Finansutskottets betänkande
1987/88:20

om riktlinjer för den ekonomiska politiken och för
budgetregleringenm.m. (prop. 1987/88:100 bil. 1
och bil. 2 punkt 7)

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet riktlinjerna för den ekonomiska politiken
och för budgetregleringen.

Tillväxten av den inhemska efterfrågan har nu blivit så kraftig att
ekonomin är överhettad inom flera områden. Samtidigt pekar flera faktorer
på att expansionen i världsekonomin kommer att dämpas. Situationen i
Sverige förbättras inte av att de senaste årens gynnsamma utveckling
grundats på en kopsumtionsledd tillväxt.

Skall en bestående tillväxt kunna upprätthållas krävs att kapitalbildningen
ökar, dvs. investeringar och nettoexport måste öka. Det är därför nödvändigt
att konsumtionsökningen dämpas genom en fortsatt stram finanspolitik.
Utrymmet för nominella löneökningar är också mycket begränsat under
både 1988 och 1989 om det skall vara möjligt att uppnå reallöneökningar.

Utskottet ansluter sig till regeringens bedömning av det ekonomiska läget
och biträder de i propositionen föreslagna riktlinjerna för den ekonomiska
politiken. Utskottet avstyrker samtidigt förslag till åtgärder som framförs i
motioner eftersom dessa, enligt utskottets bedömning, ytterligare skulle
försvaga bytesbalansen och inte heller skapa förutsättningar för en lugnare
avtalsrörelse.

Företrädare för moderata samlingspartiet, folkpartiet och centern redovisar
i en gemensam reservation ett alternativ till inriktningen av den
ekonomiska politiken. Reservanterna gör en annan bedömning av behovet
av åtgärder och föreslår bl.a. att marginalskatterna sänks 1989 för att man på
så sätt skall skapa förutsättningar för låga avtal i nästa avtalsrörelse. För att
finanspolitiken inte skall försvagas föreslås samtidigt vissa budgetförstärkningar.

Vänsterpartiet kommunisterna reserverar sig till förmån för de riktlinjer
som anges i partimotionen om den ekonomiska politiken och som innebär att
delar av efterfrågan och konsumtionen omfördelas till förmån för de sämst
ställda.

I ett antal motioner krävs att löntagarfonderna skall avvecklas. Utskottet
avstyrker motionerna.

Utskottet anger i betänkandet också vissa riktlinjer för kredit-, valuta- och
statsskuldspolitiken.

En annan fråga som tas upp i betänkandet gäller utgiftsramen för
löneökningar inom den statliga sektorn.

FiU

1987/88:20

1 Riksdagen 1987188. 5 sami. Nr20

Utskottet tillstyrker vidare regeringens förslag till budgetpolitiska riktlinjer
som innebär en fortsatt stram utgiftsprövning. Statsbudgeten kan inte
tillåtas späda på ekonomin ytterligare. Erforderliga satsningar måste åstadkommas
genom omfördelningar inom given eller minskad budgetram. På
denna punkt har fyra reservationer avgivits, i vilka företrädarna i utskottet
för moderata samlingspartiet, folkpartiet, centern och vänsterpartiet kommunisterna
knyter an till förslagen i sina respektive partimotioner.

FiU 1987/88:20

Inledning

FiU 1987/88:20

I proposition 1987/88:100 (budgetpropositionen) har regeringen i bilaga 1
Finansplanen (finansdepartementet) - efter föredragning av statsrådet
Kjell-Olof Feldt -

dels föreslagit

1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som förordats i propositionen,

2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen
som förordats i propositionen,

3. att riksdagen för budgetåret 1988/89, i avvaktan på slutliga förslag i
kompletteringspropositionen och i enlighet med vad som förordats i propositionen,

a) beräknar statsbudgetens inkomster,

b) beräknar förändringar i anslagsbehållningarna,

c) beräknar förändringar i dispositionen av rörliga krediter,

d) beräknar Beräknat tillkommande utgiftsbehov, netto,

4. att riksdagen godkänner förslaget till förändrade bokföringsprinciper
för statsskuldväxlar,

5. att riksdagen bemyndigar regeringen att för budgetåret 1988/89, om
arbetsmarknadsläget kräver det, besluta om utgifter i enlighet med vad som
förordats intill ett sammanlagt belopp av 2 500 000 000 kr.,

6. att riksdagen bemyndigar regeringen att besluta om medelstilldelning
för särskilda personalförsörjningsåtgärder i enlighet med vad som förordats i
propositionen,

7. att riksdagen godkänner förslaget om avveckling av tjänstebrevsrätten i
enlighet med vad som förordats i propositionen,

dels berett riksdagen tillfälle ta del av vad som anförts i propositionen
beträffande

8. beräkningen av statens avkastningsränta och statens utlåningsränta,

9. utnyttjandet av finansfullmakten,

10. statliga garantier,

11. utgiftsramen för löneökningar,

12. budgettekniska utvecklingsfrågor.

Vid bilaga 1 Finansplanen har fogats som

bilaga 1.1 Preliminär nationalbudget för 1988,

bilaga 1.2 Utdrag ur riksrevisionsverkets inkomstberäkning,

bilaga 1.3 Vissa tabeller rörande den statsfinansiella utvecklingen m.m.

Finansutskottet kommer att behandla finansplanens hemställan under 3 i
samband med kompletteringspropositionen. Övriga delar av finansplanen
behandlas i detta betänkande.

1 proposition 1987/88:100 bilaga 2 Gemensamma frågor har regeringen-efter
föredragning av statsrådet Bengt K Å Johansson - berett riksdagen tillfälle ta
del av vad som anförts under punkt 7 Den allmänna lönenivån för
statsanställda m.m.

3

I detta sammanhang behandlar utskottet följande under allmänna motionstiden
väckta motioner:

1987/88:Fi201 av Gullan Lindblad och Göthe Knutson (m)

Avskaffande av löntagarfonderna,

1987/88:Fi202 av Anders Björck (m)

Frisläppande av investeringsfonderna,

1987/88:Fi203 av Karl-Gösta Svenson m.fl. (m.c)

Frisläppande av investeringsfonder i sydöstra Sverige,

1987/88:Fi204 av Marianne Karlsson m.fl. (c,m,fp)

Avskaffande av löntagarfonderna,

1987/88:Fi205 av Olle Grahn m.fl. (fp,m.c)

Vinstandelssystem,

1987/88:Fi206 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

Lönebildningens betydelse för sysselsättningen,

1987/88:Fi207 av Lars Werner m.fl. (vpk)

Utbyggnad av förnyelsefonderna,

1987/88:Fi208 av Gullan Lindblad och Sten Andersson i Malmö (m)
Skatter och avgifter på vinstandelar, i vad avser yrkande 1,

1987/88:Fi209 av Lars Werner m.fl. (vpk)

Cash-limit i skolanslagen,

1987/88 :Fi210 av Grethe Lundblad (s)

En analys av inflationens orsaker i industri och handel,

1987/88:Fi211 av Per Stenmarck och Rune Rydén (m)

En gemensam nordisk aktiemarknad,

1987/88:Fi213 av Carl Bildt m.fl. (m,fp,c)

Avveckling av löntagarfonderna m.m.,

1987/88:Fi214 av Lars Werner m.fl. (vpk)

Budgetpropositionen och den ekonomiska politiken, i vad avser yrkandena
1-2 och 4-11,

1987/88:Fi216 av Siw Persson m.fl. (fp)

Om fria kapitalrörelser mellan Sverige och Danmark,

1987/88:Fi217 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

Slopande av de sociala avgifterna på företagsanknutna vinstandelar,

1987/88:Fi218 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

Slopande av valutaregleringen, m.m.,

1987/88:Fi219 av Lars Werner m.fl. (vpk)

Miljö och arbete,

FiU 1987/88:20

1987/88:Fi220 av Olof Johansson m.fl. (c)

Den ekonomiska politiken, i vad avser yrkandena 1-8 och 11,

4

1987/88:Fi221 av Göte Jonsson (m)

Om frisläpp av investeringfonder,

1987/88:Fi222 av Pär Granstedt m.fl. (c)

Utgiftsram för löneökningar,

1987/88:Fi223 av Carl Bildt m.fl. (m)

Den ekonomiska politiken, i vad avser yrkandena 1-6,

1987/88: Fi224 av Alf Svensson (c)

Den ekonomiska politiken, i vad avser yrkandena 1-3 och 6,

1987/88:Fi225 av Ivar Franzén (c)

En helhetssyn vid ekonomiska bedömningar och beslut,

1987/88:Fi226 av Alf Svensson (c)

Avskaffande av löntagarfonderna,

1987/88:Fi227 av Lars Werner m.fl. (vpk)

Utredning om samhällsfonder inför 1990-talet,

1987/88:Fi228 av Mona Saint Cyr (m)

Riksdagens prövning av motiverade prisregleringar,

1987/88:Fi229 av Gunilla André och Ingbritt Irhammar (c)

Antalet polistjänster,

1987/88:Fi230 av Gullan Lindblad och Göthe Knutson (m)

Frisläpp av investeringsfonderna, i vad avser yrkande 1,

1987/88:Fi231 av Christer Eirefelt m.fl. (fp)

Vinstandelssystem, m.m., i vad avser yrkande 1,

1987/88:Fi232 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

Den ekonomiska politiken, i vad avser yrkandena 1-3,

1987/88:Fi308 av Jörn Svensson (vpk)

Ett politiskt-fackligt råd för styrning av investeringspolitiken,

1987/88: Fi324 av Stina Gustavsson (c)

Skatteutjämningen i Kronobergs län, m.m., i vad avser yrkande 2,
1987/88:Fi613 av Carl Bildt m.fl. (m)

Hushållssparande och ägandespridning, i vad avser yrkande 8,

1987/88:Fi618 av Gunnel Jonäng och Gunnar Björk (c)

Rätt att i vissa fall starta företag med obeskattade medel, m.m., i vad avser
yrkande 2,

1987/88:Fi703 av Britta Bjelle (fp)

Differentierad ränta till jordbruket.

FiU 1987/88:20

5

Motionsyrkandena

De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken

1987/88:Fi214 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

I. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i motsvarande del
godkänner de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken som i
motionen förordas,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utarbetandet av en ny ekonomisk strategi för arbetarrörelsen,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en ekologisk-ekonomisk politik,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om åtgärder för regional utjämning,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om nationalisering av affärsbanker, investmentbolag, finansbolag,
kreditinstitut och försäkringsbolag,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om inrättande av ett fackligt råd för samhällsekonomiskt inriktade
investeringar,

II. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om principerna för en rättvis skatte- och fördelningspolitik.

1987/88:Fi219 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om nödvändigheten av att skapa en ekologiskt grundad ekonomisk
politik som sätter mänsklighetens behov före profiten,

2. att riksdagen hos regeringen begär att en arbetsgrupp tillsättes med
uppgift att klarlägga sambandet mellan miljöförstöring och hotet mot en
sund samhällsekonomi och sysselsättningen.

1987/88:Fi220 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska
politiken som förordats i motionen.

3. att riksdagen godkänner vad i motionen anförts vad gäller god miljö som
ett mål för den ekonomiska politiken,

5. att riksdagen beslutar godkänna vad i motionen anförts om fördelningspolitiken.

1987/88:Fi223 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som föreslås i motionen.

1987/88:Fi224 av Alf Svensson (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om målen för den ekonomiska politiken,

2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som redovisas i motionen.

1987/88:Fi225 av Ivar Franzén (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om en helhetssyn i ekonomiska
bedömningar och beslut.

FiU 1987/88:20

6

1987/88:Fi227 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär att en utredning tillsätts med uppgift att senast 1989 lägga
fram ett förslag till fondsystem inför 1990-talet med utgångspunkt i de
riktlinjer motionen anger.

1987/88:Fi232 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

I. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som förordats i motionen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av stabila spelregler.

1987/88:Fi308 av Jörn Svensson (vpk) vari yrkas att riksdagen beslutar att ett
politiskt fackligt råd inrättas med avgörande inflytande över investeringarna i
den privata delen av ekonomin.

Lönebildningen och utgiftsram för löneökningar

1987/88:Fi206 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari - med hänvisning till
motiveringen i motion 1987/88: A219-yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om SAMAK-rapporten.

1987/88:Fi209 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari - med hänvisning till
motiveringen i motion 1987/88:Ub267 - yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om cash-limit inom
skolanslag.

1987/88:Fi214 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utgiftsram för löneökningar.

1987/88:Fi220 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

4. att riksdagen godkänner vad i motionen anförts angående lönebildningen,

II. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om medelstilldelningen för särskilda personalförsörjningsåtgärder.

1987/88:Fi222 av Pär Granstedt m.fl. (c) vari - med hänvisning till motiveringen
i motion 1987/88:Ub361 - yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om utgiftsram för löneökningar.

1987/88:Fi229 av Gunilla André och Ingbritt Irhammar (c) vari yrkas att
riksdagen i enlighet med vad i motionen anförts avslår regeringens begäran
om bemyndigande att anpassa tjänster i den ordinarie polisorganisationen.

Statsskulds-, kredit- och valutapolitiken

1987/88:Fi211 av Per Stenmarck och Rune Rydén (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
åtgärder för att underlätta en gemensam börsnotering av aktier i de nordiska
länderna.

1987/88:Fi214 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om åtgärder för att hävda det nationella oberoendet.

FiU 1987/88:20

7

1987/88:Fi216av Siw Persson m.fl. (fp) vari-med hänvisning till motiveringen
i motion 1987/88:N300 - yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om fria kapitalrörelser mellan
Sverige och Danmark.

1987/88:Fi218 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari - med hänvisning till
motiveringen i motion 1987/88:N304 - yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till avskaffande av valutaregleringen
i enlighet med vad som anförts i motionen.

1987/88:Fi220 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

7. att riksdagen hos regeringen begär förslag om valutaregleringens
avskaffande.

1987/88:Fi223 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger fullmäktige i riksgäldskontoret till
känna vad i motionen anförts om statsskuldspolitiken,

6. att riksdagen som sin mening ger fullmäktige i riksbanken till känna vad i
motionen anförts om kredit- och valutapolitiken.

1987/88:Fi224 av Alf Svensson (c) vari yrkas

6. att riksdagen hos regeringen begär förslag om avveckling av valutaregleringen.

1987/88:Fi703 av Britta Bjelle (fp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär en översyn av möjligheterna att införa differentierad ränta för
jordbruket.

Avveckling av löntagarfonderna

1987/88:Fi201 av Gullan Lindblad och Göthe Knutson (m) vari yrkas att
riksdagen beslutar att avskaffa löntagarfonderna.

1987/88:Fi204 av Marianne Karlsson m.fl. (c,m,fp) vari yrkas att riksdagen
beslutar avskaffa de kollektiva löntagarfonder som infördes genom proposition
1983/84:50.

1987/88:Fi213 av Carl Bildt m.fl. (m,fp,c) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar upphäva lagen om vinstdelningsskatt fr.o.m. 1988
års taxering,

2. att riksdagen beslutar sänka tilläggspensionsavgiften med 0,2 procentenheter
fr.o.m. den 1 juli 1988,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till avveckling av löntagarfonderna
i enlighet med vad som anförts i motionen.

1987/88:Fi226 av Alf Svensson (c) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att de kollektiva löntagarfonderna skall avskaffas i
enlighet med vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen beslutar att 4 miljarder av löntagarfondernas medel skall
avsättas till utveckling och förbättringar av sjuk- och åldringsvården,

3. att riksdagen beslutar att resterande del av löntagarfondernas medel
skall överföras till AP-fonderna.

FiU 1987/88:20

8

Vinstandelssystem

1987/88:Fi205 av Olle Grahn m.fl. (fp,m,c) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar avskaffa arbetsgivaravgifter på bidrag arbetsgivare
lämnar till s.k. vinstandelsstiftelser,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i övrigt
anförts i motionen om vinstandelssystem.

1987/88:Fi208 av Gullan Lindblad och Sten Andersson i Malmö (m) vari
yrkas

1. att riksdagen beslutar avskaffa socialavgifter på vinstandelar.

1987/88:Fi217 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas att riksdagen
beslutar avskaffa sociala avgifter på företagsanknutna vinstandelar enligt vad
som anförts i motionen.

1987/88:Fi218 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari - med hänvisning till
motiveringen i motion 1987/88:N304 - yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att underlätta uppkomst av andel-i-vinst-system.

1987/88:Fi226 av Alf Svensson (c) vari yrkas

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till stimulansåtgärder för
vinstdelningssystem på företagen och för enskilt aktiesparande enligt vad
som anförts i motionen.

1987/88:Fi231 av Christer Eirefelt m.fl. (fp) vari - med hänvisning till
motiveringen i motion 1987/88:N322 - yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att skapa gynnsamma förutsättningar för lokala andel-i-vinstsystem.

1987/88:Fi613 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

8. att riksdagen beslutar avskaffa sociala avgifter på företagsanknutna
vinstandelar i enlighet med vad som anförts i motionen.

Utnyttjande av investeringsfonderna m.m.

1987/88:Fi202 av Anders Björck (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär att investeringsfonderna snarast skall frisläppas för investeringar i
maskiner och inventarier.

1987/88:Fi203 av Karl-Gösta Svenson m.fl. (m,c) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag om generellt frisläppande av investeringsfonder och
allmän investeringreserv i enlighet med de riktlinjer som angivits i motionen.

1987/88:Fi218 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari - med hänvisning till
motiveringen i motion 1987/88:N304 - yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om frisläppande av investeringsfonder och användningen av medlen
för FoU-investeringar.

FiU 1987/88:20

9

1987/88:Fi221 av Göte Jonsson (m) vari - med hänvisning till motiveringen i
motion 1987/88:Sk450 - yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om omedelbart frisläppande av investeringsfonderna.

1987/88:Fi223 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om frisläppande av de allmänna investeringsfonderna.

1987/88:Fi230 av Gullan Lindblad och Göthe Knutson (m) vari - med
hänvisning till motiveringen i motion 1987/88:Sk475 - yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag som innebär att investeringsfonderna
snarast släpps fria för investeringar i maskiner och inventarier.

1987/88:Fi324 av Stina Gustavsson (c) vari - med hänvisning till motiveringen
i motion 1987/88:A489 - yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av att släppa investeringsfonderna fria i Lessebo,
Tingsryds, Uppvidinge och Markaryds kommuner.

1987/88:Fi618 av Gunnel Jonäng och Gunnar Björk (c) vari - med hänvisning
till motiveringen i motion 1987/88:A468 - yrkas

2. att riksdagen hos regeringen begär att investeringsfonderna släpps fria i
Hälsingland samt Ockelbo, Hofors och Sandviken.

Förnyelsefonderna

1987/88:Fi207 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en utbyggnad av
förnyelsefonderna med avsättningar baserade på företagens vinster 1987 och
1988 enligt de riktlinjer som anges i motionen,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en teknisk-humanistisk
vuxenutbildning finansierad genom en utbyggnad av förnyelsefonderna.

Prisbildning och prisreglering

1987/88: Fi210 av Grethe Lundblad (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en
övergripande utredning om kostnader, prisbildning och prissättning i industri,
distribution och handel.

1987/88:Fi218 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari - med hänvisning till
motiveringen i motion 1987/88:N304 - yrkas

3. att riksdagen beslutar upphäva lagen om förlängning i tillämpningen av
den allmänna prisregleringen.

1987/88:Fi220 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

6. att riksdagen hos regeringen begär förslag om den allmänna prisregleringslagens
avskaffande.

1987/88:Fi223 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om avvecklingen av kvarvarande rester av tidigare prisstopp.

FiU 1987/88:20

10

1987/88:Fi228 av Mona Saint Cyr (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om administrativa prisregleringars
negativa effekter på den fria konkurrensen och på konsumentpriserna
samt om riksdagens prövning av åtgärder och tillämpning.

Budgetpolitiken

1987/88:Fi214 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

2. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i motsvarande del
godkänner de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen som i motionen
förordas.

1987/88:Fi220 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjerna för budgetpolitiken
som förordats i motionen,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om målsättning och inriktning beträffande engångsförstärkningar av
budgeten samt bemyndigar regeringen att genomföra erforderliga utförsäljningar.

1987/88:Fi223 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen
som föreslås i motionen.

1987/88:Fi224 av Alf Svensson (c) vari yrkas

3. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen
som redovisas i motionen.

1987/88:Fi232 av Bengt Westerberg m.fL (fp) vari yrkas

2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen
som förordats i motionen.

Propositionen

I propositionen konstateras att Sveriges ekonomi i väsentliga avseenden står
stark och väl rustad inför framtiden. Budgetunderskottet har pressats ned till
drygt 1 % av BNP. Den yttre balansen har förbättrats, arbetslösheten är låg
och inflationen har halverats. Men vårt lands ekonomi, sysselsättning och
välfärd står nu inför nya hot.

Ett hot är det försämrade internationella ekonomiska klimatet. Redan i år
väntas en viss uppbromsning av tillväxt och handel. En ny kris för
världsekonomin kan inte uteslutas. För Sveriges del innebär det under alla
förhållanden skärpt konkurrens och kärvare marknadsutsikter.

Mot denna bakgrund måste produktiviteten, sparandet och investeringarna
öka samtidigt som kostnadsstegringen dämpas.

Det andra hotet är delvis en följd av den ekonomiska politikens framgångar.
Sverige närmar sig nu full sysselsättning i åtskilliga näringsgrenar och
regioner. På vissa håll är de ekonomiska resurserna redan hårt ansträngda av
en snabb efterfrågeökning. Ett resultat av denna utveckling är ett hårdare
tryck upppåt på kostnader och priser. Lönekostnadernas utveckling spelar en
avgörande roll för inflationen.

FiU 1987/88:20

11

Föredraganden understryker att en betydligt högre inflation än omvärldens
inte kan tillåtas om man samtidigt i en värld med avtagande tillväxt och
ökande arbetslöshet skall upprätthålla full sysselsättning. I regeringens
ekonomiska politik är full sysselsättning det övergripande målet. Därför
måste kostnads- och prisutvecklingen anpassas till detta mål. Det betyder att
inflationen måste pressas tillbaka. All tänkbar ansträngning bör därför göras
av arbetsmarknadens parter för att förena full sysselsättning och låg inflation.
Sveriges löntagare har som kollektiv intet att vinna men mycket att förlora på
stora nominella lönestegringar.

Det tredje hotet mot Sveriges ekonomiska styrka uppstår om vi tar de
uppnådda framgångarna i stabiliseringspolitiken till intäkt för att levnadsstandarden
skulle kunna höjas utan motsvarande prestationer i form av ökad
produktion. Inte heller kan staten sänka skatterna och öka utgifterna utan att
skapa ekonomiskt utrymme för sådana åtgärder. I själva verket är det en
källa till oro att konsumtionen både år 1986 och år 1987 ökat avsevärt mer än
produktionen, liksom att vår utrikes balans på nytt visar ett växande
underskott. Regering och riksdag får i detta läge inte fatta reformbeslut utan
ekonomisk täckning. Utgiftspolitiken måste vara fortsatt stram.

Penningpolitiken måste även framgent utformas så att den bidrar till att
motverka en alltför snabb ökning av den inhemska efterfrågan. Normen att
staten inte skall låna i utlandet ligger fast.

Inom arbetsmarknadspolitiken prioriteras i propositionen en inriktning på
utbudsstimulerande åtgärder. En av politikens främsta uppgifter är att
dämpa överhettningen och avhjälpa brist på arbetskraft i olika regioner och
sektorer. Detta innebär en fortsatt förskjutning i arbetsmarknadspolitiken
mot insatser för att förbättra arbetsmarknadens funktionssätt och höja
kunskapsnivån i arbetslivet. Samtidigt föreslås åtgärder mot långtidsarbetslöshet,
för de deltidsarbetslösa och för de handikappade i arbetslivet.

För budgetpolitiken gäller att målet för årets budgetarbete varit att
budgetunderskottet även vid en lägre löneökningstakt skall fortsätta att
minska, inte bara mätt som andel av BNP utan även i nominella termer.
Budgetunderskottet för budgetåret 1988/89 bedöms bli 11,9 miljarder
kronor, vilket motsvarar 1,1 % av BNP. Detta innebär en nedgång jämfört
med innevarande budgetår, då underskottet beräknas bli 14,7 miljarder
kronor eller 1,4 % av BNP. Budgetsaldot för budgetåret 1988/89, liksom
prognoserna för ekonomins utveckling under åren 1988 och 1989, baseras på
antagandet att den nominella lönestegringen begränsas till 4 % båda åren.

Genom besparingar och omprioriteringar har det, framhåller föredraganden,
blivit möjligt att inom ramen för en stram budget och ett fortsatt
minskande budgetunderskott föreslå viktiga reformer på centrala områden.

Den mörkare internationella ekonomiska bilden skärper kravet på en
fortsatt finanspolitisk stramhet. Budgetförslaget präglas av dessa krav. Inom
ramen för ett stramt budgetarbete har det ändå, enligt föredraganden, varit
möjligt att genom omprioriteringar lyfta fram särskilt angelägna områden.
Bland besparingarna kan nämnas en neddragning av mjölksubventionerna
med 250 milj. kr. till ca 1,8 miljarder kronor.

FiU 1987/88:20

12

De bedömningar som görs av den kommunala ekonomin inför 1989 pekar
inte mot att stora finansiella överskott kommer att skapas. Några kraftiga
åtstramningar genom neddragningar i statsbidrag m.m. erfordras således
inte. Sådana åtgärder har heller inte motiverats av statsfinansiella skäl.

Partimotionerna om den ekonomiska politiken

I motion Fi223 (m) framhålls att den s.k. tredje vägens politik har
misslyckats. Den har bara fört ekonomin i en cirkel och balansproblemen är
nu tillbaka. Mot denna bakgrund är det allvarligt att regeringen förefaller
inte bara stå helt utan konkreta åtgärder utan också vara tomhänt när det
gäller ekonomisk-politisk strategi. Budgetpropositionen och finansplanen är
unikt tunna till både omfattning och innehåll. Även om löneökningarna -mot förmodan - skulle hamna på den av regeringen förordade nivån,
fortsätter ändå ekonomins försämring. Den ekonomiska politiken måste,
enligt motionärernas uppfattning, läggas om så att den inhemska efterfrågan
hålls tillbaka och den konkurrensutsatta sektorn ges ett ökat utrymme.
Dessutom måste ekonomin ges den utvecklings- och tillväxtkraft som är
nödvändig för att Sverige skall kunna återta platsen som en ledande
industrination i den globala ekonomin.

Den allmänna inriktningen av den ekonomiska politiken som förordas i
motion Fi223 innebär i korthet:

- Stram finanspolitik. Därigenom hålls inflationen tillbaka och den offentliga
sektorns resursanspråk dämpas, vilket underlättar näringslivets utbyggnad
och utveckling.

- Sänkt skattetryck med ungefär 1,5 procentenheter år 1989.1 första hand
skall marginalskatterna sänkas, så att det lönar sig bättre att arbeta och
spara. Därigenom kan avtalsrörelsen underlättas och konkurrensläget
stärkas.

- Ökat hushållssparande, för att hålla tillbaka den inhemska efterfrågan
och för att öka det totala sparandet. Detta kan ske genom generellt sett
gynnsammare sparvillkor, stabila spelregler och stimulans av särskilda
sparformer.

- Borttagande av förbud och regleringar som hämmar näringslivets expansion
och utveckling, däribiand pris- och valutaregleringarna.

- Anknytning av kronan till EMS. Därigenom skulle den fasta växelkurspolitiken
på allvar manifesteras.

- Stabila spelregler och slut på den ryckighet och kortsiktighet som präglat
den ekonomiska politiken under senare år. Därigenom skapas ett klimat
som befrämjar långsiktiga investeringar i näringslivet.

- Bättre fungerande service till medborgarna genom att statliga och
kommunala monopol bryts upp och privata alternativ släpps fram.

Enligt motionärernas mening bör budgetpolitiken inriktas på att de
offentliga finanserna skall vara i balans. Självfallet måste detta mål ses över
en konjunkturcykel. Som utgångspunkt för en politik som syftar till att hålla
de offentliga finanserna i balans över en konjunkturcykel bör gälla, att
offentliga underskott bemöts med utgiftssänkningar och offentliga överskott
hanteras med skattesänkningar, vilket i sin tur förutsätter ett tillräckligt stort

FiU 1987/88:20

13

sparande i den privata sektorn. I motionen understryks att för att en successiv
sänkning av skattetrycket skall vara möjlig måste de offentliga utgifternas
andel av BNP löpande sänkas. Motionärernas förslag till statsbudget för
budgetåret 1988/89 innebär en utgiftsnivå som ligger 13,9 miljarder kronor
lägre än regeringens förslag. Av dessa utgiftsminskningar är 5,7 miljarder
kronor av mer eller mindre engångskaraktär. Vidare kan skatteintäkterna
vid en statisk beräkning beräknas bli 5 miljarder kronor mindre än vad
regeringen utgått från. Det kassamässiga underskottet blir därmed nästan 10
miljarder kronor mindre än vad regeringen föreslagit. Borträknas de
icke-permanenta engångsåtgärderna kommer det föreslagna underskottet
att bli drygt 3 miljarder kronor mindre än regeringens. Enligt motionärernas
bedömning leder den oroande utvecklingen av bytesbalansen till att kravet
på stramhet i finanspolitiken måste ställas högre än i regeringens förslag.

Vad gäller den kommunala ekonomin anförs bl.a. följande. Enligt
finansplanen bör den kommunala konsumtionen öka med högst 1 % per år. I
den preliminära nationalbudgeten redovisas emellertid att den väntas öka
med 1,7 % både år 1988 och år 1989. Denna, enligt motionärerna, alltför
stora volymökning förmår inte mer än att ungefär kompensera den produktivitetsförlust
som samtidigt sker. Om den pågående produktivitetsminskningen
i den offentliga sektorn genom i motionen föreslagna åtgärder upphörde,
skulle - som motionärerna ser det - samma verksamhet kunna bedrivas inom
ramen för oförändrade kommunala utgifter som nu sker vid en real
kostnadsökning med bortåt 2 %. Den av motionärerna förordade nolltillväxten,
dvs. att de sammanlagda kommunala utgifterna skall vara oförändrade i
fast penningvärde, skulle mot den bakgrunden kunna förenas med höga
ambitioner inom sådan verksamhet som i dag främst ombesörjs av kommunerna.

I motion Fi232 (fp) anförs att trots gynnsamma yttre omständigheter under
en följd av år har regeringen försummat att vidta de åtgärder som skulle
kunna öka den ekonomiska tillväxten och göra ekonomin bättre rustad inför
framtiden. Enligt motionärerna har den ekonomiska utvecklingen från och
med år 1985 inte följt den strategi - att arbeta och spara sig ur krisen - som
redan den borgerliga regeringen lade fast i början av 1980-talet och som
socialdemokraterna döpte om till den tredje vägen.

Sammanfattningsvis konstateras att de strukturella obalanserna i den
svenska ekonomin i allt väsentligt består. Enligt motionärerna står regeringen
tomhänt inför problemen. I finansplanen saknas helt en diskussion om
vilka förändringar i politiken som är nödvändiga för att skapa ett bättre
utgångsläge framöver. Det enda konkreta budskapet är att regeringen
frånsvär sig allt ansvar för årets avtalsrörelse - det skjuts i stället över helt på
arbetsmarknadens parter. Den tredje vägens politik är inte en politik, den är
retorik.

Vad gäller den allmänna inriktningen av den ekonomiska politiken anförs
följande. I dagsläget kännetecknas delar av den svenska ekonomin av
överhettningstendenser. De åtgärder som i dagsläget skulle få tillräckligt
snabbt genomslag på efterfrågenivån, om så skulle bedömas nödvändigt, är
skattehöjningar, t.ex. en höjd moms. Enligt motionärernas uppfattning

FiU 1987/88:20

14

skulle det emellertid vara fel att höja momsen eller andra skatter. Sådana
skattehöjningar skulle få omedelbart genomslag på inflationen och därigenom
förvärra läget i avtalsrörelsen. I stället måste den ekonomiska politiken
nu inriktas på att minska dessa strukturella obalanser. De områden som
särskilt betonas gäller skatte- och utgiftspolitiken, lönebildningen och
marknadsekonomins funktionssätt.

I motionen konstateras att det nu är för sent att förändra förutsättningarna
för årets avtalsrörelse. Ambitionen måste därför inriktas på att dagens
komplicerade läge inte upprepas nästa år. Folkpartiet anser därför att det är
nu förutsättningarna måste läggas fast inför nästa års avtalsrörelse.

Motionärernas förslag inom skattepolitiken ses som ett led i en sådan
politik. Sänkta marginalskatter och återinfört inflationsskydd skapar förutsättningar
för lägre nominella löneökningar som inte försämrar konkurrenskraften
men ändå medger reallöneökning efter skatt.

Vidare föreslås i motionen att arbetslöshetsförsäkringen reformeras.
Syftet är att skapa inbyggda incitament för parterna att begränsa löneökningarna
till en nivå som inte försämrar företagets kostnadsläge och konkurrenskraft
och därigenom leder till ökad arbetslöshet.

Slutligen understryks i motionen att en rad förändringar i den ekonomiska
politiken krävs för att förbättra marknadsekonomins funktionssätt. Löntagarfonderna
måste avvecklas. Prisreglering får inte utnyttjas som ett
permanent inslag i den ekonomiska politiken, jordbrukspolitiken bör läggas
om, bostadsregleringen bör luckras upp och etableringskontrollen bör
avvecklas. Valutaregleringen och lagen om regeringens godkännande av
affärsbankernas styrelseordförande bör avskaffas. Slutligen framhåller motionärerna
betydelsen av en skattereform med kraftigt sänkta marginalskatter
för att öka ekonomins tillväxtförmåga.

Angående budgetpolitiken sägs i motionen att erfarenheterna från senare
år visar att det verkliga budgetutfallet regelmässigt avviker kraftigt från det
budgetförslag som presenteras i januari ett halvår innan budgeten börjar
löpa. Det minskar budgetens användbarhet i stabiliseringspolitiska sammanhang.
Det är mot denna bakgrund meningslöst att nu diskutera om
regeringens budgetförslag för 1988/89 är rätt avvägt eller inte med hänsyn till
konjunkturen under den aktuella perioden, huvudsakligen nästa kalenderår.
Granskningen av budgeten har i stället inriktats på de mer långsiktiga,
strukturella frågorna. Utgångspunkt har varit att utgiftsökningar, besparingar,
skatteskärpningar och skattelättnader sammantaget skall gå jämnt ut.
dvs. statsbudgeten skall ge samma saldo som redovisas av regeringen.

Utgiftsökningarna består främst av det gemensamma borgerliga förslaget
om vårdnadsbidrag på 15 000 kr. per förskolebarn och år. Utgiftsminskningarna
gäller i första hand sådana transfereringar som riktar sig till alla
medborgare.

Förslagen innebär sammantaget en minskning av skattekvoten med ca 0,3
procentenheter främst genom en sänkning av marginalskatten.

Enligt motionärernas uppfattning är det samhällsekonomiskt nödvändigt
att kommunernas expansion begränsas till 1 %. Detta utrymme bör fördelas i
något högre grad till landstingskommunerna, både på grund av den väntade
befolkningsutvecklingen och med hänsyn till folkpartiets prioritering av
sjukvården.

FiU 1987/88:20

15

Förslagen i motionen innebär att statens bidrag till kommunsektorn
reduceras med netto 1,5 miljarder kronor.

I motion Fi220 (c) framhålls att den tredje vägens politik har kommit in i en
återvändsgränd. Den inleddes 1982 med en stor devalvering som gav ett
uppsving för svensk exportindustri. Eftervården av devalveringen sköttes
dock enligt motionärerna dåligt. Sveriges kostnadsutveckling har varje år
varit för hög, vilket urgröpt resultatet av devalveringen. Den för höga
kostnadsutvecklingen har emellertid dolts av dollar- och oljeprisfall, fallande
internationell inflation och ränta. Detta går nu inte längre att dölja.
Tillväxten i den svenska ekonomin väntas under år 1988 avta liksom den
privata konsumtionen och industriinvesteringarna. Bytesbalansen försämras
kraftigt.

Mot denna bakgrund kräver motionärerna en omläggning av inriktningen
av den ekonomiska politiken. Centerns ekonomiska politik på kort sikt
sammanfattas i motionen på följande sätt:

- Stimulera sparandet - begränsa den inhemska efterfrågan. En dämpning
av den inhemska efterfrågan är nödvändig genom att ge kraftiga
sparstimulanser till hushållen, bl.a. genom införande av personliga
investeringskonton. Därutöver föreslås en dämpning av efterfrågan på
sällanköpsvaror med högt importinnehåll genom införande av en differentierad
moms. Detta krävs för att upprätthålla extern balans.

- I motionen föreslås åtgärder för att pressa ned räntan. Exempel på sådana
åtgärder är en minskning av statens upplåningsbehov genom utförsäljning
av statliga tillgångar samt ett avskaffande av valutaregleringen.

- Bekämpa inflationen - utveckla den svenska modellen. Förslag ges i
motionen som syftar till att ge incitament för låga löneökningar. Bl.a.
föreslås en differentierad moms, sänkta marginalskatter, begränsad
offentlig konsumtionsökning som ger utrymme till reallöneökningar.
Vidare föreslås införande av kassabegränsningar i den offentliga sektorn.
De senare förutsätter förändrade anslagssystem, löneförhandlingar på
myndighetsnivå och fastställda minimikrav på verksamheterna vilka ej får
beröras av besparingar.

I motionen skisseras också partiets strategi för den ekonomiska politiken
på lång sikt. Det betonas att miljöhänsynen måste byggas in i marknadsekonomin
genom ekonomiska styrmedel, att investeringar i infrastruktur och
utbildning är nödvändiga för att upprätthålla konkurrenskraften på sikt, att
regionalpolitiken måste ta fasta på att skapa långsiktiga förutsättningar för
utveckling, att den ekonomiska politiken skall styra ekonomin mot ett
småskaligt samhälle, samt att en avreglering är nödvändig för att åstadkomma
en ökad flexibilitet i ekonomin.

Vidare anförs i motionen att det i dag är ett problem att den svenska
tillväxten är koncentrerad till några få geografiska områden. Detta skapar
överhettning inom dessa områden med löneglidning och inflation som följd
medan andra områden upplever en recession. Enligt motionärerna innebär
detta ätt en generell stabiliseringspolitik är närmast omöjlig att genomföra.

I motionen understryks att den valda ekonomisk-politiska strategin är
beroende av hur budgetpolitiken utformas. För det första bör budgetunder -

FiU 1987/88:20

16

skottet pressas tillbaka för att uppnå balans i ekonomin. För det andra måste
en stram finanspolitik föras dels för att pressa tillbaka konsumtionsökningen
så att denna inte överstiger tillväxten, dels för att inte penningpolitiken skall
behöva bära en alltför stor del av det stabiliseringspolitiska ansvaret.

I centerpartiets budgetalternativ föreslås insatser för bättre miljö, rättvisare
fördelning och en varaktig tillväxt i ekonomin. Förslaget innebär även att
skattetrycket sänks med 0,3 % av BNP under nästa budgetår och att
budgetunderskottet minskar med drygt 1 829 milj. kr. Sänkningen av
skattetrycket åstadkoms främst genom att löntagarfondskatterna avskaffas.

Vad gäller den kommunala ekonomin anförs följande. Enligt finansplanen
kommer kommunernas tillväxttakt att öka till 1,7 % år 1988. Motionärerna
konstaterar att pressen på kommuner och landsting är ökande. För detta
talar inte bara det stora antalet äldre, utan också de långa köerna inom t.ex.
ortopedi och ögonsjukdomar samt den hotande spridningen av sjukdomen
AIDS. Kommunernas äldreomsorg blir också alltmer resurskrävande.

Centern har utöver regeringens ramar för den kommunala sektorn
föreslagit besparingar på 1,8 miljarder kronor brutto för nästa år för att
finansiera vårdnadsbidragsreformen.

Motionärerna föreslår en ökad ram för skatteutjämningen för att undvika
kommunalskattehöjningar.

Förslagen innebär en nettobesparing motsvarande ungefär 0,3 procentenheter
av den beräknade tillväxten i kommunsektorn under år 1988. Enligt
motionärerna behöver ingen befintlig verksamhet skäras bort till följd av
denna besparing. Ej heller skall skattehöjningar behöva vidtas.

I motion Fi214 (vpk) understryks att det behövs en förnyelse i svensk
arbetarrörelse. Rörelsen måste återerövra sin historiska roll som bärare av
ett samhälleligt alternativ till kapitalismen. Den måste forma ett nytt
ekonomiskt tänkande. En sådan förnyelse nödvändiggörs av samhällets
själva utveckling och den politiska situationen. De transnationella kapitalen
hotar både nationen och dess medborgare. Det behövs ett försvar och en
utveckling av demokratin och den nationella självständigheten. De ökade
klasskillnaderna skärper maktlöshet och utanförställdhet hos folkets breda
lager. Samhällsstrukturen måste förändras genom en kraftfull jämlikhetspolitik.
Den ekologiska krisen kräver nya arbetsprocesser och en annan
organisering av produktionen. S.k. gröna partier saknar verkliga program
härför, eftersom de är bundna till borgerliga maktstrukturer och ägandeformer
och alltför mycket hämtar inspiration ur det förgångna. Endast
arbetarrörelsen - i samverkan med miljöopinionen - kan gå i spetsen för
uppgiftens lösning.

Den allmänna inriktningen för vänsterpartiet kommunisternas ekonomiska
politik sammanfattas i motionen på följande sätt:

- Demokratisk styrning av övergripande riktlinjer för ekonomins utveckling.
Det innebär ett slut på bankers och storföretags maktmonopol över
investeringarna. Demokratisk beslutsordning via valda representantskap
och styrelser i de samhälleliga fonderna.

- En ekologisk närings- och teknologipolitik som kan upphäva motsättningen
mellan produktionssystem och natur.

FiU 1987/88:20

17

2 Riksdagen 1987188.5sami. Nr 20

- En omfördelning av resurser i samhället till de breda folklagrens förmån.

- Stärkt skolning och ökad social medvetenhet hos folkflertalet vilket
gynnar både demokratin och den ekonomiska aktiviteten.

- Större resurser till infrastruktur och offentlig sektor.

- En teknologiutveckling som sprider makt och motverkar elitism.

- Kortare arbetsdag för alla.

I motionen framhålls att det är en felaktig föreställning och utgångspunkt
för den ekonomiska politiken att låga löneökningar är en förutsättning för
balans i ekonomin. Det av regeringen beslutade lönetaket avvisas samtidigt
som det enligt motionärerna finns utrymme för viktiga reformer. Åtgärder
måste vidtas mot hyreshöjningarna och de ständigt stigande matpriserna.
Matmomsen bör slopas. En sänkning kan ske omedelbart med hjälp av ökade
subventioner till viktiga livsmedel. En omläggning av skatteskalorna till
förmån för de vanliga inkomsttagarna krävs med ett samtidigt ökat skattekrav
på stora inkomster, förmögenheter, bolags- och spekulationsvinster.
För en effektiv regionalpolitik krävs investeringsstyrning och långsiktig
planering. Vidare framhålls att ett program för arbete åt alla, en reformerad
arbetsmarknadspolitik med inriktning mot fler fasta arbeten i den offentliga
sektorn samt en arbetstidsförkortning till sex timmars arbetsdag bör genomföras.

I motionen hävdas att en flerårig budgetplan bör utarbetas för hur den
ekonomiska politiken och budgetpolitiken skall medverka i de av motionärerna
föreslagna strukturella förändringarna av de ekonomiska och sociala
förhållandena. Varje år bör eftersträvas en omfördelning från privat till
offentlig sektor av en summa motsvarande den årliga ökningen av BNP. I
anslutning till årets budgetförslag kräver motionärerna bl.a. högre anslag till
skolan, kulturen, barnomsorgen och regionalpolitiken.

Vad gäller den offentliga sektorn och den kommunala ekonomin framhåller
motionärerna nödvändigheten av en förstärkning av såväl verksamheterna
som ekonomin. Samtidigt föreslås ekonomiska besparingar inom det militära
försvaret, men också ökade satsningar inom civilförsvaret. Mot bakgrund av
de angelägna behov som finns och den strategiska roll som den gemensamma
sektorn har i ekonomin anser motionärerna att det finns starka skäl att låta
denna växa utöver den begränsning till 1 % konsumtionstillväxt i kommunerna
som regeringen förordar. Ett rimligare mål är en 3-procentig utveckling
med inriktning mot att tillfredsställa de särskilda behov som utpekats i
motionen.

FiU 1987/88:20

18

Utskottet

FiU 1987/88:20

Den ekonomiska politiken

Den internationella utvecklingen

De internationella förutsättningar som ligger till grund för propositionens
bedömning av den svenska ekonomins utveckling under de två kommande
åren anges i tabell 1.

Tabell 1. Internationella förutsättningar

	1986	1987	1988	1989
BNP i OECD, %	2,7	2 3/4	2 1/4	2
Konsumentpriser i OECD (KPI årsgenomsnitt), %	2,6	3 1/2	3 3/4	3 3/4
Arbetslöshet i OECD, %	8,3	8	8	8 1/4
Råoljepris, dollar/fat	14,5	18,3	18,0	18,0
Dollarkurs i kronor	7,12	6,35	6,00	6,00

Sorn utskottet framhöll i december vid behandlingen av proposition 1987/

88:60 om vissa ekonomisk-politiska åtgärder (FiU 1987/88:10), har tidigare i
höstas gjorda prognoser för den internationella utvecklingen skrivits ned.

Tillväxten i OECD-området, som under år 1987 uppgick till nära 3 %, väntas
falla till endast drygt 2 % under år 1988 och till 2 % under år 1989.

Efter utskottets bedömning i december har konjunkturinstitutet (Kl) och
finansdepartementet presenterat nya prognoser. Av dessa framgår att
omdömena om den internationella utvecklingen i stora drag överensstämmer
med vad som redovisades i FiU 1987/88:10. Den stora skillnaden mellan de
tre största OECD-ländernas bytesbalanser, som utgör det främsta hindret
mot en fortsatt uppgång av den internationella konjunkturen, kvarstår
oförändrad. Emellertid har obalansen i handeln mellan dessa länder
utjämnats på grund av att dollardeprecieringen resulterat i en förbättring av
Förenta Staternas konkurrenskraft och gett ett klart utslag i de reala
handelsströmmarna med ökning av den amerikanska exportvolymen. Samtidigt
har Japan och Västtyskland haft en relativt svag utveckling av exporten.

Som framhålls i KI:s decemberrapport har fallet i dollarkursen inneburit att
förändringarna i de tre största OECD-ländernas terms of trade varit större än
volymeffekterna. Detta är orsaken till att varken handels- eller bytesbalanssaldona
för dessa länder förändrats i någon avgörande utsträckning.

För år 1988 kommer sannolikt tillväxten i Förenta Staterna att dämpas
främst på grund av en minskad tillväxt i den privata konsumtionen. Det leder
till att importen stagnerar medan exportvolymen vid rådande dollarkurs kan
förväntas expandera kraftigt.

I Japan har vissa försök gjorts för att tillgodose omvärldens krav på en
expansiv finanspolitik. Ökningen av den inhemska efterfrågan bedöms
kunna ligga kvar på samma höga nivå som år 1987. Mot den bakgrunden
förutser OECD en ökning av importvolymen på inte mindre än 7,5 %. Det
kan nämnas att den kraftiga importökningen som kom till stånd under år 1987

har inneburit att andelen färdigvaror i den japanska importen nu ökar. 19

Exportvolymen väntas samtidigt stagnera som följd av yenens kraftiga
appreciering mot dollarn.

Såväl i finansplanen som i OECD:s decemberrapport förutses utvecklingen
i Västtyskland bli fortsatt svag. Någon minskning av överskotten i
handels- och bytesbalansen förväntas inte.

Som utskottet ser det borde en stabilisering av de gällande växelkursrelationerna
och den här beskrivna utvecklingen av de reala handelsströmmarna
leda till en reducering av de externa obalanserna även räknat i löpande
priser. De senaste uppgifterna om utvecklingen av Förenta Staternas
utrikeshandel tyder också på en förändring i denna riktning. Det är
emellertid inte uteslutet att underskottet i den federala budgeten kan stiga
under år 1988 även om stora nedskärningar gjorts under kongressens
budgetbehandling. Oro på valutamarknaden med ytterligare fall för dollarn
skulle kunna orsaka höjda räntor i Förenta Staterna. Aktiemarknadernas
reaktion på sådana ”signaler” från den amerikanska ekonomin innebär att
nya störningar på de finansiella marknaderna inte kan uteslutas.

Förenta Staterna har sedan år 1983 varit motorn i den gynnsamma
ekonomiska utvecklingen. Den nödvändiga anpassning som måste komma
till stånd för att minska obalanserna i världshandeln förutsätter en lägre
inhemsk efterfrågan i Förenta Staterna. Det kan nämnas att Förenta Staterna
svarar för 40 % av hela OECD-områdets totala produktion och 23 % av
världsimporten för bearbetade varor år 1987. Om den ekonomiska aktiviteten
i OECD-länderna inte skall försvagas krävs att dämpningen av den
inhemska efterfrågan i Förenta Staterna kan ersättas av en efterfrågeuppgång
i andra länder. Som utskottet framhöll i december (FiU 1987/88:10) är
det av stor vikt att den ekonomiska politiken i de stora industriländerna
samordnas för att undvika att världsekonomin går in i en allmän recession.

Drygt en fjärdedel av den svenska exporten går till de nordiska grannländerna.
Den ekonomiska tillväxten i Danmark och Norge har dämpats kraftigt
under 1987. Detta skedde i stor utsträckning till följd av en restriktiv
ekonomisk politik, vilken medförde en kraftig sänkning av den inhemska
efterfrågan i dessa länder. I Finland däremot ökade bruttonationalprodukten
förhållandevis kraftigt år 1987. Under år 1988 är en viss försvagning av
tillväxttakten att vänta i Finland. Norge närmar sig med stor sannolikhet
nolltillväxt i produktionen medan man för Danmarks del kan förutse en
fortsatt minskning av den samlade produktionen.

Utskottet drar den slutsatsen att den förväntade dämpningen av tillväxten i
världsekonomin, såväl i Kontinentaleuropa som i de skandinaviska länderna,
kan komma att bidra till en svagare ekonomisk utveckling i Sverige.

Utvecklingen i Sverige

Den inhemska efterfrågan ökade starkt i den svenska ekonomin under år
1987. Den privata konsumtionen steg med inte mindre än 4 % och de totala
investeringarna med ca 6 %. För industriinvesteringarna var uppgången nära
15 %. Inom flera branscher och olika delar av landet fanns tendenser till
överhettning på arbetsmarknaden. År 1986 kännetecknades av fallande
priser på olja och andra råvaror, vilket tillsammans med dollardepreciering -

FiU 1987/88:20

20

en medförde en markant förbättring av bytesförhållandet. I volym ökade
emellertid importen mer än exporten. När bytesförhållandet stabiliserades
under år 1987 och den negativa reala utvecklingen i handeln med utlandet
fortsatte fick detta till följd att överskottet i bytesbalansen vändes till ett
underskott. Som framgår av tabell 2 gav bytesbalansen ett underskott år 1987
på ca 5 miljarder kronor, vilket i jämförelse med år 1986 var en försämring
med 12 miljarder kronor.

Tabell 2. Försörjningsbalans och nyckeltal 1987-1989

Årlig procentuell förändring

	Miljar-	1987	1988	1988		1989
	der kr. löp. pri-ser 1986		Kl	Finans- planen Alt. I	Alt. II	Finans- planen Alt. I	Alt. II
BNP	933,7	2,5	1,5	1,9	1,7	1,7	0,3
Privat konsumtion	480,3	4,0	1,5	2,0	2,5	2,0	1,5
Offentlig konsumtion	258,1	0,9	1,5	1,5	1,2	1,4	1,0
Statlig	70,5	- 0,3	1,0	1,0	0,5	0,9	- 0,1
Kommunal	187,6	1,4	1,7	1,7	1,5	1,7	1,5
Bruttoinvesteringar	170,0	5,8	1,7	2,5	2,5	2,2	- 1,7
Näringslivet	111,9	6,7	1,6	2,1	2,1	1,6	- 4,0
Därav industri	29,6	14,8	4,2	6,1	6,1	2,6	- 8,4
Lagerinvesteringar1 Export av varor	- 6,1	- 0,3	0,9	0,6	0,6	0,2	0,4
och tjänster Import av varor	308,8	2,9	1,5	2,5	1,8	2,5	0,8
och tjänster	277,4	4,9	4,5	4,4	4,7	3,5	3,1
Inhemsk efterfrågan		3,2	2,5	2,6	2,7	2,1	1,1
Nyckeltal
Industriproduktion		3,3	1,1	2,5	2,0	2,2	0,0
Prisökning, dec.-dec. Prisökning, års-		5,4	4,5	3,4	5,0	3,1	5,4
genomsnitt		4,2	5,1	4,4	5,6	3,2	5,2
Löneökning		6,5-	•7 5,0	4,0	7,0	4,0	7,0
Arbetslöshet		2,0	2,1	1,8	1,9	1,8	2,3
Bytesbalans, miljar-
der kronor		- 4,8	-15,4	-12,2	-14,2	-15,6	-21,0

1 Förändring i procent av föregående års BNP.

I tabell 2 beskrivs finansplanens utvecklingsscenario för de kommande två
åren. Två alternativ anges. Alternativ I bygger på antagandet om en
4-procentig löneökning och alternativ II förutsätter en löneökning på 7 %.
Avsikten med de angivna löneantagandena är att visa ekonomins känslighet
för variationer i löneökningarnas storlek.

Som också framgår av tabell 2 kommer produktionstillväxten år 1988 enligt
såväl Kl som finansplanen att avta, främst beroende på att utvecklingen i
världsekonomin har dämpats efter nedgången på börserna världen över och
att ovissheten om valutakursutvecklingen ökat. Kl och finansplanen skiljer
sig emellertid åt vad gäller bedömningen av exportutsikterna och investeringsutvecklingen.
I finansplanen förutsätts att den svenska industrin vid en
löneökning på 4 % inte kommer att drabbas av några marknadsandelsförlus -

FiU 1987/88:20

21

ter medan en 7-procentig löneökning ger förluster redan under år 1988 och
leder till en stagnation för exporten år 1989. Konjunkturinstitutet däremot
gör den bedömningen att de svenska företagen måste räkna med marknadsandelsförluster
till följd av de försämrade relativpriserna åren 1986 och
1987.

Utskottet vill understryka att den internationella ekonomiska situationen,
med såväl efterverkningarna av den tidigare oron på aktiebörserna världen
över som de stora svårigheterna att rätta till balansbristerna i världsekonomin,
gör det exceptionellt svårt att bedöma exportutvecklingen. Utskottet
vill inte utesluta att exportprognosen i finansplanen för år 1988 kan vara för
optimistisk, inte minst på grund av den tre veckor långa arbetsmarknadskonflikten
mellan Svenska industritjänstemannaförbundet (SIF) och Verkstadsföreningen
(VF). Med hänsyn härtill kan även bedömningen av
produktionstillväxten visa sig vara överskattad.

Bytesbalansen beräknas för år 1988 visa ett underskott på 12-15 miljarder
kronor. Utskottet anser att detta är följden av en alltför hög inhemsk
efterfrågan vid ett mycket högt kapacitetsutnyttjande. Som framgår av tabell
2 kommer en försvagning av svensk industris konkurrenskraft på grund av
alltför kraftiga löneökningar att göra sig gällande först under år 1989. Vid
löneökningar på 7 %, alternativ II, blir situationen kritisk med ett underskott
som växer till över 20 miljarder kronor. Vid en sådan utveckling närmar sig
produktionen total stagnation.

Mot denna bakgrund är det motiverat att närmare redovisa bytesbalansens
utveckling för en längre period. Diagrammet visar utvecklingen under andra
hälften av 1970-talet och fram t.o.m. år 1988.

Diagram. Bytesbalansen 1975-1988

Miljarder kronor

10.0

10.0

5.0-

5.0

00

0.0

-5.0-

- —5.0

-10.0-

--10.0

-15.0-

- -15.0

-20.0-

- -20.0

-25.0-

- -25.0

-30.0

-30.0

FiU 1987/88:20

Som framgår av diagrammet har bytesbalansen gett ett underskott fr. o. m. år
19741, o. m. år 1983. Den främsta förklaringen till försämringen under denna
tioårsperiod var emellertid inte att importvolymen låg över export volymen.

22

Däremot utvecklades efter den andra oljekrisen importpriserna mer oförmånligt
än exportpriserna och bytesförhållandet försvagades därför med ca
2 % per år under dessa år. Den utlandsupplåning som blev resultatet
medförde att räntenettot blev en svår belastning på bytesbalansen. Under
perioden 1982-1987 har bytesbalansen uppvisat ett negativt räntenetto på
mellan 15 och 24 miljarder kronor. Detta höga negativa räntenetto innebär
en kraftig restriktion för den ekonomiska politiken. Det ställs under sådana
förhållanden stora krav på den ekonomiska politiken om uppkomna
obalanser och fördelningsproblem i den interna ekonomin skall kunna
korrigeras.

Den ekonomiska politiken måste därför ges en sådan inriktning att landets
produktionskapacitet byggs ut och att tillväxten i ekonomin får väsentliga
bidrag från utrikeshandeln. Som framgår av diagrammet har ett bytesbalansöverskott
kunnat uppnås för åren 1984 och 1986. Samtidigt har kapitalbildningen
gett ett positivt bidrag till tillväxten under de senaste fem åren med
undantag för år 1986. Tabell 3 visar dock att fr.o.m. år 1985 är tillväxten
konsumtionsledd.

Tabell 3. Tillväxt i BNP och komponenternas bidrag åren 1983-1989

Årlig procentuell förändring

	1983	1984	1985	1986	1987	1988 Alt. I	1989 Alt. II Alt. I	Alt. II
BNP	2,4	3,9	2,1	1,2	2,5	1,9	1,7	1,7	0,3
Bidrag från konsumtion	-0,7	1,4	2,0	2,5	2,3	1,4	1,6	1,4	1,1
Kapital- bildning1	3,1	2,5	0,1	-1,3	0,2	0,5	0,1	0,3	-0,8

1 Nettoexport och investeringar.

Det framgår av tabellen att denna utveckling förstärks om avtalsrörelsen ger
löneökningar av den storlek som antas i alternativ II (+7 %). I detta fall ger,
allt annat oförändrat, kapitalbildningen ett negativt bidrag till tillväxten
under år 1989. Utskottet vill starkt betona vikten av att en sådan utveckling
undviks. Tillfälliga underskott i bytesbalansen är svåra att undvika men i det
längre perspektivet får inte ekonomin återföras till en utveckling med
ständiga underskott i bytesbalansen som gällde för åren 1974-1983. Handlingsutrymmet
för den ekonomiska politiken skulle då under lång tid bli så
allvarligt begränsat att det inte längre blir möjligt att upprätthålla en rimlig
produktionstillväxt och hålla tillbaka en stigande inflation och arbetslöshet.

De bedömningar av den svenska ekonomins utveckling som redovisas i
finansplanen har av naturliga skäl inte kunnat ta hänsyn till den tre veckor
långa arbetsmarknadskonflikten mellan SIF och VF. Det är i dagsläget svårt
att ge en fullständig bild av konfliktens konsekvenser för den svenska
ekonomin. Utskottets kansli har emellertid i samarbete med konjunkturinstitutet
gjort en överslagsberäkning för att utröna hur konflikten kommer att
påverka utfallet för produktionen och bytesbalansen för år 1988. Utgångspunkten
är beräkningar av bortfall i produktion, export och import av
insatsvaror för de tre veckor som konflikten varade och uppskattningar av
möjligheterna att genom övertidsarbete under resten av året ta tillbaka

FiU 1987/88:20

23

förlorad produktion. Dessa beräkningar pekar hän mot att det totala
produktionsbortfallet blir ca 2 miljarder kronor för år 1988 och bytesbalansen
försämras med 1-1,5 miljarder kronor.

I avtalsrörelsen hade fram till den 18 februari åtta avtal, som bl.a.
inkluderar Metall, SIF och Fabriks, slutits. För flera av dessa avtal gäller att
parterna gemensamt hävdar att den ingångna överenskommelsen faller inom
ramen för en 4-procentig löneökning. Flera förbund, däribland de offentliganställdas,
har ännu inte slutfört avtalsrörelsen. Detta faktum gör att det i
dagsläget är svårt att bedöma på vilken nivå de totala löneökningarna
slutligen hamnar.

Den förda ekonomiska politiken

Utskottet vill inledningsvis slå fast att de viktigaste målen för den ekonomiska
politiken är arbete åt alla, en rättvis fördelning och en god ekonomisk
tillväxt. För att kunna nå dessa mål är en låg inflation nödvändig, dels för att
värna konkurrenskraften, dels för att klara en rättvis fördelning. En stark
konkurrenskraft förutsätter en hög investeringsnivå för att förnya näringslivet.
För det krävs att lönsamheten på investeringar i produktivt kapital är
högre än lönsamheten i finansiella placeringar. För att åstadkomma det
sparande som investeringarna kräver samt för att få till stånd den önskade
avkastningsrelationen fordras starka statsfinanser och ett positivt offentligt
sparande. En förstärkning av hushållens sparande skulle väsentligt underlätta
en sådan utveckling.

För en långsiktig god ekonomisk utveckling, med tillväxt och full
sysselsättning, måste dessa uppgifter lösas parallellt. Det är innebörden av
den tredje vägens politik.

Som framgått av vad utskottet anfört om utvecklingen av den svenska
ekonomin har ökningen i den inhemska efterfrågan varit stark de senaste två
åren. Den privata konsumtionen har ökat med ca 4 % per år, främst till följd
av ökade reallöner. Reallönerna har under åren 1986 och 1987 sammantaget
ökat med 6-7 %. Det är de största reallöneökningarna på över ett
decennium. Realinkomsterna har också påverkats av höjda pensioner och
höjda barnbidrag.

Även andra faktorer än inkomstökningen har bidragit till den snabba
ökningen av den privata konsumtionen och då främst utvecklingen på
kreditmarknaden. Sedan utlåningstaken för banker och finansbolag avskaffades
i slutet av år 1985 har det blivit lättare för hushållen att låna pengar och
därigenom höja sin konsumtionsnivå, även om höga realräntor och sänkta
marginalskatter i kombination med en viss avdragsbegränsning har gjort det
mindre förmånligt än tidigare att lånefinansiera konsumtion.

Denna utveckling har lett till att pris- och lönestegringarna i Sverige under
de senaste åren har varit större än i konkurrentländerna. Under åren 1986
och 1987 har den privata konsumtionen i Sverige ökat ungefär dubbelt så
snabbt som produktionen. Detta är på längre sikt oförenligt med en
balanserad ekonomisk utveckling. Skulle denna utveckling fortsätta, kommer
det att medföra en försämrad konkurrenskraft, ett växande underskott i
bytesbalansen och så småningom en ökad arbetslöshet.

FiU 1987/88:20

24

I regeringens ekonomisk-politiska strategi finns restriktionen att inflations-
och konsumtionsproblemen och tendenserna till överhettning i
ekonomin inte får leda till att man använder ökad arbetslöshet för att dämpa
överhettningen i ekonomin. Den ekonomiska politikens huvuduppgift måste
vara att förena full sysselsättning med låg inflation.

Prisstegringstakten bestäms i allt väsentligt av resultaten av arbetsmarknadens
löneförhandlingar och lönesättningen i övrigt. För att åstadkomma en
godtagbar utveckling krävs att inflationsförväntningarna dämpas och att
lönerörelsen ger ett utfall som är samhällsekonomiskt godtagbart. Detta
ställer i sin tur krav på den ekonomiska politiken, bl.a. en fortsatt stram
finanspolitik. Detta gör det möjligt att genom låga lönelyft åstadkomma
höjda reallöner.

För att värna sysselsättningen måste åtgärder vidtas som gör ekonomin
mer effektiv och stimulerar dess utbudssida. Detta kräver insatser på
arbetsmarknadspolitikens område för att få till stånd ökade inslag av
utbildning, åtgärder för att modernisera och förbättra infrastrukturen och
resurser till en regionalpolitik för att sprida tillväxten jämnare i hela riket.

Oppositionspartiernas alternativ

Den bedömning som redovisas i motionerna Fi223 (m), Fi232 (fp) och Fi220
(c) av utvecklingen i vår omvärld avviker inte från den som redovisas i
finansplanen. Däremot reses invändningar mot vad som i finansplanen sägs
om utvecklingen i Sverige. Invändningarna gäller främst att antagandet om
löneökningar på 4 % och prisstegringar på 3 % för åren 1988 och 1989 fått
utgöra huvudalternativen i finansplanen. Motionärerna varnar också för att
den nuvarande överhettningen av ekonomin kan leda till en fortsatt
försämring av bytesbalansen. Regeringen har, heter det i motionerna, i
denna situation varit alldeles för passiv i den ekonomiska politiken. Vidare
riktas stark kritik mot att tillväxten under de senaste åren varit konsumtionsledd.

I motionerna Fi223 (m), Fi232 (fp) och Fi220 (c) redovisas på ett allmänt
plan flera gemensamma förslag till åtgärder inom det ekonomisk-politiska
området. De centrala problemen i den svenska ekonomin som utpekas i
motionerna överensstämmer i stort med dem som anges i finansplanen. En
ökad tillväxt, ökad kapitalbildning och en bättre fungerande lönebildning är
huvudteman i motionerna.

Den ekonomisk-politiska strategi som motionärerna säger sig vilja följa
kan sammanfattas på följande sätt: låg ökningstakt i de offentliga utgifterna,
stram finanspolitik, avreglering av näringslivet och den offentliga sektorn,
avveckling av löntagarfonderna, frisläpp av investeringsfonderna och åtgärder
för att stimulera hushållssparande!. Särskilt betonas att det sparande som
krävs för näringslivets utbyggnad skall ske i företagen och i hushållen.
Samtidigt med kravet på en stram finanspolitik förordas i samtliga tre
motioner att skattetrycket sänks. Därvid föreslås en omedelbar sänkning av
marginalskatterna och ett införande av en inflationsskyddad skatteskala för
att underlätta kommande avtalsrörelser. Ett fastläggande av ”stabila spelregler”
är också ett återkommande krav i motionerna. Samtidigt hävdas att det

FiU 1987/88:20

25

inte är möjligt att driva en aktiv stabiliseringspolitik. 1 motion Fi223 (m)
uttalas att det inte längre är lämpligt att bedriva stabiliseringspolitik som
utjämnar svängningarna i den internationella konjunkturen. I folkpartimotionen
framhålls att de åtgärder som i dagsläget skulle få tillräckligt snabbt
genomslag på efterfrågenivån, om så skulle bedömas nödvändigt, är
skattehöjningar, t.ex. höjd moms. En sådan åtgärd, menar motionärerna,
förvärrar dock läget på arbetsmarknaden. Centern hävdar i sin partimotion
att en generell stabiliseringspolitik är närmast omöjlig att föra på grund av
existerande svåra regionala obalanser.

Som utskottet ser det, är både kritiken mot den förda politiken och de
alternativa gemensamma förslag till uppläggning av den ekonomiska politiken,
som framförs i de tre motionerna, på många punkter både motsägelsefulla
och oklara.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det inte kan uteslutas att
den svenska ekonomins utveckling kan bli väsentligt sämre än den som
beskrivs i finansplanens alternativ I med förutsättningen att löneökningarna
stannar vid 4 %. Detta understryks också i finansplanen. Redovisningen av
finansplanens alternativ II med den 7-procentiga löneökningen och en
inflation på omkring 6 % är avsedd som en varning för en sådan utveckling.

Som framgått av vad utskottet uttalat i anslutning till bedömningen av den
svenska ekonomins utveckling för de kommande två åren är utskottet av
samma uppfattning som motionärerna att tillväxten inte skall vara konsumtionsledd.
Utskottet vill i detta sammanhang emellertid erinra om att år 1986,
det år då kapitalbildningen under den senaste femårsperioden har givit ett
negativt bidrag till produktionstillväxten, var det inte möjligt för regeringen
att få tillräckligt parlamentariskt stöd för att vidta några åtgärder mot den vid
detta tillfälle kraftiga ökningen av den privata konsumtionen - den privata
konsumtionen steg med drygt 4 % år 1986, vilket kan jämföras med en
ökning på 2,7 % åren innan. Detta motiverades bl.a. av att hushållen måste
ges möjligheter att efter en mycket lång period av stagnerande och fallande
reallöner ersätta sitt innehav av varaktiga konsumtionsvaror.

Det som framstår som motsägelsefullt i de borgerliga motionerna är att
man, trots bedömningen att Sverige befinner sig i en situation med en alltför
hög inhemsk efterfrågan och därigenom en påtagligt försvagad bytesbalans
och mot den bakgrunden kritiserar regeringen för passivitet, föreslår en
ekonomisk politik som inte kan karakteriseras som en stram finanspolitik.
Förslagen till marginalskattesänkningar, inflationsskyddade skatteskalor,
införande av ett vårdnadsbidrag och en förstärkning av vissa hushålls
disponibla inkomster genom utbetalning av löntagarfondsmedel ger ofrånkomligen
hushållen en ökad köpkraft. Visserligen skall denna förstärkning
av hushållens köpkraft motsvaras av besparingar på statsbudgeten med bl.a.
den avsikten att minska ökningen i den offentliga konsumtionen. Då den
offentliga konsumtionen emellertid har ett mycket lågt importinnehåll blir
resultatet av den alternativa uppläggningen av den ekonomiska politiken,
tvärtemot vad motionärerna själva avser, rimligen ett större underskott på
bytesbalansen.

I motionerna tas frågan upp om behovet av ”stabila spelregler”. I den mån
krav på ”stabila spelregler” endast innebär att ”onödiga” regelsystem inte
skall införas av regering och riksdag delar självklart utskottet motionärernas

FiU 1987/88:20

26

uppfattning. Om man däremot anser att stabiliserings- och fördelningspolitiska
åtgärder mer allmänt inte bör vidtas blir kravet på ”stabila spelregler”
enligt utskottets mening obegripligt.

1 motionerna Fi223 (m), Fi232 (fp) och Fi220 (c) hävdas vidare att det
sparande och den kapitalbildning som krävs för näringslivets utbyggnad skall
ske i företagen och i hushållen. Utskottet vill understryka att det är av stor
vikt att hushållssparande! ökar. Det bör dock framhållas att en förklaring till
det låga hushållssparande! i Sverige är vårt trygghetssystem uppbyggt kring
ett kollektivt socialförsäkringssystem. Det är därvid utskottets bestämda
uppfattning att detta inte får urholkas. Detta får emellertid inte tas till intäkt
för att sparandet i hushållen inte behöver öka. Utskottet ser det som en
central uppgift för den ekonomiska politiken att stimulera ett ökat sparande.
All erfarenhet pekar emellertid mot att det är en långsiktig process att ändra
sparbeteendet i hushållen. Det är dock en chimär att tro, som motionärerna
hävdar, att detta problem endast kan lösas genom stora skattesänkningar.
Ett exempel på att så inte är fallet är utvecklingen i Förenta Staterna där
sparandet halverades efter den mycket kraftiga sänkningen av inkomstskatterna.
Detta motsäger emellertid inte att det är viktigt att den kommande
skattereformen beaktar möjligheterna att stimulera sparandet.

Som framgått av vad utskottet har anfört i avsnittet om den ekonomiska
utvecklingen i Sverige måste kapitalbildningen och en fortsatt utbyggnad av
industrins produktionskapacitet prioriteras. En sådan utbyggnad av industrin
måste emellertid finansieras. Som framhålls i 1984 års långtidsutredning
(LU-84, SOU 1984:4) torde detta, även om en förhållandevis hög vinstnivå i
företagen kan bibehållas, medföra en neddragning i de s.k. icke-finansiella
företagens finansiella sparande. Även om en förbättring av hushållens
finansiella sparande skulle komma till stånd är det som nämnts inte realistiskt
att denna förbättring av sparandet skall svara mot de krav som en utbyggnad
av industrin kräver. I motsats till vad som framförs i här aktuella motioner
anser därför utskottet att ett ökat finansiellt offentligt sparande är en
nödvändighet.

Vad gäller kraven i de tre motionerna på åtgärder för att underlätta
kommande avtalsrörelser vill utskottet anföra följande.

I såväl motionerna Fi223 (m), Fi232 (fp) som i motion Fi220 (c) hävdas att
den viktigaste förutsättningen för låga nominella löneökningar är att
marginalskatterna sänks. I motsats till centerpartiet hävdar moderata
samlingspartiet och folkpartiet att skattetrycket måste sänkas. Centern anser
att en sänkning av mervärdeskatten på matvaror genom en differentiering av
skattesatserna är en viktig förutsättning för att underlätta avtalsrörelserna.
Folkpartiet avråder bestämt att en sådan åtgärd vidtas. I centerns och
folkpartiets motioner föreslås även en reformering av arbetslöshetsförsäkringen.

Utskottet är av samma uppfattning som motionärerna att det är viktigt att
skapa rimliga förutsättningar för arbetsmarknadens parter i förhandlingsarbetet.
Statsmakterna har också vidtagit åtgärder för att underlätta en sådan
avtalsrörelse. För att förhindra att det begränsade nominella utrymmet för
lönekostnadsökningar krymper ytterligare har statsmakterna sålunda beslutat
att neutralisera tidigare beslutade höjningar av arbetsgivaravgifterna.

FiU 1987/88:20

27

Tidigare har beslut fattats om en sänkning av den statliga inkomstskatten
med ca 4 miljarder kronor för år 1988. Skatteskalan har utformats så att låga
nominella löneökningar också möjliggör ökade reallöner efter skatt. Vid
högre timlöneökningar blir emellertid följden stagnerande eller rentav
sjunkande reallöner efter skatt. Därigenom understöder skattepolitiken en
antiinflatorisk lönerörelse.

Som utskottet ser det är det dock mycket tveksamt om förslagen i
motionerna bidrar till att underlätta en avtalsrörelse. Kraftiga marginalskattesänkningar
som främst gynnar höginkomsttagare i kombination med, som
föreslås av moderata samlingspartiet och folkpartiet, lindrigare realisationsvinstbeskattning
på aktier, lägre bolagsskatt och förmögenhetsskatter kan
inte vara ägnade att underlätta avtalsförhandlingarna. En skattepolitik med
denna inriktning bör i stället medföra att de fördelningspolitiska spänningar
som redan i dag råder mellan olika organisationer och grupper ytterligare
skärps. Utskottet kan heller inte se att förslag till höjda avgifter till
arbetslöshetskassorna för att finansiera ökade krav på arbetsmarknadspolitiken
vid stigande arbetslöshet leder till återhållsamma lönekrav.

Utskottet vill i anslutning till kraven på omedelbara förändringar i
skattesystemet även framhålla följande. Den pågående parlamentariska
utredningen för en genomgripande reform av skattesystemet tillsattes
sommaren 1987. Dess uppgift är att försöka nå enighet om en skattereform
och därigenom skapa stabilitet och långsiktighet i det framtida skattesystemet.
Enighet råder vad gäller inriktningen av arbetet med att förändra
nuvarande system. Strävan skall vara att skapa ett skattesystem med lägre
inkomstskatter, lägre marginalskatter, bredare skattebas och enklare skatteregler.
Enligt utskottets mening är det olyckligt att föregripa det pågående
arbetet i utredningen.

Utskottet har här behandlat de gemensamma förslag som redovisas i
motionerna Fi223 (m), Fi232 (fp) och Fi220 (c) vad gäller den allmänna
inriktningen av den ekonomiska politiken. Förslagen i dessa motioner skiljer
sig emellertid åt i flera väsentliga avseenden vilket klart framgår av förslagen
till inriktning av budgetpolitiken. Utskottet återkommer till dessa frågor i
avsnittet om budgetpolitiken. Med hänvisning till vad utskottet här anfört
avstyrker utskottet motionerna Fi220 (c) yrkande 1, Fi223 (m) yrkande 1 och
Fi232 (fp) yrkandena 1 och 3.

I vänsterpartiet kommunisternas motion Fi214 (vpk) hävdas med hänvisning
till det goda vinstläget i näringslivet att det går att skapa utrymme för
reformer. Det är enligt motionärerna nödvändigt att ändra inriktningen av
fördelningspolitiken så att den riktar in sig mot förbättringar av de sämst
ställdas situation. Motionärerna vill mot den bakgrunden att medel genom
bl.a. kraftigare beskattning av företag och stora förmögenheter ställs till
förfogande för att utveckla den offentliga sektorn. Som en viktig fördelningspolitisk
åtgärd ses även förslaget att slopa mervärdeskatten på matvaror. En
sänkning av denna skall, menar motionärerna, ske omedelbart med hjälp av
ökade subventioner på livsmedel. Motionärerna förordar därutöver i motion
Fi214 (vpk) men även i motion Fi219 (vpk) en ekologisk-ekonomisk
inriktning av politiken för att skydda och förbättra miljön. Sett i ett längre

FiU 1987/88:20

28

perspektiv fordrar detta starka planekonomiska styrmedel. I motion Fi227
(vpk) föreslås att samhällsfonder inrättas och övertar löntagarfondernas roll.
Men redan på kort sikt bör åtgärder vidtas för investeringsinriktningen, och
den tekniska utvecklingen skall komma under demokratisk kontroll. I både
motion Fi214 (vpk) och motion Fi308 av Jörn Svensson (vpk) föreslås mot
den bakgrunden att ett fackligt råd inrättas för kontroll av storföretagens
beslut rörande investeringsinriktningen och utnyttjandet av ny teknik.

Utskottet vill med anledning av motionerna anföra följande. I motionerna
finns inga kommentarer till eller analys av hur den realekonomiska situationen
ser ut i dag. Det finns inte heller någon bedömning av hur utvecklingen
kan komma att bli för de kommande åren. I motionerna prövas därför aldrig
om motionärernas förslag till åtgärder är möjliga att genomföra i den
verklighet vi i dag befinner oss i.

Alla ekonomiska indikatorer visar i dag att den inhemska efterfrågan
tenderar att bli alltför hög med överhettning som följd i flera sektorer av
ekonomin. Samtidigt talar den internationella utvecklingen för att exportmöjligheterna
försämras. I denna situation föreslås i motion Fi214 (vpk)
åtgärder som innebär att finanspolitiken blir expansiv samtidigt som
likviditeten kraftigt ökar. Som framgår av avsnittet om budgetpolitiken leder
förslagen i motionen till en betydande ökning av budgetunderskottet. Enligt
utskottets mening skulle en sådan inriktning av den ekonomiska politiken
innebära att Sverige återigen är på väg mot de stora obalanser som var
rådande under senare delen av 1970-talet och de första åren av 1980-talet.
Som utskottet ser det kommer det i ett sådant läge, med kraftig inflation och
snabbt växande bytesbalansunderskott, att vara helt uteslutet att kunna nå de
i och för sig ambitiösa mål som i motionen angivits för fördelnings- och
miljöpolitiken. Att särskilt fördelningseffekterna blir kraftigt negativa och
drabbar de sämst ställda är ställt utom allt tvivel.

För att nå full sysselsättning föreslås i motionen att ett sysselsättningsprogram
utarbetas för olika sektorer av ekonomin. Samtidigt som motionärerna
kräver en nationalisering av affärsbanker m.fl. finansiella institut förordas att
samhällsfonder inrättas som, till skillnad mot löntagarfonderna, skall ägna
sig åt en detaljstyrning av investeringsverksamheten i företagen. Ett fackligt
råd bör bildas för att kontrollera och bestämma investeringsinriktningen i de
stora företagen.

Utskottet anser i likhet med motionärerna att det är angeläget att
industrins investeringar ökar. Det tillfredsställande vinstläget i företagen har
skapat en god grund för hög ekonomisk tillväxt, vilket är en förutsättning för
att sysselsättningen varaktigt skall kunna öka och arbetslösheten minska.
Enligt utskottets mening kan man emellertid inte som motionärerna hävdar
administrera bort arbetslösheten genom stelbenta, formaliserade program.
Förslaget om ett fackligt råd för detaljstyrning av investeringsverksamheten i
Sverige skulle leda till en lägre investeringstakt och få icke önskvärda
snedvridande effekter på investeringsverksamheten, hämma företagens
investeringsvilja och därigenom bromsa tillväxten i ekonomin. Utskottet kan
inte ställa sig bakom en sådan ekonomisk politik.

I motion Fi214 (vpk) ställs vidare krav på att den ekonomiska politiken
även skall ha en ekologisk inriktning.

FiU 1987/88:20

29

Utskottet delar motionärernas uppfattning i så måtto att regering och
riksdag måste ge miljöpolitiken hög prioritet. Under nu pågående riksmöte
kommer en särskild miljöproposition att föreläggas riksdagen. Redan i
budgetpropositionen föreslås emellertid vissa resursförstärkningar till det
miljöpolitiska området.

Med anledning av att motionärerna tar upp vissa fördelningspolitiska
frågor vill utskottet stryka under vikten av att fördelningspolitiska överväganden
ges en framträdande plats vid utformningen av den ekonomiska
politiken. Så har också skett under senare år. Den förda stabiliseringspolitiken
har kompletterats med åtgärder som direkt syftat till att omfördela
bördorna i samhället. Kampen för full sysselsättning och låg inflation har
varit och är den viktigaste uppgiften i fördelningspolitiken, liksom i den
ekonomiska politiken i stort. Den lägre arbetslöshet och den lägre inflation
som uppnåtts de senaste åren har också verksamt bidragit till en mer rättvis
fördelning i samhället. Därutöver har det också, trots det kärva budgetläget,
varit möjligt att vidta en rad andra åtgärder med direkt fördelningspolitiskt
syfte. Här kan nämnas att barnbidragen har höjts kraftigt; mellan 1982 och
1987 nästan fördubblades de. Statsbidragen till de kommunala bostadstilläggen
har höjts, vilket framför allt gynnar de sämre ställda pensionärerna.
Delpensionen har höjts. Sjukförsäkringen har reformerats. I och med att
karensdagen slopades och den s.k. timsjukpenningen genomfördes 1987
höjdes ersättningsnivån för privatanställda arbetare och klasskillnaderna i
sjukförsäkringen kunde elimineras. Utskottet vill även framhålla att för den
period som förestår, med de hot mot en önskad ekonomisk tillväxt som nu
kan urskiljas, blir en kraftfull fördelningspolitik av fortsatt central betydelse
för den ekonomiska politiken.

Med hänvisning till vad utskottet här anfört avstyrks motion Fi214
yrkandena 1, 5-8 samt 10 och 11, motion Fi219, motion Fi227 och motion
Fi308.

I motion Fi220 (c) yrkande 3 krävs att en god miljö skall ingå som ett klart
uttalat mål för den ekonomiska politiken med motiveringen att livskvaliteten
skall bestämma inriktningen av politiken. Ett liknande krav återfinns i
motion Fi225 av Ivar Franzén (c), i vilken det heter att en fullvärdig
ekonomisk debatt och analys måste handla om ekonomisk utveckling sett ur
alla aspekter och inte ensidigt om traditionell ekonomisk tillväxt.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att hänsynen till miljön alltid
måste finnas med vid utformningen av den ekonomiska politiken. Med
hänvisning till att regeringen senare i vår kommer att förelägga riksdagen en
miljöpolitisk proposition finns det inte anledning att nu göra något tillkännagivande
med anledning av dessa motionsyrkanden.

Centern aktualiserar också i motion Fi220 (c) frågan om lägre moms på
livsmedel. I fördelningspolitiskt syfte föreslår man att mervärdeskatten
differentieras i tre nivåer. Momspåslaget på basmat bör därvid sänkas från
23,46 till 12,87 %, dvs. till den s.k. byggmomsnivån. Det skattebortfall som
uppkommer skall finansieras med en högre moms på mera sällan köpta
varor. Enligt centern skulle det för full finansiering krävas en momssats på
omkring 28 % på sådana varor. Som exempel på varor som bör omfattas av

FiU 1987/88:20

30

den högre skattesatsen anger centern bilinköp, hemelektronik, möbler och
fritidsartiklar.

Utskottet vill med anledning av detta förslag anföra följande. Livsmedel
svarar för närmare 1/5 av den totala konsumtionen. En stor andel av övrig
konsumtion utgörs av icke-momsbelagda varor och tjänster, t.ex. konsumtion
av bostäder. Skall full kostnadstäckning kunna erhållas fordras, såvitt
utskottet kan bedöma, att man vid en differentiering av momsen antingen
breddar skattebasen i det tredje skiktet eller höjer momspåslaget utöver vad
motionärerna själva angivit. Utskottet vill i sammanhanget också erinra om
att frågan om en differentierad mervärdeskatt tidigare prövats i en särskild
utredning (SOU 1983:54). Utredningen konstaterade att fördelningseffekterna
av en differentierad moms genomgående var mycket små samtidigt som
ett sådant system var förenat med avsevärda negativa följdeffekter. Kommittén
avrådde mot denna bakgrund statsmakterna från att införa ett system
med lägre mervärdeskatt på livsmedel. Utskottet delar denna bedömning
och avstyrker således bifall till motion Fi220 (c) yrkande 5.

Riktlinjer för den ekonomiska politiken

Sammanfattningsvis konstaterar utskottet att flera faktorer pekar mot att
tillväxten i världsekonomin kommer att dämpas. Det som är särskilt
besvärande för Sverige är att viktiga handelspartner, som Förbundsrepubliken
Tyskland och de skandinaviska länderna, tillhör de länder där tillväxttakten
påtagligt avtar. Denna utveckling i vår omvärld sker samtidigt som
den inhemska efterfrågeutvecklingen nu blivit så kraftig att ekonomin inom
flera områden är överhettad. Därtill kommer att de senaste årens utveckling
har grundats på en konsumtionsledd tillväxt. Det ekonomiska läget ställer
sålunda utomordentligt stora krav på den ekonomiska politiken.

Om en bestående tillväxt skall kunna uppnås krävs en ökad kapitalbildning,
vilket innebär att industriinvesteringarna även fortsättningsvis måste
ligga på en hög nivå. En förutsättning för att investeringarna skall kunna öka
samtidigt som bytesbalansen förbättras är att den privata konsumtionen
dämpas. Utskottet vill därför understryka nödvändigheten av en fortsatt
stram finanspolitik. Av det anförda följer också att utrymmet för nominella
löneökningar är mycket begränsat under både år 1988 och 1989 om
reallöneökningar skall bli möjliga att uppnå.

I motionerna Fi223 (m), Fi232 (fp), Fi220 (c) samt Fi214 (vpk) föreslås en
ekonomisk politik sorn bidrar till att ytterligare öka den inhemska efterfrågan
i ett läge då ekonomin är nära en överhettning. En sådan inriktning skulle
bidra till att kraftigt försvaga bytesbalansen de kommande två åren.
Utskottet kan ej heller finna att förslagen i dessa motioner skapar förutsättningar
för lugnare avtalsrörelser.

Mot här angiven bakgrund avvisar utskottet de alternativ till inriktning av
den ekonomiska politiken som föreslås i dessa motioner. Detta gäller även de
förslag som redovisas i motion Fi224 yrkandena 1 och 2 av Alf Svensson (c).

FiU 1987/88:20

31

Lönebildningen

Allmänt

Utskottet har i anslutning till riktlinjerna för den ekonomiska politiken
behandlat frågor kring lönebildningen och de allmänna förutsättningarna för
avtalsrörelsen. I två av motionerna redovisas emellertid särskilda yrkanden
avseende inkomstpolitiken och lönebildningen. Båda yrkandena har behandlats
av utskottet under 1987.

I motion Fi206 yrkar folkpartiet att regeringen i sina kontakter med
löneförhandlande organisationer inte bör använda s.k. förhandlad inkomstpolitik.
Motiveringen till yrkandet är att statsmakterna vid samråd med
arbetsmarknadens parter inte skall försöka påverka parterna genom löften,
villkorade eller ej, om förändringar i skatteskalor, transfereringar till
hushållen eller andra liknande åtgärder. Ett sådant agerande innebär, menar
motionärerna, en övergång till något slags förhandlad inkomstpolitik, vilket
motionärerna bestämt motsätter sig. Motionärerna avvisar de tankar som
förts fram i den s.k. SAMAK-rapporten.

När utskottet senast behandlade denna fråga (FiU 1986/87:10) anförde
utskottet följande.

Begreppet förhandlad inkomstpolitik härrör från den s.k. SAMAK-rapporten
- Solidaritet för tillväxt och sysselsättning. SAM AK är en samarbetskommitté
för de socialdemokratiska partierna och landsorganisationerna i
Norden. I en interpellationsdebatt i riksdagen den 21 januari 1986 (protokoll
1985/86:62 s. 63-79) klargjorde finansminister Kjell-Olof Feldt regeringens
inställning till slutsatserna i denna rapport på följande sätt:

Den svenska regeringens inställning är att en oundgänglig förutsättning för
att en förhandlad inkomstpolitik skall kunna tillämpas är att arbetsmarknadens
parter frivilligt sluter upp kring en sådan politik. Någon sådan allmän
uppslutning finns inte i dag. Regeringens uppfattning är därför att debatten
kring våra stabiliseringspolitiska problem får fortsätta och olika alternativ
ställas mot varandra innan ställning kan tas till om en förhandlad inkomstpolitik
kan prövas i vårt land.

Utskottet och riksdagen ansåg inte att det mot den angivna bakgrunden fanns
anledning för riksdagen att vidta någon åtgärd med anledning av motionen.
Utskottet har alltjämt samma uppfattning och avstyrker motion Fi206.

I ett stort avsnitt i motion Fi220 (c) redovisar motionärerna sin syn på olika
åtgärder för att bromsa den nominella lönekostnadsutvecklingen. Motionärerna
upprepar vad regeringen vid flera tillfällen sagt och utskottet vid dessa
tillfällen ställt sig bakom. Bl.a. avvisar motionärerna en rad olika alternativ
för att dämpa lönekostnaderna som t.ex. att genom en kraftig åtstramning av
ekonomin via en högre arbetslöshet pressa ned inflationen, förstärka
konkurrenskraften genom upprepade devalveringar, ge upp prisstabilitetsmålet
och låta växelkurserna fluktuera fritt, genom lagstiftning förbjuda
löneökningar eller genom prisstopp förhindra kostnadsökningar. Detta är
exempel på ställningstaganden, som det råder stor, för att inte säga total
enighet om och som utskottet följaktligen inte har anledning att invända
emot.

Utskottet konstaterar också att motionärerna har samma uppfattning som

FiU 1987/88:20

32

regeringen om en lång rad åtgärder som är nödvändiga för att få ned
kostnads- och lönestegringstakten. För höga löneökningar kommer inte att
kunna pareras med devalveringar. Uttaget av arbetsgivaravgifter bör inte
höjas. En framtida skattereform måste innebära marginalskattesänkningar.
Den offentliga konsumtionens tillväxt måste begränsas för att ge utrymme
för reallöneökningar. Skattetrycket får inte öka. Det är önskvärt med en
samordning av olika avtalsperioder även fortsättningsvis.

Utskottet kan för sin del inte se att ett bifall till motionens yrkande skulle
tjäna något reellt syfte. Det är i huvudsak redan tillgodosett genom de
ställningstaganden utskottet och riksdagen gjort de senaste åren. Utskottet
ser därför inte skäl att tillstyrka motion Fi220 yrkande 4.

Utgiftsramen för löneökningar

Riksdagen godkände i våras vissa riktlinjer för budgetpolitiken. Dessa
innebär bl.a. att regeringen inför varje avtalsrörelse skall klargöra vilket
totalt lönekostnadsutrymme som den anser föreligga för den statliga sektorn
(FiU 1986/87:30 s. 53). Innebörden härav är att varje kostnadsökning som
går utöver denna ram skall mötas med effektivitets- och produktivitetshöjande
åtgärder eller besparingar.

I proposition 1987/88:60 om vissa ekonomisk-politiska åtgärder, m.m.
redovisade regeringen att man i ett uppdrag till statens arbetsgivarverk
angivit en ram som utgångspunkt för medelsberäkningarna med hänsyn till
1988 års avtal. Regeringen anmälde sin avsikt att återkomma till frågan i
budgetpropositionen.

Av budgetpropositionen framgår att uppdraget till statens arbetsgivarverk
bl.a. innebär att 1988 års förhandlingar skall föras med utgångspunkt i att
medelsberäkningar med hänsyn till avtalet för det statligt reglerade området
kommer att ske inom en ram av 4 % per år. Ramen avser de totala
nivåförändringarna av löner och andra anställningsvillkor som avtalas i 1988
års avtalsrörelse för 1988 resp. eventuellt ytterligare år i avtalsperioden. Om
avtalsperioden kommer att omfatta mer än ett år avser ramen endast det
totala utrymmet och inte fördelningen mellan åren.

I propositionen redovisas vidare hur denna medelsram är avsedd att
tillämpas för förvaltningsanslag och de statsbidrag som beräknas på grundval
av de statliga löneavtalen. Ramen skall också på motsvarande sätt läggas till
grund för beräkningen av statliga avgifter.

Avsikten är att utgiftsramen skall börja tillämpas först fr.o.m. budgetåret
1988/89 trots att 1988 års statliga avtal kan komma att påverka myndigheternas
löneutgifter redan fr.o.m. innevarande budgetår. Myndigheterna ges
härigenom viss tid för att anpassa sin verksamhet till en förändrad resursnivå.

Utgiftsramen om 4 % är beräknad som ett genomsnitt för det statliga
området. De statliga avtalen kan dock medföra olika kostnader för myndigheterna
beroende på hur parterna fördelar löneökningsutrymmet. Avsikten
är emellertid inte att dessa skillnader i löneutfall myndigheterna emellan
skall resultera i olika krav på anpassning till en lägre resursnivå för
myndigheterna. Kravet skall således inte ställas högre på en myndighet som
till följd av sin personalstruktur och avtalets konstruktion får en högre total
lönekostnadsökning än genomsnittet. Om 1988 års statliga avtal träffas på en

FiU 1987/88:20

33

3 Riksdagen 1987/88. 5 sami. Nr 20

annan nivå än utgiftsramen bör i princip avtalseffekterna för alla myndigheter
justeras med skillnaden mellan genomsnittskostnaden för avtalet och
utgiftsramen.

Regeringen tänker sig att detta praktiskt kan gå till så att de belopp som får
disponeras under anslagen justeras med belopp som motsvarar skillnaden
mellan ramen och den genomsnittliga kostnaden för avtalen. Sedan denna
justering gjorts bör varje myndighet få kompensation för de träffade
löneavtalen under löpande budgetår på samma sätt som tidigare, dvs. med
hänsyn tagen till personalstruktur och avtalsutfallets fördelning.

En tillämpning av utgiftsramen enligt denna modell innebär att justeringen
som andel av lönemedlen blir likartad för olika myndigheter oberoende av
hur parterna fördelar löneökningsutrymmet.

Myndigheterna anvisas normalt medel för ökade lönekostnader under
förvaltningsanslaget, dels vid beräkningen av anslagsbeloppen i budgetpropositionen,
dels under löpande budgetår för de avtalshöjningar som inte
kunnat beaktas vid beräkningen av anslagen. Den föreslagna tekniken
innebär följande. Sedan avtal träffats beräknas genomsnittskostnaden för
avtalet. Om denna avviker från utgiftsramen görs en direkt justering i basen
av anslagen till myndigheterna med mellanskillnaden mellan avtalets genomsnittskostnad
och ramen. Myndigheterna får därefter - utifrån de justerade
anslagsbeloppen - full kompensation för avtalskostnaderna.

I propositionen sägs att för verksamheten inom de civila och militära
försvarsramarna gäller de särskilt fattade försvarsbesluten. Myndigheter
inom försvarsdepartementets område föreslås därför bli undantagna från
tillämpningen av utgiftsramen för löneökningar.

Vidare föreslås att bidragen till arbetsmarknadspolitiska åtgärder undantas
från tillämpningen av utgiftsramen eftersom dessa huvudsakligen beräknas
med utgångspunkt i andra än statliga avtalsvillkor.

I motion Fi214 (vpk) kritiseras systemet med utgiftsram för löneökningar.
Motionärerna anser det vara en grov inblandning i avtalsrörelsen och ett sätt
att undandra sig ansvar för verksamhetsförändringar som kan vara nödvändiga.
Det finns enligt motionärerna löntagargrupper som förtjänar rejäla
lönelyft utöver det tak som regeringen satt.

I två motioner berörs särskilt konsekvenserna på skolans område av
utgiftsramen för löneökningar.

I motion Fi209 (vpk) anförs att om löneutvecklingen för lärare går utöver
regeringens angivna ramar, får detta återverkningar på verksamhetens
omfattning. Motionärerna tolkar detta som att om regeringens lönepolitik
inte följs kommer detta att drabba eleverna med större klasser som trolig
följd. Motionärerna anser inte att det är rimligt att låta utgången av
avtalsrörelsen bestämma barnens behov i skolan. Riksdagen bör därför
avvisa regeringens förslag.

I motion Fi222 av Pär Granstedt m.fl. (c) ser man också en risk för att för
höga löneavtal kan resultera i större klasser och nedlagda skolor. Det är
enligt motionärerna inte rimligt att de beslut kommunerna fattar om skolan
skall förändras som ett resultat av avtalsrörelsen.

I motion Fi229 av Gunilla André och Ingbritt Irhammar (c) berörs
konsekvenserna för den ordinarie polisorganisationen av att utgiftsramar för

FiU 1987/88:20

34

löneökningar införs. Motionärerna anser det oacceptabelt att riksdagsbeslut
om antalet poliser skall upphävas om löneramen överskrids i avtalsförhandlingarna.
En neddragning av polisens personal skulle få förödande konsekvenser
för vårt rättssamhälle. Riksdagen bör enligt motionärerna inte
medge att regeringen gör sådana justeringar av antalet tjänster i polisorganisationen
som kan föranledas av att löneramen överskrids i avtalsförhandlingarna.

Utskottet vill med anledning härav anföra följande.

Den offentliga sektorns kvalitet och omfattning har hittills kunnat
förstärkas genom att verksamheten expanderat och skatterna höjts. Denna
väg är emellertid inte längre framkomlig. Om reallönerna efter skatt skall
kunna stiga, kan inte skattetrycket skärpas ytterligare. Förbättringar av den
offentliga servicens kvalitet, liksom ytterligare volymexpansion, måste
därför ske främst genom effektivisering, omprioritering och förnyelse av
verksamheten. Möjligheterna till löneförhöjningar för de offentliganställda
kommer i högre grad än tidigare att vara beroende av produktivitetens
utveckling i den offentliga sektorn.

Skulle statsmakterna i något fall, t.ex. på skolområdet, finna att tillräckliga
produktivitetshöjningar inte är möjliga att uppnå och att konsekvenserna för
verksamheten blir oacceptabla måste omprioriteringar av resurser bli
aktuella. Något utrymme för undantag för vissa områden finns för närvarande
inte utom för, som nämnts, försvarets myndigheter och statsbidragen till
arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Dessa utgifter har bestämts utifrån andra
grunder än de statliga löneavtalen.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna Fi209, Fi214 yrkande 4,
Fi222 samt Fi229.

Särskilda personalförsörjningsåtgärder

I propositionen berörs också frågan om i vilken utsträckning lönerna inom
den offentliga sektorn skall påverkas om det visar sig att löneutvecklingen
under 1986-1987 varit sämre än inom SAF/LO- och SAF/PTK-områdena.
Enligt ramavtalet för löner 1986-1987 för statstjänstemän m.fl. skall
förhandlingartas upp om detta i 1988 års avtalsrörelse. Därvid skall, sägs det
i avtalet, även produktivitetsutvecklingen inom olika sektorer av arbetsmarknaden
bedömas.

I propositionen sägs att fördelningen av löneutrymmet bör ske så att
statens personalförsörjningsintressen tillgodoses inom den fastlagda ramen.
Om det emellertid visar sig att löneutvecklingen under avtalsperioden
medfört förvärrade personalförsörjningsproblem inom vissa områden, kan
särskilda åtgärder bli nödvändiga. Regeringen begär därför i propositionen
ett bemyndigande att lägga även sådana särskilda åtgärder till grund för
medelsberäkningarna.

1 motion Fi220 (c) yrkas att vad motionärerna anför om medelstilldelningen
för särskilda personalförsörjningsåtgärder skall ges regeringen till känna.
Enligt vad utskottet funnit berörs emellertid inte denna fråga i motionen.
Utskottet finner därför för gott att avstyrka motionens yrkande 11. Utskottet
har mot denna bakgrund inte något att erinra mot propositionens förslag till
bemyndigande.

FiU 1987/88:20

35

Utskottet har tagit del av vad regeringen anför i bilaga 2 Gemensamma frågor
under punkt 7 om den allmänna lönenivån för statsanställda m.m. Redogörelsen
föranleder inte någon erinran från utskottets sida.

Penningpolitiken

Statsskuldspolitiken

Den statsfinansiella utvecklingen under senare hälften av 1970-talet och
under 1980-talet har medfört att statsskuldspolitiken blivit en viktig del av
den ekonomiska politiken, främst penning- och valutapolitiken. Riksgäldskontorets
skuldhantering och den statliga upplåningspolitiken har fått en
central roll på kreditmarknaden. Ett nära samarbete mellan riksgäldskontoret,
riksbanken och finansdepartementet är nödvändigt eftersom utformningen
av statsskuldspolitiken påverkar ränteutvecklingen och avkastningsstrukturen
på finansiella tillgångar.

Under 1987 inträffade kraftiga förändringar i den statliga upplåningen,
främst beroende på den tillfälliga förmögenhetsskatten på livförsäkringsbolag
m.fl. Under år 1987 minskade statsskulden för första gången sedan 1965.
Minskningen var 11 miljarder kronor. Statens minskade upplåningsbehov
innebar att marknadens innehav av statsskuldväxlar och obligationer sjönk
under året. Även riksbankens innehav av statspapper minskade under 1987,
huvudsakligen som en följd av ett betydande nettouttag på olika investeringskonton.
Hushållen bidrog däremot genom premie- och sparobligationer samt
allemanssparandet till att finansiera statsupplåningen med 14 miljarder
kronor. Någon nettoupplåning utomlands ägde inte rum.

Tabell 4. Finansiering av statens lånebehov 1986-1988 fördelat på sektorer

Miljarder kronor

	1986	1987	1988
Statens kassamässiga saldo1	35	4	4
./. valutaförluster på statens utlandslån	3	0	0
./. engångsskatt	-	16	0
+ riksgäldskontorets kreditgivning	-	2	2
Statens lånebehov	32	-11	6
Finansiering:
1. Riksbanken	28	- 8	-12
därav: nettoinsättningar på olika investeringskonton	8	- 8	-12
kassakravsmedel	8	- 1	1
övrigt	12	1	- 1
2. Inhemsk marknad	10	- 3	18
därav: allemanssparande	15	10	9
premie- och sparobligationer	12	4	0
övrigt	-17	-17	9
3. Utlandet	- 6	0	0
Summa finansiering	32	-11	6

‘Saldot anges här enligt kassamässiga principer, vilket innebär att det för 1988 är något
lägre än det budgetunderskott som riksrevisionsverket redovisar och som redovisas på
annat håll i budgetförslaget. Skillnaden beror bl. a. på ändrade regler för statens
förskottering av kommunernas kostnader för kommunala bostadstillägg.

Källa:Finansplanen 1988

FiU 1987/88:20

36

Under 1988 viintas väsentliga förskjutningar äga rum mellan de olika
upplåningsinstrumenten. Inflödet från hushållen via allemanssparande! är
relativt stabilt, men för övriga hushållsinstrument - premie- och sparobligationer
- förutses en minskning ske.

Eftersom vissa avsättningar i riksbanken på investeringskonton, likviditetskonton
och förnyelsefonder kommer att återbetalas 1988 beräknas
behovet av upplåning på marknaden i form av statsskuldväxlar och riksobligationer
öka kraftigt år 1988 jämfört med år 1987. Ökningens storlek bestäms
av det totala upplåningsbehovet. 1 finansplanen antas det kassamässiga
budgetunderskottet bli 4 miljarder kronor. Osäkerheten i bedömningen är
emellertid betydande. Bruttoupplåningen blir dock omfattande beroende på
att en stor del av statsskulden förfaller till betalning under 1988.

I motion Fi223 (m) kritiseras de upplåningsinstrument som riksgäldskontoret
använder gentemot hushållen. Sparobligationerna bör enligt motionärerna
avvecklas som upplåningsform och volymen av premieobligationerna bör
inte öka eftersom dessa obligationstyper är administrativt krävande. De
statliga sparstimulanserna är enligt motionärerna i alltför hög grad inriktade
på att underlätta statsupplåningen. Stimulanserna av hushållssparande! bör
ges en mer generell utformning.

Utskottet delar inte motionärernas uppfattning i dessa avseenden. Inom
det skattesubventionerade allemanssparande! behandlas de två sparformerna
aktier och kontoinlåning skattemässigt likvärdigt. Premieobligationerna
är en för staten relativt billig upplåningsform. Sparobligationerna är, som
motionärerna anför, administrativt krävande för riksgäldskontoret. Någon
nettoupplåning i denna form förutses inte för år 1988. Den statliga
upplåningen från hushållen sker i former som vid det här laget är väl
etablerade och allmänt kända. De har stor bredd och popularitet. Hushållsupplåningen
fungerar enligt utskottet i stort sett bra. Detta hindrar naturligtvis
inte att det på sikt är möjligt att utveckla nya upplåningsformer anpassade
till förändringarna på kreditmarknaden. En viktig utgångspunkt för ett
sådant arbete måste vara att så många medborgare som möjligt efter sina
varierande förutsättningar får tillgång till lämpliga sparformer med god och
säker avkastning. Utskottet avstyrker med det anförda motion Fi223 (m)
yrkande 5.

Statsskuldspolitikens uppläggning bestäms av den samhällsekonomiska
utvecklingen i enlighet med de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska
politiken. Därav följer att upplåningen bör utformas så att den underlättar
riksbankens verksamhet med kredit- och valutapolitiken. Inom dessa ramar
är målet för statsskuldspolitiken att minimera upplåningskostnaderna.
Normen att inte nettolåna utomlands bör ligga fast.

Vad utskottet anfört om statsskuldspolitiken bör riksdagen som sin mening
ge riksgäldsfullmäktige till känna.

Kreditpolitiken

Den kraftiga efterfrågeökningen under 1987, som till stor del berodde på en
snabb ökning av den privata konsumtionen, har varit avgörande för
utformningen av penningpolitiken. För att hålla tillbaka den privata konsum -

FiU 1987/88:20

37

tionen och motverka tendenser till överhettning har marknadsräntorna fått
hållas på en relativt hög nivå, och differenserna i förhållande till utlandet har
periodvis varit stora. För ett år sedan var avståndet mellan tremånaders
statsskuldväxlar och eurodollarräntan drygt 4 procentenheter. Differensen
minskade dock senare under våren 1987.

Den höga räntedifferensen gentemot utlandet bidrog till att utländsk
valuta strömmade in i början av 1987. Under de fyra första månaderna var
inflödet 13 miljarder kronor. Detta flöde upphörde därefter, och för helåret
stannade inflödet vid drygt 9 miljarder kronor. De tre sista månaderna 1987
resulterade i ett utflöde med 2,5 miljarder kronor.

Som utskottet redovisat ovan väntas en fortsatt försvagning av bytesbalansen
1988. Detta innebär att penningpolitiken återigen måste utformas med
större hänsynstagande till utvecklingen av utrikesbalansen. Det innebär en
fortsatt högre inhemsk räntenivå än i omvärlden.

Ett alternativ vore en stramare finanspolitik för att hålla tillbaka den
inhemska efterfrågan och dämpa påfrestningarna på bytesbalansen. En
sådan politik förordas i motion Fi220 (c).

Utskottet vill med anledning härav framhålla att en stram finanspolitik inte
endast innebär ett lägre budgetsaldo utan framför allt att åtgärder vidtas som
dämpar efterfrågan med främst högt importinnehåll som t.ex. den privata
konsumtionen. Det budgetalternativ som presenteras i motion Fi220 (c)
utvisar emellertid en påtaglig påspädning av hushållens samlade resurser i
form av t.ex. skattesänkningar och vårdnadsbidrag. Dessa åtgärder sägs vara
finansierade genom en uranskatt, genom indragningar av bidrag till kommunerna
samt genom utförsäljning av statliga tillgångar. Dessa åtgärder har
betydligt mindre efterfrågedämpande effekt än den nettostimulans som
hushållen erhåller enligt motionärernas förslag. Det är således en uppenbar
risk att de föreslagna åtgärderna kraftigt skulle försvaga den svenska
bytesbalansen och därmed framtvinga ytterligare skärpningar av penningpolitiken
med höjd ränta som följd.

Utskottet har i det föregående konstaterat att det parlamentariska stödet
vid vissa tillfällen har saknats för att genomföra finanspolitiska åtstramningsåtgärder.
Det innebär att kraven på penningpolitiken har skärpts. Det måste
dock konstateras att en högräntepolitik har avsevärda negativa effekter på
investeringsutvecklingen. En sådan politik har därmed klara begränsningar
och kan dessutom bli tämligen ineffektiv på grund av hushållens ränteokänslighet.
I den mån ett ökat krav på penningpolitiken skall undvikas är det alltså
nödvändigt att ett parlamentariskt underlag skapas för den erforderliga
stramare finanspolitiken.

Det är angeläget att åtgärder vidtas för att stimulera hushållens sparande
och begränsa deras skuldbenägenhet. Vissa åtgärder har vidtagits för att öka
omfattningen av allemanssparandet. En reformering av inkomstbeskattningen
utreds för närvarande. Därvid eftersträvas att skattesystemet utformas så
att det i högre grad än för närvarande stimulerar sparande och missgynnar
lånefinansierad konsumtion.

I motion Fi223 (m) upprepas krav som samma motionärer framfört
tidigare, nämligen att banker bör erhålla skälig ränta på de kassakravsmedel
som placerats i riksbanken. Vidare framförs kravet att riksbanken bör

FiU 1987/88:20

38

avskaffa diskontot. Det saknar numera betydelse och borde kunna ersättas
med den jämförelseränta STIBOR (Stockholm Interbank Offered Rates)
som numera noteras.

Utskottet har vid tidigare tillfällen då dessa frågor behandlats framhållit att
kassakvotskravet inte skall ses som en placeringsform utan som ett kreditpolitiskt
medel. Frågan om ränta på kassakravsmedel bör därför prövas på
penningpolitiska grunder av riksbanken.

Utskottet har också tidigare konstaterat att diskontot genom de förändringar
sorn skett på kreditmarknaden inte längre har samma normerande
betydelse som tidigare. Det finns anledning förmoda att bankerna och
kreditinstituten kommer att utveckla andra jämförelseräntor på samma sätt
som skett i andra länder. Övergångsvis kan dock diskontot antas ha en viss
betydelse, eftersom det alltjämt ingår i och reglerar innebörden i många
överenskommelser och civilrättsliga avtal.

Utskottet vill i likhet med vad som anförs i propositionen och i flera
motioner uttala att avregleringen av kreditmarknaden i huvudsak varit
positiv för den svenska ekonomin och bidragit till att göra kreditmarknaden
mer effektiv. Konkurrensen mellan olika kreditgivare har ökat. Utskottet
tvingas dock att i likhet med föredraganden konstatera att konkurrensen är
betydligt svagare i fråga om hushållens sparmedel och att kostnaderna i
banksektorn har stigit mycket snabbt.

Utskottet instämmer i den kritik föredraganden anför mot vissa inslag i
handeln med optioner och terminskontrakt som framkommit i samband med
börsnedgången under hösten 1987. Det är angeläget att förtroendet kan
upprätthållas för de aktörer på de finansiella marknaderna som hanterar
hushållens, försäkringsspararnas och företagens medel. Detta är viktigt för
tilltron till det finansiella systemets funktionssätt och för samhällsekonomin i
sin helhet. Förändringar och förbättringar avseende kreditmarknadens
funktionssätt kan komma att aktualiseras i de utredningar som för närvarande
arbetar och skall avsluta sitt arbete före halvårsskiftet 1988. Dessa frågor
behandlas av kreditmarknadskommittén, optionsutredningen och värdepappersmarknadskommittén.
Försäkringsverksamhetskommittén har nyligen
avslutat sitt arbete.

Valutapolitiken

Under 1980-talet har internationellt sett en ökad liberalisering av kapitaltransaktioner
ägt rum. Inom OECD sker ett internationellt samarbete på
kapitalliberaliseringsområdet med syfte att generellt utvidga medlemsländernas
liberaliseringsförpliktelser. Hittills har full frihet uppnåtts för de
kapitalrörelser som är knutna till kommersiella krediter och direkta investeringar.
I flera länder har dock valutaregleringen helt avvecklats. I Sverige är
valutaregleringen i princip begränsad till kapitaltransaktioner i form av
portföljinvesteringar. Bland portföljinvesteringar ingår bl.a. räntebärande
placeringar. De kapitaltransaktioner som är knutna till utrikeshandeln eller
resulterar i direktinvesteringar omfattas således inte av regleringen.

Våren 1986 ställde sig riksdagen bakom förslaget att avveckla de delar av
valutaregleringen som inte är av central betydelse för penning- och valutapo -

FiU 1987/88:20

39

litiken. Från avvecklingen undantas bankdepositioner och placeringar i
räntebärande papper, t.ex. statsobligationer för såväl valutautlänningar som
valutainlänningar.

Det första större steget i liberaliseringsprocessen togs sommaren 1986 då
kravet på att direkta investeringar skulle refinansieras utomlands avskaffades.
I höstas beslutades att svenskar skulle få ökade möjligheter att förvärva
utländska aktier. Avsikten är att på sikt skall alla restriktioner på förvärv av
utländska aktier avskaffas.

Vidare har restriktionerna avseende fastighetsinvesteringar avvecklats,
vilket innebär att de nu tillåts enligt samma kriterier som gäller direkta
investeringar.

I motion Fi223 (m) kritiseras det sätt på vilket valutaregleringen avvecklas i
Sverige. Varje steg i liberaliserande riktning utlöser till en början ett
valutaflöde när en uppdämd efterfrågan kan tillgodoses, anförs det. Det är
därför viktigt att man samtidigt öppnar för strömmar både till och från
Sverige. Avregleringen av valutapolitiken bör därför enligt motionärerna ske
snabbt och fullständigt.

Motionärerna anför vidare, och liknande krav framförs också i motion
Fi220 (c), att det är särskilt angeläget att öppna möjligheter för valutautlänningar
att köpa svenska kronobligationer. Det skulle enligt motionärerna
utan tvivel leda till att vi kunde hålla en avsevärt lägre räntenivå i Sverige.
Dessutom innebär det alternativet enligt motionärerna att man jämfört med
att staten lånar utomlands också flyttar valutarisken till de utländska
placerarna. I motionerna sägs att det är en illusion att tro att vi genom att
skärma av oss från vissa kapitalrörelser skall kunna skaffa oss större
stabiliseringspolitisk handlingsfrihet. Redan åtagandet att hålla en fast
valutakurs, vilket utesluter nya devalveringar, ställer krav på att den
ekonomiska politiken anpassas till vad som sker i omvärlden.

Även i motionerna Fi218 (fp) och 7-7229 av Alf Svensson (c) begärs att
valutaregleringen skall avskaffas.

I motionerna Fi211 av Per Stenmarck och Rune Rydén (m) och 772/6 av
Siw Persson m.fl. (fp) begärs åtgärder för att skapa fria kapitalrörelser
mellan Sverige och Danmark. Man bör enligt motion Fi211 särskilt underlätta
en gemensam börsnotering av aktier i de nordiska länderna.

Företrädare för finansutskottet har vid flera tillfällen de senaste åren haft
tillfälle att med OECD-sekretariatet diskutera bl.a. de frågor som tas upp i
de två sistnämnda motionerna. Utskottet vill med anledning härav redovisa
följande. I det internationella samarbete som bedrivs inom OECD på
kapitalliberaliseringsområdet gäller principen om icke-diskriminering mot
tredje land. Denna princip utgör en klar restriktion för möjligheterna att
t.ex. åstadkomma friare kapitalrörelser inom Norden. För en tullunion eller
monetär union ges dock viss rätt till endast inbördes liberalisering. Det
samarbete som bedrivs inom Norden eller inom t.ex. EFTA anses dock inte
av OECD ske på ett sätt som man definierar som en tullunion. Det är således
enligt utskottet en väg för avreglering av valutapolitiken som inte bör väljas.
Motionerna Fi211 och Fi216 avstyrks därför av utskottet.

Vad gäller frågan om en generell avreglering på valutaområdet vill
utskottet anföra följande. Den av 1986 års riksdag utstakade vägen för

FiU 1987/88:20

40

liberalisering av valutaregleringen bör fullföljas. Det innebär att vissa
transaktioner undantas från avvecklingen, nämligen sådana som styrs av
ränteskillnader och förväntningar om ränte- och valutakursutvecklingen.

Utskottet anförde våren 1986 (FiU 1985/86:30) beträffande valutautlänningars
rätt att köpa svenska kronobligationer följande:

Som nämnts föreslås i flera motioner att det bör vara möjligt för utlänningar
att köpa svenska kronobligationer. Det skulle enligt motionärerna möjliggöra
en sänkt räntenivå i Sverige.

Det har hävdats bl.a. att det är en fördel om statlig skuldökning sker i vår
egen valuta. Det skulle innebära att det inte är svenska staten utan den
utländska placeraren som tar valutarisken.

Utskottet delar inte denna uppfattning utan anser att det finns betydande
risker med en sådan upplåning. Den skulle bli mycket känslig för förändringar
i räntenivå och valutakurs. När förväntningar uppstår om förändringar i
räntenivåer eller valutakurser kommer dessa obligationer att utsättas för
stora spekulationer. Erfarenheten har dessvärre visat att det inte endast är
faktiska förändringar i bytesbalans, ekonomiska utvecklingen eller omläggningar
i den ekonomiska politiken som har betydelse för dessa kortsiktiga
kapitalflöden. Även grundlösa rykten och spekulationer har minst lika stor
effekt, i synnerhet för ett litet land som Sverige. I en situation där t.ex. den
svenska kronan utsätts för en press nedåt finns det en uppenbar risk för att
utländska köpare säljer sina obligationer med följd att kursen sjunker och
räntan stiger. Räntan skulle stiga till en nivå som är högre än vad den annars
skulle vara. Därigenom blir svensk upplåning inom och utom landet betydligt
dyrare. Det är således inte givet att en möjlighet för utlänningar att köpa
kronobligationer skulle innebära lägre räntor sett över en längre period. Det
enda man med någon säkerhet kan säga är att räntenivån skulle bli betydligt
känsligare för utländska impulser och ändrade förväntningar. Därmed skulle
möjligheterna minska att föra en kreditpolitik som tar hänsyn till inhemska
faktorer. Att staten skulle undvika valutarisker genom att låta ge ut
kronobligationer i utlandet är inte ett försvarbart argument för ett land med
fast växelkurs. Argumentet kan därför heller inte ligga till grund för att ge
utlänningar möjligheter att köpa kronobligationer. Utskottet delar således
inte uppfattningen att utlänningar bör få tillstånd att köpa svenska kronobligationer.

Utskottet har alltjämt samma uppfattning.

Det fortsatta liberaliseringsarbetet bör drivas med sikte på att så långt
möjligt delta i det västeuropeiska samarbetet för liberalisering av kapitalrörelser.
Det innebär att om ökade obalanser på nytt skulle uppstå får inte en
uppbromsning ske i liberaliseringsprocessen. I stället bör andra åtgärder
sättas in.

I motion Fi223 (m) begärs att den svenska kronan skall anknytas till det
europeiska monetära systemet (EMS). Enligt utskottets mening är erfarenheterna
av nuvarande växelkursregim positiva. Utskottet avstyrker med det
anförda motionerna Fi223 yrkande 6, Fi218 yrkande 1, Fi220 yrkande 7 och
Fi224 yrkande 6.

Vad utskottet anfört om kredit- och valutapolitiken bör riksdagen som sin
mening ge fullmäktige i riksbanken till känna.

I motion Fi214 (vpk) anförs att arbetarrörelsen måste formulera ett
program för att motverka de problem som ökad internationalisering för med

FiU 1987/88:20

41

sig. Bl.a. bör ett återtagande ske av gjorda liberaliseringar på valutaområdet.
Reglerna för utlandsinvesteringar bör skärpas.

Av vad utskottet anfört om valutapolitiken framgår att utskottet inte delar
den uppfattning som framförs i motionen. Utskottet ser, tvärtemot motionärerna,
en fri handel och ett ökat ekonomiskt samarbete som en förutsättning
för fortsatt tillväxt av produktion och sysselsättning i Sverige. Med det
anförda avstyrker utskottet motion Fi214 yrkande 9.

I motion Fi703 av Britta Bjelle (fp) begärs en översyn av möjligheterna att
införa en differentierad ränta för jordbruket. Motionären pekar på de
kapitalkostnadsproblem som jordbrukare främst i norra Sverige har. Ett sätt
att sanera i bidragsdjungeln, samtidigt som man avlastar lantbrukarna en del
av de höga kapitalkostnaderna, vore, anser motionären, att införa en
differentierad räntesats för Norrlandsjordbruken av det slag som används i
Finland.

Den kraftiga höjningen av räntenivån under 1970-talet och i början av
1980-talet har skapat problem för vissa jordbrukare. En differentiering av
kreditmarknaden på det sätt som motionären föreslår skulle motverka ett
effektivt utnyttjande av de finansiella resurserna. Utskottet anser att en
nedpressning av räntenivån bör ske genom att pressa ned inflationen och på
så sätt stärka vår internationella konkurrenskraft. Därigenom minskar vi vårt
internationella beroende och skapar utrymme för en sänkning av räntenivån.
Det är den väg som enligt utskottets mening bör väljas. Med det anförda
avstyrker utskottet motion Fi703.

Avveckling av löntagarfonderna

I motionerna Fi213 (m, fp, c), Fi201 av Gullan Lindblad och Göthe Knutson
(m), Fi204 av Marianne Karlsson m.fl. (c, m, fp) och Fi226 av Alf Svensson
(c) hemställs att löntagarfonderna skall avskaffas. I motion Fi213 (m, fp, c)
föreslås att löntagarfonderna skall avvecklas enligt en särskild framlagd plan.
I motion Fi226 yrkas att huvuddelen av fondernas medel efter en avveckling
skall överföras till AP-fonden och att regeringen ges i uppdrag att utarbeta
förslag till stimulansåtgärder för vinstdelningssystem på företagen och för
enskilt aktiesparande. Man föreslår att 4 miljarder kronor får disponeras för
investeringar och åtgärder för att komma till rätta med vissa allvarliga brister
i sjukvården och äldreomsorgen.

Utskottet vill med anledning av dessa motioner erinra om att utskottet i
februari 1987 behandlade, vad gäller kravet på ett avskaffande av fonderna,
ett antal motionsyrkanden med närmast identiskt samma innebörd. På
förslag av utskottet avvisade riksdagen samtliga dessa yrkanden (FiU
1986/87:10 s. 51-52).

I de nu aktuella motionerna framförs inga nya motiv som föranleder
utskottet att ompröva sin tidigare redovisade uppfattning i frågan. Utskottet
kan dock konstatera att i den gemensamma motionen Fi213 från moderata
samlingspartiet, folkpartiet och centern accepteras nu, till skillnad mot i
februari 1987, att fonderna i viss utsträckning skall bestå men under en annan
huvudman. Det är enligt motionärerna inte längre löntagarna som genom
sina organisationer skall ha förtroendet att delta i förvaltningen av dessa

FiU 1987/88:20

42

fondmedel. För förvaltningen av dessa skall i stället bildas fristående
stiftelser med syfte att finansiera forskning. Utskottet avstyrker motionerna
Fi201, Fi204, Fi213 yrkande 3 samt Fi226 yrkande 1.

Mot bakgrund av att utskottet avstyrkt här nämnda yrkanden ser utskottet
inte någon anledning att ta upp frågan om på vilket sätt fonderna skall
avvecklas eller hur löntagarfondsmedlen därefter skall disponeras. Utskottet
avstyrker därför motionerna Fi213 yrkandena 1 och 2 samt Fi226 yrkandena 2
och 3.

Vinstandelssystem

I sammanlagt sju motioner aktualiseras frågan om företagsanknutna vinstandelssystem
och behovet av att stimulera tillkomsten av sådana system, bl.a.
genom att inte ta ut arbetsgivaravgifter på överföringar till vinstandelsstiftelser.
Det görs i motionerna Fi205 av Olle Grahn m.fl. (fp, m, c). Fi208 av
Gullan Lindblad och Sten Andersson i Malmö (m), Fi226 av Alf Svensson
(c), Fi231 av Christer Eirefelt m.fl. (fp) samt i partimotionerna Fi6I3 (m),
Fi217 och Fi218 (båda fp).

I motionerna anförs bl.a. att system med andel-i-vinst gör de anställda
delaktiga i företagens resultat, de ökar produktiviteten, de sprider det
individuella ägandet och stärker känslan av samhörighet inom företagen.

Utskottet behandlade så sent som i december 1987 ett antal motioner av
snarlik innebörd. Utskottet framhöll då att de fördelar frivilliga vinstandelssystem
uppges ha i fråga om delaktighet, ägandespridning och påverkan på
lönebildning m.m. inte rimligen kunde bli mindre av att delägarnas andelar
är pensionsgrundande och behandlas därefter i avgiftshänseende. Med
hänvisning härtill avstyrkte utskottet motionerna.

Utskottet är alltjämt av samma uppfattning. Något skäl att biträda de nu
aktuella motionerna föreligger således inte. Med hänvisning härtill avstyrker
utskottet motionerna Fi205, Fi208 yrkande 1, Fi217, Fi218 yrkande 2, Fi226
yrkande 4, Fi231 yrkande 1 och Fi613 yrkande 8.

Utnyttjande av investeringsfonderna

I motionerna Fi202 av Anders Björck (m), Fi218 yrkande 4 (fp), Fi22I av
Göte Jonsson (m), Fi223 (m) yrkande 3 samt Fi230 yrkande 1 av Gullan
Lindblad och Göthe Knutson (m) krävs ett generellt frisläpp av investeringsfonderna.
I motionerna Fi203 av Karl-Gösta Svenson m.fl. (m, c), Fi324
yrkande 2 av Stina Gustavsson (c) och Fi618 yrkande 2 av Gunnel Jonäng och
Gunnar Björk (c) föreslås att investeringsfonderna släpps fria inom vissa
geografiska områden av regionalpolitiska skäl.

Regeringen har hösten 1986 i regionalpolitisk! syfte fattat beslut om ett
nytt frisläpp av investeringsfonder för byggnadsinvesteringar, där storstadsinvesteringar
har undantagits. Detta beslut, i kombination med fortsatta
möjligheter att ta i anspråk investeringsfonderna för maskininvesteringar i
stödområdet, bör bidra till att främja en regionalt sett jämnare utveckling
över landet. Investeringsfondsmedel får även fr.o.m. hösten 1987 utnyttjas
för miljöinvesteringar. Några ytterligare frisläpp är inte aktuella för närvarande.

FiU 1987/88:20

43

Samtidigt med kravet i motion Fi218 (fp) på ett generellt frisläpp av
investeringsfonderna föreslås att fonderna skall få utnyttjas även för
forskning och utvecklingsarbete. Fonderna bör enligt motionärerna släppas
fria under en treårsperiod och därefter avskaffas i samband med att
företagsbeskattningen reformeras. Utskottet vill här erinra om att regeringen
den 1 juni 1986 beslöt att tillkalla en utredning om reformerad
företagsbeskattning (dir. 1985:30) som skall se över företagsbeskattningen. I
detta uppdrag ingår att utvärdera investeringsfondernas effektivitet och
utnyttjande. Utredningen beräknas vara färdig hösten 1988.

Med hänvisning till att det får förutsättas att utredningen kommer att
pröva formerna för investeringsfondernas utnyttjande avstyrker utskottet
här aktuella motionsyrkanden.

Förnyelsefonderna

I motion Fi207 (vpk) föreslås att systemet med förnyelsefonder byggs ut.
Enligt motionärerna bör företagen åläggas att av 1987 och 1988 års vinster
sätta av medel till en gemensam fond som inte är företagsanknuten. Fondens
medel skall kunna utnyttjas i första hand av dem som står utanför det
nuvarande systemet, dvs. de som är anställda i lågvinstföretag och i den
offentliga sektorn. Av fondmedlen bör ca hälften användas för tekniskhumanistisk
vuxenutbildning. Alla som har mindre än tio års skolgång bör
enligt ^nptionärerna få rätt till 1-2 års vuxenutbildning.

Utskottet får med anledning härav anföra följande. Behållningarna på
förnyelsekontorrtillhör med nuvarande regler de enskilda företagen även om
dessa inte fritt förfögar över medlen. Det förslag motionärerna lägger fram är
att jämställa med en skatt som skulle tas ut på företagens vinster under 1987
och 1988. Eftersom förslaget berör företagens vinster under föregående och
innevarande år strider åtgärden mot stadgandet i 2 kap. 10 § regeringsformen
om förbud mot retroaktiv beskattning. Utskottet avstyrker med det anförda
motion Fi207.

Prisbildning och prisreglering

I motion Fi210 av Grethe Lundblad (s) anförs att det skulle vara värdefullt
om större klarhet kunde skapas kring vilka faktorer som orsakar de ständiga
prisökningarna och till varför faktorer som mekanisering, rationalisering och
stordrift inte leder till prissänkningar inom flera för hushåll, industri och
offentlig sektor viktiga branscher. I motionen föreslås att regeringen tillsätter
en övergripande utredning om prisbildningen.

Utskottet delar motionärens uppfattning att det för effektiv inflationsbekämpning
är viktigt att ha en ingående kunskap om vilka som är de
bestämmande faktorerna i prisbildningen. Det uppdrag som motionären vill
tilldela en särskild utredning ingår emellertid i statens pris- och kartellnämnds
(SPK) uppgifter. Utskottet finner därför ingen anledning till att den
begärda utredningen tillsätts. Utskottet avstyrker motion Fi210.

I motionerna Fi218 (fp) yrkande 3, Fi220 (c) yrkande 6, Fi223 (m) yrkande
4 och Fi228 av Mona Saint Cyr (m) framhålls att de ständigt återkommande
prisregleringarna utgör ett konkurrens- och tillväxthämmande inslag i

FiU 1987/88:20

44

samhällsekonomin. Motionärerna motsätter sig vad de anser vara regelbunden
förlängning av den allmänna prisregleringen. Prisregleringslagen skall
enbart användas som den beredskapslag den ursprungligen var ämnad att
vara.

Utskottet behandlade i anslutning till proposition 1987/88:28 om förlängd
tillämpning av allmänna prisregleringslagen i november 1987 (FiU 1987/88:3)
motioner med motsvarande innebörd. Utskottet framhöll vid detta tillfälle
att om prisregleringslagen är i tillämpning kan det i vissa fall underlätta för
regeringen att skapa stabila förutsättningar och öka tilltron till den ekonomiska
politiken. Vidare anfördes att en viktig förutsättning för SPK:s
fortlöpande prisövervakning är att nämnden kan aktualisera frågan om
direkta ingripanden. Uttalanden från SPK med denna innebörd får större
tyngd om prisregleringslagen är i tillämpning. Utskottet har alltjämt samma
uppfattning. Med hänvisning till vad utskottet anfört avstyrks här aktuella
motionsyrkanden.

Budgetpolitiken

Budgetutvecklingen

För sjätte året i rad lägger regeringen fram ett budgetförslag i vilket
underskottet fortsätter att minska. Nästa budgetår väntas det redovisade
underskottet sjunka med 2,8 miljarder kronor till 11,9 miljarder kronor.
Sedan budgetåret 1982/83 har därmed budgetsaldots andel av BNP minskat
från 13,0 till 1,1 %.

Av propositionen framgår att regeringen eftersträvat att åstadkomma en
budget som uppfyller de krav på stramhet som det ekonomiska läget fordrar
och samtidigt skapa utrymme för angelägna reformer genom besparingar och
omfördelningar. Tre huvudområden har prioriterats i budgetberedningen,
nämligen utbildning, miljö och den sociala välfärden.

Olika omständigheter försvårar bedömningen av budgetutvecklingen
under det kommande budgetåret. En sådan omständighet är att den angivna
saldoförbättringen är delvis skenbar och sammanhänger med en föreslagen
ändring av bokföringsprinciperna för statsskuldväxlar. Avsikten med denna
ändring är att få till stånd en mer korrekt redovisning av riksgäldskontorets
upplåningskostnader. Omläggningen ger emellertid också upphov till en
betydande redovisningsmässig minskning, och häri ligger - vilket också
framhålls i propositionen - den viktigaste förklaringen till att utgifterna för
statsskuldräntor beräknas minska med 5,1 miljarder kronor under nästa
budgetår. Rensas budgetsaldot från denna och andra snarlika engångseffekter
framkommer ett underliggande budgetsaldo som ger en riktigare bild av
den faktiska utvecklingen. Såsom framgår av nedanstående tabell minskar
därvid inte budgetunderskottet nästa budgetår. I stället ökar det med drygt 6
miljarder kronor.

Utskottet kommer senare under våren att behandla en motion (1987/
88:Fi212) som tar upp behovet av en rättvisande tidsjämförelse av det statliga
budgetunderskottet. Utskottet får därvid tillfälle att återkomma till dessa
frågor.

FiU 1987/88:20

45

Tabell 5. Budgetsaldo för budgetåren 1982/83, 1986/87-1988/89

Miljarder kronor, löpande priser

	1982/83	1986/87	1987/88	1988/89
Inkomster	191,2	320,1	333,4	341,4
Andel av BNP (%)	28,6	33,4	32,2	31,3
Utgifter exkl. statsskuldräntor	229,6	271,5	289,0	299,3
Andel av BNP (%)	34,4	28,3	28,0	27,4
Statsskuldräntor	48,2	63,8	59,1	54,0
Redovisat budgetsaldo	- 86,6	- 15,2	- 14,7	- 11,9
Andel av BNP (%)	13,0	1,6	1,4	1,1
Underliggande budgetsaldo		- 13,4	- 13,8	- 20,1
Andel av BNP (%)		1,4	1,3	1,8

Källa: Finansplanen 1988

En annan omständighet som försvårar bedömningen är den osäkerhet som
utmärker prognoserna om pris- och löneutvecklingen under innevarande och
nästa år. Erfarenheterna från budgetåret 1986/87 visar att även förhållandevis
små förskjutningar i antagandena om pris- och löneutvecklingen får ett
stort genomslag i de beräkningar som riksrevisionsverket gör över statsinkomsternas
väntade utveckling. Att budgetutfallet detta år blev väsentligt
lägre än vad som förutsågs i såväl tidigare finansplaner som statsbudgeten
sammanhänger i det närmaste helt med de revideringar som gjordes av
beräkningarna av statsbudgetens inkomster. Det är som utskottet ser det
önskvärt att precisionen i dessa prognoser förbättras.

Ytterligare en omständighet som utskottet vill peka på i detta sammanhang
är utnyttjandet av den särskilda budgetposten Beräknat tillkommande
utgiftsbehov, netto. På denna post för regeringen upp sådana inkomster och
utgifter för vilka konkreta förslag ännu inte föreligger eller där beloppen inte
exakt kan beräknas. Kostnader för förslag i särpropositioner som regeringen
avser att lägga fram för riksdagen senare under våren belastar således inte
resp. sakanslag utan beaktas i denna post. Även inkomsterna och utgifterna
för de förslag som regeringen förde fram i den trafikpolitiska propositionen
(prop. 1987/88:50) har skuggats in här. Denna proposition överlämnades till
riksdagen dagen efter budgetpropositionen. Självfallet går det inte att i
januari lämna en fullständig bild av det kommande årets budget. Enligt
utskottets mening är det emellertid önskvärt att kända inkomster och utgifter
så långt möjligt redovisas öppet i det budgetförslag som framläggs för
riksdagen.

Oppositionspartiernas budgetalternativ

Utskottet övergår nu till att behandla de förslag till budgetpolitiska riktlinjer
som oppositionspartierna för fram som alternativ till regeringens politik.

De borgerliga partiernas budgetalternativ redovisas i motionerna Fi223
(m), Fi232 (fp) och Fi220 (c). Dessa förslag inrymmer krav på skattesänkningar,
som i kombination med en familjepolitisk reform samt olika
besparingar och indragningar uppges leda till varaktiga budgetförstärkningar
på mellan 1,7 och 3,1 miljarder kronor jämfört med budgetpropositionen.
Därtill kan läggas olika förslag om förstärkningar av huvudsakligen tillfällig

FiU 1987/88:20

46

natur som av partierna tagits upp med belopp varierande mellan netto 3,0 och
5,7 miljarder kronor för budgetåret.

Vänsterpartiet kommunisterna presenterar sitt budgetförslag i motion
Fi214. Enligt den sammanställning som återfinns i motionen väntas statsutgifterna
i detta alternativ öka med 28,5 miljarder kronor medan statsinkomsterna
beräknas stiga med ett ca 4,7 miljarder kronor lägre belopp. Genom att
helt ta i anspråk de medel som regeringen reserverat på budgetposten
Beräknat tillkommande utgiftsbehov, netto erhåller emellertid motionärerna
ett budgetalternativ i vilket utgiftsökningar och inkomstförstärkningar i stort
balanserar varandra.

Liksom tidigare har utskottet försökt att på ett enhetligt sätt bedöma
budgeteffekterna av de alternativa förslag som oppositionspartierna lagt
fram under allmänna motionstiden. Syftet med genomgången har varit att
dels få en samlad bild av resp. partis förslag, dels beräkna budgeteffekten av
förslagen enligt en i möjligaste mån enhetlig mall. Yrkade anslagsförändringar
har prövats utifrån främst formella utgångspunkter, dvs. en bedömning
har gjorts om det med hänsyn till formella regler är möjligt att genomföra en
viss förändring. Hänsyn har sålunda som regel inte tagits till om det är
administrativt möjligt att uppnå de eftersträvade kassamässiga förändringarna
av budgetunderskottet redan under budgetåret 1988/89. Så t.ex. har av
denna anledning de borgerliga partiernas krav på utförsäljning av statliga
företag m.m. för drygt 4 miljarder kronor redan under nästa budgetår inte
satts i fråga. I princip har endast förslag som framförts som motionsyrkanden
beaktats, eftersom övriga förslag som regel inte kommer upp till riksdagens
prövning.

I flera motioner föreslås att villkoren för ett visst stöd skall ändras. I
anslutning härtill begärs också att anslaget för den aktuella stödformen skall
räknas upp eller ner med ett visst belopp. Om överensstämmelse därvid inte
föreligger mellan den begärda regeländringen och den yrkade anslagsjämkningen
har som huvudprincip gällt att anslagsyrkandet har följts. I den mån
föreslagna utgiftsförändringar har direkta återverkningar på statens skatteinkomster
har även denna skatteeffekt beaktats. Det gäller t.ex. förslag om
lägre sjukersättning vilka medför att även statens inkomster på utgående
sjukförmåner minskar. Däremot har hänsyn inte tagits till indirekta faktorer
som kan ha sin grund i budgetförslagens expansiva eller kontraktiva effekter.

Resultatet av beräkningen har sammanfattats i nedanstående tabell där
angivna belopp för budgetåret 1988/89 avser avvikelser i förhållande till
regeringens budgetförslag.

Tabell 6. Oppositionspartiernas budgetalternativ för budgetåret 1988/89

Miljarder kronor. Tecken anger förändring i förhållande till regeringens budgetförslag
+ budgetförstärkning
- budgetförsvagning

	(m)	(fp)	(c)	(vpk)
Inkomstförstärkningar	-8,2	-2,3	+0,8	+ 5,9
Utgiftsbegränsningar	+9,0	+4,0	-1,3	-17,8
Besparing 1988/89 (avrundat)	+0,8	+ 1,6	-0,5	-11,9
Tillkommer engångsförstärkningar och avlyft	+5,5	+4,7	+4,6	+ 6,0

FiU 1987/88:20

47

Moderata samlingspartiet framhåller i sin motion Fi223 att det är nödvändigt
att sänka skattetrycket. Partiet har som mål att kunna sänka skattetrycket
med i genomsnitt ca en procentenhet per år. För att göra detta möjligt måste
- skriver motionärerna - de offentliga utgifternas andel av BNP löpande
sänkas.

I överensstämmelse med detta synsätt föreslår motionärerna att man
under budgetåret 1988/89 skall genomföra såväl omfattande skattesänkningar
som långtgående utgiftsbegränsningar och indragningar till statskassan.
Deras budgetalternativ innefattar också ett med folkpartiet och centern
gemensamt förslag om en familjepolitisk reform, vars viktigaste inslag är ett
skattepliktigt vårdnadsbidrag på 15 000 kr. per barn och år till föräldrar med
förskolebarn. Reformen skall finansieras genom indragningar från kommunerna
och genom att schablonavdraget vid inkomstbeskattningen sänks med
1 000 till 2 000 kr.

Skattesänkningarna slår igenom med drygt 8 miljarder kronor under
budgetåret 1988/89. Detta inkomstbortfall förutsätts bli kompenserat genom
ett stort antal besparingar, vilka berör ett flertal utgiftsområden, dock inte
försvaret. I stället skall försvaret få ett kraftigt resurstillskott, och stora
beställningar på försvarsmateriel skall läggas ut.

Besparingarna görs inom främst fyra huvudområden där generella indragningar
från kommunerna skall ge det viktigaste tillskottet. Från kommunerna
skall staten sålunda dra in netto 6 miljarder kronor under 1989. Flälften av
detta belopp, eller 3 miljarder kronor, faller på budgetåret 1988/89.
Besparingar skall också göras inom olika grundläggande trygghetssystem.
Ersättningen från sjuk- och föräldraförsäkringen föreslås bli begränsad
liksom kompensationsnivån inom delpensionssystemet. Besparingen uppgår
här till drygt 1,4 miljarder kronor under nästa budgetår. Motionärerna
aviserar dessutom att de kommer att föreslå besparingar inom arbetslöshetsersättningen
men kan i avvaktan på regeringens förslag nu inte precisera
något belopp. Ett tredje viktigt besparingsområde gäller hjälpen till de
fattiga länderna. Enligt moderata samlingspartiets förslag bör u-hjälpen
nästa budgetår skäras ned med 1,1 miljarder kronor. Slutligen föreslår
motionärerna omfattande neddragningar av bostadsstödet, som enligt deras
mening bör begränsas med drygt 0,8 miljarder kronor redan under det
kommande budgetåret. Sammantaget uppgår de här angivna besparingarna,
exkl. nedskärningarna inom arbetslöshetsersättningen, till 6,4 miljarder
kronor under budgetåret 1988/89. Härutöver förutsätter motionärerna att de
redan samma budgetår skall kunna tillföra statskassan ett engångsbelopp på
ca 5,7 miljarder kronor genom utförsäljning av statlig egendom och andra
liknande operationer.

Inkomstbeskattningen bör enligt moderata samlingspartiet ändras på så
sätt att skatteskalorna inflationsskyddas samtidigt som marginalskatterna
sänks under den närmaste treårsperioden till 35 % i de vanligaste inkomstlägena.
År 1991 skall ingen ha högre marginalskatt än 50 %.

Denna mycket långtgående skattereform ger upphov till ett inkomstbortfall
för staten på närmare 40 miljarder kronor när omläggningen är fullt
genomförd om tre år. Bara en bråkdel av detta belopp - eller ca 4,5 miljarder
kronor - infaller redan under nästa budgetår. Anledningen härtill är dels att

FiU 1987/88:20

48

första steget i skattesänkningen träder i kraft först när halva budgetåret är till
ända, dels att merparten i marginalskattesänkningarna ligger på de två sista
åren. En person med en årsinkomst överstigande ca 200 000 kr. får t.ex. i
första steget en marginalskattesänkning på 5 procentenheter. Under de
därpå följande två åren kan han tillgodoräkna sig fortsatta marginalskattesänkningar
på sammanlagt ytterligare 20 procentenheter.

Trots att bara en mindre del av skattesänkningen faller ut under första året
kommer höginkomsttagaren att redan då åtnjuta en betydande skattelindring.
I det moderata alternativet får en person med en årsinkomst på 300 000
kr. en skattesänkning på ca 10 000 kr. år 1989. Den löntagare som samma år
uppbär ca 80 000 kr. i inkomst får däremot ingen skattelindring alls eftersom
ett nedsatt skatteuttag för hans del äts upp av den effekt som minskningen av
schablonavdraget ger. Är inkomsten lägre än 80 000 kr. blir resultatet i stället
en skattehöjning, såvida inte inkomsttagaren kan tillgodoräkna sig barnavdrag
eller har stora avdrag under inkomst av tjänst vilka uppväger effekten av
det minskade schablonavdraget. Denna fördelningsprofil blir under de två
efterföljande åren betydligt mer påtaglig när höginkomsttagaren kan tillgodoräkna
sig ytterligare skattesänkningar. Det är också i första hand de mer
välbeställda som drar fördel av moderata samlingspartiets övriga skatteförslag.
Det gäller inte minst partiets krav på sänkt förmögenhetsskatt samt
lindrad arvs- och gåvobeskattning liksom kravet på förmånligare reavinstbeskattning.

De fördelningspolitiskt orättfärdiga inslagen i moderata samlingspartiets
budgetalternativ förstärks om man beaktar att också efterföljande års
skattesänkningar måste finansieras genom fortsatta indragningar och besparingar.
Första årets begränsade finansieringsbehov klaras i huvudsak av
genom att u-hjälpen beskärs samt genom att sociala och bostadspolitiska
stödformer gröps ur. Dessutom får kommunerna genom nedskurna överföringar
svara för en betydande del av finansieringen, vilket kopplat till ett
föreslaget kommunalt skattestopp ofrånkomligen kommer att få långtgående
återverkningar på den service kommunerna kan erbjuda sina invånare.
Finansieringen av andra och tredje årets skattesänkning kommer emellertid
att kräva fortsatta än mer omfattande neddragningar av statsbudgetens
utgifter; neddragningar som i första hand drabbar de svaga och utsatta i
samhället, medan de bättre ställda grupperna drar fördel av de skattesänkningar
dessa försämringar möjliggör.

Utskottet avvisar bestämt en budgetpolitik med denna inriktning. Med det
anförda avstyrker utskottet motion Fi223 (m) yrkande 2.

Folkpartiet pekar i sin motion Fi232 på utvecklingen av det underliggande
budgetsaldot som antyder att underskottet i statsbudgeten åter riskerar att
öka. Detta innebär, framhåller motionärerna, att kravet på en stram
finanspolitik är lika aktuellt nu som tidigare. Det är folkpartiets uppfattning
att den strama finanspolitiken måste bygga på minskade utgifter.

Liksom moderata samlingspartiet lägger folkpartiet fram ett budgetförslag
i vilket utgiftsbegränsningar kombineras med skattesänkningar. Gemensamt
för de båda partierna är också att besparingarna till en del riktar in sig på
olika trygghetssystem. Enligt folkpartiet bör sålunda kompensationsnivån

4 Riksdagen 1987188.5 sami. Nr20

FiU 1987/88:20

49

Rättelse: S. 58 rad 4 Står: Filip Fridolfsson Rättat till: Hugo Hegeland

inom delpensionssystemet begränsas. Detsamma gäller för sjukförsäkringen
där dessutom ersättningen för insjuknandedagen skall avvecklas. Besparingar
görs också i stödet till arbetslöshetsersättningen liksom i olika former av
bostadsstöd och bidrag till vuxenutbildning och dagspress. Mjölksubventionerna
bör begränsas mer än vad regeringen föreslagit under förutsättning att
hela besparingen ograverat används till att höja barnbidraget. Folkpartiet
föreslår också att ramen för u-hjälpen räknas upp.

Betydande belopp bör enligt motionärerna kunna tillföras statsbudgeten
genom olika engångsförstärkningar. främst i form av utförsäljning av statliga
företag och statlig mark.

De indragningar som folkpartiet vill göra från kommunsektorn har
tillkommit för att i första hand finansiera det med övriga borgerliga partier
gemensamma förslaget om ett vårdnadsbidrag till småbarnsfamiljer. I
samma syfte föreslår folkpartiet, liksom moderata samlingspartiet och
centern att schablonavdraget vid inkomstbeskattningen sänks med 1 000 kr.

Folkpartiets förslag till reformerad inkomstbeskattning överensstämmer i
flera avseenden med vad moderata samlingspartiet förespråkar. Båda
partierna vill inflationsskydda skatteskalorna och sätta ett tak för marginalskatten
vid 50 %. Båda vill också redan nästa år sänka marginalskatten i
vanliga inkomstlägen med 4 procentenheter. Däremot anger inte folkpartiet
hur snabbt marginalskattereformen skall genomföras, och man är inte heller
beredd att i slutändan sänka skatten lika mycket i de vanliga inkomstlägena.
För 1989 föreslår folkpartiet inte heller någon extra nedsättning av skatteuttaget
i det lägsta och i det högsta skiktet på den statliga skatteskalan.
Däremot föreslår folkpartiet som enda parti att det statskommunala
grundavdraget sänks med 1 000 kr. samt att skattereduktionen för fackföreningsavgifter
avvecklas.

Sammantaget innebär folkpartiets förslag till ändrad inkomstbeskattning
att i princip alla löntagare som under 1989 har årsinkomster understigande
100 000 kr. erhåller en skattehöjning. Beaktar man dessutom att skattereduktionen
för fackföreningsavgifter skall avvecklas förskjuts brytpunkten
uppåt på inkomstskalan, och det är först vid inkomstnivåer överstigande
110 000 kr. som en skattelindring blir märkbar.

Enligt utskottets bedömning ger folkpartiets budgetalternativ upphov till
en budgetförstärkning under budgetåret 1988/89, om än av mindre omfattning.
Detta gäller även om man bortser från förstärkningar av engångskaraktär.
Förstärkningen ligger emellertid helt inom den osäkerhetsmarginal som
budgetberäkningarna i detta skede måste omges med. Liksom fallet är med
moderata samlingspartiets skatteförslag beror förstärkningen på att den
föreslagna marginalskattesänkningen träder i kraft först vid årsskiftet
1988-1989 och ger effekt bara på halva budgetårets inkomster. Under år 1989
får emellertid skattesänkningen fullt genomslag, och då elimineras budgetförstärkningen.
Skall skattereformen kunna fullföljas och budgetunderskottet
behållas på oförändrad nivå kommer det att krävas fortsatta långtgående
nedskärningar i statsbudgetens utgifter. Den kritik som utskottet tidigare
riktat mot de fördelningspolitiskt tvivelaktiga inslagen i moderata samlingspartiets
besparingsförslag gäller i flera avseenden också folkpartiet. Utskot -

FiU 1987/88:20

50

tet kan med hänsyn härtill inte ställa sig bakom en budgetpolitik av det slag
motionärerna förordar.

Med det anförda avstyrker utskottet motion Fi232 (fp) yrkande 2.

Centern förespråkar i sin motion Fi220 att budgetunderskottet pressas
tillbaka för att man skall uppnå balans i ekonomin. Av motionen framgår att
centern vill föra en stram finanspolitik för att kunna lätta på trycket på
penningpolitiken och pressa tillbaka konsumtionsökningen. Enligt motionärernas
uppfattning bör vidare budgetens utgifts- och inkomstsida minska i
förhållande till BNP, vilket man ser som en förutsättning för att kunna sänka
skattetrycket. Centern slår också fast att sparandet inte bör ske i den
offentliga sektorn utan i hushållssektorn.

Det budgetförslag som centern redovisar innefattar krav på skattesänkningar
och nya utgiftsåtaganden, vilka föreslås bli finansierade genom
miljöavgifter och skärpt beskattning av energi, genom besparingar inom
vissa avgränsade områden samt genom olika former av mer eller mindre
tillfälliga indragningar till statskassan. Därtill kommer det med de övriga
borgerliga partierna gemensamma förslaget om en familjepolitisk reform och
dess finansiering.

Centerns förslag till ändrad inkomstbeskattning under 1989 inskränker sig
i huvudsak till en marginalskattesänkning för inkomsttagare med inkomster
överstigande ca 210 000 kr. Löntagare med inkomster understigande denna
nivå får i princip ingen skattesänkning eftersom schablonavdraget samtidigt
begränsas. Har de dessutom inga övriga avdrag som uppväger denna
nedsättning erhåller de i stället en skattehöjning som beroende på inkomstnivå
kan uppgå till drygt 500 kr.

Centern vill lindra arbetsgivaravgifterna för småföretagare och finansiera
åtgärden med en höjning av avgiften i övrigt. Enligt utskottets bedömning
ställer detta krav på en höjning av sjukförsäkringsavgiften med ca 1
procentenhet.

Energibeskattningen är alltså ett av tre inslag i finansieringen av centerns
budgetalternativ. Viktiga bidrag skall därvid komma från en höjning av
skatten på olja och kol samt från en ny uranskatt som skall belasta
kärnkraftverken. Vidare skall en ny typ av avgift tas ut på svaveldioxidutsläpp.
Det uttalade syftet med dessa skatter och avgifter är att begränsa
miljöförstöringen och användningen av knappa naturresurser. Det ter sig
därför enligt utskottets mening som märkligt att centern samtidigt avvisar
den av regeringen föreslagna bensinskattehöjningen; en höjning som, i
enlighet med råvarubeskattningens syfte, är ämnad att begränsa användningen
av en ändlig råvara vilken i hög grad bidrar till miljöförstöringen.

Budgetförsvagningarna skall också finansieras med besparingar inom
främst det arbetsmarknadspolitiska området. Statsbidraget till arbetslöshetskassorna
skall minska liksom vissa delar av det stöd som utgår för att
upprätthålla sysselsättningen. Nedskärningar drabbar också bostadsstödet
samt investeringar i kraftledningsnätet.

Betydande tillskott skall slutligen också hämtas genom utförsäljning av
statliga företag samt genom krav på extra inleveranser från televerket och
luftfartsverket.

FiU 1987/88:20

51

Om man bortser från de sistnämnda engångsförstärkningarna leder
centerns förslag till att budgeten försvagas redan budgetåret 1988/89. Därtill
kommer att knappt 2,5 miljarder kronor av centerns övriga budgetförstärkningar
emanerar från råvaruskatter och miljöavgifter; dvs. avgifter vars
primära syfte är att begränsa förbrukning och utsläpp. Om dessa avgifter
fungerar på avsett sätt kommer statens inkomster från dem att successivt
avta. De ger därmed inte den stadga som erfordras för att staten skall kunna
dra på sig nya bestående utgiftsåtaganden av det slag motionärerna
förespråkar. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion Fi220 (c)
yrkande 2.

Vänsterpartiet kommunisterna framhåller i sin motion Fi214 att partiet vill
omfördela delar av efterfrågan och konsumtion genom att beskatta kapital
och spekulation till förmån för de sämst ställda. Så t.ex. vill motionärerna
sänka mat- och hyreskostnaderna. De vill också förbättra folkflertalets
levnadsförhållanden genom att öka utbudet av offentliga tjänster och
satsningar.

Motionärerna föreslår en kraftig utbyggnad av den offentliga sektorn. I
kommunerna skall 50 000 nya daghemsplatser tillkomma nästa budgetår.
Statsbidragen till barnomsorg skall förstärkas och stora delar av daghemspersonalen
skall vidareutbildas. Barnbidragen skall höjas och föräldraförsäkringen
byggas ut till 18 månader. I en första etapp skall livsmedelssubventionerna
höjas med 4 miljarder kronor, för att man i ett senare skede skall kunna
slopa mervärdeskatten på livsmedel. Folkpensionsförmånerna skall förbättras
och de kommunala bostadstilläggen höjas genom bl.a. stimulanser via
utökade statsbidrag.

Åtgärderna skall finansieras genom höjda arbetsgivaravgifter samt genom
skärpt beskattning av förmögenheter och av aktie- och penningmarknadshandel.
Tobaksskatten skall höjas kraftigt och betydande tillskott skall
hämtas från energibeskattningen. Bl.a. skall beskattningen av el framställd i
kärnkraftverk höjas med sammanlagt ca 8 öre/kWh. En särskild vattenkraftsavgift
skall också tas ut från kraftbolag för att vid sidan av statsbudgeten
användas för regionalpolitiska utvecklingsinsatser i skogslänen. Slutligen
föreslås att en ny skatt på 6 % läggs på utlandsinvesteringar.

Utskottet konstaterar att den omfördelning som motionärerna eftersträvar
leder till ett kraftigt ökat skattetryck. Deras budgetförslag medför också att
budgetsaldot försvagas, vilket ger finanspolitiken en mer expansiv inriktning.
Enligt utskottets bedömning skulle budgetunderskottet i motionärernas
alternativ öka med 12 miljarder kronor redan nästa budgetär för att
därefter fortsätta att växa. Eftersom motionärerna tagit i anspråk alla medel
som finns avsatta under budgetposten Beräknat tillkommande utgiftsbehov,
netto saknar de helt handlingsutrymme för att utan ytterligare försvagningar
kunna möta sådana åtgärder som kan bli nödvändiga i ett senare läge, om
t.ex. arbetsmarknadssituationen skulle försämras. Varje sådan insats, liksom
behovet av medel för senare tilläggsbudgetar, leder därför till att motionärernas
budgetalternativ försämras ytterligare.

Som utskottet ser det skulle motionärernas budgetalternativ verkningsfullt
bidra till att snabbt rasera de framgångar som nåtts i arbetet med att sanera

FiU 1987/88:20

52

statsfinanserna. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion Fi214
(vpk) yrkande 2.

Riktlinjer för budgetpolitiken

Utskottet sammanfattar sin syn på budgetpolitiken på följande sätt.

Att minska budgetunderskottet har länge varit ett centralt mål för den
ekonomiska politiken. Påtagliga förbättringar har också nåtts genom den
stramhet med vilken budgetpolitiken förts. Till en del sammanhänger
framgångarna också med alltför snabba nominella löneökningar som lett till
större skatteinkomster än planerat. Denna effekt har varit märkbar inte
minst under det senaste året.

Skall finanspolitiken kunna bedrivas med den stramhet som situationen
kräver är det nödvändigt att budgeten inte späder på ekonomin ytterligare.
Erforderliga satsningar måste därför åstadkommas genom omfördelningar
inom given eller minskad budgetram. Detta krav tillgodoses i det av
regeringen framlagda budgetalternativet.

Utskottet har vid sin genomgång av oppositionspartiernas budgetalternativ
kunnat konstatera att för budgetåret 1988/89 synes även moderata
samlingspartiets och folkpartiets budgetförslag uppfylla detta krav. Utskottet
har förkastat förslagen, därför att de har en fördelningspolitiskt felaktig
profil och för att de skattesänkningar som dessa partier föreslår får fullt
genomslag på statsbudgeten först i ett efterföljande skede. När så sker
kommer statsfinanserna att ytterligare dräneras såvida inte nya och långtgående
besparingar tillgrips.

Eftersom förslagen har vissa likheter kan det ha sitt intresse att närmare
undersöka i vilken utsträckning det finns möjligheter att vinna en gemensam
uppslutning hos de borgerliga partierna kring de besparingsalternativ som
erfordras för att motverka en sådan budgetförsvagning.

Utskottet konstaterar därvid att när det gäller vårdnadsbidraget och dess
finansiering råder enighet mellan de borgerliga partierna. De tre partierna
har dock kraftigt underskattat kostnaderna för denna reform som i första
hand skall finansieras genom indragningar från kommunerna. Samma
enighet föreligger dem emellan om att marginalskatterna måste sänkas
kraftigt och att skatteskalorna skall inflationsskyddas. Vidare är de överens
om att begränsa stödet till arbetslöshetskassorna.

I övrigt tycks samsynen på större besparingar vara begränsad. Moderata
samlingspartiet förordar t.ex. stora nedskärningar i u-hjälpen, vilket centern
och folkpartiet inte är beredda att godta. Folkpartiet vill tvärtom kraftigt
höja biståndet.

Folkpartiet föreslår mer långtgående neddragningar av mjölksubventionerna
än regeringen; något som centern motsätter sig. Centern vill inte bara
behålla nuvarande mjölksubventioner utan också införa en differentierad
moms med lägre skatt på livsmedel. En sådan differentiering avvisas
emellertid bestämt av folkpartiet.

Centern vill utnyttja energibeskattningen som ett energipolitiskt styrinstrument
och som en viktig finansieringskälla; något som dock moderata
samlingspartiet motsätter sig. Moderata samlingspartiet vill i stället ersätta
nuvarande energibeskattning med mervärdeskatt kombinerad med låga

FiU 1987/88:20

53

energilikformiga punktskatter.

Moderata samlingspartiet föreslår långtgående indragningar från kommunerna,
medan folkpartiets och centerns förslag i detta avseende är mer
begränsade.

Moderata samlingspartiet och folkpartiet vill försämra sjukpenningersättningen,
medan centern avstår från sådana besparingar.

Moderata samlingspartiet vill dessutom försämra ersättningen från föräldraförsäkringen,
vilket inte vunnit någon anslutning hos folkpartiet och
centern.

Moderata samlingspartiet och folkpartiet vill försämra ersättningen inom
delpensionssystemet, men har i denna fråga inte fått gehör från centern.

Den enighet som föreligger mellan de borgerliga partierna inskränker sig
således i första hand till frågor som ger upphov till budgetförsvagningar.
Samsynen är däremot mycket begränsad när det gäller erforderliga besparingar
av betydelse. De skiljaktigheter som föreligger rör grundläggande
frågor, och utrymmet för kompromisser synes vara begränsat.

Utskottet konstaterar således att vart och ett av de borgerliga partiernas
budgetalternativ har goda förutsättningar att vinna bred parlamentarisk
anslutning inom detta block i de delar förslagen rör skattesänkningar och
vissa nya utgiftsåtaganden. Däremot finns mycket liten enighet om hur dessa
åtaganden skall finansieras. Denna diskrepans skulle, som utskottet ser det,
därför lätt kunna resultera i att nuvarande gynnsamma budgetutveckling
bryts och ersätts av en ny era med ständigt växande underskott.

De i motionerna Fi223 (m), Fi232 (fp), Fi220 (c) och Fi214(vpk) förordade
riktlinjerna för budgetpolitiken leder som utskottet visat till konsekvenser
som inte kan godtas. Utskottet har därför inte kunnat ställa sig bakom dessa
förslag. Av samma skäl avstyrker utskottet bifall till yrkande 3 i motion Fi224
av Alf Svensson (c).

Riksdagen har vid upprepade tillfällen under senare år lagt fast vissa
principer som har varit vägledande för prövningen av statsbudgetens utgifter.

I rådande ekonomiska läge äger dessa principer alltjämt giltighet. De
innebär:

- Endast de allra mest angelägna reformerna bör genomföras. Omfattningen
av sådana utgiftsökningar måste hållas nere samtidigt som de
finansieras genom att andra utgifter minskas.

- Utgiftsbegränsningar måste åstadkommas på vissa områden.

- Arbetet med att begränsa utgiftsautomatiken måste fortsätta.

- Åtgärder måste vidtas för att effektivisera den offentliga verksamheten
och i vissa fall förändra dess organisationsformer.

- En fortgående omprövning av existerande utgiftsprogram och verksamheter
måste göras.

- Det totala skattetrycket måste begränsas.

Det är enligt utskottets mening angeläget att statliga myndigheter stimuleras
att höja effektiviteten i den egna verksamheten. Genom det s.k. huvudförslaget
har myndigheternas rationaliserings- och översynsarbete påskyndats.
Utskottet delar därför föredragandens bedömning att myndigheterna även i
fortsättningen bör ställas inför motsvarande krav. Inriktningen mot ökad

FiU 1987/88:20

54

politisk målstyrning minskar också detaljregleringen och ger, som utskottet
ser det, myndigheterna större frihet att själva påverka utformningen av sin
verksamhet, vilket också kan stimulera till ökad effektivitet inom den statliga
sektorn. De pågående försöken med treåriga budgetramar bör liksom
strävan mot ekonomisk ramstyrning fullföljas.

I anslutning till sitt krav på en utförsäljning av statliga företag begär centern
att riksdagen skall göra ett tillkännagivande om mål och inriktning beträffande
engångsförstärkningar av statsbudgeten. Utskottet vill med anledning
härav erinra om att utskottet vid flera tillfällen, och senast i ett yttrande till
näringsutskottet (FiU 1986/87:2 y), utförligt redovisat sin uppfattning i denna
fråga. Utskottet har därvid bl.a. framhållit att det inte bör förekomma någon
omfattande och systematisk utförsäljning av statliga företag och andra
tillgångar i syfte att förbättra statsfinanserna. Motionärerna anför inget skäl
som föranleder utskottet att ändra uppfattning i detta avseende. Med det
anförda avstyrker utskottet bifall till motion Fi220 (c) yrkande 8.

Finansfullmakten och statliga kreditgarantier m.m.

I propositionen lämnar föredraganden en redogörelse för i vilken utsträckning
regeringen har utnyttjat finansfullmakten under budgetåret 1986/87.

Vid sidan av finansfullmakten finns ett antal bemyndiganden som regeringen
kan använda om det anses motiverat med hänsyn till konjunktur- eller
sysselsättningsläget. Riksdagen har ifrågasatt behovet av alla dessa bemyndiganden
(FiU 1985/86:30, rskr. 358). Med anledning härav föreslår föredraganden
nu att dessa bemyndiganden avvecklas eller inordnas i en med
finansfullmakten gemensam beloppsram. Utskottet biträder denna lösning.

För budgetåret 1988/89 tillstyrker utskottet regeringens förslag om en
finansfullmakt på 2 500 milj. kr.

Vad föredraganden anfört i propositionen om statliga garantier, budgettekniska
utvecklingsfrågor samt om statens avkastningsränta och statens utlåningsränta
föranleder inget uttalande från utskottets sida.

Utskottet biträder också de förslag föredraganden har lagt fram beträffande
dels förändrade bokföringsprinciper för statsskuldväxlar, dels formerna
för avveckling av tjänstebrevsrätten.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken

a) att riksdagen med avslag på motionerna 1987/88:Fi214 yrkandena
1, 5, 6, 7, 8, 10 och 11, 1987/88:Fi219, 1987/88:Fi220 yrkande 1,
1987/88:Fi223 yrkande 1, 1987/88:Fi224 yrkande 2, 1987/88:Fi227,
1987/88:Fi232 yrkandena 1 och 3 samt 1987/88:Fi308 godkänner vad
som förordats i proposition 1987/88:100 bilaga 1 mom. 1 och som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

b) att riksdagen avslår motionerna 1987/88:Fi220 yrkandena 3 och 5,
1987/88:Fi224 yrkande 1 samt 1987/88:Fi225,

FiU 1987/88:20

55

2. beträffande lönebildningen

att riksdagen avslår motionerna 1987/88:Fi206 ochl987/88:Fi220 yrkande
4,

3. beträffande utgiftsram för löneökningar

att riksdagen med avslag på motionerna 1987/88:Fi214 yrkande 4,
1987/88:Fi209,1987/88:Fi222 och 1987/88:Fi229 lägger till handlingarna
vad som anförts i proposition 1987/88:100 bilaga 1 mom. 11,

4. beträffande bemyndigande om medelstilldelning för särskilda
personalförsörjningsåtgärder

att riksdagen med avslag på motion 1987/88 :Fi220 yrkande 11
bemyndigar regeringen att besluta om medelstilldelning för särskilda
personalförsörjningsåtgärder i enlighet med vad som förordats i
proposition 1987/88:100 bilaga 1 mom. 6,

5. beträffande den allmänna lönenivån för statsanställda

att riksdagen lägger till handlingarna vad som anförts i proposition
1987/88:100 bilaga 2 punkt 7,

6. beträffande statsskuldspolitiken

att riksdagen med avslag på motion 1987/88:Fi223 yrkande 5 som sin
mening ger fullmäktige i riksgäldskontoret till känna vad utskottet
anfört,

7. beträffande kredit- och valutapolitiken

att riksdagen med avslag på motionerna 1987/88:Fi211, 1987/88:Fi214
yrkande 9, 1987/88:Fi216, 1987/88:Fi218 yrkande 1, 1987/88:Fi220
yrkande 7, 1987/88:Fi223 yrkande 6 och 1987/88:Fi224 yrkande 6 som
sin mening ger fullmäktige i riksbanken till känna vad utskottet
anfört,

8. beträffande differentierad ränta för jordbruket
att riksdagen avslår motion 1987/88:Fi703,

9. beträffande avveckling av löntagarfonderna

att riksdagen avslår motionerna 1987/88:Fi201, 1987/88:Fi204, 1987/
88:Fi213 och 1987/88:Fi226 yrkandena 1-3,

10. beträffande vinstandelssystem

att riksdagen avslår motionerna 1987/88:Fi205,1987/88:Fi208 yrkande
1, 1987/88:Fi217, 1987/88:Fi218 yrkande 2, 1987/88:Fi226 yrkande 4,
1987/88:Fi231 yrkande 1 och 1987/88:Fi613 yrkande 8,

11. beträffande utnyttjande av investeringsfonderna m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1987/88:Fi202, 1987/88:Fi203, 1987/
88:Fi218 yrkande 4, 1987/88:Fi221, 1987/88:Fi223 yrkande 3, 1987/
88:Fi230 yrkande 1, 1987/88:Fi324 yrkande 2 och 1987/88:Fi618
yrkande 2,

12. beträffande förnyelsefonderna

att riksdagen avslår motion 1987/88:Fi207,

13. beträffande utredning om prisbildningen
att riksdagen avslår motion 1987/88:Fi210,

14. beträffande avskaffande av prisregleringen

att riksdagen avslår motionerna 1987/88:Fi218 yrkande 3, 1987/
88:Fi220 yrkande 6, 1987/88:Fi223 yrkande 4 och 1987/88:Fi228,

FiU 1987/88:20

56

15. beträffande de allmänna rikdinjerna för budgetregleringen

att riksdagen med avslag på motionerna 1987/88:Fi214 yrkande 2,
1987/88:Fi220 yrkande 2, 1987/88:Fi223 yrkande 2, 1987/88:Fi224
yrkande 3 och 1987/88:Fi232 yrkande 2 godkänner vad som förordats i
proposition 1987/88:100 bilaga 1 mom. 2 och som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

16. beträffande engångsförstärkningar av statsbudgeten
att riksdagen avslår motion 1987/88:Fi220 yrkande 8,

17. beträffande utnyttjande av finansfullmakten

att riksdagen lägger till handlingarna vad som anförts i proposition
1987/88:100 bilaga 1 mom. 9,

18. beträffande finansfullmakten

att riksdagen bemyndigar regeringen att för budgetåret 1988/89, om
arbetsmarknadsläget kräver det, besluta om utgifter i enlighet med
vad som förordats i proposition 1987/88:100 bilaga 1 mom. 5 intill ett
sammanlagt belopp av 2 500 000 000 kr.,

19. beträffande statliga garantier

att riksdagen lägger till handlingarna vad som anförts i proposition
1987/88:100 bilaga 1 mom. 10,

20. beträffande budgettekniska utvecklingsfrågor

att riksdagen lägger till handlingarna vad som anförts i proposition
1987/88:100 bilaga 1 mom. 12,

21. beträffande statens avkastningsränta och statens utläningsränta
att riksdagen lägger till handlingarna vad som anförts i proposition
1987/88:100 bilaga 1 mom. 8,

22. beträffande förändrade bokföringsprinciper för statsskuldväxlar
att riksdagen godkänner vad som förordats i proposition 1987/88:100
bilaga 1 mom. 4,

23. beträffande avveckling av tjänstebrevsrätten

att riksdagen godkänner vad som förordats i proposition 1987/88:100
bilaga 1 mom. 7.

Stockholm den 18 februari 1988
På finansutskottets vägnar
Arne Gadd

Närvarande: Arne Gadd (s), Anne Wibble (fp), Roland Sundgren (s), Lars
Tobisson (m), Christer Nilsson (s), Bo Södersten (s), Rune Rydén (m),
Lisbet Calner (s), Lars De Geer (fp), Arne Andersson i Gamleby (s),
Gunnar Björk (c), Hans Petersson i Hallstahammar (vpk), Hugo Hegeland
(m), Marianne Carlström (s) och Rolf Kenneryd (c).

FiU 1987/88:20

57

Reservationer

FiU 1987/88:20

1. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken
(mom. 1 a)

Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Rune Rydén (m). Hugo Hegeland
(m), Gunnar Björk (c), Lars De Geer (fp) och Rolf Kenneryd (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande sorn på s. 22 börjar med ”Utskottet
vill” och på s. 30 slutar med ”motion Fi308” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill understryka att den internationella ekonomiska situationen,
med såväl efterverkningarna av den tidigare oron på aktiebörserna världen
över som de stora svårigheterna att rätta till balansbristerna i världsekonomin,
gör det exceptionellt svårt att bedöma exportutvecklingen. Utskottet
vill inte utesluta att exportprognosen i finansplanen för år 1988 kan vara för
optimistisk, inte minst på grund av den tre veckor långa arbetsmarknadskonflikten
mellan Svenska industritjänstemannaförbundet (SIF) och Verkstadsföreningen
(VF).

De bedömningar av den svenska ekonomins utveckling som redovisas i
finansplanen har av naturliga skäl inte kunnat ta hänsyn till den tre veckor
långa arbetsmarknadskonflikten mellan SIF och VF. Det är i dagsläget svårt
att ge en fullständig bild av konfliktens konsekvenser för den svenska
ekonomin. Utskottets kansli har emellertid i samarbete med konjunkturinstitutet
gjort en överslagsberäkning för att utröna hur konflikten kan komma
att påverka produktion och bytesbalans för innevarande år. Utgångspunkten
är beräkningar av bortfall i produktion, export och import av insatsvaror för
de tre veckor som konflikten varade samt uppskattningar av möjligheterna
att genom övertidsarbete under resten av året ta tillbaka förlorad produktion.

Beräkningarna tyder på att det totala produktionsbortfallet kan bli ca 2
miljarder kronor för år 1988 och på att bytesbalansen som en följd av
konflikten kan försämras med ytterligare ca 1,5 miljarder kronor. Det
förhållandet att de konfliktdrabbade företagen i allmänhet inte förfogar över
ledig kapacitet kan göra det svårt att arbeta in förlorad tid och då blir
konsekvenserna större.

Utöver dessa direkta förluster kan det befaras att mer långsiktiga negativa
effekter på den svenska ekonomin uppkommer. Som exempel på sådana vill
utskottet nämna minskat förtroende för de svenska företagens möjligheter
till störningsfria leveranser samt bortfall av gamla och nya kunder på grund
av att kommunikationerna mellan företagen varit brutna.

I avtalsrörelsen hade fram till den 18 februari slutits åtta avtal, som täcker
stora delar av industrin. För flera av dessa avtal gäller att parterna
gemensamt hävdar att den ingångna överenskommelsen faller inom ramen
för en 4-procentig lönekostnadsökning. Detta förutsätter att löneglidningen
blir betydligt lägre än tidigare år. Flera förbund, däribland de offentliganställda,
har dessutom ännu inte slutfört avtalsrörelsen. Detta gör att det i
dagsläget är svårt att ange på vilken nivå de totala lönekostnadsökningarna
slutligen hamnar. Allt talar emellertid för att de blir större än i jämförbara
konkurrentländer.

Utskottet instämmer i allt väsentligt i den beskrivning av den ekonomiska
utvecklingen som ges i motionerna Fi223 (m), Fi232 (fp) och Fi220 (c). Den
innebär sammanfattningsvis att såväl pris- och lönekostnadsökningar som
bytesbalansens väntade underskott inger stor oro.

Mot denna bakgrund är det motiverat att närmare analysera bytesbalansens
utveckling och utrikeshandelns bidrag till tillväxten under en längre
period.

Diagram 1. Bytesbalansen 1975-1988

Miljarder kronor

10.0

10.0

5.0'

0.0

00

--S.0

-5.0-

-10.0-

- -15.0

-15.0-

- -20.0

-200

- -25.0

-25.0-

-30.0

-30.0

Diagrammet visar att bytesbalansen givit ett underskott fr.o.m. 1975 t.o.m.
1983, samt åren 1985 och 1987. Enligt alla prognoser kommer bytesbalansen
även för åren 1988 och 1989 att visa underskott.

Sedan år 1982 har den internationella konjunkturutvecklingen varit
mycket god och kännetecknats av en ovanligt lång period av ekonomisk
tillväxt. Trots detta har under perioden 1982-1987 bytesbalansen uppvisat ett
negativt saldo under nästan hela perioden. Det positiva nettot för år 1986 kan
till mycket stor del förklaras med de sjunkande oljepriserna. Utan dessa hade
underskottet år 1987 också blivit avsevärt större.

Tabell 3. BNP-utvecklingen och bidraget från olika komponenter

Årlig procentuell förändring

	1983	1984	1985	1986	1987	1988 Alt. I	1989 Alt. II Alt. I	Alt. 11
BNP	2,4	3,9	2,1	1,2	2,5	1,9	1,7	1,7	0,3
Bidrag från - konsumtion	-0,7	1,4	2,0	2,5	2,3	1,4	1,6	1,4	1,1
- kapitalbildning	3,1	2,5	0,1	-1,3	0,2	0,5	0,1	0,3	-0,8
varav * brutto-investeringar	0,3	0,9	1,1	-0,2	1,1	0,5	0,5	0,4	-0,4
* lagerför-ändringar	-0,4	0,7	0,6	-0,5	-0,3	0,6	0,6	0,2	0,4
* nettoexport	3,2	0,9	-1,7	-0,7	-0,6	-0,6	-1,0	-0,3	-0,8

FiU 1987/88:20

59

Av tabell 3 framgår att den exportledda tillväxten under åren 1983-1984
bröts år 1985. Fr.o.m. detta år har utrikeshandelns bidrag varit negativt och
väntas så förbli. Även i det gynnsammas.k. låglönealternativet (kolumn Iför
år 1988 resp. år 1989 i tabellen) blir bidraget från nettoexporten negativt. Det
negativa bidraget från utrikeshandeln har inte varit lika uppenbart i siffror
över bytesbalansens utveckling i kronor räknat, eftersom sådana tal också
påverkas av växelkursförändringar, halverat oljepris m.m. Sålunda visade
bytesbalansen under t.ex. år 1986 ett överskott på nära 7 miljarder kronor.

Sedan år 1985 har tillväxten varit konsumtionsledd. Under de tre senaste
åren har bidraget från konsumtionen varje år överstigit 90 % av den totala
tillväxten, medan alltså bidraget från kapitalbildningen varit mindre än en
tiondel. Detta står i skarp kontrast till utvecklingen under åren 1983 och 1984
liksom till de krav som både 1984 och 1987 års långtidsutredningar ställt upp
(och som regeringen ställt sig bakom).

Det framgår av tabell 3 att denna ogynnsamma utveckling förstärks om
avtalsrörelsen ger löneökningar av den storleksordning som antas i alternativ
2 (+7 %). Kapitalbildningen kommer då att åter ge ett negativt bidrag till
tillväxten. Utskottet vill starkt betona vikten av att en sådan utveckling
undviks.

Ett viktigt problem är den stora pris- och löneökningen i förhållande till
våra konkurrentländer. Utvecklingen av timlönerna inom industrin i Sverige
och våra viktigaste konkurrentländer under 1980-talet framgår av nedanstående
diagram.

Diagram 2. Timlön inom industrin

Årlig procentuell förändring, nationell valuta

Sverige

-10

8-

Sveriges viktigaste konkurrentländer inom OECD

4 -

-4

2-

-2

1980

1981

1982

1983

1984

1985

1986

1987

Anm.: OECD-ländema är sammanvägda enligt vatje lands betydelse som konkurrent
till Sverige på världsmarknaden

Källor: OECD, Statistiska centralbyrån, Konjunkturinstitutet sami Finansdepartementet -

FiU 1987/88:20

Källa: Preliminära nationalbudgeten

60

Den förda ekonomiska politiken

FiU 1987/88:20

Regeringen framhåller, som i varje finansplan under senare år, hur
nödvändigt det är att löne- och prisutvecklingen i Sverige anpassas till den
som råder i våra viktigaste konkurrentländer. Samtidigt nödgas regeringen år
efter år konstatera att priserna och lönerna stiger snabbare i Sverige än i
omvärlden. Det är i längden ohållbart. Trots att regeringen också inser detta,
har den inte vidtagit erforderliga åtgärder för att underlätta för parterna att
sluta avtal på en rimlig nivå. Arbetsmarknadens parter fick inte entydiga
signaler om vilka förutsättningar som skulle gälla, t.ex. avseende den höjning
av arbetsgivaravgifterna som sedan drogs tillbaka. Smygdevalveringarna av
den svenska kronan visar också att normen om den fasta växelkursen inte
tillämpas i verkligheten.

Utskottet anser i likhet med vad som framhålls i motionerna Fi223 (m),
Fi232 (fp) och Fi220 (c) att ansvaret för avtalsförhandlingarna åvilar
arbetsmarknadens parter. Regeringen måste emellertid skapa fasta spelregler
och goda förutsättningar för förhandlingarna. Så har inte skett.

Regeringen har också misslyckats med att åstadkomma det nödvändiga
totala sparandet i ekonomin, vilket som ovan anförts visar sig i underskott i
bytesbalansen. På grund av osäkerhet om spelreglerna, bl.a. som en följd av
engångsskatten på pensionssparande, och successiva skattehöjningar har
hushållssparande! sjunkit ytterligare från en redan låg nivå. Hushållens
sparkvot väntas i år bli cirka minus 3 %.

Regeringens politik har gått ut på att öka det offentliga sparandet med
hjälp av främst skattehöjningar, vilket samtidigt resulterat i sjunkande
hushållssparande. Utskottet anser en sådan omfördelning olämplig. Det är
vidare enligt utskottet uppenbart att de insatta åtgärderna inte förmått lösa
det grundläggande strukturella problemet med konsumtionsledd tillväxt.
Utskottet konstaterar att den exportledda tillväxt som var innebörden av den
s.k. tredje vägens politik övergivits redan år 1985.

Regeringens misslyckande i fråga om den ekonomiska politiken är extra
allvarligt mot bakgrund av att den internationella utvecklingen under senare
år erbjudit en rad gynnsamma omständigheter. Om de hade utnyttjats rätt,
skulle de ha hjälpt Sverige att bryta trenden av alltför höga kostnadsökningar
och underlättat en effektivare strukturomvandling utan att detta behövt
innebära påfrestningar i form av hög arbetslöshet.

Enligt utskottets uppfattning illustreras regeringens misslyckande tydligast
av dess egen prognos för bytesbalansutvecklingen. I det optimistiska
alternativet ökar underskottet från minus ca 5 miljarder kronor 1987 till
minus 12 miljarder kronor i år och till minus 16 miljarder kronor 1989. I det
enligt utskottets mening mera realistiska alternativ II ökar bytesbalansunderskottet
till hela 20 miljarder 1989.

Mot denna bakgrund anser utskottet det anmärkningsvärt att det i
finansplanen saknas besked om vilken ekonomisk politik som regeringen
tänker föra och hur den avser lösa de nämnda problemen. Denna brist på
strategi är mycket allvarlig.

61

Riktlinjer för den ekonomiska politiken

FiU 1987/88:20

I motionerna Fi223 (m), Fi232 (fp) och Fi220 (c) beskrivs utvecklingen i
Sverige och de krav på omläggning av den ekonomiska politiken som därmed
ställs. Utskottet instämmer i allt väsentligt i motionärernas rekommendationer.

I likhet med motionärerna förordar utskottet en politik som skapar bättre
förutsättningar för tillväxt och därigenom stigande välfärd. Detta är viktigt
inte minst för att åstadkomma en regionalt balanserad utveckling inom
landet.

Tillväxten måste komma hela landet till del. Målet bör vara en decentraliserad
samhällsstruktur där det råder balans såväl inom som mellan olika
regioner. Uppnås inte detta skapas problem såväl i storstadsområdena som
utanför dessa.

Investeringar i form av utbildning och forskning spelar en allt viktigare roll
i vår samhällsutveckling. Utbildning och forskning på hög nivå är av
avgörande betydelse för Sveriges möjligheter att för framtiden hävda sig som
ledande industrination. Utskottet ser tillkomsten av forskningsstiftelser
enligt förslaget till avveckling av de kollektiva löntagarfonderna som ett
viktigt bidrag till en sådan politik.

Utskottet vill betona att en väsentlig förutsättning för en tillväxtbefrämjande
politik är att staten respekterar hushållens och företagens krav på
stabila spelregler.

Den kortsiktighet och ryckighet som kännetecknat den ekonomiska
politiken under senare år har förstärkt osäkerheten för företagare och
anställda. Detta innebär att färre vågar ta risker varvid långsiktiga satsningar
och investeringar tenderar att utebli. Pensionsskatten är ett exempel på
beslut som bidrar till att skapa osäkerhet även bland dem som inte är direkt
berörda. Även regeringens förslag om och sedan tillbakadragna höjning av
arbetsgivaravgifterna vållade under 1987 osäkerhet om gällande förutsättningar.
Enligt utskottets uppfattning är det därför väsentligt att i framtiden
avstå från sådan kvartalspolitik.

Till fasta spelregler hör också en konsekvent växelkurspolitik som norm
för den ekonomiska politiken. Finans- och penningpolitiken skall inriktas på
att stödja den fasta växelkursen. Regeringen måste slå fast att effekterna av
alltför höga löneökningar inte kommer att pareras genom devalveringar.

Utskottet anser att ekonomisk tillväxt bäst främjas i ett ekonomiskt system
som bygger på decentraliserat beslutsfattande. Marknadsekonomin är det
oöverträffade sättet att ta till vara den skaparlust, arbetsvilja och kompetens
som finns spridd bland miljontals enskilda människor och företag. Enligt
utskottets mening skulle en revitalisering av den svenska ekonomin kunna
möjliggöra en tillväxt avsevärt över det senaste decenniets tvåprocentsnivå.

Den ekonomiska politiken bör därför enligt utskottets mening inriktas på
att undanröja tillväxthinder.

Det första tillväxthindret rör skattepolitiken. Dagens skattesystem stimulerar
skatteplanering och skattefusk och missgynnar arbete och sparande.

Utskottet vill betona vikten av att sänka marginalskatterna på arbetsinkomster.
Dagens höga marginaleffekter leder till höga nominella löneök -

ningskrav för att något skall bli kvar efter skatt. Detta gör det svårare för
parterna på arbetsmarknaden att sluta avtal på en samhällsekonomiskt
lämplig nivå. Höga marginaleffekter leder dessutom till låg arbetskraftsrörlighet
mellan branscher och yrken, vilket i sin tur försämrar arbetsmarknadens
möjlighet att fungera väl och hämmar därför tillväxten.

Utskottet anser också att skatteskalan skall återges ett fullständigt
inflationsskydd för att säkerställa att gjorda marginalskattesänkningar blir
bestående. Skattetrycket har ökat kraftigt sedan regeringsskiftet år 1982.
Denna utveckling måste brytas. De svenska hushållens problem är inte att de
har för få skatter och för lågt skattetryck. Problemet är i stället att det
samlade skatteuttaget tar i anspråk en alltför stor del av nationens samlade
resurser. Utskottet anser att ytterligare skattehöjningar inte kan accepteras.
I stället krävs en sänkning av de skatter som indirekt eller direkt belastar
sparande och arbete.

Småföretag har en central uppgift i den tekniska utvecklingen och för
skapandet av nya arbetstillfällen. De är sålunda en av nycklarna till
ekonomisk tillväxt. Skattepolitikens utformning är av stor betydelse för
småföretagens utveckling och överlevnad. I det lilla företaget, där ägaren
själv är verksam, spelar skatteuttagen en förhållandevis större roll än i ett
stort företag som oftast har ”passiva” ägare. Därför är det viktigt att skapa
goda betingelser för småföretagandet, bl.a. genom en småföretagarvänlig
skattepolitik. Förmögenhetsskatten på arbetande kapital i familjeföretag bör
avskaffas.

Utskottet anser för det andra att finanspolitiken även fortsättningsvis
måste bedrivas med stor stramhet. Den nödvändiga stramheten bör skapas
genom en restriktiv utgiftspolitik. Sålunda bör statsbidragen till arbetslöshetskassorna
begränsas, subventionerna på bostadsområdet minskas etc.

Utskottet förordar en ytterligare sanering av statens skuldbörda. Således
bör ett antal statliga företag utförsäljas och börsintroduceras. Denna åtgärd
är visserligen av engångskaraktär, men den kan enligt utskottets mening
upprepas under ett flertal år. Det är också angeläget att undersöka om vissa
andra reala statliga tillgångar med låg direkt avkastning men en god
realvärdestegring kan försäljas. Staten skulle då kunna tillgodogöra sig det
kapitaliserade värdet av den framtida avkastningen. Exempel på sådana
tillgångar är kraftverk och skogar.

För det tredje måste den offentliga sektorn avmonopoliseras. Genom
lagstiftning och subventioner har den offentliga sektorn i praktiken erhållit
monopol på produktionen av ett flertal tjänster, t.ex. barnomsorg, utbildning
och sjukvård. På dessa områden finns därför stora hinder för nyetableringar.
Utskottet anser det väsentligt att alla möjligheter till ökad konkurrens
och ökad effektivitet tas till vara. De borgerliga partiernas gemensamma
förslag inom familjepolitiken utgör, enligt utskottets mening, ett viktigt steg i
rätt riktning.

Inom den kommunala sektorn kan effektiviteten ökas bl.a. genom ett
större inslag av anbudsförfarande och entreprenader. En större variationsrikedom
i tjänsteutbudet befrämjar inte bara effektiviteten utan leder
dessutom till ökad valfrihet för konsumenter och näringsidkare samt ger

FiU 1987/88:20

63

större möjligheter för dem som arbetar i den offentliga sektorn att välja
arbetsgivare.

En fjärde typ av tillväxthinder som utskottet anser måste avskaffas är den
byråkrati och regleringsapparat som byggts upp under efterkrigstiden.
Valutaregleringen bör avvecklas av främst två skäl. För det första kan en
fullständig avreglering leda till att räntan sjunker. För det andra kommer fria
kapitalrörelser, både till och från Sverige, att tvinga fram en mera disciplinerad
ekonomisk politik.

Utskottet anser också att prisregleringen skall avskaffas. Prisregleringslagen
kom till som en beredskapslag och skall enbart utnyttjas under extrema
förhållanden. Den socialdemokratiska regeringen använder dock denna
regleringsmöjlighet som ett normalt medel inom den ekonomiska politiken.
Regeringen har vid sammanlagt fyra tillfällen sedan regeringsskiftet 1982
infört ett generellt prisstopp. Enligt utskottets mening innebär sådana
upprepade ingrepp att marknadsekonomins prismekanismer sätts ur spel.

Utskottet vill i detta sammanhang betona att ett prisstopp endast skjuter
inflationsproblemet framför sig. Effekten av ett långvarigt prisstopp blir en
ineffektiv resursallokering, utebliven automatisk produktionsanpassning till
förändringar i efterfrågan, bristande information om efterfrågans faktiska
storlek etc. Slutsatsen är att sådana ingrepp i prisbildningen endast skadar
samhällsekonomin. Inte minst erfarenheterna av det senaste prisstoppet
visar detta. Tillämpningen av prisregleringslagen bör således upphöra.

Utskottet vill också framhålla vikten av att den statliga detaljregleringen
gentemot kommuner och landsting avskaffas. En förändring av statsbidragens
utformning är enligt utskottets mening angelägen för att möjliggöra för
enskilda kommuner och landsting att utforma verksamheten på det sätt som
passar bäst i resp. fall. En sådan förändring skulle också innebära betydligt
större möjligheter till förnyelse och effektivitetshöjningar inom den kommunala
sektorn.

Såväl ungdomsarbetslösheten som antalet långtidsarbetslösa är fortfarande
ett problem. Det är därför angeläget att arbetsmarknadslagstiftningen ses
över. Exempelvis skulle ökade möjligheter till provanställningar kunna
förbättra arbetsmarknadens funktionsduglighet.

Ytterligare ett hinder utgörs av den hårt reglerade bostadssektorn.
Utskottet förordar bl.a. en översyn av byggnormerna, minskade subventioner
och förändringar i t.ex. realisationsvinstbeskattningen för att förnya och
skapa dynamik i denna marknad.

Det socialistiska experiment som de kollektiva löntagarfonderna utgör
måste avslutas. Fondskatterna bör avskaffas, fondbyråkratin upphöra och
tillgångarna avvecklas, bl.a. genom att tillgångarna används som sparpremier
för ett individuellt sparande i aktier.

För det femte ser utskottet det som väsentligt att den ekonomiska politiken
medverkar till att skapa incitament till en bättre fungerande lönebildning.
Detta underlättas av den sänkning av marginalskatterna som utskottet ovan
förordar.

Enligt utskottets mening är det också nödvändigt att finna ett system där
arbetsmarknadens parter ges incitament för att sluta löneavtal som inte

FiU 1987/88:20

64

skapar arbetslöshet. Samtidigt bör statsmakterna stå fast vid sitt ansvar för
dem som ändå blir arbetslösa. Ett inslag i en sådan politik är en reformerad
arbetslöshetsförsäkring. Enligt utskottet krävs förändringar i systemet så att
dels en större del av finansieringen belastar parterna, bl.a. genom högre
egenavgifter, dels försäkringen i större utsträckning finansierar nödvändiga
arbetsmarknadspolitiska insatser. En sådan reform skulle understryka
arbetsmarknadspolitikens roll som en integrerad del av den ekonomiska
politiken.

Enligt utskottet innehåller motionerna Fi223 (m), Fi232 (fp) och Fi220 (c)
sålunda en rad gemensamma förslag som skulle förbättra förutsättningarna
för en balanserad och långsiktig ekonomisk tillväxt där hänsyn till regionala
skillnader och miljöpåverkan tas.

Vad utskottet ovan anfört med anledning av motionerna Fi223 (m)
yrkande 1, Fi232 (fp) yrkandena 1 och 3 och Fi220 (c) yrkande 1 bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Innebörden härav är att
utskottet avstyrker propositionens förslag till riktlinjer för den ekonomiska
politiken.

Detta innebär att utskottet inte kan tillstyrka den inriktning av den
ekonomiska politiken som förordas i motion Fi224 yrkandena 1 och 2 av Alf
Svensson (c). De riktlinjer som förordas i motionerna Fi214 yrkandena 1, 5,
6, 7, 8, 10 och 11, Fi219 (vpk) och Fi227 (vpk) innebären socialistisk politik
som totalt avviker från vad utskottet ovan förordat. Där förespråkas sålunda
bl.a. ett nationellt industrialiseringsprogram i samhällelig regi, kraftig
expansion av den offentliga sektorn, samhällelig styrning av investeringarna
samt stora skattehöjningar. Utskottet avvisar en sådan ekonomisk politik
och avstyrker sålunda vänsterpartiet kommunisternas motioner.

dels att den del av utskottets yttrande på s. 31 som börjar med rubriken
”Riktlinjer för” och slutar med ”Alf Svensson (c)” bort utgå,

dels att utskottets hemställan under 1 a) bort ha följande lydelse:

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken

a) att riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition
1987/88:100 bilaga 1 mom. 1 och motionerna 1987/88:Fi214yrkandena
1, 5, 6, 7, 8, 10 och 11, 1987/88:Fi219, 1987/88:Fi224 yrkande 2,
1987/88:Fi227 och 1987/88:Fi308 och med anledning av motionerna
1987/88:Fi220 yrkande 1, 1987/88:Fi223 yrkande 1 och 1987/88:Fi232
yrkandena 1 och 3 godkänner vad utskottet anfört och som sin mening
ger regeringen detta till känna,

2. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken
(mom. 1 a)

Hans Petersson i Hallstahammar (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 22 börjar med ”Bytesbalansen
beräknas” och på s. 26 slutar med ”på bytesbalansen” bort ha följande
lydelse:

FiU 1987/88:20

65

5 Riksdagen 1987188.5 sami. Nr 20

Den svenska ekonomin

FiU 1987/88:20

Utvecklingen av den inhemska efterfrågan har stått i centrum för den
politiska debatten. Som tidigare nämnts har reallönerna under de senaste
åren börjat återhämta sig samtidigt som sysselsättningen har ökat. Detta har
inneburit stigande inkomster för hushållen sedda som grupp och därmed en
ökad efterfrågan. Beräkningar som gjorts visar emellertid att om regeringens
lönetak får gälla kommer vanliga löntagare att åter förlora i köpkraft. Den
svenska finansvärlden har naturligtvis ett dubbelt förhållande till denna för
kapitalismen så centrala fråga, nämligen att både hålla nere lönerna för
profitmaximering och samtidigt hålla lönerna på en tillräckligt hög nivå så att
efterfrågan på de producerade varorna hålls uppe. Denna balansgång är
viktig för kapitalismens fortbestånd; fortsatt och ökad utsugning utan att
förlora konsumenter.

Utifrån föreställningen att det är nödvändigt med en exportledd tillväxt
kan detta dilemma lösas genom nedpressning av lönerna och försäljning på
andra marknader. Detta framgår också av tabell 2. Enligt finansplanen skall
ekonomin ”räddas” genom att löneökningarna hålls nere på nivån 4 %. På
längre sikt kommer dock den stora arbetslösheten i andra länder och
u-ländernas skuldproblem att utgöra stora problem för exportfilosofin. Till
detta kommer att den vanlige löntagarens begränsade ekonomiska resurser
utsätts för en orättvis inflation med kraftigare prisstegringar på mat och
bostäder än för andra varor. De som har höga inkomster och/eller kan
lånefinansiera sin konsumtion kommer att söka sig mot importerade varor.

Som också framgår av tabell 2 innebär den internationella kapitalistiska
arbetsdelningen, med ett ökande importinnehåll i svenska exportvaror, att
det blir svårt att att klara utrikeshandeln. Bytesbalansen försämras kraftigt. I
förlängningen av detta problem finns en vikande försörjningsberedskap,
vilket vid olika tillfällen uppmärksammats av berörda myndigheter. Den
offentliga konsumtionen som har en efterfrågan vänd mot den inhemska
marknaden har dessutom medvetet hållits tillbaka med känt resultat för
fördelningspolitiken i vid mening.

I skuggan av den vurm som kan spåras hos kapitalintressen inför en
kommande EG-anpassning finns det skäl att starkt stryka under behovet av
åtgärder mot de under 1980-talet starkt ökande utlandsinvesteringarna och
mot transnationalisering av typ Asea-Brown Boveri. Maktkoncentration och
utlandsinvesteringar har även i ett inrikes perspektiv sin motsvarighet i den
regionala koncentrationen. Tillväxt och utarmning sker på samma gång, men
naturligtvis på skilda ställen i landet. När regeringen hävdar att tillgången till
arbetskraft är en restriktion, så måste det tillägget göras att den restriktionen
främst gäller överhettade områden och speciella yrkeskategorier. Samtidigt
med denna tendens till överhettning inom vissa områden karakteriseras den
svenska ekonomin av arbetslöshet i glesbygd bland f.d. bruksarbetare,
kvinnor och ungdom. Där saknas arbetstillfällen, kommunikationer, samhällsservice
och kultur. Detta är återigen den andra sidan av de goda
vinsternas ekonomi. Skall dessa problem kunna lösas ställs stora krav på
utbildnings- och lokaliseringspolitiken, men det krävs också ingrepp i den
privatkapitalistiska makten för att nå resultat.

Den förda ekonomiska politiken

FiU 1987/88:20

I finansplanen presenteras en återblick över perioden 1982-1987. Enligt
regeringens bedömning har politiken varit framgångsrik. Som bevis härför
pekar man på de förbättringar som skett vad gäller BNP, industriproduktion,
sysselsättning och inflation sedan år 1982 då de borgerliga tvingades bort från
regeringsmakten.

Som utskottet ser det finns bakom dessa siffror dock en annan verklighet.
Det finns dels oerhörda framgångar i form av växande förmögenheter och
makt för ett fåtal, dels förvärrade problem för andra. Båda dessa fenomen
har sin grund i en förstärkt kapitalism med påföljande utsugning av
arbetskraften.

Utskottet måste således konstatera att de enskildas vinstintressen har fått
gå före. Ett fåtal har tillåtits berika sig på flertalets och det gemensammas
bekostnad. Det finns också skäl att här peka på den kraftiga tillväxten av
spekulativa inslag i ekonomin som kommit i tydlig dager i samband med
börsnedgången.

I finansplanen anger regeringen de områden där åtgärder behöver vidtas
och man nämner samtidigt några restriktioner för den ekonomiska politiken.
Uppenbart är emellertid att man helt har fixerat sig vid löneutvecklingen för
de många och normalt avlönade och inte alls rätt värderat den av regeringen
själv understödda kapitalistiska utvecklingen. Detta framstår tydligt när man
i finansplanen anser att man står inför en ”ny utmaning” i den ekonomiska
politiken. ”Utmaningen” är, enligt regeringen, att försöka klara det ”hot”
mot en balanserad ekonomi som löneökningar till lågavlönade sägs utgöra.

Regeringen sätter också makt bakom orden genom att inte föreslå några av
de nödvändiga fördelningspolitiska reformer som utlovades av den socialdemokratiska
kongressen. För att lägga fram förslag till reformer kräver
regeringen att de fackliga organisationerna visar återhållsamhet i lönerörelsen.

Utskottet kan inte godta den av regeringen förda politiken. Enligt
utskottets bedömning måste en ”ny utmaning” för den ekonomiska politiken
rimligen innebära en aktiv fördelnings- och miljöpolitik tillsammans med en
kamp för berättigade lönelyft. Viktiga reformer, som bl.a. medför en
expanderande offentlig sektor, bör genomföras. Den nu framlagda budgeten
ligger dess värre väl i linje med den perspektivlöshet som kännetecknat den
ekonomiska politiken under ett decennium.

Oppositionspartiernas alternativ

De borgerliga partierna tar ställning till inriktningen av den ekonomiska
politiken i motionerna Fi223 (m), Fi232 (fp) och Fi220 (c). Även om det går
att peka på olikheter i förslagen från dessa partier kan enligt utskottets
uppfattning den gemensamma huvudinriktningen i motionerna karakteriseras
genom följande exempel:

- Tillväxten måste vara exportledd och konkurrenskraften måste stärkas.

- Konkurrenskraften skall förbättras genom att hålla tillbaka löneökningarna.

67

- Låga lönekrav skall redan till nästa avtalsrörelse åstadkommas genom en
förändring av ”förutsättningarna” för avtalsrörelsen. Det skall ske genom
skattesänkningar till förmån för främst högavlönade och välbeställda
individer med betydande tillgångar. Den fackliga rörelsen skall försvagas
ekonomiskt genom en s.k. reformering av arbetslöshetsförsäkringen.

- Den gemensamma sektorn skall minska i omfattning genom besparingar i
budgeten och indragning av medel från kommunerna.

Utskottet vill framhålla att de föreställningar om hur ekonomin fungerar,
som redovisas i dessa motioner, inte har någon verklighetstäckning.

Exportens och konkurrenskraftens kris är en myt. Myten har underhållits
delvis genom brister i statistiken. Exporten tillhörde de delar av ekonomin
som klarade sig bäst genom åren både före och efter devalveringarna. Den
stora utlandsskulden är på motsvarande sätt en myt. Sveriges externa
tillgångar och skulder visar en helt normal för att inte säga fördelaktig bild.

Löneökningarna i Sverige var före år 1976 betydligt lägre per producerad
enhet än i flertalet OECD-länder. Självfallet har exportföretagen haft
betydande fördelar av detta. Efter år 1976 - då lågkonjunktur rådde under
flera år - var problemet inte lönenivån utan oförmågan att utnyttja
kapaciteten. Löneökningarna efter år 1982 har sedan bedömts utan att man
ställt dem i relation till den totala värdestegringen i den samlade arbetsprestationen,
arbetskraftens förändrade sammansättning och produktionens
ökade tjänsteinnehåll. Allmänt sett leder utvecklingen på sikt till en
minskning av lönekostnadernas andel av de totala produktionskostnaderna.

En jämförelse mellan olika OECD-länder visar inte heller att det existerar
några samband mellan budgetunderskott, inflationstakt, ränteläge, privatinvesteringar
och omfattning av offentliga verksamheter. Någon grund för de
borgerliga teorimodellerna i dessa stycken finns sålunda inte.

Utskottet vill här också nämna att budgetunderskottens betydelse har
förvrängts och överdrivits. Dels såg man vanligen endast till statsbudgeten,
dels ändrade man i slutet av 1970-talet redovisningen, så att drift- och
kapitalbudget sammanfördes, vilket fördunklade sambandet mellan upplåning
och investering.

Utskottet vill emellertid understryka att ihållande och stora budgetunderskott
givetvis är en belastning som leder till en socialt ogynnsam fördelning.
Men en motsvarande nedskärning av utgifter får en än värre effekt och är
ogynnsam också för näringslivet. En förhållandevis stor och någorlunda
stabil offentlig verksamhet har varit en fördel i svensk ekonomi. Däri ligger
en väsentlig del av orsaken till att massarbetslöshet av västeuropeiska mått
trots allt inte drabbat Sverige.

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 27 börjar med ”Vad gäller”
och på s. 28 slutar med ”och 3” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill bestämt avvisa den inriktning av den ekonomiska politiken
som föreslås i motionerna Fi223 (m), Fi232 (fp) och Fi220 (c). Om dessa
riktlinjer skulle bli vägledande skulle resultatet bli, vid sidan av starka
negativa fördelningseffekter, att arbetslösheten åter börjar öka samtidigt
som utvecklingen på arbetsmarknaden närmar sig den som råder i de stora
västeuropeiska industriländerna.

FiU 1987/88:20

68

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 29 börjar med ”Utskottet
vill” och på s. 30 slutar med ”motion Fi308” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar den uppfattning som framförs i motionerna Fi214 (vpk),
Fi219 (vpk), Fi227 (vpk) och Fi308 av Jörn Svensson (vpk) att det är
nödvändigt att ge politiken en ekologisk-ekonomisk inriktning och att lägga
om fördelningspolitiken i den inriktning som motionärerna anger. Detta
kräver en förstärkning av de ekonomisk-politiska styrmedlen. Utskottet
finner således att förslagen i här nämnda motioner bör vara utgångspunkt för
en förändring av den nuvarande ekonomiska politiken.

dels att den del av utskottets yttrande på s. 31 som börjar med ”Riktlinjer
för” och slutar med ”Alf Svensson (c)” bort ha följande lydelse:

Riktlirijer för den ekonomiska politiken

Följande sju punkter bör enligt utskottets mening vara utgångspunkterna vid
utformningen av den ekonomiska politiken.

1. Demokratisk styrning av övergripande riktlinjer för ekonomins utveckling.
Det skulle innebära ett slut på bankers och storföretags maktmonopol
över investeringarna. En demokratisk beslutsordning via valda representantskap
och styrelser i de samhälleliga fonderna måste komma till stånd.

2. En ekologisk närings- och teknologipolitik som kan upphäva motsättningen
mellan produktionssystem och natur.

3. En omfördelning av resurser i samhället till de breda folklagrens
förmån.

4. Stärkt skolning och ökad social medvetenhet hos folkflertalet vilket
gynnar både demokratin och den ekonomiska aktiviteten.

5. Större resurser till infrastruktur och offentlig sektor.

6. En teknologiutveckling som sprider makt och motverkar elitism.

7. Kortare arbetsdag för alla.

Denna inriktning av den ekonomiska politiken kräver att viktiga reformer
genomförs som innebär en ökad satsning på den offentliga sektorn. En
utveckling av vård-, omsorgs- och utbildningssektorn kräver en tillväxt i den
offentliga konsumtionen på 3 % per år. Den skall jämföras med en
neddragning till 1 % som föreslås i finansplanen. Utrymmet för reformer kan
därvid skapas genom en rättvis beskattning som bl. a. innebär indragning av
företagens övervinster och beskattning av stora förmögenheter. Utskottet
vill i detta sammanhang understryka att det beslutade lönetaket i den
offentliga sektorn innebär, utöver att det är en grov inblandning i avtalsrörelsen,
att regeringen avsäger sig ansvaret för nödvändiga verksamhetsförändringar
i den gemensamma sektorn.

Som utskottet ser det fordrar den ambitionshöjning som utskottet här
angivit för den ekonomiska politiken starkare styrmedel och en i jämförelse
med i dag mer målmedveten inriktning av den ekonomiska politiken.

Åtgärder som måste vidtas omedelbart eller påbörjas inom de närmaste
åren är följande:

- Omläggning av skatteskalorna till förmån för de vanliga inkomsttagarna.

Matmomsen måste slopas.

FiU 1987/88:20

69

- Ett program för arbete åt alla bör upprättas som omfattar både
näringslivet och den offentliga sektorn. En allmän arbetstidsförkortning
till 6 timmars arbetsdag bör genomföras.

- För en nödvändig förändring av makt- och ägandestrukturer i samhället
måste en nationalisering av affärsbanker, investmentbolag, finansbolag,
kreditinstitut, privata försäkringsbolag och viss nyckelindustri genomföras.

- Ett regionalpolitisk program med inriktning mot de mest utsatta
regionerna måste upprättas. För ett genomförande krävs stark styrning av
investeringarna.

- Ett politiskt fackligt råd bör inrättas för att ange riktlinjerna för
investeringspolitiken och den teknologiska utvecklingen.

Sett i längre perspektiv är det nödvändigt att samhällets resurser stärks om
det skall vara möjligt att fullfölja en ekologiskt inriktad ekonomisk politik.

En sådan politik kräver emellertid långsiktiga och målmedvetna satsningar
med främst en styrning av investeringsverksamheten. Bl.a. från denna
synpunkt bör man enligt utskottets uppfattning överväga förslaget i motion
Fi227 (vpk) om att inrätta samhällsfonder med demokratiskt valda styrelser.
Fonderna skall finansieras genom beskattning av produktion, vinster och
stora förmögenheter. En central riksfond skall finnas för att få till stånd stora
samhällsnyttiga projekt. Dessutom bör 24 länsfonder inrättas. Dessa skall
användas dels för att skapa arbetstillfällen genom investeringar i nya
samhällsägda företag, dels för att stödja kooperativa och löntagarägda
företag. I båda fallen beslutar länsfonden om investeringarna. Vidare skall
en viss del av länsfonden användas för att investera i befintliga privata företag
efter beslut av de lokala fackföreningarna.

Utskottet föreslår mot denna bakgrund att en utredning tillsätts med
uppgift att senast år 1989 lägga fram ett förslag till fondsystem inför
1990-talet.

Sammanfattningsvis vill utskottet understryka kravet på en förändrad
inriktning av den ekonomiska politiken. En förnyelse måste ske av den
svenska arbetarrörelsen. Rörelsen måste återerövra sin historiska roll som
bärare av ett samhälleligt alternativ till kapitalismen. Den måste forma ett
nytt ekonomiskt tänkande. En sådan förnyelse nödvändiggörs av samhällets
själva utveckling och den politiska situationen.

Med hänvisning till vad utskottet anfört tillstyrker utskottet här aktuella
yrkanden i motionerna Fi214 (vpk), Fi219 (vpk), Fi227 (vpk) och motion
Fi308 av Jörn Svensson (vpk).

Utskottet avstyrker således det förslag till ekonomisk politik som läggs
fram i finansplanen liksom förslagen i motionerna Fi223 (m), Fi232 (fp),
Fi220 (c) och Fi224 av Alf Svensson (c), i här berörda delar.

dels att utskottets hemställan under 1 a) bort ha följande lydelse:

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken

a) att riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition
1987/88:100 bilaga 1 mom. 1 och motionerna 1987/88:Fi220 yrkande 1,
1987/88:Fi223 yrkande 1, 1987/88:Fi224 yrkande 2 och 1987/88:Fi232

FiU 1987/88:20

70

yrkandena 1 och 3 godkänner vad som förordas i motionerna
1987/88:Fi214 yrkandena 1, 5-8, 10 och 11, 1987/88:Fi219, 1987/
88:Fi227 samt 1987/88:Fi308 och som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,

3. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken
(mom. 1 b)

Gunnar Björk och Rolf Kenneryd (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30 börjar med ”Utskottet
delar motionärernas uppfattning att” och på s. 31 slutar med ”yrkande 5”
bort ha följande lydelse:

Den ekonomiska politikens mål har i Sverige sedan länge varit full
sysselsättning, stabilt penningvärde, hög ekonomisk tillväxt, jämn fördelning
av levnadsstandarden och balans i utrikesbetalningarna. Utskottet anser att
dessa mål är riktiga men de måste kompletteras med mål som ren miljö,
resurshänsyn samt regional balans. För en långsiktig ekonomisk utveckling
krävs att alla dessa mål beaktas.

Det måste slås fast att en ökad ekonomisk standard inte definitionsmässigt
är samma sak som en ökad livskvalitet. Ofta kan värdet av en arbetstidsförkortning,
bättre arbetsmiljö, trygghet på arbetsmarknaden, orörd natur
liksom värdet av att få bo kvar på sin hemort ge en högre välfärd än en
ekonomisk standardhöjning och därmed vara att föredra framför en ökad
tillväxt.

Utskottet anser att miljöhänsyn måste få genomslag i den ekonomiska
politiken. Producenter och konsumenter måste känna de verkliga kostnaderna
för produktionen. Andra än producenterna och konsumenterna får i dag
bära de kostnader som miljöföroreningarna orsakar i form av minskad
skogstillväxt, vårdkostnader, produktionsbortfall och korrosion. Producenten
måste belastas för dessa kostnader genom att betala miljöavgifter.
Därmed kommer marknadspriset på ett bättre sätt att spegla den verkliga
produktionskostnaden. På detta sätt kan också den ekonomiska politiken
användas för att minska samhällets kostnader för miljöutsläpp genom att
avgifterna stimulerar till minskade utsläpp. En sådan inriktning ger förutsättningar
för en varaktig ekonomisk tillväxt.

Vad utskottet här anfört innebär att utskottet biträder förslagen i
motionerna Fi220 (c) yrkande 3 och Fi 225 (c).

Fördelningspolitikens inriktning

En förutsättning för en stabil ekonomi är att välståndet fördelas på ett rättvist
sätt. Alla måste ha en ekonomisk grundtrygghet. Detta gäller särskilt vid
ålderdom, sjukdom, handikapp och arbetslöshet.

Den allmänna försäkringen har mer och mer blivit en försäkring mot
inkomstbortfall. Grundskyddet har relativt sett försvagats. Skillnaderna i
förmåner har ökat. Människor utan förvärvsinkomst hamnar vid sidan av de
flesta försäkringsförmåner. Detta gäller inte minst de många som ställs utan
arbete och på så sätt får ett svagare socialförsäkringsskydd. Utskottet anser

FiU 1987/88:20

71

att trygghetssystemet i större utsträckning måste byggas upp enligt grundtrygghetsprincipen.

Utskottet vill, i likhet med vad som anförs i motion Fi220 (c), framhålla
nödvändigheten av att man i reformarbetet lägger särskild vikt vid utsatta
gruppers behov. Det gäller inte minst utvecklingen av vården, där bl.a.
friåret i sjukvården bör bevaras och där en utveckling av personalens
situation kan ge grund för såväl ökad effektivitet som kvalitet för de
vårdsökande.

En sänkning av marginalskatterna är angelägen och nödvändig. En sådan
åtgärd måste kombineras med fördelningspolitiska insatser. Avgörande
skattepolitiska åtgärder härvidlag är en sänkning av matmomsen och en
effektiv kommunal skatteutjämning. Det är vidare viktigt att minska den
statliga inkomstskatten också för låginkomsttagare.

Utskottet anser det också vara angeläget att förbättra ungdomarnas
situation. Viktiga insatser här är en utveckling av det studiesociala systemet
och en stimulans för byggande av ungdomsbostäder.

Vad utskottet anfört med anledning av motionerna Fi220 yrkandena 3 och
5, Fi224 yrkande 1 samt Fi225 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.

dels att utskottets hemställan under 1 b) bort ha följande lydelse:

1. beträffande de allmänna rikdinjerna för den ekonomiska politiken

b) att riksdagen med bifall till motionerna 1987/88:Fi220 yrkandena
3 och 5 samt 1987/88:Fi225 och med anledning av motion 1987/
88:Fi224 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

4. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken
(mom. 1 b)

Hans Petersson i Hallstahammar (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 31 som börjar med ”Utskottet
vill” och slutar med ”yrkande 5” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill med anledning av detta förslag anföra följande. En framtida
skattereform bör enligt utskottets mening innehålla en slopad matmoms,
främst av fördelningspolitiska skäl. Olika finansieringar av reformen bör
övervägas. Det kan lösas inom ramen för den översyn av skattesystemet som
nu pågår. I motsats till vad som anförs i motion Fi220 (c) anser utskottet dock
att en finansiering utanför mervärdeskatteområdet är att föredra. Det är
angeläget att nödvändighetsvaror inte drabbas av höjd skatt.

Vad utskottet anfört med anledning av motion Fi220 (c) bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 1 b) bort ha följande lydelse:

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken

b) att riksdagen med avslag på motionerna 1987/88:Fi220 yrkande 3,
1987/88:Fi224 yrkande 1 och 1987/88:Fi225 samt med anledning av

FiU 1987/88:20

72

motion 1987/88:Fi220 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,

5. Lönebildningen (mom. 2)

Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Rune Rydén (m), Lars De Geer (fp),
Gunnar Björk (c), Hugo Hegeland (m) och Rolf Kenneryd (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 32 börjar med ”När
utskottet” och på s. 33 slutar med ”yrkande 4” bort ha följande lydelse:

Förslagen i den s.k. SAMAK-rapporten innebär i korthet att arbetstagare,
arbetsgivare och regering förhandlar om löner, skatter, bidrag och priser,
investeringar m.m. Riksdagens uppgift reduceras till att i efterhand godkänna
vad som redan har överenskommits.

Utskottet vill med anledning härav anföra följande. Statsmakternas
huvudsakliga uppgift inför löneförhandlingarna är att lägga fast stabila
förutsättningar genom den allmänna ekonomiska politiken. Särskilt viktigt
är det att skapa förtroende hos parterna för att den ekonomiska politiken
leder till en låg prisökningstakt. Det kan i och för sig vara lämpligt att
regeringen diskuterar dessa allmänna förutsättningar med parterna. Sådana
diskussioner bör emellertid endast innebära informationsutbyte om hur man
på skilda håll ser på det ekonomiska läget. Det är viktigt att regeringen
redovisar sin bedömning av storleken på det ”samhällsekonomiska utrymmet”
och andra betydelsefulla förutsättningar i god tid inför förhandlingarna.
Att under pågående förhandlingar eller omedelbart före förhandlingarna
ge skiftande besked, på det sätt regeringen gjort under senare år, skapar
enbart osäkerhet eller förväntningar som sedan kanske inte kan infrias.

Utskottet anser att lönebildningen bör avgöras av arbetsmarknadens
parter i fria förhandlingar utan direkt inblandning av statsmakterna.
Utskottet avvisar således bestämt de tankar på en förhandlad inkomstpolitik
som framförs i den s.k. SAMAK-rapporten. Detta bör riksdagen med
anledning av motion Fi206 (fp) som sin mening ge regeringen till känna.

I motion Fi220 (c) redovisas en rad förslag till åtgärder för att få ned
kostnads- och löneökningstakten. Enligt motionärerna är incitamenten för
att uppnå samhällsekonomiskt acceptabla löneökningar alltför svaga.

Utskottet anser, i likhet med motionärerna, att vissa åtgärder bör vidtas
för att underlätta tillkomsten av löneavtal på en nominellt låg nivå som ändå
medger en reallöneökning. En väsentlig åtgärd för en sådan politik är att
sänka marginalskatterna. Vidare bör arbetslöshetsförsäkringen reformeras
så att parterna själva i större grad via högre avgifter får bära kostnaderna för
den högre arbetslöshet som alltför höga löneavtal kan orsaka. Statens andel
av arbetslöshetsförsäkringens finansiering bör därför minska.

Det är också angeläget att det tillgängliga löneutrymmet inte intecknas
genom höjningar av arbetsgivaravgifter eller skatter. Den offentliga konsumtionen
måste begränsas för att ge utrymme för reallöneökningar. Det bör stå
parterna fritt att själva avgöra på vilket sätt de vill ta det tillgängliga
utrymmet i anspråk.

FiU 1987/88:20

73

Vad utskottet anfört med anledning av motion Fi220 (c) yrkande 4 bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande lönebildningen
att riksdagen med anledning av motionerna 1987/88:Fi206 och 1987/
88:Fi220 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört om förhandlad inkomstpolitik och lönebildning,

6. Lönebildningen (mom. 2, motiveringen)

Hans Petersson i Hallstahammar (vpk) anser att den del av utskottets
yttrande som på s. 32 börjar med ”Utskottet konstaterar” och på s. 33 slutar
med ”yrkande 4” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar inte motionärernas uppfattning att en framtida skattereform
måste innebära marginalskattesänkningar och en begränsning av den
offentliga konsumtionen för att ge utrymme för reallöneökningar. Utskottet
anser att sådana förslag är inslag i en inkomstpolitik som inte bör genomföras.
En sådan politik tjänar endast till att minska arbetsgivarnas ansvar för att
betala skäliga löneförbättringar. Att ersätta uteblivna löneökningar med
skattesänkningar minskar möjligheterna att finansiera den gemensamma
sektorns verksamhet och eventuellt tillkommande reformer. Detta är en
orättfärdig fördelningspolitik eftersom de sämst ställda har den relativt
största nyttan av en utbyggd och väl fungerande gemensam sektor.
Utskottet kan därför inte ställa sig bakom motion Fi220 (c) yrkande 4.

7. Utgiftsram för löneökningar (mom. 3)

Gunnar Björk och Rolf Kenneryd (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 35 som börjar med ”Den
offentliga” och slutar med ”samt Fi229” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att förhandlingar som rör statens anställda måste utgå från
strikta regler för verksamhetens miniminivå. Annars blir innebörden den att
parternas avtal kan förändra även de politiskt fattade besluten om storleken
eller omfattningen av en viss verksamhet.

Utskottet har uppmärksammat ett antal exempel på detta. Ett är att
regeringen i finansplanen föreslår att riksdagsbeslut om antalet poliser skall
kunna upphävas genom regeringsbeslut om löneramen överskrids i avtalsförhandlingarna.
Liknande exempel finns inom andra delar av statens förhandlingsområde.
Utskottet anser detta vara en oacceptabel hantering.

Systemen måste garantera statens personalrekrytering genom att skillnader
i löneökningar inom totalramen tillåts.

Vad utskottet anfört om den offentliga verksamhetens miniminivå med
anledning av motionerna Fi222 (c), Fi229 (c) och Fi209 (vpk) bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.

FiU 1987/88:20

74

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande utgiftsram för löneökningar
att riksdagen med avslag på motion 1987/88:Fi214 yrkande 4 samt med
anledning av proposition 1987/88:100 bilaga 1 mom. 11 och motionerna
1987/88:Fi209,1987/88:Fi222 och 1987/88:Fi229som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört om den offentliga verksamhetens
miniminivå,

8. Utgiftsram för löneökningar (mom. 3)

Hans Petersson i Hallstahammar (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 35 som börjar med ”Den
offentliga” och slutar med ”samt Fi229” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening innebär en utgiftsram för löneökningar eller ett
s.k. cash limit-system att regeringen genom diktat fastställer det ”rimliga”
löneutrymmet. Överskridanden skall klaras genom ”rationaliseringar”, dvs.
i förekommande fall också nedskärningar eller begränsning av verksamhet.
Innebörden av detta blir att regeringen skjuter över ansvaret för beslut om
nedskärningar på de anställda och deras fackföreningar samtidigt som den
fria förhandlingsrätten sätts ur spel och likalönsprincipen trängs undan. Som
utskottet ser det sätter regeringen genom denna åtgärd en ytterligare press på
de anställda inom den gemensamma sektorn, utöver den press som redan
bristande resurser innebär.

Införandet av ett cash limit-system får konsekvenser ända ned på
enhetsnivå på myndigheterna. Det är enligt utskottets mening ett oerhört
ingrepp för att minska fackföreningsrörelsens inflytande. Att detta förlamar
de anställdas möjligheter att bedriva meningsfulla förhandlingar är en
självklarhet.

Utskottet anser också att systemet med en utgiftsram inom t.ex. skolans
område kan medföra en ytterligare avrustning av undervisningen trots att
detta område i finansplanen anses böra prioriteras. Alternativt blir följden av
utgiftsramen att kostnaden för skolan vältras över från staten på kommunerna.
Detta kan enligt utskottets mening inte accepteras.

Utskottet tillstyrker med det anförda motion Fi214 (vpk) yrkande 4.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande utgiftsram för löneökningar
att riksdagen med bifall till motionerna 1987/88:Fi214 yrkande 4 och
1987/88:Fi209 samt med anledning av proposition 1987/88:100 bilaga 1
mom. 11 och motionerna 1987/88:Fi222 och 1987/88:Fi229 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om konsekvenserna
av en utgiftsram för löneökningar,

9. Statsskuldspolitiken (mom. 6)

Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Rune Rydén (m), Lars De Geer (fp),
Gunnar Björk (c), Hugo Hegeland (m) och Rolf Kenneryd (c) anser

FiU 1987/88:20

75

dels att den del av utskottets yttrande på s. 37 som börjar med ”Under 1988”
och slutar med ”till känna” bort ha följande lydelse:

Utskottet konstaterar att statsskulden uppgick till drygt 615 miljarder
kronor vid årsskiftet 1987-1988. Det är något mindre än vid föregående
årsskifte, vilket bl.a. sammanhänger med inbetalningen av pensionsskatt
under det gångna året. Sedan 1982 års val har dock statsskulden ökat med 300
miljarder, vilket är något mer än under den närmast föregående sexårsperioden,
1976-1982, då skuldökningen uppgick till 250 miljarder kronor.

Statens utlandsskuld minskade likaledes under 1987 från ca 126 miljarder
kronor till knappt 120 miljarder kronor. En bidragande orsak var dollarkursens
nedgång. Över hälften av utlandsskulden är placerad i amerikansk
valuta.

Utskottet noterar vidare att det minskade upplåningsbehovet under det
gångna året skapade vissa problem för riksgäldskontoret, vilket påtalas i
motion Fi223 (m). Det kontinuerliga tillflödet till allemanssparandet och
kravet att även i övrigt suga upp likviditet från hushållen medförde, att det
tidvis var svårt att förse penning- och obligationsmarknaderna med erforderlig
mängd statsskuldväxlar och riksobligationer.

I planeringen för 1988 förutses en något minskad upplåning från hushållssektorn.
Därmed förskjuts tyngdpunkten i nettoupplåningen till statsskuldväxlar
och riksobligationer. Enligt utskottets uppfattning fungerar dessa
upplåningsformer smidigt och är dessutom kostnadseffektiva, varför de på
avsett sätt bör ges företräde.

Allemanssparande samt premie- och sparobligationer är alla försedda med
betydande skattefavörer, och särskilt de båda obligationstyperna är administrativt
krävande, vilket ytterligare höjer kostnaderna. Enligt utskottets
uppfattning är det svårt att motivera varför just sparande åt staten från
hushållens sida skall vara särskilt gynnat i skattehänseende. Sparstimulansen
bör i stället ges en mer generell utformning. Huvuddelen av hushållens
bidrag till statens upplåning får då lämnas via avkastningsfonder, som i sin tur
placerar i bl.a. statspapper med varierande löptider. Sparobligationen bör
successivt avvecklas som upplåningsform, och volymen av premieobligationer
bör inte öka.

Enligt utskottets mening fungerar statens upplåning numera smidigt,
särskilt efter tillkomsten av korta faciliteter på eurodollarmarknaden och den
inhemska amerikanska marknaden. Den fortlöpande hanteringen av utlandslånen
med bl.a. förtidsinlösen och skuldbytesavtal ger betydande
kostnadsreduktioner. Den i finansplanen upprepade normen att staten inte
skall nettolåna i utländsk valuta stöds av utskottet och bör ligga fast.

Vad utskottet anfört om statsskuldspolitiken bör riksdagen med anledning
av motion Fi223 (m) yrkande 5 som sin mening ge fullmäktige i riksgäldskontoret
till känna.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande statsskuldspolitiken
att riksdagen med bifall till motion 1987/88:Fi223 yrkande 5 som sin
mening ger fullmäktige i riksgäldskontoret till känna vad utskottet
anfört,

FiU 1987/88:20

76

10. Kredit- och valutapolitiken (mom. 7)

Anne Wibble (fp), Lars De Geer (fp), Gunnar Björk (c) och Rolf Kenneryd
(c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 38 börjar med "Ett
alternativ” och på s. 41 slutar med ”till känna” bort ha följande lydelse:

Utskottet ser mycket positivt på den avreglering som ägt rum på
kreditmarknaden de senaste åren. Enligt utskottets mening bör strävan vara
att avlägsna också återstående rester av kreditregleringen.

Utskottet konstaterar med tillfredsställelse att den under föregående år
genomförda utvidgningen av rätten att föreskriva kassakrav till att omfatta
andra kreditinstitut än banker inte har utnyttjats i praktiken. Enligt
utskottets uppfattning kan i stället konkurrensneutralitet uppnås genom att
banker erhåller skälig ränta på kassakravsmedel hos riksbanken.

Utskottet tillstyrker vidare förslaget i motion Fi223 (m) att den fullt
genomförda avregleringen bör bekräftas genom att lagen om kreditpolitiska
medel ersätts med en regelrätt beredskapslag för extraordinära situationer.

Riksbanken bör också närmare överväga att avskaffa diskontot. Det har
mist sin betydelse, och bankerna har under senare tid frigjort sig alltmera
från diskontot i sin räntesättning. Bl.a. noteras numera ett slags jämförelseränta
i form av STIBOR (Stockholm Interbank Offered Rates). Enligt
utskottets uppfattning borde denna kunna ersätta diskontot där så behövs,
och riksbanken skulle därmed kunna avskaffa diskontot.

Valutapolitiken

Riksbanken meddelade hösten 1987 att ett nytt steg i avregleringen av
valutapolitiken skulle tas under 1988 genom att begränsad rätt öppnas för
svenskar att förvärva utländska aktier. För sådant köp skall emellertid krävas
särskilt tillstånd, vilket inhandlas från riksbanken. Som påtalas i motion
Fi223 (m), innebär emellertid detta att det fortfarande kommer att finnas en
kostnadshöjande ransonering.

Enligt utskottets mening vittnar detta om de svagheter som är förknippade
med en partiell och successiv avveckling av valutaregleringen. Valutautlänningar
har redan givits rätt att köpa svenska aktier. När nu reciprocitet skall
uppnås, befaras störningar i valutaströmmarna. Varje steg i liberaliserande
riktning utlöser till en början ett valutautflöde, när en uppdämd efterfrågan
skall tillgodoses. Enligt utskottets mening är det därför viktigt att man
samtidigt öppnar för strömmar både till och från Sverige. Utskottet delar
således den uppfattning som framförs i motionerna Fi223 (m), Fi218 (fp),
Fi220 (c) och Fi224 av Alf Svensson (c) att en snabb och fullständig
avreglering av valutapolitiken bör genomföras. Därmed skulle tillgodoses
även de förslag som framförs i motionerna Fi211 av Per Stenmarck och Rune
Rydén (m) och Fi216 av Siw Persson m.fl. (fp).

Slopas förbudet mot svenskars och utlänningars portföljinvesteringar över
gränserna, skulle följden utan tvivel bli att Sverige kunde hålla en avsevärt
lägre räntenivå med positiva effekter för bl.a. den svenska kostnads- och
investeringsutvecklingen.

Sverige genomför sedan snart tre år tillbaka en successiv smygdevalvering.

FiU 1987/88:20

77

Det sammanhänger med konstruktionen av den korg med främmande
valutor till vars värde kronan är fixerad. Den amerikanska dollarn har här
lagts in med dubbel vikt jämfört med dess andel av vår utrikeshandel.
Dollarkursens fall har medfört att om man i stället jämför med ett
handelsvägt index, har Sverige genomfört en avsevärd devalvering gentemot
omvärlden.

Den sjunkande dollarkursen och dess genomslag via valutakorgen i form
av en successiv depreciering leder till att ett extra utrymme uppstår i särskilt
exportföretagen, som i den mån det inte stannar där som ökad vinst kan leda
till ökad löneglidning, vilket driver på den redan alltför snabba svenska
kostnadsutvecklingen.

En del bedömare anser att dollarn nu befinner sig nära sin bottennivå.
Volymmässigt har handelsströmmarna i USA redan vänt. Om de förhållandevis
gynnsamma handelssiffrorna för november och december 1987 förebådar
en omsvängning även värdemässigt, kan dollarn röra sig uppåt igen. För
Sveriges del skulle detta betyda att kronan successivt apprecieras både
generellt sett och speciellt gentemot D-marken.

I motion Fi223 (m) föreslås att den svenska kronan skall anknytas till det
europeiska monetära samarbetet (EMS). Motionärerna anför att det i t.ex.
Norge förekommer överväganden om sådan anknytning för den norska
kronan. Utskottet anser inte att detta för närvarande är aktuellt för Sverige.

Vad utskottet anfört om kredit- och valutapolitiken med anledning av
främst motionerna Fi218 (fp) yrkande 1 och Fi220 (c) yrkande 7 bör
riksdagen som sin mening ge fullmäktige i riksbanken till känna.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande kredit- och valutapolitiken
att riksdagen med avslag på motion 1987/88:Fi214 yrkande 9 samt
med anledning av motionerna 1987/88:Fi211, 1987/88:Fi216, 1987/
88:Fi218 yrkande 1,1987/88:Fi220 yrkande 7,1987/88:Fi223 yrkande
6 och 1987/88 :Fi224 yrkande 6 som sin mening ger fullmäktige i
riksbanken till känna vad utskottet anfört,

11. Kredit- och valutapolitiken (mom. 7)

Lars Tobisson, Rune Rydén och Hugo Hegeland (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 38 börjar med ”Ett
alternativ” och på s. 41 slutar med ”till känna” bort ha följande lydelse:

Utskottet ser mycket positivt på den avreglering som ägt rum på
kreditmarknaden de senaste åren. Enligt utskottets mening bör strävan vara
att avlägsna också återstående rester av kreditregleringen.

Utskottet konstaterar med tillfredsställelse att den under föregående år
genomförda utvidgningen av rätten att föreskriva kassakrav till att omfatta
andra kreditinstitut än banker inte har utnyttjats i praktiken. Enligt
utskottets uppfattning kan i stället konkurrensneutralitet uppnås genom att
banker erhåller skälig ränta på kassakravsmedel hos riksbanken.

Utskottet tillstyrker vidare förslaget i motion Fi223 (m) att den fullt

FiU 1987/88:20

78

genomförda avregleringen bör bekräftas genom att lagen om kreditpolitiska
medel ersätts med en regelrätt beredskapslag för extraordinära situationer.

Riksbanken bör också närmare överväga att avskaffa diskontot. Det har
mist sin betydelse och bankerna har under senare tid frigjort sig alltmera från
diskontot i sin räntesättning. Bl.a. noteras numera ett slags jämförelseränta i
form av STIBOR (Stockholm Interbank Offered Rates). Enligt utskottets
uppfattning borde denna kunna ersätta diskontot där så behövs, och
riksbanken skulle därmed kunna avskaffa diskontot.

Valutapolitiken

Riksbanken meddelade hösten 1987 att ett nytt steg i avregleringen av
valutapolitiken skulle tas under 1988 genom att begränsad rätt öppnas för
svenskar att förvärva utländska aktier. För sådant köp skall emellertid krävas
särskilt tillstånd, vilket inhandlas från riksbanken. Som påtalas i motion
Fi223 (m), innebär emellertid detta att det fortfarande kommer att finnas en
kostnadshöjande ransonering.

Enligt utskottets mening vittnar detta om de svagheter som är förknippade
med en partiell och successiv avveckling av valutaregleringen. Valutautlänningar
har redan givits rätt att köpa svenska aktier. När nu reciprocitet skall
uppnås, befaras störningar i valutaströmmarna. Varje steg i liberaliserande
riktning utlöser till en början ett valutautflöde, när en uppdämd efterfrågan
skall tillgodoses. Enligt utskottets mening är det därför viktigt att man
samtidigt öppnar för strömmar både till och från Sverige. Utskottet delar
således den uppfattning som framförs i motionerna Fi223 (m), Fi218 (fp),
Fi220 (c) och Fi224 av Alf Svensson (c) att en snabb och fullständig
avreglering av valutapolitiken bör genomföras. Därmed skulle tillgodoses
även de förslag som framförs i motionerna Fi211 av Per Stenmarck och Rune
Rydén (m) och Fi216 av Siw Persson m.fl. (fp).

Slopas förbudet mot svenskars och utlänningars portföljinvesteringar över
gränserna, skulle följden utan tvivel bli att Sverige kunde hålla en avsevärt
lägre räntenivå med positiva effekter för bl.a. den svenska kostnads- och
investeringsutvecklingen.

Sverige genomför sedan snart tre år tillbaka en successiv smygdevalvering.
Det sammanhänger med konstruktionen av den korg med främmande
valutor till vars värde kronan är fixerad. Den amerikanska dollarn har här
lagts in med dubbel vikt jämfört med dess andel av vår utrikeshandel.
Dollarkursens fall har medfört att om man i stället jämför med ett
handelsvägt index, har Sverige genomfört en avsevärd devalvering gentemot
omvärlden.

Den sjunkande dollarkursen och dess genomslag via valutakorgen i form
av en successiv depreciering leder till att ett extra utrymme uppstår i särskilt
exportföretagen, som i den mån det inte stannar där som ökad vinst kan leda
till ökad löneglidning, vilket driver på den redan alltför snabba svenska
kostnadsutvecklingen.

En del bedömare anser att dollarn nu befinner sig nära sin bottennivå.
Volymmässigt har handelsströmmarna i USA redan vänt. Om de förhållandevis
gynnsamma handelssiffrorna för november och december 1987 förebådar
en omsvängning även värdemässigt, kan dollarn röra sig uppåt igen. För

FiU 1987/88:20

79

Sveriges del skulle detta betyda att kronan successivt apprecieras både
generellt sett och speciellt gentemot D-marken.

Enligt utskottets uppfattning är svängningar av detta slag störande för en
så utlandsberoende ekonomi som Sveriges. En fastare punkt att anknyta
kronan till erbjuder sig i form av EMS (Europeiska monetära systemet), i
vilket flertalet EG-länders valutor ingår. Inom EMS skulle också riksbanken
kunna påkalla andra riksbankers stöd för att försvara kronans värde. I
Storbritannien och Norge förekommer nu överväganden med sikte på
inträde i EMS, vilket ytterligare skulle vidga kretsen av samarbetsländer.

När Sverige i slutet av 1970-talet under trycket av våra stora ekonomiska
obalanser utträdde ur valutaormen, utlovades en förnyad anknytning till ett
europeiskt valutasamarbete, så snart förutsättningar för detta åter förelåg.
Enligt utskottets mening är tiden nu mogen för detta steg.

Vad utskottet anfört om kredit- och valutapolitiken med anledning av
främst motionerna Fi223 (m) yrkande 6, Fi218 (fp) yrkande 1 och Fi220 (c)
yrkande 7 bör riksdagen som sin mening ge fullmäktige i riksbanken till
känna.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande kredit- och valutapolitiken
att riksdagen med bifall till motion 1987/88:Fi223 yrkande 6 och med
avslag på motion 1987/88:Fi214 yrkande 9 samt med anledning av
motionerna 1987/88:Fi211, 1987/88:Fi216, 1987/88:Fi218 yrkande 1,
1987/88:Fi220 yrkande 7 och 1987/88:Fi224 yrkande 6 som sin mening
ger fullmäktige i riksbanken till känna vad utskottet anfört,

12. Kredit- och valutapolitiken (mom. 7)

Hans Petersson i Hallstahammar (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 38 som börjar med ”Sorn
utskottet” och slutar med ”stramare finanspolitiken” bort ha följande
lydelse:

Utskottet har tidigare pekat på risken med en fortsatt försvagning av
bytesbalansen under år 1988, vilket skulle kunna innebära en fortsatt hög
inhemsk räntenivå. I motion Fi220 (c) förordas en stramare finanspolitik för
att hålla tillbaka den inhemska efterfrågan och dämpa påfrestningarna på
bytesbalansen.

Som utskottet ser det ökar en omfördelning av ekonomiska resurser till
förmån för de mest eftersatta i samhället i och för sig deras efterfrågan, men
samtidigt minskar det deras behov av lånefinansierad konsumtion. Genom
en kraftfull omfördelningspolitik åstadkoms en åtstramning för dem som
berikat sig på den förda ekonomiska politiken eller lever under mycket goda
förhållanden. Detta medför att den totala efterfrågan inte behöver stiga
dramatiskt, trots att breda grupper i samhället kan få en välförtjänt
förbättring av hushållsekonomin.

Det finns också anledning att anta att de lågavlönades ökade efterfrågan i
första hand inriktas på att kvalitativt förbättra mat- och bostadskonsumtio -

FiU 1987/88:20

80

nen. Denna efterfrågan har ett mycket lågt importinnehåll.

Vidare kan åtgärder mot utlandsinvesteringar och en offensiv politik för
utbyggnad av infrastruktur och industri öka investeringarnas andel av
tillväxten. En likviditetsindragning från företagen till förmån för en långsiktig
utbyggnad av den gemensamma sektorn ger på sikt också en efterfrågan
som i högre grad riktar sig mot den inhemska marknaden, vilket i sin tur
minskar behovet av en högräntepolitik.

Med hänvisning till det anförda avvisas den politik som föreslås i motion
Fi220 (c).

dels att den del av utskottets yttrande på s. 39 som börjar med ”Utskottet
vill” och slutar med ”mycket snabbt” bort ha följande lydelse:

I motsats till vad som hävdas i motion Fi232 (m) anser utskottet att
diskontot bör återfå en större betydelse för räntesättningen, och att
ränteregleringen bör återinföras. De åtgärder som vidtagits för att begränsa
den gråa lånemarknadens expansion har inte varit tillräckliga, varför
ytterligare åtgärder bör vidtas med detta syfte. Under en period av sjunkande
reallöner har den lånefinansierade konsumtionen tilltagit, vilket innebär att
framtida köpkraft tas i anspråk för amorteringar och räntebetalningar.
Dessutom tvingas människor, beroende på olika ekonomiska resurser och
relationer till långivare, att ta lån under mycket olika villkor till nackdel för
de sämst bemedlade.

De mycket höga vinsterna inom näringslivet har under flera år medfört att
ökade ekonomiska resurser kommit till användning för annat än för
produktiva investeringar. Detta har bl.a. medfört en offensiv marknadsföring
av olika lån - många med mycket oförmånliga villkor för låntagarna.
Därutöver har också likvida medel satsats på spekulation i fastigheter, på
börsen och i options- och terminsaffärer.

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 40 börjar med ”Företrädare
för” och på s. 41 slutar med ”och valutakursutvecklingen” bort ha följande
lydelse:

Utskottet anser i likhet med motion Fi214 (vpk) att den långtgående
avreglering av valutapolitiken som genomförts under 1980-talet bör återtas.
Därutöver bör vissa skärpningar vid tillämpningen av förordningarna ske
med avsikt att begränsa bl.a. utlandsinvesteringarna och utlänningars
möjlighet att köpa aktier i svenska bolag. Detta skall ses som ett led i en
strävan att motverka den transnationalisering av den svenska ekonomin som
nu äger rum i snabb takt och på storfinansens villkor. Utskottet avstyrker
med det anförda motionerna Fi211 (m) och Fi216 (fp).

dels att den del av utskottets yttrande på s. 41 som börjar med ”Det
fortsatta” och slutar med ”sättas in” bort utgå,

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 41 börjar med ”1 motion
Fi214" och på s. 42 slutar med ”yrkande 9” bort ha följande lydelse:

I motion Fi214 (vpk) anförs att arbetarrörelsen måste formulera ett
program för att motverka de problem som en ökad transnationalisering för
med sig.

Utskottet anser i likhet med motionärerna att detta är en angelägen

FiU 1987/88:20

81

6 Riksdagen 1987/88. 5 sami. Nr20

\

uppgift, om arbetarrörelsen skall kunna stå fri och obunden gentemot den
ekonomiska planering som kapitalet bedriver över huvudet på såväl folk som
nationalstater och dessas valda regeringar.

En sådan politik måste med nödvändighet innebära att den inhemska
marknaden får en ökad betydelse. Samtidigt bör dock strävan vara att öka
länderspridningen i utrikeshandeln. Ett avståndstagande till en fortsatt
transnationalisering står inte i motsättning till ökat internationellt samarbete
eller till fri handel mellan länder.

Vad utskottet här anfört om transnationalisering av företag bör ges
regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande kredit- och valutapolitiken
att riksdagen med bifall till motion 1987/88:Fi214 yrkande 9 och med
avslag på motionerna 1987/88:Fi211, 1987/88:Fi216, 1987/88:Fi218
yrkande 1, 1987/88:Fi220 yrkande 7, 1987/88:Fi223 yrkande 6 samt
1987/88:Fi224 yrkande 6 som sin mening ger regeringen och fullmäktige
i riksbanken till känna vad utskottet anfört om kredit- och
valutapolitiken,

13. Avveckling av löntagarfonderna (mom. 9)

Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Rune Rydén (m), Lars De Geer (fp),
Gunnar Björk (c), Hugo Hegeland (m) och Rolf Kenneryd (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 42 börjar med ”Utskottet
vill” och på s. 43 slutar med ”och 3” bort ha följande lydelse:
Löntagarfonderna är ett hot mot marknadsekonomin. De måste därför
avskaffas. Denna avveckling skall ske snabbt och vara definitiv.

Vid avvecklingen måste dock vissa restriktioner beaktas.

1. Avvecklingen skall stärka möjligheterna att uppnå centrala mål för den
svenska ekonomin genom att stimulera till ett brett individuellt sparande.

2. Avvecklingen får inte leda till att kurserna på aktiebörsen utsätts för ett
kraftigt fall.

Det första och viktigaste steget i avvecklingen bör enligt utskottets mening
vara att fondskatterna upphävs och att fondbyråkratin i form av styrelser och
kanslier befrias från sina arbetsuppgifter. Detta bör ske redan den 1 juli 1988.

Vinstskatt skall inte tas ut för år 1987 och senare. Denna skatt har lett till
många orimligheter, men genom avvecklingen begränsas dessa till att avse
inkomståren 1984-1986 (eller motsvarande verksamhetsår). Skulle företag
till följd av orimligheter i vinstskattens konstruktion komma i stora
svårigheter bör särskilda åtgärder övervägas.

Den särskilda löneskatten på 0,2 % skall avvecklas fr.o.m. andra halvåret

1988.

Enligt utskottets mening bör löntagarfondernas tillgångar främst användas
för att stimulera det frivilliga individuella sparandet i svensk ekonomi.
Omvandlingen av fondernas tillgångar från kollektivt ägande till individuellt
ägande bör ske på följande sätt:

FiU 1987/88:20

82

- För alla som är berättigade att delta i allemanssparande!, drygt 6,5
miljoner personer, framräknas en andel i fondtillgångarna. Det exakta
beloppet fastställs när fonderna skiftas ut. Värdet på varje andel
maximeras dock till 1 200 kr.

- Fondandelen utgår i form av en sparpremie till personer som under en
tvåårsperiod efter avvecklingsbeslutet deltar i allemansfondsparandet.
För att erhålla en fondandel krävs att minst 2 400 kr. sparas.

De medel som inte tas i anspråk för sparpremier enligt ovan bör användas för
att på andra sätt stimulera tillväxten och sparandet i svensk ekonomi. Medel
bör avsättas till fristående stiftelser med syfte att finansiera forskning vid
främst universitet och högskolor, bl.a. miljöstrategisk forskning. De bör
också användas för att stimulera ett långsiktigt bundet sparande till egen
bostad eller för pensionsåldern. Någon del av fondmedlen kan också
överföras till det egentliga ATP-systemet.

Genom att fondtillgångarna i första hand används för att stimulera till
individuellt riskvilligt sparande tas ett viktigt steg i riktning mot ett breddat
enskilt ägande i näringslivet.

Preciseringen av hur fondmedlen slutligt skall skiftas bör bli föremål för
utredning och beslut senast våren 1990. Fram till dess måste en interimistisk
förvaltning ske. Utskottet anser att denna bör handhas av en särskild
avvecklingsnämnd.

Avslutningsvis vill utskottet anföra följande.

Det har riktats skarp och berättigad kritik mot tillvägagångssättet när
löntagarfonderna infördes. Myndigheter och organisationer fick inte möjlighet
att förutsättningslöst granska löntagarfondsförslaget på remisstadiet.
Även lagrådet har kritiserat handläggningen. Regeringen drev igenom
löntagarfonderna utan att på ett tillfredsställande sätt utreda de konstitutionella
grunderna. Utskottet instämmer i den uppfattning som redovisas i den
avvikande meningen som har fogats till konstitutionsutskottets yttrande,
KU 1983/84:2 y.

Frågan har förts inför internationell domstol i syfte att få klarlagt om
löntagarfonderna är förenliga med svensk grundlag och internationella
konventioner som Sverige har anslutit sig till.

När fonderna avskaffas, upphör det förfarande som är konstitutionellt
tvivelaktigt; att ekonomiska tillgångar utan ersättning tas i anspråk för att
överföra ägarmakt till de fackliga organisationerna.

Eventuella konsekvenser av rättsliga utslag till följd av pågående mål får
självfallet bäras av staten.

Utskottets uppfattning i denna fråga innebär att utskottet biträder de krav
på avveckling av löntagarfonderna som framförs i här aktuella motioner.

Med hänvisning till vad utskottet har anfört angående hur avvecklingen
skall verkställas avstyrker utskottet motion Fi226 yrkandena 2 och 3.

dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:

9. beträffande avveckling av löntagarfonderna
att riksdagen med bifall till motionerna 1987/88:Fi201, 1987/88:Fi204
och 1987/88:Fi213 och med anledning av motion 1987/88:Fi226

FiU 1987/88:20

83

yrkande 1 samt med avslag på motion 1987/88:Fi226 yrkandena 2 och 3
hemställer om förslag hos regeringen om ett snabbt avskaffande av
löntagarfonderna,

14. Vinstandelssystem (mom. 10)

Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Rune Rydén (m), Lars De Geer (fp),
Gunnar Björk (c), Hugo Hegeland (m) och Rolf Kenneryd (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 43 som börjar med ”Utskottet
behandlade” och slutar med ”yrkande 8” bort ha följande lydelse:
Utskottet får med anledning härav anföra följande. Regeringen genomdrev
våren 1987 försämringar i den skattemässiga behandlingen av anställdas
vinstandelar, som därvid i stort sett kom att jämställas med lön. Enligt
utskottets mening är detta fel.

För det första är vinstandelar till skillnad från lön osäkra. Den anställde vet
inte förrän i efterhand om det blir någon vinst och hur stor en eventuell
vinstandel blir. För det andra kan den anställde inte omedelbart disponera
vinstandelen, eftersom denna är bunden i minst fem år. För det tredje
bestäms vinstandelen inte i löneförhandlingar mellan företagsledning och
fackliga organisationer utan beslutas av ägarna i enlighet med aktiebolagslagens
regler om disposition av vinsten.

Utskottet anser i likhet med motionärerna att vinstandelssystem har
gynnsamma effekter för samhälle, näringsliv och anställda. För att stimulera
och underlätta en fortsatt utveckling av vinstandelssystem bör därför inte
vinstandelar beläggas med socialavgifter. Därutöver bör ytterligare lättnader
i skatteregler övervägas för att stimulera tillkomsten av vinstandelssystem.

Vad utskottet här anfört innebär således att utskottet biträder förslagen i
motionerna Fi205, Fi208 yrkande 1, Fi217, Fi218 yrkande 2, Fi231 yrkande 1
och Fi613 yrkande 8.

dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:

10. beträffande vinstandelssystem
att riksdagen med bifall till motionerna 1987/88:Fi205, 1987/88:Fi208
yrkande 1, 1987/88:Fi217, 1987/88:Fi218 yrkande 2, 1987/88:Fi231
yrkande 1 och 1987/88:Fi613 yrkande 8 samt med anledning av motion
1987/88:Fi226 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört om att avskaffa socialavgifter på vinstandelar,

15. Utnyttjande av investeringsfonderna m.m. (morn. 11)

Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Rune Rydén (m). Lars De Geer (fp)
och Hugo Hegeland (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 43 börjar med ”Regeringen
har” och slutar på s. 44 med ”aktuella motionsyrkanden” bort ha följande
lydelse:

Investeringsfonderna tillskapades ursprungligen som ett konjunkturpolitiskt
medel. Efter flera års erfarenheter framstår det emellertid som

FiU 1987/88:20

84

uppenbart att den typen av konjunkturell styrning inte är effektiv. Under
många år var därför investeringsfonderna generellt frisläppta och utgjorde en
skattestimulans för investeringar. För närvarande råder ett partiellt frisläpp
av investeringsfonderna. Dessa är sålunda fria för byggnadsinvesteringar
endast utanför storstadsområdena samtidigt som det är möjligt att utnyttja
fonderna för maskininvesteringar bara i stödområdet. Vidare får företagen ta
i anspråk investeringsfonder för miljöinvesteringar. Utskottet anser inte att
det finns skäl att begränsa utnyttjandet av investeringsfondsmedel. Det är
t.ex. uppenbart att för många mindre och medelstora företag är det främst
investeringar i maskiner, som är nödvändiga om företagen skall kunna
expandera. Fonderna borde även vara tillgängliga för satsningar på forskning
och utveckling.

Frågan om investeringsfondernas framtid prövas för närvarande i den
pågående översynen av företagsbeskattningen. I avvaktan härpå bör enligt
utskottets mening de allmänna investeringsfonderna och investeringsreserverna
vara generellt frisläppta.

Utskottet tillstyrker med det anförda motionerna Fi202, Fi218 yrkande 4,
Fi221, Fi223 yrkande 3 och Fi230 yrkande 1. Därmed tillgodoses även de
motioner i vilka krävs ett frisläpp av investeringsfonderna i vissa delar av
landet utifrån regionalpolitiska motiveringar.

dels att utskottets hemställan under 11 bort ha följande lydelse:

11. beträffande utnyttjande av investeringsfonderna m.m.
att riksdagen med bifall till motionerna 1987/88:Fi202,1987/88:Fi203,
1987/88:Fi218 yrkande 4,1987/88:Fi221,1987/88:Fi223 yrkande 3 och
1987/88:Fi230 yrkande 1 samt med anledning av motionerna 1987/
88:Fi324 yrkande 2 och 1987/88:Fi618 yrkande 2 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört om ett generellt frisläpp av
investeringsfonderna och investeringsreserverna,

16. Utnyttjande av investeringsfonderna m.m. (mom. 11)

Gunnar Björk och Rolf Kenneryd (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 43 börjar med ”Regeringen
har” och slutar på s. 44 med ”aktuella motionsyrkanden” bort ha följande
lydelse:

Enligt utskottets mening finns det skäl att ifrågasätta investeringsfondernas
allmänna roll i ekonomin. Uppenbart är att investeringsfonderna innebär
ett gynnande av stora företag. De regionalpolitiska effekterna är inte
entydiga.

I motionerna Fi324 och Fi618 pekas på problem som kan uppstå för utsatta
orter utanför det regionalpolitiska stödområdet när reglerna tillämpas på det
sätt som nu sker. Motionärerna exemplifierar med områden i sydöstra
Sverige, Hälsingland och västra Gästrikland. Enligt utskottets mening finns
ytterligare områden där det är motiverat att släppa investeringsfonderna fria
av regionalpolitiska skäl.

Det finns som utskottet ser det skäl att tillämpa en generös praxis när det

FiU 1987/88:20

85

7 Riksdagen 1987/88. 5 sami. Nr 20

gäller frisläpp av investeringsfondsmedel i regionalt utsatta områden också
utanför nuvarande stödområde, i Bergslagsregionen och i sydöstra delen av
Sverige. Också branschskäl bör i viss mån motivera frisläpp.

Vad utskottet nu anfört bör ges regeringen till känna. Motionerna Fi324
och Fi618 är härmed tillgodosedda.

dels att utskottets hemställan under 11 bort ha följande lydelse:

11. beträffande utnyttjande av investeringsfonderna m.m.

att riksdagen med avslag på motionerna 1987/88:Fi202,1987/88:Fi203,
1987/88:Fi218 yrkande 4, 1987/88:Fi221, 1987/88:Fi223 yrkande 3 och
1987/88:Fi230 yrkande 1 samt med anledning av motionerna 1987/
88:Fi324 yrkande 2 och 1987/88:Fi618 yrkande 2 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört om regionala frisläpp av
investeringsfonder,

17. Förnyelsefonderna (morn. 12)

Hans Petersson i Hallstahammar (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 44 som börjar med "Utskottet får”
och slutar med "motion Fi207” bort ha följande lydelse:

Utmärkande för de nuvarande förnyelsefonderna är att de inte kommer
alla till del. Anställda i företag med stora vinster har goda möjligheter att
komma i åtnjutande av fonderna. Däremot får de som arbetar i företag med
stora behov men låga vinster inget utbyte av förnyelsefonderna. Detsamma
gäller för anställda i den offentliga sektorn som står helt utanför fondsystemet.
Förnyelsefonderna bidrar härigenom till att underbygga de stora
skillnader som redan föreligger.

I motion Fi207 anvisar vänsterpartiet kommunisterna en väg att komma till
rätta med detta problem. Denna möjlighet bör enligt utskottets mening tas
till vara. I överensstämmelse med motionärernas förslag bör företagen
åläggas att göra ytterligare fondavsättningar men denna gång till en
gemensam förnyelsefond som inte är företagsanknuten. Riksdagen bör enligt
utskottets mening hos regeringen begära förslag om en utbyggnad av
förnyelsefonderna på det sätt som anges i motion Fi207 (vpk). I den nya
fondens styrelse skall de fackliga organisationerna inneha en majoritet av
platserna. Ungefär hälften av fondens medel bör användas för tekniskhumanistisk
vuxenutbildning varvid särskild prioritet bör ges åt dem som har
mindre än tio års skolgång.

Det får ankomma på regeringen att i överensstämmelse med dessa
riktlinjer utforma mer detaljerade föreskrifter för ett sådant fondsystem.
Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 12 bort ha följande lydelse:

12. beträffande förnyelsefonderna

att riksdagen med bifall till motion 1987/88:Fi207 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört om en utbyggnad av
fondsystemet,

FiU 1987/88:20

86

18. Utredning om prisbildningen (mom. 13)

FiU 1987/88:20

Hans Petersson i Hallstahammar (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 44 som börjar med ”Utskottet
delar” och slutar med ”motion Fi210” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar den uppfattning som framförs i motion Fi210 att det för en
effektiv inflationsbekämpning är viktigt att ha en ingående kunskap om de
bestämmande faktorerna i prisbildningen, särskilt med tanke på att både
regeringen och de borgerliga partierna felaktigt framhäver lönerna som
orsak till inflationen.

Av särskild vikt är att studera sambandet lön-pris-profit och de illusioner
om den perfekta marknadsekonomin som odlas av de borgerliga partierna
och borgerliga ekonomer. Förhållanden som konkurrensbegränsning, marknadsuppdelning,
monopolprissättning och anpassning till andra aktörers
prissättning bör studeras ingående. Dessutom bör räntepolitiken och dess
allmänna inverkan på investeringar och de mycket starka kraven på snabb
och hög avkastning på insatt kapital granskas. Kapitalägarnas ständiga
strävan att maximera profitkvoten, oavsett stora samhällsekonomiska kostnader
för arbetslöshet och kapitalförstöring, leder till att priserna stiger trots
en god produktivitetsutveckling. Produktionens koncentration till vissa
regioner, transnationaliseringen och därav orsakade transport- och distributionskostnader
bör också granskas.

Utskottet är av samma mening som motionären att en utredning bör
tillsättas för att granska här redovisade frågor rörande prisbildningen.

dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande lydelse:

13. beträffande utredning om prisbildningen
att riksdagen med anledning av motion 1987/88:Fi210 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

19. Utredning om prisbildningen (mom. 13, motiveringen)

Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Rune Rydén (m), Lars De Geer (fp),
Gunnar Björk (c), Hugo Hegeland (m) och Rolf Kenneryd (c) anser att den
del av utskottets yttrande på s. 44 som börjar med ”Utskottet delar” och
slutar med ”motion Fi210” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening finns redan den kunskap om de bestämmande
faktorerna i prisbildningen som motionären efterlyser. En stor mängd både
teoretiska och empiriska studier har genomförts inom detta område.
Utskottet anser därför inte att den begärda utredningen bör tillsättas.
Utskottet avstyrker motion Fi210.

87

20. Avskaffande av prisregleringen (mom. 14)

FiU 1987/88:20

Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m). Rune Rydén (m), Lars De Geer (fp),
Gunnar Björk (c), Hugo Hegeland (m) och Rolf Kenneryd (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 45 som börjar med ”Utskottet
behandlade” och slutar med ”aktuella motionsyrkanden” bort ha följande
lydelse:

I motionerna framförs stark kritik mot regeringens ständigt återkommande
förlängningar av prisregleringslagen och införande av prisstopp.

Det råder i dag en bred enighet om att ett långvarigt prisstopp får
betydande negativa verkningar på möjligheterna att utnyttja våra produktionsresurser
effektivt. Samtidigt hämmas kapitalbildningen, dvs. den nödvändiga
utbyggnaden av vår produktionskapacitet, om prisregleringar utnyttjas
som ett ständigt återkommande inslag i den ekonomiska politiken.
Redan denna insikt om prisregleringars skadeverkningar borde leda till att
prisstopp eller andra former av prisregleringar utnyttjas endast när riket
befinner sig i ett akut krisläge. Detta är också orsaken till att den allmänna
prisregleringslagen utformats som en beredskapslag.

I en gemensam reservation till utskottets betänkande om förlängd
tillämpning av allmänna prisregleringslagen (FiU 1987/88:3) underströk
representanter för moderata samlingspartiet, folkpartiet och centern att
prisregleringslagen inte bör utnyttjas som ett ständigt återkommande medel i
den ekonomiska politiken. I reservationen hänvisar man till den starka kritik
mot att använda prisregleringen som ett stabiliseringspolitiskt medel som har
framförts av både konjunkturinstitutet och näringsfrihetsombudsmannen i
remissvar på utredningen Ny prisregleringslag (Ds Fi 1987:5).

Utskottet delar helt denna uppfattning, som nu återkommer i här aktuella
motioner. Utskottet tillstyrker sålunda motionerna.

dels att utskottets hemställan under 14 bort ha följande lydelse:

14. beträffande avskaffande av prisregleringen
att riksdagen med bifall till motionerna 1987/88:Fi218 yrkande 3,
1987/88:Fi220 yrkande 6, 1987/88:Fi223 yrkande 4 och 1987/88:Fi228
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om att
upphäva tillämpningen av de delar av den allmänna prisregleringslagen
som nu är i kraft,

21. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen (mom. 15)

Lars Tobisson, Rune Rydén och Hugo Hegeland (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 45 börjar med rubriken
”Budgetutvecklingen” och på s. 55 slutar med ”ramstyrning fullföljas” bort
ha följande lydelse:

Inledning

Moderata samlingspartiet, folkpartiet och centern har i sina motioner
redovisat en politik som i viktiga delar sammanfaller. Denna allmänna

88

inriktning bör enligt utskottets mening läggas till grund för budgetpolitiken.

Den privata konsumtionen bör hållas tillbaka genom stimulanser för
hushållssparande! och begränsningar i vissa transfereringar, inte - som i
regeringens politik - genom skattehöjningar. En målsättning måste vara att
sänka skattetrycket. Av stor betydelse för hushållssparande! är den stimulans
för ökat sparande som förslaget om avveckling av löntagarfonderna innebär.

I anslutning till de tre partiernas gemensamma motion om familjepolitiken
har i likalydande avsnitt i de tre partiernas ekonomiska motioner presenterats
en finansiering av förslaget till vårdnadsbidrag. Statsbidraget till
kommunerna för barnomsorg reduceras med motsvarande 12 000 kr. per år
och heltidsplats för varje barn på daghem. Vidare förordas avdragsrätt för
barnomsorgskostnader och beskattning av vårdnadsbidraget. Resterande
finansiering sker genom sänkt schablonavdrag och utebliven kompensation
till kommunerna avseende garantibeskattningen och beskattningen av
juridiska personer. Utskottet instämmer i förslagen och finner dem väl
ägnade att skapa ökad valfrihet i barnomsorgen.

Utskottet ansluter sig vidare till de tre partiernas gemensamma strävan att
öka inslaget av egenavgifter i finansieringen av arbetslöshetsförsäkringen.

Utskottet delar uppfattningen att ökade krav kan ställas på de statliga
affärsverkens förräntning av statskapitalet. En sådan skärpning ger bestående
positiva budgeteffekter. Det är vidare angeläget att genom utförsäljning
av statliga företag till ägare som är bättre lämpade att driva företag minska
statsskulden och därigenom räntebelastningen på budgeten.

De allmänna riktlinjer för budgetpolitiken som moderata samlingspartiet,
folkpartiet och centern redovisar i sina partimotioner skulle på ett bättre sätt
än regeringens förslag lägga en stabil grund för den ekonomiska politiken.

Riktlinjer för budgetpolitiken

Budgetpolitiken spelar, som framhålls i motion Fi223 (m), en central roll i
arbetet på att uppnå ökad valfrihet, högre tillväxt och tryggare välfärd i
framtiden. Den fortgående ökningen av såväl statsbudgetens inkomst- som
dess utgiftssida i förhållande till bruttonationalprodukten måste brytas.
Enligt utskottets mening är det nödvändigt att både skattetrycket och den
offentliga utgiftsandelen sänks.

Budgetpolitiken bör inriktas på att de offentliga finanserna skall vara i
balans. Detta mål måste ses över en konjunkturcykel. Som utgångspunkt
skall gälla, att offentliga underskott bör bemötas med utgiftssänkningar och
offentliga överskott hanteras med skattesänkningar, vilket i sin tur förutsätter
ett tillräckligt stort sparande i den privata sektorn.

För att en successiv sänkning av skattetrycket skall vara möjlig måste de
offentliga utgifternas andel av BNP löpande sänkas. Att en sådan utveckling
är fullt möjlig visar bl.a. utvecklingen 1982-1987, då de offentliga utgifternas
andel av BNP successivt sänktes från 67,4 % till 62,6 %.

Utskottet anser, i överensstämmelse med vad som framhålls i motion
Fi223 (m), att skattetrycket i genomsnitt bör sänkas med ca en procentenhet
per år. Om tillväxten av totalproduktionen (BNP) blir 2,0-2,5 % i genomsnitt
per år, måste ökningen av de totala offentliga utgifterna i fasta priser
begränsas till 0,5-1,0 % per år.

FiU 1987/88:20

89

En sådan inriktning av budgetpolitiken förutsätter avregleringar och
avmonopoliseringar av den offentliga verksamheten så att nödvändiga
besparingar därigenom kan göras samtidigt som ett tillräckligt utrymme för
att klara också nytillkommande offentliga utgiftsbehov skapas.

Utskottet ansluter sig till det förslag till statsbudget för det kommande
budgetåret som framförs i motion Fi223 (m) och som innebär en utgiftsnivå
som ligger 13,9 miljarder kronor lägre jämfört med regeringens förslag. Av
dessa utgiftsminskningar är 5,7 miljarder kronor av mer eller mindre
engångskaraktär, t.ex. utförsäljning av statliga företag.

Utskottet delar också motionärernas uppfattning att skatteintäkterna för
nästa budgetår bör vara 5 miljarder kronor mindre än vad regeringen utgått
ifrån. Det kassamässiga underskottet skulle därmed bli nästan 10 miljarder
kronor lägre än det av regeringen föreslagna. Därtill kommer en beräknad
ökning av skatteinkomsterna med ca 0,4 miljarder kronor genom marginalskattesänkningarnas
effekter på bl.a. arbetsutbudet. Utskottet förordar att
denna budgetpolitik genomförs.

Den av utskottet förordade budgetpolitiken innebär att finanspolitikens
inriktning framstår som något stramare för budgetåret 1988/89 än för helåret

1989. Den närmare avvägningen av finanspolitiken under senare hälften av
1989 får anstå till behandlingen av budgeten för nästkommande budgetår. Då
föreligger också bättre förutsättningar att bedöma konjunktursituationen.

Tonvikten i budgetpolitiken är lagd på besparingar som minskar de
automatiska utgiftsökningarna. Avvägningen mellan utgiftsbegränsningar
och skattesänkningar har gjorts så att hushållens ekonomiska situation totalt
sett skall förbättras.

Utskottet ser det som angeläget att hushållens resurser i större utsträckning
består av arbetsinkomster och mindre av bidrag från stat och kommun.
På samma sätt som de grundläggande obalanserna i svensk ekonomi orsakats
av en växelverkan mellan offentliga utgiftsökningar och skattehöjningar,
förutsätter återvunnen balans att besparingar och skattesänkningar följs åt.

I motionerna Fi232 (fp) och Fi220 (c) redovisas budgetalternativ som i
vissa stycken överensstämmer med förslagen i motion Fi223 (m). Enligt
utskottets mening innebär emellertid inte besparingarna i motionerna
Fi232 (fp) och Fi220 (c) att alla önskvärda skattesänkningar kan genomföras.

I motion Fi214 (vpk) förordas såväl stora skatteskärpningar som utgiftsökningar.
En sådan budgetpolitik avvisar utskottet bestämt. Likaså avstyrker
utskottet motion Fi224 av Alf Svensson (c).

Med det anförda avstyrker utskottet det förslag till budgetpolitiska
riktlinjer som föreslås i proposition 1987/88:100 bilaga 1 moment 2, motionerna
Fi232 (fp) yrkande 2, Fi220 (c) yrkande 2, Fi214 (vpk) yrkande 2 och
Fi224 av Alf Svensson (c) yrkande 3 samt tillstyrker de allmänna riktlinjer för
budgetregleringen som anges i motion Fi223 (m) yrkande 2.

FiU 1987/88:20

90

dels att utskottets hemställan under 15 bort ha följande lydelse:

15. beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen
att riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition 1987/
88:100 bilaga 1 mom. 2 och motionerna 1987/88:Fi214 yrkande 2,
1987/88:Fi220 yrkande 2, 1987/88:Fi224 yrkande 3 och 1987/88:Fi232
yrkande 2 godkänner vad som förordats i motion 1987/88:Fi223
yrkande 2 samt som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

22. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen (mom. 15)

Anne Wibble och Lars De Geer (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 45 börjar med rubriken
”Budgetutvecklingen” och på s. 55 slutar med ”ramstyrning fullföljas” bort
ha följande lydelse:

Inledning

Moderata samlingspartiet, folkpartiet och centern har i sina motioner
redovisat en politik som i viktiga delar sammanfaller. Denna allmänna
inriktning bör enligt utskottets mening läggas till grund för budgetpolitiken.

Den privata konsumtionen bör hållas tillbaka genom stimulanser för
hushållssparande! och begränsningar i vissa transfereringar, inte - som i
regeringens politik - genom skattehöjningar. En målsättning måste vara att
sänka skattetrycket. Av stor betydelse för hushållssparande! är den stimulans
för ökat sparande som förslaget om avveckling av löntagarfonderna innebär.

1 anslutning till de tre partiernas gemensamma motion om familjepolitiken
har i likalydande avsnitt i de tre partiernas ekonomiska motioner presenterats
en finansiering av förslaget till vårdnadsbidrag. Statsbidraget till
kommunerna för barnomsorg reduceras med motsvarande 12 000 kr. per år
och heltidsplats för varje barn på daghem. Vidare förordas avdragsrätt för
barnomsorgskostnader och beskattning av vårdnadsbidraget. Resterande
finansiering sker genom sänkt schablonavdrag och utebliven kompensation
till kommunerna avseende garantibeskattningen och beskattningen av
juridiska personer. Utskottet instämmer i förslagen och finner dem väl
ägnade att skapa ökad valfrihet i barnomsorgen.

Utskottet ansluter sig vidare till de tre partiernas gemensamma strävan att
öka inslaget av egenavgifter i finansieringen av arbetslöshetsförsäkringen.

Utskottet delar uppfattningen att ökade krav kan ställas på de statliga
affärsverkens förräntning av statskapitalet. En sådan skärpning ger bestående
positiva budgeteffekter. Det är vidare angeläget att genom utförsäljning
av statliga företag till ägare som är bättre lämpade att driva företag minska
statsskulden och därigenom räntebelastningen på budgeten.

De allmänna riktlinjer för budgetpolitiken som moderata samlingspartiet,
folkpartiet och centern redovisar i sina partimotioner skulle på ett bättre sätt
än regeringens förslag lägga en stabil grund för den ekonomiska politiken.

FiU 1987/88:20

91

Budgetutvecklingen

FiU 1987/88:20

Utvecklingen av budgetunderskottet tillhör de delar av den ekonomiska
politiken som regeringen ofta åberopar som lyckosamma. I folkpartiets
partimotion Fi232 konstateras att en väsentlig del av budgetförstärkningen
sedan 1983 bestått av skattehöjningar och engångsåtgärder på utgifts- och
inkomstsidan. Utskottet instämmer i den kritik som där framförs och betonar
att en politik som i så hög grad bygger på skattehöjningar är skadlig för den
svenska ekonomin. Den stramhet i budgetpolitiken som är nödvändig bör
enligt utskottet i stället bygga på minskningar av utgifterna.

Utskottet konstaterar också att det underliggande budgetsaldot - dvs.
budgetsaldot rensat för ändrad bokföringsprincip för statsskuldväxlar och
andra engångseffekter - inte minskar utan tvärtom ökar med drygt 6
miljarder kronor. Utskottet ser med oro på denna utveckling.

Utskottet vill också påpeka att en bedömning av budgetens finanspolitiska
effekter starkt försvåras av storleken på posten tillkommande utgifter. I
budgetpropositionen finns ett nettobelopp upptaget med 5 miljarder kronor.
För bedömning av budgetens samhällsekonomiska konsekvenser gör det stor
skillnad om detta netto framkommer som skillnaden mellan 5 miljarder
kronor i ökade utgifter och noll i ökade intäkter eller som skillnaden mellan
11 miljarder kronor i ökade utgifter och 6 miljarder kronor i ökade intäkter.
Inte minst påverkas utvecklingen av skattekvot och utgiftsandel av vilka
bruttobelopp som döljer sig i det angivna nettot. Enligt utskottets mening är
det angeläget att budgetens inkomster och utgifter redovisas så öppet som
möjligt i budgetpropositionen.

Riktlinjer för budgetpolitiken

Utskottet har ovan instämt i uppfattningen i folkpartiets partimotion Fi232
att den strama finanspolitiken måste bygga på minskade utgifter snarare än
höjda skatter. Utskottet delar också folkpartiets uppfattning att det är
önskvärt med vissa skattesänkningar totalt.

Folkpartiet redovisar sitt budgetförslag under följande rubriker: Det
måste löna sig att arbeta, ökad valfrihet för barnfamiljerna, ökade barnbidrag,
rättvisa för det glömda Sverige, det går att rädda miljön, kamp mot
drogmissbruket, bättre kommunikationer, utrymme för satsning på barnomsorg,
äldreomsorg och sjukvård samt en bättre skola. Utskottet delar
motionärernas uppfattning att denna budgetpolitiska inriktning är en väl
avvägd kombination av åtgärder för att stimulera ökad resurstillväxt och
åtgärder för en rättvis fördelning.

Motionärerna föreslår en rad förändringar i skatter och utgifter. Sammantaget
innebär dessa för budgetåret 1988/89 att skatterna minskar med ca
2,5 miljarder kronor och att utgifterna minskar med drygt 4 miljarder
kronor. Budgetsaldot förstärks därmed med ca 1,5 miljarder kronor. Därtill
föreslås utförsäljningar av statliga företag m.m. varav åtminstone någon del
kan väntas resultera i budgetförstärkning under budgetåret. Utskottet anser
dessa förslag väl avvägda.

På helår räknat blir effekterna av förslagen i motion Fi232 (fp) att både
utgifterna och skatteinkomsterna minskar med ca 3 miljarder kronor.

Skatterna som andel av BNP minskar således med ca 0,3 procentenheter.
Effekterna på statsbudgeten av utförsäljningen av statliga företag m.m. kan
på helår beräknas till drygt 4,5 miljarder kronor. Bortsett från dessa
engångsförstärkningar innebär förslagen således ett i stort sett oförändrat
budgetsaldo på helår räknat jämfört med regeringens förslag. Utskottet delar
motionärernas uppfattning att underlag för närvarande saknas för att göra en
annan bedömning. Mot bakgrund av den väntade allmänna ekonomiska
utveckling som utskottet ovan beskrivit instämmer utskottet i förslagen i
motion Fi232 (fp).

De ovan beskrivna nettoeffekterna av förändringar i utgifter och inkomster
består av ett stort antal bruttoförändringar. Dessa framgår av nedanstående
tabeller. Utskottet anser att dessa förslag bör genomföras.

De föreslagna utgiftsökningarnas fördelning på departementens ansvarsområden
uppgår till följande belopp.

Departement	Budgetåret 1988/89	Helår
Justitiedepartementet	25	25
Utrikesdepartementet	100	100
Socialdepartementet	5 246	10 096
Finansdepartementet	269	538
Utbildningsdepartementet	187	187
Jordbruksdepartementet	255	255
Arbetsmarknadsdepartementet	48	48
Bostadsdepartementet	10	10
Industridepartementet	145	145
Civildepartementet	1	1
Miljö- och energidepartementet	80	80
Totalt	6 366	11 485

De av utskottet föreslagna utgiftsminskningarna uppgår till följande belopp.

Departement	Budgetåret 1988/89	Helår
Justitiedepartementet	5	5
Socialdepartementet	5 480	7 630
Kommunikationsdepartementet	584	584
Finansdepartementet	942	1 802
Utbildningsdepartementet	458	458
Jordbruksdepartementet	628	1 178
Arbetsmarknadsdepartementet	1 568	1 568
Bostadsdepartementet	590	1 155
Industridepartementet	243	243
Civildepartementet	2	2
Totalt	10 500	14 623

FiU 1987/88:20

93

8 Riksdagen 1987/88.5 sami. Nr20

Utskottets förslag till skatteförändringar har följande effekt på statsbudgetens
inkomster.

	Budgetåret 1988/89	Helår
Sänkt marginalskatt	_	2 680	_	6 700
Inflationsskydd		0		0
Arbetande kapital		0	-	100
Skattered. aktier	—	40	—	300
Skattebortfall transf.	-	560	-	560
Nej till höjd bensinskatt	-	1 280	-	1 280
Slopat fack avdrag	+	200	+	1 300
Sänkt schablonavdrag	+	520	+	1 300
Alkohol och tobak	+	540	+	540
Sänkt grundbidrag	+	800	+	2 000
Skatt vårdnadsavdrag	+	440	+	1 100
Reserverad skattesänkning	-	400	-	400
Totalt	_	2 460	_	3 100

Sammanfattning av utskottets budgetförslag
	Budgetåret 1988/89	Helår
Ökade utgifter	- 6 366	- 11 485
Minskade utgifter	+ 10 500	+ 14 625
Besparingar, netto	+ 4 134	+ 3 140
Höjda skatter	+ 2 500	+ 6 240
Sänkta skatter	- 4 960	- 9 340
Skattesänkning, netto	- 2 460	- 3 100
Förstärkt budgetsaldo	+ 1 674	+ 40
Engångsbesparingar	+ 1 000	+ 4 650
Ränteeffekt	0	+ 200

Utgiftsökningarna består av vårdnadsbidrag för förskolebarn, höjt barnbidrag,
höjt vårdbidrag för handikappade barn, höjt bistånd, åtgärder för att
höja kvaliteten i ungdomsskolan, stimulansbidrag för att påskynda ombyggnad
till eget rum inom äldreomsorgen, stöd till de s.k. undantagandepensionärerna
samt vissa ökade insatser inom regionalpolitiken, miljöpolitiken och
sysselsättningen för arbetshandikappade.

Utgiftsminskningarna gäller i första hand sådana transfereringar som
riktar sig till alla medborgare. Därigenom minskar statens utgifter med stora
belopp trots att effekten för den enskilde blir blygsam. Detta gäller förslagen
inom sjukförsäkringen samt minskningen av statsbidragen till arbetslöshetskassorna.
Minskningen av livsmedelssubventionerna motsvaras av en lika
stor höjning av barnbidraget. Andra utgiftsminskningar gäller bostadssubventionerna,
vuxenutbildningen och selektivt industripolitiskt stöd. Dessutom
bör inleveranserna från televerket öka. Därtill kommer utebliven
kompensation för viss avskaffad kommunal beskattning, vilket utskottet
kommenterat inledningsvis.

FiU 1987/88:20

94

Utskottet instämmer i dessa förslag, både i fråga om storlek och
sammansättning.

I motion Fi232 (fp) föreslås också betydande förändringar inom skattepolitiken.
Det gäller framför allt en kraftig sänkning av marginalskatten redan
den 1 januari 1989, med 4 procentenheter för alla med beskattningsbar
inkomst över 70 000 kr. Dessutom föreslås att inflationsskyddet i skatteskalan
återinförs. Vidare anser folkpartiet att marginalskatterna även därefter
måste sänkas ytterligare så att marginalskatten för de allra flesta heltidsarbetande
minskar till 40 % och taket sätts vid 50 %.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att sänkningar av marginalskatterna
och återinfört inflationsskydd är av största vikt för att komma till
rätta med kvarstående problem i den svenska ekonomin. Utskottet vill i detta
sammanhang poängtera att syftet med de föreslagna marginalskattesänkningarna
är att öka ekonomins tillväxtförmåga. Bara genom ökad tillväxt kan
resurser skapas för höjda reallöner, ökad satsning på sjukvård eller andra
insatser som innebär ökat välstånd för alla. Utskottet instämmer i motionärernas
uppfattning att avsaknaden av förslag om sänkta marginalskatter är ett
allvarligt och avgörande fel i regeringens budgetförslag.

Motionärerna avvisar regeringens förslag till höjd bensinskatt. Dessutom
föreslås att förmögenhetsskatten på arbetande kapital avskaffas samt att en
skattereduktion för aktiesparande införs. Motionärerna föreslår också vissa
skattehöjningar, nämligen avskaffad skattereduktion för fackföreningsavgift,
en reducering av grundavdraget med 1 000 kr. (samtidigt som pensionärernas
extra avdrag höjs med samma belopp så att pensionärer med enbart
grundförmåner ej påverkas), sänkt schablonavdrag samt höjd skatt på
alkohol och tobak. Utskottet anser dessa förslag väl avvägda.

De föreslagna engångsåtgärderna, i vilka utskottet instämmer, avser
utförsäljning av statliga företag, försäljning av statlig skog och statlig
jordbruksmark samt utflyttning från statsbudgeten av lokaliseringslånen. De
summerar till 4 650 milj. kr.

Sammanfattningsvis instämmer utskottet i samtliga förslag i folkpartiets
partimotion Fi232. Med det anförda tillstyrker utskottet yrkande 2 i
folkpartiets partimotion Fi232.

Moderata samlingspartiet föreslår i sin partimotion Fi223 en budgetpolitisk
inriktning som i stora delar överensstämmer med vad utskottet ovan
förordat. Motionärerna föreslår emellertid också stora besparingar i fråga
om biståndet till de fattiga länderna, i vilka utskottet inte kan instämma.
Utskottet avstyrker därför motion Fi223 (m) yrkande 2.

Centern föreslår i sin partimotion Fi220 likaså en budgetpolitik som delvis
överensstämmer med utskottets uppfattning. Motionärerna föreslår emellertid
också en differentiering av mervärdeskatten till tre nivåer, vilket utskottet
inte kan biträda. Yrkande 2 i motion Fi220 (c) avstyrks därför. Även yrkande
3 i motion Fi224 av Alf Svensson (c) avstyrks.

I vänsterpartiet kommunisternas partimotion Fi214 föreslås en budgetpolitik
som helt avviker från vad utskottet anser riktigt. Motionärerna föreslår
mycket stora skattehöjningar och ännu större utgiftsökningar, vilket resulterar
i ett kraftigt ökat budgetunderskott. Utskottet avstyrker bifall till motion
Fi214 (vpk) yrkande 2.

FiU 1987/88:20

95

dels att utskottets hemställan under 15 bort ha följande lydelse:

15. beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen
att riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition 1987/
88:100 bilaga 1 mom. 2 och motionerna 1987/88:Fi214 yrkande 2,
1987/88:Fi220 yrkande 2, 1987/88:Fi223 yrkande 2 och 1987/88:Fi224
yrkande 3 godkänner vad som förordas i motion 1987/88:Fi232
yrkande 2 samt som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

23. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen (mom. 15)

Gunnar Björk och Rolf Kenneryd (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 45 börjar med rubriken
”Budgetutvecklingen” och på s. 55 slutar med ”ramstyrning fullföljas” bort
ha följande lydelse:

Inledning

Moderata samlingspartiet, folkpartiet och centern har i sina motioner
redovisat en politik som i viktiga delar sammanfaller. Denna allmänna
inriktning bör enligt utskottets mening läggas till grund för budgetpolitiken.

Den privata konsumtionen bör hållas tillbaka genom stimulanser för
hushållssparande! och begränsningar i vissa transfereringar, inte - som i
regeringens politik - genom skattehöjningar. En målsättning måste vara att
sänka skattetrycket. Av stor betydelse för hushållssparande! är den stimulans
för ökat sparande som förslaget om avveckling av löntagarfonderna innebär.

I anslutning till de tre partiernas gemensamma motion om familjepolitiken
har i likalydande avsnitt i de tre partiernas ekonomiska motioner presenterats
en finansiering av förslaget till vårdnadsbidrag. Statsbidraget till
kommunerna för barnomsorg reduceras med motsvarande 12 000 kr. per år
och heltidsplats för varje barn på daghem. Vidare förordas avdragsrätt för
barnomsorgskostnader och beskattning av vårdnadsbidraget. Resterande
finansiering sker genom sänkt schablonavdrag och utebliven kompensation
till kommunerna avseende garantibeskattningen och beskattningen av
juridiska personer. Utskottet instämmer i förslagen och finner dem väl
ägnade att skapa ökad valfrihet i barnomsorgen.

Utskottet ansluter sig vidare till de tre partiernas gemensamma strävan att
öka inslaget av egenavgifter i finansieringen av arbetslöshetsförsäkringen.

Utskottet delar uppfattningen att ökade krav kan ställas på de statliga
affärsverkens förräntning av statskapitalet. En sådan skärpning ger bestående
positiva budgeteffekter. Det är vidare angeläget att genom utförsäljning
av statliga företag till ägare som är bättre lämpade att driva företag minska
statsskulden och därigenom räntebelastningen på budgeten.

De allmänna riktlinjer för budgetpolitiken som moderata samlingspartiet,
folkpartiet och centern redovisar i sina partimotioner skulle på ett bättre sätt
än regeringens förslag lägga en stabil grund för den ekonomiska politiken.

FiU 1987/88:20

96

Budgetutvecklingen

FiU 1987/88:20

I likhet med vad centern förordar i motion Fi220 anser utskottet att
ytterligare insatser bör göras för bättre miljö, rättvisare fördelning och en
varaktig tillväxt i ekonomin. Dessutom måste skattetrycket och budgetunderskottet
minska något ytterligare under nästa budgetår. Sänkningen av
skattetrycket bör åstadkommas främst genom att avskaffa löntagarfondsskatterna.
Därmed uppkommer ingen likvidiserande verkan på ekonomin.
Utskottet motsätter sig den av regeringen föreslagna höjningen av bensinskatten
och kilometerskatten.

Enligt utskottet bör barnfamiljerna få bättre valfrihet i barnomsorgen och
bättre ekonomiska villkor. Det åstadkoms, förutom genom förslaget om
beskattat vårdnadsbidrag, genom sänkt moms på baslivsmedel och genom
bibehållna mjölksubventioner i enlighet med vad som förordas i motion
Fi220 (c).

Det är som utskottet ser det angeläget att pensionärernas grundtrygghet
kan förbättras. Friåret i sjukvården bör behållas och bättre förutsättningar
bör skapas för hemtjänst och anhörigvård. Vidare bör rättvisa pensionsvillkor
utformas för de pensionärer med låg eller ingen ATP som fortfarande
förnekas pensionstillskott.

På bostadspolitikens område bör vissa besparingar genomföras för att
barnfamiljernas bostadsbidrag skall kunna förstärkas och ett stimulansbidrag
införas för att trygga ungdomars boende i nyproduktionen. För att dämpa
byggnationen i överhettade regioner bör en särskild investeringsavgift
införas.

Rättvisa och likvärdiga villkor för landets olika delar bör enligt utskottet
prioriteras. Det kommunala skatteutjämningsystemet måste ges en sådan
inriktning att det bättre tar hänsyn till många av de fattigaste kommunernas
situation. Andra angelägna åtgärder i detta sammanhang är en kraftfull
utbyggnad av regionalpolitiken med satsningar på de små högskolorna,
utveckling av skogslänens väg- och järnvägsnät samt en rejäl satsning på
småföretagsamhet och landsbygdsutveckling. Den överhettning som under
år 1987 präglat och inom flera regioner och branscher fortfarande präglar
svensk ekonomi måste minskas.

I miljöpolitiken bör man införa ekonomiska styrmedel, vilket ger en
omedelbar budgetmässig effekt. Sådana miljöavgifter bör efter hand ersätta
arbetsgivaravgifter vilka successivt bör sänkas. En omläggning av skattetrycket
från arbete till skatter och avgifter på råvaror och miljöhotande
produkter sker härigenom. Som ett led i en sådan omläggning bör en
uranskatt och en särskild svavelavgift införas. Vidare bör kol- och oljeskatten
höjas samt avgifter införas för att styra bort samhället från kärnkraftsberoendet.

Insatserna på miljöpolitikens område är avgörande för att skapa förutsättningar
för en varaktig tillväxt. En annan förutsättning är att ge småföretagande
och nyföretagande bättre villkor. En omläggning av arbetsgivaravgifterna
bör ske så att egenavgiften helt slopas för ett belopp motsvarande 1
basbelopp samt att sjukförsäkringsavgiften sänks med 5 procentenheter för
en lönesumma motsvarande 500 000 kr. Dessa förslag bör enligt utskottets

mening finansieras i sin helhet genom höjningar av avgiftsuttaget i övrigt.

På jordbruksområdet förordar utskottet insatser för att underlätta jordbrukets
omställning till ny produktion och insatser för bättre livsmedelskvalitet.

En ytterligare förutsättning för en varaktig tillväxt är enligt utskottet att
särskilda insatser görs för att utveckla skolan och den högre utbildningen
samt forskningen.

Utskottet förordar ökade inleveranser från televerket och luftfartsverket
till staten. Vidare avvisar utskottet de tilltänkta investeringarna i Vattenfalls
kraftledningsnät.

Utskottet förordar en omfattande omfördelning av skattetrycket. I
enlighet härmed bör mervärdeskatten differentieras med sänkt skatt på mat
samt arbetsgivaravgifterna sänkas för småföretag och höjas för stora företag.
Skatten skall också användas som ett regionalpolitisk! instrument, bl.a. i den
kommunala skatteutjämningen.

Med de fördelningspolitiska förutsättningar som här angivits kan skatteskalan
för inkomstskatten år 1989 inflationsskyddas samt vissa marginalskattesänkningar
genomföras i avvaktan på förslag från pågående skatteutredningar.
Utskottet har i sitt budgetalternativ satt av medel för skattesänkningarna.

Utskottet ställer sig med det anförda bakom det budgetalternativ som
redovisas i motion Fi220 (c). Mot bakgrund av den politik utskottet nu
förordat bedömer utskottet att tillkommande utgiftsförslag kommer att
rymmas inom en kostnadsram som netto uppgår till 4 miljarder kronor.

Moderata samlingspartiet och folkpartiet föreslår en budgetpolitisk inriktning
som i stora delar överensstämmer med vad utskottet här förordat.
Motionärerna föreslår emellertid också besparingar i livsmedelssubventionerna,
vilket utskottet inte kan godta. Utskottet avstyrker därför motionerna
Fi223 (m) yrkande 2 och Fi232 (fp) yrkande 2. Även yrkande 3 i motion Fi224
av Alf Svensson (c) avstyrks.

I vänsterpartiet kommunisternas motion Fi214 föreslås en budgetpolitik
som helt avviker från vad utskottet anser vara en riktig politik. Utskottet
avstyrker därför bifall till motion Fi214 (vpk) yrkande 2.

dels att utskottets hemställan under 15 bort ha följande lydelse:

15. beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen
att riksdagen med avslag på proposition 1987/88:100 bilaga 1 mom. 2
och motionerna 1987/88:Fi214 yrkande 2, 1987/88:Fi223 yrkande 2,
1987/88:Fi224 yrkande 3 och 1987/88:Fi232 yrkande 2 godkänner vad
som förordats i motion 1987/88:Fi220 yrkande 2 samt som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

FiU 1987/88:20

98

24. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen (mom. 15) FiU 1987/88:20

Hans Petersson i Hallstahammar (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 47 som börjar med ”Liksom
tidigare” och slutar med tabell 6 bort utgå,

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 52 börjar med "Vänsterpartiet
kommunisterna” och på s. 55 slutar med ”ramstyrning fullföljas” bort ha
följande lydelse:

Vänsterpartiet kommunisterna framhåller i sin motion Fi214 att partiet vill
omfördela delar av efterfrågan och konsumtion genom att beskatta kapital
och spekulation till förmån för de sämst ställda. Så t.ex. vill motionärerna
sänka mat- och hyreskostnaderna. De vill också förbättra folkflertalets
levnadsförhållanden genom att öka utbudet av offentliga tjänster. Motionärerna
betonar att de fördelningspolitiska frågorna måste sättas i centrum i
budgetpolitiken.

Utskottet delar denna uppfattning. Regeringen avstår i budgetpropositionen
från att föreslå behövliga reformer. I motsats till regeringen anser
utskottet att det finns utrymme för viktiga reformer och att dessa på sikt
befrämjar den samhällsekonomiska utvecklingen. Utskottet biträder således
vänsterpartiet kommunisternas förslag och förordar en kraftig utbyggnad av
den offentliga sektorn. I kommunerna bör 50 000 nya daghemsplatser
tillkomma nästa budgetår. För att stimulera en sådan utbyggnad bör
statsbidraget till barnomsorg förstärkas. Vidare bör stora delar av daghemspersonalen
vidareutbildas med statligt stöd. Barnbidragen bör höjas och
föräldraförsäkringen byggas ut till 18 månader. I en första etapp bör
livsmedelssubventionerna höjas med 4 miljarder kronor, för att man i ett
senare skede skall kunna slopa mervärdeskatten på livsmedel. Folkpensionsförmånerna
bör vidare förbättras och de kommunala bostadstilläggen höjas
genom bl.a. stimulanser via utökade statsbidrag. Detta ser utskottet som
viktiga fördelningspolitiska reformer.

Ett viktigt inslag i fördelningspolitiken är också skattepolitiken. Enligt
utskottets mening bör skattebördorna för lönearbetare, barnfamiljer och
pensionärer minska, medan skatteuttaget bör öka för stora inkomster,
förmögenheter samt bolags- och spekulationsvinster. Utbyggnaden av
barnomsorgen och utbyggnaden av ett nytt studielönesystem bör finansieras
genom höjda arbetsgivaravgifter. Tobaksskatten bör höjas och likaså bör
energibeskattningen skärpas. Bl.a. bör beskattningen av el framställd i
kärnkraftverk höjas. En särskild vattenkraftsavgift bör också tas ut från
kraftbolag för att vid sidan av statsbudgeten användas för regionalpolitiska
utvecklingsinsatser i skogslänen. Slutligen bör också en ny skatt på 6 %
läggas på utlandsinvesteringar för att finansiera utbyggnaden av statens
järnvägar.

99

Den budgetpolitik utskottet förordar kan sammanfattas på följande sätt:

FiU 1987/88:20

Utgifter Milj. kr

Sysselsättning 4148,2

- Fasta jobb i kommuner och landsting 4 000

- Arbetsskadeärenden 34

- Arbetsanpassning, handikappade 114

- Jämotjänst 0,2

Fördelning /j 736,2

- Barnomsorg 2 505

- Adoptioner 31,2

- Barnbidrag 1 100

- Föräldraförsäkring 3 000

- Underhållsbidrag (höjda avdrag) 300

- Sjukförsäkring, avgiftsfria året 250

- Folkpension 1 500

- Ökat statsbidrag KBT 750

- Slopad matmoms (subventioner) 4 000

- Ökat fackför. avg. avdrag 300

Utbildning 1 469,4

- Grundskolan 185,7

- Gymnasieskolan 43

- Vuxenutbildning 460,6

- Folkhögskolan 5,4

- Datorutrustning handikappade 5

- Rotprogram för skolan 500

- Högskolan 269,7

Kultur 82,4

- Kulturarbetarbidrag 30

- Stöd till dagspressen 25

- Rätten till ersättning för visning av konst 4

- Stöd till folkbibliotek 5

- Utställningsersättning 5

- Bidrag till fria dans-, teater och

musikgrupper 7

- Anslag till produktion av punktskrift 2

- Stöd till kulturtidskrifter 4

- Immigrantinstitutet i Borås 0,4

Idrott 60

Bostäder 900

- Räntebidrag till allmännyttan 400

- Utvidgat Rot-program 250

- Bostadsanpassningsbidrag 50

- Energibidrag och rådgivning 200

Näringspolitik 2 490

- Utökad prospektering 140

- Miljöexportkrediter 200

- Nationell utveckling av optiska datorsystem 50

- Regionalpolitik 400

- Regionala fonder 1 700

Diverse 302,5

- Civilförsvaret 200

- Kustbevakningen 1

- Rättshjälpen 50

- AIDS (Storstockholm) 25

- Mer resurser till invandrarpolitik 26,5

100

Utgifter

Milj. kr.

FiU 1987/88:20

Miljö/energi		5 341,4
- Vindkraftprojektet i Blekinge	3,2
- Alternativ energi	4 000
- Fiskevård	3
- Naturvårdsåtgärder	5
- Igelkottar	0,2
- Lantbruksuniversitetet	10
- Skogsbilvägar - Minskade inkomster från Vattenfall	20
(produktionsavg.)	1 300
Avgår beräknat tillkommande utgiftsbehov
netto		-5 000
Utgiftsökning, netto		23 530

Inkomster	Milj. kr.
Fastighetsskatt på industrifastigheter	1 200
Sänkta försvarskostnader	2 388
Halvering av ungdomslag	502
Halvering av inskolningsplatser	125
Höjd vuxenutbildningsavgift	450
Höjd barnomsorgsavgift	2 500
Nedsättning av socialavgift	350
Tobaksvaror	1 000
Aktieomsättningen	4 000
Värdepappersomsättning i övrigt	1 000
Aktier reavinst	500
Aktier förmögenhet (inkomst nästa budgetår)
Förmögenheter i övrigt	1 500
Stämpelskatt	500
Privata pensionsförsäkringar	800
Uranskatt	4 000
Vattenkraftsskatt	3 000
Inkomstökning, netto	23 815

Det är som utskottet ser det också angeläget att en flerårig budgetplan
utarbetas för hur den ekonomiska politiken och budgetpolitiken skall kunna
inordnas i en strukturell förändring av de ekonomiska och sociala förhållandena
i samhället. Som riktmärke för detta arbete bör gälla att man varje år
eftersträvar att omfördela en summa motsvarande den årliga ökningen av
BNP, dvs. för närvarande ca 16 miljarder kronor.

De i propositionen och i motionerna Fi223 (m), Fi232 (fp) och Fi220 (c)
förordade riktlinjerna för budgetpolitiken leder som utskottet visat till
konsekvenser som inte kan godtas. Utskottet har därför inte kunnat ställa sig
bakom dessa förslag. Av samma skäl avstyrker utskottet bifall till yrkande 3 i
motion Fi224 av Alf Svensson (c).

dels att utskottets hemställan under 15 bort ha följande lydelse:

15. beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen
att riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition 1987/

88:100 bilaga 1 mom. 2 och motionerna 1987/88:Fi220 yrkande 2, jqi

1987/88:Fi223 yrkande 2, 1987/88:Fi224 yrkande 3 och 1987/88:Fi232
yrkande 2 godkänner vad som förordas i motion 1987/88:Fi214
yrkande 2 samt som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

25. Engångsförstärkningar av statsbudgeten (mom. 16)

Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Rune Rydén (m), Lars De Geer (fp).
Gunnar Björk (c), Hugo Hegeland (m) och Rolf Kenneryd (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 55 som börjar med ”1 anslutning”
och slutar med ”yrkande 8” bort ha följande lydelse:

Staten äger i dag en rad företag som kunde drivas i privat regi. Utskottet
har vid ett flertal tillfällen behandlat konkreta förslag till försäljning av hela
eller delar av de statliga företagen. Det finns enligt utskottets mening flera
skäl till varför privata ägare är bättre lämpade att driva företag än staten.

Som utskottet tidigare har anfört skulle sådana utförsäljningar innebära en
förstärkning av statsbudgeten som kan upprepas under en följd av år.

Vad utskottet anfört med anledning av motion Fi220 (c) yrkande 8 bör ges
regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 16 bort ha följande lydelse:

16. beträffande engångsförstärkningar av statsbudgeten
att riksdagen med anledning av motion 1987/88:Fi220 yrkande 8 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

Särskilda yttranden

1. Avveckling av löntagarfonderna (mom. 9)

Hans Petersson i Hallstahammar (vpk) anför:

Vänsterpartiet kommunisterna har vid upprepade tillfällen kritiserat löntagarfonderna
för deras placeringspolitik. De kan inte gärna fortsätta som de
hittills har gjort. De bedriver i själva verket en konventionell placeringsverksamhet
och skiljer sig knappast från andra institutionella placerare. Följden
av detta är i ett längre perspektiv att fonderna bekräftar - eller rentav
förstärker - rådande mönster i den ekonomiska utvecklingen.

Ur skilda synvinklar framstår det som helt nödvändigt att ge fonderna en
ny inriktning. Vänsterpartiet kommunisterna har i en särskild motion som i
betänkandet behandlas i avsnittet om den ekonomiska politiken föreslagit en
alternativ inriktning av fonderna inför 1990-talet.

FiU 1987/88:20

102

2. Avveckling av tjänstebrevsrätten (mom. 23)

Anne Wibble (fp). Lars Tobisson (m), Rune Rydén (m), Lars De Geer (fp),
Gunnar Björk (c), Hugo Hegeland (m) och Rolf Kenneryd (c) anför:

Vi har ingen invändning mot regeringens förslag att successivt avveckla
tjänstebrevsrätten. Tvärtom anser vi att detta bör kunna ske i snabbare takt
än som för närvarande sker. Enligt vår mening skulle en slopad tjänstebrevsrätt
skapa större kostnadsmedvetande hos myndigheterna, vilket skulle bidra
till en ökad effektivitet i den statliga förvaltningen.

FiU 1987/88:20

103

Tabell- och diagramförteckning

FiU 1987/88:20

Tabell 1 Internationella förutsättningar 19

Tabell 2 Försörjningsbalans och nyckeltal 1987-1989 21

Tabell 3 Tillväxt i BNP och komponenternas bidrag åren

1983-1989 23

Tabell 4 Finansiering av statens lånebehov 1986-1988 fördelat
på sektorer 36

Tabell 5 Budgetsaldo för budgetåren 1982/83,1986/87-1988/

89 46

Tabell 6 Oppositionspartiernas budgetalternativ för budgetåret
1988/89 47

Diagram Bytesbalansen 1975-1988 22

/

104

Innehåll

FiU 1987/88:20

Sammanfattning 1

Inledning 3

Motionsyrkandena 6

Propositionen 11

Partimotionerna om den ekonomiska politiken 13

Utskottet 19

Den ekonomiska politiken 19

Den internationella utvecklingen 19

Utvecklingen i Sverige 20

Den förda ekonomiska politiken 24

Oppositionspartiernas alternativ 25

Riktlinjer för den ekonomiska politiken 31

Lönebildningen 32

Allmänt 32

Utgiftsramen för löneökningar 33

Särskilda personalförsörjningsåtgärder 35

Den allmänna lönenivån för statsanställda m.m. ... 36

Penningpolitiken 36

Statsskuldspolitiken 36

Kreditpolitiken 37

Valutapolitiken 39

Avveckling av löntagarfonderna 42

Vinstandelssystem 43

Utnyttjande av investeringsfonderna 43

Förnyelsefonderna 44

Prisbildning och prisreglering 44

Budgetpolitiken 45

Budgetutvecklingen 45

Oppositionspartiernas budgetalternativ 46

Moderata samlingspartiet 48

Folkpartiet 49

Centern 51

Vänsterpartiet kommunisterna 52

Riktlinjer för budgetregleringen 53

Finansfullmakten och statliga kreditgarantier m.m 55

Utnyttjande av finansfullmakten 55

Statliga garantier 55

Budgettekniska utvecklingsfrågor 55

Statens avkastningsränta och statens utlåningsränta 55
Förändrade bokföringsprinciper för statsskuldväxlar
55

Avveckling av tjänstebrevsrätten 55

Hemställan 55

105

Reservationer FiU 1987/88:20

1. De allmänna riktlinjerna förden ekonomiska politiken (mom. 1 a)

(m, fp, c) 58

2. De allmänna riktlinjerna förden ekonomiska politiken (mom. 1 a)

(vpk) 65

3. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken (mom. 1 b)

(c) 71

4. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken (mom. 1 b)

(vpk) 72

5. Lönebildningen (mom. 2) (m, fp, c) 73

6. Lönebildningen (mom. 2, motiveringen) (vpk) 74

7. Utgiftsram för löneökningar (mom. 3) (c) 74

8. Utgiftsram för löneökningar (mom. 3) (vpk) 75

9. Statsskuldspolitiken (mom. 6) (m, fp, c) 75

10. Kredit- och valutapolitiken (mom. 7) (fp, c) 77

11. Kredit- och valutapolitiken (mom. 7) (m) 78

12. Kredit- och valutapolitiken (mom. 7) (vpk) 80

13. Avveckling av löntagarfonderna (mom. 9) (m, fp, c) 82

14. Vinstandelssystem (mom. 10) (m, fp, c) 84

15. Utnyttjande av investeringsfonderna m.m. (mom. 11) (m, fp).... 84

16. Utnyttjande av investeringsfonderna m.m. (mom. 11) (c) 85

17. Förnyelsefonderna (mom. 12) (vpk) 86

18. Utredning om prisbildningen (mom. 13) (vpk) 87

19. Utredning om prisbildningen (mom. 13, motiveringen) (m, fp, c) 87

20. Avskaffande av prisregleringen (mom. 14) (m, fp, c) 88

21. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen (mom. 15) (m) ... 88

22. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen (mom. 15) (fp) ... 91

23. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen (mom. 15) (c) 96

24. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen (mom. 15) (vpk).. 99

25. Engångsförstärkningar av statsbudgeten (mom. 16) (m, fp, c).... 102

Särskilda yttranden

1. Avveckling av löntagarfonderna (mom. 9) (vpk) 102

2. Avveckling av tjänstebrevsrätten (mom. 23) (m, fp, c) 103

Tabell-och diagramförteckning 104

106