (m), i vad avser yrkandena 1—6 och 12,
15 och 16,

1987/88:Fi23 av Oskar Lindkvist m.fl. (s),

1987/88:Fi24 av Olof Johansson m.fl. (c), i vad avser yrkandena 1—6,
12-15,

1987/88:Fi26 av Margit Gennser (m),

1987/88:Fi27 av Alf Svensson (c), i vad avser yrkandena 1 -4 och 6,
1987/88:Fi28 av Bengt Westerberg m.fl. (fp), i vad avser yrkandena 1 —
6, 11 och 12,

1987/88:Fi30 av Lars Werner m.fl. (vpk), i vad avser yrkandena 1-9,
12-14, 16-18, 19 i här berörd del, 20 och 24,

dels de under allmänna motionstiden väckta motionerna

1987/88:Fi212 av Hugo Hegeland och Margit Gennser (m) om redovisningen
av statens budgetunderskott,

1987/88:Fi214 av Lars Werner m.fl. (vpk), i vad avser yrkande 3 om
beräkning av statsbudgetens inkomster och tillkommande utgiftsbehov,
1987/88:Fi220 av Olof Johansson m.fl. (c), i vad avser yrkande 10 om
Beräknat tillkommande utgiftsbehov, netto,

1987/88:Fi702 av Marianne Karlsson (c) om begränsning av tips- och
lottovinster,

1987/88:Fi706 av Per Olof Håkansson (s) om samordnad låneförvaltning
för sektorsforskningen,

1987/88:Fi708 av Anna Wohlin-Andersson coh Marianne Andersson (c),
i vad avser yrkande 1 om översyn av beräkningsunderlaget till finansplan
m. m.,

FiU 1987/88:30

dels den från näringsutskottet överlämnade motionen

1987/88:N57 av Lars Wemer m.fl. (vpk) med anledning av proposition
1987/88:149 om auktorisation av finansbolag.

Utskottet har inhämtat lagrådets yttrande över i proposition 150 bilaga 3
framlagt förslag till lag om inbetalning på likviditetskonto under budgetåret
1988/89. Lagrådets yttrande återfinns som bilaga 2 till betänkandet.

Bostadsutskottet har inkommit med yttrande över förslaget till inbetalning
på likviditetskonto. Yttrandet (BoU 1987/88:7 y) fogas som bilaga 3 till
betänkandet.

Skrivelser har inkommit med anledning av förslaget till lag om inbetalning
på likviditetskonto från följande företag eller organisationer: Skandigen
AB, Sveriges Industriförbund, Byggentreprenörerna, Bohlins Revisionsbyrå
AB, Föreningen Auktoriserade Revisorer FAR och Sveriges Speditörförbund.

Företrädare för Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens
centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Svenska arbetsgivareföreningen
(SAF), Sveriges industriförbund, PKbanken och
Svenska Handelsbanken har vid en offentlig utfrågning redogjort för sin
syn på den ekonomiska politiken och den ekonomiska utvecklingen. I
utfrågningen deltog även professor Karl-Gustaf Löfgren, Lantbruksuniversitetet
i Umeå, och professor Assar Lindbeck, Institutet för Internationell
ekonomi, samt statsekreterarna Erik Åsbrink, Jan O Karlsson och Ulf
Göransson, finansdepartementet.

Propositionernas förslag m. m.

I proposition 100 bilaga 9 har regeringen (finansdepartementet) under
punkt F8 (s. 112-113) — efter föredragning av statsrådet Bengt K Å
Johansson — föreslagit riksdagen att

1. godkänna vad som anförts i propositionen om användning av ifrågavarande
anslag för trygghetsåtgärder till följd av utgiftsram för löneökningar,

2. till Täckning av merkostnader för löner och pensioner m. m. för
budgetåret 1988/89 anvisa ett förslagsanslag av 2589000000 kr.

I proposition 150 bilaga I har regeringen (finansdepartementet) - efter
föredragning av statsrådet Kjell-Olof Feldt -

dels föreslagit riksdagen att

1. godkänna de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som
förordats i propositionen,

2. godkänna de allmänna riktlinjer för bugetregleringen som förordats i
propositionen,

FiU 1987/88:30

dels berett riksdagen tillfälle att ta del av vad som anförts i propositionen
om

15. årsbokslut för staten 1986/87,

16. utvecklingen av styrningen av den statliga verksamheten,

17. arbetet med fördelningsmodeller.

I proposition 150 bilaga 3 har regeringen (finansdepartementet) under
punkt 2 (s. 24—25) — efter föredragning av statsrådet Kjell-Olof Feldt —
föreslagit riksdagen att anta i propositionen framlagt förslag till lag om
inbetalning på likviditetskonto under budgetåret 1988/89.

I proposition 150 bilaga 6 har regeringen (civildepartementet) — efter
föredragning av statsrådet Bo Holmberg - berett riksdagen tillfälle att ta
del av vad som anförts i propositionen om vissa utvecklingsfrågor i offentlig
verksamhet.

Det i proposition 150 bilaga 3 framlagda förslaget till lag om inbetalning på
likviditetskonto under budgetåret 1988/89 återfinns i bilaga 1 till betänkandet.

Motionsyrkandena

De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken

1987/88:Fi22 av Carl Bildt m. fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som föreslås i motionen.

1987/88:Fi24 av Olof Johansson m. fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar godkänna de allmänna riktlinjerna för den
ekonomiska politiken som förordas i motionen.

5. att riksdagen beslutar godkänna vad som i motionen anförts om
fördelningspolitiken.

1987/88 :Fi27 av Alf Svensson (c) vari yrkas

2. att riksdagen beslutar att godkänna de allmänna riktlinjer för den
eknomiska politiken som redovisas i motionen.

1987/88:Fi28 av Bengt Westerberg m. fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som redovisas i motionen,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ytterligare finanspolitisk
åtstramning enligt vad som anförs i motionen.

1987/88:Fi30 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

1. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition
1987/88:150 i motsvarande del godkänner vad som i motionen anförs om
de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om den gemensamma sektorns utveckling,

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförs i motionen om ett samhällsekonomiskt synsätt inom såväl offentlig
sektor som för stöd till näringslivet, i här berörd del.

FiU 1987/88:30

En god miljö som mål för den ekonomiska politiken FiU 1987/88:30

1987/88:Fi24 av Olof Johansson m. fl. (c) vari yrkas

3. att riksdagen beslutar godkänna vad som i motionen anförts vad
gäller god miljö som ett mål för den ekonomiska politiken,

1987/88 :Fi27 av Alf Svensson (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om målen för den ekonomiska politiken.

1987/88:Fi30 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om åtgärder på miljöpolitikens område.

Privatisering eller nationalisering av tillgångar

1987/88:Fi22 av Carl Bildt m. fl. (m) vari yrkas

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om privatisering av statliga och kommunala tillgångar.

1987/88:Fi28 av Bengt Westerberg m. fl. (fp) vari yrkas

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförs om utförsäljning till allmänheten av Procordia och PKbanken.

1987/88:Fi30 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari yrkas

6. att riksdagen hos regeringen begär tillsättande av en parlamentariskt
sammansatt utredning för att framlägga förslag om överförande av de
privata kreditinstituten, de privata affärsbankerna, de privata finansbolagen
och investmentbolagen, de privata finansstiftelserna samt de privata
försäkringskoncernerna i samhällelig ägo.

1987/88:N57 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om nationalisering av
affärsbanker, finansbolag och kreditinstitut samt kreditmarknadsbolag i
övrigt.

Lönebildningen

1987/88:Fi22 av Carl Bildt m. fl. (m) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om lönebildningen.

1987/88:Fi24 av Olof Johansson m. fl. (c) vari yrkas

4. att riksdagen beslutar godkänna vad som i motionen anförts angående
lönebildningen.

1987/88:Fi28 av Bengt Westerberg m. fl. (fp) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförs om lönebildningen.

1987/88:Fi30 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari yrkas

20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som

anförs i motionen om den ekonomiska politikens inriktning mot att skapa
förutsättningar för löneökningar som kraftigt förbättrar de lågavlönades
reallöner.

Skattepolitiken

1987/88:Fi22 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

15. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sänkning av marginalskatterna
för 1989 i enlighet med vad som föreslagits i motion
1987/88:Sk470.

1987/88: Fi24 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

13. att riksdagen beslutar som sin mening ge regeringen till känna vad
som anförts om riktlinjer för skattepolitiken inför 1989,

14. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära att initiativ tas för
att minska risken för kommunalskattehöjningar 1989 i enlighet med det
anförda.

1987/88:Fi27 av Alf Svensson (c) vari yrkas

6. att riksdagen hos regeringen begär att skatteskalan för inkomståret
1989 får den utformning som föreslås i motionen.

1987/88:Fi28 av Bengt Westerberg m. fl. (fp) vari yrkas

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om sänkning av marginalskatten
för 1989 m. m. enligt vad som anförs i motionen.

1987/88:Fi30 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari yrkas

9. att riksdagen hos regeringen begär förslag om höjd skatt på företagens
vinster, i enlighet med vad som anförs i motionen,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att inkomstskatten
för 1989 bör sikta till minskade skatter för låga inkomster och höjda
skatter för höga inkomster i enlighet med vad som anförs i motionen,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om indirekta skatter, mervärdeskatt samt slopande av
matmomsen,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om en sänkning av matpriserna via ökade livsmedelssubventioner.

Kredit- och valutapolitiken

1987/88:Fi22 av Carl Bildt m. fl. (m) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger fullmäktige i riksbanken till känna
vad som i motionen anförts om kredit- och valutapolitiken.

1987/88:Fi24 av Olof Johansson m. fl. (c) vari yrkas

6. att riksdagen beslutar som sin mening ge regeringen till känna vad
som anförts om kredit- och valutapolitiken.

FiU 1987/88:30

1987/88:Fi27 av Alf Svensson (c) vari yrkas

4. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära förslag till avveckling
av valutaregleringen.

1987/88:Fi28 av Bengt Westerberg m. fl. (fp) vari yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger fullmäktige i riksbanken till känna
vad i motionen anförs om kredit- och valutapolitiken.

1987/88:Fi30 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari yrkas

5. att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförs om ett
åtgärdsprogram för att motverka den ökande transnationaliseringen och
hävda det fackliga och ekonomiska självbestämmandet.

1987/88:N57 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs angående styrning och reglering av kreditgivningen för
vissa ändamål.

Statsskuldspolitiken

1987/88:Fi22 av Carl Bildt m. fl. (m) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger fullmäktige i riksgäldskontoret till
känna vad som i motionen anförts om statsskuldspolitiken.

Inbetalning på likviditetskonto

1987/88:Fi21 av Per Olof Håkansson (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om undantagande
av de allmännyttiga bostadsföretagen och motsvarande vid tillämpning
av lagen om inbetalning på likviditetskonto.

1987/88:Fi22 av Carl Bildt m. fl. (m) vari yrkas

12. att riksdagen avslår regeringens förslag om likviditetsindragningar.

1987/88:Fi23 av Oskar Lindkvist m. fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna att riksorganisationerna Kooperativa Förbundet,
HSB:s Riksförbund och Svenska Riksbyggen bör undantas från
likviditetsindragning enligt lagförslaget.

1987/88:Fi26 av Margit Gennser (m) vari yrkas

1. att riksdagen avslår proposition 1987/88:150 vad gäller likviditetskonton,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts i motionen om kravet på fasta, logiska och konsekventa beskattningsprinciper.

1987/88:Fi28 av Bengt Westerberg m. fl. (fp) vari yrkas

11. att riksdagen avslår förslaget om lag om inbetalning på likviditetskonto.

1987/88:Fi30 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari yrkas

7. att riksdagen beslutar om indragning med 10 miljarder kronor av
företagens likvida medel genom beskattning,

FiU 1987/88:30

8. att riksdagen för budgetåret 1988/89 beslutar anslå 10 miljarder kronor
för insatser inom vård, omsorg, skola och kultur samt för snabba
åtgärder inom regionalpolitiken.

Prisregleringar

1987/88:Fi24 av Olof Johansson (c) vari yrkas

12. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära förslag om att avskaffa
den allmänna prisregleringslagen.

Investeringsfonder

1987/88:Fi22 av Carl Bildt m. fl. (m) vari yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om frisläppande av de allmänna investeringsfonderna
och investeringsreserverna.

Beräkningsunderlaget för finansplanen

1987/88:Fi708 av Anna Wohlin-Andersson och Marianne Andersson (c)
vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om översyn av beräkningsunderlaget till finansplan m. m.

De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen

1987/88:Fi22 av Carl Bildt m. fl. (m) vari yrkas

2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen
som föreslås i motionen.

1987/88:Fi24 av Olof Johansson m. fl. (c) vari yrkas

2. att riksdagen beslutar godkänna de allmänna riktlinjerna för budgetpolitiken
som förordas i motionen,

15. att riksdagen beslutar att beräkna tillkommande utgiftsbehov netto
till 4000 milj. kr.

1987/88:Fi27 av Alf Svensson (c) vari yrkas

3. att riksdagen beslutar att godkänna de allmänna riktlinjer för budgetregleringen
som redovisas i motionen.

1987/88:Fi28 av Bengt Westerberg m. fl. (fp) vari yrkas

2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen
som redovisas i motionen.

1987/88:Fi30 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari yrkas

2. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition
1987/88:150 i motsvarande del godkänner vad som i motionen anförs om
de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen,

16. att riksdagen beslutar höja vuxenutbildningsavgiften med 0,25 %,

FiU 1987/88:30

17. att riksdagen beslutar att till vuxenstudiestöd m. m. för budgetåret
1988/89 anslå ytterligare ett förslagsanslag av 1 200000000 kr.,

18. att riksdagen beslutar att till studiemedel m.m. för budgetåret
1988/89 anslå ytterligare ett förslagsanslag av 1 900000000 kr.,

24. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition
1987/88:150 i motsvarande del godkänner vad som i motionen anförs om
beräkningen av statsbudgetens inkomster för budgetåret 1988/89.

1987/88:Fi214 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari yrkas

3. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i motsvarande del i
avvaktan på slutliga förslag med anledning av kompletteringspropositionen
och i enlighet med vad som i motionen anförts a) beräknar statsbudgetens
inkomster, b) beräknar tillkommande utgiftsbehov.

1987/88:Fi220 av Olof Johansson m. fl. (c) vari yrkas

10. att riksdagen beslutar att beräkna tillkommande utgiftsbehov netto
till 4000 milj. kr.

Tidsjämförelse av budgetunderskott

1987/88:Fi212 av Hugo Hegeland och Margit Gennser (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om behovet av en rättvisande tidsjämförelse av olika statliga budgetunderskott
och av de strukturella och konjunkturella orsakerna till detta underskott.

Samordnad låneförvaltning

1987/88:Fi706 av Per Olof Håkansson (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om samordnad
låneförvaltning för sektorsforskningsorganen m. m.

Fördelning av spelvinster

1987/88 :Fi702 av Marianne Karlsson (c) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna att tips- och lottovinster skall delas ut
vecka för vecka och att högsta vinstsumma begränsas till 1 milj. kr./vecka.

Propositionen

De kalkyler över den möjliga ekonomiska utvecklingen de närmaste åren
som redovisas i denna reviderade finansplan innebär att svensk ekonomi
kommer att kunna växa i förhållandevis god takt, med hög sysselsättning
och stigande realinkomster utan att den samhällsekonomiska balansen
äventyras — men bara under förutsättning att konsumtionsökningen begränsas
och lönekostnadernas stegring dämpas påtagligt jämfört med föregående
år. För återstoden av år 1988 gäller att den inhemska efterfrågan

FiU 1987/88:30

ökar i alltför snabb takt i relation till produktionskapaciteten. Tendenserna
till överhettning av ekonomin skapar problem genom en snabb löneglidning,
stigande import och försämrad bytesbalans.

I detta läge framstår tre uppgifter som centrala för den ekonomiska
politiken. Överhettningen måste motverkas genom en dämpning av efterfrågan.
Lönebildningen måste påverkas i syfte att åstadkomma en kostnadsutveckling
som är förenlig med låg inflation och yttre balans. Ekonomins
funktionssätt måste förbättras, så att tillväxt och kapacitetsutvidgande
investeringar stimuleras.

Den inhemska efterfrågan bör dämpas genom en stram finanspolitik. De
stora företagen innehar för närvarande mycket omfattande likvida medel.
Mycket talar för att likviditeten medverkat till den kraftiga kreditexpansionen
och att den kan bidra till att driva upp lönekostnadsstegringarna. I
propositionen föreslås som en del av de finanspolitiska åtgärderna en
indragning av de större företagens likviditet som beräknas uppgå till ca 10
miljarder kronor.

För tobaksskatten föreslås en höjning med 5 öre per cigarett. Avdragsreglerna
skärps för företagen, så att mervärdeskatten följer inkomstskattereglerna.

En höjning av oljeskatten föreslås med 75 kr./m3 för finansiering bl. a. av
förstärkningen av ubåtsskyddet och höjningen av studiemedlen.

För år 1989 aviseras att grundbeloppet i inkomstskatten sänks med 3—4
procentenheter för i första hand de heltidsarbetande. Dessa skattesänkningar
måste finansieras. Regeringen avser att återkomma med förslag om
höjd indirekt beskattning.

Penningpolitiken har under längre tid utformats mot bakgrund av en
kraftig privat konsumtionsökning och tendenser till överhettning i vissa
sektorer. De ekonomiska utsikterna för 1988 ändrar inte förutsättningarna
för penningpolitikens inriktning.

Lönebildningen är ett avgörande problem för den svenska ekonomin.
Konsekvenserna av avtalsrörelsen är, sägs det i propositionen, sådana att
det måste ifrågasättas huruvida det nuvarande lönebildningssystemet
förmår åstadkomma en löneutveckling som är förenlig med långsiktig
samhällsekonomisk balans. Även för år 1989 bör en utgiftsram, vars storlek
skall anges senare, gälla för lönerna i den statliga sektorn. Den aviserade
skattesänkningen måste baseras på ett grundläggande samförstånd mellan
parterna på arbetsmarknaden om att skattesänkningen skall resultera i
lägre nominella kostnadsökningar.

Sammantaget innebär budgetpolitiken att budgetunderskottet för
1988/89 beräknas till 6,7 miljarder kronor, vilket är mindre än vad som
förutsågs i budgetförslaget i januari. Orsaken till nedrevideringen är dels
de förslag som läggs i kompletteringspropositionen, dels att lönestegringen
under 1988 nu beräknas bli större än enligt bedömningen i budgetförslaget.
Budgetunderskottet under innevarande budgetår beräknas nu till 5,8 miljarder
kronor. Såväl för innevarande som nästa budgetår motsvarar underskottet
0,6 % av BNP.

Stora krav ställs på att den statliga verksamheten bedrivs effektivt,
rationellt och ändamålsenligt. I propositionen redovisas det arbete som

FiU 1987/88:30

pågår för att i den statliga budgetprocessen skapa bättre förutsättningar för
en utvärdering och analys av den offentliga verksamhetens resultat och
därmed förbättra statsmakternas möjligheter att styra den offentliga verksamheten.

Förslagen i propositionen till sparstimulerande åtgärder behandlas i
betänkandet FiU 1987/88:21.

Partimotionerna om den ekonomiska politiken

Moderata samlingspartiet framhåller i motion Fi22 (m) att regeringens
misslyckande med den tredje vägens politik är särskilt tydligt när det gäller
att lägga en god grund för lönerörelserna. Om inte den ekonomiska politiken
läggs om kommer svensk ekonomi att gå en allvarlig kostnadskris till
mötes. I motionen hävdas att en fortsättning av nuvarande politik, enligt
regeringens egna beräkningar i den reviderade finansplanen, leder till
stagnerande ekonomisk tillväxt och snabbt stigande arbetslöshet redan
under nästa mandatperiod.

Den politik som moderata samlingspartiet förordar kan sammanfattas på
följande sätt:

— Stram finanspolitik. Den antagna ökningen av den totala konsumtionen
innebär stora risker för en alltför snabb löneglidning och i förlängningen
en inflatorisk överhettning. För att klara denna balansgång måste finanspolitiken
skärpas i syfte att ytterligare bromsa i första hand den
offentliga konsumtionsökningen. Dessutom måste hushållssparande!
öka. Enligt motionärernas mening måste ytterligare besparingar komma
till stånd samtidigt med skattesänkningar som stimulerar produktionen i
det privata näringslivet.

— Stimulans för hushållssparande (se betänkande FiU 1987/88:21).

— Sänkt skattetryck genom i första hand sänkta marginalskatter. Skatteförslagen
i motionen innebär att den helt övervägande delen av inkomsttagarna
fr. o.m. 1991 skall få en marginalskatt på högst 35 % (vid en
kommunalskatt på 30 kr.). Inkomsttagare med högre inkomster skall ha
en marginalskatt på högst 50 %. Marginalskattereformen måste bl. a.
med hänsyn till kommande avtalsrörelse inledas redan 1989 och inte
uppskjutas i avvaktan på att den statliga inkomstskatteutredningen fullföljer
sitt uppdrag. Om emellertid en marginalskattesänkning kombineras
med dels en ytterligare avdragsbegränsning, dels en höjning av
momsen, som aviseras i propositionen, blir det omöjligt för löntagarorganisationerna
att hålla tillbaka bruttolönekraven. Förutsättningen för
en varaktig skattereform är att inflationen inte tillåts höja skattetrycket.
Fullt inflationsskydd bör införas.

— Borttagande av förbud och regleringar som hämmar näringslivets utbyggnad.

— Avskaffande av valutaregleringen och anknytning av kronan till EMS,
vilket skulle manifestera den fasta växelkurspolitiken.

— Stabila spelregler och slut på den ryckighet och kortsiktighet som präglat
den ekonomiska politiken under senare år. Därigenom skapas ett
klimat som befrämjar långsiktiga investeringar i näringslivet.

FiU 1987/88:30

— Bättre fungerande service och trygghet för medborgarna genom att
statliga och kommunala monopol bryts upp och privata alternativ släpps
fram.

I januari förutsades i moderata samlingspartiets ekonomisk-politiska motion
att regeringens passivitet skulle framtvinga ett panikpaket senare
under våren i form av skattehöjningar. Den reviderade finansplanen visar
att detta var riktigt. Riksbankens räntehöjning ser motionärerna som en
ordentlig bakläxa åt regeringens politik samtidigt som den visar att den
s. k. tredje vägens ekonomiska politik inte fungerar.

Moderata samlingspartiets ställningstagande till regeringens förslag innebär
följande:

- Regeringens sparstimulerande åtgärder avvisas. Nya förslag begärs (jfr
FiU 1987/88:21).

— Förslagen om höjd oljeskatt och likviditetsindragning från näringslivet
avstyrks.

- Förslaget om höjd tobaksskatt godtas.

Den ekonomiska politiken bör enligt motion Fi28 (fp) främst ta sikte på de
strukturella problem som finns i svensk ekonomi. Ett av grundproblemen
är frågan varför den konkurrensutsatta sektorn inte växer tillräckligt för att
ge balans i de utrikes betalningarna vid full sysselsättning. Viktiga skäl till
detta är enligt motionärerna utvecklingen av konkurrenskraften, bristen på
stabila spelregler, kollektiva löntagarfonder m. m.

Den politik som folkpartiet förordar bygger på bl. a. en rejäl skattereform
med kraftiga sänkningar av marginalskatten, återinfört inflationsskydd,
förnyelse av den offentliga sektorn, stimulans av enskilda alternativ
samt goda och stabila förutsättningar för avtalsförhandlingarna.

De kortsiktiga åtgärderna bör stå i god överensstämmelse med en sådan
långsiktig strategi.

Enligt motionärerna har bilden av utvecklingen på kort sikt, dvs. 1988—
1989, förändrats en del sedan i januari då finansplanen presenterades. Den
internationella tillväxten tycks sålunda bli något snabbare, löneökningarna
i Sverige kommer väsentligt att överstiga det mål på 4 % som regeringen
angav i januari och som en följd bl. a. därav blir även inflationstakten
högre. Motionärerna noterar att det i propositionen understryks att en rad
åtgärder bör vidtas ”i syfte att dämpa den privata konsumtionsuppgången,
öka sparandet och underlätta avtalsrörelsen 1989”. Folkpartiet delar denna
uppfattning. I motionen framhålls emellertid att regeringens förslag är
utomordentligt blygsamma eller i det närmaste obefintliga. Den inhemska
efterfrågan bör, enligt regeringen, dämpas genom en stram finanspolitik.
Regeringen föreslår dock i praktiken endast en mycket blygsam åtstramning,
nämligen en höjning av tobaksskatten med 5 öre per cigarett.

Finansministern har, sägs det vidare i motionen, hävdat att likviditetsindragningen
från företagen i första hand skulle ha en dämpande effekt på
den privata konsumtionen. Motionärerna betvivlar starkt att denna mekanism
fungerar på det sätt finansministern tycks förutsätta. Samtidigt anser
de att det finns starka principiella invändningar mot en likviditetsindragning
på det sätt som nu föreslås. I syfte att dra in likviditet från marknaden
föreslår motionärerna i stället viss utförsäljning av statliga företag.

FiU 1987/88:30

Den åtstramning finansministern föreslår är enligt folkpartiets uppfattning
otillräcklig. Det framgår också av att riksbanken i direkt anslutning till
kompletteringspropositionen beslutade om vissa åtgärder för att strama
upp penningpolitiken.

I motionen föreslås en finanspolitisk åtstramning på drygt 2 500 milj. kr.
utöver den av regeringen nu accepterade tobaksskattehöjningen på 500
milj. kr. Utöver de förslag som i januari redovisades i folkpartiets alternativbudget,
och som sammantaget ger grovt sett samma budgetutfall som
regeringens budgetförslag, föreslås i motionen att finanspolitiken stramas
åt på följande sätt. Oljeskatten höjs med 200 kr. per kubikmeter; egenavgifterna
i arbetslöshetsförsäkringen höjs till ca 30 % av kostnaderna; de
generella räntesubventionerna till bostäder minskas med ytterligare ca 200
milj. kr. Därtill kommer effekterna av den av folkpartiet föreslagna skattejusteringen
för år 1989. Samtliga åtgärder sammanfaller med vad motionärerna
anser vara riktigt också i ett längre strukturellt perspektiv.

Marginalskattesänkningarna sägs i finansplanen syfta till att underlätta
1989 års avtalsrörelse. När folkpartiet inför 1988 års avtalsrörelse föreslog
marginalskattesänkningar i detta syfte avfärdades förslaget som ointressant.
Det är, sägs det i motionen, glädjande att regeringen efter årets
avtalsfiasko kommit fram till samma slutsats som folkpartiet, nämligen att
lägre nominella löneökningar kräver lägre marginalskatter. Mot den bakgrunden
kan det te sig något förvånande att socialdemokraterna, som ovan
konstaterades, helt nyligen åter gick emot folkpartiets förslag i riksdagen.

I motion Fi24 (c) anförs att Sverige måste internationellt verka för att
obalanserna mellan världens stora ekonomier kan elimineras. I det internationella
arbetet är det också viktigt att aktualisera frågor om tillväxtens
innehåll. Motionärerna framhåller att miljöförstöring inte är tillväxt även
om den kan registreras som sådan. Kvalitetsförbättringar inom vården kan
mätas som försämrad produktivitet. Det är viktigt att de politiska besluten
beaktar sådana felaktigheter i ekonomiska analyser. God miljö skall sättas
som centralt mål för den ekonomiska politiken.

Årets lönerörelse innebär att ytterligare år går förlorade när det gäller att
anpassa Sveriges kostnadsutveckling till de viktigaste konkurrentländernas.
Koncentrationspolitiken och överhettningen har höjt lönenivån över
angivna ramar. Positiva inslag har dock varit att en ökad flexibilitet nu kan
skapas och att låglöneområden, som hotat utvecklas till permanenta krissektorer
i ekonomin, nu fått rejäla lyft.

I motionen konstateras vidare att de regionala obalanserna förstärkts i
den svenska ekonomin. Överhettningsproblemen drabbar de enskilda
människorna hårt i form av bostadsbrist, urholkad social service, trafikoch
miljöproblem. Överhettningen är kostnadsdrivande med spridningseffekter
över hela landet och är därmed en starkt negativ faktor för ekonomin
som helhet.

Skattetrycket måste minska och hushållssparande! öka. Centern förordar
kraftfulla sparstimulanser som en viktig förutsättning för ett sänkt
skattetryck (jfr FiU 1987/88:21). Den viktigaste skattefrågan för år 1989 är
enligt motionärerna att undvika kommunalskattehöjningar, vilka skulle
kunna äventyra såväl fördelningspolitiska ambitioner som strävan att sän -

FiU 1987/88:30

ka marginalskatten. En marginalskattesänkning 1989 måste kombineras
med höjt grundavdrag för att också inkomsttagare med vanliga eller låga
inkomster skall få skattesänkning. Finansieringen kan ske via en höjning
av oljeskatten. Skatten på mat skall sänkas genom en differentierad moms.
En skattereform av angivet slag, i kombination med en skärpt regionalpolitik
och en reformerad arbetslöshetsförsäkring, skapar förutsättningar för
en lugnare löneutveckling framöver. Regeringen måste agera så att man
trovärdigt dämpar inflationens förväntningar och inte lägga ”golv” för
löneökningarna.

Centern har tidigare föreslagit likviditetsindragningar från storföretagen.

I motionen konstateras att de nu accepteras av regeringen. Indragningarna
ser motionärerna som en viktig åtgärd för att begränsa koncentrationseffekterna
av den tredje vägens politik.

Räntan måste pressas ned genom en stram finanspolitik, utförsäljning av
statlig egendom och en avveckling av valutaregleringen.

I motionen förordas följande åtgärder för att strama åt ekonomin:

- Stimulera hushållssparande! genom privata investeringskonton.

- Inför miljöavgifter bl. a. på svaveldioxid och kväveoxidutsläpp.

- Differentiera momsen genom sänkt skatt på maten men höjd skatt på
varor som köps sällan men ofta importeras.

I januari i år redovisade centern i den ekonomisk-politiska motionen en
budgetbalans som motsvarade regeringens förslag. De centerförslag som
väckts under vårriksdagen innebär ett budgetalternativ som är drygt 1
miljard kronor starkare än regeringens. De viktigaste förändringarna avser
miljöavgifter och energiskatt samt mindre höjningar vad gäller ersättningen
från A-kassan.

I motion Fi30 (vpk) anförs att det läge som den svenska ekonomin hamnat i
som en följd av den ekonomiska politiken måste i grunden ändras. De krav
som motionärerna ser som mest angelägna är:

- en jämnare fördelning, dvs. en överföring av resurser från samhällets
toppskikt till samhällets bas,

- en utveckling av de gemensamma verksamheterna, som bildar samhällets
infrastruktur och avgör de breda folklagrens sociala och kulturella
livssituation,

- en vidgad och förstärkt demokrati och medborgerlig insyn.

I motionen görs följande ställningstaganden till förslagen i propositionen.

- En fortsatt regeringsinblandning i avtalsrörelsen - ett s. k. limit för den
statliga sektorn avvisas.

- Höjning av oljeskatten avvisas eftersom den inte är insatt i ett energipolitiskt
sammanhang.

- En höjning av mervärdeskatten i samband med en eventuell sänkning av
marginalskatterna ses som helt utesluten.

- Förslag till höjd tobaksskatt accepteras av hälsoskäl.

- Likviditetsindragning från näringslivet accepteras, men de 10 miljarder
kronorna bör dras in till statskassan i form av en engångsskatt.

FiU 1987/88:30

2 Riksdagen 1987188. 5 sami. Nr 30

Vänsterpartiet kommunisternas förslag i anslutning till propositionen sammanfattas
i motionen på följande sätt:

— Bekämpa kapitalmakten - stoppa spekulationen. Omfattande nationaliseringar
av basindustrier, affärsbanker och andra finansiella institut och
investmentbolag bör göras i detta syfte.

— Omfördela efterfrågan — tillåt rättvisa. För det första måste i fördelningspolitiskt
syfte efterfrågan omfördelas så att de sämst ställda kan
förbättra sina livsvillkor. Detta kräver höjda löner för de sämst avlönade.
Den offentliga sektorn måste för det andra tillåtas att utvecklas
bättre. En väl utbyggd verksamhet gynnar låginkomsttagarna mest samtidigt
som den offentliga konsumtionen inte har samma importefterfrågan.

— Motverka transnationalisering.

— En återgång till mer restriktiv valutapolitik är i detta sammanhang en
nödvändighet.

— Kraftiga satsningar på regionalpolitiken. Inrättande av samhällsfonder
bör ingå som verktyg i en ny regionalpolitik.

— 3 % tillväxt i den kommunala sektorn. Regeringens krav på 1 % tillväxt
är orimligt mot bakgrund av de stora behov (t.ex. vården, skolorna,
fastighetsunderhåll, va-näten) som föreligger.

— Slopa matmomsen.

— Extra vinstskatt som tillför statskassan ca 10 miljarder kronor budgetåret
1989/90.

Vänsterpartiet kommunisternas reviderade budgetförslag för budgetåret 1988/89.
Miljarder kronor.
Inkomster		Utgifter
Engångsskatt	10,0	Insatser inom den off. sektorn	10,0
Tobaksskatt	0,8
Arbetsgivaravg. för
vuxenstudier	1,2	V uxenstudiestöd	1,2
Besparing (anslagsändring)	1,0	Studiemedel	1,9
Besparing (försvar)	0,2	Matsubventioner	5,0
Summa	13,2	Summa	18,1

Utskottet

Den ekonomiska politiken

Internationell bakgrund

Världsekonomin har under de senaste fem åren genomgått en osedvanligt
lång period med god tillväxt. Trots detta har inte arbetsmarknadsläget i
Västeuropa förbättrats nämnvärt. Arbetslösheten har från böljan av
1980-talet envist legat kvar i intervallet 8—12 %. Detta har samtidigt haft
till följd att länder som exempelvis Förbundsrepubliken Tyskland och
Frankrike uppvisat mycket låga löneökningar och därigenom bidragit till
att hålla inflationen på en låg nivå.

FiU 1987/88:30

Den ekonomiska tillväxten i OECD-området blev under år 1987 starkare
än väntat. Produktionsökningen blev sålunda nära 3 %, och de farhågor för
en negativ utveckling av världsekonomin som uttrycktes efter höstens
börsfall har inte besannats. Utvecklingen på de finansiella marknaderna
har varit relativt lugn.

Som framgår av tabell 1 har för flertalet länder inom OECD-området
prognoserna för år 1988 i kompletteringspropositionen därför reviderats
upp. OECD:s prognos från mitten av maj visar ännu högre tillväxttal för
främst de stora OECD-länderna. Den mest iögonfallande förändringen har
ägt rum i Japan. Finansplanens prognos från januari 1988 har sålunda
skrivits upp med nära 1,5 procentenhet. Denna positiva utveckling i Japan
är delvis ett resultat av en mycket expansiv finans- och penningpolitik.

Tabell 1. Bruttonationalproduktens tillväxt i vissa OECD-länder.

Årlig procentuell förändring.

	1987	1988
Finans- planen	Reviderad finansplan	OECD Maj 1988
USA	2,9	2,3	2,5	2,8
Japan	4,2	3	4,3	4,3
Västtyskland	1,7	1,5	1,8	2,3
Sverige	2,8	1,7	2,2	-
Norge	1,3	0,5	1	-
Danmark	-0,7	-1	-1	-
Finland	3,6	2,5	3	-
OECD-Europa	2,6	1,8	2,3	2,5
OECD-totalt	3,0	2,0	2,8	3,0

Källa: Finansdepartementet och OECD

Över 80 % av svensk export går till OECD-området. De viktigaste
marknaderna för Sverige är i storleksordning: de nordiska länderna i vilka
drygt 20 % av den svenska exporten avsätts samt Förbundsrepubliken
Tyskland och Förenta Staterna som vardera tar emot något mer än 10 % av
vår export.

För Förenta Staterna uppgick det federala budgetunderskottet 1987 till
omkring 150 miljarder dollar som skall jämföras med föregående års underskott
på ca 220 miljarder dollar. Ungefär hälften av minskningen i underskottet
torde emellertid kunna tillskrivas den skattereform som trädde i
kraft vid årsskiftet 1986-1987 och var av engångskaraktär. Någon ytterligare
neddragning av budgetunderskottet under år 1988 är inte att vänta. Den
höga exporttillväxten väntas fortsätta under 1988. Underskottet i bytesbalansen
förutses minska något.

I Förbundsrepubliken Tyskland förutses att skattesänkningar skall ge en
relativt gynnsam realinkomstutveckling. Vidare väntas sparkvoten fortsätta
att falla svagt, vilket medför att någon dämpning av den privata konsumtionens
ökningstakt inte förutses under år 1988. Investeringsaktiviteten
under året bedöms bli något högre i jämförelse med år 1987. Det innebär att
de från svensk exportsynpunkt viktiga maskininvesteringarna kan komma
att öka något. Däremot förväntas byggnadsinvesteringarna i stort sett

FiU 1987/88:30

stagnera under året till följd av svag efterfrågan och försämrade finanser i
kommunerna. Prisstegringarna beräknas mellan år 1987 och år 1988 stanna
vid ca 1 %.

Den ekonomiska utvecklingen i Norden år 1987 blev klart svagare än i
OECD-området i övrigt. Stora bytesbalansunderskott i framför allt Danmark
och Norge har tvingat fram en restriktiv ekonomisk politik i dessa
länder, vilket i hög grad medverkat till minskningen av den inhemska
efterfrågan det senaste året.

För Danmarks del finns inga faktorer som talar för en upprevidering av
prognosen medan produktionstillväxten i Norge och Finland nu förväntas
bli högre.

Som framgår av tabell 2 kvarstår de stora externa obalanserna mellan de
tre största industriländerna vilka antogs vara en viktig orsak till börsfallet
hösten 1987.

Tabell 2. Bytesbalanssaldo i de tre största OECD-länderna.

Miljarder dollar

	1986	1987	1988
Förenta staterna	-141	-161	-150
Japan	86	87	85
Förbundsrepubliken Tyskland	38	44	47
OECD-Europa	51	38	24
OECD Totalt	- 23	- 54	- 58

Källa: OECD

Som en följd av framför allt de stora växelkursförändringarna mellan
dollarn och andra valutor äger emellertid för närvarande en betydande
förskjutning rum i handeln mellan främst dessa länder. Förenta Staternas
marknadsandelar i världshandeln med industrivaror ökar kraftigt, samtidigt
som främst Japan och Förbundsrepubliken Tyskland förlorar mark.
Därmed sker också en anpassning i reala termer av de rådande externa
obalanserna mellan länderna. Anpassningen i nominella termer har hittills
gått långsammare. Underskottet i Förenta Staternas handelsbalans förbättrades
emellertid något under april månad. Utfallet för enstaka månader
måste dock bedömas med stor försiktighet. Alltjämt gäller att risk för nya
störningar på finansmarknaderna av den typ som förekom i höstas inte kan
uteslutas, vilket skulle kunna försämra möjligheterna till en fortsatt god
utveckling i världsekonomin.

Ända sedan 1983, då den s. k. skuldkrisen skapade stor oro och det blev
uppenbart att obalanserna i den amerikanska ekonomin var mycket svåra
att komma till rätta med, har OECD-sekretariatet och praktiskt taget alla
etablerade konjunkturbedömare varnat för en kollaps på de finansiella
marknaderna och som följd härav en okontrollerad depreciering av dollarn.
Risken för att detta i sin tur skulle leda till en recession och i värsta
fall en depression har ansetts vara mycket stor. Några klara tendenser till
recession har emellertid inte kunnat observeras under de senaste sex åren.
Som nämnts påverkade inte ens höstens betydande störningar på aktiemarknaderna
världen över den reala ekonomin nämnvärt. Det kan emellertid
konstateras att den depreciering av dollarn som ägt rum sedan 1985

FiU 1987/88:30

hittills inte framkallat prisökningar i Förenta Staterna i den utsträckning
som väntats. Som framhålls i propositionen hänger detta delvis samman
med att många företag som exporterar till de amerikanska marknaderna
pressat sina marginaler. Möjligheterna att ytterligare minska dessa blir
dock av naturliga skäl alltmer begränsade. En fortsatt depreciering av
dollarn kommer därför sannolikt att få en större effekt på inflationstakten i
Förenta Staterna och kan därmed tvinga fram en stramare penningpolitik.

Enligt utskottets uppfattning är läget oförändrat vad gäller känsligheten
för störningar i världsekonomin. Obalanserna mellan de stora industriländerna
kvarstår samtidigt som utvecklingsländernas skuldsituation inte har
förbättrats.

Den bild av utvecklingen fram till år 1991 som tecknas i propositionens
treårsperspektiv har som förutsättning en fortsatt relativt god världskonjunktur.
Även om BNP-tillväxten i OECD-området för år 1989 väntas
ligga under 2 % så sker under de två följande åren en återhämtning innebärande
att tillväxten år 1991 når nästan 2,5 %. Denna utveckling bygger
emellertid på förutsättningen att obalansen mellan de större industriländerna
successivt minskar.

I treårskalkylerna presenteras också ett alternativ med en sämre internationell
utveckling. Utgångspunkten är svårigheterna att komma till rätta
med budgetunderskottet i Förenta Staterna, vilket antas leda till en svår
förtroendekris för dollarn och en stagnerande världshandel. Konsekvenserna
för Sverige av en sådan utveckling blir enligt de redovisade kalkylerna
starkt negativa. Utskottet delar föredragandens uppfattning att alltjämt
rådande osäkerhet och risken för en väsentligt sämre internationell utveckling
gör det än mer angeläget att anpassa den svenska pris- och löneökningstakten
till den som råder i de viktigaste konkurrentländerna.

Utvecklingen i Sverige

Vid behandlingen av årets budgetproposition framhöll utskottet att det var
ovanligt svårt att bedöma hur den svenska ekonomin skulle utvecklas
under år 1988 på grund av oron på finansmarknaderna. Som framgått av
föregående avsnitt har emellertid inte den internationella realekonomiska
utvecklingen nämnvärt påverkats av dessa störningar. Detta gäller även
för den svenska ekonomin. Jämförs budgetpropositionens försörjningbalansprognos
i december med den reviderade finansplanens prognos i april
ser bedömningen av den svenska ekonomins utveckling nu väsentligt bättre
ut. Det bör observeras att i tabell 3 jämförs den reviderade finansplanens
bedömningar med finansplanens alternativ 2, dvs. högalternativet i
vilket lönerna antas öka med 7 %.

Löne- och prisutvecklingen är två avgörande faktorer för den svenska
ekonomins utveckling. Statistiska centralbyråns (SCB) lönestatistik visar
att timlönerna för samtliga arbetstagare år 1987 steg med nära 6,5 %. Detta
innebär en viss dämpning i jämförelse med 1980-talets tidigare år. Löneglidningen
har emellertid även under år 1987 varit stor och uppgått till ca
3 %.

I propositionen antas att löneökningarna år 1988 skall stanna vid 6 %.

FiU 1987/88:30

Nu tillgängliga uppgifter visar dock att de avtalsmässiga löneökningarna
ligger högre än vad som antagits i propositionen. Utskottet vill härtill peka
på de svårigheter som föreligger att bedöma den kommande löneglidningen.
Faktorer som utvidgade större lokala potter kan medverka till att
löneglidningen hålls tillbaka. Å andra sidan arbetar den svenska ekonomin
nära produktionstaket med arbetskraftsbrist inom många områden, vilket
innebär risker för stora löneökningar utöver avtalen. Därtill kommer att
avtalen på det offentliga området ger utrymme för en friare lönesättning,
vilket öppnar möjlighet för löneförändringar som är snarlika de som förekommer
inom andra sektorer. Utskottet gör mot denna bakgrund bedömningen
att löneökningarna kan komma att uppgå till 7 %. Det bör också
nämnas att avtalsuppgörelsen innebär att de avtalsmässiga kostnadsökningarna
begränsas under år 1988 av att vissa löneökningar läggs ut sent
under avtalsåret. Den uppnådda nivån vid årsskiftet bildar utgångspunkt
för 1989 års avtalsrörelse.

Det högre löneantagandet får konsekvenser för bedömningen av prisutvecklingen
under år 1988.1 propositionen antas priserna under loppet av år
1988 stiga med knappt 5,5 %. Enligt SCB har priserna t. o. m. april månad i
år stigit med 2,9 %. Detta innebär en prisökning under den senaste tolvmånadersperioden
på 6,4 %. Månadstalen bör emellertid tolkas med stor
försiktighet. Det är inte osannolikt att stigande inflationstal kommer att
noteras fram till halvårsskiftet i år beroende på att det under motsvarande
period förra året rådande prisstoppet höll tillbaka prisökningarna. Prisstoppet
avvecklades successivt från halvårsskiftet 1987. De följande månadstalen
i år kan därför förväntas visa lägre inflationstal. Mycket talar för
att prisökningarna under loppet av år 1988 blir större än vad som antagits i
propositionen och kan komma att uppgå till 6 %. Detta är en oroande
utveckling. Det är en väsentligt kraftigare höjning av prisnivån än den som
kan förutses för de ur Sveriges synvinkel viktigaste OECD-länderna.

FiU 1987/88:30

Tabell 3. Försörjningsbalans och nyckeltal

	Miljarder kronor 1987	Procentuell volymförändring
	1987	1988 Finans-planen jan. -88	Konj.-inst. mars -88	Rev. fi-nansplan april -88
BNP	1009,2	2,8	1,7	1,9	2,2
Import av varor och tjänster	307,3	6,9	4,7	3,9	4,9
Tillgång	1316,5	3,8	2,5	2,4	2,9
Privat konsumtion	525,0	4,1	2,5	2,7	3,0
Offentlig konsumtion	271,7	0,7	1,2	0,9	1,1
Stat	74,6	-0,6	0,5	0,4	0,8
Kommuner	197,1	1,1	1,5	1,1	1,3
Bruttoinvesteringar	192,3	7,5	2,5	3,0	3,8
därav industri	35,2	13,6	6,1	7,0	9,0
Lagerinvesteringar	-6,4	-0,3	0,6	0,4	0,3
Export av varor och tjänster	333,9	4,8	1,8	1,8	2,7
Användning	1316,5	3,8	2,5	2,4	2,9
Konsumentpris dec.-dec. %		4,9	5,0	5,8	5,3
Industriproduktion %		3,0	2,0	2,1	3,0
Arbetslöshet %		1,9	1,9	1,8	1,7
Timlön %		6,4	7,0	7,0	6,0
Bytesbalans miljarder kronor	-5,2		-12,2	-10	-10,8

Källa: Finansdepartementet och konjunkturinstitutet

Som framgår av tabell 3 har samtliga poster i försörjningsbalansen justerats
upp i den reviderade finansplanen med undantag för den offentliga konsumtionen
och lagerinvesteringarna.

Marknadstillväxten för svensk export försvagades betydligt förra året
bl. a. som följd av en häftig uppbromsning i våra nordiska grannländers och
Förenta Staternas import. I propositionen bedöms exporten öka med
2,8 %, vilket är 1,0 procentenhet mer än vad finansplanen och konjunkturinstitutet
angav. Propositionens bedömning innebär att exporten av bearbetade
varor ökar med drygt 4 % år 1988, vilket skulle medföra marknadsandelsförluster
på knappt 1 %. Relativprisutvecklingen indikerar större
andelsförluster. Konjunkturinstitutets senaste konjunkturbarometer tyder
emellertid på en påtaglig optimism bland exportföretagen för resten av
året. Den nu till synes mer positiva internationella utvecklingen med bl. a.
en förväntad kraftig ökning av tillväxten i Förbundsrepubliken Tyskland
talar också för att de tidigare exportprognoserna legat för lågt. Som framhålls
i propositionen är det närmast utbudssidan, dvs. bristen på arbetskraft
och maskinkapacitet, och inte efterfrågesidan som begränsar exportökningen
i dagsläget.

Den privata konsumtionen steg mellan 1985 och 1987 med 8,5 %, vilket
är nästan dubbelt så mycket som ökningen i hushållens köpkraft (reala
disponibla inkomster). Det innebär att sparkvoten föll från +1 % till —3 %,
en utveckling som delvis förklaras av de ökade lånemöjligheterna för 23

hushållen efter den kreditpolitiska avregleringen hösten 1985. Utveckling -

en i år av hushållssparande och låneflnansierad konsumtion är svår att
bedöma. I propositionen görs bedömningen att den privata konsumtionen
ökar med 3 % under 1988. Detaljhandelns försäljningsvolym låg första
kvartalet 1988 drygt 3 % högre än motsvarande tid förra året. Antalet
nyregistrerade bilar har hittills i år ökat mycket kraftigt i jämförelse med
motsvarande period förra året. Statistiken för de senaste månaderna bekräftar
sålunda att propositionens bedömning om en fortsatt hög konsumtionstillväxt
är riktig.

Investeringskonjunkturen var mycket stark 1987. De totala bruttoinvesteringarna
beräknas ha ökat med 7,5 %. De investeringsenkäter som besvarades
i februari 1988 tyder på en fortsatt höjning av investeringsnivån i
industrin under år 1988. Börsfallet i oktober 1987 tycks inte ha påverkat
investeringsplanerna för innevarande år i någon större utsträckning. För
nästan alla industribranscher gäller att efterfrågesituationen för närvarande
är mycket god. Om kapacitetsbristen inte sätter alltför hårda gränser
kan detta innebära att den nu angivna produktionsökningen i industrin på
3 % är något för låg. Utskottet ser mot denna bakgrund ingen anledning till
att ifrågasätta upprevideringen av investeringsprognosen. Bruttoinvesteringarna
förutses i propositionen öka med 3,8 % år 1988.

Efterfrågeökningen för privat konsumtion och industriinvesteringar riktas
till stor del mot importerade varor. Också det pressade kapacitetsläget i
svensk konkurrensutsatt produktion bidrar till ett högt importinnehåll.
Detta innebär att importen av bearbetade varor ökar kraftigt även innevarande
år. Importen av råvaror väntas dock minska i volym och tillväxten i
den totala varuimporten bedöms uppgå till nära 5 %.

Bytesbalansen uppvisade ett underskott på ca 5 miljarder kronor 1987,
vilket innebar en försvagning med ca 12 miljarder kronor jämfört med året
innan. Underskottet i den svenska bytesbalansen har främst sin grund i en
svag transfereringsbalans med ett negativt räntenetto på ca 20 miljarder
kronor. Vidare har Sverige ett konstant negativt turistnetto. Försvagningen
under år 1987 är emellertid till största delen hänförlig till handeln med
bearbetade varor. Bytesbalansens absoluta tal är emellertid i sig inte
avgörande för en bedömning av hur sund en nationell ekonomi är. Vad som
är oroande är att prognosen för 1988 innebär en fortsatt försvagning av
bytesbalansen. Underskottet beräknas uppgå till närmare 11 miljarder
kronor 1988.

Den främsta orsaken till att bytesbalansen försämras 1987 och 1988 är
den kraftiga ökningen i den inhemska efterfrågan. Den svenska exporten
utvecklas relativt förmånligt, men kapacitetsutnyttjandet i industrin är som
nämnts högt och begränsar möjligheterna att möta den starka inhemska
efterfrågeökningen och den därav betingade starka importtillväxten med
en lika stor exportökning. Härtill kommer att den svenska exporten i sig är
mycket importintensiv.

Utskottets slutsats måste alltså bli att trots en hög investeringsaktivitet
är den svenska industrin alltjämt för liten för att ett överskott skall kunna
uppnås i bytesbalansen vid fullt kapacitetsutnyttjande och full sysselsättning
i den svenska ekonomin.

I den reviderade finansplanen redovisas även finansdepartementets s. k.

FiU 1987/88:30

treårskalkyler. Dessa skall ses som årliga uppföljningar av långtidsutredningarna
med syfte att ge ett underlag för utformningen av stabiliseringspolitiken
för de närmaste åren. Resultatet av treårskalkylerna sammanfattas i
tabell 4. Två alternativa utvecklingsvägar redovisas. Alternativen skiljer
sig åt genom olika löne- och prisantaganden.

Tabell 4. Den ekonomiska utvecklingen åren 1989—1991.

Försörjningsbalans och vissa nyckeltal

Procentuell förändring

1989		1991
Alt I	Ahll	Alti	Alt II

Löner	3,0	7,2	3,0	5,4
Priser (årsgenomsnitt)	3,3	5,7	2,0	4,0
BNP	1,7	1,0	2,1	0,9
Privat konsumtion	1,5	1,8	1,0	0,2
Brutto investeringar	2,3	1,3	3,4	2,3
Industriinvesteringar	2,6	-3,0	5,0	0,0
Import	3,4	3,6	2,9	2,6
Export	2,7	1,2	5,1	2,8
Arbetslöshet	1,7	2,2	1,7	3,3
Bytesbalans, miljarder kronor	-13	-13	-8	-10

Kravkalkylerna visar att exportens och investeringarnas andel av resursanvändningen
måste öka om en negativ utveckling skall kunna undvikas.
De i tabell 4 angivna utvecklingsalternativen förutsätter en relativt
god internationell ekonomisk utveckling. Som utskottet framhöll i avsnittet
om den internationella utvecklingen innebär en minskad tillväxt i
världshandeln svåra problem för den svenska ekonomin. En sådan utveckling
i kombination med kraftiga löneökningar innebär enligt dessa kalkyler
att produktionstillväxten inte under något av de kommande åren kommer
att nå upp till 1 %, att bytesbalansunderskottet växer till över 20 miljarder
kronor och att arbetslösheten i slutet av treårsperioden kommer att överstiga
4 %.

I samband med behandlingen av årets finansplan (FiU 1987/88:20) underströk
utskottet att underskottet i bytesbalansen kommer att permanentas
om inte industrisektorn växer tillräckligt snabbt och om inte konkurrensläget
för hela den konkurrensutsatta sektorn förbättras. Tillfälliga
underskott i bytesbalansen är svåra att undvika men ekonomin får inte
återföras till en utveckling med ständiga underskott i bytesbalansen som
gällde för åren 1974-1983. Handlingsutrymmet för den ekonomiska politiken
skulle då under lång tid bli så allvarligt begränsat att det inte längre blir
möjligt att upprätthålla en rimlig produktionstillväxt och hålla tillbaka en
stigande inflation och arbetslöshet.

Den förda ekonomiska politiken

Den svenska ekonomin har under de senaste sex åren gradvis återvunnit
sin styrka och övervunnit den akuta krisen. De senaste två åren har

FiU 1987/88:30

inneburit att den privata konsumtionen har ökat med 4 % per år. Denna
konsumtionsökning är dels en följd av att reallönerna efter skatt under
perioden 1985-1987 ökade med 7-8 %, dels en följd av avregleringen på
kreditmarknaden, som givit upphov till en kraftig ökning av krediterna till
hushållen. Den ökade skuldbenägenheten hos hushållen kan till viss del ha
sin grund i den kraftiga värdestegringen av aktier och fastigheter. Realinkomsterna
har också påverkats av höjda pensioner och höjda barnbidrag.
Medborgarna har sålunda kunnat se resultaten av de senaste årens ekonomiska
utveckling i form av förbättrade reallöner, ökad köpkraft men också
genom fler arbetstillfällen.

Som utskottet angett visar prognoserna att den ekonomiska utvecklingen
under år 1988 kan resultera i att allt fler sektorer av ekonomin blir
överhettade under år 1988. Risken finns emellertid att den internationella
konjunkturen redan under nästa år försämras om inte obalanserna mellan
Förenta Staterna, Japan och Förbundsrepubliken Tyskland reduceras.
Fortsätter den starka konsumtionstillväxten och den höga inflationen är
det ofrånkomligt att bytesbalansen nästa år försvagas ytterligare. Därmed
kan en åtstramning komma att tvingas fram, vilket slår mot tillväxt och
sysselsättning men också medför negativa fördelningseffekter.

Att finna lösningar på dessa problem — och samtidigt slå vakt om den
fulla sysselsättningen — är nu den ekonomiska politikens viktigaste uppgift.
För att klara problemen krävs en bättre fungerande lönebildning, en
stram politik som håller tillbaka konsumtionen och ökar sparandet i ekonomin
samt insatser som ökar tillväxten och förbättrar ekonomins flexibilitet.
Det är detta som måste vägleda utformningen av regeringens ekonomiska
politik inför de närmaste åren. På kort sikt är det nu viktigt att stävja
tendenserna till överhettning av ekonomin. Den nuvarande produktionskapaciteten
är för låg i relation till rådande efterfrågetryck.

Mot denna bakgrund är det nödvändigt att vidta åtgärder för att dämpa
konsumtionsuppgången, öka sparandet och begränsa likviditeten i ekonomin.
Vidare bör finansierade inkomstskattesänkningar övervägas för att
möjliggöra låga nominella lönekostnadsökningar 1989.

Årets lönerörelse har från samhällsekonomisk synpunkt inneburit avtal
som slutits på en alltför hög nivå.

Att sådana avtal kunnat träffas utan omfattande konflikter tyder på att
arbetsgivarparten anser att kostnadsläge och vinstnivå inom de berörda
branscherna medger betydande löneökningar. I likhet med regeringen utgår
därför utskottet från att kostnadsökningarna inte övervältras på konsumenterna
genom prisökningar. Skulle så ske, är det en bekräftelse på att
det lönebildningssystem som tillämpats i år inte förmår generera sådana
lönekostnadsökningar som är förenliga med samhällsekonomisk balans.

Oppositionspartiernas alternativ

Den bedömning av den internationella utvecklingen som redovisas i motionerna
Fi22 (m), Fi28 (fp), Fi24 (c) och Fi30 (vpk) avviker inte från den som
anges i den reviderade finansplanen. Det föreligger ej heller några väsentliga
skillnader mellan utskottets bedömning av den ekonomiska utveckling -

FiU 1987/88:30

en i Sverige för de närmast kommande åren vad gäller försörjningsbalansens
olika storheter och motsvarande bedömning i här nämnda motioner.

Däremot går uppfattningarna starkt isär om vilka åtgärder som bör
vidtas för att uppnå samhällsekonomisk balans. Någon samstämmighet
vad gäller riktlinjerna för den ekonomiska politiken går heller inte att finna
i motionerna Fi22 (m), Fi28 (fp) och Fi24 (c) utifrån de förslag som
presenteras i dessa motioner.

Av olika skäl, som utskottet mer utförligt kommer att redovisa senare i
betänkandet, anser inte moderata samlingspartiet och vänsterpartiet kommunisterna
att det nuvarande konjunkturpolitiska läget motiverar de stabiliseringspolitiska
åtgärder som föreslås i propositionen. I motsats till vad
som hävdas i dessa två partimotioner framhålls i motionerna Fi28 (fp) och
Fi24 (c) att de allt starkare tendenserna till överhettning i ekonomin kräver
att regeringen vidtar åtstramande åtgärder som främst bör riktas mot den
alltför snabba ökningen av den privata konsumtionen.

I motion Fi22 (m) anförs att den snabba konsumtionsökning som ägt rum
sedan 1985 och som väntas fortsätta under 1988 borde ha bromsats upp på
ett tidigt stadium genom en åtstramning av den offentliga konsumtionen
och genom åtgärder som verkningsfullt stimulerat hushållssparande!.
Underlåtenheten att dra ned den offentliga konsumtionen har enligt motionärerna
ånyo tvingat regeringen att höja skatterna. Förslaget att höja
oljeskatten, skärpa avdragsreglerna och förslaget om en likviditetsindragning
från de större företagen av storleksordningen 10 miljarder kronor ses
som ett nytt exempel på ”panikpaket” som inte kommer att påverka
ekonomin i positiv riktning. Motionärerna godtar över huvud taget inte
förslag som innebär en ytterligare skärpning av skattetrycket. Samtidigt
hävdas att det inte längre är meningsfullt att bedriva stabiliseringspolitik
för att motverka svängningar i den internationella konjunkturen.

Som utskottet ser det är den kritik som i motion Fi22 (m) riktas mot
förslagen till åtgärder i propositionen inkonsekvent. Trots att motionärerna
instämmer i beskrivningen att ekonomin är överhettad inom flera sektorer
och att konsumtionstillväxten är för hög föreslås i motionen inga
stabiliseringspolitiska åtgärder. I motionen görs däremot generella uttalanden
med innebörden att den ekonomiska politiken uteslutande skall läggas
upp efter långsiktiga ramar och att kortsiktiga konjunktursvängningar inte
bör motverkas genom en aktiv stabiliseringspolitik. Ett tabu utfärdas mot
skärpning av skattetrycket för hushållen. Det innebär exempelvis att den
föreslagna höjningen av oljeskatten, som bl. a. motiveras av att tillväxten i
den privata konsumtionen bör dämpas, avvisas.

Utskottet kan av vad som uttalas i motion Fi22 (m) endast dra den
slutsatsen att i ett högkonjunkturläge med starka inflationistiska tendenser
måste en högre inflation accepteras, medan i en lågkonjunktur med ett
försämrat arbetsmarknadsläge måste av motsvarande skäl en ökad arbetslöshet
godtas. Motionärernas synsätt kontrasterar starkt mot de traditioner
och värderingar som kännetecknat den svenska ekonomiska politiken under
hela efterkrigstiden. Utskottet vill bestämt avvisa en sådan inriktning
av den ekonomiska politiken.

Vad gäller den ekonomiska politiken på längre sikt sammanfattas i

FiU 1987/88:30

motionen de åtgärder som moderata samlingspartiet förde fram i sin ekonomisk-politiska
motion (1987/88:Fi223) i januari i år. De frågor i den nu
aktuella motionen som rör en aktiv sparpolitik behandlar utskottet i ett
särskilt betänkande (FiU 1987/88:21), medan skattepolitiken, lönebildningen
och förslag till privatisering av delar av den offentliga sektorn tas
upp till behandling senare i detta betänkande. Detta gäller även förslaget i
propositionen om likviditetsindragning från företag.

Vad gäller likviditetsindragningen vill dock utskottet från stabiliseringspolitisk
synpunkt göra följande kommentar.

I motion Fi22 (m) hävdas att motiveringarna i propositionen till förslaget
att dra in likviditet från företagen är skenmotiv och att förslaget i själva
verket är en form av ”smygbeskattning”. Utskottet delar inte denna
uppfattning. Som framhålls i propositionen innehar många stora företag för
närvarande mycket stora likvida tillgångar. Dessa har under senare tid i
hög grad använts till uppköp av andra företag. Mycket talar också för att
den höga likviditeten medverkat till den kraftiga kreditexpansionen och är
en faktor som kan driva upp lönekostnadsstegringarna. Likviditeten är
framför allt koncentrerad till de största företagen.

Med hänvisning till vad utskottet här anfört avstyrks yrkande 1 i motion
Fi22 (m).

I motion Fi28 (fp) uttrycks oro över att den förväntade tillväxten i den
internationella ekonomin, tillsammans med den fortgående betydande ökningen
av den privata konsumtionen, kan leda till att allt fler delar av
ekonomin blir överhettade. Motionärerna ser det som en inkonsekvens att
regeringen klart pekar ut problemen och riskerna i den rådande ekonomiska
situationen och sedan föreslår åtgärder som enligt motionärerna är helt
otillräckliga. Folkpartiet föreslår i stället en finanspolitisk åtstramning som
i jämförelse med regeringens förslag innebär en ytterligare förstärkning av
budgeten med 2,5 miljarder kronor. Förslagen består av en kraftigare
höjning av oljeskatten, minskade bostadssubventioner och en höjning av
egenavgifterna i arbetslöshetsförsäkringen. Denna höjning är större än vad
folkpartiet föreslog i sin ekonomisk-politiska motion (1987/88:Fi232) i januari.
Folkpartiet motsätter sig en likviditetsindragning från företagen. En
sådan åtgärd har, enligt motionärerna, ingen som helst stabiliseringspolitisk
effekt.

Det rådande alltför höga efterfrågetrycket som enligt utskottet kommer
att karakterisera den svenska ekonomin under återstoden av år 1988 är
också utgångspunkt för folkpartiets stabiliseringspolitiska överväganden i
motion Fi28 (fp). Utskottet kan dela motionärernas oro för att en överhettning
i ekonomin kan sprida sig till allt fler sektorer och att en ytterligare
åtstramning kan visa sig vara nödvändig. Försörjningsbalansprognosen
kan därvidlag tolkas som en varning. Som utskottet redovisat tidigare i
betänkandet pekar de senaste månadernas statistik på en fortsatt stark
ökning av den privata konsumtionen. Bl. a. mot den bakgrunden anser
utskottet att det förslag som folkpartiet för fram om en höjning av oljeskatten
med 200 kr. per kubikmeter förefaller vara väl avvägt. Detta är en
åtstramningsåtgärd som det också finns parlamentariskt stöd för. Höjningen
av oljeskatten innebär att kolskatten måste höjas i motsvarande mån.

FiU 1987/88:30

Den beräknade åtstramningen av dessa åtgärder blir ca 1,5 miljarder kronor.

Av fördelningspolitiska skäl är inte utskottet berett att, utöver förslaget
om en ytterligare höjning av oljeskatten, överväga de övriga förslag till
finanspolitisk åtstramning som anges i motionen. Utskottet hänvisar vad
gäller detta ställningstagande till det avsnitt i betänkandet som behandlar
budgetpolitiken. Med det anförda avstyrker utskottet motion Fi28 yrkandena
1 och 4.

Även i motion Fi24 (c) betonas att tillväxten i den inhemska efterfrågan
måste hållas tillbaka och att den enda godtagbara åtgärden för att bryta den
negativa utvecklingen av bytesbalansen är åtgärder som riktas mot den
alltför snabba ökningen av den privata konsumtionen. Flera av de åtgärder
som föreslås i propositionen godtas. En höjning av tobaksskatten och en
skärpning av avdragsreglerna för företagens representation accepteras,
medan en höjning av oljeskatten kan godtas endast om den används för att
finansiera en sänkning av inkomstskatten och en höjning av grundavdragen.

I likhet med regeringen föreslår centern en likviditetsindragning men
inte främst av stabiliseringspolitiska skäl. Centerns motiv är i första hand
att hindra en ytterligare koncentration av företag till koncentrationsområdena.
De viktigaste åtgärderna för att dämpa aktiviteten i ekonomin är i
stället enligt motionärerna att

— stimulera hushållssparande!,

— införa miljöavgifter bl. a. på svaveldioxid- och kväveoxidutsläpp,

— differentiera momsen genom sänkt skatt på maten, men höjd skatt på

varor som köps sällan men ofta importeras.

Utskottet ser det som positivt att centern i likhet med folkpartiet ställer
sig bakom kravet på en aktiv stabiliseringspolitik. I motion Fi24 (c) accepteras
i stort de förslag till åtgärder som föreslås i propositionen inkl.
likviditetsindragningen från företagen. Utskottet ställer sig emellertid
tveksamt till de åtgärder som motionärerna anser bör vara huvudingredienserna
i en stabiliseringspolitisk åtstramning. Enligt utskottets uppfattning
kan dessa förslag få en expansiv effekt, dvs. en effekt tvärtemot motionärernas
egna intentioner.

Centern accepterar en höjning av oljeskatten men föreslår att en sådan
höjning skall ske samtidigt som man genomför en höjning av grundavdraget
vid inkomstbeskattningen. Enligt utskottets mening kan den sammantagna
effekten bli mycket expansiv på den privata konsumtionen och bör
därför av bl. a. finanspolitiska skäl inte genomföras i nuvarande läge.

Utskottet är av samma uppfattning som motionärerna att det är viktigt
att stimulera hushållssparande!. I propositionen föreslås också sådana
åtgärder. Det bör i detta sammanhang dock framhållas att en förklaring till
det låga hushållssparande! i Sverige är att vårt trygghetssystem är uppbyggt
kring ett kollektivt socialförsäkringssystem. Det är därvid utskottets
bestämda uppfattning att detta inte får urholkas. Detta får emellertid inte
tas till intäkt för att sparandet i hushållen inte behöver öka. Utskottet ser
det som en central uppgift för den ekonomiska politiken att stimulera ett

FiU 1987/88:30

ökat hushållssparande. All erfarenhet pekar emellertid mot att det är en
långsiktig process att ändra sparbeteendet i hushållen.

Som framgått av vad utskottet har anfört i avsnittet om den ekonomiska
utvecklingen i Sverige måste kapitalbildningen och en fortsatt utbyggnad
av industrins produktionskapacitet prioriteras. En sådan utbyggnad av
industrin måste emellertid finansieras. Detta torde emellertid, även om en
förhållandevis hög vinstnivå i företagen kan bibehållas, medföra en neddragning
i de s.k. icke-finansiella företagens finansiella sparande. Aven
om en förbättring av hushållens finansiella sparande skulle komma till
stånd är det inte realistiskt att förutsätta att denna förbättring av sparandet
skall svara mot de krav som en utbyggnad av industrin kräver. I motsats
till vad som framförs i motion Fi24 (c) anser därför utskottet att ett ökat
finansiellt offentligt sparande är en nödvändighet.

Att införa miljöavgifter på bl. a. svaveldioxid- och kväveoxidutsläpp vill
inte utskottet se som exempel på stabiliseringspolitiska åtgärder. Utskottet
har inga invändningar mot att miljöavgifter prövas i miljöpolitiken. Däremot
kan utskottet inte se att de har någon nämnvärd dämpande effekt på
den privata konsumtionen.

Vad slutligen gäller en differentiering av mervärdeskatten som stabiliseringspolitiskt
medel är det heller inte självklart att, som motionärerna
hävdar, en sådan åtgärd innebär en finanspolitisk åtstramning. Förslaget
innebär att en sänkning av mervärdeskatten på mat — s.k. basråvaror —
skall finansieras med en motsvarande höjning av skatten på varor som
motionärerna karakteriserar som ”sällanköpsvaror”. Statens inkomster
från mervärdeskatten skall enligt förslaget vara oförändrade. Det finns,
såvitt utskottet känner till, inga empiriska undersökningar eller någon
etablerad ekonomisk teori som visar att den av motionärerna föreslagna
åtgärden skulle hålla tillbaka tillväxten i den privata konsumtionen. Detsamma
gäller påståendet i motionen att en differentiering av mervärdeskatten
påverkar räntenivån i nedåtgående riktning.

Utskottet avstyrker med det anförda motion Fi24 (c) yrkandena 1 och 5.
Utskottet avstyrker även motion Fi27 av Alf Svensson (c) yrkande 2.

I motion Fi30 (vpk) delas den uppfattning som framförs i såväl propositionen
som i övriga partimotioner att tillväxten i den privata konsumtionen
bör dämpas. Motionärerna anser att en omfördelning av konsumtionsutrymmet
bör ske till förmån för de sämst ställda. Motiveringen till detta är
emellertid inte stabiliseringspolitisk. Enligt motionärerna överdrivs i propositionen
problemet med ett växande underskott i bytesbalansen och att
de uppnådda löneökningarna utgör ett hot mot en balanserad utveckling av
ekonomin. Obalanserna i ekonomin består i stället i en orättvis fördelning
av produktionsresultatet och i att alltför små resurser tilldelats den offentliga
sektorn. Motionärerna godtar emellertid av fördelningspolitiska skäl,
med undantag för höjningen av oljeskatten, de åtgärder som föreslås i
propositionen. Enligt vänsterpartiet kommunisterna bör dock den föreslagna
likviditetsindragningen omvandlas till en engångsskatt. Motionärerna
kräver vidare att regeringen utarbetar ett förslag till höjd vinstskatt som
skall tillföra staten inkomster på ca 10 miljarder kronor. Medlen skall
finansiera olika former av förbättringar i den offentliga sektorn. I övrigt

FiU 1987/88:30

upprepas de i januarimotionen (1987/88:Fi214) föreslagna åtgärderna, bl. a.
sänkt matmoms och en allmän nationalisering av existerande kredit- och
finansinstitut.

Utskottet vill med anledning av motion Fi30 (vpk) anföra följande.

I motionen reses inga väsentliga invändningar mot bedömningen i propositionen
av den svenska ekonomins utveckling under år 1988. Utskottet
kan dela motionärernas uppfattning att det alltjämt finns fördelningspolitiska
spänningar i ekonomin som successivt måste avlägsnas. Däremot kan
inte utskottet instämma i motionärernas allmänna beskrivning av vilka
problem den svenska ekonomin står inför och hur de bör lösas. De fördelningspolitiska
obalanser som motionärerna pekar ut blev tydliga i början
av 1980-talet och var ett resultat av det uppkomna enorma budgetunderskottet
och de stora underskotten i vår utrikeshandel. För att återföra
ekonomin till en mer balanserad utveckling krävdes en kraftig utbyggnad
av industrisektorn. Industriinvesteringarna måste öka, vilket gjorde det
nödvändigt att låta företagens vinster stiga kraftigt. Om inte detta hade
skett hade vi inte kunnat åstadkomma den betydelsefulla ökningen av
antalet arbetstillfällen i industrin. I det kortare perspektivet har detta
skapat fördelningsproblem, eftersom politiken först med viss fördröjning
kunnat resultera i höjda reallöner. Fördelningspolitiska spänningar har i
sin tur bidragit till den kraftiga nominella lönestegringen de senaste åren.
För att motverka dessa inflationsdrivande effekter av vinstuppgången, och
för att se till att vinsterna används på ett sätt som gagnar folkflertalet, har
en rad åtgärder satts in. Avsikten har varit att värna om den sociala
välfärden. Barnbidragen har höjts. En särskild omsättningsskatt har införts
på handeln med aktier och har nyligen föreslagits att gälla även handeln
med värdepapper på penning- och obligationsmarknaderna. Realisationsvinstbeskattningen
för aktier har skärpts. En engångsskatt på livförsäkringsbolagens
förmögenheter har tagits ut. Inkomstskatterna har
sänkts, samtidigt som underskottsavdragens värde begränsats för höginkomsttagarna.
Detta har försvårat nolltaxering och skatteundandragande.

I motionen anförs att den snabba ökningen i den privata konsumtionen
bör dämpas. Motionärerna föreslår emellertid inga åtgärder med en sådan
inriktning. I stället krävs att den offentliga sektorn skall tillåtas växa med
3 % per år. Effekterna av en sådan politik blir en fortsatt och med stor
sannolikhet kraftigare ökning av den privata konsumtionen samtidigt som
den offentliga konsumtionen ökar. I rådande ekonomiska läge leder detta
till ett kraftigt växande underskott i bytesbalansen, och därmed blir det
ofrånkomligt att en politik återigen framtvingas som får icke önskvärda
fördelningspolitiska effekter.

De förslag som motionärerna i övrigt för fram i motionen att likviditetsindragningen
görs om till en engångsskatt, att en höjning av vinstskatten
förbereds som skall förstärka statsinkomsterna med ca 10 miljarder kronor
och att finans- och kreditinstituten skall nationaliseras kan på sikt dämpa
den inhemska efterfrågan genom att investeringarna hålls tillbaka. Att öka
kapitalbildningen och höja produktionskapaciteten är som utskottet ser det
en av den ekonomiska politikens huvuduppgifter. Utskottet kan därför inte
ställa sig bakom en politik med den inriktning som förordas i motion Fi30
(vpk).

FiU 1987/88:30

Mot bakgrund av vad utskottet här anfört avstyrker utskottet motion
Fi30 (vpk) yrkandena 1 och 4 samt yrkande 19 i berörd del.

En god miljö som mål för den ekonomiska politiken

I motion Fi24 (c) anförs att kravet på en god miljö är en dimension som inte
täcks upp av de traditionella ekonomisk-politiska målen men ändå är
relaterad till den ekonomiska politiken. Motionärerna kräver att ”en god
miljö” skall vara ett centralt mål i den ekonomiska politiken. Liknande
krav återfinns i motionerna Fi30 (vpk) och Fi27 av Alf Svensson (c). I
motion Fi30 (vpk) framhålls bl. a. att den svenska politiken på detta område
måste verka för att på det internationella planet få till stånd samordnade
insatser för att hejda miljöförstöringen.

Utskottet instämmer till fullo i motionärernas uppfattning att kraven på
en god miljö måste vara en av de viktigaste utgångspunkterna för utformningen
av den ekonomiska politiken. Denna uppfattning delas även av
regeringen som i propositionen Miljöpolitiken inför 1990-talet (prop.
1987/88:85) redovisar förslag till ett omfattande program för en bättre
miljö. I propositionen finns ett särskilt avsnitt (kap. 9) med förslag till hur
Sverige bör agera internationellt för att medverka till att den pågående
miljöförstöringen hejdas. Utskottet finner sålunda att motionärernas yrkanden
är tillgodosedda.

Med hänvisning till yrkandet i motion Fi24 (c) vill utskottet göra följande
tillägg. Motionärerna hävdar att målet ”en god miljö” skall likställas med
övriga mål för den ekonomiska politiken som full sysselsättning, hög
tillväxt, prisstabilitet och balans i utrikesaffärema. Att de miljöpolitiska
frågorna inte har lägre prioritet än övriga här nämnda mål har redan
framgått av vad utskottet anfört. Utskottet vill emellertid framhålla att det
varken är möjligt eller ens önskvärt att utforma ett enhetligt mått som gör
det möjligt att kvantifiera de samlade effekterna på miljön av ett visst
tillväxtförlopp. Så t. ex. är det inte möjligt att väga de samlade miljöeffekterna
mot övriga ekonomisk-politiska mål. Däremot går det att i kvalitativa
termer analysera de miljömässiga implikationerna av den ekonomiska utvecklingen
såsom exempelvis gjordes i långtidsutredningen.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionerna Fi24 (c)
yrkande 3, Fi30 (vpk) yrkande 3 samt Fi27 av Alf Svensson (c) yrkande 1.

Privatisering eller nationalisering av tillgångar

I motionerna Fi22 (m) och Fi28 (fp) framhålls att den offentliga verksamheten
bör omstruktureras, avmonopoliseras och till vissa delar privatiseras.
Därigenom tillförsäkras enligt motionärerna en bättre fungerande service
vad gäller de tjänster som produceras i den offentliga sektorn, samtidigt
som effektiviteten i sektorn förbättras genom ökad konkurrens. I motion
Fi22 (m) framhålls särskilt att den låga produktivitetsökningen i den svenska
ekonomin i jämförelse med andra länder beror på en alltför stor offentlig
sektor. I motion Fi28 (fp) krävs att viss utförsäljning omedelbart bör
genomföras för Procordia och PKbanken.

FiU 1987/88:30

I motsats till förslagen i här nämnda motioner förordas i motionerna Fi30
(vpk) och N57 (vpk) en omfattande nationalisering av basindustrier, affärsbanker,
finans- och kreditinstitut samt investmentbolag.

Utskottet har vid ett flertal tillfallen i tidigare betänkanden behandlat
motioner med motsvarande innehåll som i motionerna Fi22 (m) och Fi28
(fp) (se t. ex. FiU 1987/88:12). I dessa betänkanden framhölls att den
offentliga sektorn självklart måste ta till vara de utvecklingsmöjligheter
som erbjuds av idéer och impulser från verksamheter i icke-offentlig regi.
En väl fungerande offentlig sektor är i själva verket en avgörande förutsättning
för en framgångsrik välfärdspolitik. Det underströks emellertid att
tjänster som vård, omsorg och utbildning måste fördelas efter behov och
inte efter inkomst. Det betonades att främst de fördelningspolitiska aspekterna
i större utsträckning än vad som beaktats av motionärerna måste få
avgöra i vad mån den nuvarande produktionen i den offentliga sektorn
skall kunna ske utanför denna sektor. Utskottet finner inte anledning att nu
ändra sitt ställningstagande.

Vad gäller en utförsäljning av statens aktieinnehav i Procordia och i
PKbanken delar utskottet folkpartiets uppfattning att en sådan i ”viss
utsträckning” kan övervägas.

I proposition 1987/88:178 om PKbankens förvärv av Carnegie Fondkommission
AB föreslås också att statens ägande i PKbanken minskas från
84,45 % till 66,71 %. Utskottet vill emellertid understryka att en utförsäljning
i ”viss utsträckning” måste, om en sådan skall accepteras, tolkas så
att staten kvarstår som huvudägare i företaget.

I motion Fi28 (fp) framförs också att försäljningen av Procordia och
PKbanken kan ses som ett alternativ till den av regeringen föreslagna
likviditetsindragningen från företag.

Utskottet anser inte att ett portföljbyte hos de kapitalplacerande instituten
av statsobligationer mot PKbanks- eller Procordiaaktier nämnvärt
skulle påverka likviditetssituationen i samhället.

I motion Fi22 (m) framhålls att den låga produktivitetsökningen i Sverige
i ett internationellt perspektiv framstår som mycket låg. Utskottet vill
betona att sådana jämförelser liksom jämförelser över tiden skall göras
med stor försiktighet. Per definition är produktivitetsökningen i offentlig
sektor alltid lika med noll eftersom värdet av den offentliga konsumtionen
bestäms av produktionskostnaden. I ett land som Sverige med stor offentlig
sektor kan vid jämförelser med andra länder detta innebära att den
totala produktivitetsökningen underskattas.

Utskottet avstyrker med det anförda motionerna Fi22 (m) yrkande 16
samt Fi28 (fp) yrkande 12.

Den omfattande förändring av samhällets struktur som förordas i motion
Fi30 (vpk) kan utskottet inte ställa sig bakom. Utskottet avstyrker yrkande
6 i motion Fi30 (vpk) samt yrkande 1 i motion N57 (vpk).

Lönebildningen

I propositionen anförs att en slutlig utvärdering av 1988 års avtalsrörelse
och dess effekter på lönebildning och lönenivå kan ännu inte göras. Det är

FiU 1987/88:30

3 Riksdagen 1987/88. 5 sami. Nr 30

likväl uppenbart att den totala lönekostnadsstegringen i år överskrider vad
som är samhällsekonomiskt försvarbart på längre sikt.

Föredraganden konstaterar vidare att lönebildningen är ett avgörande
problem i den svenska ekonomin. Full sysselsättning innebär med nödvändighet
att inflytandet över pris- och kostnadsbildningen i hög grad kommer
att utövas av parterna på arbetsmarknaden. I dagsläget betyder det ansvaret
konkret att kostnadsökningarna från 1988 års avtal - i den utsträckning
de inte täcks av ökad produktivitet — måste tas av företagens vinstmarginaler.
Regeringen utgår från att man inte försöker att vältra över kostnaderna
för de träffade avtalen på konsumenterna genom prisökningar. Skulle
så ske, är det en bekräftelse på att det lönebildningssystem som tillämpats
i år inte förmår generera sådana lönekostnadsökningar som är förenliga
med samhällsekonomisk balans.

I propositionen anförs att den föreslagna likviditetsindragningen kommer
att dämpa kostnadsstegringarna. Vidare bör de för nästa år aviserade
sänkningarna av inkomstskattesatserna möjliggöra reallöneökningar efter
skatt även vid mycket låga nominella lönepåslag. Det framhålls emellertid
att en sådan skattesänkning måste baseras på ett grundläggande samförstånd
mellan parterna på arbetsmarknaden om att skattesänkningen skall
resultera i lägre nominella lönehöjningar.

I motionerna från moderata samlingspartiet, folkpartiet och centern
delar man regeringens uppfattning att lönebildningen och den framtida
lönekostnadsutvecklingen i förhållande till omvärlden är den viktigaste
frågan för Sveriges ekonomiska framtid. Regeringen kritiseras emellertid
för att inte vidta några eller otillräckliga åtgärder för att underlätta att
framtida löneavtal skall kunna träffas på en låg nominell nivå, som likväl
gör det möjligt att erhålla reala löneökningar efter skatt. 1 motion Fi22 (m)
framhålls att det totala skattetrycket måste sänkas genom att marginalskatterna
sänks och inkomstskatteskalan inflationsskyddas. Staten får inte
heller inteckna lönekostnadsutrymmet genom att höja arbetsgivaravgifterna.
Samma förslag till åtgärder framförs i motionerna Fi24 (c) och Fi28
(fp). I den sistnämnda föreslås dessutom att arbetslöshetsföräkringen skall
reformeras och att beskattningen av frivilliga vinstandelssystem skall lindras.

Utskottet har i det föregående konstaterat att lönekostnadsutvecklingen
1987-1988 torde bli 6,5 å 7 %. Osäkerhet råder alltjämt beträffande löneglidningens
storlek. Det har i samband med att avtalen slutits hävdats att
konstruktionen med fria lokala potter gör att löneglidningen kan väntas bli
lägre än med tidigare typer av avtal.

Utskottet anser likväl att den totala lönekostnadsstegringen för år 1988
överskrider vad som ryms inom en samhällsekonomiskt balanserad utveckling
på längre sikt. Utläggningen av avtalsökningarna i tiden underlättar
inte heller en avtalsuppgörelse med en lägre avtalsmässig ökning för
1989. Utskottet varnade i februari (FiU 1987/88:20) för att en 7-procentig
löneökning skulle medföra marknadsandelsförluster för industrin redan
under år 1988 och en stagnation för exporten 1989. Det skulle innebära att
kapitalbildningen skulle ge ett negativt bidrag till tillväxten år 1989. Utskottet
betonade starkt vikten av att en sådan utveckling undviks. I det

FiU 1987/88:30

längre perspektivet leder den oundvikligen till en utveckling med ständiga
underskott i bytesbalansen som gällde för åren 1974-1983. Handlingsutrymmet
för den ekonomiska politiken skulle då under lång tid bli så
allvarligt begränsat att det inte längre blir möjligt att upprätthålla en rimlig
produktionstillväxt och hålla tillbaka en stigande inflation och arbetslöshet.
Utskottet anser mot denna bakgrund att det är nödvändigt att denna
utveckling bryts. För detta krävs att inflationsförväntningarna dämpas och
att framtida lönerörelser ger ett utfall som är samhällsekonomiskt godtagbart.
Detta ställer i sin tur krav på den ekonomiska politiken, bl. a. en
fortsatt stram finanspolitik. Detta gör det möjligt att genom lägre nominella
lönelyft åstadkomma höjda reallöner.

Det kan också, som antyds i propositionen, finnas anledning att ifrågasätta
förhandlingssystemet. Det finns en uppenbar risk att ju fler nivåer
som det förhandlas på, desto starkare blir den ”löne-löne-spiral” som
propositionen varnar för. Ett sätt att möjliggöra reallöneökningar efter
skatt vid mycket låga nominella lönepåslag är att sänka inkomstskattesatserna.
Utskottet anser emellertid att förutsättningen för en sådan skattesänkning
är att parterna på arbetsmarknaden blir överens om att den skall
resultera i lägre nominella lönehöjningar. Utskottet återkommer till frågan
om utformningen av inkomstskatteskalan för år 1989. Det måste emellertid
konstateras att behovet av en stram finanspolitik nödvändiggör att sänkningen
av inkomstskatten måste finansieras. Utskottet vill dock tillbakavisa
förslagen i motionerna om ändring i arbetslöshetsförsäkringen och
lindrad beskattning för de företag och de anställda som deltar i frivilliga
vinstandelssystem. Motiven härför redovisade utskottet i betänkandet FiU
1987/88:10. Med det anförda avstyrker utskottet motion Fi22 (m) yrkande
5 och i här berörd del motionerna Fi24 (c) yrkande 4 och Fi28 (fp) yrkande
5.

I motion Fi28 (fp) avvisas tanken på att regeringen skulle delta i någon
form av förhandlad inkomstpolitik som presenteras i den s. k. SAMAKrapporten.
Enligt motionärerna måste statsmakterna lägga fast goda och
stabila förutsättningar för avtalsförhandlingarna, men därefter lämna
själva förhandlingarna åt arbetsmarknadens parter. Detta anser motionärerna
att riksdagen som sin mening bör ge regeringen till känna.

Utskottet har redan två gånger detta budgetår behandlat likalydande
motionsyrkanden (FiU 1987/88:10 och FiU 1987/88:20). Utskottet har inte
vid något av dessa tillfällen funnit anledning att vidta någon åtgärd med
anledning av motionen, orsaken härtill har utskottet motiverat i dessa
betänkanden. Utskottet ser inte någon anledning att ändra sin uppfattning
och avstyrker motion Fi28 yrkande 5 även i denna del.

I motion Fi24 (c) redovisar motionärerna sin syn på olika åtgärder för att
bromsa den nominella lönekostnadsutvecklingen. Motionärerna upprepar
vad regeringen vid flera tillfällen sagt och utskottet vid dessa tillfallen ställt
sig bakom. Bl. a. avvisar motionärerna en rad olika alternativ för att dämpa
lönekostnadsökningen, t. ex. att genom en kraftig åtstramning av ekonomin
via en högre arbetslöshet pressa ned inflationen, att förstärka konkurrenskraften
genom upprepade devalveringar, att ge upp prisstabilitetsmålet
och låta växelkurserna fluktuera fritt, att genom lagstiftning förbjuda

FiU 1987/88:30

löneökningar eller att genom prisstopp förhindra kostnadsökningar. Detta
är exempel på ställningstaganden, som det råder stor för att inte säga total
enighet om och som utskottet vid flera tillfällen har ställt sig bakom.

Utskottet konstaterar också att motionärerna har samma uppfattning
som regeringen om en lång rad åtgärder som är nödvändiga för att få ned
kostnads- och lönestegringstakten. För höga löneökningar kommer inte att
kunna pareras med devalveringar. Uttaget av arbetsgivaravgifter bör inte
höjas. En framtida skattereform bör innebära marginalskattesänkningar.
Den offentliga konsumtionens tillväxt måste begränsas för att ge utrymme
för reallöneökningar. Skattetrycket får inte öka. Det är önskvärt med en
samordning av olika avtalsperioder även fortsättningsvis.

Motionens yrkande är således i huvudsak redan tillgodosett genom de
ställningstaganden utskottet och riksdagen gjort de senaste åren. Utskottet
ser därför inte skäl att tillstyrka motion Fi24 (c) yrkande 4 i här berörd del.

I motion Fi30 (vpk) begärs att den ekonomiska politiken skall ges en
sådan inriktning att den skapar förutsättningar för löneökningar som kraftigt
förbättrar de lågavlönades reallöner.

Utskottet anser att statsmakternas uppgift är att ange de ekonomiska
förutsättningarna inför förhandlingarna mellan parterna på arbetsmarknaden.
Det ankommer därefter på parterna att efter förhandlingar fördela det
tillgängliga ekonomiska utrymmet på olika löntagargrupper.

Inom det statliga området har statsmakterna ett särskilt ansvar för
lönekostnadsutvecklingen. Statsmakterna angav därför inför 1988 års avtalsrörelse
en utgiftsram för lönekostnadsökningarna. Syftet var att därigenom
skapa mer likartade förutsättningar för lönebildningen mellan anställda
inom olika sektorer på arbetsmarknaden.

I det avtal som sedermera träffades på det statliga området ingick förutom
ett generellt tillägg bl. a. en särskild låglönepott.

Något särskilt uttalande av den innebörd motionärerna begär anser
utskottet inte påkallat. Motion Fi30 (vpk) yrkande 20 avstyrks därför av
utskottet.

Skattepolitiken

Inkomstskattesystemet utreds för närvarande i en parlamentariskt
sammansatt kommitté. En skattereform baserad på detta utredningsarbete
kan dock inledas tidigast år 1990.1 kompletteringspropositionen anförs att
redan för år 1989 bör dock en viss sänkning av inkomstskatten äga rum.
Detta bör ske genom att grundbeloppet sänks med 3-4 procentenheter för
i första hand de heltidsarbetande. I propositionen framhålls dock att kravet
på en stram finanspolitik gör att dessa skattesänkningar måste finansieras.
Regeringen avser att återkomma med förslag till riksdagen i höst.

I de tre borgerliga partiernas motioner understryks vikten av en mer
genomgripande skattereform, innebärande bl. a. sänkta marginalskatter
och indexreglerad skatteskala. Redan för år 1989 bör dock vissa justeringar
göras av skatteskalan. I motion Fi22 (m) presenteras en skatteskala som
innebär att skatten sänks med 0,5 procentenheter i det lägsta skiktet upp
till 70000 kr. I skikten däröver sänks den med 4 procentenheter och för

FiU 1987/88:30

inkomster över 190000 kr. sänks den med 5 procentenheter. I motion Fi28
(fp) föreslås en minskning av grundbeloppet med 4 procentenheter vid
inkomster över 70000 kr. I motion Fi24 (c) anförs att regeringens förslag
till sänkt marginalskatt inte kan värderas förrän den fullständiga fördelningspolitiska
effekten inkl. finansieringen presenterats. Motionärerna betonar
emellertid att en skattereform för år 1989 måste kombineras med
åtgärder för att minska de fördelningspolitiska spänningarna. Det kan
åstadkommas genom att grundavdraget höjs med 1 500 kr. och de högsta
kommunalskatterna sänks. Motionärerna föreslår också en minskning av
schablonavdraget med 1 000 kr. För att åstadkomma en bättre anpassning i
tiden mellan inkomster och utgifter begärs en översyn av utbetalningssystemet
av kommunalskatterna till kommunerna.

I motion Fi30 (vpk) avvisas regeringens förslag till skattejusteringar för
år 1989. Omläggningen är i alltför hög grad inriktad på att sänka skatterna
för höginkomsttagare. Enligt motionärerna bör en skatterabatt på 2000 kr.
ges till alla inkomsttagare under 150000 kr. i inkomst. Dessutom bör
marginalskatten skärpas med 10 procentenheter för inkomsttagare över
250000 kr. Vidare föreslås i motionen att som ett första steg mot slopad
matmoms bör livsmedelssubventionerna ökas med 5 miljarder kronor.
Även övriga indirekta skatter, med undantag för de på tobak och alkohol,
bör sänkas.

Utskottet anser att inkomstskatterna bör sänkas främst för att underlätta
1989 års avtalsrörelse. Det är därför viktigt att parterna görs uppmärksamma
på att en viktig förutsättning för en sådan reform är att de nominella
löneökningarna kan begränsas. Syftet skall givetvis vara att söka åstadkomma
en real löneökning efter skatt som kommer alla löntagare till del.
Den inriktning som föreslagits i propositionen förefaller mot denna bakgrund
vara väl avvägd. Härvid måste också som utskottet anfört beaktas
behovet att vidmakthålla en stram finanspolitik. Skattesänkningen måste
finansieras till den del den går utöver en inflationsjustering av skatteskalan.
Utskottet kan således inte tillstyrka den allmänna inriktning av
skattepolitiken som förordas i motionerna Fi22 (m) yrkande 15, Fi24 (c)
yrkande 13, Fi27 av Alf Svensson (c) yrkande 6 samt Fi28 (fp) yrkande 3.

Vad gäller frågan om åtgärder för att begränsa kommunalskattehöjningarna
som tas upp i motion Fi24 (c) anser utskottet att denna fråga
behandlats av utskottet i betänkandet om den kommunala ekonomin (FiU
1987/88:19). Genom utskottets förslag om en omfördelning av skatteutjämningsbidragen
inom en oförändrad ram skapas förutsättningar för en utjämning
av den kommunala utdebiteringen i olika delar av landet. Framför allt
blir det möjligt för kommuner i norra delen av landet med hög utdebitering
att sänka eller i vaije fall inte behöva höja sin skatt. Några ytterligare
åtgärder anser utskottet för närvarande inte behövs. Motion Fi24 (c) yrkande
14 avstyrks därför.

Vad utskottet anfört om behovet att sänka inkomstskatterna och om
behovet av en stram finanspolitik innebär att utskottet inte kan godta det
förslag till skattepolitiska riktlinjer som föreslås i motion Fi30 (vpk) yrkande
12.

Riksdagen har vid flera tillfallen de senaste åren avslagit yrkanden om

FiU 1987/88:30

differentiering av mervärdeskatten och om slopande av mervärdeskatten
på livsmedel. Det skedde senast i mars 1988 (FiU 1987/88:20).

Utskottet ser inte något skäl för riksdagen att ändra sitt ställningstagande.
Motion Fi30 (vpk) yrkandena 13 och 14 bör därför avslås av riksdagen.

Utskottet kan inte heller acceptera förslaget i motion Fi30 (vpk) om en
höjning av vinstskatten med 10 miljarder kronor. Det skulle innebära en
kraftigt dämpande effekt på företagens investeringsaktivitet, vilket skulle
motverka den kapacitetsutbyggnad som utskottet anser nödvändig för att
kunna öka den ekonomiska tillväxten och upprätthålla sysselsättningen.
Motion Fi30 (vpk) yrkande 9 avstyrks därför.

Penningpolitiken

Kreditpolitiken

Penningpolitiken har under 1987 och hittills i år utformats mot bakgrund av
den kraftiga ökningen av den privata konsumtionen. För att hålla tillbaka
denna del av efterfrågan och motverka tendenser till överhettning har
marknadsräntorna fått hållas på en relativt hög nivå. Differenserna i förhållande
till motsvarande räntor i utlandet har periodvis varit mycket stora,
vilket bidragit till att utländsk valuta strömmat in i landet. T. o. m. april
månad hade drygt 4 miljarder kronor flutit in och under maj ökade inflödet
kraftigt.

Som utskottet anförde redan i februari (FiU 1987/88:20) väntas den
fortsatta försvagningen av bytesbalansen 1988 innebära att penningpolitiken
återigen måste utformas med större hänsynstagande till utvecklingen
av utrikesbalansen. Det innebär en fortsatt högre inhemsk räntenivå än i
omvärlden.

De bedömningar som nu kan göras för 1988 ändrar inte förutsättningarna
för penningpolitikens inriktning. Även utvecklingen på den inhemska kreditmarknaden
nödvändiggör en relativt hög ränta. Hushållens upplåning
har fortsatt att expandera. Bankernas och finansbolagens utlåning har ökat
kraftigt.

I motionerna Fi22 (m), Fi24 (c) och Fi28 (fp) anförs att den svaga
finanspolitiken medfört att en alltför stor börda har lagts på penningpolitiken.
Vidare uttrycker man sig i positiva ordalag över den genomförda
avregleringen på kreditmarknaden. De skärpningar och utvidgningar av
kassakraven som riksbanken aviserade i slutet av april kritiseras i motion
Fi22 (m) som en återgång till regleringspolitik.

I motion N57 (vpk) anförs att kreditgivningen i samhället måste återföras
till mera reglerade och kontrollerade former. Diskontot måste återfå sin
forna betydelse för räntesättningen och ränteregleringen bör återinföras.
En styrning av krediter för olika ändamål, bl. a. bostadsändamål, är nödvändig.

Utskottet ser i likhet med vad som anförs i flera motioner positivt på den
avreglering av kreditmarknaden som ägt rum de senaste åren. Skärpningar
av kassakravet på banker och införandet av kassakrav på finansbolag är
inslag i en allmän åtstramning av penningpolitiken. Att kassakrav införs för

FiU 1987/88:30

finansbolag skall ses mot bakgrund av den kraftiga utlåningen från dessa
institut och att utlåningsreglerna för bankägda finansbolag och banker
numera är desamma. Utskottet delar således inte motionärernas uppfattning
att detta är ett återfall i regleringspolitik.

Slopandet av utlåningstaket har inneburit att utlåningen till hushållen
ökat kraftigt. Flera hushåll har råkat illa ut genom att de tagit på sig alltför
stora lån. Utskottet ser emellertid inte en återgång till mer kontrollerad och
styrd kreditgivning som ett sätt att komma till rätta med utlåningsexpansionens
sociala konsekvenser. De gamla regleringsinstrumenten blev dessutom
med tiden alltmer ineffektiva. De blev svårhanterliga och kunde kringgås
på olika sätt. De motverkade också en effektivt fungerande kreditmarknad.
I stället bör andra vägar prövas för att undvika att hushållen
sätter sig i alltför stor skuld. Sannolikt kan en sådan situation undvikas
genom ökad kreditprövning, rådgivning, sund marknadsföring, upplysning
och en lämplig utformning av skattereglerna.

Utskottet ser därför positivt på att regeringen avser att tillsätta en
särskild utredning med uppgift att föreslå åtgärder i syfte att begränsa
hushållens skuldsättning och undvika de sociala skadeverkningar som
skuldsättning i vissa fall medför.

I motion Fi22 (m) upprepas krav som samma motionärer framfört tidigare,
nämligen att banker bör erhålla skälig ränta på de kassakravsmedel som
placerats i riksbanken. I motionen liksom i motion Fi28 (fp) ställer man sig
positiv till att avskaffa diskontot. Det saknar numera betydelse och borde
kunna ersättas med den jämförelseränta, STIBOR (Stockholm Interbank
Offered Rates), som numera noteras.

Utskottet har vid tidigare tillfällen då dessa frågor behandlats framhållit
att kassakvotskravet inte skall ses som en placeringsform utan som ett
kreditpolitiskt medel. Frågan om ränta på kassakravsmedel bör därför
prövas på penningpolitiska grunder av riksbanken.

Utskottet har också tidigare konstaterat att diskontot genom de förändringar
som skett på kreditmarknaden inte längre har samma normerande
betydelse som tidigare. Riksbanken har i april föreslagit att frågan om att
avskaffa diskontot bör utredas av regeringen. Det finns anledning förmoda
att bankerna och kreditinstituten kommer att utveckla andra jämförelseräntor
på samma sätt som skett i andra länder. Övergångsvis kan dock
diskontot antas ha en viss betydelse, eftersom det alltjämt ingår i och
reglerar innebörden i många överenkommelser och civilrättsliga avtal.

Utskottet anser sammanfattningsvis att penningpolitiken är väl avvägd i
förhållande till finanspolitiken och de bedömningar som utskottet gör av
den ekonomiska utvecklingen. Skulle emellertid de av utskottet förordade
åtgärderna inte få avsedd effekt, dvs. att efterfrågan inte dämpas i tillräcklig
utsträckning och tendenserna till överhettning består, måste ytterligare
åtgärder vidtas, främst av finanspolitisk natur.

Med det anförda avstyrker utskottet i berörda delar motionerna Fi22 (m)
yrkande 4, Fi24 (c) yrkande 6 och Fi28 (fp) yrkande 6.

Som framgått av vad som anförts delar inte utskottet uppfattningen som
framförs i motion N57 (vpk) att en återgång bör ske till mer reglerad och
kontrollerad kreditgivning. Yrkande 2 i motionen bör därför avslås av
riksdagen.

FiU 1987/88:30

Valutapolitiken

I motionerna Fi22 (m), Fi24 (c), Fi28 (fp) och Fi27 av Alf Svensson (c)
yrkas att valutaregleringen skall avskaffas. Det skulle leda till att den
svenska räntenivån sänktes, vilket skulle verka positivt på investeringsutvecklingen.
I motion Fi22 (m) anförs också att en svensk anknytning till
det europeiska monetära systemet (EMS) skulle understryka vår beslut-,
samhet att hålla en fast växelkurs och därmed möjliggöra en ytterligare
anpassning till den lägre internationella räntenivån.

I motion Fi24 (c) anförs att valutautlänningar bör få rätt att förvärva
svenska kronobligationer. Detta skulle medföra en kapitalimport och en
minskad upplåningskostnad för staten. Dessutom skulle de utländska placerarna
ta valutarisken och inte staten, till skillnad från den upplåning som
skedde i slutet på 1970-talet. Dessutom bör förbudet mot köp av utländska
aktier upphävas.

Riksdagen har redan vid tre tillfällen under år 1988 behandlat och avstyrkt
motionsyrkanden om valutaregleringens avskaffande (FiU
1987/88:20 , FiU 1987/88:27 och UU 1987/88:24). Senast den 19 maj 1988
avslog riksdagen sådana motionsyrkanden med hänvisning till att den av
1985/86 års riksdag utstakade vägen för liberalisering av valutaregleringen
bör fullföljas. Det innebär att vissa transaktioner undantas från avvecklingen,
nämligen sådana som styrs av ränteskillnader och förväntningar om
ränte- och valutakursutvecklingen.

Utskottet har också vid tidigare behandling av dessa frågor avvisat
förslaget att svenska statsobligationer skulle få köpas även av utländska
placerare. Utskottet har hävdat att det inte alls är givet att en möjlighet för
utlänningar att köpa kronobligationer skulle innebära lägre räntor sett över
en längre period. Det finns vidare stor risk för att dessa obligationer utsätts
för kraftiga spekulationer. Utskottet anser därför alltjämt att utlänningar
inte bör få tillstånd att köpa svenska kronobligationer.

Angående en svensk anknytning till EMS vill utskottet anföra följande.
Den nuvarande svenska växelkurspolitiken där kronans kurs knyts till ett
genomsnitt av omvärldens valutor, den s. k. korgen, har visat sig fungera
bra. Som utskottet anfört vid upprepade tillfällen och senast i ett yttrande
till utrikesutskottet (FiU 1987/88:4 y) är det av stor vikt för vår trovärdighet
att ändringar inte företas i korgens konstruktion. Den nuvarande kurspolitiken
har gjort kronan mindre känslig för kraftiga kursvariationer i de
stora internationella valutorna av det slag vi sett under 1980-talet. Den
svenska kronan undviker genom den nuvarande konstruktionen de periodvis
återkommande spekulationerna om kursjusteringar inom EMS, vilka
ibland utlöses av politiska händelser i något av de större EG-länderna. Det
kan också i detta sammanhang noteras att de europeiska valutorna i dag
svarar för cirka tre fjärdedelar av vikterna i valutakorgen. EG-valutoma
utgör mer än hälften. Utskottet anser mot denna bakgrund att frågan om en
svensk anknytning till det europeiska monetära samarbetet saknar aktualitet.

Med det anförda avstyrker utskottet i berörda delar motionerna Fi22 (m)
yrkande 4, Fi24 (c) yrkande 6 och Fi28 (fp) yrkande 6. Det anförda innebär
också att utskottet avstyrker motion Fi27 av Alf Svensson (c) yrkande 4 i
berörd del.

FiU 1987/88:30

Med det anförda avstyrks även motion Fi30 (vpk) yrkande 5 vari krävs
en återgång till en mer restriktiv valutapolitik.

Statsskuldspolitiken

Den statliga upplåningen har genomgått stora förändringar de senaste åren.
Budgetunderskottet har minskat kraftigt, vilket har minskat nettoupplåningen.
Bruttoupplåningen är dock alltjämt betydande. Finansieringen av
underskottet utomlands har upphört. De senaste åren har t.o.m. en viss
amortering av utlandsskulden ägt rum och uppköp har skett av obligationer
emitterade i utlandet. Slopandet av placeringsplikten för försäkringsbolagen
och AP-fonden har medfört att upplåningen numera
sker helt på marknadsmässiga villkor.

Under år 1987 minskade statsskulden för första gången sedan 1965.
Minskningen var 11 miljarder kronor, vilket sammanhänger med den tillfälliga
förmögenhetsskatten på livförsäkringsbolag m. fl. Den uppgick till 16
miljarder kronor. Det minskade upplåningsbehovet 1987 från statens sida
innebar att marknadens innehav av statsskuldväxlar och obligationer sjönk
under året. Även riksbankens innehav av statspapper minskade under år
1987, vilket har lett till en viss brist på material för bankens marknadsoperationer.
Från hushållen skedde emellertid en betydande upplåning genom
premie- och sparobligationer samt allemanssparandet. De bidrog på detta
sätt till att finansiera statsupplåningen med 14 miljarder kronor.

I utskottets betänkande om den ekonomiska politiken från februari i år
(FiU 1987/88:20) förutsågs väsentliga förskjutningar äga rum under 1988
mellan de olika upplåningsinstrumenten. Inflödet från hushållen via allemanssparandet
förutsågs bli stabilt, men för övriga hushållsinstrument —
premie- och sparobligationer — förutsågs en minskning ske. Riksbanken
återbetalade i slutet av mars nära 13 miljarder kronor som företag och
kommuner tidigare ålagts att placera på likviditetskonton i riksbanken. I
finansplanen 1988 bedömdes det kassamässiga budgetunderskottet år 1988
bli ca 4 miljarder kronor.

I den reviderade finansplanen förutses nu ett kassamässigt överskott i
statsbudgeten på ca 2 miljarder kronor. Riksgäldskontoret svarar emellertid
för upplåning av medel för vissa affärsverk, vilket gör att statens totala
lånebehov som framgår av tabell 5 beräknas till 4 miljarder kronor.

FiU 1987/88:30

Tabell S Finansiering av statens lånebehov 1986—1988

Miljarder kronor

	1986	1987	1988
Statens kassamässiga saldo1	35	4	-2
./. valutaförluster på
statens utlandslån	3	0	-3
./. engångsskatt	0	16	0
+ riksgäldskontorets
kreditgivning	0	1	3
Statens lånebehov	32	-11	4
Finansiering:
1. Riksbanken	28	-8	-7
därav: nettoinsättningar på olika inves-
teringskonton	8	-8	-5
kassakravsmedel	8	-1	1
övrigt	12	1	-3
2. Inhemsk marknad	10	-3	11-16
därav: allemanssparande	15	10	11
premie- och spar-
obligationer	12	4	0
övrigt	-17	-17	0-5
3. Utlandet	-6	0	-5-0
Summa finansiering	32	-11	4

1 Saldot anges här enligt kassamässiga principer, vilket innebär att det för 1988 är
något lägre än det budgetunderskott som riksrevisionsverket redovisar och som
redovisas på annat håll i budgetförslaget. Skillnaden beror bl. a. på ändrade regler
för statens förskottering av kommunernas kostnader för kommunala bostadstillägg.
Minustecken anger överskott.

Regeringen föreslår i kompletteringspropositionen att de större företagen
skall placera 15 % av sina likvida medel på likviditetskonton i riksbanken.
Vidare har riksbanken föreslagit en höjning av bankernas kassakrav
och en utvidgning av kassakravet till att omfatta även finansbolag. Riksbanken
kommer därför inte att minska sitt statspappersinnehav sett över
året i den utsträckning som förutsågs tidigare.

Hushållens insättningar i allemanssparande under första kvartalet blev
något större än som förutsågs i början av året. Finansieringen av statsupplåningen
i form av statsskuldväxlar och riksobligationer förefaller bli mindre
än som förutsågs tidigare i år. Det kraftiga inflödet av kapital från
utlandet kan eventuellt leda till att staten amorterar ned sin utlandsskuld.

I motion Fi22 (m) anförs att det inte kan vara rimligt att riksgäldskontoret
i en tid av växande bytesunderskott skall amortera ned statens utlandsskuld.
Det sker till en avsevärd kostnad, eftersom staten lånar inom landet
till hög ränta och amorterar ned lån utomlands som har betydligt lägre
räntekostnad. I motionen anförs vidare att allemanssparandet skapar problem
för riksgäldskontoret. Det är enligt motionärerna en dyr upplåningsform.
Samma sak hävdas i motion Fi28 (fp). Upplåningen i denna form är
dessutom extremt kort, eftersom insättarna på allemanskonto omedelbart
kan ta ut sina medel mot en låg uttagsavgift.

Enligt motion Fi22 (m) får allemanssparandets konstruktion egendomliga
och störande konsekvenser i dagsläget när det offentliga sparandet visar
ett stort överskott och de icke finansiella företagen till följd av ökade
investeringar har ett negativt sparande. Det skattegynnade sparandet bör

FiU 1987/88:30

under dessa förutsättningar i stället styras till näringslivet. Det finns därför
inte skäl att ytterligare bygga ut allemanssparande! i riksgäldskontoret.
Däremot bör fondsparandet byggas ut för att kanalisera sparandet till
produktiva investeringar.

Enligt motionärerna skapar främjandet av allemanssparande! en konflikt
för riksgäldskontoret, eftersom kontoret samtidigt skall sträva efter att
minimera statens skuldtjänstkostnader. Denna målkonflikt bör enligt motionärerna
övervägas vid den förestående översynen av riksgäldskontoret.

Som utskottet anfört i det föregående måste penningpolitiken utformas
mot bakgrund av en kraftig privat konsumtionsökning och växande bytesbalansunderskott.
Det har inneburit att marginalerna mellan de svenska
penningmarknadsräntorna och motsvarande räntor utomlands har vidgats
något. Det kan leda till att valutainflödet ökar. Det innebär givetvis att den
svenska statsskuldspolitiken måste anpassas till denna situation. Däremot
kan inte tillfälliga fluktuationer i ränteutvecklingen inom och utom landet
eller valutakursvariationer tas som utgångspunkt för utformning av statsskulds-
och valutapolitiken. Utskottet anser att normen att staten inte skall
låna utomlands skall ligga fast. Valutaregleringens kärna skall, som utskottet
nyss anfört, bibehållas. Det innebär att valutautlänningar inte kan
tillåtas köpa svenska kronobligationer. Med dessa förutsättningar för statsskuldspolitiken
är det lämpligt att tillfälliga kraftiga valutainflöden och
därmed sammanhängande likviditetsökning pareras med viss nedamortering
av den utländska statsskulden. Det ligger helt i linje med vad utskottet
tidigare anfört (FiU 1987/88:20) om behovet av att samordna statsskuldspolitiken
så att den underlättar riksbankens verksamhet med kredit- och
valutapolitiken. Inom dessa ramar är målet för statsskuldspolitiken att
minimera upplåningskostnaderna.

Utskottet delar inte motionärernas uppfattning om allemanssparandet.
Det kan inte med bestämdhet hävdas att allemanssparandet är dyrare än
andra statliga upplåningsformer. Den direkta räntekostnaden är snarast
lägre. De totala statliga kostnaderna med beaktande av den skattebefriade
avkastningen kan inte beräknas utan antagande om spararens marginalskatt
och underskottsavdrag samt möjlighet att utnyttja sparavdraget etc.
Det finns inte heller skäl att skilja på villkoren för allemanssparandet och
allemansfondsparandet. Det bör ankomma på den enskilde spararen att
utifrån sina egna preferenser och utan statlig styrning fritt få välja den
sparform som passar bäst. Det kan också konstateras att uttagen i allemanssparandet
är relativt små. Det är därför i praktiken relativt stabilt och
långsiktigt.

Med det anförda avstyrker utskottet motion Fi22 (m) yrkande 3.
Inbetalning på likviditetskonto

I propositionen anförs att de stora företagen under senare år har byggt upp
en mycket omfattande likviditet. Denna har i hög grad använts till uppköp
av andra företag. Mycket talar också enligt propositionen för att likviditeten
medverkat till den kraftiga kreditexpansionen och är en faktor som kan
ha bidragit till att driva upp lönekostnaderna. Det finns därför anledning att

FiU 1987/88:30

genomföra en likviditetsindragning från större företag under nästa budgetår,
anförs det i propositionen.

Förslaget innebär att vissa större företag på likviditetskonto skall inbetala
ett belopp som motsvarar 15 % av den del av företagets likvida tillgångar
som överstiger 50 milj. kr. enligt balansräkningen för det räkenskapsår
som avslutats närmast före den 1 januari 1988. Som likvida tillgångar skall
räknas omsättningstillgångar i form av kassa- och banktillgodohavanden,
aktier och andra andelar samt obligationer och andra värdepapper.

Banker och andra finansieringsinstitut skall inte omfattas av förslaget.
Inbetalning skall ske på räntebärande konto i riksbanken. Inbetalning skall
ske med 90 % av beloppet senast den 31 augusti 1988 och med återstoden
senast den 31 januari 1989. Inbetalda medel skall jämte årlig ränta återbetalas
senast den 2 juli 1990. Räntan skall motsvara den ränta som riksbanken
normalt erlägger på inlåning från bank (för närvarande 6 %).

Om det finns synnerliga skäl bör regeringen ha möjlighet att befria ett
företag från skyldighet att betala in medel på likviditetskonto. Regeringen
bör också ha möjlighet att föreskriva eller i särskilda fall besluta att
inbetalda medel skall återbetalas i förtid.

I motion Fi24 (c) förordas att företagens överlikviditet begränsas för att
dämpa fusioneringsverksamheten. Propositionens förslag till likviditetsindragning
fullföljer enligt motionärerna dessa intentioner. Det är viktigt,
anför man, att det styrinstrument som skapats används på ett konstruktivt
sätt.

I motion Fi30 (vpk) anförs att det är den återhållsamma lönepolitiken
och den alltför låga investeringsverksamheten som medverkat till att skapa
de stora likvida tillgångarna i näringslivet. De resurser som skapats av de
arbetande men disponeras av kapitalägarna måste enligt motionärerna
utnyttjas i såväl investerings- som fördelningspolitiskt syfte. De medel som
företagen enligt propositionen skall sätta in på likviditetskonto bör därför
inte återbetalas utan användas för ett flerårigt investeringsprogram för den
offentliga sektorn.

I motionerna Fi22 (m) och Fi28 (fp) avvisas förslaget om inbetalning på
likviditetskonto. I motionerna underkänns propositionens motiv för förslaget.
Motionärerna anser vidare att förslaget kan ses som en smygbeskattning,
eftersom den ränteersättning som företagen erhåller på de bundna
medlen är avsevärt lägre än marknadsräntan. Sett på detta sätt åsamkas
företagen kostnader genom likviditetsplaceringarna. I motion Fi28 (fp)
hävdas även att förslaget har karaktär av retroaktiv beskattning. Förslaget
är dessutom enligt Fi22 (m) inte ordentligt utrett och lagrådet borde få yttra
sig över förslaget eftersom det rör sig om en ny ”skattebas”.

Samma kritik framförs i motion Fi29 av Margit Gennser (m). I motionen
påtalas därutöver vissa brister i sättet att definiera begreppet likviditet.
Det leder enligt motionären till tolkningssvårigheter och risk för olikformig
behandling av företagen.

Liknande kritik har också framförts i skrivelser till utskottet och av
företrädare för Industriförbundet vid en offentlig utfrågning i utskottet.
Utöver nu nämnda invändningar har därvid framförts förslaget att besvär
över riksskatteverkets beslut bör prövas av kammarrätt i stället för av

FiU 1987/88:30

regeringen som föreslås i propositionen. Vidare har olika klarlägganden
begärts bl. a. om under vilka förutsättningar regeringen kommer att medge
dispens från insättning av medel på likviditetskonto.

Mot bakgrund av vad som anförts har utskottet den 19 maj 1988 beslutat
inhämta lagrådets yttrande över förslag till lag om inbetalning på likviditetskonto
under budgetåret 1988/89. Lagrådets yttrande daterat den 25 maj
1988 framgår av bilaga 2 till betänkandet.

Lagrådet anför i sitt yttrande att vad gäller frågan om lagförslagets
grundlagsenlighet företer den föreslagna lagen stora pricipiella likheter
med motsvarande lagar om inbetalning på likviditetskonto som gällde för
åren 1984 och 1985. Vid granskningen av motsvarande lag år 1984 fann
lagrådet att det inte torde föreligga något hinder för riksdagen att lagstifta
om ett sådant ingrepp i ekonomiska förhållanden som det då var fråga om.
Det nu aktuella förslaget föranleder enligt lagrådet inte någon annan bedömning.
Lagrådet anser vidare att det kan uppstå vissa tillämpningssvårigheter
när det gäller att betämma vad som skall avses med likvida
tillgångar. Bl. a. kan innebörden av begreppet värdepapper vålla tvekan.
Lagrådet konstaterar också att det i propositionen inte ges några exempel
på fall då dispens bör kunna medges från att helt eller delvis inbetala medel
på likviditetskonto. För att tillämpningssvårigheter så långt möjligt skall
undvikas anser lagrådet det önskvärt att det görs ytterligare auktoritativa
uttalanden i bl. a. frågorna om vad som skall anses med likvida tillgångar
och när dispens bör kunna ges. Det får enligt lagrådet ankomma på utskottet
att komplettera lagmotiven i dessa avseenden.

Vad gäller lagförslaget i övrigt föreslås vissa förtydliganden och förenklingar.
Förslaget att riksskatteverkets beslut får överklagas hos regeringen
(5 §) kan emellertid ifrågasättas, anför lagrådet. I fråga om att fastställa
betalningsskyldighet för enskilda rättssubjekt enligt ett visst system gäller
att beslut får överklagas av domstol. I linje härmed bör riksskatteverkets
beslut få överklagas hos domstol. Den domstol som härvid kommer i fråga
är kammarrätten. Riksskatteverket bör lämpligen kunna överklaga kammarrättens
beslut, anför lagrådet.

Vad gäller förslagets grundlagsenlighet konstaterar utskottet ånyo beträffande
likviditetsindragningar med stöd av lagrådets yttrande att några
formella hinder inte föreligger för riksdagen att lagstifta om sådant ingrepp
i ekonomiska förhållanden som det här är fråga om.

Vad gäller frågan om lämpligheten att genomföra en likviditetsindragning
från de större företagen vill utskottet anföra följande. Likviditeten i de
svenska storföretagen är hög. Ett kraftigt valutainflöde leder till att likviditeten
och penningmängden i den svenska ekonomin ökar. Detta förstärker
kreditexpansionen och tenderar att på sikt öka inflationen. Flera företag
har utnyttjat den goda likviditetssituationen och börsnedgången till att
köpa upp andra företag. Det har också hävdats att likviditetsläget varit en
pådrivande faktor i löneförhandlingarna.

Utskottet konstaterar att den uppkomna likviditetssituationen medverkat
till att förstärka de överhettningstendenser som registrerats i den
svenska ekonomin. Det finns därför skäl att som föreslås i propositionen
tillfälligt frysa en del av storföretagens likviditet.

FiU 1987/88:30

Utskottet anser mot denna bakgrund att propositionens förslag att låta
15 % av företagens likvida tillgångar placeras på likviditetskonton i riksbanken
t.o.m. den 2 juli 1990 är välmotiverat. Utskottet anser dock i
likhet med vad lagrådet anfört att vissa tillämpningssvårigheter kan uppkomma
när det gäller att bestämma vad som skall avses med likvida
tillgångar.

För att så långt möjligt undvika dessa svårigheter anser utskottet att
förslaget bör förtydligas vad gäller frågorna om vad som skall avses med
likvida tillgångar och när dispens bör kunna ges.

Enligt 2 § skall vissa företag på likviditetskonto betala in ett belopp som
motsvarar 15 % av den del av företagets likvida tillgångar som överstiger
50 milj. kr. enligt balansräkningen för det räkenskapsår som avslutas
närmast före den 1 januari 1988. Inbetalningsskyldigheten knyter an till
storleken av de tre första tillgångsposterna i balansräkningsschemat som
redovisas i 19 § bokföringslagen, nämligen omsättningstillgångar i form av
kassa- och banktillgodohavanden, aktier och andra värdepapper. Av förslaget
får anses framgå att det är den faktiska placeringen och rubriceringen
i balansräkningen av en viss tillgång som avgör om tillgången skall
medräknas i underlaget eller inte. Den bokföringsskyldige är emellertid
inte skyldig att följa bokföringslagens schema utan kan vid upprättandet av
balansräkningen använda andra uppställningsformer om dessa ger en med
lagens schema likvärdig överblick över rörelsens ställning.

Utskottet anser det vara svårt att undvika att bestämmelser för fastställande
av underlaget för inbetalning får en mer eller mindre schablonartad
karaktär. Den metod som valts, dvs. att bestämma underlaget till summan
av vissa poster i balansräkningsschemat, framstår emellertid enligt utskottets
mening som den mest lämpliga. En koppling till bokföringslagen gör
det i princip enkelt att fastställa underlaget i de fall där företagen helt följt
schemat men bör också underlätta hanteringen i de fall där företagen
avvikit från schemat. Tillämpningsproblem kan emellertid inte undvikas.
För att minska dessa problem bör vissa klarlägganden göras.

En första fråga gäller om ett visst fordringsbevis skall hänföras till
”obligationer och andra värdepapper” eller till posten för ”övriga fordringar”
längre ned i schemat. Avgörande bör vara om det förekommer en
marknadsmässig handel i pappret. Är detta fallet bör fordringsbeviset
räknas som värdepapper och ingå i inbetalningsunderlaget. Däremot bör
vanliga reverser och enkla skuldebrev som ej utgör s. k. masspapper hållas
utanför underlaget.

Även om det är helt klart att en viss tillgång kan betecknas som ett
värdepapper, är det därmed inte givet att tillgången skall ingå i underlaget.
Värdepapper som har karaktär av varulager i en verksamhet avseende
handel med värdepapper bör enligt utskottets mening hållas utanför underlaget.
Detsamma bör gälla sådana aktier och andelar i fastighetsförvaltande
företag som innehas av företag som bedriver byggnadsrörelse m. m.

Ytterligare en fråga bör uppmärksammas, nämligen sådana s. k. räntearbitrageaffärer
där ett företag tar upp ett kortfristigt lån till låg ränta i
utlandet och placerar medlen i svenska värdepapper med hög ränta. Det
förekommer att sådana affärer nettoredovisas. FAR:s redovisningskom -

FiU 1987/88:30

mitté har i ett uttalande angett vissa förutsättningar som skall vara uppfyllda
för att en nettoredovisning skall kunna godtas. Enligt detta uttalande
kan kvittning ske om skulden och fordran utgör delar i en paketlösning,
innebärande bl. a. att fordran pantsätts för skulden, skulden och fordran
uppgår till samma belopp, skulden och fordran har samma förfallodag och
kurssäkring har skett, om det rör sig om utlandslån.

Enligt utskottets mening är det ändamålsenligt att vid fastställande av
underlaget utgå från innehållet i FAR:s redovisningskommittés uttalande.
En nettoredovisning i andra situationer bör alltså inte godtas och detta
även om ett sådant redovisningssätt inte kan sägas direkt strida mot god
redovisningssed.

Det som sagts här syftar närmast till att göra det lättare att fastställa ett
underlag i de fall där företaget inte följt bokföringslagens schema och en
omklassificering alltså måste göras i efterhand. I de fall schemat följs skall i
princip uppgifterna i balansräkningen gälla. För att få en mer enhetlig
tillämpning anser utskottet emellertid att man i de här angivna fallen skall
kunna frångå klassificeringen i balansräkningen om det är till företagets
fördel. För att ge utrymme för detta bör en justering göras i lagförslagets
2 § första stycket.

I lagförslagets 1 § tredje stycke sägs att regeringen får medge befrielse
helt eller delvis från skyldigheten att betala in medel på likviditetskonto.
För att sådan dispens skall ges krävs synnerliga skäl. Härav följer att
dispensgivningen skall vara mycket restriktiv. Som lagrådet konstaterat
ges inte i propositionen några exempel på när dispens skall kunna ges. En
likalydande dispensbestämmelse återfanns i de tidigare lagarna om inbetalning
på likviditetskonto. De exempel på dispensmöjligheter som nämndes i
samband med dessa lagar anser utskottet böra vara vägledande för dispens
även enligt förevarande lag. I proposition 1983/84:200 nämns följande
exempel på tänkbara dispensfall.

Dispens bör kunna komma i fråga om företagets ekonomiska ställning är
så svag att en inbetalning på likviditetskonto skulle leda till obestånd eller
andra allvarliga ekonomiska svårigheter. Vidare bör dispens kunna ges om
en inbetalning skulle äventyra investeringar av stor betydelse för ett företags
utveckling och för sysselsättningen där. Även företag som erhåller
stöd av samhället i någon form, t. ex. vissa tidningsföretag, bör kunna
befrias från skyldighet att betala in medel på likviditetskonto. Dispens bör
också, helt eller delvis, kunna medges om företaget under tid som medlen
står inne på kontot väsentligt inskränkt sin verksamhet.

I samband med riksdagsbehandlingen av lagen (1985:582) om inbetalning
på likviditetskonto under budgetåret 1985/86 angav finansutskottet
förutom de nämnda dispensmöjligheterna ytterligare en möjlighet till dispens.
Enligt utskottets mening borde nämligen dessutom dispens kunna
ges när inbetalning skulle leda till en beaktansvärd snedvridning av konkurrensen
inom ett område (FiU 1984/85:30 s. 50 ff.). Uttalandet föranleddes
främst av vissa förhållanden i detaljhandelsbranschen. Utskottet anser
att det även vid den nu föreslagna likviditetsindragningen bör vara möjligt
för regeringen att medge dispens i de nämnda fallen.

Därutöver bör uppmärksammas förhållandena för de allmännyttiga bo -

FiU 1987/88:30

stadsföretagen. Bostadsutskottet har i yttrande 1987/88:7 behandlat propositionen
och två motioner, Fi21 av Per Olof Håkansson (s) och Fi23 av
Oskar Lindkvist m.fl. (s) såvitt rör avsättning till likviditetskonto för
allmännyttiga bostadsföretag samt för HSB och Riksbyggen. Enligt bostadsutskottets
uppfattning finns goda skäl för riksdagen att stödja förslagen
i motionerna om att allmännyttiga bostadsföretag resp. HSB och
Riksbyggen inte skall vara skyldiga att göra inbetalning på likviditetskonto.
Till motiv för sitt ställningstagande har utskottet anfört bl. a. följande.

Vad beträffar de allmännyttiga bostadsföretagen bör erinras om att
dessa företag arbetar efter självkostnadsprincipen och att de inte är vinstsyftande.
De likvida tillgångar som finns hos dessa företag — och med dem
ur låne- och skattesynpunkt jämförbara företag - är därför av en storlek
som kan motiveras av den löpande verksamheten med förvaltning och
byggande. Dessa företag har vidare tillagts ett speciellt ansvar för den
bostadspolitik som omfattas av en stor riksdagsmajoritet. Bostadsutskottet
har vid åtskilliga tillfällen och senast hösten 1987 (se BoU 1987/88:3, s. 7
och 12) framhållit den betydelse dessa företag har för ett genomförande av
den sociala bostadspolitiken. Det kan inte uteslutas att en likviditetsindragning
för en del av dessa företag skulle kunna innebära att vissa angelägna
bostadsinvesteringar skulle komma att försenas. Riksdagen bör enligt
bostadsutskottet inte medverka till att så kan bli fallet.

Bostadsutskottet anför vidare att vad åter rör HSB och Riksbyggen är
förhållandet följande. Inom dessa organisationer är en stor del av kapitalflödena
kanaliserade till resp. riksorganisation. Likvida medel i HSB samlas
upp i riksorganisationen. Därutöver sker en omfattande inlåning av
medlemsorganisationernas sparade medel till riksorganisationerna. Inlåningsverksamhet
bedrivs genom sparkassor, som riktar sig till organisationens
fysiska medlemmar. Såvitt rör kapitaluppsamling i riksorganisation är
förhållandena likartade beträffande Riksbyggen. Som anförs i motion Fi23
(s) arbetar de inlånade medlen i organisationerna. En stor del måste hållas
likvida med hänsyn till verksamheten och som beredskap mot utflödena av
inlånat kapital. Genom uppsamling av medlemsorganisationernas kassaflöden
och kapitaltillgångar samlas likviditeten hos riksorganisationerna.

De motiv som vägleder lagförslaget i propositionen är enligt bostadsutskottets
uppfattning inte tillämpliga på de bostadsföretag och bostadsorganisationer
som aktualiserats i motionerna Fi21 (s) och Fi23 (s). Bostadsutskottet
delar motionärernas uppfattning att sådana företag och organisationer
bör undantas från krav på inbetalning till likviditetskonto.

Finansutskottet delar bostadsutskottets mening att det på de grunder
som bostadsutskottet anfört finns skäl att medge de allmännyttiga bostadsföretagen
resp. HSB och Riksbyggen befrielse från skyldigheten att betala
in medel på likviditetskonto.

Lagrådet har i sitt yttrande föreslagit vissa förändringar i några av
lagförslagets paragrafer. Lagrådet ifrågasätter bl. a. ordningen enligt 5 §
tredje stycket att riksskatteverkets beslut får överklagas hos regeringen.
Eftersom fråga är om att enligt ett visst system fastställa betalningsskyldighet
för enskilda rättssubjekt bör enligt lagrådet - i linje med vad som i
sådana fall gäller på andra områden - riksskatteverkets beslut få överkla -

FiU 1987/88:30

gas hos domstol. Den domstol som härvid kommer i fråga är kammarrätten.

Utskottet har i syfte att så långt som möjligt eliminera vissa tillämpningssvårigheter
när det gäller att bestämma vad som skall avses med likvida
tillgångar i det föregående gjort vissa förtydliganden. Trots detta är det
emellertid inte uteslutet att vissa av dessa frågor också kan komma att
prövas dispensvägen. Mot denna bakgrund bedömer utskottet det vara
mest ändamålsenligt att samma instans som prövar dispensansökningen
även prövar överklaganden av riksskatteverkets beslut. Som framgår av
det föregående rymmer dispensprövningen vissa skönsmässiga bedömningar
som av naturliga skäl bör ligga på regeringen. Utskottet instämmer i
princip i de skäl som lagrådet anfört för en domstolsprövning. Vid en
samlad bedömning finner dock utskottet att de skäl som talar för att
regeringen också skall pröva riksskatteverkets beslut väger över.

Utskottet instämmer i vad lagrådet i övrigt anfört beträffande ändringarna
i 1,3 och 6 §§.

Utskottet avstyrker med det anförda motionerna Fi22 yrkande 12, Fi26
och Fi28 yrkande 11.

Vad utskottet anfört med anledning av motionerna Fi21 och Fi23 om
möjligheterna att medge dispens helt eller delvis från att göra insättningar
på likviditetskonto bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Utskottet kan inte godta förslaget i motion Fi30 (vpk) om att de indragna
medlen inte skall återbetalas till företagen. Det skulle innebära en kraftigt
ökad företagsbeskattning och därmed en ökning av det totala skattetrycket.
Det skulle påverka företagens tillväxtförmåga och investeringsvilja
på ett mycket negativt sätt. Utskottet ser inte något skäl att vidta några
sådana åtgärder. Motion Fi30 (vpk) yrkande 7 avstyrks därför av utskottet.

Prisreglering

I motion Fi24 (c) anförs att rörliga priser är nödvändiga i ett dynamiskt
system. Motionärerna kräver att den allmänna prisregleringslagen avskaffas.

Utskottet behandlade i anslutning till proposition 1987/88:28 om förlängd
tillämpning av allmänna prisregleringslagen i november 1987 (FiU
1987/88:3) och i anslutning till budgetpropositionen (FiU 1987/88:20) ett
motionsyrkande med exakt samma lydelse. Riksdagen avslog på förslag av
utskottet dessa yrkanden. Utskottet framhöll vid detta tillfälle att om
prisregleringslagen är i tillämpning kan det i vissa fall underlätta för regeringen
att skapa stabila förutsättningar och öka tilltron till den ekonomiska
politiken. Vidare anfördes att en viktig förutsättning för statens pris- och
kartellnämnds (SPK) fortlöpande prisövervakning är att nämnden kan
aktualisera frågan om direkta ingripanden. Uttalanden från SPK med denna
innebörd får större tyngd om prisregleringslagen är i tillämpning. Utskottet
har alltjämt samma uppfattning. Med hänvisning till vad utskottet
anfört avstyrks motion Fi24 (c) yrkande 12.

FiU 1987/88:30

4 Riksdagen 1987188. 5 sami. Nr 30

Investeringsfonder

I motion Fi22 (m) föreslås att såväl investeringsfonderna som investeringsreserverna
gemensamt släpps fria. Förslaget motiveras av att motionärerna
hävdar att det inte längre är lämpligt att bedriva stabiliseringspolitik
som syftar till att utjämna svängningar i den internationella konjunkturen.

Vad gäller utnyttjandet av investeringsfonderna vill utskottet anföra
följande.

Regeringen beslutade hösten 1986 i regionalpolitisk! syfte om frisläpp av
investeringsfonder för byggnadsinvesteringar. Storstadsinvesteringar undantags
emellertid från frisläppet. Detta beslut, i kombination med fortsatta
möjligheter att ta i anspråk investeringsfonderna för maskininvesteringar
i stödområdet, bör bidra till att främja en regionalt sett jämnare utveckling
över landet. Investeringsfondsmedel får även fr. o.m. hösten 1987
utnyttjas för miljöinvesteringar. Några ytterligare frisläpp är inte aktuella
för närvarande. Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att regeringen
den 6 juni 1985 beslöt att tillkalla en utredning om reformerad företagsbeskattning
(dir. 1985:30) som skall se över företagsbeskattningen. I detta
uppdrag ingår att utvärdera investeringsfondernas effektivitet och utnyttjande.
Utredningen beräknas vara färdig hösten 1988.

Med hänvisning till att det får förutsättas att utredningen kommer att
pröva formerna för investeringsfondernas utnyttjande avstyrker utskottet
motion Fi22 (m) yrkande 6.

Övrigt

Beräkningsunderlaget för finansplanen m.m.

I den under allmänna motionstiden väckta motionen Fi708 av Anna Wohlin-Andersson
och Marianne Andersson (c) tas i ett yrkande upp frågan om
beräkningsunderlaget för finansplanen m. m.

I motionen framhålls den stora betydelse tjänstesektorn har för den
ekonomiska utvecklingen i vårt land. Att stimulera tjänsteföretagen till
internationalisering är enligt motionärerna en av de viktigaste näringspolitiska
uppgifterna. Vill Sverige bevara företagsamhet och sysselsättning,
måste enligt motionärerna tjänsteföretagen exportera mer. För att detta
skall kunna ske måste tjänsteföretagen få goda verksamhetsförutsättningar
i Sverige. Ett första steg är, enligt motionärerna, att tydliga signaler ges om
att tjänsteföretagen ses som potentiella exportföretag och som ytterst
väsentliga för vårt lands ekonomiska utveckling. Sådana signaler bör ges i
politiska handlingar och dokument, som t. ex. långtidsutredningar, finansplaner
och vid officiella delegationsresor.

De modeller som används i långtidsutredningar och finansplaner bör
vidare, enligt motionärerna, ses över i syfte att förbättra data vad gäller
tjänsteföretagen. Tjänstesektorn bör också presenteras i ett särskilt avsnitt,
på samma sätt som gäller för industrin. Att enbart industrin ges en
särskild presentation konserverar, enligt motionärerna, inställningen att
tillverkningsindustrin är den mest betydelsefulla delen av näringslivet och
försvårar åtgärder som underlättar tjänsteföretagens verksamhet.

FiU 1987/88:30

Utskottet vill med anledning av det aktuella motionsyrkandet anföra
följande. Som utskottet framhållit tidigare i olika sammanhang kommer
tjänstesektorn att få en allt större betydelse för den ekonomiska utvecklingen
i vårt land. En stor del av de tillskott av arbetstillfällen som kommer
att skapas framöver kommer att finnas inom tjänstesektorn.

Utskottet instämmer i motionärernas åsikt att tjänstesektorn i olika
sammanhang ofta får en alltför begränsad redovisning. Detta sammanhänger
dock främst med att tillgången på data är sämre än vad som gäller för
andra sektorer. Såväl regeringen som riksdagen har emellertid uttalat att
statistik över tjänstesektorn bör prioriteras inom den ekonomiska statistiken.
Utskottet framhöll detta senast i sitt betänkande FiU 1987/88:13 om
anslag till statistiska centralbyrån. Utskottet vill också påminna om att till
den senaste långtidsutredningen fanns en särskild bilaga som behandlade
den privata tjänstesektorn.

Utskottet föreslår, mot bakgrund av det anförda, att riksdagen lämnar
motion Fi708 yrkande 1 utan bifall.

Sammanfattning av utskottets förslag till allmänna riktlinjer för den
ekonomiska politiken

Den konstaterade överhettningen av ekonomin med ett ökat inflationstryck
som följd kräver en finanspolitisk åtstramning. Utskottet anser det
därför som nödvändigt att genomföra de stabiliseringsåtgärder som föreslås
i kompletteringspropositionen. Mot den bakgrunden tillstyrker utskottet
förslagen i propositionen att höja oljeskatten och tobaksskatten samt att
genomföra en likviditetsindragning i företagen. Den höga likviditeten i
näringslivet har med stor sannolikhet bidragit till den mycket kraftiga
kreditexpansionen och är också en faktor som kan driva upp lönekostnadsstegringarna.

Enligt utskottets mening är emellertid inte den i propositionen föreslagna
åtstramningen tillräcklig. Utskottet förordar därför en i jämförelse med
propositionen större höjning av oljeskatten. Skatten bör sålunda höjas med
200 kr./m3, vilket ger en intäkt för staten på ca 1,5 miljarder kronor.

De avslutade förhandlingarna på förbundsnivå tillsammans med en
förväntad löneglidning förutses ge löneökningar som med stor sannolikhet
blir för höga från samhällsekonomisk synpunkt. Utskottet ser lönebildningen
som ett avgörande problem i svensk ekonomi och det finns anledning
att ifrågasätta förhandlingssystemet. Det finns en uppenbar risk att ju
fler nivåer som det förhandlas på, desto starkare blir ”löne-löne-spiralen”.
Ett sätt att möjliggöra reallöneökningar efter skatt vid mycket låga nominella
lönepåslag är att sänka inkomstskattesatserna. En förutsättning för
en sådan skattesänkning är emellertid att parterna på arbetsmarknaden blir
överens om att den skall resultera i lägre nominella lönehöjningar.

Utskottet vill understryka att den eftersträvade dämpningen av den
inhemska efterfrågan måste riktas mot konsumtionen. Om en bestående

FiU 1987/88:30

tillväxt skall kunna uppnås krävs en ökad kapitalbildning, vilket innebär FiU 1987/88:30
att industriinvesteringarna även fortsättningsvis måste ligga på en hög
nivå. De senaste årens konsumtionsledda tillväxt måste brytas.

Budgetpolitiken
Budgetutvecklingen 1982/83—1988/89

Statsbudgetens saldo har på några år förbättrats markant. Från att budgetåret
1982/83 ha motsvarat 13,0 % av BNP har underskottet för innevarande
budgetår nu begränsats till 0,6 % av BNP.

I långa stycken är detta resultatet av en stram utgiftsprövning. Utmärkande
för de senaste årens budgetpolitik har nämligen varit att stor återhållsamhet
visats med nya utgiftsåtaganden samt att nya åtaganden finansierats.
Olika former av generellt verkande besparingar har vidare kombinerats
med selektiva sparinsatser samtidigt som åtgärder vidtagits för att
begränsa automatiken i utgiftsökningarna. Dessutom har kassahållningen
förbättrats och delar av den statliga långivningen lyfts ut från budgeten.
Som en följd härav har under den senaste femårsperioden statsbudgetens
utgifter exkl. statsskuldräntor kunnat begränsas från 34,4% till 27,8% av
BNP, dvs. med 6,6 procentenheter.

Under samma femårsperiod har inkomsterna, mätt i reala termer, ökat
från 28,6 % till 32,5 % av BNP. Ökningen är en återspegling av de senaste
årens högre ekonomiska tillväxt samt av att vissa skatter införts eller höjts.
Främst beror inkomsttillskottet på den kraftiga ökningen av löner och
privat konsumtion. Denna ökning har emellertid skett i en takt som i
längden inte är förenlig med samhällsekonomisk balans.

För budgetåret 1988/89 förutses nu ett kassamässigt budgetunderskott
av ungefär samma omfattning som för innevarande budgetår. Detta skenbart
stabila läge ger emellertid inte en helt korrekt bild av budgetutvecklingen.
Bokföringsprinciperna för statsskuldväxlar har lagts om, vilket för
1988/89 givit upphov till en betydande redovisningsmässig minskning av
budgetunderskottet. Rensas budgetsaldot från denna och andra snarlika
engångseffekter erhåller man en utveckling av underliggande budgetsaldo
som ger en riktigare bild av den faktiska förändringen. Av följande
tabell, som hämtats ur kompletteringspropositionen, framgår att budgetunderskottet
mätt på detta sätt ökar under nästa budgetår med närmare 7
miljarder kronor till -14,4 miljarder kronor.

Tabell 6 Budgetsaldo för budgetåren 1982/83, 1986/87-1988/89

Miljarder kronor löpande priser

	1982/83	1986/87	1987/88	1988/89
Inkomster	191,2	320,1	335,7	345,8
Andel av BNP	28,6%	33,4%	32,5%	31,7%
Utgifter exkl. statsskuldräntor	229,6	271,5	286,9	299,5
Andel av BNP	34,4%	28,3%	27,8%	27,2%
Statsskuldräntor	48,2	63,8	54,6	53,0
Redovisat budget-saldo	-86,6	-15,2	-5,8	-6,7
Andel av BNP	13,0%	1,6%	0,6%	0,6%
Underliggande budgetsaldo		-13,4	-7,6	-14,4
Andel av BNP		1,4%	0,7%	1,3%

Uppgifterna i tabellen avseende 1988/89 återger ett budgetförslag som
ännu inte godkänts av riksdagen i sin helhet. I propositionen framhålls att
det får ankomma på riksdagens finansutskott att göra justeringar för de
ytterligare förändringar som inte kunnat beaktas i kompletteringspropositionen.
Utskottet kommer därför på sedvanligt sätt att i särskilda betänkanden
redovisa förnyade beräkningar över statsbudgetens inkomster
(FiU 1987/88:34) och utgifter (FiU 1987/88:35) för nästa budgetår. För den
som söker mer definitiva uppgifter om riksdagens ställningstagande till
regeringens förslag till statsbudget för nästa budgetår hänvisar utskottet till
dessa betänkanden, liksom till utskottets sammanställning över statsbudgeten
(FiU 1987/88:36).

Långtidsbudgeten

För nästa budgetår förutses således i kompletteringspropositionen en försvagning
av det underliggande budgetsaldot. Avgörande för om det skall gå
att varaktigt behålla budgetsaldot på den nivå som hittills uppnåtts är den
fortsatta ekonomiska utvecklingen. Det framgår av den långtidsbudget
som redovisas i kompletteringspropositionen.

Årets långtidsbudget täcker femårsperioden fram t. o. m. 1992/93. Långtidsbudgeten
skall inte ses som en prognos över den mest sannolika utvecklingen.
Den är i stället en beräkningsmetod som används för att belysa
automatiken i statsbudgeten. Metoden innebär att skatte- och avgiftsregler
antas förbli oförändrade liksom att några nya utgiftsåtaganden inte görs. I
princip visar sålunda långtidsbudgeten hur statens inkomster och utgifter
utvecklas under de närmaste åren enbart till följd av redan fattade beslut
och gjorda åtaganden.

I likhet med tidigare år är beräkningarna gjorda utifrån en tänkt ekonomisk
utveckling enligt två olika alternativ. I det gynnsammare beräkningsalternativet
- lågalternativet - antas lönestegringarna dämpas till 3 % per
år efter 1988 samtidigt som inflationen successivt sjunker ner mot 2 % och
räntenivån stabiliseras vid 8%. BNP-tillväxten förutsätts i detta alternativ
gradvis öka till 2,5 %.

FiU 1987/88:30

Även i högalternativet förutsätts timlöneökningen avta, om än inte lika
snabbt och till samma låga nivå. Inflationen uppgår till ca 5 % under i stort
sett hela perioden, och den inhemska räntenivån har antagits vara 12 %.
BNP-tillväxten förutsätts i högalternativet inte uppgå till mer än 0,5 %
efter 1989.

Skillnaderna mellan de antaganden som ligger till grund för de båda
beräkningsaltemativen är inte stora. Likväl blir resultatet av beräkningarna,
som det återspeglar sig i budgetsaldots utveckling, mycket påtagligt.
Det framgår av nedanstående diagram.

Diagram. Budgetsaldots utveckling 1987/88—1992/93

Miljarder kronor

LÅGALTERNATIVET

HÖGALTERNATIVET

-10-

-20-

--20

-30-

--30

-40-

--40

-50

87/88

90/91

91/92

92/93

88/89

89/90

Inte ens i lågalternativet — som förutsätter en väsentligt gynnsammare
ekonomisk utveckling än vad som uppnåtts under senare år — kan man
påräkna någon fortsatt förbättring av budgetsaldot. I stället växer underskottet
temporärt under 1989/90 för att därefter åter minska och under
slutåret uppgå till —4,7 miljarder kronor, dvs. ungefär samma nominella
nivå som i dag. Den tillfälliga försämringen är delvis en engångseffekt
föranledd av de nya redovisningsprinciperna för statsskuldväxlar.
Engångseffekten drar under budgetåret 1988/89 ned ränteutgifterna och
minskar därmed även budgetunderskottet. Under efterföljande budgetår,
när omläggningen väl är genomförd, vänds emellertid förbättringen i en
lika stor tillfällig försämring.

I en särskild kalkyl som är gjord i anslutning till lågalternativet visas
vilka risker som är förknippade med en mindre stram utgiftspolitik. I
beräkningen, som närmast har formen av en känslighetsanalys, har man
utgått från samma antaganden som i lågalternativet, men gjort den jämk -

FiU 1987/88:30

ningen att statens utgifter exkl. statsskuldräntor vatje år tillåts öka i
samma takt som BNP, dvs. lika snabbt som tillväxten i ekonomin. Beräkningen
visar att under dessa omständigheter skulle budgetsaldot försämras
avsevärt mer under perioden. Slutåret skulle underskottet hamna på nivån
—22,2 miljarder kronor, vilket är 17,5 miljarder kronor sämre än i lågalternativet.

I högalternativet - som bygger på en pris- och timlöneutveckling av
ungefär dagens nivå - ökar såväl inkomster som utgifter snabbare än i
lågalternativet. Detta leder till ett gradvis försämrat budgetsaldo som under
slutåret uppgår till närmare 50 miljarder kronor. Resultatet är sannolikt
en underskattning av den faktiska utvecklingen, eftersom långtidsbudgeten
är en mekanisk konsekvensberäkning som är gjord med fasta antaganden
för hela perioden. Beräkningarna fångar därmed inte in den dynamik som
utvecklas genom samspelet mellan budgeten och samhällsekonomin i
stort. En negativ utveckling av det slag som redovisas i högalternativet
skulle därför i praktiken sannolikt leda till en större saldoförsämring än
som utvisas i beräkningarna.

Skillnaderna mellan de båda alternativen förklaras till en del av den
högre räntenivån i högalternativet. En hög inhemsk räntenivå ökar statens
utgifter för statsskuldräntor. Den bidrar också till att öka utgifterna för
bostadssubventioner, eftersom fastighetsägare med räntebidrag kompenseras
fullt ut för de högre räntekostnaderna. Av propositionen framgår att
bostadssubventionerna är den enskilda utgiftspost som ökar mest under
den närmaste femårsperioden. Det gäller båda alternativen. De reala räntesubventionerna
till bostadsbyggande ökar med i genomsnitt inte mindre än
11 % om året under perioden, vilket kan jämföras med de totala statsutgifternas
reala ökning som i lågalternativet uppgår till 1,4% per år. I övrigt
bidrar bl. a. den högre pris- och lönenivån till att utgifterna för folkpensioner
och andra indexbundna transfereringar ökar snabbare.

Utskottet gör för sin del följande bedömning med anledning av långtidsbudgetkalkylerna.
Dessa kalkyler visar hur statens finanser återigen kan
försämras vid en något mindre gynnsam allmän-ekonomisk utveckling.
Även utan nya statliga utgiftsåtaganden kommer vid redan måttliga prisoch
löneökningar och något högre ränteläge budgetunderskottet att öka
kraftigt. Ett sådant budgetunderskott spär i sin tur på efterfrågan i ekonomin,
vilket i nuvarande läge med högt kapacitetsutnyttjande skulle utgöra
en ytterligare press uppåt på priser och löner. En mer balanserad utveckling
med tillväxt i ekonomin leder däremot till ett nominellt sett oförändrat
saldo.

Dessa omständigheter visar med all önskvärd tydlighet hur nödvändigt
det är att få till stånd en mer dämpad pris- och löneutveckling.

Långtidsbudgeten illusterar också hur viktigt det är med en stram utgiftsprövning
för att förhindra statens finanser från att ånyo försämras.
Alla nya utgiftsåtaganden måste därför finansieras genom en motsvarande
minskning av andra utgifter.

Dessutom framgår det av långtidsbudgeten att ofinansierade skattesänkningar
ger upphov till ett försämrat budgetläge.

Slutligen framträder i långtidsbudgeten ett nytt problemområde, nämli -

FiU 1987/88:30

gen socialförsäkringssektorn vars finansiella sparande försvagas, främst i
AP-fonden. Det beror på att ATP-utgifterna under perioden ökar snabbare
än inkomsterna från avgifter och fondavkastning. Det sistnämnda är en
konsekvens av fondens nuvarande placeringsrestriktioner. Skall de offentliga
finanserna totalt sett kunna visa ett stabilt överskott måste därför
socialförsäkringssektorns och statens finanser förstärkas. Såsom framhålls
i propositionen skulle en höjning av ATP-avgiftema kunna minska löneutrymmet
och driva upp kostnaderna i näringslivet, om den inte balanseras
av en motsvarande minskning av andra arbetsgivaravgifter. Utskottet instämmer
därför i föredragandens bedömning att det är väsentligt att se
över kostnadsutvecklingen i socialförsäkringssystemet. Likaså bör man
fortsätta att bedriva ett aktivt budgetarbete, inte minst inom de områden
där betydande utgiftsökningar kan förutses.

Riktlinjer för budgetpolitiken

Man kan inte ta de senaste årens snabba nedgång av budgetunderskottet
till intäkt för att upphöra med den strama budgetpolitiken. Det slår regeringen
fast i kompletteringspropositionen. Det krävs enligt regeringen en
fortsatt stram finanspolitik för att hålla tillbaka inflationen, öka sparandet
och förbättra bytesbalansen. Åtgärder erfordras för att dämpa konsumtionsuppgången.
I propositionen framhålls också att den fasta finanspolitiken
måste drivas vidare även på längre sikt, i syfte att vidmakthålla sunda
statsfinanser, som varken likvidiserar marknaderna, pressar upp räntor
eller höjer avkastningskrav. Det är vidare nödvändigt att hålla en finanspolitisk
beredskap för att vid behov kunna kyla ned en överhettad ekonomi
och en alltför stark inhemsk efterfrågan.

Dessa överväganden har varit vägledande för regeringens arbete med
det reviderade budgetförslaget för budgetåret 1988/89. Målet har varit att
såväl realt som nominellt hålla nere budgetunderskottet trots att inkomstökningarna,
vid de pris- och löneökningsantaganden som gjorts för 1989,
blir avsevärt lägre än tidigare år.

Mot denna bakgrund föreslås i propositionen att oljeskatten och skatten
på tobaksvaror höjs. Den höjda oljeskatten är till viss del avsedd att
finansiera kostnaderna för en föreslagen satsning på u-båtsskyddet liksom
merkostnaderna för ett nytt studiemedelssystem.

Utskottet övergår nu till att behandla de förslag till alternativa riktlinjer för
budgetpolitiken som har redovisats i olika partimotioner. Dessa förslag
överensstämmer i långa stycken med vad resp. parti förordade i samband
med behandlingen av budgetpropositionen.

Moderata samlingspartiet hänvisar sålunda i motion Fi22 till sitt tidigare
budgetalternativ i vilket omfattande utgiftsbegränsningar kombinerats med
långtgående skattesänkningar.

Motionärerna anser att det är av stor betydelse för den svenska ekonomins
utvecklingsförmåga att både utgifts- och skattesidan i statsbudgeten
minskas i reala termer. I motsats till regeringen hävdar motionärerna att

FiU 1987/88:30

målet inte bör vara att långsiktigt skapa ett permanent överskott i den
konsoliderade offentliga sektorns finanser. Det sparande och den kapitalbildning
som behövs för näringslivets behov bör i stället ske i företagen
och i hushållen.

Den viktigaste åtgärden på kort sikt är enligt motionärerna att redan
1989 påbörja en långtgående skattereform. En marginalskattesänkning bör
därför genomföras i tre etapper enligt den modell som motionärerna föreslagit
i annat sammanhang.

Motionärerna hänvisar till det detaljerade och mycket omfattande besparingsprogram
som man presenterade i januari och som är avsett att
finansiera den första etappen av skattesänkningarna.

De upprepar också sitt tidigare påstående om att avvägningen mellan
föreslagna besparingar och skattesänkningar skulle vara gjord på ett sådant
sätt att hushållens ekonomiska situation inte försämras. Åtstramningen
träffar i stället staten, kommunerna, företagen och utlandet.

När utskottet tidigare behandlade motionärernas budgetförslag avvisades
detta mycket bestämt av utskottet. Den kombination av skattesänkningar
och långtgående utgiftsnedskärningar som föreslogs skulle enligt
utskottets mening leda till en kraftig omfördelning av inkomster. Skattesänkningarna
skulle i första hand komma höginkomsttagarna och de mer
välbeställda till del, medan utgiftsnedskärningarna skulle få bäras av alla.
Utskottet ansåg också att de fördelningspolitiskt orättfärdiga inslagen i
moderata samlingspartiets budgetalternativ förstärktes, om man beaktade
att också efterföljande års skattesänkningar måste finansieras genom fortsatta
indragningar och besparingar. Visserligen skulle motionärerna klara
av första årets begränsade finansieringsbehov genom sina förslag till nedskärningar
av u-hjälpen och urgröpningen av sociala och bostadspolitiska
stödformer. Det första året skulle också kommunerna genom nedskurna
överföringar få svara för en betydande del av finansieringen, vilket kopplat
till motionärernas förslag om kommunalt skattestopp ofrånkomligen skulle
få långtgående återverkningar på den service som kommunerna erbjuder
sina invånare. Men, påpekade utskottet, finansieringen av andra och tredje
årets skattesänkningar skulle komma att kräva fortsatta, än mer omfattande
neddragningar av statsbudgetens utgifter; neddragningar som i stor
utsträckning skulle drabba de svaga och utsatta i samhället, medan de
redan välbeställda grupperna skulle dra fördel av de skattesänkningar
dessa försämringar möjliggjorde.

Enligt utskottets mening ökar inte trovärdigheten i motionärernas budgetpolitik
av att moderata samlingspartiet återigen är berett att skjuta till
betydligt mer resurser till försvaret än vad regeringen förordat i kompletteringspropositionen,
men samtidigt inte är villigt att finansiera ens det
tillskott regeringen föreslår. Motionärerna har även avvisat en rad andra
förslag till förstärkningar av statsinkomsterna, bl. a. den utvidgade omsättningsskatten
på värdepapper. Utskottet avstyrker med hänvisning till det
anförda motion Fi22 (m) yrkande 2.

Folkpartiet presenterar i sin motion Fi28 ett reviderat budgetförslag som är
avsett att ge den stabiliseringspolitiska effekt som motionärerna eftersträvar.
Denna sida av motionärernas förslag har utskottet redan berört i

FiU 1987/88:30

avsnittet om den ekonomiska politiken. Som framgår där vill motionärerna
bromsa den privata konsumtionsökningen. De lägger i detta syfte fram
förslag vilka enligt deras egna uppskattningar väntas leda till en finanspolitisk
åtstramning på ytterligare 2,5 miljarder kronor jämfört med regeringens
alternativ. Utöver vad de förordat i sitt tidigare budgetalternativ föreslår
motionärerna därför en ytterligare minskning av bostadssubventionerna,
en ytterligare höjning av egenavgifterna i arbetslöshetsförsäkringen
samt en förlängd samordning inom arbetsskadeförsäkringen. De vill också
att oljeskatten höjs med 200 kr./m3 i stället för 75 kr./m3 som regeringen
föreslagit.

Eftersom motionärerna tidigare under våren avvisat regeringens förslag
om höjd ATP-avgift samt utvidgad och höjd skatt på värdepapper, är de
inte heller beredda att tillstyrka den utgiftsökning, i form av höjt basbelopp,
som dessa skatte- och avgiftshöjningar skall finansiera. I konsekvens
härmed yrkar de avslag på de i kompletteringspropositionen föreslagna
anslagshöjningarna för pensioner, bidragsförskott m. m. De föreslår dock i
detta sammanhang en höjning av vårdbidraget för vård av handikappat
barn.

1 övrigt överensstämmer motionärernas förslag med det budgetalternativ
de presenterade i januari. Detta förslag avvisades emellertid av utskottet
bl. a. med hänvisning till dess fördelningspolitiska effekter. Så t. ex. är de
skattesänkningar motionärerna förespråkar tänkta att finansieras genom
bl. a. besparingar inom olika trygghetssystem. Folkpartiet kräver sålunda
att kompensationsnivån inom delpensionssystemet begränsas. Samma
krav för partiet fram i fråga om sjukförsäkringen, där dessutom ersättningen
för insjuknandedagen skall avvecklas. Motionärernas förslag från januari
innebär också att besparingar skulle göras i stödet till arbetslöshetsersättningen
liksom i olika former av bostadsstöd och bidrag till vuxenutbildning.
Någon kompensation bör enligt deras mening inte utgå till pensionärerna
för effekterna av 1982 års devalvering.

De motiv som låg till grund för utskottets tidigare ställningstagande har
nu vuxit i styrka sedan motionärerna i sitt stabiliseringspolitiska paket fört
fram förslag om fortsatta, mer långtgående nedskärningar i bostadssubventionerna
och i det statliga stödet till arbetslöshetsersättningen. Med hänvisning
härtill yrkar utskottet avslag på motion Fi28 (fp) yrkande 2.

Centern påpekar i sin motion Fi24 att det i år har varit hart när omöjligt att
i ett sammanhang pröva regeringens budgetalternativ. Orsaken härtill har
enligt motionärerna varit att det fullständiga alternativet inte redovisats.
Eftersom 5 miljarder kronor fortfarande finns uppförda på budgetposten
Beräknat tillkommande utgiftsbehov, netto är — anser motionärerna —
riksdagen lika ovetande nu som den var i januari.

Motionärerna hänvisar till sitt tidigare redovisade budgetförslag som
innefattade krav på skattesänkningar och nya utgiftsåtaganden, vilka föreslogs
bli finansierade genom miljöavgifter och skärpt beskattning av energi,
genom besparingar inom vissa avgränsade områden samt genom olika
former av mer eller mindre tillfälliga indragningar till statskassan.

Utskottet avvisade detta förslag, eftersom de förordade riktlinjerna inte

FiU 1987/88:30

gav budgetpolitiken den stadga som erfordrades inför kommande år. Motionärernas
förslag var i detta avseende behäftat med två framträdande
svagheter, ansåg utskottet. För det första skulle med deras alternativ
budgeten försvagas redan budgetåret 1988/89 om det inte vore för de
föreslagna engångsförstärkningarna. För det andra skulle en mycket betydande
del av centerns övriga budgetförstärkningar emanera från råvaruskatter
och miljöavgifter, dvs. pålagor vars primära syfte är att begränsa
förbrukning och utsläpp. Om dessa pålagor fungerar på avsett sätt kommer
statens inkomster från dem att successivt avta. De ger därmed inte den
stadga som är nödvändig för att staten skall kunna dra på sig nya bestående
utgiftsåtaganden av det slag motionärerna förespråkar.

Motionärerna hävdar att riksdagen är lika ovetande nu som den var i
januari om vilka tillkommande inkomster och utgifter som regeringen har
skuggat in bakom budgetposten Beräknat tillkommande utgiftsbehov, netto.
Likväl anser de sig oförhindrade att göra besparingar på 1000 milj. kr.
bland dessa ännu inte redovisade regeringsförslag. I motionen vidhåller de
nämligen sitt krav på att denna post skall minskas till 4000 milj. kr. På
vilken grund de gör denna nedskärning framgår inte, ej heller vilka konkreta
inkomst- eller utgiftsposter som besparingarna avser.

Utskottet vill med anledning härav erinra om att denna budgetpost inte
kan jämställas med en allmän reserv för oförutsedda utgifter. Det belopp
som finns avsatt under posten Beräknat tillkommande utgiftsbehov, netto
skall i princip motsvara nettot av alla inkomst- och utgiftsförslag som
regeringen avser att senare lägga fram. Med hänsyn härtill går det inte att
hävda att denna post rent allmänt sett ter sig onödigt stor och därför kan
minskas. Utskottet delar motionärernas uppfattning så till vida att det hade
varit önskvärt att utgifterna specificerats i större utsträckning. Men skall
en föreslagen nedskärning av posten motsvaras av en verklig besparing
måste åtgärden således ställas i relation till regeringens väntade förslag. I
annat fall blir besparingen blott skenbar.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionerna Fi24 (c)
yrkandena 2 och 15 samt Fi220 (c) yrkande 10.

Vänsterpartiet kommunisterna lägger i motion Fi30 fram ett delvis reviderat
budgetförslag, som enligt motionärernas egna uppskattningar väntas
leda till att budgeten försvagas med närmare 5 miljarder kronor.

Budgetalternativet innebär bl. a. att den av regeringen föreslagna likviditetsindragningen
från företagen på ca 10 miljarder kronor i stället skall tas
ut i form av en engångsskatt. Ett lika stort belopp skall enligt motionärerna
sättas av för insatser inom den offentliga sektorn och regionalpolitiken.
Motionärerna avvisar den föreslagna höjningen av oljeskatten men föreslår
en betydligt kraftigare höjning av tobaksskatten än regeringen och vill
dessutom höja vuxenutbildningsavgiften för att kunna genomföra vissa
förbättringar i det studiesociala stödet. Kravet på slopad mervärdeskatt på
livsmedel förs ånyo fram av motionärerna. Som ett första steg på vägen till
helt slopad matmoms föreslås att man inför subventioner på 5 miljarder
kronor för viktiga livsmedel.

Den omfördelning som motionärerna vill få till stånd leder som utskottet
ser det till kraftigt ökat skattetryck. Den ger också upphov till ett försvagat

FiU 1987/88:30

budgetsaldo, vilket ger finanspolitiken en mer expansiv inriktning. Utskottet
har tidigare i sina kommentarer till långtidsbudgeten varnat för följderna
av en ogynnsam ekonomisk utveckling och en mindre stram utgiftspolitik.
Motionärernas budgetförslag skulle inte bara underblåsa inflationen
utan också snabbt urholka statens finanser. Med det anförda avstyrker
utskottet bifall till motionerna Fi30 (vpk) yrkandena 2, 16, 17, 18 och 24
samt Fi214 (vpk) yrkande 3.

Sammanfattning av utskottets förslag till riktlinjer för budgetpolitiken

Utskottet sammanfattar sin syn på budgetpolitiken på följande sätt.

Statens finanser har förbättrats mycket snabbt. Såsom också regeringen
framhåller kan emellertid detta inte tas till intäkt för att nu lätta på budgetpolitiken.
Tvärtom kvarstår kravet på en mycket stram budgetpolitik.
Under de närmaste åren föreligger risk för att budgetunderskottet ånyo
ökar. Det är angeläget att åtgärder vidtas för att motverka en sådan
utveckling. Skall finanspolitiken kunna bedrivas med den stramhet som
situationen kräver är det nödvändigt att budgeten inte späder på ekonomin
ytterligare. Erforderliga satsningar måste därför vara finansierade och
åstadkommas genom omfördelningar inom given eller minskad budgetram.
Dessa krav tillgodoser regeringen i sitt budgetförslag.

Utskottet har vid sin genomgång av oppositionspartiernas budgetalternativ
kunnat konstatera att de förslag till riktlinjer som förordas i motionerna
Fi22 (m), Fi28 (fp), Fi24 (c) och Fi30 (vpk) leder till konsekvenser som
utskottet inte kan godta. Utskottet har därför avstyrkt dessa motioner. Av
samma skäl avstyrker utskottet bifall till yrkande 3 i motion Fi27 av Alf
Svensson (c).

Som framgår av kompletteringspropositionen har riksdagen flera gånger
slagit fast vissa principer som varit vägledande för de senaste årens budgetpolitik.
Utskottet finnér inte skäl att i nuvarande läge lätta på dessa
krav. Alltjämt bör sålunda gälla följande:

- Endast de allra mest angelägna reformerna bör genomföras. Omfattningen
av sådana utgiftsökningar måste hållas nere samtidigt som de
finansieras genom att andra utgifter minskas.

- Utgiftsbegränsningar måste åstadkommas på vissa områden.

- Arbetet med att begränsa utgiftsautomatiken måste fortsätta.

- Åtgärder måste vidtas för att effektivisera den offentliga verksamheten
och i vissa fall förändra dess organisationsformer.

- En fortgående omprövning av existerande utgiftsprogram och verksamheter
måste göras.

- Det totala skattetrycket måste begränsas.

Täckning av merkostnader för löner och pensioner m. m.

Regeringen har i bilaga 9 till årets budgetproposition under punkt F 8
föreslagit riksdagen att till Täckning av merkostnader för löner och pensioner
m. m. anvisa ett förslagsanslag om 2 589 milj. kr. Anslagsbeloppet är

FiU 1987/88:30

beräknat med utgångspunkt i den utgiftsram för löneökningar som regeringen
fastställt till 4%.

Täckningsanslaget skall i princip användas för att upp till denna nivå
täcka de merkostnader som uppkommer på reservationsanslag och obetecknade
anslag till följd av nya löneavtal m.m. på det statliga området.
Anslaget kan på motsvarande sätt också utnyttjas för förslagsanslag och
förslagsvis betecknade anslagsposter som har maximerats av regeringen.
Däremot omfattar täckningsanslaget inte affärsverken, inte heller det militära
försvaret och civilförsvaret.

I enlighet med tidigare givna bemyndiganden kan anslaget likaså användas
för att bestrida merkostnader av mer speciell art. Om det på reservationsanslag
eller obetecknade anslag uppkommer behov av extra medel för
åtgärder vidtagna enligt trygghetsavtal (TrA) kan sålunda dessa merkostnader
bestridas över anslaget. Detsamma gäller när reservationsanslag,
obetecknade anslag eller affärsverk belastas med merutgifter för personliga
tjänster inrättade åt dem som av trygghetsnämnden givits rätt att stanna
kvar vid en myndighets utlokalisering från Stockholmsområdet.

I propositionen begär regeringen nu ett bemyndigande att - efter prövning
i vaije särskilt fall - kunna utnyttja anslaget också i situationer då
reservationsanslag eller obetecknade anslag belastas med extra kostnader
för åtgärder som i enlighet med TrA vidtagits till följd av den föreskrivna
utgiftsramen för löneökningar.

Utskottet har för sin del inget att erinra mot detta förslag, inte heller mot
den av regeringen föreslagna medelsberäkningen. Utskottet tillstyrker således
att ett förslagsanslag om 2589 milj. kr. anvisas för Täckning av
merkostnader för löner och pensioner m.m. samt att detta anslag i enlighet
med föredragandens förslag också får användas för trygghetsåtgärder till
följd av utgiftsram för löneökningar.

Övriga frågor

Styrningen av den statliga verksamheten m. m.

Våren 1985 påbörjades vid några myndigheter en försöksverksamhet med
treåriga budgetramar. Sammanlagt 23 myndigheter har sedermera kommit
att delta i dessa försök vars främsta syfte varit att finna former som dels
främjar ökad långsiktighet i myndigheternas planering, dels ger statsmakterna
möjlighet att mer ingående pröva vilken inriktning och omfattning
verksamheten vid resp. myndighet skall ha. I försöksverksamhetens förlängning
har det förutsatts att varje myndighet skall bli föremål för en
fördjupad budgetprövning vart tredje år. Eftersom denna myndighetsvisa
process skall spridas ut över treårscykeln kan riksdagen och regeringskansliet
behålla en jämn arbetsbelastning mellan åren.

Finansutskottet har — när denna fråga tidigare varit uppe till behandling
- funnit det angeläget med en försöksverksamhet av detta slag och förordat
att verksamheten fortsätter och fördjupas. Enligt utskottet skulle ett
system med treåriga budgetramar inte bara kunna stärka riksdagens möj -

FiU 1987/88:30

ligheter till kontroll och styrning av förvaltningen. Det skulle också kunna
bidra till att riksdagens budgetprövning underlättas.

Genom kompletteringspropositionen (bil. 1 s. 68-76 samt bil. 6) bereds
riksdagen tillfälle att ta del av vad finansministern och civilministern anför
om utvecklingen av styrningen av den statliga verksamheten. Av redogörelsen
framgår att riksrevisionsverket och statskontoret ställt samman
erfarenheterna av den hittillsvarande försöksverksamheten. Båda myndigheterna
pekar på i huvudsak positiva erfarenheter. Även finansministern
anser att de försök som gjorts har gett intressanta och i huvudsak goda
erfarenheter. De svagheter som framkommit bör enligt hans mening kunna
åtgärdas.

Finansministern föreslår därför att budgetprocessen läggs om för i princip
hela statsförvaltningen utom försvaret som redan tillämpar ett system
med fleråriga budgetramar.

Det viktigaste inslaget i den nya budgetprocessen är att hela verksamhetsområdet
för en myndighet skall underkastas en fördjupad redovisning
och prövning vart tredje år. Prövningen skall således omfatta inte bara
myndighetens förvaltning utan också sådana transfereringar, regelsystem,
tillsynsfrågor m. m. som ankommer på myndigheten.

Den nya budgetprocessen skall tillämpas första gången inför budgetåret
1991/92 och kommer då att omfatta cirka en tredjedel av berörda myndigheter
och organ. Ytterligare en tredjedel kommer att bli föremål för fördjupad
prövning inför budgetåret 1992/93 och återstående verksamhet inför
det därpå följande budgetåret.

För att skapa förutsättningar för en fördjupad budgetprövning kommer
vissa nya budgetdokument att tas fram. Regeringen kommer bl. a. att
utfärda myndighetsspecifika direktiv, och berörda myndigheter skall kunna
åläggas att lämna särskilda rapporter till regeringen i vilka speciella
förhållanden tas upp.

Civilministern avser att tillkalla en utredning med uppgift att se över
budgetpropositionens innehåll och utformning. Utredningen skall bl. a.
lämna förslag till riktlinjer för och exempel på hur målen för olika verksamheter
skall redovisas i budgetpropositionen. Utredningen kommer också
att överväga vilken resultatinformation som skall lämnas till riksdagen.

Som ett led i förnyelseprocessen kommer också statsmakternas ekonomiska
styrning av myndigheterna att läggas om. Avsikten är att nuvarande
detaljreglering av myndigheternas anslagsutnyttjande skall ersättas av en
ramstyrning. Regelsystemet skall således mer inriktas på att ange ramar
för myndigheternas befogenheter än på att föreskriva vissa handlingsalternativ.

Den nya anslagsformen ramanslag skall i fortsättningen användas vid
tilldelningen av myndigheternas förvaltningsresurser. Myndigheterna får
därigenom möjlighet att föra över sparade resurser till ett senare budgetår.
Vanligtvis kan de också utnyttja en anslagskredit på efterföljande års
anslag. I samband med övergången till ramanslag kommer högstsättningen
av myndigheternas lönekostnader att slopas liksom normalt också den
särskilda anslagsposten för lokalkostnader.

Även om treåriga budgetramar läggs fast för förvaltningsresurserna

FiU 1987/88:30

kommer riksdagen, i vart fall tills vidare, att årligen få ta ställning till dessa
anslag. Resursramarna för andra och tredje året bör betraktas som planeringsramar.
De bör enligt finansministern ändras endast om något inträffat
som inte var känt när ramarna lades fast.

Finansutskottet har för sin del inget att erinra mot de lämnade redogörelserna.
Utskottet vill dock framhålla följande. Syftet med den nya budgetprocessen
är att få till stånd en bättre och effektivare styrning och kontroll
av förvaltningen. Eftersom riksdagens möjligheter i detta avseende inte får
eftersättas måste stor vikt läggas vid utformningen av den information som
lämnas i budgetpropositionen och andra anslagspropositioner. En självklar
utgångspunkt för det fortsatta utvecklingsarbetet måste också vara att
vaije ny riksdag skall vara oförhindrad att ompröva redan fastställda
resursramar. En ny riksdag, med ändrade majoritetsförhållanden, skall
således vid sin prövning av en myndighets anslag under planeringsperiodens
andra och tredje år inte vara bunden av de planeringsramar som
fastställts av tidigare riksdagar.

Vad föredraganden anfört i propositionen om årsbokslutför staten föranleder
inget uttalande från utskottets sida.

Tidsjämförelse av budgetunderskott

I den under allmänna motionstiden väckta motionen Fi212 av Hugo Hegeland
och Margit Gennser (m) tas frågan om redovisningen av statens
budgetunderskott upp. Motionärerna anser att den redovisning av utvecklingen
över tiden av statens budgetunderskott som lämnades i t. ex. årets
budgetproposition inte är rättvisande. Detta beror på att redovisningen av
statens utgifter markant har förändrats. Som exempel på detta pekar
motionärerna på att den statliga upplåningen för bostadsfinansiering har
lyfts ur budgeten liksom investeringsutgifter för vissa statliga verk, t. ex.
televerket, och redovisningen av verksamheten för ett antal mindre fonder
och stiftelser. Vidare ändras bokföringsprinciperna för statsskuldväxlar
fr. o. m. den 1 juli 1988.

Det är också enligt motionärerna otillfredsställande att man i budgeten
inte skiljer mellan konsumtions- och investeringsutgifter. Enligt motionärerna
har regeringen som målsättning att totalbalansera statens samtliga
utgifter och inkomster. Detta kan leda till att dagens skattebetalare överbeskattas
i förhållande till framtidens skattebetalare, om inte hänsyn tas till
fördelningen på investerings- och konsumtionsutgifter.

Motionärerna anser slutligen också att man bör skilja på konjunkturella
och strukturella orsaker till budgetunderskottet. Det är enligt motionärerna
samhällsekonomiskt motiverat att eftersträva en eliminering av den del
av underskottet som har sin grund i strukturella orsaker.

Utskottet vill med anledning av vad som tas upp i motionen anföra följande.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är viktigt att statens
budgetsaldo redovisas på ett sådant sätt att rättvisande jämförelser över

FiU 1987/88:30

tiden kan göras. Att förändringar i redovisningsprinciper avseende statens
inkomster eller utgifter vidtas är dock, enligt utskottets mening, en oundviklig
följd av att olika förhållanden inom samhällsekonomin förändras
över tiden. Den redovisning som lämnas i budget- och kompletteringspropositionerna
av det underliggande budgetsaldot tillgodoser enligt utskottet
det önskemål om rättvisande jämförelsemöjligheter över tiden som framförs
i motion Fi212. I det underliggande budgetsaldot har nämligen det
redovisade saldot korrigerats för effekter som är av tillfällig art eller hänger
samman med ändringar i redovisningsprinciperna.

Vad gäller önskemålet i motion Fi212 att i budgeten särskilja mellan
konsumtions- och investeringsutgifter, vill utskottet framhålla att i de
beräkningar som redovisas i den reviderade nationalbudgeten görs en
sådan åtskillnad. Av den tabell som redovisar statens inkomster och utgifter
(tabell 9:5 i bilaga 1.1) framgår investerings- och konsumtionsutgifter.

Beträffande motionärernas önskemål att det i finansplanen borde förås
ett resonemang om strukturella och konjunkturella orsaker till bugetsaldots
utveckling vill utskottet framhålla följande. De resonemang som förs i
finansplanen angående strukturella och konjunkturella orsaker till budgetsaldots
utveckling förs i kvalitativa termer. Självklart hade det varit önskvärt
att en sådan diskussion också hade kunnat föras i kvantitativa termer.
Enligt vad utskottet erfarit föreligger dock betydande metodmässiga problem
att göra sådana beräkningar. Det kan också ifrågasättas om tolkningen
av saldoutvecklingen skulle bli lättare med en sådan uppdelning.

Utskottet anser således sammanfattningsvis att motion Fi212 bör lämnas
utan bifall av riksdagen.

Fördelningsmodeller

I proposition 1987/88:150 bilaga 1 punkt 8 redogörs för det arbete beträffande
utveckling av en fördelningsmodell som bedrivs inom regeringskansliet.
Enligt propositionen är en fördelningsmodell för närvarande under
utveckling inom regeringskansliet, där ekonomiska effekter av fördelningspolitiska
åtgärder för hushåll och individer samt för statsbudgeten skall
kunna beräknas.

Utskottet har tidigare i betänkande 1986/87:3 framhållit att regeringen, i
budgetpropositionen eller i andra propositioner där åtgärdsförslag presenteras,
bör redovisa de fördelningspolitiska effekterna av dessa förslag
allteftersom tillförlitliga mätmetoder utvecklas. Utskottet anser således att
det är angeläget att arbetet med att utveckla en fördelningsmodell drivs
vidare och har inget att erinra mot det som redovisas i propositionen.

Samordnad låneförvaltning

I motion Fi706 av Per Olof Håkansson (s) anförs att ett antal statliga verk
ger finansiellt stöd till olika projekt i form av lån. Enligt motionären
bedrivs denna låneverksamhet efter för varje organ relativt unika regler
och någon utvecklad samordning av verksamheten i denna del förekommer
inte. Ett rimligt antagande är, anför motionären, att en samordning av

FiU 1987/88:30

låneförvaltningen skulle innebära positiva ekonomiska effekter. Regeringen
bör därför ges i uppdrag att pröva frågan.

Utskottet vill med anledning härav anföra följande. Regeringen gav i
februari 1984 riksrevisionsverket (RRV) i uppdrag att i samarbete med
kammarkollegiet göra en översyn av viss statlig långivning som finansieras
över statsbudgeten m.m. RRV lämnade i september 1984 en rapport till
regeringen och föreslog bl. a. att ett stort antal lån skulle överföras till den
reguljära kreditmarknaden och att staten skulle lämna kreditgarantier för
dessa. Vidare föreslogs för de kvarvarande lånen en förbättrad redovisning.

Regeringen har ännu inte redovisat något samlat ställningstagande till
RRV:s förslag. Utskottet anser därför att i avvaktan härpå är någon åtgärd
inte påkallad från riksdagens sida. Utskottet avstyrker därmed motion
Fi706.

Övrigt

Fördelning av spelvinster

I motion Fi702 av Marianne Karlsson (c) krävs att högsta vinsten på tips
eller lotto bör begränsas till 1 milj. kr. och att resten av vinstsumman bör
delas ut på övriga vinnare, vecka för vecka. Om ingen har högsta antalet
rätt bör enligt motionären även dessa pengar delas ut till de andra vinnarna
i lägre grupper. Att lagra pengar från en vecka till en annan anser motionären
vara fel mot den som satsat pengarna.

Utskottet vill med anledning av motionsyrkandet framhålla följande.
Tillstånd för Aktiebolaget Tipstjänst att anordna vadhållning för allmänheten
meddelas av regeringen genom särskilt regeringsbeslut. Det senast
meddelade regeringsbeslutet från den 23 augusti 1984 ger AB Tipstjänst
tillstånd att fram t. o. m. år 1988 för allmänheten anordna vadhållning dels i
samband med tävlingar (tips), dock inte hästtävlingar, dels om nummer
som bestäms genom lottning (lotto). Av beslutet framgår att av de vid
vadhållningen inflytande insatsbeloppen skall för de för närvarande regelbundet
tillämpade formerna av tips, dvs. stryktips och måltips, 60 %, samt
för lotto och extratips 50 % användas för vinstutdelning till deltagarna i
vadhållningen. För stryktipset, måltipset och lotto får dock del av vinstbelopp
från en tips- resp. lottoomgång föras till en senare omgång.

Den verksamhet som AB Tipstjänst bedriver regleras således av regeringen
genom särskilda beslut. Enligt utskottets mening vore det olämpligt
om riksdagen uttalade sig om detaljer i AB Tipstjänsts verksamhet. Utskottet
avstyrker således motion Fi702.

FiU 1987/88:30

5 Riksdagen 1987188. 5 sami. Nr 30

Rättelse: s. 67 3 § rad 8-18 flyttade till högerspalten. 4 § tillkommit.

Hemställan

FiU 1987/88:30

Utskottet hemställer

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken att

riksdagen med avslag på motionerna 1987/88:Fi22 yrkande 1,
1987/88:Fi24 yrkandena 1 och 5, 1987/88:Fi27 yrkande 2,
1987/88 :Fi28 yrkandena 1 och 4 samt 1987/88 :Fi30 yrkandena 1, 4
och 19 såvitt nu är i fråga godkänner vad som förordats i proposition
1987/88:150 bilaga 1 mom. 1 och som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,

2. beträffande en god miljö som mål för den ekonomiska politiken
att riksdagen avslår motionerna 1987/88 :Fi24 yrkande 3,
1987/88:Fi27 yrkande 1 och 1987/88:Fi30 yrkande 3,

3. beträffande privatisering eller nationalisering av tillgångar
att riksdagen avslår motionerna 1987/88:Fi22 yrkande 16,
1987/88:Fi28 yrkande 12, 1987/88:Fi30 yrkande 6 och 1987/88:N57
yrkande 1,

4. beträffande lönebildningen

att riksdagen avslår motionerna 1987/88 :Fi22 yrkande 5,
1987/88:Fi24 yrkande 4, 1987/88:Fi28 yrkande 5 och 1987/88:Fi30
yrkande 20,

5. beträffande skattepolitiken

att riksdagen avslår motionerna 1987/88:Fi22 yrkande 15,
1987/88:Fi24 yrkandena 13 och 14, 1987/88:Fi27 yrkande 6,
1987/88:Fi28 yrkande 3 och 1987/88:Fi30 yrkande 12,

6. beträffande momseffekten på livsmedel

att riksdagen avslår motion 1987/88:Fi30 yrkandena 13 och 14,

7. beträffande höjning av vinstskatten

att riksdagen avslår motion 1987/88:Fi30 yrkande 9,

8. beträffande kredit- och valutapolitiken

att riksdagen avslår motionerna 1987/88:Fi22 yrkande 4,
1987/88:Fi24 yrkande 6, 1987/88:Fi27 yrkande 4, 1987/88:Fi28 yrkande
6, 1987/88:Fi30 yrkande 5 och 1987/88:N57 yrkande 2,

9. beträffande statsskuldspolitiken

att riksdagen avslår motion 1987/88:Fi22 yrkande 3,

10. beträffande inbetalning på likviditetskonto

a) att riksdagen med avslag på motionerna 1987/88:Fi22 yrkande
12, 1987/88:Fi26, 1987/88:Fi28 yrkande 11 och 1987/88:Fi30 yrkandena
7 och 8 antar i proposition 1987/88:150 bilaga 3 punkt 2 framlagt
förslag till lag om inbetalning på likviditetskonto under budgetåret
1988/89

dels med den ändringen att 1, 2, 3 och 6 §§ erhåller följande som
Utskottets förslag betecknade lydelse:

Regeringens förslag

Utskottets förslag

FiU 1987/88:30

1 §

Företag skall betala in medel på räntebärande konto (likviditetskonto) i
riksbanken enligt bestämmelserna i denna lag.

Med företag avses i denna lag Med företag avses i denna lag

1. aktiebolag som inte är bank- aktiebolag, ekonomisk förening

aktiebolag, kreditaktiebolag, fi- och handelsbolag. Lagen omfattar

nansbolag, fondkommissionsbolag dock inte bankaktiebolag, kredit eller

försäkringsbolag, aktiebolag, finansbolag, fondkom 2.

ekonomisk förening som inte missionsbolag, försäkringsbolag
är föreningsbank, eller föreningsbank.

3. handelsbolag.

Om det finns synnerliga skäl får regeringen medge befrielse helt eller
delvis från skyldighet att betala in medel på likviditetskonto.

2 §

Företag som är skyldiga att beta- Företag som är skyldiga att betala
in medel på likviditetskonto skall la in medel på likviditetskonto skall

betala in ett belopp motsvarande betala in ett belopp motsvarande

15 % av den del av företagets likvi- 15 % av den del av företagets likvida
tillgångar enligt andra stycket da tillgångar enligt andra stycket

som överstiger 50 miljoner kronor som överstiger 50 miljoner kronor

enligt balansräkningen för det rä- vid utgången av det räkenskapsår

kenskapsår som avslutats närmast som avslutats närmast före den 1

före den 1 januari 1988. januari 1988.

Med likvida tillgångar avses omsättningstillgångar i form av kassa- och
banktillgodohavanden, aktier och andra andelar samt obligationer och
andra värdepapper.

3 §

För inbetalning av medel på
likviditetskonto enligt 2 § gäller följande.

Företaget skall senast den 31 augusti 1988, i avräkning på det slutliga
beloppet, betala in 90% av det totala beloppet (preliminär inbetalning).

Återstoden av beloppet enligt 2 § skall betalas in senast den 31 januari 1989
(slutlig inbetalning).

Om den preliminära inbetalningen
överstiger vad företaget enligt
första stycket skall betala in på
likviditetskonto, skall riksbanken
betala tillbaka överskjutande belopp
jämte ränta därå från inbetalningsdagen.
Räntan skall vara den
ränta som riksbanken normalt lämnar
på inlåning från bank. Öretal
som uppkommer vid ränteberäkningen
bortfaller.

4 §

Företag som är skyldiga att beta- Företag som är skyldiga att betala
in medel på likviditetskonto skall la in medel på likviditetskonto skall

senast den 31 augusti 1988 till riks- senast den 31 augusti 1988 till riks skatteverket

lämna uppgifter om skatteverket lämna uppgifter om 67

Regeringens förslag

Utskottets förslag

FiU 1987/88:30

det beräkningsunderlag som legat
till grund för den preliminära inbetalningen.
Uppgifterna skall lämnas
på blankett enligt av verket fastställt
formulär. Till uppgifterna
skall fogas den i 2 § första stycket
nämnda balansräkningen. Skyldighet
att lämna motsvarande uppgifter
på blankett och balansräkning
föreligger också efter anmaning av
verket.

det beräkningsunderlag som legat
till grund för den preliminära inbetalningen.
Uppgifterna skall lämnas
på blankett enligt av verket fastställt
formulär. Till uppgifterna
skall fogas balansräkningen för det
räkenskapsår som avslutats närmast
före den I januari 1988. Skyldighet
att lämna motsvarande uppgifter
på blankett och balansräkning
föreligger också efter anmaning av
verket.

På medel som står inne på likvidi- På medel som står inne på likviditetskonto
utgår årlig ränta som tetskonto utgår årlig ränta som

läggs till kapitalet. Räntan skall läggs till kapitalet vid utgången av

vara den ränta som riksbanken nor- kalenderår. Räntan skall vara den

malt lämnar på inlåning från bank. ränta som riksbanken normalt läm Öretal

som uppkommer vid ränte- nar på inlåning från bank. Öretal

beräkningen bortfaller. som uppkommer vid ränteberäk ningen

bortfaller.
dels med den ändringen i 7 § tredje stycket att kommatecknen efter
orden ”befrielse” och ”delvis” utgår,

b) att riksdagen med anledning av motionerna 1987/88:Fi21 och
1987/88:Fi23 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

11. beträffande prisregleringar

att riksdagen avslår motion 1987/88:Fi24 yrkande 12,

12. beträffande investeringsfonder

att riksdagen avslår motion 1987/88:Fi22 yrkande 6,

13. beträffande beräkningsunderlaget för finansplanen
att riksdagen avslår motion 1987/88:Fi708 yrkande 1,

14. beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen
att riksdagen med avslag på motionerna 1987/88:Fi22 yrkande 2,
1987/88:Fi24 yrkandena 2 och 15, 1987/88:Fi27 yrkande 3,
1987/88:Fi28 yrkande 2, 1987/88:Fi30 yrkandena 2, 16, 17, 18 och 24,
1987/88:Fi214 yrkande 3 samt 1987/88:Fi220 yrkande 10 godkänner
vad som förordats i proposition 1987/88:150 bilaga 1 mom. 2 och
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

15. beträffande anslaget Täckning av merkostnader för löner och
pensioner m.m.

a) att riksdagen godkänner vad som anförts i proposition
1987/88:100 bilaga 9 punkt F 8 mom. 1 om användning av ifrågavarande
anslag för trygghetsåtgärder till följd av utgiftsram för löneökningar,

b) att riksdagen med bifall till proposition 1987/88:100 bilaga 9
punkt F 8 mom. 2 till Täckning av merkostnader för löner och
pensioner m.m. för budgetåret 1988/89 under sjunde huvudtiteln
anvisar ett förslagsanslag av 2 589 000 000 kr.,

16. beträffande utvecklingen av styrningen av den statliga verksamheten att

riksdagen lägger till handlingarna vad som anförts i proposition
1987/88:150 bilaga 1 mom. 16 samt i bilaga 6,

17. beträffande årsbokslutför staten FiU 1987/88:30

att riksdagen lägger till handlingarna vad som anförts i proposition

1987/88:150 bilaga 1 mom. 15,

18. beträffande tidsjämförelse av budgetunderskott
att riksdagen avslår motion 1987/88:Fi212,

19. beträffande fördelningsmodeller

att riksdagen lägger till handlingarna vad som anförts i proposition
1987/88:150 bilaga 1 mom. 17,

20. beträffande samordnad låneförvaltning
att riksdagen avslår motion 1987/88 :Fi706,

21. beträffande fördelning av spelvinster
att riksdagen avslår motion 1987/88:Fi702.

Stockholm den 26 och 27 maj 1988
På finansutskottets vägnar

Arne Gadd

Närvarande den 26 maj 1988: Arne Gadd (s), Anne Wibble (fp), Roland
Sundgren (s), Lars Tobisson (m), Bo Södersten (s), Rune Rydén (m), Iris
Mårtensson (s), Lisbet Calner (s), Lars De Geer (fp), Arne Andersson i
Gamleby (s), Gunnar Björk (c), Hans Petersson i Hallstahammar (vpk),

Arne Kjörnsberg (s), Hugo Hegeland (m) och Rolf Henneryd (c).

Vid justeringen den 27 maj 1988 av avsnittet Inbetalning på likviditetskonto
(mom. 10) deltog:

Filip Fridolfsson (m) i stället för Lars Tobisson (m).

Marianne Carlström (s) i stället för Arne Andersson i Gamleby (s) och
Anna Wohlin-Andersson (c) i stället för Rolf Henneryd (c).

Reservationer

1. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken
(mom. 1) i vad avser grundläggande strukturella åtgärder

Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Rune Rydén (m). Lars De Geer (fp),

Gunnar Björk (c), Hugo Hegeland (m) och Rolf Henneryd (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21 börjar med ”Vid
behandlingen” och på s. 32 slutarmed ”berörd del”, med undantag för vad
utskottet anfört om en finanspolitisk åtstramning med anledning av motion
1987/88:Fi28 (fp) yrkande 4, bort ha följande lydelse:

I propositionen antas att löneökningarna år 1988 skall stanna vid 6 %.

Nu tillgängliga uppgifter visar dock att de avtalsmässiga löneökningarna
ligger högre än vad som antagits i propositionen. Utskottet gör därför, mot
bakgrund av den ansträngda situationen på arbetsmarknaden, bedömningen
att lönekostnadsökningarna inkl. löneglidning kan komma att uppgå till
över 7 %. Genom att kostnadsgenomslaget av träffade löneavtal inte blir
fullständigt 1988, till följd av att löneökningarna skjutits en bit in på året,
skapas dessutom ett allvarligt överhäng till 1989. Utskottet konstaterar 69

således att det huvudalternativ som regeringen presenterade i januari och

som innebar att lönestegringen skulle stanna vid 4 % under 1988 inte
kommer att infrias.

Prisökningarna har i Sverige under i stort sett hela 1980-talet varit högre
än i omvärlden. Den dämpning som skett i Sverige har i än högre grad
inträffat i vår omvärld, varför den svenska prisstegringen ändå är avsevärt
snabbare än i viktiga konkurrentländer. Det högre löneantagandet får
konsekvenser för bedömningen av prisutvecklingen under 1988. I propositionen
antas priserna under loppet av året stiga med knappt 5,5 %. Enligt
senast tillgängliga uppgifter från SCB uppgår inflationstakten under den
senaste tolvmånadersperioden till 6,4 %. Utskottet konstaterar därför att
den bedömning som regeringen gör i propositionen i likhet med den bedömning
som gjordes i januari kommer att överskridas. Enligt utskottets
uppfattning talar mycket för att prisökningarna under loppet av 1988 kan
hamna på nivån 6 %. Detta är en oroande utveckling. Det är en väsentligt
kraftigare höjning av prisnivån än den som kan förutses för de ur Sveriges
synvinkel viktigaste OECD-länderna. 11, ex. Västtyskland väntas priserna
stiga med enbart 1 %.

Som framgår av tabell 3 har samtliga poster i försöijningsbalansen justerats
upp i den reviderade finansplanen med undantag för den offentliga
konsumtionen och lagerinvesteringarna.

Tabell 3. Försörjningsbalans och nyckeltal

	Miljarder kronor 1987	Procentuell volymförändring
	1987	1988 Finans-planen jan.-88	Konj.- inst. mars-88	Rev. fi-nansplan april-88
BNP	1009,2	2,8	1,7	1,9	2,2
Import av varor och tjänster	307,3	6,9	4,7	3,9	4,9
Tillgång	1316,5	3,8	2,5	2,4	2,9
Privat konsumtion	525,0	4,1	2,5	2,7	3,0
Offentlig konsumtion	271,7	0,7	1,2	0,9	1,1
Stat	74,6	-0,6	0,5	0,4	0,8
Kommuner	197,1	1,1	1,5	1,1	1,3
Bruttoinvesteringar	192,3	7,5	2,5	3,0	3,8
därav industri	35,2	13,6	6,1	7,0	9,0
Lagerinvesteringar	-6,4	-0,3	0,6	0,4	0,3
Export av varor och tjänster	333,9	4,8	1,8	1,8	2,7
Användning	1316,5	3,8	2,5	2,4	2,9
Konsumentpris dec.-	dec%	4,9	5,0	5,8	5,3
Industriproduktion%		3,0	2,0	2,1	3,0
Arbetslöshet??)		1,9	1,9	1,8	1,7
Timlön		6,4	7,0	7,0	6,0
Bytesbalans miljarder kronor —5,2		-12,2	-10	-10,8

Källa: Finansdepartementet och konjunkturinstitutet

FiU 1987/88:30

1 %. I den reviderade nationalbudgeten anges emellertid att relativprisutvecklingen
indikerar större marknadsandelsförluster än vad regeringen
förutsatt. Motivet för att ändå räkna upp exportprognosen sägs vara att
SCB:s exportenkät från februari och ökningen av orderingången till exportindustrin
under andra halvåret 1987 skulle tyda på en bättre utveckling.
Enligt utskottets bedömning kan det ingalunda uteslutas att
konjunkturinstitutets bedömning, snarare än regeringens, är mer realistisk.

I så fall skulle exporten öka med knappt 2 % 1988.

Den privata konsumtionen steg mellan 1985 och 1987 med 8,5 %, vilket
är nästan dubbelt så mycket som ökningen av hushållens köpkraft (reala
disponibla inkomster). Det innebär att sparkvoten föll från plus 1 % till
minus 3 %. I propositionen görs bedömningen att den privata konsumtionen
ökar med 3 % under 1988. Detaljhandelns försäljningsvolym låg första
kvartalet 1988 drygt 3 % högre än motsvarande tid förra året. Härtill
kommer att antalet nyregistrerade bilar hittills i år har ökat mycket kraftigt
i jämförelse med motsvarande period förra året. Statistiken för de senaste
månaderna bekräftar sålunda att propositionens bedömning om en fortsatt
hög konsumtionstillväxt är sannolik.

De totala investeringarna förutses öka med 3,8 % under 1988. Detta
innebär en uppskrivning även jämfört med konjunkturinstitutets vårprognos
och förklaras främst av att regeringen har högre prognos för industriinvesteringarna.
Med tanke på de stora löneökningarna och det höga
ränteläget i den svenska ekonomin anser utskottet att det är svårt att
motivera den högre prognosen.

Regeringen räknar med ett underskott i bytesbalansen på 10,8 miljarder,
vilket är en lägre siffra än vad som förutspåddes i januari, trots att denna
prognos förutsatte löneökningar på endast 4 %. Mot bakgrund av vad
utskottet tidigare anfört om exportutvecklingen finns det en risk att bytesbalansunderskottet
blir större än vad regeringen bedömt. Bytesbalansens
fortsatta försvagning utgör ett av flera oroande tecken på att svensk
ekonomi går mot nya balansproblem.

Den främsta orsaken till att bytesbalansen försämrats 1987 och 1988 är
den kraftiga ökningen av den inhemska efterfrågan och bristen på sparande.
Både konjunkturinstitutets senaste konjunkturbarometer och statistik
från statistiska centralbyrån bekräftar att kapacitetsutnyttjandet är mycket
högt i industrin.

Utskottets slutsats blir att den konkurrensutsatta sektorn alltjämt är för
liten för att balans skall kunna uppnås i bytesbalansen vid fullt kapacitetsutnyttjande
och full sysselsättning i den svenska ekonomin.

Sammanfattningsvis konstaterar utskottet att den svenska ekonomins
balansproblem ökar. Möjligheten ter sig avlägsen att — i enlighet med den i
höstas fastlagda ekonomiska politiken på medellång sikt - fram till böljan
av 1990-talet arbeta upp överskott i bytesbalansen som skulle kunna användas
för amortering av utlandsskulden.

I den reviderade finansplanen redovisas även finansdepartementets s. k.
treårskalkyler. Dessa skall ses som årliga uppföljningar av långtidsutredningarna
med syfte att ge ett underlag för utformningen av den ekonomiska
politiken för de närmaste åren. Resultatet av treårskalkylerna sammanfattas
i tabell 4. Två alternativa utvecklingsvägar redovisas. Alternativen
skiljer sig åt genom olika löne- och prisantaganden.

FiU 1987/88:30

Tabell 4. Den ekonomiska utvecklingen åren 1989—1991. Försörjningsbalans och vissa
nyckeltal

Procentuell förändring

1989		1991
Ahl	Ahll	Ahl	Alt II

Löner	3.0	7,2	3,0	5,4
Priser (årsgenomsnitt)	3,3	5,7	2,0	4,0
BNP	1,7	1,0	2,1	0,9
Privat konsumtion	1,5	1,8	1,0	0,2
Bruttoinvesteringar	2,3	1,3	3,4	2,3
Industriinvesteringar	2,6	-3,0	5,0	0,0
Import	3,4	3,6	2,9	2,6
Export	2,7	1,2	5,1	2,8
Arbetslöshet	1,7	2,2	1,7	3,3
Bytesbalans, miljarder kronor	-13	-13	-8	-10

Kravkalkylerna visar att exportens och investeringarnas andel av resursanvändningen
måste öka om en negativ utveckling skall kunna undvikas.
De i tabell 4 angivna utvecklingsalternativen förutsätter en relativt god
internationell ekonomisk utveckling. Som utskottet framhöll i avsnittet om
den internationella utvecklingen innebär en minskad tillväxt i världshandeln
svåra problem för den svenska ekonomin. En sådan utveckling i
kombination med kraftiga löneökningar innebär enligt treårskalkylerna att
produktionstillväxten inte under något av de kommande åren kommer att
nå upp till 1 %, att bytesbalansunderskottet växer till över 20 miljarder
kronor och att arbetslösheten i slutet av treårsperioden kommer att överstiga
4 %.

I samband med behandlingen av årets finansplan (FiU 1987/88:20) underströk
utskottet att underskottet i bytesbalansen kommer att permanentas
om inte den konkurrensutsatta sektorn växer tillräckligt snabbt och om
konkurrenskraften fortsätter att urholkas. Tillfälliga underskott i bytesbalansen
är svåra att undvika men ständiga underskott i bytesbalansen kan
inte accepteras. Handlingsutrymmet för den ekonomiska politiken skulle
då under lång tid bli så allvarligt begränsat att det inte längre blir möjligt att
upprätthålla en rimlig produktionstillväxt och hålla tillbaka en stigande
inflation och arbetslöshet.

Den förda ekonomiska politiken

Den beskrivning utskottet givit ovan om utvecklingen i Sverige är inte ny.
Den har gjorts i snart sagt varje ekonomisk analys under de senaste åren.
Det faktum att samma problembeskrivning ständigt återkommer visar klart
och tydligt att regeringen inte har lyckats bemästra problemen. Indirekt
erkänner regeringen därmed att den har fört en felaktig ekonomisk politik.

Utskottet noterar att regeringen framhåller, som i varje finansplan under
senare år, hur nödvändigt det är att löne- och prisutvecklingen i Sverige
anpassas till den som råder i våra viktigaste konkurrentländer. Samtidigt
nödgas regeringen år efter år konstatera att priser och löner stiger snabbare
i Sverige än i omvärlden. Det är i längden ohållbart. Trots att regeringen

FiU 1987/88:30

också inser detta, vidtar den inte erforderliga åtgärder för att underlätta för
parterna att sluta avtal på en rimlig nivå.

Utskottet anser i likhet med vad som framhålls i motionerna Fi22 (m),
Fi28 (fp) och Fi24 (c) att ansvaret för avtalsförhandlingarna åvilar arbetsmarknadens
parter. Regeringen måste emellertid skapa fasta spelregler
och goda förutsättningar för förhandlingarna. Så har inte skett.

Regeringen har också misslyckats med att åstadkomma det nödvändiga
totala sparandet i ekonomin, vilket visar sig i underskott i bytesbalansen.
På grund av osäkerhet om spelreglerna, bl. a. som en följd av engångsskatten
på pensionssparande, och successiva skattehöjningar har hushållssparande
sjunkit ytterligare från en redan låg nivå. Hushållens sparkvot
väntas i år bli minus 3,7 %.

Regeringens politik har gått ut på att öka det offentliga sparandet med
hjälp av främst skattehöjningar, vilket samtidigt resulterat i sjunkande
hushållssparande. Utskottet anser en sådan omfördelning olämplig.

Det är vidare enligt utskottet uppenbart att de insatta åtgärderna inte
förmått lösa det grundläggande strukturella problemet med konsumtionsledd
tillväxt. Utskottet konstaterar att den exportledda tillväxt som var
innebörden av den s. k. tredje vägens politik övergivits redan år 1985. Det
borde vara uppenbart att en ökning av konsumtionen som år efter år
överstiger den totala tillväxten i längden är ohållbar.

Regeringens misslyckande i fråga om den ekonomiska politiken är extra
allvarligt mot bakgrund av att den internationella utvecklingen under senare
år erbjudit en rad gynnsamma omständigheter. Om de hade utnyttjats
rätt, skulle de ha hjälpt Sverige att bryta trenden av alltför höga kostnadsökningar
och underlättat en effektivare strukturomvandling utan att detta
behövt innebära påfrestningar i form av hög arbetslöshet.

Regeringen har med den förda ekonomiska politiken enligt utskottet
således misslyckats med att lösa grundläggande strukturproblem och främja
den ekonomiska tillväxten. Detta har starkt bidragit till den överhettning
som i dagsläget kännetecknar ekonomin.

Mot denna bakgrund anser utskottet det anmärkningsvärt att det i finansplanen
saknas besked om vilken strategi för den ekonomiska politiken
som regeringen har för att lösa de nämnda problemen.

Regeringens politik synes bygga på följande inslag: Överhettningen skall
motverkas genom en höjning av tobaksskatten med 0,5 miljarder kronor.
Lönebildningen skall underlättas genom att regeringen erbjuder arbetsmarknadens
parter en viss marginalskattesänkning i utbyte mot höjd indirekt
skatt. Tillväxten skall främjas genom att regeringen i vaga ordalag
förespråkar höjd produktivitet inom den offentliga sektorn samt undviker
att ytterligare höja skattetrycket om och när priser och löner i någon
obestämd framtid bringats till en lugnare utveckling. Utskottet konstaterar
att denna politik underkänts både av riksbanken och i riksdagen redan
innan den förverkligats.

Riktlinjer för den ekonomiska politiken

I motionerna Fi22 (m), Fi28 (fp) och Fi24 (c) beskrivs utvecklingen i
Sverige och de krav på omläggning av den ekonomiska politiken som krävs

FiU 1987/88:30

för att lösa de strukturella problemen. Utskottet instämmer i allt väsentligt
i motionärernas rekommendationer.

I likhet med motionärerna förordar utskottet en politik som skapar
bättre förutsättningar för tillväxt och därigenom stigande välfärd. Detta är
viktigt inte minst för att åstadkomma en regionalt balanserad utveckling
inom landet.

Utskottet vill betona att en väsentlig förutsättning för en tillväxtbefrämjande
politik är att staten respekterar hushållens och företagens krav
på stabila spelregler.

Den kortsiktighet och ryckighet som kännetecknat den ekonomiska
politiken under senare år har förstärkt osäkerheten för företagare och
anställda. Detta innebär att färre vågar ta risker, varvid långsiktiga satsningar
och investeringar tenderar att utebli. Engångsskatten på pensionssparande
är ett exempel på beslut som bidrar till att skapa osäkerhet även
bland dem som inte är direkt berörda. Även regeringens först genomdrivna
och sedan tillbakadragna förslag om höjning av arbetsgivaravgifterna vållade
under 1987 osäkerhet om gällande förutsättningar. Enligt utskottets
uppfattning är det därför väsentligt att i framtiden avstå från sådan kvartalspolitik.

Till fasta spelregler hör också en konsekvent växelkurspolitik som norm
för den ekonomiska politiken. Finans- och penningpolitiken skall inriktas
på att stödja den fasta växelkursen. Regeringen måste slå fast att effekterna
av alltför höga löneökningar inte kommer att pareras genom devalveringar.

Utskottet vill betona att man vid den expansion av den konkurrensutsatta
sektorn som är nödvändig måste beakta den pågående omvandlingen
från industrisamhälle till tjänstesamhälle. Om man skall kunna se och
utnyttja de möjligheter som ligger i detta tjänstesamhälle krävs flera förändringar
av den ekonomiska politiken.

Utskottet anser att ekonomisk tillväxt bäst främjas i ett ekonomiskt
system som bygger på decentraliserat beslutsfattande. Marknadsekonomin
är det oöverträffade sättet att ta tillvara den skaparlust, arbetsvilja och
kompetens som finns spridd bland miljontals enskilda människor och företag.
Enligt utskottets mening skulle en revitalisering av den svenska ekonomin
kunna möjliggöra en årlig tillväxt avsevärt över det senaste decenniets
2-procentsnivå.

Den ekonomiska politiken bör därför enligt utskottets mening inriktas på
att undanröja tillväxthinder.

Det första tillväxthindret rör skattepolitiken. Dagens skattesystem stimulerar
skatteplanering och skattefusk och missgynnar arbete och sparande.

Utskottet vill betona vikten av att sänka marginalskatterna på arbetsinkomster.
Dagens höga marginaleffekter leder till höga nominella löneökningskrav
för att något skall bli kvar efter skatt. Detta gör det svårare för
parterna på arbetsmarknaden att sluta avtal på en samhällsekonomiskt
lämplig nivå. Höga marginaleffekter leder dessutom till låg arbetskraftsrörlighet
mellan branscher och yrken, vilket i sin tur försämrar arbetsmarknadens
möjlighet att fungera väl och därför hämmar tillväxten.

FiU 1987/88:30

Utskottet anser också att skatteskalan skall återges ett fullständigt inflationsskydd
för att säkerställa att gjorda marginalskattesänkningar blir bestående.

Skattetrycket har ökat kraftigt sedan regeringsskiftet år 1982. Denna
utveckling måste brytas. De svenska hushållens problem är inte att de har
för få skatter och för lågt skattetryck. Problemet är i stället att det samlade
skatteuttaget tar i anspråk en alltför stor del av nationens samlade resurser.
Utskottet anser att skattetrycket är för högt och bör sänkas. Framför
allt krävs en sänkning av de skatter som indirekt eller direkt belastar
sparande och arbete.

Småföretag har en central uppgift i den tekniska utvecklingen och för
skapandet av nya arbetstillfällen. De är sålunda en av nycklarna till ekonomisk
tillväxt. Skattepolitikens utformning är av stor betydelse för småföretagens
utveckling och överlevnad. I det lilla företaget, där ägaren själv är
verksam, spelar skatteuttagen en förhållandevis större roll än i ett stort
företag som oftast har ”passiva” ägare. Därför är det viktigt att skapa goda
betingelser för småföretagandet, bl. a. genom en småföretagarvänlig skattepolitik.
Förmögenhetsskatten på arbetande kapital i familjeföretag bör
avskaffas.

Utskottet anser för det andra att finanspolitiken även fortsättningsvis
måste bedrivas med stor stramhet. Den nödvändiga stramheten bör skapas
genom en restriktiv utgiftspolitik. Sålunda bör statsbidragen till arbetslöshetskassorna
begränsas, subventionerna på bostadsområdet minskas etc.
Den finanspolitiska åtstramning som regeringen föreslagit i den reviderade
finansplanen är enligt utskottet otillräcklig.

Utskottet vill särskilt varna för en kombination av åtgärder som innebär
att ökade skatter läggs på näringslivet för att finansiera ytterligare ökning
av privat konsumtion. En sådan politik skulle både förvärra dagens balansbrister
och försvåra den nödvändiga expansionen inom näringslivet.

Utskottet vill också framhålla att en politik som främjar hushållens
långsiktigt bundna sparande kan bidra till en dämpad konsumtionsökning.
Sådana insatser beskrivs av moderata samlingspartiet, folkpartiet och centern
i FiU 1987/88:21. Som ett räkneexempel kan nämnas att en förbättring
av hushållens sparkvot från -3,7 % till 0 %, genom ett ökat finansiellt
sparande, skulle kunna öka det totala sparandet med uppemot 20 miljarder
kronor och förbättra saldot i bytesbalansen med samma belopp.

Utskottet förordar en ytterligare sanering av statens skuldbörda. Således
bör ett antal statliga företag utförsäljas och börsintroduceras. Denna
åtgärd är visserligen av engångskaraktär, men den kan enligt utskottets
mening upprepas under ett flertal år. Det är också angeläget att undersöka
om vissa andra reala statliga tillgångar med låg direkt avkastning men en
god realvärdestegring kan försäljas. Staten skulle då kunna tillgodogöra sig
det kapitaliserade värdet av den framtida avkastningen. Exempel på sådana
tillgångar är kraftverk och skogar.

För det tredje måste den offentliga sektorn avmonopoliseras. Genom lagstiftning
och subventioner har den offentliga sektorn i praktiken erhållit
monopol på produktionen av ett flertal tjänster, t. ex. barnomsorg, utbild -

FiU 1987/88:30

ning och sjukvård. På dessa områden finns därför stora hinder för nyetableringar.
Utskottet anser det väsentligt att alla möjligheter till ökad konkurrens
och ökad effektivitet tas till vara. De borgerliga partiernas gemensamma
förslag inom familjepolitiken utgör, enligt utskottets mening, ett
viktigt steg i rätt riktning.

Inom den kommunala sektorn kan effektiviteten ökas bl. a. genom ett
större inslag av anbudsförfarande och entreprenader. En större variationsrikedom
i tjänsteutbudet befrämjar inte bara effektiviteten utan leder dessutom
till ökad valfrihet för konsumenter och näringsidkare samt ger större
möjligheter för dem som arbetar i den offentliga sektorn att välja arbetsgivare.

En fjärde typ av tillväxthinder som utskottet anser mäste avskaffas är den
byråkrati och regleringsapparat som byggts upp under efterkrigstiden.
Valutaregleringen bör avvecklas av främst två skäl. För det första kan en
fullständig avreglering leda till att räntan sjunker. För det andra kommer
fria kapitalrörelser, både till och från Sverige, att tvinga fram en mera
disciplinerad ekonomisk politik.

Utskottet anser också att prisregleringen skall avskaffas. Prisregleringslagen
kom till som en beredskapslag och skall enbart utnyttjas under
extrema förhållanden. Den socialdemokratiska regeringen använder dock
denna regleringsmöjlighet som ett normalt medel inom den ekonomiska
politiken. Regeringen har vid sammanlt fyra tillfällen sedan regeringsskiftet
1982 infört ett generellt prisstopp. Enligt utskottets mening innebär
sådana upprepade ingrepp att marknadsekonomins prismekanismer sätts
ur spel.

Utskottet vill också framhålla vikten av att den statliga detaljregleringen
gentemot kommuner och landsting avskaffas. En förändring av statsbidragens
utformning är enligt utskottets mening angelägen för att möjliggöra
för enskilda kommuner och landsting att utforma verksamheten på det sätt
som passar bäst i resp. fall. En sådan förändring skulle också innebära
betydligt större möjligheter till förnyelse och effektivitetshöjningar inom
den kommunala sektorn.

Såväl ungdomsarbetslösheten som antalet långtidsarbetslösa är fortfarande
ett problem. Det är därför angeläget att arbetsmarknadslagstiftningen
ses över. Exempelvis skulle ökade möjligheter till provanställningar
kunna förbättra arbetsmarknadens funktionsduglighet.

Ytterligare ett hinder utgörs av den hårt reglerade bostadssektorn. Utskottet
förordar bl. a. en en översyn av byggnormerna, minskade subventioner
och förändringar i t. ex. realisationsvinstbeskattningen för att förnya
och skapa dynamik i denna marknad.

Det socialistiska experiment som de kollektiva löntagarfonderna utgör
måste avslutas. Fondskatterna bör avskaffas, fondbyråkratin upphöra och
tillgångarna avvecklas, bl. a. genom att tillgångarna används som sparpremier
för ett individuellt sparande i aktier.

För det femte ser utskottet det som väsentligt att den ekonomiska politiken
medverkar till att skapa incitament till en bättre fungerande lönebildning.
Detta underlättas av den sänkning av marginalskatterna och det återinförande
av inflationsskyddet som utskottet ovan förordar.

FiU 1987/88:30

Utskottet anser att det är arbetsmarknadens parter som i fria förhandlingar
skall sluta avtal om lönenivå, lönestruktur och andra anställningsvillkor.
Samtidigt är det uppenbart att den ekonomiska politiken påverkar
förutsättningarna för dessa förhandlingar.

Enligt utskottets mening är det nödvändigt att finna ett system där
arbetsmarknadens parter ges incitament för att sluta löneavtal som inte
skapar arbetslöshet. Samtidigt bör statsmakterna stå fast vid sitt ansvar för
dem som ändå blir arbetslösa. Ett inslag i en sådan politik är en reformerad
arbetslöshetsförsäkring. Enligt utskottet krävs förändringar i systemet så
att dels en större del av finansieringen belastar parterna, bl. a. genom
högre egenavgifter, dels försäkringen i större utsträckning finansierar
nödvändiga arbetsmarknadspolitiska insatser. En sådan reform skulle understryka
arbetsmarknadspolitikens roll som en integrerad del av den
ekonomiska politiken.

Enligt utskottet innehåller motionerna Fi22 (m), Fi28 (fp) och Fi24 (c)
sålunda en rad gemensamma förslag som skulle förbättra förutsättningarna
för en balanserad och långsiktig ekonomisk tillväxt där hänsyn till regionala
skillnader och miljöpåverkan tas.

Vad utskottet ovan anfört med anledning av motionerna Fi22 (m) yrkande
1, Fi28 (fp) yrkande 1 och Fi24 (c) yrkandena 1 och 5 bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna. Innebörden härav är att utskottet
avstyrker propositionens förslag till riktlinjer för den ekonomiska politiken.

Detta innebär att utskottet inte kan tillstyrka den inriktning av den
ekonomiska politiken som förordas i motion Fi27 yrkande 2 av Alf Svensson
(c). De riktlinjer som förordas i motion Fi30 (vpk) yrkandena 1, 4 och
19 innebär en socialistisk politik som totalt avviker från vad utskottet ovan
förordat. Där förespråkas sålunda bl. a. ett nationellt industrialiseringsprogram
i samhällelig regi, kraftig expansion av den offentliga sektorn,
samhällelig styrning av investeringarna samt stora skattehöjningar. Utskottet
avvisar en sådan ekonomisk politik och avstyrker sålunda vänsterpartiet
kommunisternas motionsyrkanden.

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 51 börjar med ”Sammanfattning
av” och på s. 52 slutar med ”måste brytas” bort utgå,

dels att utskottets hemställan under 1 i denna del bort ha följande lydelse:

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken a)

att riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition
1987/88:150 bilaga 1 mom. 1 och motionerna 1987/88:Fi30 yrkandena
1, 4 och 19 såvitt nu är i fråga och 1987/88: Fi27 yrkande 2 samt
med anledning av motionerna 1987/88:Fi22 yrkande 1, 1987/88:Fi24
yrkandena 1 och 5, 1987/88:Fi28 yrkande 1 godkänner vad utskottet
anfört och som sin mening ger regeringen detta till känna,

FiU 1987/88:30

2. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken
(mom. 1) i vad avser grundläggande strukturella åtgärder

Hans Petersson i Hallstahammar (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 24 börjar med ”1 den” och
på s. 32 slutar med ”berörd del”, med undantag för vad utskottet anfört
om en finanspolitisk åtstramning med anledning av motion 1987/88 :Fi28
(fp) yrkande 4, bort ha följande lydelse:

Som utskottet redovisat är Sverige nu inne i en högkonjunktur. Vinstkonjunkturen
har blivit långt starkare än de flesta etablerade konjunkturbedömare
hade väntat sig. Med hänsyn tagen till de senaste årens utveckling
kan frågan ställas om devalveringen år 1987 inte var alltför kraftig.
Bytesbalans- och budgetunderskottet som varit regeringens främsta motiv
för att få till stånd låga löneökningar är i dag ett tydligt ihåligt argument.
Enligt utskottets uppfattning har dessa obalanser aldrig haft de dimensioner
som regeringen och de borgerliga partierna hävdat.

I propositionen görs en bedömning av den ekonomiska utvecklingen
fram till år 1991. Dessa s. k. kravkalkyler sägs visa att lönerna redan från år
1989 inte får öka med mer än 3 %. I ett annat alternativ beskrivs en
utveckling där lönerna tillåts öka med 1 % kr 1989 för att sedan successivt
minska till en löneökning på 5,5 % år 1991. Enligt propositionen är detta
ett ”katastrofalternativ” med stagnerande produktion och växande arbetslöshet.

Som utskottet ser det är det inte meningsfullt att redovisa dessa alternativkalkyler
som underlag för den ekonomiska politiken. Avsikten är uppenbarligen
att uppmana löntagarna till stor återhållsamhet i kommande
avtalsrörelser. Men kravkalkylerna gör ett närmast komiskt intryck. År
efter år ligger med regeringens måttstock lönerna på katastrofnivå. Inte
någon tror att löneökningarna nominellt kommer att stanna vid 3 %.

Resultatet av de enligt regeringen höga löneökningarna har emellertid
inte blivit de ökade obalanser i statsbudgeten och utrikeshandeln som
förutspåtts. Resultatet har i stället blivit en alltmer ojämn inkomstfördelning
med låga lönepåslag till de sämst ställda, samtidigt som vinsterna
stigit kraftigt och förmögenhetsökningen för de redan väl besuttna varit
exempellöst kraftig.

Utskottet är av den uppfattningen att skall kravkalkyler för den kommande
treårsperioden redovisas som ett underlag för den ekonomiska
politiken i kompletteringspropositionen måste även fördelningsfrågorna
ingående belysas. Ett krav är också att en diskussion förs i propositionen
om vilka åtgärder som, mot bakgrund av olika alternativa utvecklingsvägar,
måste vidtas för att uppnå en balanserad utveckling med en godtagbar
fördelningsprofil. Är ett sådant genomförande och en sådan redovisning
av kravkalkylerna av olika tekniska eller rent statistiska skäl inte
möjlig att åstadkomma är det, enligt utskottets mening, tveksamt om dessa
kravkalkyler över huvud taget bör redovisas i kompletteringspropositionen.

FiU 1987/88:30

Den förda ekonomiska politiken

Utskottet delar den kritik som i motion Fi30 (vpk) riktas mot regeringens
ekonomiska politik, den s. k. tredje vägens politik. År 1987 blev den reala
avkastningen i den svenska industrin den högsta som noterats under 1970-och 1980-talet. De spekulativa inslagen i ekonomin har ökat. Snabba
”klipp”, fusionering mellan företag, uppköp och uppsplittring av företag
som gynnat kapitalägarna men för många anställda gjort framtiden osäker
har blivit vardag i näringslivet. Enligt nyligen publicerade uppgifter har
antalet familjer som äger mer än 100 milj. kr. ökat från 26 år 1982 till 163 år

1988. Det finns sålunda en utveckling med oerhörda framgångar i form av
växande förmögenheter och makt för ett fåtal samtidigt som problemen
förvärrats för andra. Utskottet måste konstatera att med den förda politiken
har de lägst avlönade och den gemensamma sektom undandragits
nödvändiga resurstillskott. Det av regeringen fastlagda målet att den gemensamma
sektorns andel av BNP inte får växa är felaktigt. Utskottet vill
framhålla att det måste vara en självklarhet att behoven skall bestämma
tillväxten av denna sektor.

Hela den rådande situationen måste nu enligt utskottets uppfattning i
grunden ändras. Utvecklingen måste ges en ny inriktning. Den grundläggande
obalansen med den skeva fördelningen av produktionsresultatet och
resurserna i ekonomin måste bort. Botemedlen heter

- jämnare fördelning — överföring av resurser från samhällets toppskikt
till samhällets bas,

- utveckling av de gemensamma verksamheterna, som bildar samhällets
infrastruktur och avgör de breda folklagrens sociala och kulturella livssituation,

- vidgad och förstärkt demokrati och medborgerlig insyn.

En ny inriktning av den ekonomiska politiken

Den inriktning av den ekonomiska politiken som utskottet förordar innebär

bl. a. att följande åtgärder måste vidtas omedelbart eller påbörjas inom de

närmaste åren:

- Omläggning av skatteskalorna till förmån för de vanliga inkomsttagarna.
Matmomsen måste slopas.

- Ett program för arbete åt alla bör upprättas som omfattar både näringslivet
och den offentliga sektorn. En allmän arbetstidsförkortning till sex
timmars arbetsdag bör genomföras. En tillväxt med 3 % i kommunala
sektorn är nödvändig.

- För en nödvändig förändring av makt- och ägandestrukturer i samhället
måste en nationalisering av affärsbanker, investmentbolag, finansbolag,
kreditinstitut, privata försäkringsbolag och viss nyckelindustri genomföras.

- Ett regionalpolitisk program med inriktning mot de mest utsatta regionerna
måste upprättas. För ett genomförande krävs stark styrning av
investeringarna.

FiU 1987/88:30

- Ett politiskt fackligt råd bör inrättas för att ange riktlinjerna för investeringspolitiken
och den teknologiska utvecklingen.

Sett i längre perspektiv är det nödvändigt att samhällets resurser stärks om
det skall vara möjligt att fullfölja en ekologiskt inriktad ekonomisk politik.

Utskottets ställningstagande till åtgärdsförslagen i
kompletteringspropositionen

Oljeskatten

Utskottet avvisar denna höjning. Det är inte acceptabelt, som regeringen
tagit som vana, att gång efter annan föreslå förändringar av vissa energiskatter,
ryckta ur sitt sammanhang, för att finansiera olika förslag. Utskottet
vill understryka att en samlad bedömning måste göras där hänsyn tas
till hur förslagen sammantaget drabbar de sämst ställda i samhället.

Tobaksskatten

Denna skatt bör höjas av hälsoskäl. Skattehöjningen bör vara väsentligt
högre än vad som föreslås i propositionen eller 30 %.

Likviditetsindragning från näringslivet

Utskottet anser att såväl storleken av som motiven för likviditetsindragningen
kan ifrågasättas. Men 10 miljarder kronor kan mycket väl dras in till
statskassan. Detta bör ske i form av en engångsskatt. De indragna medlen
bör utnyttjas till en förstärkning av vård-, omsorgs-, skola och bildningsoch
kulturområdet. Vidare bör en betydande del av dessa medel satsas på
regionalpolitiken.

Utöver denna engångsskatt bör regeringen återkomma med förslag om
en höjd vinstskatt från kalenderåret 1989 som kan uttas från vinsterna i
näringslivet.

Skärpning av avdragsreglerna för företag

Utskottet tillstyrker förslaget i propositionen.

Aviserad marginalskattesänkning inför 1989 års avtalsrörelse

Den aviserade marginalskattesänkningen avvisas av utskottet. Det genomgående
inslaget under senare år i regeringens skattepolitik att sänka skatterna
för höginkomsttagare och samtidigt skärpa beskattningen för låginkomsttagare
är en oacceptabel inriktning av fördelningspolitiken.

Mot bakgrund av vad utskottet här anfört om inriktningen av den ekonomiska
politiken finner utskottet att den inriktning som föreslås i motion
Fi30 (vpk) tillgodoser de krav som i enlighet med vad utskottet nu redovisat
måste ställas på den ekonomiska politiken. Utskottet tillstyrker sålunda
motion Fi30 (vpk) yrkandena 1, 4 och 19.

FiU 1987/88:30

Den politik som föreslås i motionerna Fi22 (m), Fi24 (c), Fi27 av Alf
Svensson (c) och Fi28 (fp) innebär enligt utskottets mening att de redan
existerande orättvisorna i fördelningen av vår produktion förstärks. Utskottet
avstyrker därför bestämt dessa motioner i här aktuella delar.

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 51 böljar med "Sammanfattning
av” och på s. 52 slutar med "måste brytas” bort utgå,

dels att utskottets hemställan under 1 i berörd del bort ha följande lydelse:

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken a)

att riksdagen med avslag på proposition 1987/88:150 bilaga 1
mom. 1 och motionerna 1987/88:Fi22 yrkande 1,1987/88:Fi24 yrkandena
1 och 5, 1987/88:Fi27 yrkande 2 samt 1987/88:Fi28 yrkande 1
godkänner vad som förordas i motion 1987/88:Fi30 yrkandena 1, 4
och 19 i berörd del och som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

3. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken
(mom. 1) i vad avser en finanspolitisk åtstramning

Lars Tobisson (m), Rune Rydén (m), Gunnar Björk (c), Hugo Hegeland
(m) och Rolf Kinneryd (c) anser

dels att vad utskottet anfört om en finanspolitisk åtstramning med anledning
av motion Fi28 yrkande 4 bort ha följande lydelse:

Utskottet har ovan konstaterat att utvecklingen på kort sikt kännetecknas
av ökade obalanser, snabb prisökning, växande underskott i utrikesbetalningarna
och fortsatt snabb ökning av den inhemska efterfrågan. Mot
denna bakgrund ser utskottet ett behov av en stramare finanspolitik i syfte
att understödja en fortsatt utbyggnad av den konkurrensutsatta sektorn.
De åtgärder som kan komma i fråga för att hålla tillbaka en alltför snabb
ökning av den inhemska efterfrågan skall syfta till att minska de offentliga
utgifternas ökningstakt. Utskottet anser således att riksdagen med anledning
av motion Fi28 yrkande 4 bör hemställa att regeringen skall återkomma
till riksdagen med förslag om sådana åtgärder.

dels att utskottets hemställan under 1 i denna del bort ha följande lydelse:

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken b)

att riksdagen med anledning av motion 1987/88:Fi28 yrkande 4
och vad utskottet anfört hos regeringen begär förslag till en stramare
finanspolitik,

4. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken
(mom. 1) i vad avser en finanspolitisk åtstramning

Anne Wibble och Lars De Geer (båda fp) anser

dels att vad utskottet anfört om en finanspolitisk åtstramning med anled -

FiU 1987/88:30

6 Riksdagen 1987188. 5 sami. Nr 30

ning av motion 1987/88:Fi28 yrkande 4 bort ha följande lydelse:

Utöver vad utskottet ovan anfört om behovet av en fortsatt allmänt sett
stram finanspolitik vill utskottet instämma i den uppfattning som framförs i
motion Fi28 (fp) om behovet av ytterligare insatser för att motverka
överhettningen i ekonomin.

Utskottet har ovan konstaterat att utvecklingen på kort sikt kännetecknas
av ökade obalanser, snabb prisökning, växande underskott i utrikesbetalningama
och fortsatt snabb ökning av den privata konsumtionen.
Med hänsyn härtill samt till kraven på fortsatt utbyggnad av den konkurrensutsatta
sektorn bör åtgärder enligt utskottet sättas in för att begränsa
ökningen av den privata konsumtionen.

Utskottet noterar att ett av folkpartiet tidigare framfört förslag om en
höjning av oljeskatten på 200 kr. per kubikmeter numera accepteras av en
majoritet i riksdagen. Detta är tillfredsställande både med hänsyn till de
energi- och miljöpolitiska och finanspolitiska verkningarna. Därutöver bör
enligt utskottet vissa begränsningar i statens utgifter göras. Det gäller en
ytterligare minskning av bostadssubventionerna på ca 200 milj. kr., en
samordning av arbetsskade- och sjukförsäkringarna vilket kan beräknas
minska utgifterna med ca 150 milj. kr. samt en ytterligare höjning av
egenavgiftema i arbetslöshetsförsäkringen med ca 800 milj. kr. Regeringen
bör därför enligt utskottet snarast återkomma till riksdagen med förslag
till sådan finanspolitisk åtstramning. Utskottet finnér således de förslag
som framförs av folkpartiet väl avvägda. Motion Fi28 (fp) yrkande 4
tillstyrks.

dels att utskottets hemställan under 1 i denna del bort ha följande lydelse:

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken b)

att riksdagen med bifall till motion 1987/88 :Fi28 yrkande 4 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om en stramare
finanspolitik,

5. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken
(mom. 1, motiveringen) i vad avser en finanspolitisk
åtstramning

Hans Petersson i Hallstahammar (vpk) anser att vad utskottet anfört om en
finanspolitisk åtstramning med anledning av motion Fi28 yrkande 4 bort ha
följande lydelse:

I motion Fi28 (fp) föreslås av stabiliseringspolitiska skäl att oljeskatten
höjs med 200 kr./m3, att bostadssubventionerna minskas och att egenavgifterna
i arbetslöshetsförsäkringen höjs med 30 %.

Motionärerna motiverar dessa åtgärder endast med en allmän hänvisning
till det stabiliseringspolitiska läget. Inga som helst försök görs i
motionen att redovisa hur förslagen fördelningsmässigt påverkar olika
grupper i samhället. Att de grupper i samhället som har det sämst ställt
genom dessa åtgärder drabbas hårt är enligt utskottets mening helt uppenbart.
Utskottet avvisar därför bestämt yrkande 4 i motion Fi28 (fp).

FiU 1987/88:30

6. En god miljö som mål för den ekonomiska politiken
(mom. 2)

Gunnar Björk och Rolf Kenneryd (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 32 som börjar med ”Utskottet
instämmer” och slutar med ”yrkande 1” bort ha följande lydelse:

Den ekonomiska politikens mål har i Sverige sedan länge varit full
sysselsättning, stabilt penningvärde, hög ekonomisk tillväxt, jämn fördelning
av levnadsstandarden och balans i utrikesbetalningarna. Utskottet
anser att dessa mål är riktiga men de måste kompletteras med mål som ren
miljö, resurshänsyn samt regional balans. För en långsiktig god ekonomisk
utveckling krävs att alla dessa mål beaktas.

Det måste slås fast att en ökad ekonomisk standard inte defmitionsmässigt
är samma sak som ökad livskvalitet. Ofta kan värdet av en arbetstidsförkortning,
bättre arbetsmiljö, trygghet på arbetsmarknaden, orörd natur
liksom värdet av att få bo kvar på sin hemort ge en högre välfärd än en
ekonomisk standardhöjning.

Utskottet anser att miljöhänsyn måste få genomslag i den ekonomiska
politiken. Producenter och konsumenter måste känna de verkliga kostnaderna
för produktionen. En sådan inriktning innebär därmed också ett
viktigt inslag i den ekonomiska politik vars syfte är att begränsa konsumtionen.
Andra än producenterna och konsumenterna får i dag bära de
kostnader som miljöföroreningarna orsakar i form av minskad skogstillväxt,
vårdkostnader, produktionsbortfall och korrosionsskador. Produktionen
måste belastas för dessa kostnader genom miljöavgifter. Därmed
kommer marknadspriset på ett bättre sätt att spegla den verkliga
produktionskostnaden. På detta sätt kan också den ekonomiska politiken
användas för att minska samhällets kostnader för miljöföroreningar genom
att utsläppen minskar. En sådan inriktning ger förutsättningar för en varaktig
ekonomisk tillväxt.

Vad utskottet här anfört innebär att utskottet biträder förslagen i motion
Fi24 (c) yrkande 3.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande en god miljö som mål för den ekonomiska politiken
att riksdagen avslår motion 1987/88:Fi30 yrkande 3 samt med anledning
av motion 1987/88:Fi27 yrkande 1 och med bifall till motion
1987/88:Fi24 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

7. En god miljö som mål för den ekonomiska politiken
(mom. 2)

Hans Petersson i Hallstahammar (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 32 som börjar med ”Utskottet
instämmer” och slutar med ”yrkande 1” bort ha följande lydelse:
Utskottet anser i likhet med vad som anförs i motionerna Fi30 (vpk),

FiU 1987/88:30

Fi24 (c) och Fi27 av Alf Svensson (c) att miljöförstöringen återverkar
negativt på ekonomin. En avgörande restriktion för vaije form av ekonomisk
tillväxt är den förödelse av naturresurser som dagligen sker över hela
världen. Ändliga naturtillgångar förslösas. Livsbetingelserna för jordens
liv förändras och hotas. Särskilt utsatta är de utvecklingsländer som under
kolonial och imperialistisk utsugning fått sin natur förstörd. Dessa och
andra internationella förhållanden kräver enligt utskottets mening att Sverige
i olika internationella sammanhang arbetar för att snabbt få till stånd
åtgärder på det internationella planet som både förhindrar fortsatt förödelse
och restaurerar miljön.

I de industrialiserade länderna finns otaliga och katastrofala bevis för
slöseri och rovdrift som fått pågå i kortsiktigt vinstsyfte och av okunnighet
om ekologiska samband.

Utskottet anser att fortsatt ekonomisk utveckling är oförenlig med rovdrift
och naturförstörelse. Där konflikter uppstår måste de ekologiska
sambanden överordnas de ekonomiska. Det miljöprogram som lagts fram i
proposition 1987/88:85 om miljöpolitiken och som kompletterats av riksdagen
kan endast ses som en böljan på ett omfattande arbete med att
förbättra miljön. Åtgärder av väsentligt större omfattning måste enligt
utskottet genomföras skyndsamt och med full kraft.

Med hänvisning till det anförda yrkar utskottet bifall till motion Fi30
(vpk) yrkande 3.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande en god miljö som mål för den ekonomiska politiken
att riksdagen med bifall till motion 1987/88:Fi30 yrkande 3 samt med
anledning av motionerna 1987/88:Fi24 yrkande 3 och 1987/88:Fi27
yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

8. En god miljö som mål för den ekonomiska politiken
(mom. 2, motiveringen)

Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Rune Rydén (m), Lars De Geer (fp)
och Hugo Hegeland (m) anser att den del av utskottets yttrande på s. 32
som börjar med ”Utskottet instämmer” och slutar med ”är tillgodosedda”
bort ha följande lydelse:

Utskottet instämmer i motionärernas uppfattning att kraven på en god
miljö måste vara en av de viktigaste utgångspunkterna för utformningen av
den ekonomiska politiken. En ökad ekonomisk standard är inte definitionsmässigt
samma sak som ökad livskvalitet. Såväl producenter som
konsumenter måste genom prisbildningen få signaler om de verkliga kostnaderna,
inkl. miljöeffekter, av sitt handlande. Den ekonomiska politiken
kan användas för att minska samhällets kostnader för miljöföroreningar.

9. Privatisering eller nationalisering av tillgångar (mom. 3)

Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Rune Rydén (m), Lars De Geer (fp),
Gunnar Björk (c), Hugo Hegeland (m) och Rolf Kenneryd (c) anser

FiU 1987/88:30

dels att den del av utskottets yttrande på s. 33 som böljar med ”Utskottet
har” och slutar med ”yrkande 12” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill med anledning av vad som anförs om den offentliga sektorn
i motionerna Fi22 (m) och Fi28 (fp) anföra följande.

Den offentliga sektorn spelar en central roll i det svenska samhället. Den
svarar för yttre och inre säkerhet. Den har stor betydelse för utbildning,
forskning och kultur. Den är ett viktigt instrument för en ambitiös välfärdspolitik.

Den offentliga sektorn har i dag ca 1,4 miljoner sysselsatta och dess
konsumtion motsvarar ca 30 % av BNP. Hur den hushållar med sina
resurser har således en betydande inverkan på den svenska samhällsekonomin.
Det påverkar också utrymmet för ytterligare reformer.

Enligt beräkningar i en bilaga till 1987 års långtidsutredning sjönk produktiviteten
i den offentliga sektorn med 1,5 % per år under 1970-talet.
Även om statistiska svårigheter alltid föreligger pekar flera faktorer på att
detta är en låg produktivitetsökning också i ett internationellt perspektiv.
Starka skäl föreligger att söka nya vägar att utveckla och förnya den
offentliga sektorn.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att redovisningen i propositionen
av det pågående s. k. förnyelsearbetet i den offentliga sektorn är
intetsägande. Regeringen saknar strategi för att lösa den offentliga sektorns
problem och ta till vara dess möjligheter.

Som utskottet ser det är det en huvuduppgift i arbetet med att förnya den
offentliga sektorn att ge de enskilda alternativen inom vård, omsorg och
utbildning rätt att verka på lika villkor. Det ger valfrihet, en alternativ
arbetsmarknad för de offentliganställda och en chans att starta eget — inte
minst för många kvinnor.

En annan viktig uppgift är att bättre ta till vara de idéer, de kunskaper
och den yrkesskicklighet som de offentliganställda besitter. Stelbent regeltänkande
måste ge vika för tydliga mål och ökad frihet för personalen.
Kreativitet måste stimuleras genom bättre belöningssystem. Personlig utveckling
måste uppmuntras genom vidareutbildning, specialisering och
arbetsbyten. Politikerna måste våga lita på personalen.

Även i andra avseenden bör regleringar slopas och ansvar decentraliseras.
De statliga bidragen till kommunerna med åtföljande regelsystem bör
reformeras så att styrningen minskar, den lokala friheten ökar och kostnadsutvecklingen
kan begränsas.

En effektiv decentralisering på detta område förutsätter framför allt att
specialdestineringen i statsbidragen till kommunerna reduceras.

Vad utskottet här anfört om en förnyelse av den offentliga sektorn bör
av riksdagen ges regeringen till känna.

Utskottet instämmer i motionärernas krav om omedelbart påbörjande av
utförsäljning av de statliga företagen. Utskottet tillstyrker yrkande 12 i
motion Fi28 (fp).

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande privatisering eller nationalisering av tillgångar
att riksdagen med anledning av motionerna 1987/88:Fi22 yrkande 16
och 1987/88:Fi28 yrkande 12 samt med avslag på motionerna

FiU 1987/88:30

1987/88:Fi30 yrkande 6 och 1987/88:N57 yrkande 1 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

10. Privatisering eller nationalisering av tillgångar (mom. 3)
Hans Petersson i Hallstahammar (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 33 som börjar med ”Vad
gäller” och slutar med ”motion N57 (vpk)” bort ha följande lydelse:

Vad gäller utförsäljning av statens aktieinnehav i Procordia och PKbanken
så går dessa förslag enligt utskottets mening stick i stäv med den
politik som legat till grund för arbetarrörelsens idé- och politikutveckling
under 100 år. Frågan om makt, ägande och inflytande över landets gemensamma
ekonomiska resurser kan inte reduceras till en fråga om förvaltning
i samråd med starka kapitalintressen.

Enligt utskottets bedömning är det nu av vikt att samhället på olika sätt
skaffar sig makt och inflytande över centrala delar av den ekonomiska
beslutsrätten. Det är också viktigt att de delar som redan finns i samhällets
ägo förvaltas på ett framåtsyftande sätt. Statliga företag och samhällsinflytande
på olika nivåer kan inte - som ovan nämnts - kopiera storfinansens
handlande inom finans- och industrivärlden.

Erövrade maktpositioner måste användas för att på ett konstruktivt och
kreativt sätt sprida inflytande till alla samhällsmedborgare oavsett deras
ekonomiska ställning. Nationaliseringar i enlighet med vad som föreslås i
motionerna Fi30 och N57 är som utskottet ser det första steget i en sådan
politik. Först därefter finns förutsättningar för en radikal förändring och
utveckling i riktning mot ekonomisk demokrati.

Utskottet tillstyrker med det anförda motionerna Fi30 (vpk) yrkande 6
och N57 (vpk) yrkande 1. Motionerna Fi22 (m) yrkande 16 och Fi28 (fp)
yrkande 12 avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande privatisering eller nationalisering av tillgångar
att riksdagen med bifall till motionerna 1987/88:Fi30 yrkande 6 och
1987/88:N57 yrkande 1 samt med avslag på motionerna 1987/88:Fi22
yrkande 16 och 1987/88:Fi28 yrkande 12 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,

11. Lönebildningen (morn. 4)

Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Rune Rydén (m), Lars De Geer (fp),
Gunnar Björk (c), Hugo Hegeland (m) och Rolf Kenneryd (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 34 börjar med ”Utskottet
har” och på s. 36 slutar med ”berörd del” bort ha följande lydelse:

Enligt de bedömningar som nu kan göras torde lönekostnaderna år 1988
stiga med ca 7 %. Det råder dock alltjämt osäkerhet om löneglidningens
storlek, vilket gör att kostnadsökningen kan bli ännu större. Klart är att

FiU 1987/88:30

lönekostnaderna kommer att stiga 2-3 procentenheter mer än i vår omvärld.
Därtill kommer att en stor del av kostnaderna skjutits framåt och
intecknar utrymmet för år 1989. Möjligheterna att komma ned på de nivåer
som förutspås i treårskalkylernas lågalternativ tycks vara ytterst små.
Utskottet kan inte finna att regeringen i propositionen lägger fram några
ekonomisk-politiska förslag som gör det sannolikt att lågalternativet skulle
kunna förverkligas. Om inte någonting görs är det inte ens sannolikt att
högalternativets lönekostnadsökning på 6 % per år kommer att klaras. Det
skulle innebära en fördubbling av arbetslösheten och en halvering av den
ekonomiska tillväxten.

Utskottet anser mot denna bakgrund att kraftfulla åtgärder nu bör vidtas
för att skapa goda förutsättningar för avtalsförhandlingarna.

Åtgärder bör vidtas för att underlätta tillkomsten av löneavtal på en
nominellt låg nivå som ändå medger en reallöneökning. En väsentlig åtgärd
för en sådan politik är att sänka marginalskatterna och återinföra det
automatiska inflationsskyddet. Vidare bör arbetslöshetsförsäkringen reformeras
så att parterna själva i större utsträckning via högre avgifter får
bära kostnaderna för den högre arbetslöshet som alltför höga löneavtal kan
orsaka. Parterna får därigenom incitament att hålla kostnadsökningarna på
en samhällsekonomiskt acceptabel nivå. Statens andel av arbetslöshetsförsäkringens
finansiering bör därför minska.

Det är också angeläget att det tillgängliga löneutrymmet inte intecknas
genom höjningar av arbetsgivaravgifter eller skatter. De offentliga utgifterna
måste begränsas för att ge utrymme för reallöneökningar. Det bör stå
parterna fritt att själva avgöra på vilket sätt de vill ta det tillgängliga
utrymmet i anspråk.

Statsmakternas huvudsakliga uppgift inför löneförhandlingarna är att
lägga fast stabila förutsättningar genom den allmänna ekonomiska politiken.
Särskilt viktigt är det att skapa förtroende hos parterna för att den
ekonomiska politiken leder till en låg prisökningstakt. Det kan i och för sig
vara lämpligt att regeringen diskuterar dessa allmänna förutsättningar med
parterna. Sådana diskussioner bör emellertid endast innebära informationsutbyte
om hur man på skilda håll ser på det ekonomiska läget. Det är
viktigt att regeringen redovisar sin bedömning av storleken på det ”samhällsekonomiska
utrymmet” och andra betydelsefulla förutsättningar i god
tid inför förhandlingarna.

Utskottet anser således att lönebildningen bör avgöras av arbetsmarknadens
parter i fria förhandlingar utan direkt inblandning av statsmakterna.
Utskottet avvisar därför bestämt de tankar på en förhandlad inkomstpolitik
som framförs i den s. k. SAMAK-rapporten. Vad utskottet anfört bör
riksdagen med anledning av motionerna Fi22 (m), Fi24 (c) och Fi28 (fp)
som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande lönebildningen
att riksdagen med anledning av motionerna 1987/88:Fi22 yrkande 5,
1987/88:Fi24 yrkande 4 och 1987/88:Fi28 yrkande 5 samt med avslag
på motion 1987/88:Fi30 yrkande 20 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,

FiU 1987/88:30

12. Lönebildningen (mom. 4)

FiU 1987/88:30

Hans Petersson i Hallstahammar (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 34 börjar med ”Utskottet
anser” och på s. 36 slutar med ”av utskottet” bort ha följande lydelse:

Vinsterna i näringslivet har under några år varit mycket höga och inget
tyder på att vinstutvecklingen under det närmast kommande året skall bli
sämre. Det innebär enligt utskottets uppfattning att det är möjligt att öka
lönerna på vinsternas bekostnad, särskilt som vinstens andel av förädlingsvärdet
inom industrin under en tioårsperiod fördubblats och enligt samstämmiga
prognoser förväntas ligga kvar på en hög nivå. Löneandelen har i
motsvarande grad minskat.

En löneutveckling som innebär att lågavlönade grupper får rättmätiga
höjningar betyder också ökade intäkter för samhället. Därigenom erhålls
bättre förutsättningar att bygga ut den gemensamma sektorn och att upprätthålla
rättvisa löner också för de anställda inom denna sektor.

Skattesänkningar för de lågavlönade och t. ex. slopad matmoms bör
förbättra den enskildes ekonomi väsentligt. Att som ersättning för ökade
löneutbetalningar från bolagen föreslå sänkta skatter från statens sida
försämrar däremot den offentliga sektorns ekonomi.

Med anledning av den aviserade utgiftsramen på det statliga området
inför nästa år vill utskottet med skärpa avvisa en sådan inblandning i
avtalsrörelserna. Utgiftsramen kan få till följd att viktiga mål för verksamheten
i den gemensamma sektorn inte kan uppfyllas.

Beslut om vilka tjänster som skall produceras i denna sektor måste enligt
utskottets mening ske på politisk nivå. En utgiftsram av det slag som
aviserats övervältrar detta ansvar på de anställda. Den utgiftsram som
tillämpats på årets avtalsrörelse ger emellertid inget klart besked om hur en
sådan verkar i ett läge då ramen sprängs. Utgiftsramen för innevarande år
hålls nämligen på den av regeringen förordade nivån, vilket innebär stora
orättvisor och en försvagning av den solidariska lönepolitiken.

Med hänvisning till det anförda avstyrks motionerna Fi22 (m), Fi24 (c)
och Fi28 (fp) i här aktuella delar och tillstyrks motion Fi30 (vpk) yrkande
20.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande lönebildningen
att riksdagen med bifall till motion 1987/88 :Fi30 yrkande 20 och med
avslag på motionerna 1987/88:Fi22 yrkande 5, 1987/88:Fi24 yrkande
4 samt 1987/88:Fi28 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,

13. Skattepolitiken (mom. 5)

Lars Tobisson, Rune Rydén och Hugo Hegeland (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 37 som börjar med ”Utskottet
anser” och slutar med ”avstyrks därför” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser det angeläget att påbörja en omfattande sänkning av
marginalskatterna redan 1989. En sådan reform kan inte vänta till 1990.
Det är olyckligt att regeringen inte ger några konkreta besked om sin syn
på skattepolitikens inriktning. Regeringen har följaktligen ännu inte kommit
till insikt om skatternas roll i avtalsrörelserna och deras stora betydelse
för ekonomins utveckling även i övrigt.

Ett besked som lämnas i propositionen är emellertid att regeringen — i
samband med en eventuell justering av inkomstskatterna efter valet i höst
- avser att föreslå en ytterligare skärpning av nuvarande avdragsbegränsning
med 3 alternativt 4 procentenheter. Dessutom skall kvarstående skattebortfall
kompenseras genom en höjning av de indirekta skatterna -sannolikt mervärdeskatten.

Utskottet anser att om en marginalskattesänkning kombineras med dels
en ytterligare avdragsbegränsning, dels en höjning av momsen, blir det
omöjligt för löntagarorganisationerna att hålla tillbaka bruttolönekraven.
För många löntagare skulle därmed de sammantagna effekterna av de
sänkta inkomstskatterna, avdragsbegränsningen och en momshöjning leda
till höjd skatt. Utskottet motsätter sig en sådan inriktning av skattepolitiken.

Utskottet anser det fel att ta ytterligare steg mot den typ av mycket
omfattande avdragsbegränsning som för närvarande är under utredning i
inkomstskatteutredningen. En avdragsbegränsning av denna typ skulle
enligt utskottets mening slå hårt mot de hushåll som bor i småhus eller i
bostadsrätt dels genom att boendekostnaden skulle stiga, dels genom att
priserna på småhus och bostadsrätter skulle falla.

Eftersom utskottet anser att det är viktigt att i god tid före 1989 ge alla
parter ett klart besked om att marginalskatterna skall sänkas ställer vi oss
bakom det förslag som framförs i motion Fi22 (m) och som innebär en
sänkning av marginalskatterna för 1989 i enlighet med följande tabell.

Beskattningsbar	Skatteskala	1989
inkomst	1988	enl (m)
0- 70000	5%	4,5%
70000-140000	20%	16%
140000-190000	34%	30%
190000-	45%	40%

Den föreslagna sänkningen i det lägsta inkomstskiktet får samma effekt
som en sänkning av kommunalskatten med 50 öre. Det har särskilt stor
betydelse för deltidsarbetande, många småföretagare och jordbrukare och
inte minst pensionärer. Utskottet anser det också angeläget att fullt inflationsskydd
införs. Förutsättningen för en varaktig sänkning av marginalskatterna
är att inflationen inte tillåts höja skattetrycket automatiskt. Förändringar
i det reala skatteuttaget bör endast kunna ske genom beslut i
riksdagen och inte som en konsekvens av inflationstakten.

De sänkningar av de statliga skattesatserna som utskottet förordar genomförs
i skatteskalorna för såväl grundbelopp som tilläggsbelopp på ett

FiU 1987/88:30

sådant sätt att den nuvarande avdragsbegränsningen successivt avskaffas.

Vad utskottet här anfört innebär att den inriktning av skattepolitiken
som förordas i motion Fi22 (m) yrkande 15 tillstyrks och att motionerna
Fi24 (c) yrkandena 13 och 14 samt Fi28 (fp) yrkande 3 avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande skattepolitiken
att riksdagen avslår motionerna 1987/88:Fi24 yrkandena 13 och 14,
1987/88:Fi27 yrkande 6, 1987/88:Fi28 yrkande 3 och 1987/88:Fi30
yrkande 12 samt med bifall till motion 1987/88:Fi22 yrkande 15 hos
regeringen begär förslag till sänkning av marginalskatterna för 1989 i
enlighet med vad utskottet föreslagit,

14. Skattepolitiken (mom. 5)

Anne Wibble och Lars De Geer (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 37 som böljar med ”Utskottet
anser” och slutar med ”yrkande 3” bort ha följande lydelse:

Som utskottet ovan framhållit måste skattepolitiken läggas om. Utskottet
instämmer i förslagen i motion Fi28 (fp) att en rejäl skattereform med
kraftigt sänkta marginalskatter är nödvändig av flera skäl. För det första
skulle det öka tillväxtkraften i svensk ekonomi genom att det skulle löna
sig att arbeta, spara, utbilda sig och satsa på företagande. För det andra
skulle det skapa en bättre och stabilare grund för avtalsrörelserna. För det
tredje skulle det göra det mindre lönande att skattefiffla.

Ett första steg måste tas redan 1989. Enligt utskottet är folkpartiets
förslag väl avvägt, nämligen att sänka marginalskatten med 4 procentenheter
i grundbeloppet för alla beskattningsbara inkomster över 70000 kr. från
den 1 januari 1989 och att samtidigt återinföra det automatiska inflationsskyddet.
Inom loppet av några år bör enligt utskottet marginalskatterna
sänkas så att praktiskt taget alla heltidsarbetande får högst 40 % i skatt på
en extrainkomst eller en inkomstökning. Ett tak bör sättas vid 50 %. Det
innebär att alla alltid får behålla minst hälften av en inkomstökning och att
de allra flesta får behålla minst 60 %.

Finansieringen bör enligt utskottet ske på det sätt som motionärerna
föreslår, nämligen genom en kombination av andra skattehöjningar och
minskade transfereringar, inte genom ökat budgetunderskott. Det första
steget bör således finansieras genom bl. a. en minskning av grundavdraget
med 1 000 kr. och vissa besparingar inom sjukförsäkringen.

Utskottet vill också erinra om vad som anförts ovan, nämligen att frågan
om marginalskattesänkningar inte skall vara ett inslag i en förhandlad
inkomstpolitik.

Med det anförda tillstyrker utskottet bifall till motion Fi28 (fp) yrkande

I motionerna Fi22 (m) yrkande 15 och Fi24 (c) yrkande 13 förordas en
inkomstskattepolitik som till stor del liknar folkpartiets. Båda motionerna
förordar sänkta marginalskatter och återinfört inflationsskydd redan för

FiU 1987/88:30

1989. Utskottet anser emellertid att centerpartiets krav inte är tillräckligt
omfattande och att moderata samlingspartiets krav mot bakgrund av finansieringskraven
är alltför långtgående. Motionerna Fi22 (m) yrkande 15 och
Fi24 (c) yrkande 13 avstyrks därför.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande skattepolitiken
att riksdagen med bifall till motion 1987/88:Fi28 yrkande 3 och med
avslag på motionerna 1987/88:Fi22 yrkande 15, 1987/88:Fi24 yrkandena
13 och 14, 1987/88:Fi27 yrkande 6 och 1987/88:Fi30 yrkande 12
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om
inkomstskatterna för 1989,

15. Skattepolitiken (morn. 5)

Gunnar Björk och Rolf Kenneryd (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 36 börjar med ”Inkomstskattesystemet
utreds” och på s. 37 slutar med ”avstyrks därför” bort ha
följande lydelse:

Det finns anledning att genomföra skattesänkningar redan nästa år som
ett aktivt led i lönerörelsen för år 1989. Regeringens aviserade förslag om
en sänkt marginalskatt med 3—4 % för heltidsarbetande kan inte värderas
förrän den fullständiga fördelningspolitiska effekten framstår, bl. a. som en
följd av finansieringen.

Enligt utskottet måste marginalskatten sänkas. En skattereform för 1989
förutsätter sådana justeringar att nya fördelningspolitiska spänningar inte
uppstår. Detta syfte uppnås genom höjt grundavdrag och sänkning av de
högsta kommunalskatterna samt sänkt matskatt. Tas inte sådana hänsyn
riskerar man att försvåra avtalsrörelsen - inte att underlätta den.

Grundavdraget bör höjas med 1 500 kr. till totalt 11 500 kr. En sådan
skattesänkning - lika för alla - skall finansieras med höjd oljeskatt, vilken
också skall kompensera effekterna i den kommunala ekonomin. Dessutom
bör sänkt matskatt utgöra en central del i en skatteomläggning med fördelningspolitisk
profil.

Det största skatteproblemet för år 1989 är emellertid kommunalskatterna.
Behoven att utveckla och förstärka insatserna inom vård, omsorg och
skola är stora. Inte minst 1988 års lönerörelse kommer att driva upp
kommuners och landstings kostnader utan att skapa ny verksamhet. I detta
läge finns en allvarlig risk för att kommunalskatterna år 1989 höjs kraftigt.
Detta måste ses som det allvarligaste hotet mot såväl marginal skattesänkningen
som fördelningspolitiken.

Den starka kostnadsökning som drabbar kommunerna till följd av ett
högt löneavtal motsvaras av höjda skatteintäkter. Med den ordning som nu
finns kommer dessa emellertid kommunerna till del först efter två år.
Under tiden kan kommunerna t. o. m. ha tvingats höja skatten för att klara
ut situationen. Detta är ingen bra ordning. Regeringen bör därför pröva
förutsättningarna att skapa ett mer omedelbart samband mellan löneutveckling
och kommunernas skatteintäkter.

FiU 1987/88:30

Statens insatser måste särskilt gälla den kommunala skatteutjämningen.
Regeringen måste agera i denna fråga innan det kommunala budgetarbetet
kommit in i sin slutfas. Överläggningar bör tas upp med kommun- och
landstingsförbunden.

Ett skatteförslag skall medverka till att skapa goda förutsättningar för en
kommande avtalsrörelse. Därigenom kan en samhällsekonomiskt och fördelningspolitiskt
acceptabel uppgörelse nås.

Det av regeringen införda schablonavdraget gynnar bara dem som inte
har utgifter för inkomsternas förvärvande. Dessutom undantas pensionärer/småföretagare
från detta avdrag. Schablonavdraget bör därför enligt
vår mening sänkas med 1000 kr. Denna post ingår i finansieringen av
vårdnadsbidragsreformen.

Vidare bör en uranskatt införas som finansieringskälla för en sänkning
av skatten på arbete. Även andra råvaruskatter kan prövas. Dessa stimulerar
till återanvändning och ger incitament till en teknikutveckling mot
mer resurssnål produktion. Erfarenheterna bör lämpligen hämtas från det
danska råvarusystemets uppbyggnad.

Miljöavgifter är en annan intäkt vilken kan finansiera en skattereform.

Vad utskottet anfört om inriktningen av de skattepolitiska åtgärderna för
1989 och behovet av överläggningar med kommun- och landstingsförbunden
bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande skattepolitiken
att riksdagen med avslag på motion 1987/88:Fi30 yrkande 12 samt
med anledning av motionerna 1987/88:Fi22 yrkande 15, 1987/88:Fi27
yrkande 6 och 1987/88:Fi28 yrkande 3 och med bifall till motion
1987/88:Fi24 yrkandena 13 och 14 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört om inriktningen av de skattepolitiska
åtgärderna för 1989 och behovet av överläggningar med kommunoch
landstingsförbunden,

16. Skattepolitiken (mom. 5)

Hans Petersson i Hallstahammar (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 37 som böljar med ”Utskottet
anser” och slutar med ”yrkande 12” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att en beskattning efter bärkraft måste vara vägledande
för skattepolitiken. En marginalskattesänkning som finansieras med indirekta
skatter har motsatt innehåll och fjärmar sig från arbetarrörelsens mål
för den ekonomiska politiken. En sådan inriktning av skattepolitiken avvisas
bestämt av utskottet. Utskottet kan följaktligen inte heller acceptera
att skattepolitiken skall utnyttjas för att hålla kvar vinsterna i företagen på
en fortsatt mycket hög nivå.

Av detta följer att utskottet inte kan godta den inriktning av skattepolitiken
som förordas i motionerna Fi22 (m), Fi24 (c) och Fi28 (fp). Utskottet
kan av samma skäl inte heller godkänna den inriktning som förordas i

FiU 1987/88:30

proposition 150. Däremot anser utskottet att den skattepolitik som föreslås
i motion Fi30 (vpk) och som tidigare redovisats i betänkandet är riktig. Den
har ett fördelningspolitiskt innehåll som kan medverka till omfördelning av
hushållens efterfrågan till förmån för de lågavlönade.

Med anledning härav yrkar utskottet bifall till den inriktning av skattepolitiken
som förordas i motion Fi30 (vpk) yrkande 12.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande skattepolitiken
att riksdagen med bifall till motion 1987/88:Fi30 yrkande 12 och med
avslag på motionerna 1987/88:Fi22 yrkande 15, 1987/88:Fi24 yrkandena
13 och 14, 1987/88:Fi27 yrkande 6 samt 1987/88:Fi28 yrkande 3
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

17. Momseffekten på livsmedel (mom. 6)

Hans Petersson i Hallstahammar (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 37 böljar med ”Riksdagen
har” och på s. 38 slutar med ”av riksdagen” bort ha följande lydelse:
Utskottet delar den uppfattning som framförs i motion Fi30 (vpk) att
tiden nu är mogen för att avskaffa momsen på matvaror. Regeringen bör
snarast förelägga riksdagen ett förslag för att genomföra en sådan reform.

En slopad eller sänkt matmoms kan - beroende av hur reformen finansieras
- få stor betydelse för många hushåll med ansträngd ekonomi.

I avvaktan på ett förslag om slopad matmoms bör enligt utskottets
mening matpriserna sänkas med hjälp av ökade livsmedelssubventioner.
Ett sådant förslag är i överensstämmelse med en rättvis skattepolitik.
Utskottet yrkar bifall till motion Fi30 (vpk) yrkandena 13 och 14.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande momseffekten på livsmedel
att riksdagen med bifall till motion 1987/88:Fi30 yrkandena 13 och 14
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

18. Höjning av vinstskatten (mom. 7)

Hans Petersson i Hallstahammar (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 38 som börjar med ”Utskottet
kan” och slutar med ”avstyrks därför” bort ha följande lydelse:

Mot bakgrund av de höga vinsterna och den därav följande överlikviditeten
i bolagen anser utskottet i likhet med vad som anförs i motion Fi30
(vpk) att regeringen bör återkomma med förslag om en vinstskatt på en
nivå som utifrån nuvarande förhållanden inbringar ytterligare 10 miljarder
kronor årligen. Bolagen har under den tid som stora indragningar skett från
kommunsektorn gått i stort sett fria från ökad beskattning. Med den
föreslagna vinstskatten kan en del medel återföras till den offentliga sek -

FiU 1987/88:30

torn för en nödvändig utveckling av dess socialt och samhällsekonomiskt
viktiga delar.

Utskottet yrkar bifall till motion Fi30 (vpk) yrkande 9.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande höjning av vinstskatten
att riksdagen med bifall till motion 1987/88:Fi30 yrkande 9 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

19. Kredit- och valutapolitiken (mom. 8)

Anne Wibble (fp), Lars De Geer (fp), Gunnar Björk (c) och Rolf Kenneryd
(c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 38 börjar med ”Utskottet
ser i” och på s. 40 slutar med ”berörd del” bort ha följande lydelse:

Utskottet ser mycket positivt på den avreglering som ägt rum på kreditmarknaden
sedan början av 1980-talet. En väl fungerande kreditmarknad
har stora fördelar från effektivitetssynpunkt. De krav på styrning eller
begränsning av hushållens upplåningsmöjligheter som framförts från olika
håll bör därför avvisas. Strävan bör enligt utskottet vara att avlägsna också
återstående rester av kreditregleringen. Det är vidare uppenbart att den av
regeringen föreslagna utvidgningen av omsättningsskatten på aktier till
fondkommissionärers egenhandel samt införande av en omsättningsskatt
på penningmarknaden är steg i fel riktning. Sådana skatter kommer att höja
transaktionskostnaderna och därmed försämra marknadens funktionssätt.
Detta kommer bl. a. att försvåra för riksbanken att driva en effektiv kreditpolitik.
Utskottet konstaterar också att man i omvärlden går i motsatt
riktning, dvs. sänker eller avskaffar sådana skatter.

Utskottet ser positivt på riksbankens förslag att avskaffa diskontot. Det
har numera mist en stor del av sin betydelse och bankerna har under
senare tid frigjort sig alltmer från diskontot i sin räntesättning. Bl. a.
noteras numera ett slags jämförelseränta i form av STIBOR (Stockholm
Interbank Offered Rates). Så länge diskontot finns kvar bör det dock
anpassas efter ränteutvecklingen på marknaden.

Enligt utskottets mening har en alltför stor börda lagts på penningpolitiken.
Regeringen har genom att avstå från begränsningar i de offentliga
utgifterna underlåtit att föra en tillräckligt stram finanspolitik. Följden har
blivit ett högt ränteläge, som håller tillbaka den för landets framtida välfärdsökning
nödvändiga utbyggnaden av produktionskapaciteten.

Det höga ränteläget medför också att det privata kapitalinflödet förstärks,
vilket skapar problem för penningpolitiken och statsskuldspolitiken.
Den ökande likviditeten medför svårigheter för riksbanken att hålla
räntan uppe på avsedd nivå. Pennningmängdens tillväxt skapar också en
risk för ökad inflationstakt i ett senare skede.

FiU 1987/88:30

finansiering och näringslivets utbyggnad. Genom att öppna möjligheter för
valutautlänningar att köpa svenska kronobligationer skulle statsskulden
kunna finansieras till en betydligt lägre räntekostnad.

Normen att staten inte skall nettolåna utomlands bör ligga fast.

I motion Fi22 (m) förordas en svensk anknytning till det europeiska
monetära systemet (EMS). Den nuvarande svenska växelkurspolitiken
innebär att kronans kurs knyts till ett genomsnitt av omvärldens valutor,
den s. k. korgen. Utskottet anser att frågan om en svensk anknytning till
det europeiska monetära samarbetet för närvarande inte är aktuell. Motion
Fi22 yrkande 4 avstyrks därför av utskottet.

Vad utskottet anfört om kredit- och valutapolitiken med anledning av
motionerna Fi24 yrkande 6 och Fi28 yrkande 6 bör riksdagen som sin
mening ge regeringen och fullmäktige i riksbanken till känna. Det anförda
innebär också att utskottet avstyrker motion Fi27 av Alf Svensson (c)
yrkande 4 i berörd del.

dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande kredit- och valutapolitiken
att riksdagen med anledning av motionerna 1987/88:Fi24 yrkande 6
och 1987/88 :Fi28 yrkande 6 samt med avslag på motionerna
1987/88:Fi22 yrkande 4, 1987/88:Fi27 yrkande 4, 1987/88:Fi30 yrkande
5 och 1987/88:N57 yrkande 2 som sin mening ger regeringen
och fullmäktige i riksbanken till känna vad utskottet anfört,

20. Kredit- och valutapolitiken (mom. 8)

Lars Tobisson, Rune Rydén och Hugo Hegeland (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 38 böljar med ”Utskottet
ser i” och på s. 40 slutar med ”berörd del” bort ha följande lydelse:

Utskottet ser positivt på riksbankens förslag att avskaffa diskontot. Det
har numera mist en stor del av sin betydelse och bankerna har under
senare tid frigjort sig alltmer från diskontot i sin räntesättning. Bl. a.
noteras numera ett slags jämförelseränta i form av ST1BOR (Stockholm
Interbank Offered Rates). Så länge diskontot finns kvar bör det dock

FiU 1987/88:30

anpassas efter ränteutvecklingen på marknaden.

Enligt utskottets mening har en alltför stor börda lagts på penningpolitiken.
Regeringen har genom att avstå från begränsningar i de offentliga
utgifterna underlåtit att föra en tillräckligt stram finanspolitik. Följden har
blivit ett högt ränteläge, som håller tillbaka den för landets framtida välfardsökning
nödvändiga utbyggnaden av produktionskapaciteten.

Som utskottet ser det har de problem som här berörts också ett starkt
samband med den svenska valutaregleringen. En fullständig avreglering av
valutapolitiken skulle leda till att den svenska räntenivån kunde sänkas
avsevärt. Det skulle få avsevärda positiva effekter för både statsskuldens
finansiering och näringslivets utbyggnad. Genom att öppna möjligheter för
valutautlänningar att köpa svenska kronobligationer skulle statsskulden
kunna finansieras till en betydligt lägre räntekostnad.

Normen att staten inte skall nettolåna utomlands bör ligga fast.

Enligt utskottets mening bör riksbanksfullmäktige överväga en svensk
anknytning till EMS växelkurssamarbete. Det skulle understryka vår beslutsamhet
att hålla en fast valutakurs och därmed möjliggöra en ytterligare
anpassning till den lägre internationella räntenivån. Den ekonomiska
politiken i Sverige skulle i så fall få utformas med utgångspunkt i de krav
på pris- och lönestabilitet som den fasta växelkurspolitiken ställer. Det
skulle inte längre bli möjligt att med ensidigt beslutade devalveringar
parera en alltför snabb inhemsk kostnadsökning.

Vad utskottet nu anfört med anledning av motionerna Fi24 (c) yrkande 6
och Fi28 (fp) yrkande 6 bör riksdagen med bifall till motion Fi22 (m)
yrkande 4 som sin mening ge regeringen och fullmäktige i riksbanken till
känna. Det anförda innebär också att utskottet avstyrker motion Fi27 av
Alf Svensson (c) yrkande 4 i berörd del.

dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande kredit- och valutapolitiken
att riksdagen med bifall till motion 1987/88:Fi22 yrkande 4 och med
anledning av motionerna 1987/88: Fi24 yrkande 6 och 1987/88: Fi28
yrkande 6 samt med avslag på motionerna 1987/88: Fi27 yrkande 4,
1987/88:Fi30 yrkande 5 och 1987/88:N57 yrkande 2 som sin mening
ger regeringen och fullmäktige i riksbanken till känna vad utskottet
anfört,

21. Kredit- och valutapolitiken (mom. 8)

Hans Petersson i Hallstahammar (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 38 som börjar med ”Sorn
utskottet” och slutar med ”ökat kraftigt” bort ha följande lydelse:

FiU 1987/88:30

Den högt uppdrivna vinstnivån under 1980-talet har skapat stora ekonomiska
resurser som i händerna på kapitalägarna slussats ut i spekulativa
verksamheter, drivit upp börskurserna och via olika kreditbolag lånats ut
till konsumenterna.

En benägenhet att lånefinansiera konsumtion har för många löntagare
funnits på grund av en längre period med svag reallöneutveckling. Detta
tillsammans med avregleringarna på kreditområdet har spätt på kredithandeln.
Enligt utskottet finns det risk att denna marknadsinriktade kreditpolitik
nu slår tillbaka bl. a. i en högt uppdriven lånekonsumtion, som för
många låginkomsthushåll kan innebära att framtida eventuella löneförbättringar
redan är intecknade genom höga räntebetalningar på och amorteringar
av lån. Det är därvid uppenbart att det är de ekonomiskt svagaste
hushållen som till slut står som förlorare till följd av denna politik.

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 38 börjar med "Utskottet
ser i” och på s. 39 slutar med "fall medför” bort ha följande lydelse:

Utskottet ser i likhet med vad som anförs i motion N57 kritiskt på den
förda avregleringspolitiken. Här, som på så många andra områden, är det
fel att lämna fritt spelrum för de marknadskrafter som uteslutande söker
snabb och hög avkastning på kapital. Det är uppenbart att detta kapital
ökat snabbt under de senaste åren och drivit upp hastigheten på spekulationskarusellen.

Det är enligt utskottet positivt att regeringen nu avser att tillsätta en
särskild utredning med uppgift att föreslå åtgärder i syfte att begränsa
hushållens skuldsättning och undvika de sociala skadeverkningar som en
stor skuldsättning kan medföra. Utskottet anser dock bl. a. mot denna
bakgrund att det är nödvändigt att återföra kreditgivningen till mera reglerade
former. En skärpning av vinstskatten och en investeringsstyrning kan
verksamt bidra till en överföring av ekonomiska medel från utlåning för
konsumtion till varaktiga investeringar och en social välfärdspolitik, vilket
både den offentliga sektorn och industrin gynnas av. Med anledning av
regeringens förslag att tillsätta en särskild kommission vill utskottet särskilt
understryka möjligheterna att nu på profitens bekostnad höja de
lågavlönades löner som en väg att både minska hushållens lånebehov och
att minska utrymmet för bolagens spekulativa placeringar.

dels att den del av utskottets yttrande på s. 39 som börjar med "Utskottet
anser” och slutar med "av riksdagen” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser sammanfattningsvis att den i motionerna Fi30 (vpk) och
N57 (vpk) framlagda inriktningen av kreditpolitiken bör genomföras. Med
hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionerna Fi22 (m), Fi24
(c), Fi27 av Alf Svenssson (c) och Fi28 (fp) i här aktuella delar.

dels att den del av utskottets yttrande på s. 40 som böljar med ”Riksdagen
har” och slutar med ”och valutakursutvecklingen” bort ha följande lydelse: Riksdagen

har redan vid tre tillfällen under år 1988 behandlat och avstyrkt
motionsyrkanden om valutaregleringens avskaffande (FiU
1987/88:20, FiU 1987/88:27 och UU 1987/88:24). Utskottet vill även här
tillägga att de erfarenheter som gjorts under 1980-talet av en avreglerad

FiU 1987/88:30

7 Riksdagen 1987188. 5 sami. Nr 30

valutapolitik visar att en omprövning av denna politik nu är nödvändig.
Enligt utskottet bör i första hand ett återtagande av de avregleringar som
gjorts genomföras. Därutöver behövs i likhet med vad som anförs i motion
FiU 30 (vpk) vissa skärpningar äga rum av såväl lagstiftning som tillämpning
av befintliga regler för att i ökad grad hävda en för vårt land självständig
ekonomisk politik. En fortsatt liberalisering, eller redan ett fasthållande
vid dagens situation, kan enligt utskottets mening innebära en fortsatt
snabb transnationalisering av näringslivet. Detta kan innebära att både det
fackliga och ekonomiska självbestämmandet raseras.

dels att den del av utskottets yttrande på s. 41 som böijar med ”Med det”
och slutar med "restriktiv valutapolitik” bort ha följande lydelse:

Med det anförda tillstyrker utskottet motion Fi30 (vpk) yrkande 5 och
avstyrker motionerna Fi22 (m), Fi24 (c), Fi27 av Alf Svensson (c) och Fi28
(fp) i berörda delar.

dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande kredit- och valutapolitiken
att riksdagen med bifall till motionerna 1987/88 :Fi30 yrkande 5 och
1987/88:N57 yrkande 2 samt med avslag på motionerna 1987/88:Fi22
yrkande 4, 1987/88:Fi24 yrkande 6, 1987/88:Fi27 yrkande 4 och
1987//88:Fi28 yrkande 6 som sin mening ger regeringen och fullmäktige
i riksbanken till känna vad utskottet anfört,

22. Statsskuldspolitiken (mom. 9)

Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Rune Rydén (m), Lars De Geer (fp)
och Hugo Hegeland (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 42 böijar med ”Hushållens
insättningar” och på s. 43 slutar med ”yrkande 3” bort ha följande lydelse:
Hushållens insättningar i allemanssparandet har under första kvartalet
blivit något större än som förutsågs i början av året. Fram till slutet av
mars hade drygt 40 miljarder kronor satts in i riksgäldskontoret i denna
sparform. Enligt utskottets mening har med tiden allt fler problem blivit
uppenbara med denna upplåningsform.

För det första är allemanssparandet en dyr upplåningsform för staten.
För det andra leder en fortsatt ökning av allemanssparandet till att
likvidiseringen av statsskulden tilltar. Allemanssparandet är en avista
sparform som ger insättaren rätt att omedelbart ta ut sina insatta medel
mot en mindre uttagsavgift. Upplåningen är således extremt kort till sin
karaktär vilket underminerar riksgäldskontorets skuldförvaltning.

För det tredje får ett skattegynnat sparande i statsskulden egendomliga
och störande konsekvenser när som i dagsläget det offentliga sparandet
visar ett överskott och de icke-finansiella företagen har ett negativt sparande
till följd av ökade investeringar. Allemanssparandet i riksgäldskontoret
infördes i en tid då staten hade ett stort sparandeunderskott och näringsti -

FiU 1987/88:30

vet ett överskott. Det var då rationellt att låta hushållen placera sina
sparmedel direkt i statsskulden. När nu det omvända förhållandet råder
bör det skattegynnade sparandet i stället styras till näringslivet för att
underlätta dess utbyggnad.

För det fjärde skulle riksbankens möjligheter att bedriva en effektiv
kreditpolitik underlättas om riksgäldskontoret vid sin upplåning i större
utsträckning kunde använda sig av statsskuldväxlar och riksobligationer.

Det är inte bara allemanssparandet utan också sparande i premie- och
sparobligationer som är förknippat med betydande skattefavörer. De båda
obligationsformema är dessutom administrativt krävande, vilket ytterligare
höjer kostnaderna. Utskottet finnér det svårt att motivera varför just
sparande åt staten från hushållens sida skall vara särskilt gynnat i skattehänseende.
Sparstimulanser bör i stället ges en mer generell utformning.

Enligt utskottets uppfattning är statsskuldväxlar och riksobligationer två
upplåningsformer som fungerar smidigt. De är dessutom kostnadseffektiva,
varför de bör ges företräde framför andra upplåningsinstrument.

Vid den förestående översynen av riksgäldskontoret finns det enligt
utskottets mening anledning att beakta den målkonflikt som i dag föreligger.
Enligt utskottets mening är kontorets primära uppgift att på ett kostnadseffektivt
sätt svara för statens upplåning och för förvaltningen av dess
skuld. Därvid måste statsupplåningens konsekvenser för penningpolitiken
beaktas. Däremot är det en komplikation, om riksgäldskontoret också
tilldelas uppgiften att främja hushållssparande!, även till priset av högre
skuldtjänstkostnader. Hushållens sparande bör i stället stimuleras främst
med generella ekonomisk-politiska åtgärder.

dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:

9. beträffande statsskuldspolitiken
att riksdagen med bifall till motion 1987/88:Fi22 yrkande 3 som sin
mening ger fullmäktige i riksgäldskontoret till känna vad utskottet
anfört,

23. Inbetalning på likviditetskonto (morn. 10)

Anne Wibble (fp), Rune Rydén (m), Lars De Geer (fp), Filip Fridolfsson
(m) och Hugo Hegeland (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 44 börjar med ”Banker
och” och på s. 49 slutar med ”av utskottet” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar inte propositionens uppfattning att en likviditetsindragning
är en lämplig åtgärd för att hejda kreditexpansionen, minska löneglidningen
och stoppa fusionsaktiviteten i näringslivet. Det är en åtgärd som
möjligen angriper symptomen på en del av svagheterna i den svenska
ekonomin. De tendenser till överhettning som noterats i den svenska
ekonomin borde i stället ha motverkats genom en stramare finanspolitik
innebärande lägre offentliga utgifter. Redan av det skälet bör regeringens
förslag till likviditetsindragning avvisas.

Det finns också anledning att avvisa förslaget på grund av dess mycket

FiU 1987/88:30

bristfälliga utformning. Företagen gottgörs en ränta på de innestående
medlen som är mindre än hälften av den som medlen skulle kunna avkasta
på penning- och obligationsmarknaden. Konsekvensen härav blir att likviditetsindragningen
i verkligheten är ett slags beskattning. Basen för denna
beskattning är en helt annan än den som använts vid tidigare likviditetsindragningar.
Utgångspunkten för beräkningen av det belopp som skall
sättas in på likviditetskonto i riksbanken är vissa av de likvida tillgångarna
i företagets balansräkning. Företagens likvida tillgångar är emellertid inte
detsamma som deras likviditet, vilket är det begrepp som används i propositionen.
Ett företag kan ha stora likvida tillgångar utan att för den skull ha
hög likviditet. Vid beräkning av ett företags likviditet, dvs. betalningsberedskap,
måste nämligen hänsyn också tas till företagets kortfristiga skulder.
Detta beaktas emellertid inte enligt lagförslaget.

Genom att utgå från vissa poster i företagens balansräkningar skapas
också en stor osäkerhet beträffande tillämpningen av förslaget. Företagen
är nämligen inte bundna att följa bokföringslagens schema. Andra uppställningar
får användas om de ger en med lagens schema likvärdig överblick
över rörelsens ställning. Det innebär att vad som redovisas under de olika
posterna varierar från företag till företag och att någon enhetlig praxis inte
finns. Balansräkningen är således inte ett användbart underlag för denna
typ av åtgärder. Det finns en stor risk för att företagen inte kommer att
behandlas likformigt. Som framgår av skrivelser till utskottet finns det
dessutom ett stort antal gränsdragningsproblem.

Det är allvarligt att regeringen inte utrett förslaget ordentligt eller låtit
remissbehandla det. Lagrådets yttrande visar att så borde ha skett.

Utskottet anser mot bakgrund härav att förslaget om inbetalning på
likviditetskonto bör avvisas av riksdagen. Därigenom behöver riksdagen
inte vidta några åtgärder med anledning av motionerna Fi21 och Fi23.

dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:

10. beträffande inbetalning på likviditetskonto
att riksdagen med bifall till motionerna 1987/88:Fi22 yrkande 12,
1987/88:Fi26 och 1987/88:Fi28 yrkande 11 avslår motionerna
1987/88:Fi21, 1987/88:Fi23 och 1987/88:Fi30 yrkandena 7 och 8 samt
det i proposition 1987/88:150 bilaga 3 punkt 2 framlagda förslaget till
lag om inbetalning på likviditetskonto,

24. Inbetalning på likviditetskonto (mom. 10)

Hans Petersson i Hallstahammar (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 43 börjar med ”1 propositionen”
och på s. 49 slutar med ”av utskottet” bort ha följande lydelse:

I propositionen föreslås att en likviditetsindragning i de större företagen
genomförs. Indragningen beräknas uppgå till ca 10 miljarder kronor. De
indragna medlen skall enligt förslaget återbetalas år 1990.

I motionerna Fi22 (m), Fi26 av Margit Gennser (m) och Fi28 (fp) motsätter
sig motionärerna alla former av likviditetsindragning. I motionerna Fi21

FiU 1987/88:30

100

av Per Olof Håkansson (s) och Fi23 av Oskar Lindkvist (s) godkänns
förslaget i propositionen under förutsättning att vissa undantag bl. a. för de
allmännyttiga bostadsföretagen görs.

I motion Fi30 (vpk) föreslås att en likviditetsindragning av den angivna
storleksordningen ersätts med en engångsskatt och att denna förstärkning
av statsinkomsterna tillförs den gemensamma sektorn och utnyttjas för en
förstärkning av främst vården, omsorgen och utbildningen i samhället.

Som utskottet tidigare nämnt i betänkandet har den förda politiken
inneburit att stora likvida tillgångar skapats inom näringslivet. Detta har
skett samtidigt som den offentliga sektorn och de fördelningspolitiska
reformerna hållits tillbaka. Den stora likviditeten har medverkat till spekulation
och snabba klipp, uppköp av industrier med fusionering och nedläggning
av företag som följd. Kreditexpansionen är också ett resultat av
detta likviditetsöverskott.

Dessa resurser måste enligt utskottet användas för en investerings- och
fördelningspolitik i enlighet med vad som föreslås i motion Fi30 (vpk).
Utskottet förordar därför att de indragna medlen skall dras in till statskassan
i form av en engångsskatt och sålunda inte återbetalas.

Utskottet avstyrker följaktligen förslaget i proposition 150 bilaga 3 punkt
2 och tillstyrker motion Fi30 (vpk) yrkandena 7 och 8.

Av vad utskottet här anfört följer att övriga motionsyrkanden som
behandlar förslaget till inbetalning på likviditetskonto avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:

10. beträffande inbetalning på likviditetskonto
att riksdagen med bifall till motion 1987/88:Fi30 yrkandena 7 och 8
avslår motionerna 1987/88:Fi21, 1987/88:Fi22 yrkande 12,

1987/88:Fi23, 1987/88:Fi26 och 1987/88:Fi28 yrkande 11 samt i proposition
1987/88:150 bilaga 3 punkt 2 framlagt förslag till lag om
inbetalning på likviditetskonto,

25. Prisregleringar (morn. 11)

Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Rune Rydén (m), Lars De Geer (fp),
Gunnar Björk (c), Hugo Hegeland (m) och Rolf Kenneryd (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 49 som böljar med ”Utskottet
behandlade” och slutar med ”yrkande 12” bort ha följande lydelse:
Svenska och internationella undersökningar har gång efter annan slagit
fast att prisregleringar har negativa verkningar på det marknadsekonomiska
systemets funktionssätt och aldrig varaktigt kan hålla ned prisstegringen.
Genom att störa marknadsprisbildningen verkar prisregleringen snarare
långsiktigt uppdrivande på inflationstakten.

Redan denna insikt om prisregleringarnas skadeverkningar borde leda
till att prisstopp eller andra former av prisregleringar utnyttjas endast när
riket befinner sig i ett akut krisläge. Detta är också anledningen till att den
allmänna prisregleringslagen utformats som en beredskapslag.

FiU 1987/88:30

101

Enligt utskottets mening bör inte prisregleringslagen utnyttjas som ett
ständigt återkommande medel i den ekonomiska politiken. Det är också
helt onödigt att låta lagen vara i ständig tillämpning eftersom regeringen
även utan ett sådant förordnande kan införa t. ex. allmänt prisstopp. Det
enda som krävs är därvid att regeringen inom en månad underställer
riksdagen beslutet för godkännande. Är riksdagen inte samlad, räcker det
att anhängiggöra ärendet inom en månad efter riksmötets böljan. Skulle
riksdagen därvid inte ge sitt godkännande, händer inget annat än att
regleringen upphör att gälla.

Riksdagen bör med anledning av motion Fi24 (c) yrkande 12 besluta
upphäva tillämpningen av allmänna prisregleringslagen.

dels att utskottets hemställan under 11 bort ha följande lydelse:

11. beträffande prisregleringar
att riksdagen med anledning av motion 1987/88:Fi24 yrkande 12
beslutar upphäva tillämpningen av allmänna prisregleringslagen,

26. Investeringsfonder (mom. 12)

Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Rune Rydén (m), Lars De Geer (fp)
och Hugo Hegeland (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 50 som börjar med ”Regeringen
beslutade” och slutar med ”yrkande 6” bort ha följande lydelse:

Investeringsfonderna tillskapades ursprungligen som ett konjunkturpolitiskt
instrument. Efter flera års erfarenheter framstår det emellertid som
uppenbart att den typen av konjunkturell styrning inte är effektiv. Under
många år var därför investeringsfonderna generellt frisläppta och utgjorde
en skattestimulans för investeringar. För närvarande råder ett partiellt
frisläpp av investeringsfonderna. Utanför storstadsområdena är dessa fria
för byggnadsinvesteringar. I stödområdet kan de också utnyttjas för maskininvesteringar.
Fr. o. m. hösten 1987 får investeringsfondsmedel även
utnyttjas för miljöinvesteringar.

Utskottet anser inte att det finns skäl att begränsa utnyttjandet av
investeringsfondsmedel. För många mindre och medelstora företag är det
främst investeringar i maskiner som är nödvändiga om företagen skall
kunna expandera. Fonderna borde även vara tillgängliga för satsning på
forskning och utveckling.

Frågan om investeringsfondernas framtid prövas för närvarande i den
pågående översynen av företagsbeskattningen. I avvaktan härpå bör enligt
utskottets mening de allmänna investeringsfonderna och investeringsreserverna
vara generellt frisläppta.

Vad utskottet här anfört bör ges till känna för regeringen. Utskottet
biträder med det anförda yrkande 6 i motion Fi22 (m).

FiU 1987/88:30

102

dels att utskottets hemställan under 12 bort ha följande lydelse: FiU 1987/88:30

12. beträffande investeringsfonder
att riksdagen med bifall till motion 1987/88:Fi22 yrkande 6 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om generellt
frisläpp av investeringsfonderna och investeringsreserverna,

27. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen
(mom. 14)

Lars Tobisson, Rune Rydén och Hugo Hegeland (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 52 börjar med rubriken
”Budgetutvecklingen 1982/83-1988/89” och på s. 60 slutar med ”måste
begränsas” bort ha följande lydelse:

Inledning

Moderata samlingspartiet, folkpartiet och centern har i sina motioner
redovisat en politik som i viktiga delar sammanfaller.

Den privata konsumtionen bör hållas tillbaka genom stimulanser för
hushållssparande! och begränsningar i vissa transfereringar, inte - som i
regeringens politik - genom skattehöjningar. En målsättning måste vara
att sänka skattetrycket. Av stor betydelse för hushållssparande! är den
stimulans för ökat sparande som förslaget om avveckling av löntagarfonderna
innebär och övriga sparstimulerande insatser som de borgerliga
partierna föreslår.

Statsbidraget till kommunerna för barnomsorg reduceras med motsvarande
12000 kr. per år och heltidsplats för vaije barn på daghem. Vidare
förordas avdragsrätt för barnomsorgskostnader och beskattning av vårdnadsbidraget.
Resterande finansiering sker genom sänkt schablonavdrag
och utebliven kompensation till kommunerna avseende garantibeskattningen
och beskattningen av juridiska personer. Utskottet instämmer i
förslagen och finner dem väl ägnade att skapa ökad valfrihet i barnomsorgen.

Utskottet ansluter sig vidare till de tre partiernas gemensamma strävan
att öka inslaget av egenavgifter i finansieringen av arbetslöshetsförsäkringen.

Utskottet delar uppfattningen att ökade krav kan ställas på de statliga
affärsverkens förräntning av statskapitalet. En sådan skärpning ger bestående
positiva budgeteffekter. Det är vidare angeläget att genom utförsäljning
av statliga företag till ägare som är bättre lämpade att driva företag
minska statsskulden och därigenom räntebelastningen på budgeten.

De allmänna riktlinjer för budgetpolitiken som moderata samlingspartiet,
folkpartiet och centern redovisar i sina partimotioner skulle på ett 103

bättre sätt än regeringens förslag lägga en stabil grund för den ekonomiska
politiken.

Långtidsbudgeten

I den långtidsbudget som presenteras i kompletteringspropositionen belyses
utvecklingen av statsbudgetens inkomster och utgifter fram till budgetåret
1992/93 under vissa antaganden om den ekonomiska utvecklingen.
Syftet med kalkylen är att redovisa vilken budgetutveckling som blir
följden om inga beslut om ändrade utgifter eller inkomster fattas.

Liksom under tidigare år arbetar långtidsbudgeten med två alternativ. I
det s. k. lågaltemativet antas löneökningarna uppgå till 6 % år 1988 och
3 % för åren därefter. Priserna antas stiga med 5,4 % år 1988 och med 2 %
per år fr. o. m. år 1989. Tillväxten antas bli ca 2 % per år. Den inhemska
räntenivån förutsätts falla successivt från nuvarande nivå till 8 % år 1993.1
detta alternativ beräknas budgetunderskottet i löpande priser bli 4,5 miljarder
kronor budgetåret 1992/93.

I det andra alternativet - högalternativet - stiger lönerna med 5 å 6 %
fr. o. m. år 1989. Inflationen antas ligga på ca 5 % och den inhemska
räntenivån hållas uppe på ca 12 %. I detta relativt ogynnsamma ekonomiska
utvecklingsscenario ökar budgetunderskottet till nästan 50 miljarder
kronor budgetåret 1992/93.

Den ökning av budgetunderskottet som sker i högaltemativet beror på
att statsinkomsterna minskar till följd av lägre tillväxt, medan statsutgifterna
ökar i samma takt som i lågalternativet. Utskottet ser det dock som
sannolikt att en sådan stagflation som högalternativet skulle innebära leder
till väsentligt större budgetförsämringar än vad beräkningarna i långtidsbudgeten
indikerar. Med ökad arbetslöshet skulle det t. ex. vara svårt att
hålla tillbaka krav på ökade offentliga utgifter. Ett större budgetunderskott
skulle också minska förtroendet för den ekonomiska politiken och höja
inflationsförväntningarna.

Utskottet konstaterar att det är oroande att de senaste årens ekonomiska
utveckling snarare överensstämmer med förutsättningarna för högalternativet
än med dem som gäller för lågalternativet. Denna omständighet ser
utskottet som en bekräftelse på hur angeläget det är att uppnå en mer
dämpad och balanserad pris- och löneutveckling.

Om den allmänna ekonomiska utvecklingen innebär att lågalternativet
realiseras och att nolltillväxt i kommunernas utgiftsökningar nås, erhålls
ett icke obetydligt överskott i den samlade offentliga sektorns finanser.
Utskottet anser att det inte bör vara ett mål för den ekonomiska politiken
att bygga upp ett permanent överskott i den offentliga sektorn. Sparandet
bör i stället ske i företagen och i hushållen. Sedan balans uppnåtts i den
offentliga sektorn, bör därför strävan vara att sänka skattetrycket och
därmed öka kapitalbildningen i den privata sektom. Ett lägre skattetryck
innebär dessutom att en högre tillväxt lättare kan realiseras.

Riktlinjer för budgetpolitiken

Budgetpolitiken spelar, som framhålls i motion Fi22 (m), en central roll i
arbetet med att uppnå ökad valfrihet, högre tillväxt och en tryggare välfärd

FiU 1987/88:30

104

i framtiden. Det är angeläget att såväl statsbudgetens inkomst- som dess FiU 1987/88:30
utgiftssida i förhållande till bruttonationalprodukten minskar.

Budgetpolitiken bör inriktas på att de offentliga finanserna skall vara i
balans. Detta mål måste ses över en konjunkturcykel. Som utgångspunkt
skall gälla, att offentliga underskott bör bemötas med utgiftssänkningar
och offentliga överskott hanteras med skattesänkningar, vilket i sin tur
förutsätter ett tillräckligt stort sparande i den privata sektorn.

För att en successiv sänkning av skattetrycket skall vara möjlig måste de
offentliga utgifternas andel av BNP löpande sänkas. Att en sådan utveckling
är fullt möjlig visar bl. a. utvecklingen 1982-1987, då de offentliga
utgifternas andel av BNP successivt sänktes från 67,4 % till 61,9 %.

Utskottet anser, i överensstämmelse med vad som framhålls i motion
Fi22 (m), att skattetrycket i genomsnitt bör sänkas med ca 1 procentenhet
per år. Om tillväxten av totalproduktionen (BNP) blir 2,0-2,5 % i genomsnitt
per år, måste ökningen av de totala offentliga utgifterna i fasta priser
begränsas till 0,5-1,0 % per år.

En sådan inriktning av budgetpolitiken förutsätter avregleringar och
avmonopoliseringar av den offentliga verksamheten så att nödvändiga
besparingar därigenom kan göras samtidigt som ett tillräckligt utrymme
skapas för att klara också nytillkommande offentliga utgiftsbehov.

Utskottet ansluter sig till det i motion Fi22 (m) åberopade förslaget till
riktlinjer för budgetpolitiken för det kommande budgetåret som framfördes
i januari av moderata samlingspartiet och som skulle ha inneburit en 13,9
miljarder kronor lägre utgiftsnivå än vad regeringen då förordade. Av
dessa utgiftsminskningar var 5,7 miljarder kronor mer eller mindre av
engångskaraktär, t. ex. utförsäljning av statliga företag. Skatteintäkterna
var i detta budgetalternativ 5 miljarder kronor mindre än vad regeringen
utgått ifrån. Det kassamässiga underskottet skulle därmed ha blivit 8,8
miljarder kronor lägre än det av regeringen föreslagna. Därtill kommer en
beräknad ökning av skatteinkomsterna med ca 0,4 miljarder kronor genom
marginalskattesänkningarnas effekter på bl. a. arbetsutbudet. Utskottet
anser att denna budgetpolitik är väl avvägd.

Den av utskottet förordade budgetpolitiken innebär ett lägre underskott i
statsbudgeten för budgetåret 1988/89 än för helåret 1989. Den närmare
avvägningen av finanspolitiken under senare hälften av 1989 bör anstå till
behandlingen av budgeten för nästkommande budgetår. Då föreligger också
bättre förutsättningar att bedöma konjunktursituationen.

Tonvikten i budgetpolitiken är lagd på besparingar som minskar de automatiska
utgiftsökningarna. Avvägningen mellan utgiftsbegränsningar och
skattesänkningar har gjorts så att hushållens ekonomiska situation totalt
sett skall förbättras.

Utskottet ser det som angeläget att hushållens resurser i större utsträckning
består av arbetsinkomster och mindre av bidrag från stat och kommun.
På samma sätt som de grundläggande obalanserna i svensk ekonomi
orsakats av en växelverkan mellan offentliga utgiftsökningar och skattehöjningar,
förutsätter återvunnen balans att besparingar och skattesänkningar
följs åt.

I motionerna Fi28 (fp) och Fi24 (c) redovisas budgetalternativ som i 105

vissa stycken överenstämmer med förslagen i motion Fi22 (m). Enligt
utskottets mening innebär emellertid inte besparingarna i motionerna
Fi28 (fp) och Fi24 (c) att alla önskvärda skattesänkningar kan genomföras.

I motionerna Fi30 och Fi214 (vpk) förordas såväl stora skatteskärpningar
som utgiftsökningar. En sådan budgetpolitik avvisar utskottet bestämt.
Likaså avstyrker utskottet motion Fi27 av Alf Svensson (c).

Med det anförda avstyrker utskottet det förslag till budgetpolitiska riktlinjer
som föreslås i proposition 1987/88:150 bilaga 1 mom. 2, motionerna
Fi28 (fp) yrkande 2, Fi24 (c) yrkandena 2 och 15, 1987/88:Fi220 (c) yrkande
10, Fi214 (vpk) yrkande 3, Fi30 (vpk) yrkandena 2, 16, 17, 18 och 24
och Fi27 av Alf Svensson (c) yrkande 3 samt tillstyrker de allmänna
riktlinjer för budgetregleringen som anges i motion Fi22 (m) yrkande 2.

dels att utskottets hemställan under 14 bort ha följande lydelse:

14. beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen
att riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition
1987/88:150 bilaga 1 mom. 2 och motionerna 1987/88:Fi24 yrkandena
2 och 15, 1987/88:Fi27 yrkande 3, 1987/88:Fi28 yrkande 2,
1987/88:Fi30 yrkandena 2, 16, 17, 18 och 24, 1987/88:Fi214 yrkande
3 samt 1987/88: Fi220 yrkande 10 godkänner vad som förordats i
motion 1987/88:Fi22 yrkande 2 samt som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,

28. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen (mom. 14)
Anne Wibble och Lars De Geer (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 52 börjar med rubriken
”Budgetutvecklingen 1982/83-1988/89” och på s. 60 slutar med ”måste
begränsas” bort ha följande lydelse:

Inledning

Moderata samlingspartiet, folkpartiet och centern har i sina motioner
redovisat en politik som i viktiga delar sammanfaller.

Den privata konsumtionen bör hållas tillbaka genom stimulanser för
hushållssparande och begränsningar i vissa transfereringar, inte - som i
regeringens politik — genom skattehöjningar. En målsättning måste vara
att sänka skattetrycket. Av stor betydelse för hushållssparande är den
stimulans för ökat sparande som förslaget om avveckling av löntagarfonderna
innebär och övriga sparstimulerande insatser som de borgerliga
partierna föreslår.

I anslutning till de tre partiernas gemensamma motion i januari om
familjepolitiken har i likalydande avsnitt i de tre partiernas ekonomiska
motioner presenterats en finansiering av förslaget till vårdnadsbidrag.
Statsbidraget till kommunerna för barnomsorg reduceras med motsvarande
12000 kr. per år och heltidsplats för vaije barn på daghem. Vidare

FiU 1987/88:30

106

förordas avdragsrätt för barnomsorgskostnader och beskattning av vårdnadsbidraget.
Resterande finansiering sker genom sänkt schablonavdrag
och utebliven kompensation till kommunerna avseende garantibeskattningen
och beskattningen av juridiska personer. Utskottet instämmer i
förslagen och finner dem väl ägnade att skapa ökad valfrihet i barnomsorgen.

Utskottet ansluter sig vidare till de tre partiernas gemensamma strävan
att öka inslaget av egenavgifter i finansieringen av arbetslöshetsförsäkringen.

De allmänna riktlinjer för budgetpolitiken som moderata samlingspartiet,
folkpartiet och centern redovisar i sina partimotioner skulle på ett
bättre sätt än regeringens förslag lägga en stabil grund för den ekonomiska
politiken.

Budgetutvecklingen 1982/83 — 1988/89

Under de senaste åren har budgetunderskottet reducerats kraftigt. Utskottet
konstaterar att en stor del beror på extraordinära åtgärder. Avlyft av
bostadslån och televerkets investeringar motsvarar ca 15 miljarder kronor.
Ytterligare avlyft sker nu för Vattenfalls investeringar och studielånen,
tillsammans ca 5 miljarder kronor. På grund av den internationella högkonjunkturen
och devalveringarna har utgifterna för industristöd och arbetsmarknadspolitik
kunnat reduceras med ca 30 miljarder kronor. Till dessa
åtgärder kommer engångsåtgärder på inkomstsidan i form av förändringar i
kassahållning, snabbare skatteinbetalningar m.m. vilket motsvarar ca 20
miljarder kronor. Förbättringen av statsskuldsräntorna svarar för ytterligare
en del.

En summering av de extraordinära posterna visar att de motsvarar
ungefär 5,5 % av BNP eller knappt hälften av den totala förbättringen.
Förändringen av statsskuldsräntorna svarar för ytterligare ca 1,5 procentenheter.
Återstoden, ca 5 % av BNP, består till övervägande del av skattehöjningar.

Långtidsbudgeten

I långtidsbudgeten redovisas de statsfinansiella konsekvenserna på fem års
sikt av redan fattade beslut och gjorda åtaganden. Två alternativ ges, ett
med låg lönekostnadsökning och ett med hög sådan.

I högkostnadsalternativet ökar budgetunderskottet kraftigt. Budgetåret
1992/93 redovisas ett underskott på nära 50 miljarder kronor att jämföra
med ca 5 miljarder kronor i underskott i lågalternativet. Skillnaden beror i
huvudsak på att den ekonomiska tillväxten är lägre, räntenivån högre och
inflationen högre i högalternativet.

FiU 1987/88:30

107

I detta sammanhang redovisas också utvecklingen av det finansiella
sparandet i socialförsäkringssektorn. Detta försämras i båda fallen men
mest i hcgaltemativet. Utskottet delar helt slutsatsen att en förstärkning av
AP-fonden genom höjda ATP-avgifter skulle allvarligt försvåra lönebildningen.
Mot denna bakgrund är den nyligen föreslagna höjningen av denna
avgift för att finansiera höjt basbelopp enligt utskottet felaktig.

Utskottet instämmer i den slutsats som dras i folkpartiets partimotion
Fi28 att utvecklingen av bostadssubventionerna och arbetsskadeförsäkringen
är mycket oroande.

Riktlinjer för budgetpolitiken

Utskottet instämmer i den uppfattning som redovisas i folkpartiets partimotion
Fi28 att budgetpolitiken måste bedrivas med stor stramhet. Regeringens
förslag i detta avseende är otillräckliga. Utskottet återkommer
nedan till denna fråga.

Utskottet delar också motionärernas uppfattning att budgetpolitiken bör
läggas om så att vissa skattesänkningar kombineras med reducerade utgifter.
Skattesänkningarna består främst av sänkta marginalskatter. Utgiftsförändringarna
består av ett stort antal poster, både ökningar och minskningar.
Den största ökningen gäller vårdnadsbidrag för förskolebarn.
Minskningarna gäller i första hand sådana transfereringar som riktar sig till
flertalet medborgare.

Utöver de förslag som tidigare presenterats (inkl. motionärernas nej till
utvidgad omsättningsskatt på penningmarknaden, nej till höjd ATP-avgift
samt förslag om höjd oljeskatt) föreslås nu ytterligare finanspolitisk åtstramning
genom fortsatt reducering av bostadssubventionerna och
statsbidragen till A-kassorna. Utskottet finner dessa förslag väl avvägda
och tillstyrker således motion Fi28 (fp) yrkande 2.

Sammantaget innebär detta att utskottet för nästa år föreslår minskade
utgifter netto på ca 6 miljarder kronor, minskade skatter på ca 3 miljarder
kronor och en finanspolitisk åtstramning på ca 3 miljarder kronor.

Moderata samlingspartiet och centerpartiet föreslår i sina partimotioner
Fi22 resp. Fi24 en budgetpolitisk inriktning som delvis överensstämmer
med vad utskottet ovan förordat. De föreslår emellertid inte den kortsiktiga
åtstramning som utskottet bedömer som nödvändig. Utskottet avstyrker
därför motion Fi22 (m) yrkande 2 och motion Fi24 (c) yrkandena 2 och
15 samt Fi220 (c) yrkande 10. Även yrkande 3 i motion Fi27 av Alf
Svensson (c) avstyrks.

I vänsterpartiet kommunisternas partimotion Fi30 föreslås en budgetpolitik
som helt avviker från vad utskottet anser riktigt. Motionärerna föreslår
mycket stora skattehöjningar och ännu större utgiftsökningar vilket
resulterar i ett kraftigt ökat budgetunderskott. Utskottet avstyrker motionerna
Fi30 (vpk) yrkandena 2, 16, 17, 18 och 24 samt Fi214 (vpk) yrkande
3.

FiU 1987/88:30

108

dels att hemställan under 14 bort ha följande lydelse: FiU 1987/88:30

18 och 24, 1987/88: Fi214 yrkande 3 samt 1987/88:Fi220 yrkande 10
godkänner vad som förordas i motion 1987/88: Fi28 yrkande 2 och
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

29. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen (morn. 14)

Gunnar Björk och Rolf Kenneryd (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 52 börjar med rubriken
”Budgetutvecklingen 1982/83-1988/89” och på s. 60 slutar med ”måste
begränsas” bort ha följande lydelse:

Inledning

Moderata samlingspartiet, folkpartiet och centern har i sina motioner
redovisat en politik som i viktiga delar sammanfaller.

Den privata konsumtionen bör hållas tillbaka genom stimulanser för
hushållssparande! och begränsningar i vissa transfereringar, inte — som i
regeringens politik - genom skattehöjningar. En målsättning måste vara
att sänka skattetrycket. Av stor betydelse för hushållssparande är den
stimulans för ökat sparande som förslaget om avveckling av löntagarfonderna
innebär och övriga sparstimulerande insatser som de borgerliga
partierna föreslår.

Utskottet ansluter sig vidare till de tre partiernas gemensamma strävan
att öka inslaget av egenavgifter i finansieringen av arbetslöshetsförsäkringen.

Budgetutvecklingen

I likhet med vad centern förordar i motion Fi24 anser utskottet att ytterligare
insatser bör göras för bättre miljö, rättvisare fördelning och en varaktig
tillväxt i ekonomin. Dessutom måste skattetrycket och budgetunderskottet
minska något ytterligare under nästa budgetår. Sänkningen av
skattetrycket bör åstadkommas genom stimulans för ökat hushållssparande
och genom att avskaffa löntagarfondsskatterna. Därmed uppkommer
ingen likvidiserande verkan på ekonomin.

En förutsättning för en stabil ekonomi är att välståndet fördelas på ett
rättvist sätt. Alla måste ha en ekonomisk grundtrygghet. Det gäller särskilt
vid ålderdom, sjukdom, handikapp och arbetslöshet.

Den allmänna försäkringen har mer och mer blivit en försäkring mot
inkomstbortfall. Grundskyddet har relativt sett försvagats. Skillnaderna i
förmåner har ökat. Människor utan förvärvsinkomst hamnar vid sidan av
de flesta försäkringsförmåner. Utskottet anser att trygghetssystemet i
ökad utsträckning måste byggas upp enligt grundtrygghetsprincipen. Inte
minst pensionssystemet och det familjepolitiska stödet bör utvecklas i
riktning mot ett förstärkt grundskydd.

Det är som utskottet ser det angeläget att pensionärernas grundtrygghet
kan förbättras. Friåret i sjukvården bör behållas och bättre förutsättningar
bör skapas för hemtjänst och anhörigvård. Vidare bör rättvisa pensionsvillkor
utformas för de pensionärer med låg eller ingen ATP som
fortfarande förnekas pensionstillskott.

Utskottet vill, i likhet med vad som anförs i motion Fi24 (c), framhålla
nödvändigheten av att man i reformarbetet lägger särskild vikt vid utsatta
gruppers behov. Det gäller inte minst utvecklingen av vården, där bl. a.
friåret i sjukvården bör bevaras och där en utveckling av personalens
situation kan ge grund för såväl ökad effektivitet som kvalitet för de
vårdsökande.

Enligt utskottet bör barnfamiljerna få bättre valfrihet i barnomsorgen
och bättre ekonomiska villkor. Det åstadkoms, förutom genom förslaget
om beskattat vårdnadsbidrag, genom sänkt moms på baslivsmedel och
genom bibehållna mjölksubventioner i enlighet med vad som centern förordat.

På bostadspolitikens område bör vissa besparingar genomföras för att
barnfamiljernas bostadsbidrag skall kunna förstärkas och ett stimulansbidrag
införas för att trygga ungdomars boende i nyproduktionen. För att
dämpa byggnationen i överhettade regioner bör en särskild investeringsavgift
införas.

Utskottet anser det vidare vara nödvändigt att förbättra ungdomars
situation. Viktiga insatser här är en reformering av det studiesociala systemet
i syfte att minska de studerandes skuldbörda samt den nyss nämnda

FiU 1987/88:30

110

stimulansen för byggande av ungdomsbostäder.

En förutsättning för en varaktig tillväxt är enligt utskottet att särskilda
insatser görs för att utveckla skolan och den högre utbildningen samt
forskningen.

Rättvisa och likvärdiga villkor för landets olika delar bör enligt utskottet
prioriteras. Det kommunala skatteutjämningssystemet måste ges en sådan
inriktning att det bättre tar hänsyn till många av de fattigaste kommunernas
situation. Andra angelägna åtgärder i detta sammanhang är en kraftfull
utbyggnad av regionalpolitiken med satsningar på de små högskolorna,
utveckling av skogslänens väg- och järnvägsnät samt en rejäl satsning på
småföretagsamhet och landsbygdsutveckling. Den överhettning som präglat
och inom flera regioner och branscher fortfarande präglar svensk ekonomi
måste minskas.

I miljöpolitiken bör man införa ekonomiska styrmedel, vilket ger en
omedelbar budgetmässig effekt. Sådana miljöavgifter bör efter hand ersätta
arbetsgivaravgifter vilka successivt bör sänkas. En omläggning av skattetrycket
från arbete till skatter och avgifter på råvaror och miljöhotande
produkter sker härigenom. Som ett led i en sådan omläggning bör en
uranskatt och en särskild svavelavgift införas. Vidare bör kol- och oljeskatten
höjas samt avgifter införas för att styra bort samhället från kärnkraftsberoendet.

Insatserna på miljöpolitikens område är avgörande för att skapa förutsättningar
för en varaktig tillväxt. En annan förutsättning är att ge småföretagande
och nyföretagande bättre villkor. En omläggning av arbetsgivaravgifterna
bör ske så att egenavgiften helt slopas för ett belopp motsvarande
1 basbelopp samt att sjukförsäkringsavgiften sänks med 5 procentenheter
för en lönesumma motsvarande 500 000 kr. Dessa förslag bör enligt utskottets
mening finansieras i sin helhet genom höjningar av avgiftsuttaget i
övrigt.

På jordbruksområdet förordar utskottet insatser för att underlätta jordbrukets
omställning till ny produktion och insatser för bättre livsmedelskvalitet.

Utskottet förordar en omfördelning av skattetrycket. En sänkning av
marginalskatten är angelägen och nödvändig. En sådan åtgärd måste kombineras
med fördelningspolitiska insatser. I enlighet härmed bör grundavdraget
vid inkomstbeskattningen höjas samt mervärdeskatten differentieras
med sänkt skatt på mat. Skatten skall också användas som ett regionalpolitiskt
instrument, bl. a. genom en effektiv kommunal skatteutjämning.

Utskottet ställer sig med det anförda bakom det budgetalternativ som
redovisas i motion Fi24 (c). Mot bakgrund av den politik utskottet nu
förordat bedömer utskottet att tillkommande inkomst- och utgiftsförslag
kommer att rymmas inom en kostnadsram som netto uppgår till 4 miljarder
kronor.

Moderata samlingspartiet och folkpartiet föreslår en budgetpolitisk inriktning
som i stora delar överensstämmer med vad utskottet här förordat.
Dessa partier föreslår emellertid vissa besparingar som utskottet inte kan
godta. Utskottet avstyrker därför motionerna Fi22 (m) yrkande 2 och Fi28
(fp) yrkande 2. Även yrkande 3 i motion Fi27 av Alf Svensson (c) avstyrks.

FiU 1987/88:30

lil

I vänsterpartiet kommunisternas motion Fi30 föreslås en budgetpolitik
som helt avviker från vad utskottet anser vara en riktig politik. Utskottet
avstyrker därför bifall till motionerna Fi30 (vpk) yrkande 2 samt Fi214
(vpk) yrkande 3.

dels att utskottets hemställan under 14 bort ha följande lydelse:

14. beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen
att riksdagen med avslag på proposition 1987/88:150 bilaga 1 mom. 2
och motionerna 1987/88:Fi22 yrkande 2, 1987/88:Fi27 yrkande 3,
1987/88:Fi28 yrkande 2 och 1987/88:Fi30 yrkandena 2, 16, 17, 18 och
24 samt 1987/88:Fi214 yrkande 3 godkänner vad som förordats i
motionerna 1987/88:Fi24 yrkandena 2 och 15 samt 1987/88:Fi220
yrkande 10 och som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

30. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen (mom.

14)

Hans Petersson i Hallstahammar (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 56 börjar med ”Man kan”
och på s. 60 slutar med ”måste begränsas” bort ha följande lydelse:
Utskottet konstaterar att budgetunderskottet har raderats ut i snabbare
takt än väntat och att ett överskott nu råder i den samlade offentliga
sektorn. En viktig orsak härtill är uppenbarligen att de fackliga organisationerna
trots reträtter från flera viktiga löneprinciper lyckats tillkämpa sig
större löner än vad regeringens strategi avsåg. Genom att löntagarna till
viss del har korrigerat regeringens politik har budgetsaldot förbättrats.

Det nuvarande budgetsaldot är också ett resultat av en politik som
medfört att kommunsektorn fått stå tillbaka medan bolagens vinster skyddats
från beskattning. Utskottet noterar att regeringen kommit till viss
insikt om det ohållbara i denna situation genom att föreslå en likviditetsindragning
från näringslivet. Enligt utskottets mening bör emellertid denna
indragning utformas som en skatt. Genom en sådan beskattning, vilket
också förordas i motion Fi30 (vpk), kan den offentliga sektorns utveckling
förbättras. Detta har i sin tur betydelse för fördelningspolitikens innehåll.
Att låta viktiga sociala och fördelningspolitiska behov kvarstå utan åtgärder
är enligt utskottet helt felaktigt och får i det långa loppet en negativ
inverkan på samhällsutvecklingen. Därav följer att den ensidiga inriktningen
mot att pressa tillbaka löneökningar och hålla tillbaka den offentliga
sektom måste avvisas.

Den budgetpolitik som föreslås i motion Fi30 (vpk) innebär att en rättvisare
fördelning främjas samtidigt som samhället ges nödvändiga resurser.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att budgetpolitiken skall ha
denna inriktning. Den indragning av vinster som föreslås i motionen medverkar
enligt utskottets mening också till att styra över de ekonomiska
resurserna till produktiva investeringar, vilket även ger möjligheter till en
aktiv regionalpolitik. Detta motverkar den överhettning av ekonomin som

FiU 1987/88:30

112

sker i koncentrationsorterna och bidrar därigenom till ett lägre inflationstryck.

Av följande sammanställning framgår de förändringar som utskottet
föreslår i relation till budgetförslaget i kompletteringspropositionen (belopp
i miljarder kronor).

Inkomster:		Utgifter:
Engångsskatt	10,0	Insatser inom
		den off. sektorn	10,0
Tobaksskatt	0,8	Vuxenstudiestöd	1,2
Arbetsgivaravg. för		Studiemedel	1,9
vuxenstudier	1,2	Matsubventioner	5,0
Besparing (anslagsändring)	1,0
Besparing (försvar)	0,2
Summa	13,2	Summa	18,1

Den inriktning av budgetpolitiken som utskottet här förordat innebär att
utskottet tillstyrker motionerna Fi30 (vpk) yrkandena 2, 16, 17, 18 och 24
och motion Fi214 (vpk) yrkande 3 samt avstyrker i proposition 150 bilaga 1
mom. 2 framlagt förslag och motionerna Fi22 (m), Fi24 (c), Fi27 av Alf
Svensson (c), Fi28 (fp) och Fi220 (c) i här aktuella delar.

dels att utskottets hemställan under 14 bort ha följande lydelse:

14. beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen
att riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition
1987/88:150 bilaga 1 mom. 2 och motionerna 1987/88:Fi22 yrkande
2, 1987/88:Fi24 yrkandena 2 och 15, 1987/88:Fi27 yrkande 3,
1987/88:Fi28 yrkande 2 och 1987/88:Fi220 yrkande 10 godkänner
vad som förordas i motionerna 1987/88:Fi30 yrkandena 2, 16, 17, 18
och 24 och 1987/88:Fi214 yrkande 3 samt som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,

Särskilda yttranden
1. Momseffekten på livsmedel (mom. 6)

Gunnar Björk och Rolf Kenneryd (båda c) anför:

Vi anser att mervärdeskatten bör differentieras. Mervärdeskatten på
nödvändiga baslivsmedel bör sänkas medan skatteuttaget på sällanköpsvaror
bör höjas i motsvarande grad. En sådan sänkning av matskatten är en
reform som har brett stöd hos löntagarorganisationerna. Den skapar därmed
goda förutsättningar för lägre löneökningar. Sänkt skatt på mat skulle
också innebära ett väsentligt stöd för barnfamiljer och andra för vilka
matkostnaderna är en dryg post i hushållsbudgeten.

FiU 1987/88:30

113

8 Riksdagen 1987188. 5 sami. Nr 30

2. Beräkningsunderlaget för finansplanen m. m. (mom. 13) FiU 1987/88:30

Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Rune Rydén (m), Lars De Geer (fp),
Gunnar Björk (c), Hugo Hegeland (m) och Rolf Kenneryd (c) anför:

Beträffande beräkningsunderlaget för finansplanen m. m. vill vi framhålla
följande. Sveriges utlandsberoende ökar alltmer. Utveckling av exporterbara
varor och tjänster är avgörande för om Sverige skall kunna behålla
och höja sin levnadsstandard. Eftersom tillverkningsindustrins andel av
produktionen minskar måste Sverige i framtiden i högre utsträckning än i
dag exportera tjänster. Enligt vår mening är en av de viktigaste näringspolitiska
uppgifterna i dag att stimulera tjänsteföretagen till internationalisering.
Detta bör ske genom att tjänsteföretagen får goda verksamhetsförutsättningar
i Sverige. Ett första steg är därvid att i olika politiska handlingar
och dokument, t. ex. långtidsutredningar, finansplaner och officiella delegationsresor,
ge tydliga signaler om att tjänsteföretagen ses som potentiella
exportföretag och oerhört viktiga för Sveriges ekonomiska utveckling.

Man bör också enligt vår mening se över modeller som används i
långtidsutredningar och finansplaner i syfte att förbättra data vad gäller
tjänsteföretagen. Tjänstesektorn bör också presenteras på motsvarande
sätt som industrin. I dag ges alltför ofta en presentation enbart av industrins
utveckling, investeringar etc. Detta konserverar enligt vår mening
inställningen att tillverkningsindustrin är den mest betydelsefulla delen av
näringslivet och försvårar åtgärder som underlättar tjänsteföretagens verksamhet.

114

Propositionens lagförslag
Förslag till

Lag om inbetalning på likviditetskonto under budgetåret
1988/89

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Företag skall betala in medel på räntebärande konto (likviditetskonto)
i riksbanken enligt bestämmelserna i denna lag.

Med företag avses i denna lag

1. aktiebolag som inte är bankaktiebolag, kreditaktiebolag, finansbolag,
fondkommissionsbolag eller försäkringsbolag,

2. ekonomisk förening som inte är föreningsbank,

3. handelsbolag.

Om det finns synnerliga skäl får regeringen medge befrielse helt eller
delvis från skyldighet att betala in medel på likviditetskonto.

2 § Företag som är skyldiga att betala in medel på likviditetskonto skall
betala in ett belopp motsvarande 15% av den del av företagets likvida
tillgångar enligt andra stycket som överstiger 50 miljoner kronor enligt
balansräkningen för det räkenskapsår som avslutats närmast före den 1
januari 1988.

Med likvida tillgångar avses omsättningstillgångar i form av kassa- och
banktillgodohavanden, aktier och andra andelar samt obligationer och
andra värdepapper.

3 § För inbetalning av medel på likviditetskonto enligt 2 § gäller följande.

Företaget skall senast den 31 augusti 1988, i avräkning på det slutliga
beloppet, betala in 90% av det totala beloppet (preliminär inbetalning).
Återstoden av beloppet enligt 2 § skall betalas in senast den 31 januari 1989
(slutlig inbetalning).

4 § Företag som är skyldiga att betala in medel på likviditetskonto skall
senast den 31 augusti 1988 till riksskatteverket lämna uppgifter om det
beräkningsunderlag som legat till grund för den preliminära inbetalningen.
Uppgifterna skall lämnas på blankett enligt av verket fastställt formulär.
Till uppgifterna skall fogas den i 2 § första stycket nämnda balansräkningen.
Skyldighet att lämna motsvarande uppgifter på blankett och balansräkning
föreligger också efter anmaning av verket.

5 § Riksskatteverket skall med ledning av de erhållna handlingarna enligt
4 § fastställa den slutliga inbetalningen. Riksskatteverket skall före utgången
av november 1988 underrätta företag om det totala belopp som skall
betalas in. Kopia av sådan underrättelse skall sändas till riksbanken.

De belopp som skall betalas in på likviditetskonto skall avrundas till
närmast lägre tusental kronor.

Riksskatteverkets beslut får överklagas hos regeringen. Riksskatteverkets
beslut har omedelbar verkan, om inte annat beslutas.

6 § På medel som står inne på likviditetskonto utgår årlig ränta som läggs
till kapitalet. Räntan skall vara den ränta som riksbanken normalt lämnar
på inlåning från bank. Öretal som uppkommer vid ränteberäkningen bortfaller.

FiU 1987/88:30

Bilaga 1

Propositionens

förslag

7 § Om inbetalning på likviditetskonto inte sker inom föreskriven tid
skall företaget betala ränta på beloppet till staten. Räntan är 2 % för vaije
påbörjad kalendermånad efter den månad då beloppet rätteligen skulle ha
betalats till dess inbetalning sker, dock längst till och med den dag återbetalning
skulle ha skett enligt 8 §.

Ränta enligt första stycket fastställs av riksbanken och skall betalas
inom den tid som riksbanken beslutar i vaije särskilt fall. Ränta som inte
betalas inom föreskriven tid får omedelbart drivas in i den ordning som
gäller indrivning av skatt enligt uppbördslagen (1953: 272). Restavgift utgår
dock inte.

Riksbanken får medge befrielse, helt eller delvis, från skyldighet att
erlägga ränta, om det finns särskilda skäl.

8 § Det belopp som ett företag har betalat in på likviditetskonto skall
med ränta enligt 6 § av riksbanken betalas tillbaka till företaget den 2 juli
1990 eller den tidigare dag som regeringen föreskriver eller beslutar i
särskilda fall.

9 § Riksbankens beslut enligt denna lag får inte överklagas.

10 § Styrelseledamot eller befattningshavare hos företag som uppsåtligen
eller av oaktsamhet lämnar riksskatteverket felaktiga upplysningar
eller underlåter att lämna upplysningar enligt denna lag döms, om gärningen
inte är ringa, till böter eller fängelse i högst ett år.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1988.

FiU 1987/88:30

Bilaga 1

Propositionens

förslag

116

LAGRÅDET

Utdrag ur
PROTOKOLL
vid sammanträde
1988-05-25

FiU 1987/88:30

Bilaga 2

Lagrådets

yttrande

Närvarande: f. d. regeringsrådet Wieslander, regeringsrådet Wadell, justitierådet
Magnusson.

Enligt protokoll vid sammanträde den 19 maj 1988 har riksdagens finansutskott
beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till lag om inbetalning
på likviditetskonto under budgetåret 1988/89, vilket förslag upptagits i
regeringens proposition 1987/88:150 om reviderad finansplan 1988.

Förslaget har inför lagrådet föredragits av departementsrådet Anders
Nordström.

Förslaget föranleder följande yttrande av lagrådet:

Vad först gäller frågan om lagförslagets grundlagsenlighet konstaterar lagrådet
att den föreslagna lagen företer stora principiella likheter med lagen
(1984:501) om inbetalning på likviditetskonto och lagen (1985:582) om
inbetalning på likviditetskonto under budgetåret 1985/86. Den förstnämnda
lagen granskades av lagrådet, som därvid bl. a. fann att det inte torde
föreligga något hinder för riksdagen att lagstifta om ett sådant ingrepp i
ekonomiska förhållanden som det då var fråga om. Det nu aktuella lagförslaget
föranleder inte någon annan bedömning.

Vid sidan om lagförslagets förhållande till grundlag finns det också
anledning att undersöka vilka problem som kan uppstå vid tillämpningen.

På den punkten har det under riksdagsbehandlingen från flera håll riktats
kritik mot lagförslaget. Synpunkter har förts fram från bl. a. Sveriges
industriförbund, Föreningen Auktoriserade Revisorer FAR, SABO,

HSB:s Riksförbund och Entreprenörföreningen.

I likhet med de instanser som har yttrat sig anser lagrådet att det kan
uppstå vissa tillämpningssvårigheter när det gäller att bestämma vad som
skall avses med likvida tillgångar (2 § i lagförslaget). Bl. a. kan innebörden
av begreppet värdepapper vålla tvekan. Olika företag kan också ha tillämpat
olika praxis vid bestämmandet hur tillgångar av olika slag skall föras
under de skilda posterna i balansräkningen (jfr 19 § bokföringslagen).

Enligt vad som har framhållits i flera yttranden kan vissa företag komma
att drabbas mycket hårt, om lagförslaget genomförs. Det kan på den
punkten erinras om att regeringen enligt 1 § i den föreslagna lagen har
möjlighet att helt eller delvis medge befrielse från skyldigheten att betala in
medel på likviditetskonto. I propositionen ges inte några exempel på fall då
dispens bör kunna förekomma. Enligt vad som har upplysts under lagrådsföredragningen
är avsikten emellertid att dispens skall kunna lämnas i
situationer motsvarande dem som kunde föranleda dispens enligt de tidigare
lagarna om inbetalning på investeringskonto (se härom finansutskottets
betänkande FiU 1984/85:30 s. 51 f.).

För att tillämpningssvårigheter så långt möjligt skall undvikas anser
lagrådet det önskvärt att det görs ytterligare auktoritativa uttalanden i 117

bl. a. frågorna om vad som skall avses med likvida tillgångar och när
dispens bör kunna ges. Lagrådet saknar för sin del underlag för att närmare
gå in på dessa frågor. Uppgiften att komplettera lagmotiven får i stället
ankomma på utskottet.

Lagförslaget föranleder i övrigt följande yttrande av lagrådet:

1 §

Paragrafen skulle vinna i tydlighet om andra stycket får följande lydelse:

”Med företag avses i denna lag aktiebolag, ekonomisk förening och handelsbolag.
Lagen omfattar dock inte bankaktiebolag, kreditaktiebolag, finansbolag,
fondkommissionsbolag, försäkringsbolag eller föreningsbank.”

3 §

Första stycket får anses onödigt och kan utgå.

Paragrafen bör kompletteras med ett stycke som motsvarar 2 § tredje
stycket i 1984 års lag och 3 § fjärde stycket i 1985 års lag om återbetalning
jämte ränta av preliminär inbetalning som överstiger vad företaget slutligen
skall betala in. Det ligger härvid närmast till hands att bestämma räntesatsen
så som anges i 6 § i förslaget.

Det föreslagna stycket bör ges följande lydelse: ”Om den preliminära
inbetalningen överstiger vad företaget enligt första stycket skall betala in
på likviditetskonto, skall riksbanken betala tillbaka överskjutande belopp
jämte ränta därå från inbetalningsdagen. Räntan skall vara den ränta som
riksbanken normalt lämnar på inlåning från bank. Öretal som uppkommer
vid ränteberäkningen bortfaller.”

5 §

Enligt paragrafens tredje stycke överklagas riksskatteverkets beslut hos
regeringen. Denna ordning kan emellertid ifrågasättas. Fråga är om att
enligt ett visst system fastställa betalningsskyldighet för enskilda rättssubjekt.
I linje med vad som i sådana fall gäller på andra områden bör
riksskatteverkets beslut få överklagas hos domstol. Den domstol som
härvid kommer i fråga är kammarrätten. Reglerna om kammarrätternas
domkretsar leder till att endast kammarrätten i Stockholm blir behörig
instans.

Kammarrättens avgöranden bör lämpligen kunna överklagas av riksskatteverket.
I sista stycket bör därför läggas till att riksskatteverket får
överklaga kammarrättens beslut.

6 §

På de skäl som anfördes av lagrådet vid granskningen av 1984 års lag bör
tillfogas att räntan skall läggas till kapitalet vid utgången av kalenderår. 118

FiU 1987/88:30

Bilaga 2

Lagrådets

yttrande

Bostadsutskottets yttrande
1987/88:7 y

FiU 1987/88:30

Bilaga 3

om inbetalning på likviditetskonto
(prop. 1987/88:150 bilaga 3)

Till finansutskottet

Finansutskottet har berett bostadsutskottet tillfälle att yttra sig om vissa
sparfrågor. I anslutning härtill har bostadsutskottet beslutat behandla vad i
proposition 1987/88: 150 föreslagits om inbetalning på likviditetskonto under
budgetåret 1988/89 jämte motioner.

I yttrandet BoU 1987/88:6 y behandlar bostadsutskottet bl. a. vad i
propositionen och i motioner föreslagits om bosparande.

Propositionen

Regeringen föreslår riksdagen att anta ett i propositionen intaget förslag till
Lag om inbetalning på likviditetskonto under budgetåret 1988/89. Lagen
föreslås träda i kraft den 1 juli 1988. Förslaget kan sammanfattas enligt
följande.

Med hänvisning till att det finns anledning att genomföra en likviditetsindragning
från större företag under budgetåret 1988/89 föreslås i propositionen
att vissa större företag på likviditetskonto skall inbetala ett belopp som
motsvarar 15% av den del av företagets likvida tillgångar som överstiger
50 milj. kr. enligt balansräkningen för det räkenskapsår som avslutats
närmast före den 1 januari 1988. Som likvida tillgångar räknas omsättningstillgångar
i form av kassa- och banktillgodohavanden, aktier och andra
andelar samt obligationer och andra värdepapper.

Företagen skall senast den 31 augusti 1988 ha betalt in 90% av beloppet
och senast den 31 januari 1989 återstoden. Inbetalning skall ske på räntebärande
konto i riksbanken. Inbetalda medel skall jämte årlig ränta återbetalas
senast den 2 juli 1990. Om synnerliga skäl finns kan regeringen befria
ett företag från skyldigheten att betala in medel på likviditetskonto.

119

Motionerna

Förslaget i sin helhet avvisas i de båda partimotionerna Fi22 (m) yrkande
12 och Fi28 (fp) yrkande 11 samt i motion Fi26 (m) yrkande 1.

Enligt motion Fi21 (s) innebär förslaget om likviditetskonton att närmare
ett trettiotal allmännyttiga bostadsföretag kommer att behöva göra inbetalningar
på likviditetskonto. Eftersom dessa företag arbetar efter självkostnadsprincipen
och inte är vinstsyftande finns det enligt motionären inte
likvida tillgångar i företagen av en storlek som inte kan motiveras av den
löpande verksamheten med förvaltning och byggande. Med hänvisning
bl. a. härtill hemställs att allmännyttiga bostadsföretag och motsvarande
skall undantas från tillämpningen av lagen om inbetalning på likviditetskonto.

För bl. a. HSB:s riksförbund och Riksbyggen leder förslaget om likviditetskonton,
enligt motion Fi23 (s), till mycket kraftiga likviditetsindragningar.
Den huvudsakliga förklaringen härtill är att en stor del av kapitalflödet
inom dessa organisationer är centraliserat till resp. riksorganisation.
Likvida medel i medlemsorganisationerna, bl. a. i form av medlemmarnas
sparande, samlas således i riksorganisationen, som tjänstgör som en form
av clearingorgan. Det är enligt motionärernas mening inte rimligt att en
central clearing- och inlåningsverksamhet av denna typ skall drabbas av
likviditetsindragningar. Mot bakgrund härav hemställs att bl. a. HSB:s
riksförbund och Riksbyggen skall undants från likviditetsindragningar.

Utskottet

Utskottet behandlar propositionen och motionerna såvitt rör avsättning till
likviditetskonto för allmännyttiga bostadsföretag samt för HSB och Riksbyggen.

Det finns enligt bostadsutskottets uppfattning goda skäl för riksdagen att
stödja förslagen i motionerna Fi21 (s) och i Fi23 (s) om att allmännyttiga
bostadsföretag resp. HSB och Riksbyggen inte skall vara skyldiga att göra
inbetalning på likviditetskonto. Till motiv för sitt ställningstagande vill
utskottet anföra följande.

Vad beträffar de allmännyttiga bostadsföretagen bör erinras om att
dessa företag arbetar efter självkostnadsprincipen och att de inte är vinstsyftande.
De likvida tillgångar som finns hos dessa företag - och med dem
ur låne- och skattesynpunkt jämförbara företag — är därför av en storlek
som kan motiveras av den löpande verksamheten med förvaltning och
byggande. Dessa företag har vidare tillagts ett speciellt ansvar för den
bostadspolitik som omfattas av en stor riksdagsmajoritet. Bostadsutskottet
har vid åtskilliga tillfallen och senast hösten 1987 (se BoU 1987/88: 3, s. 7
och 12) framhållit den betydelse dessa företag har för ett genomförande av
den sociala bostadspolitiken. Det kan inte uteslutas att en likviditetsindragning
för en del av dessa företag skulle kunna innebära att vissa angelägna
bostadsinvesteringar skulle komma att försenas. Riksdagen bör inte
medverka till att så kan bli fallet.

FiU 1987/88:30

Bilaga 3

120

Vad åter rör HSB och Riksbyggen är förhållandet följande. Inom dessa
organisationer är en stor del av kapitalflödena kanaliserade till resp. riksorganisation.
Likvida medel i HSB samlas upp i riksorganisationen. Därutöver
sker en omfattande inlåning av medlemsorganisationernas sparade
medel till riksorganisationerna. Inlåningsverksamhet bedrivs genom sparkassor,
som riktar sig till organisationens fysiska medlemmar. Såvitt rör
kapitaluppsamling i riksorganisation är förhållandena likartade beträffande
Riksbyggen. Som anförs i motion Fi23 (s) arbetar de inlånade medlen i
organisationerna. En stor del måste hållas likvida med hänsyn till verksamheten
och som beredskap mot utflöden av inlånat kapital. Genom uppsamling
av medlemsorganisationernas kassaflöden och kapitaltillgångar samlas
likviditeten hos riksorganisationerna.

De motiv som vägleder lagförslaget i propositionen är enligt utskottets
uppfattning inte tillämpliga på de bostadsföretag och bostadsorganisationer
som aktualiserats i motionerna Fi21 (s) och Fi23 (s). Utskottet delar
motionärernas uppfattning att sådana företag och organisationer bör undantas
från krav på inbetalning till likviditetskonto. Om inte vad nu anförts
kan anses vara sådana synnerliga skäl för befrielse från att betala in på
likviditetskonto som anges i lagförslagets 1 § sista stycke bör finansutskottet
enligt bostadsutskottets mening föreslå riksdagen sådana ändringar i
lagförslaget att intentionerna med vad bostadsutskottet nu förordat kommer
att förverkligas. I annat fall bör riksdagen genom ett tillkännagivande
med anledning av motionerna som sin mening ge regeringen till känna vad
nu anförts om undantag från skyldigheten att betala in på likviditetskonto.
Ett sådant tillkännagivande innebär sålunda att ytterligare motiv tillförs
lagen; motiv som alltså kommer att vägleda regeringens handlande när det
gäller att medge befrielse från skyldigheten att betala in medel på likviditetskonto.

Vad i partimotionema från moderata samlingspartiet och folkpartiet
samt i motion Fi26 (m) föreslagits om avslag på det nu behandlade lagförslaget
är - vid ett accepterande av bostadsutskottets uppfattning - i
praktiken tillgodosett såvitt motionerna behandlas i detta yttrande.

Stockholm den 19 maj 1988
På bostadsutskottets vägnar

Agne Hansson

Närvarande: Agne Hansson (c), Oskar Lindkvist (s), Erling Bager (fp), Per
Olof Håkansson (s), Knut Billing (m), Lennart Nilsson (s), Karl-Göran
Biörsmark (fp), Rune Evensson (s), Tore Claeson (vpk), Nils Nordh (s),
Berit Bölander (s), Margareta Gard (m), Britta Sundin (s), Jan Sandberg
(m), och Eva Rydén (c).

FiU 1987/88:30

Bilaga 3

121

Avvikande mening
Inbetalning på likviditetskonto

Erling Bager (fp), Knut Billing (m), Karl-Göran Biörsmark (fp), Margareta
Gard (m) och Jan Sandberg (m) anser att den del av utskottets yttrande
som under rubriken Utskottet börjar med ”Det finns” och slutar med
”detta yttrande” bort ha följande lydelse:

Bostadsutskottet anser att den av regeringen föreslagna lagen om inbetalning
på likviditetskonto bör avslås i sin helhet i enlighet med vad som
föreslås i de båda partimotionerna Fi22 (m) yrkande 12 och Fi28 (fp)
yrkande 11 samt i motion Fi26 (m) yrkande 1. Vid en riksdagens anslutning
till denna ståndpunkt kommer förslagen i motionerna Fi21 (s) och Fi23 (s)
att bli tillgodosedda. Motionerna bör därför avstyrkas av riksdagen.

FiU 1987/88:30

Bilaga 3

122

Tabell- och diagramförteckning Fiu 1987/88:30

Tabell 1 Bruttonationalproduktens tillväxt i vissa OECD-länder . 19

Tabell 2 Bytesbatanssaldo i de tre största OECD-länderna 20

Tabell 3 Försöijningsbalans och nyckeltal 23

Tabell 4 De ekonomiska utvecklingen åren 1989-1991. Försöij ningsbalans

och vissa nyckeltal 25

Tabell 5 Finansiering av statens lånebehov 1986-1988 42

Tabell 6 Budgetsaldo för budgetåren 1982/83, 1986/87-1988/89 .. 53

Diagram Budgetsaldots utveckling 1987/88-1992/93 54

123

Innehåll

FiU 1987/88:30

Sammanfattning 1

Inledning 2

Propositionernas förslag m. m 6

Motionsyrkandena 7

Propositionen 12

Partimotionema om den ekonomiska politiken 14

Utskottet 18

Den ekonomiska politiken 18

Internationell bakgrund 18

Utvecklingen i Sverige 21

Den förda ekonomiska politiken 25

Oppositionspartiernas alternativ 26

En god miljö som mål för den ekonomiska politiken 32

Privatisering eller nationalisering av tillgångar 32

Lönebildningen 33

Skattepolitiken 36

Penningpolitiken 38

Kreditpolitiken 38

Valutapolitiken 40

Statsskuldspolitiken 41

Inbetalning på likviditetskonto 43

Prisreglering 49

Investeringsfonder 50

Övrigt 50

Beräkningsunderlaget för finansplanen m. m 50

Sammanfattning av utskottets förslag till allmänna riktlinjer för den

ekonomiska politiken 51

Budgetpolitiken 52

Budgetutvecklingen 1982/83—1988/89 52

Långtidsbudgeten 53

Riktlinjer för budgetpolitiken 56

Sammanfattning av utskottets förslag till riktlinjer för

budgetpolitiken 60

Täckning av merkostnader för löner och pensioner m. m 60

Övriga frågor 61

Styrningen av den statliga verksamheten m. m 61

Årsbokslut för staten 63

Tidsjämförelse av budgetunderskott 63

Fördelningsmodeller 64

Samordnad låneförvaltning 64

Övrigt 65

Fördelning av spelvinster 65

Hemställan 66

124

Reservationer FiU 1987/88:30

1. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken (mom. 1) i
vad avser grundläggande strukturella åtgärder (m, fp, c) 69

2. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken (mom. 1) i
vad avser grundläggande strukturella åtgärder (vpk) 78

3. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken (mom. 1) i
vad avser en finanspolitisk åtstramning (m, c) 81

4. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken (mom. 1) i
vad avser en finanspolitisk åtstramning (fp) 81

5. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken (mom. 1,
motiveringen ) i vad avser en finanspolitisk åtstramning (vpk) 82

6. En god miljö som mål för den ekonomiska politiken (mom. 2) (c) .. 83

7. En god miljö som mål för den ekonomiska politiken (mom. 2) (vpk). 83

8. En god miljö som mål för den ekonomiska politiken (mom. 2,
motiveringen) (m, fp) 84

9. Privatisering eller nationalisering av tillgångar (mom. 3) (m, fp, c) . 84

10. Privatisering eller nationalisering av tillgångar (mom. 3) (vpk) ... 86

11. Lönebildningen (mom. 4) (m, fp, c) 86

12. Lönebildningen (mom. 4) (vpk) 88

13. Skattepolitiken (mom. 5) (m) 88

14. Skattepolitiken (mom. 5) (fp) 90

15. Skattepolitiken (mom. 5) (c) 91

16. Skattepolitiken (mom. 5) (vpk) 92

17. Momseffekten på livsmedel (mom. 6) (vpk) 93

18. Höjning av vinstskatten (mom. 7) (vpk) 93

19. Kredit- och valutapolitiken (mom. 8) (fp, c) 94

20. Kredit- och valutapolitiken (mom. 8) (m) 95

21. Kredit- och valutapolitiken (mom. 8) (vpk) %

22. Statsskuldspolitiken (mom. 9) (m, fp) 98

23. Inbetalning på likviditetskonto (mom. 10) (m, fp) 99

24. Inbetalning på likviditetskonto (mom. 10) (vpk) 100

25. Prisregleringar (mom. 11) (m, fp, c) 101

26. Investeringsfonder (mom. 12) (m, fp) 102

27. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen (mom. 14) (m) 103

28. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen (mom. 14) (fp) ... 106

29. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen (mom. 14) (c) 109

30. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen (mom. 14) (vpk) .. 112

Särskilda yttranden

1. Momseffekten på livsmedel (mom. 6) (c) 113

2. Beräkningsunderlaget för finansplanen m. m. (mom. 13) (m, fp, c) . 114

Bilagor

1. Propositionens lagförslag 115

2. Lagrådets yttrande 117

3. Bostadsutskottets yttrande (BoU 1987/88:7 y) 119

Tabell- och diagramförteckning 123 125

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1988