Arbetsmarknadsutskottets
betänkande
1987/88:8 AT7

AU

om medbestämmandelagen 1987/88:8

Sammanfattning

I betänkandet behandlas 23 motioner om medbestämmandefrågor från
allmänna motionstiden vid föregående riksmöte. I dem har moderata
samlingspartiet, folkpartiet, centern och vänsterpartiet kommunisterna
redovisat sin syn på behovet av förändringar på medbestämmandeområdet.
Dessutom begärs i enskilda motioner mer avgränsade förändringar på
samma område.

Till de frågor som härigenom kommer att belysas i betänkandet hör
behovet av en utvärdering av lagstiftningen på det arbetsrättsliga området
med krav på mer allmänna omprövningar i väsentliga avseenden, den
negativa föreningsrätten och blockader mot företag. Vidare behandlas
informations- och förhandlingsrätten vid mindre företag, den fackliga
vetorätten vid entreprenader, den s.k. 200-kronorsregeln samt frågor om
arbetsgivares skadeståndsskyldighet m.m.

Samtliga motioner har avstyrkts av utskottet. Till betänkandet har fogats
17 reservationer och ett särskilt yttrande.

I anslutning till ärendets behandling har utskottet hört LO, TCO och
SACO/SR samt SAF och Kommun- och Landstingsförbunden om deras
erfarenheter av den praktiska tillämpningen av medbestämmandelagen.

Motionerna

1986/87:A220 av Rolf Clarkson m.fl.(m,fp,c) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen anhåller om en utredning med uppgift att
skyndsamt framtaga förslag till sådana ändringar i den arbetsrättsliga
lagstiftningen att en rimligare relation uppnås mellan mindre arbetsgivare
och arbetstagare när det gäller skadestånd enligt vad som i motionen anförts,

2. att riksdagen hos regeringen anhåller om en utredning med uppgift att
utreda eventuellt missbruk av s.k. informella skadestånd i enlighet med vad
som i motionen anförts.

1986/87: A703 av Karl-Erik Persson och Lars-Ove Hagberg (vpk) vari yrkas
att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning som ålägger
svenska transnationella företag samt utländska transnationella företag
verksamma i Sverige att bekosta de fackliga organisationernas samarbete
inom koncernen.

1 Riksdagen 1987188.18saml. Nr 8

1986/87:A708 av Sten Andersson i Malmö (m) vari yrkas att riksdagen
beslutar att genom lagstiftning reglera att en facklig organisation endast kan
besluta om arbetsnedläggelse i de fall minst en enkel majoritet av den
fackliga organisationens medlemmar i en sluten omröstning så beslutar.

1986/87:A710 av Bengt-Ola Ryttar m.fl.(s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att finansiering
av regionala fackliga förtroendemän möjliggörs genom ändring av förtroendemannalagen.

1986/87:A712 av Lars-Ove Hagberg m.fl.(vpk) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag om att den fackliga vetorätten vid entreprenad skall
utvidgas att gälla alla entreprenader och om att vetorätten även skall omfatta
lokal fackförening.

1986/87: A713 av Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
angående facklig verksamhet i små företag.

1986/87:A715 av Christer Eirefelt m.fl.(fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen sägs om att företag som är enmansföretag och/eller saknar
kollektivavtal inte får diskrimineras,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen sägs om att den arbetsrättsliga lagstiftningen måste anpassas till de
mindre företagen,

3. att riksdagen hos regeringen begär en översyn vad gäller skadestånd
enligt de arbetsrättsliga lagarna.

Motiveringen till yrkandena återfinns i motion 1986/87:N330. Yrkande 4
behandlas i AU 1987/88:7.

1986/87:A718 av Lars Werner m.fl.(vpk) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära förslag om demokratiska
rättigheter i arbetslivet enligt motionens riktlinjer,

2. att riksdagen beslutar att inga strejkskadestånd skall kunna ådömas
strejkande arbetare,

3. att riksdagen beslutar att fredspliktsbestämmelserna i arbetsrättslagstiftningen
utmönstras.

Yrkande 4 behandlas i AU 1987/88:7.

1986/87:A719 av Lars Werner m.fl.(vpk) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag att ny teknik och arbetsorganisation
endast får införas i arbetslivet efter godkännande av på resp.
arbetsplats verksamma fackföreningar enligt vad som anförs i motionen,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett samlat program för
facklig kontroll över teknikens användning och utveckling enligt vad som
anförs i motionen.

1986/87:A721 av Anita Modin m.fl.(s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad som anförts i motionen om regional
facklig förtroendeman.

AU 1987/88:8

2

1986/87:A723 av Filip Fridolfsson m.fl.(m,fp,c) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen anhåller om förslag till lagstadgad negativ föreningsrätt.

1986/87: A724 av Erik Hovhammar m.fl.(m,fp,c) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen anhåller om sådana ändringar i 39 § medbestämmandelagen att
arbetstagarorganisation inte ges möjlighet att utestänga företag utan kollektivavtal/separatavtal
från att konkurrera om entreprenader på likvärdiga
villkor.

1986/87:A725 av Marianne Karlsson m.fl.(c,m,fp) vari yrkas att riksdagen
hos regeringen anhåller om förslag till förbud mot blockad av enmansföretag
för dess vägran att teckna avtal separat eller via arbetsgivarorganisation.

1986/87:A728 av Filip Fridolfsson m.fl.(m,fp,c) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen anhåller om förslag till förbud mot blockad av företag där det inte
finns någon fackligt ansluten för dess vägran att teckna avtal separat eller via
arbetsgivarorganisation.

1986/87:A734 av Alf Wennerfors m.fl.(m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om arbetsmarknadslagarnas utformning och effekter,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i lagen (1976:580)
om medbestämmande i arbetslivet för att säkerställa den negativa föreningsrätten,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i lagen (1976:580)
om medbestämmande i arbetslivet så att s.k. organisationsklausuler förbjuds,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i lagen om
medbestämmande i arbetslivet (1976:580) i enlighet med vad som i motionen
anförts angående avdrag på lön för fackföreningsavgifter,

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i lagen (1976:580)
om medbestämmande i arbetslivet i enlighet med vad som i motionen anförts
angående arbetstagarnas representation,

6. att riksdagen beslutar att 60 § i lagen (1976:580) om medbestämmande i
arbetslivet skall ha den lydelse angående arbetsrättsliga skadestånd den hade
den 31 december 1984,

7. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av skadeståndsreglerna i
den arbetsrättsliga lagstiftningen i enlighet med vad som i motionen anförts,

8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till förbud mot blockad av
enmansföretag och företag med anställda familjemedlemmar i enlighet med
vad som anförts i motionen,

9. att riksdagen hos regeringen begär utredning om och förslag till
begränsning av facklig organisations rätt att genomföra blockad av företag
enligt vad som anförts i motionen,

10. att riksdagen beslutar att upphäva reglerna om facklig vetorätt i 38-40
§§ lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om ideella skadestånd,

AU 1987/88:8

3

14. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i lagen
(1976:580) om medbestämmande i arbetslivet vad gäller förhandlingsplikt
vid chefstillsättningar i enlighet med vad som i motionen anförts,

27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om överförande av arbetsrättsliga tvistemål till allmän
domstol.

Motionen behandlas beträffande yrkandena 12 och 13 i AU 1986/87:18 och
beträffande yrkandena 15-26 i AU 1987/88:2, 3, 5 och 7.

1986/87:A736 av Elver Jonsson m.fl.(fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om rätten att lämna facklig organisation,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om översyn av de arbetsrättsliga skadestånden,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om facklig vetorätt vid entreprenader,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i övrigt
föreslås i motionen beträffande ändringen i MBL.

Yrkande 4 behandlas i AU 1986/87:18.

1986/87: A740 av Erik Hovhammar m.fl.(m,fp,c) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen anhåller om sådana ändringar i 39 § medbestämmandelagen att
arbetstagarorganisation inte ges möjlighet att utestänga företag utan kollektivavtal/separatavtal
från att konkurrera om entreprenader på likvärdiga
villkor.

1986/87:A742 av Marianne Karlsson (c) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag till lag innefattande straffsanktioner mot den som
för en idrottsförenings räkning betingar sig särskild ersättning för att medge
att en medlem skall få övergå till och representera annan idrottsförening.

1986/87:A746 av Filip Fridolfsson m.fl.(m,fp,c) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag till lagstadgad negativ föreningsrätt.

1986/87:A747 av Stig Josefson m.fl.(c) vari yrkas att riksdagen beslutar att
göra i motionen föreslagna tillägg till medbestämmandelagen.

1986/87:A749 av Anders Andersson (m) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om en utredning
huruvida ingångna löneavtal skall få innehålla sådana klausuler som medför
att överenskommen avtalstid blir verkningslös.

1986/87:A751 av Börje Hörnlund m.fl.(c) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring i lagen (1976:580)
om medbestämmande i arbetslivet i enlighet med vad som anförs i motionen

b)angående rätt att stå utanför en förening och förbud mot s.k. organisationsklausuler,

c) angående formerna för förhandlingar och information enligt MBL i
småföretag,

d) angående facklig vetorätt vid entreprenader och blockad av enmansföretag,

AU 1987/88:8

4

2. att riksdagen antar följande förslag till lag om ändring i lagen om
medbestämmande i arbetslivet (1976:580) beträffande fredspliktsbestämmelserna: Härigenom

föreskrivs att 60 § lagen (1976:580) om medbestämmande i
arbetslivet skall ha nedan angivna lydelse:

Är någon skadeståndsskyldig enligt denna lag, kan skadeståndets belopp
nedsättas i förhållande till vad som annars skulle ha utgått, om det är skäligt
med hänsyn till den skadevållandes ringa skuld, den skadelidandes förhållande
i avseende på tvisten, skadans storlek i jämförelse med den skadevållandes
tillgångar eller omständigheterna i övrigt. Fullständig befrielse från
skadeståndsskyldighet kan också medges.Vid bedömande enligt första
stycket av arbetstagares skadeståndsskyldighet för deltagande i olovlig
stridsåtgärd skall särskild hänsyn tagas till omständigheter, som har framkommit
vid överläggningar enligt 43 § och verkningarna av överläggningen.

Motionen behandlas i övriga delar i AU 1986/87:18 samt AU 1987/88:5 och

7.

1986/87:A815 av Christer Skoog (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om arbetsgivarens
skyldighet i samband med platsansökan.

Medbestämmandelagen

Innehållet i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet (MBL) kan i
huvudsak delas upp i två grupper av regler. Den ena gruppen utgörs av
avsnitt som har hämtats från den tidigare s.k. arbetsfredslagstiftningen. Hit
hör MBL:s regler om föreningsrätt (7-9 §§), de grundläggande reglerna om
parternas förhandlingsrätt (främst 10 §), bestämmelserna om kollektivavtal
(23-31 §§) samt avsnitten om fredsplikt (41-45 §§) och om medling i
arbetstvister (46-52 §§). Även reglerna om skadestånd och andra påföljder
(54-62 §§) bygger i viktiga delar på äldre lag.

Den andra gruppen regler hör till det genom MBL införda regelsystemet
för arbetstagarnas medbestämmanderätt. Hit hör först reglerna om den
förstärkta förhandlingsrätten för arbetstagarsidan (11-14 §§). Dessa bestämmelser
omfattar i första hand arbets- och företagsledningsfrågor i vid
bemärkelse. Den primära förhandlingsskyldigheten enligt 11 § är ett medel
som lagen ger arbetstagarna att påverka arbetsgivarens beslut. Enligt den
primära förhandlingsskyldigheten är arbetsgivaren skyldig att begära förhandling
innan han fattar vissa beslut. Arbetsgivaren är vidare utom i vissa
undantagsfall skyldig att dröja med sitt beslut tills förhandlingen har
slutförts. Genom denna uppskovsskyldighet får arbetstagarsidan tillfälle att
lämna sina synpunkter på förhandlingsfrågan och påverka arbetsgivaren i
dennes beslutsfattande.

En arbetstagarorganisation, som har primär förhandlingsrätt enligt 11 §,
har enligt 12 § också rätt att på eget initiativ begära förhandling med
arbetsgivaren i varje fråga där arbetsgivaren står i begrepp att fatta ett beslut
som rör en medlem i organisationen.

För att de anställda skall kunna utnyttja sin rätt att genom förhandlingar
medverka i beslutsprocessen hos arbetsgivaren måste de hållas underrättade

AU 1987/88:8

5

om och få insyn i arbetsgivarens verksamhet. Lagens regler om rätt till
information (18-22 §§) syftar till att tillgodose detta.

En grundtanke bakom arbetsrättsreformen har varit att det skall vara
arbetsmarknadens parter som utformar och vidareutvecklar arbetstagarnas
medbestämmande med utgångspunkt i lagens regler. Ett av syftena med
MBL har därför varit att främja tillkomsten av medbestämmandeavtal.
Sådana avtal har också kommit till stånd på de stora avtalsområdena.

Ett inslag i det genom MBL införda systemet av regler om arbetstagarnas
medbestämmanderätt utgörs av bestämmelserna i 38-40 §§ om facklig
vetorätt i vissa fall. Dessa syftar till att komma till rätta med missförhållanden
av skilda slag som kan uppkomma när en arbetsgivare avser att lämna ut ett
arbete till icke anställd arbetskraft, t.ex. uppdragstagare eller entreprenörer.

Slutligen kan nämnas MBL:s regler om överläggning vid arbetstagares
olovliga stridsåtgärder (43 §), vissa skadeståndsregler inkl. den s.k. 200-kronorsregeln i 60 § och regler om tvisteförhandling och rättegång (63-69
§§).

Utskottet

Inledning

Utskottet tar i detta betänkande upp olika frågor om medbestämmande i
arbetslivet. De motioner som behandlas väcktes under allmänna motionstiden
vid föregående riksmöte. Dessutom kommer att beröras vissa mera
allmänna arbetsrättsliga frågor.

Lagen om medbestämmande i arbetslivet (MBL) trädde i kraft den 1
januari 1977. Den har alltså varit gällande i tio år. Med anledning härav har
utskottet hört arbetsmarknadsorganisationerna om deras erfarenheter av
den praktiska tillämpningen under den gångna perioden. I överläggningarna
har för arbetstagarsidan deltagit företrädare från Landsorganisationen i
Sverige (LO), Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) och Centralorganisationen
SACO/SR. Från arbetsgivarsidan har deltagit företrädare för
Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) samt för Svenska kommunförbundet
och Landstingsförbundet. Överläggningarna kan ses som en uppföljning av
dåvarande inrikesutskottets överläggningar med organisationerna vintern
1976 inför behandlingen av medbestämmandereformen.

Vid de nu hållna överläggningarna har arbetstagarsidan uttalat att särskilt
MBL:s regler om förstärkt förhandlingsrätt och information varit till gagn för
de anställdas medinflytande och engagemang. Samstämmigt har man dock
tillagt att förväntningarna på reformen inte infriats i alla avseenden. Det tog
exempelvis väl lång tid att komma fram till de avtal som skulle komplettera
lagen, och när det gäller 1982 års Utvecklingsavtal på den privata sidan
påtalades att det går långsamt att fullfölja detta centrala avtal med lokala
avtal. En motsvarande utveckling angavs föreligga också på den offentliga
sidan. Det fördes vidare fram som en allmän kritik från arbetstagarsidan att
de fackliga organisationerna ofta kommer in för sent i beslutsprocessen för
att de skall ha en reell möjlighet att påverka denna.

Som dagsaktuella problem pekade arbetstagarorganisationerna särskilt på

AU 1987/88:8

6

problem med att vid förhandlingarna nå de verkliga beslutsfattarna i
koncerner och andra komplexa företag. Det framhölls att detta är ett
växande problem inte minst med hänsyn till den tilltagande internationaliseringen
av företagsamheten.

På arbetsgivarsidan var man ense om att medbestämmandet efter problem
under inkörningstiden fungerar hyggligt. SAF framhöll i det sammanhanget
tillkomsten av Utvecklingsavtalet som en positiv faktor, medan kommunförbunden
hade en snarast negativ syn på motsvarande centrala avtal på den
offentliga sidan. Däremot såg både SAF:s och kommunförbundens företrädare
gemensamt organisationstvisterna mellan olika fackförbund som ett
växande problem, och man hade också på båda sidor den bestämda
uppfattningen att den s.k. 200-kronorsregeln bör skärpas.

Under överläggningarna behandlades därjämte frågan om medbestämmandet
och dess avgränsning mot den politiska demokratin. Den frågan är
inte aktuell i de motionsyrkanden som hör till detta ärende utan behandlades
i våras i betänkandet AU 1986/87:18. Vid överläggningarna framkom en klar
åsiktsskillnad mellan arbetstagarorganisationerna och kommunförbunden.
Från arbetstagarsidan gjordes gällande att man har uppnått en rimlig
avvägning i gränsdragningen mellan den politiska demokratin och de
anställdas rätt till medinflytande. Företrädarna för kommunförbunden
hävdade däremot bestämt att det här fortfarande föreligger ett olöst
problem, och de vidhöll de krav på en utredning om gränsdragningen mot
den politiska demokratin som de båda förbundens styrelser enhälligt begärt
år 1981 i yttranden till utskottet och återkommit till i samband med reformen
om personalföreträdares närvarorätt i kommunala styrelser och nämnder.

Allmänna arbetsrättsliga frågor

Alf Wennerfors m.fl. begär i de inledande avsnitten till kommittémotionen
1986/87:A734 ett tillkännagivande till regeringen om arbetsmarknadslagarnas
utformning och effekter. Motionärerna erinrar om att 1970-talets
arbetsrättsliga lagar huvudsakligen har varit inriktade på att öka de
anställdas inflytande och trygghet i anställningen. Dessa allmänt accepterade
syften har i viss utsträckning uppnåtts. Lagstiftningens främsta förtjänst
ligger inte så mycket i regelsystemets utformning som dess förmåga att
medvetandegöra arbetstagarnas berättigade krav på medinflytande, personlig
utveckling och anställningstrygghet.

Men lagstiftningen har också haft andra - mindre uttalade - syften än de
tidigare nämnda, nämligen att stärka de fackliga organisationernas politiska
och ekonomiska inflytande. Genom lagstiftningen har vissa fackliga organisationers
krav på långtgående inflytande inom näringslivet tillgodosetts utan
att de har behövt ta det därmed följande ansvaret. Dessutom har organisationerna
successivt blivit en del av den politiska maktapparaten genom att de
har representanter i offentliga organ och utredningar och därtill betraktas
som tunga remissinstanser.

I denna utveckling utgör den arbetsrättsliga lagstiftningen ett betydelsefullt
instrument. En facklig organisation vars existens är säkerställd med
lagstiftning förlorar dock lätt medlemmarnas förtroende. Den likställs med

AU 1987/88:8

7

offentlig verksamhet. Utvecklingen innebär vidare att den samverkan mellan
likvärdiga parter som präglade den s.k. svenska modellen har ersatts med en
strävan att inte bara stärka arbetstagarorganisationernas ställning utan även
att ge dem en avgörande dominans. Den balans och det samspel mellan olika
intressenter som är en förutsättning för en väl fungerande marknadsekonomi
föreligger på avgörande punkter inte längre. Mot bakgrund av denna
utveckling framhåller motionärerna som alltmer angeläget att man slår fast
var gränserna i en demokrati går mellan politiker, organisationer och
enskilda människor.

Medlemskap i en facklig organisation har, fortsätter motionärerna, i
flertalet fall blivit i det närmaste obligatoriskt. Medlemskapet får emellertid
ofta politiska och privaträttsliga konsekvenser som går långt utöver den
fackliga uppgiften att företräda medlemmarnas intressen på arbetsplatsen.
Detta exemplifieras utförligt av motionärerna, som samtidigt påpekar att den
nuvarande lagstiftningen syftar till att stärka de centrala fackliga organen,
medan den vägledande principen för lagstiftningen borde vara att beslut och
medinflytande bör läggas så nära de enskilda arbetstagarna som möjligt.

Efter övertagandet av regeringsmakten år 1982 har socialdemokraterna
enligt motionärerna vidtagit uppseendeväckande lagändringar. Möjligheten
för arbetsgivare att innehålla intjänad lön som stridsåtgärd i en arbetskonflikt
har förbjudits. Den s.k. 200- kronorsregeln har återinförts. Arbetsgivarnas
rätt att göra skatteavdrag för arbetsrättsliga skadestånd har slopats och nya
permitteringsregler har kommit till stånd. De centrala fackliga organisationernas
ställning har stärkts genom att rätten att avtala om avsteg från
turordningsreglerna för äldre personal har tagits över från de lokala
organisationerna. På den offentliga sektorn har de tidigare försöken med
närvarorätt för personalföreträdare i kommunala nämnder och styrelser
upphöjts till en lagfäst närvarorätt.

Avslutningsvis i detta avsnitt av motionen dras upp riktlinjer för vad
motionärerna kallar en arbetsmarknadslagstiftning för framsteg. Dessa
riktlinjer innebär sammanfattningsvis att det fortsatta översyns- och utvecklingsarbetet
inom arbetsrätten måste inriktas på att förbättra arbetsmarknadens
funktion och samspelet mellan olika lagar. Byråkratisering och
centralstyrning måste undvikas. I den nuvarande lagstiftningen är det
genomgående så, att de enskilda arbetsgivarnas och de fackliga företrädarnas
juridiska kompetens övervärderas. Reglerna måste i stället utformas så klart
och entydigt att arbetstagarna och deras fackliga representanter samt
arbetsgivarna på förhand kan avgöra vilken rätt de har. I de fall lagstiftning
inte är nödvändig av rättssäkerhetsskäl bör den undvikas. Möjligheterna att
lösa uppkommande frågor avtalsvägen bör vara så vida som möjligt. På
många områden bör lagstiftningen därför ändras i syfte att återge arbetstagare
och arbetsgivare möjligheter att träffa individuella eller kollektiva avtal.

Den enskildes lagstadgade rättigheter på arbetsplatsen bör, framhåller
motionärerna till sist, inte göras beroende av huruvida arbetstagaren är
medlem i en facklig organisation. Medlemskapet är den enskildes angelägenhet.
Det måste vara ett oavvisligt krav att den enskildes integritet respekteras.

Vänsterpartiet kommunisterna anför i partimotionen 1986/87:A718 om

AU 1987/88:8

8

demokratiska rättigheter i arbetslivet att vpk hävdat långt innan medbestämmandelagen
antogs av riksdagen att huvudfrågan inte är avtal. Vad det i
stället gäller är att vidga fackföreningarnas informations- och förhandlingsrätt
och att komplettera dessa rättigheter med strejkrätt, facklig vetorätt i
entreprenadfrågor och frågor som gäller arbetslivets villkor, fackliga möten
på betald'arbetstid m.m.

Vpk säger sig i motionen vara kritiskt mot begreppet medbestämmande.
Kapitalister och lönearbetare har oförenliga klassintressen. De kan inte
bestämma gemensamt. Däremot kan facket genom självständig kamp tvinga
fram eftergifter av arbetsköparna och påverka deras beslut.

För att lönearbetarna lättare skall kunna hävda sina intressen i dagskampen
och kampen för långsiktiga mål behövs rättighetslagar. Sådana lagar
underlättar också förhandlingar om rättighetsavtal där facket kan påverka
utan att bindas upp av företag och myndigheter. Det framhålls i motionen att
den kamplinje som vpk företräder förutsätter andra begrepp än medbestämmande
och medansvar.

Motionärerna föreslår att riksdagen beslutar att hos regeringen begära
förslag om demokratiska rättigheter i arbetslivet innefattande
rätt till politisk verksamhet på arbetsplatserna

utvidgad informations- och förhandlingsrätt i alla frågor - även på
koncernnivå
strejkrätt utan begränsningar i lag
förbud att avskeda strejkande

rätt för fackligt förtroendevalda att solidarisera sig med strejkande
bort med strejkskadestånden
förbud mot lockouter

vetorätt för fackförening mot t.ex. införande av ny teknik
rätt till fackföreningsmöten på betald arbetstid
fritt tillträde till arbetsplatser för forskare som används av facket
obegränsad rätt till internationella solidaritetsaktioner.

Vidare föreslår vpk i partimotionen 1986/87:A719 att riksdagen skall
begära förslag från regeringen som innebär att ny teknik och arbetsorganisation
endast får införas i arbetslivet efter godkännande av de fackföreningar
som är verksamma på resp. arbetsplatser. Dessutom bör regeringen enligt
motionärerna lägga fram ett förslag till samlat program för facklig kontroll av
teknikens användning och utveckling, i vilket skall ingå
övergång från löne- till produktionsbeskattning

vinster av ny teknik används bl.a. till kortare arbetsdag vilket ger fler jobb
fackligt forskningsinstitut och fackliga forskningskonsulter
yrkesutbildning med datatekniska tillämpningar utan att grundläggande
yrkeskunskaper eftersätts

teknisk-humanistisk utbildningsreform
vuxenutbildningsreform för alla med dålig grundutbildning.

Utskottet får med anledning av motionerna anföra följande.

Likartade krav på översyn av den arbetsrättsliga lagstiftningen har tidigare
förts fram av moderata samlingspartiet resp. av vänsterpartiet kommunisterna.
Utskottet har i dessa tidigare sammanhang konstaterat att bakom
huvudtankarna i den arbetsrättsliga lagstiftningen har funnits en bred

AU 1987/88:8

9

uppslutning. Utvecklingen inom denna lagstiftning och inom avtalsområdet
har enligt utskottets mening varit till gagn för såväl arbetstagarna som
näringslivet och samhället i dess helhet.

Det är riktigt som moderaterna erinrar om i sin kommittémotion att
huvuddelen av den nu gällande arbetsrättsliga lagstiftningen kom till med
tyngdpunkt på 1970-talets första del. Men därefter har skett en fortlöpande
utveckling. Det förhåller sig så, som utskottet även tidigare har framhållit, att
det är ett framträdande drag hos de arbetsrättsliga lagarna att de i viktiga
delar består av ganska allmänt hållna grundregler som kan jämkas och
utvecklas genom avtal för att anpassa tillämpningarna till förhållandena t.ex.
i en viss bransch eller på en viss arbetsplats. Sådana avtal har ingåtts i
betydande omfattning.

Vid de hearings som utskottet har hållit om i första hand medbestämmandelagen
har - trots den kritik som rests mot enskildheter i lagen - inte
framställts krav på någon mer genomgripande omarbetning av lagen av det
slag som från skilda utgångspunkter begärs i motionerna från moderata
samlingspartiet och vänsterpartiet kommunisterna. Tvärtom ansågs det vara
en fördel att den snabba takten i 1970-talets omfattande uppbyggnad av det
arbetsrättsliga regelverket inte har fått en efterföljd under 1980-talet,
varigenom det har varit möjligt att låta detta regelverk stabiliseras. Från både
arbetsgivar- och arbetstagarhåll har vidare markerats fördelen med att
önskvärda förändringar görs avtalsvägen, varvid som ett ytterligare skäl för
en sådan ordning åberopades att man efter ett ingånget avtal får förutsätta att
båda parter kommer att positivt medverka till att avtalets intentioner
förverkligas.

Vad nu anförts betyder inte att det är utskottets mening att lagstiftningsåtgärder
i alla lägen skall undvikas. I själva verket har den arbetsrättsliga
lagstiftningsprocessen fortsatt under hela den aktuella perioden, låt vara i ett
lugnare tempo. Utskottet kan som exempel peka på att det tidiga 1970-talets
arbetstids- och anställningsskyddslagar år 1982 ersattes av nya lagar. Det är
nu aktuellt att ersätta lagstiftningen från 1970-talets mitt om arbetstagarnas
representation i bl.a. aktiebolags och bankbolags styrelser med en ny lag i
ämnet. 1977 års semesterlag är föremål för översyn av en statlig utredning,
arbetstidsfrågorna likaså. Den inom arbetsmarknadsdepartementet pågående
arbetsrättsliga översynen har i år resulterat i förslag om ändringar i
föräldraledighetslagen och i anställningsskyddslagen.

Mot den ovan angivna bakgrunden kan utskottet inte ställa sig bakom
förslaget i den moderata kommittémotionen A734 om ett tillkännagivande
till regeringen om inriktningen på det fortsatta översyns- och utvecklingsarbetet
inom arbetsrätten i enlighet med motionens riktlinjer. Utskottet
avstyrker sålunda motionen i den delen.

Motionärerna betonar starkt att de enskilda arbetstagarnas lagstadgade
rättigheter på arbetsplatserna inte bör knytas till medlemskap i en facklig
organisation. Med anledning härav vill utskottet för tydlighetens skull
tillägga att ett sådant samband inte föreligger i flertalet arbetsrättsliga lagar.
Oavsett medlemskap i en facklig organisation omfattas arbetstagarna
sålunda av lagarna om anställningsskydd, anställningsfrämjande åtgärder,
semester, arbetstid och olika slag av ledigheter. Däremot kan det sägas att

AU 1987/88:8

10

arbetstagarnas rätt till medinflytande och information enligt medbestämmandelagen
och lagarna om styrelserepresentation kanaliseras via de
fackliga organisationerna. Frågan om formerna för att utöva rätten till
medinflytande och information har motionärerna själva konkretiserat i
förslag beträffande medbestämmandet i de mindre företagen. Utskottet
återkommer därför till den saken i det närmast följande avsnittet.

Vad utskottet ovan anfört har i vissa delar även tillämpning på yrkandet i
vpk:s partimotion A718 att ersätta medbestämmandelagen med en ny
lagstiftning om demokratiska rättigheter i arbetslivet. Förslaget har sin
utgångspunkt i att vpk, såsom direkt framgår av motionen, inte vill acceptera
själva begreppet medbestämmande, utan detta bör ersättas av en kamplinje i
vilken bl.a. skall ingå rätt för arbetstagarna att även lokalt tillgripa
stridsåtgärder när helst detta synes påkallat och oavsett ingångna avtal. Som
utskottet har framhållit i tidigare sammanhang ligger det i själva benämningen
medbestämmandelagen att det är begrepp som samverkan och medinflytande
som skall styra den utveckling mot demokrati på arbetsplatserna som
lagen vill främja. Detta grundläggande synsätt som präglar medbestämmandelagen
och övrig arbetslagstiftning bör inte överges till förmån för den linje
vpk förespråkar. Motion A718 avstyrks för den skull av utskottet.

I vad sedan gäller yrkandena i vpk-motionen A719 om teknikanvändning
vill utskottet konstatera att den snabba tekniska utvecklingen vållar problem
både genom strukturförändringar med det ofta minskade sysselsättningsbehov
som blir följden och genom att tekniken kan betyda en långtgående
specialisering mot arbeten med ensidigt och enformigt innehåll. Å andra
sidan medverkar den tekniska utvecklingen också till att skapa nya arbetsuppgifter
och till att förbättra arbetsmiljön, t.ex. genom att farliga och
ohälsosamma arbetsuppgifter utförs av industrirobotar eller i andra automatiserade
processer. Vidare måste man hålla i minnet att den tekniska
utvecklingen är grunden för den ekonomiska tillväxten i samhället. Denna är
i sin tur en av förutsättningarna för att uppehålla den fulla sysselsättningen.
Det bör därtill understrykas att den snabba tekniska utvecklingen ställer
stora krav på att de anställda får möjligheter till medinflytande vid
anskaffande av utrustning och beslut om dess användning m.m. Det ligger i
båda parters intresse att införandet av den nya tekniken sker i en förtroendefull
samverkan på arbetsplatserna. Frågor som hänger samman med den
tekniska utvecklingen har också uppmärksammats särskilt i Utvecklingsavtalet
mellan SAF, LO och PTK liksom i tidigare slutna medbestämmandeavtal.

Ovan redovisade synpunkter är en sammanfattning av vad utskottet
tidigare anfört i frågan om ny teknik och arbetets organisation. Utskottets
uppfattning är att man i överläggningar parterna emellan får lösa de frågor
som hänger samman med den tekniska utvecklingen. En utvecklad vetorätt
och ett av regeringen utarbetat program för facklig kontroll över teknikens
användning framstår inte som den bästa vägen att gå för att öka de anställdas
inflytande. Utskottet vidhåller denna uppfattning och avstyrker därför även
motion A719.

AU 1987/88:8

11

Arbetsrätten och de mindre företagen

AU 1987/88:8

I fyra motioner förordas ändring av MBL i fråga om förhandlingar och
information i småföretag.

Arbetsgivarens informations- och förhandlingsskyldighet skall enligt MBL
fullgöras i första hand mot den lokala arbetstagarorganisationen. Alf
Wennerfors (m) m.fl. framhåller i motion 1986/87:A734 att det på de större
företagen som regel ankommer på fackklubbarna att förhandla och ta emot
information enligt MBL. På mindre företag utan fackklubb blir det de
centrala och regionala fackliga organen som avgör huruvida de anställda skall
representeras av ett ombud på den egna arbetsplatsen eller inte. Detta leder
ofta till att arbetstagarna representeras av en facklig ombudsman utan
anknytning till det egna företaget. Det finns inte heller någon skyldighet för
en sådan facklig representant att samråda med de anställda. Ordningen
innebär att förhandling och information mellan parterna på ett olyckligt sätt
har lyfts över huvudet på dem som känner de lokala förhållandena och den
strider mot lagens syften att ge ökat inflytande åt de anställda på arbetsplatserna.
Motionärerna föreslår att det uppdras åt regeringen att lägga fram
förslag till ändring av MBL så att de anställda på de små företagen garanteras
deltagande i och ansvar för förhandlingar och information. Garantin bör
också omfatta rätt för de anställda att anlita fackligt ombud om de så önskar.

Christer Eirefelt m.fl. (fp) föreslår i motion 1986/87:A715 ett tillkännagivande
till regeringen om behovet av en översyn varigenom den arbetsrättsliga
lagstiftningen bättre skall anpassas till förhållandena i de mindre
företagen. Enligt motionärerna motiverar de speciella förhållandena i dessa
företag med nära samarbete mellan ägare och anställda att man får friare
regler.

Börje Hörnlund m.fl. (c) hemställer i motion 1986/87:A751 att riksdagen
hos regeringen skall begära förslag till ändring i MBL beträffande formerna
för förhandling och information i småföretag. Syftet med lagändringen skall
enligt motionärerna vara att stärka de lokalt anställdas inflytande genom ett
decentraliserat och smidigt beslutsfattande samtidigt som behovet av centrala
fackliga ombud minskar.

Ett i sak likadant yrkande framställs av Stig Josefson m.fl. (c) i motion
1986/87:A747. De hemställer att riksdagen skall anta ett av dem i motionen
framlagt förslag till ändring av 14 och 20 §§ MBL beträffande fullgörandet av
förhandlings- och informationsskyldigheten i företag utan lokal arbetstagarorganisation.

En annan väg att lösa frågan om förhandlings- och informationsskyldighetens
fullgörande, nämligen genom ändring av förtroendemannalagen i fråga
om de små arbetsplatserna, förespråkas i tre socialdemokratiska motioner.
Bakgrunden till dessa förslag är att Nya arbetsrättskommittén (NARK) år
1977 lade fram ett förslag till ändringar av lagen om facklig förtroendemans
ställning på arbetsplatsen (förtroendemannalagen). Ändringarna syftade
bl.a. till en regional organisation med fackliga förtroendemän. Häri ingick att
sådana förtroendemän skulle ha tillträdesrätt till arbetsplatserna. Enligt den
ordning som fortfarande gäller omfattar nämligen förtroendemannalagen
enbart förtroendemän som är anställda på de arbetsplatser där uppdraget

fullgörs. NARK hade också förslaget att den regionala ombudsverksamheten
inledningsvis skulle finansieras av statsmedel.

Kurt-Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén (s) föreslår i motion 1986/
87:A713 ett tillkännagivande till regeringen om att NARK:s förslag beträffande
facklig verksamhet i småföretag bör genomföras beträffande de
regionala förtroendemännens rätt att få tillträde till de berörda arbetsplatserna
för att bedriva facklig verksamhet. Kostnaderna bör betalas genom
arbetsgivaravgifter.

Bengt-Ola Ryttar (s) föreslår i motion 1986/87: A710 att riksdagen skall ge
regeringen till känna behovet av en ändring i förtroendemannalagen av
innebörd att det blir möjligt att finansiera regionala fackliga förtroendemän,
särskilt i branscher med många små och spridda arbetsplatser. Anita Modin
m.fl. (s) vill i motion 1986/87:A721 att riksdagen skall uttala att det är
utomordentligt angeläget att beredningen av NARK:s förslag slutförs inom
arbetsmarknadsdepartementet och att förslag i ämnet föreläggs riksdagen.

Utskottet gör följande bedömning.

De ovan refererade motionerna anvisar som nämnts olika vägar för att lösa
förhandlings- och informationsfrågorna i de mindre företagen. I de fyra
första motionerna från moderata samlingspartiet, folkpartiet och centern
förordas ändring av MBL som öppnar möjlighet för arbetsgivarna att i de fall
fackklubb saknas i företagen förhandla och informera direkt med de
anställda på företaget. När liknande förslag har framförts tidigare år har
utskottet anlagt följande synsätt:

Med lagens utformning är medbestämmandet en del av den fackliga
verksamheten. Hur denna skall läggas upp och genomföras bör bestämmas
av arbetstagarna och de fackliga organisationerna. Det bör följaktligen
överlåtas åt parterna på arbetsmarknaden att avtalsvägen ange de lämpliga
formerna för förhandling och information med utgångspunkt i den allmänna
grundsatsen att huvudpunkten i medbestämmandet skall ligga på den lokala
nivån. I Utvecklingsavtalet mellan SAF, LO och PTK har särskilt framhållits
att formerna för samverkan och medbestämmande skall anpassas till de
lokala förhållandena ute på arbetsplatserna. Beträffande mindre arbetsplatser
utan lokal facklig organisation förutsätter avtalet att det skall kunna utses
kontakt- eller arbetsplatsombud.

Till detta skall fogas att vid utskottets hearings upplyste LO-företrädama
att kontaktmän numera regelmässigt utses i enlighet med Utvecklingsavtalet
och att verksamheten med dessa kontaktombud på det hela taget synes
fungera väl.

MBL liksom annan arbetsrättslig lagstiftning är, som förut nämnts, en
ramlagstiftning som parterna kan utfylla genom bransch- eller företagsanpassade
avtal. På den nu aktuella punkten föreligger genom Utvecklingsavtalet
en av parterna träffad överenskommelse. Utskottet anser för sin del att det
inte finns skäl att genom lagstiftning sätta avtalet i denna del ur spel. Med
hänsyn härtill och till de övriga aspekter som ovan anförts anser utskottet att
det inte är påkallat för riksdagen att ta initiativ till en lagändring i den riktning
motionärerna önskar. Med det anförda avstyrker utskottet motionerna
A715, A734, A751 och A767 i förekommande fall i aktuella delar.

När det sedan gäller de socialdemokratiska motionerna om regionala

AU 1987/88:8

13

fackliga förtroendemän, bör erinras om att förtroendemannalagen inte
utesluter facklig verksamhet som bedrivs av andra fackliga företrädare än
anställda på arbetsplatsen. Deras behov att komma in på arbetsplatserna
ifrågasätts normalt inte, även om de saknar en lagfäst rätt till tillträde. Inom
stora delar av arbetsmarknaden har dessutom frågan lösts genom kollektivavtal.
Utskottet utgår från att kvarvarande problem med tillträdesrätten till
arbetsplatserna för utomstående fackliga företrädare uppmärksammas i det
arbetsrättsliga beredningsarbetet i regeringskansliet. De finansieringsfrågor
som berörs i motionerna har statsfinansiella aspekter som bör prövas i ett
vidare sammanhang än det föreliggande.

Utskottets slutsats av det anförda är att det inte är påkallat med något
initiativ från riksdagens sida med anledning av motionerna A710, A713 och
A721, utan de avstyrks av utskottet.

Facklig verksamhet i transnationella företag

Karl-Erik Persson och Lars-Ove Hagberg (vpk) föreslår i motion 1986/
87:A703 att riksdagen skall ta initiativ till lagstiftning som ålägger svenska
transnationella företag samt utländska transnationella företag verksamma i
Sverige att betala de fackliga organisationernas samarbete inom koncernerna.
Motionärerna framhåller bl.a. att transnationaliseringen av industrin
ställer stora krav på det fackliga arbetet. För de svenska koncernernas del går
utvecklingen mot att de har nästan lika många anställda utomlands som i
Sverige, och när det gäller utländska företag verksamma i Sverige fattas ofta
viktiga beslut i utlandet utan att de anställda som berörs får möjlighet till
insyn, information och förhandling.

När utskottet tidigare har behandlat liknande motionsyrkanden har
utskottet konstaterat att svårigheterna att bedriva fackligt samarbete av det
slag det här gäller inte enbart kännetecknar multinationella företag utan
också förekommer inom koncerner i allmänhet. Denna uppfattning har
bekräftats vid utskottets hearings, vid vilka samtliga tre organisationer på
arbetstagarsidan som en brist i förhandlingssystemet påtalade svårigheterna
att i vissa fall komma till tals med de verkliga beslutsfattarna. Detta belystes
med olika exempel på komplicerade ägarstrukturer. När det gäller fackligt
samarbete över gränserna har utskottet förra året hänvisat till det projekt om
facklig verksamhet i nordiska företag som bedrivs i Nordiska ministerrådets
regi. Detta projekt fördes på tal vid utskottets hearings liksom utsikterna att
avtalsvägen lösa problemet för de nordiska ländernas del. Med hänvisning
härtill och då utskottet utgår från att koncernfrågorna är föremål för fortsatt
uppmärksamhet i det arbetsrättsliga beredningsarbetet i regeringskansliet
avstyrker utskottet motion A703.

Negativ föreningsrätt m.m.

Med negativ föreningsrätt avses rätten att stå utanför en förening. Den nya
arbetsrättskommittén (NARK) anförde i sitt betänkande (SOU 1982:60
s.278 f.) att man i likhet med den förra arbetsrättskommittén hade funnit att
det saknas anledning att föreslå lagregler som tar sikte på den negativa
föreningsrätten och föreningsrättsskyddet för arbetssökande. När det gäller

AU 1987/88:8

14

användningen av s.k. organisationsklausuler i kollektivavtal - som kan
innebära att arbetsgivare inte får anställa någon oorganiserad eller någon
som tillhör en afinan facklig organisation - underströk kommittén betydelsen
av att en facklig anslutning skall vara frivillig och bero av den enskildes
bestämmanderätt. Detta innebär emellertid inte att kommittén ville förorda
ett lagfäst förbud mot organisationsklausuler.

Frågan om en medlems rätt att träda ut ur en facklig organisation har också
aktualiserats i arbetsdomstolen. I ett mål som gällde utträde ur Sjöfolksförbundet
(dom nr 25 år 1980) ansåg domstolen att medlemmar av det aktuella
förbundet måste anses ha rätt att säga upp sitt medlemskap utan hinder av att
förbundets stadgar saknade bestämmelser härom. En uppsägningstid måste
dock iakttas. Dess längd fick bestämmas av vad som efter en mer fri
bedömning var skälig. I detta fall fastställdes uppsägningstiden till tre
månader.

Hithörande frågor tas upp i fem motioner med yrkanden om att en lagfäst
negativ föreningsrätt skall införas. Alf Wennerfors m.fl. anför i kommittémotionen
1986/87:A734 att den positiva föreningsrätten, dvs. rätten att få
ansluta sig till och tillhöra en förening, finns inskriven i grundlagen och i
MBL. Med rätten att tillhöra en förening bör självklart också följa rätten att
slippa tillhöra en förening. Vidare bör organisationsklausuler i kollektivavtal
förbjudas. Sådana klausuler kan betraktas som en form av yrkesförbud och
innebär ett otillbörligt ingrepp i den enskildes integritet. Hittills har
utträdesrätten inte varit någon självklarhet i Sverige. 1986 års LO-kongress
beslutade visserligen att utträdesrätt skall medges för medlemmar i de
anslutna förbunden, men ännu återstår att utröna de praktiska konsekvenserna
av dessa beslut och de eventuella villkor som kan bli förknippade med
ett utträde ur förbunden.

Därjämte anförs i motionen följande: För att garantera medlemmarnas
kontroll över inbetalningen av medlemsavgifter och möjligheten att förhindra
att inbetalning av medlemsavgifter sker trots anmälan om utträde, bör rätt
för en arbetsgivare att göra avdrag på lönen för fackföreningsavgifter endast
kunna medges genom fullmakt från varje enskild arbetstagare. Motionärerna
begär att vad de anfört om löneavdrag i dessa fall skall ges regeringen till
känna.

Med liknande motiveringar begärs lagstiftning om negativ föreningsrätt
och förbud mot organisationsklausuler även i motionerna 1986/887: A736 av
ElverJonssonm.fi.
likalydande motionerna 1986/87: A723 och 1986/87:A746 av Filip Fridolfsson
m.fl. (m,fp,c).

För egen del får utskottet anföra följande.

De föreningsrättsliga bestämmelserna i MBL ger rätt åt arbetsgivare och
arbetstagare att tillhöra en arbetsgivar- eller en arbetstagarorganisation.
Detta är den positiva föreningsrätten. Denna rätt skall vara okränkt.
Därmed förbjuds exempelvis att en arbetstagare blir uppsagd eller avskedad
för att han eller hon har anslutit sig till en facklig organisation.

När det gäller den omvända rätten att utträda ur en facklig organisation, är
den rätten fastslagen genom arbetsdomstolens ovannämnda dom. Man kan

AU 1987/88:8

15

också uttrycka saken så, att detta led i den av motionärerna begärda negativa
föreningsrätten redan är upphöjd till gällande rätt, och det behövs alltså inte
någon lagstiftning för att fastställa själva rättsläget i den delen. Annorlunda
förhåller det sig med en annan och i debatten ofta återkommande sida av den
negativa föreningsrätten, nämligen föreningsrättsskyddet för arbetssökande
och den därmed sammanhängande frågan om organisationsklausuler. Dessa
problem diskuterades ingående i NARK:s betänkande. Kommitténs överväganden
mynnade ut i att man borde avstå från att ingripa med lagstiftning om
den negativa föreningsrätten och bruket av organisationsklausuler. Utskottet
har i tidigare betänkanden anslutit sig till denna uppfattning och vidhåller
sin inställning. De problem som kan föreligga och som utskottet bedömer
vara av begränsad omfattning bör kunna lösas på annat sätt än genom
lagstiftning.

Vad slutligen beträffar den i motion A734 föreslagna begränsningen av
möjligheterna att göra löneavdrag för fackföreningsavgifter vill utskottet
erinra om följande. Arbetsgivarnas medverkan till avgiftsuppbörden bygger
på åtaganden genom kollektivavtal. Den ordning motionärerna förordar
tillämpas för övrigt redan i dag på så sätt att den enskilde arbetstagaren i
samband med inträde i en facklig organisation lämnar organisationen
fullmakt att hos arbetsgivaren genom löneavdrag uppbära medlemsavgiften.
En lagreglering skulle därför enligt utskottets uppfattning vara en onödig
inskränkning i parternas avtalsfrihet.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna A723, A734, A736, A746
och A751, i förekommande fall i aktuella delar.

Chefstillsättningar

Arbetsdomstolen har genom tre domar åren 1979 och 1980 slagit fast att en
arbetsgivare är skyldig att föra förhandlingar enligt 11 § MBL före beslut om
att tillsätta chefsbefattningar. I motion 1986/87:A734 av Alf Wennerfors
m.fl. (m) föreslås att förhandlingsplikten vid chefstillsättningar oberoende av
företagets storlek skall ersättas med information och samråd. Genom
lagändring bör fastslås att utseende av chefer är arbetsgivarens rätt. I
motionen erinras om att en chef utgör arbetsgivarens förlängda arm och ofta
företräder denne i förhandlingar med de anställda och deras organisationer.
Att det är arbetsgivarens sak att utse chefer bör dock inte förhindra samråd
med eller information till de lokala fackliga organisationerna i de fall detta är
möjligt. Härvid erinrar motionärerna om det sedvanliga kravet på sekretess
vid en nyanställning på den privata sektorn, där det enligt dem många gånger
kan vara direkt olämpligt att vidga den krets som känner till vilka som har
sökt en viss befattning. Även inom den offentliga verksamheten bör
förhandlingsrätten avskaffas. Däremot bör de anställda i denna verksamhet
ha rätt till information.

Förhandlingsplikten vid chefstillsättningar berördes endast i förbigående
vid utskottets hearings. TCO-företrädama anförde den som ett exempel på
fall där arbetsdomstolens praxis har varit till förmån för arbetstagarsidan.
Frågan har däremot varit uppe till behandling i utskottet vid flera tidigare
tillfällen. Utskottet har avstyrkt att man genom en specialregel i MBL

AU 1987/88:8

16

avskaffar förhandlingsrätten vid chefstillsättningar. Utskottet vidhåller sin
uppfattning och anser att det inte heller har tillkommit några nya omständigheter
som skulle motivera en annan ståndpunkt.

I vad sedan gäller chefstillsättningarna på den offentliga sektorn har
motionärernas önskemål om att förhandlingsrätten skall ersättas med en rätt
till information i ett viktigt avseende blivit tillgodosedda. Enligt det från den
1 juli i år gällande nya avtalet om medbestämmande vid beredningen av
regeringsärenden har personalorganisationerna i princip endast rätt till
information om regeringens beslut om bl.a. tjänstetillsättningar.

Med det anförda avstyrker utskottet motion A734 i den föreliggande
delen.

Facklig vetorätt vid entreprenader

Bestämmelserna i 38-40 §§ MBL ålägger arbetsgivarna att förhandla med de
fackliga organisationerna i de fall då arbetsuppgifter avses bli utlagda på
entreprenad eller som uppdrag. Om man inte kommer överens vid förhandlingarna
har den fackliga organisationen möjlighet att förbjuda att entreprenaden
(motsv.) kommer till stånd, men det förutsätter att det arrangemang
arbetsgivaren vill genomföra kan antas leda till att lag eller kollektivavtal
åsidosätts eller att detta på annat sätt skulle strida mot vad som är godtaget
inom parternas avtalsområde. Används vetot på obefogat sätt kan det
medföra skadeståndsskyldighet för den fackliga organisationen.
Skadeståndsskyldighet kan också uppstå för den arbetsgivare som bryter mot
bestämmelserna.

Vetorätten utövas normalt av den centrala fackliga organisationen.

Den fackliga vetorätten vid entreprenader behandlas i sex motioner. I fem
av dem föreslås att vetorätten upphävs eller i varje fall begränsas; i den sjätte
motionen föreslås å andra sidan att vetorätten utvidgas.

Alf Wennerfors m.fl. (m) framhåller i motion 1986/87:A734 att avsikten
med bestämmelserna om den fackliga vetorätten aldrig har varit att de skulle
hindra seriösa entreprenörer. Det sker dock i många fall till följd av att de
fackliga representanterna vill utöka arbetsuppgifterna på den egna arbetsplatsen.
Ännu allvarligare är att vetorätten utnyttjas för att utestänga
företagare som på godtyckliga grunder betraktas som icke seriösa. Det
förekommer att enmansföretagare regelmässigt svartlistas eller accepteras
endast på vissa villkor. I praktiken har de fackliga organisationerna därmed
skaffat sig möjlighet att utfärda näringsförbud.

Motionärerna anför vidare att de fackliga organisationerna i vissa fall,
särskilt bland kommunerna, utvidgat vetorätten att omfatta upphandling i
allmänhet. Det händer dessutom att organisationerna föreslår aktioner av i
det närmaste polisiär karaktär för att kontrollera om företag erlagt skatter
och avgifter. Att endast ett fåtal fall har förts upp till arbetsdomstolen,
fortsätter motionärerna, ger ingen rättvisande bild av vetorättens användning.
Redan hotet om veto kan vara tillräckligt för att en arbetsgivare skall
avstå från att anlita en tilltänkt entreprenör. I Utvecklingsavtalet mellan
SAF, LO och PTK har parterna ålagt sig att följa utvecklingen på
entreprenadområdet. Fortfarande används dock vetorätten på ett sätt som

AU 1987/88:8

17

1* Riksdagen 1987/88.18saml. Nr8

inte kan accepteras. Frågor som rör rättstryggheten bör lagstiftaren inte
överlåta till reglering i avtal mellan parterna på arbetsmarknaden. Med
hänvisning härtill och till vad i övrigt anförts yrkar motionärerna att
riksdagen skall upphäva 38-40 §§ i MBL.

Erik Hovhammar m.fl. (m,fp,c) anför i de likalydande motionerna
1986/87: A724 och 1986/87:A740 att det måste betraktas som orimligt att en
facklig organisation med lagens hjälp skall kunna stoppa småföretag från att
få arbete av det enda skälet att det saknar kollektivavtal/hängavtal samt att
enda chansen till rättelse är att det upphandlande företaget tar en process i
arbetsdomstolen med sin fackliga motpart. Skyddet för de små företagen är
alldeles för svagt. 39 § MBL bör därför ändras på så sätt att en arbetstagarorganisation
inte får möjlighet att utnyttja sin starka ställning i entreprenadfrågor
till att utestänga företag utan kollektivavtal/separatavtal från att konkurrera
på likvärdiga villkor.

Elver Jonsson m.fl. (fp) anser i motion 1986/87:A736 att det är betänkligt
att vetorättsreglerna i MBL ibland används av de fackliga organisationerna
för att försöka stoppa även seriösa entreprenörers verksamhet. Detta
drabbar särskilt enmansföretagen och innefattar därigenom ett hot mot
etableringsfriheten. Dessa företagare bör få bättre förutsättningar för sin
näringsutövning på entreprenadområdet genom ändringar i MBL så att de
påtalade missförhållandena kan undanröjas. Motionärerna föreslår att
riksdagen uppdrar åt regeringen att lägga fram förslag härom.

Även Börje Hörnlund m.fl. (c) uttalar i motion 1986/87:A751 att det är
betänkligt att vetorättsreglerna ibland utnyttjas av de fackliga organisationerna
för att försöka stoppa även seriösa entreprenörers verksamhet. Saken
har påtalats av näringsfrihetsombudsmannen, och regeringen har tvingats
medge att det behövs en skärpt uppmärksamhet så att enmansföretagen får
bättre förutsättningar för sin näringsutövning på entreprenadområdet.
Motionärerna vill att regeringen skall lägga fram förslag till ändring av MBL
så att de påtalade missförhållandena undanröjs.

Av en annan mening är Lars-Ove Hagberg m.fl. (vpk) i motion 1986/
87:A712. Dessa motionärer hävdar att den fackliga vetorätten bör utvidgas
att omfatta alla former av entreprenad och inte begränsas till företag med s.k.
grå arbetskraft. Med en sådan utvidgning skulle vinnas flera fördelar.
Arbetsgivaren skulle tvingas att se mer till sitt företag och inte i onödan eller
av kortsiktiga vinstmotiv anlita entreprenörer. Vidare skulle de entreprenörer
som även framdeles vill komma i fråga för uppdrag tvingas att föra en
bättre personalpolitik. Motionärerna yrkar att riksdagen begär förslag av
regeringen till den angivna utvidgningen av den fackliga vetorätten. I
förslaget bör dessutom ingå att vetorätten skall utövas av de lokala
fackföreningarna.

Med anledning av de nu redovisade motionsförslagen vill utskottet uttala
följande. Yrkanden av ovan redovisade slag har återkommande framställts i
riksdagen. De två närmast föregående åren har yrkandena föranlett utskottet
att göra relativt utförliga skrivningar (se AU 1985/86:1 s. 13-15 och AU
1986/87:8 s. 24-25 med reservationer av m,fp,c resp. av vpk). Utskottet har
bl.a. framhållit att den fackliga vetorätten har till uttryckligt syfte att komma
åt användningen av grå arbetskraft och därmed sammanhängande svårbe -

AU 1987/88:8

18

mästrade problem, t.ex. skattesmitning. Däremot är vetorätten inte avsedd
att hindra seriösa entreprenader, inte heller att styra över arbeten från ett
avtalsområde till ett annat. Det har inte varit tal om att arbetstagarsidan skall
ha en generell möjlighet att förbjuda entreprenader såsom påyrkas i motion
A712 (vpk). Vad som anförs i den motionen är enligt utskottets mening inte
skäl för en sådan vittgående förändring av vetorätten.

Yrkanden av motsatt riktning med syfte att slopa eller inskränka vetorättsbestämmelserna
har framställts i stort sett alltsedan bestämmelserna kom till.
Yrkandena har avvisats av riksdagen, på senare år med hänvisning dels till att
nya arbetsrättskommittén studerade användningen av reglerna utan att finna
att de i någon större omfattning utnyttjades för andra syften än de avsedda,
dels till att det av SAF, LO och PTK inrättade Rådet för utvecklingsfrågor
skall aktivt följa utvecklingen på entreprenadområdet.

När det gäller den särskilda frågan om enmansföretagen har utskottet
redovisat den anmälan som näringsfrihetsombudsmannen gjort till regeringen
med påtalande av vissa förhållanden inom elektrikerbranschen. Dessa
förhållanden försvårade enligt näringsfrihetsombudsmannens mening för
seriösa enmansföretagare att få tillträde till marknaden och utöva sin näring.
Ärendet föranledde vissa uttalanden av regeringen, som dock inte fann skäl
att överväga någon lagändring. Efter fortsatta diskussioner med parterna och
sedan dessa gjort vissa utfästelser beträffande sitt fortsatta agerande
avslutade näringsfrihetsombudsmannen för sin del ärendet.

Enligt utskottets mening har det inte framkommit några nya skäl som ger
riksdagen anledning att ändra sina ställningstaganden till de yrkanden som
framställts om att bestämmelserna om den fackliga vetorätten skall upphävas
eller inskränkas. Utskottet avstyrker sålunda såväl motion A712 (vpk) som
motionerna A724 och A740 (båda m,fp,c), A734 (m), A736 (fp) samt A751
(c), i förekommande fall i aktuella delar.

Företagsblockader

I de exempel på stridsåtgärder som anges i 41 § MBL ingår blockad, bojkott
”eller annan därmed jämförlig åtgärd”. I samma paragraf ges också regler för
tillåtligheten av en form för blockader, den s.k. indrivningsblockaden, som
får användas även under avtalstid för att anställda skall få ut sina obetalda
löner. En annan form av blockad, som uppmärksammats i nedanstående
motioner, är blockad för att förmå företag att teckna kollektivavtal.

Följande motionsyrkanden syftar till ett förbud mot blockad av enmans företag,
varmed här likställs familjeföretag, dvs. företag med endast familjemedlemmar
som anställda.

Alf Wennerfors m.fl. (m) yrkar i motion 1986/87: A734 att riksdagen skall
begära förslag till lagstiftning som innebär förbud mot blockad av enmansföretag.
De fackliga organisationerna bör inte få utnyttja blockader på ett sätt
som uppfattas som stridande mot näringsfriheten eller den enskildes fri- och
rättigheter, inte heller så att de uppfattas som stötande för rättsmedvetandet.
Det förekommer att blockad tillgrips mot enmansföretagare som inte vill
sluta kollektivavtal, därför att de inte har några anställda, liksom mot företag
vars anställda inte vill ansluta sig till en facklig organisation. Motionärerna

AU 1987/88:8

19

konstaterar att de fackliga organisationerna på senare år inte har förmått
motsvara det ansvar som följer med den fria stridsrätten. De tillägger att
blockader i vissa fall kan vara både rimliga och motiverade. Blockader mot
enmansföretag bör dock över huvud taget inte få förekomma.

Filip Fridolfsson m.fl. (m,fp,c) yrkar i motion 1986/87:A728 på förbud mot
blockad av företag utan anställda som är fackligt anslutna. Motionärerna
anför bl.a. att följden av en blockad kan bli att företaget tvingas skriva på ett
avtal med en facklig organisation som de anställda inte vill låta sig
representeras av. Detta är speciellt stötande i företag med endast familjemedlemmar
som anställda. Åtgärden kan dessutom användas för att hindra
tillkomsten av kompanjonsföretag.

Elver Jonsson m.fl. (fp) yrkar i motion 1986/87:A736 att riksdagen skall
begära förslag av regeringen om förbud mot blockad av enmansföretag och
rena familjeföretag. Motionärerna hänvisar till att en så ingripande stridsåtgärd
som blockad bör stå i rimlig proportion till de resultat man vill uppnå.

Christer Eirefelt m.fl. (fp) föreslår i motion 1986/87:A715 ett tillkännagivande
till regeringen om att företag inte skall få diskrimineras på grund av att
de är enmansföretag och/eller saknar kollektivavtal.

Börje Hörnlund m.fl. (c) yrkar i motion 1986/87:A751 att MBL skall
ändras så att blockad av enmans- och familjeföretag förklaras vara en
otillåten stridsåtgärd.

Slutligen föreslås förbud mot blockad av enmansföretag i motion 1986/
87:A725 av Marianne Karlsson m.fl. (c,m,fp) på grund av vägran att teckna
avtal separat eller via en arbetsgivarorganisation.

I motion 1986/87:A734 framställer Alf Wennerfors m.fl. (m) ett särskilt
yrkande om begränsning av blockadrätten i övrigt. Motionärerna anför i den
delen att det bör uppdras åt regeringen att snarast utforma förslag till lagfästa
regler i syfte att begränsa blockader mot företag utan att man därmed
kränker arbetsmarknadsparternas eljest grundlagsskyddade rätt att vidta
stridsåtgärder. I sammanhanget bör också utredas frågan om de fackliga
organisationernas rätt att genom stridsåtgärder riktade mot arbetsgivare
försöka lösa interna fackliga konflikter.

Vid utskottets hearings uttalade LO-företrädarna i fråga om blockad mot
enmansföretag att åtgärder av det slaget måste kunna tillgripas om det inte är
möjligt att komma fram på andra vägar. Från SAF:s sida anfördes åtgärden
som ett bland flera exempel på den obalans mellan parterna som enligt SAF
råder i stort och i smått på arbetsmarknaden. Även om något uppseendeväckande
fall av företagsblockader inte har förekommit på senare tid,
framhölls det vidare, är därmed inte sagt att problemet är bragt ur världen.

När utskottet tidigare år har behandlat motionsyrkanden om begränsning
av blockadrätten likartade dem som ovan redovisats har hänvisats till att det
har varit en gängse princip att statsmakterna inte bör ingripa med lagstiftning
i arbetsmarknadsparternas rätt att använda ekonomiska stridsåtgärder.
Utskottet vidhåller denna uppfattning. Det ankommer på parterna att på
eget ansvar sinsemellan utveckla och tillämpa de regler som skall gälla vid
användning av ekonomiska stridsåtgärder. Det kan tilläggas att blockadfrågorna
kan väntas bli ytterligare belysta av det material som läggs fram av

AU 1987/88:8

20

konfliktutredningen som resultat av den kartläggning av arbetskonflikterna
som det har varit utredningens uppgift att företa.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet de ovan redovisade
yrkandena om förbud mot blockad av enmansföretag i motionerna A715,
A725, A734, A736 och A751.

Av samma skäl avstyrks även yrkandena i motionerna A728 och A734 om
begränsning av blockadrätten i övrigt.

Fredspliktsbestämmelserna

Bestämmelserna i 41-45 §§ MBL om fredsplikt understryker principen om
arbetsfred under den tid då kollektivavtal gäller. Grundregeln är att fackliga
stridsåtgärder inte får vidtas för att tvinga fram ändringar i gällande avtal
eller för att utöva påtryckningar i tvister om tillämpningen av avtalet eller
MBL. Det är inte heller tillåtet med stridsåtgärder för att genomföra
bestämmelser avsedda att tillämpas när avtalet har upphört att gälla.
Begränsningar ges i rätten att tillgripa stridsåtgärder som fackliga sympatiåtgärder.
Lagen ger vidare föreskrifter om arbetsgivar- och arbetstagarorganisationernas
ansvar för att medlemmarna inte vidtar olovliga stridsåtgärder
liksom - i 43 § - om skyldighet att ta upp överläggningar när sådana åtgärder
inletts och verka för att de upphör. Slutligen innehåller det aktuella avsnittet i
MBL regler om de varsel som skall föregå stridsåtgärder samt om den s.k.
kvarlevande stridsrätten för att genomdriva ett medbestämmandeavtal.

I 60 § MBL ges bestämmelser om skadestånd när arbetstagare deltar i
olovliga konflikter. Dessutom finns föreskrifter som gör det möjligt för
arbetsdomstolen att ålägga arbetstagarna att återgå till arbetet samt förordna
att nya överläggningar om konflikten skall äga rum mellan arbetsgivaren och
den berörda fackliga organisationen under ledning av en förlikningsman.

Skadeståndet för deltagande i olovliga konflikter är enligt huvudregeln i
60 § maximerat till 200 kr. (den s.k. 200-kronorsregeln). Om konflikten
avbrutits på ett tidigt stadium, senast i samband med en första överläggning
enligt 43 §, skall arbetstagarna normalt inte åläggas något skadestånd. I
särskilt allvarliga eller anmärkningsvärda fall kan skadestånd å andra sidan
dömas ut med högre belopp än 200 kr.

AlfWennerforsm.fi.
motion 1986/87:A736 och Börje Hörnlund m.fl. (c) i motion 1986/87:A751
yrkar att 200-kronorsregeln skall avskaffas. Enligt motion 1986/87:A748
innebär regeln i sin sedan den 1 januari 1985 gällande lydelse egentligen ett
erkännande av den olovliga strejken som påtryckningsmedel. Eftersom
olovliga konflikter ofta riktar sig i lika hög grad mot den fackliga organisationen
som mot arbetsgivaren, innebär denna ordning ett undergrävande även
av de fackliga organisationernas auktoritet och därmed av deras möjligheter
att hävda sin ställning som avtalsslutande part. Detta utgör ett allvarligt
avsteg från den hittillsvarande principen att fredsplikt föreligger under
avtalsperioden.

I motion 1986/87:A736 anförs att de tidigare skadeståndsreglerna inte
ledde till någon generell höjning av skadeståndsnivån men gav arbetsdomstolen
bättre möjligheter än nu att göra nyanserade bedömningar i de olika

AU 1987/88:8

21

1** Riksdagen 1987188.18saml. Nr8

målen och, när så var motiverat, göra särskilda markeringar av rättsstridigheten
hos olovliga konflikter.

I motion 1986/87: A751 erinras om att 200-kronorsregeln vid införandet år
1928 innebar en mycket kännbar påföljd. I dag kan detta skadestånd
jämföras med det belopp som tas ut som parkeringsbot. Det är inte rimligt att
svåra brott mot fredsplikten inte skall kunna bedömas allvarligare än en
vanlig felparkering.

Å andra sidan hävdar vänsterpartiet kommunisterna i partimotionen
1986/87:A718 att inga strejkskadestånd bör ådömas strejkande arbetare och
att fredspliktsbestämmelsema bör utmönstras ur den arbetsrättsliga lagstiftningen.
Inte heller bör deltagande i strejk få utgöra saklig grund för
avskedande.

Från vpk:s sida har upprepade gånger begärts att strejkskadestånden skall
avskaffas och fredspliktsbestämmelsema utmönstras ur MBL. Som utskottet
i dessa tidigare sammanhang har framhållit som sin uppfattning skall det inte
råda någon tvekan om att arbetsfred skall råda under avtalstid. Därav följer
att den som bryter mot fredsplikten gör det vid äventyr av ett rättsligt ansvar.
Skadestånd är den gängse sanktionsformen inom arbetsrätten. Dessa
grundlinjer bör ligga fast, varför utskottet avstyrker motsvarande yrkanden i
motion A718.

Därjämte yrkas i samma motion på ett förbud mot att avskeda strejkande
arbetstagare. Enligt de principer som gäller får uppsägning eller avskedande
inte tillgripas mot dem som deltar i en lovlig arbetskonflikt. Detsamma gäller
deltagande i olovliga konflikter, såvida det inte är fråga om kvalificerade
undantagsfall, såsom långvariga konflikter till följd av att de strejkande inte
kan förmås vika från klart avtalsstridiga krav och återgå till arbetet.
Utskottet vidhåller att man för speciella situationer inte kan avhända sig
möjligheten att tillgripa skiljande från anställning som en sista utväg, när
andra åtgärder för att bilägga konflikten har visat sig vara verkningslösa.
Med dessa uttalanden avstyrker utskottet även denna del av motion A718.

Vad härefter beträffar 200-kronorsregeln kan utskottet inte dela uppfattningen
i motionerna A734, A736 och A751 att regeln bör upphävas. I den
modifierade form regeln nu har syftar den å ena sidan till att lägga ökad
tonvikt vid åtgärder för att komma till rätta med de bakomliggande faktorer
som utlöst en olovlig konflikt och å andra sidan till att tona ned den roll
skadestånden har fått i den allmänna debatten. Som redan sagts bör
skadeståndens uppgift vara att stryka under grundsatsen att träffade
kollektivavtal skall respekteras och den åtföljande fredsplikten iakttas. Den
nu gällande 200-kronorsregeln fyller dessa syften väl, och därför avstyrker
utskottet de aktuella motionerna i hithörande delar.

I motion 1986/87:A708 föreslår Sten Andersson (m) en lagstiftning som
innebär att en facklig organisations beslut om strejk skall föregås av
omröstning bland medlemmarna. Motionären tänker sig att omröstningen
skall vara sluten. För beslutet om strejk skall fordras minst enkel majoritet.

Utskottet avstyrker motionen. För det första bygger dess förslag att döma
av motiveringen på en bristande tillit till omdömet hos fackföreningsrörelsens
beslutande organ. För det andra kan utskottet inte alls dela motionärens
uppfattning att hans förslag inte innebär något som helst ingrepp i själva

AU 1987/88:8

22

strejkrätten. I verkligheten är det fråga om en djupt ingripande åtgärd såväl i
den principiella friheten att tillgripa stridsåtgärder som i de fackliga
organisationernas rätt att själva bestämma om sina beslutsformer och andra
inre angelägenheter.

Arbetsrättsliga skadestånd

I den föregående framställningen har behandlats skadestånd som sanktionsform
vid olovliga arbetskonflikter. Utskottet redovisar nedan några frågor
om skadestånd riktade mot arbetsgivare. Gemensamt för motionerna är att
de begär en översyn av de arbetsrättsliga skadestånden.

I motion 1986/87:A734 av Alf Wennerfors m.fl. (m) konstateras att
flertalet skadeståndsfrågor görs upp genom överenskommelser mellan
arbetsgivaren och den berörda fackliga organisationen. Dessa avgörs därför
inte av arbetsdomstolen.

Många gånger utkrävs skadestånd för rent bagatellartade förseelser,
fortsätter motionärerna. Ofta betalar dock främst mindre företag hellre ett
informellt skadestånd än att de ger sig in i en omfattande och dyrbar process
med de konsekvenser detta kan ha inte minst för klimatet på arbetsplatsen.

Det har efter hand utvecklats en standardiserad bedömning av skadeståndens
storlek. Alltför litet hänsyn tas till omständigheterna i det enskilda
fallet. En liten företagares begränsade möjligheter att behärska lagstiftningen
i alla dess detaljer bedöms efter samma principer som ett storföretag med
tillgång till all tänkbar juridisk expertis. Detta är särskilt allvarligt sedan
avdragsrätten för arbetsrättsliga skadestånd vid taxeringen slopades.

En översyn av skadeståndsfrågorna begärs också i motion 1986/87: A220 av
Rolf Clarkson m.fl. (m,fp,c). Motionärerna pekar bl.a. på att arbetstagarna
efter hand fått ett ökat inflytande gentemot arbetsgivarna. Vidare framhålls
att den arbetsrättsliga lagstiftningen måste betraktas som både svårtolkad
och svårtillgänglig, vilket innebär problem inte minst för småföretagen.
Genom 1984 års riksdagsbeslut har skadestånden blivit än mer kännbara
genom att arbetsgivarnas avdragsrätt har slopats. Samtidigt har den s.k.
200-kronorsregeln för arbetstagarna återinförts. Därmed finns i dag ingen
som helst relation mellan skadeståndsbeloppen för mindre arbetsgivare och
för arbetstagare.

Motionärerna föreslår att en utredning tillsätts med uppgift att skyndsamt
ta fram förslag till sådana ändringar i den arbetsrättsliga lagstiftningen att en
rimligare relation uppnås mellan de skadestånd som kan ådömas mindre
arbetsgivare resp. arbetstagare samt att uppsåtsrekvisitet i betydligt högre
grad än i dag skall vara utslagsgivande om skadestånd över huvud taget skall
utdömas eller ej. I utredningen bör ingå att man analyserar konsekvenserna
av den arbetsrättsliga lagstiftningen mot bakgrund av de s.k. informella
skadestånden och eventuella missbruk av dem.

Vidare föreslår Elver Jonsson m.fl. (fp) i motion 1986/87:A736 en översyn
av de arbetsrättsliga skadestånden. Som motivering anförs att det torde vara
en allmän uppfattning att de arbetsrättsliga skadestånden ofta inte står i
rimlig proportion till den uppkomna skadan. Den arbetsrättsliga lagstiftningen
är numera ett omfattande regelverk med ett dussintal lagar, vartill

AU 1987/88:8

23

kommer den reglering som sker genom kollektivavtalen. Det är svårt att
överblicka ett så omfattande regelsystem och efterleva det i alla dess detaljer.
Inte minst gäller det om mindre företagare, som av naturliga skäl inte kan ha
tillgång till egen arbetsrättslig expertis. Skadestånd utkrävs emellertid även
för bagatellartade förseelser. I samband med den föreslagna översynen bör
även uppmärksammas de s.k. informella skadestånden.

Även Christer Eirefelt m.fl. (fp) anser i motion 1986/87:A715 att de
arbetsrättsliga skadestånden ofta inte står i rimlig proportion till den
uppkomna skadan, och de begär att en översyn skall göras av skadestånden.

Vid behandlingen av liknande motionsyrkanden förra hösten anförde
utskottet (AU 1986/87:8 s. 21-22):

Motionärerna vänder sig bl.a. mot de s.k. informella skadestånden, dvs.
ersättningar som arbetsgivare betalar till motparten utan föregående domstolsprocess.
Med anledning härav bör framhållas att den allmänna inriktningen
av de arbetsrättsliga reglerna är att parterna skall lösa uppkommande
tvister i första hand genom förhandlingar i stället för genom rättegång.
Denna princip understryks av en regel i arbetstvistlagen (4 kap. 7 §) som
säger att arbetsdomstolen inte får ta upp ett mål till prövning utan föregående
förhandlingar enligt MBL eller genom avtal fastställda förhandlingsordningar.
Den praktiska innebörden av motionärernas förslag synes vara att det bör
införas någon form av övre beloppsgräns för vad parterna vid sina förhandlingar
får komma överens om. Det är tveksamt om det är lämpligt eller ens
möjligt att göra en sådan begränsning i den parterna tillkommande avtalsfriheten.
Om arbetsgivaren av skäl som anges i motionerna är mindre väl
informerad om lagar och avtal och därigenom vid förhandlingarna kommer i
underläge i förhållande till motparten så är detta, som utskottet framhållit i
tidigare sammanhang, ett informationsproblem som inte skall avhjälpas
genom ändringar i den arbetsrättsliga lagstiftningen.

I motionerna framförs tanken att skadestånden bör vara möjliga att gradera
efter företagens storlek, och i motion A220 ifrågasätts om ouppsåtliga fel
över huvud taget skall leda till skadestånd. En sådan ordning bryter mot det
arbetsrättsliga mönstret att reglerna gäller lika för alla och tar inte hänsyn till
skadeståndens reparativa funktion. Blir exempelvis en arbetstagare uppsagd
utan saklig grund är kränkningen lika stor vare sig uppsägningen sker från ett
större eller mindre företag. Företagets storlek bör av det skälet inte påverka
den ekonomiska gottgörelsen för kränkningen.

Med åberopande av vad som redovisats anser utskottet sammanfattningsvis
att vad som anförts i motionerna A220, A715, A734 och A736 inte
motiverar ett initiativ från riksdagens sida till översyn av de arbetsrättsliga
skadestånden och avstyrker för den skull de nämnda motionerna i motsvarande
delar.

Arbetsdomstolen

Gemensamt för de arbetsrättsliga lagarna är att tvister skall handläggas enligt
lagen om rättegången i arbetstvister. Av lagen följer att flertalet arbetsrättsliga
tvister avgörs i arbetsdomstolen (AD). Alf Wennerfors m.fl. (m) föreslår i
motion 1986/87:A734 en utredning av formerna för ett överförande av
arbetsrättsliga tvistemål till allmän domstol. Motionärerna uttrycker starka

AU 1987/88:8

24

betänkligheter mot att en partssammansatt domstol som AD avgör mål som
rör förhållandena mellan en enskild och någon av eller båda de parter som är
representerade i domstolen. Det föreslås att alla mål som rör enskildas
förhållanden på arbetsplatserna skall flyttas över till allmän domstol.
Motionärerna menar att detta skulle innebära en enhetlig handläggning av
sådana mål, vilket sägs vara till gagn för rättstryggheten.

Regeringen har i februari i år tillsatt en utredning för översyn av reglerna
för rättegången i arbetstvister. I direktiven anges bl.a. att utgångspunkten för
översynen självfallet bör vara att AD även i framtiden skall kunna fungera
som en specialdomstol med särskild sakkunskap om förhållandena på
arbetsmarknaden. Tyngdpunkten i domstolens verksamhet bör ligga i att
avgöra rättsliga tvister som berör arbetsmarknadens organisationer. Domstolen
skall leda rättstillämpningen och rättsutvecklingen inom det arbetsrättsliga
området.

Det heter vidare i direktiven att utredaren bör göra en allmän genomgång
av de olika målkategorier som i dag kan prövas av AD. Genomgången bör
mynna ut i ett ställningstagande till inte bara vilka mål som bör prövas av AD
som första domstol och vilka mål som i första hand bör prövas av tingsrätt
och/eller hovrätt. Utredaren bör också undersöka om tillämpningsområdet
för arbetstvistlagen i alla avseenden är tillfredsställande.

Utgångspunkten för utredningsarbetet är en annan än motionens. Bakgrunden
är den ökade måltillströmningen till arbetsdomstolen och att en allt
större del av domstolens verksamhet nu består i att överpröva avgöranden i
tingsrätterna. Syftet med utredningsarbetet är alltså i första hand att
undersöka hur domstolens befattning med principiellt mindre viktiga mål
skall kunna minskas. Den särskilda sakkunskapen hos domstolen skall kunna
utnyttjas bättre. Det är som utskottet ser det möjligt att detta i varje fall till en
del leder till det resultat motionärerna önskar uppnå, nämligen att de
allmänna domstolarna i ökad omfattning får ta befattning med arbetsrättsliga
mål. Detta skulle bli en direkt följd om hovrätterna kopplas in som
fullföljdsinstans mellan tingsrätt och arbetsdomstolen, en ordning som det
ingår i utredarens uppdrag att pröva. I alla händelser anser utskottet att det
med hänsyn till det nu inledda utredningsarbetet inte är påkallat för
riksdagen att ta något initiativ till utredning enligt yrkandet härom i motion
1986/87:A734. Denna bör sålunda i denna del inte föranleda någon åtgärd.

Övriga frågor

Avslutningsvis tar utskottet upp tre motioner om mera allmänna arbetsrättsliga
frågor.

Anders Andersson (m) föreslår i motion 1986/87:A749 en utredning med
uppgift att pröva om det i framtiden skall vara tillåtet med följsamhets klausuler
m.m. i löneavtal. Vad motionären vänder sig mot är att avtal som är
avsedda att löpa viss tid redan efter kort tid upphör att gälla på grund av att
klausuler om prisutvecklingsgaranti eller följsamhet i förhållande till senare
ingångna avtal aktualiserar uppräkning och kompensation. Med hänsyn till
att den svenska ekonomins tillväxt är helt beroende av löneutvecklingen på
arbetsmarknaden är det av vital betydelse att ingångna avtal ges större stadga
och inte kan brytas när som helst under avtalstiden. *

AU 1987/88:8

25

I sin motivering hänvisar motionären till att det på en mängd områden
finns lagstiftning som styr vad ett avtal får innehålla. Därmed erkänner
motionären själv att hans förslag innebär att man genom en lagreglering
företar ytterligare ingrepp i avtalsfriheten. Utskottet ifrågasätter om ett
sådant ingrepp är särskilt verkningsfullt för det syfte motionären vill uppnå.
Problemet med kostnadsutvecklingen och lönebildningens roll i sammanhanget
får enligt utskottets mening angripas med andra metoder. På grund
härav avstyrks motionens utredningsyrkande.

Marianne Karlsson (c) föreslår i motion 1986/87:A742 ett förbud mot
transfersystemet inom idrotten. Motionären erinrar om att det ofta förekommer
att idrottsklubbar betingar sig en större summa pengar för att gå med på
att en idrottsman skall få byta klubb. Om den gamla och nya klubben inte
kommer överens leder det till att idrottsmannen får finna sig i att under ett års
tid avstå från att utöva sin idrott. Motionären jämför detta med människohandel
och livegenskap. Systemet med övergångsavgifter ses som oacceptabelt
och otillständigt. Det bör straffbeläggas och falla under allmänt åtal. Ett
lagförslag härom bör enligt motionären utarbetas av regeringen.

Motionen tangerar en fråga som gäller idrottsmäns arbetsrättsliga ställning
i de fall de uppbär ersättning från sin klubb med mera betydande belopp.
Genom ett utslag 1985 i regeringsrätten fastställdes att en idrottsklubb, som
hade betalat 40 000 kr. till en ishockeyspelare, var skyldig att betala sociala
avgifter på det beloppet. Domen innebar att idrottsföreningen var att anse
som arbetsgivare i förhållande till spelaren. Idrottsföreningarnas skyldighet
att betala socialavgifter har för övrigt nyligen debatterats i riksdagen med
anledning av motioner som behandlades i socialförsäkringsutskottets betänkande
SfU 1987/88:1.

Genom regeringsrättens utslag har fastlagts att idrottsmän kan vara att
anse som arbetstagare i socialrättslig mening. En utredning om det begreppet
finns också i det ovannämnda betänkandet från socialförsäkringsutskottet.
Man rör sig sedan gammalt emellertid också med ett civilrättsligt arbetstagarbegrepp
som är av betydelse, om t.ex. den arbetsrättsliga lagstiftningen skall
vara tillämplig. Frågan om idrottsmän är att anse som arbetstagare också i
den meningen är komplicerad och har hittills inte prövats i rättspraxis.
Frågan bör dock inte lösas på det sätt motionären föreslår. Transfersystemet
och därtill knutna tävlingsbestämmelser bör enligt utskottets mening hanteras
av idrottsrörelsen själv. Motionen avstyrks.

Slutligen föreslår Christer Skoog (s) i motion 1986/87: A815 vissa regler om
arbetsgivares skyldigheter mot platssökande. Motionären anser att det borde
införas regler som innebär att arbetsgivare som annonserar ut lediga platser
skall vara skyldiga att ge de sökande som inte fått platsen besked härom inom
viss tid och samtidigt återställa betygskopior och andra ansökningshandlingar.

Det får anses höra till god sed på arbetsmarknaden att behandla
platssökande på det sätt motionären önskar. Med understrykande härav
anser utskottet att motionen inte bör föranleda vidare åtgärd.

AU 1987/88:8

26

Hemställan

AU 1987/88:8

Utskottet hemställer

1. beträffande arbetsmarknadslagarnas utformning och effekter
att riksdagen avslår motion 1986/87:A734 yrkande 1,

2. beträffande demokratiska rättigheter i arbetslivet m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1986/87:A718 yrkande 1 och 1986/
87:A719,

3. beträffande ändring av MBL i fråga om förhandlingar och
information i småföretag

att riksdagen avslår motionerna 1986/87:A715 yrkande 2, 1986/
87:A734 yrkande 5,1986/87:A747 och 1986/87:A751 yrkande 1 c,

4. beträffande ändring av förtroendemannalagen ifråga om de små
arbetsplatserna

att riksdagen avslår motionerna 1986/87:A710, 1986/87:A713 och
1986/87: A721,

5. beträffande finansiering av fackligt samarbete i transnationella
företag

att riksdagen avslår motion 1986/87:A703,

6. beträffande negativ föreningsrätt m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1986/87: A723,1986/87:A734 yrkandena
2-4, 1986/87:A736 yrkandena 1 och 5 i motsvarande del, 1986/
87:A746 samt 1986/87:A751 yrkande 1 b,

7. beträffande chefstillsättningar

att riksdagen avslår motion 1986/87:A734 yrkande 14,

8. beträffande facklig vetorätt vid entreprenader

att riksdagen avslår motionerna 1986/87:A712, 1986/87:A724, 1986/
87:A734 yrkande 10, 1986/87:A736 yrkande 3, 1986/87:A740 och
1986/87:A751 yrkande 1 d i motsvarande del,

9. beträffande förbud mot blockad av enmans- och familjeföretag
att riksdagen avslår motionerna 1986/87:A715 yrkande 1, 1986/
87:A725,1986/87:A734 yrkande 8, 1986/87:A736 yrkande 5 i motsvarande
del och 1986/87:A751 yrkande 1 d i motsvarande del,

10. beträffande blockadrätten i övrigt

att riksdagen avslår motionerna 1986/87:A728 och 1986/87:A734
yrkande 9,

11. beträffande fredspliktsbestämmelserna och 200-kronorsregeln
m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1986/87:A718 yrkandena 2 och 3,
1986/87:A734 yrkande 6, 1986/87:A736 yrkande 5 i motsvarande del
samt 1986/87:A751 yrkande 2,

12. beträffande medlemsomröstning före strejk
att riksdagen avslår motion 1986/87:A708,

13. beträffande arbetsrättsliga skadestånd

att riksdagen avslår motionerna 1986/87:A220,1986/87:A715 yrkande
3, 1986/87:A734 yrkandena 7 och 11 samt 1986/87:A736 yrkande 2,

14. beträffande arbetsdomstolen

att riksdagen avslår motion 1986/87:A734 yrkande 27,

15. beträffande följsamhetsklausuler m.m. i löneavtal
att riksdagen avslår motion 1986/87:A749,

16. beträffande transfersystemet inom idrotten
att riksdagen avslår motion 1986/87:A742,

17. beträffande arbetsgivares skyldigheter mot platssökande
att riksdagen avslår motion 1986/87:A815.

Stockholm den 17 november 1987
På arbetsmarknadsutskottets vägnar
Lars Ulander

Närvarande: Lars Ulander (s), Elver Jonsson (fp), Lahja Exner (s), Gustav
Persson (s), Bengt Wittbom (m), Sten Östlund (s), Bo Nilsson (s), Charlotte
Branting (fp), Sonja Rembo (m), Inge Carlsson (s), Kersti Johansson (c),
Monica Öhman (s), Erik Holmkvist (m), Karl-Erik Persson (vpk) och Ingvar
Karlsson i Bengtsfors (c).

AU 1987/88:8

28

Reservationer

AU 1987/88:8

1. Arbetsmarknadslagarnas utformning och effekter (mom. 1)

Bengt Wittbom, Sonja Rembo och Erik Holmkvist (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar med ”Likartade
krav” och på s. 11 slutar med ”följande avsnittet” bort ha följande lydelse:

Utskottet tillstyrker förslaget i motion A734 (m) till riktlinjer för det
fortsatta översyns- och utvecklingsarbetet inom arbetsrätten. I anslutning
härtill vill utskottet anföra följande.

Ianspråktagandet av ny teknik inom samhällslivets alla sektorer är en
förutsättning för att vi skall kunna lösa sysselsättningsproblemen och få
balans i den svenska ekonomin. Förändringarna sker i högt tempo och ställer
stora krav på arbetsmarknadens funktion liksom på de enskilda arbetstagarnas,
arbetsgivarnas och företagens sätt att fungera. Kravet på anpassningsförmåga
är stort, samtidigt som utvecklingen ger positiva möjligheter för
såväl individer som företag och offentlig verksamhet.

Denna strukturomvandling måste bygga på den kompetens, ansvarskänsla
och vilja att finna goda lösningar som finns hos de enskilda arbetstagarna och
arbetsgivarna. Det innebär att inflytandefrågorna måste ta sikte på att
engagera de enskilda anställda i de frågor som rör dem i arbetet. Besluten
måste emellertid alltid tas av dem som har att bära ansvaret för verksamheten.

Som anförs i motionen måste det fortsatta översyns- och utvecklingsarbetet
inom arbetsrätten inriktas på att förbättra arbetsmarknadens funktion
och samspelet mellan olika lagar. Byråkratisering och centralstyrning måste
undvikas. Genomgående för den nuvarande arbetsrättsliga lagstiftningen är
att den övervärderar enskilda arbetsgivares och fackliga företrädares juridiska
kompetens. Översynen måste ta sikte på att reglerna skall utformas så
klart och entydigt att arbetstagarna, de fackliga representanterna och
arbetsgivarna på förhand kan avgöra vilken rätt de har. Särskild hänsyn
måste tas till förhållandena inom de mindre företagen. Där lagstiftning inte
är nödvändig av rättssäkerhetsskäl bör lagstiftning undvikas. Möjligheterna
att lösa uppkommande frågor avtalsvägen bör vara så vida som möjligt. På
många områden bör ändringar av lagstiftningen ske i syfte att återge
arbetstagare och arbetsgivare möjligheterna att träffa avtal individuellt och
kollektivt.

Vidare bör den enskildes lagstadgade rättigheter på arbetsplatsen knytas
till den anställde som sådan och inte göras beroende av huruvida vederbörande
är medlem i en facklig organisation eller ej. Medlemskapet är den
enskildes angelägenhet, och det är ett oavvisligt krav att den enskildes
integritet respekteras.

Sammanfattningsvis bör det fortsatta översyns- och utvecklingsarbetet på
det arbetsrättsliga området enligt utskottets mening syfta till att stärka den
enskildes rätt, öka den enskildes inflytande på den egna arbetsplatsen,
undanröja hinder för en väl fungerande arbetsmarknad samt underlätta
arbetsmarknadens funktionssätt och ge utrymme för nyskapande.

1*** Riksdagen 1987/88. 18sami. Nr8

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande arbetsmarknadslagarnas utformning och effekter
att riksdagen med bifall till motion 1986/87:A734 yrkande 1 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

2. Arbetsmarknadslagarnas utformning och effekter (mom. 1
-motiveringen)

Karl-Erik Persson (vpk) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 9
börjar med ”Likartade krav” och på s. 11 slutar med ”följande avsnittet”
bort ha följande lydelse:

Som utskottet kommer att utveckla senare i betänkandet vid behandling av
förslag från vpk bör den nuvarande MBL-lagstiftningen ersättas med fackliga
rättighetslagar som rör strejkrätt, facklig vetorätt vid entreprenader samt
frågor som gäller arbetslivets villkor, fackliga möten på betald arbetstid m.m.
Erfarenheterna av den nuvarande lagstiftningen visar nämligen att den inte
förmått förändra maktpositionerna på arbetsplatserna. En översyn av MBL
från de utgångspunkter som förordas i motion A734 (m) skulle innebära att
de arbetandes ställning försvagades ytterligare i förhållande till arbetsgivarna.
Ett sådant översynsarbete har mot den angivna bakgrunden inte
utskottets stöd, varför motionen avstyrks i motsvarande del.

3. Demokratiska rättigheter i arbetslivet m.m. (mom. 2)
Karl-Erik Persson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 11 som börjar med ”Vad
utskottet” och slutar med ”motion A719” bort ha följande lydelse:

När MBL tillkom för tio år sedan framställdes den nya lagen av
socialdemokraterna som den största demokratiska reformen sedan den
allmänna rösträtten infördes. Socialdemokraterna och de borgerliga partierna
anförde gemensamt bl.a. att reformen gav nya utgångspunkter för
klassamarbete på arbetsplatserna. Den nya lagens karaktär av samarbetslag
var sålunda uppenbar redan från början.

Det kan konstateras att MBL inte har gett lönearbetarna de demokratiska
fri- och rättigheter de har rätt att kräva. Arbetarna och deras fackliga
organisationer har också under de år som gått upplevt MBL som en stor
besvikelse. Lagen har inte förmått förändra maktpositionerna på arbetsplatserna.
Detta bekräftades vid utskottets hearings med arbetstagarorganisationerna.
Man får information och man får förhandla - fast ofta för sent, när
affären är uppgjord - men i slutändan är det som förr alltid arbetsgivarna som
bestämmer.

Som anförs i vpk:s motion A718 finns det anledning att vara kritisk mot
begreppet medbestämmande. Kapitalister och lönearbetare har oförenliga
klassintressen. De kan inte bestämma gemensamt. Däremot kan facket
genom självständig kamp tvinga fram eftergifter av arbetsgivarna. För att ge
stöd åt denna kamp behövs rättighetslagar i fråga om t.ex. strejkrätt, facklig
vetorätt i entreprenadfrågor och frågor som gäller arbetslivets villkor.

AU 1987/88:8

30

fackliga möten på betald arbetstid m.m., såsom närmare utvecklats i
motionen.

Utskottet ställer sig också bakom vad som anförs i vpk-motionen A719 om
facklig kontroll av teknikanvändningen. Den snabba utvecklingen inom
främst mikroelektroniken får med nuvarande maktfördelning i samhället
oftast negativa konsekvenser för såväl enskilda lönearbetare som orter och
regioner. Svensk arbetarrörelse saknar i dag ett självständigt program för att
möta denna nya fas i den industriella utvecklingen.

Som framhålls i motion A719 finns det alternativ till de negativa inslagen i
den teknologiska utvecklingen. Men det förutsätter att de anställda har
alternativen klara när de möter den nya teknologin. Den alternativa
organisation som de fackliga organisationerna med stöd i nya lagregler skall
tvinga fram skall bygga på jämlik kunskapsnivå, bredare kompetens och
möjlighet att förstå varandras arbete. Bortrationaliserad personal skall
garanteras arbete och jämställd utbildning oavsett ålder, kön eller yrkesställning.

Mot bakgrund av det anförda tillstyrker utskottet förslaget i motionen att
ett sådant tillägg görs i den arbetsrättsliga lagstiftningen att ny teknik och
arbetsorganisation endast får införas med fackets godkännande. Det innebär
att den fackliga organisationen får vetorätt vid förhandlingar om t.ex.
teknikavtal.

För att öka de fackliga organisationernas möjligheter att snabbt möta det
hot mot sysselsättning och en god arbetsmiljö som ligger i den nuvarande
utvecklingen bör regeringen dessutom skyndsamt återkomma till riksdagen
med förslag om ett samlat program för facklig kontroll över teknikens
användning och utveckling i enlighet med vad som anförs i motionen.

Vad utskottet med tillstyrkan av motionerna A718 och A719 anfört om
demokratiska rättigheter i arbetslivet och om facklig kontroll av teknikanvändningen
bör delges regeringen.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande demokratiska rättigheter i arbetslivet m.m
att riksdagen med bifall till motionerna 1986/87-.A718 yrkande 1 och
1986/87: A719 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.

4. Ändring av MBL i fråga om förhandlingar och information i
småföretag (mom. 3)

Elver Jonsson (fp), Bengt Wittbom (m), Charlotte Branting (fp), Sonja
Rembo (m), Kersti Johansson (c), Erik Holmkvist (m) och Ingvar Karlsson i
Bengtsfors (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som börjar med ”De ovan” och
slutar med ”aktuella delar” bort ha följande lydelse:

Som framgår av de föreliggande motionerna har MBL inte kunnat
tillämpas så, att information och förhandling i de små företagen kan ske
direkt med de anställda. På många små arbetsplatser företräds de anställda i
stället av en facklig ombudsman, som ofta har begränsade möjligheter att

AU 1987/88:8

31

sätta sig in i förhållandena på den enskilda arbetsplatsen. Det kan därför
förekomma att väsentlig information når de anställda först långt efter det att
arbetsgivaren fullgjort sin lagstadgade informations- och förhandlingsskyldighet
gentemot den fackliga organisationen.

En ändring bör enligt utskottets mening komma till stånd i detta
hänseende. Det bör uppdras åt regeringen att inom ramen för översynsarbetet
med de arbetsrättsliga lagarna pröva de olika modeller för fullgörandet av
förhandlings- och informationsskyldigheten i mindre företag som förts fram i
motionerna.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande ändring av MBL i fråga om förhandlingar och
information i små företag

att riksdagen med anledning av motionerna 1986/87:A715 yrkande 2,
1986/87:A734 yrkande 5,1986/87: A747 ochl986/87:A751 yrkande 1 c
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

5. Ändring av förtroendemannalagen i fråga om de små
arbetsplatserna (mom. 4)

Karl-Erik Persson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13 börjar med ”När det” och
på s. 14 slutar med ”av utskottet” bort ha följande lydelse:

Utskottet har samma uppfattning som de socialdemokratiska motionärerna.
Det är anmärkningsvärt att tillträdesrätten för regionala fackliga
förtroendemän till företag inom deras verksamhetsområde fortfarande är
oreglerad i lag. Detsamma gäller den olösta frågan om finanseringen av dessa
förtroendemäns verksamhet. De lokala kontaktombuden på de små arbetsplatserna
behöver stöd av ett välfungerande nät av regionala ombud.
Kostnaderna härför kommer att särskilt drabba förbund som täcker branscher
med många små och spridda arbetsplatser. Det är rimligt, inte minst av
hänsyn till sådana fackförbund, att det allmänna ger ekonomisk kompensation
för verksamheten med regionala fackliga ombud.

Vad utskottet med tillstyrkan av de tre socialdemokratiska motionerna
A710, A713 och A721 ovan anfört bör regeringen underrättas om.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande ändring av förtroendemannalagen i fråga om de små
arbetsplatserna

att riksdagen med bifall till motionerna 1986/87:A710, I986/87:A713
och 1986/87:A721 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.

AU 1987/88:8

32

6. Finansiering av fackligt samarbete i transnationella företag
(mom. 5)

Karl-Erik Persson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 14 som börjar med ”När
utskottet” och slutar med ”motion A703” bort ha följande lydelse:

De problem motionärerna tar upp har enligt utskottets uppfattning stor
aktualitet mot bakgrund av den transnationalisering som svensk industri för
närvarande genomför.

Utvecklingen har bl.a. medfört att företagen genom att flytta produktionen
mellan länder kan motverka fackliga aktioner. En annan konsekvens är
att det har blivit svårt att få en riktig bild av företagens ekonomiska situation
på grund av de möjligheter som finns att dölja vinsterna eller föra över dem
till enheter i andra länder. Dessutom förekommer det att utländska företag i
Sverige inte respekterar våra arbetsrättsliga lagar, varför viktiga beslut
ibland fattas utan att de anställda har möjlighet till insyn, information och
förhandling.

Utskottet delar mot den angivna bakgrunden motionärernas uppfattning
att regeringen bör ta initiativ till en lagstiftning, som ålägger svenska
multinationella företag och utländska transnationella företag verksamma i
Sverige att bekosta det internationella samarbetet mellan de fackliga
organisationerna inom koncernen.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande finansiering av fackligt samarbete i transnationella
företag

att riksdagen med bifall till motion 1985/86:A703 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.

7. Negativ föreningsrätt m.m. (mom. 6)

Elver Jonsson (fp), Bengt Wittbom (m), Charlotte Branting (fp), Sonja
Rembo (m), Kersti Johansson (c), Erik Holmkvist (m) och Ingvar Karlsson i
Bengtsfors (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15 börjar med ”De
föreningsrättsliga” och på s. 16 slutar med ”aktuella delar” bort ha följande
lydelse:

Den positiva föreningsrätten, dvs. rätten att fritt ansluta sig till och tillhöra
en förening, finns inskriven i grundlagen och i MBL. Det borde vara en
självklarhet att med rätten att tillhöra en förening följer rätten att slippa
tillhöra en förening. Så har också föreningsrätten tolkats i ett uttalande av
Europakommissionen.

I Sverige är dock rätten att stå utanför en förening ingen självklarhet.
Landsorganisationen beslöt visserligen vid förra årets kongress att ändra sina
stadgar med innebörd bl.a. att rätten till utträde i fortsättningen skall vara
ovillkorlig. Det återstår emellertid att se vilket genomslag detta får i
praktiken hos de anslutna fackförbunden och hos utanförstående förbund.
Förekomsten av organisationsklausuler i kollektivavtal kan enligt utskot -

AU 1987/88:8

33

tets mening betraktas som en form av yrkesförbud och innebär ett otillbörligt
ingrepp i den enskildes integritet och ett avsteg från de medborgerliga fri- och
rättigheterna.

Rätten till arbete liksom den enskildes lagstadgade rättigheter på arbetsplatsen
får aldrig göras beroende av huruvida den enskilda arbetstagaren är
medlem i en facklig organisation eller ej. Medlemskapet är den enskildes
angelägenhet. För att garantera den enskildes frihet att själv välja eller avstå
från medlemskap i en facklig organisation bör som föreslås i motionerna den
negativa föreningsrätten garanteras i lag som även innefattar förbud mot
organisationsklausuler.

Utskottet anser slutligen att arbetsgivaren inte bör ha rätt att göra avdrag
på lönen för fackföreningsavgift mot den enskildes vilja.

Det anförda innebär att utskottet tillstyrker aktuella delar i de nu
behandlade motionerna från m, fp och c.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande negativ föreningsrätt m.m.
att riksdagen med bifall till motionerna 1986/87:A723, 1986/87:A734
yrkandena 2-4, 1986/87:A736 yrkandena 1 och 5 i motsvarande del,
1986/87:A746 samt 1986/87:A751 yrkande 1 b som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.

8. Chefstillsättningar (mom. 7)

Bengt Wittbom, Sonja Rembo och Erik Holmkvist (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16 börjar med ”Förhandlingsplikten
vid” och på s. 17 slutar med ”föreliggande delen” bort ha följande
lydelse:

Tillsättandet av chefer betraktas numera som en sådan viktig förändring av
verksamheten som omfattas av förhandlingskyldigheten i MBL. Som framhålls
i motion A734 (m) kan denna ordning starkt ifrågasättas.

En chef kan betraktas som arbetsgivarens förlängda arm och företräder
ofta arbetsgivaren i förhandlingar med de anställda och/eller deras organisationer.
Förutsättningarna och möjligheterna att verka i denna roll kan
påverkas av de fackliga organisationernas inställning till vederbörande vid
anställningstillfället eller vid senare befordran. Eftersom arbetsgivaren har
det yttersta ansvaret för verksamheten måste det vara hans rätt att utse den
som skall vara chef. Detta förhindrar givetvis inte att samråd med eller
information till de fackliga representanterna sker där så är möjligt. Utskottet
vill emellertid understryka betydelsen av att det sedvanliga kravet på
sekretess upprätthålls. Det kan nämligen i vissa fall vara direkt olämpligt att
utvidga den krets som känner till vilka som har sökt en viss befattning. En
sökande som t.ex. inte får den sökta befattningen kan komma i en svår
situation på den arbetsplats där han eller hon i ett sådant läge väljer att stanna
kvar.

Mot bakgrund av det anförda föreslår utskottet med tillstyrkan av
motionen i denna del att regeringen snarast återkommer till riksdagen med

AU 1987/88:8

34

lagförslag som innebär att tillsättandet av chef inte skall omfattas av
förhandlingsskyldighet enligt MBL.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande chefstillsättningar

att riksdagen med bifall till motion 1985/86:A734 yrkande 14 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

9. Facklig vetorätt vid entreprenader (mom. 8)

Elver Jonsson (fp), Bengt Wittbom (m), Charlotte Branting (fp), Sonja
Rembo (m), Kersti Johansson (c), Erik Holmkvist (m) och Ingvar Karlsson i
Bengtsfors (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 18 börjar med ”Med
anledning” och på s. 19 slutar med ”aktuella delar” bort ha följande lydelse:

I likhet med motionärerna anser utskottet att det är i högsta grad
betänkligt att vetorättsreglerna ibland används av de fackliga organisationerna
för att försöka stoppa även seriösa entreprenörers verksamhet. Detta
drabbar särskilt enmansföretagen och innefattar därigenom ett hot mot
etableringsfriheten. Dessa företagare bör ges bättre förutsättningar för sin
näringsutövning på entreprenadområdet genom ändringar i MBL så att de
påtalade missförhållandena kan undanröjas. Regeringen bör lägga fram
förslag härom med ledning av vad som anförs i motionerna A724 och A740
(m,fp,c), A734 (m), A736 (fp) och A751 (c).

Med det nu redovisade ställningstagandet är det oförenligt att ge de
fackliga organisationerna en generell rätt till veto mot entreprenader, såsom
yrkas i motion A712 (vpk). Den motionen avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande facklig vetorätt vid entreprenader

att riksdagen med bifall till motionerna 1986/87:A724, 1986/87:A734
yrkande 10,1986/87: A736 yrkande 3,1986/87: A740 och 1986/87:A751
yrkande 1 d i motsvarande del samt med avslag på motion 1986/
87: A712 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

10. Facklig vetorätt vid entreprenader (mom. 8)

Karl-Erik Persson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 18 börjar med ”Med
anledning” och på s. 19 slutar med ”aktuella delar” bort ha följande lydelse:
Utskottet ansluter sig till tanken att den fackliga vetorätten bör utvidgas till
att omfatta alla former av entreprenad och inte begränsas till företag med s.k.
grå arbetskraft. Med en sådan utvidgning skulle, såsom påpekas i motion
A712(vpk), vinnas flera fördelar. Arbetsgivaren skulle tvingas att se mer till
sitt företag och inte i onödan eller av kortsiktiga vinstmotiv anlita entreprenörer.
Vidare skulle de entreprenörer som även framdeles vill komma i fråga
för uppdrag tvingas att föra en bättre personalpolitik.

Utskottet förordar att riksdagen begär förslag av regeringen till den

AU 1987/88:8

35

angivna utvidgningen av den fackliga vetorätten. I förslaget bör dessutom
ingå att vetorätten skall utövas av de lokala fackföreningarna.

Som en konsekvens av detta ställningstagande avstyrks motionerna A724
och A740 (m,fp,c), A734 (m), A736 (fp) och A751 (c) med deras yrkanden
om att entreprenadbestämmelserna i MBL skall begränsas eller upphävas.

dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande facklig vetorätt vid entreprenader
att riksdagen med bifall till motion 1986/87:A712 samt med avslag på
motionerna 1986/87:A724, 1986/87:A734 yrkande 10, 1986/87:A736
yrkande 3,1986/87:A740och 1986/87: A751 yrkande 1 d i motsvarande
del som sin mening ger regering till känna vad utskottet anfört.

11. Förbud mot blockad av enmans- och familjeföretag (mom.

9)

Elver Jonsson (fp), Bengt Wittbom (m), Charlotte Branting (fp), Sonja
Rembo (m), Kersti Johansson (c), Erik Holmkvist (m) och Ingvar Karlsson i
Bengtsfors (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20 börjar med ”När
utskottet” och på s. 21 slutar med ”och A751” bort ha följande lydelse:
Det har i princip överlåtits åt parterna på arbetsmarknaden att bestämma
vilka stridsåtgärder som i olika lägen skall tillgripas. Med denna frihet följer
emellertid ett ansvar för att en så ingripande stridsåtgärd som blockad står i
rimlig proportion till de resultat man vill uppnå. Utskottet menar för sin del
att blockad av enmansföretag och rena familjeföretag sett mot den bakgrunden
är en omotiverad facklig stridsåtgärd som bör förbjudas i MBL. Förslag
till en sådan lagändring bör av regeringen läggas fram för riksdagen.

dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:

9. beträffande förbud mot blockad av enmans- och familjeföretag
att riksdagen med bifall till motionerna 1986/87:A715 yrkande 1,
1986/87:A725, 1986/87:A734 yrkande 8, 1986/87:A736 yrkande 5 i
motsvarande del och 1986/87:A751 yrkande 1 d i motsvarande del som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

12. Blockadrätten i övrigt (mom. 10)

Bengt Wittbom, Sonja Rembo och Erik Holmkvist (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 21 som börjar med ”Av samma”
och slutar med ”i övrigt” bort ha följande lydelse:

Rätten att vidta fackliga stridsåtgärder är inskriven i grundlag. Även om
denna rätt kan begränsas genom lag, har riksdagen visat återhållsamhet med
att tillgripa lagstiftning och hänvisat till den praxis om råder på arbetsmarknaden.
Det har överlåtits åt arbetsmarknadens parter att själva genom avtal
lösa uppkommande frågor på det fackliga området. Denna princip har varit
en styrka för svenskt arbetsliv och en viktig förutsättning för vårt ekonomiska
framåtskridande.

En förutsättning för att denna politik har kunnat bedrivas framgångsrikt

AU 1987/88:8

36

under lång tid är att det har rätt balans mellan parterna på arbetsmarknaden i
den meningen att en stridsåtgärd från den ena partens sida har kunnat mötas
med motåtgärder från den andra parten.

I ett avseende råder inte detta förhållande, nämligen då en facklig
organisation utlyser blockad mot enstaka företag. Det är dock ett oavvisligt
krav att fackliga organisationer inte utnyttjar blockadinstrumentet på ett sätt
som uppfattas som stridande mot näringsfriheten eller den enskildes fri- och
rättigheter. På senare år har det visat sig att en del organisationer utnyttjar
blockadinstrumentet på ett sätt som uppfattas som stötande för rättsmedvetandet.

Med rätten att vidta stridsåtgärder och lagstiftarens förtroende för
parterna att själva besluta om arten och omfattningen av stridsåtgärdema
följer ett ansvar för att dessa åtgärder står i rimlig proportion till det resultat
man väntar sig uppnå. Utskottet konstaterar med beklagande att alla fackliga
organisationer inte har förmått att motsvara detta ansvar.

Mot denna bakgrund bör det uppdras åt regeringen att snarast lägga fram
förslag som utöver ett förbud mot blockad av enmans- och familjeföretag i
övrigt begränsar blockader mot företag utan att därmed kränka arbetsmarknadsparternas
eljest grundlagsskyddade rätt att vidta fackliga stridsåtgärder.
I sammanhanget kan erinras om att frågan om fackliga organisationers rätt
att genom stridsåtgärder mot en arbetsgivare försöka lösa interna fackliga
konflikter ingår i uppdraget för den av regeringen i höst tillsatta utredningen
om spelreglerna på den offentliga arbetsmarknaden. Det får ankomma på
regeringen att pröva i vad mån den översyn utskottet nu föreslår i övrigt bör
samordnas med det nämnda utredningsarbetet.

Vad utskottet här anfört med anledning av motionerna A728 och A734,
den senare i aktuell del, bör regeringen underrättas om.

dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:

10. beträffande blockadrätten i övrigt
att riksdagen med bifall till motionerna 1986/87:A728 och 1986/
87:A734 yrkande 9 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.

13. Fredspliktsbestämmelsernaoch
(mom. 11)

Elver Jonsson (fp), Bengt Wittbom (m), Charlotte Branting (fp), Sonja
Rembo (m), Kersti Johansson (c), Erik Holmkvist (m) och Ingvar Karlsson i
Bengtsfors (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 22 som börjar med ”Från vpk:s”
och slutar med ”hithörande delar” bort ha följande lydelse:

Regeln i 60 § MBL att skadestånd normalt inte skall dömas ut, om en
arbetsnedläggelse upphört senast när arbetsgivaren och facket tagit upp
överläggningar enligt 43 §, innebär att den olovliga strejken erkänns som
påtryckningsmedel. Eftersom olovliga konflikter ofta riktar sig i lika hög
grad mot den fackliga organisationen som mot arbetsgivaren, innebär denna
ordning även att man undergräver de fackliga organisationernas auktoritet

AU 1987/88:8

37

och därmed deras möjligheter att hävda sin ställning som avtalsslutande part.
Detta utgör ett allvarligt avsteg från den hittillsvarande principen att
fredsplikt föreligger under avtalsperioden.

Den nuvarande begränsningen av skadeståndet till 200 kr. infördes redan
år 1928. Beloppet var på den tiden en kännbar påföljd. I dag är det samma
belopp som en parkeringsbot, fastän brott mot fredsplikten är en väsentligt
allvarligare sak.

Mot den angivna bakgrunden delar utskottet uppfattningen i motionerna
A734 (m), A736 (fp) och A751 (c) att skadeståndsreglerna i 60 § bör återfå
den lydelse de hade åren 1977-84. De skadeståndsregler som då gällde ledde
inte till någon generell höjning av skadeståndsnivån men gav arbetsdomstolen
bättre möjligheter än nu är fallet att göra nyanserade bedömningar med
hänsyn till omständigheterna i de olika målen och, när så var motiverat, göra
särskilda markeringar av rättsstridigheten hos olovliga konflikter. Nedan
läggs fram förslag till lagändring.

Av det nu redovisade synsättet på skadeståndens funktion följer att
yrkandena i motion A718 (vpk) om slopande av fredspliktsbestämmelserna i
MBL m.m. avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 11 bort ha följande lydelse:

11. beträffande fredspliktsbestämmelserna och 200-kronorsregeln
m.m.

att riksdagen med bifall till motionerna 1986/87:A734 yrkande 6,
1986/87: A736 yrkande 5 i motsvarande del och 1986/87:A751 yrkande
2 samt med avslag på motion 1986/87:A718 yrkandena 2 och 3 antar
följande

Förslag till
Lag om ändring i lagen (1976:580) om medbestämmande i
arbetslivet

Härigenom föreskrivs att 60 § lagen (1976:580) om medbestämmande i
arbetslivet skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

60

Om det är skäligt kan skadestånd
sättas ned eller helt falla bort.

I mål om skadestånd för arbetstagares
deltagande i en olovlig stridsåt -

Reservanternas förslag

§

Är någon skadeståndsskyldig enligt
denna lag, kan skadeståndets belopp
nedsättas i förhållande till vad
som annars skulle ha utgått, om det är
skäligt med hänsyn till den skadevållandes
ringa skuld, den skadelidandes
förhållande i avseende pä tvisten,
skadans storlek i jämförelse med den
skadevållandes tillgångar eller omständigheterna
i övrigt. Fullständig
befrielse frän skadeståndsskyldighet
kan också medges.

Vid bedömande enligt första stycket
av arbetstagares skadeståndsskyl -

AU 1987/88:8

38

gärd skall domstolen, om arbetskonflikten
ännu pågår och om domstolen
finner den olovlig, så snart som möjligt 1.

ålägga arbetstagarna att återgå
till arbetet och

2. om det bedöms lämpligt för att
undanröja orsakerna till arbetskonflikten,
besluta att en ny överläggning
enligt 43 § genast efter återgång till
arbetet skall tas upp under ledning av
en förlikningsman.

Arbetstagare som senast i samband
med en första överläggning enligt
43 § varaktigt har återgått till arbetet
får åläggas skadestånd bara om det
finns skäl till det.

Högre skadestånd än tvåhundra
kronor får inte åläggas en arbetstagare
för deltagande i en olovlig stridsåtgärd.
Denna begränsning gäller dock
inte, om arbetstagaren underlåter att
följa ett åläggande av domstolen om
återgång till arbetet och stridsåtgärden
med hänsyn till omständigheterna
måste betraktas som särskilt allvarlig
eller anmärkningsvärd.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988. De nya bestämmelserna
tillämpas när skadeståndsskyldigheten har uppkommit efter ikraftträdandet.
I annat fall tillämpas paragrafen i sin äldre lydelse.

14. Fredspliktsbestämmelsema och 200-kronorsregeln m.m.
(mom. 11)

Karl-Erik Persson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 22 som börjar med ”Från vpk:s”
och slutar med ”hithörande delar” bort ha följande lydelse:

Strejkrätten är en av de grundläggande demokratiska fri- och rättigheterna.
De anställda hos företag och myndigheter har rätt att kämpa för under
vilka villkor de vill sälja sin arbetskraft. Strejkerna uppstår i den motsättning
som råder mellan kapital och arbete och kan inte lagstiftas bort. Därför bör
fredspliktsbestämmelsema utmönstras ur MBL. En konsekvens av detta blir
att arbetstagarna inte längre skall kunna ådömas skadestånd för att de deltar i
en strejk.

Det har under en följd av år varit en omdebatterad fråga, om strejkande
arbetare som en ytterligare påföljd skall kunna avskedas från sina anställningar.
Arbetsgivarna kan hämta visst stöd för en sådan åtgärd genom
uttalanden i förarbetena till MBL och arbetsdomstolens praxis. Detta kan

dighet för deltagande i olovlig stridsåtgärd
skall särskild hänsyn tagas till
omständigheter, som har framkommit
vid överläggning enligt 43 §, och
verkningarna av överläggningen.

inte längre godtas. Slopar man, som här förordas, fredspliktsbestämmelserna
och strejkskadestånden med syftet att vidga arbetstagarnas strejkrätt, kan
man självfallet inte tillåta arbetsgivarna att gripa till avskedande som
motåtgärd. Arbetsrättslagstiftningen bör sålunda kompletteras med ett
förbud mot att avskeda strejkande arbetstagare. Åtgärden upplevs för övrigt
som oacceptabel redan i det rättsläge som råder i dag. I praktiken leder den
nämligen å ena sidan till att anställningstryggheten för arbetstagarna tunnas
ut och å andra sidan till att kapitalets makt förstärks på ett sätt som inte kan
anses vara rimligt.

De nu gjorda bedömningarna leder sammanfattningsvis fram till att
riksdagen, såsom yrkas i motion A718 (vpk), av regeringen bör begära
förslag till förändringar av den arbetsrättsliga lagstiftningen i de hänseenden
som ovan berörts. Yrkandena i motionerna A734 (m), A736 (fp) och A751
(c), som går i motsatt riktning och i sak syftar till att nuvarande skadestånd
vid strejk skall skärpas, avstyrks samtidigt.

dels att utskottets hemställan under 11 bort ha följande lydelse:

11. beträffande fredspliktsbestämmelserna och 200-kronorsregeln
m.m

att riksdagen med bifall till motion 1986/87:A718 yrkandena 2 och 3
samt med avslag på motionerna 1986/87:A734 yrkande 6, 1986/
87: A736 yrkande 5 i motsvarande del och 1986/87: A751 yrkande 2 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

15. Medlemsomröstning före strejk (morn. 12-motiveringen)

Bengt Wittbom, Sonja Rembo och Erik Holmkvist (alla m) anser att den del
av utskottets yttrande som på s. 22 börjar med ”Utskottet avstyrker” och på
s. 23 slutar med ”inre angelägenheter” bort ha följande lydelse:

Sedan gammalt har arbetsmarknadens parter i vårt land en principiell
frihet att använda ekonomiska stridsåtgärder som påtryckningsmedel för att
genomdriva sina krav. I detta ligger att parterna bär förstahandsansvaret för
att arbetsfreden upprätthålls. Under 1980-talet har stridsåtgärder tillgripits i
ökad omfattning. Vid varje avtalsrörelse har det kommit till öppna konflikter.
Vid sidan härav använder arbetstagarsidan omfattande arbetsnedläggelser
som medel för att lösa interna organisationstvister.

Stridsåtgärderna har under denna tid också ändrat karaktär. Det har blivit
allt vanligare att man - särskilt inom den offentliga verksamheten - väljer
åtgärder som i praktiken riktar sig främst mot tredje man, dvs. mot
allmänheten. Dessutom har nya och sofistikerade metoder börjat sättas in,
varigenom arbetstagarsidan med begränsade insatser på den egna sidan kan
uppnå ytterst kännbara effekter för motsidan och därmed skapa en obalans i
parternas ekonomiska stridsrätt.

Det är mot den ovan tecknade bakgrunden som man har se de förslag som
har väckts i bl.a. motion A708 att förbättra det svenska systemet för
avtalsförhandlingar och arbetskonflikter. Regeringen har i höst tillkallat en
särskild utredare med uppgift att analysera detta system och presentera
förslag som är ägnade att förbättra det. Utredaren skall före utgången av
januari 1988 redovisa sina bedömningar till regeringen. I avvaktan härpå bör
motionen inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

AU 1987/88:8

40

16. Arbetsrättsliga skadestånd (morn. 13)

AU 1987/88:8

Elver Jonsson (fp), Bengt Wittbom (m), Charlotte Branting (fp), Sonja
Rembo (m), Kersti Johansson (c), Erik Holmkvist (m) och Ingvar Karlsson i
Bengtsfors (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 24 som börjar med ”Vid
behandlingen” och slutar med ”motsvarande delar” bort ha följande lydelse:
Utskottet har samma uppfattning som motionärerna att de arbetsrättsliga
skadestånden ofta inte står i rimlig proportion till den uppkomna skadan.
Den arbetsrättsliga lagstiftningen är numera ett omfattande regelverk med
ett dussintal lagar, vartill kommer den reglering som sker genom kollektivavtalen.
Det är svårt att överblicka ett så omfattande regelsystem och efterleva
det i alla dess detaljer. Inte minst gäller det om mindre företagare, som av
naturliga skäl inte kan ha tillgång till egen arbetsrättslig expertis. Skadestånd
utkrävs emellertid även för bagatellartade förseelser.

Konsekvenserna av denna utveckling bör nu bli föremål för en analys med
sikte på behövliga förändringar i lagstiftningen. I samband härmed bör även
de s.k. informella skadestånden uppmärksammas. Det får ankomma på
regeringen att bestämma i vilken form detta översynsarbete skall bedrivas.

dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande lydelse:

13. beträffande arbetsrättsliga skadestånd
att riksdagen med bifall till motionerna 1986/87:A220, 1986/87:A715
yrkande 3, 1986/87:A734 yrkandena 7 och 11 samt 1986/87:A736
yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.

17. Följsamhetsklausuler m.m. i löneavtal (mom. 15-motiveringen)

Bengt Wittbom, Sonja Rembo och Erik Holmkvist (alla m) anser att den del
av utskottets yttrande på s. 26 som börjar med ”1 sin” och slutar med
”motionens utredningsyrkande” bort ha följande lydelse:

Lönebildningen och formerna härför spelar en avgörande roll för hur de
centrala målen för den ekonomiska politiken skall kunna uppnås. Skall det
svenska näringslivet kunna upprätthålla sin internationella konkurrenskraft
kan vi inte tillåta att lönekostnaderna stiger snabbare än i vår omvärld.
Erfarenheterna visar att följsamhetsklausuler har haft en omfattande negativ
inverkan på utvecklingen och kan på sikt få förödande effekter på svensk
ekonomi. Det får förutsättas att arbetsgivarna på både den offentliga och
privata sidan - med resultatet av tidigare avtalsutfall i minnet - kommer att
utan stöd av den i motion A749 begärda lagstiftningen bestämt avvisa
propåer om sådana klausuler i kommande avtalsrörelser.

41

Särskilt yttrande

AU 1987/88:8

Finansiering av fackligt samarbete i transnationella företag
(mom. 5)

Bengt Wittbom, Sonja Rembo och Erik Holmkvist (alla m) anför:

Med anledning av vpk-förslaget att ålägga multinationella företag att bekosta
fackligt samarbete vill vi slå fast att sådana insatser, om de bedöms vara
behövliga, bör regleras genom partsöverenskommelser.

I den föreliggande vpk-motionen finns en allmänt negativ inställning till
multinationellt företagande. Skall det svenska välståndet kunna vidmakthållas
är det emellertid angeläget att vi slår vakt om möjligheterna till fri handel,
fri etablering över gränserna och fria kapitalrörelser. Däremot bör vi avstå
från interna åtgärder av det slag som begärs i motionen och som kan bli ett
hinder i Sveriges agerande utåt på det handelspolitiska fältet.

42

gotab Stockholm 1987 13991