Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Förslag till riksdagen
1986/87:18

Riksdagens revisorers förslag om
flyktinginvandringen till Sverige m. m.

Riksdagens revisorer anmäler sin granskning av flyktinginvandringen till
Sverige m. m. Revisorernas rapport i ärendet är som bilaga fogad till denna
skrivelse. Granskningen har inriktats på följande fyra huvudområden,
nämligen tyngdpunkten i den svenska flyktingpolitiken, kostnaderna för
verksamheten vid de statliga flyktingförläggningarna, flyktinginvandringens
återverkan på kommunerna samt inresekontrollen.

Revisorernas rapport utgör en lägesbeskrivning av aktuella problem
förknippade med flyktinginvandringen.

Flyktinginvandringen till Sverige har ökat kraftigt under senare år som
en följd av ökningen i antalet spontant inresta asylsökande. Dessa uppgick
år 1986 till nära 15000.

De spontant inresta asylsökande har i betydande utsträckning saknat
erforderliga passhandlingar. Andelen asylsökande utan pass har sedan år
1982 stigit från drygt 15 % till nära 50% år 1986. Ett annat problem är att ett
stort antal asylsökande kommit till Sverige med hjälp av agenter som mot
hög betalning arrangerat resan hit.

Genom den kraftiga ökningen av antalet asylsökande och flyktingar har
flyktingmottagningen ute i kommunerna inte kunnat genomföras i erforderlig
omfattning. Den 1 april 1987 var ca 6500 personer inkvarterade på
invandrarverkets förläggningar. Det främsta hindret för kommunerna att ta
emot fler flyktingar är svårigheterna att finna lämpliga bostäder. Ett annat
problem har varit möjligheterna att anordna svenskundervisning för invandrare
i föreskriven ordning.

Kostnadsspridningen och kostnadsnivån vid flyktingförläggningarna har
varit sådana att en närmare granskning är påkallad. En sådan granskning
genomförs som en andra etapp i detta granskningsärende.

Anmälan

Med hänvisning till det anförda får riksdagens revisorer för de åtgärder
granskningen påkallar överlämna den nu färdigställda rapporten i ärendet.
Detta ärende har avgjorts av revisorerna i plenum. I beslutet har deltagit

Förs.

1986/87:18

1 Riksdagen 1986187. 2 sami. Nr 18

Rättelse: S. 16 Texten över siffergrupperna flyttade ett steg till höger.

revisorerna Wiggo Komstedt (m), John Johnsson (s), Boije Stensson (fp),
Rune Jonsson (s), Sten-Ove Sundström (s), Bertil Jonasson (c), Stig Gustafsson
(s), Margareta Gard (m), Anita Johansson (s), Torsten Karlsson
(s), Hans Lindblad (fp) och Olle Aulin (m).

Vid ärendets slutliga handläggning har vidare närvarit kanslichefen Göran
Hagbergh, byråchefen Rolf Jensen och revisionsdirektören Lars-G.
Dahlbom (föredragande).

Stockholm den 9 april 1987

På riksdagens revisorers vägnar

Wiggo Komstedt

Lars-G. Dahlbom

Särskilt yttrande

Boije Stensson och Hans Lindblad (båda fp) anför:

Rapporten med en lägesbeskrivning av flyktinginvandringen till Sverige
är välkommen och värdefull. Den innehåller en ambitiös kartläggning av
mottagningen av asylsökande, bostadssituationen och andra förhållanden.
Vidare görs en förtjänstfull genomgång av begrepp inom flyktingpolitiken.

Kartläggningarna och genomgångarna gör att rapporten bör kunna tillföra
väsentligt underlag inför kommande beslut i fråga om mottagning av
asylsökande. Debatten, även i riksdagen, visar att olika värderingar och
verklighetsuppfattningar bryts mot varandra i dessa frågor. För alla parter
i en sådan debatt borde det vara värdefullt att sakförhållanden så långt
möjligt klarläggs.

Vi nödgas dock notera att rapporten på några punkter innehåller också
värderingar, t. ex. i beskrivning av vidtagna åtgärder i fråga om flyktingar
via DDR. Som framgått av fp-reservation i konstitutionsutskottet (KU
1985/86:25, punkt 6) finns i denna fråga delade meningar i riksdagen.
Enligt reservationen strider överenskommelsen i fråga mot de konventioner
som Sverige undertecknat samt mot riksdagens riktlinjer för flyktingpolitiken.

Förs. 1986/87:18

Rapport 1986/87:1 om flyktinginvandringen till
Sverige m. m.

Sammanfattning

Förs. 1986/87:18

Bilaga

Föreliggande rapport utgör en redovisning av vissa aktuella problem förknippade
med flyktinginvandringen till Sverige m. m. och kan ses som en
lägesbeskrivning av förhållandena år 1986.

Granskningen har inriktats på följande fyra huvudområden, nämligen
tyngdpunkten i den svenska flyktingpolitiken, kostnaderna för verksamheten
vid de statliga flyktingförläggningarna, flyktinginvandringens återverkan
på kommunerna samt inresekontrollen.

Flyktinginvandringen till Sverige har ökat kraftigt under senare år som
en följd av ökningen i antalet spontant inresta asylsökande. Dessa uppgick
år 1986 till nära 15000.

Tillströmningen av asylsökande (exkl. kvotflyktingar) under de senaste
fem åren kan på grundval av rikspolisstyrelsens statistik beräknas ha varit
av följande omfattning. Uppgifterna inkluderar även medföljande minderåriga
barn.

År	1.1-30.6	1.7-31.12	1.1-31.12
1982	1400	1650	3 050
1983	1 100	1700	2800
1984	3050	8750	11800
1985	6100	8300	14400
1986	4450	10050	14500

Under budgetåret 1984/85 överfördes 917 kvotflyktingar till Sverige.

Budgetåret 1985/86 kom 1166 kvotflyktingar.

Utvecklingen innebär att andelen flyktingar som i organiserad form och i
samarbete med FN:s flyktingkommissariat överförts till Sverige, s.k.
kvotflyktingar, minskat. År 1986 hade andelen kvotflyktingar sjunkit till
mindre än 10%. År 1982 uppgick den till omkring en tredjedel av den totala
flyktinginvandringen.

Statens utgifter för åtgärder som hänger samman med den förda flyktingpolitiken
har sedan budgetåret 1977/78 ökat från ca 265 milj. kr. till ca 1 500
milj. kr. budgetåret 1985/86. Utgifterna för flyktingar i Sverige svarar för
huvuddelen av denna ökning. Dessa utgifter har under denna tid stigit från
ca 90 milj. kr. till ca 1 035 milj. kr. Utgifterna för verksamhet bland
flyktingar utanför Sverige har under samma tid ökat från ca 180 milj. kr. till
ca 450 milj. kr. Utvecklingen kan till en del förklaras med ändrade grunder
för redovisningen av kostnader för flyktingar i Sverige, men den helt
avgörande orsaken är den kraftigt ökade tillströmningen av asylsökande.

Denna utveckling har inneburit att verksamheten bland flyktingar utanför
Sverige relativt sett fått minskad betydelse uttryckt i ekonomiska termer.

Utgifterna för flyktingverksamhet utanför Sverige har i förhållande till de
totala utgifterna för flyktingpolitiken sedan budgetåret 1977/78 sjunkit från
ca 70% till 30%.

Riksdagen beslöt i maj 1984 om ett nytt system för mottagande av 3

flyktingar i Sverige. Reformen, som trädde i kraft den 1 januari 1985,
innebär bl. a. ett ökat statligt ansvar för mottagande av asylsökande och att
ansvaret för mottagande av flyktingar fördes över från arbetsmarknadsstyrelsen
till statens invandrarverk (SIV). Med reformen ville man bl. a.
uppnå att flyktingmottagningen skulle spridas till fler kommuner.

Genom den kraftiga ökningen av antalet asylsökande och flyktingar har
flyktingmottagningen ute i kommunerna inte kunnat genomföras i erforderlig
omfattning. Vistelsen vid SIV:s förläggningar har i genomsnitt uppgått
till ca fyra månader. I vissa enskilda fall har den varit betydligt längre.
Enligt de uppsatta målen för verksamheten skall förläggningstiderna inte
överstiga fyra veckor. Den 1 april 1987 var ca 6500 personer inkvarterade
på invandrarverkets förläggningar. Ett växande hinder för kommunernas
möjligheter att ta emot fler flyktingar är bl. a. svårigheterna att finna
lämpliga bostäder.

År 1986 var nyproduktionen av lägenheter ca 27 400. Från det befintliga
beståndet av bostadslägenheter avgick ett betydande antal lägenheter genom
rivningar, sammanslagningar och kontorisering samt - när det gäller
småhus - övergång till fritidshus. Det årliga nettotillskottet av lägenheter
begränsas på så vis till mellan 10000 och 15000 lägenheter. Behovet av
bostäder som härrör från flyktinginvandringen kan beräknas till ca 8 000
lägenheter per år.

Ett annat hinder har varit svårigheterna att anordna svenskundervisning
för invandrare i föreskriven omfattning. Kommunerna bedömer statsbidragen
för verksamheten som otillräckliga och bidragssystemet anses inte
vara ändamålsenligt utformat.

De spontant inresta asylsökande har i betydande utsträckning saknat
erforderliga passhandlingar. Andelen asylsökande utan pass har sedan år
1982 stigit från drygt 15% till nära 50% år 1986. Ett annat problem är att ett
stort antal asylsökande kommit till Sverige med hjälp av agenter som mot
hög betalning arrangerat resan hit.

Granskningen av passkontrollen har gett anledning framhålla vikten av
att den passkontrollerande personalen har tillgång till teknisk utrustning
m. m. i den utsträckning som erfordras för att föreskriven kontroll skall
kunna företas utan alltför omfattande och tidskrävande arrangemang. Det
kan annars uppstå risk för att vissa moment i passkontrollen av tids- och
arbetstekniska skäl blir eftersatta.

Förs. 1986/87:18

Bilaga

Kostnaderna för flyktingverksamheten har under budgetåret 1985/86
fördelat sig på följande sätt.

Verksamhet utanför Sverige

Bidrag till UNHCR	ca	110
Bidrag till UNRWA	ca	70
Humanitärt bistånd till flyktingar
och hemlösa i Latinamerika	ca	80
Humanitärt bistånd i södra Afrika
i form av flyktingprogram	ca	80
Katastrofbistånd	ca	115

ca 455 milj. kr.

Verksamhet inom Sverige

Överföring och mottagning av
flyktingar ca 310 milj. kr.

Ersättning till kommuner för åtgärder
för flyktingar ca 640 ”

Åtgärder för flyktingar
(äldre anslag) ca 85 ”

ca 1 035 milj. kr.

Om även kostnaderna för svenskundervisning
för invandrare inräknas
tillkommer ca 220 milj. kr.

1 Utredningens bakgrund och syfte

Miljontals människor befinner sig på flykt i olika delar av världen. Antalet
flyktingar har stigit kraftigt under den senaste 10-årsperioden. Enligt FN:s
flyktingkommissaries (UNHCR) beräkningar finns det för närvarande omkring
15 miljoner flyktingar i världen.

Den helt övervägande delen av flyktingarna kommer från utvecklingsländerna
i Asien och Afrika. Flyktingströmmarna är i huvudsak riktade
mot grannländerna och endast en liten del av dessa flyktingar tar sig vidare
till västvärlden. Den tyngsta bördan har således fallit på de s. k. första
asylländerna i tredje världen. Flera av dessa länder tillhör de allra fattigaste.

Den svenska regeringen och en enig riksdag har slagit fast att svensk
flyktingpolitik skall vara generös, solidarisk och aktiv (prop. 1983/84:144,
SfU 30, rskr 410). Flyktingpolitiken omfattar såväl ekonomiskt stöd till
främst FN:s hjälporganisationer för flyktingar i andra länder som mottagning
av flyktingar i Sverige.

Rätten att få fristad i Sverige tillkommer dock inte alla flyktingar. Den
svenska utlänningslagen (1980:376), som bygger på FN:s flyktingkonvention,
garanterar skydd endast åt den som riskerar allvarlig förföljelse på
grund av sin politiska uppfattning, ras eller religion (3 §). S.k. krigsvägrare

Förs. 1986/87:18

Bilaga

och andra utlänningar, som inte är flyktingar men som ändå på grund av de
politiska förhållandena i sitt hemland inte vill återvända dit och som kan
åberopa tungt vägande omständigheter till stöd för detta, skall inte utan
särskilda skäl vägras rätt att vistas i Sverige, om han behöver skydd här (5
och 6 §§). Att fly undan fattigdom eller att som civilperson drabbas av krig
eller oroligheter är däremot normalt inte nog för att få asyl i Sverige.

De flyktingar som kommer till Sverige kan formellt delas in i två grupper
beroende på om de tagits ut i organiserad form för överföring till landet
inom ramen för den årliga flyktingkvoten (s. k. kvotflyktingar) eller om de
rest hit på egen hand (spontant inresta asylsökande eller spontanflyktingar).

Uttagningen av kvotflyktingar görs i samarbete med FN:s flyktingkommissarie.
Resan och mottagandet i Sverige organiseras av statens invandrarverk
(SIV). Antalet platser i flyktingkvoten beslutas av regeringen och
uppgår för närvarande till 1 250. Kvoten har under senare år inte helt
utnyttjats.

Antalet personer som sökt asyl här i samband med inresan eller först
därefter har ökat kraftigt under senare år. Enligt rikspolisstyrelsens statistik
från 22 polisdistrikt, som beräknas svara för ca 90% av alla asylsökningar,
har antalet nya asylärenden (exkl. kvotflyktingar) utvecklats enligt
följande de senaste fem åren. Uppgifterna inkluderar även medföljande
minderåriga barn.

År	1.1-30.6	1.7-31.12	1.1-31.12
1982	1282	1512	2794
1983	991	1563	2554
1984	2787	7952	10739
1985	5563	7567	13 130
1986	4029	9137	13166

Efter en tillfällig nedgång under våren 1986 har antalet asylsökande åter
börjat öka. Nedgången under våren 1986 berodde i huvudsak på att inströmningen
av asylsökande över Trelleborg praktiskt taget upphört sedan
Tyska Demokratiska Republiken i slutet av år 1985 anpassat sig till internationell
praxis i fråga om transitviseringar. Den senare under året inträffade
ökningen hänger i huvudsak samman med det ökande antalet asylsökande
som kommit till Sverige via Arlanda. Även i Malmö har under den senaste
tiden antalet som sökt asyl ökat. Ökningen består främst av asylsökande
som via Kastrup, utan att passera passkontrollen där, antingen tagit pendelplanet
till Sturup eller farit med SAS-svävaren över Öresund till hamnen
i Malmö. Gemensamt för strömmen av asylsökande är att de i stor
utsträckning saknar pass eller har falska passhandlingar och att det i fråga
om de asylsökande utan pass endast i undantagsfall gått att hitta handlingar
som klart visar hur de tagit sig till Sverige.

Den stora inströmningen av asylsökande och flyktingar har i hög grad
påverkat statens utgifter för flyktingverksamheten såväl totalt som i vad
gäller fördelningen mellan olika anslagsposter. De på statsbudgeten redovisade
utgifterna för denna verksamhet uppgick budgetåret 1985/86 till
totalt nära 1500 milj. kr. Av detta belopp avsåg ca 450 milj. kr. flyktingar

Förs. 1986/87:18

Bilaga

och hemlösa utanför Sverige och ca 1 035 milj. kr. åtgärder avseende
asylsökande och flyktingar i Sverige. Tidigare dominerade åtgärder bland
flyktingar och hemlösa utanför Sverige.

Den stora inströmningen av asylsökande och flyktingar har lett till ökade
arbetsuppgifter för såväl SIV och de lokala polismyndigheterna som de
kommunala myndigheter som handlägger denna typ av ärenden. Prognoserna
över asyltillströmningen är dessutom mycket osäkra vilket försvårar
arbetsplaneringen vid berörda myndigheter. Detta ställer stora krav på
flexibilitet och handlingsberedskap hos de ansvariga myndigheterna.

Riksdagen beslöt i maj 1984 om ett nytt system för mottagande av
asylsökande och flyktingar i Sverige. Reformen, som trädde i kraft den 1
januari 1985, innebar bl. a. ett ökat statligt ansvar för mottagande av
asylsökande och att ansvaret för mottagande av flyktingar fördes över från
AMS till SIV. Organiserat överförda flyktingar skall normalt tas emot 2-4
veckor på en statlig mottagningsförläggning. Därefter skall de erbjudas
bostad i en kommun med vilken SIV träffat överenskommelse och där få
svenskundervisning och annan introduktion i det svenska samhället. Utlänningar
som söker asyl i samband med inresan till Sverige skall normalt
tas emot i en statlig utredningsförläggning medan polisen utreder asylärendet.
Därefter anvisas i förekommande fall bostad i en kommun som SIV
träffat överenskommelse med. Kommuner som enligt överenskommelse
med SIV tar emot asylsökande och flyktingar får fr. o.m. den 1 januari
1985 utöver ersättning för ekonomiskt bistånd till de mottagna flyktingarna
en schablonmässigt beräknad engångsersättning för varje flykting och asylsökande.

Asylinvandringens omfattning har medfört att det inte varit möjligt att
placera ut de asylsökande och flyktingarna i kommunerna i erforderlig
omfattning. Trots att allt fler kommuner i landet engagerat sig i flyktingmottagningen
och att antalet avtalade platser ute i kommunerna ökat har
genomströmningshastigheten vid de olika mottagnings- och utredningsförläggningarna
sjunkit och som en följd av detta ökar antalet personer som är
inkvarterade på olika typer av förläggningar. Ett växande hinder för den
kommunala flyktingmottagningen har varit svårigheterna att finna lämpliga
bostäder.

Det kraftigt ökande antalet asylärenden har aktualiserat en rad frågeställningar.
Riksdagens revisorer har vid granskningen av flyktinginvandringen
m. m. velat ha följande frågor belysta.

- Har den stora flyktinginvandringen till Sverige under senare år fått till
följd att tyngdpunkten i den svenska flyktingpolitiken i dag är en annan
än vad som avsågs vid 1984 års riksdagsbeslut i frågan?

- Kostnaderna för verksamheten vid de statliga flyktingförläggningarna.

- Flyktinginvandringens återverkan på kommunerna.

- Är passkontrollen tillräckligt effektiv?

- Kan polisens insatser i asylärenden effektiviseras?

- Vilka problem medför den stora invandringen av personer med okänd
eller osäker identitet?

I enlighet med detta har granskningen inriktats på följande fyra huvudområden,
nämligen tyngdpunkten i den svenska flyktingpolitiken, kostna -

Förs. 1986/87:18

Bilaga

derna för verksamheten vid de statliga flyktingförläggningarna, flyktingin- Förs. 1986/87:18

vandringens återverkan på kommunerna samt inresekontrollen. Bilaga

2 Flyktingbegreppet

Begreppet ”flyktingar” används i dagligt tal som en sammanfattande benämning
på personer som av olika skäl är på flykt runt om i världen.
Förvaltningsrättsligt är denna definition på flykting alltför vid. Med hänsyn
till gällande lagstiftning på området och till bindande internationella överenskommelser
behöver begreppet preciseras bl. a. i fråga om anledningen
till flykten och behovet av skydd, om utlänningen fått tillstånd att stanna i
landet eller om ärendet alltjämt är föremål för myndigheternas prövning
samt hur flyktingen kommit till Sverige.

Rätten till asyl i Sverige regleras i utlänningslagen (1980:376) och i
utlänningsförordningen (1980:377). Med asyl menas ”varaktig fristad mot
förföljelse”. Utlänningslagens definition på flykting återfinns i 3§. Paragrafen
har följande lydelse.

En flykting skall inte utan synnerliga skäl vägras fristad i Sverige, om han
behöver sådant skydd.

Med flykting avses en utlänning som befinner sig utanför det land, i
vilket han är medborgare, därför att han känner välgrundad fruktan för
förföljelse på grund av sin ras, nationalitet, tillhörighet till en viss samhällsgrupp
eller på grund av sin religiösa eller politiska uppfattning och som inte
kan eller på grund av sin fruktan inte vill begagna sig av detta lands skydd.
Som flykting skall även anses den som är statslös och som av samma skäl
befinner sig utanför det land där han tidigare har haft sin vanliga vistelseort
och som inte kan eller på grund av sin fruktan inte vill återvända dit.

Med förföljelse avses sådan i andra stycket angiven förföljelse som
riktar sig mot utlänningens liv eller frihet eller som annars är av svår
beskaffenhet (politisk förföljelse).

Den som beviljats uppehållstillstånd i Sverige enligt denna paragraf, s. k.
konventionsflyktingar, har rätt att erhålla flyktingförklaring och att
få sin flyktingstatus dokumenterad genom ett internationellt resedokument.

I anslutning till bestämmelserna om asyl enligt 3 § finns bestämmelser
om skydd också för vissa andra utlänningar. Detta gäller krigsvägrare och
desertörer samt dem som får stanna av s. k. politisk-humanitära skäl.

Bestämmelsen om skydd för krigsvägrare och desertörer har tagits in i
utlänningslagens 5 §.

Den som har övergett en krigsskådeplats eller som har flytt från sitt
hemland för att undgå förestående krigstjänstgöring (krigsvägrare) skall
inte utan särskilda skäl vägras rätt att vistas i Sverige, om han behöver
skydd här.

Skyddet för den som, utan att vara flykting enligt 3 §, inte vill återvända till
hemlandet på grund av de politiska förhållandena där och som kan åberopa

tungt vägande skäl för detta kan få stanna av politisk-humanitära
skäl enligt 6§ i utlänningslagen. Dessa asylsökande har i vissa sammanhang
benämnts de facto-flyktingar eller B-flyktingar.

Paragrafen har följande lydelse.

En utlänning, som inte är flykting men som ändå på grund av de politiska
förhållandena i sitt hemland inte vill återvända dit och som kan åberopa
tungt vägande omständigheter till stöd för detta, skall inte utan särskilda
skäl vägras rätt att vistas i Sverige, om han behöver skydd här.

Man kan således i utlänningslagens bestämmelser om utlänningars rätt att
få skydd i Sverige utskilja två kategorier utifrån skyddsrättens styrka.
Konventionsflyktingar (3 §) har ett starkare skydd och har rätt att få en
fristad här om inte synnerliga skäl föreligger. Rätten att få skydd är något
svagare för krigsvägrare (5 §) och för dem som omfattas av utlänningslagens
bestämmelser om skydd, av vad som brukar benämnas politisk-humanitära
skäl (6 §). Utlänningar som tillhör någon av de båda sista grupperna,
dvs. personer som inte är flyktingar men som kan jämställas med
sådana, skall enligt bestämmelserna ”inte utan särskilda skäl vägras rätt
att vistas i Sverige”. Det kan också noteras att det endast är i utlänningslagens
3§ som flyktingbegreppet används. Skillnaden mellan ”synnerliga
skäl” och ”särskilda skäl” innebär bl. a. att man i det senare fallet, till
skillnad från vad som gäller konventionsflyktingar, vid tillståndsgivningen
får ta nödvändig hänsyn till Sveriges praktiska möjligheter att ta emot
sådana asylsökande. Med synnerliga skäl som hinder för att ge en fristad i
Sverige enligt 3 § i utlänningslagen avses

- om krig eller krigsfara hotar,

- om en massinvasion av flyktingar är att vänta,

- om flyktingens personliga förhållanden talar mot att han beviljas fristad i

Sverige.

Dessutom ger tredje paragrafens stadgande om ”fristad i Sverige” ett
starkare skydd mot bl. a. utvisning än vad som i 5 och 6 §§ uttalas om ”rätt
att vistas i Sverige”.

Gemensamt för dessa tre grupper är att tillståndsbesluten bygger på
anförda politiska skäl. Jämsides med de nämnda grupperna föreligger en
fjärde grupp som enligt 31 § andra punkten i utlänningsförordningen kan få
uppehållstillstånd av särskilda humanitära skäl. Sådan humanitärt
motiverad invandring av andra hjälpbehövande än utlänningar med
politiska skäl medges endast undantagsvis och då skall mycket starka skäl
bedömas föreligga.

Utifrån om tillståndsfrågan har avgjorts eller ej kan de utlänningar som
sökt uppehållstillstånd av politiska skäl indelas i flyktingar resp. asylsökande.
Vilken status utlänningen har i detta avseende är av betydelse bl. a.
för den statliga ersättningen till kommuner och landsting i samband med
flyktingmottagandet. Beloppets storlek beror på om man tar emot asylsökande,
s.k. väntare som ännu ej fått uppehållstillstånd, eller flyktingar
som redan fått tillstånd att stanna i Sverige.

Utlänningar som kommer till Sverige för att få skydd mot politisk förföljelse
kan också indelas efter om de tagit sig till Sverige på eget initiativ för

Förs. 1986/87:18

Bilaga

att söka asyl här, s.k. spontanflyktingar, eller om de överförts hit
av SIV i organiserade former inom ramen för den av statsmakterna fastställda
flyktingkvoten, s.k. kvotflyktingar. De senare har till skillnad
från spontanflyktingarna haft tillståndsfrågan löst före inresan i Sverige.
Flyktingkvoten används framför allt för att i samarbete med FN:s flyktingkommissarie
föra över flyktingar som väntar i olika flyktingläger till Sverige.
Kvoten kan i viss utsträckning också utnyttjas för överföring av politiska
fångar som frigetts under förutsättning att de lämnar hemlandet.

3 Sverige och flyktingsituationen i världen

Antalet flyktingar ute i världen har, som tidigare nämnts, ökat kraftigt
under det senaste årtiondet. Enligt UNHCR:s beräkningar lever för närvarande
omkring 15 miljoner människor som flyktingar utanför hemlandet.
Uppgifterna är emellertid osäkra, i synnerhet vid jämförelser mellan olika
länder, eftersom beräkningsgrunderna och definitionerna varierar. I många
fall är dessutom registreringen av flyktingar osäker och ofullständig.

UNHCR:s beräkningar omfattar inte bara politiska flyktingar. Många
människor har lämnat sina hemländer på grund av en rad samverkande
omständigheter, såsom kränkning av mänskliga rättigheter, väpnade konflikter,
intolerans, naturkatastrofer och ekonomiska kriser.

I det fall flyktingbegreppet vidgas till att även omfatta bl. a. dem som är
hemlösa i eget land (s. k. displaced persons) ökar antalet flyktingar väsentligt.

Det nu noterade antalet flyktingar utanför hemlandet är det högsta sedan
andra världskriget. I vissa områden är det fråga om en regelrätt massflykt.
Situationen förvärras ytterligare av det förhållandet att flyktingströmmarna
är riktade mot några av de minst utvecklade länderna i världen. I
dessa länder är flyktingarna beroende av internationellt bistånd för att
överleva.

Till de mest utsatta områdena hör Västasien, Afrikas Horn och Sudan,
Mellanöstern samt Centralamerika.

I Västasien beräknas för närvarande nära 3 miljoner afghaner befinna sig
i Pakistan och ca 1,8 miljoner i Iran. Antalet iranier i Turkiet beräknas till
omkring 1 miljon. Inbördesstrider, svält och torka på Afrikas Horn och i
Sudan har medfört att ett mycket stort antal människor i området har flytt
från sina hemländer eller lever som hemlösa i eget land. I Sudan finns ca
1,2 miljoner flyktingar, varav bortemot hälften från Etiopien. Somalia
beräknas ha tagit emot närmare 850000 etiopiska flyktingar. I Etiopien
finns ca 100000 flyktingar från Sudan.

Den största flyktinggruppen i Mellanöstern är palestinaflyktingarna,
som enligt FN:s hjälporganisation för palestinaflyktingar (UNRWA) uppgår
till ca 2 miljoner. Flyktingsituationen i detta område har ytterligare
förvärrats genom kriget mellan Irak och Iran. Jordanien har det största
antalet palestinska flyktingar, ca 750 000. Övriga finns på Västbanken och i
Gazaområdet, Libanon och Syrien. Antalet flyktingar i Centralamerika
och Mexico har av UNHCR beräknats till omkring 300000. Enligt andra

Förs. 1986/87:18

Bilaga

beräkningar (Dansk Flygtningehjaelp), där även flyktingar i eget land räknats
in, uppgår antalet flyktingar i detta område till omkring 2 miljoner.

Flyktingströmmarna har, som tidigare nämnts, i flera fall riktats mot
några av jordens fattigaste länder. Värdlandets egen befolkning har ofta
ungefär samma hjälpbehov som flyktingarna. När det gäller de konkreta
hjälpinsatserna ute på fältet kan det i många fall vara svårt att skilja mellan
flyktingar, hemlösa i en flyktingliknande situation eller andra nödlidande.
Ofta gör man i fältarbetet inte heller någon åtskillnad mellan hjälpbehövande
människor. Detta skulle i så fall kunna leda till störningar mellan
flyktingarna och den bofasta befolkningen. Gränsen mellan flyktinghjälp
och utvecklingsbistånd kan därmed i vissa fall bli flytande, vilket bör
beaktas när man bedömer den redovisning av Sveriges ekonomiska bidrag
under år 1985 till flyktingar och hemlösa utanför Sverige som lämnas
senare i detta avsnitt.

Vid utformningen av det svenska flyktingbiståndet har man i första hand
sökt lösningar som gör det möjligt för flyktingar att återvända till sina
hemländer. Den materiella hjälpen har därför i hög grad varit inriktad på
att flyktingarna skall få skydd och omhändertagande i närliggande länder i
avvaktan på att en sådan repatriering blir möjlig. De människor som redan
flytt till ett annat land kan normalt inte få en fristad i Sverige. Detta kan i
princip endast ske om det första asyllandet inte kan ge flyktingen det skydd
han behöver eller om flyktingen skulle bli uttagen inom ramen för den
årliga kvoten för organiserad flyktingöverföring till Sverige, för närvarande
1 250 personer.

De över statsbudgeten finansierade bidragen till internationellt flyktingarbete
uppgick under år 1985 till omkring 450 milj. kr. Medlen har fördelat
sig på olika ändamål enligt följande

Bidrag till UNHCR
Bidrag till UNRWA
Humanitärt bistånd till
flyktingar och hemlösa i
Latinamerika
Humanitärt bistånd i södra
Afrika i form av flyktingprogram
Katastrofbistånd

4 Flyktinginvandringen till Sverige

Sorn en allmän bakgrund till detta avsnitt om flyktinginvandringen till
Sverige lämnas inledningsvis en kort redogörelse även för invandringen i
övrigt.

Bruttoinvandringen till Sverige efter andra världskriget kan överslagsmässigt
beräknas till omkring 1,2 miljoner personer varav drygt hälften
kommer från övriga nordiska länder, främst Finland. Utvandringen av
utländska medborgare kan för samma tid beräknas till ca 600 000 personer,
varav omkring 60% utvandrat till annat nordiskt land. Nettoinvandringen
(invandringsöverskottet) för ifrågavarande 40-årsperiod som helhet har

ca 110 milj. kr.

ca 70 ”

ca 80 ”

ca 80”
ca 115 ”

Förs. 1986/87:18

Bilaga

således uppgått i runda tal till 600000 personer vilket är omkring 50% av
den totala invandringen. Benägenheten att återvända till hemlandet varierar
mellan olika nationaliteter och är något högre för medborgare i de
nordiska länderna än för medborgare i utomnordiska länder.

Sedan år 1967 är den utomnordiska invandringen till Sverige reglerad.
Syftet med regleringen är att anpassa invandringen till våra resurser och till
vår politik inom t. ex. arbetsmarknadsområdet. Invandringen har trots
detta uppvisat stora årliga variationer. Direkt efter det att regleringen hade
genomförts ökade invandringen från ca 27000 personer beslutsåret 1967 till
drygt 60000 år 1969 och nära 74000 år 1970. Med undantag för åren 1975—
1977 och år 1980, då årsinvandringen steg till en nivå kring 35000 -40000
personer, har invandringen emellertid därefter pendlat mellan 25 000 och
30000 per år. Enligt de preliminära uppgifterna för år 1986 uppgick invandringen
detta år till 33800 personer. Den lägsta invandringen sedan 1950-talet
noterades dock år 1983 då invandringen uppgick till knappt 22 300
personer. Den viktigaste förklaringen till variationerna i invandringen är
att den nordiska arbetsmarknaden alltjämt är fri och inte omfattas av
regleringen. Det är också beträffande nordbor som svängningarna är
störst, men det föreligger stora skillnader även när det gäller den utomnordiska
invandringen. Som exempel på detta kan nämnas att åren efter det
att regleringen av invandringen genomförts steg även den utomnordiska
invandringen kraftigt. Den ökade från drygt 15000 år 1967 till nära 30000
år 1970.

Om man i denna genomgång av invandringens utveckling även väger in
utvandringen blir svängningarna relativt sett ännu mera markerade. Nettoinvandringen
av nordbor har sedan 1969 pendlat mellan ett invandringsöverskott
på ca 35 000 år 1969 och ett invandringsunderskott på ca 8 500 år
1972. Beträffande nordbor har det vaije år under perioden 1981-1985
förelegat ett invandringsunderskott som sammanräknat för de fem åren
uppgår till ca 20000 personer. Under år 1986 beräknas invandringen och
utvandringen av nordbor i stort sett balansera.

Invandringen av utomnordiska medborgare har under hela den ifrågavarande
femårsperioden uppvisat ett invandringsöverskott som sammantaget
uppgått till ca 60000 personer. Enligt preliminära uppgifter för år 1986
uppgick nettoinvandringen av utomnordiska medborgare till ca 17 800 personer.
Invandringens omfattning under åren 1970-1986 framgår närmare
av underbilaga 1.

Den utomnordiska invandringen består numera huvudsakligen av följande
tre kategorier

— flyktingar och därmed jämställda

— nära anhöriga till tidigare invandrade (s. k. anknytningsfall)

— adoptivbarn.

Regleringen av invandringen har medfört att arbetskraftsinvandringen
från utomnordiska länder praktiskt taget upphört.

Antalet utomnordiska medborgare som på olika grunder erhöll tillstånd
för invandring uppgick år 1986 till sammanlagt ca 27 500 personer inräknat
medföljande barn under 16 år för vilka tillståndsplikt inte föreligger. Invandringen
av flyktingar och andra med flyktingliknande skäl uppgick år

Förs. 1986/87:18

Bilaga

1986 till ca 17400 personer (inkl. medföljande barn under 16 år). Invandringstillstånd
beviljades samma år för ca 8 800 anhöriga till tidigare invandrade,
ca 1 200 adoptivbarn samt av arbetsmarknadsskäl i ca 100 fall.

Inslaget av invandrare i den svenska befolkningen i slutet av år 1985 kan
belysas med följande uppgifter från statistiska centralbyråns (SCB) befolkningsstatistik.

Förstagenerationsinvandrare:
utländska medborgare 304000

svenska medborgare 342000

Summa utrikes födda invandrare 646 000

Andragenerationsinvandrare:

utländska medborgare 85 000

svenska medborgare 300000

Summa invandrare födda i Sverige 385 000

Summa invandrare i Sverige 1031 000

Av de nära 390000 utländska medborgare som var bosatta i Sverige den
31 december 1985 var drygt en tredjedel (35,7%) från Finland. Norge och
Danmark svarade för 6,8% respektive 6,5 % av antalet utländska medborgare.
Andra viktiga nationalitetsgrupper är jugoslaver (9,9%), turkar
(5,5%) och polacker (4,0%).

Antalet utländska medborgare som är bosatta i Sverige har minskat
något under senare år. Minskningen avser såväl nordbor som medborgare i
övriga europeiska länder, medan antalet utomeuropeiska medborgare
ökat. Utvecklingen mellan år 1982 och 1985 framgår av följande sammanställning.
Det bör dock uppmärksammas att under denna treårsperiod har
ca 50000 utländska medborgare fått svenskt medborgarskap.

Område	År
31.12.1982	31.12.1985
Norden	215261 (53,1%)	193608(49,8%)
Europa utom Norden	112795(27,8%)	102656 (26,4%)
Utomeuropeiska länder	77419(19.1%)	92377(23,8%)
Totalt	405475(100%)	388641(100%)

4.1 Flyktinginvandringens omfattning

Uppgifter om tillströmningen av asylsökande och om flyktinginvandringens
omfattning kan erhållas från rikspolisstyrelsens redovisning över antalet
nya asylärenden vid 22 polisdistrikt och från invandrarverkets statistik
över antalet beviljade förstagångstillstånd. Vid en jämförelse av uppgifter
från dessa båda källor måste man ta hänsyn till den tidsförskjutning som
hänger samman med tidsåtgången för handläggning av dessa ärenden vid
de lokala polismyndigheterna och SIV samt, i de fall ärendena överklagas,
även vid regeringskansliet.

Rikspolisstyrelsens statistik ger således en bild av den aktuella tillström -

Förs. 1986/87:18

Bilaga

ningen av asylsökande medan SIV:s statistik i stället visar invandringen,
dvs. hur många som till slut fått tillstånd att stanna i Sverige. Som en följd
av den angivna tidsförskjutningen och det förhållandet att SIV inte har fört
statistik över avslagna ansökningar om asyl kan man endast överslagsmässigt
beräkna i vilken utsträckning de asylsökande får stanna i landet.

På grundval av rikspolisstyrelsens statistik kan det totala antalet nya
asylärenden (exkl. kvotflyktingar) under de senaste fem åren beräknas ha
utvecklats enligt vad som visas i följande sammanställning. Uppgifterna
inkluderar även medföljande minderåriga barn.

År	1.1-30.6	1.7-31.12	1.1-31.12
1982	1400	1 650	3050
1983	1 100	1700	2800
1984	3050	8750	11800
1985	6100	8300	14400
1986	4 450	10050	14500

Den av SIV organiserade överföringen av flyktingar m.fl., s.k. kvotflyktingar,
har under flera år legat något under den av statsmakterna
fastställda kvoten. Under budgetåret 1984/85 överfördes 917 kvotflyktingar
till Sverige. Budgetåret 1985/86 kom 1 166 kvotflyktingar.

Den årliga flyktingkvoten har sedan början av 1970-talet omfattat 1 250
personer. Orsaken till att ramen för flyktingkvoten alltjämt ligger kvar på
denna nivå är i första hand den stora tillströmningen av enskilt inresta
asylsökande. Denna tillströmning i förening med omläggningen av systemet
för flyktingmottagningen (se avsnitt 7.1) som tog en avsevärd del av
SIV:s resurser i anspråk har bidragit till att SIV under de sistförflutna åren
inte ansett sig kunna avdela ytterligare resurser för kvotuttagningen.

Dessutom har den omfattande inströmningen av enskilt inresta asylsökande
inneburit en hög belastning på förläggningar och i kommuner. Det
kan också nämnas att framställningarna från FN:s flyktingkommissarie
dessa år varit färre än vanligt. Under år 1986 har dock kvotuttagningen
ökat, vilket framgår av sammanställningen på sid. 17.

Enligt SIV:s statistik över antalet tillståndsärenden har flyktinginvandringen
enligt 3, 5 och 6§§ utlänningslagen haft följande omfattning (beviljade
tillstånd).

År	1980	1981	1982	1983	1984	1985	1986
Antal, vuxna	4062	3857	6188	3 784	4584	5685	11828

Medföljande barn under 16 år ingår inte i SIV:s statistik. Antalet barn
beräknas uppgå till ca 30% av antalet tillståndsärenden. Det uppskattade
antalet flyktingar inkl. barn har angetts i avrundade tal.

År	1980	1981	1982	1983	1984	1985	1986
Antal (inkl. barn)	5300	5000	7750	4900	5950	7400	15500

Förs. 1986/87:18

Bilaga

Den humanitärt motiverade invandringen enligt 31 § andra punkten i
utlänningsförordningen har under de senaste åren uppgått till mellan 1 000
och 2000 personer/år inräknat medföljande barn.

Den tidigare redovisade sammanställningen över asylsökande som bygger
på rikspolisstyrelsens statistik från 22 polisdistrikt visar antalet asylsökande
som kommit till Sverige. Alla dessa får emellertid inte resa in i
landet. En viktig faktor som påverkar den faktiska inströmningen av asylsökande
till Sverige är de lokala polismyndigheternas tillämpning av avvisningsinstrumentet.

Antalet personer som på egen hand reste hit och sökte asyl vid gränsen
eller efter ankomsten till Sverige uppgick år 1985 till ca 14400 personer
inklusive barn. De lokala polismyndigheterna meddelade samma år avvisningsbeslut
avseende ca 3 900 (27%). SIV övertog handläggningen i en
fjärdedel av dessa fall dvs. för ca 1000 personer. För ca 2900 asylsökande
(20%) aktualiserades en omedelbar avvisning. Under år 1986 sjönk emellertid
andelen avvisningsbeslut kraftigt. Polisen beslutade avvisa totalt ca
2600 personer av sammanlagt ca 14500 asylsökande (18%). SIV övertog
senare handläggningen i ca hälften av dessa ärenden och för ca 1 300
asylsökande (9%) kvarstod den lokala polismyndighetens avvisningsbeslut.

Enligt SIV var andelen direktavvisade onormalt hög under år 1985.
Andelen verkställda avvisningsbeslut bör på grundval av de senaste årens
erfarenheter i stället beräknas till 10-15%. Av återstoden kan på samma
grunder ca 90% beräknas få uppehållstillstånd beviljat genom beslut av
SIV eller genom att anföra besvär hos regeringen. Detta innebär att omkring
80% av samtliga asylsökande slutligen fått uppehållstillstånd beviljat.

Inom registerenheten på SIV har man gjort en beräkning av utfallet på
olika beslutsnivåer av de ca 14400 asylärenden som aktualiserades under
år 1985. Följande sammanställning, som bygger på uppgifter från SIV, får
närmast ses som ett exempel, eftersom de framtagna sifferuppgifterna
bygger på procenttal som tagits fram under tidigare år (1980-1983). Det
uppgivna antalet direktavvisade asylsökande är det faktiska antalet under
år 1985. Direktavvisningarna var, som nyss angetts, onormalt många detta
år.

Förs. 1986/87:18

Bilaga

		Avvisade	Fått tillstånd/
		eller ut-	verkställighets-
		visade	hinder
Asylsökande	14400
Direktavvisade	-2900	2900
Kvar i landet	11500
Fått tillstånd
att stanna i lan-
det efter beslut
av SIV	-8700		8700
Ej fått sökt till-
stånd av SIV	2800
Rest ut ur landet	- 600	600
Besvär till rege-
ringen	2200
Fått tillstånd att
stanna i landet
p. g. a. anförda be-
svär	-1200		1200
Utan bifall till
anförda besvär	1000
Rest ut ur landet	- 600	600
Fått stanna efter
hinder att verk-
ställa utvisning	- 285		285
Återstår	115	4100	10185

4.2 Flyktinginvandringens sammansättning

Både rikspolisstyrelsens och SIV:s statistik redovisar de asylsökandes och
flyktingarnas nationalitet. Det har emellertid tills helt nyligen saknats en
samlad redovisning av hur tillstånden i asylärenden fördelar sig på de olika
paragrafer (3, 5 och 6 §§) i utlänningslagen som legat till grund för SIV:s
och regeringens beslut. Redovisningen i avsnitt 4.2.2 bygger på en urvalsundersökning
som arbetsmarknadsdepartementet lät genomföra i början
av år 1986.

Statistiken över asylsökande är i hög grad en återspegling av det politiska
läget i världen i övrigt. Vid sidan av det politiska läget i flyktingarnas
hemländer spelar det emellertid också en betydande roll hur de flyktingmottagande
länderna utformar sin flyktingpolitik och praxis i asylärenden
samt hur organisatörerna av människosmugglingen till Västeuropa lägger
upp sin verksamhet.

4.2.1 Flyktinginvandringen fördelad på olika nationaliteter

Under och åren efter andra världskriget kom flyktingar från länder i
Sveriges närhet. Numera präglas flyktinginvandringen huvudsakligen av
utvecklingen i mera avlägsna delar av världen. Det är påtagligt hur flyktinginvandringen
till Sverige domineras av ett fåtal nationaliteter. Den utan
jämförelse största flyktinggruppen utgörs för närvarande av iranier som
svarar för närmare hälften av samtliga asylsökande. Andra viktiga grupper
ärchilenare (14%), etiopier (7%), libaneser - inkl. statslösa palestinier -(5 %) och polacker (5%). För närvarande svarar dessa grupper för ca 80%
av de asylsökande. Utvecklingen av andelen asylsökande för de största

Förs. 1986/87:18

Bilaga

asylgrupperna under de senaste tre åren framgår av följande sammanställning.
Dessa tre år har i jämförelse med tidigare år haft en stor tillströmning
av asylsökande.

Land/År	1984''	19852	19863
Iran	16,0% (2)	34,6% (1)	47,7% (1)
Chile	6,1% (6)	11,6% (3)	13,9% (2)
Etiopien	2,1% (8)	4,0% (6)	7,2% (3)
Libanon4	24,9% (1)	12,5% (2)	5,1% (4)
Polen	8,6% (4)	7,0% (5)	4,6% (5)
Jugoslavien	2,5% (7)	2,6% (9)	2,7% (6)
Rumänien	1,4% (9)	3,0% (8)	2,5% (7)
Turkiet	8,0% (5)	3,1% (7)	2,4% (8)
Irak	11,0% (3)	8,5% (4)	2,2% (9)
	80,6 %	86,9 %	88,3 %

1 beräknat på 10739 förstagångsansökningar vid 22 polisdistrikt
2” 13510”

3” 13 166”

4 inkl. statslösa palestinier

Sammanställningen visar på stora förändringar i nationssammansättningen
under de senaste tre åren. Andelen asylsökande från Iran har under
denna tid trefaldigats - från 16,0% till 47,7%. Även tillströmningen av
flyktingar med etiopisk nationalitet har ökat kraftigt. Samtidigt har andelen
flyktingar från Libanon (inkl. statslösa palestinier) och Irak minskat med
ca 80%.

Räknat per kalenderår har överföringen av kvotflyktingar under åren
1984-1986 haft följande sammansättning (källa: Statens invandrarverk).

Medborgarskapsland	1984	1985	1986
EUROPA	322	113	218
Polen	178	15	15
Rumänien	99	77	197

AFRIKA	42	4	43
Etiopien	17	3	21
LATINAMERIKA	428	279	414
Chile	115	150	256
El Salvador	190	120	154
Uruguay	101	1	2
ASIEN	271	272	712
Afghanistan	1	4	4
Irak	47	36	28
Iran	127	179	508
Vietnam	76	48	171
SUMMA	1063	668	1387

4.2.2 Flyktinginvandringen fördelad efter tillståndsgrund

I böljan av år 1986 genomfördes inom arbetsmarknadsdepartementet en
särskild undersökning avseende den praxis som invandrarverket och rege -

Förs. 1986/87:18

Bilaga

2 Riksdagen 1986/87. 2 sami. Nr 18

ringen tillämpade vid tillståndsgivningen i asylärenden under år 1985.
Undersökningen omfattade 661 av totalt 6 693 ärenden. Den gav vid
handen att omkring 50% av tillstånden beviljades på skäl hänförliga till 3 §
utlänningslagen (UtlL) (politisk flykting), ca 10% fick stanna på grundval
av 5§ UtlL (krigsvägrare och desertörer) och återstående ca 40% fick
uppehållstillstånd enligt 6 § UtlL (politisk-humanitära skäl).

En tillämpning av undersökningens resultat på samtliga asylärenden
(vuxna sökande) där uppehållstillstånd beviljats av flykting- och flyktingliknande
skäl ger följande resultat (avrundade tal).

Politiska flyktingar (3 § UtlL) 3 350 tillstånd

Krigsvägrare (5 § UtlL) 670 ”

Politisk-humanitära skäl (6 § UtlL) 2680 ”

Flykting- och flyktingliknande skäl 6700 ”

Utredningens resultat har också redovisats avseende några enskilda
nationaliteter. De osäkerhetsfaktorer som alltid föreligger vid en statistisk
undersökning av detta slag förstärks ytterligare vid en sådan nedbrytning
varför de redovisade värdena bör tolkas med en viss försiktighet. I sammanställningen
nedan visas i sammandrag utfallet för ett urval nationaliteter.

Beslutsgrund

Land Utlänningslagen Ej avgj.

ärenden

		3 §	5 §	6§
Iran	(2 853 ärenden)	44%	4%	48%	4%
Irak	(1194” )	44%	29%	22%	4%
Chile	( 576 ” )	57%	-	43%	-
Polen	( 403 ” )	19%	-	74%	7%
Etiopien	( 229 ” )	20%	-	50%	30%
Turkiet	( 191 ” )	72%	—	28%	—
Statslösa/ palestinier	( 185” )	100%	-	-	-

4.3 En prognos över flyktinginvandringen år 1987

Erfarenheterna har visat att det är mycket svårt stt ställa hållbara prognoser
över tillströmningen av asylsökande. Den hänger i alltför hög grad
samman med oförutsedda förhållanden. Till dessa förhållanden hör, vid
sidan av den flyktingskapande situationen i flyktingarnas hemländer, bl. a.
hur övriga flyktingmottagande länder utformar sin flyktingpolitik och hur
organisatörerna av människosmugglingen till Västeuropa lägger upp sin
verksamhet. Det skall dock här göras ett försök att beräkna flyktinginvandringen
under år 1987 utifrån utvecklingen under år 1986.

Under år 1986 har en rad länder aviserat skärpta åtgärder mot den
ökande flyktingtillströmningen och mot utländska medborgare över huvud
taget. Vilka effekter dessa åtgärder kan ha på tillströmningen av asylsökande
till Sverige kan ännu inte överblickas. De kan ha till följd att antalet
asylsökande som tagit sig till Västeuropa totalt sett minskar så mycket att

Förs. 1986/87:18

Bilaga

de på något längre sikt även minskar i Sverige. De kan emellertid också ha
den effekten att tillströmningen av asylsökande i stället koncentreras till de
länder som inte vidtagit motsvarande åtgärder. Utvecklingen under senare
tid ger vid handen att asylinvandringen till Sverige åtminstone övergångsvis
kommer att ligga på en förhållandevis hög nivå.

Antalet asylsökande minskade i böljan av år 1986 som en följd av att
DDR i slutet av år 1985 anpassat sig till internationell praxis i fråga om
transitviseringar. Asylinvandringen över Trelleborg upphörde därmed
praktiskt taget och sjönk från 445 personer i december 1985 till endast 8
personer följande månad. Effekterna av DDR:s beslut återspeglades inledningsvis
även på riksplanet. Det totala antalet asylsökande i Sverige sjönk
under samma tid från 1 126 till 705. Under de fem första månaderna 1986
låg asylinvandringen kvar kring eller något under denna nivå. I juni böljade
emellertid asylinvandringen åter att öka. I juli och augusti uppgick antalet
asylsökande till mer än 1500 per månad. I september var det uppe i nära
2300 personer. Mot slutet av år 1986 har antalet asylsökande emellertid
åter minskat. I december uppgick antalet asylsökande till drygt 1 300
personer.

För år 1986 som helhet uppgick antalet spontant inresta asylsökande till
ca 14500 (inkl. barn). Av dessa har emellertid ca 10% direktavvisats av
polisen efter inreseförhör. Till de ca 13 000 asylsökande som släppts in i
landet för vidare utredning, av vilka 11 500-12000 kan beräknas få uppehållstillstånd,
kommer ca 1 400 kvotflyktingar som överförts hit genom
SIV:s försorg. En viss del av anknytningsinvandringen är kopplad till
tidigare flyktinginvandring. Denna anknytningsinvandring har av SIV beräknats
till ca 10% av flyktinginvandringen vilket skulle innebära ett
tillskott på ytterligare 1 000-1 500 personer till den flyktingrelaterade invandringen
under år 1986.

I mitten av år 1986 ökade, som tidigare nämnts, antalet asylsökande
markant efter en tillfällig nedgång i början av året. Antalet asylsökande
brukar visserligen normalt öka under årets andra hälft - främst under
månaderna augusti, september och oktober -, men den under år 1986
noterade ökningen har varit av en sådan omfattning att det kan sägas
föreligga ett trendbrott. Utifrån tillströmningen av asylsökande under andra
halvåret 1986, reducerat med hänsyn till tidigare registrerade säsongmässiga
variationer, kan tillströmningen av asylsökande under år 1987
beräknas till 16000—17000 personer.Av dessa kan ca 1500 beräknas bli
direktavvisade vid gränsen och ytterligare ca 1 500 sedermera bli nekade
tillstånd att stanna i Sverige. Av de spontant inresta skulle därefter återstå
13000—14000 asylsökande som enligt dessa beräkningar skulle få uppehållstillstånd.
Antalet kvotflyktingar beräknas till 1250, dvs. hela den
fastställda kvoten. Anknytningsinvandringen av make/maka och ogifta
barn under 18 år till personer som fått stanna i Sverige av skäl hänförliga
till 3, 5 och 6§§ i UtlL eller 31 § utlänningsförordningen kan väntas öka
under kommande år. Dessa personer kan nu få uppehållstillstånd om
ansökan lämnas in inom tre år efter det att den först anlände i familjen fick
tillstånd beviljat. Tidigare var denna tidsgräns sex månader. De anknytningsfall
som hänger samman med tidigare flyktinginvandring beräknas till

Förs. 1986/87:18

Bilaga

ca 1500 vilket är ungefär 10% av flyktinginvandringen under närmast
föregående år. Den flyktingrelaterade invandringen till Sverige avseende
år 1987 kan således på dessa grunder överslagsmässigt beräknas till sammanlagt
16000-17000 personer.

5 Handläggningen av flyktingärenden

5.1 Ansvarsfördelningen

SIV är central förvaltningsmyndighet för utlännings-, invandrar- och medborgarskapsfrågor
i den mån de inte ankommer på annan myndighet. I
utlänningslagen (1980:376) anges på vilka villkor utlänningar får resa in i
och ut ur Sverige samt uppehålla sig och ha anställning här. Den kontroll
över utlänningar som behövs för tillämpningen av utlänningslagen utövas
under ledning av SIV. SIV beslutar i utlänningsärenden.

Rikspolisstyrelsen är central förvaltningsmyndighet för polisväsendet
och har tillsyn över detta. Det åligger rikspolisstyrelsen särskilt enligt dess
instruktion (1984:731) bl.a. att samordna polisväsendets åtgärder mot
illegal invandring och att vara nationell byrå för internationella kriminalpolisorganisationen
(Interpol), att meddela föreskrifter om polismyndigheternas
samarbete med utländska polismyndigheter samt att i övrigt upprätthålla
de förbindelser som behövs med dessa myndigheter.

De lokala polismyndigheterna svarar för den yttre utlänningskontrollen
(passkontroll). Inresekontroll kan även ske under medverkan av tullmyndighet.
Lokal polismyndighet kan i vissa fall besluta om avvisning och om
att ta utlänning i förvar. Polismyndigheterna svarar också för grundutredningen
i utlänningsärenden.

I frågor som rör den illegala invandringen och åtgärder för att förebygga
denna medverkar flera av statsdepartementen. Förutom arbetsmarknadsdepartementet,
inom vars verksamhetsområde utlänningsfrågorna faller,
deltar även justitie-, utrikes- och kommunikationsdepartementen i detta
arbete.

5.2 Kvotflyktingar

Överföringen av kvotflyktingar sker som regel efter samråd med FN:s
flyktingkommissarie. Regeringen bestämmer omfattningen och inriktningen
av överföringen av flyktingar genom årliga beslut.

För verkställigheten av regeringens beslut om överföring av flyktingar
till Sverige svarar SIV. Uttagningen av kvotflyktingar kan ske genom att
en svensk uttagningsdelegation besöker aktuella flyktingläger i olika länder
eller genom att FN:s flyktingkommissarie eller en svensk utlandsmyndighet
för SIV presenterar enskilda fall, vilka behöver en fristad utanför
sitt hemland (s. k. dossieruttagning). Ärenden kan också initieras på ansökan
av flyktingar eller någon organisation i Sverige. Under senare år har
dossieruttagning varit det vanligaste.

De organiserat överförda flyktingarna har vid inresan till Sverige inkvar -

Förs. 1986/87:18

Bilaga

terats i mottagningsförläggningar inför den kommande utplaceringen i
kommunerna. Under förläggningsvistelsen har flyktingarna fått social omvårdnad,
erforderlig hälso- och sjukvård, undervisning i svenska språket
och information om det svenska samhället. Vid förläggningarna har också
givits arbetsmarknads-, yrkes- och studievägledning i syfte att förbereda
flyktingarna för ett arbete eller en utbildning.

5.3 Asylsökande

Utredningar om enskilda tillstånds(asyl-)ärenden handläggs vid de lokala
polismyndigheterna. Rutinerna skiljer sig något åt mellan olika polisdistrikt
och med hänsyn till om asylansökan gjorts i samband med inresan
eller om den gjorts senare under vistelsen i landet.

Den första utredningsetappen består dels av registrering av utlänningens
personuppgifter, dels av ett s.k. inreseförhör som syftar till att klarlägga
omständigheterna kring inresan till Sverige, t. ex. varifrån utlänningen
kommer och på vilket sätt resan hit skett. Detta inreseförhör ligger senare
till grund för polismyndighetens beslut om utlänningen skall direktavvisas
eller om ärendet skall överlämnas till SIV och den asylsökande därigenom
släpps in i landet. De utlänningar som inte avvisas förs till någon av SIV:s
förläggningar. Där skall sedermera den fullständiga asylutredningen genomföras.

I vissa polisdistrikt företas hela den första utredningsetappen i omedelbar
anslutning till utlänningens ankomst. I andra distrikt, som inte har
denna möjlighet, får inreseförhören i stället göras efter inresan i den takt
resurserna medger. Polisens åtgärder vid ankomsten begränsas då till en
registrering av utlänningens personuppgifter. I avvaktan på polismyndighetens
beslut i avvisningsfrågan inkvarteras de asylsökande genom de
sociala myndigheternas försorg.

Enligt en PM om asylärenden hos polisen, som upprättats inom justitiedepartementet,
lämnar ca 40% av de asylsökande in ansökan om att få
stanna i Sverige först efter en viss tid i landet. Ansökan görs då på en
särskild blankett (Ansökan om tillstånd, SIV 41.1). De uppgifter som
samlas in i samband med detta ligger sedan till grund för polismyndighetens
beslut om utlänningen skall direktavvisas.

De utlänningar som ansökt om asyl först en tid efter inresan i Sverige har
tidigare i regel inte hänvisats till någon utredningsförläggning. Den fullständiga
asylutredningen görs i dessa fall av polismyndigheten i den ort där
ansökan lämnats in. De kommunala myndigheterna skall då normalt svara
för inkvartering och socialt stöd under väntetiden. Enligt de riktlinjer
riksdagen beslutade om i december 1985 (prop. 1985/86:25, bil. 5, SfU 7,
rskr. 73) bör emellertid även dessa asylsökande inkvarteras på utredningsförläggningar.
Såväl utredningstekniska som bostadssociala skäl bedömdes
tala för detta.

Den fullständiga asylutredningen består främst av den s. k. B-utredningen.
Benämningen hänger samman med att utredningens resultat skall redovisas
på en bilaga "B” (Utredning - politiska skäl, SIV 33.1) till ansökan
om uppehålls- och/eller arbetstillstånd. Förhörsledaren skall vid denna

Förs. 1986/87:18

Bilaga

utredning utgå från tio standardfrågor sorn angetts på den förtryckta blanketten
till denna bilaga.

Följande frågor ingår.

1. Sökandens uppväxtmiljö och förhållandena i föräldrahemmet. Har
sökandens föräldrar varit politiskt aktiva?

2. Har sökanden fullgjort militärtjänst? Om ja ange tjänstgöringsform och
militär grad.

3. Sökandens politiska verksamhet och politiska intressen. Ange närmare
vari ev politisk aktivitet bestått, t. ex. medlemskap och ledarfunktion
i politiskt parti, deltagande i politiska möten och demonstrationer.

4. Har sökanden eller någon honom närstående dömts eller åtalats för
politiskt brott i hemlandet eller annat land? Om ja ange närmare vari
brottet bestått och om straff avtjänats.

5. Har sökanden eller någon honom närstående utsatts för annan politisk
förföljelse? Om ja ange närmare vari förföljelsen bestått.

6. Anser sig sökanden löpa risk att utsättas för politisk förföljelse om han
återvänder? Om ja beskriv närmare vari risken består.

7. Anser sig sökanden riskera bestraffning vid återkomsten? Om ja redogör
närmare varför.

8. Har sökanden tidigare tvångsvis avlägsnats från annat land? Om ja
ange från vilket land och anledningen härtill.

9. Hur har utresan från hemlandet och resan till Sverige skett? Om
illegalt beskriv närmare hur ev pass erhållits, hur gränserna passerats
etc. Beskriv resvägen till Sverige och ange vid längre vistelse i andra
länder ev vistelsetillstånd och sysselsättningar i dessa länder. Särskilt
bör undersökas om sökanden har eller har haft tillstånd att vistas i
annat land; slag och giltighetstid för sådant tillstånd.

10. Varför har sökanden valt att söka asyl i just Sverige (t. ex. kontakter
med viss person eller organisation)?

Sökanden uppmanas att förete alla handlingar som styrker hans berättelse,
t. ex. pass, id-kort, biljett för hitresan, betyg.

Av utredningen skall även framgå sökandens närmaste anhöriga. Dessa
uppgifter kan sedan ligga till grund för ett kommande beslut om sådan
anknytningsinvandring som är relaterad till det aktuella tillståndsärendet.

I de fall sökanden bedöms ha behov av offentligt biträde skall beslut
härom fattas så tidigt att biträdet kan beredas tillfälle att närvara vid
förhöret.

Sedan utredningen slutförts skall ansökningshandlingarna jämte polismyndigheternas
yttrande i ärendet översändas till SIV. Ärenden handläggs
där vid tillståndsbyrån. Verksamheten vid tillståndsbyrån är uppdelad på
byråledning med tillhörande stabsfunktion samt åtta sektioner. Ärendena
fördelas mellan sektionerna efter de sökandes nationalitet.

Huvuddelen av ärendena beslutas inom de olika sektionerna. Principiellt
viktiga ärenden förs dock upp till byråledningen för beslut. Ärenden som
kan leda till en ändring i gällande praxis skall beslutas av SIV:s styrelse.

Sektionscheferna fördelar inkomna ärenden på personalen inom sektionen
efter svårighetsgrad. Okomplicerade ärenden såsom viseringar eller
förlängningar av tillstånd kan fattas genom enkla beslut av en tjänsteman.
Beslut i avlägsnandeärenden fattas först efter ett föredragningsförfarande
där två handläggande tjänstemän deltar. Formerna för beslut inom till -

Förs. 1986/87:18

Bilaga

ståndsbyrån framgår av den differentierade beslutandeordning (underbilaga
2) som fastställdes år 1982.

I det följande återges i punkter en sammanfattning av beslutsgången vid
en asylsökan som avlämnas i samband med inresan i landet. Beskrivningen
täcker från och med punkt 3 även in de asylsökande som lämnat in ansökan
först efter en tids vistelse i landet.

1. Inreseförhör med utlänningen för att klarlägga omständigheterna kring
inresan och om utlänningen kan anses ha rätt att få sin ansökan prövad
medan utlänningen kvarblir i landet.

2. Bedömer polismyndigheten i inreseorten att sådan rätt föreligger överlämnas
ärendet till SIV och utlänningen släpps in i landet för vidare
utredning och beslut i tillståndsärendet.

3. Bedömer polismyndigheten däremot att utlänningen inte har rätt att på
grund av anförda skäl få stanna i landet beslutar polismyndigheten om
avvisning.

4. I de fall polismyndigheten beslutar om avvisning skall ärendet anmälas
till SIV som då skall besluta om verket skall överta ärendet eller ej.

5. Om SIV då beslutar att ta över ärendet släpps utlänningen in i landet
för vidare utredning och beslut i tillståndsärendet.

6. Om SIV däremot beslutar att inte överta ärendet skall polismyndigheten
verkställa sitt avvisningsbeslut.

7. Avvisningen skall i princip verkställas utan hinder av anförda besvär.
Om emellertid besvären kombineras med en begäran om inhibition
som inlämnats till SIV innan avvisningen hunnit verkställas tar SIV
om möjligt ställning till denna begäran innan avvisningen verkställes.

8. Om SIV vägrar medge inhibition skall avvisningen verkställas. Besvärsprocessen
fortsätter dock.

9. Om SIV däremot medger inhibition uppskjuts verkställigheten antingen
för en viss begränsad tid eller till dess att besvären prövats. I det
senare fallet släpps utlänningen in i landet för ev. vidare utredning och
beslut i tillståndsärendet.

10. I de fall där det av det föregående framgår att utredningen i tillståndsfrågan
skall fortsätta görs en asylutredning enligt ett av SIV fastställt
formulär. Utredningen görs av den lokala polismyndigheten. I de fall
ansökan om tillstånd inte redan fyllts i skall denna ansökan göras nu.

11. Polismyndigheten kontaktar i samband med asylutredningen någon av
landets 4 rättshjälpsnämnder om offentligt biträde för utlänningen
utom i de fall det anses uppenbart att utlänningen får stanna i Sverige.

12. Det offentliga biträdets inlaga i ärendet överlämnas till polismyndigheten
som översänder denna jämte utredningen i ärendet och ev. bilagor
samt ansökningshandlingarna till SIV.

13. När handlingarna inkommit till SIV prövas om utredningen behöver
kompletteras m. m. Den interna utrednings- och beslutsprocessen på
SIV kan vi bortse från i detta sammanhang. SIV beslutar i tillståndsärendet.

14. SIV:s beslut delges utlänningen genom den lokala polismyndigheten.
Om verket beslutat om utvisning kan detta beslut överklagas hos
regeringen. Likaså kan SIV:s beslut att avslå ansökan om resedokument
och flyktingförklaring överklagas till regeringen.

15. I de fall utlänningen accepterar SIV:s utvisningsbeslut och avslag på
ansökan om tillstånd och bestämmer sig för att frivilligt lämna landet
får denne i samband med delgivningen av SIV:s beslut ett utresekort
som skall avlämnas vid utresan ur landet.

Förs. 1986/87:18

Bilaga

16. Den som inte överklagat utvisningsbeslutet men som ångrar sig efter
det att beslutet vunnit laga kraft kan ändå inför verkställigheten av
detta beslut anföra verkställighetshinder hos den lokala polismyndigheten.

17. Besvär över SIV:s beslut om utvisning eller avslag på ansökan om
flyktingförklaring lämnas till SIV som med eget yttrande översänder
ärendet till regeringen utom i de fall SIV finnér anledning att häva sitt
tidigare beslut. I sådana fall får utlänningen av SIV tillstånd att stanna i
landet och i förekommande fall flyktingförklaring.

Ärendet behöver i dessa fall inte gå vidare till regeringen.

18. Om regeringen i något av de ärenden som gått vidare dit bifaller de
anförda besvären återgår ärendet till SIV som utfärdar ansökt tillstånd
och/eller flyktingförklaring.

19. Vid avslag på besvären skall SIV:s beslut om utvisning verkställas av
polismyndigheten. Därefter hålls ett verkställighetsförhör med utlänningen.
I detta läge kan utlänningen hävda att det föreligger hinder för
verkställigheten av SIV:s beslut.

20. Anförs politiska skäl som hinder för verkställighet av beslut om utvisning
skall ärendet på nytt överlämnas till SIV om inte de anförda
skälen bedöms kunna lämnas utan avseende eller vara uppenbart
oriktiga. I dessa fall skall ärendet ändock anmälas till SIV som kan
överta ärendet.

21. SIV:s beslut att inte ta över ett sådant verkställighetsärende som
anmälts av den lokala polismyndigheten kan inte överklagas. SIV:s
beslut om verkställighet i överlämnade och övertagna ärenden kan
dock överklagas i de fall politiska skäl anförs som hinder mot verkställigheten.

22. Besvär över SIV:s beslut i dessa ärenden inlämnas till SIV som med
eget yttrande översänder handlingarna till regeringen utom i de fall
SIV vid den förnyade prövningen skulle finna att verkställighetshinder
föreligger. I dessa fall upphävs det tidigare utvisningsbeslutet och
utlänningen får tillstånd att stanna i landet.

23. Polisens beslut att inte överlämna ett verkställighetsärende till SIV
kan överklagas hos SIV, såvida anförda hinder avser om verkställighet
skall ske, dock inte när eller hur utvisningsbeslutet skall verkställas.
Vid besvär skall SIV snarast ta ställning till om verkställigheten skall
uppskjutas tills vidare. SIV:s beslut i besvärsärendet går inte att överklaga,
däremot kan denna process återupprepas så länge utlänningen
har nya skäl att anföra mot verkställigheten av utvisningsbeslutet.

I underbilaga 3 ges en grafisk beskrivning av ”ett invecklat flyktingärende”.
Diagrammet är hämtat ur Handbok i invandrarrätt (Göran Melander
- Peter Nobel. Bokförlaget Carmina 1984). De ändringar i utlänningslagen
som trädde i kraft den 1 juli 1986 finns inte med i diagrammet. Dessa
ändringar innebär dels att det nu föreligger besvärsrätt över polismyndigheters
vägran att överlämna ett verkställighetsärende, dels att besvär över
SIV:s beslut i avvisnings- och utvisningsärenden numera skall inges till
SIV i stället för till arbetsmarknadsdepartementet. SIV skall därvid ompröva
sitt tidigare fattade beslut i besvärsärendet.

Förs. 1986/87:18

Bilaga

6 Tyngdpunkten i den svenska flyktingpolitiken

6.1 Mål för flyktingpolitiken

Den svenska regeringen och en enig svensk riksdag har slagit fast att
svensk flyktingpolitik skall vara generös, solidarisk och aktiv. Flyktingpolitiken
består främst av följande delar.

— Agerande i FN och andra internationella fora för att motverka och lösa
internationella konflikter och för att upprätthålla de mänskliga rättigheterna,

— ekonomiskt stöd till UNF1CR, UNRWA, enskilda och andra organisationer
för flyktingarbete utanför Sverige,

— internationellt samarbete i syfte att verka för en internationell ansvarsfördelning
och stärka flyktingars rättsliga skydd,

— aktiva insatser, främst i samarbete med UNHCR, för överföring till
Sverige av flyktingar som behöver en säker tillflyktsort undan förföljelse,

— mottagande av flyktingar i Sverige, i enlighet med en asyllagstiftning
som i vissa avseenden ger flyktingar och jämförbara grupper ett starkare
skydd än vad 1951 års flyktingkonvention stadgar,

— kommunala och andra insatser för flyktingar i det svenska samhället,
som syftar till att främja deras möjligheter att finna sig tillrätta här samt

— stöd till frivillig repatriering från Sverige.

Flyktingpolitiken omfattar således, förutom internationellt förhandlingsarbete,
konkreta åtgärder i form av dels mottagande av flyktingar i Sverige,
dels ekonomiskt stöd till främst FN:s hjälpprogram för flyktingar i andra
länder och till svenska frivilligorganisationer för motsvarande verksamhet.

De människor som fått tillstånd att stanna i Sverige som flyktingar eller
av flyktingliknande skäl omfattas, liksom övriga invandrare, av de invandrarpolitiska
målen. Dessa har sammanfattats på följande sätt i skriften
Fakta om invandringen som getts ut av invandrarverket.

Invandrare ska behandlas likvärdigt med svenska medborgare. Den målsättningen
slogs fast av eniga riksdagar 1968, 1975 och 1986. Riktlinjerna
för invandrarpolitiken sammanfattas i tre ord: jämlikhet, valfrihet och
samverkan.

Jämlikhetsmålet innebär inte bara att invandrarna ska ha samma rättigheter
och skyldigheter som den övriga befolkningen, invandrare och
svenskar ska också ha likvärdiga möjligheter att tillgodose sina behov och
intressen.

Om man inte kan uppnå detta mål med hjälp av de allmänna åtgärder
som står till buds, måste särskilda insatser göras.

Valfrihetsmålet innebär att invandrarna ska ha möjligheter att utveckla
sitt eget kulturarv inom ramen för de grundläggande normerna i det svenska
samhället. Det kräver att vi respekterar varandras identitet och integritet.

Samverkansmålet innebär att människor med olika ursprung ska ha
möjligheter att gemensamt ta ansvar för samhällets utveckling. Ömsesidig
tolerans, solidaritet och gemenskap främjas av samverkan på demokratisk
grund mellan likvärdiga parter.

Förs. 1986/87:18

Bilaga

6.2 Behov av prioriteringar

Av föregående avsnitt framgår att svensk flyktingpolitik skall vara generös.
Detta utesluter dock inte en reglering av delar av flyktingpolitiken.
Behovet av en sådan reglering aktualiserades i propositionen (1983/84:144)
om invandrings- och flyktingpolitiken. Föredragande statsrådet anförde
bl. a. följande.

Våra ekonomiska resurser är begränsade. Detta måste ofrånkomligen inverka
också på delar av vår flyktingpolitik, även om möjlighet bör finnas
för den flexibilitet som kan påkallas av dramatiska förändringar i flyktingsituationen
ute i världen. Mot den bakgrunden har det hittills ansetts
nödvändigt att i rimlig mån reglera även delar av flyktingpolitiken. Detta
blir nödvändigt också i framtiden. Som kommittén föreslår, måste en
prioritering göras till förmån för vissa delar av flyktingpolitiken. Jag har
redan understrukit att invandringen av enskilt inresta konventionsflyktingar
inte får regleras med hänsyn till ekonomiska resurser samt att tyngdpunkten
även fortsatt måste ligga på flyktingbistånd i tredje land och
därnäst på överförande hit av flyktingar i akut behov av skydd.

6.3 Utvecklingen av statens utgifter för flyktingbiståndet

Vid granskningen har noterats att de över statsbudgeten finansierade utgifterna
för åtgärder som hänger samman med den förda flyktingpolitiken
sedan budgetåret 1977/78 har ökat från ca 265 milj. kr. till ca 1 500 milj. kr.
budgetåret 1985/86. Utgifterna för flyktingar i Sverige svarar för huvuddelen
av denna ökning. Dessa utgifter har under denna tid stigit från ca 90
milj. kr. till ca 1035 milj. kr. Utgifterna för verksamhet bland flyktingar
utanför Sverige har under samma tid ökat från ca 180 milj. kr. till ca 450
milj. kr. Utvecklingen kan till en del förklaras med ändrade grunder för
redovisningen av kostnader för flyktingar i Sverige, men den helt avgörande
orsaken är den kraftigt ökade tillströmningen av flyktingar och asylsökande.
Denna utveckling har inneburit att verksamheten bland flyktingar
utanför Sverige relativt sett fått minskad betydelse uttryckt i ekonomiska
termer. Utgifterna för flyktingverksamhet utanför Sverige har i förhållande
till de totala utgifterna för flyktingpolitiken sedan budgetåret 1977/78 sjunkit
från ca 70% till ca 30%.

6.4 Har tyngdpunkten i den svenska flyktingpolitiken
förskjutits?

Utvecklingen av de olika kostnadsposterna i det svenska flyktingbiståndet
under det senaste decenniet har inneburit att åtgärder bland flyktingar och
asylsökande inom landet numera utgör den kostnadsmässiga tyngdpunkten
i den svenska flyktingpolitiken. Samtidigt har statens utgifter för verksamhet
bland flyktingar utanför Sverige i kronor räknat mer än femfaldigats.

Den undersökning som gjordes inom arbetsmarknadsdepartementet i
böljan av år 1986 om flyktinginvandringen år 1985 ger vid handen att mer
än hälften av flyktinginvandringen detta år bestod av flyktinggrupper som

Förs. 1986/87:18

Bilaga

prioriterats av riksdagen (UtlL 3§). Huruvida år 1985 var representativt
för flyktinginvandringen under de senaste åren är osäkert. Det finns inte
heller några andra uppgifter som kan belysa utvecklingen av flyktinginvandringen
utifrån de skäl som legat till grund för beslutet att ge uppehållstillstånd.

Den del av flyktinginvandringen som enligt statsmakternas beslut skall
kunna regleras består av kvotflyktingar och personer som åberopar politisk-humanitära
skäl för att få stanna. Dessa två grupper utgjorde år 1985
drygt 40% av flyktinginvandringen.

Av de motioner om flyktingpolitiken som väckts i riksdagen under år
1986 och under den allmänna motionstiden år 1987 har ingen aktualiserat
en mer restriktiv inställning till flyktinginvandringen. Däremot har flera
motionärer uttalat stöd för en generös flyktingpolitik och förordat åtgärder
som underlättar för asylsökande att få sin sak prövad i Sverige.

7 Flyktingmottagningen

Fram till och med år 1984 hade arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) ansvaret
för mottagande och omhändertagande av flyktingar i Sverige. Uppdraget
avsåg i första hand organiserat överförda flyktingar (s. k. kvotflyktingar).

I fråga om enskilt inresta asylsökande hade under denna tid vistelsekommunerna
huvudansvaret för försörjning och annat bistånd till de asylsökande.
Kommunerna fick visserligen ersättning från staten för sina kostnader
för ekonomiskt bistånd, men de fick i huvudsak själva svara för övriga
kostnader.

I böljan av år 1983 fick AMS även ansvar för inkvartering av utlänningar
som sökte asyl i samband med inresan till Sverige. Ansvaret begränsades
inledningsvis till de utlänningar som sökt asyl vid inresa via Arlanda
flygplats. Under år 1984 vidgades uppdraget och AMS bemyndigades
temporärt att inkvartera sådana asylsökande oavsett inreseort. Beträffande
utlänningar som sökte asyl först-efter en tids vistelse i landet (direktinresta
asylsökande) kvarstod kommunens ansvar.

Det dåvarande systemet för mottagning och omhändertagande av flyktingar
och asylsökande ledde till att dessa koncentrerades till vissa kommuner,
framför allt storstäderna och vissa universitetsorter.

7.1 Det nya systemet för flyktingmottagning

I maj 1984 beslutade riksdagen om ett nytt system för flyktingmottagning,
och huvudmannaskapet för flyktingmottagandet fördes över från AMS till
SIV. Syftet var att effektivisera flyktingmottagandet och sprida utplaceringen
av flyktingar och asylsökande till flera kommuner. Beslutet innebar
i korthet följande.

Kvotflyktingar skall, liksom tidigare, först inkvarteras en kortare tid i
mottagningsförläggningar för flyktingar innan de placeras ut i kommunerna.
På dessa mottagningsförläggningar företas bl. a. hälsoundersökningar

Förs. 1986/87:18

Bilaga

och där lämnas också den första informationen om det svenska samhället.
I vissa fall påbörjas också undervisning i svenska språket.

Enligt de riktlinjer för mottagandet av asylsökande som antogs av riksdagen
år 1984 bör utlänningar, som i samband med inresan till Sverige
söker asyl och inte direkt avvisas, hänvisas till en kortare tids inkvartering
vid en utredningsförläggning, där normalt asylutredningen görs. Under
vistelsen på utredningsförläggningen skall också göras en planering av i
vilken kommun det fortsatta mottagandet bör ske. Vidare bör en inledande
hälsoundersökning göras enligt rekommendationer som socialstyrelsen har
utfärdat i samråd med SIV.

Enligt de senare riktlinjer som fastställdes av riksdagen hösten 1985 skall
också utlänningar som söker asyl en tid efter inresan i ökad utsträckning
inkvarteras på utredningsförläggning.

Avsikten med att inkvartera asylsökande på en utredningsförläggning är
bl. a. att asylutredningar därigenom bör gå snabbare och få högre kvalitet
än om asylsökandena är utspridda på en rad polisdistrikt.

Ett annat skäl till att man övergångsvis vill samla de asylsökande till
flyktingförläggningar är den besvärliga bostadssituationen i vissa storstadsområden.
Det är framför allt mot dessa områden som asyltillströmningen
är riktad. Det nya systemet för flyktingmottagningen syftar nämligen
också till att sprida utplaceringen av flyktingar och asylsökande till
flera kommuner utifrån de enskilda kommunernas förutsättningar och önskemål.
På flyktingförläggningarna har man bättre möjligheter att planera
och styra utplaceringen så att detta mål uppnås.

Hur många flyktingar och asylsökande som skall utplaceras i en kommun
beslutas i avtal mellan staten (genom SIV) och kommunerna. Ett
snabbt ökande antal kommuner i landet har träffat avtal med SIV om att ta
emot flyktingar. Under de två år det nya mottagningssystemet tillämpats
har ca 150 kommuner utan tidigare erfarenhet av flyktingmottagning börjat
ta emot flyktingar och asylsökande. Resultatet av förhandlingarna avseende
åren 1985 och 1986 varierar dock kraftigt mellan kommunerna. Flera
kommuner har av olika skäl inte heller tagit emot överenskommet antal
flyktingar. Ett 70-tal av landets 284 kommuner hade fram till den 1 januari
1987 inte tagit emot några flyktingar eller asylsökande. Utfallet framgår av
underbilaga 4. Den i tabellen framräknade hypotetiska mottagningskapaciteten
bygger på den samlade skattekraften i kommunen.

Fördelarna för kommunerna, totalt sett, med det nya systemet för flyktingmottagningen
är att man uppnått en jämnare spridning av flyktingmottagningen
och ett ökat solidariskt ansvar för dessa frågor. På grund av den
ökning i antalet asylsökande som inträffade i slutet av år 1984 har flera
kommuner ändå fått ett större antal flyktingar och asylsökande än vad de
räknat med.

De flyktingmottagande kommunerna får ersättning av staten för sina
direkta kostnader för flyktingen (alt. den asylsökande) under inflyttningsL
året och de tre därpå följande åren. Kommunen får därutöver ett schablonbelopp
för varje flykting som bidrag för att täcka vissa indirekta kostnader
som hänger ihop med dennes vistelse i kommunen.

Det bör noteras att samtliga kommuner enligt gällande lag är skyldiga att

Förs. 1986/87:18

Bilaga

svara för försörjningen av de asylsökande sorn befinner sig i kommunen.
Detta gäller oavsett om den asylsökande utplacerats där inom ramen för
det nya systemet för flyktingmottagningen eller om den asylsökande tagit
sig till kommunen på egen hand. I de fall kommunen inte tecknat avtal med
SIV om samverkan vid flyktingmottagningen är den statliga ersättningen
lägre. Dessa kommuner, liksom de som inte tagit emot avtalat antal flyktingar
och asylsökande, har inte heller rätt att sända direktinresta asylsökande
vidare till SIV:s flyktingförläggningar.

En annan fördel för den enskilda kommunen med det nya systemet är att
kommunerna genom flyktingmottagningen i ökad utsträckning kan få önskemål
om t. ex. de inflyttande flyktingarnas nationalitet, språkgrupp och
familjestruktur tillgodosedda.

7.2 Rutiner vid inkvartering av flyktingar och asylsökande

Behovet av förläggningsinkvartering skiljer sig i vissa avseenden i vad
gäller organiserat överförda kvotflyktingar - för vilka erforderliga tillstånd
redan utfärdats — och asylsökande, där denna fråga ännu ej är avgjord.

Kvotflyktingarnas ankomst är således förberedd hos SIV, bl.a.
finns platser reserverade på SIV:s mottagningsförläggningar. I de kommuner,
där det är tänkt att dessa flyktingar skall bosätta sig, har man i
allmänhet börjat planera mottagandet. Den definitiva bosättningsplaneringen
för de enskilda görs dock på förläggningarna i samråd med flyktingarna
själva.

Det organiserade mottagandet innebär för flyktingen att denne vid ankomsten
till Sverige förs direkt till den utvalda mottagningsförläggningen.
På förläggningen förbereds flyktingen på olika sätt inför den fortsatta
vistelsen i landet, bl. a. inköps lämpliga kläder och lämnas viss samhällsinformation.
Under förläggnings vistelsen företas en hälsoundersökning. Organiserat
överförda flyktingar skall normalt inte behöva stanna längre än
2—4 veckor på en mottagningsförläggning. Skulle 4-veckorsgränsen
överskridas, t. ex. genom svårigheter att finna en lämplig bostad, inleds
svenskundervisning och barnen får börja skolan.

Kvotflyktingarna får när de flyttar ut i kommunerna en permanent
bostad och i förekommande fall hjälp till möblering av bostaden. Andra
moment i det kommunala mottagningsprogrammet är bl. a.

— socialt, kurativt och psykologiskt stöd

— hälso- och sjukvård

— svenskundervisning (sfi)

— skolundervisning

— samhällsinformation

— hjälp till att skaffa arbete (arbetsförmedling)

— tolkservice

När det gäller asylsökande är bilden delvis annorlunda. De
saknar tillstånd att stanna i Sverige. Man måste därför avvakta polisens
utredning och SIV:s beslut i ärendet innan det blir meningsfullt att planera
för en mera långsiktig vistelse i landet. Man har inte heller kunnat förbereda
mottagandet av den asylsökande på en förläggning, där en närmare

Förs. 1986/87:18

Bilaga

utredning av asylärendet kan företas. Det kan därför bli nödvändigt, i
synnerhet när förläggningsresurserna är hårt utnyttjade, att först ordna en
tillfällig inkvartering till dess att den asylsökande kan beredas plats på en
utredningsförläggning.

Ursprungligen gjordes en klar skillnad mellan mottagningsförläggningar
för kvotflyktingar och utredningsförläggningar för asylsökande. Nu gör
man inte längre samma skillnad mellan mottagnings- och utredningsförläggningar.
Utplaceringen görs i stället utifrån den aktuella platssituationen.

Personer som sökt asyl i samband med inresan brukar placeras på någon
av de tio s. k. slussarna i avvaktan på att de kan transporteras till någon av
SIV:s förläggningar. Dessa tillfälliga slussförläggningar, som i allmänhet
drivs i privat regi på SIV:s uppdrag, har endast till syfte att klara det akuta
behovet av husrum.

När det gäller personer som sökt asyl en tid efter inresan i
Sverige (direktinresta) får vistelsekommunen svara för inkvarteringen
fram till dess att den asylsökande kan tas emot av SIV. SIV åtar sig detta
endast i de fall kommunen tecknat avtal med SIV om att ingå i det nya
mottagningssystemet och om kommunen i rimlig mån svarat mot träffat
avtal. I annat fall får kommunen svara för inkvarteringen tills ärendet
avgjorts och det blir den lokala polismyndigheten i vistelsekommunen som
får utreda ärendet. Bostadsfrågan kan i denna situation ha lösts på skiftande
sätt såsom hotellinkvartering, inneboende eller andrahandsuthyrning av
lägenheter. Gemensamt för boendeformen i detta läge är den temporära
karaktären.

I många fall föredrar också den asylsökande att få bo hos släktingar eller
vänner i stället för att inkvarteras på förläggning. Detta önskemål har i
allmänhet tillgodosetts om det förelegat en närmare anknytning och om
bostadsfrågan fått en godtagbar lösning. Även i dessa fall gör polisen i
vistelsekommunen grundutredningen i asylärendet.

70—80% av de asylsökande kommer för närvarande till SIV:s utredningsförläggningar.
I dessa fall genomför polisen på förläggningsorten
grundutredningen. Liksom beträffande kvotflyktingarna böljar man förbereda
de asylsökande (”väntarna”) på en fortsatt vistelse i Sverige. Skillnaden
är närmast den att man beträffande de asylsökande väntar med mera
långsiktiga insatser tills frågan om tillstånd är avgjord.

Tanken är att de asylsökande när polisens grundutredning är klar skall
placeras ut i kommunerna för att där invänta SIV:s eller regeringens beslut
i ärendet. Inkvarteringen ute i kommunerna sker då i allmänhet i tillfälliga
s. k. genomgångsbostäder utan eget kontrakt. I de fall den asylsökande får
tillstånd att stanna påböijas planeringen av ett mera permanent boende och
av mera långsiktiga insatser i likhet med vad som gäller för kvotflyktingar.

7.3 Förläggningsverksamhetens organisation

SIV övertog den 1 januari 1985 ansvaret för flyktingmottagningen från
AMS. Samordningsbyrån vid SIV svarar för överföring och mottagning av
flyktingar och asylsökande samt samordnar flyktingverksamheten på cen -

Förs. 1986/87:18

Bilaga

träl nivå. Verkets administrativa byrå svarar för de ekonomiadministrativa
stödfunktionerna på central nivå i fråga om personal-, ekonomi- och intendenturärenden.
Samordningsbyråns organisation per den 1 september 1986
framgår av följande tablå.

BYRÅ LEDNING -

Byrå sekre tariat -

Arbetsgruppen
för etniska
relationer

Folkrörel sesektion -

Kommun sektion -

Förlägg ningar -

Förlägg ningssek tion -

Sektion

för

utveck lingsarbete -

Den personal vid SIV som är verksam med frågor som berör förläggningsverksamheten
uppgår till ca 50 personer på central nivå och ca 800
personer vid verkets olika förläggningar.

Förläggningsorganisationen vid SIV bestod den 1 januari 1987 av 6
permanenta utredningsförläggningar med sammanlagt ca 1400 platser, 16
tillfälliga utredningsförläggningar med ca 2 700 platser, 10 tillfälliga slussförläggningar
med ca 1 800 platser samt ett polisutredningsannex med ca 50
platser. Den totala förläggningskapaciteten uppgick vid årsskiftet 1986/87
således till ca 6200 platser. Under det första kvartalet 1987 öppnas ytterligare
fem tillfälliga utredningsförläggningar med sammanlagt 1 000 platser.
Förläggningskapaciteten (inklusive slussar) uppgår därefter till ca 7000
platser. Ca 5600 personer var inkvarterade vid SIV:s förläggningar den 1
januari 1987. Detta antal hade stigit till ca 6500 den 1 april 1987.

Polisutredningar i asylärenden genomförs för närvarande vid samtliga
förläggningar (ej slussar) utom tre.

Förläggningsorganisationen vid SIV är för närvarande föremål för en
översyn. Denna översyn är bl. a. betingad av behovet av ökad kapacitet
och av ökad flexibilitet för att kunna möta de fluktuationer som utmärker
tillströmningen av asylsökande. Samtidigt har man aktualiserat möjligheterna
till ökad delegering av administrativt ansvar. SIV skall också tillsammans
med rikspolisstyrelsen utreda inrättandet av särskilda utredningsslussar.
Där skall de asylsökande förläggas under den tid polisens grundutredning
genomförs.

Förs. 1986/87:18

Bilaga

Enligt det synsätt som legat till grund för denna översyn skall förläggningsverksamheten
organiseras i ett antal regioner utifrån de permanenta
förläggningarna. Personalresurserna på dessa förläggningar skall vara så
dimensionerade att erfaren personal därifrån skall kunna sättas in temporärt
i arbetet med upprättande och drift av tillfälliga förläggningar inom
regionen under perioder av större förläggningsbehov.

Förläggningarna består i allmänhet av ett antal lägenheter med självhushåll
i förläggningsorten. De kan vara koncentrerade till en viss stadsdel,
men de kan också vara spridda över hela orten. Undantag är förläggningarna
i Alvesta och Moheda som består av dels lägenheter, dels ”stugbyar”
samt förläggningen i Dals Ed som består av en stugby samt den i Falkenberg
som är inrymd i ett tidigare motell. Förläggningen i slussarna består
däremot i allmänhet av pensionatsinkvartering. Vid slussförläggningen i
Långrösta sker inkvarteringen i en stugby med självhushåll. En redogörelse
för de olika förläggningarna följer i delavsnitt 7.4 Förläggningsverksamhetens
omfattning.

7.4 Förläggningsverksamhetens omfattning

I slutet av år 1986 var ca 5 600 personer inkvarterade på SIV:s förläggningar
och slussar. Det är mer än en fördubbling sedan maj/juni samma år.
Antalet är dock lägre än vad man kunde befara med hänsyn till den stora
tillströmningen av asylsökande under hösten 1986. Tack vare en positiv
inställning hos flera kommuner lyckades man höja kvoten för den kommunala
flyktingmottagningen med ca 1 000 extraplatser. Samtidigt minskade
antalet asylsökande något mot slutet av året. Under första kvartalet 1987
har antalet inkvarterade på SIV:s förläggningar och slussar fortsatt att öka.
De uppgick den 1 april 1987 till ca 6500.

Det är framför allt två faktorer som bestämmer behovet av förläggningsplatser
och förläggningstidens längd. De bestämmande faktorerna är dels
antalet flyktingar och asylsökande, dels kommunernas möjligheter att ta
emot dessa. SIV kan visserligen hålla nere antalet nytillkommande asylsökande
i förläggningarna genom att i minskad utsträckning ta emot direktinresta
asylsökande (personer som sökt asyl först efter en tids vistelse i
landet). Detta skulle emellertid endast leda till att de möjliga utplaceringarna
i kommunerna successivt minskade i motsvarande grad. Totaleffekten
på behovet av förläggningsplatser av en sådan åtgärd skulle därför efter
en viss tid närma sig noll. Förläggningstiderna har under hösten 1986
uppgått till i genomsnitt ca fyra månader. I enskilda fall har de dock varit
betydligt längre. Målet är att förläggningstiderna skall begränsas till högst
fyra veckor, vilket är den tid som normalt erfordras för utredning och
förberedelsearbete.

Det är alltså främst svårigheterna att placera ut flyktingarna och de
asylsökande i kommunerna som bestämmer förläggningstidens längd. Utredningarna
och förberedelsearbetet i flykting- och asylärendena har endast
i undantagsfall fördröjt utplaceringen i kommunerna. Det är framför
allt bristen på lämpliga bostäder som begränsar kommunernas möjligheter
att ta emot flyktingar och asylsökande.

Förs. 1986/87:18

Bilaga

♦

Antalet platser vid olika förläggningar och beläggningen på dessa i slutet
av år 1986 (vecka 52) framgår av följande sammanställning. Antalet angivna
platser har framräknats av SIV såsom det i praktiken högsta antalet
tillgängliga platser vid varje förläggning. Antalet sängplatser är dock något
högre.

	Regi	Platser	Beläggning Antal %
Permanenta förläggningar
Flen	SIV	330	303	92
Märsta	Sigtuna kn	140	121	86
Alvesta	SIV	280	286	102
Hallstahammar	SIV	260	252	97
Moheda	SIV	90	97	108
Landskrona	SIV	260	259	100
SUMMA		1360	1318	97
Tillfälliga förläggningar
Surahammar	SIV	160	115	72
Fagersta	SIV	170	146	86
Oxelösund	SIV	175	169	97
Nässjö	SIV	200	162	81
Säffle	Privat	200	207	104
Timrå	SIV	230	222	97
Överum	SIV	130	143	110
Falkenberg	SIV	150	133	89
Markaryd	SIV	160	148	93
Kiruna	SIV	280	255	91
Dals Ed	SIV	250	238	95
Laxå	SIV	135	158	117
Österbybruk	SIV	120	130	108
Valdemarsvik	SIV	190	173	91
Gimo	SIV	130	126	97
SUMMA		2680	2525	94
Permanenta och till-fälliga förläggningar, totalt		4040	3843	95
Tillfälliga slussför-läggningar	Regi	Platser	Beläggning Antal %
Lättarp	Privat	80	83	104
Köpingsvik Långrösta	Privat	200	204	102
Privat	300	254	85
Sävsjö	Privat	250	258	103
Frostavallen	Privat	150	112	75
Sätra Brunn	Privat	150	125	83
Tyringe	Privat	200	155	78
Byerum	Privat	200	206	103
Märsta	Sigtuna kn	160	274	171
Bocksjön	Privat	150	77*	51
SUMMA		1840	1748	94

* Inklusive 23 personer i utredningsförläggning

Av sammanställningen framgår att, med undantag av anläggningarna i
Märsta och Säffle, samtliga förläggningar drivs av SIV medan slussarna
drivs i privat regi. Under första kvartalet 1987 öppnas ytterligare fem
tillfälliga förläggningar med 200 platser vardera. De ligger i Svappavaara,

Förs. 1986/87:18

Bilaga

3 Riksdagen 1986187. 2 sami. Nr 18

Hofors, Lesjöfors, Karlskrona och Sandviken. Anläggningen i Sandviken
drivs av Röda korset.

Förläggningarna i Hallstahammar och Surahammar utnyttjas huvudsakligen
för inkvartering av kvotflyktingar. Andra förläggningar med ett större
antal kvotflyktingar är Fagersta, Österby Bruk och Kiruna. Förläggningen
i Bocksjön utnyttjades övergångsvis både som tillfällig utredningsförläggning
och som slussförläggning.

Beläggningen på förläggningarna var hög i slutet av år 1986. I vissa fall
var förläggningarna överbelagda i förhållande till den framräknade normen.
När det gäller de privata och kommunala anläggningarna är antalet
angivna platser detsamma som det antal platser som tidigare avtalats
mellan SIV och dem som driver anläggningen. Dessa kan i vissa fall
tillfälligt öka förläggningskapaciteten genom att t. ex. hyra in ytterligare
förläggningskapacitet. Detta förklarar den höga beläggningen vid t. ex.
slussen i Märsta. Den låga beläggningen i Surahammar under vecka 52
förklaras av att man just då förberedde mottagandet av ett antal kvotflyktingar.

7.5 Kostnader för flyktingmottagningen

7.5.1 Överföring och mottagning av flyktingar

Statens kostnader för överföring av flyktingar till Sverige samt mottagnings-
och utredningsförläggningar för flyktingar och asylsökande finansieras
via anslaget Överföring och mottagning av flyktingar m. m. som är
upptaget under huvudtiteln för arbetsmarknadsdepartementet. Från detta
anslag finansieras också bidrag till flyktingars resor från Sverige för bosättning
i annat land samt bidrag till flyktingar för kostnader för anhörigas
resor till Sverige. Utgifterna under detta anslag uppgick budgetåret 1985/86
till totalt 312 milj. kr. Budgetåret 1986/87 beräknas utgifterna enligt invandrarverket
bli ca 450 milj. kr. vilket innebär ett överskridande med 280 milj.
kr. Enligt 1986/87 års budgetproposition föreslås 411 milj. kr. bli anvisade
till överföring och mottagning av flyktingar budgetåret 1987/88. Dessa
medel föreslås bli fördelade enligt följande.

1. Överföring av flyktingar 6,3 milj. kr.

2. Verksamheten vid förläggningar 400,0 ”

3. Flyktingars resor från Sverige

för bosättning i annat land 2,6”

4. Resor för anhöriga 2,1 ”

7.5.2 Ersättning till kommunerna för åtgärder för flyktingar

Den statliga ersättningen till kommunerna för mottagande av flyktingar
och vissa andra utlänningar finansieras via anslaget Ersättning till kommunerna
för åtgärder för flyktingar som redovisas under huvudtiteln för
arbetsmarknadsdepartementet.

Utgifterna under detta anslag uppgick budgetåret 1985/86 till 638 milj. kr.

Förs. 1986/87:18

Bilaga

I årets budgetproposition föreslås att sammanlagt 785 milj. kr. skall anvisas
för rubricerade ändamål. Medlen föreslås bli fördelade enligt följande.

1 Ersättning för ekonomisk hjälp

enligt socialtjänstlagen 460 milj. kr.

2—3 Särskilt bidrag till kommuner som
träffat överenskommelse med SIV
om mottagande av flyktingar och
andra utlänningar (s. k. schablonbidrag)
253 ”

4-5 Ersättning av sjukvårdskostnader
och extraordinära vårdinsatser för
handikappade flyktingar m. m. 37 ”

6 Ersättning för kostnader för

kollektiva genomgångsbostäder 35 ”

Ersättningen till kommunerna för ekonomisk hjälp enligt socialtjänstlagen
baseras på de faktiska kostnaderna och utbetalas till den kommun som
lämnat hjälpen ifråga. Det saknar således vid denna bidragstyp betydelse
om den bidragsberättigade flyttar från en kommun till en annan under
bidragstiden. Schablonbidraget utbetalas däremot till den kommun där
flyktingen var bosatt vid det första kvartalsskiftet efter utflyttningen från
förläggning. Schablonbidraget utgår för närvarande med följande belopp.

	Asylsökande	Flyktingar med uppe-hållstillstånd
Barn under 16 år	11 200 kr.	28000 kr.
Övriga	6700 kr.	13 400 kr.

Om en asylsökande beviljas uppehållstillstånd får den mottagande kommunen
ytterligare 11 200 kr. för personer som fyllt 16 år och 21 300 kr. för
dem som är under 16 år. Detta ytterligare bidrag utgår till den kommun där
den asylsökande var bosatt vid kvartalsskiftet efter det att uppehållstillstånd
beviljats.

Enligt förslag i årets budgetproposition skall från denna anslagspost
avseende särskilda bidrag även kunna utgå ersättning till kommun vars
kostnader för flyktingmottagandet har ökat särskilt påtagligt till följd av
stor inflyttning från andra kommuner av flyktingar som har beviljats uppehållstillstånd.

7.5.3 Kostnaderna vid olika flyktingförläggningar

SIV har i sin anslagsframställning för budgetåret 1987/88, bilaga 35, redovisat
det ekonomiska utfallet vid verkets mottagnings- och utredningsförläggningar
budgetåret 1985/86 (underbilaga 5). Sammanställningen visar
att dygnskostnaderna per flykting pendlat mellan knappt 250 kr. och drygt
620 kr. Genomsnittskostnaden uppgick till drygt 320 kr. per dygn, dvs.
närmare 10000 kr. per månad.

I de redovisade kostnaderna ingår även vissa engångsutgifter vid igång -

Förs. 1986/87:18

Bilaga

sättande, vilket medfört att kostnadsbelastningen blivit högre vid förläggningar
som tagits i bruk under budgetåret eller där andelen engångsutgifter
av andra skäl varit hög.

Kostnadsspridningen och kostnadsnivån över huvud taget vid förläggningarna
är sådana att en närmare granskning är påkallad. En sådan
granskning kommer att genomföras som en etapp två till detta granskningsärende.

8 Flyktinginvandringens återverkan på
kommunerna

Flyktinginvandringen har haft betydande ekonomiska och administrativa
konsekvenser för berörda kommuner. De har ställts inför nya och ökande
krav på kommunal service. Tillströmningen av flyktingar och asylsökande
fluktuerar kraftigt. Detta försvårar planeringen för kommunernas flyktingmottagande
och ställer stora krav på flexibilitet och handlingsberedskap.

Flyktinginvandringens återverkan på kommunerna tillhörde de frågor
som revisorerna inledningsvis bedömde vara av särskilt intresse vid den
fortsatta granskningen i ärendet. Att företa en mera fullständig utredning
av hela detta problemkomplex hade emellertid varit en alltför omfattande
uppgift. Revisorerna gjorde den bedömningen att frågans vidd och de
komplicerade orsakssammanhangen talade för att denna aspekt av flyktinginvandringen
i stället lämpligen borde utredas i ett större tvärvetenskapligt
inriktat forskningsprojekt. Revisorernas granskning har därför
inriktats mot vissa avgränsade och konkreta frågeställningar som hänger
samman med statens åtgärder för att underlätta flyktingmottagandet i
kommunerna.

Bland de åtgärder staten vidtagit i detta syfte kan nämnas ersättningen
till kommunerna för åtgärder för mottagande av flyktingar och andra
utlänningar samt det nya systemet för flyktingmottagning. Dessa åtgärder
har redovisats i föregående avsnitt.

Den omständighet som för närvarande framstår som det främsta hindret
i kommunerna för att ta emot flyktingar är bristen på lämpliga bostäder.
Två faktorer som försvårar det mera långsiktiga inlemmandet av flyktingar
och de asylsökande i det svenska samhället är utformningen av svenskundervisningen
för invandrare och sysselsättningsfrågan i en vidare bemärkelse.
Den följande redovisningen i detta avsnitt begränsas till dessa tre
frågor.

8.1 Bostadsförsörjningen

8.1.1 Tillgången på lediga bostäder

Tillgången på lediga lägenheter i landet har sedan statistiska centralbyråns
mätningar på området inleddes år 1975 präglats av fleråriga periodiska
svängningar. Från år 1975 fram till år 1980 sjönk antalet lediga lägenheter
successivt från omkring 30000 till drygt 15000 år 1980. Därefter steg

Förs. 1986/87:18

Bilaga

antalet lediga lägenheter till drygt 40000 år 1984 för att sedan åter sjunka.
Den 1 mars 1986 beräknades antalet lediga lägenheter uppgå till ca 17500,
varav ca 14600 i allmännyttiga bostadsföretag. Den 1 september samma år
var antalet lediga lägenheter i allmännyttiga företag ca 12 500. Vid mätningarna
under hösten ingår inte de privatägda fastigheterna. Det kan antas att
det totala antalet lediga lägenheter i hela landet vid detta mättillfälle låg
något under 15000.

Den rådande bristen på lägenheter har sin grund i dels en minskad
produktion av lägenheter, dels en ökad efterfrågan.

8.1.2 Bostadsproduktionen

Bostadsbyggandet kulminerade kring år 1970 och uppgick då till mer än
100000 lägenheter per år. Under de följande sex åren sjönk bostadsbyggandet
drastiskt och år 1976 hade byggandet av bostäder sjunkit till mindre
än hälften av produktionen år 1970. Därefter har produktionen sjunkit
ytterligare. År 1986 var nyproduktionen ca 27400 lägenheter. Antalet
påbörjade och inflyttningsfärdiga bostadslägenheter under senare år framgår
av följande sammanställning, som är hämtad från konjunkturinstitutets
rapport Konjunkturläget hösten 1986. I sammanställningen ingår även
preliminära uppgifter för år 1986 och en prognos för år 1987.

	1983	1984	1985	1986	1987
Påbörjade
Flerbostadshus	18 250	16800	14 100	15 800	17500
Småhus	19500	17300	13600	13400	14000
Totalt	37750	34100	27 700	29200	31500
Inflyttningsfärdiga
Flerbostadshus	20250	17 100	17100	13900	15100
Småhus	23150	17 900	15800	13500	14000
Totalt	43400	35000	32 900	27400	29100

Från det befintliga beståndet av bostadslägenheter avgår varje år ett
betydande antal lägenheter. Statistiken över denna avgång är inte fullständig,
men det antal lägenheter som vaije år avgår på grund av t. ex. rivningar,
sammanslagningar, kontorisering och - när det gäller småhus - övergång
till fritidshus har av bostadsstyrelsen beräknats till mellan 15000 och
20000 (Bostadskommitténs delbetänkande 1, SOU 1984:35). Detta betyder
att det årliga nettotillskottet av lägenheter begränsas till mellan 10000
och 15 000 lägenheter.

8.1.3 Efterfrågan på bostäder

Den ökade efterfrågan på lägenheter hänger samman med en rad omständigheter.
Följande faktorer kan nämnas.

Förs. 1986/87:18

Bilaga

Avveckling av institutionsvård

Vårdbehövande som tidigare normalt tagits om hand vid olika institutioner
inom ramen för den primär- och landstingskommunala vård- och omsorgsverksamheten
skall numera i ökad utsträckning beredas möjlighet till egenboende.
Enligt uppgifter från socialdepartementets äldreberedning har antalet
platser vid ålderdomshem och vårdhem för utvecklingsstörda samt
vid den psykiatriska vården minskat med sammanlagt omkring 3000
platser per år under 1985 och 1986. Detta har ökat den årliga efterfrågan på
bostäder med ca 2000-3000 lägenheter.

Bostäder för flyktingar och övriga invandrare

Antalet personer som nu skall placeras ut i kommunerna inom ramen för
den kommunala flyktingmottagningen är betydligt större än det antal flyktingar
som följde på tidigare års flyktinginvandring. I början av 1980-talet
var antalet flyktingar 2 000-3 000 per år. Nu är antalet uppe i mer än 11000
per år.

Även invandringen av andra än flyktingar ökar. Efter fem år med ett
invandringsunderskott för nordiska medborgare föreligger nu åter ett invandringsöverskott.
Det totala överskottet (exkl. flyktingar) uppgick år
1986 till ca 7 000 personer.

Behovet av bostäder som härrör från flyktinginvandring och annan
invandring utgår i dagsläget från ca 18 000 personer per år. Enligt en analys
av hushållsstrukturen bland flyktingar och asylsökande som gjorts i Stockholms
kommun räknar man där med att kunna placera in i genomsnitt 1,5
personer per lägenhet. Om detta tal tillämpas vid beräkningen av behovet
av bostäder för samtliga nytillkomna invandrare, inklusive asylsökande
och flyktingar, skulle ca 12000 lägenheter per år erfordras för detta ändamål.

Behov av lägenheter för förläggningsverksamheten

Inkvarteringen vid SIV:s förläggningar sker huvudsakligen i lägenheter.
Lägenheter disponeras också för att täcka bl. a. förläggningsadministrationens
lokalbehov. Totalt sett disponerar SIV för närvarande omkring
1 500 lägenheter, varav 1 300-1 400 tillkommit under de senaste två åren.

Behov av tillfälliga genomgångsbostäder

Till det antal lägenheter som disponeras av SIV för förläggningsverksamhet
kommer de lägenheter m. m. som vissa kommuner tillhandahåller som
genomgångsbostäder. Sådana bostäder kan behövas i avvaktan på att
direktinresta asylsökande kan transporteras till utredningsförläggningar,
som alternativ till förläggningsboende i vissa fall och som tillfällig bostad
för de asylsökande som efter avslutad utredning placerats ut i kommunerna
för att där invänta SIV:s eller regeringens beslut i ärendet. Antalet
lägenheter som disponeras av kommunerna som tillfälliga genomgångsbo -

Förs. 1986/87:18

Bilaga

städer i invandringsprocessens olika skeden är svårt att beräkna eftersom
olika inkvarteringsformer förekommer. Antalet bostadslägenheter som tagits
i anspråk för detta ändamål sedan det nya systemet för flyktingmottagningen
genomfördes torde dock överstiga 1000.

Bostäder för ungdom

En annan viktig faktor i sammanhanget är efterfrågan på bostäder från
ungdomar som vuxit upp i landet och som nu skall sätta bo och göra sin
entré på bostadsmarknaden. Enligt bostadskommittén (Delbetänkande 1,
SOU 1984:35) karakteriseras befolkningsutvecklingen visserligen av en
svag tillväxt i ungdomsåldrarna under 1980-talet (34000 personer) som
sedan följs av en betydande minskning under 1990-talet (170000 personer).
Ungdomarnas efterfrågan på bostäder är således inte ett kvantitativt ökande
problem. De svårigheter som ändå föreligger har huvudsakligen sin
grund i obalans mellan utbudets och efterfrågans sammansättning (bostädernas
lokalisering och storlek) och att ungdomshushållen är av en av de
grupper i samhället som i rådande bristläge är utsatt för det hårdaste
konkurrenstrycket på bostadsmarknaden.

Dubbelboende m.m.

Bostadsmarknaden påverkas också av det förhållandet att dubbelboendet
(en person har flera lägenheter) ökat och att juridiska personer i stigande
utsträckning disponerar bostadslägenheter bl. a. som ett billigare alternativ
till hotell vid tillfälliga övernattningar. Det saknas för närvarande en aktuell
redovisning för i vilken utsträckning lägenheter disponeras för detta
ändamål.

8.2 Svenskundervisning för invandrare

Kostnader för statsbidrag till grundläggande svenskundervisning
(grund-sfi) och påbyggnadsundervisning (påbyggnads-sfi) bestrids från anslaget
Undervisning för invandrare i svenska språket som redovisas under
huvudtiteln för utbildningsdepartementet.

De grundläggande bestämmelserna om grund-sfi finns i lagen (1986:159)
om grundläggande svenskundervisning för invandrare. För grund-sfi utgår
statsbidrag till kommunerna enligt bestämmelserna i förordningen
(1986:207) om grundläggande svenskundervisning för invandrare. För påbyggnads-sfi
i studieförbunden utgår statsbidrag enligt bestämmelserna i
förordningen (1986: 208) om statsbidrag till studiecirklar i påbyggnadsundervisning
i svenska språket för invandrare.

Enligt riksdagens beslut år 1984 (prop. 1983/84:199, UbU 1984/85:6,
rskr 1984/85:77) är målet för svenskundervisningen för vuxna invandrare
att ge invandraren sådana kunskaper i svenska språket samt om det svenska
samhället och arbetslivet att invandraren kan ta vara på sina rättigheter
och påverka sin situation samt fullgöra de krav och skyldigheter som det
dagliga livet bjuder. Undervisningen skall vidare bidra till att invandrarens

Förs. 1986/87:18

Bilaga

ställning på t. ex. arbetsmarknaden stärks och till att invandraren kan
medverka i det kulturella, sociala, fackliga och politiska livet samt genomgå
utbildning inom det reguljära vuxenutbildningssystemet i form av allmän
grundutbildning och yrkesutbildning.

Enligt de av riksdagen fastställda riktlinjerna för svenskundervisningen
för vuxna invandrare skall det genomsnittliga antalet studietimmar i normalfallet
vara sammanlagt 700 timmar.

Svenskundervisningen består av en grundutbildning och av en påbyggnadsutbildning.
I de fall påbyggnadsutbildningen sker genom studieförbund
beräknas i genomsnitt 500 timmar för grundutbildning och 200 timmar
för påbyggnadsutbildning. Om påbyggnadsutbildningen i stället lämnas
vid AMU är fördelningen 400 timmars grundutbildning och 300 timmars
påbyggnadsutbildning.

Grundläggande svenskundervisning

Kommunerna har skyldighet att se till att grundläggande svenskundervisning
anordnas för nyinvandrade personer över 16 år enligt vad som anges i
lagen om grundläggande svenskundervisning för invandrare.

Kommunens skyldighet avser följande personer:

1. Utländsk medborgare, som antingen är kyrkobokförd i kommunen eller
som utan att vara kyrkobokförd, regelmässigt vistas i kommunen efter
att ha ansökt om uppehållstillstånd i avsikt att bosätta sig i riket.
Beträffande sådan inte kyrkobokförd person gäller dessutom att han
skall ha väntat på besked om uppehållstillstånd under minst den tid som
regeringen bestämmer, för närvarande två månader.

2. Svensk medborgare, som är kyrkobokförd i kommunen, men som tidigare
har varit bosatt utom landet och som saknar grundläggande kunskaper
i svenska språket.

3. Finländsk medborgare som stadigvarande arbetar i kommunen, men
som är bosatt i Finland nära gränsen till Sverige.

Skyldigheten gäller under det kalenderår då de som avses i första stycket
1. och 2. kommer till Sverige eller i fall som avses i 3. boljar arbeta i
Sverige samt under det närmast påföljande kalenderåret.

Kommunens skyldighet avser dock inte en utländsk medborgare som
har svenska, danska eller norska som modersmål eller den som eljest har
sådana kunskaper i något av dessa språk att grundläggande svenskundervisning
inte kan anses nödvändig. Inte heller för den som är berättigad till
grundutbildning för vuxna (grundvux) enligt vuxenutbildningslagen
(1984:1118) gäller kommunens skyldighet i detta avseende.

Med grundläggande svenskundervisning avses undervisning som syftar till
att ge nykomna vuxna invandrare allmänna kunskaper i svenska språket
och om det svenska samhället.

Undervisningen skall erbjudas så snart som möjligt efter invandrarens
ankomst till Sverige.

Asylsökande får dock inte delta i denna utbildning förrän de väntat på
tillstånd i minst två månader.

Undervisningen skall normalt pågå tills deltagarna bibringats de kunska -

Förs. 1986/87:18

Bilaga

per och färdigheter som anges i föreskrifter som meddelas av regeringen.
För deltagare som inte gör tillfredsställande framsteg kan utbildningen
dock avbrytas tidigare.

Den grundläggande svenskundervisningen skall bedrivas som deltidsstudier
och spridas till flera av veckans dagar samt bedrivas kontinuerligt
under hela året.

Undervisningen skall vara avgiftsfri för deltagarna och kommunerna får
statligt bidrag för att anordna denna utbildning. Kommunerna kan anordna
den grundläggande svenskundervisningen för invandrare i egen regi, men
de kan också uppdra åt studieförbund, folkhögskolor eller, i vissa fall, åt
AMU att genomföra undervisningen.

Statsbidragen finansieras från anslaget Undervisning för invandrare i
svenska språket under huvudtiteln för utbildningsdepartementet. Enligt
förslag i 1987 års budgetproposition anvisas för ändamålet totalt 221,5 milj.
kr. avseende budgetåret 1987/88, varav 171,8 milj. kr. för grundutbildning.

Statsbidrag utgår för nyinvandrade personer över 16 år som påbörjat
undervisningen under ankomståret eller därpå följande kalenderår. Bidrag
utgår för 36 undervisningstimmar med för närvarande 304 kr. per timme
vilket ger ca 11000 kr. per deltagare. Det sammanlagda bidraget till en
kommun utgår med ett högstbelopp som har beräknats på antalet nyinvandrade
kyrkobokförda under föregående år. Antalet undervisningstimmar
är framräknat utifrån 430 studietimmar och ett genomsnittligt deltagarantal
på 12 personer.

Deltagare i den grundläggande svenskundervisningen kan i vissa fall få
bidrag eller ersättning. Denna finansieras från anslaget Timersättning vid
vissa vuxenutbildningar som redovisas under huvudtiteln för utbildningsdepartementet.
För budgetåret 1987/88 beräknas 94,7 milj. kr. åtgå för
ändamålet.

Under budgetåret 1986/87 får deltagare, om de är minst 20 år, ett stimulansbidrag
om 13 kr. per studietimme om de inte åsamkas inkomstbortfall
genom att delta i undervisningen. Om inkomstbortfall föreligger utgår
ersättning med 42 kr. per studietimme. För asylsökande utgår dock inte
stimulansbidrag. Deltagare som är under 20 år får högst 400 kr./månad om
de inte åsamkas inkomstbortfall.

Påbyggnadsundervisning

Påbyggnadsundervisning anordnas dels av studieförbunden, dels som kurs
inom arbetsmarknadsutbildningen.

Den påbyggnadsundervisning som anordnas av studieförbunden skall i
genomsnitt uppgå till 200 timmar. Antalet deltagare får vara högst 20 och
lägst 5 personer i vaije studiecirkel.

Statsbidrag till studieförbunden utgår för 1986/87 med 257 kr. per studietimme
(motsvarar begreppet undervisningstimme i grund-sfi). Under förutsättning
av ett genomsnittligt deltagarantal på 10 personer och att deltagarna
tillgodogör sig undervisningen i normaltakt uppgår det sammanlagda
statsbidraget per deltagare i påbyggnadsundervisningen till drygt 5 100 kr.

Förs. 1986/87:18

Bilaga

Statsbidraget till studieförbunden för denna verksamhet har för budgetåret
1987/88 beräknats till 28,5 milj. kr.

Studiecirklar i påbyggnadsundervisningen skall vara kostnadsfria för
deltagarna. Inget särskilt studiestöd utgår.

Påbyggnadsundervisningen vid AMU, som uppgår till ca 300 timmar,
skall ingå i en fastställd yrkesinriktad utbildningsplan för deltagarna. Undervisningen
skall i dessa fall vara innehållsmässigt orienterad mot den
beslutade efterföljande yrkesutbildningen. Under utbildning vid AMU får
kursdeltagarna utbildningsbidrag.

Synpunkter på svenskundervisningen

Den nuvarande undervisningen i svenska och samhällsorientering för
vuxna invandrare har kritiserats dels därför att de resurser som avsatts för
ändamålet inte skulle vara tillräckliga för att nå de angivna målen för
utbildningen, dels därför att systemet för statsbidrag till kommunerna inte
skulle vara ändamålsenligt utformat.

Frågan om utbildningens omfattning och kvalitet är givetvis betydelsefull,
men den faller i huvudsak utanför ramen för pågående granskning.
Kritiken mot statsbidragssystemet är i detta sammanhang mera allvarlig
därför att bidragssystemet komplicerar de pågående förhandlingarna mellan
SIV och kommunerna om flyktingmottagandet. Vissa kommuner har
redan nu, enligt vad som framgår av en skrivelse från SIV till skolöverstyrelsen,
framfört tanken att låta de nya avtalen om flyktingmottagning
anpassas efter förväntade resurser för grundläggande svenskundervisning.

Enligt det nuvarande systemet baseras resurstilldelningen för denna
undervisning både totalt och för den enskilda kommunen på antalet utbildningsberättigade
nyinvandrade som kyrkobokförts under föregående kalenderår.
I ett läge med ökande invandring får kommunerna därför inte full
kostnadstäckning om kraven på svenskundervisning skall upprätthållas. I
underlaget för bidragskvoten ingår inte heller de asylsökande trots att de
omfattas av kommunens skyldighet att anordna svenskundervisning.

Skolöverstyrelsen disponerar över en reserv på 10% av det statsbidrag
som beräknats för hela riket. Dessa medel skall fördelas till kommuner
som har behov av statsbidrag utöver det högstbelopp som fastställts för
kommunen. Denna reserv är genom sin konstruktion således endast anpassad
för att utjämna effekterna av lokala förändringar i nyinvandringens
omfattning. Den utgör däremot inte något resurstillskott vid en ökad nyinvandring
totalt sett.

I vad mån dessa omständigheter faktiskt påverkar kommunernas villighet
att ta emot flera flyktingar är ännu oklart. Det kan dock konstateras
att trots den nya ordningen för den grundläggande svenskundervisningen
som trädde i kraft den 1 juli 1986 har flyktingmottagningen under det därpå
följande halvåret 1986 likväl uppnått nya rekordnivåer både vad avser
flyktingar och asylsökande som utplacerats från förläggningar och för
direktinresta asylsökande.

Ett tänkbart resultat av de tidigare redovisade omständigheterna kan
vara att de otillräckliga resurserna leder till att svenskundervisningen

Förs. 1986/87:18

Bilaga

framöver i ökad utsträckning skulle komma att få bedrivas vid flyktingförläggningarna
i stället. Detta skulle kunna få till följd att förläggningsvistelserna
för flyktingar och asylsökande ytterligare förlängs.

En direkt konsekvens har emellertid varit att väntetiderna för svenskundervisning
ökat och att nyinvandrade som varit berättigade till svenskundervisning
riskerat att gå miste om denna därför att de inte kunnat få
undervisningen inom föreskriven tid.

Regeringen har genom beslut den 11 december 1986 medgett att skolöverstyrelsen
får använda ytterligare 60000 undervisningstimmar för
grund-sfi utöver redan medgivna 480345 under innevarande budgetår.
Kostnaderna härför beräknades till 18240000 kr. De tilldelade timmarna
kan ses som ett förskott på de undervisningstimmar, som eljest skulle utgå
till kommunerna för grundsfi under nästkommande budgetår.

8.3 Sysselsättning för flyktingar och asylsökande

De långa väntetiderna på tillstånd och därefter på arbete eller studier kan
på sikt verka passiviserande och försvåra integreringen av flyktingarna i
det svenska samhället. Detta delavsnitt begränsas till två särskilda
aspekter på sysselsättningsfrågan. Den ena är möjligheterna att ge de
asylsökande en meningsfull sysselsättning under den tid de väntar på
slutligt besked i tillståndsfrågan. Den andra aspekten i sysselsättningsfrågan
som skall belysas här hänger samman med att det i flera av de
kommuner som tagit emot flyktingar och asylsökande inom ramen för det
nya mottagningssystemet nu föreligger svårigheter att ge dem arbete eller
bereda dem annan meningsfull sysselsättning även sedan tillståndsfrågan
avgjorts. Svårigheterna att finna en meningsfull sysselsättning i mottagningskommunerna
leder sedan till en sekundäromflyttning som kan komma
att sätta det nya systemet för flyktingmottagningen ur spel.

Temporärt arbetstillstånd för asylsökande

I en rad motioner1 som väckts under den allmänna motionstiden 1986/87
har de s. k. väntarnas situation aktualiserats. Motionärerna har genomgående
tagit upp de påfrestningar som sysslolösheten under väntetiden utgör
för de asylsökande och de konsekvenser denna väntan kan ha för de
asylsökandes sociala välbefinnande.

1 Motion Sf501 Sonja Rembo och Anita Bråkenhielm (m) Temporärt arbetstillstånd
för flyktingar.

Motion Sf504 Gunnar Thollander och Ingrid Andersson (s) Tidsbegränsat arbetstillstånd
för flyktingar.

Motion Sf513 Rune Backlund m. fl. (c) Flyktingpolitiken.

Motion Sf516 Bengt Westerberg m.f. (fp) Flyktingpolitiken.

Motion Sf518 Siw Persson (fp) Rätt till arbete för asylsökande i väntan på beslut om
uppehållstillstånd.

Motion Sf520 Berndt Ekholm (s) Studier och praktik för asylsökande i väntan på
beslut om uppehållstillstånd.

Motion Sf521 Nils Carlshamre m.fl. (m) Invandrarfrågor.

Motion Sf522 Erkki Tammenoksa och Oskar Lindkvist (s) Flyktingpolitiken.

Motion Sf525 Alf Svensson (c) Flyktingpolitiken.

Förs. 1986/87:18

Bilaga

Dessa påfrestningar förstärks givetvis av ovissheten om utgången i asylärendet.

Vissa motionärer menar att den påtvingade sysslolösheten under väntetiden
också kan påverka den svenska opinionens syn på flyktingar och
asylsökande (motionerna Sf501 och Sf516).

Förslagen om hur de asylsökande skall beredas sysselsättning under
väntetiden skiljer sig något mellan olika motionärer. I några fall har motionärerna
föreslagit att de asylsökande skulle få ett tidsbegränsat arbetstillstånd
under väntetiden, medan andra motionärer föreslagit olika former av
beredskapsarbete för de asylsökande. Det förekommer också förslag om
att förena de ekonomiska bidragen till de asylsökande med krav på deltagande
i viss utbildning, t. ex. svenskundervisning och arbetsmarknadsutbildning,
arbetslivspraktik etc.

Några av de i motionerna framförda förslagen pekar på sambanden
mellan bl. a. svenskundervisningen och flyktingarnas och de asylsökandes
möjligheter att förbättra sin situation. Förslagen har på så sätt åter aktualiserat
de konsekvenser det nya systemet för statsbidrag till den kommunala
svenskundervisningen haft på kommunernas förmåga att anordna sådan
undervisning (se föregående delavsnitt).

Riksdagen har tidigare behandlat motioner med syfte att ge asylsökande
ett tidsbegränsat arbetstillstånd under väntetiden, senast våren 1986
(Sf502, SfU 21, rskr 303). Dessa motioner har emellertid avslagits med
hänsyn till att ett system med tillfälliga arbetstillstånd kunde befaras leda
till en uppluckring av principen om den reglerade invandringen. Man borde
i stället försöka komma tillrätta med de problem som uppkommer under
väntetiden genom att hålla nere handläggningstiderna. En annan omständighet
av betydelse i detta sammanhang är att man redan i dagsläget har
problem med att lösa sysselsättningsfrågan för de invandrare som tidigare
fått arbetstillstånd.

Flera av de motioner som lämnats under den allmänna motionstiden
1986/87 har dock åsyftat ett bredare sysselsättningsprogram. I ett par
kommuner har man företagit vissa åtgärder i denna riktning. Inom ramen
för bl. a. svenskundervisningen har även asylsökande kunnat få en kortare
tids praktisk yrkesorientering. Med nuvarande regelsystem är det emellertid
inte möjligt att ge asylsökande, som alltså inte har tillståndsfrågan löst,
avlönade praktikplatser.

Det kan i sammanhanget noteras att under senare år har i genomsnitt ca
90% av de asylsökande, som fått resa in i landet och här invänta resultatet
av ärendet, fått tillstånd att stanna i riket.

Sekundäromflyttning

En av grundtankarna bakom det nya systemet för flyktingmottagningen
var att flyktingar och asylsökande skulle spridas till ett större antal kommuner.
Dessa kommuner skulle sedan svara för den mera långsiktiga
introduktionen i det svenska samhället. Tidigare hade dessa grupper företrädesvis
sökt sig till storstadsregionerna och till universitetsorterna,
främst Storstockholmsområdet. En alltför stark koncentration av flykting -

Förs. 1986/87:18

Bilaga

ar och asylsökande till dessa områden, som har brist på bostäder och även
i övrigt har begränsade resurser för att ordna en bra flyktingmottagning,
kan leda till att syftet med den beslutade reformen förfelas.

Det som normalt framstår som en självklar rättighet, nämligen att själv
få välja boplats, kan emellertid när det gäller den organiserade flyktingmottagningen
i vissa fall ha till följd att de för ändamålet avdelade resurserna
inte blir effektivt utnyttjade. För att det skall vara möjligt att uppnå syftet
med det nya systemet för flyktingmottagningen och att mera långsiktigt
sprida utplaceringen av flyktingar och asylsökande till flera kommuner
behövs någon form av styrmedel. Flyktingarna och de asylsökande kommer
annars med stor sannolikhet att snart återta det tidigare boendemönstret
och flytta till de attraktiva storstadsområdena i stället för att utnyttja de
kommunplatser som SIV förhandlat fram vid överläggningar med kommunerna.
Denna omflyttning kan skapa vissa problem bl. a. vid fördelningen
av det statliga s. k. schablonbidraget till kommunerna (jfr avsnitt 7.5.2).

Flyttningen till storstadsregionerna kan, som nyss nämnts, skapa problem
också i övriga delar av landet. Kommuner som ställt upp i det nya
systemet för flyktingmottagande och som byggt upp en ny organisation för
ändamålet kan ställas inför den situationen att iordningställda bostäder,
daghemsplatser m. m. inte blir utnyttjade i planerad omfattning. Det kan i
ett sådant läge bli nödvändigt att välja mellan målet att flyktingarna och de
asylsökande skall komma till kommuner som är förberedda på att ge dem
ett bra mottagande och målet att bevara ett betydande mått av valfrihet
och hänsynstagande till den enskilde vid utplaceringen.En målkonflikt av
detta slag kan aktualiseras dels i samband med vistelsen på SIV:s s.k.
slussar och förläggningar, dels vid utplaceringen i kommunen, dels ock vid
flyttningen mellan olika kommuner den närmaste tiden efter den primära
utplaceringen.

Det föreligger för närvarande inte någon skyldighet för flyktingar och
asylsökande att acceptera en förläggningsinkvartering eller utplacering till
en viss kommun. Man har, i de få fall man inte lyckats komma överens, i
stället tillämpat ekonomiska sanktioner i form av bl. a. nekat bistånd enligt
6§ socialtjänstlagen eller, vid vistelse på förläggning, indragen dagspenning.

Kommunernas rätt att vägra flyktingar och asylsökande bistånd enligt
socialtjänstlagen när en anvisad plats på en utredningsförläggning inte
utnyttjas har nyligen prövats av regeringsrätten. I en dom beslutad den 27
februari i år har regeringsrätten inledningsvis konstaterat att enligt 2§
socialtjänstlagen svarar varje kommun för socialtjänsten inom sitt område
och enligt 3 § samma lag har kommunen det yttersta ansvaret för att de som
vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver. Detta ansvar
innebär, enligt regeringsrätten, ingen inskränkning i det ansvar som vilar
på andra huvudmän. 6§ socialtjänstlagen föreskriver att den enskilde har
rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning och sin livsföring i
övrigt, om hans behov inte kan tillgodoses på annat sätt.

Enligt regeringsrättens mening får den asylsökandes behov i regel anses
tillgodosett, i den mening som avses i 6§ socialtjänstlagen, genom att han
tillhandahålls plats i en utredningsförläggning. I linje med vad som angivits

Förs. 1986/87:18

Bilaga

i propositionen 1983/84:124 om mottagandet av flyktingar och asylsökande
m. m. måste emellertid undantag från denna regel göras för fall där särskilda
omständigheter föranleder det.

Vad gäller frågan om den asylsökande i det nu aktuella målet kan anses
ha haft sitt behov av bistånd tillgodosett genom att han tillhandahållits
plats i en förläggning, anförde regeringsrätten att N.N. vid ankomsten till
Sverige endast var 20 år gammal. Med hänsyn till hans ungdom framstod
en åberopad familjeanknytning till en äldre syster och hennes man, bosatta
i Sundbybergs kommun, som ett så värdefullt stöd under den tid som
frågan om uppehållstillstånd prövades att den borde ha beaktats. En placering
i en avlägsen förläggning som den i Nybro kunde inte tillgodose hans
särskilda behov. I förevarande fall hade således Sundbybergs kommun
som vistelsekommun inte bort avslå N.N.:s framställning om bistånd med
hänvisning till att plats fanns tillgänglig i Nybroförläggningen. Följaktligen
hade det ålegat socialnämnden att utge behövligt bistånd.

Med undanröjande av underinstansernas domar har regeringsrätten därför
återförvisat målet till socialnämnden i Sundbybergs kommun för ny
behandling.

Det finns för närvarande inte någon statistik över i vilken utsträckning
flyktingar och asylsökande lämnar SIV:s förläggningar eller s. k. tillfälliga
genomgångsbostäder ute i kommunerna för att i stället ordna inkvartering
på egen hand. Antalet fall bedöms dock alltjämt vara förhållandevis begränsat.
Den framtida utvecklingen hänger i hög grad samman med regeringsrättens
nyss relaterade dom. Regeringsrätten har där alltså slagit fast
att de asylsökandes behov i regel får anses tillgodosett, i den mening som
avses i 6 § i socialtjänstlagen, genom att plats tillhandahålls i en utredningsförläggning.
Däremot torde det fortfarande inte vara klart vad som gäller
beträffande de senare skedena i mottagningsprocessen.

Också när det gäller dem som placerats ut i kommunerna inom ramen för
det nya systemet för flyktingmottagningen är det statistiska underlaget för
att beräkna omfattningen av sekundäromflyttningen osäkert. Det är dock
helt klart att omflyttningen i detta skede är av betydligt större omfattning
än i tidigare skeden av mottagningsprocessen. Som exempel kan nämnas
Nässjö kommun där sekundäromflyttningen uppgått till mer än 50% under
de första 18 månaderna efter inflyttningen till kommunen. Det kan också
nämnas att SIV har företagit en studie av sekundäromflyttningen bland det
totala antalet flyktingar och asylsökande år 1985. I denna studie uppskattades
emellertid andelen som inte stannade kvar i mottagningskommunen
under det första året till endast 5% av samtliga utplacerade. Samtidigt
skulle dock omflyttningen till storstäderna enligt samma studie ha varit
dubbelt så hög - 10%. För närvarande saknas dock, som nyss nämnts, ett
underlag som i statistiskt godtagbara termer kan beskriva omflyttningsmönstret
bland asylsökande och flyktingar. Centrum för invandringsforskning
vid Stockholms universitet planerar därför att tillsammans med
delegationen för invandrarforskning (DEIFO) och statistiska centralbyrån
företa en kartläggning av omflyttningen bland dessa invandrargrupper.

Det förekommer också att asylsökande som inkvarterats på s. k. förslussar
i avvaktan på att man kan hålla de inledande inreseförhör, som senare

Förs. 1986/87:18

Bilaga

skall ligga till grund för polismyndighetens beslut i avvisningsfrågan (se
avsnitt 5.3), lämnar slussförläggningen i förtid. Detta var tidigare ett visst
problem, men det bedöms numera förekomma endast i ringa omfattning.
Det är emellertid inte en brottslig handling för den asylsökande att lämna
den anvisade förläggningen innan inreseförhöret hållits. Det anses dock
som en överträdelse av ordningsföreskrift och leder i regel till efterlysning
och aktualiserar ett beslut om att vederbörande skall tas i förvar.

9 Inresekontrollen

Riksdagens revisorer har i samband med den nu företagna granskningen av
flyktinginvandringen m. m. tagit upp vissa frågor med anknytning till inresekontrollen
dels vid sitt besök på Stockholm-Arlanda flygplats under
revisorernas resa i Stockholms län i juni 1985, dels vid en resa till Trelleborg
i januari 1986 då revisorernas första avdelning träffade samman med
företrädare för den lokala polismyndigheten, tullverket och kommunen.
Vid båda dessa tillfällen företräddes SIV av sin generaldirektör. Företrädare
för rikspolisstyrelsen, bl. a. chefen för rikskriminalen, har vid en särskild
föredragning för revisorernas första avdelning lämnat en fördjupad
orientering kring den illegala invandringen och därmed förenade problem.

Vid dessa sammanträffanden aktualiserades bl. a. följande frågeställningar
rörande inresekontrollen.

Arlanda valdistrikt

- Ett stort antal asylsökande som helt saknar pass och identitetshandlingar.

- Agenter som mot hög ersättning organiserar resor till Sverige för flyktingar
och förser dem förfalskade passhandlingar.

- Behovet av sanktioner mot flygbolag som befraktar trafikanter utan
giltiga handlingar.

Trelleborg

- Personalresurser.

- Teknisk utrustning för passkontroll.

Rikspolisstyrelsen

- Behovet av en central förstärkningsresurs hos rikskriminalen för utredning
av asylärenden.

- Vissa konsekvenser av det stora antalet asylsökande med okänd eller
osäker identitet.

Mot bakgrunden av den lämnade informationen beslutade revisorerna att
granskningen i vad gäller inresekontrollen skulle ta upp följande tre frågeställningar.

- Passkontrollens effektivitet,

- möjligheterna att effektivisera polisens insatser i asylärenden samt

- problem med det stora antalet asylsökande med okänd eller osäker
identitet.

Förs. 1986/87:18

Bilaga

Revisorerna slog redan i ett tidigt skede av granskningen fast att genomgången
av inresekontrollen skulle avgränsas till en analys av den administrativa
effektiviteten i verksamheten.

Under den tid revisorernas granskning av flyktinginvandringen m.m.
pågått har regeringen tagit initiativ till olika åtgärder för att komma till rätta
med de administrativa problem som det ökade antalet asylärenden föranlett.
Den del av granskningen som omfattar möjligheterna att effektivisera
polisens insatser i asylärenden har därigenom fått eller kommer att få en
genomträngande belysning i annan ordning. Revisorernas granskning har
därför i första hand inriktats på de två återstående frågeställningarna om
passkontrollens effektivitet och om problem med det stora antalet asylsökande
med okänd eller osäker identitet.

9.1 Passkontrollens effektivitet

Passkontrollens huvudsyfte är att hindra att utlänningar, som saknar pass
eller tillstånd som krävs för inresa i Sverige eller som på grund av sina
personliga förhållanden inte är önskvärda här, reser in i landet. Kontroll
kan ske i form av reguljär passkontroll eller genom stickprovskontroll.

Med reguljär passkontroll menas sådan kontroll som bedrivs vid en
nordisk yttergrans som riktar sig mot alla utlänningar som kommer från ett
utomnordiskt land. Kontrollen omfattar också svensk medborgares innehav
av giltigt pass.

Mellan de fem nordiska staterna har träffats ett långtgående avtal om
upphävande av passkontrollen vid de internordiska gränserna (PÖK). Detta
innebär att den reguljära passkontrollen skall utföras vid det tillfälle en
inresande första gången passerar nordisk yttergrans.

Stickprovskontroll kan företas vid internordisk gräns. I november 1976
förordnade regeringen om en intensifierad stickprovskontroll av resande
från i första hand Danmark. Syftet med stickprovskontrollen är att hindra
eller försvåra för personer att ta sig in i Sverige i strid med gällande
bestämmelser. Stickprovskontrollen riktar sig därför i första hand mot
utomnordiska medborgare.

Granskningen av passkontrollens effektivitet skall i första hand ses mot
bakgrunden av den förekommande organiserade illegala invandringen och
av den ökande risken för att resande tar sig in i Sverige vid sidan av
passkontrollen eller med hjälp av förfalskade eller lånade passhandlingar.

Den lokala polismyndigheten svarar för passkontrollen. Den kan utföras
av såväl polispersonal som administrativ personal (passkontrollanter).
Tullmyndighet skall på begäran av polismyndighet medverka vid passkontroll
enligt 23 § i utlänningsförordningen.

En förutsättning för att passkontrollen skall kunna fungera effektivt är
att personalen är dimensionerad efter arbetsuppgifternas omfattning, att
personalen har en adekvat utbildning för sina uppgifter och att den har
tillgång till den tekniska utrustning som erfordras för uppgiften.

Förs. 1986/87:18

Bilaga

Avgörande faktorer för personaldimensioneringen är dels arbetsbelastningen
totalt sett, dels hur arbetsbelastningen varierar under dygnet. Vid
färjelägena och de mindre flygplatserna är i regel ankomsten av passagerarförande
transportmedel i utrikes trafik koncentrerad till vissa avgränsade
delar av dygnet.

Dessa problem kan illustreras med ett exempel från Trelleborgs polisdistrikt.
Av de 15-16 passagerarförande faijor som dagligen trafikerar Trelleborgs
hamn i utomnordisk trafik anlöper tre inom ett halvtimmesintervall
på morgonen mellan 07.00 och 07.30. Förutom en kraftig topp i arbetsbelastningen
innebär detta också, p. g. a. hamnens planering och trafikens
karaktär, att ett flertal passkontrollställen måste vara bemannade samtidigt.
Passkontrollen måste således täcka ett förhållandevis stort område
och avse såväl resande till fots över passagerarlandgången som passagerare
i järnvägsvagnar, personbilar och lastbilar.

Antalet ankommande resenärer som passerade den reguljära passkontrollen
i Trelleborg uppgick år 1986 till ca 550000 personer. Distriktet
placerade sig därmed i nivå med Stockholm (2,2 milj.), Göteborg (0,7 milj.)
och Malmö (0,3 milj.). I Stockholm är den reguljära passkontrollen koncentrerad
till Stockholm-Arlanda flygplats, medan passkontrollen i Göteborg,
förutom flygtrafiken, även avser färjetrafiken på England - Harwich
och Newcastle (ca 100000 ankommande passagerare) — samt Västtyskland
- Kiel (ca 100000 ankommande passagerare). I Malmö avser den
reguljära passkontrollen till ca 60 % ankommande flygresenärer vid Malmö-Sturups
flygplats. Återstående ca 40% avser de passagerare som direkt
från Kastrups flygplats utanför Köpenhamn anländer med båt till
svävarterminalen vid Skeppsbron i Malmö samt till en mindre del även
passagerare från färjetrafiken mellan Travemynde och Malmö. Bland övriga
passkontrollorter med reguljär passkontroll kan, i fråga om flygtrafik,
nämnas Norrköping (30000 ankommande passagerare), Jönköping (20000)
och Västerås (15000), samt i fråga om färjetrafik, Ystad (75000), Nynäshamn
(25000) samt Helsingborg. När det gäller passkontrollorter med
inomnordisk färjetrafik, där passkontrollen genomförs stickprovsvis, intar
Helsingborg med ca 9,0 milj. ankommande passagerare en särställning.
Övriga passkontrollorter med en betydande inomnordisk färjetrafik (ca 2
milj. ankommande passagerare) är Stockholm, Göteborg, Norrtälje (Kappelskär)
samt Malmö (inkl. Limhamn).

Det totala antalet passkontrollorter i riket uppgår för närvarande till
drygt 40.

Som ett underlag för en bedömning av behovet av utbildning för den
passkontrollerande personalen och av teknisk utrustning lämnas nedan en
bild av huvuddragen i passkontrollen. I kontrollen ingår bl. a. följande
moment.

- Kontroll av att de som är skyldiga att ha pass vid inresa i Sverige har
sådana legitimationshandlingar som enligt utlänningsförordningen
(1980: 377) gäller som pass.

- Kontroll av passets giltighet.

- Kontroll av innehavarens identitet.

- Kontroll av passets äkthet.

Förs. 1986/87:18

Bilaga

4 Riksdagen 1986187. 2 sami. Nr 18

— Kontroll av visering.

— Kontroll av återresetillstånd för viseringspliktig utlänning med gällande
uppehållstillstånd i Sverige.

— Kontroll att viseringsfri utlänning under de sex senast förflutna månaderna
inte vistats mer än tre månader i Norden.

— Kontroll i respektive passkontrollregistret, U-boken och andra förekommande
spärrförteckningar för att förhindra att den som skall ha
visering eller annat särskilt tillstånd för att få resa in i Sverige ändå tar
sig in här.

— Insamling av kontrollkort från viseringspliktig utlänning och avstämning
av de på kortet lämnade uppgifterna.

För att skapa underlag för bedömning av om en utlänning skall avvisas
enligt 28 eller 29 §§ utlänningslagen skall polismyndigheten i förekommande
fall även fråga utlänningen om syftet med besöket, hur länge han tänker
stanna, hur försörjningen är ordnad och om han har biljett för sin återresa.

Antalet passutfärdande stater är stort och det förekommer en rad olika
passtyper eller andra legitimationshandlingar som gäller som pass. Det
förekommer även att internationella organisationer utfärdar pass. Den
normala formen av pass är hemlandspass. Dessa kan delas in i tre grupper,
nämligen

— vanligt pass eller privatpass

— tjänstepass

— diplomatpass.

Därutöver förekommer s. k. främlingspass, resedokument, olika former av
Laissez-passer och Certificate of Identity. Av dessa har bl. a. FN:s Laissez-passer
godkänts som pass vid inresa i Sverige.

Kontrollen av passets giltighet avser i första hand att passet inte gått ut,
men avser även om passet gäller för resa till Sverige.

Kontrollen av innehavarens identitet, dvs. att den som visar upp passet
är identisk med den som passet är utfärdat för, är ofta en grannlaga uppgift.
Fotografierna i passen kan på grund av t. ex. ålder och slitage ha upphört
att vara välliknande och därmed utgöra ett dåligt underlag för identitetskontrollen.
Det har visat sig att vissa utseendetyper är svårare att identifiera
än andra. Detta har utnyttjats och det förekommer att bl. a. svenska
pass, främst främlingspass, lånats ut. I de fall man misstänker att den som
vid kontrollen uppvisar ett svenskt pass inte är identisk med den som
passet är utfärdat för måste kontrollen kompletteras, t. ex. genom att
utröna om innehavaren har kunskaper i svenska språket.

När det gäller kontrollen av passens och, i förekommande fall, viseringarnas
äkthet står man inför en mycket besvärlig uppgift. Skickligt utförda
förfalskningar kan vara svåra att upptäcka t. o. m. vid en kriminalteknisk
analys av handlingen. Vissa minimikrav på äkthetskontrollen måste dock
kunna ställas även vid den fortlöpande passkontrollen ute på fältet. Det
bör således vara möjligt att redan i detta skede kunna upptäcka de enklare
förfalskningarna. I det följande tecknas några problemsituationer.

Om den passkontrollerande tjänstemannen inte känner igen en passtyp
bör denne ha möjlighet att förhållandevis snabbt kunna kontrollera det

Förs. 1986/87:18

Bilaga

uppvisade passet mot ett referensregister över internationellt förekommande
typer av passhandlingar. Detta kontrollmoment förutsätter att man
har tillgång till ett sådant register lokalt eller att man via telefax kan
kontrollera handlingen mot ett centralt register. I det senare fallet måste
man inom distriktet ha tillgång till såväl fotokopieringsutrustning som en
telefaxanläggning.

Det får dock förutsättas att flertalet av de problem som kan uppkomma
vid passkontrollen också kan lösas internt inom polisdistriktet. I sådana
fall kan det i stället krävas att delar av personalen är försedda med kommunikationsradio
så att de snabbt kan nå den lokala ledningen för passkontrollen.

Vissa vanligt förekommande ingrepp och ändringar i pass kan relativt
enkelt upptäckas genom att handlingen exponeras mot ultraviolett (UV)
eller infrarött ljus. Sådan utrustning finns i olika utföranden. En av de
enklare modellerna, som ute i handeln inte kostar mer än ca 100 kr., består
av bärbar batteridriven UV-lampa som mycket effektivt avslöjar några av
de vanligaste sätten att ändra den handskrivna texten i passen.

Slagningen i de olika ”spärregistren” över vissa utlänningar som inte
utan särskilt tillstånd får komma in i Sverige förutsätter dessutom att man
vid passkontrollen har tillgång till en dataterminal''ansluten till passkontrollregistret
och att de tjänstemän som är ute på fältet har snabb förbindelse
med denna genom t. ex. kommunikationsradio. Den som svarar för
dataterminalen bör därvid ha tillgång till övriga spärrlistor.

Det är ett känt förhållande att ett betydande antal utlänningar tar sig in i
Sverige med lånade och förfalskade pass. Det förekommer, som nyss
nämnts, även att svenska pass utnyttjas för detta ändamål. Det kan därför i
vissa fall vara värdefullt, bl. a. av spaningstekniska skäl, att en ifrågasatt
handling skall kunna dokumenteras direkt i anslutning till passkontrollen
även om utlänningen sedermera tillåtits resa in i landet. För detta krävs
tillgång till fotokopieringsutrustning samt om det krävs att kopian snabbt
skall sändas vidare, t. ex. till rikskriminalens utlänningsrotel, även telefaxutrustning.

En rundfrågning hos de lokala polismyndigheter som svarar för passkontrollen
vid de större inreseorterna har gett vid handen att man vid de
berörda polisdistrikten i allmänhet innehar sådan teknisk utrustning som
behövs för att fullgöra den föreskrivna kontrollen. Det är dock endast ett
fåtal distrikt som har den tidigare omnämnda utrustningen för att genom
belysning med UV- eller infrarött ljus avslöja förfalskningar.

Rundfrågningen har emellertid också aktualiserat det förhållandet att
den tekniska utrustningen inte alltid funnits i den omfattning eller varit
tillgänglig för den passkontrollerande personalen ute på fältet på ett sådant
sätt att det varit möjligt att uppnå en optimal avvägning mellan effektivitet
och smidighet vid passkontrollen.

Av de olika exempel på detta som kommit fram vid den företagna
genomgången av tillämpade rutiner vid inresekontroller kan följande nämnas.

Vid ett av de större polisdistrikten hade man av besparingsskäl genomfört
den ordningen att samtliga telefonsamtal till mottagare utanför det

Förs. 1986/87:18

Bilaga

egna riktnummerområdet skulle kopplas genom myndighetens växel. Efter
det att växeln stängt för dagen (kl. 17.00) fanns inte möjlighet att ringa till
myndigheter inom andra riktnummerområden, t. ex. SIV och rikspolisstyrelsen,
annat än från vissa direktkopplade telefoner. Fram till helt nyligen
saknade distriktets utlänningsavdelning en sådan anknytning. Den nu inkopplade
telefonen är dock placerad vid tjänstelokalerna inne i polishuset,
medan passkontrollenheten som är verksam ute på fältet alltjämt saknar
telefon som efter kontorstid är kopplad till rikstelenätet.

Detta exempel, liksom vad som i övrigt visats vid granskningen av
tillgången på teknisk utrustning vid passkontrollen, ger anledning framhålla
vikten av att den passkontrollerande personalen har tillgång till teknisk
utrustning m. m. i den utsträckning som erfordras för att föreskriven kontroll
skall kunna företas utan alltför omfattande och tidskrävande arrangemang.
Det kan annars uppstå risk för att vissa moment i passkontrollen av
tids- och arbetstekniska skäl blir eftersatta. Frågor angående den tekniska
utrustningen för passkontroll handläggs inom rikspolisstyrelsen av arbetskommittén
för teknisk utveckling vid passkontroll.

Den passkontrollerande personalen utbildas dels genom den lokala polismyndighetens
försorg, dels av rikspolisstyrelsen. Inom rikspolisstyrelsen
medverkar såväl rikskriminalens utlänningsrotel som styrelsens polisrättssektion
i detta arbete. När det gäller utbildningen på lokal nivå av den
passkontrollerande personalen kan det finnas anledning att särskilt nämna
den kunskapsuppbyggnad som sker genom samarbete med mer erfarna
kolleger och en längre tids egen erfarenhet från verksamheten.

9.2 Asylsökande med okänd eller osäker identitet

Antalet utlänningar som kommer till Sverige och söker asyl enligt 3, 5 och
6§§ i utlänningslagen utan att inneha giltigt pass har ökat mycket kraftigt
under senare år. Enligt rikspolisstyrelsens statistik, som täcker in drygt
90% av de asylsökande (jfr avsnitt 4.1), har antalet asylsökande utan pass
eller med falska pass utvecklats enligt följande sedan år 1982.

År	Antal
1982	455
1983	651
1984	3 990
1985	3252
1986	6258
Summa	14606

Den visade ökningen av antalet passlösa asylsökande hänger naturligtvis
i hög grad samman med den kraftiga ökningen i tillströmningen av asylsökande
till Sverige totalt sett (jfr avsnitt 4.1). Men utvecklingen hänger
också i betydande utsträckning samman med det förhållandet att även
andelen asylsökande utan pass ökat. Detta framgår av följande sammanställning.

Förs. 1986/87:18

Bilaga

År	Andel
1982	16,3%
1983	25,2%
1984	37,2%
1985	24,8%
1986	47,5%

Andelen passlösa asylsökande varierar mellan de olika polisdistrikten.
Vid Arlanda vaktdistrikt, som under år 1986 tog emot ca 6400 asylansökningar,
var andelen sökande utan giltigt pass ca 70%. I Helsingborgs
polisdistrikt, som tog emot drygt 400 asylansökningar, var andelen passlösa
ännu högre och uppgick till nära 75 %. I Göteborgs polisdistrikt, med
ca 750 asylsökande, var ca 25% utan pass. Även i Malmö polisdistrikt,
som tog emot ca 1 100 asylansökningar år 1986, uppgick andelen passlösa
till ca 25%.

De största differenserna framkommer dock om man jämför andelen
passlösa efter nationstillhörighet. Av 1 825 asylsökande från Chile år 1986
saknade endast 8 personer (0,4 %) pass, medan 86 % av de 953 asylsökande
med etiopiskt medborgarskap saknade pass. Den helt dominerande gruppen
asylsökande utan pass kommer från Iran. Av de 6282 iranier som
ansökte om asyl ifrågavarande år saknade 4238 personer (67,5%) giltigt
pass.

En jämförelse av dessa värden med de uppgifter och flyktinginvandringens
fördelning på nationaliteter som redovisas i avsnitt 4.2.1 visar att
det just är för de nationalitetsgrupper som har den högsta andelen asylsökande
utan giltiga pass som tillströmningen av asylsökande ökat mest
under senare år. Utvecklingen av antalet asylsökande utan giltiga pass
fördelad på olika nationaliteter framgår närmare av underbilaga 6.

När man studerar dessa uppgifter om andelen asylsökande utan pass
eller med förfalskade passhandlingar bör man även beakta vad som i
föregående delavsnitt återges om svårigheterna att upptäcka förfalskningar
och lån av pass. De här angivna värdena blir på så vis endast en form av
lägsta-värden för antalet asylsökande med okänd eller osäker identitet.

På grund av svårigheterna att utreda asylärenden där sökanden saknar
pass — och nästan genomgående i dessa fall även biljetter och andra
handlingar som utvisar resvägen till Sverige - och det näst intill omöjliga
att i förekommande fall verkställa en avvisning eller utvisning blir andelen
passlösa asylsökande som slutligen får stanna i Sverige ännu högre än vad
som framgår av statistiken över antalet asylansökningar.

Det kan naturligtvis föreligga legitima skäl till att vissa asylsökande
saknar pass. De kan t. ex. ha förvägrats hemlandspass eller inte vågat söka
pass främst på grund av att det förelegat en sådan situation som avses i 3 §
UtlL om asylberättigande flyktingskap. Passen kan också ha förlorats
under ett tidigare skede av flykten till Sverige, t. ex. genom stöld. Av
polisens spaningsarbete framgår emellertid att passlösheten ofta ingår som
ett led i en av utomstående agenter organiserad slussning av asylsökande
till Sverige. Av spaningsarbete! har också framgått att det i regel är i
samband med eller under den sista delsträckan i resan hit som man gör sig

Förs. 1986/87:18

Bilaga

av med pass, biljetter o. dyl. Utifrån den bedömningen att den som verkligen
har tillräckliga skäl för sin asylansökan inte har anledning att göra sig
av med pass samt biljetter och andra dokument som utvisar färdväg har
under granskningen vissa förslag kommit fram om hur dessa handlingar
skulle kunna ”säkras” under det sista reseavsnittet till Sverige.

Ett av de förslag som lämnats har avsett sanktioner mot flygbolag som
befraktar trafikanter utan giltiga handlingar. Frågan är kontroversiell och
det skall här bara konstateras att någon form av sanktioner tillämpas i
dessa fall bl. a. i Australien, Canada, USA och förbundsrepubliken Tyskland
och numera även Storbritannien. Flera andra länder, bl. a. Nederländerna,
ålägger transportören ett kostnadsansvar för utlänningar som förts
till landet i fråga trots att de saknat tillstånd.

I det följande redovisas några exempel på hur grupper av asylsökande
utan pass och biljetter kommit till Stockholm-Arlanda flygplats med samma
flyg (”flight”). Uppgifterna är sammanställda av Arlanda valdistrikt
utifrån dagsrapporterna under sommarmånaderna 1986 och omfattar samtliga
nationaliteter.

Datum	Flight	Antal	Nationalitet
86-06-04	LH 016	24 st.	iranier
86-06-25	LH 016	12 st.
86-07-02	LH 016	11 st.
86-07-22	SK 414	23 st.
86-07-29	SK 420	14 st.
86-07-29	SK 426	11 st.
86-08-16	SK 706	27 st.
86-08-18	SK 582	24 st.
86-08-19	SK 706	22 st.
86-09-05	LO 351	12 st.
86-09-08	LH 018	37 st.

Därutöver förekom, enligt uppgift, ett ”otal” grupper på omkring 10
personer på samma flyg. Det totala antalet iranier som kom till Stockholm-Arlanda
flygplats under denna tid uppgick till 1 322 personer och 469
barn. Av dessa saknade 1 603 (90%) pass.

Arlanda vaktdistrikt har därefter företagit en förnyad genomgång av
dagrapporterna avseende december 1986 och januari 1987. Bilden är nu
annorlunda. Grupperna är betydligt mindre och de dokumentlösa passagerarna
ankommer nu från andra europeiska flygplatser än Kastrup, som
vid den tidigare genomgången dominerade helt. Till denna utveckling har i
hög grad de åtstramningar i flyktinglagstiftningen som genomfördes i Danmark
år 1986 bidragit liksom det förhållandet att svensk polis varit stationerad
på Kastrup för att förhindra att passagerare på väg till Sverige gör sig
av med pass och resehandlingar före inresekontrollen i Sverige.

De företagna åtgärderna synes emellertid inte ha minskat tillströmningen
av asylsökande till Sverige och till Arlanda totalt sett. Utvecklingen illustrerar
i stället det förhållandet att de utlänningar som beger sig till Sverige
för att söka asyl inom förhållandevis kort tid anpassar sig till den rådande
kontrollsituationen. Detta visade sig även bl. a. när möjligheterna att ta sig
in i Sverige via Trelleborg begränsades i slutet av år 1985. Strax efteråt
ökade i stället antalet asylsökande vid andra inreseorter, främst Arlanda.

Förs. 1986/87:18

Bilaga

När det gäller konsekvenserna av att ett växande antal asylsökande med
okänd eller osäker identitet under senare år tagit sig till Sverige och
sedermera fått tillstånd att stanna här har framför allt följande fyra följdverkningar
framhållits.

1. De passlösa får företräde vid asylbedömningen genom att deras uppgifter
inte kan kontrolleras och att passlösheten försvårar verkställigheten
av ett eventuellt beslut om avvisning/utvisning. Genom att ett stort
antal personer, som eljest sannolikt inte skulle ha fått uppehållstillstånd
här, på grund av detta agerande får stanna i landet förorsakas samhället
stora kostnader. I förlängningen minskas på detta sätt Sveriges möjligheter
att ta emot dem som verkligen är i behov av en fristad här.

2. En stor del av de passlösa asylsökande har kommit till Sverige med
hjälp av agenter som arrangerat flykten hit. Hur många som kommit till
Sverige på detta sätt är oklart. Av polisens spaningsarbete framgår att
det i första hand gäller asylsökande som är medborgare i Iran och i
Etiopien. Det är också dessa båda nationaliteter som har den högsta
andelen passlösa asylsökande.

Som grund för en bedömning av omfattningen på denna verksamhet
kan nämnas att en person, som tidigare varit häktad misstänkt för brott
enligt 96 § punkt 4 i utlänningslagen angående

”den som i vinningssyfte planlägger eller organiserar verksamhet
som är inriktad på att främja att utlänningar reser till Sverige utan
pass eller tillstånd till inresa i riket”,
vid förhör hos polisen uppgett att han själv hjälpt ett tusental asylsökande
att komma till Sverige. Det finns enligt rikskriminalens bedömning
flera ligor som ligger bakom den organiserade illegala invandringen
till Sverige.

Vid de asylförhör som hållits med asylsökande som kommit till Sverige
på detta sätt har framgått att flykten hit ofta varit förenad med höga
kostnader. Belopp upp mot 200000 svenska kronor har nämnts, varav
största delen gått till dem som ordnat flykten till Sverige. Även om det
är troligt att de angivna beloppen många gånger varit överdrivna är det
dock klart att dessa agenter ofta kräver betydande belopp i ersättning
för sin medverkan vid flykten till Sverige. Asylsökande som har möjlighet
att betala dessa belopp har därmed kunnat skaffa sig försteg framför
dem som saknar egna medel.

3. Det föreligger en påtaglig risk för att det bland de asylsökande, vars
identitet är okänd eller osäker för de svenska myndigheterna, också
finns personer som i tredje land begått allvarliga brott eller andra
utlänningar som av olika skäl inte anses önskvärda i landet (terrorister
m.fl.). Det föreligger också risk för att personer som redan beviljats
tillstånd att stanna i annat land på detta sätt försöker få uppehållstillstånd
även i Sverige.

4. Det förhållandet att ett snabbt ökande antal utlänningar med okänd eller
osäker identitet enligt nu gällande praxis ändå kunnat få svenskt pass
(främlingspass/resedokument) utan förbehåll samt - efter viss tid och
trots att identiteten alltjämt inte kunnat fastställas — även svenskt
medborgarskap och svenskt hemlandspass kan leda till minskad tilltro
till svenska passhandlingar utomlands. Detta kan i sin tur föra med sig
en utökad viseringsskyldighet för innehavare av svenska pass.

Förs. 1986/87:18

Bilaga

Förs. 1986/87: 18

Underbilaga 1

Invandringens omfattning 1970—1986

Årtal	Invandring		Utvandring		Invandringsöverskott/underskott
Nordbor1	Icke nordbor	Totalt	Nordbor	Icke nordbor	Totalt	Nordbor	Icke nordbor	Totalt
1970	47953	25579	73 532	15 606	5 661	21267	32347	19918	52265
1971	20747	17969	38716	23762	7 602	31364	-3015	10367	7352
1972	13596	12047	25643	22229	10105	32334	-8633	1942	-6691
1973	12683	12199	24882	20038	10219	30257	-7355	1980	-5375
1974	18012	13906	31918	13846	6254	20100	4166	7652	11818
1975	25435	12626	38061	13 327	7089	20406	12118	5 537	17665
1976	22161	17564	39725	12236	6476	18712	9925	11088	21013
1977	19638	19072	38710	10617	4 243	14 860	9021	14829	23 850
1978	15337	16335	31672	10077	5549	15626	5 260	10786	16046
1979	16355	16045	32400	10676	5 645	16321	5 679	10400	16079
1980	16254	18192	34446	13 607	7167	20774	2647	11025	13672
1981	9983	17421	27404	15325	5474	20799	-5 342	11947	6605
1982	7314	17828	25 142	14491	5425	19916	-7177	12403	5 226
1983	7404	14887	22291	11969	5417	17 386	-4565	9470	4 905
1984	8415	17645	26060	10011	4599	14610	-1596	13 046	11450
1985	8378	19511	27889	9158	4856	14014	-780	14655	13875
19862	8900	24900	33 800	8600	7100	15 700	300	17800	18 100

''Tabellen inkluderar inte invandrade och utvandrade svenska medborgare. 1985 invandrade 5 238 och
utvandrade 8 022 svenskar.

2 Preliminär beräkning.

Beslutandeordning vid SIV:s tillståndsbyrå
Beslutandeordning för tillståndsärenden (T-ärenden)

Beslutsnivåer

För T-ärenden gäller följande beslutsnivåer.

Beslutsnivå 1 - byråchef, bitr byråchef på T-byrån
Beslutsnivå 2 - sektionschef, bitr sektionschef på T-byrån
Beslutsnivå 3 - handläggare med minst ett års T-byråtjänstgöring
Beslutsnivå 4 - övriga T-byråhandläggare
Beslutsnivå R - vissa tjänstemän på registerenheten

Allmänna föreskrifter

Vid tveksamhet skall ärende hänskjutas till närmast högre beslutsnivå.
Beslut som bedöms bli praxisbildande skall hänskjutas till beslutsnivå 1.

Om beslut begärs omprövat på i huvudsak oförändrat beslutsunderlag
och oförändrat beslut föreslås, skall ärendet hänskjutas till högre beslutsnivå,
om det inte är uppenbart obehövligt.

Då ärende avgörs av generaldirektören/avdelningschefen resp på beslutsnivå
1 bör tjänsteman på beslutsnivå 1 resp 2 delta.

I avlägsnandebeslut skall minst två tjänstemän delta.

Tjänstemän på de skilda beslutsnivåerna får endast besluta i de ärenden
som anges i det följande för de olika beslutsnivåerna. Tjänsteman på högre
beslutsnivå får besluta också i ärenden som hör till lägre nivåer.

Beslut på tillståndsbyrån (T-byrån)

Sektionschef kan särskilt förordnas att besluta i ärenden som annars ankommer
på beslutsnivå I.

Tjänsteman på beslutsnivå 3 kan särskilt förordnas att besluta i ärenden
som annars ankommer på beslutsnivå 2. För sådant förordnande krävs i
allmänhet 3 års erfarenhet av T-ärendehandläggning samt att tjänstemannen
i övrigt kan anses lämplig.

Nyanställd tjänsteman förordnas att från viss tidpunkt få besluta enligt
beslutandeordningen.

Vissa T-ärenden kan avgöras av personal på R-enheten enligt särskilt
beslut.

Beslutsnivå 4

1. Beviljande av IV

2. Beviljande av UT för besök före och efter inresa i klara fall samt av UT
för gäststudier före inresan (alltid A-märkta)

3. Beviljande och avslag av AT (och UT) före inresa i enlighet med
AMS:s yttrande

Förs. 1986/87: 18

Underbilaga 2

5 Riksdagen 1986187. 2 sami. Nr 18

4. Beviljande av UT/U AT före inresa på grund av anknytning i klara fall

5. Förlängning av UT/U AT

6. Avslag av UT/UAT utan samband med avlägsnande (förfluten tid,
sökanden utrest)

7. Beviljande av PUT

8. Beviljande och avslag av RD och flyktingförklaring för person vars
flyktingstatus tidigare fastställts, t ex kvotfall

9. Beviljande av FP för person som har UT

10. Avslag av FP för person som beviljats RD eller som har HP och inte
åberopar politiska skäl eller vars UT-ansökan avslagits

11. Förlängning av RD och FP

12. Tillstyrkande av kostnadsräkning

Beslutsnivå 3

1. Avslag av IV

2. Avslag av UT/UAT före inresa i övriga fall

3. Beviljande och avslag beträffande kvotöverföring i klara fall

4. Avslag av PUT

5. Återkallelse av PUT när bosättningen i landet upphört

6. Avslag av FP i övriga fall

7. Avskrivning av avlägsnandeärende på grund av utresa

8. Remiss till AMS efter inresa

9. Ärenden angående förordnande av offentligt biträde
10. Ändring av personuppgift i aktuellt ärende

Beslutsnivå 2

1. Återkallelse av IV

2. Beviljande och avslag av AT (och UT) mot AMS:s yttrande

3. Beviljande av UT/UAT före inresa i övriga fall, t ex på grund av
humanitära skäl

4. Beviljande och avslag av UT/UAT efter inresa i övriga fall

5. Beviljande och avslag beträffande kvotöverföring i övriga fall

6. Återkallelse av flyktingförklaring

7. Beviljande och avslag av RD i övriga fall

8. Avlägsnandeärenden (avvisning, besvär över avvisningsbeslut, utvisning)
(Även positiva beslut)

9. Anmälningsärenden (övertagande eller ej övertagande)

10. Verkställighetsärenden (verkställighet samt anstånd med verkställighet
av avvisning och utvisning jämte inhibition)

11. Beviljande och avslag beträffande återvändande trots återreseförbud

12. Beviljande och avslag beträffande kort besök för utvisad person

13. Tvångsåtgärder (förvar och uppsikt)

14. Remiss till RPS

15. Ifrågasatt ändring av kostnadsräkning

16. Hemligstämpling av handling, utlämning av handling i H-doss, godtagande
av legitimationshandling som pass, införande av notis i SärF

17. Frågor om förhandling

Förs. 1986/87:18

Underbilaga 2

Beslutsnivå 1

1. Avslag av UT på grund av vandel

Förs. 1986/87:18

Underbilaga 2

2. Återkallelse av UT/AT samt av PUT i övriga fall

3. Upphävande av avlägsnandebeslut

4. Yttranden och skrivelser till regeringen

Förkortningar:

R-enheten registerenheten på SIV
IV inresevisum

UT uppehållstillstånd

AT arbetstillstånd

UAT uppehålls- och arbetstillstånd

PUT permanent uppehållstillstånd

RD resedokument

FP främlingspass

HP hemlandspass

Förs. 1986/87: 18

Underbilaga 3

Ett invecklat flyktingärende

med hänvisningar till paragrafer i utlänningslagen och mycket ungefärliga uppskattningar
av den tid som åtgått efter inresan i varje skede

F får stanne

Regeringen upphäver utvisningsbeslutet.

ca 12-30 min

Regeringen gir igenom besvärsskriften.
övrigt material
och ev yttrande frin SIV. Kompletterande
utredning kan göras.

F överklagar utvisningen till Regeringen
-65 I.

F förs ur landet

F överklagar ej och utvisningen
verkställs.

SIV beslutar att F skall utvisas
381

SIV anser, att F är flykting och
ger honom uppehillstillstind
-3.1211

SIV fir polisens och As utredningar,
gör ev egen och förbere
der ärendet för beslut.

Rittshjilpsnimnden utser advokaten
A. som fir utredningen
frin polisen, träffar F och skriver
till SIV:

F förs ut ur landet

Polisen förhör F och anmäler till
i rättshjälpsnämnden an han be
höver offentligt biträde

SIV övertar inte ärendet. Avvisningen
verkställs.

SIV övertar ärendet och avvisningen
förfaller -37 I.

nigra dagar

Polisen avvisar F -28.29 II och
anmäler beslutet till SIV -37 I.

F kommer till Sverige och begär
asyl hos passpolisen. Han har
varken pass eller pengar

Förs. 1986/87:18

Underbilaga 3

Regeringen fastställer utvisningsbeslutet.

Polisen får ärendet för verkställighet
-841.

F, A eller annan pAstär, att det
finns hinder för verkställighet
politiska 85 I. humanitära 86 i
eller praktiska 891.

Polisen enser. att det inte finns
verkställighetshinder och utvisningen
verkställs.

Polisen godtar, att det finns
verkställighetshinder och överlämnar
ärendet till SIV - 85-87

Regeringen anser att verkställighetshinder
finns.

F besvärar sig hos Regeringen i
verkställighetsfrågan.

SIV anser, att det finns verkställighetshinder.

Flår stanna

Polisen ansäg. att det endast
var fräga om praktiskt verkställighetshinder.
men det anser ej
SIV utan Återlämnar ärendet till
polisen^för verkställighet.

ca 15-33 män

Polisen ansäg, att det ver fräga
om politiskt eller humanitärt
verkställighetshinder. Det anser
ej SIV. men nu har F besvärar
ätt -901.

F förs ut ur landet

Anm:

'' Om SIV (j ansar F som flykting kan han
Andé f é stanna sorn krigsvägrare ahar av
humanitära skäl (B-flykting), man dä
vägras han flykting!6»Maring och raas
dokument. Ovar dana kan han baavära
•tg särskilt.

1 Verkställighetshinder. som radan prövats
i ärandet beaktas inta.

Källa: Handbok i invandrarrätt (Göran Melander - Peter Nobel. Bokförlaget Carmina 1984)

Förs. 1986/87: 18

Underbilaga 4

Kommunernas flyktingmottagning åren 1985 och 1986

Kommun	Folkmängd (85-12-31)	Skatte-underlag år 1987, 1000-tal kr.	Mottagna flyktingar. 1985—	1986	Andel invånare födda utanför Norden (%) (84-12-31)	Arbetslöshet* 1985-1986 Indextal riket =100
Faktiskt Hypotetisk antal kapacitet	DifT. antal
Botkyrka	66326	36 095	624	227	397	15,50	59,12
Danderyd	28706	23 375	91	147	- 56	6,20	19,61
Ekerö	16534	9475	56	60	- 4	3,30	17,40
Haninge	61 166	32671	241	205	36	6,60	44,48
Huddinge	70209	39920	426	251	175	8,80	41,71
Järfalla	56020	34259	305	215	390	7,00	36,46
Lidingö	38271	28837	137	181	- 44	6,70	26,24
Nacka	59688	36906	328	232	96	7,40	43,65
Norrtälje	42204	22330	142	140	2	1,60	62,98
Nynäshamn	20857	11208	85	70	15	2,30	51,10
Salem	12370	6981	66	44	22	5,40	19,34
Sigtuna	29300	15750	139	99	40	7,00	51,93
Sollentuna	48212	29220	293	184	109	7,40	33,43
Solna	49 648	32909	263	207	56	10,60	57,46
Stockholm	659030	427010	4613	2684	1929	8,20	59,39
Sundbyberg	28516	17538	158	110	48	7,30	57,46
Södertälje	79764	41801	624	263	361	8,40	88,12
Tyresö	32 161	18032	205	113	92	6,60	43,65
Täby	54185	33 701	225	212	13	6,20	33,98
Upplands-Bro	19887	11023	164	69	95	4,80	37,85
Upplands Väsby	33912	18748	115	118	- 3	5,10	41,44
Vallentuna	19511	10618	134	67	67	3,90	34,25
Vaxholm	6325	3646	3	23	- 20	3,00	40,33
Värmdö	19173	10493	71	66	5	3,90	31,77
Österåker	26 324	14591	101	92	9	4,30	35,91
Enköping	32881	16900	113	106	7	2,20	104,70
Håbo	13 876	7621	14	48	- 34	3,00	46,13
Tierp	19818	10785	59	68	- 9	0,80	105,25
Uppsala	154 859	78506	1371	493	881	6,00	77,62
Älvkarleby	9270	5 045	26	32	- 6	1,20	85,91
Östhammar	21 148	11509	49	72	- 23	1,30	80,11
Eskilstuna	88528	45055	340	283	57	4,30	132,32
Flen	17117	9057	39	57	- 18	3,40	97,24
Katrineholm	31889	16551	124	104	20	3,00	100,83
Nyköping	64404	33427	114	210	- 96	2,20	66,57
Oxelösund	13137	7006	139	44	95	4,60	87,85
Strängnäs	24905	13052	28	82	- 54	2,30	90,33
Vingåker	9721	5 290	18	33	- 15	2,30	69,89
Boxholm	5629	3 063	83	19	64	1,10	56,91
Finspång	23703	12183	162	77	85	2,40	76,24
Kinda	10136	5618	0	35	- 35	0,90	67,68
Linköping	116838	60691	512	381	131	3,00	87,85
Mjölby	25725	13611	120	86	34	2,00	82,60

* Med arbetslöshet avses antalet vid månadens slut kvarstående arbetssökande utan arbete (aktuella för

omedelbar placering) samt kvarstående i beredskapsarbete och AMU, i medeltal för 24-månadersperioden

1985-1986.

Förs. 1986/87: 18

Underbilaga 4

Kommun	Folkmängd (85-12-31)	Skatte-underlag år 1987, 1000-tal kr.	Mottagna flyktingar, 1985—	1986	Andel invånare födda utanför Norden (%) (84-12-31)	Arbetslöshet* 1985-1986 Indextal riket= 100
Faktiskt Hypotetisk antal kapacitet	Diff. antal
Motala	41350	21670	139	136	3	2,50	116,02
Norrköping	118567	62733	539	394	145	4,60	88,67
Söderköping	12339	6715	0	42	- 42	1,40	42,82
Vadstena	7435	4009	0	25	- 25	1,30	59,39
Valdemarsvik	8784	4 825	0	30	- 30	1,00	110,22
Ydre	4330	2466	0	15	- 15	1,00	68,23
Åtvidaberg	12707	6851	42	43	- 1	1,50	50,83
Ödeshög	6042	3 258	0	20	- 20	1,30	63,54
Aneby	6897	3 858	0	24	- 24	1,00	70,44
Eksjö	17894	9738	55	61	- 6	1,50	85,91
Gislaved	28448	15052	0	95	- 95	4,00	37,85
Gnosjö	9175	4 854	27	31	- 4	3,70	16,30
Jönköping	107362	54641	402	343	59	4,30	92,82
Nässjö	30786	15978	184	100	84	2,20	67,96
Sävsjö	11588	6 306	76	40	36	2,70	76,80
Tranås	17900	9 200	39	58	- 19	2,00	132,32
Vaggeryd	12070	6690	53	42	11	2,10	51,38
Vetlanda	27965	14 655	95	92	3	2,60	80.94
Värnamo	30668	15763	149	99	50	3,20	46,41
Alvesta	19518	10425	0	66	- 66	4,00	74,86
Lessebo	8840	5256	69	33	36	3,50	63,26
Ljungby	27234	14 272	121	90	31	3,30	73,20
Markaryd	11265	6074	23	38	- 15	3,70	128,45
Tingsryd	14376	8331	34	52	- 18	1,80	81,77
Uppvidinge	10465	5 906	40	37	3	1,90	79,56
Växsjö	66554	34207	365	215	150	4,50	95,58
Älmhult	15 720	8317	14	52	- 38	2,70	56,35
Borgholm	11079	5 974	0	38	- 38	1,80	73,76
Emmaboda	10854	5 633	50	35	15	2,50	66,85
Hultsfred	16961	8889	62	56	6	1,50	94,75
Högsby	7392	4 172	30	26	4	1,10	165,75
Kalmar	54165	27840	195	175	20	2,60	89,78
Mönsterås	12999	6681	0	42	- 42	1,50	112,15
Mörbylånga	12707	6787	0	43	- 43	1,50	47,79
Nybro	20867	10620	77	67	10	2,50	69,89
Oskarshamn	27605	14606	97	92	5	2,80	138,40
Torsås	7870	4243	0	27	- 27	1,40	75,41
Vimmerby	15702	8229	33	52	- 19	1,10	110,50
Västervik	39975	21 151	116	133	- 17	2,00	91,99
Gotland	56144	33 100	99	208	-109	1,60	96,96
Karlshamn	31634	16419	108	103	5	2,10	140,88
Karlskrona	59393	31425	62	197	-135	1,60	127,62
Olofström	15017	7 643	99	48	51	6,10	138,95
Ronneby	29382	15694	102	99	3	2,90	139,78
Sölvesborg	15533	8062	102	51	51	1,70	133,43

* Med arbetslöshet avses antalet vid månadens slut kvarstående arbetssökande utan arbete (aktuella för

omedelbar placering) samt kvarstående i beredskapsarbete och AMU, i medeltal för 24-månadersperioden

1985-1986.

Förs. 1986/87: 18

Underbilaga 4

Kommun	Folkmängd (85-12-31)	Skatte-underlag år 1987, 1000-tal kr.	Mottagna flyktingar, 1985—	1986	Andel invånare födda utanför Norden (%) (84-12-31)	Arbetslöshet''" 1985-1986 Indextal riket=100
Faktiskt Hypotetisk antal kapacitet	Diff. antal
Bromölla	12162	6312	0	40	- 40	3,30	132,87
Båstad	12578	6592	14	41	- 27	2,30	38,12
Hässleholm	48446	25 144	131	158	- 27	2,10	95,03
Klippan	16099	8356	58	53	5	2,70	112,43
Kristianstad	69752	36554	199	230	- 31	2,60	112,98
Osby	13581	7254	29	46	- 17	2,10	104,42
Perstorp	7185	3693	5	23	- 18	5,90	57,73
Simrishamn	19887	10322	19	65	- 46	1,60	84,25
Tomelilla	12321	6519	0	41	- 41	1,10	113,81
Åstorp	12693	6780	62	43	19	4,40	104,97
Ängelholm	31477	16337	71	103	- 32	2,30	85,91
Örkelljunga	9294	4964	0	31	- 31	2,70	56,63
Östra Göinge	14879	7947	68	50	18	2,50	99,17
Bjuv	14 107	7535	38	47	- 9	6,00	81,22
Burlöv	14314	7217	37	45	- 8	6,20	110,22
Eslöv	26340	13 804	101	87	14	3,60	93,92
Helsingborg	105468	53677	225	337	-131	6,00	114,36
Höganäs	22212	11864	46	75	- 29	2,80	70,99
Hörby	12915	6833	0	43	- 43	1,80	76,52
Höör	11499	6258	12	39	- 27	2,30	82,32
Kävlinge	21 154	11619	80	73	7	3,30	57,18
Landskrona	35 302	18322	71	115	- 44	5,90	122,10
Lomma	16835	8978	17	56	- 39	3,00	30,94
Lund	82015	43 880	359	276	83	6,70	100,28
Malmö	229936	122817	1 106	772	334	9,70	153,59
Sjöbo	15157	8020	0	50	- 50	1,50	115,19
Skurup	12668	6 894	32	43	- 11	1,80	105,80
Staffanstorp	17393	9290	33	58	- 25	3,30	51,66
Svalöv	12653	6758	42	42	0	2,00	68,23
Svedala	16741	9195	50	58	- 8	2,80	67,68
Trelleborg	34134	17200	24	108	- 84	4,30	130,39
Vellinge	25 397	13 565	0	85	- 85	3,00	52,21
Ystad	23 900	12284	53	77	- 24	2,20	131,22
Falkenberg	35 596	18654	81	117	- 36	2,50	84,53
Halmstad	77151	39654	269	249	20	5,40	102,21
Hylte	10841	5791	45	36	9	2,10	64,92
Kungsbacka	48760	24570	29	154	-125	2,50	45,86
Laholm	21462	11464	22	72	- 50	1,60	71,82
Varberg	46 253	24472	80	154	- 74	2,30	66,57
Göteborg	425495	235721	2015	1481	534	7,30	112,43
Härryda	24784	12738	54	80	- 26	3,30	39,78
Kungälv	31745	15996	62	101	- 39	2,40	58,56
Lysekil	14869	7792	0	49	- 49	2,20	119,34
Munkedal	10726	5 567	20	35	- 15	1,30	106,91
Mölndal	49785	26 632	130	167	- 37	4,20	45,86
Orust	12890	6820	0	43	- 43	1,30	67,40
Partille	29232	15236	67	96	- 29	4,90	61,88

* Med arbetslöshet avses antalet vid månadens slut kvarstående arbetssökande utan arbete (aktuella för

omedelbar placering) samt kvarstående i beredskapsarbete och AMU, i medeltal för 24-månadersperioden

1985-1986.

Förs. 1986/87: 18

Underbilaga 4

Kommun	Folkmängd (85-12-31)	Skatte-underlag år 1987, 1000-tal kr.	Mottagna flyktingar, 1985—	1986	Andel invånare födda utanför Norden (%) (84-12-31)	Arbetslöshet* 1985-1986 Indextal riket =100
Faktiskt Hypotetisk antal kapacitet	Diff. antal
Sotenäs	9136	4 880	26	31	- 5	1,10	95,30
Stenungsund	17034	8583	37	54	- 17	2,80	71,27
Strömstad	10001	5191	38	33	5	1,50	78,73
Tanum	11473	6186	0	39	- 39	1,00	102,76
Tjörn	12482	6353	17	40	- 23	2,00	48,34
Uddevalla	45816	22856	49	144	- 95	2,10	129,01
Öckerö	10260	5 842	0	37	- 37	1,20	50,83
Ale	23412	12387	67	78	- 11	2,60	63,26
Alingsås	31394	16 294	44	102	- 58	2,80	101,93
Bengtsfors	11891	6471	20	41	- 21	1,40	72,93
Borås	99963	51379	306	323	- 17	4,20	102,49
Dals-Ed	5 362	2972	0	19	- 19	1,20	100,28
Färgelanda	7411	4108	25	26	- 1	1,30	67,96
Herrljunga	9281	4817	7	30	- 23	1,00	46,13
Lerum	31063	16279	0	102	-102	3,10	67,13
Lilla Edet	11971	6213	0	39	- 39	2,50	84,53
Mark	31708	16936	88	106	- 18	2,90	76,80
Mellerud	10464	5431	26	34	- 8	1,50	77,07
Svenljunga	10888	5816	0	37	- 37	1,70	76,24
Tranemo	12233	6411	0	40	- 40	2,10	31,77
Trollhättan	49173	25725	124	162	- 38	3,20	90,88
Ulricehamn	22086	11686	20	73	- 53	2,20	59,67
Vårgårda	9481	5112	9	32	- 23	1,20	82,60
Vänersborg	35702	18350	0	115	-115	1,50	67,68
Amål	13215	6726	19	42	- 23	1,30	146,%
Essunga	5850	3154	0	20	- 20	1,60	64,92
Falköping	31448	16164	44	102	- 58	1,40	58,84
Grästorp	5892	3117	0	20	- 20	0,90	65,47
Gullspång	6433	3 501	0	22	- 22	1,30	93,09
Götene	13091	6992	0	44	- 44	1,60	56,63
Habo	8761	5077	0	32	- 32	2,40	44,75
Hjo	8974	4748	0	30	- 30	1,60	73,76
Karlsborg	8038	4334	0	27	- 27	1,20	106,63
Lidköping	35212	18276	60	115	- 55	2,30	110,22
Mariestad	24175	12304	77	77	0	2,20	90,33
Mullsjö	7011	4133	32	26	6	1,90	65,75
Skara	18023	9536	43	60	- 17	1,80	69,61
Skövde	46431	23 397	199	147	52	2,90	111,88
Tibro	lilli	5823	0	37	- 37	2,10	97,51
Tidaholm	13027	6827	22	43	- 21	1,70	78,45
Töreboda	10 204	5450	17	34	- 17	1,00	132,32
Vara	16787	8797	47	55	- 8	1,00	\ 63,54
Arvika	26558	13918	21	87	- 66	1,40	146,69
Eda	9392	4969	0	31	- 31	0,80	106,91
Filipstad	13709	7461	37	47	- 10	2,10	149,45
Forshaga	11583	6712	31	42	- 11	1,30	147,51
Grums	10224	5513	10	35	- 25	1,70	108,29

* Med arbetslöshet avses antalet vid månadens slut kvarstående arbetssökande utan arbete (aktuella för

omedelbar placering) samt kvarstående i beredskapsarbete och AMU, i medeltal för 24-månadersperioden

1985-1986.

Förs. 1986/87: 18 Underbilaga 4
Kommun	Folkmängd	Skatte-	Mottagna flyktingar, 1985—	1986	Andel invånare	Arbetslöshet*
	(85-12-31)	underlag				födda utanför	1985-1986
		år 1987,	Faktiskt Hypotetisk	DifT.	Norden (%)	Indextal
		1000-tal kr.	antal	kapacitet	antal	(84-12-31)	riket= 100
Hagfors	16482	8721	20	55	- 35	1,30	184,81
Hammarö	12888	6754	0	42	- 42	1,90	95,30
Karlstad	74439	38720	216	243	- 27	1,90	161,88
Kil	11432	6337	0	40	- 40	1,30	114,64
Kristinehamn	26107	13 155	21	83	- 62	1,90	122,38
Munkfors	4 809	2593	0	16	- 16	1,00	198,34
Storfors	5 333	2875	0	18	- 18	3,40	150,28
Sunne	13112	6938	0	44	- 44	1,10	175,97
Säffle	18149	9694	0	61	- 61	2,00	138,95
Torsby	15137	8543	0	54	- 54	0,80	224,03
Årjäng	9829	5 250	0	33	- 33	0,90	133,43
Askersund	11614	6203	0	39	- 39	1,10	106,35
Degerfors	11912	6243	26	39	- 13	2,00	152,21
Hallsberg	16699	8919	79	56	23	1,40	102,21
Hällefors	9839	5355	24	34	- 10	2,40	127,90
Karlskoga	35 028	18876	219	119	100	2,60	153,87
Kumla	17 786	9500	44	60	- 16	2,30	85,91
Laxå	7972	4178	7	26	- 19	3,50	105,80
Lindesberg	24631	13 529	55	85	- 30	1,50	129,28
Ljusnarsberg	6644	3683	25	23	2	2,00	236,74
Nora	10043	5617	47	35	12	1,40	143,92
Örebro	118 043	63051	455	396	59	3,10	145,86
Arboga	14441	7422	30	47	- 17	1,70	126,80
Fagersta	13 989	7242	56	46	10	1,90	154,14
Hallstahammar	16854	8578	0	54	- 54	4,60	145,03
Heby	13088	6793	82	43	39	1,00	94,48
Kungsör	8322	4403	30	28	2	1,90	148,07
Köping	26371	13 288	144	84	60	3,20	116,30
Norberg	6485	3497	0	22	- 22	1,00	154,97
Sala	21000	10793	0	68	- 68	1,50	94,48
Skinnskatteberg	5271	2 895	0	18	- 18	1,30	141,16
Surahammar	11234	6000	71	38	33	3,40	150,83
Västerås	117706	63 587	390	400	- 10	5,40	94,48
Avesta	24969	13211	34	83	- 49	1,40	152,21
Borlänge	45 858	23 339	67	147	- 80	1,50	128,18
Falun	51653	26548	67	167	-100	1,50	95,86
Gagnef	9877	5624	0	35	- 35	1,00	114,09
Hedemora	16894	9024	29	57	- 28	1,20	99,72
Leksand	13930	7791	0	49	- 49	1,10	125,14
Ludvika	29907	16125	61	101	- 40	2,30	148,07
Malung	11683	6652	51	42	9	0,60	162,15
Mora	19892	11026	45	69	- 24	1,00	106,35
Orsa	7 353	4 150	21	26	- 5	0,90	147,51
Rättvik	10967	6024	0	38	- 38	1,30	183,43
Smedjebacken	13 280	7026	40	44	- 4	1,20	164,36
Säter	11201	6152	27	39	- 12	1,30	76,52

* Med arbetslöshet avses antalet vid månadens slut kvarstående arbetssökande utan arbete (aktuella för

omedelbar placering) samt kvarstående i beredskapsarbete och AMU, i medeltal för 24-månadersperioden

1985-1986.

Förs. 1986/87:18

Underbilaga 4

Kommun Folkmängd Skatte- Mottagna flyktingar, 1985—1986 Andel invånare Arbetslöshet*

	(85-12-31)	underlag -år 1987, 1000-tal kr.	Faktiskt Hypotetisk antal kapacitet	Diff. antal	födda utanför Norden (%) (84-12-31)	1985-1986 Indextal riket= 100
Vansbro	8150	4 559	0	29	- 29	0,50	173,48
Älvdalen	8 266	5 207	0	33	- 33	0,50	180,39
Bollnäs	27871	15 729	65	99	- 34	0,70	156,63
Gävle	87784	46005	229	289	- 60	2,00	126,80
Hofors	12368	6544	109	41	68	1,30	106,08
Hudiksvall	37604	21222	66	133	- 67	1,00	151,66
Ljusdal	21 161	12049	0	76	- 76	0,60	212,98
Nordanstig	11603	6548	0	41	- 41	0,60	127,90
Ockelbo	6438	3 504	0	22	- 22	0,60	135,08
Ovanåker	13613	7683	0	48	- 48	0,50	120,17
Sandviken	40423	20573	81	129	- 48	1,50	148,07
Söderhamn	30 288	17094	83	107	- 24	1,00	164,92
Härnösand	27338	15 429	122	97	25	1,00	114,09
Kramfors	25223	14743	52	93	- 41	0,70	151,10
Sollefteå	25401	15615	53	98	- 45	0,70	159,67
Sundsvall	93181	52588	294	331	- 37	1,20	121,55
Timrå	18279	10316	2	65	- 63	0,90	161,60
Ånge	13001	7534	14	47	- 33	0,40	118,78
Örnsköldsvik	59891	33 801	50	212	-162	0,80	91,44
Berg	8641	5356	0	34	- 34	0,60	148,07
Bräcke	8794	5495	47	35	12	0,50	98,90
Härjedalen	12724	7 886	9	50	- 41	0,70	171,82
Krokom	13979	8946	0	56	- 56	0,80	120,99
Ragunda	7 336	4621	0	29	- 29	0,40	136,46
Strömsund	16611	10630	0	67	- 67	0,60	202,49
Åre	9659	5987	27	38	- 11	1,10	134,25
Östersund	56446	31856	73	200	-127	1,20	100,83
Bjurholm	3 070	1887	0	12	- 12	0,40	145,86
Dorotea	3 821	2542	0	16	- 16	0,40	212,43
Lycksele	14069	9358	106	59	47	0,60	148.34
Malå	4222	2617	0	16	- 16	0,70	204,14
Nordmaling	7900	4777	0	30	- 30	0,80	123,76
Norsjö	5445	3 375	0	21	- 21	0,50	131,22
Robertsfors	7713	4625	0	29	- 29	0,80	100,28
Skellefteå	74 282	43420	234	273	- 39	0,80	123,48
Sorsele	3689	2472	0	16	- 16	0,40	216,85
Stomman	8 201	5455	0	34	- 34	0,50	201,10
Umeå	85108	48032	514	302	212	1,80	101,66
Vilhelmina	8640	5 747	0	36	- 36	0,60	209,94
Vindeln	6636	4079	15	26	- 11	0,50	99,45
yännäs	8117	4990	41	31	10	0,60	100,28
Åsele	4342	2888	71	18	53	0,70	154,97
Arjeplog	3927	2652	0	17	- 17	0,50	194,48
Arvidsjaur	8185	5527	0	35	- 35	0,50	232,04
Boden	29029	19309	0	121	-121	0,70	149,45
Gällivare	23 532	15652	0	98	- 98	0,40	255,52
Haparanda	9943	6614	0	42	- 42	0,50	346,69

* Med arbetslöshet avses antalet vid månadens slut kvarstående arbetssökande utan arbete (aktuella för

omedelbar placering) samt kvarstående i beredskapsarbete och AMU, i medeltal för 24-månadersperioden

1985-1986.

Förs. 1986/87: 18

Underbilaga 4

Kommun	Folkmängd (85-12-31)	Skatte-underlag år 1987, 1 000-tal kr.	Mottagna flyktingar, 1985—	1986	Andel invånare födda utanför Norden (%) (84-12-31)	Arbetslöshet* 1985-1986 Indextal riket= 100
Faktiskt Hypotetisk antal kapacitet	Diff. antal
Jokkmokk	6893	4 689	0	29	- 29	0,40	180,66
Kalix	19338	12 863	41	81	- 40	0,40	237,02
Kiruna	26 862	17867	0	112	-112	0,50	366,02
Luleå	66 557	40916	112	257	-145	1,10	160,22
Pajala	8685	6302	0	40	- 40	0,40	451,38
Piteå	38870	23 896	62	150	- 88	0,90	166,30
Älvsbyn	9458	6291	0	40	- 40	0,60	293,37
Överkalix	4840	3 341	0	21	- 21	0,30	303,59
Övertorneå	6181	4392	0	28	- 28	0,40	378,45

* Med arbetslöshet avses antalet vid månadens slut kvarstående arbetssökande utan arbete (aktuella för
omedelbar placering) samt kvarstående i beredskapsarbete och AMU, i medeltal för 24-månadersperioden
1985-1986.

Det ekonomiska utfallet vid SIV:s mottagnings- och utredningsförläggningar budgetåret 1985/86

Anslaget D 5, anslagspost 2, Mottagnings- och utredningsförläggningar. Utfall avseende budgetåret 1985/861 (Tkr.)

Förläggning	Löner exkl. tolkkost.	Tolk- kostnad	Utbildn. personal	Förvalt- nings- kostnad	Lokal- kostnad	Måltids- kostnad	Person-lig ut-rustning	Kontanta bidrag	Ers. sjuk- vård	Tjänste-köp av kommun	Summa''	Antal flykting- dygn	Kostn./ flykting- dygn (kr.)5
1	2	3	4	5	6	7	8	9	10	11	12	13	14
Alvesta	7986	1 146	76	3 204	2206	1266	2297	3 840	2532	1838	26391	89918	294
Moheda	3 864	436	5	1065	607	780	729	1 116	1445	677	10724	31003	346
Nässjö	1948	489	11	3434	1 170	83	1000	1262	948	27	10372	39356	264
Hallstahammar	4 938	1303	51	3 832	2430	244	1879	3031	1 147	1658	20513	71645	286
Surahammar	3 377	880	4	1612	1523	193	1292	1940	945	160	11926	46008	259
Fagersta	1908	490	3	2336	883	136	777	1593	495	134	8755	35353	248
Flen	6515	1529	85	4244	2843	335	2515	4149	2260	142	24617	96040	256
Oxelösund	1695	326	4	1351	941	132	821	1427	557	1 120	8374	33 705	248
Märsta2	886	872	1	6322	1218	382	1746	661	1830	10879	24797	78101	317
Landskrona	2637	721	67	3 565	3210	105	916	1642	625	49	13 537	37281	363
Tyringe3	1322	605	3	7173	2584	1641	888	862	1 121	118	16317	32155	507
Frostavallen	800	279	0	4630	82	9	451	341	363	7	6962	17621	395
Dals-Ed	971	156	0	863	3321	0	281	449	69	0	6110	9821	622
Säffle	325	0	2	9340	28	0	899	105	942	0	11641	38126	305
Timrå	999	318	5	2 278	1 132	57	340	969	423	0	6521	24019	271
Hallandshus	1077	156	1	4 128	88	52	343	825	305	49	7024	17938	392
Bocksjön	1 172	508	12	2872	4839	1888	1007	870	889	73	14130	38291	369
Överum	919	113	0	1587	615	42	313	648	369	0	4 606	14406	320
Kiruna	911	168	0	2135	662	88	281	385	346	0	4976	8440	590
Laxå	482	56	0	1452	420	25	167	239	18	0	2859	6113	468
Valdemarsvik	79	0	0	669	297	0	0	0	0	0	1045	0
Österbybruk	464	149	1	839	237	0	51	454	132	13	2 340	9163	255
Övriga4	452	1767	3	34187	2555	48	1956	2 442	5095	7499	56004
Summa1	45727	12467	334	103118	33891	7506	20949	29250	22856	24443	300541

1 Utfall t. o. m. den 8 augusti 1986 avseende budgetåret 1985/86.

2 Inkl. slussförläggning.

3 Inkl. AMS-förläggning.

4 Slussar, folkhögskolor, RIL etc.

5 I utfallet ingår även engångsutgifter vid igångsättande.

Källa: SIV:s anslagsframställning för budgetåret 1987/88.

C 2

3 •
Q- —

(T) VO
2. oo
ar ov

Förs. 1986/87: 18

Underbilaga 6

Antalet asylsökande utan pass fördelade efter nationalitet

	1984			1985			1986			1984-	1986
Antal	%	Rang- ord- ning	Antal	%	Rang- ord- ning	Antal	%	Rang- ord- ning	Antal	%	Rang- ord- ning
Iran	1015	25,4	1	1423	43,8	1	4238	67,8	1	6676	49,5	1
Etiopien	184	4,6	6	443	13,6	2	806	12,9	2	1433	10,6	2
Irak	687	17,2	2	335	10,3	3	107	1,7	6	1 129	8,4	3
Turkiet	463	11,6	4	234	7,2	4	165	2,6	4	862	6,4	5
Statslösa	684	17,1	3	230	7,1	5	159	2,5	5	1073	8,0	4
Libanon	457	11,5	5	94	2,9	7	192	3,1	3	743	5,5	6
Polen	80	2.0	7	121	3,7	6	48	0,8	9	249	1,8	7
Syrien	74	1,9	8	25	0,8	8	59	0,9	8	158	1,2	8
Rumänien	19	0,5	9	17	0,5	9	76	1,2	7	112	0,8	9
Övriga	327	8,2	-	330	10,2	-	408	6,5	-	1065	7,9	-
Totalt	3990	100		3252	100		6258	100		13500	100

i ion e... , • Förs. 1986/87: 18

Innehållsförteckning

Revisorernas förslag 1

Bilaga 3

Sammanfattning 3

1 Utredningens bakgrund och syfte 5

2 Flyktingbegreppet 8

3 Sverige och flyktingsituationen i världen 10

4 Flyktinginvandringen till Sverige 11

4.1 Flyktinginvandringens omfattning 13

4.2 Flyktinginvandringens sammansättning 16

4.2.1 Flyktinginvandringen fördelad på olika nationaliteter .. 16

4.2.2 Flyktinginvandringen fördelad efter tillståndsgrund .... 17

4.3 En prognos över flyktinginvandringen år 1987 18

5 Handläggningen av flyktingärenden 20

5.1 Ansvarsfördelningen 20

5.2 Kvotflyktingar 20

5.3 Asylsökande 21

6 Tyngdpunkten i den svenska flyktingpolitiken 25

6.1 Mål för flyktingpolitiken 25

6.2 Behov av prioriteringar 26

6.3 Utvecklingen av statens utgifter för flyktingbiståndet 26

6.4 Har tyngdpunkten i den svenska flyktingpolitiken förskjutits? 26

7 Flyktingmottagningen 27

7.1 Det nya systemet för flyktingmottagning 27

7.2 Rutiner vid inkvartering av flyktingar och asylsökande 29

7.3 Förläggningsverksamhetens organisation 30

7.4 Förläggningsverksamhetens omfattning 32

7.5 Kostnader för flyktingmottagningen 34

7.5.1 Överföring och mottagning av flyktingar 34

7.5.2 Ersättning till kommunerna för åtgärder för flyktingar 34

7.5.3 Kostnaderna vid olika flyktingförläggningar 35

8 Flyktinginvandringens återverkan på kommunerna 36

8.1 Bostadsförsörjningen 36

8.1.1 Tillgången på lediga bostäder 36

8.1.2 Bostadsproduktionen 37

8.1.3 Efterfrågan på bostäder 37

8.2 Svenskundervisning för invandrare 39

8.3 Sysselsättning för flyktingar och asylsökande 43

9 Inresekontrollen 47

9.1 Passkontrollens effektivitet 48

9.2 Asylsökande med okänd eller osäker identitet 52

Underbilagor

1 Invandringens omfattning 1970—1986 56

2 Beslutandeordning vid SIV:s tillståndsbyrå 57

3 Grafisk beskrivning av ett invecklat flyktingärende 60

4 Kommunernas flyktingmottagning åren 1985 och 1986 62

5 Det ekonomiska utfallet vid SIV:s mottagnings- och utredningsförläggningar
budgetåret 1985/86 69

6 Antalet asylsökande utan pass fördelade efter nationalitet 70

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1987