Arbetsmarknadsutskottets

betänkande
1987/88:6

om ändring i lagen (1970:741) om statlig lönegaranti 1987/88:6
vid konkurs (prop. 1987/88:2)

Sammanfattning

I betänkandet behandlas proposition 1987/88:2 om ändring i lagen (1970:741)
om statlig lönegaranti vid konkurs och tre med anledning av propositionen
väckta motioner. I ärendet har yttrande avgivits av lagutskottet (LU
1987/88:3 y, bil. 1). Utskottet tillstyrker regeringens förslag till ändring av
lönegarantilagen. Utskottet föreslår, i anslutning till vad som anförs i
motionerna, att 9 kap. 1 § konkurslagen (1987:672) ändras så att tingsrätt
t.o.m. den 30 juni 1988 kan besluta om bevakningsförfarande vid konkurs,
om det vid handläggning av lönegarantiärenden kan finnas skäl till detta.

Vad gäller formerna för prövning av lönegaranti har en gemensam
reservation av företrädarna i utskottet för moderata samlingspartiet, folkpartiet
och centern fogats till detta betänkande.

Propositionen

I proposition 1987/88:2 hemställs att riksdagen antar det av lagrådet
granskade förslaget till lag om ändring i lagen (1970:741) om statlig
lönegaranti vid konkurs med vidtagna ändringar.

Lagförslaget fogas till betänkandet som bilaga 2.

Motionerna

1987/88:A2 av Bengt Harding Olson m.fl.(fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om konkursförvaltares prövningsansvar för samtliga lönegarantianspråk,

2. att riksdagen - om inte yrkande 1 bifalles - hos regeringen begär förslag
till sådan ändring i lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs att
konkursförvaltare får prövningsansvar för lönegarantianspråk för att säkerställa
fortsatt drift vid företaget.

1987/88: A3 av Elving Andersson (c) vari yrkas att riksdagen beslutar att hos
regeringen hemställa om förslag till ändring i lagen om statlig lönegaranti vad
avser prövningen av betalning av lönegaranti vid konkurser i enlighet med
vad som anförs i motionen.

1 Riksdagen 1987188.18sami. Nr 6

1987/88:A4 av Stig Gustafsson m.fl.(s) vari yrkas att riksdagen sorn sin
mening ger regeringen till känna att vad som anförs i motionen bör beaktas
vid det fortsatta arbetet med en översyn av lönegarantilagen.

Utskottet

Bakgrund

Förfarandet vid prövning av anspråk enligt lagen (1970:741) om statlig
lönegaranti vid konkurs sker på olika sätt beroende på i vilken form
konkursen handläggs. Enligt den nuvarande konkurslagen (1921:225) svarar
förvaltaren i en ordinär konkurs för att utbetalande myndighet - länsstyrelsen
- underrättas om klara lönefordringar och att denna typ av fordringar för
löntagarnas räkning bevakas i konkursen. I mindre konkurser handhar
kronofogdemyndigheten lönegarantifrågorna i ett från konkursen skilt
förfarande.

Enligt den nya konkurslagen (1987:672) som träder i kraft den 1 januari
1988 ersätts de nuvarande olika handläggningsformerna med en enhetlig
konkurshandläggningsform. Bevakningsförfarande i konkurs skall i framtiden
äga rum i princip endast om oprioriterade fordringar kan komma i fråga
för utdelning. I övriga konkurser kommer kronofogdemyndigheten att svara
för handläggning och bevakning av lönegarantifrågorna. Detta kommer då
att ske i ett från konkursen skilt förfarande.

Enligt gjorda beräkningar kommer i framtiden lönegarantifrågor att
handläggas av kronofogdemyndigheten i ca 98 % av alla konkurser, mot för
närvarande ca 95 %.

Ändringar i lönegarantilagen

I proposition 1987/88:2 anför föredraganden att de i konkurslagen (1987:672)
gjorda förändringarna föranleder ändringar i lagen (1970:741) om statlig
lönegaranti vid konkurs av i huvudsak formell karaktär.

Enligt den nya konkurslagen blir handläggning utan bevakningsförfarande,
dvs. den formella handläggningsform som närmast motsvarar mindre
konkurs, även formellt huvudregel. Detta bör avspeglas i lönegarantilagen
bl.a. genom att nuvarande 6 och 7 §§ byter plats. I övrigt innebär ändringarna
i lönegarantilagen bl.a. att viss särredovisning blir överflödig, då konkursdomarens
uppgifter övertas av tingsrätten, och att paragrafhänvisningar till
konkurslagen avser den nya konkurslagen.

Utskottet har inte något att erinra mot de i propositionen föreslagna
ändringarna i lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs.

Prövningen av formerna för lönegarantianspråk

I propositionen redovisar föredraganden också efter vilken inriktning arbetet
med en framtida reform av förfarandet vid handläggningen av ärenden om
statlig lönegaranti vid konkurs kommer att bedrivas. Föredraganden redovisar
att lönegarantiutredningen i delbetänkande, (SOU 1986:9) Ny lönegarantilag,
föreslagit ändringar av förfarandet vid handläggning av lönegaranti -

AU 1987/88:6

ärenden och därvid bl.a. förordat att den prövning av garantianspråk som för
närvarande ankommer på kronofogdemyndighet flyttas över till konkursförvaltarna.
De flesta remissinstanserna som yttrat sig har godtagit eller lämnat
utan erinran utredningens förslag i denna del. Dock har åskilliga remissinstanser
kritiserat utredningsförslaget bl.a. därför att effekten skulle bli att
förvaltarna skulle få en i särskild ordning reglerad uppgift som de för
närvarande inte har. Uppgiften skulle innefatta myndighetsutövning, vilket
enligt kritikerna bör ligga på en myndighet.

Föredraganden anser att det inte saknas fog för den kritik som framförts.
Starka skäl talar för att uppgiften om prövning av lönegarantiärenden bör
ligga på en myndighet. I stället vill föredraganden att, i samråd med berörda
myndigheter och organisationer, det närmare övervägs en lösning av
handläggningsfrågorna som går ut på att kronofogdemyndigheterna får
prövningsansvaret för alla lönegarantianspråk. En annan anledning att dröja
med en reform är, enligt propositionen, att den omorganisation av kronofogdemyndigheterna
som skall genomföras den 1 juli 1988 skapar nya förutsättningar
för en koncentration av lönegarantihanteringen inom kronofogdemyndigheterna.
Med hänsyn härtill lämnar föredraganden inte något förslag
till nytt lönegarantisystem i propositionen.

I de tre motioner som väckts med anledning av propositionen förordas att
en reform av lönegarantisystemet, med hänsyn till såväl arbetstagarnas
intressen som effektivitetsskäl, bör inriktas på att överflytta ansvaret för
prövningen av lönegarantianspråken till konkursförvaltarna.

I motion 1987/88: A2 av Bengt Harding Olson m.fl. (fp) anförs att samtliga
lönegarantiärenden bör avgöras av konkursförvaltare. Om detta inte går att
genomföra föreslås en provisorisk ordning som innebär att konkursförvaltarna
skall ansvara för de lönegarantiärenden som förvaltaren kräver att få
handlägga för att säkerställa fortsatt drift vid företaget.

I motion 1987/88: A3 av Elving Andersson (c) anförs att konkursförvaltarna
bör få ansvaret för prövningen av betalning av lönegarantin, då
möjligheter därigenom skapas för ett snabbt och effektivt förfarande vid
besluten.

I motion 1987/88: A4 av Stig Gustafsson m.fl. (s) erinras om att kronofogdemyndigheterna
omorganiseras först från den 1 juli 1988, varför det är
olämpligt att nu föra över nya arbetsuppgifter till dessa myndigheter. Med
hänsyn härtill bör möjligheterna utvidgas för domstol att besluta om
bevakningsförfarande, i första hand då för de situationer där ett smidigare
förfarande är betydelsefullt för arbetstagarna. I motionen anförs vidare att
den nya konkurslagen bör ändras så att bevakningsförfarande kan anordnas,
om det finns skäl till detta med hänsyn till arbetstagarnas fordran på lön eller
ersättning. Det anförda bör beaktas vid det fortsatta arbetet med en översyn
av lönegarantilagen.

Arbetsmarknadsutskottet har berett lagutskottet tillfälle att yttra sig i
ärendet. Lagutskottet framhåller i sitt yttrande att kronofogdemyndigheterna
med sin nuvarande organisation generellt sett inte torde ha de resurser
som krävs för att de skall tillföras flera och kanske mer komplicerade
lönegarantiärenden. Därför föreslår lagutskottet att konkursförvaltarna
övergångsvis bör ges möjlighet att handlägga lönegarantianspråk när det

AU 1987/88:6

1* Riksdagen 1987188.18sami. Nr 6

krävs med hänsyn till företagets fortsatta drift och arbetstagarnas intressen.
Med hänsyn härtill förordar lagutskottet att 9 kap. 1 § konkurslagen
(1987:672) ändras så att domstolen kan ge förvaltarna denna möjlighet.

Mot bakgrund av lagutskottets bedömning att kronofogdemyndigheterna
för närvarande inte har de resurser som krävs, om de tillförs fler och mer
komplicerade lönegarantiärenden, ansluter sig arbetsmarknadsutskottet till
förslaget i lagutskottets yttrande. Innebörden blir då att tingsrätterna
övergångsvis bör ges möjlighet att besluta om bevakningsförfarande i
enlighet med det förslag till ändring av 9 kap. 1 § konkurslagen (1987:672)
som lagutskottet förordat i sitt yttrande. Lagregeln bör dock, enligt
arbetsmarknadsutskottets mening, kompletteras med en bestämmelse som
innebär att detta tillägg skall gälla t.o.m.den 30 juni 1988. Utskottets förslag
innebär att kronofogdemyndigheterna ges sex månader för förberedelser i
form av utbildning m.m. för att på ett kompetent sätt kunna handlägga de
lönegarantiärenden som tillkommer med anledning av ikraftträdandet av
den nya konkurslagen. Som tidigare nämnts är också avsikten att den nya
kronofogdeorganisationen skall träda i kraft den 1 juli 1988.

Beträffande tillämpningen av den nya bestämmelsen vill utskottet ansluta
sig till lagutskottets yttrande och framhålla att domstolen i allmänhet bör
kunna lägga förvaltarens uppgift om behovet av ett bevakningsförfarande till
grund för beslutet. Någon prövning av frågan huruvida driften av företaget
bör fortsätta eller ej bör således inte göras av domstolen. Däremot kan det
finnas skäl för domstolen att under hand inhämta tillsynsmyndighetens syn
på saken. Som lagutskottet anför är det inte meningen att bevakningsförfarande
alltid skall anordnas vid företagets fortsatta drift. Det bör krävas att
det är av betydelse för den fortsatta driften att förvaltaren handlägger
lönegarantifrågorna. Därvid bör även arbetstagarnas intressen av att frågorna
handläggs av konkursförvaltaren tillmätas betydelse. En annan omständighet
som bör beaktas är om förvaltarens befattning med lönegarantifrågorna
ger ett smidigare förfarande än om frågorna handläggs vid kronofogdemyndigheten.
Bevakningsförfarandet bör därför aktualiseras främst när det
är fråga om konkursdrabbade företag med många anställda eller företag där
lönegarantifrågorna kan vara komplicerade.

Utskottet vill slutligen i likhet med lagutskottet tillägga att vad som ovan
anförts endast avser anordnande av bevakningsförfarande med hänsyn till
handläggningen av lönegarantiärenden. I övrigt äger vad som uttalats i
förarbetena till konkurslagen giltighet.

Med det anförda kan de i ärendet behandlade motionerna anses till viss del
vara tillgodosedda. Propositionen föranleder i övrigt inte några uttalanden
från utskottets sida.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande ändringar i lönegarantilagen

att riksdagen antar det till proposition 1987/88:2 fogade förslaget till
lag om ändring i lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs,

2. beträffande prövning av formerna för lönegarantianspråk

att riksdagen med anledning av motionerna 1987/88:A2, 1987/88:A3
och 1987/88:A4 antar följande

AU 1987/88:6

Förslag till

AU 1987/88:6

Lag om ändring i konkurslagen (1987:672)

Härigenom föreskrivs att 9 kap. 1 § konkurslagen (1987:672) skall ha
följande lydelse.

Föreslagen lydelse
9 kap.

1 §

Lydelse enligt SFS 1987:672

Denna lag gäller i fråga om 9 kap.
1988.

Utöver vad som följer av första
stycket bör under tiden den 1 januariden
30 juni 1988 bevakningsförfarande
äga rum om det med hänsyn till
handläggningen av ärenden enligt lagen
(1970:741) om statlig lönegaranti
vid konkurs finns skäl för det.

1 § andra stycket till utgången av juni

Stockholm den 24 november 1987
På arbetsmarknadsutskottets vägnar
Lars Ulander

Närvarande: Lars Ulander (s), Elver Jonsson (fp), Lahja Exner (s), Börje
Hörnlund (c), Bengt Wittbom (m), Sten Östlund (s), Bo Nilsson (s),

Charlotte Branting (fp), Sonja Rembo (m), Kersti Johansson (c), Sven
Lundberg (s), Anders G Högmark (m), Johnny Ahlqvist (s), Monica Öhman
(s) och Karl-Erik Persson (vpk).

Reservation

Prövning av formerna för lönegarantianspråk (mom. 2)

Elver Jonsson (fp), Börje Hörnlund (c), Bengt Wittbom (m), Charlotte
Branting (fp), Sonja Rembo (m), Kersti Johansson (c) och Anders G
Högmark (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 4 som börjar med ”Mot
bakgrund” och slutar med ”juli 1988” bort ha följande lydelse:

Utskottet tar först upp huvudfrågan, dvs. det framtida förfarandet vid 5

prövningen av anspråk enligt lönegarantilagen. I propositionen förespråkar
föredraganden att när man gör en handläggningsreform bör den leda till att
prövningen av lönegarantianspråk utan undantag skall ankomma på kronofogdarna.
Lönegarantiutredningens av de flesta remissmyndigheterna understödda
förslag går däremot ut på att prövningen i samtliga fall - även de
som i dag handläggs av kronofogdarna - skall fullgöras av konkursförvaltarna.

Yrkandena i motionerna 1987/88:A2 av Bengt Harding Olson m.fl. (fp)
och 1987/88:A3 av Elving Andersson (c) innebär att utredningens förslag i
den nu aktuella delen bör fullföljas. Även Stig Gustafsson m.fl. (s) anser i
motion 1987/88:A4 att utredningsförslaget såväl ur arbetstagarnas som
samhällets synvinkel är en bättre lösning än den som förordas i propositionen.
Denna ståndpunkt motiveras utförligt i motionen.

I föreliggande fråga anförs i den till lagutskottets yttrande (LU 1987/88:3 y)
fogade avvikande meningen från m,fp,c följande: Konkursförvaltarna, som
under hela konkursens förlopp har en direkt kontakt med konkursförfarandet,
har bättre förutsättningar än kronofogdemyndigheterna att handlägga
anspråk på statlig lönegaranti. Förvaltarens nära kontakt med företaget och
dess anställda under konkursens gång leder till det säkraste underlaget för att
bedöma anspråk enligt lönegarantin. En ordning som innebär att den som
svarar för utredningen av företagets tillgångar och skulder också svarar för
prövningen av de skulder som föranleder anspråk enligt lönegarantin medför
dessutom att dubbelarbete och onödig byråkrati undviks. En sådan ordning
innebär även en tydligare ansvarsmarkering. Att som förespråkas i propositionen
ge kronofogdemyndigheterna det formella ansvaret för prövningen,
medan ansvaret i praktiken ändå kommer att finnas hos förvaltarna, medför
en olämplig uppsplittring av ansvaret.

Det framhålls vidare i den avvikande meningen att en stabilare hantering
av lönegarantiärenden uppnås, om samma förfarande tillämpas oavsett
konkursens handläggningsform. Ett sådant system torde för övrigt vara
betydligt mindre resurskrävande än det som förespråkas i propositionen. I
sammanhanget bör också poängteras att 1979 års konkursreform medfört att
förvaltaruppdragen har koncentrerats till personer som specialiserat sig på
konkursförvaltning. Förvaltarna har därför bättre kunskaper och erfarenhet
än tidigare när det gäller den lagstiftning som anknyter till förhållandena i
konkurs. Konkursförvaltarna ansvarar redan i dag inom ramen för tillsynsmyndighetens
kontroll för prövningen av lönegarantianspråk i ordinära
konkurser. Med hänsyn härtill kan några principiella invändningar knappast
resas mot förvaltarnas myndighetsutövning i de aktuella ärendena.

Vad som anförts av motionärerna och av lagutskottets m-, fp- och
c-ledamöter visar enligt arbetsmarknadsutskottets mening på ett övertygande
sätt att ansvaret för prövningen av lönegarantianspråk vid samtliga
konkurser i fortsättningen bör åvila konkursförvaltama. Detta överensstämmer
med den ordning som förordats av lönegarantiutredningen och har fått
stöd av en bred remissopinion. En kommande reformering av handläggningen
av lönegarantisystemet bör följaktligen ske i enlighet härmed. Riksdagen
bör med tillstyrkan av motionerna i motsvarande delar som sin mening bringa
det nu anförda till regeringens kännedom.

AU 1987/88:6

Det återstår härefter att överväga de anordningar som behöver tillskapas
för tiden från årsskiftet, då den nya konkurslagen träder i kraft, fram till dess
en reformerad handläggningsordning kan börja fungera.

Utgångspunkten för dessa överväganden bör vara att man som en
provisorisk lösning får godta att ansvaret för att pröva lönegarantianspråken
övergångsvis knyts till den nya konkurslagens bestämmelse om anordnande
av bevakningsförfarande. Detta leder i och för sig till att konkursförvaltarna
kommer att hantera lönegarantiärendena i alla de konkurser i vilka
bevakningsförfarande anordnas. I praktiken kommer dock ett större antal
ärenden än för närvarande att avgöras av kronofogdemyndigheterna. I en till
lagutskottet och arbetsmarknadsutskottet ställd skrivelse har Konkursförvaltarkollegiernas
förening utttryckt farhågor för att förslaget kommer att
medföra att förvaltarna går miste om sin nuvarande möjlighet att handlägga
lönegarantianspråk för att därigenom säkerställa fortsatt drift av konkursdrabbade
företag.

Skälet till detta är att den nya konkurslagen inte anses medge att
bevakningsförfarande anordnas av den anledningen att det med hänsyn till
det konkursdrabbade företagets fortsatta drift är motiverat att konkursförvaltaren
får handlägga uppkommande lönegarantianspråk. Om ingen åtgärd
vidtas kommer prövningen i dessa fall att överföras till kronofogdemyndigheterna.
Det strider emellertid mot de intentioner utskottet ovan har gett
uttryck för att nu flytta över ytterligare ärenden till kronofogdemyndigheterna.
Dessutom tillkommer att man inom lagutskottet, såvitt framgår av
yttrandet, är ense om att kronofogdemyndigheterna med sin nuvarande
organisation generellt sett inte har de resurser som krävs för att ta hand om
fler och kanske mer kvalificerade lönegarantiärenden.

Det anförda leder till slutsatsen att konkursförvaltama i avvaktan på en
slutlig reform bör ges möjlighet att handlägga lönegarantianspråk även i de
konkurser i vilka bevakningsförfarande inte anordnats, när det krävs med
hänsyn till företagets fortsatta drift och arbetstagarnas intressen. I den
avvikande meningen från lagutskottet förordas att en kompletterande
bestämmelse härom infogas i lönegarantilagen.

Arbetsmarknadsutskottet delar i denna lagtekniska fråga uppfattningen
att den kompletterande bestämmelsen av systematiska skäl borde ha sin plats
i lönegarantilagen. Med hänsyn till den korta tid som står till buds för att lösa
denna lagstiftningsfråga och till att frågan kompliceras av dess nära samband
med den nya konkurslagen har utskottet likväl stannat för att den behövliga
regleringen bör ske inom ramen för sistnämnda lag. I lagutskottets yttrande
har presenterats ett färdigt förslag till bestämmelse, som synes tillgodose det
syfte som här är primärt, nämligen att ge konkursförvaltarna ett i förhållande
till dagsläget oförändrat utrymme att hantera lönegarantiärendena. Lagförslaget
framläggs nedan i hemställan för riksdagens godkännande. Någon
tidsbegränsning av bestämmelsen bör inte göras, utan den förutsätts gälla tills
regeringen har lagt fram förslag till en lönegarantireform i enlighet med vad
som förordats i det föregående och denna reform har trätt i kraft.

dels att den del av utskottets yttrande på s. 4 som börjar med ”Med det” och
slutar med ”utskottets sida” bort ha följande lydelse:

AU 1987/88:6

Det ovan anförda innebär att utskottet tillstyrker de i ärendet föreliggande
motionerna. I fråga om propositionen i nu aktuell del hänvisas till det ovan
föreslagna tillkännagivandet till regeringen.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande prövning av formerna för lönegarantianspråk
att riksdagen med bifall till motionerna 1987/88:A2, 1987/88:A3 och
1987/88:A4

a) som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om
formerna för prövning av lönegarantianspråk,

b) antar följande

Förslag till
Lag om ändring i konkurslagen (1987:672)

Härigenom föreskrivs att 9 kap. 1 § konkurslagen (1987:672) skall ha
följande lydelse.

Lydelse enligt SFS 1987:672

Föreslagen lydelse
9 kap.

1 §

Rätten får efter framställning från
konkursförvaltaren besluta att bevakningsförfarande
skall äga rum i
konkursen. Bevakning bör äga rum,
om fordringar utan förmånsrätt kan
antas erhålla utdelning i konkursen
eller om det med hänsyn till handläggningen
av ärenden enligt lagen
(1970:741) om statlig lönegaranti vid
konkurs finns skäl för det.

AU 1987/88:6

Lagutskottets yttrande
1987/88:3 y

om ändring i lagen (1970:741) om statlig lönegaranti
vid konkurs (prop. 1987/88:2)

Till arbetsmarknadsutskottet

Arbetsmarknadsutskottet har berett lagutskottet tillfälle att yttra sig över
proposition 1987/88:2 om ändring i lagen (1970:741) om statlig lönegaranti
vid konkurs jämte de med anledning av propositionen väckta motionerna
1987/88:A2 av Bengt Harding Olson m. fl. (fp), 1987/88:A3 av Elving
Andersson (c) och 1987/88:A4 av Stig Gustafsson m. fl. (s).

Lagutskottet får anföra följande.

I propositionen framläggs förslag till sådana ändringar i lönegarantilagen
som föranleds av den nya konkurslagen (1987:672). Ändringarna föreslås
träda i kraft samtidigt med konkurslagen, dvs. den 1 januari 1988.

Enligt nuvarande regler är förfarandet vid prövning av lönegarantianspråk
kopplat till de två handläggningsformer för konkurs - ordinär resp. mindre
konkurs - som finns enligt nu gällande konkurslag (1921:225). I en ordinär
konkurs åligger det förvaltaren att underrätta den utbetalande myndigheten
- länsstyrelsen - om klara lönefordringar samt att för löntagarnas räkning
bevaka samma fordringar i konkursen. Om förvaltaren anser sig inte kunna
godta ett löneanspråk, ankommer det på löneborgenären att bevaka sin
fordran på sedvanligt sätt. Fordringen får, efter framställd anmärkning,
prövas på samma sätt som andra tvistiga fordringar i konkursen.

I en mindre konkurs - för närvarande nästan 95 % av alla konkurser -handhas däremot lönegarantifrågorna av kronofogdemyndigheten. Prövningen
av anspråk på betalning enligt garantin sker hos kronofogdemyndigheten
i ett från konkursen skilt förfarande.

Enligt den nya konkurslagen ersätts systemet med olika handläggningsformer
med en enhetlig handläggningsform. Det bevakningsförfarande som för
närvarande alltid äger rum i ordinär konkurs skall också i framtiden kunna
anordnas, dock först efter särskilt beslut av konkursdomstolen. Bevakning
bör normalt äga rum endast om oprioriterade fordringar kommer i fråga för
utdelning.

I propositionen redovisas till en början efter vilken inriktning arbetet med
en framtida reform av förfarandet vid handläggningen av ärenden om statlig
lönegaranti vid konkurs kommer att bedrivas. Departementschefen erinrar
om att lönegarantiutredningen i sitt delbetänkande (1986:9) Ny lönegarantilag
lämnat förslag till ändringar av förfarandet vid handläggningen av
lönegarantiärenden och därvid bl. a. förordat att den prövning av lönegarantianspråk
som för närvarande ankommer på kronofogdemyndigheterna skall

AU 1987/88:6

Bilaga 1

flyttas över till konkursförvaltarna. Förslaget i denna del har godtagits eller
lämnats utan erinran av de flesta av de remissinstanser som yttrat sig, men
åtskilliga remissinstanser har kritiserat det. Departementschefen anser att
det inte saknas fog för den kritik som har framförts.

Enligt departementschefens uppfattning talar starka skäl för att prövningen
av lönegarantianspråk bör anförtros en myndighet. Departementschefen
vill därför inte förorda att utredningens förslag genomförs utan avser att i
samråd med berörda myndigheter och organisationer närmare överväga en
lösning av förfarandefrågorna som går ut på att kronofogdemyndigheterna
får prövningsansvar för alla lönegarantianspråk. En annan anledning att
dröja med en reform är enligt propositionen att den omorganisation av
kronofogdemyndigheterna som skall genomföras den 1 juli 1988 skapar nya
förutsättningar för att genomföra en koncentration av lönegarantihanteringen
inom kronofogdemyndigheterna. Något förslag till ett nytt lönegarantisystem
lämnas således inte i propositionen.

Förslagen i propositionen innebär såvitt nu är av intresse att det nuvarande
systemet för handläggning av lönegarantifrågor behålls, dvs. att handläggningsformen
blir beroende av om bevakningsförfarande anordnas eller ej. I
övrigt skall lönegarantianspråk prövas av kronofogdemyndigheten. I propositionen
konstateras att förslaget medför att flera lönegarantiärenden än för
närvarande får avgöras av kronofogdemyndigheterna.

I samtliga tre motioner som väckts med anledning av propositionen
förordas att en reform av lönegarantisystemet, med hänsyn till såväl
arbetstagarnas intressen som effektivitetsskäl, bör inriktas på att överflytta
ansvaret för prövningen av lönegarantianspråken till konkursförvaltarna.
Motionärerna i motionerna A2 och A4 yrkar att vad som anförs i resp.
motion skall ges regeringen till känna, och i motion A3 begärs förslag i
enlighet med vad som anförs i motionen.

I motion A4 hänvisas vidare till att den förestående omorganisationen av
kronofogdemyndigheterna kommer att genomföras först den 1 juli 1988 och
framhålls att det är olämpligt att överföra nya arbetsuppgifter på kronofogdemyndigheterna
innan dessa är rustade för detta. Motionärerna anser bl. a.
mot den bakgrunden att möjligheterna för domstol att besluta om bevakningsförfarande
bör utvidgas. En sådan utvidgning bör enligt motionärerna i
första hand ta sikte på sådana situationer där ett smidigare förfarande är
betydelsefullt för arbetstagarna. I motionen anförs att den nya konkurslagen
bör ändras så att bevakningsförfarande kan anordnas också om det finns skäl
till det med hänsyn till arbetstagares fordran på lön eller ersättning.

I motion A2 yrkas även (yrkande 2) - för det fall en överflyttning av
ansvaret för prövningen till konkursförvaltarna inte kan genomföras till
årsskiftet - att en provisorisk lösning genomförs som innebär att förvaltaren
skall få handlägga de ärenden som han kräver att få handlägga för att
säkerställa fortsatt drift av företag.

Lagutskottet erinrar om att utformningen av det statliga lönegarantisystemet
och den därmed sammanhängande frågan om vem som skall ha ansvaret
för prövningen av lönegarantianspråk i första hand faller inom arbetsmarknadsutskottets
beredningsområde.

Från lagutskottets utgångspunkter kan emellertid konstateras att det

AU 1987/88:6

Bilaga 1

förslag till principiella riktlinjer för en omorganisation av kronofogdemyndigheterna
som riksdagen godkände hösten 1986 (prop. 1986/87:52, LU 12,
rskr. 103) i och för sig skapar förutsättningar för att kronofogdemyndigheterna
skall kunna handlägga lönegarantiärenden i ökad utsträckning. Principbeslutet
innebär bl. a. att en kronofogdemyndighet skall bildas i varje län den
1 juli 1988. Som utskottet uttalade vid riksdagsbehandlingen av förslaget
medför en sådan organisation bl. a. att utrymme skapas för att tillföra
kronofogdemyndigheterna kvalificerad personal inom olika områden. Erforderlig
juridisk kompetens kommer således att finnas inom myndigheterna,
och några organisatoriska hinder mot att tillföra kronofogdemyndigheterna
ytterligare lönegarantiärenden finns alltså inte. I övrigt anser lagutskottet att
det med hänsyn till det beredningsläge som ärendet för närvarande befinner
sig i inte finns anledning för utskottet att ta ställning till frågan om hur en
framtida reform av lönegarantilagstiftningen skall utformas.

Vad härefter angår de nu föreslagna ändringarna kan lagutskottet ställa sig
bakom departementschefens uppfattning att handläggningen av lönegarantianspråk
bör knytas till den nya konkurslagens bestämmelser om anordnande
av bevakningsförfarande. I praktiken medför dock en sådan ordning - vilket
också påpekas i propositionen - att ett större antal lönegarantiärenden än för
närvarande kommer att avgöras av kronofogdemyndigheterna. Att så blir
fallet hänger samman med att antalet konkurser i vilka bevakningsförfarande
anordnas med stöd av reglerna i den nya konkurslagen kommer att bli färre
än antalet konkurser som med stöd av gällande regler handläggs som
ordinära konkurser. I en till lagutskottet och arbetsmarknadsutskottet ställd
skrivelse har Konkursförvaltarkollegiernas förening uttryckt farhågor för att
förslaget kommer att medföra att förvaltarna går miste om sin nuvarande
möjlighet att få handlägga lönegarantianspråk för att därigenom säkerställa
fortsatt drift. Enligt förvaltarkollegiet görs nämligen i dag många mindre
konkurser om till ordinära konkurser av just nämnda skäl. I skrivelsen begärs
ett uttalande från riksdagens sida om att bevakningsförfarande får anordnas
på grund av att förvaltaren kräver att få handlägga lönegarantifrågor för att
säkerställa fortsatt drift.

Mot bakgrund av de motivuttalanden som gjordes då den nya konkurslagen
infördes konstaterar lagutskottet att reglerna i konkurslagen generellt
sett iiite medger att bevakningsförfarande anordnas av den anledningen att
det med hänsyn till det konkursdrabbade företagets fortsatta drift är
motiverat att konkursförvaltaren får handlägga uppkommande lönegarantianspråk.
Med propositionens förslag kommer således prövningen i dessa fall
att överföras till kronofogdemyndigheterna. Som närmare belyses av motionärerna
finns det emellertid flera skäl som talar för att man i avvaktan på den
reform av lönegarantisystemet som förestår nu inte bör ändra den hittillsvarande
ordningen. Utskottet vill härvidlag bl. a. peka på att kronofogdemyndigheterna
med sin nuvarande organisation generellt sett inte torde ha de
resurser som krävs för att de skall tillföras flera och kanske mer komplicerade
lönegarantiärenden.

Det anförda leder utskottet till den uppfattningen att konkursfprvaltarna i
vart fall övergångsvis bör ges möjlighet att handlägga lönegarantianspråk när
det krävs med hänsyn till företagets fortsatta drift och arbetstagarnas

AU 1987/88:6

Bilaga 1

intressen. En lagändring i detta syfte bör lämpligen genomföras nu. Eftersom
enligt den nu aktuella propositionen handläggningsordningen för lönegarantiärenden
är kopplad till bevakningsförfarandet bör spörsmålet lagtekniskt
lösas genom en ändring i konkurslagen av innebörd att domstol får besluta
om bevakningsförfarande i de aktuella fallen. Utskottet förordar att 9 kap.
1 § konkurslagen får följande lydelse:

Rätten får efter framställning från förvaltaren besluta att bevakningsförfarande
skall äga rum i konkursen. Bevakning bör äga rum, om fordringar utan
förmånsrätt kan antas erhålla utdelning i konkursen eller om det med hänsyn
till handläggningen av ärenden enligt lagen (1970:741) om statlig lönegaranti
vid konkurs finns skäl för det.

Beträffande tillämpningen av denna nya bestämmelse vill utskottet framhålla
att domstolen i allmänhet bör kunna lägga förvaltarens uppgift om behovet
av ett bevakningsförfarande till grund för beslutet. Någon prövning av frågan
huruvida driften av företaget bör fortsätta eller ej bör således inte göras av
domstolen. Däremot kan det finnas skäl för domstolen att under hand
inhämta tillsynsmyndighetens syn på saken. Utskottet vill understryka att det
inte är meningen att bevakningsförfarande alltid skall anordnas vid företagets
fortsatta drift. Det bör krävas att det är av betydelse för den fortsatta
driften att förvaltaren handlägger lönegarantifrågorna. Därvid bör även
arbetstagarnas intressen av att frågorna handläggs av konkursförvaltaren
tillmätas betydelse. En annan omständighet som bör beaktas är om
förvaltarens befattning med lönegarantifrågorna ger ett smidigare förfarande
än om frågorna handläggs vid kronofogdemyndigheten. Bevakningsförfarandet
borde därför böra aktualiseras främst när det är fråga om konkursdrabbade
företag med många anställda eller företag där lönegarantifrågorna
kan vara mera komplicerade.

Utskottet vill tillägga att vad som ovan anförts endast avser anordnande av
bevakningsförfarande med hänsyn till handläggningen av lönegarantiärenden.
I övrigt äger vad som uttalats i förarbetena till konkurslagen giltighet.

Genom vad lagutskottet sålunda anfört tillgodoses i väsentlig mån
önskemålen i motionerna A2 och A4.1 övrigt föranleder propositionen och
motionerna inte några uttalanden från utskottets sida.

Stockholm den 10 november 1987
På lagutskottets vägnar
Per-Olof Strindberg

Närvarande: Per-Olof Strindberg (m), Owe Andréasson (s), Ulla Orring
(fp), Martin Olsson (c), Allan Ekström (m), Bengt Kronblad (s), Bengt
Harding Olson (fp), Nic Grönvall (m), Gunnar Thollander (s), Ewa
Hedkvist Petersen (s), Hans Rosengren (s), Ulla Pettersson (s), Eva
Rydén (c), Marianne Carlström (s) och Krister Andersson (s).

AU 1987/88:6

Bilaga 1

Avvikande mening

Per-Olof Strindberg (m), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Allan Ekström
(m), Bengt Harding Olson (fp), Nic Grönvall (m) och Eva Rydén (c) anser
att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 2 med ”Från lagutskottets”
och slutar på s. 4 med ”utskottets sida,” bort ha följande lydelse:

Lagutskottet vill emellertid från sina utgångspunkter framhålla att konkursförvaltarna,
som under hela konkursens förlopp har en direkt kontakt
med konkursförfarandet, har bättre förutsättningar än kronofogdemyndigheterna
att handlägga anspråk på statlig lönegaranti. Utskottet delar således
den uppfattning som framförs i motionerna att förvaltarnas nära kontakt med
företaget och dess anställda under konkursens gång leder till det säkraste
underlaget för bedömning av anspråk enligt lönegarantin. En ordning som
innebär att den som svarar för utredningen av företagets tillgångar och
skulder också svarar för prövningen av de skulder som föranleder anspråk
enligt lönegarantin medför dessutom att dubbelarbete och onödig byråkrati
undviks. En sådan ordning innebär även en tydligare ansvarsmarkering. Att
som förespråkas i propositionen ge kronofogdemyndigheterna det formella
ansvaret för prövningen, medan ansvaret i praktiken ändå kommer att finnas
hos förvaltarna, medför enligt utskottets uppfattning en olämplig uppsplittring
av ansvaret. Enligt utskottets mening uppnås vidare en stabilare
hantering av lönegarantiärenden om samma förfarande tillämpas oavsett
konkursens handläggningsform. Ett sådant system torde för övrigt vara
betydligt mindre resurskrävande än det som förespråkas i propositionen.
Utskottet vill i sammanhanget också poängtera att 1979 års konkursreform
medfört att förvaltaruppdragen koncentrerats till personer som specialiserat
sig på konkursförvaltning varför förvaltarna har bättre kunskaper och
erfarenhet än tidigare när det gäller den lagstiftning som anknyter till
förhållandena i konkurs. Med hänsyn till att konkursförvaltarna redan i dag
inom ramen för tillsynsmyndighetens kontroll ansvarar för prövningen av
lönegarantianspråk i de ordinära konkurserna kan några principiella invändningar
knappast resas med avseende på förvaltarnas myndighetsutövning i de
aktuella ärendena. Sammanfattningvis anser utskottet således i likhet med
vad som anförs i motionerna att ansvaret för prövning av lönegarantianspråk
vid samtliga konkurser i fortsättningen bör åvila konkursförvaltarna.

Vad härefter angår de nu föreslagna ändringarna i lagen om statlig
lönegaranti vid konkurs kan lagutskottet - med hänsyn till att en reform i
enlighet med vad som nyss förordats inte kan genomföras före årsskiftet
1987-1988 - som en provisorisk lösning godta att ansvaret för prövningen av
lönegarantianspråk övergångsvis knyts till den nya konkurslagens bestämmelser
om anordnande av bevakningsförfarande. Som framgått i det
föregående leder detta till att konkursförvaltarna kommer att hantera
lönegarantiärendena i alla de konkurser i vilka bevakningsförfarande
anordnas. I praktiken medför dock det nu aktuella förslaget - vilket också
påpekas i propositionen - att ett större antal lönegarantiärenden än för
närvarande kommer att avgöras av kronofogdemyndigheterna. Att så blir
fallet hänger samman med att antalet konkurser i vilka bevakningsförfarande
anordnas med stöd av reglerna i den nya konkurslagen kommer att bli färre

AU 1987/88:6

Bilaga 1

än antalet konkurser som med stöd av gällande regler handläggs som
ordinära konkurser. I en till lagutskottet och arbetsmarknadsutskottet ställd
skrivelse har Konkursförvaltarkollegiernas förening uttryckt farhågor för att
förslaget kommer att medföra att förvaltarna går miste om sin nuvarande
möjlighet att få handlägga lönegarantianspråk för att därigenom säkerställa
fortsatt drift. Enligt förvaltarkollegiet görs nämligen i dag många mindre
konkurser om till ordinära konkurser av just detta skäl. I skrivelsen begärs ett
uttalande från riksdagens sida om att bevakningsförfarande bör få anordnas
på grund av att förvaltaren kräver att få handlägga lönegarantifrågor för att
säkerställa fortsatt drift.

Mot bakgrund av de motivuttalanden som gjordes då den nya konkurslagen
infördes konstaterar lagutskottet att reglerna i konkurslagen generellt
sett inte medger att bevakningsförfarande anordnas av den anledningen att
det med hänsyn till det konkursdrabbade företagets fortsatta drift är
motiverat att konkursförvaltaren får handlägga uppkommande lönegarantianspråk.
Med propositionens förslag kommer således prövningen i dessa fall
att överföras till kronofogdemyndigheterna. Som närmare belyses av motionärerna
talar emellertid starka skäl mot att man i avvaktan |>å den reform
som nu förestår flyttar över ytterligare ärenden till kronofogdemyndigheterna.
Utskottet vill tillägga att kronofogdemyndigheterna med sin nuvarande
organisation generellt sett inte heller torde ha de resurser som krävs för att de
skall kunna tillföras flera och kanske mer kvalificerade lönegarantiärenden.

Det anförda leder utskottet till uppfattningen att konkursförvaltarna i
avvaktan på en slutlig reform bör ges möjlighet att handlägga lönegarantianspråk,
även i de konkurser i vilka bevakningsförfarande inte anordnats,
när det krävs med hänsyn till företagets fortsatta drift och arbetstagarnas
intressen. Enligt utskottets mening skulle en ändring av konkurslagens regler
om bevakningsförfarande - som förordas i motion A4 - innebära en onödig
och kostsam lösning av saken. Med hänsyn till att anspråk på ersättning enligt
den statliga lönegarantin dessutom faller utanför det egentliga konkursförfarandet,
bör av systematiska skäl frågan i stället lagtekniskt lösas så - som
förordas i motion A2 - att lagen om statlig lönegaranti vid konkurs
övergångsvis kompletteras med bestämmelser som innebär att konkursförvaltarna
får ansvaret för prövningen av alla de anspråk på garantin som de
kräver att få handlägga för att säkerställa fortsatt drift vid företagen.
Utskottet förordar att arbetsmarknadsutskottet med anledning av motion
A2, yrkande 2 vidtar de lagändringar som sålunda erfordras.

Utöver det anförda föranleder propositionen och motionerna inte några
uttalanden från lagutskottets sida.

AU 1987/88:6

Bilaga 1

Propositionens lagförslag
Förslag till

Lag om ändring i lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid
konkurs

Härigenom föreskrivs att 2-8 §§ lagen (1970: 741) om statlig lönegaranti
vid konkurs skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 §'

Betalning enligt garantin utgår för sådan fordran på lön eller annan
ersättning som har förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen (1970:979)
och för fordran på pension som har förmånsrätt enligt 12 eller 13 § samma
lag.

Har någon på grund av fordran
som omfattas av garantin ansökt
om gäldenärens försättande i konkurs,
utgår betalning även för kostnaden
härför och, om konkursen
avskrivits enligt 185 d§ konkurslagen
(1921:225), för kostnad som
han ålagts att utge enligt 188 § samma
lag.

Har någon på grund av en fordran
som omfattas av garantin ansökt
att gäldenären skall försättas i
konkurs, utgår betalning även för
kostnaden för det och, om konkursen
avskrivits enligt 10 kap. 1 § konkurslagen
(1987:672), för kostnad
som han har ålagts att utge enligt 14
kap. 3 § samma lag.

Beträffande fordran med förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen gäller
garantin för varje arbetstagare högst ett belopp som motsvarar tolv gånger
det vid tiden för konkursbeslutet gällande basbeloppet enligt 1 kap. 6 §
lagen (1962:381) om allmän försäkring. Betalning utgår därvid för fordran
som avser ersättning för särskilda kostnader framför annan fordran.

3 §2

Betalning enligt garantin utgår
endast för fordran som bevakats i
konkursen eller, i fall som avses i
7§, blir känd för myndighet som
där sägs inom ett år från det att
beslut om avskrivning av konkursen
vunnit laga kraft. Har arbetsgivaren
tidigare varit försatt i konkurs,
utgår icke betalning för fordran
som gjorts eller kunnat göras
gällande i den konkursen.

Betalning enligt garantin utgår
endast för en fordran som blir känd
för den kronofogdemyndighet som
avses i 6 § inom ett år från det att
konkursen avslutades eller beslut
om att avskriva konkursen vann
laga kraft. Om bevakningsförfarande
har anordnats, utgår dock betalning
endast för en fordran som har
bevakats. Om arbetsgivaren tidigare
har varit försatt i konkurs, utgår
inte betalning för en fordran som
gjorts eller kunnat göras gällande i
den konkursen.

AU 1987/88:6

Bilaga 2

1 Senaste lydelse 1979:344.

2 Senaste lydelse 1975:1261.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

4 §

Från belopp som avses i 2 § avräknas
vad arbetstagaren får lyfta
enligt 143 § konkurslagen
(1921:225).

Från garantibelopp som avses i
2 § skall räknas av vad sorn enligt
II kap. 14 § konkurslagen
(1987:672) har betalats i förskott
till arbetstagaren för en fordran
som omfattas av garantin.

5 §3

Garantibelopp betalas av myndighet som regeringen bestämmer. Härvid
verkställes skatteavdrag samt avdrag med belopp som skall innehållas på
grund av beslut om införsel eller utmätning i lön.

Garantibelopp får ej betalas förrän beslutet om konkurs vunnit laga kraft
och ej heller förrän arbetstagarens fordran har förfallit till betalning. Garantibelopp
som avser fordran på lön för uppsägningstid får betalas efter
hand under uppsägningstiden. Åberopas motfordran hos arbetstagaren, får
garantibelopp, som motsvarar sådan del av motfordringen med vilken
kvittning kan ske enligt lagen (1970: 215) om arbetsgivares kvittningsrätt,
betalas först om det utrönes att motfordringen icke föreligger.

Betalning enligt garantin av fordran
som avses med underrättelse
enligt 6 § första stycket första eller
andra meningen får dock ske utan
hinder av att beslutet om konkurs
icke vunnit laga kraft.

Betalning enligt garantin av en
fordran som bedöms som klar eller
betalnings grundande och som är
förfallen till betalning får dock ske
trots att konkursbeslutet inte har
vunnit laga kraft.

Om ett bevakningsförfarande har
anordnats, får betalning enligt garantin
inte ske på grund av en underrättelse
enligt 8 § fjärde stycket.
Om en sådan betalning redan har
skett, skall denna räknas av från
det lönegarantibelopp som arbetstagaren
senare visar sig har rätt
till.

6 §4

Förvaltare i konkurs, som handlägges
i enlighet med vad som i allmänhet
är föreskrivet i fråga om
konkurs, skall snarast efter konkursbeslutet
underrätta myndighet
som avses i 5 § om fordran på lön
för uppsägningstid i den mån fordringen
enligt förvaltarens bedömande
är klar. Underrättelse bör
lämnas även om annan fordran
som omfattas av garantin under
samma förutsättning. / övrigt skall
underrättelse lämnas utan dröjsmål
när fordran som omfattas av ga -

Förvaltaren skall snarast underrätta
kronofogdemyndigheten i den
ort där gäldenären är bosatt om sådana
fordringar som garantin kan
antas omfatta. Myndigheten har
behörighet som borgenär, även om
staten inte har någon fordran mot
gäldenären.

Rätten skall underrätta kronofogdemyndigheten
om tid för edgångs
sa mman trädet.

Avser förvaltaren att till arbetstagaren
enligt II kap. 14 § konkurslagen
(1987:000) i förskott betala ut

AU 1987/88:6

Bilaga 2

3 Senaste lydelse 1975: 1261.

4 Senaste lydelse 1979: 344.

Nuvarande lydelse

rantin efter bevakning blivit utdelningsgill.

Underrättelse som avses i första
stycket behöver icke lämnas i den
mån arbetstagaren får lyfta betalning
för sin fordran enligt 143 §
konkurslagen (1921:225), beträffande
fordran på lön för uppsägningstid
på fordringens förfallodag
och beträffande annan fordran
utan dröjsmål sedan fordringen blivit
utdelningsgill.

När underrättelse lämnas enligt
första stycket första eller andra meningen
skall konkursförvaltaren
samtidigt för arbetstagarens räkning
bevaka fordran som avses
med underrättelsen. Bevakning
sker genom att förvaltaren tillställer
konkursdomaren två kopior av
underrättelsen med angivande av
att denna avser bevakning. Förvaltaren
skall i sådant fall genast underrätta
arbetstagaren om bevakningen.

Handlägges konkurs som mindre
konkurs enligt konkurslagen
(1921:225) och finnes anledning antaga
att fordran, som omfattas av
garantin, kan göras gällande, skall
konkursdomaren genast sända underrättelse
därom till kronofogdemyndigheten
i den ort, där gäldenären
bör svara i tvistemål som angår
gäld i allmänhet. Sedan tid för
gäldenärens edgång har bestämts,
skall myndigheten underrättas därom.
Myndigheten har behörighet
som borgenär, även om staten icke
innehar fordran hos gäldenären.

Första stycket gäller i tillämpliga
delar, när konkursdomaren från
konkursförvaltaren mottagit anmälan
som avses i 186 § konkurslagen
eller fråga på annat sätt uppkommit
om avskrivning av konkursen
enligt nämnda paragraf utan att
underrättelse som avses i 6§ lämnats
dessförinnan.

5 Senaste lydelse 1979:344.

Föreslagen lydelse

belopp som kan omfattas av garantin,
skall förvaltaren dessförinnan
underrätta kronofogdemyndigheten
och den myndighet som avses i
5 § om det.

7§5

Om ett bevakningsförfarande har
anordnats, gäller följande. Förvaltaren
skall snarast underrätta den
myndighet som avses i 5 § om fordran
på lön för uppsägningstid, i den
mån fordringen enligt förvaltarens
bedömning är klar. Under samma
förutsättning bör underrättelse
lämnas även om andra fordringar
som omfattas av garantin. 1 övrigt
skall underrättelse lämnas utan
dröjsmål när fordran, som omfattas
av garantin, efter bevakning
har blivit utdelningsgill.

Underrättelse som avses i första
stycket behöver inte lämnas i den
mån fordringen redan har betalats
av garantin. Underrättelse behöver
inte heller lämnas i den mån medel
betalas ut i förskott till arbetstagaren
enligt II kap. 14 § konkurslagen
(1987:672), beträffande fordran på
lön för uppsägningstid senast på
fordringens förfallodag och beträffande
annan fordran utan dröjsmål

AU 1987/88:6

Bilaga 2

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

sedan fordringen blivit utdelningsgill.

Förvaltaren skall för arbetstagarens
räkning bevaka fordran som
enligt förvaltarens bedömning är
klar. Om en underrättelse har skett
enligt första stycket, får bevakningen
ske genom att förvaltaren tillställer
rätten två kopior av underrättelsen
och anger att den avser
bevakning. Förvaltaren skall i ett
sådant fall genast underrätta arbetstagaren
om bevakningen.

8 §6

Det åligger kronofogdemyndighet
som får underrättelse enligt 7§
eller anmälan enligt 185 b § konkurslagen
(1921:225) att skyndsamt
pröva i vad mån betalning enligt garantin
skall utgå för fordran i konkursen.
Detta gäller även när fordran
i konkursen på annat sätt blir
känd för myndigheten.

Arbetsgivare är skyldig att vid kronofogdemyndighetens prövning enligt
första stycket på anfordran lämna uppgift om arbetstagares anställningsoch
avlöningsförhållanden eller pensionsförhållanden. Undandrager sig
arbetsgivaren att fullgöra detta, kan han efter omständigheterna hämtas
eller häktas.

Den kronofogdemyndighet som
får en underrättelse enligt 6 § första
stycket skall skyndsamt pröva i vad
mån betalning enligt garantin skall
utgå för en fordran i konkursen.
Detta gäller även när en fordran i
konkursen på annat sätt blir känd
för myndigheten.

Beslut om hämtning eller häktning
meddelas av konkursdomaren
efter framställning från kronofogdemyndigheten.
Kostnaden för hämtning
eller häktning utgår av allmänna
medel. I övrigt gäller beträffande
sådan åtgärd 95 § konkurslagen
i tillämpliga delar.

Kronofogdemyndigheten skall
utan dröjsmål underrätta den i 5 §
avsedda myndigheten angående
fordran som vid prövning enligt
första stycket funnits vara betalningsgrundande.
Förekommer anledning
därtill får kronofogdemyn -

Beslut om hämtning eller häktning
meddelas av den tingsrätt som
handlägger konkursärendet efter
framställning från kronofogdemyndigheten.
/ övrigt gäller beträffande
sådana åtgärder 6 kap. 9 § tredje
och fjärde styckena, 10§ andra
stycket och II § konkurslagen
(1987:672) i tillämpliga delar. Om
arbetsgivaren är en juridisk person,
tillämpas även 6 kap. 13 § konkurslagen.

Kronofogdemyndigheten skall
utan dröjsmål underrätta den i 5 §
avsedda myndigheten angående en
fordran som vid prövning enligt
första stycket funnits vara betalningsgrundande.
Sådan underrättelse
skall dock inte ske i den mån

AU 1987/88:6

Bilaga 2

6 Senaste lydelse 1979: 344.

Nuvarande lydelse

digheten återkalla sitt beslut, om
det sker innan utbetalning har ägt
rum.

Föreslagen lydelse

underrättelse enligt 6 § tredje stycket
om förskottsbetalning har lämnats.
Om det förekommer anledning
till det får kronofogdemyndigheten
återkalla sitt beslut, om det
sker innan utbetalning enligt garantin
har ägt rum.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988. Äldre bestämmelser gäller
fortfarande i fråga om en konkurs, i vilken konkursbeslutet har meddelats
före ikraftträdandet. Vad som i dessa bestämmelser sägs om konkursdomaren
skall dock i stället avse tingsrätten.

AU 1987/88:6

tillaga 2

H ■

1 ' ■ >'•- “ ' ,-\y\ A ■'.'i', :: n ijici'!!' . -

r. ' « .......

. ■•■Vt. ■■■'■ :■ : . .. H v, ••'.'! lil‘ . -I jisiV/i V i-.> .U-r,..,: „

I l '• . vt*; :'VVr. ■ f.-Ct '■': >■'_! ■ T:”' -'■**' i 1 'V ' i', . .-I

» tnO' ;*Aa*

■ i' s1-. . 'i '

i ii/ i; .. 1 v f. r • ■ '•

= ■■■ i Iviiv itfVii;;- . ;*•>

'.-in -.i- ihrf ’.v

-J, v; !'- .Vy» milott i " ;b :.!» . i 7V7 *< *.■:•> -i.i

W ,-v" .•; K....••••;' .--iuV-i.; Ii i öt,V?i i VitrVrVi

•■;■■■,: i, o,-, i -...i v .' • ;•»' .■rrv-ii-dv ' r.y.Vi i i■!.'?■■■■ bi 7 : W ... ■ yi

.is'.''ih^grii ..-, i, .•■ajiti!*. •: ^

gotab Stockholm 1987 13736