Redogörelse

1986/87:1

Justitieombudsmännens ämbetsberättelse

Redog.

1986/87:1

1 Riksdagen 1986/87. 2 sami. Nr 1

Redaktör: Birgitta Hallström
Omslag: Kerstin Anckers

Översättning till engelska av Summary in English: Robert Roady
ISSN 0282-0560
Gotab, Stockholm 1986

Innehåll

Justitieombudsmännens ämbetsberättelse

Skrivelse till riksdagen 9

I ALLMÄNNA DOMSTOLAR m.m.

Domstolsväsendet m. m.

Kritik mot tingsrättslagman för olämpligt uppträdande mot journalist.
Brister i fråga om information angående ordningsföreskrifter

för besökande vid domstolen 19

Kritik mot en ordförande i statens va-nämnd som har avträtt från
handläggningen av föredraget mål därför att han inte godtagit
utformningen av ledamots skiljaktiga mening. Rätten att ändra

mening i saken m. m 22

Till grund för beslut att häkta någon får inte läggas s. k. kollusionsfara
med avseende endast på annans brottslighet. Frågor rörande

förfarandet vid förlängning av åtalsfrist 24

Rättens ansvar för utredning i frågan, huruvida rättspsykiatrisk

utredning skall föredras inom stängda dörrar m.m 28

Tingsrätts handläggning av mål om uppsägning från anställning.

Dröjsmål med utfärdande av stämning m. m. (I. och II.) 31

Iakttagelser och uttalanden med anknytning till förmynderskaps lagstiftningen

38

Vissa övriga ärenden 64

Åklagar- och polisväsendena

Åtal mot åklagare för vårdslös myndighetsutövning (husrannsakan

och hämtning till förhör) 74

Fråga om disciplinansvar för åklagare (husrannsakan, hämtning till

förhör m.m 77

Disciplinansvar för polisman (husrannsakan) 85

Fråga om ansvaret för frigivning av anhållna m. m.; framställning till
regeringen om föreskrifter angående underrättelse till häkte (motsvarande)
om frigivningsbeslut 89

Förutsättningar för besök hos anhållen i vissa situationer; analogisk

tillämpning av häkteslagen 96

Handläggning av fråga om beslag av cykel 98

Felaktigt utförd konfrontation under förundersökning 101

Polisens handläggning av en anmälan om sexualbrott m.m. som

begåtts utomlands 106

Polismäns agerande vid föreläggande av ordningsbot och rapportering
angående hastighetsöverträdelse 109

Fråga om tillstånd att anordna politiska möten 115

Handläggning och sakprövning av vissa frågor om tillstånd att
anordna allmän sammankomst 116

Kriminalvård

Kritik mot allmänt häkte för osmidig tillämpning av bestämmelserna
i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna
m. fl. i fråga om intagen som hölls i förvar enligt utlänningslagen ... 122

Frågor om s. k. informationsfrihet för intagna på kriminalvårdsan stalt

(I. och II.) 124

Styresman vid kriminalvårdsanstalt har bestämt att de intagna inte
sig emellan skulle få göra betalningar med posten. Förbudet har
ansetts vara ej rättsenligt, eftersom det saknat uttryckligt stöd i

författning 128

Vissa övriga ärenden 131

II FÖRSVARETm.m.

Uttalanden i samband med inspektioner av militära förband 135

III VÅRDOMRÅDET

Socialtjänst

Barn i familjehem - en undersökning av hur socialnämnderna

fullgör sina uppgifter inom familjehemsvården 138

Fråga om socialnämnd som ersättning för vård i familjehem ägt
tillgodogöra sig barnpension från försäkringen för allmän tilläggspension
(jfr JO:sämbetsberättelse 1984/85 s. 183) 142

Beslut om omedelbart omhändertagande enligt lagen med särskilda

bestämmelser om vård av unga (LVU) får inte vara villkorat 144

Brist på vårdplatser för personer som enligt länsrätts beslut skall
beredas vård enligt lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) 146
Kravet enligt 12 § andra stycket lagen om vård av missbrukare i
vissa fall (LVM) att den omhändertagne skall beredas vård eller
behandling utan dröjsmål 148

Hälso- och sjukvård m. m.

Långa väntetider för rättspsykiatriska undersökningar 151

Rapportering och registrering av läkemedelsmissbrukare 159

Disciplinansvar för underläkare och biträdande överläkare som

brustit i skyldighet att föra resp. tillse att journal fördes 172

Beslut om utskrivning från vård enligt lagen om beredande av sluten
4 psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV) - fråga om utskrivningsnämnd

kan förordna om utskrivning vid en senare tidpunkt än beslutsdagen 176

Landstings handläggning av en begäran från hälso- och sjukvårdens

ansvarsnämnd (HSAN) om utfående av en sjukjournal 177

Dokumentation och prövning av vissa intagningsbeslut enligt lagen
(1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall
(LSPV) 178

Socialförsäkring

Underlåtenhet av allmän försäkringskassa att fatta beslut i fråga om

sjuklön bör utgå till en vid kassan anställd person 180

En försäkrad har vid besök på en försäkringskassas lokalkontor i
sällskap med en väninna begärt att få ta del av sina handlingar hos
kassan. Lokalkontorsföreståndaren har avkrävt vänninnan uppgift
om namn och personnummer och tagit fram en s. k. 030-bild

rörande henne. Bl. a. fråga om dataintrång 182

Lasarett har debiterat allmän försäkringskassa avgift för sjukhusvård
av A. Försäkringskassan har felaktigt betalat avgiften. Fråga
om återbetalningsskyldighet för A. föreligger enligt 20 kap. 4 §
lagen om allmän försäkring 184

IV FÖRVALTNINGEN I ÖVRIGT

JO:stillsynskompetens m. m 188

Offentlighet och sekretess m. m.

Fråga om sekretess gäller för familjehemsföräldrar 193

Fråga om fotografier, som i undervisningssyfte tagits av hälso- och
sjukvårdspersonal i en patients hem, är att anse som allmänna

handlingar 195

Överlämnande av patientjournal mellan olika kliniker vid ett

sjukhus 198

Sekretess inom hälso- och sjukvården för patienternas telefonnummer
201

Fråga om sjukhus varit skyldigt att lämna ut uppgifter om personal

till massmedier 204

Frågor om objektivitet och sekretess i förtroendenämnds verksamhet
206

Kommunicering av sekretesskyddade handlingar i ärende hos hälso och

sjukvårdens ansvarsnämnd 208

Om rätt till kopiering av en av myndighet utgiven referatsamling. .. 211

Fråga om förtroendesekretess vid allmän försäkringskassa 215

Fråga om allmän försäkringskassas utlämnande av uppgift om

vårdnadshavarens adress till den underhållsskyldige 216

Meddelarfriheten i de allmänna försäkringskassornas verksamhet . 218

Offentlighetsprincipen och semesterstängning av kommunala myndigheter
219

Fråga bl. a. om när vissa handlingar hos kommunal nämnd blev
allmänna handlingar. Det rörde sig om de tjänsteutlåtanden med
förslag till beslut som vederbörande förvaltningschef översänt till

nämnden inför ett kommande sammanträde 221

Uttalande angående frågan om vissa intagningslistor avseende
gymnasieskolan är allmänna handlingar samt kritik mot en intagningsnämnd
för handläggningen av ett ärende om utlämnande av

sådana listor 225

Uttalanden angående frågan om vissa anteckningar som gjorts vid

en arbetsplatsträff inom en myndighet blivit allmän handling 230

Diarieföring av vissa handlingar hos statens arbetsgivarverk (SAV) 231
Frågor kring rätten att ta del av upptagning för automatisk
databehandling 233

Taxering och uppbörd

Två skattskyldiga med snarlika namn har förväxlats. - Den ene
personen taxerades enligt den andres deklaration. - Det dröjde över
tre och ett halvt år tills taxeringen rättats och preliminär skatt

tillgodoräknats den skattskyldige 238

Brister vid handläggning av ett taxeringsärende - uttalanden om

möjligheterna att väcka åtal för myndighetsmissbruk 242

Följden av att felaktigt personnummer anges på en kontrolluppgift 248
Vissa övriga ärenden 251

Exekution

Exekutiv försäljning av fastighet 255

Gäldenärs rätt att destinera betalning till en av flera fordringar, för

vilka utmätning begärts, till undvikande av konkurs m. m 257

Kronofogdemyndighets handläggning av ärende om statlig lönegaranti
vid konkurs 258

Samverkansgrupps behörighet 265

Vissa övriga ärenden 267

Folkbokföring

JO om FOLKBOKFÖRINGEN - synpunkter på prövning, kontroll
och hanteringsrutiner 272

Byggnads- och planväsendet

Fråga om byggnadsnämnds handläggning av ärenden om byggnadslov
till sådana åtgärder i hyresfastighet som avses i 2 a § andra
stycket bostadssaneringslagen 276

Arbetsmarknaden

Kritik mot arbetsmarknadsverket angående tillämpningen av lagen

om arbete i ungdomslag m. m 279

Kritik mot en länsarbetsnämnd för dess praxis när det gäller

beslutsunderrättelser i fall då part företrätts av ombud 292

Kritik mot en länsarbetsnämnd för felaktig tillämpning av arbetsmarknadskungörelsens
besvärsbestämmelser 294

Övrigt

Fråga om vissa kommuner satt sig över förvaltningsdomstolars

avgöranden i kommunalbesvärsmål 297

Uttalanden angående tillämpningen av förvaltningslagens bestämmelserom
kommunicering 317

Uttalanden angående tillämpningen av förvaltningslagens jävsbe stämmelser

321

Kritik mot vägverket för att man utan lov av berörd fastighetsägare

utfört beskärning av träd 325

Förstöring under tullkontroll av ett parti rhododendronplantor.... 327

Underrättelse till sökande eller klagande om att framställning

kommit till myndighet 330

Handläggning av anmälan till handelsregistret om bl. a. bolagsmans

utträde ur handelsbolag 331

Länsrätts handläggning av ett mål om beredande av vård enligt
lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga
(LVU) 338

BILAGOR

1. Personalorganisationen 341

2. Förteckning över de ärenden, som har varit anhängiga hos
regeringen under tiden den 1 juli 1985—den 30 juni 1986 genom
skrivelser från justitieombudsmännen före den 1 juli 1985 342

3. Sakregister 343

4. Summary in English 395

7

I

.

Till RIKSDAGEN

Detta är riksdagens ombudsmäns berättelse för verksamhetsåret den 1 juli
1985-den 30 juni 1986.

1983 års JO-utrednings betänkande (SOU 1985:26) JO-ämbetet. En
översyn har remissbehandlats. När detta skrivs pågår beredningen i riksdagens
konstitutionsutskott. I betänkandet finns - utöver förslag om ämbetets
framtida funktion och organisation - synpunkter på utformning och utgivning
av den berättelse över verksamheten som man förutsätter skall avges till
riksdagen även i fortsättningen (betänkandet s. 239-241). I detta läge har det
inte funnits anledning att gå ifrån de principer som sedan några år har gällt för
berättelsens utformning (se riksdagsskrivelsen till 1982/83 års ämbetsberättelse).

1 Organisationen

En redogörelse för personalorganisationen finns i bilaga 1 till denna
ämbetsberättelse.

Några ändringar i arbetsordningen för riksdagens ombudsmannaexpedition
har inte gjorts under verksamhetsåret. Arbetsordningen finns intagen i
1981/82 års ämbetsberättelse s. 401 f.

2 Verksamheten
2.1 Totalstatistiken

Balansläget

Ingående balans
Nya ärenden

Remisser och andra skrivelser från myndigheter 32

Klagomål och andra framställningar från enskilda 3 323

Initiativärenden med anledning av inspektioner 40

Initiativärenden på grund av tid^ ingsartiklar etc. 45

Summa balanserade och avgjorda ärenden
Avgjorda ärenden 1.7.1985-30.6.1986

1 306

3 440

4 746
3 531

Utgående balans

1 215

Månadsöversikt över ärendena

Månad	Nya	Avgjorda	Balans
Juli	253	141	1 418
Augusti	250	315	1 353
September	276	300	1 329
Oktober	310	355	1 284
November	386	289	1 381
December	345	300	1 426
Januari	306	368	1 364
Februari	329	303	1 390
Mars	224	282	1 332
April	322	337	1 317
Maj	227	253	1 291
Juni	212	288	1 215
	3 440	3 531

Antalet nya ärenden under perioden var 3 440 eller 111 fler än under närmast
föregående verksamhetsår. 85 av de nya ärendena var initiativärenden och 32
var remisser från riksdag, departement och myndigheter. Antalet klagoärenden
var 3 323, dvs. 160 fler än under föregående verksamhetsår. Den
nedåtgående trenden under de två närmast föregående verksamhetsåren i
fråga om antalet klagoärenden förefaller att ha brutits, ett förhållande som vi
tyckte oss kunna märka redan tidigt under verksamhetsåret. Vi fann därför
det lämpligast att avvakta med den undersökning om varför antalet
klagoärenden minskade som vi aviserade i förra berättelsen.

Klago- och initiativärenden 1.7.1976-30.6.1986

År	Klagoärenden	Initiativärenden
1976/77 1.7-30.6	2 933	204
1977/78 1.7-30.6	2 993	163
1978/79 1.7-30.6	3 023	165
1979/80 1.7-30.6	3 211	140
1980/81 1.7-30.6	3 464	87
1981/82 1.7-30.6	3 399	95
1982/83 1.7-30.6	3 688	133
1983/84 1.7-30.6	3 397	101
1984/85 1.7-30.6	3 163	141
1985/86 1.7-30.6	3 323	85

I tidigare ämbetsberättelser har vi framhållit att siffrorna för antalet
initiativärenden bör läsas mot bakgrund av att vi söker undvika remisser på
grund av iakttagelser under inspektioner. Genom samtal med berörda
tjänstemän söker vi i stället bidra till att förbättra myndigheternas service och
handläggning av ärenden.

Under verksamhetsåret avgjordes 3 531 ärenden. Av dessa var 3 374
klagoärenden och 135 inspektions- och andra initiativärenden. Balansen
(=antalet oavgjorda ärenden vid verksamhetsårets utgång) var 1 215 ärenden
eller en minskning med ca 90 ärenden i förhållande till de två närmast
föregående verksamhetsåren.

Tablå över utgången i de under den 1 juli 1985-den 30 juni 1986 hos riksdagens
ombudsmän avgjorda inspektions- och övriga initiativärendena

Sakområde Avgjorda utan Erinran el. Åtal elier Framställn. Summa

slutlig anled- annan kritik disciplinär till riksdagen ärenden
ning till kritik bestraffning eller

regeringen

Domstolsväsendet 1 6 1 8

Åklagarväsendet 2 1 3

Polisväsendet 1 2 3

Försvarsväsendet 3 3

Kriminalvård

Socialtjänst 13 66 79

Sjukvård 5 5 10

Exekutionsväsendet 1 2 3

Taxerings- och uppbörds väsendet

2 2

Övriga förvaltningsärenden
3 21 24

Summa ärenden 26 107 1 1 135

Tablå över utgången i de under perioden den 1 juli 1985-den 30 juni 1986 hos riksdagens ombudsmän
avgjorda klagoärendena

Sakområde	Avvisn. eller avgörande utan särskild utredning	Överläm-nande enl. 18 § inslr.	Avgjorda efter utredn. utan kritik	Erinran eller annan kritik	Ålal eller disciplinär bestraffning	Framställning till riksdagen eller regeringen	Summa ärenden
Domstolsväsendet	78		138	31			247
Åklagarväsendet	41	2	75	23	2		143
Polisväsendet	110	1	190	64	1		366
Försvarsväsendet	14	1	12	7			34
Kriminalvård	25	5	157	34			221
Socialtjänst	62	47	214	59	2		384
Sjukvård	106	17	107	34	1		265
Allmän försäkring	45	4	59	25			133
Arbetsmarknaden m. m	27		19	16			62
Byggnads-och vägärenden	35		24	12			71
Exekutionsväsendet	25	1	71	22			119
Kommunal självstyrelse	68	1	24	8			101
Övriga länsstyrelse- och
kommunikationsärenden ..	78	2	65	7			152
Taxerings- och uppbörds-
väsendet	131	25	147	41	1		345
Utbildnings-, kultur-, kyrko-
frågor m. m	45	1	46	21			113
Jordbruksärenden, miljövård,
hälsovård m.r	32		55	8			95
Tjänstemannaärenden	95	3	27	6	1		132
Offentlighetsärenden	30	1	53	39			123
Övriga förvaltningsärenden ..	106	2	52	33			193
Frågor utanför kompetens-
området och oklara yrkan-
den	75						75
Summa ärenden	1 228	113	1 535	490	8		3 374

11

2.2 Besvarande av remisser

Riksdagens ombudsmän har besvarat 22 remisser från riksdag och departement JO

Nilsson har yttrat sig till

1) riksdagens förvaltningskontor över ett förslag från arbetsgruppen för
översyn av besvärsstadgan för riksdagen och dess verk: Reviderade besvärsregler
för riksdagen och riksdagens myndigheter

2) finansdepartementet över betänkandet (SOU 1985:20) Sammanhållen
skatteförvaltning

3) finansdepartementet över betänkandet (Ds Fi 1986:5) Mellankommunala
skatterätten

4) civildepartementet över verksledningskommitténs betänkande (SOU
1985:40) Regeringen, myndigheterna och myndigheternas ledning

5) civildepartementet över verksledningskommitténs betänkande (SOU
1985:41) Affärsverken och deras företag

6) finansdepartementet över skatteförenklingskommitténs betänkande
(SOU 1985:42) Förenklad taxering

JO Wigelius har yttrat sig till

1) justitiedepartementet över rapporten (Ds Ju 1985:1) Lyxfångar - finns
dom?

2) arbetsmarknadsdepartementet över betänkandet (Ds A 1985:4) Klagorätt
i verkställighetsärenden enligt utlänningslagen

3) justitiedepartementet över en framställning från domstolsverket angående
tillgång för allmän domstol till kriminalregistret

4) justitiedepartementet över 1983 års häktningsutrednings betänkande
(SOU 1985:27) Gripen-Anhållen-Häktad. Straffprocessuella tvångsmedel
m. m.

5) arbetsmarknadsdepartementet över en inom departementet upprättad
promemoria Sanktioner enligt utlänningslagen mot transportföretag m.m.

6) justitiedepartementet - i samråd med JO Holstad - över ordningsstadgeutredningens
betänkande (SOU 1985:24) Ordningslag

7) justitiedepartementet - i samråd med JO Holstad - över en inom
departementet upprättad promemoria angående möjligheterna att ingripa
mot störande gatumusik

8) justitiedepartementet över en framställning från riksåklagaren angående
åklagares ersättningsskyldighet för rättegångskostnad enligt 31 kap.
rättegångsbalken

9) justitiedepartementet över en skrivelse från rikspolisstyrelsen angående
polisernas rätt att besluta om husrannsakan i vissa fall

10) justitiedepartementet över en inom departementet upprättad promemoria
(Ds Ju 1985:8) Lag om brottsregister m. m.

JO Holstad har yttrat sig till

1) arbetsmarknadsdepartementet över en inom departementet upprättad
promemoria En ombudsman mot etnisk diskriminering

2) justitiedepartementet över en framställning från Stockholms kommunstyrelse
om ändring i sekretesslagen

3) civildepartementet över personalbesvärsutredningens betänkande (Ds
C 1985:20) Överprövning av beslut i personalfrågor

JO Sverne har yttrat sig till

1) justitiedepartementet över en framställning från Försäkringsanställdas
förbund om ändring av sekretesslagen

2) socialdepartementet över socialberedningens betänkande (Ds S 1984:7)
Rehabiliteringspenning till missbrukare - vissa avgiftsfrågor

Vi har var för sig yttrat oss till riksdagens konstitutionsutskott över 1983 års
JO-utrednings betänkande (SOU 1985:26) JO-ämbetet. En översyn.

2.3 Framställningar och överlämnande av beslut till riksdag/regering m. m.

I ett ärende som JO Wigelius tagit upp på eget initiativ blev det klart att det
har förekommit att en anhållen person inte har blivit frigiven - trots
åklagarens beslut om detta - därför att kommunikationen mellan beslutsfattaren
och den som är ansvarig för förvaringen inte har fungerat. JO Wigelius
har i sitt beslut ifrågasatt om det inte borde föreskrivas att domstolar och
åklagare skall lämna en direkt underrättelse om frigivningsbeslut till den
förvarande myndigheten. JO Wigelius har lämnat över en kopia av beslutet
till regeringen (justitiedepartementet) för den åtgärd som regeringen kan
finna skäl att vidta, se s. 89.

JO Nilsson har under verksamhetsåret ställt samman en promemoria
(beslut 1985-12-30, se s. 272) som tar upp vissa delar av kyrkobokföringsmyndigheternas
verksamhet. Promemorian som har titeln ”JO om folkbokföringen
- synpunkter på prövning, kontroll och hanteringsrutiner” har ett
tvåfaldigt syfte: den vill medverka dels till att förhindra att fel och misstag
begås i verksamheten genom att anvisa vägar och metoder att hantera
uppkommande situationer, dels till att på sikt åstadkomma en reglering som
bättre än dagens tillgodoser de krav som gör sig gällande genom att peka på
en del svagheter och brister som vidlåder dagens ordning och lägga förslag
som botar dem. Promemorian har lämnats över till ett antal riksdagsutskott,
departement och myndigheter och till samtliga länsstyrelser.

JO Nilsson har vidare överlämnat till

1) finansdepartementet och riksskatteverket två beslut som utvisar det
osmidiga förfarandet när det gäller att rätta till uppenbara feltaxeringar som
inte faller inom 72 a § taxeringslagen.

2) konstitutionsutskottet, justitiedepartementet och riksskatteverket ett
beslut med synpunkter på tillämpningen av förfångsrekvisitet för brottet
myndighetsmissbruk i 20 kap. 1 § första stycket brottsbalken, se s. 242.

3) justitie- och finansdepartementen, riksskatteverket och utredningen om
säkerhetsåtgärder m. m. i skatteprocessen ett beslut angående lagligheten av
s. k. tredjemansrevision enligt 56 § taxeringslagen.

JO Holstad har överlämnat till riksdagens konstitutions- och justitieutskott
samt justitie- och civildepartementen ett beslut om kommuns bristande
efterlevnad av förvaltningsdomstolars beslut om inhibition.

JO Sverne har överlämnat till

1) riksdagens socialutskott, socialdepartementet, socialstyrelsen. Lands -

tingsförbundet och Svenska kommunförbundet ett beslut om möjligheterna
att bereda plats på vårdhem åt personer som omhändertagits enligt lagen om
vård av missbrukare i vissa fall (LVM), se s. 146. Regeringen har den 28
november 1985 lämnat över beslutet till socialberedningen (S 1980:07).

2) data- och offentlighetskommittén ett beslut angående bristfällig sekretess
vid hantering av sjukjournaler.

3) riksdagens socialutskott, socialdepartementet, socialberedningen, socialstyrelsen,
domstolsverket, länsstyrelsernas organisationsnämnd och Svenska
kommunförbundet ett beslut titulerat ”Barn i familjehem - en undersökning
av hur socialnämnderna fullgör sina uppgifter inom familjehemsvården”,
se s. 138 och 142.

4) socialdepartementet och socialstyrelsen ett beslut i ett initiativärende
angående rapportering och registrering av läkemedelsmissbrukare m. m., se
s. 159.

5) riksdagens justitie- och socialutskott, justitie- och socialdepartementen,
socialstyrelsen och statens rättspsykiatriska kliniker beslut i ett initiativärende
beträffande långa väntetider för rättspsykiatriska undersökningar, se
s. 151.

6) socialdepartementet, socialberedningen och styresmännen vid de
allmänna häktena beslut i ett initiativärende i fråga om de tider som
personer, vilka har omhändertagits enligt 8 § lagen om vård av missbrukare i
vissa fall (LVM), vistas i häkte innan de förs till behandlingshem eller
sjukhus, se s. 148.

2.4 Åtal, anmälningar för vidtagande av disciplinär åtgärd och överlämnande
av klagomål till annan myndighet

Under verksamhetsåret har fem åtal anställts. De har riktats mot

1) en distriktsåklagare för vårdslös myndighetsutövning

(Solna tingsrätt har i dom den 4 april 1986 bifallit åtalet och bestämt
brottspåföljden till 40 dagsböter. Domen har vunnit laga kraft, se s. 74)

2) en hemsamarit för mutbrott

(Enköpings tingsrätt har i dom den 20 maj 1986 ogillat åtalet. Domen har
överklagats.)

3) en hemsamarit för mutbrott

(Stockholms tingsrätt har i dom den 27 mars 1986 ogillat åtalet. Hemsamariten
ändrade i tingsrätten sina tidigare upgifter om sina relationer till testator.
Dessa nya uppgifter godtogs av tingsrätten och ledde till frikännande. JO
Sverne har beslutat att inte överklaga domen. Domen har vunnit laga kraft.)

4) en överste för tjänstefel

5) en distriktsåklagare för urkundsförfalskning.

Anmälan för vidtagande av disciplinär åtgärd har gjorts mot

1) två tullassistenter för tjänsteförseelse i samband med kroppsvisitation
(Generaltullstyrelsen har den 17 juni 1986 beslutat att disciplinpåföljd inte
skall utdömas. JO Nilsson har beslutat att inte låta arbetsdomstolen pröva
saken.)

2) en chefsåklagare med anledning av beslut om hämtning och husrannsakan -

(Statens ansvarsnämnd har den 6 juni 1986 lämnat anmälan för disciplinär
åtgärd utan bifall. JO Wigelius har beslutat att inte föra talan hos
arbetsdomstolen mot ansvarsnämndens beslut, se s. 77)

3) en kriminalinspektör för att själv utan laga stöd ha beslutat och
genomfört en husrannsakan

(Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har den 21 april 1986 beslutat
tilldela kriminalinspektören en varning. Beslutet har vunnit laga kraft, se
s. 85)

4) en överläkare vid en psykiatrisk mottagning för felaktigt handlande i
fråga om delegering av arbetsuppgifter och förskrivning av läkemedel

Med stöd av 18 § instruktionen för justitieombudsmännen har klagomål i
113 fall lämnats över till annan myndighet för prövning och avgörande.
Ärenden om bistånd enligt socialtjänstlagen har överlämnats till länsstyrelserna
för handläggning i 47 fall (jfr 1985/86 års ämbetsberättelse s. 14) och
klagomål mot taxeringsnämnder har lämnats över i 25 fall (jfr 1984/85 års
ämbetsberättelse s. 15).

2.5 Inspektionsverksamheten

JO Nilsson har besökt domstolsverket och genom samtal med bl. a.
generaldirektören Mats Börjeson informerat sig om domstolsverkets syn på
länsrätternas processledningsfunktioner i synnerhet i förhållande till överbelastade
besvärsenheter hos länsstyrelsernas skatteavdelningar och vidare
verkets syn i allmänhet på arbetssituationen hos länsrätterna. Inspektion har
ägt rum av länsrätterna i Västerbottens, Skaraborgs och Älvsborgs län samt
besvärs- och uppbördsenheterna vid skatteavdelningarna hos länsstyrelserna
i dessa län. Inspektionerna var bl. a. inriktade på samarbetsformerna mellan
länsrätt och besvärsenhet och rutinerna i ärenden om anstånd med inbetalning
av skatt. På länsrätterna granskades särskilt mål rörande bevis- och
betalningssäkring. JO Nilsson har vidare inspekterat lokala skattemyndigheterna
i Täby och Huddinge fögderier samt kronofogdemyndigheterna i
Visby, Mariestads och Vänersborgs distrikt. Inspektionerna av kronofogdemyndigheterna
har särskilt varit inriktade på en undersökning av tillämpningen
av utsökningsbalken och framför allt hur vissa nya bestämmelser i
balken fungerar i praktiken. Inspektionerna har omfattat 12 dagar. En
redogörelse för inriktningen av inspektionsverksamheten inom JO Nilssons
tillsynsområde har lämnats i 1983/84 års ämbetsberättelse (s. 15).

Projektet ”JO om folkbokföringen - synpunkter på prövning, kontroll och
hanteringsrutiner" har slutförts under verksamhetsåret. Dessa projekt har
ännu inte slutförts

o existensminimum vid beräkning av preliminär skatt m. m. (påbörjat
verksamhetsåret 1984/85)
o betalningssäkringen i ljuset av några praktiska fall
o respiträntan

o erfarenheterna av de i exekutiva sammanhang nya instituten som förteckning,
upplysningsplikt m.fl.

JO Wigelius har inspekterat utlänningsroteln vid polismyndigheten i Trelle -

borgs polisdistrikt. Inspektionen skedde på begäran av polismyndigheten
med anledning av bl. a. uppgifter i massmedierna om att utlänningsärenden
handlades felaktigt vid myndigheten. Inspektion har vidare ägt rum av
polismyndigheten i Handens polisdistrikt med särskild inriktning på lokalfrågor.
Inspektionerna har omfattat 8 dagar.

JO Holstad har inspekterat försäkringsrätten för Mellansverige, yrkesinspektionen
i Linköping, Södra Skånska regementet (P7/Fo 11), Norra
Skånska regementet (P6/F0 14), Skånska dragonregementet (P2), Hallands
regemente (U6/F0 31), Älvsborgs regemente (I15/Fo 34) och Flygvapnets
Halmstadsskolor (F14).

Inspektionen av försäkringsrätten föranleddes bl. a. av klagomål angående
länsrättens handläggningstider. Särskild uppmärksamhet ägnades åt vilka
åtgärder man inom domstolen vidtagit för att komma till rätta med de stora
målbalanserna.

Vid inspektionerna på de militära myndigheterna granskades främst den
militära rättsvården. Särskilt ingående kontrollerades handläggningen av
ersättningsfrågor. Inspektionerna, som har omfattat 13 dagar, ledde till ett
antal initiativärenden men huvuddelen av iakttagelserna kunde klaras upp
utan efterföljande remissförfarande.

Under verksamhetsåret har ett projekt inletts som innebär att ett antal
centrala förvaltningsmyndigheters normgivningsverksamhet skall granskas.
Bl. a. skall kontrolleras att myndigheterna iakttar de ramar för normgivningen
som angetts av regering och riksdag.

JO Svente inledde under 1983 en undersökning beträffande de barn och unga
som omhändertagits för vård enligt lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser
om vård av unga (LVU). Den första etappen i undersökningen, som
avsåg tillämpningen av bestämmelserna om omedelbart omhändertagande,
avslutades 1984, se JO:s ämbetsberättelse 1984/85 s. 178.

Under verksamhetsåret 1984/85 inleddes den andra etappen i undersökningen
avseende socialnämndernas insatser för barn i familjehem. Den delen
av undersökningen avslutades under innevarande verksamhetsår, se s. 138.

Under innevarande verksamhetsår har den sista etappen i undersökningen
inletts. Den avser de barn och unga som med stöd av LVU bereds vård i hem
för vård eller boende. I det syftet har under 1986 besök gjorts vid
Sundboskolan, Ryagårdens yrkesskola, Östra Spängs skolhem, Råby yrkesskola
och Sillebo skolhem. Under nästföljande verksamhetsår skall ytterligare
hem besökas, varefter de gjorda iakttagelserna kommer att redovisas i
beslut under 1987.

Inom socialtjänstområdet har därjämte följande socialförvaltningar inspekterats,
nämligen förvaltningarna i Halmstad, Arvika, Torsby, Falkenberg
och Hässleholm.

Inspektionerna i övrigt fördelar sig på följande sätt.

Hälso- och sjukvården: psykiatriska kliniken vid sjukhuset i Varberg,
psykiatriska kliniken vid länssjukhuset i Halmstad samt utskrivningsnämnden
för Hallands län.

Socialförsäkringsområdet: Hallands läns allmänna försäkringskassa, centralkontoret
i Halmstad och lokalkontoren Halmstad Väster och Halmstad

Öster samt Stockholms läns allmänna försäkringskassa, centralkontoret i
Stockholm och lokalkontoren Bromma, Gustavsberg och Zinkensdamm.
Inspektionerna har omfattat 34 dagar.

Inspektionerna har- förutom vid ovannämnda specialundersökning- varit
rutinmässiga. Bl. a. har uppmärksammats rättssäkerhetsfrågor och handläggningstider.

2.6 Samråd med riksdagens konstitutionsutskott och JO-delegation

Den 10 oktober 1985 informerade vi konstitutionsutskottet om 1985/86 års
ämbetsberättelse. Vid detta tillfälle ägde även samråd rum med JOdelegationen
om JO:s anslagsframställning för budgetåret 1986/87. JO
Nilsson informerade JO-delegationen den 4 februari 1986 om budgetutfallet,
budgetåret 1985/86. JO Nilsson berättade att ett överskridande av anslaget
Förvaltningskostnader kunde förutses främst med anledning av att diverse
åtgärder genomförts i överensstämmelse med de förslag Statskonsult Administrationsutveckling
AB lagt fram vid sin översyn av JO-ämbetets administrativa
funktioner för att effektivisera verksamheten vid den administrativa
enheten. Denna specialutredning har omnämnts i en rapport till 1983 års
JO-utredning (jfr SOU 1985:26, bilaga 2, s. 305).

2.7 Journalistseminarium

Till verksamhetsårets journalistseminarium hade tolv deltagare som vanligt
valts ut av Svenska Journalistförbundet. Seminariets syfte är att ge kunskap
om hur JO arbetar och skapa förutsättningar för ett gott samarbete mellan JO
och massmedierna.

Årets seminarium fick en annan utformning än tidigare: utifrån aktmaterialet
i fyra ärenden fick journalisterna resonera sig fram till ett tänkt JO-beslut
och jämföra detta med resp. JO:s faktiska beslut. Uppläggningen uppskattades
av deltagarna och ledde till livliga diskussioner.

3 Internationellt samarbete

De svenska justitieombudsmännen deltog i en europeisk ombudsmannakonferens
i Wien den 10-13 juni 1986. I konferensen deltog västeuropeiska
ombudsmän, tjänstemän från ombudsmännens kanslier, observatörer m. fl.
tillsammans ett 150-tal personer. Syftet med konferensen var att knyta de
europeiska ombudsmännen närmare varandra utifrån en gemensam syn på
uppgifter och funktion.

Den 5-6 maj 1986 var det svenska JO-ämbetet värd för det femte mötet
mellan de nordiska ombudsmännen. Från Finland deltog justitieombudsmannen
Jorma S. Aalto och biträdande justitieombudsmannen Klas G.
Ivars, från Danmark Folketingets ombudsmand Niels Eilschou Holm och
från Norge Stortingets ombudsmann for förvaltningen Audvar Os. På mötet
lämnade de nordiska ombudsmännen information om arbetsläge och genomförda
och planerade förändringar i fråga om funktion, organisation, personal
etc. i resp. länder. Vissa internationella frågor diskuterades även.

2 Riksdagen 1986/87. 2 sami. Nr 1

JO Wigelius deltog den oktober 1985 i en konferens i Toronto.
Canada, över ämnet ”Civilian Oversight of Law Enforcement”.

JO Nilsson besökte den 16-18 oktober 1985 den hollänske ombudsmannen
(de nationale ombudsman) Jacob Rang för överläggningar i olika frågor. JO
Nilsson höll även ett föredrag för personalen på det holländska JO-kansliet
om den svenska JO-institutionens funktion och arbetsformer. JO Nilsson
samtalade med ordföranden i det holländska parlamentets kommitté för
ombudsmannafrågor, med ordföranden i Hollands högsta domstol och med
presidenten i det holländska riksrevisionsverket.

JO Sverne deltog den 5-6 november 1985 i en internationell konferens om
mänskliga rättigheter i Sevilla, Spanien, anordnad av bl. a. Europarådets
generalsekretariat.

På initiativ av Sveriges ambassad i Mexico besökte JO Nilsson Mexico den
17-24 februari 1986 och föreläste om den svenska JO-institutionens funktion
och verksamhet på Nationaluniversitetet (UNAM) och på Instituto de
Comercio Exteriör. JO Nilsson besökte den mexikanske konsumentombudsmannen
(El Procurador Federal del Consumidor) och hade vidare samtal
med den mexikanske riksåklagaren Sergio Garcia Ramirez och med statssekreteraren
och andra företrädare för det mexikanska riksrevisionsministeriet
(la Secretaria de la Controlaria General de la Federaciön).

JO Nilsson och JO Sverne deltog den 23-25 april 1986 i ett nordiskt
seminarium om mänskliga rättigheter i Lund.

Ämbetet har besökts bl. a. av den ungerske viceministern dr Ferenc Petrie,
den pakistanske ombudsmannen Sardar Mohammad Iqbal, en departementsdelegation
från Lesotho och två grupper av domare från Tanzania.
Ämbetet har vidare varit huvudarrangör för ett två veckors studie- och
utbildningsbesök av tre högre tjänstemän från den indiska centralförvaltningen
i New Delhi. Besöket, som förutsätts få en fortsättning, är ett led i det
förvaltningstekniska samarbete inom ramen för det svenska biståndet till
Indien som framlidne statsministern Olof Palme och premiärminister Gandhi
träffade överenskommelse om.

Per-Erik Nilsson Anders Wigelius

„. , j. , , , Tor Sverne

Sigvard Holstad

/Ulf Hagström

I. Allmänna domstolar m. m.

Domstolsväsendet m. m.

Kritik mot tingsrättslagman för olämpligt uppträdande mot
journalist. Brister i fråga om information angående
ordningsföreskrifter för besökande vid domstolen

(Dnr 1508-1985)

Den 10 juni 1985 inkom till JO en skrivelse från Sveriges Lokalradio AB
genom Radio Kalmar, undertecknad av lokalradiochefen Sven Linderoth
och journalisten Magnus Ihse. I skrivelsen uppgavs bl. a. följande. Ihse, som
är reporter vid Radio Kalmar, besökte den 29 maj 1985 tingsrätten i
Oskarshamn för att ta del av vissa brottmålsakter. Ihse gick då - som han
gjort tidigare - till brottmålsavdelningen, som är belägen en trappa upp i
tingsrättens lokaler. Medan personalen där, Anita Herdinius och Ulla-Karin
Holgersson, letade efter de akter Ihse begärt att få ta del av kom chefen för
tingsrätten, lagmannen Carl Georg Wargelius. Han uppträdde bryskt och
skrek att Ihse inte hade där att göra. Vidare avvisade han handgripligen Ihse
från övervåningen i domstolslokalerna. När Ihse gick nerför trappan hörde
han Wargelius säga till personalen att ”sådana där typer som han får ni
absolut inte släppa upp hit”. Ihse upplevde dessa ord som högst förolämpande
men framför allt vände han sig mot Wargelius’ handgripliga påhopp. -Från riksåklagaren översändes till JO vissa handlingar i kopia, bl. a. en av
Ihse gjord polisanmälan mot Wargelius för ofredande.

Förundersökning ägde rum, varunder Wargelius delgavs misstanke för
ofredande bestående i att han den 29 maj 1985 använt handgripligheter i
samband med att han avvisat Ihse från tingsrättens målkansli. Wargelius
bestred vid förhör att han skulle ha gjort sig skyldig till ofredande. I övrigt
hördes Anita Herdinius och Ulla-Karin Holgersson, bägge assistenter vid
tingsrätten, samt - telefonledes - Marianne Gumaelius och Sture Frylén,
vilka tjänstgjorde som notarier vid tingsrätten.

JO Wigelius avgjorde ärendet genom beslut den 12 februari 1986.1 beslutet
redovisades först utredningen. Under rubriken Bedömning anförde sedan
JO följande.

Det framgår av utredningen i ärendet att det fram till någon gång mot slutet
av 1984 var tillåtet för journalister att gå direkt till brottmålsavdelningen på
övervåningen i tingsrättens lokaler, när de hade något ärende dit. Denna
ordning ändrades sedan av Wargelius på så sätt att journalister i fortsättningen
skulle vända sig till expeditionen på bottenvåningen och där framföra sina
ärenden. Om det inte fanns någon personal på expeditionen skulle de i stället
vända sig till inskrivningsavdelningen, som också är belägen på bottenvåningen.
Wargelius har uppgivit att han underrättade expeditionen och

målföreståndaren om den nya ordningen. Anita Herdinius och Ulla-Karin
Holgersson, som båda tjänstgjorde på målavdelningen, fick dock inte någon
sådan underrättelse av Wargelius. Enligt Anita Herdinius hade någon annan
på tingsrätten berättat för henne vad Wargelius bestämt. Ulla-Karin
Holgersson i sin tur hade efter samtal med Anita Herdinius förstått vad som
skulle gälla. Ingen av dessa två tycks dock ha uppfattat att det skulle råda
något direkt förbud för journalister att gå upp till målavdelningen.

Mot vad Wargelius sålunda bestämt i fråga om besök av journalister har
jag i och för sig inget att erinra. När det införs en ny ordning av detta slag är
det emellertid viktigt att all berörd personal informeras så att det är alldeles
klart vad som skall gälla i fortsättningen. Vidare skall det naturligtvis finnas
tydliga anvisningar för besökare till tingsrätten om vart de skall vända sig
med sina ärenden. Som framgått i ärendet brast det i nämnda avseenden vid
den tidpunkt som här är aktuell. I mitten av juni 1985 sattes det dock upp ett
meddelande på expeditionen att besökare skulle vända sig till inskrivningsavdelningen,
om det inte fanns någon personal på expeditionen. Vidare har
numera enligt vad Wargelius upplyst både expeditionen och målavdelningen
fått skriftliga ordningsföreskrifter beträffande pressens besök. Jag finner
därför inte anledning att ytterligare uppehålla mig vid denna sak.

Wargelius har uppgivit att han omkring årsskiftet 1984/85 avvisade Ihse
från övervåningen i tingsrättens lokaler och i samband därmed förklarade för
denne hur journalister i fortsättningen skulle förfara när de hade något
ärende till tingsrätten. Ihse å sin sida har förnekat att detta inträffat och sagt
att Wargelius måste ta fel på person. Oavsett hur det förhåller sig med den
här saken har Ihse enligt vad han själv uppgivit känt till att journalister inte
längre skulle få gå upp till brottmålsavdelningen. Ihse har sagt att andra
journalister berättat detta och även att journalister blivit avvisade från
övervåningen. Ihse hade därför undvikit att gå upp dit. Att Ihse den 29 maj
1985 gick upp till brottmålsavdelningen berodde på att det då inte fanns
någon personal på expeditionen. Som framgått fanns det inte heller vid
denna tidpunkt något meddelande på expeditionen med hänvisning till
inskrivningsavdelningen.

I fråga om vad som sedan utspelade sig på övervåningen går Ihse och
Wargelius uppgifter isär. Wargelius har sagt att han efter att ha fått syn på
Ihse flera gånger sade till denne att han inte fick vara där uppe. Ihse
nonchalerade honom helt och han lade sin hand på Ihses axel för att få denne
att vända sig om. Ihse har förklarat att han inte uppmärksammade Wargelius
förrän han kände dennes hand på sin axel. Vad Ihse sålunda uppgivit vinner
stöd av Anita Herdinius utsaga. Hon har uppgivit att hon plötsligt hörde
Wargelius yttra "du får inte vara här” och att hon då tittade upp och fick se att
Wargelius stod bakom Ihse med handen på dennes axel.

Enligt vad Wargelius uppgivit släppte han Ihses axel i samband med att
denne böjde sig framåt. Därefter vände sig Ihse om. Ihse har sagt att greppet
om axeln var kraftigt. Han har också uppgivit att Wargelius snodde honom
runt. Denna sista uppgift vinner även den stöd av Anita Herdinius utsaga.
Hon har nämligen uppgivit att hon såg att Wargelius drog eller föste bort
Ihse. Hon har emellertid inte uppfattat greppet i Ihse som särskilt allvarligt.

Beträffande det fortsatta händelseförloppet har Ihse berättat att Wargelius

tog tag även i hans ena arm och drog honom mot trappan, att han ryckte sig
loss men att Wargelius tog tag i honom igen med båda händerna och fortsatte
att dra honom mot trappan. Wargelius har förnekat att han gripit tag i Ihse
och dragit denne mot trappan. Han har endast vidgått att han lade sin öppna
hand på Ihses skulderblad för att få denne att börja gå själv. Enligt vad
Wargelius uppgivit tog han bort handen när Ihse gått någon meter. Ihses och
Wargelius uppgifter om denna del av händelseförloppet är alltså helt
motstridiga, och någon utredning som stöder den enes eller andres uppgifter
föreligger inte. Vid sådant förhållande kan jag inte finna det visat att
Wargelius förfarit på annat sätt än han själv medgivit.

Vad då först gäller den delgivna brottsmisstanken anser jag i enlighet med
det anförda att mera inte kan styrkas än att Wargelius lagt en hand på Ihses
axel, då denne stod i dörröppningen, och föst honom runt samt att Wargelius
i korridoren lagt en öppen hand på Ihses skulderblad. Ingen av dessa
handlingar kan enligt min mening anses straffbar. Då således brott ej kan
styrkas beslutar jag att åtal inte skall väckas mot Wargelius för ofredande.

Vad sedan i övrigt gäller Wargelius uppträdande framgår det klart av
utredningen att Wargelius reagerat mycket kraftigt när han fick se Ihse på
övervåningen. Enligt personalen har han varit högljudd och yttrat sig på ett
bryskt sätt. Både Anita Herdinius och Ulla-Karin Holgersson har upplevt
situationen som obehaglig. Att Wargelius uppträtt på det sätt han gjort kan
knappast förklaras av att Ihse överträtt ett förbud att gå upp till målavdelningen
eller att han, som Wargelius uppfattat det, inte reagerat omedelbart
på Wargelius tillsägelser. Wargelius uppträdande vid detta tillfälle måste,
såvitt jag förstår, ha berott på att han varit förargad på Ihse på grund av
intervjun under hösten 1984. (Av utredningen framgick att Wargelius var
förargad på Ihse sedan denne vid ett tillfälle hösten 1984 ringt Wargelius i
dennes bostad angående det uppmärksammade s. k. sjövärnsmålet och
därvid Wargelius ovetande tagit upp samtalet på band.) Det klart olämpliga
yttrande som Wargelius fällt, när Ihse var på väg nerför trappan, tyder också
på detta. Det får naturligtvis inte förekomma att en domare uppträder så som
Wargelius gjort. En domare måste vinnlägga sig om att alltid uppträda
behärskat och korrekt vid sina tjänstemässiga kontakter med allmänheten.
Jag är alltså starkt kritisk till Wargelius beteende.

Vad som förekommit i ärendet ger inte anledning till något ytterligare
uttalande eller annan åtgärd från min sida. Ärendet är härmed för min del
avslutat.

De från riksåklagaren till JO översända handlingarna återgår jämte ett
exemplar av detta beslut.

Kritik mot en ordförande i statens va-nämnd som har avträtt
från handläggningen av föredraget mål därför att han inte
godtagit utformningen av ledamots skiljaktiga mening. Rätten
att ändra mening i saken m. m.

(Dnr 1109-1985)

Enligt lagen (1976:839) om statens va-nämnd prövar nämnden bl. a. mål
enligt lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar.
Nämnden, som är en central nämnd för hela landet, består av ordföranden
och fem andra ledamöter. Ordföranden skall vara jurist och ha domarerfarenhet.
Beträffande övriga ledamöter har uppställts vissa krav på speciella
insikter och erfarenheter. I den utsträckning det behövs skall för ledamot
finnas ersättare. I lagen om statens va-nämnd finns vissa hänvisningar till
rättegångsbalken. I 7 § sägs sålunda att rättegångsbalkens regler om
omröstning i tvistemål skall äga motsvarande tillämpning på avgörande av
nämnden, dock att ordföranden skall säga sin mening först.

Den 19 april 1985 inkom till JO en skrivelse jämte en promemoria med
bilagor från Rolf Norberg, som är förordnad som ersättare för ledamot i
va-nämnden. Han ville att JO skulle göra en bedömning av vilka begränsningar
som kunde förekomma i en ledamots rätt till självständig uppfattning i
va-mål. Han uppgav att han vid några tillfällen, tillsammans med en eller
flera ledamöter, inte hade kunnat ansluta sig till de beslut som fattats av
nämndens majoritet och att utformningen av den avvikande meningen då
föranlett långa diskussioner med tjänstgörande ordförande i nämnden.
Dessa diskussioner hade enligt Norberg inte endast gällt den rent formella
utformningen utan också innehållet i sak och de motiv som de skiljaktiga
åberopat för sin uppfattning. För att belysa frågeställningen redogjorde
Norberg för vad som förevarit i samband med föredragningen av två mål.
Rådmannen Sven Olov Hall hade då tjänstgjort som ordförande i nämnden.
Av handlingar som Norberg bifogat sin skrivelse framgick att Hall i det ena
målet en tid efter föredragningen beslutat att avträda som ordförande i målet
och ”låta föredragningen utgå”. Skälet härtill uppgavs vara att han inte
kunde låta expediera en skiljaktighet med den lydelse som de skiljaktiga
ledamöterna utformat. Norberg tog vidare upp frågan om ledamöterna i
nämnden efter slutförda överläggningar kunde ändra sina ståndpunkter.

Efter remiss inkom ordföranden och chefen för statens va-nämnd, f. d.
chefsrådmannen Lars Landh, med yttrande jämte skriftliga redogörelser från
Hall och övriga ledamöter som deltagit vid föredragningarna av de två mål
som tagits upp i Norbergs skrivelse.

Norberg fick del av remissvaret och yttrade sig över det. I denna skrivelse
bad han att få utrett om en ledamot kunde ändra uppfattning utan att
nämnden i sin helhet samlades till fortsatt överläggning.

JO Wigelius avslutade ärendet med följande uttalanden i beslut den 20
januari 1986.

Landh har i sitt yttrande inledningsvis berört va-nämndens verksamhet,
organisation och arbetsformer. Han har vidare utvecklat sin syn på förhållandet
mellan ordföranden och övriga ledamöter i va-nämnden. Han har härvid

hänvisat till vad Per Olof Ekelöf uttalat om domarrollen i meddomarsystemet
(Rättegång I, 6:e uppl. s. 99). Enligt Ekelöf kräver meddomarsystemet
stort hänsynstagande från såväl domarens som lekmännens sida. För att
meddomarsystemet skall fungera väl måste den lagfarne domaren se det som
en av sina viktigaste tjänsteförpliktelser att orientera lekmännen rörande
frågor, som rätten skall lösa, klargöra själva problemställningen, lyhört
avlyssna deras meningar samt utan översitteri klargöra förekommande
missuppfattningar. Landh har förklarat att Ekelöfs bild av ett väl fungerande
meddomarsystem passar bra in som en beskrivning av va-nämndens sätt att
fungera. Särskilt utmärkande har enligt Landh varit den stora lyhördheten
och respekten för varandras kunskaper, erfarenheter och meningar, liksom
den totala frånvaron av prestigetänkande. Landh har vidare framhållit att
ordföranden i va-nämnden har ett särskilt ansvar för att fasthet och
kontinuitet kännetecknar rättstillämpningen. Denna ståndpunkt har också
framförts av Hall.

Vad som sålunda allmänt sagts om förhållandet mellan ordföranden och
övriga ledamöter i va-nämnden föranleder inga invändningar från min sida.
Vad detta ärende aktualiserar är närmast frågan om vilket ansvar ordföranden
har när en annan ledamot har en avvikande mening.

Att en ledamot har rätt att ha en skiljaktig mening kan givetvis inte sättas i
fråga. En ledamot som har en skiljaktig mening skall ange skälen för sin
mening. Han är också i princip skyldig att själv utforma skiljaktigheten. Om
ordföranden på begäran biträder härmed, krävs att skiljaktigheten utformas
så att den verkligen återspeglar den mening ledamoten har. Ansvaret för
innehållet i den skiljaktiga meningen åvilar endast den skiljaktige ledamoten
själv, och ordföranden har ingen rätt att bestämma hur skiljaktigheten skall
motiveras och utformas. En annan sak är att ordföranden, där anledning
därtill ges, kan och bör framföra sina synpunkter i saken.

Hall har som skäl för sitt beslut att avträda som ordförande i ett av de mål
som Norberg redogjort för anfört att han ville undvika att nämnden
meddelade ett beslut med en skiljaktighet som stred mot lag och fastlagd
praxis. Han har vidare sagt att han bedömde det som möjligt att en annan
ordförande - med i övrigt samma sammansättning - bättre skulle kunna
förklara innehållet av lag och praxis. Enligt min mening kan en ordförande
inte av nu angivna skäl avträda från ett mål. Jag anser därför att det inte är
riktigt att, som Hall har gjort, avträda som ordförande i ett föredraget mål
därför att en skiljaktig mening inte utformas på ett sätt som ordföranden
anser godtagbart.

Med anledning av att Hall har förklarat att han anser att ledamöternas
reservationsrätt måste utövas med ett ansvar för att en skiljaktig mening inte
avviker från lag eller gällande praxis vill jag tillägga följande. Givetvis skall
på varje ledamots mening i ett mål ställas kravet att den inte strider mot lag.
Åsikterna kan ju emellertid gå isär om hur lagen skall tolkas och tillämpas.
Det förhåller sig vidare så att varken en domstol eller va-nämnden är bunden
av tidigare praxis så som den är bunden av lag.

Sammanfattningsvis kan jag alltså konstatera att Hall får anses ha haft en
felaktig uppfattning i fråga om ordförandens och övriga ledamöters ansvar i
mål som handläggs av statens va-nämnd. Utöver den kritik som ligger i vad

jag sagt finner jag ej skäl till något ytterligare uttalande eller annan åtgärd i
denna del.

I fråga om en ledamots rätt att ändra mening är det så som Landh och Hall
har uttalat, nämligen att en sådan rätt föreligger fram till dess beslut har
meddelats. När det gäller frågan om det behövs förnyad överläggning med
nämnden om en ledamot ändrar uppfattning kan något generellt svar inte
ges. Detta får avgöras efter omständigheterna i varje särskilt fall. Naturligtvis
är det viktigt att ingen ledamot undanhålls någon information av betydelse
om de olika meningar som föreligger i ett mål.

Till grund för beslut att häkta någon får inte läggas s. k.
kollusionsfara med avseende endast på annans brottslighet.
Frågor rörande förfarandet vid förlängning av åtalsfrist

(Dnr 2582-1984)

Sedan H., som var häktad, riktat klagomål mot åklagarmyndigheten i
Stockholm för vissa åtgärder som angick frihetsberövandet, infordrades från
Stockholms tingsrätt, avd. 16, akt B 398/84 för granskning på ombudsmannaexpeditionen.
Vid granskningen gjordes bl. a. följande i en särskild promemoria
redovisade iakttagelser.

H. anhölls den 20 september 1984. Häktningsframställning inkom till
tingsrätten den 25 september. Som grund för framställningen angav åklagaren
att H. var på sannolika skäl misstänkt för grovt narkotikabrott samt att
för brottet inte var stadgat lindrigare straff än fängelse i två år och det ej var
uppenbart att anledning till häktning saknades. Han åberopade vidare att det
skäligen kunde befaras att H. genom undanröjande av bevis eller på annat
sätt försvårade sakens utredning (kollusionsfara).

Vid häktningsförhandlingen, som ägde rum den 28 september, bestred H.
häktningsyrkandet men medgav att det förelåg sannolika skäl för misstanke
om narkotikabrott. I fråga om brottet erkände han att han under våren 1983
inköpt tio gram cannabisharts och att han förvarat 24 ”tripper” LSD åt annan
person. Han förnekade innehav av 40 gram cannabisharts.

I beslut samma dag fann tingsrätten (rådmannen Rehnström) H. vara på
sannolika skäl misstänkt för narkotikabrott bestående i - såsom han erkänt -innehav av tio gram cannabisharts och förvaring av 24 ”tripper” LSD. På
grund därav och då kollusionsfara befanns föreligga förklarade tingsrätten

H. häktad. Tingsrätten förordnade vidare att åtal skulle vara väckt senast den
12 oktober 1984.

Förutom mot H. pågick utredning mot fem andra personer som var
misstänkta för brott med viss anknytning till hans. Den 11 oktober inkom till
tingsrätten en begäran från åklagaren om förlängd tid för att väcka åtal mot
bl. a. H. Förlängning begärdes till den 17 oktober. Som grund för begäran
angav åklagaren att förundersökningen ej kunde avslutas och åtal väckas
inom föreskriven tid. Den 16 oktober 1984 meddelade tingsrätten beslut,
varigenom framställningen bifölls. Såvitt framgår av akten hade H., varken
personligen eller genom sin offentlige försvarare, beretts tillfälle att ange sin
inställning till åklagarens begäran.

Med kollusionsfara förstås, som ovan framgått, risken för att den
misstänkte genom undanröjande av bevis eller på annat sätt försvårar sakens

utredning. Kollusionsfara anses i regel inte föreligga, om den misstänkte
erkänt vad rätten funnit honom vara på sannolika skäl misstänkt för.
Yttrande bör infordras om vilka överväganden tingsrätten i detta avseende
gjort vid prövningen av häktningsfrågan.

Tingsrätten bör vidare yttra sig om orsaken till att beslut i anledning av
åklagarens framställning den 11 oktober 1984 inte meddelades förrän den 16
oktober.

Sedan tingsrätten anmodats inkomma med upplysningar och yttra sig enligt
promemorian, åberopade lagmannen Carl-Anton Spak som tingsrättens
remissvar de yttranden som till honom avgivits av Rehnström och - i
chefsrådmannens ställe - av rådmannen Hans Björkegren.

Rehnström yttrade följande.

1. Kollusionsfaran

Jag vill inledningsvis anföra att det i dag inte är helt lätt att exakt minnas vilka
överväganden jag gjorde vid häktningsförhandlingen med H. den 28
september i år. Det kan därför knappast undvikas att ett återgivande av dessa
överväganden nu innehåller ett visst mått av ”efterhandskonstruktion”.
Främst på grund härav vill jag först lämna några allmänna synpunkter på
frågan om när kollusionsfara kan anses föreligga om den misstänkte har
erkänt vad rätten funnit honom på sannolika skäl misstänkt för.

Allmänt

Jag delar den uppfattning som uttalats i remissen, nämligen att kollusionsfara
i regel inte kan anses föreligga om ett erkännande föreligger.

Erkännanden under förundersökningen måste dock behandlas med försiktighet.
Särskilt i narkotikamål har jag gjort den erfarenheten att erkännanden
som har lämnats i början av en förundersökning inte helt sällan tas
tillbaka, antingen senare under förundersökningen eller vid huvudförhandlingen.
Exempel härpå finns för övrigt beträffande andra personer än H. i det
mål som remissen gäller.

Vidare anser jag att risken för att en person på fri fot försvårar utredningen
allmänt sett måste anses vara större ju grövre det påstådda brottet är. Detta i
sin tur leder till att det bör krävas mindre för att konstatera kollusionsfara vid
allvarligare brottslighet. Vid ett minimistraff om två år för brottet är ju kravet
så lågt ställt att det skall vara uppenbart att - bl. a. - kollusionsfara inte
föreligger för att avstå från häktning.

Överväganden vid förhandlingen den 28 september

H. var på sannolika skäl misstänkt för bl. a. förvaring i sin bostad av 24
”tripper” LSD. Åklagaren ansåg att gärningen var att bedöma som grovt
narkotikabrott. Även om jag inte delade den uppfattningen ansåg jag att
befattning med en sådan mängd LSD var ett allvarligt brott. I konsekvens
med vad jag har anfört tidigare ansåg jag därför att kravet för att konstatera
kollusionsfara inte borde ställas alltför högt. H. berättade vid häktningsförhandlingen
att en bekant till honom, B., var ägare av narkotikan. Åklagaren
upplyste att B., som var anhållen, var misstänkt för innehav av partiet och
även för att ha förvärvat partiet av tidigare i samma mål häktade personer
samt att ytterligare förhör med dessa personer var nödvändiga. Han nämnde
också att H:s sammanboende, T., behövde höras ytterligare. B. och T. var

begärda häktade och förhandlingar var utsatta senare samma dag. Resultatet
av dessa förhandlingar var självfallet oklart. Jag gjorde då den bedömningen
- trots att H. erkänt - att den fortsatta utredningen om de närmare
omständigheterna kring H:s brottslighet kunde skadas om han kom i kontakt
med någon av nämnda personer. Jag ansåg därför att kollusionsfara förelåg.

2. Dröjsmålet med att fatta beslut beträffande åklagarens framställning om
förlängd åtalstid

Åklagarens begäran om förlängd tid för att väcka åtal mot bl. a. H. inkom till
tingsrätten den 11 oktober 1984. I enlighet med fast praxis på avdelningen
togs samma dag kontakt per telefon med H:s offentlige försvarare, advokaten
K., för att efterhöra H:s inställning till åklagarens begäran. K. bad att få
återkomma med besked. Även detta är en normal rutin. Den 12 oktober
meddelade K. per telefon att han inte kunde närvara vid den planerade
huvudförhandlingen den 24 oktober, att advokaten S. var villig att överta
försvaret av H. samt att besked i åtalsförlängningsfrågan ännu inte kunde
ges. Det skriftliga beslutet om försvararbytet dröjde till påföljande arbetsdag,
den 15 oktober. Då tingsrätten den 16 oktober ännu inte erhållit besked i
frågan om förlängd tid för åtals väckande prövades denna åklagarens
begäran samma dag.

Till dessa upplysningar vill jag göra följande kommentarer. De telefonsamtal
som ägt rum mellan tingsrätten och H:s försvarare den 11 och 12
oktober borde på något sätt ha dokumenterats i akten. Jag avser att vidta
åtgärder för att sådan dokumentation fortsättningsvis blir utförd i liknande
situationer.

Att beslut i anledning av en åklagares begäran om förlängd åtalstid inte
fattas senast samma dag som tiden för åtal går ut utan först någon eller några
dagar senare är - som nämnts - mycket vanligt. Även om jag från principiella
utgångspunkter anser att den ordningen inte är bra är de praktiska
svårigheterna stora att kunna fatta beslutet samma dag som den då åtal skulle
ha väckts, om den offentlige försvararens (och därmed självfallet också den
misstänktes) inställning skall kunna beaktas vid prövningen. I fallet H. hade
vid prövningen ett sådant besked visserligen inte erhållits. Det återstod
emellertid endast en dag till det åtal skulle väckas, varför jag ändock prövade
åklagarens begäran. Min inställning nu är att tingsrätten borde ha agerat mer
aktivt än som skett för att få reda på H:s inställning till åklagarens begäran
om åtalsförlängning.

Björkegren gjorde därtill följande kommentarer.

Därutöver kan anmärkas att det inte så sällan förekommer att kollusionsfara
bedöms föreligga i så måtto beträffande misstänkt, som erkänt för sin del, att
han på fri fot kan antagas försvåra utredningen angående andra, vilka är
misstänkta för delaktighet i samma brottslighet. Olika meningar har yppats
om bärkraften av ett sådant häktningsskäl. Det vore välkommet om frågan
belystes.

H. söktes för påminnelser men kunde inte påträffas.

JO Wigelius anförde följande i sitt beslut den 21 oktober 1985.

Den som är på sannolika skäl misstänkt för brott, för vilket är stadgat
fängelse i ett år eller däröver, får enligt 24 kap. 1 § rättegångsbalken (RB)
häktas, bl. a. om det skäligen kan befaras att han genom undanröjande av
bevis eller på annat sätt försvårar sakens utredning.

I den mån en misstänkt under förundersökningen erkänt vad åklagaren
lagt honom till last och därvid lämnat uppgifter som ger stöd åt erkännandet
finns det sällan skäl att anse kollusionsfara föreligga i fråga om den
brottslighet som omfattas av erkännandet. Ett av övriga omständigheter stött
erkännande utgör ju normalt bindande bevisning. Vad gäller brott som den
misstänkte förnekat kan sådana naturligtvis ej föranleda häktning om det
inte, trots förnekandet, föreligger sannolika skäl att han begått också dessa.

Även om en misstänkt under förundersökningen erkänt brott kan det inte
uteslutas att han senare frånfaller erkännandet och, försatt på fri fot,
otillbörligen påverkar utredningen i sådan riktning att erkännandet kommer
att framstå i annan belysning. Detta gäller inte minst när, som i detta fall,
flera är misstänkta för delaktighet i samma eller näraliggande brottslighet.
Om häktning bör ske under dylika omständigheter är med hänsyn därtill en
bedömningsfråga som kan ge utrymme för skilda, var för sig försvarliga
uppfattningar.

Sett mot den angivna bakgrunden föranleder Rehnströms ställningstagande
i häktningsfrågan inte något uttalande från min sida.

I fall med flera misstänkta uppstår även andra problem. Det av Björkegren
berörda är ett sådant, nämligen om det är tillåtet att häkta en misstänkt (A)
för att han kan tänkas påverka utredningen beträffande annans (B:s)
brottslighet. Därom kan följande sägas.

Även om brottmål processtekniskt förenas och alltså kommer att handläggas
i ett sammanhang beträffande flera misstänkta, skall fråga om häktning
prövas särskilt för var och en av dem. Regeln i 24 kap. 1 § RB är utformad
med tanke på en sådan individuell prövning. När i stadgandet som föremål
för kollusionen nämns ”sakens” utredning kan enligt min mening därmed
inte förstås något annat än den brottslighet A är misstänkt för. Att detta
överensstämmer med gällande rätts ståndpunkt framgår bl. a. av uttalanden
av Ekelöf (Rättegång III, 1980, s. 29) och i betänkandet Gripen, anhållen,
häktad. Straffprocessuella tvångsmedel m. m. (SOU 1985:27, s. 132). Om
flera har del i samma brottslighet förhåller det sig å andra sidan inte sällan så
att A genom att påverka utredningen om B:s brottslighet samtidigt kan
förändra bilden av sin egen. Detta kan naturligtvis ställa till problem vid den
praktiska tillämpningen. Teoretiskt är gränsdragningen emellertid alldeles
klar.

Av 24 kap. 18 § RB framgår att rätten, då den beslutar om häktning, i
normalfallet skall utsätta den tid inom vilken åtal skall väckas. Om det ej
inom den tid som avses i 18 § väckts åtal eller till rätten inkommit
framställning om förlängning av tiden, skall rätten enligt 19 § omedelbart
förordna att den häktade skall friges.

I förevarande fall inkom åklagarens framställning dagen före åtalsfristens
utgång. Framställningen innehöll en begäran om förlängning av fristen med
fem dagar eller till den 17 oktober 1984.

Frågor av detta slag fordrar skyndsam behandling. Varje dag som går utan
att prövning kommer till stånd innebär ju i praktiken ett partiellt bifall till
åklagarens begäran, åtminstone så till vida att den misstänkte, allt medan
förundersökningen fortskrider, kvarhålls i häkte utöver den utsatta tiden. I
detta fall lät avgörandet vänta på sig så länge att det vid beslutstillfället

knappast var möjligt att förordna på annat sätt än i enlighet med åklagarens
framställan.

Ehuru någon lagstadgad skyldighet inte föreskrivits (jfr SOU 1985:27,
s. 190), är det givetvis angeläget att den misstänkte bereds tillfälle att yttra sig
i fråga om förlängning av en åtalsfrist. Upplysning om hans inställning
inhämtas i regel från försvararen. Detta synes vara en praktisk och lämplig
ordning. Om försvarare undantagsvis inte har utsetts eller förordnad
försvarare entledigats eller den utsedde inte kan förmås att fatta ståndpunkt,
har rätten att vända sig direkt till den misstänkte; att nå honom i häktet torde
sällan bereda svårigheter.

Om det av någon anledning skulle visa sig omöjligt att inom rimlig tid få
besked av den misstänkte eller hans försvarare är det enligt min mening
bättre att meddela beslut på ett kanske något bräckligt underlag än att, som
här skedde, i det längsta dröja med avgörandet. Till slut återstår ju, som ovan
antytts, inte något alternativ till bifall.

I likhet med Rehnström anser jag sammanfattningsvis att tingsrätten hade
bort verka mera aktivt och målmedvetet för att söka utröna H:s inställning i
frågan om förlängning i åtalsfristen. Jag delar vidare Rehnströms uppfattning
att tingsrätten på lämpligt sätt bort dokumentera de åtgärder som vidtogs för
kommunikation med H:s försvarare. Att så sker är angeläget även om
åtgärderna inte lett till avsett resultat. Dokumentationen fyller ju en funktion
också från kontrollsynpunkt.

Med den kritik som ligger i det ovan anförda är ärendet här avslutat.

Rättens ansvar för utredning i frågan, huruvida
rättspsykiatrisk utredning skall föredras inom stängda dörrar,
m. m.

(Dnr 1386-1985)

Sedan åtal väckts mot R. för mord hölls huvudförhandling inför Sjuhäradsbygdens
tingsrätt den 3 oktober 1984. Vid förhandlingen, som i sin helhet var
offentlig, föredrogs - utom personbevis och kriminalregisterutdrag - vissa
sidor ur ett utlåtande över en i målet verkställd rättspsykiatrisk undersökning
jämte bilagor till utlåtande. I dom som avkunnades samma dag fann
tingsrätten R. skyldig till mord i enlighet med vad åklagaren gjort gällande
och bestämde påföljden till fängelse på livstid. Under rubriken domskäl
återgav tingsrätten bl. a. i korthet vad det rättspsykiatriska utlåtandet
innehöll. Det framgick att R. enligt den undersökande läkarens bedömning
begått gärningen under inflytande av själslig abnormitet, som dock ej var av
så allvarlig natur, att den måste anses jämställd med sinnessjukdom. Vård
enligt lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård var enligt utlåtandet
inte oundgängligen påkallad.

R., som var missnöjd med påföljden, överklagade domen till hovrätten för
Västra Sverige. Huvudförhandling i målet ägde rum den 17 december 1984.
Hovrätten förordnade därvid på R:s begäran att förhandlingen skulle hållas
inom stängda dörrar, då R:s personliga förhållanden genomgicks. Till stöd

för förordnandet åberopades 5 kap. 1 § rättegångsbalken. Den beslutade
förhandlingssekretessen kom att omfatta bl. a. utlåtandet över den rättspsykiatriska
undersökningen i de delar som tidigare föredragits i tingsrätten.

Genom dom den 21 december 1984 fastställde hovrätten tingsrättens dom.
Domen har vunnit laga kraft.

I ett brev till JO kritiserade R. tingsrätten för att det rättspsykiatriska
utlåtandet föredragits offentligt. Det framhölls i brevet att det hade funnits
åhörare vid förhandlingstillfället. R. påpekade även att hovrätten hade
iakttagit sekretess beträffande innehållet i utlåtandet.

Klagomålen remitterades till tingsrätten för upplysningar och yttrande.

Samtidigt avläts remiss till hovrätten som anmodades att yttra sig angående
grunderna för förordnandet om sekretess för den utredning om R:s
personliga förhållanden som föredragits i tingsrätten. I en promemoria som
upprättats i anledning av remissen hänvisades till 12 kap. 3 § sekretesslagen
som föreskriver att sekretess för uppgift i mål eller ärende i domstols
rättskipande eller rättsvårdande verksamhet upphör att gälla i målet eller
ärendet, om uppgiften förebringas vid offentlig förhandling i samma mål eller
ärende.

Tingsrätten åberopade som sitt remissvar följande yttrande av rådmannen
Krister Theorin, som var ordförande vid huvudförhandlingen.

När det rättspsykiatriska utlåtandet jämte därvid fogade bilagor inkommit
läste jag igenom handlingarna. R:s offentlige försvarare, advokaten T., tog
därefter del av handlingarna på tingsrätten. Jag kan ej erinra mig att T.
begärde att få låna handlingarna. T. sade sedan till mig att han antagligen
skulle begära att tingsrätten inhämtade socialstyrelsens yttrande över
utlåtandet. Vidare tog T. upp frågan om föredragning av det rättspsykiatriska
utlåtandet jämte bilagor vid huvudförhandlingen kunde ske inom stängda
dörrar. Jag hänvisade till 5 kap. 1 § rättegångsbalken och 7 kap. 22 §
sekretesslagen, varav framgår att så kan ske endast om det av särskild
anledning kan antas att den som uppgiften rör eller någon honom närstående
lider men om uppgiften röjs. Det var då för mig känt att R. hade en
sjuttonårig son. Innan personalia föredrogs vid huvudförhandlingen överläde
tingsrätten i fråga om förhandlingen skulle vara offentlig eller icke, varvid
jag underrättade nämnden om att R. genom sin försvarare sagt att han
kanske skulle yrka att förhandlingen i denna del hölls inom stängda dörrar.
Tingsrätten fann ej ex officio skäl förordna om förhandling inom stängda
dörrar, vilket ej kom till uttryck i något avkunnat beslut, enär ju huvudregeln
enligt 5 kap. 1 § rättegångsbalken är att förhandling skall vara offentlig.
Något yrkande om förhandling inom stängda dörrar framställdes sedan heller
aldrig. Tingsrätten fann därför ej anledning ompröva sitt ställningstagande.
Huvudförhandlingen var således i sin helhet offentlig.

Det är en bedömningsfråga om det föreligger särskild anledning anta att
någon lider men om vissa uppgifter röjs. Lagtextens ordalag manar till
restriktivitet, något som också understrukits bl. a. i föredrag av hovrättslagmannen
Erik Holmberg, som deltagit i lagstiftningsarbetet. Stor betydelse
bör dock tillmätas den persons uppfattning som uppgiften gäller. Mot
bakgrund av det ovan anförda anser jag tingsrättens handläggning försvarlig.

I hovrättens yttrande anfördes följande.

Som framgår av den promemoria som bifogats remissen har hovrätten
förfarit felaktigt genom det påtalade förordnandet om förhandlingssekre -

tess. Misstaget upptäcktes efter huvudförhandlingen och bör ses mot
bakgrund av en mycket betungande arbetsbörda på avdelningen vid ifrågavarande
tid.

I sammanhanget vill vi framhålla följande. Den tilltalade var vid hovrättsförhandlingen
naturligt nog med hänsyn till brottets beskaffenhet mycket
uppriven, och han grät eller snyftade under större delen av förhandlingen.
Enligt vår mening framstår det som inhumant mot den tilltalade och honom
närstående att i ett fall som detta en detaljerad genomgång av hans personliga
förhållanden och psykiska hälsotillstånd måste ske offentligt.

R. bemötte vad som anförts i yttrandena.

JO Wigelius avslutade ärendet med följande uttalanden i beslut den 29
november 1985.

I 5 kap. 1 § rättegångsbalken föreskrivs att förhandling vid domstol skall
vara offentlig. Om det kan antas att vid förhandlingen kommer att
förebringas uppgift för vilken hos domstolen gäller sekretess enligt bl. a. 7
kap. 22 § sekretesslagen, får rätten emellertid enligt samma stadgande i
rättegångsbalken förordna att förhandlingen i vad den angår uppgiften skall
hållas inom stängda dörrar. Av 7 kap. 22 § sekretesslagen framgår att
sekretess gäller hos domstol i brottmål för uppgift om enskilds hälsotillstånd
eller andra personliga förhållanden som framkommer vid personundersökning,
rättspsykiatrisk undersökning eller annan sådan utredning, om det av
särskild anledning kan antas att den som uppgiften rör eller någon honom
närstående lider men om uppgiften röjs.

Det ankommer på rätten att självmant pröva om regeln i 7 kap. 22 §
sekretesslagen utgör hinder mot att en förhandling är offentlig. Vid
prövningen är bl. a. följande att beakta.

Den ifrågavarande sekretessregeln är så utformad att offentlighet framstår
som huvudregel. Genom att tillfoga orden ”av särskild anledning” har
lagstiftaren enligt motiven (prop. 1979/80:2, s. 496) velat åstadkomma en
ytterligare begränsning av sekretessen i förhållande till vad som annars skolat
gälla. Tanken har varit att främst uppgifter av klart känslig natur, såsom
uppgifter om somatiska och psykiska sjukdomar, skall vara hemliga. Det
ligger i sakens natur att det vid rättspsykiatriska undersökningar som regel
framkommer uppgifter av denna ömtåliga art. Utlåtanden över sådana
undersökningar hålls också nästan undantagslöst hemliga, åtminstone delvis.
Att prövningen inte alltid utfaller på det sättet beror bl. a. på den vikt som
tillmäts den enskildes egen inställning i fråga om skadeverkningarna av ett
offentliggörande. Han kan rentav som framgår av 14 kap. 4 § sekretesslagen
helt eller delvis efterge sitt sekretesskydd. I så måtto rymmer alltså
sekretessprövningen ett betydande dispositivt moment.

Såvitt framgår av tingsrättens yttrande hade i förevarande fall R:s
försvarare före förhandlingen med rättens ordförande tagit upp frågan om
det rättspsykiatriska utlåtandet kunde föredras inom stängda dörrar. Vid
huvudförhandlingen hade emellertid enligt yttrandet något yrkande därom
inte framställts, och tingsrätten som dessförinnan hade överlagt i frågan,
hade inte funnits skäl att självmant meddela något sekretessförordnande.

Det är naturligtvis ytterst en bedömningsfråga om det föreligger särskild
anledning anta att någon lider men om en viss uppgift röjs. Rätten har

emellertid att sörja för att utredningen blir fullständig. När fråga uppkommer
om föredragning ur ett rättspsykiatriskt utlåtande är det närmast en
självklarhet att rätten som ett led i den materiella processledningen
uttryckligen förhör sig med den tilltalade om hans inställning i sekretessfrågan.
Att enbart lita till dennes eget initiativ är inte tillfyllest, ens om han som i
detta fall biträds av försvarare. Man bör då givetvis inte heller, såsom
tingsrätten synes ha gjort, i den tilltalades passivitet inlägga att han intet har
att erinra mot att det ges offentlighet åt uppgifterna i ett rättspsykiatriskt
utlåtande. De synpunkter R. framfört i hovrätten och i detta ärende tyder
snarast på att han för sin del hade motsatt uppfattning.

Det bör för övrigt anmärkas att problemet inte vore löst, även om R. haft
den inställning som tingsrätten tycks ha förutsatt. Sekretess enligt stadgandet
kan ju gälla till förmån för inte bara den som avses med utlåtandet utan också
honom närstående personer, och de skäl som kunde förmått R. att samtycka
till offentlighet har ju inte nödvändigtvis haft giltighet även för hans
anhöriga.

Jag är som framgått kritisk mot tingsrättens sätt att bereda sekretessfrågan.
Genom att R:s inställning inte klargjorts har underlaget för prövningen
blivit bristfälligt. Att tingsrätten inte på den befintliga utredningen valt att
förordna om stängda dörrar vid genomgången av det rättspsykiatriska
utlåtandet tycks mig något överraskande. Hur en sådan prövning bör utfalla
är dock en bedömningsfråga, och jag anser mig inte kunna hävda att
tingsrättens ställningstagande var direkt felaktigt.

Hovrätten har vidgått att förutsättningar saknats att förordna om sekretess
för de uppgifter som redan föredragits i tingsrätten. Härtill är inte mycket att
tillägga. Uppgifterna i det rättspsykiatriska utlåtandet fick alltså inte
hemlighållas hur behjärtansvärt detta än kunde te sig med hänsyn till R:s
intresse av skydd för sin personliga integritet. Personbeviset och utdraget av
kriminalregistret kunde över huvud taget inte beläggas med sekretess.
Beträffande sistnämnda handling framgår detta av 12 kap. 2 § sekretesslagen
sammanställd med 7 kap. 17 § samma lag.

Tingsrätts handläggning av mål om uppsägning från
anställning. Dröjsmål med utfärdande av stämning m. m. (I
och II)

JO Wigelius har meddelat beslut i två ärenden, vari han med anledning av
uppgifter i tidskriften Lag & Avtal tagit upp till utredning två olika
tingsrätters handläggning av mål om uppsägning av arbetstagare. I det
följande återges besluten, det ena endast i sammandrag.

I. (Dnr 1790-1984)

Vid granskning på ombudsmannaexpeditionen av Lunds tingsrätts akt i
målet framkom följande.

S. Å., anställd som förskollärare hos Lunds kommun, blev den 14 juni 1983
uppsagd från sin anställning med en uppsägningstid på sex månader. I

stämningsansökan, som inkom till tingsrätten den 7 juli 1983, yrkade S.Å,
genom sitt ombud B. bl. a. att uppsägningen skulle förklaras ogiltig. I
ansökningen anfördes att S.Å. ännu inte fått veta grunderna för uppsägningen.
Med hänsyn härtill begärde B. anstånd till den 1 september med att
inkomma med kompletterande uppgifter. Tingsrätten beviljade det begärda
anståndet. Stämning i målet utfärdades inte. Efter förnyade framställningar
beviljade tingsrätten därefter anstånd vid ytterligare fem tillfällen, sist till
den 1 mars 1984. Vid de senare framställningarna åberopades också att
tvisteförhandlingar pågick mellan Lunds kommun och S.Å:s fackliga organisation,
facklärarförbundet. Den 17 februari 1984, och innan tingsrätten
utfärdat stämning, inkom Lunds kommun med begäran att tingsrätten enligt
34 § 3 st anställningsskyddslagen skulle interimistiskt förordna att S.Å:s
anställning omgående skulle upphöra. I samband därmed anförde kommunen
att förhandlingar på central nivå avslutats den 18 januari 1984 samt att
kommunen fått kännedom om S.Å:s stämningsansökan först sedan kommunen
på eget initiativ kontaktat tingsrätten den 13 februari. Den 1 mars inkom

B. med kompletterande uppgifter, och den 2 mars utfärdade tingsrätten
stämning. Muntlig förberedelse ägde rum den 19 mars.

Ärendet remitterades till lagmannen vid Lunds tingsrätt för upplysningar
och yttrande, bl. a. om målet handlagts med den skyndsamhet som föreskrivs
i 43 § anställningsskyddslagen. Yttrandet innehöll följande.

I remissen har uppmärksamhet fästs vid bestämmelsen i 43 § lagen (1982: 80)
om anställningsskydd, enligt vilken bl. a. mål om ogiltigförklaring av
uppsägning skall handläggas skyndsamt. Tingsrätten inser att den anförda
bestämmelsen är viktig. Det är i allmänhet angeläget att ett avgörande i
saken föreligger innan den för arbetstagaren gällande uppsägningstiden gått
till ända. Detta är emellertid inte alltid möjligt. En tvist av förevarande slag
kan sålunda inte tas upp till rättslig prövning så länge det pågår tvisteförhandlingar
mellan arbetsgivaren och arbetstagarens fackliga organisation.

I tvisten mellan S.Å. och Lunds kommun påkallade facklärarförbundet
efter uppsägningsbeslutet den 10 juni 1983 förhandling med kommunen.
Med anledning härav ägde tvisteförhandling rum lokalt den 1 november 1983
och centralt den 11 och 18 januari 1984. Tingsrätten var således intill i vart fall
den 18 januari 1984 formellt förhindrad att handlägga målet. En underrättelse
om att de centrala förhandlingarna avslutats kom tingsrätten till handa
först genom en inlaga från kommunen den 17 februari 1984. Med anledning
av denna inlaga utfärdade tingsrätten samma dag föreläggande för S.Å. att
senast den 1 mars 1984 inkomma med yttrande i målet. Sådant yttrande
inkom inom förelagd tid i form av en komplettering till stämningsansökningen.
Stämning utfärdades den 2 mars 1984. Första inställelsen i målet ägde
rum den 19 mars 1984.

Det som nu sagts ger enligt tingsrättens mening vid handen att kravet på
skyndsam handläggning inte satts åt sidan av tingsrätten. Att det likväl
förflutit lång tid från det att S.Å. blev uppsagd till dess att stämning
utfärdades i målet har i första hand berott på kommunen och dess
förhandlingsmotpart. Möjligen kan det dock tyckas att tingsrätten tidigare än
den 17 februari 1984 bort skaffa sig kännedom om att det handläggningshinder
som de förda tvisteförhandlingarna utgjort inte längre förelåg. Det bör
emellertid då uppmärksammas att S.Å:s ombud i en inlaga till tingsrätten den
1 februari 1984 begärde ytterligare anstånd med komplettering av stämningsansökningen
under påstående att hon då fortfarande inte fått uppgift om de

centrala förhandlingarnas slutförande. Denna inlaga tyder på att förhandlingsparterna
inte hållit S.Å. underrättad om utgången av tvisteförhandlingarna.
Därför måste även det dröjsmål med handläggningen som hänför sig till
tiden efter det att förhandlingarna avslutats närmast anses ha berott på
förhandlingsparterna.

I remissen anförs att tingsrätten, när stämningsansökningen kommit in,
bort - mot bakgrund av regler i 42 kap. rättegångsbalken - utan dröjsmål
vidta åtgärder som erfordras för prövningen av frågan om stämning kunde
utfärdas eller om ansökningen i stället borde avvisas. Den i målet ingivna
stämningsansökningen var bristfällig i det hänseendet att den inte innefattade
någon redogörelse för grunden för S.Å:s talan. Normalt medför en sådan
brist i en stämningsansökan att tingsrätten omedelbart förelägger käranden
att komplettera ansökningen samt att denna slutligen avvisas, om inte
käranden efterkommer föreläggandet.

I förevarande fall lämnade S. A. en godtagbar förklaring till den föreliggande
bristen. Hon påstod sålunda att kommunen ännu inte lämnat henne
besked om grunden för uppsägningen. Tingsrätten beviljade därför det av
S.Å. till den 1 september 1983 begärda anståndet.

Att tingsrätten även efter utgången av denna anståndstid underlät att vid
äventyr av avvisning påfordra att stämningsansökningen kompletterades och
i stället medgav S.Å. ytterligare anstånd har sin förklaring i att tingsrätten då
fått kännedom om att S.Å:s fackliga organisation påkallat tvisteförhandling.
Som redan påpekats var nämligen tingsrätten förhindrad att genom utfärdande
av stämning uppta målet till prövning så länge den sålunda begärda
förhandlingen inte avslutats. Det var därmed inte längre angeläget att kräva
en omedelbar komplettering av ansökningen.

Härtill kommer emellertid att det på grund av de påkallade förhandlingarna
framstod som osäkert om och när S.Å. skulle bli behörig att själv föra sin
talan i tvisten. Förhandlingarna skulle kunna leda till att den rättsliga
prövningen fick företas med facklärarförbundet som part i stället för S.Å.
och att den förlädes till arbetsdomstolen i stället för tingsrätten. Vid sådant
förhållande skulle det enligt tingsrättens mening framstå som oskäligt att
genom ett föreläggande kräva av S.Å. att hon skulle lägga ned arbete och
kostnader på att närmare utveckla sin talan. Till detta kommer att en
avvisning av stämningsansökningen efter ett sådant föreläggande skulle
kunna leda till rättsförlust för S.Å. Hon skulle nämligen i så fall, för att
bevara sin rätt gentemot kommunen, enligt 40 § lagen om anställningsskydd
vara tvungen att väcka talan på nytt inom två veckor efter det att den centrala
tvisteförhandlingen avslutats. Som redan nämnts saknade S.Å:s ombud ännu
den 1 februari 1984 kännedom om att de centrala förhandlingarna blivit
slutförda redan den 18 januari 1984.

I remissen hänvisas slutligen till bestämmelsen i 2 kap 5 § lagen (1974:371)
om rättegången i arbetstvister. Enligt denna bestämmelse har tingsrätten
skyldighet att, när en medlem av en arbetstagarorganisation väcker talan i en
arbetstvist, bereda organisationen tillfälle att uppge om den vill föra talan i
saken vid arbetsdomstolen. Det är riktigt att tingsrätten i förevarande mål
underlåtit att i enlighet med den anförda bestämmelsen höra facklärarförbundet.
Som framgått av det förut sagda fick emellertid tingsrätten på ett
tidigt stadium reda på att facklärarförbundet påkallat tvisteförhandlingar i
saken. Därmed var det - såvitt tingsrätten kan förstå - också omöjligt för
facklärarförbundet att innan förhandlingarna avslutats uttala någon mening i
frågan om tvistens rättsliga prövning. En förfrågan hos förbundet skulle
därför i det läget vara meningslös. Tingsrätten har senare fått en skriftlig
bekräftelse på att facklärarförbundet inte vill föra talan i saken vid
arbetsdomstolen.

3 Riksdagen 1986187. 2 sami. Nr 1

Sammanfattningsvis menar tingsrätten således att det inte går att rikta
någon befogad anmärkning mot tingsrättens handläggning. Tingsrätten
känner emellertid till att handläggningen utsatts för klander från kommunens
ombud i målet som intervjuats i en artikel i tidskriften Lag & Avtal. Vad som
där uttalats har tingsrätten i huvudsak bemött genom det redan anförda. Med
hänsyn till att tidskriftsartikeln torde ligga bakom JO:s intresse för målet vill
emellertid tingsrätten också ta upp ombudets påstående om att handläggningen
medfört ekonomisk förlust för kommunen. Ombudet har sålunda
gjort gällande att förhandlingarna med facket skulle ha påskyndats om
kommunen från början fått kännedom om den vid tingsrätten väckta talan.
Kommunen skulle i så fall ha kunnat kräva besked om vem som var "den
verkliga motparten”.

Det är i och för sig enligt vad tingsrätten kan förstå inte omöjligt att
kommunen och sedermera kommunförbundet på grund av bristande kännedom
om den ingivna stämningsansökningen felbedömt förhandlingsläget och
låtit förhandlingarna dra ut på tiden i förlitan på att facklärarförbundet - som
tidigare vid överläggning enligt 30 § lagen om anställningsskydd medgett
uppsägningen - inte skulle föra saken vidare till rättslig prövning efter
uppsägningstidens utgång. En sådan felbedömning framstår likväl som
anmärkningsvärd. Kommunen borde sålunda ha insett att det under alla
omständigheter ytterst ankom på S.Å. själv att avgöra om tvisten skulle föras
vidare eller inte. S.Å. var således "den verkliga motparten” även under den
tid då organisationen begagnade sig av sin rätt att föra hennes talan. Härtill
kommer att kommunen av allt att döma kände till S.Å:s inställning i saken
trots att hon inte själv var part i de förda tvisteförhandlingarna. Enligt vad
som framgår av en skrivelse som ingetts till tingsrätten underrättade
nämligen S.Å. redan den 20 juni 1983 genom sitt ombud kommunen om att
hon ville föra talan om ogiltigförklaring av uppsägningen och framställa
skadeståndskrav. Påståendet om att kommunen lidit ekonomisk skada på
grund av tingsrättens handläggning är alltså rent nonsens.

Tingsrätten vill emellertid avslutningsvis som sin uppfattning framhålla att
den lagreglering som nu gäller inte är tillfredsställande. Det är således inte
bra att en och samma uppsägningstvist samtidigt och oberoende av varandra
kan anhängiggöras genom att arbetstagaren själv väcker talan vid tingsrätt
och arbetstagarens organisation påkallar tvisteförhandling. I stället borde
arbetstagaren få väcka talan först efter det att organisationen uttryckligen
avstått från sin talerätt. Detta förutsätter emellertid - med tanke på sådana
fall då samarbetet mellan arbetstagaren och organisationen inte fungerar -att de i 40 och 41 §§ lagen om anställningsskydd för den enskilda arbetstagaren
föreskriva preskriptionsfristerna förlängs i förhållande till de frister som
skall gälla för organisationens rätt att påkalla förhandling eller väcka talan
vid arbetsdomstolen. I rättssäkerhetens intresse bör vidare enligt tingsrättens
mening föreskrivas i lagen att den enskilda arbetstagaren skall hållas
underrättad om utgången av förda tvisteförhandlingar.

JO Wigelius anförde följande i sitt beslut den 30 juni 1986.

Enligt 4 kap. 7 § lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister, arbetstvistlagen,
får talan inte tas upp till prövning av arbetsdomstolen förrän
förhandling, som kan påkallas enligt lagen om medbestämmande i arbetslivet
eller som anges i kollektivavtal, har ägt rum rörande tvistefrågan. Av 5 kap.

1 § följer att regeln äger motsvarande tillämpning i arbetstvist som med stöd
av 2 kap. 2 § väcks vid tingsrätt.

Tingsrätten har - som jag antar mot bakgrund av de nu återgivna
bestämmelserna - anfört att tingsrätten varit förhindrad att genom utfärdan -

de av stämning uppta målet till prövning så länge förhandlingar rörande
uppsägningen pågick mellan kommunen och facklärarförbundet.

Enligt min mening kan tingsrättens ståndpunkt inte vara riktig. Förhandlingsrätt
enligt medbestämmandelagen och kollektivavtal tillkommer på
arbetstagarsidan den fackliga organisationen, inte den enskilda medlemmen.
Förhandlingsregeln i 4 kap. 7 § arbetstvistlagen blir därför inte tillämplig när
den enskilde väcker talan vid tingsrätt (se NJA 11:1974 s. 728 och AD
1984:18). År 1977 vidtogs vissa ändringar i 2 kap. arbetstvistlagen rörande
fördelningen av arbetstvister mellan arbetsdomstolen och tingsrätterna.
Ändringarna innebär att talan numera kan väckas vid tingsrätt även i tvister
mellan parter som är inbördes bundna av kollektivavtal eller som i vart fall är
underkastade förhandlingsskyldighet enligt 10 § medbestämmandelagen.
Ett exempel är att part som i och för sig är behörig att väcka talan vid
arbetsdomstolen i stället väljer tingsrätt som forum med stöd av 2 kap. 2 §
andra stycket arbetstvistlagen. Det är för nu angivna fall som regeln om
förhandlingsskyldighet är avsedd, och frågan om förhandlingskravet är
uppfyllt skall beaktas först efter invändning från motparten. (Se NJA II: 1974
s. 728). Det kan alltså inte uppkomma fråga om talans avvisande på denna
grund förrän efter det att stämning utfärdats.

När talan i arbetstvist väcks vid tingsrätt av medlem i en arbetstagarorganisation
skall enligt 2 kap. 5 § arbetstvistlagen organisationen beredas
tillfälle att uppge om den vill föra talan i arbetsdomstolen. Det ankommer
således på tingsrätten att undersöka om käranden är fackligt organiserad och
att begära besked från organisationen om den vill utnyttja rätten att föra
talan i arbetsdomstolen. Förklarar organisationen att så är fallet, skall målet
överlämnas till arbetsdomstolen. Talan anses då väckt när stämningsansökan
inkom till tingsrätten. Den nu beskrivna ordningen innebär att frågan om
tingsrättens behörighet hålls öppen till dess organisationen lämnat besked i
saken. I förarbetena uttalas att hinder inte möter mot att tingsrätten fattar
beslut om brådskande åtgärd utan att behörighetsfrågan hunnit utredas. (Se
NJA 11:1977 s. 376).

Det hittills anförda innebär att arbetstvistlagens bestämmelser inte utgjort
hinder för utfärdandet av stämning.

En annan sak är huruvida stämningsansökningen varit bristfällig enligt
allmänna rättegångsregler. Ett yrkande som S.Å:s måste grundas på att
uppsägning skett utan saklig grund, och obestridligen saknas i stämningsansökningen
ett uttryckligt påstående om att så varit fallet. Begäran om anstånd
gick ut på att käranden efter att ha inhämtat besked om skälen för
uppsägningen skulle komplettera ansökningen i denna del. Att tingsrätten då
funnit sig ej genast böra utfärda något föreläggande enligt 42 kap. 3 §
rättegångsbalken kan svårligen föranleda kritik från min sida. Det har
emellertid inte varit fråga om annat än att få fram ett underlag för
rättegången och det är uppenbart att härför inte kan ha krävts något längre
anstånd. Enligt 43 § anställningsskyddslagen skall mål om uppsägning
handläggas skyndsamt. Regeln gäller oavsett om tvistefrågan är föremål för
fackliga förhandlingar. Dess syfte gagnas inte av att ena parten hålls
ovetande om att talan är anhängig vid domstol. Om mera än ett kortare
anstånd hade inte bort bli fråga.

I detta fall hölls frågan om stämnings utfärdande öppen i mer än ett halvår.
Tingsrättens handläggning i denna del kan därför inte undgå kritik.

Tingsrätten begärde inte heller besked från facklärarförbundet enligt
2 kap. 5 § arbetstvistlagen om organisationen önskade föra talan vid
arbetsdomstolen. Tingsrätten har i den delen hänvisat till att en förfrågan
skulle vara meningslös så länge förhandlingar pågick. Jag kan dock för min
del inte finna att den aktuella regeln ger utrymme för överväganden av den
arten. Som jag antytt i det föregående torde vetskap om att talan väckts
utgöra ett incitament för parterna att påskynda förhandlingarna och därmed
också aktualisera ett snabbt ställningstagande från organisationens sida.

Jag vill dessutom anföra följande. Enligt 34 § andra stycket anställningsskyddslagen
är huvudregeln den att arbetstagaren trots uppsägning kvarstår i
anställningen till dess tvist om uppsägningen slutligt avgjorts. Arbetstagaren
är således under den tiden berättigad till lön och andra anställningsförmåner.
Arbetsgivaren kan dock enligt 34 § tredje stycket utverka interimistiskt
beslut om att anställningen skall upphöra vid uppsägningstidens utgång eller
den senare tidpunkt som domstolen bestämmer.

S.Å:s uppsägningstid löpte ut i december 1983. De fackliga förhandlingarna
avslutades den 18 januari 1984 och fristen för väckande av talan rörande
uppsägningens giltighet utgick enligt 40 § anställningsskyddslagen två veckor
därefter. Vid den tidpunkten hade kommunen ännu inte underrättats om att

S.Å. väckt talan och saknade följaktligen anledning att överväga huruvida ett
yrkande om interimistiskt beslut om anställningens upphörande skulle
framställas. Visserligen fick kommunen kort därefter kännedom om stämningsansökningen.
Det bör dock understrykas att det skedde först sedan
kommunen på eget initiativ gjort en förfrågan hos tingsrätten. Jag anser
därför att det också mot bakgrund av de nu angivna reglerna finns fog för
anmärkning mot tingsrätten.

Sammanfattningsvis finner jag således att tingsrätten inte handlagt målet
på det sätt som borde ha skett och att det finns anledning att kritisera
tingsrätten för detta. Med detta uttalande är ärendet för min del avslutat.

II. (Dnr 1336-1984)

JO:s utredning gav vid handen i huvudsak följande.

I stämningsansökan inkommen till rätten den 28 maj 1982 anhängiggjorde
en person, W., en tvist med ett bolag om bl. a. giltigheten av uppsägning.
Rätten kontrollerade med pastorsämbetet att W. var mantalsskriven inom
domsagan. Enligt anteckning den 21 juni förelädes W. att komplettera
handlingarna med mantalsskrivningsbevis och registreringsbevis. Vidare
antecknades att W. bett tingsrätten avvakta med stämning, eftersom han
återfått sin anställning och kunde komma att återkalla sin talan. Den 5 juli
bad W. rätten avvakta ytterligare. Efter föreläggande den 24 augusti inkom
W. den 6 september med en skrift vari han återkallade vissa yrkanden. Vid
samma tid kompletterades handlingarna. Stämning utfärdades emellertid
först den 13 januari 1983.

I tingsrättens yttrande till JO redogjordes bl. a. för arbetsförhållandena på
de rotlar där målet handlagts. Situationen hade på grund av byten av

innehavare, hög arbetsbelastning samt härav betingad omlottning varit
svårbemästrad.

JO Wigelius fann i beslut den 24 oktober 1985 att dröjsmålet tiden den 6
september 1982—13 januari 1983 för vilket saknades varje skäl fick hänföras
till arbetsförhållandena och alltså syntes ha berott på tillfälliga omständigheter.
Beträffande det tidigare dröjsmålet innehöll beslutet följande.

Av 42 kap. 2 § rättegångsbalken (RB) framgår att käranden i stämningsansökan
skall uppge de omständigheter som betingar rättens behörighet.
Enligt 33 kap. 1 § RB bör stämningsansökan vidare innehålla uppgift bl. a.
om svarandens postadress och de övriga omständigheter som är av betydelse
för delgivning med honom. Om stämningsansökan är ofullständig skall rätten
enligt 42 kap. 3 § RB förelägga käranden att avhjälpa bristen. Efterkommes
ej föreläggandet kan rätten enligt 42 kap. 4 § RB under vissa förutsättningar
avvisa ansökan. Enligt lagrummets före den 1 juli 1984 gällande lydelse -vilken varit tillämplig i förevarande fall - krävdes för avvisning av ansökan att
bristen var så väsentlig att ansökan var otjänlig som grund för rättegång.
Avvisas ej ansökan skall rätten enligt 42 kap. 5 § RB utfärda stämning å
svaranden att svara å käromålet.

Efter kontroll med pastorsämbetet har tingsrätten erhållit kännedom om
att W. varit mantalsskriven inom domsagan och att domstolen således varit
behörig att uppta målet enligt bestämmelsen i 2 kap. 2 § tredje stycket lagen
(1974:371) om rättegången i arbetstvister. Registreringsbeviset för bolaget
har främst haft betydelse för kontroll av att stämningsansökan delgivits med
behörig företrädare för bolaget. Något hinder mot att utfärda stämning på
grund av att sådant bevis ej ingivits har emellertid inte förelegat (jämför
bestämmelsen i 11 kap. 4 § RB).

Redan bestämmelsen i 42 kap. 5 § RB torde förutsätta att stämning skall
utfärdas utan dröjsmål. Att så sker har betydelse bl. a. ur den synpunkten att
en svarande inte bör hållas ovetande under en längre tid om att talan väckts
mot honom. 143 § lagen (1982:80) om anställningsskydd föreskrivs dessutom
att tvister avseende giltigheten av uppsägningar skall handläggas skyndsamt.
En kärande förfogar inte över käromålet på så sätt att han kan begära att en
domstol skall dröja någon längre tid med att utfärda stämning då förutsättningar
därför föreligger. Vill käranden förhindra att stämning utfärdas, har
han i stället att återkalla sin talan. Det förhållandet att käranden uppger att
förlikningsförhandlingar pågår mellan honom och motparten gör ingen
skillnad härvidlag.

Det kan således konstateras att tingsrätten inte bort avvakta med att
utfärda stämning i målet på begäran av käranden under så lång tid som skett.
Tingsrätten borde i stället ha underrättat käranden om att stämning skulle
komma att utfärdas om han inte inom viss, kortare tid återkallade käromålet.

37

Iakttagelser och uttalanden med anknytning till
förmynderskapslagstiftningen

Under denna rubrik redovisas liksom tidigare i artikelform ett flertal
uttalanden av JO Wigelius rörande förmynderskapslagstiftningen och dess
tillämpning hos överförmyndare och tingsrätter. Samma redigeringsprinciper
har tillämpats som i föregående års ämbetsberättelse. I syftet att vinna
större överskådlighet redovisas sålunda beslut, vari gjorts uttalanden i flera
olika frågor, ofta i uppdelat skick under skilda underrubriker, och besluten
har också i övrigt av redaktionella skäl undergått viss bearbetning. Underrubrikerna
är följande.

1. Förelägganden och tillstånd rörande vården av omyndigs rätt i oskiftat bo

2. Förmyndares (god mans) redovisningsskyldighet och överförmyndarens
tillsyn över förvaltningen

2.1 Allmänna krav på redovisningen

2.2 Överförmyndares medverkan vid upprättandet av redovisningshandlingar
m. m.

2.3 Förfarandet vid förmedling av slutredovisning

2.4 Förvaltningens avslutande när huvudmannen avlidit

2.5 Angående underrättelse till förmynderskapsdomstolen när fråga
uppkommer om entledigande på grund av olämplighet och om
åtgärder sedan redovisningshandling inkommit efter vitesföreläggande.

3. Särskilda frågor rörande god man enligt 18 kap. 3 § FB.

3.1 Anordnandet av godmanskap

3.2 God mans befogenheter

3.3 Angående entledigande av sådan god man som förordnats med stöd
av samtycke

3.4 Särskilt om redovisning från god man

4. Överförmyndares befogenheter och vissa andra frågor rörande överförmyndarverksamheten
i övrigt.

5. Skyldighet att höra part och motivera beslut vid bestämmande av arvode i
visst fall

6. Tingsnotaries behörighet.

I ingressen till föregående års artikel angavs att det efter 1980/81 års
berättelse varje år förekommit notiser rörande förmynderskapsfrågor. Ett
beriktigande kan här vara på sin plats. För 1981/82 finns nämligen inget
sådant ärende redovisat.

1. Förelägganden och tillstånd rörande vården av omyndigs rätt i oskiftat bo

Bestämmelserna i 14 kap. FB är utformade som regler för den omyndiges
förmyndare. I flertalet fall har emellertid förmyndaren själv del i samma
dödsbo som den underårige, för vilken följaktligen i allmänhet förordnats
god man enligt 18 kap. 2 § FB. Det kan emellertid förekomma att
överförmyndaren riktar förelägganden angående exempelvis ingivande av
skifteshandling eller avtal om sammanlevnad i oskiftat bo till förmyndaren i
stället för gode mannen, vilket naturligtvis är felaktigt. (Protokoll 14-26.9.1984).

Angående avfattandet av beslut i frågor om samtycke till skiften m. m. se
under avsnitt 4.

2. Förmyndares (god mans) redovisningsskyldighet och överförmyndarens
tillsyn över förvaltningen

Se även avsnittet 3.4

2.1 Allmänna krav på redovisningen

Vid granskning av överförmyndarakter ses ej sällan förvånande brister i fråga
om akternas innehåll, av slag som anmärkts redan i JO:s ämbetsberättelse
1980/81 s. 27-28, liksom brister i redovisningshandlingarnas innehåll. I några
fall har JO emellertid funnit anledning understryka att på förmyndares eller
god mans redovisning till överförmyndare genom förteckning och årliga
räkningar ej bör ställas större krav än som föranleds av ändamålet med
redovisningen.

I ett på JO:s initiativ upptaget ärende hade uppmärksammats att sluträkning
efter en myndigbliven gosse ingetts till överförmyndarnämnden mer än
ett år efter myndighetsdagen och ännu nära två år efter myndighetsdagen
icke blivit slutligt granskad. Bland tillgångarna ingick viss fast egendom som
lämnade avkastning. Egendomen, som egentligen sköttes av särskild förvaltare
men ändå omfattades av förmyndarredovisningen (se avsnitt 4), hade
sålts efter myndighetsdagen. Det upplystes att dröjsmålet bl. a. berodde på
att bokslut avvaktats och på att bokföringen omspände annan redovisningsperiod
än som gällde för förmyndarredovisningen.

I sitt beslut underströk JO vikten med hänsyn till olika omständigheter av
att något längre dröjsmål med förmedlingen av slutredovisningen inte tillåts
uppstå och framhöll att sluträkning av förmyndare för underårig skall avse
ställningen myndighetsdagen. JO fortfor (beslut 4.3.1986, Dnr 2582-1983):

Skulle i något fall förmyndarförvaltningen avse tillgångar vars fullständiga
redovisning kräver upprättande av särskilt bokslut, och kan det ej lämpligen
ske per myndighetsdagen, bör enligt min mening sättet för redovisning i
sluträkning kunna anpassas därefter. Det viktigaste måste vara att tillgångarna
specificeras, att ungefärliga värdet anges och att ägarens/ägarnas uttag ur
rörelsen redovisas. Det kan i allmänhet inte vara riktigt att den myndigblivne
skall behöva avvakta en tidpunkt då bokslut avseende helt räkenskapsår
föreligger. Delfående av slutredovisning skulle många gånger kunna fördröjas
med ett år eller kanske åtskilligt mera. (Jämför även JO:s ämbetsberättelse
1984/85 s. 90 ff.)

Vid granskning av en förmynderskapsakt under inspektion uppmärksammades
följande. Två underåriga hade efter sin morfader tillskriftats hälften var
av en pensionförmån som skulle utgå ett visst antal år. Pensionen utbetalades
månatligen och stod i visst förhållande till konsumentprisindex. I skrivelse till
förmyndaren hade överförmyndarnämnden begärt utredning om värdet
”från och med dödsdagen och framåt” och förklarat att värdet skulle justeras
varje den 31 december med utgångspunkt från gjorda utbetalningar. Enligt
skrivelsen kunde utredning om värdena förebringas i form av intyg från det
företag som hanterade pensionsutbetalningarna.

JO lät till inspektionsprotokollet (24-26.9.1984) anteckna följande.

Det är klart att fordringen på pension representerade en tillgång för barnen,
vilken stod under förmyndarens förvaltning. Väl anges i 16 kap. 7 § FB bl. a.

att i årsräkning tillgångar skall anges fullständigt med uppgift å de särskilda
tillgångarnas värde. Jag har dock svårt att inse behovet i detta fall av sådan
utredning som nämnden begärt. Det är givetvis bra om en årsräkning exakt
kan utvisa även kapitalökningar och kapitalminskningar. Överförmyndaren
måste emellertid komma ihåg att förmyndarens räkenskapsföring i allmänhet
inte kan följa affärsmässiga principer. Så stränga krav kan man inte
uppställa. Förmyndarens viktigaste uppgift här synes ha varit att kontrollera
att pensionen utbetalades på rätta tider och med rätt belopp. Utbetald
pension skulle givetvis tas upp i förmyndarens bokföring och efterhand
redovisas i årsräkningarna såsom inkomst. Så länge inte frågan om pensionsfordringens
exakta värde av särskild anledning aktualiserades, t. ex. genom
att fordringen avyttrades av förmyndaren, synes mig dock i övrigt tillräckligt
för överförmyndarens tillsyn att denne ägde kännedom om dess beskaffenhet
och ungefärliga värde.

I nyss åsyftade förmynderskapsärende bestod barnens tillgångar sedan
pensionsutbetalningarna upphört av banktillgodohavanden som inte kunde
lyftas utan överförmyndarnämndens tillstånd samt värdepapper som förvaltades
av bank. De var för vartdera barnet av storleksordningen 350 000 kr.
Det hade varit vissa svårigheter vid överförmyndargranskningen och kommit
till en del meningsskiljaktigheter mellan förmyndaren och de tjänstemän som
svarade för granskningen. Med anledning av vad som förevarit i ärendet lät
JO till protokollet anteckna följande.

Jag vill framhålla föreskriften i 16 kap. 6 § andra stycket FB, enligt vilken det
finns möjlighet att befria förmyndare från att avge räkning eller medge att
sådan upprättas i förenklad form, där det med hänsyn till tillgångarnas ringa
värde eller beskaffenhet finnes kunna ske utan fara för den omyndige. Ehuru
detta ej framgår helt tydligt av gängse lagkommentar har lagstiftaren
obestridligen tänkt sig att bestämmelsen skall kunna utnyttjas för att lätta på
förmyndarens redovisningsåligganden också där tillgångarna såsom i detta
fall är betydande. I specialmotiveringen till bestämmelsen har sålunda
anförts bl. a. följande (prop. 1974:142 s. 177 n, f.)

”Sorn exempel på fall där tillgångarnas beskaffenhet kan motivera en
uppmjukning av skyldigheten att avge räkning kan anföras fall då
tillgångarna visserligen är betydande men nedsatta i öppet förvar hos
bank. Banken lämnar då enligt 7 § lagen (1924:322) om vård av omyndigs
värdehandlingar erforderliga uppgifter om tillgångarna direkt till överförmyndaren.
”

2.2 Överförmyndares medverkan vid upprättandet av redovisningshandlingar
m. m.

I ett ärende (här behandlat också i avsnitten 2.3, 3.2, 3.4 och 4) kunde JO
konstatera allvarliga brister i de till överförmyndarnämnden ingivna redovisningshandlingarna.
Sålunda saknades årsräkning för en redovisningsperiod
och till grund för redovisningen i räkningen för följande period hade lagts ett
fiktivt (negativ) ingångsvärde, framräknat för att få årsräkningen att gå ihop
siffermässigt. Därtill hade emellertid behållningen vid årets slut angetts ca
13 000 kr. för högt, emedan skulder av denna storleksordning inte förts ut.
En post ”levnadsomkostnader” visade sig avse utlägg av bank från ett konto
som disponerades av huvudmannen själv. I en sluträkning hade under
inkomster en post, rätteligen avseende uppburet studiebidrag, om ca 9 000

kr. endast beskrivits som ”insättningar och överföringar”. Räkningarna
visade sig vid JO:s utredning vara upprättade på överförmyndarexpeditionen.
De var åsätta bevis om att de granskats utan anmärkning, och
överförmyndarnämnden kunde i remissyttrandet till JO inte gå med på att
det hade funnits fog för anmärkning mot dem.

Sedan JO i sitt beslut (13.12.1985, Dnr 724-1985) redogjort för principerna
för och syftet med förmyndares och god mans redovisning till överförmyndare
samt behandlat olika uppkommande spörsmål, anförde han vidare
följande.

I betraktande av de i ärendet lämnade upplysningarna vill jag inte hävda att
bristerna i den redovisning nämnden godkänt måste uppfattas som tecken på
att det förekommit några oegentligheter - en möjlighet som man dock
principiellt alltid måste ha i åtanke i överförmyndarverksamheten. Tekniskt
sett är bristerna i alla händelser allvarliga. Jag finner det betänkligt att
redovisningshandlingarna uppenbarligen antingen upprättats av eller i vart
fall tillkommit under långtgående medverkan av nämndens granskande
tjänsteman, som sedan åsatt handlingarna bevis om verkställd granskning
utan anmärkning (punkt 4 i remissen).

Jag vill erinra överförmyndarnämnden om att dess roll i det väsentliga är av
tillståndsgivande, registrerande och kontrollerande art. Service och vägledning
måste kunna lämnas förmyndare och gode män, men i sådana former att
kontrollfunktionen inte äventyras. Härav följer bl. a. att om det i något
enstaka fall skulle erfordras ett icke oväsentligt biträde från överförmyndarhåll
med upprättandet av en redovisningshandling, så bör sedan granskningen
av handlingen företagas av annan befattningshavare än den som bistått vid
dess utformande.

Det finns också anledning att här erinra om de bestämmelser i 17 kap. FB,
särskilt 3-4 §§, som talar om hur tillsynen över förmyndares och god mans
förvaltning skall gå till. Det är uppenbart stridande mot tankegången bakom
dessa bestämmelser, att brister i redovisningen skyles över. Det är i stället
meningen att anmärkningar mot redovisningshandlingar skall komma till
tydligt uttryck och dokumenteras för framtiden - också om de efter avgiven
förklaring ej befinnes böra anmälas till rätten. Att dessa bestämmelser
iakttages är av synnerlig vikt med hänsyn till den granskning av redovisningen
som till slut alltid skall göras av någon vars rätt beror därav (se 16 kap.
12—13 §§ FB) - en granskning som enligt sakens natur ofta äger rum först
efter många års förlopp.

Det är mig bekant att det i ej obetydlig utsträckning förekommer att
överförmyndare och deras kanslipersonal lämnar bistånd vid upprättandet av
redovisningshandlingar. Jag kan förstå att bistånd någon gång kan vara
nödvändigt när det gäller oerfarna legala förmyndare. I fråga om särskilt
förordnade förmyndare och gode män tycker jag att saken ställer sig
annorledes. En årsräkning är inte någon särskilt komplicerad handling. I
normalfallen torde det vara lättare att fylla i de vanligen förekommande
årsräkningsformulären än att upprätta allmän självdeklaration. Av en person
som betrotts med ansvaret för en annans rättsliga och ekonomiska angelägenheter
måste kunna krävas att han går i land med uppgiften. Det är en sak
att överförmyndaren vid behov skall bistå med vägledning. Att en redovisningshandling
i dess helhet upprättas under medverkan av överförmyndaren
eller hans personal bör knappast alls komma i fråga; det skulle då möjligen
röra sig om rena undantagsfall. Att sådant sker år efter år i samma ärende
måste stämma till allvarlig betänksamhet. Om inte den redovisningsskyldige
går i land med att upprätta årsräkning, hur förhåller det sig då med

vederbörandes förmåga att föra de noggranna räkenskaper, varom stadgas i
16 kap. 1 § FB, de som skall ligga till grund för den tämligen summariska
redovisningen till överförmyndaren. Jag måste framhålla att det är överförmyndarens
skyldighet att inskrida om en förmyndare eller god man inte
klarar sina uppgifter och se till att någon annan förordnas.

2.3 Förfarandet vid förmedling av slutredovisning

Vid den inspektion som avses under 2.1 framkom att överförmyndarnämnden
i samband med byte av förmyndare eller god man i allmänhet endast
medgav den tillträdande att ta del av företrädarens redovisningshandlingar
på nämndens kansli. Därefter fick den tillträdande underteckna ett bevis om
att han tagit del av handlingarna. Nämndens ordförande förklarade att
förfarandet hade sin grund i att man menade sig ej kunna lita på att nämnden
skulle återfå redovisningshandlingarna om dessa skickades till den tillträdande
förmyndaren eller gode mannen. JO var kritisk mot den rutin nämnden
tillämpade och lät till protokollet anteckna följande.

Tillträdande förmyndare eller god man har i förevarande situation att för
huvudmannens räkning granska den entledigades förvaltning. Finner han vid
denna granskning att den entledigade brustit i sina åligganden så att
huvudmannen tillskyndats skada har han att inom den i 13 kap. 10 § FB
stadgade ettårsfristen väcka talan om ersättning enligt 13 kap. 9 § FB.
Granskningen förutsätter att den tillträdande blir i tillfälle att med ledning av
de till överförmyndaren ingivna redovisningshandlingarna genomgå räkenskaper
och verifikationer (se 16 kap. 13 § FB). Underlåter den tillträdande
att fullgöra vad sålunda åligger honom, kan han därigenom själv ådra sig
ersättningsskyldighet. Det av överförmyndarnämnden tillämpade förfarandet
står klart i strid med reglerna i 16 kap. 12 § FB, vilka noga beskriver hur
överförmyndaren har att förfara vid förmedling av slutredovisning, och det
beskär på ett betänkligt sätt den tillträdandes möjligheter att fullgöra vad
som åligger honom. Jag förutsätter att nämnden fortsättningsvis noga iakttar
det i föräldrabalken föreskrivna förfaringssättet.

Ett klagoärende avsåg en person, O., som efter att ha varit omyndigförklarad
blivit förklarad åter myndig och i samband därmed erhållit god man enligt
18 kap. 3 § FB. I ärendet behandlades ett stort antal skilda spörsmål av JO,
däribland vissa frågor om redovisning (se därom under 2.2 och 3.4).
Förmyndarens slutredovisning hade förmedlats till den myndigblivne O. I
beslutet (13.12.1985, Dnr 724-1985) tog JO upp en diskussion om lämpligheten
av att förfara på det sättet och anförde följande.

En fråga av betydande intresse är hur man skall göra med slutredovisningen
när den redovisningsberättigade har god man enligt 18 kap. 3 § FB. Jag kan
knappast rikta någon direkt kritik mot nämnden för att redovisningen
skickats till O. själv. Det kan ju i och för sig inte råda tvekan om att uttrycket
”redovisningsberättigad” i 16 kap. 12 § FB i den här situationen måste syfta
på den som blivit förklarad myndig. Vid ett byte av god man skulle det väl
dock knappast föresväva mången överförmyndare att skicka redovisningen
till huvudmannen och den situationen är mycket närbesläktad med den nu
ifrågavarande. Det är naturligtvis så, att man i allmänhet inte kan räkna med
att den som behöver bistånd i sina rättsliga och ekonomiska angelägenheter
kan åstadkomma någon verkligt effektiv granskning av hur förvaltningen

skötts. Det kan däremot gode mannen - eller borde kunna - och han har
behörighet att företräda huvudmannen. För min del vill jag därför närmast
rekommendera att man i ett fall som detta skickar handlingarna till gode
mannen. Kanske kan det i så fall ofta vara lämpligt att också skicka kopior av
handlingarna till huvudmannen. Det blir onekligen en smula besynnerligt att
handla över dennes huvud när han just förklarats myndig. Enligt min mening
har man här att göra med ett av åtskilliga problem som sammanhänger med
att ett godmansförordnande inte innebär något ställningstagande till huvudmannens
rättsliga handlingsförmåga men att sådana förordnanden ändå, som
en avsedd följd av 1974 års reform av förmynderskapslagstiftningen, i
betydande utsträckning kommit att bli substitut för omyndigförklaring.

2.4 Förvaltningens avslutande när huvudmannen avlidit

I ett klagoärende, vari fråga var om god man som förordnats för en av två
äldre makar, vilka bägge vistades på vårdinrättning, hade motsättningar
uppkommit, såväl mellan makarnas barn inbördes som mellan överförmyndarnämnden
och vissa av barnen. Godmanskapet avsåg mannen, H.S.,
vilken avled en tid före hustrun, M.S. Nämnden hade inte avslutat ärendet
ännu efter M.S:s bortgång, utan innehållit redovisningshandlingarna i
avvaktan på att dödsbodelägarna enades om någon boutredningsman.
Villkor syntes under tiden ha uppställts för dödsbodelägarnas befattning med
boet. Ärendet behandlas närmare nedan under 3.1.1 frågan om godmanskapets
avslutande anförde JO följande (beslut 26.11.1985, Dnr 31-1985).

Genom H.S:s frånfälle upphörde omedelbart förutsättningarna för godmanskapet.
Det synes genom nämndens yttrande stå klart att tillträdet även
därefter - och ännu efter M.S: s bortgång-på något sätt begränsats. En sådan
åtgärd av en överförmyndarnämnd finner jag inte så lite förvånande. Det har
ålegat gode mannen att efter H.Sts frånfälle ofördröjligen avge sluträkning
(16 kap. 5 § första stycket 2 p. FB). Överförmyndarnämnden har haft att
efter granskning överlämna sluträkningen och övriga redovisningshandlingar
till den redovisningsberättigade, nämligen dödsboet efter H.S. (16 kap. 12 §
första stycket FB). Det är att märka att redovisningen behövs vid boutredningen
och att bouppteckning i princip skall förrättas inom tre månader efter
dödsfall (jämför JO:s ämbetsberättelse 1985/86 s. 77). De av gode mannen
förvaltade tillgångarna hade av denne utan dröjsmål bort ställas till
dödsboets förfogande. Normalt torde man kunna förfara så att handlingar
och penningmedel skickas med post till dödsboet under den avlidnes
postadress. Hur dödsboförvaltningen anordnas är i princip dödsbodelägarnas
ensak, som varken den förutvarande gode mannen eller överförmyndarnämnden
har med att skaffa. I vissa fall kan det tänkas att gode mannen
interimistiskt har en kvardröjande vårdnadsplikt, som går ut på att bibehålla
den egendom han har i sin vård tills dödsboförvaltning i vanlig mening
kommer i gång (jämför 18 kap. 2 § ärvdabalken samt Walins kommentar till
detta lagrum). För de åtgärder han i så fall behöver vidta torde han få göra
reda inför dödsboet direkt. Såvitt jag kan se har det emellertid inte här varit
fråga om ett sådant fall. Om M.S. varit frisk och bott i lägenheten när hennes
make gick bort hade tanken på att på något sätt ingripa i dödsboförvaltningen
säkerligen inte kommit att föresväva någon. Jag har svårt att se att saken
legat annorlunda till när det var upplyst att M.S. uppdragit åt en av sina söner
att sköta hennes angelägenheter.

2.5 Angående underrättelse till förmynderskapsdomstolen när fråga
uppkommer om entledigande på grund av olämplighet och om åtgärder sedan
redovisningshandling inkommit efter vitesföreläggande

Det kan förekomma att överförmyndare underlåter att hålla förmynderskapsdomstolen
underrättad om omständigheter som kan tyda på missförhållanden
i ett ärende eller tövar med sådan underrättelse.

I ett ärende, för vilket redogöres närmare strax härnedan under 3.1, var
situationen den att överförmyndarnämnden ett par månader efter det att N.
förordnats till god man för A. V. mottog uppgifter som kunde tyda på att N.
var olämplig och inte borde ha förordnats. N. hade dessutom underlåtit att
inge föreskriven förteckning över egendom. Sistnämnda förhållande anmäldes
till rätten, som genast vid vite föreläde N. att fullgöra sin skyldighet.
Förteckningen ingavs efter ett par veckor. Nämnden dröjde emellertid mer
än två månader med att underrätta domstolen därom. Under tiden förnyades
föreläggandet. Sedan nämnden vid ett telefonsamtal underrättat domstolen
om att frågan förfallit, stod ärendet likafullt öppet hos rätten ytterligare
några månader. Enligt tingsrättens yttrande till JO hade man avvaktat en
skriftlig bekräftelse på nämndens besked. I hithörande delar anförde JO i sitt
beslut (17.4.1986, Dnr 2084-1984) bl. a. följande.

Vite är ett tvångsmedel som syftar till att framtvinga ett visst önskat
handlande, i detta fall ingivande av en förteckning. Om en myndighet hos
domstol gör en framställan som kan föranleda att vitesföreläggande utfärdas
är det givetvis av största vikt att saken noga följs upp så att viteshotet inte
kvarstår sedan den enskilde fullgjort sina skyldigheter eller ändamålet med
vitet eljest förfallit.

Vad gäller formen för underrättelsen kan det naturligtvis, såsom framskymtat
i tingsrättens yttrande, från ordningssynpunkt vara en fördel om den sker
skriftligen. I ett fall som det förevarande måste emellertid då tydligt framgå
att rätten inte låter sig nöja med det muntliga beskedet, och om skriftlig
bekräftelse inte följer tämligen omgående ger det givetvis rätten anledning
att efterhöra orsaken därtill. Härvidlag synes tingsrätten ha försummat sig
något. I detta sammanhang vill jag för tydlighets skull framhålla att även om
avskrivningsbeslutet görs beroende av skriftlig återkallelse några vidare
åtgärder för att förelägga eller utdöma vitet inte bör vidtas så länge det är
ovisst om något tvångsmedel erfordras. Jag bortser här från de komplikationer
som sammanhänger med att vite i vissa fall kan utdömas även efter
fullgörandet, nämligen om prestationen skett sedan den tid som angivits i
föreläggandet gått ut.

De övriga förhållanden som nämnden hade kännedom om var under
utredning hos nämnden gott och väl den tid vitesfrågan stod öppen hos
rätten. Det dröjde ett drygt halvår innan de anmäldes till rätten, varvid N.
begärdes entledigad. Angående detta anförde JO i beslutet följande.

De upplysningar som nämnden i brevet den 6 april 1984 fick om A.V:s
inställning till N. och om de uttag som kort före dennes förordnande gjorts
från A.V:s bankkonton var sådana att de kunde ge anledning att ifrågasätta
om N. borde kvarstå som god man för henne. Att nämnden innan mera
långtgående åtgärder vidtogs ville bereda N. tillfälle att yttra sig anser jag i
och för sig vara förståeligt. De erhållna upplysningarnas art talade emellertid

starkt för att saken brådskade. Jag finner det med hänsyn därtill anmärkningsvärt
att nämnden inte tillskrev N. därom förrän den 13 juni. När det
sedan vid juli månads utgång inte hänt mera i saken än att N. ställt en
förklaring i oviss utsikt hade det enligt min mening varit bättre att till
tingsrätten anmäla vad som förekommit än att avvakta ytterligare. Redan
N:s obenägenhet att lämna de efterfrågade beskeden gav ju skäl att ana oråd.
Och i allt fall hade tid vunnits om N. i stället hade fått förklara sig inför rätten.
Att nämnden lät anstå till den 9 november 1984 med hänvändelsen till rätten
kan inte anses försvarligt.

3. Särskilda frågor rörande god man enligt 18 kap. 3 § FB

3.1 Anordnandet av godmanskap

1 det nyss under 2.5 berörda ärendet förordnades i februari 1984 N. såsom
god man enligt 18 kap. 3 § FB för en år 1893 född kvinna, A. V.
Förordnandet hade N. själv utverkat, varvid åberopats - förutom s. k.
lämplighetsintyg - bl. a. ett läkarintyg, enligt vilket A. V. var i trängande
behov av god man. Till stöd härför anfördes i huvudsak att A.V. led av
mycket stark minnesförlust för aktuell tid men även för äldre händelser samt
att hon inte hade någon vetskap om tid och praktiskt taget ej heller om rum.
Vidare vore hon godtrogen och lättpåverkbar och kunde inte hålla reda på
pengar. Förordnandet meddelades efter överförmyndarnämndens tillstyrkande
men utan att A.V. hade hörts i ärendet. Ett par månader efter
förordnandet fick nämnden ett brev med uppgift att kort före förordnandet
betydande uttag gjorts på vissa bankkonton som A. V. hade. Vid brevet
fanns fogat ett läkarintyg, utfärdat kort före det N. ansökt om godmansförordnandet,
vari uppgavs att A. V. bestämt motsatte sig att N. utsågs till god
man för henne. Nu anmälde nämnden N:s underlåtenhet att inkomma med
förteckning (se 2.4 ovan), varjämte nämnden avfordrade N. förklaring
rörande kontotransaktionerna. Enligt N. angick emellertid dessa inte
nämnden.

På underlag av en remisspromemoria begärdes yttrande av tingsrätten
bl. a. angående de omständigheter som bedömts utgöra hinder mot att
efterhöra A. V:s inställning till godmansförordnandet och valet av god man.
Tingsrätten menade att åberopat läkarintyg medgett slutsatsen att A. V.
saknade förmåga att uttrycka en egen vilja i fråga om godmansförordnandet
och anförde vidare bl. a. följande.

Det kan invändas att läkaren i intyget ej uttalat sig om möjligheten av A. V:s
hörande. Emellertid är uppgifterna om A. V:s sinnesbeskaffenhet mycket
detaljerade och ger en god vägledning för bedömande av meningsfullheten
av ett inhämtande av samtycke från A. V.

I denna del innehöll JO:s beslut (17.4.1986, Dnr 2084-1984) följande.

I fråga om A. V:s tillstånd förelåg i tingsrätten ett läkarintyg förvars innehåll
ovan redogjorts. I intyget har läkaren inte uttryckligen tagit ställning i frågan
om A. V:s tillstånd utgjorde hinder mot att hennes samtycke inhämtades,
och det som däri uttalats om hennes förvirringstillstånd har enligt min mening
inte utan vidare kunnat tas till intäkt för att hennes hörande vore gagnlöst.
Den saken ger emellertid utrymme för olika meningar. Noteras bör dock att

samtycket inte skall avse enbart frågan om god man bör förordnas utan även
vem som i sådant fall skall anförtros uppdraget. I den senare frågan hade ju,
som läkarintyget den 12 januari 1984 synes visa, A. V. en alldeles bestämd
uppfattning som rätten svårligen kunnat bortse från om den varit känd; att
den tilltänkte gode mannen har sin huvudmans förtroende är ju en
omständighet av yttersta vikt. Vad som förevarit i ärendet visar med all
tydlighet att man i tveksamma fall gör klokast i att låta huvudmannen yttra
sig; detta hindrar inte att rätten vid sin slutliga prövning undantagsvis kan
komma till den slutsatsen att framkomna omständigheter utgör särskilda skäl
att förordna god man utan hinder av att samtycke ej lämnats.

Frågor om anordnande av godmanskap, om utredningen i sådana ärenden
och om ansvaret för sådan utredning har ingående behandlats i ytterligare två
ärenden, som bägge gällt förordnande av god man för den ene av två äkta
makar.

G.I., som var gift med N. I. sedan 1939 och med henne fostrat hennes
bägge barn och en son, F., som de fått tillsammans, klagade med instämmande
av F. över omständigheterna kring förordnandet av god man för hustrun,
varom han vid hemkomsten efter en semesterresa fått vetskap genom ett brev
från en sjukhuskurator C. L. och från gode mannen. Breven, som förtjänar
återges, innehöll följande.

Kuratorns:

Det har kommit till vår kännedom, via Era barn, att Ni gjort vissa
ekonomiska transaktioner. I anledning härav har de vänt sig till en advokat,
, som kommer att utses som god man åt Er hustru.

Gode mannens:

X. tingsrätt har genom förordnande (datum) förordnat mig som god man för
N. I. (personnummer). Förordnandet avser att jag skall bistå med att bevaka
hennes rätt, förvalta hennes egendom eller sörja för hennes person. Såvitt jag
förstår har Du hitintills skött förvaltningen av hennes egendom. Jag skulle
vara tacksam om Du kunde ge mig en redovisning av vilken egendom N. I.
har samt hur Du har förvaltat denna.

Utredning ägde rum genom granskning av akter, förhör med C. L. samt
remisser till sjukhuset, överförmyndaren och tingsrätten. Utredningen gav
vid handen att godmansförordnandet byggde uteslutande på uppgifter från
C. L., som delvis var ogrundade och oriktiga. Vid ärendets avgörande
anförde JO (beslut 28.11.1985, Dnr 348—1985) följande.

Enligt 10 § första stycket 2. allmänna läkarinstruktionen (1963:341) åligger
det överläkare att anmäla till överförmyndare när intagen person kan antagas
behöva förmyndare eller god man. Denna anmälningsskyldighet fullgöres
ofta genom en av sjukhusets kuratorer, såsom skett i detta fall. Det är
naturligt och värdefullt att därvid de uppgifter lämnas som är för sjukhuset
kända och som kan underlätta den fortsatta beredningen och ärendets
slutliga behandling. Det är dock viktigt att fasthålla vid att det här blott
handlar om fullgörandet av en anmälningsskyldighet och att det inte därvid är
nödvändigt att presentera ett till alla delar fullständigt beslutsunderlag. För
den egentliga beredningen av ett ärende om förordnande av god man svarar
överförmyndaren och ytterst tingsrätten.

Att de uppgifter som lämnas vid fullgörandet av en författningsstadgad
anmälningsskyldighet skall vara sakliga och korrekta är självklart. Det finns i

betraktande inte minst av C. L:s egna uppgifter skäl att vara mycket kritisk
mot det sätt varpå hon formulerat sig i anmälan till överförmyndaren.
Obestyrkta uppgifter och omdömen får aldrig framställas som om de vore
belagda. Det har C. L. gjort såväl när det gäller G. I:s skötsel av hustruns
ekonomi som ifråga om sonen F:s inställning till godmansförordnandet.
Också i brevet till G. I. har C. L. uttryckt sig olämpligt. Brevet måste ge
läsaren intrycket att frågan om godmansförordnandet redan var avgjord.
C. L. har emellertid förklarat sig förstå vari hennes misstag bestått och det
finns ej anledning till annat antagande än att hon handlat utan ont uppsåt.
Från sjukhusets sida har dessutom misstagen oförbehållsamt beklagats. Jag
lämnar därför detta.

Rätten att hos domstol ansöka om förordnande av god man regleras i
18 kap. 14 {jochil kap. 17 §FB. Sådan rätt tillkommer ej läkare eller annan
sjukvårdspersonal, däremot bl. a. överförmyndare. Överförmyndare har
också att i godmansärende lämna förslag på person som är lämplig för
uppdraget (jfr 18 kap. 13 § FB). Att inte överförmyndaren skall göra
ansökan hos rätten utan ett tillförlitligt underlag säger sig självt. Det följer
också av allmänna förvaltningsrättsliga principer. Det är i detta fall tydligt att
överförmyndaren inte genomfört någon självständig kontroll av uppgifterna i
de handlingar från sjukhuset som han med eget tillstyrkande ingett till rätten.
Detta finner jag klandervärt. Betänkligt är att överförmyndaren av allt att
döma inte ens vid avgivandet av sitt yttrande i detta ärende synes ha kommit
till full insikt om felaktigheterna.

Såsom framgår av remisspromemorian och tingsrättens yttrande är det
skilda frågor huruvida någon behöver bistånd i sina angelägenheter och
huruvida behovet av bistånd skall tillgodoses genom att god man förordnas.
Den förra frågan är ofta i väsentlig grad beroende av medicinska bedömningar,
ehuru den också påverkas av vederbörandes förhållanden. Den senare
frågan beror överhuvudtaget inte av överväganden som omfattas av en
läkares expertis. Det gäller ju att bilda sig en uppfattning om huruvida
behovet av bistånd redan är tillgodosett eller kan tillgodoses på annat sätt än
genom just ett godmansförordnande. Man kan här inte alls utgå från att de
upplysningar som lämnas av personal vid ett sjukhus där huvudmannen är
intagen ger ett nöjaktigt beslutsunderlag utan kompletterande utredning.

Det finns visserligen inte någon uttrycklig föreskrift om att anhöriga skall
beredas tillfälle att yttra sig i ärende angående förordnande av god man. För
att kravet på tillfredsställande utredning skall vara tillgodosett i ett godmansärende,
där den ärendet rör inte själv kan höras, måste dock i allmänhet nära
anhöriga beredas tillfälle att yttra sig. Att avgörandet inte skall grundas på
kritiska uppgifter om en person, som denne inte ens beretts tillfälle att
kommentera, borde inte behöva sägas.

En äkta make intar givetvis en särställning bland de anhöriga. Maken är
ofta den som är bäst insatt i förhållandena och står dessutom närmast till att
lämna det bistånd som kan behövas. I ett tidigare avgjort klagoärende, vari
situationen mycket påminde om den i detta ärende, uttalade jag bl. a.
följande (JO:s ämbetsberättelse 1980/81 s. 30).

Makar är skyldiga varandra bistånd och skall i samråd verka för familjens
bästa. Om endast ena maken i ett äktenskap på grund av sjukdom eller annat
sådant förhållande som sägs i 18 kap. 3 § FB är i behov av bistånd är det, om
icke särskilda omständigheter föranleder till annan bedömning, mest naturligt
att detta bistånd tillgodoses genom andra makens försorg. I synnerhet då
fråga är om ett långvarigt äldre äktenskap ter sig förordnandet av en
främmande person som god man för ena maken med skyldighet att sörja för
dennes person och vidsträckta befogenheter att bevaka dennes rätt samt

förvalta egendom som en utomordentligt ingripande åtgärd, vilken bör noga
övervägas på grundval av en betryggande utredning.

Jag vill understryka dessa uttalanden. Den andre makens hörande är så
mycket mera angeläget som det med hänsyn till vad som är vanligt
beträffande äkta makars ekonomiska och personliga förhållanden nästan
aldrig kan vara andre maken likgiltigt vem som förordnas som god man, även
när det måste bli en utomstående person. Motsvarande synpunkter kan,
såsom tingsrätten varit inne på, säkert ofta anläggas vid samboförhållanden.

I domstolsärenden där officialprövningsprincipen gäller, vilket är fallet vid
godmansärenden, bär domstolen ett eget ansvar för att utredningen är
betryggande. Jag saknar inte alldeles förståelse för den synpunkten, att
tingsrättens handläggare borde kunna förutsätta att vederbörande överförmyndare
gjort erforderlig utredning. Dessvärre kan man, såsom såväl detta
som andra av mig handlagda ärenden visar, inte utan vidare utgå från att så är
fallet. I detta ärende måste också sägas att de till rätten ingivna handlingarna
inte ger något stöd för antagandet att G. I. tidigare blivit hörd och det får
hållas för uteslutet att en eventuell förfrågan hos överförmyndaren eller
sjukhuset skulle ha resulterat i oriktiga upplysningar på denna punkt.
Tingsrätten kan därför inte undgå kritik för bristfällig beredning av ärendet.
Om G. I:s eller sonen F:s synpunkter på godmansförordnandet blivit
inhämtade skulle det, såsom anförts i tingsrättens yttrande, ha stått klirt att
ärendet var att anse som tvistigt och således inte fått handläggas av
tingsnotarie.

Att G. I. varit tillfälligt bortrest vid tiden för ärendets handläggning hos
överförmyndaren och vid rätten, och att han alltså inte genast hade kunnat
höras, påverkar inte bedömningen av vad som förevarit. Av 18 kap. 14 § och
11 kap. 15 §FB framgår att förordnande om god man kan meddelas för tiden
intill dess ärendet avgörs av rätten om någon angelägenhet fordrar omedelbar
vård. Av överförmyndarens yttrande kan inte gärna dras annan slutsats
än att han inte känt till möjligheten av ett sådant interimistiskt förordnande.

Det sagda innebär att det brustit vid ärendets handläggning ej endast hos
överförmyndaren utan även vid rätten. Det är lätt att dela G. I:s upprördhet
över vad som förevarit. Godmansförordnanden har ingripande rättsverkningar
och kan även i övrigt få stor personlig betydelse för dem som berörs
därav. Vikten av omsorgsfull handläggning hos överförmyndare och tingsrätt
kan inte nog understrykas. Det får naturligtvis inte vara så, att ett ärende om
godmansförordnande i praktiken kan betraktas som avgjort på kuratorsexpeditionen
på ett sjukhus innan ens överförmyndaren fått befattning med
saken.

Tingsrättens yttrande, till vilket jag i allt väsentligt ansluter mig, vittnar om
att konstruktiva åtgärder vidtagits för att förebygga ytterligare fel av det slag
som här förevarit. Jag ser detta med stor tillfredsställelse. Som efterföljansvärd
vill jag beteckna den ordning som nu överenskommits inom domsagan
om uttryckligt besked från överförmyndarna, i deras ansökningar till rätten,
angående företagen utredning i form av kontakter med anhöriga.

Det andra åsyftade ärendet har något berörts ovan under 2.4. Det gällde
sålunda här förordnandet av god man för en äldre gift man, Fl. S., som i likhet
med sin hustru, M.S., vistades på vårdinrättning. Samtycke förelåg ej.
Godmansförordnandet meddelades av tingsnotarie utan särskild utredning
från rättens sida. Utredningen härrörde i det väsentliga från vårdinrättningen.
Det fanns intyg av läkare, enligt vilket H. S:s tillstånd inte medgav att han
hördes i frågan. Samtidigt förekom emellertid uppgifter om att H. S. faktiskt
gett uttryck för en bestämd mening, nämligen att en viss son liksom dittills

borde sköta bägge makarnas ekonomi. M. S. hade inte heller hörts i ärendet.
Dock framgick det av handlingarna att hon för sin del uppdragit åt ett annat
av barnen att sköta hennes ekonomi. Nu nämnda omständigheter framhölls
vid JO:s remiss, som i denna del riktades till såväl tingsrätt som överförmyndarnämnd.
Med överförmyndarnämnden togs också upp det förhållandet att
nämnden, synbarligen för att komma till rätta med de olägenheter ”delad
förvaltning” av makarnas angelägenheter medfört, tillskrivit makarnas barn
och inlett formliga överläggningar med dem och även med vårdpersonal om
god man också för M. S.

Tingsrätten anförde i sitt yttrande bl. a. att det fick anses otillfredsställande
att inte hustru och barn av tingsrätten beretts tillfälle att yttra sig. Det hade
också funnits anledning att ytterligare utreda om H. S. kanske varit i stånd att
uttrycka sin vilja i saken. Komplettering i dessa hänseenden skulle uppenbarligen
ha medfört att ärendet ej kunde bedömas som otvistigt och ej borde
handläggas av tingsnotarie. Tingsrätten hade nu tagit som rutin att höra de
närmast anhöriga då god man föreslogs för någon som uppgavs inte själv
kunna höras, försåvitt icke de anhöriga redan hörts av överförmyndarnämnden
och samtyckt till åtgärden.

Överförmyndarnämnden hävdade med hänvisning till utredningen från
vårdinrättningen att förordnandet föregåtts av diskussioner med samtliga
barn. Eftersom nämnden visste att syskonen var oeniga hade det inte
befunnits meningsfullt att inhämta deras yttranden. Nämnden fann sig sakna
kompetens att ifrågasätta läkarens bedömning rörande H.S:s tillstånd och
hade för övrigt i efterhand kunnat konstatera att H. S. inte haft något att
erinra mot förordnandet. Nämnden kunde inte förstå varför dess åtgärder i
frågan om god man för M. S. hade satts i fråga.

I sitt beslut (26.11.1985, Dnr 31-1985) underströk JO i denna del på
samma sätt som skett i tidigare ärenden (se bl. a. JO:s ämbetsberättelse
1984/85 s. 83 och 1985/86 s. 73 f.) vikten av huvudmannens samtycke och
anförde sedan följande.

Huruvida samtycke går att inhämta är tydligtvis till väsentlig del en medicinsk
bedömningsfråga och hindret bör därför regelmässigt styrkas med läkarintyg.
Ett sådant intyg har givetvis endast karaktär av sakkunnigutredning att
begagnas som underlag för rättens ställningstagande. Som all annan sakkunnigutredning
måste ett läkarutlåtande i ett godmansärende värderas av rätten
och ett sådant utlåtande väger ej tyngre än de sakliga skäl som uppbär det.
Det formulär som i det nu aktuella fallet begagnats av sjukhuset skiljer sig
visserligen fördelaktigt från dem som flerstädes är i bruk, därigenom att däri
åtminstone angetts en diagnos. Alltför vanligt är eljest att intyget har
karaktären av ett blankt påstående att vederbörande persons samtycke ej
kan erhållas ”på grund av sjukdomens art” e. dyl. Emellertid har i detta fall i
anmälan från sjukhuset också förekommit uppgifter som tytt på att H. S.
hade en bestämd mening i frågan om godmansförordnandet och oavsett sitt
försvagade hälsotillstånd kunde ge uttryck därför. Jag kan här inte underlåta
att notera att överförmyndarnämnden i sitt yttrande hit åberopat just H. S:s
egen mening om godmansförhållandet. Detta tyder ju också på att han hade
bort höras från början om saken. Som jag i tidigare ärenden uttalat (se
exempelvis JO:s ämbetsberättelse 1984/85 s. 83 f.) bör läkarens konklusion
inte utan vidare godtas av rätten när det finns omständigheter som pekar i
annan riktning. Jag noterar med tillfredsställelse att detta också är den

4 Riksdagen 1986/87. 2 sami. Nr 1

mening som nu kommit till uttryck i tingsrättens yttrande hit och att åtgärder
blivit vidtagna för att inskärpa synsättet hos handläggarna.

Angående utredningen om behovet av bistånd genom just ett godmansförordnande
och om hörandet av anhöriga uttalade härefter JO i sak detsamma
som nyss i detta avsnitt återgetts ur ett annat beslut. Vad gällde överförmyndarnämnden
ville JO understryka skillnaden mellan att verka för någon slags
samförståndslösning och att införskaffa utredning om fakta och ståndpunkter
att läggas till grund för ett ställningstagande i saken. Nämnden kunde inte,
påpekade JO, avstå från att bereda ärendet för ett riktigt avgörande därför
att det framkom att det rådde delade meningar om hur det skulle avgöras. -Som tidigare framgått hade i detta fall uppkommit motsättningar mellan
bl. a. överförmyndarnämnden och vissa av makarna S:s barn. JO ansåg det
självklart att problem lätt uppstod om man behandlade en fråga om
godmansförordnande för en av två makar så att man gick emot andra makens
önskemål. Här hade situationen blivit besvärlig när den för H. S. förordnade
gode mannen sökt tillvarata dennes intressen samtidigt som M. S. tog bistånd
för sina angelägenheter inom familjen. Med avseende på överförmyndarnämndens
initiativ för att få till stånd godmansförvaltning även för M. S.
anförde JO följande.

I den besvärliga situation som uppkommit efter godmansförordnandet har
överförmyndarnämnden självmant tagit upp frågan om god man också för
M. S., vilken ju för egen del vidtagit de dispositioner som behövdes för att
hon skulle få bistånd i sina angelägenheter. Nämnden har inte därvid förfogat
över någon utredning som visade att inte M. S. förstod innebörden av sina
dispositioner. Jag är kritisk mot nämnden för detta och vill säga följande.

Förarbetena till 18 kap. 3 § FB i dess nuvarande lydelse innehåller inte
något som innebär att hjälp av god man skulle vara att föredra framför hjälp
av exempelvis anhöriga. För den enskilde är det av olika skäl säkert ofta att
föredra att biståndet lämnas av någon anhörig. Om ett sådant arrangemang,
såsom här synes ha skett, uppfattas som något ”icke legaliserat godmanskap”,
vilket borde föras in under regleringen i föräldrabalken, så återspeglar
detta en syn som inte varit lagstiftarens. Det är beklagligt när det
förekommer oenighet och inbördes misstro mellan anhöriga till den hjälpbehövande,
vilken ofta såsom i detta fall är en äldre person. Det kan naturligtvis
vara så, att därmed sammanhängande problem lättare hanteras om en
utomstående person såsom god man lämnar erforderligt bistånd. Den som
handlägger ärenden av detta slag måste emellertid ständigt bära i åtanke att
det är den hjälpbehövandes intressen, behov och önskemål som skall
tillgodoses, inte till äventyrs hans avkomlingars och självfallet inte någon
myndighets. När en visserligen försvagad, men dock förståndig och myndig
person önskar att någon, för vilken han eller hon har förtroende, skall sköta
de bestyr som blir aktuella, så måste detta respekteras av alla berörda. Enligt
min mening är det inte tillbörligt att en överförmyndarnämnd av eget initiativ
och med förbigående av den person saken rör tar upp diskussioner med andra
människor, vare sig det är anhöriga eller ej, om anordnandet av ett
godmanskap i ett sådant fall.

I ett klagoärende uppkom fråga bl. a. om enskild sökandes respektive
överförmyndares skyldighet att lämna förslag på god man. Omständigheterna
var följande. Sedan M., som förut en tid haft god man, själv hos
tingsrätten begärt att god man på nytt måtte förordnas för honom och därtill

förslagit en person, B., beredde rätten överförmyndaren tillfälle att lämna
förslag på lämplig god man. Överförmyndaren avstyrkte M:s ansökan under
hänvisning till att det varit samarbetssvårigheter mellan M. och den tidigare
gode mannen. För att biträda ansökningen krävde överförmyndaren ”läkarintyg,
så att M. ej kan återkalla förordnandet, när det passar honom”.
Överförmyndaren tog inte ställning till B:s lämplighet och lämnade inte
heller något eget förslag på god man. M. visade nu med intyg från en kurator
vid psykiatrisk klinik, som samrått med läkare, att han behövde bistånd i sina
angelägenheter. Överförmyndaren vidhöll sin ståndpunkt med motiveringen
att intyget inte var utfärdat av läkare. Sedan det härefter vid rätten upplysts
att B. inte ville åtaga sig uppdraget, utfärdade tingsrätten (tingsnotarien H.)
föreläggande för M. att inom viss tid lämna nytt förslag vid påföljd att
ansökan annars skulle komma att avslås.

I JO-ärendet inhämtades yttrande från tingsrätt och överförmyndare.
Överförmyndaren anförde bl. a. att han inte kunnat finna någon lämplig god
man. M. hade ju dock själv lämnat ett förslag och det hade ju stått rätten fritt
att oavsett överförmyndarens inställning tillsätta god man. Tingsrätten
anförde att H. inte alldeles utan fog hade tolkat ansökningen så att M:s
ansökan avsett förordnandet av en bestämd person som god man men ville i
alla händelser förorda en mindre kategorisk avfattning av föreläggandets
äventyr enligt modellen: ”Om svar ej inkommer kan Er ansökan komma att
avslås.”

Vid ärendets avgörande (beslut 16.4.1986, Dnr 662—1985) anförde JO i
förevarande delar följande.

I ärenden om förordnande av god man enligt 3 § skall rätten bereda
överförmyndaren tillfälle att lämna förslag på person som är lämplig för
uppdraget (13 §). Som jag ser det krävs starka skäl för att överförmyndaren
skall avstå från att utöva det inflytande över personvalet i godmansfrågor
som paragrafen tillförsäkrar honom. Det är ju vanligen överförmyndaren
som har bäst kännedom om den personkrets, ur vilken gode män brukar
hämtas. Med stadgandets ändamål mest förenligt är enligt min mening att
överförmyndaren inte bara lämnar egna förslag där så erfordras utan också
yttrar sig över sådana förslag som kan ha lämnats av annan. Något godtagbart
skäl att inte avge sådant yttrande i fråga om M:s förslag har jag inte kunnat
finna. Att överförmyndaren i det skedet av handläggningen ansåg att god
man inte borde förordnas gav i vart fall inte tillräcklig anledning att avstå från
att kommentera B:s kandidatur. Man kunde ju inte utgå från att tingsrätten
skulle dela överförmyndarens bedömning i huvudsaken.

Sedan B. avböjt att komma ifråga som god man fanns inga kandidater till
uppdraget. Att tingsrätten i det läget vände sig till M. för att höra om han
hade ytterligare förslag var givetvis helt i sin ordning. Lika klart är å andra
sidan att ett uteblivet svar ensamt inte hade utgjort grund att avslå M:s
ansökan. Det i tingsrättens föreläggande angivna äventyret hade alltså inte
bort utsättas, åtminstone inte i den kategoriska form H. valde. Ett
föreläggande av detta slag kan emellertid även med den mjukare utformning
tingsrätten nu förordat inge vissa betänkligheter. I ärenden, där officialprincipen
är förhärskande, är det rätten som ytterst bär ansvaret för att
utredningen blir fullständig. Den som av skäl som anges i 3 § kan ifrågasättas
vara i behov av bistånd för att sköta sina personliga eller ekonomiska
angelägenheter är naturligtvis ofta inte i stånd att själv lämna förslag på
någon som kan lämna honom den hjälp han behöver. Ett föreläggande som

går ut på att ansökan kan komma att avgöras i befintligt skick eller avslås om
sökanden inte inkommer med sådant förslag är enligt min mening missvisande
såtillvida att det ger intryck av att en del av rättens utredningsansvar
övervältrats på den enskilde.

Ärendet behandlas ytterligare i det följande, bl. a. under 3.3 och 6.

3.2 God mans befogenheter

JO har inte tillsyn över förmyndare och gode män. Frågor om deras
befogenheter kan dock understundom komma upp till behandling vid JO:s
bedömning av tillsynsmyndigheternas handläggning, varjämte givetvis
åtskilliga iakttagelser göres under granskning av handlingar. I detta avsnitt
återges vissa uttalanden därom av JO.

Enligt ett tidningsreportage hade en god man för en person i trettioårsåldern,
T., denne ovetande låtit försälja eller förstöra vissa minnessaker från
T:s barndom och efter hans bortgångna föräldrar, bl. a. fotografier. T. hade
för tidningen uttalat att han var väldigt ledsen för det inträffade. Eftersom
det i reportaget uppgavs att åtgärderna godkänts av överförmyndarnämnden,
upptog JO en utredning. Överförmyndarnämnden tillbakavisade påståendena
om nämndens befattning med saken. Av utredningen framgick
emellertid att gode mannen för T:s räkning verkligen låtit försälja en kista
med bl. a. minnessaker efter T:s föräldrar; vigselringar, prydnadssaker,
fotografier och annat, varav åtskilligt kunde tänkas ha haft affektionsvärde.

JO fann i sitt beslut (30.8.1985, Dnr 1043-1985) ej utrymme för kritik mot
nämnden och underströk att han inte kunde bedöma det befogade i gode
mannens åtgärd. Beslutet, som JO överlämnade också till förmynderskapsutredningen
(Ju 1984:7), innehöll bl. a. följande uttalanden.

Av 18 kap. 8 § FB framgår att beträffande god man och egendom som skall
förvaltas av god man skall i tillämpliga delar gälla vad i bl. a. 15 och 16 kap.
stadgas i fråga om förmyndare och omyndigs egendom, ehuru med iakttagande
av vad i 9—11 §§ sägs.

Stadgandet i 15 kap. 2 § FB ger befogenhet för god man som omhändertagit
egendom att efter skönsmässiga grunder avgöra om egendomen skall
försäljas. Särskilt tillstånd behöver inte inhämtas. Det finns inte ens någon
föreskrift om att huvudmannens åsikt skall inhämtas där så kan ske. Liksom
övriga förfaranderegler för gode män är denna regel utformad med tanke på
den situationen att någon är omyndig och har förmyndare. Det är en
situation, som på flera vis skiljer sig från den som råder vid godmanskap
enligt 18 kap. 3 § FB. En principiellt viktig skillnad är givetvis att den som
har förmyndare, vare sig det är till följd av underårighet eller därför att han
blivit förklarad omyndig, saknar full rättslig handlingsförmåga. När det
gäller den som har god man kan den reella förmågan att företa och förstå
innebörden av olika dispositioner variera mycket. Endast i begränsad
omfattning kommer denna förmåga under domstolens bedömande i samband
med att god man förordnas, nämligen i sådana fall då samtycke till
godmansförordnandet inte kunnat erhållas. Prövningen vid domstol grundar
sig i dessa fall oftast på en rätt summarisk utredning och tillgår understundom
på ett sätt som inte är invändningsfritt (jfr exempelvis JO:s ämbetsberättelse

1980/81 s. 29—30, 1983/84 s. 53 f. och 1984/85 s. 83 f.). Eftersom godmanskap
enligt 18 kap. 3 § FB kan komma till stånd även när behovet av bistånd
är övergående, kan dessutom förhållandena ändras, så att det uppkommer
förbättrade förutsättningar att inhämta huvudmannens ståndpunkt i olika
frågor. I intet fall innebär ett godmansförordnande enligt 18 kap. 3 § FB att
domstolen berövar någon hans rättsliga handlingsförmåga. Den gode
mannen är principiellt endast att uppfatta som ett biträde åt sin huvudman.

Ett ej ovanligt fall är att någon för vilken god man är förordnad är intagen
på vårdinrättning. Det kan vara fråga om äldre personer med svårigheter att
ta vård om sina egna angelägenheter. Ibland finns samtycke till godmansförordnandet,
ibland inte. Ofta uppkommer i dessa fall fråga om avvecklande av
en tidigare bostad och i samband därmed om avyttring av lösöre. De av
överförmyndarnämnden i Stockholm meddelade anvisningar som finns
bifogade detta beslut har tydligen avseende på sådana situationer. Jag kan
inte se annat än att anvisningarna är välbetänkta. De illustrerar dock
samtidigt hur omfattande och ingripande de åtgärder är som kan komma att
vidtas av god man med stöd av stadgandet i 15 kap. 2 § FB. Understundom
förekommer i klagoärenden uppgifter av innebörd att andra intressen än rent
ekonomiska inte tillräckligt beaktats av gode mannen. I något fall har
uppgetts att avyttring skett trots att det funnits testamentariskt förordnande
beträffande visst lösöre.

Enligt min mening förtjänar det att noga övervägas om nuvarande
författningsreglering av gode mannens befogenheter att avyttra lösöre är den
lämpligaste.

I ett annat ärende, berört i det föregående (avsnitten 2.2 och 2.3) var upplyst
att en god man till sig själv ställt om huvudmannens post. Överförmyndarnämnden
anförde i sitt yttrande til! JO bl. a. att den i efterhand fått vetskap
om åtgärden och - även om den hade viss förståelse för denna - avsåg att
meddela gode mannen att nämnden fann den olämplig. Av yttrandets
innehåll i övrigt kunde förstås att nämnden bedömde risken vara överhängande
att huvudmannen skulle skada sina egna intressen genom att företa
rättshandlingar i strid med gode mannens ansträngningar att hjälpa honom.

I sitt beslut (13.12.1985, Dnr 724—1985), vilket han liksom i det nyss
berörda ärendet särskilt tillställde förmynderskapskommittén, anförde JO
att sådana konfliktsituationer som nämnden åsyftat syntes vara en ofrånkomlig
följd av 1974 års reform av förmynderskapslagstiftningen, varigenom ju
förutsättningarna för såväl omyndigförklaring som godmansförordnande
enligt 18 kap. 3 § FB på ett avgörande sätt omgestaltades. JO konstaterade
också att en god mans formella behörighet kunde brukas för åtgärder som
stred mot huvudmannens önskemål. Därefter anförde JO följande.

Som jag tidigare framhållit innebär emellertid inte ett godmansförordnande
enligt 18 kap. 3 § FB att huvudmannen berövats sin rättsliga handlingsförmåga.
Principiellt är gode mannen att uppfatta som ett biträde åt huvudmannen.
De befogenheter förordnandet ger måste brukas med beaktande härav.
Om huvudmannen visar benägenhet för att begagna sin handlingsförmåga till
skada för sig själv får man söka bromsa hans dispositioner, men under
hänsynstagande till det förhållandet att han är myndig. För gode män och
överförmyndare kan det vara mycket svårt att bedöma hur långt det är
lämpligt att gå. Förarbetena till förmynderskapsreformen ger härvidlag inte
mycket ledning. Så mycket kan dock sägas, att strävan måste vara inriktad på
att förebygga och undvika en konfliktsituation. I min tillsyn över överför -

myndarna har jag redan tidigare sett exempel på att gode män emellanåt
utnyttjar sin formella behörighet i strid med huvudmannens önskemål på ett
sådant sätt att det till sin effekt kan jämföras med sådana ingrepp som den
enskilde enligt grundlagen skall vara skyddad mot gentemot det allmänna.
Detta är enligt min mening djupt otillfredsställande. Ett oavvisligt krav är att
huvudmannens personliga integritet visas full respekt. Kan inte godmansuppdraget
fullgöras på sådana villkor bör godmanskapet avvecklas, eventuellt
för att ersättas av ett förmynderskap om det finns förutsättningar för
omyndigförklaring. På ett helt annat sätt än när det gäller anordnandet av
godmanskap ger f. ö. förfarandet i mål om omyndigförklaring garantier för
att den enskildes intressen tas tillvara och att en omsorgsfull materiell
prövning kommer till stånd.

I samma ärende konstaterade JO att den möjlighet att omhänderta arbetsinkomster
som anvisas i 9 kap. 3 § och 10 kap. 5 § FB beträffande underåriga
och omyndigförklarade saknas när det gäller god man enligt 18 kap. 3 § FB.
Visserligen hänvisas i 18 kap. 8 § FB bl. a. till reglerna i 9 och 10 kap. FB,
men JO konstaterade med hänvisning till prop. 1949:93 s. 155 och Walins
kommentar till FB, andra upplagan, s. 370, att dessa ej är tillämpliga när det
gäller just godmanskap enligt 18 kap. 3 § FB.

3.3 Angående entledigande av sådan god man som förordnats med stöd av
samtycke

I det under 3.1 sist redovisade ärendet, vari överförmyndaren förklarat sig ej
kunna biträda en ansökan av enskild om god man med mindre denne
företedde ett läkarintyg, togs även den närmare innebörden av detta krav
upp till utredning. Överförmyndaren yttrade därom bl. a. följande.

Enär ett godmanskap, tillkommet p. g. a. egen ansökning innebär, att
sökanden efter eget gottfinnande då kan ansöka om befrielse av god man och
sådant godmanskap ej tidigare fungerat tillfredsställande, anser jag, att ett
läkarintyg erfordras, som styrker att M. är i behov av god man för sin hälsas
skull. Med det sistnämnda förfaringssättet, erfordrar tingsrätten ett läkarintyg
för att godmanskapet skall upphöra.

I denna del innehöll JO:s beslut (16.4.1986, Dnr 662-1985) följande.

Enligt 3 § får sådant godmansförordnande som där avses inte ges utan
samtycke från den för vilken god man skall utses, med mindre hans tillstånd
medför hinder för inhämtande av samtycke eller eljest särskilda skäl
föreligger. Av förarbetena framgår att lagstiftaren fäst stor vikt vid samtycket.
När det i lagrummet talas om att huvudmannens tillstånd medför hinder
för inhämtande av samtycke, torde därmed åsyftas sådana fall där vederbörande
inte har förmåga att uttrycka någon egen vilja i saken. I andra fall synes
utrymmet för tillämpning av undantagsregeln vara tämligen begränsat (jfr
NJA 1977 s. 201).

Om behov av god man inte längre föreligger, skall han enligt 10 §
entledigas av rätten. Har den gode mannen utsetts med stöd av 4 § 1—5 är en
begäran från huvudmannen tillräcklig grund för entledigande. Detsamma
gällde före 1974 även i fråga om entledigande av god man som förordnats
enligt 3 §. Vad som numera krävs i det sistnämnda avseendet ger lagen inte
något uttryckligt besked om. Enligt Walins kommentar till FB skall rätten i
ett sådant fall göra en allsidig prövning. Motiven till lagändringen (prop.

1974:142 s. 180) ger en antydan om vilka slags överväganden som kan
komma i fråga.

Det framgår sålunda att det är de vidgade möjligheterna att förordna god
man enligt 3 § som bedömts medföra att förhållandena ibland kan vara
sådana att det skulle vara olämpligt om gode mannen skulle entledigas på
huvudmannens blotta begäran utan någon prövning om det fortfarande finns
behov av god man.

Vad som i detta sammanhang först faller i tankarna är naturligtvis de fall då
undantagsregeln har använts. Om bristande samtycke inte varit hinder för
förordnande kan huvudmannens begäran att godmanskapet skall upphöra
givetvis inte utan vidare läggas till grund för ett beslut om entledigande.
Genom 1974 års reform har dessutom öppnats möjlighet att förordna god
man att varaktigt-dvs. inte bara vid sjukdom som kan antas bli övergåendeföreträda
den som är sjuk och till följd därav i behov av bistånd. Man får mot
bakgrund därav räkna med att det numera oftare kan inträffa att den, som
efter eget samtycke fått god man utsedd åt sig, på grund av fortskridande
sjukdom eller ålderdomssvaghet råkar i sådant tillstånd att det är tvivelaktigt
om de önskemål i fråga om godmanskapets bestånd som han förmår uttrycka
skall tillmätas avgörande betydelse. Om samtycke varit en förutsättning för
godmanskapets tillkomst - och så förhöll det sig uppenbarligen i M:s fall -syns mig dock huvudmannens viljeyttringar inte kunna frånkännas sin fulla
verkan under andra omständigheter än de snävt begränsade som enligt
undantagsregeln medför att samtycke kan undvaras, när god man skall
tillsättas. En begäran om entledigande är ju närmast att betrakta som en
återkallelse av det tidigare givna samtycket. Jag har därför svårt att förstå
annat än att en sådan framställan i normalfallet bör bifallas utan ytterligare
prövning. Att huvudmannen i det tidigare ärendet åberopat ett läkarintyg till
stöd för sin ansökan om att få god man gör inte någon skillnad därvidlag.
Förekomsten av ett sådant intyg medför inte automatiskt att rätten måste
kräva nytt intyg, när fråga om entledigande uppkommit. För övrigt saknar
domstolen i sådana fall möjlighet att tvångsvis föranstalta om läkarundersökning.

Som jag ser det är godmanskapet enligt 3 § i sin typiska form ett på
frivillighet grundat arrangemang, varigenom någon får i uppdrag att sköta en
enskilds personliga eller ekonomiska angelägenheter. Att den enskilde i
regel kan bringa ett sådant arrangemang att upphöra, ”när det passar
honom”, är inte någon brist utan en naturlig följd av godmansinstitutets
rättsliga konstruktion. Överförmyndarens resonemang i detta stycke har i
mitt tycke alltför mycket lånat färg av de principer som är ledande inom
lagstiftningen om omyndigförklaring.

3.4 Särskilt om redovisning från god man

I ett ärende, behandlat i det föregående (avsnitten 2.2, 2.3 och 3.2) var fråga
om godmanskap för en ekonomiskt aktiv person. Allvarliga brister förelåg i
den redovisning överförmyndarnämnden godkänt. Vid behandlingen av
hithörande frågor hänförde sig JO inledningsvis bl. a. till tidigare uttalanden
(se föregående års berättelse s. 75), enligt vilka med ett godmansförordnande
enligt 18 kap. 3 § FB att utan särskild begränsning bevaka någons rätt
eller förvalta hans egendom i princip följer samma redovisningsskyldighet
som för förmyndare med endast den modifikationen i fråga om ingivandet av
förteckning som sägs i 9 § första stycket samma kapitel. Vad detta exakt skall
innebära är dock inte alltid lätt att avgöra, anförde JO och fortfor (beslut
13.12.1985, Dnr 724-1985) enligt följande.

En förmyndare bär typiskt sett ansvaret för myndlingens hela ekonomi men
så behöver det inte alls förhålla sigvid ett godmanskap enligt 18 kap. 3 § FB.
Ett sådant innebär inte i och för sig att huvudmannen saknar rättslig
handlingsförmåga. I detta ärende har man tydligen att göra med en
huvudman som i stor utsträckning sköter sig själv; det framgår ju att O. har
eget hushåll, egna arbetsinkomster och gör affärer på egen hand. O. hör till
de många som efter 1974 års reform av förmynderskapslagstiftningen blivit
förklarad åter myndig men i samband därmed erhållit god man därför att han
ansetts vara i behov av bistånd med sina angelägenheter.

Angående egendomsförteckning i ett sådant fall anförde JO längre fram
bl. a. följande.

Frågan om vad en förteckning enligt 16 kap. 2 § FB från en god man skall
innehålla när huvudmannen själv är handlingskraftig och har hand om en del
av sina ekonomiska och rättsliga angelägenheter har just inte berörts vid 1974
års reform och hör nog till det som emellanåt vållar svårigheter i överförmyndarpraxis.
Man torde dock få anta att gode mannens förteckning bör uppta
den egendom han tar under sin förvaltning (16 kap. 2 §) och att han
dessutom har att lämna uppgift om tillgångar som huvudmannen själv
förvaltar och deras värde, i den mån han känner till detta (16 kap. 7 § första
stycket FB).

JO underströk i det följande att det måste vara möjligt att i redovisningshandlingarna
urskilja vad gode mannens förvaltning omfattar resp. vad som
förvaltas av annan. I detta fall förhöll det sig bl. a. så att en årsräkning visat
sig omfatta arbetsinkomster som tillfördes ett s. k. ekonomikonto på bank,
varvid banken skötte återkommande utbetalningar, exempelvis av hyra, och
även lämnade huvudmannen medel för personliga utgifter med bestämda
belopp. JO anförde härom följande.

Mot ett arrangemang som detta kan rimligen ingen invändning göras, för så
vitt nämligen huvudmannen själv är införstådd med det och har klart för sig
att han själv råder över det. Såsom jag tidigare anfört bör emellertid av
årsräkning tydligt framgå i vad mån däri upptagna poster avser tillgångar som
förvaltas av gode mannen (förmyndaren) eller annan. Den nu ifrågavarande
årsräkningen upptar tydligen utan avseende härpå en fullständig redogörelse
för 0:s ekonomi. En sådan årsräkning ger alltså inte tillräcklig ledning,
eftersom det inte framgår i vad mån gode mannen själv bär redovisningsansvar.

4. Överförmyndares befogenheter och vissa andra frågor rörande
överförmyndarverksamheten i övrigt

JO har emellanåt fått anledning att erinra om vikten av att överförmyndare
inte inlåter sig på bedömningar och åtgärder som faller utanför ramen för
hans författningsreglerade befogenheter.

Såsom framgått av det i avsnittet 2.4 sist återgivna uttalandet har JO
sålunda tagit avstånd från åtgärder som inneburit att en överförmyndarnämnd
en tid sökt begränsa dödsbodelägares befattning med boet. Det gällde
i det fallet tillträdet till den lägenhet där boets lösöre m. m. fanns.

I ett annat ärende, likaså förut berört, hade företrädare för en överförmyndarnämnd
biträtt en person, O., för vilken fanns förordnad god man enligt

18 kap. 3 § FB, vid ”prutning” och omförhandlingar rörande vissa avbetalningsköp.
Affärshandlingarna fanns i nämndens akt. Därom anförde JO
(beslut 13.12.1985, Dnr 724-1985) följande.

Överförmyndarens uppgifter är noga reglerade i lag och annan författning
och omfattar som jag tidigare understrukit i det väsentliga registrering och
kontroll av förmynderskap och godmanskap samt tillståndsgivning i särskilt
angivna fall. En överförmyndarnämnd äger inte befogenhet att inlåta sig på
förhandlingar för den enskildes räkning eller - än mindre - företaga
rättshandlingar för honom. Uppgifter av detta slag ankommer på förmyndare
och gode män. Det är också på dessa ställföreträdare det ankommer att för
huvudmannens räkning ta vård om betalningsbevis och andra urkunder. Det
måste förutsättas att till förmyndare och gode män endast utses sådana
personer som går i land med sina åligganden. Jag hänvisar till vad jag förut
sagt om detta.

Jag inser att nämnden i nu förevarande hänseenden handlat i de bästa
avsikter och får givetvis godta uppgiften att handlandet skett i samråd med O.
och hans ställföreträdare. Icke förty anser jag att nämnden engagerat sig i Ors
mellanhavanden med andra och enskilda angelägenheter i övrigt på ett sätt
som inte stämmer överens med dess författningsmässiga ställning och inte
kan godtagas.

I samma ärende befanns akten innehålla framställningar från huvudmannen
om att hans gode man måtte ersättas med viss annan person. Det framgick
inte vilka åtgärder nämnden vidtagit. I yttrande till JO upplyste nämnden
bl. a. att skrivelserna behandlats av dess presidium, som inte funnit sig kunna
biträda önskemålet om byte av god man. Sedermera hade huvudmannen vid
besök på överförmyndarexpeditionen sagt att han ville behålla den förordnade
såsom god man. Det fanns inte något protokoll rörande presidiets
behandling av framställningarna eller eljest några noteringar om vad som
förekommit.

JO betecknade de nu nämnda och andra i ärendet konstaterade brister i
dokumentation av beslut m. m. såsom allvarliga och erinrade om föreskrifterna
i 19 kap. 13 § andra stycket FB samt 8 § överförmyndarkungörelsen
och om förvaltningslagens bestämmelser om skyldighet att motivera beslut.
Beslutet innehöll i denna del också följande.

Nämnden har uppenbarligen uppfattat 0:s framställning som en begäran om
att nämnden skulle föranstalta om bytet av god man. Framställningar till
överförmyndaren av detta slag är - liksom framställningar som syftar till
myndighetsförklaring eller upphörande av godmanskap - inte något helt
sällsynt. Det kan enligt min mening på goda grunder antas att anledningen till
att de riktas till överförmyndaren och inte till rätten oftast är att den enskilde
inte vet var beslutsbefogenheten ligger. Kan minsta tvekan råda i detta
hänseende skall överförmyndaren enligt min mening - för så vitt han inte är
beredd att för egen del biträda framställningen - lämna den enskilde tydligt
besked om vart han kan vända sig för att anhängiggöra sitt yrkande.
Lämpligen kan beskedet ges i samband med att överförmyndaren fattar sitt
eget beslut med anledning av framställningen.

Enligt 3 § överförmyndarkungörelsen skall överförmyndare årligen granska
de förmynderskap som avser omyndigförklarade och därvid pröva om det
finns skäl att ansöka om hävande av omyndigförklaringen.

Enligt vad som framkom vid inspektion hos en överförmyndarnämnd,

skedde där prövningen i samband med granskningen av årsräkningarna på
grundval av uppgifter som förmyndarna hade att lämna på ett särskilt
formulär. Prövningen kom inte till särskilt uttryck. Det befanns att den för
nämnden fastställda delegationsordningen ej medgav delegation av prövning
enligt 3 § överförmyndarkungörelsen.

JO uttalade med anledning av dessa iakttagelser följande (protokoll
24-26.9.1984).

Eftersom överförmyndarnämnden författningsenligt har att företa nu ifrågavarande
prövning måste av någon handling kunna utläsas vem som företagit
prövningen och hur denna utfallit. Utan stöd i delegationsordning kan
prövningen inte företas av ledamot av nämnden, ersättare eller hos nämnden
anställd tjänsteman (se 19 kap. 14 § FB). Prövningen enligt 3 § överförmyndarkungörelsen
hade sålunda bort företagas av nämnden i dess helhet och
dokumenteras i protokoll (se 19 kap. 13 § FB).

I samma inspektionsprotokoll behandlades vissa spörsmål om utformningen
av beslut i tillståndsfrågor.

I ett fall var fråga om samtycke enligt 14 kap. 3 § FB till ett mellan
efterlevande make och underåriga barn - företrädda av god man - upprättat
avtal om sammanlevnad i oskiftat bo. Nämndens beslut hade här givits en
utformning, enligt vilken den godkände avtalet ”bortsett från” en viss
klausul. JO anförde bl. a. följande.

Underställs överförmyndaren ett förslag till avtal som innehåller någon
olämplig klausul, bör givetvis samtycke vägras med motiveringen att
bestämmelsen är olämplig. Att en överförmyndarnämnd genom sina ledamöter
eller tjänstemän lämnar förmyndare och gode män upplysningar
och ger dem del av sina synpunkter är en sak. En sådan service måste anses
höra till överförmyndarens åligganden. Ställningstagandet till frågan om
samtycke skall lämnas eller ej är något annat. Detta ställningstagande skall
ha formen av ett beslut, som innebär bifall eller avslag till föreliggande
framställning. Beslutet skall vara så utformat, att det göres klar åtskillnad
mellan skäl och slut. Överförmyndaren har inte befogenhet att göra ändring i
ett upprättat avtal. Det skulle ju innebära att han tog över uppgiften att
företräda den underårige vid förhandlingarna med motparten. Ett beslut,
varigenom delar av ett avtal blev ogiltiga men inte andra vore orimligt även
av den anledningen att ett avtal nästan undantagslöst utgör en odelbar enhet.
Jag är av dessa skäl kritisk mot utformningen av det här ifrågavarande
beslutet.

Ett annat fall gällde samtycke enligt 14 kap. 5 § FB till ett på motsvarande
sätt upprättat skiftesavtal. Beslutet innebar att nämnden godkände avtalet
”under förutsättning av” viss ändring. Det överklagades till tingsrätten,
varvid emellertid uppskov begärdes med utvecklandet av grunderna. Medan
ärendet sålunda var anhängigt vid rätten utformades ett nytt skiftesavtal, vari
man på visst sätt sökte tillgodose överförmyndarnämndens synpunkter under
samtidigt hänsynstagande till efterlevande maken. Det nya avtalet ingavs till
nämnden för godkännande med en samfälld skrivelse från samtliga berörda;
den underåriga, fadern C. J., gode mannen och övriga - vuxna - dödsbodelägare.
Det visade sig emellertid, trots åtskilliga framställningar, inte möjligt
att få upp frågan till behandling i nämnden. Dess ordförande, H., intog - på
eget bevåg - ståndpunkten att frågan inte kunde prövas av nämnden med

mindre besvären först återkallades. ”Två olika skiften” kunde ej finnas,
menade han. Så småningom återkallades besvären och tingsrätten avskrev
ärendet. Nämnden granskade sedermera och godkände en förteckning enligt
16 kap. 2 § FB från förmyndaren och senare även en årsräkning från denne.
Om ingivandet av ny skifteshandling blev aldrig fråga.

JO såg allvarligt på nämndens handläggning och uttalade i hithörande
delar bl. a. följande.

Som jag tidigare understrukit äger en överförmyndarnämnd inte inlåta sig på
förhandlingar för en underårigs räkning eller - än mindre - företaga
rättshandlingar för denne. Detta ankommer på den underåriges ställföreträdare
och endast på denne. Överförmyndarnämnden har inte kunnat påverka
innehållet i det avtal som underställts nämnden. Den har endast haft att välja
mellan att lämna sitt samtycke eller vägra att göra detta. Beslutet innebar
endast att nämnden för sin del inte godkänt skiftesöverenskommelsen.
Skälen för avslaget har emellertid sammanblandats med slutet och beslutet i
övrigt utformats så, att det blivit missvisande. Enligt min mening kan det med
hänsyn till vad som senare förekommit med fog ifrågasättas om nämnden
själv haft fullt klart för sig innebörden av beslutet.

Genom nämndens beslut - vare sig det vann laga kraft eller ej - har
naturligtvis inte något skiftesavtal av det innehåll nämnden förordat kommit
till stånd. I avsaknad av samtycke från nämnden har emellertid dödsbodelägarnas
avtal inte heller blivit gällande. Så länge det ej skett har det rimligen
stått dem fritt att enas om någon annan uppgörelse. När nämndens
ställningstagande till en sådan påkallades, vilket måste anses ha skett genom
skrivelsen den 20 augusti, har det ålegat nämnden att fatta beslut med
anledning därav. Det var sålunda fel att inte framställningen togs upp till
behandling. Det är beklämmande att se hur C. J:s bemödanden att få ärendet
under behandling i nämnden mötts från dess sida. H:s skrivelse den 21
september, vari han ställer som villkor för nämndens behandling att de av

C. J. hos rätten anförda besvären återkallades, finner jag anmärkningsvärd.
Det är dessutom tydligt att H. inte haft befogenhet att ta ställning för
nämndens räkning på sätt som skett. Det har ålegat honom att tillse att saken
behandlades av nämnden i dess helhet. Att så ej skedde sedan C. J:s ombud
bemött det H. skrivit och begärt att nämnden skulle behandla framställningen
är än mera allvarligt.

Det är svårt att förklara nämndens handlande på annat sätt än att man inte
haft tillräckligt klart för sig vad som ankommit på nämnden och vad som varit
föremål för dess prövning. Det förhållandet att nämnden ej sedermera vare
sig godkänt något skifte eller sett till att däröver upprättad handling ingetts
(jämför 16 kap. 8 § första stycket FB) föranleder till samma slutsats.

I ett ärende, som tagits upp på JO:s initiativ, behandlades frågor om särskild
förvaltning. Det förhöll sig så att tre underåriga syskon fått vardera en
sjättedel av viss fast egendom i gåva från sin morfar. I gåvobrevet föreskrevs
bl. a. att egendomen skulle omhändertas av en bestämd person, annan än
barnens förmyndare, och inte vara underkastad föräldrabalkens bestämmelser
om förvaltning och tillsyn av omyndigs egendom. Avkastningen skulle
disponeras på särskilt sätt, dock att eventuellt överskott om så påfordrades
kunde utdelas till delägarna. I årsräkningar för barnen redovisades bl. a.
genom bifogandet av årsbokslut fullständigt för egendomen och förvaltningen
därav. Barnens tillgångar i övrigt måste anses ringa. När det efter ett par år
blev fråga om försäljning av egendomen, lämnade också överförmyndar -

nämnden formligt tillstånd därtill. JO:s utredning avsåg bl. a. huruvida det
ankommit på nämnden att pröva försäljningen och huruvida nämndens
granskning bort omfatta förvaltningen av egendomen. Överförmyndarnämnden
uppgav att barnens förmyndare uttryckt önskemål om att redovisningen
fick ske på det beskrivna sättet, och att såväl förmyndare som
egendomens förvaltare önskat att nämnden skulle ta ställning till försäljningen.
Nämnden hade inte ansett sig kunna vägra att låta förmyndarredovisningen
innefatta även redovisningen av förvaltningen av den fasta egendomen
och att besluta beträffande försäljningen.

I denna del innehöll JO:s beslut (4.3.1986, Dnr 2582-1983) bl. a. följande.

Frågor om särskild förvaltning behandlades av 1964 års förmynderskapsutredning
i betänkandet (SOU 1970:67) Förmynderskap. Av den redogörelse
för gällande ordning, grundad på oskriven rätt, som kommittén lämnade på
s. 166—168 i betänkandet framgår bl. a. att förvaltaren inte behöver inhämta
samtycke för att försälja och inteckna omyndigs egendom. Vad beträffar det
fall att egendom som står under särskild förvaltning omplaceras i andra
tillgångar, anförde kommittén att den särskilda förvaltningen lär få anses
gälla även dessa, även om någon föreskrift inte givits därom i gåvobrev eller
testamente. I nu berörda hänseenden skedde ej ändring under det fortsatta
lagstiftningsarbetet, vilket resulterade i 1974 års förmynderskapsreform och
nuvarande utformning av 13 kap. 1 § föräldrabalken. Av bestämmelsen
framgår att villkor vid gåva, testamente eller förmånstagarförordnande om
särskild förvaltning av viss person, annan än förmyndaren, utan medbestämmande
för denne, länder till efterrättelse. Därvidlag innebar bestämmelsen
att dittills gällande ordning fastslogs i lag.

I detta fall föreskrev gåvobrevet att fastigheterna skulle stå under

särskild förvaltning och gåvan inte vara underkastad föräldrabalkens bestämmelser
om tillsyn. Det har inte framkommit något som ger anledning betvivla
giltigheten av förordnandet. På grund av förordnandet har förvaltaren själv
haft befogenhet att utan samtycke av nämnden eller annan företa försäljningen.

Nämndens samtycke till avyttring av egendom som står under särskild
förvaltning behövs alltså inte. Jag kan inte se att det skulle finnas något
utrymme för att då frivilligt underställa nämnden frågan. På motsvarande
sätt måste man se på frågan om årlig redovisning för nämnden. Förvaltarens
redovisning skall enligt 13 kap. 1 § andra stycket sista punkten föräldrabalken
avges till förmyndaren. Denne lämnar i förteckning och årliga räkningar
på sätt stadgas i 16 kap. 7 § uppgift om tillgångarna och deras värde, så långt
det är honom kunnigt, men därmed följer ej att överförmyndarnämnden
övar någon form av tillsyn över hur förvaltningen sköts. Det är förmyndarens
sak att för sin myndling följa förvaltningen.

JO konstaterade i det följande bl. a. att i den mån särskild förvaltning av viss
egendom av någon anledning upphör och egendomen kommer under
förmyndares förvaltning, så blir vanliga regler om redovisning för överförmyndaren
och dennes tillsyn tillämpliga. Tillfogas må, att granskningen av
fastighetsförvaltningen i utomordentlig grad hade komplicerat och fördröjt
nämndens handläggning, bl. a. beträffande slutredovisning till ett av barnen,
se därom under 2.1.

Angående omhändertagande av arbetsinkomst från någon som har god
man enligt 18 kap. 3 § FB, se vid slutet av avsnittet 3.2.

5. Skyldighet att höra part och motivera beslut vid bestämmande av arvode i
vissa fall

G. N., för vilken S. varit god man enligt 18 kap. 3 § FB, avled den 23 juni

1983. I beslut den 9 augusti samma år biföll överförmyndarnämnden S:s
framställning om arvode för 1982 med 15 100 kr. och kostnadsersättning med
300 kr. Beslutet, avfattat på blankett utan utrymme för motivering, innebar
att dödsboet efter G. N. skulle betala ersättningen. Dödsboet hade inte
beretts tillfälle att yttra sig. - I ett likartat beslut den 7 mars 1984 biföll
nämnden S:s framställning om arvode för 1983 med 7 475 kr. och kostnadsersättning
med 1 833 kr. Framställningen hade denna gång delgetts med
dödsbodelägarna, som bestritt S:s yrkande.

Boet överklagade besluten. Såvitt avsåg arvodet för 1982 lämnade
tingsrätten besvären utan bifall med motiveringen att arvodet utgjorde skälig
ersättning för uppdraget. Dödsboet fullföljde till hovrätten, som satte ner
arvodet till av boet medgivna 5 000 kr. I det ärende som gällde 1983 års
arvode lämnade tingsrätten en mera utförlig motivering. Dödsboets talan
vann inte bifall vare sig i tingsrätten eller hovrätten.

Efter klagomål från en affärsbank i egenskap av testamentsexekutör i
dödsboet, tog JO upp handläggningen av arvodesfrågorna till granskning
med avseende särskilt på frågorna om beslutsmotivering och kommunikation.
Det skall nämnas att banken i sin kritik mot nämnden och tingsrätten för
bristande beslutsmotivering hade tillmätt det särskild betydelse att arvodena,
vid det förhållandet att G.N. varit bosatt utomlands, enligt dess mening
borde ha bestämts med tillämpning av 3 § förordningen (1976:1121) om
ersättning till vissa överförmyndare och förmyndare.

I sitt beslut (16.4.1986, Dnr 1830—1984) anförde JO bl. a. följande.

När det gäller handläggningen av frågor om arvode till god man har
överförmyndarnämnden att tillämpa förvaltningslagen (1971:290). Enligt
15 § i den lagen får ärende ej avgöras utan att sökande, klagande eller annan
part underrättas om det som tillförts ärendet genom annan än honom själv
och tillfälle beretts honom att yttra sig över det. Sådan kommunikation får
dock underlåtas i vissa särskilt angivna fall, bl. a. om åtgärderna är uppenbart
obehövliga. Av 17 § förvaltningslagen framgår att beslut varigenom myndighet
avgör ärende skall innehålla de skäl som bestämt utgången. Skälen får
dock utelämnas helt eller delvis i några fall, bl. a. om beslutet inte går part
emot eller det eljest är uppenbart obehövligt att upplysa om skälen.

För tingsrättens vidkommande regleras förfarandet i denna typ av
arvodesärenden i lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden. I
9 § ärendelagen sägs att underrätts slutliga beslut skall, i den mån det
erfordras, ange de skäl på vilka beslutet grundas.

När det gäller överförmyndarnämndens handläggning blir det avgörande
för både frågan om kommunikation och frågan om beslutsmotivering
huruvida dödsboet var att anse som part i arvodesärendet. För min del anser
jag att så var fallet. Beslutet i ärendet innebar ju att dödsboet ålades att
betala ersättningen till gode mannen. Därmed hade dödsboet ett så starkt
intresse av ärendets utgång att det måste tillerkännas ställning av part. Det är

också att märka att dödsbodelägarna tilläts överklaga nämndens beslut.

När nu dödsboet var part i ärendet, innebar stadgandet i 15 § förvaltningslagen
skyldighet för nämnden att underrätta dödsboet om gode mannens
yrkande. Den omständigheten att dödsboet till äventyrs ändå kände till
yrkandet kunde inte frita nämnden från kommunikationsplikten. Denna
innefattade nämligen inte bara en skyldighet att underrätta om yrkandets
innehåll. Nämnden hade också att bereda dödsboet tillfälle att yttra sig över
yrkandet.

Det har gjorts gällande att kommunikationsplikten enligt 15 § förvaltningslagen
inte skulle åvila en överförmyndare i alla situationer (se Gösta
Walin: Kommentar till Föräldrabalken och internationell föräldrarätt, tredje
upplagan, s. 358 f.). Hur det än må förhålla sig härmed, menar jag att
nämnden borde ha följt lagens bestämmelse i detta fall. Det var ju känt för
nämnden att dödsbodelägarna var missnöjda med gode mannens arbete och
dödsboet var uppenbarligen i stånd att självt föra sin talan.

Regeln i 17 § förvaltningslagen om att beslut skall förses med motivering
har - liksom regeln om kommunikation i 15 § - ställts upp i rättssäkerhetens
intresse. Som jag nyss framhöll, måste den som åläggs att betala gode
mannens arvode anses vara part i arvodesärendet. Självklart har den
betalningsskyldige ett berättigat intresse av att få veta skälen till ett beslut,
varigenom han åläggs en betalningsskyldighet som han inte har medgivit.
Nämndens uppfattning att motiveringsplikt skulle föreligga endast om
beslutet går sökanden emot saknar stöd i lagtexten.

Det var således fel av nämnden att inte ange skälen i beslutet. Att
beslutsblanketten var utformad så att det inte fanns plats för någon
motivering är naturligtvis ingen godtagbar ursäkt för att utelämna skälen. I
de fall en motivering behövs får man i så fall avstå från att använda blanketten
eller - som nämnden tydligen har gjort i andra fall - ta in motiveringen i en
särskild bilaga.

Jag vill tillägga att jag anser nämndens farhågor för att motiveringsskyldigheten
skulle medföra en alltför stor arbetsbörda vara överdrivna. Det är ju
bara när beslutet går gode mannen eller den betalningsansvarige emot som
skälen behöver anges. I normalfallen, då man tillämpar kommunförbundets
riktlinjer för att bestämma arvodet, torde väl yrkandena i allmänhet vara
ostridiga. Motiveringen till ett beslut som grundar sig på en skälighetsbedömning
kan nog också oftast göras förhållandevis kort.

Överförmyndarnämnden kan sålunda inte undgå kritik för sin handläggning
av arvodesärendena. Jag anser mig dock kunna stanna vid detta och
vidtar ingen ytterligare åtgärd med anledning av klagomålen mot nämnden.

När det gäller tingsrätten är situationen en annan. Kritiken mot tingsrätten
går ut på att beslutet angående arvodet för 1982 är bristfälligt motiverat.
Tingsrätten har endast förklarat att den anser arvodet skäligt. Enligt banken
borde tingsrätten också ha angivit vilka särskilda skäl som föranledde att man
överskred den arvodesgräns som anges i 3 § förordningen om ersättning till
vissa överförmyndare och förmyndare.

Den åberopade förordningen gäller enligt sin ordalydelse ersättning
endast till överförmyndare och förmyndare. Det är enligt min mening inte
utan vidare givet att förordningen är tillämplig även på gode män. Jag kan
därför inte kritisera tingsrätten för att den inte i sitt beslut uttalade sig om
förordningen, som inte hade åberopats i ärendet.

Jag kan inte heller i övrigt kritisera tingsrätten för dess beslutsmotivering.
Visserligen kan den synas vara mager, men upplysningen om att tingsrätten
funnit yrkandet skäligt sammanställd med vad S. hade anfört till stöd för sitt
yrkande torde vara så upplysande man kan begära. Formuleringssättet står
otvivelaktigt i överensstämmelse med vad som är brukligt i fall av detta slag.

6. Tingsnotaries behörighet

Liksom tidigare (se exempelvis föregående års ämbetsberättelse s. 82) har
anledning förekommit att understryka vikten av att tingsnotarie som på eget
ansvar utför domargöromål med stöd av förordnande enligt 19 § tingsrättsinstruktionen
i erforderlig omfattning rådgör med rotelinnehavaren eller
annan mera erfaren domare. Bägge de under 3.1 behandlade fallen angående
förordnande av god man för den ene av två äkta makar hade sålunda
handlagts av tingsnotarie. I det sist i samma avsnitt behandlade fallet, vari en
tingsnotarie sedan överförmyndaren bestritt en enskild sökandes begäran om
god man förelagt sökanden att själv föreslå god man vid påföljd att ansökan
annars skulle komma att avslås, hade tingsrätten i sitt yttrande till JO
framhållit att notarien inte haft för avsikt att på egen hand avslå ansökan.
Ärendet hade bara varit på beredningsstadiet, framhöll tingsrätten, och det
hade knappast funnits skäl att underställa ordinarie rotelinnehavaren det. JO
påpekade emellertid i sitt beslut (16.4.1986, Dnr 662-1985) att ärendet blivit
tvistigt genom överförmyndarens avstyrkande. Rätten var då inte längre
domför med en lagfaren domare (6 § ärendelagen), och notariens behörighet
icke blott att avgöra ärendet utan över huvud taget handlägga det på eget
ansvar (19 § 4 tingsrättsinstruktionen) upphörde därigenom. Ett sådant
förhållande skulle genast anmälas till rotelinnehavaren, som hade att överta
handläggningen.

Vissa övriga ärenden

Felaktig behandling av fullföljdsfrågor vid tingsrätt

(Dnr 2699-1984)

S., som var kärande i ett mål om fel i fastighet, klagade hos JO över
tingsrättens handläggning i skilda hänseenden. I ärendet upptogs till
behandling bl. a. följande.

Sedan tingsrätten i protokoll den 27 juni 1984 fattat beslut i anledning av en
framställning från S. om byte av biträde enligt rättshjälpslagen - och genast
lämnat fullföljdshänvisning, innebärande två veckors besvärstid räknat från
beslutsdagen - ingav S. den 5 juli en besvärsinlaga, vari han yrkade att
hovrätten skulle till biträde förordna viss advokat, annan än den tingsrätten
genom beslutet förordnat. Vidare framställde S. yrkande angående sakkunnigbevisning
i målet. På inlagan gjordes en anteckning samma dag av
rotelinnehavaren, tingsfiskalen L., enligt vilken S. vid ett telefonsamtal sagt
att inlagan kunde lämnas utan avseende. Inlagan fogades till tingsrättens akt i
målet. Dagen därpå fattade tingsrätten själv ett nytt beslut i biträdesfrågan,
varigenom S:s önskemål tillgodosågs.

Senare under handläggningen av målet fattade tingsrätten beslut varigenom
ett yrkande av S. om förordnande av sakkunnig ogillades. Över det
beslutet besvärade sig S. i en inlaga den 29 januari 1985. Besvärstalan
avvisades av tingsrätten med motiveringen att talan mot beslutet endast fick
föras i samband med talan mot dom eller slutligt beslut i målet.

L. vitsordade att fullföljdshänvisningen i beslutet den 27 juni 1984 var
felaktig. Den borde ha innehållit en anvisning om missnöjesanmälan.
Besvärstiden skulle ha räknats från den dag då klaganden fick del av beslutet.
Felaktigheterna berodde på förbiseende.

I beslut den 18 oktober 1985 anförde JO Wigelius i här berörda delar
följande.

Av bestämmelserna i 52 kap. rättegångsbalken framgår bl. a. följande. Om
någon vill anföra besvär mot underrätts beslut, skall han inom viss
föreskriven tid inkomma med besvärsinlaga till underrätten. Finnes besvärstalan
ej vara fullföljd på föreskrivet sätt eller inom rätt tid, skall den av
underrätten avvisas. Om besvärstalan ej avvisas, skall underrätten utan
dröjsmål till hovrätten insända besvärsinlagan med därvid fogade''handlingar
samt akten eller styrkt avskrift därav såvitt angår den fullföljda frågan.

Enligt dessa regler åligger det alltså tingsrätten att vidarebefordra en
besvärsinlaga till hovrätten, om inte tingsrätten finner att talan ej har
fullföljts på föreskrivet sätt eller inom rätt tid. Om tingsrätten finner något av
dessa fall föreligga, skall tingsrätten meddela ett formellt avvisningsbeslut,
som i sin tur kan överklagas. I fråga om S:s fullföljdsinlaga, som kom in till
tingsrätten den 5 juli 1984, förelåg tydligen inte någon omständighet som
medförde att L. ansåg sig böra avvisa den. L. borde då ha sett till att inlagan
skickades till hovrätten i den ordning som föreskrivs i 52 kap. rättegångsbalken.
S:s telefonbesked om att tingsrätten kunde lämna inlagan utan avseende
får närmast betraktas som en återkallelse. Det ankommer inte på tingsrätten
att ta ställning till en återkallelse av en inlaga som är ställd till hovrätten.

Av det sagda framgår att tingsrätten i fråga om en dit inkommen

besvärsinlaga inte har att pröva annat än huruvida talan har fullföljts på
föreskrivet sätt och inom rätt tid. Om det föreligger något annat hinder mot
besvärstalans upptagande, är det enligt 52 kap. 5 § rättegångsbalken
hovrättens sak att besluta om avvisning. Att talan har fullföljts mot ett beslut
som inte får överklagas särskilt är ett hinder av detta senare slag (se NJA II
1943 s. 680). Det torde därför inte ha ankommit på L. att på den angivna
grunden besluta om att avvisa S:s besvärsinlaga av den 29 januari 1985.1 sak
var beslutet dock otvivelaktigt riktigt, 49 kap. 8 § första stycket rättegångsbalken.

L. kan alltså inte undgå kritik för sitt sätt att behandla S:s fullföljdsinlagor.
För S synes felen emellertid inte ha medfört någon skada. Någon ytterligare
åtgärd från min sida framstår inte som påkallad.

L. har vitsordat att fullföljdshänvisningen till beslutet den 27 juni 1984 var
felaktig. Sedan L. sålunda uppmärksammats på felet, nöjer jag mig med
detta påpekande.

Dröjsmål med rättelse av inskrivning

(Dnr3547-1983)

I ett klagoärende, som i övrigt avskrevs efter återkallelse, framkom under
utredningen följande.

Inskrivningsmyndigheten vid en tingsrätt hade genom beslut den 23
oktober 1981 beviljat inskrivning av ett servitut som var förfallet enligt
bestämmelserna i lagen (1968:278) om förnyelse av vissa inteckningar för
nyttjanderätt, avkomsträtt och servitut. När fastighetsägaren i slutet av juli
1982 begärde viss inskrivningsåtgärd rörande servitutet, tog inskrivningsmyndigheten
upp frågan om rättelse av inskrivningen. I mars 1983 tillskrevs
de berörda och i vart fall härefter fanns erforderligt underlag för åtgärden.
Beslut om rättelsen meddelades dock först den 11 januari 1984. Någon
förklaring till tidsutdräkten i rättelsefrågan kunde ej lämnas.

I beslut den 20 februari 1986 anförde JO Wigelius följande.

Uppgifter i inskrivningsregistret är av intresse inte enbart för rättighetshavarna
själva utan också för en vidare grupp av intressenter, t. ex. en tilltänkt
köpare av fastigheten. Det är därför av stor vikt att inskrivningsregistret
verkligen innehåller korrekta uppgifter om exempelvis vilka inteckningar
som belastar fastigheten. Av sakens natur följer att felaktigheter i registret
bör rättas så snart de har upptäckts. Att man - som i detta fall - låter det
förflyta nästan ett och ett halvt år innan en rättelse sker är oacceptabelt. - Jag
utgår från att det inträffade inte kommer att upprepas och låter det därför
stanna vid den kritik som jag nyss har uttalat.

Kravet på skyndsam behandling av interimistiskt yrkande i vårdnadsfråga

(Dnr 1426-1985)

Sedan I.B. väckt talan mot L.B. med yrkande bl. a. att rätten måtte överföra
vårdnaden om parternas dotter till honom påkallade han den 8 oktober 1984
ett interimistiskt förordnande i vårdnadsfrågan. I skriftligt svaromål, som
inkom den 25 oktober, bestred L.B. käromålet i dess helhet. I.B. begärde att

5 Riksdagen 1986/87. 2 sami. Nr 1

”snabbyttrande” skulle inhämtas från socialnämnden för prövningen av det
interimistiska yrkandet. Den 19 februari 1985 begärde rätten att socialnämnden
skyndsamt skulle yttra sig om vardera partens lämplighet som vårdnadshavare.
Den 10 maj påmindes nämnden om yttrandet. Ännu i början av juni,
då I.B. klagat hos JO över långsam handläggning hos rätten, hade varken
yttrande eller sådana upplysningar som sägs i 6 kap. 20 § andra stycket
föräldrabalken inkommit till rätten och beslut i anledning av det interimistiska
yrkandet hade ej meddelats.

Efter att JO inlett sin utredning inkom socialnämndens yttrande till rätten,
som den 19 juni 1985 lämnade det interimistiska yrkandet utan bifall. I
yttrande till JO åberopade tingsrätten beslutet och yttrandet i vårdnadsfrågan
och anförde att den med sin tidigare kännedom om parterna och läget i
vårdnadsfrågan icke ansett det helt nödvändigt att skyndsamt ta beslut i
saken. Sedermera återkallade I.B. sin talan.

JO Wigelius fann i beslut den 24 oktober 1985 att tingsrätten åsidosatt det
skyndsamhetskrav som gäller vid behandlingen av interimistiska frågor och
uttalade bl. a. följande.

Sedan L.B. den 25 oktober 1984 yttrat sig över I.B:s interimistiskt
framställda yrkande om vårdnad, har tingsrätten haft formell möjlighet att
meddela beslut i frågan. Om tingsrätten därvid ansett sig ha otillräckligt
underlag för sin prövning, har den kunnat inhämta upplysningar i saken från
socialnämnden jämlikt 6 kap. 20 § andra stycket föräldrabalken och kalla
parterna till muntlig förberedelse i målet. Sedan endera eller båda av dessa
åtgärder vidtagits - vilket i så fall bort ske utan onödig tidsutdräkt - har
tingsrätten haft att omgående meddela beslut i frågan.

Ett förfaringssätt varigenom tingsrätten på grund av en egen bedömning av
frågans angelägenhetsgrad dröjer med att meddela beslut i anledning av ett
interimistiskt yrkande är enligt min mening inte godtagbart. Inte heller får
den omständigheten att tingsrätten anser att ett sådant yrkande ej har utsikt
att vinna bifall medföra att tingsrätten underlåter att meddela beslut i frågan
inom skälig tid. Genom ett sådant förfarande betages den part som framställt
yrkandet möjligheten att få till stånd en prövning av frågan i högre instans.

Frågor om bevisupptagning i skuldfrågan vid ny huvudförhandling i brottmål

(Dnr 2047-1985)

L., som av en tingsrätt dömts för grov misshandel, skrev till JO och hävdade
bl. a. att han blivit oskyldigt dömd. Vid granskning av akten i målet framkom
följande.

I häktningsframställning, som kom in till tingsrätten den 8 november 1983,
begärde åklagaren att L. skulle häktas såsom på sannolika skäl misstänkt för
försök till dråp den 5 november 1983. Offentlig försvarare förordnades för L.
samma dag. Vid häktningsförhandling den 9 november 1983 förklarade sig L.
varken kunna erkänna eller förneka gärningen samt bestred häktningsyrkandet.
Tingsrätten förklarade L. häktad såsom på sannolika skäl misstänkt för
försök till dråp. I ansökan om stämning, som kom in till tingsrätten den 24

november 1983, yrkade åklagaren ansvar å L. för försök till dråp. Som
muntlig bevisning åberopades målsägandeförhör med R.I. och vittnesförhör
med R.P. angående deras iakttagelser av händelseförloppet.

Huvudförhandling hölls den 1 december 1983. Vid förhandlingen förnekade
L. den åtalade gärningen. I förhandlingsprotokollet antecknades härutöver
följande beträffande dennes inställning till åtalet: ”Minnesbilden från
händelsen är visserligen svag men den är i vart fall så pass stark att den
tilltalade skulle ha kommit ihåg, om han utfört dådet. Den tilltalade saknar
varje som helst minne av att ha utfört dådet eller av att ha kunnat göra det.”
Vid förhandlingen hördes förutom L. målsäganden R.I. Vittnet R.P. hade ej
nåtts för kallelse till förhandlingen och åklagaren avstod från dennes
hörande. -Tingsrätten fann övertygande bevisning föreligga att L. hade gjort
sig skyldig till grov misshandel och förordnade att denne skulle genomgå
rättspsykiatrisk undersökning i målet.

Sedan rättspsykiatriskt utlåtande avgivits höll tingsrätten ny huvudförhandling
i målet den 2 februari 1984. Vid förhandlingen var rättens
ordförande densamma som vid förhandlingen den 1 december 1983.
Däremot deltog andra nämndemän i rätten än vid det tidigare förhandlingstillfället.
I huvudförhandlingsprotokollet antecknades L:s inställning till
åtalet enligt följande: ”Den tilltalade medger ansvar för grov misshandel.
Den tilltalades minnesbild av händelseförloppet är mycket diffus men efter
genomgång av målsägandens berättelse och polisutredningen finns ingen
anledning att i något avseende bestrida gärningen.” Vid förhandlingen
föredrogs enligt anteckning i protokollet målsäganden R.I.:s berättelse i
sammandrag. R.I. hade inte kallats till förhandlingen och var inte heller
närvarande vid denna.

I dom, som avkunnades samma dag, fällde tingsrätten L. till ansvar för
grov misshandel och förordnade att denne skulle överlämnas till sluten
psykiatrisk vård. Tingsrätten fann framför allt genom R.I:s berättelse utrett
att L. vid tillfället förfarit på sätt åklagaren påstått. Däremot fann tingsrätten
på anförda skäl att gärningen var att bedöma som grov misshandel och inte
som försök till dråp.

I yttrande till JO besvarade tingsrätten (ordföranden) på följande sätt
frågor som ställts vid remissen.

1. Vid prövning jämlikt 43 kap 13 § rättegångsbalken har domstolen
inhämtat åklagarens och försvararens uppfattning om förnyat förhör med
målsäganden borde äga rum eller inte. Såväl åklagaren som försvararen har
bedömt att nytt förhör inte skulle tillföra målet något. Jag har därefter ansett
att förnyat förhör med målsäganden skulle sakna betydelse i målet och har
följaktligen inte låtit föranstalta om sådant.

2. Vid den senare huvudförhandlingen har parterna tillfrågats om de
önskade att målsägandens uppgifter redovisades från utskrift av fonogram
eller i sammandrag. De har föredragit att få höra berättelsen i sammandrag.
Tingsrätten har därefter beslutat i enlighet därmed.

3. Efter det första rättegångstillfället har protokollföraren gjort ett sammandrag
av målsägandens uppgifter. Det sammandraget återfinns, möjligen efter
vissa smärre språkliga justeringar, i tingsrättens dom. Vid huvudförhandlingen
har jag föredragit sammandraget av målsägandens berättelse.

JO Wigelius avslutade ärendet genom beslut den 26 juni 1986. Beslutet
innehöll bl. a. följande.

Enligt 2 § lagen (1966:301) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål
krävs bl. a. för att beslut om rättspsykiatrisk undersökning skall få meddelas,
att den misstänkte erkänt gärningen eller att övertygande bevisning förebragts
att han begått den. Om en tilltalad förnekat gärningen, får rätten
således i regel förordna om sådan undersökning först sedan förhandling
hållits i skuldfrågan och rätten funnit bevisningen om den tilltalades skuld
övertygande. Sedan rättspsykiatriskt utlåtande inkommit, återupptas målet
till handläggning vid ny huvudförhandling, varvid rätten bl. a. har att ta
slutgiltig ställning i bevisfrågorna och redovisa sin bedömning av dessa i
domen.

I 46 kap. 13 § andra stycket rättegångsbalken föreskrivs att, då ny
huvudförhandling äger rum, målet skall företas till fullständig handläggning.
Har bevis upptagits vid tidigare handläggning, skall beviset upptas ånyo, om
ett sådant upptagande finnes vara av betydelse i målet och hinder därför ej
föreligger. Då bevis ej upptas ånyo, skall beviset förebringas genom
protokoll eller andra handlingar rörande bevisupptagningen.

I regel återupptas inte bevisningen i skuldfrågan vid den förhandling som
äger rum efter det att rättspsykiatriskt utlåtande inhämtats. Att detta ej anses
erforderligt sammanhänger med att omedelbarhetsprincipen dock tillgodosetts
så till vida att rätten bedömt bevisningen vid det tidigare rättegångstillfället,
även om den inte uttalat sig närmare angående denna i beslutet om
rättspsykiatrisk undersökning. Vid sådant förhållande kan ett återupptagande
av bevisningen sakna ”betydelse i målet” (se Ekelöf, Rättegång, femte
häftet, 5 uppl. s. 164). I de fall där bevisomedelbarhet kan anses vara av
betydelse för målets avgörande, skall emellertid ny bevisupptagning alltid
ske. Detta kan exempelvis vara påkallat om nya omständigheter tillkommit
som inverkar på värderingen av det tidigare förebragta materialet. Vidare
kan ett förnyat förhör vara påkallat om den tilltalade begärt detta under
vidhållande av att han är oskyldig (jfr Gärde, m. fl. Nya rättegångsbalken,
s. 691, och prop. 1966 nr 60 s. 19).

I detta fall har rättens avgörande i skuldfrågan främst grundats på de
uppgifter målsäganden R.I. lämnat angående händelseförloppet. Eftersom
förhöret med R.I. skett i rent bevisningssyfte, saknas enligt min mening
anledning att i detta sammanhang behandla dennes utsaga på annat sätt än
annan muntlig bevisning. Med hänsyn till att inga nya omständigheter
framkommit i skuldfrågan efter det första förhandlingstillfället och då varken
åklagaren eller den tilltalade påkallat förnyat förhör med R.I., kan rättens
underlåtenhet att höra denne vid det senare förhandlingstillfället inte anses
felaktig.

Om bevisningen inte återupptas, skall normalt de relevanta bevisutsagorna
föredras in extenso från protokollet eller ljudbanden uppspelas. Det synes
i vissa fall förekomma att bevisningen återges i sammandrag om parterna inte
har någon invändning häremot och rätten har samma sammansättning som
vid det föregående sammanträdet (jfr Ekelöf, a. a., s. 164 not 20 a). Ett
sådant förfaringssätt saknar uttryckligt stöd i lag och bör enligt min mening
tillämpas med stor försiktighet.

I förevarande fall har rätten inte haft samma sammansättning som vid det
tidigare förhandlingstillfället. Att R.I:s utsaga redovisats i sin helhet hade
varit av betydelse för att samtliga ledamöter i rätten skulle kunna skapa sig en
så fullständig bild av vad som förekommit som möjligt för sitt slutliga
ställningstagande i skuldfrågan. Förfaringssättet att redovisa R.I:s berättelse
i sammandrag kan vid angivna förhållanden inte anses lämpligt. - Att
parterna förklarat sig föredra att höra målsägandens berättelse i sammandrag
föranleder inte någon annan bedömning från min sida. - Eftersom utredningen
inte ger vid handen att förfarandet inneburit något reellt förfång för L.,
nöjer jag mig med den kritik som ligger i det ovan sagda.

Hörandet av dödsbodelägare i ärende om förordnande av skiftesman
obligatoriskt. Bristande kontroll över handläggning m. m.

(Dnr 2234-1984)

I ett brev till JO riktade Berit S. klagomål mot en tingsrätt för dess
handläggning av två ärenden som gällde förordnande av skiftesman i två
dödsbon, vari hennes bägge söner - den ene underårig - var delägare.
Klagomålen avsåg bl. a. långt utdragen handläggning.

Av akterna framgick bl. a. följande. Ärendena hade anhängiggjorts i
oktober 1983 genom ansökan av barnen S. På begäran av rätten skedde under
november 1983 och januari 1984 ett antal kompletteringar med sådant som
ansökningsavgifter, underskrifter och uppgifter om dödsbodelägare. Sammanlagt
fanns nio motparter. Av betydelse i ärendena var bl. a. ett gåvobrev,
varpå den underårige grundade sin rätt. Gåvobrevet kompletterades med
förmyndarens godkännande i april 1984. Den 18 april skickades denna
handling ut till samtliga dödsbodelägare - även sökandena - vilka bereddes
tillfälle yttra sig skriftligen därom. Handlingen delgavs med alla utom en. I
juli förelåg förslag på skiftesman. Den 29 augusti skickades ansökningshandlingarna
ut för yttrande senast den 10 september. Denna gång tillämpades
inte något formellt delgivningsförfarande. Sex delägare yttrade sig. Den 18
september 1984 fattade tingsrätten beslut.

Handlingar som klaganden ingett utvisade härutöver bl. a. följande. I en
av akterna saknades en skrivelse den 7 maj 1984 från rätten till sökandena,
liksom svaret, som var daterat den 16 maj. Vidare saknades ett brev den 25
juli 1984, ställt till tingsrättens chef, vari sökandena begärde besked om vad
som fördröjt ärendena. Akten utvisade inte heller om brevet föranlett någon
åtgärd.

I infordrat yttrande redogjorde först tingsrätten för handläggningsrutinerna
beträffande domstolsärenden och för vissa förbättringar som gjorts i dessa
när det gällde ordinarie rotelinnehavares kontroll över ärenden som
handlades av tingsnotarie m. m. Vidare framgick följande. Förevarande
ärenden hade till en början handlagts av en notarie A., som lämnat
tingsrätten i början av år 1984. De hade därefter övertagits av notarien B.,
som emellertid inte satt sig in i dem förrän hon i mars fått behörighet att
handlägga ärenden. Hon hade då lämnat akterna till rotelinnehavaren för

granskning. Denne hade varit tveksam huruvida gåvan till den underårige
alls var giltig men stannat för uppfattningen att förmyndarens i april 1984
lämnade godkännande i efterhand avhjälpte bristen. Det hade sedan varit
hans mening att ansökningshandlingarna skulle delges med övriga dödsbodelägare
för yttrande. Genom något oförklarligt misstag hade i stället gått ut
kopior av gåvobrevet. Eftersom vissa adressuppgifter fick korrigeras, hade
expedieringen skett så sent som den 24 maj. Den föreslagne skiftesmannen
borde enligt rotelinnehavarens bedömande inte förordnas. Ärendet borde
därför avgöras med deltagande av tingsrättens tre lagfarna domare, vilket
med hänsyn till semestrar bara kunde ske en kort period i juli. Då hade också
förelegat ett av B. upprättat förslag till beslut. Vid ny genomgång av ärendet
hade emellertid rotelinnehavaren blivit tveksam huruvida alla parter verkligen
fått tillfälle att yttra sig och viss ytterligare utredning hade därför fått
företas. Ärendet hade därför inte kunnat avgöras förrän samtliga domare i
slutet av augusti åter kommit i tjänst. Nu hade det upptäckts att gåvobrevet
och inte ansökningshandlingarna skickats ut för yttrande. Därefter innehöll
yttrandet - avfattat av rotelinnehavaren - följande.

Kommuniceringsförfarandet fick därför göras om. Jag förklarade för B. att
handlingarna kunde skickas ut i lösbrev. Att även sökandena bereddes
tillfälle avge yttrande torde bero på ett förbiseende men någon skada torde
inte ha uppstått därigenom. Att jag sade att handlingarna kunde skickas i
lösbrev berodde på att jag anser att det saknas föreskrift om att ansökan i
sådana här fall skall delges med övriga dödsbodelägare på sätt som föreskrivs
i delgivningslagen (1970:428). Delgivning enligt denna lag skall enligt vad
som sägs i 1 § i lagen ske när så är föreskrivet i lag eller annan författning. 123
kap. 7 § ärvdabalken sägs att delägare skall genom särskilda meddelanden
erhålla tillfälle att yttra sig innan skiftesman utses. Enligt Walin, Kommentar
till ärvdabalken II, sid 74 x och sid 265 är det till fyllest om rätten genom brev
eller brevkort underrättar varje delägare.

Av yttrandet framgick fortsättningsvis att en av försändelserna återkommit
som obeställbar. Sedan det visat sig att adressen inte gick att få fram hade
man i betraktande av ärendets ålder ansett sig kunna avstå från den
ifrågavarande dödsbodelägarens hörande. Angående övervägandena därvidlag
innehöll yttrandet vidare följande.

Oavsett dödsbodelägarens inställning skulle skiftesman komma att förordnas.
Frågan var endast om personvalet. När det gäller förordnande av
boutredningsman, som är en befattningshavare med vidare uppgifter än en
skiftesman, är det föreskrivet att innan rätten förordnar boutredningsman
delägarna genom särskilda meddelanden skall erhålla tillfälle att yttra sig
såvitt det kan ske utan märklig tidsutdräkt. Boutredningsman är utan särskilt
förordnande även skiftesman. Dödsbodelägaren var vidare genom de i
ärendena aktuella testamentena utesluten från arv, ifall testamentena skulle
gälla. Ingenting tydde på att inte testamentena skulle bli gällande. Ifall inte
rätten kunde nå dödsbodelägaren skulle det bli nödvändigt att t. ex. förordna
god man. Detta skulle ha inneburit ytterligare tidsutdräkt.

I frågan om dokumentation i akten av skriftväxlingen i ärendet innehöll
yttrandet följande.

Om inte samtliga inkomna handlingar antecknats på dagboksblad torde detta
ha berott på bristande rutin hos vederbörande personal och det inträffade är
olyckligt. Det måste noga understrykas för tingsnotarier och andra att alla
vidtagna åtgärder måste dokumenteras och alla till ett mål eller ärende
hörande handlingar noggrant antecknas på dagboksblad. Som i sista hand
ansvarig för ärendenas handläggning borde jag måhända ha kontrollerat att
samtliga till ärendena hörande handlingar antecknats på dagboksblad.
Eftersom besluten i ärendena vunnit laga kraft har akterna rensats från
sådant som inte aktbilagerats, såsom koncept, minnesanteckningar m. m.
När det gäller brevet till ”chefen för Bollnäs tingsrätt” har jag inte minne av
att jag sett det. Däremot har jag hört talas om det. B. har berättat att hon
ringde upp Berit S. när skriften kom in och lämnade en förklaring och att hon
fick uppfattningen att Berit S. lät sig nöja med vad B. förklarat. B. har
dessutom för mig berättat att hon sedan lade skriften i akten i det ena
ärendet, dock utan att anteckna skriften på dagboksbladet eftersom hon
hade den uppfattningen att det inte var nödvändigt eftersom skriften inte
rörde själva den sak som var aktuell i ärendena. Jag har förståelse för den
bedömning B. gjorde även om den måhända inte var alldeles korrekt. Som
jag redan nämnt har jag själv inte något minne av att jag sett skriften i fråga
som torde ha rensats ut ur akten senast i samband med att besluten i ärendena
vann laga kraft.

JO Wigelius avgjorde ärendet genom beslut den 20 februari 1986. I här
behandlade delar innehöll beslutet följande.

Den ansökan som ingivits till tingsrätten har i flera avseenden varit
bristfällig och ofullständig. Att viss tid åtgått bl. a. för att bringa klarhet i
partsförhållandena och efterforska parternas adresser är därför förståeligt.
Utan att närmare gå in på de olika momenten av ärendenas handläggning
finner jag emellertid att handläggningen präglas av en påtaglig brist på
koncentration och fortlöpande kontroll. Att ärendena blivit liggande utan
åtgärd under tid då behörig notarie att handlägga dessa saknades är
exempelvis inte godtagbart. Att den felaktiga åtgärden att sända ut
gåvobrevet i stället för ansökningshandlingen till delägarna inte upptäcktes
förrän i slutet av augusti 1984 ger också vid handen att den fortlöpande
kontrollen varit bristfällig. I detta sammanhang bör understrykas vikten av
att handläggaren lämnar klara och entydiga instruktioner till den biträdespersonal
som har att ombesörja en åtgärd och härefter även kontrollerar att
åtgärden verkställts på avsett sätt. - De ovan påtalade bristerna i ärendenas
handläggning har medfört att handläggningstiden blivit betydligt längre än
vad som kan anses godtagbart med hänsyn till ärendenas beskaffenhet.

Vad härefter gäller tingsrättens underlåtenhet att bereda en av parterna
tillfälle att yttra sig över ansökningen får jag anföra följande. Enligt 23 kap.
7 § ärvdabalken skall rätten innan den meddelar beslut i ärende om
förordnande av skiftesman genom särskilda meddelanden bereda delägarna
tillfälle att yttra sig. Någon möjlighet att, såsom är fallet vid förordnande av
boutredningsman, underlåta att bereda delägare tillfälle att yttra sig då detta
inte kan ske utan märklig tidsutdräkt föreligger inte vid förordnande av
skiftesman. Jag kan därför inte finna annat än att god man bort förordnas för
dödsbodelägaren för det fall hans adress inte kunnat utrönas och att den gode
mannen härefter skulle ha beretts tillfälle att yttra sig över ansökningen. Det
men dödsbodelägaren lidit av tingsrättens underlåtenhet i detta avseende

synes emellertid vara obetydligt och tingsrättens förfaringssätt föranleder
därför inte något ytterligare från min sida.

Vad härefter gäller Berit S:s skrift till ”chefen för tingsrätten” är det enligt
min mening självklart att denna ofördröjligen bort överlämnas till lagmannen.
Genom det tillämpade förfaringssättet har lagmannen betagits möjligheten
att utöva den tillsyn över tingsrättens verksamhet som ankommer på
honom.

Den skrivelse som utgått till Berit S. den 7 maj 1984 och Berit S:s svar på
denna den 16 maj 1984 skulle enligt bestämmelserna i 16 § och 17 §
protokollskungörelsen (1971:1066) ha aktbilagerats och dokumenterats i
akten. Tingsrätten har i remissvaret förklarat att underlåtenheten berott på
bristande rutin hos vederbörande personal. Jag utgår från att tingsrätten
kommer att tillse att dess personal erhåller erforderlig information om de
bestämmelser som gäller på området.

Den omständigheten att någon av flera solidariskt betalningsskyldiga gäldenärer
ej delgetts ansökan om lagsökning skall ej fördröja utslag beträffande
delgiven gäldenär

(Dnr 1627-1984)

En person, E.H., klagade hos JO över en tingsrätts handläggning av ett
lagsökningsmål, vari omständigheterna i korthet var följande.

Den 25 januari 1983 yrkade E. H. i lagsökningsmål förpliktande för
makarna Britt och Stig B. att på grund av ett av dem bägge undertecknat
skuldebrev till henne utge 60 000 kr. med ränta och kostnader. Tingsrätten
föreläde E. H., först den 9 februari att precisera ränteyrkandet, och därefter,
sedan det första föreläggandet efterkommits, den 17 februari att uppge
makarna B:s adress. Adressuppgiften inkom den 1 mars. Den 18 mars
skickades så föreläggandena ut med posten. Stig B. delgavs den 21 mars.
Beträffande Britt B. skickades handlingarna den 22 april till delgivningsman.
Den 3 maj 1983 inkom från makarna B. ett gemensamt svar, vari de
vitsordade fordran men gjorde gällande motfordran under påstående att
åberopat skuldebrev hade samband med att de köpt en fastighet av E. H.,
och att fastigheten visat sig behäftad med ett fel. Makarna B. yrkade därför
att målet skulle hänskjutas till rättegång. E. H. bestred i påminnelser den 2
juni att det förelåg en i lagsökningsmålet kvittningsgill motfordran. I ett
beslut den 7 juni 1983 hänsköt tingsrätten målet såsom tvistigt till rättegång.
E. H. fick sedermera gå med på förlikning, varefter talan återkallades och
målet avskrevs.

Efter utredning avgjorde JO Wigelius ärendet genom beslut den 29
november 1985. I sitt beslut kritiserade JO tingsrätten för att den inte i ett
sammanhang infordrat samtliga erforderliga kompletteringar av ansökningen
om lagsökning och för dröjsmålet med att utfärda förelägganden sedan
kompletteringsförfarandet avslutats. Härefter anförde JO följande.

I föreläggandet angavs att makarna skulle inge skriftligt svar till tingsrätten
senast inom sju dagar efter det att de hade fått del av föreläggandet. Om så

inte skedde skulle målet ändock kunna komma att avgöras. Stig B. delgavs
föreläggandet den 21 mars. Något utslag beträffande honom hade ännu inte
utfärdats den 3 maj, när båda makarna B. genom sitt ombud inkom med
invändningen beträffande motfordringen.

Av 17 § lagsökningslagen framgår att utslag i lagsökningsmål skall ges
ofördröjligen sedan målet kommit i det skicket att det kan avgöras.
Bestämmelsens avfattning lämnar inte stöd för något egentligt anstånd med
utfärdande av utslag, i vart fall inte längre än några få dagar. Eftersom Stig B.
inte hade inkommit med något svar till tingsrätten inom den förelagda tiden
borde tingsrätten således i ett utslag ha ålagt honom betalningsskyldighet.

JO konstaterade slutligen också att beslutet att hänskjuta målet till
rättegång varit felaktigt, eftersom det åberopade fordringsbeviset utgjort en
ensidig betalningsutfästelse utan villkor om motprestation från E. H., varför
stadgandet i 12 § andra stycket lagsökningslagen inte varit tillämpligt.

Åklagar- och polisväsendena

Åtal mot åklagare för vårdslös myndighetsutövning
(husrannsakan och hämtning till förhör)

(Dnr 1274-1984)

I en skrivelse till JO klagade Vija Freimanis över den behandling hon utsatts
för i samband med att polismyndigheten i Solna polisdistrikt gjort viss
utredning om misstänkt brott mot konkurslagen och i samband därmed
företagit husrannsakan hos henne och hämtat henne till förhör. Under JO:s
utredning av klagomålen framkom att distriktsåklagaren Leif Bäckmalm vid
åklagarmyndigheten i Solna åklagardistrikt hade fattat beslut om ifrågavarande
tvångsåtgärder. Sedan förundersökning genomförts beslutade JO
Wigelius den 9 oktober 1985 att väcka åtal vid Solna tingsrätt mot Bäckmalm,
som då innehade tjänst som kammaråklagare vid åklagarmyndigheten i
Stockholms åklagardistrikt, för vårdslös myndighetsutövning. JO Wigelius
uppdrog åt byråchefen vid ombudsmannaexpeditionen Dan Fernqvist att
utföra åtalet. Tingsrätten dömde den 4 april 1986 Bäckmalm för vårdslös
myndighetsutövning till 40 dagsböter. Domen vann laga kraft. Ärendet
refereras här genom återgivande av vad tingsrätten anförde i sin dom.

Yrkanden m. m.

I skrivelse som inkom till åklagarmyndigheten i Solna den 21 oktober 1983
från kronofogdemyndigheten i Solna anmälde myndigheten följande beträffande
Vija Freimanis.

Freimanis försattes i konkurs 1981-09-09. Konkursen, som handlades som
en mindre konkurs, avslutades 1983-06-16.

Under de senaste åren har ett stort antal enskilda mål lämnats in för
verkställighet mot Freimanis. Bl. a. har mål lämnats in, vilka avser Freimanis
med uppgiven firma Boutique Linda. Dessa avser såvitt framgår av
handlingarna även år 1982, då Freimanis var försatt i konkurs.

Kronofogdemyndigheten ifrågasätter brott mot 199 a § konkurslagen.
Kopior på handlingarna från akter i enskilda mål, krav som tillställts
konkursförvaltaren samt printar med förteckning över enskilda mål bifogas.

Ärendet - som infördes i diariet för andra brott än brottsbalksbrott med
fängelse i straffskalan - överlämnades till Bäckmalm, som då var distriktsåklagare
i Solna åklagardistrikt, för handläggning. Den 1 november översände
Bäckmalm ärendet till polismyndigheten i Solna för utredning. Han
bifogade samtidigt följande direktiv för utredningen.

Jag föreslår husrannsakan i början av vecka 45
på Kyrkfjärdsvägen 4, Ekerö
i butik Linda, Kista C

beslag av alla handlingar rörande verksamhet
V medtages för förhör
Övriga åtgärder:

1. Kontakta kf rörande restföring och vilken bokföring som kf kan ha
omhändertagit.

2. Hur skötes momsen?

3. Kopia på självdeklaration för de senaste tre åren.

På polismyndigheten tilldelades kriminalinspektören Harald Torninger
utredningen. Sedan han infordrat vissa uppgifter från bl. a. skattemyndigheten,
företogs den 8 december 1983 husrannsakan hos Vija Freimanis i hennes
dåvarande bostad i Huddinge. Därvid togs visst bokföringsmaterial avseende
verksamheten i butiken i beslag. Vija Freimanis hämtades i omedelbar
anslutning till husrannsakan till förhör. Detta leddes av Torninger. Samtidigt
hördes Vija Freimanis make Imants Freimanis av annan kriminalinspektör.
Detta förhör var ej bestämt i förväg. Bäckmalm underrättades samma dag
om vad som framkommit. Husrannsakan företogs ej i Kista. Torninger hade
konstaterat att där då inte fanns någon butik. Den 1 mars 1984 inkom till
åklagarmyndigheten en hemställan från Torninger om att förundersökningen
skulle nedläggas. Han anförde därvid följande.

Den 8 december 1983 så verkställdes hämtning av Vija Freimanis, född
340304 -0029, i bostaden, då även en husrannsakan företogs enligt beslut av
Låkl Leif Bäckmalm.

Freimanis var misstänkt för brott mot konkurslagen § 199 a, dvs. att hon
bedrev verksamhet under den tid hon var försatt i konkurs.

Förhören har givit vid handen att hon inte har ägnat sig åt sådan
verksamhet utan hjälpt sin make i hans klädaffär i Kista Centrum.

Utredningsresultatet visar att Freimanis inte kan ha gjort sig skyldig till det
aktuella brottet varför undertecknad föreslår att förundersökningen läggs
ned.

Bäckmalm beslöt den 5 mars 1984 nedlägga förundersökningen, då gärningen
ej utgjorde brott.

Vija Freimanis klagade i brev till JO över den behandling hon utsatts för i
samband med att polismyndigheten i Solna polisdistrikt verkställde beslutet
om husrannsakan och hämtning till förhör.

Efter utredning av klagomålet väckte JO Anders Wigelius vid tingsrätten
åtal mot Bäckmalm för vårdslös myndighetsutövning jämlikt 20 kap. 1 § 2 st.
brottsbalken enligt följande gärningsbeskrivning.

Bäckmalm har den 1 november 1983 i Solna i egenskap av förundersökningsledare
i ett ärende rörande Vija Freimanis av grov oaktsamhet åsidosatt
vad som ålegat honom i hans myndighetsutövning genom att utan laga grund
besluta om husrannsakan och hämtning till förhör. Oaktsamheten har bestått
i att han ej med tillräcklig omsorg och varsamhet gjort klart för sig om
omständigheterna var sådana att Vija Freimanis på objektiva grunder kunde
misstänkas för brott varpå fängelse kan följa. Beslutet verkställdes den 8
december 1983. Förfarandet har för henne inneburit förfång som inte kan
anses ringa.

På uppdrag av Wigelius har åtalet vid tingsrätten utförts av Fernqvist.
Bäckmalm har bestritt att han saknat laga grund för beslutet om
husrannsakan och hämtning till förhör.

Domskäl

Bäckmalm har berättat: Ändamålet med de beslutade tvångsåtgärderna var
att utan större spaningsinsatser utröna huruvida Vija Freimanis bedrev

bokföringspliktig verksamhet och om hon i samband därmed gjort sig skyldig
till bokföringsbrott och brott mot skattebrottslagen. Beslutet om husrannsakan
och hämtning till förhör var emellertid villkorat av att de övriga åtgärder
som angavs däri först vidtogs och att samråd därefter skedde med honom.
Bäckmalm talade också vid två tillfällen med utredningsmannen Torninger
om ärendet i samband med besök av denne på åklagarmyndigheten. Vid det
första samtalet diskuterades bl. a. kontroll av moms, arbetsgivaravgift och
källskatt. Vid det andra samtalet fick Bäckmalm uppfattningen att Torninger
gjort vederbörliga kontroller och Bäckmalm fick klart för sig att Vija
Freimanis ej förekom i handels- eller mervärdesskatteregistret. Han styrktes
därigenom i sina misstankar om passivt skattebedrägeri och kanske annan
ekonomisk brottslighet. Han kan inte förstå hur Torninger kunde undgå att
uppfatta dessa misstankar. Vid det andra samtalet gav Bäckmalm klarsignal
för husrannsakan och hämtning till förhör den 8 december. Om Vija
Freimanis endast kallats till förhör skulle åtskillig utredning kunna gå
förlorad. Det var först när Bäckmalm fick förundersökningsprotokollet som
han upptäckte att Torninger presenterat misstankarna mot Vija Freimanis
endast som brott mot konkurslagen. - Bäckmalm anser inte att han varit
grovt oaktsam. Skriftliga direktiv och beslut om husrannsakan har kompletterats
med muntliga genomgångar i syfte att klargöra om grund för misstanke
om skattebrott förelåg. Husrannsakan planerades så att Bäckmalm skulle
vara till hands om komplikation uppstod.

Torninger har hörts som vittne och därvid berättat: Han utgick från att den
utredning som skulle företagas avsåg brott mot 199 a § konkurslagen. Han
kontrollerade ej vilken påföljden var för brott mot det lagrummet. Han
måste utgå från att åklagaren gör rätt. Bäckmalm nämnde under utredningen
inte något om annan misstänkt brottslighet. Torninger minns numera inte
med säkerhet vilka registerkontroller han gjorde men han brukar följa
angivna direktiv. Han anmälde resultatet av företagna kontroller för
Bäckmalm och det bestämdes vilken dag husrannsakan och förhör skulle äga
rum.

För brott mot 199 a § konkurslagen är endast stadgat böter. Misstanke om
brott mot lagrummet i fråga kan således inte lagligen läggas till grund för
beslut om husrannsakan eller hämtning till förhör utan föregående kallelse.

Bäckmalm har uppgett att hans beslut om tvångsmedel grundats på
misstankar om skattebedrägeri eller annat brott med fängelse i straffskalan.

Av Torningers vittnesmål framgår att Bäckmalm - utöver det i kronofogdemyndighetens
skrivelse angivna brottet mot 199 a § konkurslagen - inte
för honom nämnt misstankar om skattebedrägeri eller annat brott med
fängelse i straffskalan. Att Bäckmalm likväl grundat sitt beslut om tvångsåtgärder
på sådana misstankar har tingsrätten emellertid inte anledning att
betvivla.

Ofta kan man, i fall som avser brott i samband med konkurs, ha skäl att
förmoda att en förundersökning kan komma att avslöja brottsliga gärningar
utöver den eller dem som föranlett förundersökningens inledande. Bokföringsbrott,
skattebedrägeri och oredlig uppbördsredovisning är alla gärningar
som här typiskt sett kan vara aktuella. Vanligtvis leder detta till att man
under utredningen är vaksam på symtom på sådan brottslighet för att i

förekommande fall kunna utvidga förundersökningen till att avse ytterligare
brottslighet. Det är emellertid, såsom RÅ i avgivet yttrande anfört, en
avgörande skillnad mellan en förväntan om att vissa brottsmisstankar
eventuellt kan framkomma under en utredning som tills vidare får inriktas på
ett mera begränsat område och misstankar av sådan substans att de redan
från början ger underlag för en mer omfattande förundersökning eller
t. o. m. beslut om tvångsmedel. I det läge som förelåg när Bäckmalm fattade
beslut om husrannsakan och hämtning till förhör förelåg enligt tingsrättens
mening inte någon konkret omständighet som gav underlag för inledande av
förundersökning angående bokföringsbrott eller skattebedrägeri. Än mindre
förelåg grund för tvångsmedel för utredande av sådan brottslighet. Och
beslutet om hämtning till förhör var inte ens villkorat av vad husrannsakan
kunde ge för resultat. Bäckmalm har således åsidosatt vad som till följd av lag
gällt för myndighetsutövningen. Den oaktsamhet Bäckmalm därigenom
visat är att bedöma som grov.

Det är uppenbart att tvångsåtgärder av det slag varom var fråga med sin
starka integritetskränkning redan i sig medför förfång som aldrig kan vara
ringa. Vid bedömande i förevarande sammanhang av graden av förfånget
skall emellertid ej beaktas andra verkställighetsåtgärder än dem som
Bäckmalm kan anses bära ansvaret för. Han har vid beslutet om husrannsakan
och hämtning ägt utgå från att verkställighet skulle ske i enlighet med vad
som gäller därför. Att verkställigheten skedde på sätt som medförde värre
konsekvenser för Vija Freimanis än Bäckmalm rimligen kunde förutse är
således denne - som åklagaren också anfört - inte ansvarig för. Det förfång
Bäckmalm kan lastas för var det oaktat, som redan antytts, inte ringa.

På grund av det anförda skall Bäckmalm dömas i enlighet med åtalet.
Brottet förskyller ett bötesstraff som bör bestämmas med särskilt beaktande
av att Bäckmalm genom sin oaktsamhet åsidosatt viktiga bestämmelser till
skydd för den personliga integriteten.

Fråga om disciplinansvar för åklagare (husrannsakan,
hämtning till förhör m. m.)

(Dnr 3007-1984)

N. framförde till JO klagomål mot vad som förekommit i samband med att
polismyndigheten i Helsingborgs polisdistrikt företagit husrannsakan hos
honom. Under JO:s utredning framkom att chefsåklagaren Carl-Gustaf
Pfeiff vid åklagarmyndigheten i Helsingborgs åklagardistrikt varit förundersökningsledare
i ett ärende rörande koppleri och att misstanke mot N.
förelegat om medhjälp till sådant brott. Den 12 juni 1984 hade Pfeiff fattat
beslut om husrannsakan hos N. och i dennes bankfack samt om hämtning av
N. till förhör. Vid husrannsakningarna hade beslag gjorts. Sedan viss
ytterligare utredning skett, hade distriktsåklagaren Anders Ikander, vilken
inträtt som förundersökningsledare, den 18 juli 1984 beslutat inte väcka åtal
mot N., enär brott inte kunde styrkas.

Efter utredning i anledning av klagomålen beslutade JO Wigelius den 2

april 1986 anmäla Pfeiff till ansvarsnämnden för disciplinär åtgärd. Ansvarsnämnden
lämnade i beslut den 6 juni 1986 anmälan mot Pfeiff utan bifall.
Ärendet refereras här genom återgivande av ansvarsnämndens beslut.

1. Bakgrund

Pfeiff beslutade den 12 juni 1984 att husrannsakan skulle företas hos N. och i
förekommande fall i bankfack som innehades av denne. Pfeiff beslutade
samtidigt att N. skulle hämtas till förhör utan föregående kallelse. Husrannsakan
utfördes i N:s bostad den 13 juni 1984 och i hans bankfack den 21 juni

1984. Vid båda tillfällena verkställdes beslag, vid det första tillfället av vissa
handlingar och vid det andra av ett antal premieobligationer. Beslagen
fastställdes av Pfeiff. Eftersom N. befann sig utomlands kunde beslutet om
hämtning till förhör inte verkställas.

Efter anmälan som inkom till JO den 22 november 1984 gjorde N. hos JO
gällande att Pfeiffs beslut om husrannsakan och hämtning till förhör saknat
laga grund samt ifrågasatte riktigheten av beslaget av premieobligationerna.

JO lät inhämta yttranden från polismyndigheten i Helsingborg och från
Pfeiff.

Pfeiff anförde i sitt yttrande bl. a. att, sedan kriminalpolisen företagit
spaningar mot en bordell på Faktorsgatan 4 i Helsingborg, ärendet hade
föredragits för honom av kriminalinspektören Jan Perbo den 12 juni 1984, att
därvid framkommit att N. kunde misstänkas för att ha haft vetskap om att en
man H. var den som drev den omfattande bordellverksamheten med hjälp av
en kvinna B., som förhyrde den lägenhet i N:s fastighet på Faktorsgatan vari
verksamheten bedrevs. Pfeiff uppgav vidare att det således fanns misstankar
om att N. medverkat till H:s och B:s koppleri.

Sedan yttrande inhämtats även från riksåklagaren meddelade JO Wigelius
beslut i ärendet den 2 april 1986. Enligt detta fann JO Wigelius att vad som
framkommit i ärendet visade att Pfeiff på grund av en oriktig bedömning av
rättsläget kommit att fatta felaktiga beslut. Vidare fann JO Wigelius att
felen, som inte kunde anses ringa, innebar att Pfeiff av oaktsamhet åsidosatt
vad som ålegat honom i hans anställning och att han inte kunde undgå ansvar
för det inträffade.

2. Parternas ståndpunkter i ansvarsnämnden

Under hänvisning till sitt nyss återgivna beslut har JO Wigelius i skrivelse den
2 april 1986 till ansvarsnämnden anmält Pfeiff för disciplinär åtgärd.

Pfeiff har i yttrande till ansvarsnämnden bestritt att han har handlat
felaktigt och har därvid förklarat att till stöd för de klandrade besluten legat
även andra omständigheter än dem han redovisat i sitt yttrande till JO.

3. Riksåklagarens yttrande till JO

Riksåklagaren anförde i sitt yttrande till JO bl. a. följande. Enligt den lydelse
som brottsbalkens bestämmelse om koppleri hade intill den 1 juli 1984 (6
kap. 7 §) kunde bl. a. den som vanemässigt eller för att bereda sig vinning

främjade eller utnyttjade annans otuktiga levnadssätt dömas för koppleri.

Med verkan fr. o.m. den 1 juli 1984 har vissa ändringar företagits i
koppleribestämmelsen (numera 6 kap. 8 § BrB). Vad som här är av intresse
är att en hyresvärd som först efter det att han har upplåtit en lägenhet får reda
på att lägenheten används för prostitutionsverksamhet kan dömas för
koppleri, om han underlåter att göra vad som skäligen kan begäras för att få
upplåtelsen att upphöra.

I förevarande fall är det ostridigt att B. redan då N. förvärvade fastigheten
år 1976 hade hyresrätt till den aktuella lägenheten. N. har medgett att han när
han förvärvade fastigheten eller omedelbart därefter fick reda på att den av
B. förhyrda lägenheten användes som bordell.

Enligt den intill den 1 juli 1984 gällande lydelsen av koppleribestämmelsen
torde inte enbart det förhållandet att en hyresvärd som i god tro hyrt ut en
lägenhet fick reda på att lägenheten användes för prostitutionsverksamhet
och inte vidtog åtgärder för att få verksamheten att upphöra kunna grunda
ansvar för koppleri (jfr sexualbrottskommitténs betänkande, SOU 1982:61,
Våldtäkt och andra sexuella övergrepp s. 126 och prop. 1983/84:105 s. 58).
Ansvar för medhjälp torde inte heller kunna förekomma i ett sådant fall.
Detsamma måste enligt min mening anses ha gällt den som förvärvade en
fastighet med vetskap om att fastigheten eller del av den som upplåtits med
nyttjanderätt användes för prostitutionsverksamhet. Sådana fall går däremot
in under den nya lydelsen av koppleriparagrafen.

Pfeiff har som grund för misstanke mot N. för medhjälp till grovt koppleri
inte angett annat än att N. kunde misstänkas ha haft vetskap om att
bordellverksamhet bedrevs i en lägenhet i hans fastighet. Sådan vetskap
kunde dock i enlighet med det jag anfört i det föregående inte ensam utgöra
grund för ansvar för vare sig koppleri eller medhjälp till koppleri.

Jag kan alltså inte finna att N. vid tidpunkten för Pfeiffs beslut kunde anses
misstänkt för koppleri eller medhjälp till koppleri. Pfeiffs beslut om
husrannsakan på den grund han angett var därför enligt min mening inte
lagligen grundat.

Detsamma kan sägas om hämtningsbeslutet i den mån detta grundades
enbart på misstanke om brott. Emellertid kan även annan än den som är
misstänkt för brott hämtas till förhör (jfr 23 kap. 7 § rättegångsbalken och 6 §
förundersökningskungörelsen; 1947:848). Jag saknar underlag för att bedöma
om beslutet om hämtning kan ha grundats på något annat än misstanke
mot N.

Om beslagen är naturligtvis detsamma att säga, nämligen att de i den mån
de grundats på misstanke om brott från N:s sida var felaktiga. När det gäller
beslaget på premieobligationerna vill jag emellertid tillfoga följande med
utgångspunkt i Pfeiffs bedömning att N. kunde misstänkas för medhjälp till
grovt koppleri. Av beslagsprotokollet framgår att ändamålet med husrannsakningarna
var att utröna omständigheter som kunde antagas äga betydelse
för utredningen och att eftersöka föremål som kunde tänkas vara förverkade.
Man får därför utgå ifrån att obligationerna antagits äga betydelse för
brottsutredningen eller kunna förverkas. Även med den utgångspunkten att
N. kunde misstänkas för medhjälp till grovt koppleri kan jag för min del
knappast se något utredningsintresse som motiverade beslaget. Fanns det då

någon möjlighet att förverka obligationerna? Ja, om det skulle ha kunnat
visas att N. haft utbyte av sin medverkan, skulle förverkande av detta utbyte
ha kunnat ske enligt 36 kap. 1 § brottsbalken. Ett beslag på obligationerna
för att säkerställa ett förverkande förutsätter dock att obligationerna utgör
det ursprungliga utbytet av ett koppleribrott. Då blir det nämligen fråga om
ett sakförverkande och det är just ett sakförverkande som kan säkerställas
genom beslag. I annat fall blir det fråga om ett värdeförverkande, något som
kan säkerställas inte genom beslag utan genom kvarstad enligt bestämmelserna
i 26 kap. rättegångsbalken, eventuellt föregånget av ett förvarstagande
enligt bestämmelserna i kapitlets 3 §.

Det material som är tillgängligt för mig i ärendet medger inte ett säkert
ståndpunktstagande till frågan om obligationerna - med Pfeiffs bedömning
av koppleribrottets omfattning före den 1 juli 1984 - är att anse som
ursprungligt utbyte av den medhjälp från N:s sida som Pfeiff ifrågasatt.
Praktiskt sett måste dock sannolikheten för att så är fallet vara mycket ringa.

Som framgår av vad jag har anfört i det föregående har jag en annan
mening än Pfeiff i fråga om vad som föll inom det kriminaliserade området
enligt 6 kap. 7 § brottsbalken. Som jag ser saken gav den misstanke mot N.
som Pfeiff hänvisat till i sitt yttrande inte grund för ett beslut om
husrannsakan med åtföljande beslag. Med hänsyn till tvångsåtgärdernas
karaktär är det uppenbart att beslutet medfört förfång för N. som inte var
ringa. Även hämtningsbeslutet - som ej har verkställts - synes ha sin grund i
samma bedömning från Pfeiffs sida rörande rättsläget som besluten i övrigt.

Mot bakgrunden av den utredning som nu föreligger i ärendet synes Pfeiff
ha gjort en oriktig bedömning av rättsläget i målet, när han beslutade om de
aktuella tvångsåtgärderna. I sammanhanget bör emellertid beaktas att den
tillämpliga koppleribestämmelsen inte kan anses ha varit så klar i sin
utformning att det otvetydigt framgick att det här aktuella förfarandet föll
utanför det straffbara området (jfr HD:s dom nr DB 11 den 6 juni 1979;
NJA I 1979 B 11).

4. JO Wigelius bedömning

JO Wigelius har i sitt beslut anfört bl. a. följande. Enligt vad som framgår av
polismyndighetens remissvar hade polisen vid spaning och utredning i ett
ärende rörande misstänkt koppleri kommit fram till att N. var klart medveten
om att en lägenhet i hans fastighet på Faktorsgatan i Helsingborg användes
för bordellverksamhet. Pfeiff har härom uppgivit att det vid utredningsmannens
föredragning av ärendet hade framkommit att N. kunde misstänkas för
att ha haft vetskap om att en man, H., var den som drev den omfattande
bordellverksamheten med hjälp av en kvinna, B., som förhyrde lägenheten i
N:s fastighet på Faktorsgatan. Vidare har Pfeiff uppgivit att det således fanns
misstanke om att N. hade medverkat till H:s och B:s koppleri. Något konkret
utöver uppgiften att N. hade varit klart medveten om den pågående
verksamheten i B:s lägenhet har dock inte redovisats som grund för Pfeiffs
beslut om hämtning av och husrannsakan hos N.

Riksåklagaren har i sitt yttrande redogjort för de lagbestämmelser om
koppleri som gällde intill den 1 juli 1984, dvs. då Pfeiff hade fattat sina beslut.

Jag kan i alla delar ansluta mig till vad som där anförts och att Pfeiffs beslut i
varje fall beträffande husrannsakan hos N. med åtföljande beslag saknade
laglig grund. Som riksåklagaren påpekat synes emellertid även beslutet om
hämtning av N. till förhör - som dock inte kom att verkställas - ha grundats
på samma bedömning som besluten i övrigt.

5. Pfeiffs yttrande till ansvarsnämnden

Pfeiff har i skrivelse den 14 april 1986 till ansvarsnämnden hänvisat till ett
särskilt yttrande av Perbo den 9 april 1986. Denne har däri uppgivit att han
vid sin föredragning av ärendet för Pfeiff någon eller några dagar före den 13
juni 1984 lämnade följande upplysningar. Kriminalpolisens spaning hade
givit vid handen att det i N:s fastighet på Faktorsgatan bedrevs en omfattande
koppleriverksamhet, bestående i att H. och B. anställt flickor, som mot
betalning tillhandahöll samlag och andra sexuella tjänster. Trovärdiga källor
sade också att N. och B. hade affärer ihop. Det visade sig senare att N. lånat
50 000 kr. av B. Hon hade inte något annat arbete, vilket N. måste ha känt
till, och det kunde på goda grunder misstänkas att pengarna kom från
koppleriverksamheten. B. betalade en lägre hyra än andra hyresgäster med
motsvarande lägenheter. En av de prostituerade hade blivit osams med H.
och slutat i ateljén på Faktorsgatan. N. hade då ordnat en lägenhet åt henne i
sin fastighet på Hälsovägen i Helsingborg. Lägenheten hade inte använts som
bostad. Tidigare prostituerade hade uppgivit att N. varit inne i bordellokalen
och tagit del i verksamheten bl. a. genom att tömma papperskorgar. Han
hade också varit synlig i lokalen när den som gjorde polisanmälan varit där.

Pfeiff har i sitt yttrande till ansvarsnämnden förklarat att han på grund av
Perbos uppgifter fann att N. skäligen kunde misstänkas för medhjälp till
grovt koppleri. Han har tillagt att han kunde erkänna att hans yttrande den 24
januari 1985 till JO inte varit uttömmande. Han har vidare anfört:
Husrannsakan hos N. och i dennes bankfack företogs för att eftersöka
handlingar och annat, som kunde äga betydelse för utredningen och som
kunde visa det ekonomiska utbyte, som N. haft av koppleriverksamheten.
De beslag som gjordes avsåg handlingar, som kunde antas äga betydelse för
utredning av det brott som N. skäligen var misstänkt för. - Besluten har
grundat sig på då gällande lag och inte som riksåklagaren och JO förmodat på
en lagbestämmelse som ännu inte trätt i kraft.

6. Påminnelser från JO Wigelius

I anledning av Pfeiffs yttrande har JO Wigelius i skrivelse den 28 april 1986 till
ansvarsnämnden förklarat att han ställde sig något frågande till resonemanget
att den lägre hyran för B:s del tydde på att N. fick otillbörlig ekonomisk
ersättning på annat sätt av medel som influtit genom koppleriverksamheten.
JO Wigelius har vidare anfört bl.a.: Såvitt jag kunnat finna är det här fråga
om ett närmast hypotetiskt resonemang som självfallet inte kunde läggas till
grund för ett beslut om tvångsåtgärder mot N. Inte heller det förhållandet att
det i inledningsskedet av ärendets handläggning hade framkommit uppgifter
om att N. hade lånat pengar av B. var enligt min mening en omständighet av

6 Riksdagen 1986/87. 2 sami. Nr 1

den digniteten att den kunde utgöra en grund för ett påstående om medhjälp
till koppleri från N:s sida. Vad slutligen rör uppgiften om tömningen av
papperskorgarna torde den utan vidare kunna lämnas utan avseende.

Jag vidhåller alltså mitt påstående i beslutet att något konkret utöver
uppgiften att N. hade varit klart medveten om den pågående verksamheten i
B:s lägenhet inte har redovisats som grund för Pfeiffs beslut om tvångsåtgärder
mot N. Jag står också fast vid att Pfeiff inte bör undgå ansvar för det
begångna felet.

7. Erinringar från Pfeiff

Med anledning av JO Wigelius påminnelse har Pfeiff i skrivelse den 7 maj
1986 till ansvarsnämnden anfört bl. a. följande.

På de av mig angivna grunderna kunde N. skäligen misstänkas för
medhjälp till grovt koppleri. Skälig misstanke förelåg, att han inte bara
främjade koppleriverksamheten utan jämväl utnyttjade denna för egen
vinning. Jag skulle ha förståelse för justitieombudsmannens påstående att
N:s lån saknat tillräcklig dignitet, om det varit den enda och isolerade
omständigheten, som kunde grunda misstanke. Man måste i så fall bortse
från att N. bl. a. skapat nödvändiga förutsättningar för koppleriverksamheten
genom att hyra ut ifrågavarande lägenhet.

Det förhållandet, att N. tömde papperskorgar på bordellen var ett
incitament på att han tagit aktiv del i bordellens skötsel sedd mot den
bakgrunden, att han hyrde ut lägenheten med vetskap om att där enbart
bedrevs koppleriverksamhet. Jag delar inte justitieombudsmannens uppfattning,
att detta kan lämnas utan avseende. Detta är en pusselbit, som skall
läggas till de övriga.

Jämväl den lägre hyressättningen för ifrågavarande lägenhet var en
omständighet, som sedd mot bakgrund till de övriga, inte kunde lämnas utan
avseende vid bedömning om skälig misstanke förelåg.

Hämtningsbeslutet av N. fattades samtidigt med hämtningsbeslutet av H.
och B. med stöd av 23 kap. 7 § andra stycket rättegångsbalken, enär det
skäligen kunde befaras att de i anledning av kallelse skulle genom undanröjande
av bevis eller på annat sätt försvåra utredningen. Hämtningsbeslutet av

H. och B. verkställdes på morgonen den 13 juni.

Jag vidhåller att de av mig redovisade omständigheterna sammantagna
visade, att N. skäligen kunde misstänkas för medhjälp till grovt koppleri och
att mina beslut var lagligen grundade.

8. Klarläggande från JO Wigelius

I skrivelse till JO Wigelius den 7 maj 1986 hemställde ansvarsnämnden med
hänsyn till innehållet i Pfeiffs yttrande om ett klargörande av om det gjordes
gällande att Pfeiffs beslut har varit felaktiga därför att de grundat sig på en
missuppfattning angående koppleribestämmelsens gällande lydelse eller
därför att tillräckliga sakliga skäl för besluten inte förelåg.

JO Wigelius har i svarsskrivelse den 23 maj 1986 anfört följande.

Enligt 28 kap. 1 § första stycket RB får, som ansvarsnämnden anfört,

husrannsakan företas om det förekommer anledning att brott med fängelse i
straffskalan har förövats. De brott det här skulle ha varit fråga om, medhjälp
till (grovt) koppleri, kunde medföra fängelse och vad som var bekant om N:s
kontakter med H. och B. gjorde att det måhända ”förekom anledning” attN.
begått angivna brott. Denna lokution synes vara densamma som använts i 23
kap. 1 § RB vid angivandet av förutsättningen för att förundersökning skall
inledas. Det är här fråga om en ganska låg misstankegrad. På denna punkt
gör jag inte gällande att Pfeiff handlat felaktigt.

128 kap. 1 § andra stycket RB anges att det hos annan än den som skäligen
kan misstänkas för brottet får företas husrannsakan endast om brottet har
förövats hos honom eller den misstänkte gripits där eller eljest synnerlig
anledning förekommer att man skall träffa på föremål som är underkastat
beslag eller annan utredning om brottet vinnas.

I sitt yttrande i JO-ärendet angav Pfeiff som enda grund för sitt beslut om
husrannsakan att N. kunde misstänkas för att ha vetskap om att H. varit den
som drivit bordellverksamheten med hjälp av B. En sådan vetskap var enligt
den lag som gällde vid tidpunkten i fråga inte uppställd som brottsrekvisit.
Inte ens om det stått alldeles klart att N. känt till verksamheten hade det
därför funnits någon rättslig grund för husrannsakan hos honom som
misstänkt. Pfeiff gjorde för övrigt själv inte gällande att det förelegat skälig
misstanke om brott. För att sådan misstanke skall anses föreligga krävs att
det finns konkreta omständigheter av viss styrka som pekar på att den
misstänkte begått det antagna brottet. Av de upplysningar som förelåg vid
mitt beslut kunde inte någon annan slutsats dras än att Pfeiff misstagit sig
angående innehållet i bestämmelsen om koppleri och därför kommit att fatta
det felaktiga beslutet. Även om ett sådant misstag med hänsyn till omständigheterna
kunde medföra en i viss mån mildare syn på Pfeiffs handlande, ansåg
jag inte att jag kunde underlåta att anmäla fråga om disciplinansvar.

Pfeiff har i sitt yttrande till ansvarsnämnden uppgivit att han inte alls
misstagit sig angående innehållet i gällande rätt utan under hänvisning till
vissa omständigheter hävdat att det förelegat skälig misstanke mot N. om
medhjälp till H:s och B:s koppleri. Beträffande de angivna omständigheterna
hänvisar jag till vad jag anfört i mina påminnelser den 28 april 1986.

Ansvarsnämnden har nu frågat om grunden för mitt påstående att Pfeiff
begått en tjänsteförseelse. Jag vill som svar därpå säga att Pfeiff har fattat ett
otillräckligt grundat beslut om husrannsakan hos N. och därigenom av
oaktsamhet begått ett fel, som ej är ringa. Vilka tankeprocesser som lett fram
till beslutet kan endast Pfeiff själv svara på. Vad han har anfört i ärendet
utgör långt ifrån godtagbara skäl för beslutet. Jag kan dock uttrycka min åsikt
att det möjligen skulle kunna ifrågasättas om de av Pfeiff till nämnden
framförda omständigheterna inte bär spår av att vara en efterhandskonstruktion.
Jag har därför inte något att erinra mot att nämnden till grund för sitt
avgörande lägger den för Pfeiff förmånligaste versionen, vilken enligt min
mening är den som han angav i JO-ärendet och som tydde på misstag
angående gällande rätt.

Avslutningsvis kan det finnas skäl att säga ytterligare några ord om Pfeiffs
beslut att N. skulle hämtas till förhör. Detta beslut kom aldrig att verkställas
och medförde därför i praktiken inte något men för N. Likväl var beslutet

felaktigt och jag valde att se Pfeiffs åtgärder mot N. som en enhet. Därför
anmälde jag Pfeiff också för hämtningsbeslutet. Att jag anser beslutet ha
varit felaktigt grundar sig på att Pfeiff inte åberopat någon konkret
omständighet som kunnat ge vid handen att det, som det uttrycks i 23 kap. 7 §
andra stycket RB, skäligen kunnat befaras att en kallelse inte skulle
hörsammas eller medföra ett försvårande av utredningen.

9. Ansvarsnämndens bedömning

Av 28 kap. 1 § första och andra styckena rättegångsbalken jämförda med
varandra framgår att husrannsakan får företas hos den som skäligen kan
misstänkas för brott, varå fängelse kan följa. Vilken grad av misstanke som
erfordras kan inte närmare utläsas av lagrummet eller dess förarbeten men
det är som JO Wigelius framhållit tydligt att det är fråga om en ganska låg
misstankegrad. Det måste dock alltid krävas att de skäl som åberopas för en
husrannsakan är objektivt godtagbara och föreligger då beslutet fattas.
Omständigheter som kommer fram efter ingripandet kan inte i och för sig
rättfärdiga ett på otillräckliga grunder fattat beslut.

Pfeiff har gjort gällande att han funnit att N. kunde skäligen misstänkas för
medhjälp till grovt koppleri på grundval av de upplysningar som Perbo
lämnat vid sin föredragning. Dessa innebar att det fanns klart belägg för att
N. kände till att B. sedan lång tid tillbaka bedrivit bordellverksamhet i sin av
N. förhyrda lägenhet, att han kunde misstänkas ha haft ekonomiskt utbyte av
verksamheten, att den hyra som B. betalade var lägre än den hyra andra
hyresgäster betalade för motsvarande lägenheter samt att N. varit synlig i
bordellokalen, bl. a. då han tömt papperskorgar. Det är visserligen ägnat att
förvåna att Pfeiff i sitt yttrande till JO inte redovisat andra skäl för sitt beslut
än N:s vetskap om vad som pågick i B:s lägenhet. Men ansvarsnämnden
finner, med beaktande särskilt av Perbos yttrande, att det likväl inte kan
antagas annat än att samtliga av Pfeiff nu anförda omständigheter legat till
grund för besluten.

Sammantagna innebar de uppgifter om samband mellan N. och den
aktuella verksamheten som förelåg vid beslutstillfället enligt ansvarsnämndens
mening att N. skäligen kunde misstänkas för medhjälp till koppleri. På
brottet kan följa fängelse. Det förelåg därför laga grund för beslutet om
husrannsakan.

Med hänsyn till beskaffenheten av det brott som misstanken rörde kunde
det skäligen befaras att N. genom undanröjande av bevis eller på annat sätt
skulle försvåra sakens utredning. Det fanns därför fog för Pfeiffs beslut att
låta hämta N. till förhör utan föregående kallelse.

Beträffande det av Pfeiff fastställda beslaget av premieobligationerna är
det av skäl som riksåklagaren anfört tveksamt om detta beslut var lagligen
grundat. Den felbedömning som Pfeiff må ha gjort sig skyldig till i detta
hänseende är dock inte av beskaffenhet att medföra disciplinansvar.

På anförda skäl finner ansvarsnämnden att yrkandet om disciplinär åtgärd
mot Pfeiff inte kan vinna bifall.

Med anledning av ansvarsnämndens beslut gjorde JO Wigelius den 25 juni
1986 följande anteckning att fogas till akten i JO-ärendet.

Jag finner ej tillräckliga skäl att föra talan mot statens ansvarsnämnds
beslut i ärende Ä 5/1986 (jfr 16 kap. 3 § lagen om offentlig anställning).

För att min ståndpunkt i en för ärendet avgörande fråga inte skall
missförstås, anser jag följande beriktigande nödvändigt. I början av
avsnitt 2., Ansvarsnämndens bedömning, sägs beträffande uttrycket ”den
som skäligen kan misstänkas” att jag framhållit att det är fråga om ”en
ganska låg misstankegrad”. Det sist citerade har jag dock inte sagt om
”skäligen kan misstänkas” utan om den lägre misstankegraden ”förekommer
anledning”; se min i avsnitt 8 återgivna svarsskrivelse den 23 maj 1986, första
stycket.

Disciplinansvar för polisman (husrannsakan)

(Dnr 2386-1985)

Den 19 oktober 1984 omkring kl. 21.00 blev en kvinna R. utsatt för
misshandel utanför en fastighet på Blåsvädersgatan i Göteborg. Vid förhör
den 26 oktober uppgav hon bl. a. att hon den aktuella dagen hade uträttat en
del ärenden vid Friskväderstorget. I anslutning därtill kom hon i samspråk
med en för henne okänd man, som bjöd hem henne till sin lägenhet. Mannen
bodde på en gata intill Vårväderstorget. Han uppgav sig heta Ilia och vara
från Rumänien. Då R. efter en stund lämnade mannens bostad följde han
henne. Plötsligt slog han till henne i huvudet så att hon förlorade medvetandet.
När hon senare kvicknade till upptäckte hon att hon blivit av med en del
tillhörigheter och en större summa pengar. Enligt R:s beskrivning var den
misstänkte 37—40 år, cirka 170 cm lång och kraftigt byggd. Vid ett senare
tillfälle uppgav R. att mannens bostad bör ha legat på Snövädersgatan 1 och
att första bokstaven på dörrskylten var I medan efternamnet började på Ma.
Vid en kontroll av dessa uppgifter visade det sig att en Ivo Matanovic bodde i
fastigheten tillsammans med hustru och två barn. Vidare framkom att
Matanovic var jugoslav. Den 19 november fick R. titta på åtta foton varav ett
föreställande Matanovic. Hon pekade därvid ut denne som varande identisk
med gärningsmannen. Ett par kompletterande förhör hölls senare med R.
Den 31 januari 1985 hördes Matanovic som misstänkt för misshandel. Han
bestred därvid att han över huvud skulle ha träffat R. och förklarade i övrigt
att han hade arbetat vid den tidpunkt då misshandeln skulle ha ägt rum. Vid
en följande kontroll på arbetsplatsen visade det sig också att Matanovic hade
arbetat aktuell kväll.

I en skrivelse som inkom till JO den 20 september 1985 gjorde Matanovic
gällande i huvudsak följande. Den 29 januari 1985 hade han fått en skriftlig
kallelse till förhör från en kriminalpolisman Ralf Rönnbäck. Matanovic hade
omgående ringt upp och efterhört vad saken gällde. Enligt vad Rönnbäck då
upplyst hade Matanovic misshandlat en kvinna samt bestulit henne på
pengar. Vidare hade han sagt att kvinnan i fråga skulle ha varit i Matanovics

bostad. Matanovic hade omgående förklarat att det måste röra sig om ett
misstag. Den 31 januari hade han inställt sig till förhör hos Rönnbäck. Vid en
genomläsning av handlingarna hade han konstaterat att ärendet inte hade
utretts på ett tillfredsställande sätt. Ett par dagar efter förhöret hade han
därför ringt till Rönnbäck och frågat om saken var utagerad. Rönnbäck hade
svarat nej och sagt att han inte hade hittat R. Den 18 februari hade dock
Rönnbäck och R. plötsligt kommit hem till Matanovic och frågat om de
kunde få stiga in. Matanovic hade svarat nej och förklarat att R. först borde
beskriva våningen. Rönnbäck hade då svarat att Matanovic måste släppa in
dem. Vidare hade han tvingat Matanovic att gå in i badrummet under tiden
som de två tittade på lägenheten. Matanovic hade därefter kallats ut varvid
R. på fråga om han var förövaren svarat: ”Ja, det är han.” Matanovic å sin
sida hade framhållit att han inte hade sett R. vid något tidigare tillfälle.
Följande dag hade han ringt till Rönnbäcks chef och frågat om Rönnbäck
hade handlat rätt då han tagit med R. till lägenheten. Chefen hade därvid
svarat att ärendet hade överlämnats till åklagare och att Rönnbäck inte hade
varit tillräckligt smidig under utredningen. Den 22 februari hade Matanovic
erhållit besked att åklagaren inte skulle väcka åtal, enär brott inte kunde
styrkas. De framförda anklagelserna hade emellertid medfört att Matanovic
hade måst sjukskriva sig.

Efter remiss inkom polismyndigheten i Göteborgs polisdistrikt med
utredning och yttrande.

I yttrandet anförde polismyndigheten bl. a. följande.

Rönnbäck, som har tjänstgjort som polis sedan 1957, hade nyligen börjat
tjänstgöra som utredningsman. I denna funktion måste han bedömas som
oerfaren.

Rönnbäck ägde en ambition att komma till en lösning av ärendet. I vart fall
i senare delen av ärendets handläggning kände han tvivel inför uppgiften att
Matanovic skulle vara den skyldige. Han var emellertid också påverkad av
målsägandens påstridighet i kombination med brottets allvar.

Rönnbäck kände även att ett eventuellt ”friande” besked från målsäganden
angående misstanken mot Matanovic som gärningsman skulle ha stor
betydelse för denne.

Rönnbäcks åtgärd att genomföra att målsäganden fick tillträde till
Matanovics bostad var en åtgärd med syfte att utröna en omständighet som
kunde äga betydelse för utredning av brottet. Åtgärden måste sålunda
bedömas som en husrannsakan. Något beslut fattat av undersökningsledaren
att företa husrannsakan förelåg icke. I 28 kap. 1 § sista stycket RB anges
särskilt att den misstänktes samtycke ej må åberopas som grund för
husrannsakan. Oavsett bevekelsegrunderna har Rönnbäck sålunda saknat
laga stöd för en husrannsakan hos Matanovic.

Rönnbäck själv uppger vid samtal den 31 oktober 1985 att han i dag icke
skulle ha gått tillväga på samma sätt. Han skulle i en motsvarande situation
icke ha tagit någon kontakt med Matanovic utan skulle ha kallat denne till
förhör och konfrontation med målsäganden på polisstationen.

Chefen för den rotel där Rönnbäck tjänstgör har informerats om vad som
förevarit. Samtal har förts med Rönnbäck angående förutsättningarna för
genomförande av husrannsakan.

Även om Rönnbäck sålunda förfarit felaktigt bör detta knappast mera
allvarligt läggas honom till last. Åtgärden har trots allt näppeligen medfört
egentligt förfång för Matanovic utan fastmer ha bidragit till att minska den

misstanke som riktats mot honom.

Vid särskild kontroll har konstaterats att rikspolisstyrelsens person- och
belastningsregister icke innehåller någon uppgift om Matanovic beträffande
här aktuell händelse.

Av Matanovic framställda yrkanden har överlämnats till rikspolisstyrelsen.

JO Wigelius anförde följande i ett beslut den 20 februari 1986.

Enligt den av polisen upprättade anmälan och förhören med målsägaren

hade hon blivit nedslagen och frånstulen bl. a. cirka tvåtusen kronor.

>

Uppgifterna tydde alltså på ett allvarligt brott. Oaktat detta ansågs det i
primärläget som ett brottmål av enkel beskaffenhet med polismyndigheten
som förundersökningsledare. Den bedömningen kan jag inte förstå. Ärendet
borde omgående ha lottats på åklagare i och med att Matanovic blev utpekad
som misstänkt för brottet.

När det så gäller själva utredningen bör det redan från början ha framstått
som angeläget att försöka få händelseförloppet klarlagt. Någon noggrannare
utredning kan dock inte anses ha företagits i saken. I varje fall finns det inte
någon sådan dokumenterad. Som ett exempel härpå kan nämnas att det inte
finns någon redovisning som anger att målsägaren skulle ha tillfrågats
närmare om hur den lägenhet som hon hade besökt egentligen såg ut och på
vilket etage den låg. Dessa brister i utredningen är betänkliga. Det
förhållandet att Rönnbäck var oerfaren som utredningsman kan vara en viss
förklaring, om också inte ett helt godtagbart försvar för att utredningen blev
ofullständig. I de fall mer eller mindre orutinerad utredningspersonal
tilldelas ärenden får det nämligen enligt min mening anses åligga rotelchefen
att tillse att vederbörande får den handledning som krävs för uppgiftens
lösande.

Beträffande det föreliggande fallet kan då först konstateras att det efter
målsägarens utpekande av Matanovic beslutades att denne skulle kallas till
förhör för att höras som misstänkt för misshandel. Rönnbäck har i den delen
uppgivit att Matanovic enligt hans bedömning då inte kunde misstänkas för
tillgreppet av pengarna, men att han kunde höras om det. Av handlingarna
går dock inte att utläsa vad som låg bakom ställningstagandet att den
utpekade endast var skäligen misstänkt för misshandel och inte för tillgreppet.
Misstankarna mot Matanovic grundades på målsägarens utpekande av
honom vid en fotokonfrontation. Hennes uppgifter i övrigt var dock till en
viss del vaga och som tidigare anförts inte närmare utredda. Med tanke på de
svårigheter som många gånger föreligger när det gäller att känna igen någon
på ett foto borde det därför ha genomförts ingående förhör med och vallning
av målsägaren innan någon definitiv ställning beträffande Matanovic hade
tagits. Även om jag har förståelse för att utpekandet av Matanovic vägde
tungt i sammanhanget anser jag att det i detta fall togs väl lätt på uppgiften.
En från början noggrant genomförd utredning hade antagligen kunnat ge ett
säkrare underlag när det gällde att bedöma de föreliggande uppgifterna.

Vad då gäller kallelsen av och förhöret med Matanovic finner jag inte
anledning till något uttalande. Däremot vill jag erinra om att Matanovic vid
förhöret i fråga uppgav att han hade arbetat vid den tidpunkt som brottet
skulle ha begåtts. Detta vitsordades också av hans arbetsledare P., som i

övrigt enligt förhörsprotokollet uppgav bl. a. följande: ”1 den sysselsättning
som Matanovic utför på arbetet skulle han kunna vara borta från arbetet
högst en timme utan att P. skulle få kännedom om detta.” Sannolikheten för
att Matanovic kunde vara gärningsmannen var därmed inte så stor eftersom
målsägaren uppgivit att hon hade varit i mannens lägenhet under cirka två
timmars tid. Enligt beslut som fattades efter de nämnda förhören fick
Rönnbäck i uppdrag att valla målsägaren i området kring brottsplatsen samt
genomföra en konfrontation. Något beslut om husrannsakan i Matanovics
bostad fattades emellertid inte. Oaktat detta besökte Rönnbäck i sällskap
med målsägaren Matanovic och begärde att de två skulle få tillträde till hans
lägenhet. Anledningen till denna begäran var önskan att få klarlagt om det
var den lägenheten som målsägaren hade varit på besök i, dvs. det var fråga
om en åtgärd till utrönande av omständighet som kunde äga betydelse för
utredningen av brottet. Som polismyndigheten påpekat måste åtgärden
bedömas som en husrannsakan. Bestämmelser om vem som skall meddela
förordnande om husrannsakan återfinns i 28 kap. 4 och 5 §§ rättegångsbalken.
Paragraferna har följande lydelse.

4 § Förordnande om husrannsakan meddelas av undersökningsledaren,
åklagaren eller rätten. Kan husrannsakan antagas bliva av stor omfattning
eller medföra synnerlig olägenhet för den, hos vilken åtgärden företages,
bör, om ej fara är i dröjsmål, åtgärden icke vidtagas utan rättens förordnande.

Fråga om husrannsakan må av rätten upptagas på yrkande av undersökningsledaren
eller åklagaren. Efter åtalet äge rätten även på yrkande av
målsägande så ock självmant upptaga fråga därom.

5 § Utan förordnande, som sägs i 4 §, må polisman företaga husrannsakan,
om åtgärden har till syfte att eftersöka den som skall gripas, anhållas eller
häktas eller hämtas till förhör eller till inställelse vid rätten eller att verkställa
beslag å föremål, som å färsk gärning följts eller spårats, så ock eljest, då fara
är i dröjsmål.

I den föreliggande situationen var inte omständigheterna på något sätt
sådana att de berättigade Rönnbäck att fatta ett beslut om husrannsakan i
Matanovics bostad. Han fattade alltså sitt beslut trots att han inte hade någon
befogenhet att göra det. För övrigt kan det enligt min mening starkt
ifrågasättas om det i det skedet av utredningen över huvud kunde göras
gällande att Matanovic fortfarande var skäligen misstänkt för brottet. Såvitt
framgår av remissvaret synes Rönnbäck för sin del helt enkelt inte ha
reflekterat över att den av honom vidtagna åtgärden var en husrannsakan.
Något protokoll över förrättningen hade tydligen inte heller upprättats.

Rönnbäcks åtgärd att utan laga stöd själv besluta och genomföra en
husrannsakan i Matanovics bostad är av så allvarlig beskaffenhet att han
enligt min mening inte bör undgå ansvar därför. Jag beslutar därför att till
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anmäla fråga om disciplinansvar för
Rönnbäck i angivet hänseende.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län beslutade den 21 april 1986 att
enligt 10 kap. 1 § lagen om offentlig anställning tilldela Rönnbäck en
varning. Talan om ändring i beslutet har inte väckts inom föreskriven tid.

Fråga om ansvaret för frigivning av anhållna m. m.;
framställning till regeringen om föreskrifter angående
underrättelse till häkte (motsvarande) om frigivningsbeslut

(Dnr 373-1984)

Bakgrund

I en artikel i Aftonbladet den 8 december 1983 uppgavs att en anhållen
person, som en åklagare i Gävle hade beslutat skulle friges, hade fått sitta
kvar i häktet i Gävle ett par dagar därefter. Med anledning därav infordrades
till JO-expeditionen den utredning som verkställts genom dåvarande länsåklagaren
K.G. Olssons försorg. Av utredningen framgick i huvudsak detta.

Allmän åklagare i Gävle beslutade den 3 oktober 1983 att anhålla ett antal
ynglingar som misstänkta för stöld av bl. a. en viss farlig medicin från ett
apotek. Under den följande veckan lade utredningsmännen ner ett omfattande
arbete på att få tag på den försvunna medicinen. På eftermiddagen
fredagen den 7 oktober berättade en av de misstänkta var den fanns gömd.
Sedan medicinen påträffats beslutade distriktsåklagaren Lars Lind att de
anhållna skulle friges. Till synes på grund av bl. a. ett missförstånd mellan två
polismän kom något besked till häktet om åklagarens frigivningsbeslut
beträffande en av ynglingarna, H., inte att lämnas under fredagen. Först
sedan en förfrågan gjorts från häktet på måndagsmorgonen kom H. att friges
kl. 09.00.

Länsåklagare K.G. Olsson beslutade därefter att inleda förundersökning
till utrönande av om frihetsberövandet av H. efter frigivningsbeslutet den 7
oktober 1983 till den 10 oktober 1983 orsakats av vårdslös myndighetsutövning.
I ett beslut den 4 november 1983 anförde Olsson följande.

Det har ankommit på vederbörande kriminalpolispersonal att tillse att
åklagarens beslut om frigivandet blev utan dröjsmål på betryggande sätt
framfört till häktesföreståndaren. Upplyst är att det saknas centrala och
lokala tjänsteföreskrifter (motsvarande) om vilken eller vilka befattningshavare
som i en situation som den förevarande har ansvaret för framförandet. I
normalfall av frigivanden fungerar vissa interna rutiner på kriminalavdelningens
rotlar.

Fel i myndighetsutövningen har uppenbarligen orsakat att frigivande i rätt
tid ej skett. Felet har lett till förfång som ej är ringa för Fl, då denne utan laga
grund varit berövad friheten. Uteblivet frigivningsmeddelande till häktet
beror uppenbarligen på oaktsamhet.

Ansvar för vårdslös myndighetsutövning kräver att grov oaktsamhet
ådagalagts. Vid bedömningen härav skall samtliga omständigheter beaktas.
Vilken mening man i detta fall än må ha om hur ansvaret för felet är att
fördela mellan berörda polismän, så kan vid en samlad bedömning av
omständigheterna enligt nu tillgänglig utredning oaktsamhet som är grov
under alla förhållanden ej visas ligga enskild polisman till last. Fortsatt
utredning kan inte antas på avgörande sätt förändra denna bedömning.
Förundersökningen nedläggs därför.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län (länspolischefen Gunnar Berggren) fann vid
sin prövning om någon polisman gjort sig skyldig till tjänsteförseelse enligt 10
kap. 1 § lagen om offentlig anställning att ett fel hade begåtts av oaktsamhet

med påföljd att en person utan grund berövats friheten under mer än två
dygn. Med beaktande av de alldeles speciella förhållanden som rådde
bedömdes emellertid det fel som ifrågavarande polismän ansågs ha begått
som ringa, varför någon åtgärd i disciplinärt avseende inte företogs.

Utredning

Handlingarna i ärendet remitterades till åklagarmyndigheten i Gävle åklagardistrikt
för yttrande beträffande bl. a. rutinerna för verkställighet i
allmänhet av åklagares beslut att frige anhållen.

Chefsåklagaren Jan Encrantz anförde följande.

Åklagaren meddelar beslut om frigivning av anhållen person till vederbörande
utredningsman. Denne skriver därefter omedelbart ut en frigivningsorder
som omgående överlämnas till häktesavdelningen av utredningsmannen
personligen. I samband därmed antecknar utredningsmannen på personbladet
tiden för frigivningsbeslutet. Denna praxis har hittills alltid fungerat
tillfredsställande. Aktuellt fall utgör ett särfall och får bedömas som ett
avsteg från denna nu gällande ordning.

Därefter infordrades yttrande från riksåklagaren i frågan huruvida nuvarande
rutiner för underrättelse om åklagares beslut att frige anhållen är
tillräckliga eller centralt utfärdade föreskrifter om sådana underrättelser kan
vara erforderliga.

Till belysande av det praktiska förfarandet vid frigivning av anhållen
inhämtade riksåklagaren yttrande från överåklagaren vid åklagarmyndigheten
i Stockholms åklagardistrikt Claes Zeime. Denne anförde i huvudsak
följande.

Som bakgrund till frågeställningarna i remissen lämnas först en redogörelse
för vad jag inhämtat om de rutiner som tillämpas på kriminalavdelningens
vaktrotel (KKV) i samband med intagning och frigivning av personer som
berövats friheten på grund av misstanke om brott.

När en gripen person förs in på KKV, dras ärendet för vakthavande
kriminalinspektör. Denne beslutar om frihetsberövandet skall bestå. Om
den gripne inte friges omedelbart, tar vakthavande kriminalinspektör över
ansvaret för gripandet. Han bestämmer då också om den gripne skall föras till
arresten i allmänna häktet eller tas om hand på annat sätt. Om det är fråga om
ett jourärende, delas ärendet ut till en utredningsman på KKV. Utredningsmannen
svarar sedan i första hand för de nödvändiga kontakterna med
åklagaren.

Vare sig den gripne friges omedelbart eller ej, sker registrering av
frihetsberövandet i ett ADB-baserat register (RFP-registret). I samband
med uppdateringen av RFP-registret upprättas också en s. k. travarlapp.
Travarlappen består av ett set med fyra likadana blanketter, av vilka de två
understa dock saknar betydelse i detta sammanhang. Om den gripne skall
föras till arresten på allmänna häktet, dokumenteras beslutet härom längst
ner till vänster på travarlappen. Den polisman som skall verkställa beslutet
om insättande i arrest tar sedan med sig den gripne och travarlappen till
häktet. Vid avlämnandet på häktet av den gripne kvitteras mottagandet
längst ner till höger på travarlappen. Därefter bryts setet, varvid polisman -

nen får den översta blanketten som bevis på att han verkställt beslutet om
insättande i arrest. Detta bevis lämnas slutligen över till vakthavande
kriminalinspektör, som ombesörjer att det sätts in i en pärm avsedd endast
för travarlappar.

När den misstänkte friges från arresten, underrättas vakthavande kriminalinspektör
om frigivningen. Underrättelsen lämnas såväl muntligen via en
speciell telefonförbindelse som skriftligen i form av ett av häktespersonalen
upprättat arrestantkort som medföljer den frigivne. Underrättelsen föranleder
att dels avregistrering sker av den frigivne ur RFP-registret, dels
travarlappen rörande personen i fråga flyttas över till en annan pärm.

Varje kväll omkring midnatt görs en avstämning mellan å ena sidan de hos
vakthavande kriminalinspektör förvarade travarlappar som enligt hans
bokföring avser alltjämt bestående frihetsberövanden och å andra sidan den
motsvarande bokföringen på häktet.

Varje morgon omkring kl. 07.00 framställs maskinellt ett utdrag ur
RFP-registret. Utdraget innehåller en fullständig förteckning över bl. a.
personer som enligt noteringarna i registret fortfarande är berövade friheten
som gripna eller anhållna. Förteckningen är identisk med den s.k. dagrapport
som distribueras till samtliga åklagare vid åklagarmyndigheten i
Stockholms åklagardistrikt m.fl.

Vakthavande kriminalinspektör har vidare för eget bruk en arbetslista,
som fungerar som en extra kontroll i förhållande till RFP-registret och
systemet med travarlappar.

Åklagarens handläggning vid beslut om frigivning av en anhållen person
sker normalt på följande sätt. Åklagaren underrättar utredningsmannen om
att den anhållne skall friges. Underrättelsen lämnas muntligen och i
allmänhet per telefon. Vid detta tillfälle anges som regel också tidpunkten för
frigivningen. Åklagaren dokumenterar i samband härmed beslutet och
tidpunkten på blanketten (RÅ 102) anmälan/beslut om tvångsmedel m. m.
Därefter ser han till att uppgifterna i fråga kan föras in i anhållningsliggaren.
När detta skett, upphör i praktiken hans omedelbara befattning med
frihetsberövandet. Gången är i princip densamma vare sig handläggningen
sker under beredskap eller på kontorstid.

Av vad som återgivits nu framgår att åklagaren i regel inte gör någon direkt
kontroll av att ett beslut om frigivning blir verkställt. Indirekt och i efterhand
sker emellertid en viss uppföljning genom att åklagaren fortlöpande tar del
av polisens dagrapporter (se bilaga 3). Denna uppföljning kan dock inte
tillmätas någon större betydelse i det här sammanhanget.

Om man vill åstadkomma en för åklagaren speciellt anpassad kontrollrutin
med avseende på verkställandet av beslut om frigivning, är det naturligtvis
möjligt att göra detta. En metod är att åklagaren ålägger utredningsmannen
att höra av sig på nytt när den intagne faktiskt har släppts ut, såvida inte den
intagne i stället skall omhändertas av någon anledning, t. ex. för förpassning.
En annan utväg är att åklagaren eller någon annan företrädare för
åklagarmyndigheten fortlöpande eller vid tjänstetidens slut stämmer av
frigivningsbesluten med föreståndaren för förvaringslokalen. Även andra,
liknande rutiner kan säkerligen konstrueras.

För egen del och såvitt gäller förhållandena inom Stockholms åklagardi -

strikt anser jag emellertid att varken lokalt eller centralt utfärdade nya
föreskrifter i nämnvärd utsträckning skulle kunna minska risken för felaktig
handläggning i samband med beslut om frigivning av intagna. Den rådande
ordningen är således enligt min mening tillräckligt betryggande. Detta
innebär inte att misstag är uteslutna. Däremot kan sägas att de nuvarande
rutinerna är så säkra att endast särpräglade och mer eller mindre oförutsebara
omständigheter, t. ex. tillfälliga tillstånd av oreda eller annan förvirring,
synes kunna leda till att misstag begås. Mot sådana undantagsföreteelser
hjälper inga föreskrifter.

Jag bör kanske tillägga att det under senare år här i Stockholm har hänt
åtminstone i ett par fall att den polisman som det ålegat att verkställa ett
frigivningsbeslut har glömt bort att göra detta. I dessa fall synes omständigheterna
ha varit snarlika dem som orsakat missödet i Gävle och som föranlett
remissen.

Genom remissen har emellertid en del närbesläktade frågeställningar
också fått aktualitet. På det senaste chefsåklagarmötet vid myndigheten
yppades - jämnt fördelade - olika åsikter om vilken tidpunkt som rätteligen
skall anges vid beslut om frigivning av en anhållen person. Enligt en
uppfattning borde tidpunkten för åklagarens beslut antecknas. Enligt en
annan uppfattning borde i stället antecknas den senare tidpunkt då den
intagne faktiskt får lämna förvaringslokalen. Skillnaden mellan de två
tidsangivelserna kan beräknas till normalt ca 15 minuter men den kan
enstaka gånger vara större. Frågan om vilken tidpunkt som skall antecknas
får avgörande betydelse i fall där den intagne varit berövad friheten i 24
timmar eller däromkring; jfr 33 kap. 5 § brottsbalken och 1 § lagen
(1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning. Eftersom det kan antas att
meningarna är delade inte bara vid denna myndighet, vore det värdefullt med
ett tillkännagivande från riksåklagaren hur åklagarna bör förfara. Själv anser
jag att det är tidpunkten för beslutet som skall antecknas.

I de från riksdagens ombudsmän hörrörande remisshandlingarna berörs
ännu en fråga som hör hemma i detta sammanhang. Jag tänker på
tillåtligheten av villkorade frigivningsbeslut. Sådana beslut kan förekomma i
skilda situationer. Som exempel kan nämnas att en gripen eller t. o. m.
anhållen person enligt åklagarens medgivande får sättas på fri fot i sin bostad
under förutsättning att personen i fråga där kunnat identifieras på ett sätt som
tillfredsställer de beledsagande polismännen. I andra fall kan villkoret om
frigivning vara knutet till resultatet av en beslutad husrannsakan eller av en
läkarundersökning. Exemplen kan mångfaldigas.

Det är lätt att inse att ett villkorat frigivningsbeslut i många fall kan erbjuda
en smidig lösning på ett praktiskt problem. På samma gång synes förfarandet
innebära delegation av en beslutanderätt som åklagaren har exklusivt och
som alltså inte kan delegeras. Enligt min mening vore det även i detta fall
värdefullt med ett klargörande uttalande från riksåklagaren.

Riksåklagaren anförde för egen del:

Beslut om anhållande meddelas av åklagaren. Även beslut om frigivning
ankommer exklusivt på åklagaren förutom då det meddelas av domstol i
samband med prövning av häktningsfråga.

När skäl inte längre förekommer för anhållande skall den misstänkte
omedelbart friges. När någon anhållits har åklagaren således att fortlöpande
överväga om anhållningsskäl fortfarande föreligger. Underlaget för bedömningen
utgörs regelmässigt av den utredning som vederbörande utredningsman
hos polisen redovisar till åklagaren. Redovisningen sker som regel
fortlöpande genom personlig kontakt mellan utredningsmannen och åklagaren
men kan någon gång i mindre komplicerade fall ske genom att
utredningsresultatet redovisas för åklagaren i form av ett förundersökningsprotokoll
eller andra handlingar. Om åklagaren beslutar att ett anhållande
skall hävas underrättar han regelmässigt utredningsmannen genom en
personlig kontakt med denne, ofta per telefon.

Åklagarens överväganden av om en anhållen skall friges eller om
anhållandet skall bestå präglas av de starka krav på skyndsamhet som gäller
för tvångsmedlet och måste därför ske jämsides med eller i korta avbrott i
andra krävande arbetsuppgifter. Inte sällan måste åklagaren exempelvis
informera sig i frågan och göra sitt ställningstagande i samband med
lunchuppehåll eller en kortare paus i en huvudförhandling i rätten. Ofta
måste ställningstagandet ske och erforderliga direktiv lämnas av åklagaren
medan denne vistas utanför sina tjänstelokaler och inte har annat medel för
kommunikation än telefon tillgängligt. Även i dessa fall är det naturligen
oftast utredningsmannen med vilken åklagaren har kontakt och vilken han
kan underrätta om sitt beslut i anhållningsfrågan. Någon enstaka gång,
såsom vid förfall för utredningsmannen eller efter tjänstetidens slut, kan
åklagaren i stället underrätta jourhavande polisbefäl eller, mera sällsynt,
personal vid allmänt häkte eller motsvarande förvaringslokal om ett frigivningsbeslut.

Ett beslut om frigivning skall verkställas omedelbart. Den som skall friges
förvaras på de större orterna, där allmänt häkte finns, på detta och i annat fall
i särskilda arrestlokaler hos polisen. I det senare fallet utgörs personalen av
polispersonal eller, oftare, av hos polismyndigheten särskilt inhyrd eller
anställd vaktpersonal.

Själva frisläppandet kan endast ske genom personalens vid allmänna
häktet eller arresten försorg. Endast denna personal har tillgång till nycklar
och har möjlighet att återlämna omhändertagna persedlar, pengar m. m. till
den frigivne. Oftast ombesörjs emellertid övriga åtgärder i anslutning till
frigivningen av vederbörande utredningsman. Denne infinner sig sålunda
hos jourhavande styresman, befäl eller vakt och underrättar om åklagarens
beslut, är närvarande vid frisläppandet och är den frigivne behjälplig då han
lämnar lokalerna. Det är emellertid ej heller ovanligt att utredningsmannen,
omedelbart efter sin kontakt med åklagaren, endast per telefon, vidarebefordrar
frigivningsbeslutet till förvaringslokalen, vars personal då i alla delar
ombesörjer frigivningen. I dessa senare fall är utredningsmannen enbart en
förmedlare av åklagarens beslut.

Oavsett hur åtgärderna fördelar sig mellan personal med ansvar för
förvaringen resp. polisen är det emellertid i båda fallen fråga om befattningshavare
över vilka åklagaren saknar administrativ befogenhet. Verkställigheten
av åklagarens beslut åligger således annan myndighet, som är undandragen
åklagarens kontroll. En felaktig hantering, såsom underlåtenhet att
verkställa ett frigivningsbeslut, kan föranleda disciplinpåföljd eller straffansvar.

På åklagaren måste ställas det oavvisliga kravet att han lämnar ett
otvetydigt besked om sitt beslut och att detta besked lämnas antingen till
behörig företrädare för den myndighet som har att direkt verkställa
frigivningen eller till någon som enligt vedertagen ordning har att vidarebefordra
beskedet till den verkställande myndigheten. Någon kontrollåtgärd

beträffande verkställigheten torde däremot inte - annat än i fall då det av
särskilda skäl finns anledning till antagande att frigivning inte kommit till
stånd - kunna avkrävas åklagaren. Än mindre kan han ingripa i de andra
myndigheternas handhavande av deras funktioner.

Det torde inte vara tjänligt att meddela uniforma regler för hur och till vem
åklagaren skall lämna meddelande om sitt beslut om frigivning. Rutinerna i
dessa hänseenden är ytterst betingade av åklagardistriktets storlek, lokala
belägenhet i förhållande till polismyndigheten och förvaringslokalen m. m.
Det får därför ankomma på cheferna för vederbörande åklagar- och
polismyndigheter att bestämma den ordning som - med utgångspunkt i vad
jag nu anfört - bör gälla. Mot bakgrund av antalet anhållanden - 1983 ca
28 500 varav 9 300 ledde till häktningsframställning och 1984 ca 26 400 resp.
8 900 - och de utomordentligt få fall då rutinerna inte fungerat torde de ovan
berörda rutiner som f. n. tillämpas få anses i och för sig godtagbara. Genom
den uppmärksamhet som väcks i anledning av ett fall som det nu aktuella och
genom påpekanden och diskussion i samband med t. ex. utbildning, inspektioner
och regionala åklagarmöten torde utrymmet för missförstånd och
därav föranledda misstag ytterligare kunna minskas.

I överåklagarens yttrande har aktualiserats ytterligare två frågor, nämligen
om vilken tidpunkt som skall antecknas för frigivningen och om s. k. villkorat
frigivningsbeslut. Efter överläggningar med överåklagarna och närmare
överväganden av dessa spörsmål avser jag att gå ut med allmänna råd till
åklagarna i dessa frågor.

Avslutningsvis vill jag nämna att justitiekanslern i ett beslut den 10 januari
1985 (JK:s dnr 2209-84-20) behandlat vissa frågor rörande verkställighet av
beslut att försätta anhållen på fri fot.

JO:s bedömning

I ett beslut den 22 januari 1986 anförde JO Wigelius följande.

Jag finner inte skäl att ifrågasätta länsåklagarens och länsstyrelsens
bedömning av polismännens underlåtenhet att vidarebefordra åklagarens
beslut om frigivning av H. till allmänna häktet. Möjligen kan det betraktas
som något otillfredsställande att utredningen helt inriktats på polismännens
ansvar. I grund och botten måste det nämligen anses åvila åklagaren att se till
att ett av honom fattat frigivningsbeslut blir verkställt. Den företagna
utredningen har dock inte givit mig anledning anta att något ansvar skulle
kunna utkrävas av åklagaren i detta fall. Jag har därför inriktat mig på frågan
om hur man för framtiden skall kunna undvika att liknande situationer
uppstår igen.

Det saknas författningsregler om vem som är skyldig att underrätta häkte
eller annan myndighet som är ansvarig för förvaringen i fråga om såväl
häktade som anhållna personer. Enligt min erfarenhet underrättas häkte
(motsvarande) direkt av domstolen när en häktad försätts på fri fot eller när
ett häktningsyrkande lämnas utan bifall. När häktningsförhandling har
hållits torde underrättelsen ske genom att den personal från häktet som varit
närvarande vid förhandlingen får med sig ett skriftligt besked om frigivningsbeslutet.
I de fall då sådant beslut meddelas utan förhandling, t. ex. i hovrätt,
torde det vanligen ske underrättelse till häktet genom telefonbesked jämte
statstelegram.

Som framgår av vad som anförts i detta ärende anses det generellt vara

polismyndighetens, och då närmast vederbörande utredningsmans, sak att
tillse att ett beslut om frigivning av en anhållen person når den som ansvarar
för förvaringen. Denna ordning är, som framgår av yttrandena, förestavad av
enbart praktiska skäl. Dessa skäl är också enligt min mening starka.
Justitiekanslern har i det beslut den 10 januari 1985, som riksåklagaren har
omnämnt i sitt yttrande och som avsåg ett likartat fall, tagit upp frågan om det
bör föreskrivas en underrättelseskyldighet mellan åklagare och polis men
funnit att en sådan inte skulle fylla någon egentlig funktion. Jag instämmer
häri. Enligt min mening bör det däremot övervägas om det föreligger ett
behov av föreskrifter om skyldighet för åklagaren att om frigivningsbeslutet
underrätta den myndighet som förvarar den anhållne. Härför talar starkt dels
att det principiellt bör finnas en direkt kontakt mellan den som har ansvaret
för frihetsberövandet och den som ansvarar för verkställigheten av detta,
dels att det i fråga om frihetsberövanden inte får finnas utrymme för
missförstånd, som kan föranleda att en person får sitta fängslad längre tid än
som är nödvändigt eller avsett. Enbart i detta ärende har det framkommit att
det på senare tid inträffat flera fall, där en frihetsberövad person frigivits för
sent på grund av brister i kommunikationerna mellan myndigheterna. Som
har anförts i ärendet kan misstag inte helt undvikas. Jag delar dock inte den
åsikt som framförts att risken för misstag inte skulle kunna minskas genom
centrala föreskrifter. För egen del anser jag att en föreskrift om att
åklagarmyndigheten skall vara skyldig att underrätta den förvarande myndigheten,
dvs. i huvudsak allmänt häkte eller vakthavande befäl vid
polismyndighet, om frigivningsbeslut i avsevärd mån skulle minska risken för
att personer hålls i förvar trots att beslut om frigivning har fattats. Även om
jag inte har mig bekant att någon häktad fått sitta för länge i häkte på grund
av brister i kommunikationen mellan domstol och förvarande myndighet är
det naturligt att det också på detta område meddelas föreskrifter i ämnet.

Jag vill framhålla att en underrättelseskyldighet av det slag som här har
förordats inte skulle behöva innebära några större förändringar i övrigt. Det
kan alltjämt gälla som huvudregel i praktiken att utredningsmannen sköter
detaljerna i samband med frigivandet. Sådana villkorade frigivningsbeslut
som överåklagaren i Stockholm har omnämnt i sitt yttrande, vilka jag i
princip inte har något att erinra mot så länge de är ägnade att förkorta tiden
för frihetsberövanden, skulle också kunna förekomma. Huvudsaken är att
den förvarande myndigheten genom beslutsfattaren får kännedom om vad
som beslutats och kan reagera om det är något som inte stämmer överens
med beslutet. Åklagaren skulle inte heller själv behöva lämna underrättelsen
utan detta skulle kunna ske genom annan tjänstemans inom åklagarmyndigheten
försorg. I fråga om beredskapstjänstgörande åklagares förhållanden
torde det inte ens i de större distrikten medföra annat än en mycket ringa
ökning av arbetsbördan att t. ex. per telefon underrätta häkte/polismyndighet
om frigivningsbeslut.

Föreskrifter av nu avsett slag torde kunna meddelas av regeringen i form av
verkställighetsföreskrifter till bestämmelserna om frigivande i 24 kap.
rättegångsbalken.

På grund av det anförda beslutar jag med stöd av min befogenhet enligt
lagen med instruktion för justitieombudsmännen att hos regeringen göra

framställning om att föreskrifter meddelas om skyldighet att lämna underrättelse
till häkte (motsvarande) om frigivningsbeslut. Jag har i detta sammanhang
inte övervägt om liknande regler bör införas i fråga om andra former av
frihetsberövande, t. ex. enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av
unga, lagen om vård av missbrukare i vissa fall eller utlänningslagen.

Överåklagaren i Stockholm har i sitt yttrande tagit upp frågan om vilken
tidpunkt som rätteligen bör anges vid beslut om frigivning av en anhållen
person, tidpunkten för beslutet eller för frigivningen. Justitiekanslern har i
ovannämnda beslut anfört att anteckningen på vederbörandes personblad
bör ange vid vilken tidpunkt ett frihetsberövande faktiskt har verkställts
resp. den tidpunkt då en anhållen faktiskt har försatts på fri fot. Jag delar
justitiekanslerns uppfattning härvidlag. Detsamma måste också gälla vad
som anges i stämningsansökningar om längden på frihetsberövanden. Detta
innebär dock enligt min mening inte att åklagaren kan underlåta att anteckna
beslutstidpunkten på tvångsmedelsblanketten, vilket inte minst från kontrollsynpunkt
är väsentligt. I fråga om anhållningsliggaren kan det ifrågasättas
om inte båda tidpunkterna borde noteras, något som förutsätter att
förvarande myndighet underrättar beslutande myndighet om när frigivandet
faktiskt skedde. En föreskrift därom kunde införas i anslutning till de ovan
förordade bestämmelserna. Jag finner dock inte skäl att här gå in närmare på
den frågan.

Det kan i anslutning till ovan refererade ärende anmärkas att JO Wigelius i
ett beslut den 31 januari 1986 i ett annat ärende (dnr 229-1985) på
förekommen anledning påpekat att ett beslut av åklagare att inte anhålla en
person som anmälts gripen bör dokumenteras och att åklagare som fullgör
beredskapstjänst bör underrätta vederbörande åklagarmyndighet om sådana
beslut.

Förutsättningar för besök hos anhållen i vissa situationer;
analogisk tillämpning av häkteslagen

(Dnr 2948-1985)

Klagandena i ärendet omtalade följande. När A.B. satt anhållen på allmänna
häktet i Växjö i början av augusti 1985, uppsöktes hon av en representant för
en bostadsstiftelse och en polisman. Vid besöket blev hon tillrådd att säga
upp sitt hyresavtal med stiftelsen på grund av påstådda störningar i hennes
lägenhet. A.B. skrev under uppsägningen och saknade därefter egen bostad.
- Klagandena ifrågasatte med vilken rätt representanten för bostadsstiftelsen
och polismannen släppts in till A.B. i häktet.

I anledning av klagomålen inhämtades muntligen upplysningar i saken från
styresmannen och övertillsynsmannen vid häktet. Av upplysningarna framgick
att man från häktets sida saknat kännedom om besöket, varför detta
torde ha skett genom polisens förmedling.

Klagomålen remitterades till polismyndigheten i Växjö polisdistrikt för

upplysningar och yttrande. Polismästaren Bo Lind hänvisade i sitt remissvar
till en av chefen för kriminalavdelningen Gösta Johansson upprättad
promemoria över förhör med polismännen Lars-Åke Berg och Börje Skoog.

Av promemorian framgick bl. a. följande. Utredningsman i ärendet var
kriminalassistenten Lars-Åke Berg. Kriminalinspektören Börje Skoog vid
spaningsroteln var behjälplig vid det spaningsarbete som ledde till A.B:s
gripande. Han medverkade också vid de husrannsakningar och godsredovisningar
som företogs. - Åklagarmyndigheten hade inte meddelat några
särskilda föreskrifter eller inskränkningar när det gällde A.B:s möjligheter
att ta emot besök. - Berg hade inte haft någon del i besöket hos A.B.

I promemorian anfördes vidare:

Kriminalinspektören Börje Skoog har i ärendet uppgivit.

Under någon av de dagar då A.B. satt anhållen sammanträffade Skoog av
en ren tillfällighet utanför polishuset med Roland Håkansson, som har hand
om bostadsstiftelsen Växjöhems hyreslägenheter. Skoog känner Håkansson.
Håkansson, som kände till att A.B. satt anhållen i polishuset hade frågat
Skoog om Håkansson hade möjlighet att få ett sammanträffande med A.B.
Håkansson hade nämligen en delgivning till A.B. angående uppsägning av
hyreskontraktet på hennes lägenhet. Skoog uppfattade Håkanssons ärende
som en helt vanlig delgivning angående en hyresuppsägning och lovade att
följa med Håkansson till häktet. Skoog ansåg det praktiskt att Håkansson
själv fick möjlighet att verkställa delgivningen. Håkansson kunde mycket väl
ha anlitat polismyndigheten för uppdraget.

Skoog följde således med Håkansson till häktet. Skoog minns inte om han
meddelade tjänstgörande personalen på häktet vad besöket gällde, men
troligen uppgav han att det gällde en delgivning. Håkansson och Skoog gick
till den arrest där A.B. satt. Skoog kommer inte ihåg hur han underrättade
A.B. om besöket. Under alla förhållanden hade A.B. inget emot besöket.
Skoog deltog inte i samtalet mellan A. B. och Håkansson. Han hörde att A. B.
sade något om att eftersom hon ändå kommer att uppsägas från lägenheten
kan hon lika gärna göra det själv. A.B. skrev under den handling, som
Håkansson hade med sig. Skoog vill särskilt framhålla att han inte på något
sätt deltog i samtalet mellan A.B. och Håkansson, som varade endast några
minuter.

Efteråt förstod Skoog att A.B. skrivit under en uppsägning av hyreskontraktet.
Skoog hade från början varit av den uppfattningen, att ärendet gällde
en helt vanlig delgivning från Växjöhem angående stiftelsens uppsägning av
ett hyreskontrakt. Nu efteråt förstår Skoog att han delvis missbedömt
ärendet, eftersom han från början utgick från att saken gällde en vanlig
delgivning. Hans avsikt har dock endast varit att underlätta handläggningen
av ärendet.

JO Wigelius anförde följande i beslutet i ärendet den 4 april 1986.

I 1 § första stycket lagen om behandling av häktade och anhållna m. fl.
(häkteslagen) sägs att den som är häktad på grund av misstanke om brott inte
får underkastas mer omfattande inskränkningar i sin frihet än som påkallas
av ändamålet med häktningen samt ordning och säkerhet. Vad som i lagen
sägs om häktad gäller också bl. a. för den som är anhållen (17 §). Vilka
förutsättningar som skall föreligga för att en häktad eller anhållen skall få ta
emot besök regleras i 11 § häkteslagen. Beslutsansvaret i sådana frågor ligger
på åklagaren när det gäller hinder mot besök på grund av fara för att
brottsutredningen försvåras (16 § häkteslagen) och i övrigt på föreståndaren

7 Riksdagen 1986/87. 2 sami. Nr I

för förvaringslokalen (16 § förordningen om behandlingen av häktade och
anhållna m.fl.; häktesförordningen). I de föreskrifter kriminalvårdsverket
meddelat i anslutning till häkteslagen och häktesförordningen (häktescirkulär
1; KVVFS 1977:1) anges i 65 § att tillstånd till besök hos intagen ej får

meddelas utan att han själv begärt eller medgivit besök.

Det förekommer ibland att besök hos en anhållen eller häktad sker genom
polis- eller åklagarmyndighetens förmedling. Om besöket sker i häkte eller
annan förvaringslokal måste även beträffande sådana besök gälla att
föreståndaren för förvaringslokalen skall ha lämnat sitt tillstånd och den
intagne begärt eller lämnat sitt medgivande till besöket. (Här bortser jag från
sådana sammanträffanden som kan föranledas av brottsutredningen och för
vilka den anhållnes eller häktades samtycke inte erfordras.) Om ett genom
polis eller åklagare förmedlat besök äger rum på annan plats än i en
förvaringslokal ankommer det på den förmedlande myndigheten att pröva
frågor angående besöket. Också därvid måste enligt min mening tillämpas
den princip angående häktads och anhållens rättigheter i detta sammanhang
som kommer till uttryck i 65 § i häktescirkulär I, och som bygger på

bestämmelserna i 1 § första stycket och 11 § häkteslagen.

Av utredningen framgår att Skoog tagit med en utomstående person till
häktet utan att i förväg inhämta vare sig häktesföreståndarens godkännande
eller A.B:s samtycke till besöket. Förfaringssättet kan inte anses förenligt
med gällande föreskrifter.

Med den kritik som ligger i det ovan sagda är ärendet avslutat.

Handläggning av fråga om beslag av cykel
(Dnr 1980-1985)

I ett brev till JO berättade Sture Hedberg bl. a. följande.

Han drev en nystartad cykelfirma och hade nyligen köpt en begagnad cykel
som skulle ingå i rörelsen. På eftermiddagen den 3 augusti 1985 - en lördag -stod cykeln uppställd utanför hans bostad, låst med ett blocklås. På grund av
att två män visade cykeln ett närgånget intresse gjorde han fast den
ytterligare med en wire. När han efter ungefär en timmes bortovaro
återvände till sin bostad var cykeln försvunnen och wiren avklippt. Hedberg
ringde genast till polisen och stöldanmälde den. Han fick då veta att det var
polisen som tagit hand om cykeln. Hedberg tyckte att åtgärden varit väl
drastisk; det hade varit bättre om polisen tagit kontakt med honom i stället.
Som det nu gått till fanns det risk att hans rykte som cykelhandlare kommit
till skada.

Efter remiss inkom polismyndigheten i Nyköpings polisdistrikt med
upplysningar och yttrande.

Upplysningarna gavs i form av en promemoria, upptagande de omständigheter
som var av betydelse för bedömningen av åtgärden med cykeln. Av
promemorian framgick bl. a. följande.

En kvinna vid namn S.J. hade den 22 juli 1985 anmält att hennes cykel
blivit stulen tre dagar tidigare. Den 3 augusti sammanträffade två polismän,

polisassistenterna Hans Kowallek och Erik Widstrand, med S.J. utanför
fastigheten Brandkärrsvägen 168, där Hedberg hade sin cykelaffär. Hon
berättade att hon på platsen hade återfunnit sin cykel. Medan cykeln hållits
bevakad hade en man kommit ut från Hedbergs affär och låst fast den vid
cykelstället med en wire.

Sedan polismännen bl. a. hade konstaterat att S.J:s personnummer fanns
på cykelramen försökte de nå Hedberg i affären och i hans bostad men utan
resultat. Efter beslut av vakthavande befälet, polisinspektören Ingvar
Karlsson skar de då av wiren och tog cykeln till polisstationen för vidare
utredning angående ägarförhållandena. De hade uppfattat Karlssons order
som ett beslut om beslag men av förbiseende underlåtit att upprätta
beslagsprotokoll. Cykeln ställde de på polisgården försedd med anteckningar
om de åtgärder som vidtagits med den.

När Hedberg cirka en timme efter det att cykeln hämtats ringde till polisen
blev han underrättad om beslaget.

Hedberg hördes av polisen upplysningsvis den 5 augusti 1985. Han
berättade då bl. a. att han ansett sig ha förvärvat cykeln i god tro. Han hade
emellertid inte något emot att cykeln återlämnades till rätte ägaren. Så
skedde också den 7 augusti 1985. Beslutet därom fattades av kriminalinspektören
P-O Frisk. Inte heller Frisk upprättade något beslagsprotokoll. Det
berodde på att cykeln redan fanns hos polisen och att Hedberg medgivit att
den fick återlämnas till målsäganden.

Karlsson hade enligt promemorian bekräftat att hans order till Kowallek
och Widstrand var att förstå som ett beslut om beslag. Karlsson hade varit
inne på tanken att cykeln genast kunnat lämnas tillbaka till S.J.

Det upplystes vidare att chefen för kriminalavdelningen var undersökningsledare
till den 7 augusti 1985, då åklagaren övertog ledningen av
utredningsarbetet.

På grundval av uppgifterna i promemorian uttalade polismästaren Richard
Sevelius efter en kortfattad redogörelse för omständigheterna i saken
följande omdöme.

Enligt polismyndighetens uppfattning förelåg grund för att ta cykeln i beslag.
Ett beslagsprotokoll skulle dock omgående ha upprättats. Polismyndigheten
har vidtagit åtgärder för att förhindra ett upprepande i denna del.

Hedberg bereddes tillfälle att yttra sig över remissvaret men avstod.

I sitt beslut den 26 mars 1986 anförde JO Wigelius följande.

Föremål som skäligen kan antas ha betydelse för utredning om brott eller
ha avhänts någon genom brott eller vara förverkat på grund av brott får enligt
27 kap. 1 § rättegångsbalken (RB) tas i beslag.

Det råder inget tvivel om att omständigheterna i detta fall gav tillräckligt
stöd för antagande att den av S.J. utpekade cykeln avhänts henne genom
brott. Det var alltså i och för sig befogat att ta den i beslag.

Beslag är ett tvångsmedel och tillämpningen av det är kringgärdad av
regler avsedda att trygga rättssäkerheten. Sålunda stadgas i 27 kap. 4 § RB
att beslag skall beslutas av särskilt kvalificerad befattningshavare, nämligen
undersökningsledaren eller åklagaren. Om fara är i dröjsmål får dock enligt
samma paragraf åtgärden vidtas av polisman även utan sådant beslut.

Karlsson hade inte sådan befattning som krävs enligt huvudregeln.
Omhändertagandet av cykeln var med hänsyn därtill rättsenligt endast i den
mån ett dröjsmål kunde antas äventyra syftet med åtgärden. Huruvida
förhållandena gav fog för en sådan bedömning är en fråga som man kan ha
olika uppfattningar om. För min del har jag ingenting att erinra mot att
åtgärden genomfördes såsom skedde.

Över beslag skall föras protokoll, vari bl. a. anges ändamålet med åtgärden
(27 kap. 13 § första stycket RB).

Om beslaget verkställts utan beslut av undersökningsledaren eller åklagaren
skall det skyndsamt anmälas till honom, som har att omedelbart pröva
om beslaget skall bestå (27 kap. 4 § tredje stycket RB). Ett sådant beslag har
alltså karaktären av ett rent provisorium.

I föreliggande fall blev beslaget varken protokollerat eller underställt
behörig befattningshavares prövning.

Om hävande av beslag som ej meddelats eller fastställts av rätten förordnar
undersökningsledaren eller åklagaren. Frisk var med andra ord inte behörig
att avgöra den frågan. Hans åtgärd att återlämna cykeln till S.J. kan
visserligen sägas ligga väl i linje med vad som får antas ha varit huvudsyftet
med beslaget, nämligen att säkerställa målsägandens rätt. Ett beslag kan
emellertid tjäna flera ändamål; att cykeln saknat betydelse t. ex. som bevis i
en rättegång angående tillgrepp av den har Frisk inte kunnat utgå från. Det
har från den synpunkten varit mera än en formsak att frågan om hävande av
beslaget undandragits behörig befattningshavares prövning.

Hanteringen av beslagsfrågan har som framgått lämnat åtskilligt övrigt att
önska. I själva verket är bristfälligheterna så påfallande att handläggningen
snarast ger intrycket att de polismän som befattat sig med saken betraktat
omhändertagandet av cykeln mindre som ett beslag i rättegångsbalkens
mening än som första ledet i ett slags formlöst handräckningsförfarande.

Sådan informell besittningsrestitution förekommer också i praktiken,
främst när stöldgods återtas på bar gärning. Det har också stundom ansetts
godtagbart i vissa andra uppenbara fall, t. ex. när beslaget görs hos en för
tillgrepp misstänkt och denne genast samtycker till att godset utlämnas till
ägaren. Sistnämnda förfaringssätt är jag för egen del kritisk till; har godset
tagits om hand för ett sådant ändamål som avses med beslagsreglerna är
åtgärden att anse som ett beslag, oberoende av om den hos vilken åtgärden
ägt rum frivilligt ställt godset till förfogande och förklarat sig inte längre göra
anspråk på det.

I detta fall saknades under alla omständigheter förutsättningar att tillämpa
det förenklade förfarandet. Hedberg var ju inte närvarande när omhändertagandet
skedde och hade mycket väl kunnat hävda att han gjort ett
godtrosförvärv.

Sedan polismästaren nu gjorts uppmärksam på saken och redan vidtagit
åtgärder för att inskärpa protokolleringsskyldigheten finner jag för egen del
inte anledning att göra något ytterligare. Jag utgår därvid från att även mina i
beslutet framförda synpunkter på handläggningen i övrigt kommer att bli
beaktade vid den framtida hanteringen av beslagsfrågor.

Felaktigt utförd konfrontation under förundersökning
(Dnr 1171-1985)

I en skrivelse, som kom in till JO den 25 april 1985, gjorde klaganden
gällande i huvudsak följande.

Vid ett tillfälle i mars 1985 hade hennes bror Jan hämtats till en polisstation
i ett trafikärende. I anslutning därtill hade en 20-årig flicka placerats i ett rum
bredvid. Flickan, som hade varit utsatt för ett överfall på morgonen den 7
november 1984, hade inför besöket på polisstationen informerats om att en
man strax skulle komma in i rummet intill det rum där hon själv uppehöll sig.
Vidare hade polisen sagt till henne: ”Denna man är sannolikt den som begått
överfallsgreppet på Dig i november -84.” Flickan hade sedan fått se Jan
genom en glasvägg och höra hans röst. Helt plötsligt hade det då stått klart för
henne att ”han är det”. Eftersom Jan inte hade kunnat erinra sig vad han
hade gjort på morgonen den 7 november hade han häktats. Den nämnda
konfrontationen hade föregåtts av en fotokonfrontation där ett foto av Jan
ingick. Målsäganden hade då sagt att det inte var han.

Klaganden ifrågasatte om en konfrontation får tillgå på sätt som här
förekommit.

Efter remiss inkom polismyndigheten i Stockholms polisdistrikt med
upplysningar och yttrande jämte förundersökningsprotokollet rörande bl. a.
det brott där den påtalade konfrontationen förekommit. I remissvaret
anförde polisöverintendenten Hans Wrånghult följande.

N. anmälde 1984-11-07 att hennes dotter K. utsatts för misshandel och blivit
förd till Huddinge sjukhus. K. fick stanna kvar på sjukhuset för observation
eftersom hon i samband med misshandeln ådrog sig en hjärnskakning. På
grund av de uppgifter som framkom vid anmälningstillfället tilldelades
ärendet, i enlighet med gällande tjänsteföreskrift för ärendefördelningen
inom kriminalavdelningen, den lokala kriminalroteln KAL 2. Utredningsmannen
som tilldelades ärendet var kriminalassistent Anders Hurtig.

Rättsintyg utfärdades 1985-01-23. Detta angav att K. hade en mjukdelsskada
vid tinningen, efter röntgen kunde konstateras att hon inte hade några
skelettskador i huvudet. Några andra skador angavs inte i rättsintyget.

1984-12-20 uppgav K. vid förhör att hon minns att hon fick ett slag i
huvudet. Slaget utdelades med en flaska. Hon minns också att hon bars in i en
bil, och att hon blev utsatt för misshandel i bilen. Hon minns sedan ingenting
förrän hon var i sitt hem i Vårberg. De uppgifter som lämnades av K. vid
förhöret föranledde inte att ärendet överfördes till våldsroteln. Förhörsledare
vid detta tillfälle var kriminalinspektör Gerd Welin.

1985-02-28 konfronterades K. med fotografier av personer som eventuellt
kunde misstänkas för brottet. Bland dessa fanns också fotografier på Jan. K.
kunde vid detta tillfälle inte peka ut någon gärningsman. I stället kom Hurtig
överens med henne att hon skulle komma till KAL 2 för att se en person som
han ville visa henne.

Hurtig hade fattat misstankar mot Jan eftersom han tyckte att han kände
igen hans sätt att uttrycka sig i K:s beskrivning av gärningsmannen. Jan
kallades därför till KAL 2 för kompletterande frågor i ett trafikärende. Detta
ärende var i själva verket avslutat och utredningen var färdig.

Konfrontationen planerades till 1985-03-18. Hurtig var vid tillfället sjuk
och kunde inte delta. K. placerades i receptionen och fick på så sätt se Jan när
han kom till KAL 2. K. reagerade enligt uppgift väldigt starkt när hon såg Jan
och sade sig känna igen honom.

K. blev återigen förhörd vid KAL 2 1985-03-20, denna gång av Hurtig. Vid
detta förhör hade K:s minne av händelsen klarnat och hon kunde lämna
ytterligare uppgifter om förloppet. 1985-03-22 förhördes hon återigen av
Hurtig.

Härefter kom ärendet att flyttas över till våldsroteln som enligt gällande
tjänsteföreskrift handlägger ärenden om människorov. Utredningen slutfördes
vid våldsroteln.

Beträffande handläggningen av ärendet anser polismyndigheten att så
snart K. hade berättat att hon förts bort i en bil och blivit misshandlad borde
ärendet ha förts över till våldsroteln. Enligt gällande tjänsteföreskrifter om
arbetsfördelningen mellan kriminalavdelningens rotlar ska ärenden där
misstanke om brott mot brottsbalken 4 kap. 1 och 2 §§ föreligger handläggas
vid våldsroteln. Ärendet skulle således inte ha handlagts av den lokala
kriminalenheten KAL 2 efter förhöret med K. 1984-12-20.

De åtgärder som vidtagits för att bedriva förundersökningen synes
emellertid ha varit i enlighet med lagstiftningen om förundersökning och de
rutiner som utarbetats med ledning härav. Förutom förhör med K. företogs
en husrannsakan hos Jan för att utröna om han hade en sådan jacka som K.
berättat att gärningsmannen bar. Dessutom bereddes K. tillfälle att se
fotografier på personer vars utseende överensstämmer med den beskrivning
av gärningsmannen som hon hade lämnat.

Beträffande den konfrontation som ägde rum på KAL 2 1985-03-18 kan
polismyndigheten konstatera att den har inte genomförts på det sätt som är
vedertaget i distriktet. Konfrontationer är noggrant planlagda och i allmänhet
är den misstänktes försvarare närvarande. Tillvaratagandet av den
information som konfrontationen ger är av största vikt, särskilt som
resultatet av konfrontationen kan innebära att en misstänkt person frias från
misstankar. Det fordras därför att konfrontationen genomförs av personal
som är väl förtrogen med ifrågavarande rutiner och att personal med
erfarenhet också bistår den som konfronteras med den misstänkte.

Polismyndigheten finner att de felaktigheter som har begåtts i samband
med förundersökningen mot Jan till största delen beror på att ärendet inte
har tilldelats den rätta enheten. Vid våldsroteln finns resurser för och
erfarenhet av handläggning av ärenden där grov brottslighet kan misstänkas.
Polismyndigheten kommer därför att inskärpa vikten av att ärenden där grov
brottslighet kan misstänkas överförs till den enhet där de skall handläggas
enligt arbetsordningen.

Utöver vad Wrånghult anfört framgår bl. a. följande av förundersökningsprotokollet
och ett av chefen för den lokala kriminalroteln vid andra
vaktdistriktet kriminalkommissarien K.F. Bengtsson avgivet yttrande. Den
18 mars 1985, dvs. den dag då konfrontationen skulle genomföras på andra
vaktdistriktet, ringde Hurtig i god tid till rotelexpeditionen för att informera
om hur det skulle förfaras vid förrättningen, eftersom han på grund av
sjukdom inte själv kunde närvara. Han talade därvid med den på expeditionen
tjänstgörande kvinnliga personalen. Dessa kvinnliga tjänstemän är inte
polisiära befattningshavare. Enligt Hurtigs direktiv skulle K. vid besöket på
polisstationen placeras på expeditionen så att hon genom en glasruta kunde
se de personer som passerade till eller från entrédörren. En av kontoristerna
på kriminalroteln tog senare emot K., då hon kl. 14.00 kom till stationen. K.
väntade sig då att få se aktuell man kl. 14.30 och precis den tiden ringde det
också på dörren. Den kvinnliga tjänstemannen tittade då till på K. och fick
därvid känslan av att K. stelnade till. När Jan därefter kom in på

polisstationen vände hon sig bort och höll för sitt ansikte. Efter det att Jan
hade lämnat polisstationen förklarade K., att hon var absolut säker på att det
var rätt person hon hade sett. Vid Jans besök uppehöll det sig inte någon
polisiär befattningshavare på den plats där K. var placerad. Under hennes
väntetid på polisstationen kom det inte någon man dit utöver Jan.

Jans offentlige försvarare, advokaten Carl Skarborg, yttrade sig över
remissvaret.

JO Wigelius anförde följande i sitt beslut i ärendet den 27 september 1985.

Frågan om konfrontation har behandlats i ett flertal här tidigare avgjorda
ärenden. I ett av dessa (JO 1983-84 s. 67 f.) lät jag inhämta yttrande i saken
från rikspolisstyrelsen. Styrelsen anförde därvid följande allmänna synpunkter
på konfrontation i polistjänsten.

Konfrontation i brottsmålsundersökningar företas för att ge målsäganden,
vittnen eller andra personer tillfälle att identifiera eller känna igen en person,
ett föremål, en röst, ett ljud eller någon annan särskiljande faktor. Normalt
är det fråga om att en person skall kunna peka ut en annan person som
varande den han såg på en viss plats. Syftet med alla konfrontationer är
givetvis dels att den skyldige skall kunna pekas ut, dels att oskyldiga skall
kunna frias från misstankar. Konfrontation kan ske på olika sätt beroende på
vad som skall kännas igen/pekas ut eller hur igenkännandet lämpligen
bör/kan ske, exempelvis stillastående i ett rum eller i rörelse i gatuvimlet.
Den enklaste formen av konfrontation är självfallet att en för brott misstänkt
person ensam visas upp - på fotografi eller personligen närvarande - för en
målsägande eller ett vittne, varvid denne tillfrågas om den förevisade
personen är den som setts begå brottet. Ett sammanförande av brottsling och
skadelidande ansikte mot ansikte används ibland i polisarbetet; det kan
stundom vara den enda metoden att snabbt få underlag för ett påstående om
viss persons brottsliga handling eller personens oskuld. En sådan konfrontation
kan visserligen ifrågasättas som bevisvärde i kommande rättegång, men
rikspolisstyrelsen vill redan här understryka vikten av att hålla isär konfrontationer
för att vägleda polisen i spanings- och utredningssammanhang och
konfrontationer som endast har till uppgift att vara bevismaterial i rättegång.
Det är ju självklart att det, beträffande en konfrontation som skall vara det
enda eller huvudsakliga bevismaterialet för åklagarens talan, måste uppställas
särskilt starka krav på att konfrontationen skall kunna anses vara utförd
på ett noggrant och objektivt sätt.

Det traditionella sättet att anordna en konfrontation är genom personkonfrontation
i ett s. k. förevisningsrum på polishuset. En sådan konfrontationsform
kräver att den personen konfrontationen avser (inte sällan en
presumtiv gärningsman) är frihetsberövad eller eljest personligen finns
tillstädes. Personkonfrontation innebär att en eller flera personer var för sig
får under erforderlig tid genom en konfrontationsruta (konfrontationsspegel)
granska en grupp personer för att bedöma om de känner igen någon ur
konfrontationsgruppen som varande den person de sett exempelvis begå en
brottslig handling. Konfrontationsgruppen ser ej den eller de som skall företa
indentifieringen eller försöka sig på ett igenkännande. Konfrontationsgrupper
bör bestå av 6—10 personer, som icke får avvika i nämnvärd grad från
varandra vad gäller ansiktsutseende, hår, kläder skodon etc. Om personerna
i konfrontationsgruppen skall ses i rörelse bör de inte heller i detta avseende
skilja sig väsentligt ifrån varandra ex. genom hålta eller särpräglat rörelseschema.
I vissa brottsundersökningar kan polisen - på grund av bristande
bevistema eller avsaknad av tillräcklig bevisstyrka - inte ingripa mot aktuell

person för att möjliggöra en personkonfrontation. Inte sällan är det rent
polistaktiska aspekter som lägger hinder i vägen för att föra in en person till
personkonfrontation. I sådana situationer kan polisen välja mellan fotokonfrontation
eller gatukonfrontation.

Fotokonfrontation innebär att ett tillräckligt antal fotografier förevisas för
den som skall företa identifieringen eller utpekningen. Det är självfallet här
som i personkonfrontationsfallet viktigt att urvalsprincipen tillgodoses. De
förevisade personerna får inte avvika alltför iögonfallande från varandra vad
avser ålder, utseende och klädsel. Personerna i konfrontationsgruppen får
inte heller ha ett närmast identiskt utseende. De typer av fotografier som kan
bli aktuella är i huvudsak fotografier tagna i samband med daktyloskopering,
körkorts- och passfotografier, privata fotografier och fotografier tagna av
polisen på fältet i spaningssammanhang. Ett förevisat fotomontage bör inte
innehålla olika typer av fotografier. Bröstbildsfotografier framhäver normalt
enbart ansiktsdragen, medan s. k. spaningsfotografier kan ge en helhetsbild.
Den form av konfrontation som ger en bild av beteenden och rörelser är
gatukonfrontation, vilken tillgår på så sätt att den utpekade personen
(normalt från dold position) får tillfälle att iaktta flera, olika personer på en
gata, ett torg, en järnvägsstation eller annan plats. Förutsättningen är
givetvis att den presumtive gärningsmannen kommer att gå förbi observationsplatsen.
Vid gatukonfrontationer kan polisen inte bestämma vilka
kläder de personer som passerar observationsplatsen skall bära eller i övrigt
styra över ålder, utseende eller rörelseschema. Om den presumtive gärningsmannen
är mycket speciell till utseende, klädsel eller rörelseschema kan
polisen låta särskilt utvalda personer passera förbi observationsplatsen på ett
sätt som liknar den presumtive gärningsmannen. En gatukonfrontation kan
också ske genom att den utpekade personen i efterhand får se en videoinspelning
av händelser och personer på en viss gata eller inom ett visst område. En
direkt gatukonfrontation är dock att föredra framför en konfrontation med
hjälp av videoutrustning.

Beträffande närmare regler för konfrontationen får rikspolisstyrelsen
hänvisa till styrelsens handledning i spaning och utredning av grövre
våldsbrott och det regelverk som utarbetats inom rikskriminalsektionen
beträffande konfrontation, rekonstruktion och vallning.

Med tanke på den stora betydelse som resultatet av en konfrontation kan få
är det från rättssäkerhetssynpunkt viktigt att en sådan förrättning handläggs
på ett riktigt sätt. Det är också ett samhälleligt intresse att utredningsåtgärder
inte slarvas över eller utförs oriktigt så att möjligheterna att klara upp ett
brott därigenom allvarligt försämras. Följaktligen är det angeläget att
konfrontationer av olika slag alltid planeras, genomförs och dokumenteras
ytterst noggrant. Jag vill i det sammanhanget för övrigt erinra om att det i den
handledning som hänvisas till rikspolisstyrelsens yttrande bl. a. anges, att
konfrontationsfrågor skall underställas spaningschefen för beslut.

I det föreliggande fallet hade Hurtig under handläggningen av ärendet
kommit till den uppfattningen, att Jan eventuellt kunde misstänkas ha
förövat det av K. anmälda brottet. Först av allt borde det då ha skett en
ordentlig genomgång av de i saken föreliggande uppgifterna och omständigheterna
med undersökningsledaren eller spaningschefen för ett beslut i
konfrontationsfrågan. Hade det därvid visat sig att situationen var sådan att
det framstod som angeläget att försöka få till stånd någon form av
personkonfrontation skulle man givetvis inte först ha försökt sig på en
fotokonfrontation. Såvitt framgår av remissvaret och övriga handlingar i

ärendet togs dock tydligen aldrig frågan om konfrontation upp med
undersökningsledaren eller spaningschefen. Det synes i stället ha varit
Hurtig själv som fattade beslutet om fotokonfrontation. Detta beslut fattades
trots att det inte ens fanns ett välliknande foto av Jan att tillgå. Enligt
förundersökningsprotokollet användes en fotostatkopia av ett gammalt
körkortsfoto, vilket inte överensstämde med Jans nuvarande utseende.
Genom det illa övertänkta arrangemanget, som blev resultatlöst, hade
möjligheterna att försöka bringa klarhet i om Jan var den man som
målsäganden åsyftade delvis spolierats. Ett vittne eller en målsägare som
deltagit i en fotokonfrontation, där foto av den misstänkte ingår, får
nämligen i princip anses förbrukad, eftersom påverkan genom fotovisningen
då kan ha uppstått. Det torde därför vara tveksamt om vederbörande person
bör deltaga i en eventuell följande personkonfrontation med tanke på att
värdet av en sådan då kan ifrågasättas. Därmed vill jag inte påstå att Hurtigs
beslut om en personkonfrontation efter fotovisningen skulle ha varit
felaktigt. Sättet för personkonfrontationens genomförande finns det dock
anledning att närmare uppehålla sig vid.

Hurtigs avsikt med förrättningen synes ha varit att målsäganden under en
viss tid skulle få tillfälle att titta på män som passerade till och från
polisstationens entrédörr, varav en av männen då skulle vara Jan. Det
förefaller dock inte ha funnits någon som helst organisation. Således hade det
inte vidtagits några åtgärder som garanterade att personer utöver Jan
verkligen skulle komma att passera platsen vid aktuell tid. Denna brist på
planering var givetvis ut olika synpunkter ytterst olycklig. Då Hurtig på
grund av sjukdom blev förhindrad att själv närvara vid förrättningen, ringde
han till kontorspersonalen och bad dem att ombesörja konfrontationen. Han
uppdrog således åt icke polisutbildad personal att sköta en så viktig
förrättning som en konfrontation. Det förhållandet framstår som fullkomligt
ofattbart. Utan några egentliga direktiv och utan att någon viss person hade
utsetts att hålla i det hela blev det en något märklig förrättning. Det förefaller
närmast som om K. direkt vid ankomsten till polisstationen underrättades
om att hon skulle titta på en man som skulle komma upp till stationen vid en
viss tidpunkt. Detta i förening med att det senare visade sig att Jan var den
ende som kom till polisstationen under den tid som målsäganden uppehöll sig
där gjorde att det inte blev någon valkonfrontation utan närmast ett
sammanförande av en eventuellt misstänkt och den skadelidande. Troligen
som en följd av att det inte var någon viss befattningshavare avdelad att sköta
konfrontationen blev det inte heller något protokoll upprättat över den.
Värdet av en på detta sätt genomförd konfrontation, som alltså hade
föregåtts av en fotovisning, kan verkligen ifrågasättas.

Utöver själva genomförandet av förrättningen finns det anledning att
något beröra det förhållandet att Jan - enligt remissvaret - vid påtalat tillfälle
hade informerats om att han skulle komma till polisstationen för kompletterande
frågor i ett trafikärende oaktat ärendet var färdigutrett. De till honom
lämnade uppgifterna var således oriktiga eftersom den enda anledningen till
att han kallades till stationen var konfrontationen. Ett sådant tillvägagångssätt,
dvs. att använda sig av osanna uppgifter vid en kallelse, kan inte
accepteras och får således inte förekomma.

Sammanfattningsvis kan konstateras att de fel eller brister som här
förekommit är betänkliga inte minst ur rättssäkerhetssynpunkt. Det kan
därför finnas anledning för polisledningen att gå ut med information i saken
så att konfrontationsförrättningar i fortsättningen kommer att genomföras
på ett ur alla synpunkter godtagbart sätt.

Polisens handläggning av en anmälan om sexualbrott m. m.
som begåtts utomlands

(Dnr 1976-1985)

I en skrivelse som inkom till JO den 6 augusti 1985 hemställdes att JO skulle
utreda polisens i Härnösand handläggning av ett ärende rörande sexuella
övergrepp som svenska au pair-flickor varit utsatta för av en viss familj i
Spanien. Klaganden hänvisade till innehållet i en till klagoskrivelsen
närsluten tidningsartikel med rubriken ”Våldtagna au pair-flickorna”. Enligt
den artikeln hade en flicka från Härnösand kommit till Marbella i Spanien
den 19 april för att under två månader arbeta som au pair-flicka hos en
argentinsk familj. Efter att ha varit inlåst en vecka hos det argentinska paret
hade hon fått lämna deras hus utan sina pengar och tillhörigheter. Hon hade
dessförinnan utsatts för misshandel och våldtäkt. Vid återkomsten till sitt
hem i Härnösand hade hon gått direkt till polisen och anmält det argentinska
paret. Det hade dock inte hänt någonting förrän det hade skrivits i
tidningarna att paret i fråga hade häktats för våldtäktsbrott mot andra au
pair-flickor. Polisen hade då tagit kontakt med henne. Hennes anmälan hade
vid den tidpunkten varit känd för chefen för kriminalavdelningen, kriminalkommissarien
Bengt Damberg, i två och en halv månader utan att något
förhör hade hållits med henne.

Efter remiss inkom polismyndigheten i Härnösands polisdistrikt med
upplysningar. Av remissvaret framgick bl. a. följande. Den 6 maj 1985
anmälde en fröken N. till polisen i Härnösand, att hon via en annons i en
dagstidning hade fått plats som au pair-flicka hos en man och en kvinna, som
hon endast kände under namnen M. B., ca 33 år, och U. B., ca 31 år. Paret
bodde på en viss angiven adress i Marbella, Spanien. Mannen var både
svensk och argentinsk medborgare men kvinnan endast argentinsk medborgare.
De två hade tidigare varit bosatta i Norsborg men flyttat till Spanien för
cirka tre år sedan. Under anställningen hos paret B., som endast kom att
omfatta en vecka, hade fröken N. blivit misshandlad och bestulen på pengar
och kläder. Vidare hade hon blivit utsatt för en viss sexuell handling från
parets sida. Efter det att fröken N. hade lämnat sin anställning hade hon tagit
kontakt med SAS-kontoret på platsen. Hon hade därvid fått vetskap om att
tre flickor före henne hade varit utsatta för övergrepp från paret B:s sida.
Den upprättade anmälan handlades av rotelchefen Seved Libell. Denne
försökte omedelbart att identifiera paret B. hos pastorsämbeten - bl. a.
Norsborg —, invandrarverket, polisens dataregister m.m. Libell lyckades
emellertid inte få fram några som helst identitetsuppgifter. Den 31 juli 1985
meddelade fröken N. polisen att hon samma dag hade läst i Dagens Nyheter

om en svensk flicka som hade blivit rånad, misshandlad och våldtagen av sin
au pair-familj i Spanien. Enligt fröken N. var det samma familj som hon hade
angivit i sin anmälan. Av tidningsartikeln framgick att ytterligare svenska
flickor hade råkat illa ut hos paret B. De misstänkta hade gripits av polisen i
Spanien efter en anmälan av en svensk flicka. Libell kunde då identifiera
mannen och kvinnan och han tog därefter kontakt med rikskriminalen och
rikspolisstyrelsens interpolsektion. Sektionen hade då redan erhållit begäran
från polisen i Spanien om förhör med de svenska flickor som hade varit
utsatta för brott från parets sida. Vid identitetsfastställelsen visade det sig att
de av fröken N. lämnade namnuppgifterna var felaktiga. I och med att det
hade blivit klarlagt vilka de misstänkta var föredrogs ärendet hos åklagarmyndigheten
i Härnösand. Distriktsåklagaren Torsten Lindberg övertog
därvid ledningen av utredningen. Den 1 och 5 augusti 1985 hölls kompletterande
förhör med fröken N. och sistnämnda dag översändes handlingarna i
ärendet till interpolsektionen med hemställan om förhör med de två
misstänkta under förutsättning att reglerna om tillämpning av svensk lag och
lagföring enligt 2 kap. brottsbalken var för handen. Kriminalkommissarie
Damberg bestred att ärendet avsiktligt skulle ha fördröjts och han påpekade
bl. a. att det var först den 31 juli som polisen hade fått kännedom om att de
misstänkta skulle ha satt i system att kontakta svenska flickor via annonser
för att sedan begå brottsliga handlingar mot dem. Vidare anförde han bl. a.
följande.

Jag vill också framhålla, att vi ej på något sätt misstrott eller nonchalerat
fröken N:s uppgifter, som tyvärr ofta framhållits i tidningspressen, utan vår
strävan har varit, att så snart som möjligt införskaffa identitetsuppgifter på de
misstänkta för att sedan begära dem hörda i Spanien. Vår bedömning var
också, att det heller inte var försvarbart, att omedelbart översända den
upptagna anmälan för åtgärd i Spanien med anledning av de mycket osäkra
och diffusa identitetsuppgifter på de misstänkta, som målsägaren lämnat och
med hänsyn till brottens art. Det är också känt, att de internationellt
verksamma lagöverträdarna ofta uppträder under falska namn och har falska
identitetshandlingar.

Polismästaren Kjell Wernhager kunde inte finna att vare sig Damberg eller
den utredningsman som handlagt ärendet kunde lastas för den fördröjning
som uppstått i handläggningen.

Ärendet remitterades därefter till rikspolisstyrelsen för yttrande angående
handläggning vid lokal polismyndighet av polisanmälningar av ifrågavarande
slag. I remissvaret anförde styrelsen bl. a. följande.

Av intresse i ärendet torde främst vara vilka principer som gäller beträffande
vem som skall leda en förundersökning och under vilka förutsättningar
biträde med förundersökning kan begäras hos utländsk polismyndighet.

Bestämmelser om vem som skall leda förundersökning finns i 23 kap. 3 §
rättegångsbalken. Om en förundersökning har inletts av en polismyndighet
skall den övertas av åklagaren så snart någon kan skäligen misstänkas för
brottet, förutsatt att saken inte är av enkel beskaffenhet. Åklagaren skall
också överta ledningen när det är påkallat av särskilda skäl. Enligt 2 §
förundersökningskungörelsen (1947:948) skall, om förundersökning leds av
annan än åklagaren, undersökningsledaren hålla åklagaren underrättad om
förundersökningens gång i den mån brottets beskaffenhet eller omständigheterna
i övrigt påkallar det.

Rikspolisstyrelsen har i samråd med riksåklagaren utfärdat anvisningar
angående förundersökningsledning i brottmål (FAP 403—5). Den aktuella
förundersökningen har delvis avsett brott, som inte enligt anvisningarna skall
anses vara av enkel beskaffenhet.

Härefter övergår rikspolisstyrelsen till vad som gäller beträffande biträde
av utländsk polismyndighet med förundersökning. Framställning om sådant
biträde från ett utomnordiskt land görs genom rikspolisstyrelsens interpolsektion,
vanligen efter beslut av förundersökningsledaren. Det finns inga för
polismyndigheterna gällande föreskrifter, som reglerar förutsättningar för
eller förfarande vid en sådan framställning. Om interpolsektionen får in en
framställning som sektionen bedömer som gagnlös klaras saken ut genom
underhandskontakt mellan sektionen och förundersökningsledaren. Så kan
vara fallet exempelvis när det gäller bagatellbrott eller om den främmande
staten erfarenhetsmässigt brukar vara obenägen att lämna sitt biträde. Enligt
rikspolisstyrelsens bedömning har det inte funnits några hinder mot att
begära biträde från spansk polismyndighet i den aktuella förundersökningen.

Slutligen kan nämnas att rikspolisstyrelsen är i färd med att utarbeta
föreskrifter för polismyndigheternas samarbete med utländska polismyndigheter.
Föreskrifterna vilar på bemyndigande i 3 § förordningen
(1984:731) med instruktion för rikspolisstyrelsen. De beräknas kunna träda i
kraft senast den 1 juli 1986.

JO Wigelius anförde detta i sitt beslut i ärendet den 21 oktober 1985.

I det föreliggande fallet bör det för polisens del ha framstått som angeläget
att snarast efter det att anmälan hade inkommit låta anställa ett förhör med
målsäganden och att försöka identifiera de misstänkta. Uppgifterna i
anmälan tydde nämligen på att det fanns all anledning att se allvarligt på vad
som hade förevarit. Jag vill då erinra om att det redan i anmälan påstods att
ytterligare flickor hade varit utsatta för samma saker som drabbat fröken N.
Dambergs uppgift att det förhållandet skulle ha blivit känt för polisen först
den 31 juli är således inte helt korrekt.

När det då gäller frågan om identifieringen kan det finnas anledning att
närmare titta på den. Jag vill först klargöra att jag på intet sätt vill förringa det
arbete som säkerligen nedlades i syfte att försöka klara ut de misstänktas
identitet. Oaktat detta framstår det enligt min mening som något förvånande
att man inte tämligen omgående tog kontakt med interpolsektionen för ett
klarläggande huruvida hjälp kunde påräknas från det hållet. Det angelägna i
en sådan kontakt förefaller uppenbart, eftersom den enda verkligt säkra
uppgiften om de misstänkta var deras adress i Spanien. Att som nu tycks ha
skett bygga hela identifieringsarbetet på de i anmälan antecknade namnuppgifterna
verkar inte helt rationellt med tanke på att det inte fanns någonting
som visade att det med säkerhet var deras rätta namn. Damberg har för övrigt
beträffande den problematiken anfört, att det för polisen är känt att
internationellt verksamma lagöverträdare ofta uppträder under falska namn
och med falska identitetshandlingar. Han bör således redan från början ha
haft klart för sig att det kunde vara vanskligt att försöka lösa identitetsfrågan
endast med hjälp av namnuppgifterna i anmälan. Jämsides med det arbetet
borde därför andra vägar ha prövats, dvs. då i första hand med hjälp av
interpolsektionen. Som framgår av rikspolisstyrelsens remissvar hade det
enligt styrelsens bedömning inte funnits några hinder för att i detta fall begära
biträde från spansk polismyndighet. Den omständigheten att det för

närvarande inte finns några föreskrifter för polismyndigheternas samarbete
med utländsk polismyndighet får självfallet inte medföra att man inte ens
efterhör om tillgängliga resurser kan utnyttjas. Jag förutsätter dock att den
osäkerhet som synes ha rått beträffande möjligheterna till samarbete med
utländska polismyndigheter skall undanröjas i och med att rikspolisstyrelsen
utkommer med föreskrifter i saken.

Polismäns agerande vid föreläggande av ordningsbot och
rapportering angående hastighetsöverträdelse

(Dnr 2304-1984)

Av en skrivelse från Folke Dahlquist och till den närslutna handlingar, som
inkom till JO den 17 september 1984, framgick bl. a. följande. På kvällen den
6 mars 1983 hade han färdats med bil från Kalmar mot Borgholm. Kort före
nedfarten till Borgholm hade han blivit omkörd och stoppad av två polismän.
Dessa hade påstått att Dahlquist på en kontrollsträcka söder om stopplatsen
hade kört 120 km/tim. Dahlquist hade bestritt den påstådda hastighetsöverträdelsen.
Möjligen hade han i samband med någon omkörning haft något
högre hastighet än de 90 km/tim som var gällande på aktuell vägsträcka. Efter
resonemang hade en av polismännen skrivit ut en lapp och överlämnat till
Dahlquist med orden: ”Kan du godta 105 km/tim så är saken OK.” Dahlquist
hade därvid svarat att han först önskade tala med sin advokat. Han hade
emellertid inte kontaktat denne. Vid närmare eftertanke hade han nämligen
funnit att polismannen hade frestat honom att erkänna en förseelse som han
inte hade gjort sig skyldig till. Dahlquist hade därför inte godkänt ordningsföreläggandet,
vilket hade medfört att han senare hade blivit åtalad. I
stämningsansökan hade då angivits att han hade fört sin bil med en hastighet
av 120 km/tim på väg 136 norr om Halltorp i Borgholms kommun trots att
högsta tillåtna hastighet där var 90 km/tim. Kalmar tingsrätt hade därefter
dömt honom att böta 600 kr. Dahlquist önskade bringa det påtalade
förhållandet till JO:s kännedom för eventuell åtgärd.

Av en kopia av ordningsbotsföreläggandet framgick att den tillåtna
hastigheten på aktuell vägsträcka var 90 km/tim och att den uppmätta
hastigheten hade angivits till 105 km/tim.

Efter remiss inkom länspolischefen i Kalmar län med utredning och
yttrande. Av utredningen och till den närslutna handlingar framgår bl. a.
följande. I en primärrapport rörande Dahlquists hastighetsöverträdelse,
daterad den 6 mars 1983, anförde de rapporterande polismännen, polisinspektören
Gunnar Johansson och polisassistenten Seth Ekberg, följande.

Ifrågavarande fordon kontrollerades under en sträcka av 600 m med konstant
hastighet av 120 km/tim. Under denna sträcka förlängdes avståndet till
framförvarande fordon varvid det kunde konstateras att fordonsföraren
framförde sitt fordon med en hastighet icke understigande 120 km/tim.

Kraftigt regn och mycket dålig sikt rådde vid tillfället.

Medgav vid tillfället att han kört för fort, o-bot utfärdades till vilken
lämnades rådrum till senaste dag för godkännande 830311. Har bestritt
ordningsföreläggandet.

Dahlquist hade senare i skrivelse till vederbörande åklagare påtalat, att han
hade blivit rapporterad för en hastighetsöverträdelse trots att han var
oskyldig. Med anledning av den skrivelsen upprättade Johansson och Ekberg
en promemoria i saken, som är daterad den 1 februari 1984. Promemorian
innehöll bl. a. följande.

Som framgår av rapporten har fordonet kontrollerats av pinsp Gunnar
Johanson och pa Seth Ekberg med tjänstebil. Dahlquist uppmärksammades
efter att ha gjort några omkörningar och i samband med detta gjorde vi ett
efterföljande, hastigheten då var ca 100 km/tim. Därefter ökade han
hastigheten och under en sträcka av 600 meter kunde vi konstatera att hans
hastighet ej understeg 120 km/tim.

Därefter stoppades han och meddelades om vad vi konstaterat beträffande
hans hastighet. Han medgav att han nog hade kört för fort men visste ej hur
mycket. Han vädjade om överseende med detta då det var svårt att hålla rätt
hastighet, enär hans fordon inbjöd till fartöverträdelse, vidare att kvällen
blivit förstörd m. m.

Vi meddelade honom att vi tänkte utfärda en ordningsbot med en
nedskriven hastighet till 105 km/tim, vilket Dahlquist godtog, men ville ej
skriva under förrän han kontaktat en advokat vid KAK och fick därför 5
dagars rådrum.

I samband med detta upplystes han att om han ej godtog eller skrev under
ordningsboten skulle händelsen rapporteras till åklagare och då skulle den
exakta hastigheten anges eftersom en eventuell rättegång kommer att kräva
de faktiska omständigheterna. Därefter skiljdes vi och som vi uppfattade helt
överens.

Sedermera visade det sig att Dahlquist ej skrivit under eller inbetalt
bötessumman, varför han rapporterades på primärrapport.

I remissvaret anförde Johansson och Ekberg avslutningsvis följande.

Vid rapportering till åklagare var det inte vår mening att Dahlquist skulle
rapporteras för högre hastighet än 105 km/tim. Vid utskrift av rapporten
angavs den hastighet som vår hastighetsmätare visat. Eftersom Dahlquists bil
avlägsnade sig från tjänstebilen då hastighetsmätaren visade 120 km/tim -fann Tingsrätten det styrkt att Dahlquist kört i denna hastighet.

Länspolischefen anförde följande i yttrandet.

Hastighetskontroll genom efterföljande med polisbil utan fotografering eller
annan teknisk bevissäkring är en kontrollmetod, som ställer stora krav på
polisfordonets förare. Den förutsätter även fullgod utrustning på fordonet.
Vid rapportering måste hänsyn tas till skilda förhållanden, som kan påverka
mätresultatet. Det oaktat måste metoden ibland användas. Utnyttjas såsom i
förevarande fall vid rapportering ordningsbotssystemet, tar polismannen
upp en lägre ”högsta hastighet” än mätaren visat, just i syfte att eliminera
felkällorna. Det torde ha varit under detta moment av rapporteringen som
klaganden missuppfattat polismännens agerande, såsom utgörande någon
form av påtryckning. Vad länsstyrelsen kan finna har polismännen ej förfarit
felaktigt.

I ett kompletterande remissvar angående med vilken rätt de rapporterande
polismännen hade angivit en lägre hastighet än den uppmätta vid utfärdandet
av ordningsboten anförde Johansson följande.

Av hävd har jag alltid lämnat god rabatt vid hastighetsöverträdelser som
konstaterats genom vanlig efterföljning med polisbil eller motorcykel.
Anledningen härtill är att anordning för registrering av uppmätt hastighet
saknas. På platsen i det aktuella fallet var jag ej helt säker på hastighetsmätarens
tillförlitlighet.

Vidare anförde Dahlquist flera ursäkter om anledningen till fartöverträdelsen.
Dahlquists ursäkter tillsammans med "mätmetoden” gjorde att jag
inte ville vara småaktig och ogin.

Länspolischefen yttrade i den delen följande.

Nu aktuell kontrollmetod bör med hänsyn till risken för felkällor användas
endast då hastighetsöverträdelsen framstår som klart oacceptabel och
olämplig på grund av förhållandena i det särskilda fallet. I förevarande
ärende har polismännen gjort den bedömningen att rapportering varit
erforderlig. När det gäller frågan om den ”rabatt” polismännen lämnat på
den högsta uppmätta hastigheten, så synes denna ha grundats på ett antal
olika tänkbara felkällor, hänförliga till såväl polismännens fordon och deras
agerande som de skäl Dahlquist anförde.

Bakom polismännens handlande har funnits en strävan att inte rapportera
högre hastighet än som med säkerhet förekommit, dvs. man har sökt
eliminera alla felkällor, vilket i och för sig kommit Dahlquist till godo. Sådan
rabattering torde av hävd tillämpas vid denna form av rapportering och får
ses mot bakgrund av det förenklade förfarande som tillämpas vid utfärdande
av ordningsbot. Ifrågasätts den rapporterade hastigheten, finns alltid möjlighet
till vidare prövning. Att domstol därvid kan komma till en styrkt högre
högsta hastighet hänger ju samman med domstolens fria bevisprövning.

Ärendet remitterades till rikspolisstyrelsen och riksåklagaren för yttrande
med principiella och praktiska synpunkter på systemet med "rabattering”.

Rikspolisstyrelsen anförde bl. a. följande efter att ha redogjort för
yttranden, avgivna av elva länsstyrelser och två polismyndigheter, och för
styrelsens anvisningar angående hastighetskontroller samt uttalat att polismännen
även i rapporten borde ha antecknat att ordningsföreläggandet
utfärdats för en hastighet av 105 km/tim.

Då hastighetskontroll sker med hjälp av radarutrustning beivras normalt inte
hastighetsöverträdelse som ligger 10-12 km/h över den på kontrollplatsen
högsta tillåtna hastigheten. Denna säkerhetsmarginal tillämpades vid hastighetsmätning
med den första radarutrustningen som användes av polisen
vilket var nödvändigt från rättssäkerhetssynpunkt då den utrustningen hade
en viss tröghet vid registreringen av hastigheten. Den nuvarande radarutrustningen
är tekniskt mer fulländad och någon säkerhetsmarginal behövs
egentligen inte för att rättssäkerheten skall vara tryggad. Emellertid
tillämpas fortfarande mer eller mindre rutinmässigt angiven marginal.
Denna marginal är från praktisk synpunkt fullt acceptabel. Dels är de flesta
fordonens hastighetsmätare inte kontrollerade mot den verkliga hastigheten
och dels håller flertalet fordonsförare en hastighet som med ett fåtal km/h är
högre än gällande hastighetsbegränsning. Om inte en viss marginal - den
generellt tillämpade - tilläts skulle de allra flesta fordonsförarna stoppas för
ingripande vilket skulle vålla väsentliga störningar i trafiken och inte heller
skulle vara realistiskt med hänsyn till tillgång på polispersonal.

Det kan däremot ifrågasättas om den metod som tydligen tillämpas,
nämligen att i en del fall ställa in radarapparaturen för registrering av fordons
hastighet först vid betydligt överskridande av gällande hastighetsbestämmel -

ser. För sådan åtgärd finns inte stöd i lagstiftningen. Åtgärden vidtas när
fordonsförarna generellt och flagrant överskrider hastighetsbestämmelserna
på platsen för kontrollen. Då det är polismännens ambition att beivra de
grövsta brotten och personaltillgången inte motsvarar behovet synes dock
åtgärden från praktisk synpunkt kunna tolereras. Det är de fordonsförare
som håller högst hastighet - särskilt där hastighetsbegränsningarna är 30, 50
eller 70 km/h - som måste bedömas som mest trafikfarliga.

Vid hastighetskontrol! med bil med fotoanläggning tillämpas en reducering
ner till närmast lägre 5 eller 10 km/h från den avlästa hastigheten. Detta
förfarande får av praktiska skäl godtas.

Beträffande hastighetskontroll genom efterföljande med tjänstefordon
utan annat tekniskt hjälpmedel än fordonets hastighetsmätare synes avdraget
från avläst hastighet i en del fall vara för generöst tilltaget. En viss
säkerhetsmarginal måste dock finnas med hänsyn till hastighetsmätarens
felvisning hos tjänstefordonet och den osäkerhet som kan ligga i avståndsbedömningen.
Rikspolisstyrelsen skall undersöka om möjligheten finns till
större likformighet i fråga om aktuella säkerhetsmarginaler vid denna metod
för hastighetskontroll.

Sammanfattningsvis vill rikspolisstyrelsen anföra att den föreliggande
anmälan mot polisinspektören Johansson och polisassistenten Ekberg enligt
styrelsens mening inte bör föranleda särskild åtgärd. Rikspolisstyrelsen skall
till länsstyrelserna och andra berörda myndigheter avge en skrivelse med
sådant innehåll som syftar till större likformighet beträffande rapporteftergift
och ”rabattering” vid vissa ingripanden i den trafikövervakande verksamheten.

Riksåklagaren anförde följande efter att ha inhämtat yttranden från dåvarande
länsåklagarna Torsten Jonsson och Gunnar Delleryd.

Föreläggande av ordningsbot får utfärdas endast för brott som riksåklagaren
i samråd med rikspolisstyrelsen valt ut. Ordningsbot får upptas endast med
belopp som riksåklagaren, eller efter delegation statsåklagare, bestämt för
olika brott (RB 48:14). Grundtanken är att den som utfärdar ett föreläggande
av ordningsbot inte skall ha något utrymme för en självständig bedömning
av påföljdsfrågan. När det konstateras att en viss gärning föreligger skall
påföljden därmed också vara given. Om den misstänkte förnekar gärningen
eller fallet avviker från normalsituationen på sådant sätt att det kan tänkas
påverka påföljdsfrågan måste ärendet överlämnas till åklagaren (jfr RB
48:15).

I riksåklagarens beslut om ordningsbot för vissa brott (SFS 1981:716,
senast ändrat 1985:699) anges de brott för vilka ordningsbot får utfärdas och
ordningsbotens belopp. En strävan vid utformningen av beslutet har varit att
i möjligaste mån beskriva brotten så tydligt och konkret att någon svårighet i
den praktiska tillämpningen inte skall föreligga vid bedömningen huruvida
misstänkt förseelse motsvarar en i beslutet angiven gärning eller inte. Där det
funnits erforderligt att kunna anpassa ordningsbotens storlek efter hur
allvarlig gärningen varit i det enskilda fallet har objektiva kriterier för
kvalifikationen angetts, exempelvis vid hastighetsöverträdelser genom olika
intervall angivna i kilometer per timme. Även grunderna för beräkning av
gemensam ordningsbot för flera brott har i RÅ:s beslut angetts så att
utrymme för en diskretionär prövning inte skall föreligga i de enskilda fallen.

Bundenheten för den som utfärdar ett föreläggande om ordningsbot till
visst för varje typfall bestämt bötesbelopp är grundläggande för ordningsbotsinstitutet.
Stor restriktivitet måste enligt min mening iakttas i fråga om
förfaranden som kan urholka denna princip. Bl. a. måste man vid förseelser

med en graderad ordningsbotsskala kräva att den som utfärdar ett föreläggande
bedömer gärningen strikt efter de föreliggande objektiva omständigheterna
och inte indirekt, genom en friare bedömning av själva gärningen
eller bevisningen, skaffar sig en av lagstiftaren inte avsedd självständighet i
fråga om straffmätningen. Polismännens handläggning av den i remissärendet
aktuella hastighetsöverträdelsen belyser hur regelsystemet annars i vissa
fall skulle kunna kringgås. ”Rabattering” av det slag som här synes ha
förekommit kan inte tillåtas.

Inte endast de särskilda reglerna om ordningsbot lägger hinder i vägen för
en ”rabattering” av aktuellt slag. Redan på grundval av de principer som
allmänt gäller för den svenska straffprocessen ter det sig som främmande att
tillåta att någon förmås till ett erkännande eller annat medgivande genom hot
om att annars bli sämre behandlad eller genom löfte om förmånlig
behandling, exempelvis som här genom att brottsmisstanken ”trappas ned”
utan att bevisläget i och för sig ger anledning till det och därefter, sedan den
misstänkte avböjt det förmånligare ”erbjudandet”, åter skärps när saken
rapporteras till åklagaren. Ett sådant tillvägagångssätt från polisens sida kan
inte annat än underminera allmänhetens förtroende för rättsväsendet.

Från diskussionen rörande ”rabatt” måste särskiljas frågan om beaktande
av risk för mätfel eller andra felkällor som kan påverka bevisläget. Självfallet
skall sådana faktorer beaktas även i ordningsbotssammanhang. Detta måste
emellertid ske på sakliga grunder och får inte utnyttjas som ett sätt att kringgå
gällande regler. När det gäller allmänt använda mätmetoder, exempelvis
hastighetskontroller med radar, har det normalt varit möjligt att utfärda
centrala rekommendationer för korrektioner i mätvärdena, baserade på
systemens tekniska egenskaper. Vid mera improviserade mätningar av det
slag som förekommit i det aktuella fallet är det ofrånkomligt att en friare
uppskattning av osäkerheten i mätningen måste göras mot bakgrund av
omständigheterna i det enskilda fallet. I allmänhet torde relativt små
korrektioner vara aktuella. Om en mätning är så osäker att en reduktion av
den omfattning som polismännen i det aktuella fallet erbjöd den misstänkte
skulle vara erforderlig måste bevisläget anses så osäkert att saken inte bör
handläggas genom föreläggande av ordningsbot.

Om i fall där rapport sker till åklagaren en korrektion i uppmätta värden
anses påkallad av den rapporterande polismannen skall detta självfallet klart
redovisas i rapporten. Det är helt oacceptabelt att, som skett i det
förevarande fallet, en händelse rapporteras till åklagaren utan att det
redovisas att de rapporterande polismännen varit beredda att bedöma
gärningen som lindrigare än den som anges i rapporten och att t. o. m. ett
ordningsföreläggande utfärdats för den lindrigare överträdelsen.

Torsten Jonsson har i sitt yttrande berört frågan om rapporteftergift kan få
användas för att minska graden eller omfattningen av en gärning som
rapporteras. Jag delar hans uppfattning att detta inte synes ha varit
lagstiftarens mening. Såväl före som efter ikraftträdandet av de nya
bestämmelserna i 9 § polislagen (1984:387) och 5 kap. 5 § polisförordningen
(1984:730) torde tillämpningsområdet för rapporteftergift vara begränsat till
fall där rapport rörande en förseelse helt kan underlåtas. Det skulle för övrigt
te sig egendomligt om åklagaren vid sin prövning av åtalsfrågan beträffande
en misstänkt gärning som rapporterats till honom inte skulle kunna utgå ifrån
att den information han fått om de för polisen kända omständigheterna vid
gärningen är fullständig.

Dahlquist yttrade sig över remissvaren.

8 Riksdagen 1986187. 2 sami. Nr 1

JO Wigelius anförde för sin del i huvudsak följande i beslut den 13 november
1985.

Enligt vad som framkommit vid den i saken verkställda utredningen och
vad som kan utläsas av Johanssons vittnesmål inför Kalmar tingsrätt i målet
mot Dahlquist, som jag tagit del av, hade polismännen vid hastighetskontrollen
konstaterat att Dahlquist framförde sin bil med en hastighet icke
understigande 120 km/tim. Beträffande den i detta fall tillämpade mätmetodens
tillförlitlighet uppgav Johansson i sitt vittnesmål, att man inte en sekund
behövde tvivla på den. Vidare svarade han nej på frågan om ”rabatten” i
Dahlquists fall hade varit föranledd av tekniska skäl och han tilläde att han
var säker på att tjänstebilen hade en exakt mätare. I remissvaret hit har han
emellertid uppgivit att han vid rapporteringstillfället inte var helt säker på
hastighetsmätarens tillförlitlighet. Jag finner sistnämnda uppgift ytterst
märklig med tanke på vad han tidigare under ed uppgivit i tingsrätten. Hans
vittnesmål ger nämligen ett klart besked om att det vid rapporteringstillfället
inte rådde någon tvekan om att Dahlquist verkligen hade framfört sin bil med
en hastighet av minst 120 km/tim. Anledningen till att den hastigheten
prutades till 105 km/tim vid utfärdandet av ordningsboten var, som Johansson
uttryckt det, hygglighet. Prutningen var således inte baserad på tekniska
eller därmed sammanhängande faktorer. Johansson var tydligen så säker på
sin sak att han inte ens ansåg sig behöva tillämpa någon säkerhetsmarginal i
sammanhanget. Med den utgångspunkten att det inte rådde minsta tvivel om
riktigheten av den uppmätta hastigheten kan jag inte finna något som helst
stöd för en prutning eller rabattering. Jag bortser då från en eventuell
marginell justering av det slag som angetts i rikspolisstyrelsens yttrande.
Johanssons tillvägagångssätt att till synes helt godtyckligt besluta om en
reducering av den uppmätta hastigheten under förutsättning att Dahlquist
var beredd att godtaga ett föreläggande av ordningsbot framstår som ytterst
märkligt och ett dylikt förfarande är givetvis oacceptabelt. Jag vill här
hänvisa till vad riksåklagaren anfört i sitt yttrande i just den saken.

Något bollande med olika hastigheter under förhållanden som här
förekommit kan alltså inte accepteras. Polismannens uppgifter är att sakligt
och objektivt bedöma vad som har förekommit och vad som har kunnat
konstateras vid hastighetskontrollen samt att med ledning därav fastställa ett
resultat. En på detta sätt framtagen hastighetsuppgift skall sedan gälla
oavsett om saken redovisas i form av ett föreläggande av ordningsbot eller en
rapport. Vid ett ingripande av detta slag bör för övrigt polismannen på ett
lättfattligt sätt klargöra för den saken gäller hur mätningen tillgått och vilka
säkerhetsmarginaler som eventuellt tillämpats. I de fall en rapport upprättas
är det självklart viktigt att dessa uppgifter också antecknas i den. Om
rapporten har föregåtts av ett föreläggande av ordningsbot bör också detta
antecknas liksom vilken hastighet som då angivits.

Sammanfattningsvis kan konstateras att vad som här förekommit är
betänkligt. Inkorrektheten i den påtalade handläggningen kan inte gärna
annat än skapa den största misstro hos den som blir föremål för ingripandet.
Det finns alltså all anledning att se kritiskt på Johanssons agerande i detta
fall.

När det gäller remissvaren kan jag i allt väsentligt ansluta mig till vad

rikspolisstyrelsen och riksåklagaren anfört i ärendet. Däremot kan jag inte
helt dela länspolischefens uppfattning i saken.

Avslutningsvis vill jag framhålla det angelägna i att det från ansvarigt håll
snarast bör tillses att tillvägagångssätt av det slag som här uppdagats inte får
förekomma. Jag kan i sammanhanget upplysa om att det till JO inkommit
flera klagomål med påståenden om köpslående, kohandel och hot från
polismäns sida i samband med diskussioner om godtagande av ordningsbotsföreläggande
i stället för upprättande av rapport i ärenden rörande hastighetsöverträdelser.
Det kan således finnas anledning att ge en vidare
spridning av de uttalanden och ställningstaganden som här gjorts. Jag
kommer därför att tillställa samtliga länspolismästare och länspolischefer ett
exemplar av detta beslut.

Fråga om tillstånd att anordna politiska möten
(Dnr 1084-1985)

Lördagen den 13 april 1985 höll vänsterpartiet kommunisterna (vpk) och
strax därefter Nordiska Rikspartiet (NRP) politiska möten på Stortorget i
Växjö. I samband med det senare mötet uppstod oroligheter, varunder
NRP-anhängarna tog sin tillflykt till olika utrymmen i stadens järnvägsstation.
Under tumultet uppkom vissa person- och sakskador. Händelserna,
som väckte mycket uppmärksamhet, belystes utförligt av massmedierna,
bl. a. teve.

Klaganden, som i teve sett nyhetsreportage om händelserna, var i ett brev
hit kritisk till polismyndighetens handläggning av frågorna om tillstånd till
demonstrationerna och ville att JO skulle utreda saken närmare. Klaganden
ansåg att polismyndigheten borde ha förutsett att det skulle bli bråk om NRP
fick hålla sitt möte i så nära anslutning till vpk:s. I vart fall borde
polismyndigheten, när tillstånd nu gavs, ha sett till att den förfogade över
tillräcklig personal för att upprätthålla ordningen. Klaganden undrade även
om handläggningen, såsom framskymtat i ett av tevereportagen, hade rönt
inflytande av att det inom Växjöpolisen funnes sympatier för de idéer som
NRP står för.

Efter remiss inkom polismyndigheten med yttrande. Därav framgick bl. a.
att vpk:s möte skulle pågå från kl. 11.00 till 12.00 och NRP:s från kl. 12.00 till
13.00.

I sitt beslut i ärendet den 14 januari 1986 anförde JO Wigelius följande.

Enligt 2 kap. 1 § regeringsformen (RF) är varje medborgare gentemot det
allmänna tillförsäkrad bl. a. mötesfrihet och demonstrationsfrihet. Möten
och demonstrationer som anordnas för allmänheten och som hålls på allmän
plats kräver som regel tillstånd. Bestämmelser därom finns i lagen om
allmänna sammankomster (LAS). Ansökan om tillstånd skall inges till
vederbörande polismyndighet. En sådan ansökan skall innehålla uppgift om
bl. a. tid och plats för sammankomsten.

Möten och demonstrationer av det slag som här är i fråga har till ändamål

att bland allmänheten sprida ett politiskt budskap. Hur det ändamålet blir
tillgodosett är givetvis i hög grad beroende av var och när manifestationen
äger rum. Det är därför inte att förvåna sig över att det ofta, som i detta fall,
uppstår konkurrens om de mest gynnsamma mötestillfällena.

Tillstånd att hålla allmän sammankomst får vägras endast om det är
nödvändigt med hänsyn till trafik och allmän ordning (3 § andra stycket
LAS). Hur dessa hänsyn i det enskilda fallet skall vägas mot en mötesanordnares
intresse av att inte få sina grundlagsfästa rättigheter beskurna är
naturligtvis stundom en vansklig fråga. Att en mot anordnaren generös
inställning bör vara den grundläggande attityden är emellertid en given sak.
Det framgår också av bestämmelsen i 2 kap. 12 § andra stycket RF.

I förevarande fall hade polismyndigheten vidtagit vissa mått och steg för att
förebygga uppkomsten av oroligheter: platsen för NRP:s möte hade flyttats
något och den polisstyrka som fanns till förfogande hade utökats väsentligt.

Det är visserligen vid en tillbakablick lätt att se att de vidtagna åtgärderna
var otillräckliga. Den vändning händelseförloppet tog var emellertid för
svenska förhållanden så ovanlig att jag inte anser mig kunna klandra
polismyndigheten för att den inte förutsåg hur saken skulle utvecklas. Det
skedda förtjänar dock att hållas i hågkomst och beaktas vid behandlingen av
framtida tillståndsärenden.

Att polismyndigheten vid handläggningen av detta eller något annat
ärende låtit sig påverka av ovidkommande hänsyn på det sätt klaganden
antytt finner jag ytterst osannolikt. Utredningen ger inte heller minsta belägg
för att så skulle varit fallet.

Handläggning och sakprövning av vissa frågor om tillstånd att
anordna allmän sammankomst

(Dnr 3441-1985)

Tre organisationer, Sveriges Nationella Förbund (SNF). Bevara Sverige
Svenskt (BSS) och Kommunistisk Ungdom Storstockholm (KU), ansökte
hos polismyndigheten i Stockholm om tillstånd att på kvällen den 30
november 1985 få hålla allmänna sammankomster som på olika sätt berörde
Kungsträdgården, en park i centrala Stockholm. KU:s ansökan avsåg ett
demonstrationståg som skulle avslutas i Kungsträdgården, medan SNF och
BSS ville hålla möte kl. 18.45—19.30 vid en där uppställd staty av Karl XII.

Sedan polismyndigheten under hand låtit förstå att SNF inte kunde
påräkna tillstånd för den begärda tiden återkallade förbundet sin ansökan.

KU:s och BSS:s ansökningar prövades av polismyndigheten genom beslut
den 22 november 1985. Beslutet innebar för KU:s vidkommande tillstånd att
anordna ett demonstrationståg den 30 november 1985 med samling kl. 17.30
och avmarsch kl. 18.30. Samlingen skulle enligt tillståndsbeviset ske vid
Sergelarkaden. Tåget skulle därefter gå via Sergels Torg-Sveavägen—Kungsgatan—Stureplan—Birger
Jarlsgatan—Nybroplan och Hamngatan
till Kungsträdgården. Slutmöte skulle inte äga rum.

BSS:s ansökan avslogs. Som skäl för beslutet anförde polismyndigheten
följande.

Polismyndigheten har med hänsyn till svårare ordningsstörningar den 30 nov.
bl. a. åren 1982—84 vid Karl XII:s staty i Stockholm grundad anledning
befara att ett genomförande av den allmänna sammankomsten i föreningens
regi skulle medföra oordning samt avsevärd fara för de tillstädesvarande.
Denna risk kan ej elimineras genom ordningsbefrämjande åtgärder från
polisens sida.

SNF anförde hos länsstyrelsen besvär över att KU beviljats det sökta
tillståndet. Besvären avvisades emellertid under motivering att förbundet
saknade talerätt i frågan.

SNF och Hamacher skrev därefter till JO och kritiserade polismyndighetens
handläggning. Av brevet och bilagor till detta kunde utläsas att
förbundet sedan sin tillkomst för 70 år sedan, utom 1983, årligen kl. 19.00 den
30 november, som är Karl XII:s dödsdag, avhållit en minneshögtid med
nedläggning av en krans vid statyn i Kungsträdgården. Den 1 oktober 1985
hade förbundet avlåtit en ansökan att även den då instundande årsdagen vid
samma tid få hylla konungen i samband med en kransnedläggningsceremoni.
Förbundets ansökan fick emellertid vika för KU:s till tiden sammanfallande
önskemål. Det ställningstagandet måste enligt förbundet anses olämpligt.
Det kunde inte vara en uppgift för polisen att medverka till att Karl XII:s
minne skändades. Genom att besluten i tillståndsfrågorna meddelats så sent
var det dessutom i praktiken omöjligt att besvärsvägen få en rättelse till
stånd.

Efter remiss avgav polismyndigheten följande yttrande.

Under de senaste åren har ordningsstörningar förekommit i samband med
allmänna sammankomster och andra möten vid Karl XII:s staty i Kungsträdgården
den 30 november. Det traditionella ”firandet av Karl XII:s dödsdag”
genomfördes till för några år sedan under föga uppmärksammade och lugna
former. Mönstret bröts då meningsmotståndare till arrangörerna av de
traditionella sammankomsterna började hålla samtidiga möten på platsen.
Ordningsstörningarna har tagit allt mer svårbemästrade former och polisen
har tvingats avsätta stora resurser för att upprätthålla ordningen och
säkerheten.

Föreligger flera ansökningar där tider och platser sammanfaller beviljar
polismyndigheten som regel tillstånd med hänsyn till den tidsordning i vilken
ansökningarna inkommit. 1 vissa fall får dock tidsordningen vika för vad som
i stället kan vara påkallat ur ordnings-, säkerhets- eller trafiksynpunkt.

Sveriges Nationella Förbund (SNF) ansökte redan i början av oktober
1985 om tillstånd att hålla en kortare allmän sammankomst vid statyn.
Eftersom polismyndigheten hade grundad anledning anta att även andra
skulle komma in med ansökningar avseende sammankomster på samma tid
och plats och det ur ordnings- och säkerhetssynpunkt var angeläget att göra
en bedömning av ansökningarna avvaktade polismyndigheten med beslut i
ärendet.

Ansökningar inkom också något senare från Kommunistisk Ungdom
(KU) samt föreningen Bevara Sverige Svenskt (BSS).

Vid tillståndsprövningen inriktade sig polismyndigheten på att få en sådan
uppläggning att samtliga tre organisationer skulle kunna hålla sina möten.
Polismyndigheten bedömde att SNF endast skulle samla ett mindre antal
deltagare. KU kunde antagas samla avsevärt fler. Polismyndigheten bedömde
det sålunda inte som någon större fara för ordningen om SNF höll sig kvar
på platsen efter sitt möte och KU släpptes fram därefter.

Med en omvänd turordning bedömdes risken för svårbemästrade
ordningsstörningar överhängande. Polismyndigheten fann det sålunda bäst
att SNF skulle hålla sitt möte först. Ur ordningssynpunkt var det angeläget
med mellan en halv och en timmas uppehåll från SNF-mötets avslutande till
KU-mötets början.

Vad så angår BSS, som ursprungligen ansökte om tillstånd att få anordna
ett fackeltåg från Söder till Kungsträdgården, fann polismyndigheten att
synnerligen starka ordnings- och säkerhetsskäl talade mot att över huvud
taget tillåta BSS att i det här sammanhanget ordna allmän sammankomst.

Efter upprepade kontakter med sökandena, för att så långt som möjligt
tillgodose önskemålen enligt ansökningarna, beslöt polismyndigheten att
avslå BSS framställning samt bifalla SNF:s och KU:s ansökningar. Av ovan
nämnda skäl justerades dock tiderna.

SNF:s sammankomst lades så att den skulle infalla då deltagarna i KU:s
demonstrationståg höll på att samlas på den s. k. Plattan vid Sergelarkaden.

När SNF underrättades om polismyndighetens ställningstagande återkallade
man ansökningen. Något tillståndsbevis kom sålunda inte att utfärdas.

Polismyndighetens handläggning har sålunda varit inriktad på att mötena
skulle kunna hållas utan att deras genomförande sattes i fara genom
ordningsstörningar. Eftersom det rörde sig om fler än en sammankomst var
det oundvikligt att viss tidsjustering måste ske.

Polismyndigheten har sålunda inte på något sätt inskränkt på mötesfriheten
utan endast anvisat hur mötena skulle hållas så att samtliga parters rätt att
hålla ostörda möten säkrades. Att genomföra sammankomsterna enligt
ansökningarna hade, även med insats av samtliga disponibla polisresurser,
inneburit överhängande fara för ordningen samt säkerheten för de närvarande.

Tidpunkten för ansökans ingivande kan i fall som dessa inte vara styrande
för när polismyndighetens beslut senast skall meddelas. SNF - liksom KU
och BSS — underrättades något mer än en vecka innan sammankomsterna
skulle hållas. Detta är inte någon oskäligt kort tid i all synnerhet som parterna
hållits underrättade om ärendets utveckling. I sammanhanget kan påpekas
att kortaste ansökningstiden enligt lagen om allmänna sammankomster är sju
dagar.

I ett bemötande utvecklade förbundet och Hamacher sina synpunkter
ytterligare.

I sitt beslut den 19 mars 1986 anförde JO Wigelius följande.

Om möten som anordnas för allmänheten ges bestämmelser i lagen
(1956:618) om allmänna sammankomster. Av dess 3 § framgår att allmän
sammankomst utan tillstånd av polismyndigheten inte får hållas på bl. a.
gata, torg, park eller annan plats, som enligt fastställd stadsplan eller
byggnadsplan utgör allmän plats och som upplåtits för avsett ändamål.

Ansökan om tillstånd att anordna allmän sammankomst skall göras
skriftligen i god tid före sammankomsten och om möjligt så tidigt att
ansökningen är polismyndigheten till handa senast på sjunde dagen före
sammankomsten. Ansökningen skall innehålla uppgift om anordnaren, tiden
och platsen för sammankomsten, dennas art och huvudsakliga utformning
samt de åtgärder rörande ordning och säkerhet vid sammankomsten som
anordnaren avser att vidtaga (5 §).

Beslut med anledning av ansökan enligt 5 § skall meddelas skyndsamt
(8a §).

Vad gäller sakprövningen föreskrivs i 3 § att tillstånd får vägras endast om
det är nödvändigt med hänsyn till trafik eller allmän ordning.

Jag behandlar till en början frågan hur polismyndighetens handläggning
förhåller sig till det i lagen uppställda kravet på skyndsamhet. Förbundets
ansökan hade uppenbarligen kunnat prövas avsevärt tidigare än som nu
skulle ha skett, om ansökningen fått kvarstå; den inkom ju redan i början av
oktober. Frågan inställer sig då om omständigheterna i detta fall motiverat
till avsteg från det normala förfarandet att pröva ansökningarna i den
tidsordning, i vilken de inkommit. I ett annat sammanhang har jag om ett
likartat spörsmål - det gällde då tillståndsprövning inför förstamajdemonstrationer
- uttalat följande.

Enligt 8a § lagen (1956:618) om allmänna sammankomster skall beslut med
anledning av ansökan om tillstånd att anordna sådan sammankomst meddelas
skyndsamt. Skyndsamhetskravet föranleder att tillståndsansökningar
normalt bör behandlas allteftersom de inkommer till myndigheten. I detta
ärende är fråga om ett årligen, på bestämd tid återkommande arrangemang,
vid vilket regelmässigt flera sökande har sinsemellan oförenliga önskemål
beträffande tid och plats för sina manifestationer. Inte minst av rättviseskäl
synes det i sådana fall lämpligast att, som här också skett, samtliga
ansökningar prövas i ett sammanhang. Denna handläggningsprincip får
emellertid inte drivas därhän, att beslut i tillståndsfrågan meddelas så sent att
den som i god tid inkommit med ansökan inte ges skälig tid att förbereda sin
demonstration.

Samtidig prövning av alla ansökningar som avser sammankomst vid samma
tid och på samma plats erbjuder visserligen bättre möjligheter att göra de
överväganden från ordnings- och trafiksynpunkt som konkurrerande tillståndsansökningar
ofta ger anledning till. Tillvägagångssättet innebär emellertid
också att lagens föreskrift om skyndsamt beslutsfattande regelmässigt
åsidosätts i större eller mindre mån och kan komma att leda till att den som
ingivit sin ansökan tidigare än andra går miste om det företräde som en
striktare författningstillämpning skulle ha givit honom. Det bör därför
användas med försiktighet. För egen del kan jag inte finna att de i det ovan
återgivna uttalandet åberopade rättviseskälen i det här fallet gjort sig
gällande med tillräcklig styrka eller att det på annan grund varit befogat att
frångå den gängse turordningen. Detta är emellertid en bedömningsfråga,
vari skilda uppfattningar kan råda. Jag vill inte hävda att polismyndigheten i
det avseendet handlat felaktigt eller olämpligt. Ingen hade å andra sidan
kunnat klandra myndigheten om den avgjort tillståndsfrågorna tidigare än
som nu blev fallet.

Som framgått ovan är det endast hänsyn till trafik och allmän ordning som
får föranleda att tillstånd till allmän sammankomst vägras. Några trafikhänsyn
gjorde sig inte gällande i detta fall. Däremot råder det inget tvivel om att
ordningsstörningar kunnat uppstå om de tre organisationerna medgivits att
hålla sina möten samtidigt. Att polismyndigheten stannade för att inte
tillmötesgå deras önskemål fullt ut ter sig därför som en riktig bedömning.
Vilka avsteg från de i ett visst fall föreliggande önskemålen - vägrat tillstånd
eller endast smärre jämkningar - som hänsynen till allmän ordning kräver är
en fråga som måste överlämnas åt polismyndigheten att inom vida ramar

besvara efter eget skön; svaret är ju till väsentlig del beroende av sådana
omständigheter-1, ex. tillgängliga resurser i form av personal och utrustning
-som endast myndigheten själv kan bilda sig en klar uppfattning om. Å andra
sidan kan inte rimligtvis alla detaljer i fråga om samordningen av konkurrerande
arrangemang regleras med utgångspunkt i vad hänsynen till trafik och
allmän ordning kräver. Man kan då fråga sig om det inte vore möjligt att ange
ytterligare riktlinjer som får ta vid när trafik- och ordningshänsynen inte
längre ger klart utslag. Från laglighetssynpunkt torde något direkt hinder inte
möta; i 3 § talas ju endast om vilka förhållanden som får läggas till grund för
att tillstånd vägras. Frågan rymmer emellertid lämplighetsaspekter som kan
ge anledning till ytterligare reflexioner.

Allmänna sammankomster kan hållas för många olika ändamål. De räknas
upp i 1 §. I somliga fall är det allt överskuggande intresset att nå allmänheten
med en opinionsyttring; när och var mötet äger rum spelar en underordnad
roll. Valet av tid och plats är av betydelse endast i den mån det kan bidra till
att ge största möjliga spridning åt anordnarens budskap. I andra fall är tiden
och platsen för arrangemanget så sammanflätade med dess ändamål att
sammankomsten ter sig meningslös om den inte får äga rum just så som
sökanden begärt. Jubileer, nationella och internationella högtidsdagar och
liknande manifestationer, vilkas firande ofta har stöd i en lång och obruten
tradition, är exempel på detta senare slag av sammankomster. Det kan tyckas
att anknytningen till viss tid eller plats och den därav följande bristen på
reella valmöjligheter när det gäller mötets förläggning i tid och rum borde
berättiga till visst företräde och vid befarade oroligheter föranleda att den
konkurrerande sammankomsten, om den är av annat slag, får stå tillbaka.
Det förefaller mig t. ex. inte rimligt att en hävdvunnen manifestation skall
behöva vika enbart av det skälet att ändrad tidsföljd mellan konkurrerande
arrangemang bedöms föra med sig att ordningen kan upprätthållas med en
mindre polisiär insats än som annars skulle ha krävts. Mötes- och demonstrationsfriheterna
är så viktiga intressen att de inte får naggas i kanten för
marginella besparingars skull.

Det kan för övrigt här vara på sin plats att varna för en övertro på
möjligheterna att genom beslut i tillståndsärenden avstyra väntade ordningsstörningar.
Den som vägrats att uppträda som mötesdeltagare kan ju i stället
infinna sig som åskådare och kanske i den egenskapen vara än mindre
benägen att rätta sig efter polismyndighetens anvisningar. Att döma av ett
vid klagoskriften fogat tidningsurklipp gavs det vid demonstrationen den 30
november 1985 exempel på incidenter av det slag jag nu har i tankarna.

Å andra sidan skall inte döljas att tradition eller hävd i detta sammanhang
kan vara ett svårhanterligt kriterium, som ger anledning till åtskilliga
frågetecken. Hur gammal behöver en tradition vara och hur skall anknytningen
i tid och rum gestalta sig för att förtjäna att beaktas? Det bör vidare
noteras att en manifestation under årens lopp kan ha ändrat karaktär i så hög
grad att de rumsliga och tidsmässiga anknytningsfakta som ursprungligen
varit väsentliga småningom reducerats till rena bisaker som inte motiverar
något företräde vid en tillståndsprövning. Härtill kommer att det ofta inte är
möjligt att på objektiva grunder bestämma en sammankomsts egentliga
karaktär i de avseenden som här berörts. Det som för somliga ter sig som en

okontroversiell hyllning åt en nationell ledargestalt från flydda tider kan av
andra uppfattas som en i högsta grad omtvistlig åsiktsyttring som inte bör få
stå oemotsagd. Vid prövning enligt en så vansklig bedömningsgrund som den
nu diskuterade kan det uppenbarligen finnas risk för att beslut i tillståndsfrågor
missuppfattas och tolkas som grundade på andra och ovidkommande
hänsyn, t. ex. av politisk art. Till undvikande därav måste dessa känsliga
frågor prövas med all möjlig omsorg och omdöme. Om så sker behöver man
enligt min mening inte dra sig för att till ordnings- och trafikhänsynen lägga
skäligt beaktande av traditionen som ett visserligen underordnat men i vissa
situationer utslagsgivande kriterium.

Jag är medveten om att det kan finnas plats för olika uppfattningar i fråga
om riktigheten av den ståndpunkt jag ovan givit uttryck för. Det kan därför
inte bli tal om att klandra polismyndigheten för att den valt en annan
utgångspunkt för sin prövning. Hur den prövningen bort utfalla med det
synsätt polisen anlagt är likaledes en bedömningsfråga, vari av skäl som
tidigare redovisats föga utrymme ges för kritiska synpunkter från JO:s sida.
Mot den bakgrunden anser jag mig inte kunna rikta någon erinran mot det
sätt på vilket polismyndigheten tänkt sig att lösa tillståndsfrågorna i detta fall.
Att slutresultatet blev så ogynnsamt för förbundet berodde ju, åtminstone till
en del, på att dess ansökan inte kvarstod när saken avgjordes.

Kriminalvård

Kritik mot allmänt häkte för osmidig tillämpning av
bestämmelser i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade
och anhållna m. fl. i fråga om intagen som hölls i förvar enligt
utlänningslagen

(Dnr 849-1985)

I ett brev till JO klagade advokaten G. på allmänna häktet i Stockholm och
anförde följande.

Han var ombud och offentligt biträde för turkiske medborgaren M. T. som
i samband med verkställighet av ett utvisningsbeslut tagits i förvar enligt
utlänningslagen av polisen i Huddinge den 13 mars 1985. T. hade placerats på
allmänna häktet i Stockholm, avd. 8:2. Inga restriktioner gällde beträffande
hans kontakter med omvärlden. Vid ett besök hos T. den 19 mars 1985 hade
denne berättat att han skrivit brev till G., invandrarministern Anita Gradin,
polismyndigheten i Huddinge m.fl. och bett häktespersonalen avsända
dessa. T. hade dock fått avslag på sin begäran med hänvisning till att han
saknade pengar till frimärken. T. hade därför bett G. posta breven. G. hade
tagit breven och visat dem för personalen vid avd. 8:2 i samband med att han
lämnade häktet. G. hade då underrättats om att en advokat aldrig fick
medföra brev från en förvarstagen och att brev som skulle avsändas genom
häktets försorg alltid måste lämnas till häktespersonalen i oförslutet skick.

G. anhöll att JO skulle yttra sig i frågan huruvida föreskrifterna i lagen om
behandlingen av häktade och anhållna m. fl. om hanteringen av de intagnas
brev hade åsidosatts och om personalens förfarande var att bedöma som
myndighetsmissbruk eller vårdslös myndighetsutövning.

Efter remiss inkom häktet med följande yttrande.

Den turkiska medborgaren M.T., 1964-05-02, var inskriven på allmänna
häktets anhållningsavdelning 1985-03-14-20 som ”arrestlån” från polisen i
Huddinge.

Personalen, som hindrade advokaten att ta med sig T:s brev, handlade helt
enligt sina instruktioner. Brev till offentlig försvarare och svenska myndigheter
avsänds omgående, även om medel saknas till portot. Privata brev kan bli
fördröjda i avvaktan på att ”fickpengarna” - fyrtiofem kronor - delas ut,
vilket sker måndagar och torsdagar. Om advokaten omedelbart hade
kontaktat häktets ”posttjänsteman” hade han fått besked om när breven
hade skickats iväg. Tyvärr kan vi inte få fram det i efterhand, vilket gäller den
kategori inskrivna, som T. tillhörde.

Ovannämnda brev till offentlig försvarare och svenska myndigheter får
lämnas igenklistrade. Privata brev lämnas oförslutna, då vi av ordnings- och
säkerhetsskäl måste gå igenom all post.

G. fick del av remissvaret och bemötte det. Han anförde bl. a. att det syntes
böra införas en regel av innebörd att brev från en förvarstagen till hans
offentliga biträde skall behandlas på samma sätt som brev till offentlig
försvarare.

I beslut den 18 april 1986 anförde JO Wigelius följande.

I 9 § behandlingslagen ges bestämmelser om brevgranskning m.m. Av
lagrummet framgår att brev från häktad till svensk myndighet eller hans
offentlige försvarare skall vidarebefordras utan föregående granskning.
Därutöver får häktad avsända eller mottaga brev, om det kan ske utan fara
från säkerhetssynpunkt. Beträffande den som är misstänkt för brott gäller
vissa ytterligare regler.

Vad som föreskrivits om häktad gäller även den som för annat ändamål
intagits i häkte, t. ex. för att hållas i förvar enligt utlänningslagen. Stadgandet
skall då - liksom lagen i övrigt - tillämpas med särskilt beaktande av
anledningen till intagningen och dennas varaktighet (18 § behandlingslagen).

I fråga om den kategori som T. tillhörde - förvarstagna enligt utlänningslagen
- har i 82 § utlänningslagen föreskrivits att kriminalvårdsstyrelsen får
bevilja utlänningen de ytterligare lättnader och förmåner som kan medges
med hänsyn till ordning och säkerhet inom häktet.

Häktet synes ha vägrat T. att avsända vissa brev med motivering att han
saknade medel att betala portot. Av breven var somliga ställda till svenska
myndigheter och något till hans offentliga biträde i utlänningsärendet. Att de
förra breven ej får granskas följer direkt av lagen, och jag har svårt att se att
det funnits skäl att förfara annorlunda med brevet till G.

Om föreskrifterna i 9 § inte lägger hinder i vägen skall ett brev från en
intagen vidarebefordras; detta gäller i princip även om det är ofrankerat. Det
får ankomma på mottagaren att avgöra om han vill lösa ut det eller ej. Någon
lösningsskyldighet föreligger dock inte. Det är därför lämpligt att den intagne
upplyses om vad det kan få för följder att ett brev skickas utan porto. Väljer
den intagne att likväl skicka brevet är det hans ensak. De intressen som
brevgranskningsreglerna är avsedda att tillgodose berörs inte därav.

Remissvaret synes innebära att intagna genast får de penningbidrag som
krävs för att betala portot för brev till svensk myndighet och offentlig
försvarare. Huruvida så skedde i T:s fall framgår inte klart av utredningen.
Jag finner emellertid inte anledning att gå närmare in på den frågan. Här
gäller det ju inte någon rättighet för den intagne utan snarast ett tillmötesgående
från anstaltens sida som går längre än dess författningsenliga åligganden.

Den granskningsfrihet som gäller beträffande brev till svensk myndighet
och offentlig försvarare förutsätter uppenbarligen att häktet har garanti för
att brevet verkligen når adressaten. Postbefordran kan därför i allmänhet
inte ersättas med befordran genom bud, åtminstone inte såvitt angår den på
vilken 9 § är direkt tillämplig. Att tillämpa brevgranskningsrutinerna lika
rigoröst i fråga om T. var i mitt tycke överdrivet. Han var ju inte misstänkt för
något brott, och ingenting har framkommit som tyder på att granskning av
hans utgående post var påkallad från säkerhetssynpunkt. Som jag ser det
hade G. i detta fall väl kunnat få medföra breven ut från häktet såsom han
önskat.

Jag har i olika sammanhang noterat att behandlingslagens bestämmelser
stundom tillämpas med onödig stränghet i fråga om intagna som hör till de
kategorier som avses i 18 §. Vad som förekommit i detta ärende ger

antydningar i samma riktning. Jag vill därför ta tillfället i akt att på nytt fästa
uppmärksamheten vid att tillämpningen beträffande dessa skall ske med
särskilt beaktande av anledningen till intagningen.

Att på nöjaktigt sätt ange kretsen av dem som i brevgranskningshänseende
kan förtjäna att komma i åtnjutande av samma privilegier som en offentlig
försvarare är inte någon lätt sak. En sådan bestämmelse som den av G.
föreslagna kan också enligt min mening undvaras. Då krävs emellertid att
behandlingslagens regler används med den måtta lagstiftarens erinran i 18 §
manar till.

Frågor om s. k. informationsfrihet för intagna på
kriminalvårdsanstalt (I och II)

I. Rätt att inneha tryckt skrift

(Dnr 66-1985)

I ett brev till JO klagade intagna på kriminalvårdsanstalten Hall genom
anstaltens förtroenderåd över att anstalten från dem omhändertagit dels en
vapenkatalog, dels ett exemplar av tidskriften High Times. Den senare
innehöll information om droger och hävdade uppfattningen att marijuana
borde legaliseras. Som skäl för omhändertagandebesluten hade anstalten
åberopat ordnings- och säkerhetsskäl. Förtroenderådet ansåg att anstaltens
ståndpunkt var grundlagsstridig och menade att de vidtagna åtgärderna stod i
strid med den informationsfrihet, som regeringsformen tillerkänner varje
medborgare, genom att tidskrifternas innehåll lagts till grund för dem. Rådet
ville att JO skulle utreda frågan närmare.

Efter remiss avgav styresmannen vid anstalten, anstaltsdirektör Ulf
Sörbin, följande yttrande.

Bakgrunden till detta ärende är vad som framkom under den narkotikautbildning
som samtlig personal under fem dygn genomgått under hösten. Det
ifrågasattes då om det kunde anses vara förenligt med det förhållningssätt i
narkotikafrågor m.m. som kursen meddelade att anstaltsledningen tillät
intagna att inneha tidskriften HIGH TIMES. Vad tidningen står för framgår
ju delvis av förtroenderådets skrivelse.

Mitt svar till kursdeltagarna blev, att jag förklarade mig beredd att
förbjuda dylika tidskrifter på anstalten då jag ser det som en ordnings- och
säkerhetsfråga. I förtroenderådets skrivelse talas även om en vapenkatalog.
Här rör det sig närmast ej om skjutvapen utan närstridsvapen med vilka man
på ett effektivt sätt kan döda en människa. Där finnes även beskrivning på
hur sådana vapen kan tillverkas.

Med hänsyn till ordningen och säkerheten i anstalten och med ledning av
bl. a. innehållet i 4 och 14 §§ KvaL anser jag det helt oförenligt att tillåta eller
medverka till att intagna får tillgång till här aktuella eller liknande skrifter.

Klagoskriften och Sörbins yttrande tillställdes därefter kriminalvårdsstyrelsen,
som yttrade följande.

Styrelsen har för sin bedömning haft tillgång till ett exemplar av tidningen
High Times. Den vapenkatalog som nämns i förtroenderådets skrivelse har

inte varit tillgänglig för styrelsen. Beträffande innehållet i denna hänvisar
styrelsen till anstaltsdirektören Ulf Sörbins beskrivning i sitt remissyttrande
till riksdagens ombudsmän.

Kriminalvården skall enligt 4 § lagen om kriminalvård i anstalt (KvaL)
utformas så att den intagnes anpassning i samhället främjas och skadliga
följder av frihetsberövandet motverkas. Innehav av tidningar och tidskrifter
regleras av 24 § samma lag, i vilken bl. a. föreskrivs att en intagen i den
utsträckning det kan ske utan olägenhet får inneha personliga tillhörigheter
samt skaffa sig eller motta böcker, tidskrifter, tidningar och annat som kan
bereda honom sysselsättning under fritid.

Enligt styrelsens uppfattning måste begränsningar av tillgången till tidningar
och annat skriftligt material i en anstalt kunna göras om innehållet
klart strider mot syftet med behandlingen inom kriminalvården. Tidningen
High Times innehåller enligt styrelsens bedömning narkotikapropaganda av
sådant slag att tillgången till den i en anstalt skulle kunna motverka
kriminalvårdens rehabiliterande uppgifter. I tidningen glorifieras drogmissbruket.
Bestämmelserna i 24 § KvaL utgör enligt styrelsens mening inte
hinder mot att förbjuda en sådan publikation i anstalt.

Såvitt avser vapenkatalogen och andra skrifter som innehåller ingående
beskrivningar av vapen anser styrelsen att de generellt sett måste anses
utgöra ett hot mot säkerheten i anstalt.

Styrelsen anser således att Ulf Sörbin haft fog för sitt beslut att inte tillåta
innehav i anstalten av de aktuella skrifterna.

I ett yttrande över vad anstalten och kriminalvårdsstyrelsen anfört utvecklade
förtroenderådet sina synpunkter ytterligare och gjorde bl. a. gällande att
anstaltens ingripanden var oförenliga med den i tryckfrihetsförordningen
inskrivna rätten att fritt sprida tryckta skrifter.

I beslut den 27 mars 1986 anförde JO Wigelius följande.

De åtgärder vilkas grundlagsenlighet ifrågasatts har bestått i att anstalten
av ordnings- och säkerhetsskäl omhändertagit vissa, till intagna ställda
tidskrifter för förvaring för dessas räkning. Omhändertagandena kan inte
anses ha hindrat distributionen av tidskrifterna; någon inskränkning i rätten
att sprida tryckta skrifter är det alltså inte fråga om. Däremot är det tydligt att
de intagna genom anstaltens förfarande gått miste om möjligheten att, så
länge omhändertagandet bestått, ta del av tidskrifternas innehåll. Frågan
inställer sig då om åtgärderna låter sig förena med den frihet att inhämta och
mottaga upplysningar samt att i övrigt ta del av andras yttranden (informationsfriheten)
som varje medborgare enligt stadgandet i 2 kap. 1 § första
stycket 2 regeringsformen (RF) är tillförsäkrad gentemot det allmänna.

Informationsfriheten får liksom flertalet övriga grundlagsskyddade fri- och
rättigheter begränsas genom lag eller, undantagsvis, annan författning (2
kap. 12 § första stycket RF). De ändamål som får läggas till grund för
inskränkningar i informationsfriheten räknas upp i 13 §. Bland dem nämns
hänsynen till allmän ordning och säkerhet. Därutöver får begränsningar ske
endast om särskilt viktiga skäl föranleder det.

Möjligheterna att begränsa informationsfriheten är avsedda att användas
med försiktighet. Vid lagstiftning på området skall särskilt beaktas att
intresset av vidaste möjliga informationsfrihet i politiska, religiösa, fackliga,
vetenskapliga och kulturella angelägenheter inte träds förnär.

De grundlagsbestämmelser för vilka här redogjorts är tillämpliga på

intagna i kriminalvårdsanstalt i samma mån som på andra medborgare. Men
det ligger i sakens natur att utrymmet för frihetsinskränkningar är större
inom kriminalvården än annorstädes. Regler om behandlingen av intagna
ges i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt. Av dess 24 § framgår att
intagen i den utsträckning det kan ske utan olägenhet får skaffa sig eller
mottaga tidskrifter. Stadgandet ger uppenbarligen plats för inskränkningar i
informationsfriheten. Med hänsyn till att ingripande enligt stadgandet kan
förekomma redan så snart innehavet av en tidskrift bedöms medföra
olägenhet kan det synas som om inskränkningarna skulle kunna gå utöver de
ändamål som angivits i 2 kap. 13 § RF. Att inte vilka omständigheter som
helst får tillmätas betydelse i detta sammanhang kommer dock till uttryck i
60 § KVVFS 1984:1 (vårdcirkuläret), vari sägs att en intagen i sitt bostadsrum
ej får inneha sådant som kan äventyra säkerheten i anstalten eller vålla
sanitär olägenhet och ej heller egendom i sådan omfattning att visitering av
bostadsrummet avsevärt försvåras. Det är alltså sörjt för att den praktiska
tillämpningen av 24 § KvaL inte skall behöva komma i konflikt med
bestämmelserna i regeringsformen.

Att det från sundhets- och visiteringssynpunkt är likgiltigt vad en skriftlig
handling innehåller ligger i öppen dag. När det gäller hänsynen till ordning
och säkerhet förhåller det sig annorlunda. De inom kriminalvården förekommande
reglerna om brevcensur har sålunda tillkommit för att tillgodose det
ändamålet. Mot tidskrifter och andra meddelanden som riktar sig till en
vidare krets av läsare torde det väl mer sällan finnas anledning att inskrida av
ordnings- och säkerhetsskäl. I den mån de innehåller direkta uppmaningar
till brott behöver de dock inte tolereras. I ytterlighetsfall kan det kanske
också vara befogat att ingripa mot beskrivningar av hur man tillverkar
föremål som har karaktär av brottsverktyg, oavsett om beskrivningen åtföljs
av någon uppmaning att göra bruk av verktyget eller ej; i allmänhet synes
dock risker av här antytt slag effektivast motverkas genom att anstalten tillser
att material för tillverkning av farliga föremål inte finns tillgängligt. Att en
tidskrift bedöms vara olämplig på grund av en däri förfäktad åsikt, som av ett
eller annat skäl anses förkastlig, utgör däremot under inga omständigheter
tillräckligt skäl för ett omhändertagande, inte ens om åsikten går stick i stäv
med något viktigt behandlingsintresse.

Av det sagda följer att förfarandet med vapenkatalogen enligt min mening
får godtas, medan omhändertagandet av tidskriften High Times måste ses
som ett otillåtet ingrepp i den fria opinionsbildningen. Att syftet varit
vällovligt har jag däremot inte någon anledning att betvivla.

II. Rätt att inneha kassettbandspelare

(Dnr 809-1985)

I ett brev till JO riktade förtroenderådet vid kriminalvårdsanstalten Hall
kritik mot anstalten för att den inte tillät de intagna där att inneha
kassettbandspelare av free-styletyp. Rådet hävdade på grundval av en
vidlyftig argumentation att ett sådant förbud stred mot regeln i 2 kap. 1 §
andra punkten regeringsformen (RF) som tillförsäkrar varje medborgare

informationsfrihet gentemot det allmänna. Bl. a. anförde rådet följande.
Förbudet berodde på att anstalten ansåg att innehav av sådana bandspelare
försvårade visitering av bostadsrummen. Även ordnings- och säkerhetsskäl
anfördes från anstaltens sida. Det kunde inte ha varit lagstiftarens mening att
regler som tillkommit för att tillgodose helt andra syften skulle få som
bieffekt att den grundlagsskyddade informationsfriheten inskränktes. På
grund av förbudet att inneha uppspelningsapparatur var de intagna efter
inlåsningen hänvisade till det programutbud som radion och televisionen
erbjöd. - Förtroenderådet ville att JO skulle pröva anstaltens regeltillämpning
från laglighets- och lämplighetssynpunkt.

Efter remiss inkom anstalten med följande yttrande.

Det är helt riktigt att intagna på Hall, av de skäl som nämnts i anmälan, ej
tillåts att på bostadsrummen inneha egna kassettbandspelare. Vad jag vet
gäller samma bestämmelser på flertalet av landets övriga kriminalvårdsanstalter
och bestämmelsen är förankrad i kriminalvårdsstyrelsen och även
kammarrätten har prövat frågan.

Förbud mot kassettspelare i bostadsrummen innebär dock inte att
informationsfriheten begränsats såsom påstås i anmälan. Anstalten har ett
välutrustat bibliotek där såväl grammofonskivor som kassettband kan spelas.
Anstaltens fritidsavdelning står till tjänst med att kopiera intagnas privata
band till annan kassett som därefter förvaras i biblioteket. Anstalten inköper
även band och skivor enligt önskemål, men med de begränsningar som gäller
i fråga om ekonomiska resurser. Södertälje stadsbiblioteks utbud ifråga om
kassetter och skivor har de intagna möjlighet att få tillgång till.

Sedan anmälan skrevs har ombyggnaden av anstaltens C-avdelning
avslutats. Ombyggnaden innebär bl. a. större dagrum. Till dagrummen har
inköpts bl. a. utrustning som möjliggör spelning av kassettband.

Avslutningsvis kan jag bara slå fast att den information som finns på
kassettband kan intagna på Hall få del av även om det inte kan ske med egen
utrustning på bostadsrummet.

I beslut den 17 februari 1986 anförde JO Wigelius följande.

Enligt 2 kap. 1 § första stycket 2 RF är varje medborgare gentemot det
allmänna tillförsäkrad bl. a. informationsfrihet, varmed förstås frihet att
inhämta och mottaga upplysningar samt att i övrigt ta del av andras
yttranden.

Som begränsning av informationsfriheten anses emellertid inte meddelande
av föreskrifter som utan avseende på yttrandes innehåll närmare reglerar
visst sätt att sprida eller mottaga yttranden (2 kap. 13 § tredje stycket RF).

Den som tas in i kriminalvårdsanstalt mister därigenom - som naturligt är -åtskilliga av de fri- och rättigheter som tillkommer medborgaren i gemen.
Närmare regler om dessa inskränkningar ges i lagen om kriminalvård i anstalt
(KvaL). I 24 § i lagen stadgas sålunda att en intagen får inneha personliga
tillhörigheter samt skaffa sig eller mottaga böcker, tidskrifter, tidningar och
annat som kan bereda honom sysselsättning under fritid endast i den
utsträckning det kan ske utan olägenhet.

Vad slags olägenheter som här kan vara av betydelse framgår av
föreskriften i 60 § av det i anslutning till lagen meddelade vårdcirkuläret
(KVVFS 1984:1). Där sägs att den intagne i sitt bostadsrum inte får ha sådant
som kan äventyra säkerheten i anstalten eller vålla sanitär olägenhet och inte

heller egendom i sådan omfattning att visitering av bostadsrummet avsevärt
försvåras.

Bandspelare och kassetter kan vara väl ägnade som gömställen för gods
som det är brottsligt eller eljest förbjudet att inneha. Om sådana apparater
förekommer rikligt kan de uppenbarligen förorsaka betydande omak vid
visiteringen av de intagnas rum.

Förbud som meddelas till förebyggande av olägenheter av nyss angivet slag
är enligt 2 kap. 13 § tredje stycket RF inte att anse som begränsning av
informationsfriheten. Från den synpunkten är alltså klagomålen obefogade.
Inte heller i övrigt har jag funnit skäl till erinran mot anstaltens ståndpunkt i
fråga om rätten att inneha bandspelare; den därav följande inskränkningen i
de intagnas möjligheter att tillgodogöra sig viss typ av information ter sig ju
skäligen obetydlig och skiljer sig inte nämnvärt från vad snart sagt varje
medborgare av skilda praktiska orsaker stundom får finna sig i.

Det ovan sagda hindrar givetvis inte att omständigheterna i ett enskilt fall
kan motivera att undantag görs från det generella förbud mot innehav av
bandspelare som anstalten synes tillämpa. Likaså kan det naturligtvis finnas
skäl att - som rådet föreslagit - undersöka möjligheterna att genom
plombering eller liknande åtgärder undanröja de olägenheter från visiteringssynpunkt
som innehav av sådana apparater för närvarande medför.

Styresman vid kriminalvårdsanstalt har bestämt att de intagna
inte sig emellan skulle få göra betalningar med posten.
Förbudet har ansetts vara ej rättsenligt, eftersom det saknat
uttryckligt stöd i författning

(Dnr 1158-1984)

S., som var intagen på kriminalvårdsanstalten Tidaholm, klagade i ett brev
till JO över att anstaltsledningen förbjudit de intagna att sända pengar till
andra intagna i anstalten. S. berättade bl. a. följande. När en intagen
påbörjar sin straffverkställighet är han skyldig att fylla ett s. k. permissionskonto
med 400 kr. Enligt kriminalvårdsstyrelsens direktiv skall kontot fyllas
med medel som den intagne förtjänar genom arbete på anstalten. Detta
innebär att den intagne endast får behålla 100 kr. per vecka av sin lön till dess
kontot är fyllt. För att klara av den första tiden i anstalten blir den intagne
ofta tvungen att låna pengar av sina kamrater. För att reglera sådana skulder
är det brukligt att den intagne medelst en s. k. anhållan för över pengar från
sitt konto till kamratens konto. På kriminalvårdsanstalten Tidaholm har
dessa överföringar rönt motstånd från anstaltsledningens sida. De intagna
har därför varit hänvisade till att reglera sina skulder medelst översändande
av postanvisningar. Genom direktörsmeddelande den 3 april 1984 har
anstaltsledningen emellertid förbjudit de intagna att på detta sätt översända
pengar till varandra.

Med anledning av klagomålen infordrades det ifrågavarande direktörsmeddelandet,
vilket utfärdats den 3 april 1984 av anstaltsdirektören Per-Åke
Palmquist med följande lydelse:

Fr. o. m. 1984-04-09 är det icke längre tillåtet att sända postanvisningar eller
postgiroinbetalningar, intagna emellan inom anstalten, på grund av för hög
arbetsbelastning för anstaltens kamerala avdelning.

Klagomålen remitterades för yttrande till styresmannen för kriminalvårdsanstalten
Tidaholm. Anstaltsdirektören Per-Åke Palmquist anförde i remissvaret
följande.

Bestämmelser om intagnas ekonomiska förhållanden finns intagna i
51-59 §§ KVVFS 1984:1. Såvitt avser användning av egna medel-varom nu
är fråga - framgår av 52 § dels, att styresmannen om särskilda skäl därtill
föreligger må medge användning av omhändertagna medel för inköp av
kioskvaror samt dels, att den intagne i övrigt äger bestämma över användningen.

Syftet med bestämmelsen synes, enligt min uppfattning, vara att begränsa
de intagnas dispositionsrätt av egna medel i anstalt men ej utanför anstalt.

Jag kan således ej finna annat än att de anvisningar jag meddelat
överensstämmer med gällande författning.

S. yttrade sig över remissvaret.

Ärendet remitterades härefter till kriminalvårdsstyrelsen, som i remissvaret
anförde bl. a. följande.

Under sommaren 1984 underrättades styrelsen om att en intagen i kriminalvårdsanstalten
Tidaholm sedan våren 1983 haft ekonomiska mellanhavanden
med intagna i anstalten och deras anhöriga. Verksamheten var, särskilt i ett
senare skede, av avsevärd omfattning. Av den redogörelse för det inträffade
som anstaltsledningen tillställt styrelsen framgår att summan av beloppen
avseende de gireringsdokument som förebragts för tiden till och med augusti
1984 uppgick till cirka 100 000 kronor.

Enligt vad styrelsen inhämtat från Palmquist skall det åsyftade direktörsmeddelandet
ses mot bakgrund härav. Han har vidare uppgivit att de intagna
sedan någon tid medges att varje vecka disponera 75 kronor av egna medel.
Någon särskild prövning görs inte. Denna generösa tillämpning av bestämmelserna
i vårdcirkuläret om möjlighet för intagen att i visst fall utfå egna
medel, förutsätter dock, enligt Palmquist, att styresmannaordern kan
tillämpas även fortsättningsvis.

En person som intas i kriminalvårdsanstalt mister inte sin rättsliga
handlingsförmåga. Detta innebär bl. a. att han kan förfoga över egna
penningmedel, även sådana som förvaras av anstalten för hans räkning. En
annan sak är att hans befogenhet att ha kontanta medel i sin faktiska
besittning i anstalten är begränsad genom de bestämmelser som finns i lagen
om kriminalvård i anstalt och vårdcirkuläret samt av ordningsregler som kan
ha meddelats för viss anstalt.

De medel den intagne sålunda kan förfoga över står det honom fritt att
sända till vem helst han önskar. Någon begränsning i denna rättighet på den
grund att mottagaren är en person som är intagen i samma anstalt kan enligt
styrelsens mening inte göras.

Palmquist anförde i yttrande över kriminalvårdsstyrelsens remissvar följande.

Jag delar till fullo den av styrelsen framförda meningen, att intagen i
kriminalvårdsanstalt ej bör mista sin rättsliga handlingsförmåga. Jag har
emellertid också förståelse för att de intagna finner sin rättsliga förmåga
härvidlag något illusorisk bl. a. mot bakgrund av reglerna om begränsat

9 Riksdagen 1986/87. 2 sami. Nr 1

kontantinnehav samt de sedan 1984-10-01 (15 § KWFS 1984:1) skärpta
bestämmelserna om dispositionsrätt till egna medel.

För den intagne torde dock - enligt mitt förmenande - den förhållandevis
generösa tillämpningen av bestämmelserna angående egna medel tillföra
hans rättsliga handlingsförmåga ett mer reellt innehåll än en generös rätt att
transferera medel intagnas konton emellan förenad med ytterst begränsad
rätt att faktiskt förfoga över penningmedlen.

Av mig införda begränsningar i transfereringsekonomin skall i första hand
ses mot bakgrund av de allvarliga skadeverkningar som drabbar det stora
flertalet utblottade intagna, som dignar under oket av ett fåtal långivares
minst sagt ogenerösa lånevillkor.

Jag kan inte utesluta att det av mig utfärdade - förhoppningsvis ej
författningsstridiga-direktörsmeddelande nr 4 kan upplevas som en olägenhet
för den senare kategoriens verksamhet. Avsiktligt har jag emellertid valt
att minska servicegraden härvidlag.

S. yttrade sig över kriminalvårdsstyrelsens remissvar och Palmquists yttrande.

JO Wigelius avslutade ärendet med följande uttalande i beslut den 22
november 1985.

Som kriminalvårdsstyrelsen anfört mister inte den som är intagen i
kriminalvårdsanstalt sin rättsliga handlingsförmåga. Är han intagen i sluten
riksanstalt är dock hans möjligheter att förfoga över medel i anstalten
begränsade genom de bestämmelser kriminalvårdsstyrelsen meddelat i det
s. k. vårdcirkuläret (KWFS 1984:1). Enligt 17 § är sålunda den intagnes rätt
att inneha kontanter i anstalten begränsade till visst belopp och i 15 §
föreskrivs i fråga om medel som anstalten förvarar för den intagnes räkning
att dessa endast efter medgivande från styresmannen och om särskilda skäl
föreligger får användas av den intagne för inköp av kioskvaror eller sådana
varor som tillhandahålls efter beställning.

De författningsbestämmelser som nu återgivits innebär inskränkningar i
de rättigheter som annars tillkommer en myndig person. Man kan därför inte
ha strängare regler än bestämmelserna medger.

Vissa av de penningöverföringar som här förekommit mellan de intagna
kan säkert, såsom Palmquist antytt, ha haft sin grund i förfaranden som han i
egenskap av anstaltschef haft goda skäl att motverka. Det av honom
meddelade förbudet ter sig mot bakgrund därav förståeligt. I avsaknad av
uttryckligt författningsstöd kan förbudet emellertid inte anses rättsenligt. Jag
delar alltså den uppfattning som kommit till uttryck i kriminalvårdsstyrelsens
remissvar och förutsätter att Palmquist återkallar sitt direktörsmeddelande i
saken.

130

Vissa övriga ärenden

Alltför långvarig förvaring i häkte av omplacerad intagen

(Dnr 614-1985)

Sedan två intagna, K. och T., natten till den 9 februari 1985 försökt avvika
från kriminalvårdsanstalt överfördes de genast till allmänt häkte för bl. a.
utredning om ny anstaltsplacering. Den 1 mars skrev de till JO från häktet
och klagade över att de ännu inte fått komma till en anstalt. De hade ganska
kort tid kvar till halvtidsfrigivning och ville kunna planera inför denna.

Företagen utredning ger vid handen bl. a. att vederbörande kriminalvårdsdirektör
den 11 februari beslutat om de intagnas placering vid viss anstalt
men att överbeläggning medfört att plats inte genast kunnat anvisas där. K.
hade kommit in på anstalten den 5 mars. T. hade samma dag fått komma till
en annan anstalt.

JO Wigelius avslutade ärendet med följande uttalanden i beslut den 29
november 1985.

Den som skall förpassas till kriminalvårdsanstalt för att undergå påföljd får
i anslutning därtill tillfälligt förvaras i allmänt häkte eller polisarrest i
avvaktan på beslut om anstaltsplacering eller om det behövs med hänsyn till
transportförhållandena (11 § lagen om beräkning av strafftid).

Sedan beslutet om anstaltsplacering av K. och T. meddelats den 11
februari 1985, fick alltså förpassningen av dem uppehållas endast om
transportförhållandena så krävde. Såvitt framgått förelåg dock inte några
transportsvårigheter i deras fall. Det vore emellertid inte rimligt att bortse
från att även beläggningsförhållandena inom kriminalvården kan lägga
hinder i vägen för en omedelbar förpassning. Omständigheterna är efter min
erfarenhet inte sällan sådana att den dömde själv uttryckt önskemål om att få
avtjäna sitt straff i en viss anstalt, som även kriminalvårdsmyndigheterna
funnit vara lämplig. Om den dömde inte ofördröjligen kan beredas plats där,
är det enligt min mening försvarligt att han i häkte får vänta någon tid, tills
vakans uppstår, i stället för att genast anstaltsplaceras på annat håll, kanske
långt från hemorten. En anpassning till lagens krav bestående endast däri att
beslut om anstaltsplacering inte fattas förrän det finns en ledig plats vid
lämplig anstalt synes i vart fall inte vara något bättre alternativ.

Om en dömd sätts upp på ”kölista” är det naturligtvis angeläget att saken
noga följs upp. Så långa dröjsmål med förpassning som i detta fall kan inte
godtas. Om inte förpassning kan ske tämligen omedelbart bör den dömde
överföras till en anstalt, vilken som helst där plats kan erbjudas och som i
övrigt kan komma i fråga. Så snart omständigheterna medger kan därefter
frågan tas upp om omplacering till annan anstalt som från frigivningssynpunkt
eller av andra skäl är mera lämplig.

Sammanfattningsvis är jag alltså kritisk mot handläggningen av frågan om
anstaltsplaceringen av K. och T., även om jag är medveten om att särskilda
svårigheter mött i deras fall.

För sådana besök hos anhållen eller häktad som inte föranledes av brottsutredningen
fordras i allmänhet samtycke på förhand av den intagne. Kritik mot
polisman

(Dnr 2948-1985; detta ärende redovisas utförligare under rubriken Åklagaroch
polisväsendena)

I klagomål till JO omtalades att en kvinna, A. B., vilken såsom anhållen
funnits på ett allmänt häkte, där blivit uppsökt av en företrädare för en
bostadsstiftelse, som var i sällskap med en polisman. Under besöket hade
A. B. förmåtts att säga upp sitt hyresavtal med stiftelsen, så att hon nu var
bostadslös. Det ifrågasattes med vilken rätt besökarna släppts in till A. B. på
häktet.

Företagen utredning visade att man från häktets sida saknat kännedom om
besöket och att den besökande polismannen haft viss befattning med
brottsutredningen mot A. B. Polismannen uppgav att han kände företrädaren
för bostadsstiftelsen samt att han av en tillfällighet träffat denne utanför
häktet och ordnat så att denne kom in för att - som polismannen trodde -ombesörja en vanlig delgivning med A. B. Polismannen hade varit närvarande
vid besöket men inte deltagit i något samtal. Efteråt hade polismannen
förstått vad besöket gällt och att han missbedömt saken.

I beslut den 4 april 1986 konstaterade JO Wigelius att polismannen tagit
med en utomstående person till häktet utan att i förväg inhämta vare sig
häktesföreståndarens godkännande eller A. B:s samtycke och framställde
kritik mot förfaringssättet, som inte kunde anses förenligt med gällande
föreskrifter. Om dessas innebörd innehöll beslutet följande.

II § första stycket lagen om behandlingen av häktade och anhållna m. fl.
(häkteslagen) sägs att den som är häktad på grund av misstanke om brott inte
får underkastas mer omfattande inskränkningar i sin frihet än som påkallas
av ändamålet med häktningen samt ordning och säkerhet. Vad som i lagen
sägs om häktad gäller också bl. a. för den som är anhållen (17 §). Vilka
förutsättningar som skall föreligga för att en häktad eller anhållen skall få ta
emot besök regleras i 11 § häkteslagen. Beslutsansvaret i sådana frågor ligger
på åklagaren när det gäller hinder mot besök på grund av fara för att
brottsutredningen försvåras (16 § häkteslagen) och i övrigt på föreståndaren
för förvaringslokalen (16 § förordningen om behandlingen av häktade och
anhållna m.fl.; häktesförordningen). I de föreskrifter kriminalvårdsverket
meddelat i anslutning till häkteslagen och häktesförordningen (häktescirkulär
I; KVVFS 1977:1) anges i 65 § att tillstånd till besök hos intagen ej får
meddelas utan att han själv begärt eller medgivit besök.

Det förekommer ibland att besök hos en anhållen eller häktad sker genom
polis- eller åklagarmyndighetens förmedling. Om besöket sker i häkte eller
annan förvaringslokal måste även beträffande sådana besök gälla att
föreståndaren för förvaringslokalen skall ha lämnat sitt tillstånd och den
intagne begärt eller lämnat sitt medgivande till besöket. (Här bortser jag från
sådana sammanträffanden som kan föranledas av brottsutredningen och för
vilka den anhållnes eller häktades samtycke inte erfordras.) Om ett genom
polis eller åklagare förmedlat besök äger rum på annan plats än i en

förvaringslokal ankommer det på den förmedlande myndigheten att pröva
frågor angående besöket. Också därvid måste enligt min mening tillämpas
den princip angående häktads och anhållens rättigheter i detta sammanhang
som kommer till uttryck i 65 § i häktescirkulär I, och som bygger på
bestämmelserna i 1 § första stycket och 11 § häkteslagen.

Frågor om omhändertagande och förtecknande av egendom som skall
förvaras av kriminalvårdsanstalt för intagens räkning

(Dnr 3170-1984)

Den i kriminalvårdsanstalt intagne L. skrev till JO och klagade över följande.
I syfte att underlätta visitationer hade för förvaring på anstaltens förråd från
hans bostadsrum bortförts bl. a. kurslitteratur för hans högskolestudier,
annan facklitteratur och underlaget för hans resningsansökan. Åtgärden
företogs i L:s frånvaro. I upprättad förteckning över det omhändertagna
angavs endast hur mycket böcker, tidskrifter, pärmar o. d. som tagits. L. var
missnöjd med redovisningen, som han ansåg alldeles otillräcklig, särskilt
med hänsyn till de omhändertagna böckernas värde. Han menade också att
åtgärden inte hade varit mera brådskande än att han själv kunde ha tillåtits
närvara vid den; sakerna hade funnits i rummet i närmare fem månader.
Genom det brådstörtade ingripandet försvårades hans möjligheter att
förbereda en tentamen som han skulle ha påföljande dag.

L. hade inte på begäran fått en mera specificerad förteckning. Inte heller
hade någon tjänsteman vid anstalten kunnat förmås att kvittera en av L.
upprättad förteckning över de av hans tillhörigheter som fördes till förrådet.
L. undrade om anstaltens inställning var förenlig med gällande föreskrifter.

Utredning företogs. Från anstaltens sida bekräftades att L:s uppgifter i sak
i stort sett var riktiga, dock att det innan åtgärden vidtogs påpekades för L.
att han hade för mycket på rummet. Man menade sig ha följt gällande
förrådsrutiner, vilka emellertid kunde skilja sig åt på olika anstalter. Att
förteckna varje bok, tidskrift etc. med titel ansågs helt orimligt. Kriminalvårdsstyrelsens
förrådskort hade visserligen nyligen gjorts dubbelt så stora
som förr. De medgav emellertid inte särskilt utförliga anteckningar. De äldre
korten var svåra att föra och med flera års noteringar kunde de bli otydliga.
Att kvittera förteckningar, upprättade av intagna, kunde inte vara personalens
skyldighet. Det kunde finnas visst fog för L:s missnöje men å andra sidan
kunde inte personalen anses ha handlat felaktigt.

JO Wigelius avslutade ärendet med följande uttalanden i beslut den 22
januari 1986.

Av 60 § vårdcirkuläret (KWFS 1984:1) framgår att en intagen inte får i
sitt bostadsrum inneha egendom i sådan omfattning att visitering av rummet
avsevärt försvåras. Egendom som han inte får ha i rummet skall enligt 16 §
vårdcirkuläret överlämnas till behörig tjänsteman för förvaring.

I 11 § vårdcirkuläret föreskrivs att egendom som förvaras för en intagens
räkning skall noggrant förtecknas på mottagningskort eller förrådskort.
Enligt samma paragraf skall en sådan förteckning skriftligen godkännas av

den intagne. Att föreskrifterna i 11 § är tillämpliga även på egendom som
överlämnas enligt 16 § följer av en särskild hänvisning i den senare
bestämmelsen.

Det ligger inte bara i den intagnes utan också i anstaltens intresse att
egendom som tas i förvar förtecknas med tillräcklig noggrannhet. För den
intagne tjänar förteckningen som ett kvitto på vad han lämnat ifrån sig, och
anstalten kan ha behov av den för att värja sig mot obefogade ersättningskrav
i samband med förlustanmälningar (jfr 17 f § vårdcirkuläret). Längre än vad
som erfordras för att tillgodose dessa ändamål bör redovisningsskyldigheten
å andra sidan inte drivas; den är ingalunda något självändamål.

Det ställer sig givetvis svårt att ur de syften med förteckningsskyldigheten
som här angivits härleda för anstaltspraktiken lätthanterliga regler. En
grundläggande princip torde dock kunna fastslås: saker som är värdefulla
eller annars av särskild betydelse för den intagne bör förtecknas individuellt.
I fråga om andra föremål kan lika stränga krav inte uppställas; i synnerhet om
föremålen förekommer i större myckenhet - så kan ju vara fallet t. ex. med
tidningar och tidskrifter - kunde ett långtgående redovisningskrav lätt föra
till orimligheter. Ofta torde en intagens tillhörigheter av detta slag kunna, allt
efter omständigheterna, buntas eller förpackas i förslutbar låda e. d. och
förtecknas med angivande av endast förpackningen jämte en kortfattad
beskrivning av dess innehåll.

Som framgått ovan är förteckningen väsentligen ett bevismedel tillkommet
i den intagnes och anstaltens intresse. Det är givet att dess värde som bevis
reduceras om den intagne inte varit med när de förtecknade föremålen togs
om hand. Hans närvaro vid omhändertagandet är alltså från denna synpunkt
önskvärd. Den ligger också väl i linje med den tidigare redovisade
bestämmelsen att förteckning skriftligen skall godkännas av den intagne.
Även av andra skäl kan det vara angeläget att den intagne är närvarande vid
förrättningen. Han kan ju ha upplysningar att lämna angående värdefull
egendom som bör förtecknas särskilt noggrant. När omhändertagande sker i
syfte att underlätta vid visitering bör dessutom beaktas att det kan vara av
underordnat intresse för anstalten vilken egendom som tas i förvar; den
intagnes synpunkter får då i motsvarande mån ökad betydelse.

Trots de fördelar som onekligen är förknippade med ett sådant förfaringssätt
kan den intagnes närvaro dock inte uppställas som regel; därtill är
förhållandena alltför skiftande. I L:s fall har jag emellertid inte funnit någon
omständighet som talar för att han inte bort närvara när åtgärden i hans
bostadsrum genomfördes.

Anstaltens handläggning av förvarsfrågoma har således enligt min mening
inte varit till alla delar invändningsfri. Det kan finnas anledning att något
modifiera de rutiner som för närvarande tillämpas, så att de bättre ansluter
till de riktlinjer som jag skisserat i det föregående.

II. Försvaret m. m.

Uttalanden i samband med inspektioner av militära förband

JO Holstad har i protokoll över inspektioner under verksamhetsåret tagit
upp bl. a. följande.

Anmälningar angående trafikskador på militära fordon

Vid inspektion av ett militärt förband i november 1985 iakttogs bl. a. att
anmälningar av trafikskador i viss utsträckning skedde alltför sent. Med
anledning härav gjordes följande anteckning i inspektionsprotokollet.

I JO:s ämbetsberättelse 1973 s. 126 f. finns intagen en redogörelse för
vilka åtgärder som skall vidtas med anledning av trafikskador på militära
motorfordon. Redogörelsen är i princip alltjämt giltig, även om vissa
ändringar gjorts i berörda författningar. Kompletterande synpunkter på
frågan om hänskjutande av mål om militära trafikolyckor till åklagare finns
redovisade i JO:s ämbetsberättelse 1981/82 s. 155 f. - Jag vill tillägga
följande. Det är viktigt att misstanke om att en förare av försvarsmaktens
fordon gjort sig skyldig till vårdslöshet i trafik eller andra trafikbrott snarast
rapporteras till den bestraffningsberättigade för bedömning. Detta framgår
bl. a. av Anvisningar för den militära rättsvården (Anv Rättsvård) mom. 6.
Rapporteringen får inte fördröjas av utredning i ersättningsfrågan. Ett
särskilt skäl för att trafikolyckor omgående skall rapporteras till regementschefen
är den anmälningsskyldighet till försvarets civilförvaltning som
föreskrivs i Föreskrifter och anvisningar angående förfarandet i ersättningsmål
m. m. (AFSE) 3.8. Om skada uppstått på annat än det militära fordonet,
skall anmälan till civilförvaltningen alltid göras senast fyra dagar efter
skadan. Har skador uppkommit endast på det militära fordonet skall likaså
anmälan göras till civilförvaltningen inom samma tid, såvida det inte är
uppenbart att skadestånd inte kan åläggas föraren. Sammanfattningsvis skall
alltså i princip alla trafikskador snarast rapporteras till regementschefen.
Bara i sådana fall, då skador uppstått endast på det av försvarsmakten ägda
eller brukade fordonet och det redan från början står alldeles klart, att
föraren inte kan misstänkas för vårdslöshet i trafik eller annat brott, som
kräver handläggning av den bestraffningsberättigade, får sådan rapportering
underlåtas. Ofta kan det vara tillräckligt att originalexemplaret av den ifyllda
blanketten Skadeanmälan - motorfordon tillställs den bestraffningsberättigade.

Verkställighet av tillrättavisningar

I samband med en annan inspektion i november 1985 tog de värnpliktiga
ledamöterna i regementsnämnden vid samtal med JO upp vissa frågor om
verkställighet av tillrättavisningar. Man undrade bl. a. från vilken tidpunkt

ett ålagt utegångsförbud gäller i samband med vakttjänstgöring och beredskap.
Man ifrågasatte om det var riktigt att skjuta upp verkställigheten tills
vakttjänstgöringen eller beredskapen upphört. Efter att ha tagit upp frågan
med förbandsledningen lät JO till protokollet anteckna följande uttalande.

Enligt 69 § militära rättegångslagen skall ålagd tillrättavisning omedelbart
gå i verkställighet. I motsats till vad som gäller beträffande disciplinstraff
finns det när det gäller tillrättavisningsinstitutet inte några bestämmelser av
innebörd att verkställigheten får uppskjutas eller avbrytas. Det har emellertid
ansetts att regeln om omedelbar verkställighet bör kunna frångås i vissa
fall. Några exempel på sådana lämnas i Handbok i militär rättsvård (RättsH)
s. 58 f. Som framgått av det sagda är det inte tillåtet att annat än i
undantagsfall uppskjuta verkställigheten av en tillrättavisning. Mot den
bakgrunden bör det inte förekomma att verkställigheten skjuts framåt i de
fall den värnpliktiges fritid är inskränkt på grund av hans tjänstgöringsförhållanden
i övrigt. I sådana fall bör enligt min mening en annan form av
tillrättavisning än utegångsförbud väljas. Och självfallet får inte verkställigheten
uppskjutas till t. ex. en lördag och en söndag enbart i det syftet att den
felande skall drabbas hårdare än vid omedelbar verkställighet.

Behörigheten att ompröva beslut om tillrättavisning när beslutet meddelats av
en ställföreträdande regementschef

Vid en inspektion i maj 1986 väcktes frågan om det är försvarsområdesregementschefen
eller militärbefälhavaren som har att pröva en framställning om
omprövning av en tillrättavisning som ålagts av en ställföreträdande regementschef.
Med anledning därav lämnade JO i inspektionsprotokollet
följande besked.

I 68 § militära rättegångslagen föreskrivs att den som vill begära omprövning
av en tillrättavisning som ålagts honom skall göra en framställning
därom hos närmast högre befattningshavare som har bestraffningsrätt.
Bestraffningsberättigad befattningshavare vid ett regemente är i regel
regementschefen. Vid försvarsområdesförband kan emellertid bestraffningsrätten
vara uppdelad mellan fo-regementschefen och ställföreträdande
regementschefen. Regeringen har nämligen, efter en framställning från JO,
förordnat att ställföreträdande regementschef vid sådant förband skall ha
bestraffningsrätt över bl. a. huvuddelen av den värnpliktiga personalen
(TKG 740312). JO motiverade i sin framställning den reform han föreslog i
första hand med att försvarsområdesbefälhavaren i stor utsträckning skulle
komma att förlora den nära kontakten med de värnpliktiga, vilken ”vanliga”
regementschefer har. Ett annat skäl var att en försvarsområdesbefälhavare
på grund av resor och förrättningar ofta inte var tillgänglig med kort varsel.

När det gäller det fallet att den ställföreträdande regementschefen ålagt
tillrättavisningen i egenskap av tjänsteförrättande regementschef konstaterar
jag för min del att den ordinarie chefen givetvis inte har rätt att ompröva
beslutet. I övriga fall ger inte författningstexten någon säker ledning. Enligt
min mening finns det emellertid goda skäl att tolka regelsystemet så att
militärbefälhavaren skall anses vara den närmast högre bestraffningsberättigade
befattningshavaren i fall av det aktuella slaget. Det kan ju knappast ha

varit avsett nar regeringen meddelade det nämnda för

det att man

III. Vårdområdet

Socialtjänst

Barn i familjehem - en undersökning av hur socialnämnderna
fullgör sina uppgifter inom familjehemsvården

(Dnr 2989-1985)

En viktig uppgift för JO är att följa tillämpningen av lagar och andra
författningar. Särskild betydelse kan en sådan granskning få såvitt avser
tillämpningen av en ny lagstiftning.

År 1982 trädde socialtjänstlagen (SoL) och lagen med särskilda bestämmelser
om vård av unga (LVU) i kraft. Lagarna hade föregåtts av ett
långvarigt utredningsarbete och en i vissa frågor intensiv debatt. Frågorna
om frivillighet och medbestämmande för den enskilde i vården hade tilldragit
sig särskild uppmärksamhet. Den debatten fortsatte även efter lagarnas
ikraftträdande. Särskild uppmärksamhet kom därvid att ägnas LVU. Det
ifrågasattes från flera håll om grunderna för vården, såsom de angivits i LVU,
var tillräckligt entydigt bestämda. Från flera håll framfördes den uppfattningen
att lagens otydlighet ledde till omhändertagande för vård i en icke
avsedd omfattning.

Kritiken avsåg även tillämpningen av bestämmelserna om omedelbart
omhändertagande enligt 6 § LVU. Kritiken innebar här att lagens otydlighet
ledde till omhändertaganden på otillräckliga grunder. Det kunde befaras att
omhändertaganden skedde för att underlätta utredningen i ärenden i
situationer då lagens förutsättningar för omhändertagande inte var uppfyllda.

Mot angiven bakgrund beslöt JO Tor Sverne att en undersökning skulle
göras rörande tillämpningen av LVU på olika håll i landet.

Som en första etapp i en sådan undersökning granskades ärenden om
omedelbara omhändertaganden enligt LVU. Resultatet av undersökningen
redovisades i beslut den 14 juni 1984 (se JO:s ämbetsberättelse 1984—85 s.
178).

Som en andra etapp granskades förhållandena dels för de barn som med
stöd av LVU har beretts vård i annat hem än det egna, dels för de barn som i
samband med beslut om vård enligt 6 § SoL av socialnämnden placerats i
familjehem. Särskilt viktiga frågor vid undersökningen bedömdes vara om
socialnämnden, sedan barnet har placerats i familjehem, tog det ansvar för
barnet som lagen förutsätter. Granskningen inriktades på sådana frågor som
nämndens val av familjehem, kontakterna med familjehemmet och ansvaret
för att barnets fortsatta anknytning till de biologiska föräldrarna inte bryts.

Vid genomförande av undersökningen, som inleddes under 1983, har
följande kommuner besökts: Alvesta, Göteborg, Lund, Malmö, Mariestad,

Nordmaling, Sandviken, Skövde, Staffanstorp, Stockholm, Sundsvall, Trollhättan,
Uddevalla, Umeå, Vänersborg, Växjö och Örebro kommuner.

Granskningen har skett genom att socialakterna beträffande de placerade
barnen har gåtts igenom. Samtal har också ägt rum med förtroendemän och
tjänstemän. I de fall svar inte erhållits på frågan hur familjehemsvården i
praktiken har bedrivits - exempelvis i de fall då inga anteckningar om barnets
situation i familjehemmet funnits på flera år (i ett fall var den senaste
anteckningen om barnets situation i familjehemmet från år 1980, i ett annat
från år 1979) - har utredning och yttrande begärts från socialnämnden. Även
i andra fall, då socialnämndens handläggning av ärendet kunnat ifrågasättas
har yttrande från nämnden begärts.

Av de granskade ärendena har omkring hälften rört barn som bereds vård
med stöd av LVU. Det har ofta varit fråga om barn där omhändertagandet
skett enligt 25 a och 29 §§ barnavårdslagen (BvL). Ärendena har i stort sett
till lika delar gällt flickor som pojkar.

Efter att ha slutfört undersökningen anförde JO Tor Sverne i beslut den 18
december 1985 sammanfattningsvis följande.

De föräldrar som måste placera sitt barn i ett familjehem befinner sig ofta i
en utsatt situation, där de har att förlita sig på den hjälp som socialnämnden
kan lämna. Samtidigt kan separationen från föräldrarna innebära svåra
påfrestningar för barnet.

Socialtjänstlagen upptar bestämmelser vars syfte är att ge barnet trygghet i
det nya hemmet och tillförsäkra föräldrarna det stöd och den hjälp de
behöver.

Kunskaperna om barns förutsättningar och behov har ökat. Genom olika
undersökningar av hur barn reagerar i krissituationer har insikten om barns
villkor fördjupats. Förståelsen för hur viktigt det är för barnets utveckling att
barnet ges ett stabilt och varaktigt förhållande till en vuxen har blivit större. I
de fall det är nödvändigt att skilja barnet från föräldrarna måste barnet kunna
ges en fast anknytning till annan vuxen. Barnet måste därvid ges allt det stöd
och den hjälp barnet behöver. De påfrestningar och risker för skadeverkningar
som separationen från föräldrarna innebär måste så långt möjligt
minskas eller undvikas.

Det är socialnämnden som bär ansvaret för vården och omsorgen om de
barn som vistas i familjehem.

Den första uppgift som nämnden ställs inför då barnet skall beredas vård
utanför det egna hemmet är att anvisa ett familjehem där barnets behov kan
tillgodoses. Det är nödvändigt att socialnämnden omsorgsfullt och noggrant
utreder de blivande familjehemsföräldrarnas förutsättningar att ta emot
barnet för vård. Försummar socialnämnden sina åligganden i denna del kan
det leda inte bara till brister i omsorgen om barnet i hemmet utan även till att
barnet tvingas flytta mellan olika familjehem med alla de negativa konsekvenser
detta medför för barnet.

Mina iakttagelser vid den undersökning jag har genomfört nu har gett mig
den uppfattningen att socialnämnderna inte alltid ägnar familjehemsutredningarna
tillräcklig uppmärksamhet. Utredningarna framstår ofta som alltför

torftiga. De belyser inte i den omfattning som är nödvändigt familjehemsföräldrarnas
personliga förutsättningar att tillgodose de särskilda behov som
framför allt barn som bereds vård med stöd av LVU kan ha.

Jag anser mig därför böra framhålla vikten av att socialnämnderna tillser
att familjehemsutredningarna genomförs på det omsorgsfulla sätt som
lagstiftningen förutsätter.

En familjehemsutredning bör helst föreligga redan då nämnden beslutar
om att göra ansökan om vård till länsrätten. Vårdfrågan bör således enligt
min mening i större utsträckning än vad som för närvarande är fallet prövas
med utgångspunkt från en avvägning mellan å ena sidan barnets situation vid
ingripandet och å andra sidan den vård som samhället kan erbjuda. Det är
enligt min mening en brist att, som nu ofta sker, ansökan om vård enligt LVU
görs till länsrätten utan att det finns behövliga garantier för att barnet kan ges
trygghet i relationerna till andra vuxna än föräldrarna. Det bör inte få
förekomma att barnet skiljs från det egna hemmet för att därefter i olika
familjehem möta en fortsatt otrygghet.

Det ankommer på socialnämnden att lämna medgivande till placeringen i
familjehemmet. Det är nödvändigt att tjänstemännen till nämnden redovisar
alla de omständigheter som kan vara av betydelse för ärendets prövning i
nämnden. Jag har funnit allvarliga brister såvitt avser dokumentationen av
familjehemsutredningarna. De rådande förhållandena är anmärkningsvärda,
framför allt mot bakgrund av den risk för oriktiga beslut som uppkommer
om dokumentationen är bristfällig.

Jag vill med anledning av mina iakttagelser fästa socialnämndernas
uppmärksamhet på den skyldighet som nämnden har att tillse att ärendet
tillförs och att nämnden får del av allt som kan vara av betydelse för ärendets
avgörande.

För att socialnämnden skall kunna fullgöra sina uppgifter inom familjehemsvården
är det vidare nödvändigt att den följer barnets förhållanden i
familjehemmet.

Min undersökning ger grund för antagande att flera socialnämnder
underlåter att i den omfattning som behövs besöka familjehemmen. Ofta
förekommer inga andra kontakter med familjehemsföräldrarna än enstaka
telefonsamtal och någon mera ingående bedömning av barnets förhållanden i
familjehemmet anses av tidsskäl inte möjlig. I vissa fall har familjehemsföräldrarna
själva nödgats ta kontakt med socialnämnden eller själva tagit
initiativ till besök av förvaltningens tjänstemän.

Det finns anledning att särskilt understryka det ansvar som socialnämnden
har för det placerade barnet. Genom placering i familjehemmet åtar sig
socialnämnden ansvaret för att barnet får växa upp under trygga förhållanden
i familjehemmet. För att socialnämnden skall kunna fullgöra detta
ansvar krävs en fortlöpande kontakt med familjehemmet och med barnet.
Det är nödvändigt att socialnämnderna prioriterar arbetet så att dessa
uppgifter kan fullgöras på ett för barnet betryggande sätt.

Vad som vid min undersökning framstått som särskilt anmärkningsvärt är
de brister i kontakter mellan barn samt biologiska föräldrar och andra
närstående som i många fall föreligger. Jag har i flera ärenden kunnat iaktta
att ett beslut om vård enligt LVU har lett till att alla kontakter mellan barnet

och dess anhöriga har brutits, oaktat hinder mot sådana kontakter inte har
förelegat. Ett beslut om vård enligt LVU har på så sätt kunnat medföra inte
bara att barnet i det inledande skedet har skilts från föräldrarna mot deras
vilja utan även att föräldrarna på sikt förlorat all kontakt med barnet.

För en socialnämnd, som med eller utan föräldrarnas vilja har placerat ett
barn i ett familjehem, borde det framstå som en av de viktigaste uppgifterna
att verka för att en återförening mellan föräldrar och barn kan ske i alla de fall
detta är möjligt. En förutsättning för detta är givetvis att socialnämnden så
långt möjligt medverkar till att relationerna mellan föräldrar och barn består.

Mina iakttagelser är sådana att det även framdeles finns anledning för mig
att vid mina besök på socialförvaltningarna ägna denna fråga särskild
uppmärksamhet. Jag kommer därvid att ta reda på vilka åtgärder som
nämnden vidtar för att upprätthålla kontakterna mellan barnet och dess
föräldrar och andra barnet närstående personer. Jag kommer även att
granska vilka åtgärder som socialnämnden har vidtagit för att återupprätta
relationerna mellan barnet och dess anhöriga i de många fall socialnämnden
har brustit i ansvar för denna uppgift.

Nära sammanhängande med denna fråga är det sätt på vilket anteckningar
förs i de vid nämnden pågående ärendena. Min undersökning har visat att
socialnämnderna i många fall endast för sporadiska anteckningar om den
pågående vården men också att sådana anteckningar i en del fall helt har
uteblivit. Uppenbarligen har dessa brister i dokumentationen bidragit till att
barnets förhållanden i familjehemmet i många fall inte har ägnats tillräcklig
uppmärksamhet. Det borde närmast vara en självklarhet att en fortlöpande
bedömning av barnets utveckling i familjehemmet kräver noggranna anteckningar
om vad som har framkommit om barnets situation. Sådana anteckningar
är nödvändiga inte bara för att kunna trygga den fortsatta vården vid
personalombyte utan även - och framför allt - för att socialnämnden, som har
det yttersta ansvaret för vården, skall kunna följa barnets förhållanden.

Även i detta hänseende är det således nödvändigt att socialnämnderna tar
upp de rådande rutinerna till granskning och hos tjänstemännen inskärper
vikten av att de för anteckningar om de åtgärder de vidtar och de kunskaper
de får om barnets förhållanden i familjehemmet.

Avslutningsvis kan konstateras att det föreligger brister i det sätt på vilket
nämnderna fullgör sina åligganden såvitt avser de barn som bereds vård i
familjehem. Det är enligt min mening lämpligt att socialnämnderna mot
bakgrund av de iakttagelser som jag har gjort nu tar upp en principiell
diskussion om vilka åtgärder som behövs för att socialnämnderna på ett för
barn och föräldrar tillfredsställande sätt skall kunna fullgöra de uppgifter
som ålagts dem i författningarna.

Beslutet har genom Svenska kommunförbundets försorg sänts ut till samtliga
socialnämnder i landet, varvid kommunförbundet genom cirkulär den 13
februari 1986 (1986:28) särskilt kommenterat några punkter i beslutet.

141

Fråga om socialnämnd som ersättning för vård i familjehem ägt
tillgodogöra sig barnpension från försäkringen för allmän
tilläggspension (jfr JO:sämbetsberättelse 1984—85 s. 183)

(Dnr 491-1985)

Vid en inspektion av socialförvaltningen i Uddevalla kommun den 30
oktober 1984 uppmärksammades följande fråga, som rörde nämndens rätt
till ersättning av barn för kostnader, som uppstår till följd av att barnet är
placerat i familjehem.

Av akten beträffande barnet M.O., född 1979, framgick följande.

Socialnämnden i Uddevalla kommun beslöt den 1 juni 1979 med stöd av
25 § a och 29 § dåvarande barnavårdslag omhänderta M.O. för samhällsvård,
numera vård enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga
(LVU). M.O. placerades i familjehem, där hon alltjämt vistas. M.O:s far
avled 1982. För barnet utgår barnpension. Nämnden uppbär folkpensionsdelen
enligt beslut av Bohusläns allmänna försäkringskassa den 23 februari
1982. Därjämte utgår barnpension i form av tilläggspension.

I protokoll från nämndens sammanträde den 29 februari 1984 har
antecknats att M.O. hade löpande ekonomiska tillgångar samt att hennes
placering i familjehem inte primärt var att betrakta som en insats av stöd- och
behandlingskaraktär. Socialnämnden beslöt enligt protokollet jämlikt 34 §
första stycket socialtjänstlagen (SoL), att M.O. - utöver den ersättning som
erhölls från försäkringskassan enligt lagen om allmän försäkring och
bidragsförskottslagen - skulle ersätta socialnämnden med 830 kr. per månad
för nämndens kostnader för hennes placering i familjehem.

Av utredningen framgick att det belopp M.O. på så vis skulle utge som
kostnadsersättning skulle utgå från hennes tilläggspension.

JO beslöt inhämta yttrande från socialnämnden i Uddevalla kommun
beträffande grunderna för nämndens beslut att ta i anspråk M.O:s tilläggspension
som ersättning för nämndens kostnader för barnets placering.

Socialnämnden har i yttrande bl. a. anfört följande.

M.O. är sedan 19790601 omhändertagen enligt 25 a och 29 § dåvarande
barnavårdslagen, numera LVU. Direkt från BB placerades hon i familjehem
hos makarna A. M:s biologiska moder är ställd under förmyndare, varför
hon inte själv är förmyndare för M.

1982 avled M:s biologiske far. M. uppbär barnpension efter honom,
folkpension plus tilläggspension. Dessutom erhöll hon ett kapital. Hennes
kapitaltillgångar 19841231 var 163 385 kronor, varav ränta för året 14 500
kronor.

134 § 1 st SoL regleras kommunens rätt till ersättning av enskild. I styckets
första led sägs att stöd- och hjälpinsatser av behandlingskaraktär inte medför
kostnadsansvar för den enskilde vårdtagaren. I styckets andra led sägs att för
andra stöd- och hjälpinsatser får kommunen ta ut skälig ersättning.

Med utgångspunkt från 34 § 1 st andra ledet, SoL, behandlade socialnämnden
i Uddevalla 19831123 denna problemställning och fattade beslut.

Socialnämnden i Uddevalla har således fattat sitt beslut utifrån, att
kommunen har rätt att kräva enskild på ersättning, då insatsen inte primärt är
av behandlingskaraktär.

I JO:s remiss hänvisas till JO:s ämbetsberättelse 1984/85 s. 183. I detta
uttalande hänvisas bl. a. till socialstyrelsens Allmänna råd 1981:1 s. 88, som i

sin tur hänvisar till SOU 1979/80:44 s. 87. De uttalanden som görs här, anser
socialnämnden i Uddevalla, endast berör 34 § 1 st första ledet SoL att
nämnden inte har rätt att uppbära ekonomiska tillgångar, förutom vad som
regleras i lagen om allmän försäkring och i bidragsförskottslagen, då stödoch
hjälpinsatser är av behandlingskaraktär. Detta har aldrig ifrågasatts av
nämnden. I stället baserar socialnämnden sitt förslag och sitt beslut på vad
som sägs i SOU 1979/80:44 s. 85.

”Barn och ungdom som saknar föräldrar eller på grund av föräldrars
sjukdom eller liknande inte kan bo i det egna hemmet kan på motsvarande
sätt behöva bo i ett familjehem eller i kortvariga fall på en institution utan att
något behandlingsbehov därför kan sägas föreligga”.

Nämnden åberopar även det av JO omnämnda cirkuläret från kommunförbundet
1983:34 vad som utläses på s. 7—8 under rubriken Livränta och
tjänstepensioner. Även om i aktuellt fall barnet ej mist båda sina föräldrar
och av den anledningen placeras genom socialnämndens försorg är enligt
nämndens bedömning situationen likartad.

M.O. omhändertogs direkt på BB på grund av moderns oförmåga att vårda
och fostra henne. M:s placering, oaktat att hon varit och är omhändertagen
jämlikt 25 § a och 29 § barnavårdslagen resp. 1—2 §§ LVU, har hela tiden
primärt haft karaktären av ett boende. M:s placering är inte föranledd av att
hon för egen del har behov av behandling. Den vård M. får i familjehemmet,
är den vård som alla barn bör få i form av omvårdnad och fostran och den kan
enligt nämndens bedömning ej jämföras med vad som avses med behandling.

M. har enligt utredning 1984-02-28 ekonomiska tillgångar i form av
pension och kapital. Av utredningen framgår att de enda kostnader
nämnden, med stöd av 34 § 1 st andra ledet SoL, kräver ersättning för är
maximalt omkostnadsersättningen av fosterlönen. I förslaget har det uttryckts
att M. med pensionsmedel kan täcka denna kostnad. I linje med
nämndens principbeslut, borde det stått att M:s ekonomiska tillgångar
möjliggör denna ersättning.

JO Sverne anförde i beslut den 28 oktober 1985 följande.

I 34 § andra stycket SoL stadgas att om en underårig genom socialnämndens
försorg får vård i ett annat hem än det egna, är föräldrarna skyldiga att i
skälig utsträckning delta i kommunens kostnader enligt grunder som
regeringen föreskriver. Vidare anges att socialnämnden i sådant fall får
uppbära underhållsbidrag som avser den underårige. I 43 § socialtjänstförordningen
(Sof) har regeringen föreskrivit att föräldrarna är skyldiga att ta
del i kostnaderna för en underårigs vård i ett annat hem än det egna i samma
omfattning som om det gällde att bestämma ett underhållsbidrag från var och
en av dem enligt 7 kap. föräldrabalken. Det som varje förälder sålunda skall
bidra med får dock inte överstiga vad som för varje tid motsvarar
bidragsförskottsbeloppet enligt 4 § första stycket bidragsförskottslagen.
Vidare föreskrifter finns i 44 § och 45 § Sof.

När en förälder har avlidit och barnet i stället för underhållsbidrag uppbär
barnpension får enligt 10 kap. 3 § lagen om allmän försäkring kommunen
uppbära så stor del av folkpensionen som svarar mot kommunens kostnader
för vården, när den pensionsberättigade åtnjuter vård eller försörjning mot
avgift som erlägges av kommunen. I 1 § kungörelsen om rätt i vissa fall för
kommun eller annan att uppbära folkpension, anges att om pensionsberätti gad

under hel månad åtnjuter vård eller försörjning mot avgift som

erläggs av en kommun, får kommunen uppbära den pensionsberättigades

folkpension för månaden samt därav tillgodogöra sig sina kostnader för
vården eller försörjningen. Dessutom finns regler om rätt för kommun att på
motsvarande sätt tillgodogöra sig barntillägg som utgår för barn som bereds
vård.

Härutöver har socialnämnden en ytterst begränsad möjlighet att vid
familjehemsplacering få ersättning av den enskilde, dvs. barnet - nämligen
med stöd av 34 § första stycket SoL när någon beretts plats i familjehem utan
att det föreligger ett vård- eller behandlingsbehov. Stadgandet kan i denna
del inte någonsin vara tillämpligt när en underårig bereds vård med stöd av
LVU.

När det är fråga om familjehemsplacering enligt 6 § SoL kan det
undantagsvis tänkas fall, där man kan tala om ett familjehemsboende som
inte är av behandlingskaraktär. Vad som därvid åsyftas är främst att tonåriga
barn beretts plats i ett familjehem men lika väl hade kunnat bo i en egen
lägenhet. I sådana fall torde det dock krävas att det innan placeringen görs,
träffas en överenskommelse om att ersättning skall tas ut av barnet för
kommunens kostnader.

Helt vid sidan härom finns det vissa möjligheter att med vårdnadshavares
eller förmyndares medgivande bekosta vissa saker till barnet som inte kan
anses normalt ingå i erforderlig vård för barnet. Såsom exempel härpå anges i
socialstyrelsens Allmänna råd 1982:2 s. 81 bl. a. moped och skidutrustning.

Socialnämnden i Uddevalla kommun har inte anfört några omständigheter
som gör att kommunen har rätt att för barnet M.O. tillgodogöra sig belopp
som barnet har erhållit som tilläggspension. Jag hemställer därför att
nämnden tar under förnyat övervägande vilka åtgärder nämnden anser sig
böra vidta med anledning av innehållet i detta beslut.

I avvaktan härpå hålls ärendet här öppet.

Sedan socialnämnden därefter meddelat att nämnden beslutat att till barnet
återbetala 16 600 kr. som nämnden felaktigt uppburit för tiden den 1 maj
1984 t. o. m. den 31 december 1985, förklarade JO den 20 december 1985
ärendet avslutat.

Beslut om omedelbart omhändertagande enligt lagen med
särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) får inte vara
villkorat

(Dnr 3508-1985)

Den 5 augusti 1985 inkom till socialförvaltningen i Forshaga kommun en
anmälan om att en flicka M., född 1970, möjligen utsatts för psykisk
misshandel och incest i sitt föräldrahem. Handläggarna vid socialförvaltningen
kontaktade socialnämndens ordförande och fick ett beslut om omedelbart
omhändertagande på M. för det fall föräldrarna inte skulle gå med på att M.
omhändertogs för utredning. Handläggare från socialförvaltningen besökte
därefter föräldrarnas arbetsplats (en affär) och berättade om misstankarna.
Därefter togs M. med för läkarundersökning och polisförhör. M. placerades i

ett familjehem. Sedan polisförhör och läkarundersökning gjorts, fanns inte
längre tillräckliga misstankar för att hålla M. åtskild från föräldrarna. M. fick
därför återvända hem efter ett par dagar.

Föräldrarna begärde genom sitt ombud advokat Mats Carlström JO:s
prövning av om ansvariga tjänstemän handlat på ett korrekt sätt i ärendet.
Föräldrarna ifrågasatte om det kunde vara i överensstämmelse med svensk
lag att barn tvångsvis utan laga grund skildes från sina föräldrar på sätt som
skett i detta fall.

Socialnämnden i Forshaga uppgav i remissyttrande bl. a. följande.

Handläggarna kontaktade ordföranden i socialnämnden och fick fram ett
beslut angående omedelbart omhändertagande för utredning. Detta beslut
skulle användas om föräldrarna motsatte sig utredningen eller vid tveksamhet
från föräldrarnas sida. Ingen av handläggarna upplevde några tveksamheter
från föräldrarna utan de samtyckte. En av handläggarna åkte iväg
med M. medan två handläggare samtalade med föräldrarna. Vid återkomsten
till socialförvaltningen förstörde en av handläggarna ordförandebeslutet
för att inga missförstånd skulle uppstå. Flickan hämtades från familjehemmet
av föräldrarna den 7 augusti 1985 efter det att de informerats om att de
kunde göra så.

JO Sverne anförde i beslut den 5 maj 1986 följande.

Enligt 6 § lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) får
socialnämnden eller, om dess beslut inte kan avvaktas, socialnämndens
ordförande besluta att den som är under 20 år skall omedelbart omhändertas.
En förutsättning för att ett sådant beslut skall få fattas är för det första att det
är sannolikt att den unge behöver beredas vård enligt LVU. Vidare krävs att
rättens beslut inte kan avvaktas med hänsyn till risken för den unges hälsa
eller utveckling eller till att den fortsatta utredningen kan försvåras eller
vidare åtgärder hindras.

Socialnämndens ordförande måste alltså, innan ett beslut om omedelbart
omhändertagande fattas, ha tagit ställning till om ovan angivna förutsättningar
för beslutet föreligger.

Något utrymme för att fatta villkorliga beslut om omedelbart omhändertagande
finns däremot inte. Det går alltså inte att fatta ett beslut av innehåll, att
ett omedelbart omhändertagande skall ske, såvida det inte visar sig att
föräldrarna går med på att barnet tas om hand. Än mindre är det möjligt att
fatta ett beslut om omedelbart omhändertagande och överlämna till en
tjänsteman att avgöra, om beslutet behövs eller inte. Det är beslutsfattaren
som skall ta ställning till om situationen är så allvarlig att ett omedelbart
omhändertagande krävs. Det är alltså fel av socialnämndens ordförande att -såsom skett i detta fall - fatta ett beslut om omedelbart omhändertagande,
vilket skulle användas ”om föräldrarna motsatte sig utredningen eller vid
tveksamhet från föräldrarnas sida”.

Om nämndens ordförande ansett att det var möjligt att föräldrarna skulle
frivilligt gå med på att barnet togs om hand, fanns inte något utrymme för att
fatta beslut om omhändertagande. I stället borde den frivilliga vägen först ha
prövats. Om ordföranden varit tveksam till om ett medgivande verkligen
skulle lämnas och saken varit mycket brådskande, borde föräldrarna ha

10 Riksdagen 1986187. 2 sami. Nr 1

tillfrågats om de gick med på ett omhändertagande medan ordföranden fanns
till hands för att kunna meddela ett beslut om omedelbart omhändertagande
om behov därav uppstod.

Har ett ordförandebeslut om omedelbart omhändertagande meddelats,
skall detta verkställas, såvida det inte finns anledning att på grund av
nytillkomna omständigheter upphäva detsamma. Detta skall i så fall ske
genom ett nytt beslut. Däremot kan beslutet inte upphävas genom att
beslutshandlingen förstörs.

Det bör vidare i sammanhanget observeras att allmänna handlingar - allra
minst beslut om frihetsberövanden - inte får förstöras i andra fall än då detta
är medgivet enligt gallringsbestämmelserna. Det var följaktligen fel att en av
tjänstemännen förstörde beslutet.

De påtalade felen är av allvarlig beskaffenhet. De har också lett till att
föräldrarna i detta fall uppfattat situationen som om deras barn blivit
tvångsomhändertaget utan att de erhållit något beslut i saken.

Nämnden har som orsak till vad som skett uppgivit att man inte haft
tillräcklig erfarenhet av ärenden av denna typ och att man därför varit osäker
på hur man skulle handla. Man har också från nämndens sida tagit kontakt
med länsstyrelsens konsulenter för att få råd för framtiden. Med hänsyn
härtill och till omständigheterna i övrigt anser jag mig - ehuru med viss
tvekan - kunna stanna vid den allvarliga kritik jag nu framfört.

Brist på vårdplatser för personer som enligt länsrätts beslut
skall beredas vård enligt lagen om vård av missbrukare i vissa
fall (LVM)

(Dnr 2719-1983)

I en anmälan till JO anfördes i huvudsak följande.

Den 14 september 1984 förordnade länsrätten att en person i Burlövs
kommun skulle beredas vård enligt LVM på grund av narkotikamissbruk.
Personalen vid socialbyrån tog därefter kontakt med vårdhemmen Holmahemmet,
Runnagården, Gudhem, Karlsvik, Ryds-Brunn, Venngarn, Hesselby
och Frösö behandlingshem samt Pålyckehemmet utan att kunna erhålla
någon plats för personen i fråga. Vidare kontaktades utan framgång
frivilliginstitutionerna Hindbyhemmet och Wallmotorp samt landstinget och
socialstyrelsen. Då en person brutits ner så långt att tvångsvård måste
tillgripas är det brådskande med behandling. Dom i LVM-mål bör verkställas
omedelbart.

Med anledning av klagomålen inhämtades yttrande från socialstyrelsen.
Socialstyrelsen uppgav bl. a. följande.

I 23 § socialtjänstlagen (SoL) stadgas: ”Behovet av hem för vård eller
boende inom varje landstingskommun skall tillgodoses av landstingskommun
och kommunerna i området.” Av specialmotiveringen till 23 § SoL i
socialutskottets betänkande Soll 1979/80:4 framgår följande: ”Den överenskommelse
som träffats mellan staten och de två kommunförbunden innebär
att kommunerna och landstingskommunen i ett län skall svara gemensamt för

att hela behovet av institutionsresurser inom länet blir tillgodosett.”

Enligt socialstyrelsens uppfattning är det högst otillfredsställande att de
nya huvudmännen - landstingen och kommunerna - inte levt upp till det
gemensamma ansvaret enligt 23 § SoL och till den överenskommelse som
träffats mellan de båda kommunförbunden och staten.

Som socialstyrelsen ser det finns det behandlingsbehov som institutionerna
i dag inte kan tillgodose. För det första saknas det hem med kompetens och
resurser för behandling av narkotikamissbrukare, dömda jämlikt Lagen om
vård av missbrukare i vissa fall (LVM). För det andra kan de tre institutioner
(Gudhemsgården, Runnagården behandlingshem och Frösö behandlingshem)
som i dag finns i landet för särskild noggrann tillsyn jämlikt 18 § LVM
inte klara hela landets behov av sådana vårdplatser, vilket i sig är ett problem
och som dessutom påverkar deras möjligheter att ta emot narkotikamissbrukare.

Från Burlövs socialförvaltning upplystes att den nu aktuelle missbrukaren
aldrig erhöll någon plats på sådant hem, som avses i 11 § LVM. Han
övertalades emellertid att frivilligt gå in på förbehandlingshemmet Wallmon,
där han bereddes plats den 12 november 1984, varefter han den 9 januari
1985 togs in på behandlingshemmet Wallmotorp, där han efter en tids
avvikelse alltjämt vistas.

JO Sverne anförde i beslut den 24 juli 1985 följande.

Enligt 2 § LVM kan den som till följd av fortgående missbruk av alkohol
eller narkotika är i trängande behov av vård för att komma ifrån sitt missbruk
under vissa i lagen angivna förutsättningar oberoende av eget samtycke
beredas vård enligt LVM. Beslut om beredande av sådan vård meddelas
enligt 4 § LVM av länsrätten. Vård som beslutas av länsrätten skall enligt
11 § LVM lämnas genom hem som drivs av landstingskommuner eller
kommuner.

I förevarande ärende har plats på sådant vårdhem, som avses i 11 § LVM,
inte kunnat anskaffas till en missbrukare, för vilken länsrätten beslutat om
vård enligt LVM. Ett sådant förhållande medför i realiteten att lagen sätts ur
kraft och att den procedur, som föregår beslut om vård enligt LVM, framstår
som tämligen meningslös. Vad socialstyrelsen anfört visar att vad som
förekommit i detta ärende även kan inträffa i andra liknande fall. Jag anser
mig under dessa förhållanden böra fästa regeringens och riksdagens uppmärksamhet
på frågan. En kopia av detta beslut översänds därför till
socialdepartementet och till riksdagens socialutskott.

Kravet enligt 12 § andra stycket lagen om vård av missbrukare i
vissa fall (LVM) att den omhändertagne skall beredas vård
eller behandling utan dröjsmål

(Dnr 3124-1985)

Bakgrund

Enligt 8 § LVM får polismyndighet omhänderta en missbrukare omedelbart,
om det är sannolikt att vård kan beredas missbrukaren med stöd av LVM och
rättens beslut om vård inte kan avvaktas. I 9 § LVM föreskrivs att den
polismyndighet som beslutat om omhändertagande genast skall underställa
länsrätten beslutet. Polismyndigheten skall enligt samma stadgande även
genast underrätta länsstyrelsen och socialnämnden om omhändertagandet.

Den som blivit omhändertagen enligt 8 § LVM skall, enligt 12 § LVM,
utan dröjsmål genom socialnämndens försorg beredas vård i hem som avses i
lagens 11 § eller på sjukhus.

I förarbetena till LVM (prop. 1981/82:8 s. 86 f.) uttalade föredragande
statsrådet följande.

Bestämmelsen i 12 § andra stycket avser att säkerställa att den omhändertagne
inte längre än absolut nödvändigt behöver uppehålla sig i polisens
förvaringslokaler. Det ankommer enligt bestämmelsens ordalydelse på
socialnämnden att föranstalta om vården, som då kan ges antingen i en
LVM-institution eller på sjukhus om det föreligger förutsättningar för det.
Att socialnämnden har att föranstalta om vård innebär inte att nämnden själv
måste ha egna vårdplatser. Vad nämnden skall göra är att undersöka vilket
vårdbehov den omhändertagne har och göra framställning om plats för
honom på en lämplig vårdinrättning. Det måste anses åligga landstingskommunen
och kommunerna i området att i sin institutionsbehovsplanering
också se till att behovet av akutplatser blir tillgodosett.

I propositionen, s. 80 f., framhöll föredragande statsrådet vidare att regeln
att den omhändertagne utan dröjsmål skall beredas vård är avsedd att
tillgodose den enskildes behov såväl av rättssäkerhet som av omedelbar vård.

Utredning

Den 27 november 1985 upprättades på JO:s kansli en promemoria, som
översändes till de allmänna häktena i Borås, Falun, Gävle, Göteborg,
Helsingborg, Härnösand, Jönköping, Stockholm, Trelleborg, Uppsala,
Västerås, Växjö och Örebro. I promemorian uppmanades styresmännen att
till JO inkomma med uppgift om bl. a. de personer som under de senaste två
åren efter beslut om omhändertagande enligt 8 § LVM fått kvarstanna hos
polisen i fler än tre dagar. Vidare begärdes till jämförelse att det totala
antalet omhändertagna enligt 8 § LVM skulle redovisas.

Remissvaren gav följande utfall.

Allmänna	Totalt antal	Därav kvarhållna i mer än tre dagar
häktet i	omhändertagna			antal dagar i
	personer	i antal	i % «	genomsnitt
Borås	10	5	50	5
Falun	50*	3	-	> 5
Gävle	5	1	20	8
Göteborg	3	0	-	-
Helsingborg	41	2	5	> 4
Härnösand	2	2	100	> 6
Jönköping	19	1	5	7
Stockholm	140	42	30	> 5
Trelleborg	0	-	-	-
Uppsala	34	5	15	> 6
Västerås	_* *	10	-	> 6
Växjö	2	2	100	> 7
Örebro	4	0	-	-

Anm.

* Totalt enligt LVM
** Okänt; fler än 10

Därjämte inhämtades av polismästaren i Malmö att man där som regel inte
har några väntetider i häkte. Personer som kan ifrågasättas bli omhändertagna
enligt 8 § LVM förs till alkoholakuten vid Malmö allmänna sjukhus. De
blir läkarundersökta omedelbart eller i vart fall inom ett par timmar. När så
erfordras åtföljs de av polispersonal även under sjukhusbesöket. Efter
läkarundersökningen fattar vederbörande polischef beslut i frågan om
omhändertagande. De omhändertagna förs därefter genast till ett av de två
11 §-hem som finns i Malmö. I rena undantagsfall, bl. a. om den omhändertagne
är våldsam, kan det förekomma att han får vistas en kortare tid hos
polisen, t. ex. under en natt.

Slutsatser

JO Tor Sverne anförde i beslut den 26 juni 1986 följande.

Av de lämnade uppgifterna framgår att det är långt ifrån ovanligt att
personer som omhändertagits enligt 8 § LVM vistas mer än tre dagar på
häkte, innan de överförs till behandlingshem eller sjukhus. Vistelsetiden på
häkte synes också variera i olika delar av landet. Det skall dessutom
anmärkas att det är vanligt förekommande att de omhändertagna förvaras en
tid i polisens arrestlokaler, innan de förs till häkte.

Enligt min mening bör den som omhändertagits enligt 8 § LVM i regel
överföras till vård inom kortare tid än tre dagar efter omhändertagandet.
Längre tider än tre dagar bör över huvud taget inte godtas, om inte mycket
speciella förhållanden föreligger.

De långa förvaringstider sorn nu förekommer på flera platser kan ha flera
orsaker. Jag har erfarit att det i vissa fall har varit svårt att få plats för de
omhändertagna på lämpliga behandlingshem. Det finns därför skäl att erinra
om det tidigare återgivna uttalandet i propositionen till LVM, att landstingskommun
och kommuner har att se till att behovet av akutplatser blir
tillgodosett.

En annan orsak kan vara svårigheter att ordna transporter. Jag kan heller
inte utesluta att vissa socialnämnder inte fullt ut tar sitt ansvar, när det gäller
att se till att de omhändertagna utan dröjsmål får vård eller behandling. Det
kan slutligen också tänkas att det brister i samarbetet mellan berörda
myndigheter.

Ett väl fungerande samarbete mellan de berörda myndigheterna är en
förutsättning för att kravet på att missbrukaren skall få vård eller behandling
utan dröjsmål skall kunna tillgodoses. Ett sådant samarbete kan också, som
framgår av förhållandena i Malmö, leda till att väntetiderna på häkte i det
närmaste helt undvikes.

De missförhållanden som visat sig föreligga på flera platser bör rättas till.
Med hänsyn till att socialberedningen för närvarande gör en undersökning av
hur LVM utfallit i praktiken och även avser att överarbeta lagen översänder
jag detta beslut till beredningen för den åtgärd beredningen kan finna
befogad.

Hälso- och sjukvård m. m.

Långa väntetider för rättspsykiatriska undersökningar
(Dnr 1960-1985 m.fl.)

Socialstyrelsen beslöt i maj 1985 att den ena avdelningen vid den rättspsykiatriska
kliniken i Göteborg skulle stängas den 3 augusti 1985. Beslutet hade
enligt en tidningsartikel fått till följd att väntetiderna för dem som i häkte
avbidade intagning på rättspsykiatrisk klinik för undersökning kraftigt ökat.
JO Sverne beslöt på eget initiativ att utreda saken. Vidare inkom klagomål i
saken från sammanlagt sju häktade.

Ett av klagoärendena remitterades till klinikchefen vid statens rättspsykiatriska
klinik i Göteborg för utredning och yttrande. I yttrandet anförde
tillförordnade klinikchefen Elisa Weberitsch bl. a. att en besvärande kö
uppstått vid kliniken till följd av socialstyrelsens beslut att sommarstänga den
ena av klinikens två avdelningar och ett senare beslut att definitivt stänga
avdelningen. Weberitsch kritiserade socialstyrelsen för det sistnämnda
beslutet och för det sätt på vilket beslutet kommit till.

Härefter infordrades yttranden från socialstyrelsen.

Socialstyrelsen uppgav i sina yttranden i huvudsak följande.

Yttrande den 19 november 1985

Den 3 maj 1985 beslutade socialstyrelsen att stänga en avdelning på den
rättspsykiatriska kliniken i Göteborg den 3 augusti 1985. Efter sommarstängningen
har således endast tolv vårdplatser för män kunnat användas. Före
den 3 augusti 1985 hade nedskärning av vårdplatserna med tre platser för
kvinnor och två platser för män skett den 4 maj 1984. Den rättspsykiatriska
klinikens numera minskade vårdplatsresurser kan inte annat än i ringa grad
ha påverkat den häktades situation såsom den beskrivs i artikeln. Under
perioden januari-augusti 1984 avgavs från den rättspsykiatriska kliniken i
Göteborg 52 rättspsykiatriska utlåtanden (RPU) avseende häktade. Under
de åtta första månaderna 1985 avgavs också 52 RPU avseende häktade.

Sammantaget fanns det i slutet av juli månad 1984 32 personer och i slutet
av juli månad 1985 50 personer på häkte som väntade på RPU.

Som framgår av det föregående var kösituationen vad gäller häktade som
väntade på RPU mycket sämre i år än vid motsvarande tidpunkt förra året.
Detta har inte att göra med den aktuella stängningen i Göteborg som fick
effekt först den 3 augusti 1985. Med tanke på att göteborgskliniken endast
skulle kunna ta emot maximalt tolv patienter efter sommarstängningen tog
socialstyrelsen kontakt med kliniken i Lund för att omfördela undersökningsfall
från kön till kliniken i Lund.

När stängningen av en avdelning på kliniken i Göteborg beslutades kunde
socialstyrelsen beräkna att lönekostnaderna för budgetåret 1985/86 preliminärt
uppgick till 54,6 milj. kr., dvs. ett underskott i relation till beviljade
medel på 3,1 milj. kr. Styrelsen har därför som en nödvändig besparingsåtgärd
stängt en avdelning på kliniken i Göteborg.

Den rättspsykiatriska organisationen har under en lång följd av år fått
minskade ekonomiska ramar. Socialstyrelsen har i sina anslagsframställningar
under flera år noga redogjort för situationen och konsekvenserna av de
minskade resurserna. Därefter har statsmakterna beslutat om anslagen i
enlighet med vad som nu gäller. Ett sätt att minska medelsåtgången vad

gäller lönemedel har varit att stänga en avdelning vardera på de rättspsykiatriska
klinikerna under en åttaveckorsperiod och samordna personalens uttag
av sommarsemester med stängningen. Som framgår av det föregående har
häktesköerna sommaren 1985 varit mer besvärande än under föregående år.

En faktor som förvärrat situationen är att den rättspsykiatriska kliniken i
Härnösand - den sista resten av den gamla organisationen för undersökning
av häktade inom kriminalvårdens ram - stängdes den 13 maj 1985. Under
hösten 1984 uppnåddes, enligt vad styrelsen under hand erfor, principiell
enighet mellan företrädare för statens förhandlingsnämnd och Västerbottens
läns landsting om att den befintliga stationen i Umeå skulle omstruktureras
till en klinik i en nära framtid. Under sommaren 1985 hade den rättspsykiatriska
organisationen tillgång till maximalt elva färre vårdplatser för häktade
patienter.

När socialstyrelsen planerade inför sommaren 1985 under hösten 1984,
utgick styrelsen preliminärt från att en klinik i Umeå med fem vårdplatser
skulle kunna tas i bruk kring mitten av 1985.

På socialstyrelsens senaste konferens för cheferna för de rättspsykiatriska
klinikerna och stationerna m. fl. deltagare från klinikerna den 7 november

1985 togs bl. a. frågan om planering inför sommarstängning 1986 upp. Med
hänsyn till den olyckliga situationen med långa häktesköer som uppstod i
somras överenskoms preliminärt att kliniken i Lund under hela sommaren

1986 skulle med anlitande av kvalificerade vikarier utnyttja klinikens
samtliga vårdplatser. Inför nästa sommar finner styrelsen vidare att det är
nödvändigt att den rättspsykiatriska kliniken i Umeå kommer i gång snarast
möjligt. Om så inte blir fallet kan befaras att häktesköerna kan öka ifrån
rättssäkerhetssynpunkt än mer stötande omfattning.

Yttrande den 25 november 1985

Med hänvisning till socialstyrelsens utredning och yttrande till JO den 19
november 1985 är styrelsen enig med Weberitsch om att de långa väntetiderna
på häkten inför rättspsykiatrisk undersökning medför ett stort lidande för
patienterna. Efter undersökning påvisas sinnessjukdom eller tillstånd jämställda
med sinnessjukdom i drygt hälften av fallen. Rättspsykiatrin har nu
åter ur rättssäkerhetssynpunkt besvärande köer på häktena med för brott
misstänkta personer. I slutet av oktober månad 1985 fanns 37 personer i
häkteskö inför rättspsykiatrisk undersökning, vilket kan jämföras med 15
personer i häkteskö för ett år sedan.

Socialstyrelsen delar däremot inte Weberitsch mening att det är nödvändigt
att öppna den stängda avdelningen på kliniken i Göteborg. Däremot är
det enligt styrelsens bedömning ytterst angeläget att snarast öppna den
rättspsykiatriska kliniken i Umeå och tillföra de fyra nordligaste länen fem
undersökningsplatser för häktade patienter med vissa möjligheter till
utökning genom flexibilitet i utnyttjande av vårdplatser.

Regeringen har också den 21 februari 1985 uppdragit åt statens förhandlingsnämnd
att med företrädare för berörda landstingskommuner och
Göteborgs kommun förhandla om och - under förutsättning av godtagbara
ekonomiska villkor - träffa avtal om överförande av huvudmannaskapet för
den rättspsykiatriska verksamheten. En uthyrning av den nu tomma
avdelningen på kliniken kan snarast ses som en överbryggningslösning inför
en huvudmannaskapsförändring.

Yttrande den 18 februari 1986

Som framgår av tidigare remissvar till JO har resursbrist framtvingat
besparingsåtgärder från socialstyrelsens sida. En sådan besparingsåtgärd är
stängningen av en avdelning på den rättspsykiatriska kliniken i Göteborg.

Socialstyrelsen avsåg att utfärda nya föreskrifter om upptagningsområden
för statens rättspsykiatriska kliniker och stationer i samband med stängningen
av en avdelning på kliniken i Göteborg. Förslag till nya upptagningsområden
för de rättspsykiatriska enheterna utarbetades därför inom socialstyrelsen
redan inför sommaren 1985. Styrelsen utgick därvid från att de häktade
undersökningsfallen från de fyra nordligaste länen skulle kunna undersökas
på den rättspsykiatriska kliniken i Umeå, då principiell enighet vad styrelsen
erfarit rådde mellan de avtalsslutande parterna. När den av Västerbottens
läns landsting planerade driftstarten den 9 september 1985 inte kunde
förverkligas, skickade styrelsen ut ett förslag till nya upptagningsområden på
remiss till enheterna. Efter det att styrelsen tagit del av inkomna synpunkter
fastställdes nya upptagningsområden för den rättspsykiatriska organisationen
den 24 oktober 1985. Tryckningen av föreskrifterna kunde inte bli
verkställd förrän den 5 december 1985, varför ikraftträdandet av föreskrifterna
(SOSFS 1985:21) bestämdes till den 1 januari 1986.

Under hösten 1985 har samtliga kliniker haft köer av häktade undersökningsfall.
Av till socialstyrelsen från klinikerna ingivna uppgifter vad gäller
under året slutförda RPU är det endast när det gäller december månads
undersökningar som kliniken i Göteborg haft längst genomsnittlig väntetid
för slutförda RPU på häktade i riket. Kliniken i Göteborg har nu ett till
Göteborgs och Bohus län samt Älvsborgs län begränsat upptagningsområde.
Med sina tolv undersökningsplatser för män bör kliniken kunna ta hand om
de rättspsykiatriska undersökningsfallen i upptagningsområdet utan långa
väntetider. Som framgår av bilaga ”Förslag 1985-08-12” skulle om 1982 års
undersökningsfall fördelas enligt de nu gällande upptagningsområdena
endast 53 undersökningsfall (varav några kvinnor som numera inte undersöks
på kliniken i Göteborg) tillhöra göteborgskliniken. Antalet för häktade
undersökningsfall har sjunkit under senare år. År 1982 genomfördes 452
RPU på häktade, år 1983 448, år 1984 378 och år 1985 380.

Regeringen uppdrog den 29 augusti 1985 åt statens förhandlingsnämnd att
med företrädare för Göteborgs kommun förhandla och - under förutsättning
av godtagbara ekonomiska villkor - träffa avtal om uthyrning av en
vårdavdelning på statens rättspsykiatriska klinik och om samutnyttjande av
vissa lokaler för arbetsterapi och till motionslokaler. Uppdraget skulle också
omfatta frågan om anställning av - till följd av planerad och genomförd
platsminskning - övertalig personal hos sjukvårdshuvudmannen i Göteborg.
Socialstyrelsen har under hand erfarit att förhandlingsnämnden och företrädare
för Göteborgs kommun fört förhandlingar i enlighet med förhandlingsuppdraget.
Om avtal träffas, betyder detta att staten får hyresinkomster för
nu tomma lokaler och att personal på kliniken i Göteborg, som inte kan
sysselsättas av staten, får arbeta med psykiatrisk sjukvård hos sjukvårdshuvudmannen
i Göteborg. Att som en klagande föreslår nu öppna den stängda
avdelningen i Göteborg är enligt socialstyrelsens mening - i det förhandlingsläge
som råder - inte lämpligt.

Avslutningsvis vill socialstyrelsen framhålla att de i relation till gällande
lagstiftning alltför långa undersökningstiderna inom den rättspsykiatriska
organisationen bekymrar styrelsen.

Vid två gånger årligen återkommande konferenser för cheferna för
klinikerna och stationerna och ytterligare deltagare från främst klinikerna
förs fortlöpande diskussioner för att förbättra effektiviteten i undersökningsverksamheten.

Sedan socialstyrelsens yttranden avgavs har en överenskommelse kommit till
stånd mellan staten och Göteborgs kommun.

Slutligen har vissa handlingar infordrats från socialstyrelsen samt telefonuppgifter
inhämtats från socialstyrelsen och kliniken i Göteborg.

I inhämtad rättspsykiatrisk månadsstatistik från socialstyrelsen redovisas
följande vänte- och undersökningstider uttryckt i dagar för månaderna mars
1985, december 1985 och april 1986. Siffrorna avser under resp. månad
avslutad undersökning beträffande häktad.

Klinik	Väntetid	Under-	Total tid
	på häkte	sökningstid
Göteborg	10	48	58
	46	37	83
	92	44	136
Lund	17	52	69
	10	54	64
	24	52	76
Stockholm	13	82	95
	41	85	126
	37	80	117
Uppsala	33	42	75
	30	45	75
	18	50	68

154

I fråga om kösituationer kan ur samma material hämtas följande siffror från
motsvarande månader.

Klinik	Antal i Totalt	i häkte som avvaktar intagning på RPK Varav sex veckor eller längre i häkte
Göteborg	1	_
	19	5
	10	4
Lund	3	-
	11	-
	9	-
Stockholm	2	-
	17	4
	8	1
Uppsala	1	-
	2	-
	4	-
Totalsiffra
December 1985	49	9
Januari 1986	48	13
Februari 1986	46	14
Mars 1986	43	15
April 1986	31	5

Vid ärendets avgörande den 9 juni 1986 anförde JO Sverne följande.

Jag har i mitt tidigare beslut av den 11 januari 1985 tagit upp den
rättspsykiatriska verksamheten under åren 1982-1984. Jag uppehöll mig
därvid bl. a. vid väntetiderna på de rättspsykiatriska klinikerna och på
häktena. Jag redovisade också ingående den lagstiftning som gäller för det
rättspsykiatriska undersökningsväsendet. De synpunkter jag då framförde
har fortfarande giltighet (se JO:s ämbetsberättelse 1985/86 s. 280 f.).

Klagomålen i nu förevarande ärenden rör huvudsakligen socialstyrelsens
beslut att stänga den ena avdelningen vid den rättspsykiatriska kliniken i
Göteborg och de effekter detta haft på väntetiderna på häktena. För egen del
har jag haft anledning att granska utvecklingen på det rättspsykiatriska
området över huvud taget sedan jag meddelade ovannämnda beslut. I det
beslutet konstaterade jag bl. a. att undersökningstiderna för de rättspsykiatriska
undersökningarna (inkl. väntetid) år 1982/83 låg på ca 11—12 veckor
och år 1984 på ca 9-10 veckor. För kliniken i Göteborg låg dock
undersökningstiderna på cirka sju veckor. Beträffande väntetiderna på
häktena konstaterade jag att det år 1982 förelåg besvärande långa väntetider
men att situationen därefter till följd av ändringar i lagstiftningen klart
förbättrats.

Den förbättring som redovisades för år 1984 har inte kunnat vidmakthållas

utan väntetiderna har ånyo ökat. Efter stängningen av den ena avdelningen
vid kliniken i Göteborg råder helt oacceptabla förhållanden. Utvecklingen
kan belysas med siffror ur socialstyrelsens statistik på området. Sålunda var
den genomsnittliga totala tiden för undersökningar, slutförda i mars 1985 åtta
veckor i Göteborg och 9—13 veckor vid de övriga klinikerna. Motsvarande
siffror för december 1985 var 12 veckor i Göteborg och 9—18 veckor vid
övriga kliniker samt för april 1986 19 veckor i Göteborg och 9—17 veckor vid
övriga kliniker. Det är, som också framgår av socialstyrelsens yttranden hit,
väntetiderna på häktena som ökat i framför allt Göteborg. Statistiken för
april 1986 visar dock en klar minskning för Göteborgsklinikens del.

Utredningen visar emellertid att det även är stora skillnader mellan
klinikerna beträffande den tid som åtgår för själva undersökningen. Medan
undersökningstiden i Göteborg, Lund och Uppsala uppgår till genomsnittliga
ca 6—7 veckor, är motsvarande tid i Stockholm ca 11 — 12 veckor. Detta
kan då jämföras med den lagstadgade undersökningstiden, inkl. väntetiden
på häkte, på sex veckor.

Frågan blir nu hur den kraftiga ökningen av framför allt väntetiderna på
häktena kunnat uppstå. Socialstyrelsen vill för sin del förklara situationen
med de nedskärningar som drabbat den rättspsykiatriska verksamheten
under senare år. Det är enligt socialstyrelsen också dessa nedskärningar som
framtvingade beslutet om stängning av den ena avdelningen vid den
rättspsykiatriska kliniken i Göteborg.

Väntetiderna har ökat mycket kraftigt sedan stängningen. Det gäller
särskilt för kliniken i Göteborg men även för övriga kliniker.

Med hänsyn till att kliniken i Göteborg uppvisade den klart kortaste
undersökningstiden före stängningen av den ena avdelningen, finns det
anledning anta att stängningen i hög grad påverkat den negativa utvecklingen.
Lämpligheten av att stänga avdelningen måste därför starkt ifrågasättas.

I mitt föregående beslut berörde jag även frågan om tillfällig stängning av
vissa avdelningar i samband med personalens sommarsemestrar. Jag framhöll
därvid bl. a. att de besparingar som kunde göras genom att hålla vissa
avdelningar stängda, fick vägas mot de nackdelar som längre väntetider
innebär för de intagna. Jag ifrågasatte också om det inte ur rättssäkerhetssynpunkt
skulle bli nödvändigt med temporära resursökningar för att förhindra
att häktade personer fick vänta på undersökningar till följd av sommarstängningen.
Den definitiva stängningen av en avdelning i Göteborg är givetvis till
mer förfång än sommarstängningarna och de synpunkter jag tidigare anförde
mot dessa stängningar gäller i än högre grad beträffande den definitiva
stängningen av den ena avdelningen vid den rättspsykiatriska kliniken i
Göteborg.

Som framgår av statistiken är det framför allt väntetiden på häktena som
ökat kraftigt. Det är också de långa väntetiderna på häktena som de intagna
upplever som särskilt påfrestande, vilket alla klagomål här bär vittnesbörd
om. Mot bakgrund av att de som skall undergå undersökning enligt
förordnande av domstol har antagits lida av psykiska besvär och att över
hälften av de undersökta också befunnits vara i oundgängligt behov av sluten
psykiatrisk vård framstår läget som särskilt bekymmersamt. Häktena har till
skillnad från de rättspsykiatriska klinikerna inte några förutsättningar att ge

den intagne meningsfull sysselsättning och erforderlig behandling för olika
psykiska problem.

De ekonomiska vinningar som kunnat göras på den rättspsykiatriska sidan
genom stängningen av en avdelning i Göteborg bör också vägas mot de
kostnader en lång häkteskö innebär för andra myndigheter. De överflyttningar
av undersökningsfall som skett till andra kliniker och ändringen av
upptagningsområden för de rättspsykiatriska klinikerna innebär vidare
längre avstånd och därmed ökade utredningskostnader för polis och åklagare.

De långa väntetiderna strider mot gällande lagstiftning och är enligt min
mening inte godtagbara med tanke på att häktade, mer eller mindre gravt
psykiskt störda personer hålls inspärrade för rättspsykiatrisk undersökning
under tider som flerfaldiga gånger överstiger den av lagstiftaren förutsedda.
Väntetiderna kan ej heller - med tanke på utgifterna på häktessidan - anses
ekonomiskt försvarbara.

Jag vill i sammanhanget erinra om den europeiska konventionen angående
skydd för de mänskliga rättigheterna som Sverige anslutit sig till. I artikel 5.3
sägs att den som är berövad sin frihet är berättigad till rättegång inom skälig
tid. I de fall som hittills prövats av europadomstolen och föranlett fällande
dom har det varit fråga om betydligt längre häktningstider än i nu
förevarande fall. De av domstolen prövade fallen har emellertid avsett helt
andra situationer än väntetiden på rättspsykiatriska undersökningar. Enligt
min mening kan det ifrågasättas om domstolen skulle godta de väntetider
som förekommer i de svenska häktena på rättspsykiatrisk undersökning som
”skälig tid”.

För att inte formellt bryta mot bestämmelsen om sex veckors undersökningstid
i 4 § lagen om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål begär och
erhåller klinikerna anstånd av socialstyrelsen. Anstånd med avgivande av
rättspsykiatriskt utlåtande får meddelas, om det är nödvändigt på grund av
undersökningens särskilda beskaffenhet eller på grund av arbetsbelastningen
vid den klinik eller station till vilken undersökningen hör. I sistnämnda fall
får dock anstånd medges endast om undersökningen icke lämpligen kan
flyttas till annan klinik eller station eller utföras med anlitande av utomstående
läkare (5 § tillämpningskungörelsen).

Mot bakgrund av denna bestämmelse framstår de tidigare nämnda stora
skillnaderna vad gäller tidsåtgången för själva undersökningen som egendomliga.
En eventuell belastning på en klinik skall ju i första hand lösas
genom överflyttning till annan klinik eller genom anlitande av utomstående
läkare och först om detta inte är möjligt genom anstånd.

Jag har under hand erfarit att socialstyrelsens beslut i dessa anståndsärenden
handläggs och beslutas av en byråassistent. Först vid fråga om anstånd
skall meddelas för tredje gången sker samråd med högre befattningshavare.
Även om det formellt är möjligt att delegera socialstyrelsens beslutanderätt
till en byråassistent, är det enligt min mening i det allvarliga läge som råder
inte godtagbart. Beslut som rör en från rättssäkerhetssynpunkt så viktig fråga
som den nu aktuella bör inte handläggas rutinmässigt utan prövas av för
ändamålet kvalificerad personal.

I mitt föregående beslut redogjorde jag för olika åtgärder som skulle

kunna nedbringa undersökningstiderna och jag rekommenderade socialstyrelsen
att intensifiera sina åtgärder i detta hänseende. En punkt i ett sådant
program bör rimligen vara att socialstyrelsen prövar anståndsärendena med
utgångspunkt från bestämmelserna på området och att besluten fattas på en
sådan nivå att de ges erforderlig tyngd gentemot klinikerna. Nuvarande
ordning finner jag långt ifrån tillfredsställande.

I regeringskansliet pågår för närvarande arbete med en ny lagstiftning
rörande den psykiatriska tvångsvården. Arbetet innefattar även den rättspsykiatriska
verksamheten, som avses bli överförd till sjukvårdshuvudmännen
i enlighet med socialstyrelsens förslag till rättspsykiatrisk regionvård och
det förhandlingsuppdrag statens förhandlingsnämnd erhållit från regeringen.

Den eftersläpning som för närvarande förekommer beträffande de rättspsykiatriska
undersökningarna visar vikten av att den nya organisationen för
det rättspsykiatriska undersökningsväsendet ges en sådan utformning och
sådana resurser att undersökningstiderna kan hållas inom rimliga gränser.
Vid en bedömning av vilken undersökningstid som kan godtas måste man
beakta att det inte är själva undersökningstiden på en rättspsykiatrisk
undersökningsenhet som är det största problemet. Det är ofrånkomligt att
utredningen i vissa mer komplicerade fall kan dra ut på tiden. Under
förutsättning att utredningen fortlöpande pågår och den intagne erhåller
erforderlig psykiatrisk behandling samt bereds sysselsättning, är inte en
utredningstid på något mer än sex veckor ett påtagligt problem, även om
huvudregeln bör vara att undersökningen skall slutföras inom högst de sex
veckor som formellt sett nu gäller. Det är i stället väntetiden på häktena som
är det allvarliga och stora problemet.

Även om förslag till en ny organisation är under utarbetande är det
ofrånkomligt att det kommer att ta lång tid innan den kan börja fungera. De
förhandlingar som hittills förts mellan staten och sjukvårdshuvudmännen i
olika frågor rörande den rättspsykiatriska verksamheten visar att frågan om
ett övertagande av den rättspsykiatriska verksamheten innehåller en rad
svårlösta problem. Som situationen ser ut i dag är emellertid omedelbara
åtgärder påkallade för att nedbringa de totala undersökningstiderna. Som
socialstyrelsen framhållit kan dessutom kösituationen ytterligare försämras
under sommaren 1986, om inte kliniken i Umeå öppnas.

Med hänsyn till de allvarliga missförhållanden som en längre tid rått
beträffande de rättspsykiatriska undersökningarna och det behov av åtgärder
som föreligger överlämnar jag en kopia av detta beslut till justitiedepartementet
och socialdepartementet och till riksdagens justitieutskott och
socialutskott.

158

Rapportering och registrering av läkemedelsmissbrukare
(Dnr 3452-1985)

Bakgrund

Länsläkarväsendet upphörde den 1 juli 1981.

Enligt instruktionen för länsläkarna hade dessa rätt att visitera apoteken
och de hade även rätt att fordra in uppgifter och journaler från läkare. För att
komma till rätta med missbruk av läkemedel upprättade länsläkarna
särskilda spärrlistor.

Ungefär samtidigt som länsläkarväsendet upphörde eller närmare bestämt
den 1 januari 1981 trädde den nya sekretesslagen (1980:100; senast omtryckt
1985:1059) i kraft. Denna lag bygger på delvis annorlunda principer än den
tidigare gällande sekretesslagen.

Beträffande sekretessen inom hälso- och sjukvårdsområdet råder en
väsentlig skillnad mellan den gamla och nya sekretesslagen så till vida att den
särskilda förtroendesekretessen inte finns i den nya sekretesslagen utan
sekretess inom hälso- och sjukvården gäller i princip lika oavsett om
uppgifterna lämnats i förtroende eller inte. Bestämmelserna om sekretess
inom hälso- och sjukvården finns i 7 kap. 1 § sekretesslagen. Där stadgas
följande. Sekretess gäller inom hälso- och sjukvård för uppgift om enskilds
hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om det inte står klart att
uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående lider
men. Vidare framgår av samma lagrum att sekretessen även gäller inom
annan medicinsk verksamhet.

Bestämmelserna i 7 kap. 1 § sekretesslagen reglerar handlingssekretess
och tystnadsplikt för hälso- och sjukvård i allmän verksamhet.

Beträffande hälso- och sjukvårdspersonal i privat verksamhet har tidigare
gällande tystnadspliktsbestämmelser ersatts med bestämmelser i 6 § lagen
(1980:11) om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m. fl. Där stadgas
följande. ”Den som tillhör eller har tillhört hälso- och sjukvårdspersonalen
får inte obehörigen röja vad han i sin verksamhet har erfarit om en enskilds
hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden. Som obehörigt röjande
anses inte att någon fullgör uppgiftsskyldighet som följer av lag eller
förordning.”

Av förarbetena till sistnämnda lag framgår att avsikten med bestämmelsen
är att det i princip skall råda samma sekretess inom den privata hälso- och
sjukvården som inom sådan vård som bedrivs i allmän verksamhet. Av 1 §
samma lag framgår att med hälso- och sjukvårdspersonal avses i förevarande
sammanhang även personalen vid apotek.

I samband med länsläkarorganisationens upphörande den 1 juli 1981
aktualiserades frågan om organisation och genomförande av tillsyn på lokal
nivå i frågor om läkemedelsmissbruk. Med anledning härav utfärdade
socialstyrelsen en cirkulärskrivelse den 18 juni 1981 till samtliga landsting,
klinikchefer vid psykiatriska klinikerna och distriktsöverläkarna (dnr SN
3-9—363/80). I denna cirkulärskrivelse anfördes bl. a. följande.

För enskilda landsting bör det vara naturligt att ta ansvar för att lokala
riktlinjer för tillsyn och åtgärder vid läkemedelsmissbruk utvecklas liksom
vid förskrivning av beroendeframkallande läkemedel och att samarbete
etableras med berörda instanser utom landstingen, framför allt företrädare
för apotek, privatpraktiker och socialvård. Landstingen kan naturligtvis ej
överta länsläkarorganisationens tidigare funktion exempelvis arbetet med de
s. k. spärrlistorna för missbrukare.

Lokalt bör finnas goda möjligheter att identifiera riskgrupper bland patienterna
så att preventiva åtgärder kan vidtas. Vidare kommer enskilda
läkare som visar tendenser till överförskrivning att tidigt kunna identifieras
och det bör bli möjligt att genom diskussioner med dessa läkare påverka
dem. Det torde i allmänhet vara lämpligt att lokala samarbetsgrupper blir
ansvariga för utarbetandet och uppföljning av lokala vårdprogram. I dessa
samarbetsorgan bör i varje fall finnas företrädare för psykiatri, i förekommande
fall klinisk farmakologi, primärvård, privatpraktiker, apotek och
socialtjänst.

Patienter med läkemedelsmissbruk har erfarenhetsmässigt en omfattande
vårdkonsumtion inom olika vårdområden. Genom att en samordning
kommer till stånd vid omhändertagandet av dessa fall torde avsevärda vinster
kunna göras vad gäller sjukvårdsresurser.

Mot bakgrund av de skiftande erfarenheterna från systemet med s. k.
spärrlistor har socialstyrelsen beslutat att rekommendera att listorna i sin
nuvarande utformning avvecklas i samband med länsläkarorganisationens
upphörande. Kritiken mot spärrlistoma synes främst ha gällt svårigheter att
anpassa dem till gällande sekretessregler, osäkerhet om vilka patienter som
skall anmälas, svårigheter att avföra patienter från listan liksom problem för
apotekspersonalen att kontrollera recept i förekommande fall. De senare
invändningarna rör främst förhållanden i storstadsregionerna.

Samtidigt har det stått klart att det är nödvändigt att informera olika
vårdgivare att missbruk av psykofarmaka förekommer i vissa fall. Det gäller
främst patienter som vårdats i sluten vård på grund av tablettöverdosering
eller missbruk. För flertalet sådana fall torde berörda läkare inom den öppna
vården framdeles kunna informeras angående överkonsumtion respektive
missbruk genom att epikrismeddelanden rutinmässigt skickas till aktuella
öppenvårdsinstanser. I sådana epikriser bör uppgifter föreligga angående
fortsatt planering t. ex. vem som framdeles skall svara för läkemedelsförskrivningen.

Inom främst storstadsområdena med stort utbud av parallella vårdresurser
är det för närvarande knappast möjligt att med hjälp av epikriskopior nå de
vårdgivare som läkemedelsmissbrukande patienter erfarenhetsmässigt använder
för att förse sig med de medel som missbrukas.

Möjligheterna bör därför övervägas att i dessa områden låta en sjukvårdsenhet
ta emot denna typ av epikriser och ansvara för fortsatt handläggning av
dem. Epikriser bör därifrån kunna förmedlas till berörda läkare. Behandlande
läkare bör också ha möjlighet att vända sig till ansvarig läkare på denna
enhet med förfrågningar avseende patienter med misstänkt läkemedelsmissbruk.
Dessa epikriser måste naturligtvis behandlas som övrigt journalmaterial
med de regler som bl. a. gäller i sekretessavseende. En sådan verksamhet
bör också kunna ge de lokala samarbetsgrupperna möjligheter att få en bild
av förekommande missbruk inom området.

Socialstyrelsens direkta tillsyn begränsas sålunda till de fall som man lokalt
inte kommer till rätta med och där prövning i hälso- och sjukvårdens

ansvarsnämnd kan tänkas bli aktuell. Styrelsens främsta uppgift kommer
framdeles att bli att stå i kontakt med de lokalt ansvariga och förmedla dessas
erfarenheter. Vidare måste socialstyrelsen revidera vårdprogramunderlaget
och ta fram kunskapsmaterial.

I juni 1983 arrangerade socialstyrelsen två konferenser angående åtgärder
för att motverka missbruk och överförskrivning av beroendeframkallande
läkemedel främst lugnande medel och sömnmedel. Bakgrunden var den
situation som uppstått efter länsläkarorganisationens upphörande. Vid
konferensen konstaterades att läkemedelsmissbruket var ett påtagligt problem
inom såväl hälso- och sjukvård som socialtjänst och att man stått inför
svårigheter i sina försök att lösa dessa problem. Konferensen avsåg mot
denna bakgrund att ge möjligheter till erfarenhetsutbyte mellan representanter
från olika huvudmän, centrala företrädare, apotek och socialstyrelsen för
att skapa möjligheter till fortsatt arbete. Vid konferenserna framkom en bred
samstämmighet att problemen var av den storleken att särskilda åtgärder
måste till för att man skulle komma till rätta med dem. Konferenserna visade
också att man kommit olika långt i arbetet med att lösa problem kring
missbruk och överkonsumtion av dessa typer av beroendeframkallande
läkemedel. Rapporter över konferenserna finns upprättade i en av socialstyrelsen
utfärdad PM 77/84 Åtgärder mot överförbrukning av beroendeframkallande
läkemedel.

Sedan det visat sig att frågor rörande tillämpningen av sekretessbestämmelserna
hade vållat problem, när det gällde möjligheterna att genom
samarbete mellan olika berörda instanser bereda läkemedelsmissbrukare
adekvat behandling fann socialstyrelsen påkallat att göra följande uttalande i
härmed sammanhängande frågor i Meddelandeblad nr 16/84. I detta
meddelandeblad anförs bl. a. följande.

Enligt huvudregeln i 7 kap. 1 § sekretesslagen (SekrL) gäller sekretess inom
hälso- och sjukvården för uppgifter om en patients hälsotillstånd eller andra
personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgifterna kan röjas utan
att han lider men. Om patienten ger sitt samtycke, tyst eller uttryckligt, till att
information får meddelas mellan olika vårdgivare samt till och mellan
apoteken hindrar inte SekrL utbyte av relevant information. Detsamma
gäller om patienten inte lämnat sitt samtycke men det kan antas att han inte
har något emot att uppgifter lämnas (presumerat samtycke). Vissa patienter
motsätter sig emellertid ett sådant informationsutbyte. En del av dem gör det
just för att de vill komma över läkemedel. Härigenom undanhåller de
läkaren uppgifter som är nödvändiga för att han skall kunna ge dem adekvat
behandling.

Av 1 kap. 5 § SekrL framgår att sekretess inte utgör hinder för att uppgifter
lämnas ut om det är nödvändigt för att den utlämnande myndigheten skall
kunna fullgöra sin verksamhet. Det kan inte vara förenligt med hälso- och
sjukvårdens uppgifter att bidra till en utveckling av en patients läkemedelsmissbruk.
Det finns därför enligt socialstyrelsens mening anledning till ett
visst informationsutbyte även utan patientens medgivande för att förhindra
att patienten ges felaktig behandling. För att komma till rätta med
läkemedelsmissbruket kan en patient få acceptera en viss inskränkning i sin
integritet. Bestämmelsen i 1 kap. 5 § SekrL måste emellertid tolkas
restriktivt och informationsutbytet i varje enskilt fall bedömas med varsamhet
och omdöme.

11 Riksdagen 1986/87. 2 sami. Nr 1

Enligt socialstyrelsens uppfattning kan informationsutbyte utan patientens
samtycke endast komma ifråga i fall där läkaren misstänker en överkonsumtion
av sådana läkemedel som är klassificerade som narkotika och samtidigt
vet eller tror att patienten får vård eller behandling på annat håll och kan
förmodas erhålla läkemedel även därifrån. Vad som här sagts gäller enbart
för information inom hälso- och sjukvården samt till apoteksväsendet.

Privatpraktiserande läkare och apotekspersonal kan på motsvarande sätt
enligt socialstyrelsens uppfattning lämna erforderliga uppgifter under ovan
angivna förhållande utan att de därigenom gör sig skyldiga till brott mot
tystnadsplikten.

Inom socialstyrelsen pågår för närvarande arbete med att utfärda allmänna
råd angående åtgärder för att förebygga överkonsumtion och överförskrivning
av beroendeframkallande läkemedel.

I anmälningar till JO har tagits upp olika frågor kring registrering av
läkemedelsmissbrukare. Frågorna har även uppmärksammats i pressen.
Efter att ha inhämtat upplysningar från socialstyrelsen beslöt JO Sverne att ta
upp utredning angående de formella förutsättningarna - främst från sekretessynpunkt
- för rapportering och registrering av läkemedelsmissbrukare
och därmed sammanhängande frågor.

Utredning

Under utredningen har vid flera tillfällen inhämtats uppgifter från företrädare
för socialstyrelsen.

JO Sverne har vidare - förutom med företrädare för socialstyrelsen -sammanträffat med företrädare för lokala samrådsgrupper och med dessa
diskuterat problemen kring rapportering och registrering av läkemedelsmissbrukare
och vidtagandet av åtgärder mot läkare, som missbrukat förskrivningsrätten.

Vidare har inhämtats upplysningar från företrädare för det stora flertalet
av samrådsgrupperna. Han har därvid erhållit upplysningar från 21 landsting,
varav Stockholms läns landsting bildat fem samrådsgrupper - en för varje
sjukvårdsdistrikt - samt från Göteborgs kommun och Malmö kommun.
Härvid har bl. a. framkommit följande.

Beträffande nio av de tillfrågade landstingen har någon samrådsgrupp ej
bildats eller också har det varit så att en samrådsgrupp bildats men att denna
ännu ej behandlat några ärenden.

Som skäl för att någon verksamhet ej planerats eller påbörjats har i flera
fall angetts osäkerhet kring sekretessfrågorna.

Av utredningen framgår således att i tillfrågade landsting, inkl. Göteborgs
och Malmö kommuner och Stockholms läns landstings fem sjukvårdsdistrikt,
har 16 samrådsgrupper bildats som bedriver verksamhet. Gruppernas storlek
och sammansättning varierar avsevärt. I några fall består gruppen av endast
några få personer men i många fall består samrådsgrupperna av närmare tio
personer. Sammansättningen varierar avsevärt. I samtliga fall finns företrädare
på chefsnivå från apoteksväsendet. Vidare finns det alltid en eller flera
psykiatriker i gruppen. Övriga befattningshavare som förekommer är
företrädare för medicin och toxikomani, primärvårdsläkare, företagsläkare

och privatläkare. Det förekommer att i grupperna även finns med tandläkare,
kuratorer och psykologer och i ett fall finns även adjungerad företrädare
från socialtjänsten.

Vid gruppernas sammanträden förs som regel anteckningar, vilka ofta
betecknas som ”minnesanteckningar”. I nästan samtliga fall gäller att
uppgifter om enskilda personer (patienter och läkare) inte tas med i
anteckningarna. I vissa fall förekommer även att man över huvud taget inte
för några anteckningar från sammanträdena. Endast i ett fall har uppgetts att
man för ett formligt diarium över handlingar som förekommer i verksamheten.

Den företagna utredningen visar att endast tolv av samrådsgrupperna över
huvud taget behandlar enskilda ärenden. I några av dessa fall behandlas
sådana ärenden av en av gruppens ledamöter - i regel en psykiatriker - eller i
en mindre grupp av läkare inom den större samrådsgruppen. Det förekommer
således i mindre utsträckning att enskilda ärenden behandlas vid
gruppens sammanträden. De enskilda ärenden som här avses gäller såväl
läkare som patienter.

Läkarärendena gäller i allmänhet läkare som misstänkts för att skriva ut
beroendeframkallande läkemedel i alltför stor utsträckning. Det kan även
gälla läkare som missbrukar förskrivningsrätten för egen konsumtion. När
ärendena gäller läkare består åtgärden som regel i att någon av gruppens
ledamöter tar kontakt med berörd läkare och att frågan löses i samförstånd. I
vissa fall sker ärendets handläggning i samråd med den lokala läkarföreningen.
I några fall har ärendena resulterat i en anmälan till socialstyrelsen.

Enskilda patientärenden gäller som regel överkonsumtion av beroendeframkallande
läkemedel men ibland även t. ex. receptförfalskning. Gruppens
åtgärder består i fråga om ärenden rörande överkonsumtion i att någon
av gruppens läkare tar kontakt med den behandlande (vårdansvarige)
läkaren och diskuterar fallet med denne. Det sker som regel inte någon
direktkontakt mellan samrådsgruppens företrädare och den enskilde patienten
utan kontakterna går via behandlande läkare. Syftet med kontakterna
är oftast att försöka få till stånd ett arrangemang som innebär att
förskrivning av beroendeframkallande läkemedel till patienten endast sker
genom en läkare eller eventuellt ett team av läkare eller från en särskild
sjukvårdsinrättning. Som regel synes man även uppnå eftersträvat resultat.
Förfarandet förutsätter att patienten är informerad om vad som sker och att
handläggningen av ärendet sker i samråd med honom. Det synes dock
föreligga olika meningar huruvida patientens samtycke verkligen krävs. I
några fall har man upplyst att patienten måste ge sitt samtycke men i andra
fall har man hänvisat till socialstyrelsens meddelandeblad, vari anges att man
i sådana situationer inte behöver kräva samtycke. I ytterligare några fall har
upplysts att denna frågeställning inte ställts på sin spets.

Informationen om enskilda fall av läkemedelsmissbruk kommer som regel
från läkare och apoteken. Därvid synes i de flesta fall röra sig om rapporter
från läkare. Samrådsgruppen har då genom cirkulärskrivelse eller i andra
former informerat läkare, sjukvårdsinrättningar och apotek om sin verksamhet.
I vissa fall har socialstyrelsen utsett en av gruppens ledamöter som
kontaktman med apoteken i syfte att underlätta information från apoteken. I

betydande utsträckning kommer även information direkt från gruppens egna
ledamöter särskilt i sådana fall då gruppen består av flera ledamöter som
företräder olika verksamhetsgrenar inom hälso- och sjukvården. I några fall
sker information till gruppen endast under förutsättning att den enskilde
patienten lämnat sitt samtycke men som regel synes detta icke ha uppställts
som en förutsättning.

På förfrågan om läkemedelsmissbrukare registreras har i nio fall upplysts
att så sker på ett eller annat sätt. Registreringen innebär att den person som
finns upptagen i registret endast skall få förskrivning av beroendeframkallande
läkemedel från viss angiven läkare, team av läkare eller från viss
sjukvårdsinrättning. Endast i fyra av de angivna fallen har upplysts att en lista
(spärrlista) distribueras till utomstående läkare och i några fall även till
apotek. I de övriga fallen har upplysts att registret består av en pärm som
förvaras på akutmottagningen på vederbörande psykiatriska sjukhus. Dit har
då andra läkare möjlighet att vända sig för att få reda på om patienten finns
registrerad och vem som får skriva ut recept på beroendeframkallande medel
till patienten. Vidare har i några fall upplysts att man i patientens journal
antecknar överenskommelse om att endast viss läkare skall få skriva ut
beroendeframkallande läkemedel. I de flesta fall synes man förutsätta
patientens samtycke för registrering. I några fall har dock framförts
tveksamhet huruvida samtycke krävs för registrering. Registreringen är
föremål för kontinuerlig översyn. Nya patienter tillförs och andra patienter
avförs sedan de inte längre är aktuella. Såvitt framgår av inhämtade
upplysningar synes registreringen inte ha någon större omfattning. Totalt
torde antalet registrerade patienter inte överstiga 300 personer.

Bedömning

Vid ärendets avgörande den 2 juni 1986 gjorde JO Sverne följande
bedömning.

Den verksamhet som nu beskrivits riktar sig dels mot patienter som
missbrukar beroendeframkallande läkemedel, dels mot läkare som missbrukar
sin förskrivningsrätt. Från juridiska utgångspunkter gäller härvidlag i
väsentligt avseende olika förutsättningar. Jag behandlar därför dessa båda
inriktningar av verksamheten var för sig.

Verksamhet för att förhindra att patienter missbrukar beroendeframkallande
läkemedel

Verksamheten väcker flera frågor. Den första är om det är förenligt med
gällande sekretessregler att lämna uppgifter om enskilda patienters läkemedelsanvändning
till samrådsgrupperna eller företrädare för dessa. Vidare
uppkommer frågor om vilken sekretess som råder hos samrådsgrupperna och
vad som gäller om dokumentationen hos samrådsgrupperna. Slutligen kan
även ifrågasättas lämpligheten av att föra register över läkemedelsmissbrukare
samt vidarebefordra uppgifter ur sådana register. I det följande
behandlas härmed sammanhängande spörsmål var för sig.

Rapportering av läkemedelsmissbrukare till samrådsgrupperna eller
företrädare för dessa

Enligt 7 kap. 1 § sekretesslagen gäller, som tidigare nämnts, inom den
allmänna hälso- och sjukvården sekretess för uppgift om enskilds hälsotillstånd
eller andra personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften
kan röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående lider men. För
den privata sjukvården gäller bestämmelser av motsvarande slag enligt 6 §
lagen om tillsyn över medicinalpersonal m. fl. Härav framgår således att
uppgifter inom hälso- och sjukvården som rör enskilda patienter inte får
lämnas vidare, om det inte är helt klart att så kan ske utan att patienten lider
men. Härvid bör uppmärksammas att frågan om patienten lider men eller
inte skall bedömas från patientens egen upplevelse (jfr prop. 1979/80:2
Del A s. 83). Detta innebär i praktiken att en läkare i ett fall som det här är
fråga om måste inhämta patientens samtycke till att uppgift om hans
läkemedelsförbrukning lämnas till samrådsgruppen eller företrädare för
denna. Om patienten inte har något att erinra häremot, finns inget hinder
mot att uppgiften lämnas vidare. Detta framgår av 14 kap. 4 § sekretesslagen,
vari uttalas att sekretess till skydd för enskild kan helt eller delvis
efterges av honom. Sekretessproblemet uppstår därför i realiteten endast i
sådana fall där patienten vägrar lämna samtycke eller läkaren av en eller
annan anledning inte anser det lämpligt eller möjligt att fråga patienten om
hans inställning.

Det förtjänar i detta sammanhang att framhållas att samtycke inte kräver
en formbunden handling. Det behöver inte vara skriftligt utan det räcker
med muntligt samtycke. Det finns situationer då det inte ens behövs ett
uttryckligt samtycke utan detta framgår på annat sätt. Så är t. ex. förhållandet
om en av patienten begärd eller medgiven vårdåtgärd förutsätter att
uppgifter om honom lämnas vidare och patienten är införstådd med detta.
För att skydda sig mot klagomål över att ha lämnat ut sekretessbelagda
uppgifter utan samtycke kan det vara lämpligt att läkaren i journalen gör en
anteckning om lämnat samtycke.

Socialstyrelsen har i sitt meddelande nr 16/84 - vilket tidigare återgetts -hävdat att uppgiftslämnande i sådana fall varom här är fråga i viss
utsträckning kan ske med stöd av 1 kap. 5 § sekretesslagen.

I nämnda paragraf stadgas att sekretess inte utgör hinder mot att uppgift
lämnas ut, om det är nödvändigt för att den utlämnande myndigheten skall
kunna fullgöra sin verksamhet. Härvid bör framhållas att klara uttalanden
har gjorts i förarbetena till sekretesslagen (se prop. 1979/80:2 Del A s. 465)
att bestämmelsen i 1 kap. 5 § skall tillämpas restriktivt. Man måste också i
detta sammanhang kraftigt understryka att hälso- och sjukvården normalt
bedrivs i frivilliga former. Om en patient avböjer åtgärder från hälso- och
sjukvårdens sida skall - även om syftet med den planerade åtgärden är den
allra bästa - sådana åtgärder inte vidtas mot hans vilja. En följd av detta är att
en läkare inte får lämna ut sekretesskyddade uppgifter rörande sin patient
utan dennes samtycke. Annorlunda förhåller det sig om patienten vårdas
med stöd av tvångsbestämmelser såsom enligt lagen (1966:293) om beredande
av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV) eller lagen (1981:1243) om

vård av missbrukare i vissa fall (LVM). Om det är fråga om uppgifter rörande
läkemedelsmissbruk vilka framkommit i samband med åtgärd som sker med
stöd av någon av dessa lagar föreligger enligt min mening inte något hinder
mot att rapportera eventuellt förekommande läkemedelsmissbruk.

Vidare kan i sådana fall där en patient uppträder under falsk identitet eller
åberopar förfalskade recept enligt min mening upplysningar om ifrågavarande
person lämnas vidare med stöd av 1 kap. 5 § sekretesslagen. Här är det
fråga om att stoppa en brottslig verksamhet som riktar sig mot hälso- och
sjukvården. Av förarbetena till sekretesslagen (se prop. 1979/80:2 Del A
s. 123) får anses framgå att det i en sådan situation är försvarligt att
vidarebefordra sekretessbelagda uppgifter då avsikten är att förhindra eller
beivra den brottsliga verksamheten.

Jag vill sammanfattningsvis i denna del uttala att bestämmelsen i 1 kap. 5 §
sekretesslagen endast i mycket speciella undantagsfall ger stöd för att utan
patientens samtycke röja uppgifter om dennes bruk av läkemedel.

I sammanhanget bör även erinras om den särskilda bestämmelsen i 24 kap.
4 § brottsbalken om s. k. nödrätt. Av denna bestämmelse framgår att det är
straffritt att bryta sekretessen om det är nödvändigt för att avvärja fara för liv
eller hälsa och det med hänsyn till farans beskaffenhet och omständigheterna
i övrigt kan anses försvarligt. I undantagsfall kan det således vara försvarligt
om en läkare i en nödsituation lämnar uppgifter om patientens läkemedelsmissbruk.
Det rör sig här om extrema undantagsfall t. ex. vid risk för
självmord eller akut läkemedelsförgiftning av annan anledning.

Samrådsgrupperna är så organiserade att de får anses tillhöra den
landstingskommunala hälso- och sjukvården. Huruvida de privatläkare och
andra - främst apotekare - som ingår i grupperna men inte är anställda vid
landstingen skall anses i detta sammanhang företräda landstingen får i det
enskilda fallet bedömas med utgångspunkt från hur gruppen är formellt
bildad. Under alla omständigheter synes de befattningshavare i gruppen som
utifrån tar emot uppgifter alltid ha varit knutna till landstinget. Jag anser
därför att de regler i sekretesslagen som gäller för överlämnande av uppgifter
till myndigheter i princip blir tillämpliga i nu förevarande sammanhang.

Sekretessen gäller även myndigheter emellan. I sekretesslagen finns
emellertid vissa bestämmelser som gör det möjligt att lämna sekretesskyddade
uppgifter till andra myndigheter. Jag vill därför i korthet något uppehålla
mig vid detta. De regler som här finns anledning beröra är bestämmelserna i
14 kap. 1 och 3 §§ sekretesslagen.

114 kap. 1 § stadgas att sekretess inte hindrar att uppgift lämnas till annan
myndighet om uppgiftsskyldighet följer av lag eller förordning. Någon sådan
författningsreglerad uppgiftsskyldighet - såsom fallet är med uppgiftsskyldighet
till socialstyrelsen och tidigare var till länsläkarna - finns inte i fråga
om rapportering till samrådsgrupperna.

Enligt 14 kap. 3 §-dens. k. generalklausulen-fårsekretessbelagd uppgift
lämnas till myndighet, om det är uppenbart att intresset av att uppgifterna
lämnas har företräde framför det intresse som sekretessen skall skydda. Av
andra stycket i samma paragraf framgår emellertid att generalklausulen inte
gäller inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten. Företrädare för dessa
verksamheter kan därför inte med stöd av generalklausulen lämna ut

sekretesskyddade uppgifter om enskilda personer. Däremot är generalklausulen
tillämplig inom t. ex. kriminalvården och polisen. Det föreligger
således möjlighet att härifrån efter en intresseavvägning till annan myndighet
rapportera enskilda fall av läkemedelsmissbruk.

Den nu lämnade redogörelsen för sekretesslagens bestämmelser och
tolkningen av dessa gäller för befattningshavare i allmän tjänst. Då det gäller
läkare och annan medicinpersonal i privat verksamhet är - som framgår av
vad tidigare sagts - sekretesslagens bestämmelser inte direkt tillämpliga utan
här gäller i stället bestämmelserna om tystnadsplikt i lagen om tillsyn över
hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl. Som tidigare sagts ansluter sig dessa
nära till sekretesslagens bestämmelser. Nu gjorda uttalanden tar därför även
sikte på hälso- och sjukvårdspersonal i privat verksamhet, såsom t. ex.
privatpraktiserande läkare och tandläkare samt apotekspersonal, såvitt
gäller principerna för tystnadspliktens omfattning.

Slutligen vill jag framhålla att den sekretess som här diskuterats gäller
sekretess till skydd för patienter och deras närstående. I vilken utsträckning
sekretess kan åberopas för uppgifter om läkare, som rapporteras för felaktigt
utövande av förskrivningsrätten, behandlar jag i det följande.

Sekretessen hos samrådsgrupperna

Medlemmarna av samrådsgrupperna intar en sådan ställning att de får anses
underkastade sekretesslagens bestämmelser, även om de inte är anställda
inom landstingets hälso- och sjukvård. Av 1 kap. 6 § sekretesslagen framgår
nämligen att samma sekretessregler som för anställda hos myndighet gäller
för person som på grund av uppdrag eller på annan liknande grund för det
allmännas räkning deltar i myndighetens verksamhet.

Som tidigare sagts gäller sekretess enligt 7 kap. 1 § sekretesslagen inom
hälso- och sjukvården för uppgift om enskilds hälsotillstånd eller andra
personliga förhållanden. Enligt definitionen i 1 § hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763) avses med hälso- och sjukvård åtgärder för att medicinskt
förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador. Det kan diskuteras i
vilken utsträckning samrådsgruppernas verksamhet är att hänföra till hälsooch
sjukvård. Såvitt gäller deras befattning med enskilda patienters läkemedelsförbrukning
anser jag dock att denna verksamhet bör bedömas som
sådan vård. I vart fall torde den kunna hänföras till annan medicinsk
verksamhet. Härav följer att uppgifter hos samrådsgrupperna om enskilda
patienter omfattas av samma sekretess som hos den läkare som lämnat
uppgiften.

Hos sådana grupper där det upprättats särskilda missbruksregister gäller
samma sekretess och således inte någon särskild registersekretess.

Uppgifter rörande enskilda personer som lämnats från annat håll t. ex. från
polis eller socialtjänst kommer även att hos samrådsgrupperna omfattas av
samma sekretess enligt 7 kap. 1 §.

Vad som nu sagts om uppgifter om patienter kan inte anses gälla sådana
rapporter och andra uppgifter som avser receptförfalskning eller liknande
brottslig verksamhet. I sådana fall torde det inte längre vara fråga om hälsooch
sjukvård eller annan medicinsk verksamhet.

Som tidigare sagts är uppgifter om enskilda patienter sekretesskyddade
gentemot allmänheten och andra myndigheter. Dokumentationen är emellertid,
om den bevarats, allmän handling. Detta innebär att den faller under
det regelsystem som gäller i tryckfrihetsförordning och sekretesslag. Patienten
själv har då rätt att ta del av handlingarna, om det inte föreligger
sådana förhållanden som avses i 7 kap. 3 eller 6 §§ sekretesslagen (synnerlig
vikt med hänsyn till vården att uppgiften inte lämnas ut resp. fara för våld
eller annat allvarligt men för uppgiftslämnare).

Sekretess gäller inte endast mot allmänhet och andra myndigheter utan
också i förhållandet mellan olika verksamhetsgrenar inom samma myndighet,
när de är att betrakta som självständiga i förhållande till varandra (se 1
kap. 3 § andra stycket sekretesslagen). I sådana fall där samrådsgruppen
erhållit en fast organisation anser jag att starka skäl talar för att anse gruppen
som en självständig verksamhetsgren inom landstingets hälso- och sjukvård.
Härav följer då att det bör ankomma på den inom samrådsgruppen som har
ansvaret för sådan information, att i första hand avgöra om sekretessen utgör
hinder för att lämna uppgifter vidare till annan verksamhetsgren inom
landstingets hälso- och sjukvård eller till annan myndighet eller utomstående
person t. ex. en privatläkare.

Vid begäran att få ta del av handlingar hos samrådsgruppen skall ärendetenligt
bestämmelser i tryckfrihetsförordningen och sekretesslagen - i första
hand prövas av den medlem av gruppen som har ansvaret för handlingarna.
Om utlämnande vägras kan saken hänskjutas till vederbörande landstingskommunal
nämnd eller den till vilken nämnden delegerar sådan beslutanderätt.
Ett avslagsbeslut kan sedan överklagas till kammarrätt och vidare till
regeringsrätten.

Dokumentation av uppgifter om enskilda patienter m. m.

Som framgår av vad tidigare sagts är jag av den uppfattningen att den
individinriktade verksamheten som gäller enskilda patienters läkemedelsförbrukning
är att anse som hälso- och sjukvård. Om man utgår från att det är
fråga om hälso- och sjukvård föreligger krav på journalföring enligt 1 §
patientjournallagen, eftersom det gäller individinriktade åtgärder (se prop.
1984/85:189 s. 36). Enligt min mening är det lämpligast att ifrågavarande
anteckningar tillförs den journal som förs av vårdansvarig läkare. En
konsekvens av journalföringen blir då vidare att ifrågavarande anteckningar
omfattas av de övriga regler som finns i patientjournallagen t. ex. i fråga om
bevarande, förstöring och behörighet att föra journal.

Med hänsyn till att det rör sig om integritetskänsliga uppgifter bör man
enligt min mening i största möjliga utsträckning undvika anteckningar vid
sidan av journalföringen. Jag vill vidare ifrågasätta om det över huvud taget
är lämpligt att behandla och dokumentera individualiserade patientärenden
vid gruppens sammanträden. Sådana ärenden bör i stället handläggas av en
läkare i gruppen i samarbete med vårdansvarig läkare, vilket också i
allmänhet synes vara fallet.

Register över läkemedelsmissbrukare

Hos flera av de samrådsgrupper som handlägger individinriktade patientärenden
finns upprättade personregister över läkemedelsmissbrukare. I vissa
fall rör det sig om renodlade register i form av en lista i bokstavsordning över
berörda patienter. I andra fall finns uppgifterna förvarade i bokstavsordning
efter personnamn i en pärm. Även i sistnämnda fall föreligger definitionsmässigt
ett personregister, eftersom uppgifterna förvaras på sådant sätt att
det utan svårighet går att få fram uppgifterna i pärmen om en enskild patient.

Inledningsvis kan konstateras att gällande rätt inte uppställer något
generellt krav på stöd i författning för att en myndighet skall få föra ett
personregister [se bl. a. tilläggsdirektiv (dir 1980:14) till datalagstiftningskommittén
(Ju 1976:05) samt JO:s ämbetsberättelse 1984-85 s. 406].
Annorlunda förhåller det sig med personregister som förs på data.

Ett landsting hemställde hos datainspektionen att få föra missbrukarregister
avseende ”Registrering av missbrukare som endera frivilligt anmälts för
åtgärd eller enligt socialstyrelsens meddelandeblad 16:84”. I beslut den 27
november 1985 lämnade datainspektionen ansökningen utan bifall. I sin
motivering för avslagsbeslutet anförde datainspektionen bl. a. följande.

Datainspektionen anser att den tilltänkta registreringen och dess ändamål är
av så känslig art att ett uttalat lagstöd skall föreligga för att registreringen
skall kunna tillåtas. Detta gäller särskilt den del av registreringen som sker
utanför landstingets egen verksamhet och mot den enskildes vilja. Landstinget
har själv uppmärksammat sekretessfrågan och det faktum att det inte alltid
går att få den registrerades medgivande. Man kan heller inte bortse från
risken att registret kan komma att uppfattas som en form av ”misstänkliggörande”
registrering.

I fråga om de register som nu förs hos samrådsgrupperna rör det sig enbart
om manuellt förda register. Som tidigare sagts regleras sådana register inte av
några generella författningsbestämmelser. Frågan måste därför bedömas
från lämplighetssynpunkt. Dåvarande JO Bertil Wennergren har i JO:s
ämbetsberättelse 1974 s. 280 f. uttalat sig angående registrering av narkotikamissbrukare
inom socialtjänsten. Numera finns särskilda bestämmelser
om personregister hos socialtjänsten i 59—61 §§ socialtjänstlagen
(1980:620), men vid tiden för detta JO-uttalande fanns inga liknande
författningsbestämmelser.

Efter en redogörelse för rättsregler inom angränsande områden framhöll
JO Wennergren att grundsatsen var att åtgärden skulle vara försvarlig från
ändamåls- och behovssynpunkt. Innehållet i personregistret borde begränsas
till sådana uppgifter som behövdes för fullgörandet av verksamheten. Till
följd härav skulle uppgiften i registret utgallras så snart den inte längre
behövdes och obestyrkta misstankar o. d. skulle inte tillåtas stå kvar. Även
anteckningar som ursprungligen var befogade borde avlägsnas så snart de
inte längre behövdes, eftersom en person inte borde finnas antecknad i ett
belastningsregister längre än som var nödvändigt.

Som jag tidigare framhållit kan den ifrågavarande verksamheten endast
bedrivas med patientens samtycke. Under sådana förhållanden anser jag att
man bör kunna godta registreringen, om den sker enligt de principer som

angetts i det nu redovisade JO-uttalandet. Eftersom grunduppgifterna enligt
vad jag tidigare uttalat bör tillföras patientens journal och således skall finnas
tillgängliga där föreligger skäl att så långt möjligt begränsa uppgifterna i
registret.

Registret omfattas av samma sekretess som gäller för de uppgifter som
ligger till grund för registret. Detta innebär således att registret omfattas av
sekretess enligt 7 kap. 1 § sekretesslagen. För att utmärka detta kan det vara
lämpligt att förse registret med s. k. hemligstämpel. Denna skall innehålla
beteckningen hemlig samt ange tillämplig bestämmelse, dagen för anteckningen
och den myndighet, som har låtit göra den (se 15 kap. 3 § första
stycket sekretesslagen).

Utlämnande av patientuppgifter från samrådsgruppen

I de fall man hos samrådsgruppen för personregister över missbrukare i form
av en lista brukar denna utsändas till läkare och i något fall även till apotek.
Hos mottagande läkare omfattas då registret av sekretess enligt 7 kap. 1 §
sekretesslagen, om det är fråga om en läkare i allmän tjänst. För privatpraktiserande
läkare gäller tystnadsplikt för innehållet i registret enligt bestämmelserna
i 6 § lagen om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m. fl.
Sistnämnda bestämmelse blir även tillämplig för apotekspersonal som får del
av listan.

Beträffande personregister som förs i form av pärmar lämnas uppgifterna
under angivna förutsättningar ut till läkare och i vissa fall även till apotek. För
sådana uppgifter som lämnas muntligen gäller hos mottagaren samma
sekretessbestämmelser som nyss sagts. Även om det således kommer att råda
sekretess hos mottagaren av uppgifterna, anser jag med hänsyn till att det rör
sig om mycket integritetskänsliga uppgifter att spridandet av dessa bör
begränsas så långt det är möjligt.

Som tidigare framhållits förutsätter ett uppgiftslämnande om en enskild
patients läkemedelsförbrukning från vårdansvarig läkare till samrådsgruppen
att patienten lämnat sitt samtycke till detta. Detsamma gäller för att
uppgiften skall få föras vidare från samrådsgruppen till läkare och apotekspersonal.
Patientens samtycke krävs således för båda dessa led i överföringen
av uppgifter om läkemedelsmissbruk.

Verksamhet som gäller åtgärder mot läkare

Sedan länsläkarväsendet upphörde är det endast socialstyrelsen som har det
författningsenliga ansvaret för tillsyn över läkare. Samrådsgrupperna saknar
legala befogenheter att utöva tillsyn över eller att eljest själva vidta åtgärder
mot läkare som missbrukar sin förskrivningsrätt. Så länge gruppernas
verksamhet begränsas till rådgivande eller därmed jämställd verksamhet i
kollegiala former eller i samråd med läkarnas fackliga organ saknas
anledning att från behörighetssynpunkt ifrågasätta denna verksamhet. Om
det däremot blir fråga om direktiv eller utövande av maktspråk i annan form,
framstår detta som mycket betänkligt, eftersom samrådsgrupperna - som
tidigare sagts - saknar befogenhet att ingripa mot enskilda läkare.

I sådana fall där det finns grundad anledning att närmare utreda
misstankar om missbruk av förskrivningsrätten bör saken rapporteras till
socialstyrelsen. Styrelsen kan i sådant fall uppdra åt någon i samrådsgruppen
att för styrelsens räkning handlägga ärendet. Däremot vill jag ifrågasätta
lämpligheten av att styrelsen - såsom fallet är beträffande vissa samrådsgrupper
- utser en ledamot av gruppen att fungera som kontaktman för apoteken i
missbruksfrågor i vederbörande län. Enligt uppdraget innebär detta också
möjligheter att kontakta berörda läkare för att förhindra omotiverad
förskrivning av läkemedel av vanebildande karaktär samt rätt att ta del av
apotekens recept angående beroendeframkallande medel. Enligt min mening
kan lämpligheten av att en myndighet ger en uppdragstagare en sådan
generell och vittgående delegation ifrågasättas.

I detta sammanhang måste även sekretessfrågorna beaktas.

Sekretessen inom hälso- och sjukvården gäller enligt 7 kap. 1 § sekretesslagen
för uppgift om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden.
Syftet med bestämmelsen är att skydda integriteten för patienterna och
deras närstående. Bestämmelsen kan däremot inte åberopas som skäl för att
vägra lämna ut uppgifter om funktionärer inom hälso- och sjukvården.

I 7 kap. 1 § andra stycket stadgas att samma sekretess som gäller inom
hälso- och sjukvården också gäller i sådan verksamhet som innefattar särskild
tillsyn över allmän eller enskild hälso- och sjukvård. Av förarbetena till
sekretesslagen (se prop. 1979/80:2 Del A s. 174 och 176) framgår att härmed
i första hand åsyftas tillsyn som utövas av socialstyrelsen samt ärenden hos
hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. Vidare framgår att sekretesskyddet
över huvud taget inte gäller läkares eller annan medicinalpersonals förhållande
- om vederbörande själv inte är patient - utan endast patienters och
jämställdas personliga omständigheter.

Samrådsgruppernas verksamhet är inte författningsreglerad och verksamheten
bedrivs i olika former hos olika landsting. Jag anser för min del att
bestämmelserna i 7 kap. 1 § andra stycket inte kan tillämpas i fråga om
samrådsgrupperna. Härav följer enligt min mening att det inte råder
sekretess för uppgifter i ärenden hos dessa, som gäller att en läkare
missbrukat sin förskrivningsrätt.

Det torde i allmänhet inte kunna undvikas att i en utredning rörande
eventuellt missbruk av förskrivningsrätten även tas in uppgifter om förskrivning
till enskilda patienter. Som framgår av vad tidigare sagts torde sekretess
i tillsynsverksamhet endast gälla hos socialstyrelsen och hälso- och sjukvårdens
ansvarsnämnd. Enligt min mening utgör detta ett avgörande skäl för att
sådana utredningar bör göras av socialstyrelsen. Av 1 kap. 6 § sekretesslagen
följer att sekretess även gäller om socialstyrelsen uppdrar åt någon utomstående
att för styrelsens räkning göra utredningen.

Avslutande synpunkter

Den verksamhet som länsläkarna tidigare bedrev för att motverka missbruk
av beroendeframkallande läkemedel - patientregistrering och ingripande
mot läkare - var väl förenlig med de rättigheter och skyldigheter som åvilade
länsläkaren och torde inte ha stått i strid mot då gällande sekretessregler.

Den verksamhet som nu bedrivs enligt socialstyrelsens rekommendationer
genom s. k. samrådsgrupper, vilka förekommer i ungefär hälften av landstingen,
är ett försök att ersätta denna del av länsläkarens verksamhet.

Som framgår av de synpunkter jag tidigare anfört föreligger allvarliga
brister i fråga om de formella förutsättningarna för verksamheten, såvitt
gäller den del som är individinriktad.

Då det gäller åtgärder beträffande enskilda patienter kan sådana endast
företas med patientens samtycke. Om man anser det meningsfyllt och
nödvändigt att bedriva denna verksamhet även utan patientens samtycke,
kräver detta särskilt författningsstöd. Jag har för min del inte funnit
tillräckliga skäl att ta initiativ till en sådan författningsändring.

Vidare anser jag att dokumentationen beträffande åtgärder som gäller
enskilda patienter blir underkastad bestämmelserna i patientjournallagen.
Jag anser också att individinriktade patientärenden endast bör handläggas av
läkare inom samrådsgruppen och inte av gruppen som sådan.

Beträffande den del av verksamheten som gäller ingripanden mot läkare
som missbrukar sin förskrivningsrätt, är detta något som ytterst måste åvila
socialstyrelsen. Samrådsgrupperna och deras medlemmar saknar över huvud
taget rättigheter att ingripa mot enskilda läkare. Jag kan inte heller finna att
denna del av verksamheten täcks av sekretess. Detta framstår som mycket
betänkligt, eftersom man här knappast kan undgå att även dokumentera
uppgifter om enskilda patienter och förskrivningar av läkemedel åt dessa.

Vid min utredning har upplysts att det ursprungligen planerats att det vid
socialstyrelsen skulle tillsättas fyra tjänster som tillsynsläkare men att endast
en av dessa tjänster besatts och då endast på halvtid. Mot bakgrund av vad
som framkommit vid min utredning av förevarande ärende anser jag det
mycket angeläget att socialstyrelsen har tillräckliga resurser för att utöva
tillräcklig kontroll över läkare. Min uppfattning är att man i erforderlig
utsträckning bör anmäla läkare som misstänks för att missbruka sin
förskrivningsrätt. Detta utesluter givetvis inte att man även på kollegial och
facklig nivå söker komma till rätta med sådana problem. Om socialstyrelsen
skulle sakna resurser - eller av annan anledning skulle finna ett sådant
förfarande vara lämpligt - bör det enligt min mening inte föreligga något
hinder för styrelsen att uppdra åt någon medlem av samrådsgruppen att för
styrelsens räkning handlägga utredning angående läkare som misstänks
missbruka sin förskrivningsrätt. Därvid kommer uppdragstagarens åtgärder
att omfattas av samma regler - t. ex. sekretessregler - som gäller för
styrelsens verksamhet.

Disciplinansvar för underläkare och biträdande överläkare
som brustit i skyldighet att föra respektive tillse att journal
fördes

(Dnr 1349-1984)

I ett klagoärende begärde justitieombudsmannaexpeditionen under våren
1983 en kopia av en patientjournal från Långbro sjukhus i Stockholm.
Journalen översändes först efter fem veckor, vilket föranledde JO att

granska frågan om expediering av journalen från sjukhuset. Närmast
ansvarig för journalen var underläkare A., som förklarade dröjsmålet med
dels att hon var okunnig om tillämplig lagstiftning, dels att hon på grund av en
omfattande arbetsbörda prioriterat sjukvårdande arbetsuppgifter framför
administrativa och dokumenterande uppgifter.

I beslut den 20 december 1983 konstaterade JO att han inte kunde godta
A:s invändning och att dröjsmålet med expedieringen av allt att döma haft sin
grund mera i att A. inte fört journalen fortlöpande än i okunnighet om
gällande bestämmelser. Enligt JO hade A. genom att inte inom en godtagbar
tid iordningställa journalen och låta expediera den begärda kopian förfarit
felaktigt. Med hänsyn till vad som var upplyst om A:s hälsotillstånd lät JO det
bero med den kritik som låg i uttalandet.

I beslutet konstaterade JO vidare att det slutliga ansvaret för att journalen
fördes hade legat på biträdande överläkaren B., som enligt 10 § 7. allmänna
läkarinstruktionen (1963:341) samt 2 och 10 §§ kungörelsen (1966:585)
angående tillämpningen av lagen (1966:293) om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall fått detta ansvar sig tilldelat och hade särskild
sjukavdelning anförtrodd. Eftersom denne, såvitt framgick av utredningen,
uppmanat A. att ställa i ordning journalen så fort han fick kännedom om
rekvisitionen, fanns det inte grund för någon kritik.

JO genomförde den 19 januari 1984 en inspektion av Långbro sjukhus. Det
konstaterades då att journal inte hade förts för en inneliggande patient H.
sedan den 6 juni 1983. Detta påpekades för B. och vid en inspektion den 15
februari samma år var journalen framförd. JO fann i beslut den 19 oktober
1984 att ett dröjsmål med införande av uppgifter under en tidrymd av mer än
sju månader under alla omständigheter var helt oacceptabelt, särskilt som
det rörde sig om tvångsvård. Läkarnas ursäkt, att uppgifterna ändå funnits
tillgängliga i särskilt förda avdelningsanteckningar, ansåg JO inte godtagbar.

I anmälan till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd i oktober 1984 lade
JO Sverne A. till last att hon inte fortlöpande fört journalen på sådant sätt att
relevanta uppgifter utan onödigt dröjsmål förts in i journalen. JO lade vidare
i anmälan B. till last att han, som ansvarig biträdande överläkare med
särskild sjukavdelning anförtrodd, inte sett till att journalen fördes.

Med hänsyn till att läkarna av JO tidigare erinrats om sina skyldigheter,
bedömde JO omständigheterna vara försvårande för dem och yrkade att
disciplinpåföljd skulle åläggas dem.

A. och B. erkände att den formella journalföringen underlåtits på det sätt
som JO påstått och anförde som förklaring härtill bl. a. följande.

A:

Jag ställer mig frågande till formuleringen "underlåtenhet att föra journal”.
Jag vill påstå att jag aldrig i något fall underlåtit att föra journal, däremot har
jag haft stora svårigheter att färdigställa maskinskrivna journaler inom rimlig
tid. - Vad som kan betecknas som rimlig tid råder fortfarande oklarhet om,
men jag är enig med JO om att 7 månaders fördröjning av införande av
anteckningar i den maskinskrivna journalen måste anses som oacceptabelt. -Som framgår av bifogade kopior har under denna tid (7 mån) alltid funnits
tillgängligt utförliga och aktuella handskrivna s. k. avdelningsanteckningar, i
vilka såväl läkare som övrig vårdpersonal inför iakttagelser, bedömningar
och åtgärder. Dessa avd-anteckningar förvaras på avd i låst skåp, tillsammans
med utförlig vårdplan, aktuella föreskrifter i förekommande fall,

beslutsblanketter ang LSPV-åtgärder, medicinlista m. fl. för vårdarbetet
väsentliga handlingar. En av punkterna i JO:s kritik har varit att patientens
vård äventyras, då tillräcklig information ej skulle finnas tillgänglig för exvis
jourhavande läkare. Emellertid utgör just avdelningsanteckningarna, inkl
övrigt ovan beskrivet material, det underlag, som jourhavande läkare (som
oftast inte känner pat) bygger sina åtgärder på. Enligt praxis på Långbro
inför även denne sina iakttagelser och åtgärder i dessa avd ant. Sådana
utförliga avd anteckningar har betr samtliga mina patienter alltid funnits i
tillräcklig omfattning, och jag kan till min glädje konstatera, att ingen av
mina patienter lidit skada till följd av bristfällig skriftlig information. - Den
allvarligaste försummelsen från min sida betr pat H torde vara, om jag
förstått saken rätt, att jag under lång tid underlåtit att ge det handskrivna
primärmaterialet den slutliga maskinskrivna utformningen.

B:

Under hösten 1983 genomgick jag med A. regelbundet läget beträffande
hennes journalföring. Det visade sig att hon då hade ett stort antal journaler
liggande där utskrivningsanteckning saknades samt att daganteckning på
inneliggande patienter infördes med rätt långa mellanrum. Jag delegerade
därefter åt sekr att regelbundet följa upp och för mig på listor redovisa läget
betr journalerna. På så sätt kunde A. under hösten -83 långsamt komma ifatt
med sin journalskrivning. Detta skedde till priset av sena övertidskvällar och
helger. Jag måste erkänna att jag tidvis kände olust inför de hårda krav som

jag var tvungen att ställa på henne JO-inspektionen i jan -84 anmäldes i

god tid och det var underförstått att alla ansvariga på Långbro skulle se till att
samtliga handlingar skulle vara i perfekt skick vid inspektionen. Jag tog då
upp med A. det sannolika förhållandet att man skulle uppmärksamma vår
journalskrivning med tanke på det tidigare JO-ärendet. Jag bad henne också
att be mig om hjälp om hon inte själv skulle hinna klara alla journaler i tid.
Jag minns att hon då svarade att hon inte ville att jag skulle ha så stort ansvar
för henne. Hon framhöll att hon skulle kunna klara detta på egen hand.
Några dagar före inspektionen skulle äga rum frågade jag henne ännu en
gång hur läget var med journalerna. Hon svarade då att samtliga var
framförda utom några journaler som i gengäld hade mycket utförliga
avdelningsanteckningar. Jag lät mig nöja med detta besked och gjorde inte
någon slutlig kontroll av journalerna på avd 67. Bidragande till mitt
handlingssätt var, såsom jag nu kan påminna mig det, att jag såg fram emot
att få redovisa vårt dokumentationssystem för JO. Jag utgick därvid ifrån att
jag hade följt mina hittillsvarande rutiner och sålunda hade bevakat att större
intervall mellan daganteckningarna än 2 månader inte förelåg. Jag var alltså
vid detta tillfälle fullständigt omedveten om att jag helt försummat gå igenom

de maskinskrivna journalerna på avd 67 under hela hösten 1983 Det

synes mig synnerligen angeläget att journalbegreppet får en klarare definition
än det för närvarande har. Frågan har för mig fått en paradoxal
tillspetsning då jag ställs till ansvar för att ej ha fört journal, trots att
dokumentationen kring pat H kvalitativt och kvantitativt vida överstiger vad
som i allmänhet förekommer kring motsvarande patienter i den svenska
psykiatrin.

B. anförde avslutningsvis att hans arbetsinsats i första hand fokuserats på
patienterna och vården av dessa.

Socialstyrelsen anslöt sig i avgivna yttranden till JO:s anmälan.

Ansvarsnämnden meddelade beslut den 19 mars 1986 och anförde följande.

Anmälan rör förhållanden före patientjournallagen (1985:662) trädde i
kraft.

Av utredningen i ärendet framgår att A. under en tid av omkring sju
månader visserligen fortlöpande låtit göra s. k. avdelningsanteckningar
beträffande en patient som vårdades på avdelningen, men underlåtit att föra
journal i enlighet med föreskrifterna i tillämpningskungörelsen (1966:585)
till LSPV. Vid den tid när journalen skulle ha förts fanns det inte några
uttryckliga föreskrifter om när en uppgift skulle föras in i journalen. Såsom
JO konstaterat i sin anmälan låg det dock i sakens natur att journalen fördes
fortlöpande, varmed avses att relevanta uppgifter antecknades i journalen
utan onödigt dröjsmål.

Den formella journalföringen kan inte heller ersättas av andra anteckningar,
även om dessa i ett visst fall till sitt innehåll kanske delvis överensstämmer
med vad som skulle ha förts in i journalen.

Nämnden anser att det särskilt vad gäller patienter som vårdas enligt lagen
(1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall är av synnerlig
vikt att journal förs på korrekt sätt och i enlighet med vad som stadgas i
kungörelsen (1966:585). De avdelningsanteckningar som förts över patienten
uppfyller inte de i kungörelsen uppställda kraven på journalföring.

I sin förklaring har A. gjort en åtskillnad mellan de egentliga vårdande
uppgifterna och uppgiften att föra journal. Detta synsätt är enligt ansvarsnämndens
mening oriktigt. Den av ansvarig läkare förda journalen måste i
stället ses som ett hjälpmedel i vården och journalföringen som en
integrerande del av själva vården. Det kan därför t. o. m. sättas i fråga om
t. ex. en läkares skyldighet att meddela råd och behandling i enlighet med
vetenskap och beprövad erfarenhet kan fullgöras utan att det finns tillgång
till en fortlöpande förd journal. Vid sidan av de absoluta krav som
rättssäkerheten och tillsynen över vården ställer, finns det sålunda starka skäl
av rent vårdmässigt slag att skyldigheten att föra journal fullgörs på det sätt
som här har framhållits.

A. har genom sin underlåtenhet att fortlöpande föra journal - enligt
föreskrifterna - åsidosatt sina åligganden i yrkesutövningen. I ärendet är
upplyst att arbetsförhållandena på sjukhuset och för A. i synnerhet var
särskilt besvärliga och pressande. Nämnden finner emellertid inte att dessa
förhållanden ger skäl att godta en sju månaders eftersläpning av färdigställande
av journaler. Aven med beaktande av de besvärliga arbetsförhållandena
på sjukhuset, kan felet därför inte bedömas som ringa. B. har i egenskap
av biträdande överläkare med egen sjukavdelning varit skyldig att se till att
journal fördes enligt kungörelsen (1966:585). Genom att underlåta detta har

B. åsidosatt sina åligganden i yrkesutövningen.

Ansvarsnämnden tilldelar A. och B. erinran.

Ansvarsnämndens beslut har vunnit laga kraft.

Beslut om utskrivning från vård enligt lagen om beredande av
sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV) - fråga om
utskrivningsnämnd kan förordna om utskrivning vid en senare
tidpunkt än beslutsdagen

(Dnr 2560-1985)

Vid granskning av en journal rörande en kvinna som vårdats enligt LSPV på
psykiatriska kliniken vid regionsjukhuset i Linköping uppmärksammades att
utskrivningsnämnden den 3 oktober 1985 meddelat följande beslut om
utskrivning: Då förutsättningar enligt 1 § LSPV för att bereda patienten vård
inte längre föreligger beslutar nämnden att hon skall utskrivas från kliniken
den 7 oktober 1985.

Yttrande infordrades från utskrivningsnämnden för Östergötlands län
med beaktande av 27 § LSPV. I angivna paragraf föreskrivs, att beslut som
meddelas enligt denna lag länder omedelbart till efterrättelse. Undantag görs
enbart för fall där den för vården ansvarige överläkaren särskilt har begärt att
utskrivningsnämndens beslut skall underställas psykiatriska nämndens provning.

I yttrande anförde utskrivningsnämnden bl. a. följande.

Vid sammanträde den 3 oktober 1985 konstaterade nämnden att behov av
fortsatt psykiatrisk vård av patienten ej förelåg. Patienten förklarade
emellertid inför nämnden att hon därest hon utskrevs ej kunde lova att
upphöra med sina aggressiva handlingar, vilka enligt vad hon gjorde gällande
bl. a. hade sin grund i otillfredsställande sociala förhållanden. För att
förberedelser för hennes omhändertagande efter utskrivningen skulle kunna
vidtagas beslöts att hon, som biträddes av advokat, skulle utskrivas
1985-10-07.

Vid ärendets avgörande den 5 maj 1986 anförde JO Sverne följande.

116 § LSPV föreskrivs, att den som beretts vård enligt bl. a. 9 § i lagen -såsom i förevarande fall - ofördröjligen skall utskrivas, om förutsättningar
enligt 1 § för att bereda honom vård inte längre föreligger. Som angivits ovan
skall enligt 27 § LSPV beslut av detta slag - om inte överläkaren begärt
överprövning - lända till omedelbar efterrättelse. Bestämmelserna kan
jämföras med föreskrifterna om den som är berövad friheten såsom häktad. I
24 kap. 19 § rättegångsbalken är föreskrivet att finns inte längre skäl för
häktning, skall rätten omedelbart förordna, att den häktade skall friges.

Enligt min mening följer det direkt av lagtexten att patienten skall skrivas
ut och med omedelbar verkan återges sin självbestämmanderätt, när det inte
längre föreligger skäl för vård enligt LSPV. Detta ligger helt i linje med vad
departementschefen uttalat i propositionen (prop. 1966:53) i anslutning till
16 § LSPV. Har patienten inte någonting emot att stanna på sjukhuset kan
han, såsom departementschefen understrukit, omedelbart skrivas in igen
som frivilligt intagen. - Annorlunda ställer det sig anser jag om det är fråga
om försöksutskrivning. I sådant fall kan jag inte finna något hinder mot att
utskrivningsnämnd - när starka praktiska skäl talar därför - uppdrar åt
ansvarige överläkaren att i nämndens ställe pröva när försöksutskrivningen

skall påbörjas med hänsyn till att frågorna om bostad, stödåtgärder m. m.
blivit tillfredsställande lösta.

I förevarande fall synes patienten och hennes biträde - en advokat - inte ha
motsatt sig att utskrivningen verkställdes först den 7 oktober 1985. Patienten
kan därför ej anses ha lidit någon större skada på grund av utskrivningsnämndens
förfarande den 3 oktober 1985 i vad avser utskrivningsdag. Med hänsyn
härtill finner jag inte skäl till vidare åtgärd från min sida i denna fråga än att
kopior av detta beslut tillställs samtliga utskrivningsnämnder.

Landstings handläggning av en begäran från hälso- och
sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) om utfående av en
sjukjournal

(Dnr 3269-1985)

I ett klagoärende anfördes bl. a. att ett sjukhus utan patientens medgivande
utlämnat hennes journal till förtroendenämnden vid landstinget. Av en till
klagoskriften fogad journalkopia framgick att kopia av hela journalen den 3
januari 1984 sänts till en handläggare vid landstingets kansli.

Av infordrat utdrag ur landstingets diarium beträffande förtroendenämndsärenden
framgick att en anhållan från HSAN om utfående av kopior
av journal beträffande klaganden den 16 december 1983 diarieförts hos
förtroendenämnden och att handlingarna expedierats den 11 januari 1984.
Landstingsdirektören anförde i remissyttrandet i huvudsak följande.

1 Förtroendenämnden infordrar aldrig sjukjournaler.

2 Generellt gäller att sjukvården alltid gör en sekretessprövning vid begäran
om journal. Prövningen görs av den som är ansvarig för journalen med
utgångspunkt från sekretesslagens bestämmelser.

3 Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd gjorde den 15 december 1983 en
anhållan om journal med anledning av anmälan till nämnden. Förtroendenämndens
sekreterare, som tillika var handläggare på sjukvårdsavdelningen,
har i egenskap av handläggare infordrat journalen för vidare befordran
till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. Kopia på Hälso- och sjukvårdens
ansvarsnämnds anhållan med sjukvårdsavdelningens handläggares
anteckning av åtgärd påtecknad bifogas. Journalen har aldrig varit föremål
för Förtroendenämndens behandling.

I beslut den 18 mars 1986 anförde JO Sverne följande.

Sjukjournal omfattas av sekretess enligt 7 kap. 1 § sekretesslagen. Detta
innebär i princip att sjukjournalen inte får lämnas ut. Denna huvudregel har
dock undantag. Till att börja med kan den till vars skydd sekretessen gäller
lämna sitt medgivande till att journalen lämnas ut. Detta tycks klaganden
också vara medveten om. Vidare innehåller sekretesslagen en bestämmelse i
14 kap. 1 § som säger att sekretess inte hindrar att uppgift lämnas till annan
myndighet om uppgiftsskyldighet följer av lag eller förordning.

För HSAN:s del gäller att nämnden enligt 27 § andra stycket lagen om
tillsynen över hälso- och sjukvårdspersonalen m. fl. får fordra in sjukjournaler
och andra handlingar som nämnden behöver för att kunna utreda

12 Riksdagen 1986187. 2 sami. Nr 1

ärenden. Utredningen visar att nämnden hos landstinget begärt att få
klagandens journal överlämnad till sig. Det förelåg därför skyldighet för
landstinget att se till att journalen överlämnades till nämnden. På den
punkten föreligger ingen grund för kritik.

Handläggningen av ansvarsnämndens begäran föranleder emellertid till
följande uttalande.

Kansliets åtgärd att ta in journalen och därefter vidarebefordra den till
HSAN står enligt min mening inte i samklang med sekretesslagens grundtanke
att sekretesskyddade uppgifter skall vara tillgängliga endast för den som
behöver uppgifterna i sin verksamhet. Som regel bör rekvisitioner av denna
art, ställda till landstingets kansli, vidarebefordras till den för journalen
ansvarige läkaren som sedan har att göra sedvanlig sekretessprövning. Om
man på kansliet av någon särskild anledning vill förvissa sig om att
rekvisitionen handläggs korrekt, bör det kunna ordnas genom bevakning i
någon form från kansliets sida. I detta fall kan det inte ha förelegat något
behov av journalen på kansliet för att kunna effektuera beställningen.
Beställningen borde följaktligen tillställts vederbörande sjukvårdsenhet för
verkställighet.

Jag kan heller inte finna något godtagbart skäl till att diarieföra HSAN:s
rekvisition i förtroendenämndens diarium. Ett diarium för förtroendenämndsärenden
skall självfallet endast omfatta den skriftväxling m. m. som
avser förtroendenämndens verksamhet. Mot bakgrund av landstingets
uppgift om att förtroendenämnden aldrig infordrar journaler, framstår det
som direkt felaktigt att diarieföra journalrekvisitionen i förtroendenämndens
diarium.

Jag vill slutligen påpeka att journalanteckningen om utlämnandet är
missvisande i så måtto att det inte framgår av journalen, att utlämnandet
skulle ske till HSAN. Jag förutsätter att vederbörande läkare i och för sig
varit införstådd härmed. Journalen bör emellertid kompletteras med en
anteckning härom. Jag får anmoda landstingsdirektören att tillse att vederbörande
läkare kompletterar journalen i detta hänseende.

Dokumentation och prövning av vissa intagningsbeslut enligt
lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i
vissa fall (LSPV)

Vid inspektion den 16 oktober 1985 av en psykiatrisk klinik uppkom fråga om
dokumentation och prövning av vissa beslut rörande intagning för vård enligt
LSPV.

JO Sverne anförde härvid (enligt protokollet) följande.

Vid intagning skall vederbörande läkare enligt bestämmelserna i 8 § LSPV
dels kontrollera att vårdintyget överensstämmer med bestämmelserna i
5-7 §§ LSPV, dels ock pröva om det föreligger sannolika skäl för vård enligt
LSPV. Denna prövning skall leda till ett beslut som skall antecknas i
journalen med angivande av den eller de i 1 § LSPV uppräknade specialindikationerna
som åberopas. Motsvarande gäller även för den slutliga intag -

ningsprövningen enligt 9 § LSPV. Vid s. k. konvertering skall överläkarens
prövning enligt 9 § LSPV i vissa fall i stället handhas av utskrivningsnämnden.
Den i 9 § LSPV angivna tidsfristen för denna prövning, senast inom åtta
dagar räknat från dagen efter intagningen, gäller även i konverteringsfallen.
Hinner inte utskrivningsnämnden fullgöra prövningen i tid, ankommer det i
stället på vederbörande överläkare att inom föreskriven tid pröva saken
interimistiskt enligt bestämmelserna i 10 § andra stycket LSPV. Överläkaren
har därefter att ofördröjligen underställa utskrivningsnämnden sitt beslut för
prövning.

Socialförsäkring

Underlåtenhet av allmän försäkringskassa att fatta beslut i
fråga om sjuklön bör utgå till en vid kassan anställd person

(Dnr 497-1984)

Anmälan

I ett brev, som kom till JO den 21 februari 1984, anförde Ö. klagomål mot
Gotlands läns allmänna försäkringskassa. Bl. a. förklarade Ö., som var
anställd hos kassan, att kassans direktör vägrat att godta ett sjukintyg
angående Ö. Detta hade medfört att lön ej utbetalats under en viss period.

Utredning

Med anledning av Ö:s brev beslöt jag att infordra yttrande från försäkringskassan.

I yttrande uppgav försäkringskassan. Ö. hade arbetat hos kassan sedan år
1974. Han erhöll till en början en arkivarbetsplats men var sedan år 1979
anställd som kontorsbiträde hos kassan. Under åren 1981—83 hade Ö. haft
stor sjukfrånvaro från arbetet. Lön hade ej utbetalats under tid då Ö. hållit
sig borta från arbetsplatsen utan att styrka frånvaro med begärt läkarintyg.

På begäran avgav riksförsäkringsverket härefter yttrande och anförde
bl. a. följande.

Enligt inhämtade uppgifter har kassan innehållit Ö:s lön för perioden
1983-09-16-11-20.

Kassan har i skrivelse 1983-09-09 anmodat Ö. att uppvisa läkarintyg från
första frånvarodagen för att erhålla ersättning från kassan under kommande
sjukperioder. Kassan meddelade samtidigt att läkarintyget skall vara utfärdat
av läkare vid S:t Olofs sjukhus.

Det är mycket viktigt att kassan skiljer sin roll som arbetsgivare från sin roll
som försäkringsgivare. I förevarande fall har kassan i egenskap av arbetsgivare
anvisat Ö. läkare vid S:t Olofs sjukhus samt anmodat honom att inkomma
med läkarintyg från första frånvarodagen vid kommande sjukperioder.

Enligt 7 § förordningen (1976:1061) om sjukledighet i statligt reglerad
anställning m. m. skall arbetstagare på begäran av myndighet under sjukfrånvaro
lämna intyg av läkare eller tandläkare som myndigheten eller allmän
försäkringskassa anvisar. Föreligger särskilda skäl får myndighet enligt 6 §
samma förordning kräva att arbetstagare lämnar läkarintyg som avser tid
redan från och med den första frånvarodagen.

Kassan kan således som arbetsgivare dels besluta att anvisa en arbetstagare
viss läkare dels anmoda en arbetstagare att inkomma med läkarintyg fr. o. m.
första frånvarodagen. Någon besvärsrätt över ett sådant beslut torde inte
finnas.

Enligt 2 § (1976:1061) skall en arbetstagare som ej kan tjänstgöra på grund
av sjukdom snarast möjligt anmäla detta till myndigheten. Av 3—9 §§
framgår vad han därefter har att iaktta under och efter sin sjukfrånvaro, bl. a.
att han på särskild begäran av myndigheten skall uppvisa intyg av läkare eller
tandläkare som myndigheten anvisat. 110 § första stycket sägs att beslut om
lön med anledning av sjukanmälan enligt 2 § meddelas först sedan arbetstagaren
fullgjort vad som ankommer på honom enligt den förordningen. Utan

hinder av första stycket får myndigheten dock meddela beslut som avses där
om det är uppenbart att arbetstagaren är sjuk och att underlåtenheten beror
på sjukdomen eller om andra särskilda skäl föreligger.

Bestämmelserna i 10 § ger inte uttryck för någon rättighet för arbetstagaren
i fråga om att få lön. Den säger bara att arbetsgivaren enligt huvudregeln
inte får besluta - positivt eller negativt - i lönefrågan förrän de gällande
kraven uppfyllts. Men i andra stycket bemyndigas arbetsgivaren att likväl
fatta ett beslut om det är uppenbart att arbetstagaren är sjuk och att
underlåtenheten beror av sjukdomen eller om andra särskilda skäl föreligger.

Av ovanstående följer att en arbetsgivare innan beslut om lön måste göra
en bedömning av sjukfrågan då underlåtenheten att t. ex. lämna intyg från
anvisad läkare kan vara förorsakad av sjukdom. Är det uppenbart att så är
fallet bör arbetstagaren erhålla sjuklön även om han underlåtit att inkomma
med intyg från anvisad läkare.

I förevarande fall har kassan inte fattat något beslut om lön enligt 10 §; i
vart fall finns inget skriftligt beslut från kassan. Möjligen kan man se ärendet
så att kassan dröjt med att fatta beslut i lönefrågan i avvaktan på att Ö.
uppfyller de formella kraven. Ett beslut om att innehålla lön från kassan skall
vara försett med besvärshänvisning till riksförsäkringsverket, eftersom det
då är fråga om annan ledighet än semester (SFS 1979:940 § 9).

Att innehålla lön under så lång tid som kassan gjort i detta ärende utan att
fatta ett definitivt beslut är - enligt verkets mening - olyckligt av flera skäl
bl. a. ur rättssäkerhetssynpunkt.

Riksförsäkringsverket vill i detta sammanhang påpeka att förordningen
1976:1061 tillhör arbetsgivarverkets ansvarsområde och att arbetsgivarverket
är högsta besvärsinstans i frågor om ”sjukledighet”.

Bedömning

JO Sverne anförde i beslut den 25 oktober 1985 bl. a. följande.

Min genomgång av handlingarna i ärendet har givit vid handen att
försäkringskassan ibland haft svårt att skilja mellan sin roll som arbetsgivare
och rollen som försäkringsgivare i Ö:s fall. Riksförsäkringsverket har i sitt
yttrande påpekat att en sådan åtskillnad är viktig. Jag delar denna uppfattning.

Av handlingarna i ärendet framgår att kassan innehållit Ö:s lön under
perioden den 16 september—den 20 november 1983 med hänvisning till att
han inte styrkt sin frånvaro med begärt läkarintyg. Riksförsäkringsverket har
i sitt yttrande bedömt det som olyckligt att kassan innehållit Ö:s lön så lång
tid utan att fatta ett definitivt beslut angående sjuklön för Ö. Jag anser att
kassan förfarit klart olämpligt i detta avseende. Underlåtenheten att fatta
beslut har dessutom inneburit att Ö. saknat möjlighet att besvära sig över ett
eventuellt negativt beslut i ärendet. Jag har under utredningen varit i kontakt
med kassan vid flera tillfällen och begärt att få ta del av ett eventuellt beslut
angående Ö:s rätt till sjuklön. Något sådant beslut har dock inte inkommit till
JO. Enligt min mening bör försäkringskassan - om något sådant beslut ej
föreligger och kan uppvisas - snarast möjligt fatta ett beslut i ärendet. I
avbidan på att kassan tar ställning till denna fråga hålls ärendet här öppet.

Sedan försäkringskassan härefter meddelat att kassan beslutat utbetala
sjuklön för ifrågavarande tid, oaktat att läkarintyg inte inkommit, avslutade
JO ärendet den 17 december 1985.

En försäkrad har vid besök på en försäkringskassas
lokalkontor i sällskap med en väninna begärt att få ta del av
sina handlingar hos kassan. Lokalkontorsföreståndaren har
avkrävt väninnan uppgift om namn och personnummer och
tagit fram en s. k. 030-bild rörande henne. Bl. a. fråga om
dataintrång

(Dnr 2649-1983)

I ett brev till JO bad G. JO utreda de händelser vid Jönköpings läns allmänna
försäkringskassas lokalkontor i Gnosjö som behandlats i en artikel i
tidningen Expressen den 26 september 1983. Av artikeln framgick bl. a.
följande.

Vid ett tillfälle hade G. besökt lokalkontoret tillsammans med en väninna
för att begära att få se sina handlingar hos kassan. Väninnan var med för att
kunna vittna om vad som skulle utspela sig. Vid besöket begärde lokalkontorsföreståndaren
S. uppgift om väninnans namn och personnummer. När G.
vid ett senare tillfälle fick ta del av sina handlingar hos kassan visade det sig
att S. tagit fram en databild beträffande väninnan. I bilden fanns uppgifter
om väninnans namn, adress, inkomster, antal sjukdagar de senaste åren samt
civilstånd. Vidare framgick av databilden att väninnan var ett ”bevakningsfall”.

G. bad JO utreda saken.

Efter remiss inkom försäkringskassan med yttrande jämte bilagor, bl. a.
S:s yttrande i saken till kassans centralkontor. S. uppgav där bl. a. att G:s
väninna lämnat namn och personnummer utan invändningar och att han tagit
fram databilden efter kvinnornas besök på grund av att han inte hade
antecknat väninnans namn.

Kassan anförde bl. a. följande i sitt yttrande.

Tjänstemännens svårighet att umgås med datatekniken och bestämmelserna
för användningen av datateknik är betingad av många faktorer. Ett exempel
härpå är följande. I försäkringskassorna fanns innan datorerna började
användas och den i ärendet aktuella s. k. 030-bildens tillkomst s. k. försäkringskort
som innehöll betydligt flera uppgifter om en försäkrad än vad
030-bilden gör. Inom varje lokalkontorsområde fanns dock endast försäkringskort
på invånarna inom området. Någon s. k. riksåtkomst fanns ej. Det
var alltså inte möjligt för tjänstemännen vid ett kontor att se på försäkringskortet
på en person som var inskriven vid ett annat lokalkontor. Däremot
kunde man för tjänstebruk rekvirera ett sådant försäkringskort från ett annat
lokalkontor. Det fanns alltså ändå ett slags riksåtkomst även på det området.
Vissa tjänstemän som alltså tidigare utan problem kunde få omfattande
information om invånarna inom kontorets arbetsområde enbart genom att
studera försäkringskortet kan ha svårt att inse faran i att studera en 030-bild
som innehåller betydligt mindre data än försäkringskortet. Detta kan till viss
del förklara vissa tjänstemäns beteende men kan naturligtvis ej ursäkta
dataintrång.

Kassan redovisade också vilka utbildningsinsatser som kassan tagit initiativ
till för att förbättra kunskapsnivån beträffande reglerna om offentlighet och
sekretess samt behörighetsfrågor och andra datasäkerhetsfrågor.

Vid samtal med en av JO:s medarbetare uppgav S. i huvudsak följande.

Han ansåg inte att det var något fel att fråga väninnan J. efter hennes namn
och personnummer. Han hade endast antecknat J:s personnummer. Då han
ville veta hennes namn tog han fram den s. k. 030-bilden. På denna
antecknade han att G. och J. besökt kontoret och begärt att få ta del av
handlingar rörande G. Han förvarade bilden i sin skrivbordslåda. Han gjorde
senare ytterligare anteckningar på bilden om besök av G. Hans avsikt var att
föra in dessa anteckningar på journalbladet i utredningsakten, när denna
återkommit från centralkontoret. S. var medveten om att han inte fick ta
fram databilder ”hur som helst” men han insåg i den aktuella situationen inte
att han gjorde något fel. S. hade inte frågat efter J:s namn eller tagit fram
030-bilden om han då haft de kunskaper, som han har i dag.

Vid ärendets avgörande den 8 oktober 1985 anförde JO Sverne följande i de
här redovisade frågorna.

Enligt tryckfrihetsförordningen föreligger ett förbud att efterforska identiteten
hos den som begär att få ta del av allmänna handlingar i vidare mån än
som behövs för prövning av sekretessfrågor. Det har uppenbarligen inte varit
nödvändigt att avkräva J. uppgifter om sin identitet för att pröva någon
sekretessfråga, eftersom J. hade G:s fullmakt ”att vara med”, när G. begärde
att få ta del av handlingarna hos kassan. S. har därför enligt min mening gjort
fel, när han begärt upplysning om J:s namn.

Även om S. skulle ha uppfattat situationen så, att han inte var förbjuden
att fråga vem J. var, kan jag inte se att det funnits någon anledning för honom
att även fråga efter hennes personnummer. Jag anser att S. förfarit olämpligt
i detta hänseende.

Enligt riksförsäkringsverkets kungörelse (RFFS 1981:22) om datasäkerhetsarbetet
vid de allmänna försäkringskassorna gäller att terminalerna
endast får användas vid handläggning av tjänsteärenden och i den utsträckning
som krävs för att tjänsteåligganden skall kunna fullgöras. Den blankett,
som används som kvittens när en kassaanställd erhåller behörighetskort,
innehåller en erinran med samma innebörd. I 2 § tredje stycket riksförsäkringsverkets
kungörelse (RFFS 1982:25) om behörighet att använda bildskärmsterminal
inom riksförsäkringsverkets och de allmänna försäkringskassornas
ADB-system sägs att tjänsteman som kvitterat ut behörighetskort
skall följa de regler för behörighetens utövande som finns angivna på
kvittensblanketten.

S. har vidgått att han efter G:s och J:s besök på kontoret den 24 augusti
1983 tagit fram en s. k. 030-bild beträffande J. S. har inte haft något
försäkringsärende rörande J. att handlägga, vilket kunnat försvara hans
åtgärd. Det har däremot varit ett tjänsteåliggande för S. att handlägga G:s
begäran att få se sina handlingar hos kassan. Jag kan dock inte se att detta
åliggande gjort det befogat att ta fram bilden beträffande J. Jag kan också
konstatera att andra svarsbilder med betydligt färre uppgifter hade kunnat
tillgodose det mycket begränsade syfte S. uppger sig ha haft med sin åtgärd,
nämligen att få veta J:s namn. Jag anser att S. överskridit sin behörighet.

Enligt 21 § datalagen (1973:289) kan den som olovligen bereder sig tillgång
till upptagning för automatisk databehandling dömas för dataintrång till
böter eller fängelse i högst två år. Kassan synes i sitt yttrande hit anse att S:s

handlande innebär dataintrång. Min mening är också att S. olovligen berett
sig tillgång till sjukförsäkringsregistret. De objektiva rekvisiten i 21 §
datalagen är därmed uppfyllda. Jag har därför övervägt att inleda förundersökning
i saken. S. har emellertid påstått, att han haft uppfattningen att hans
åtgärd varit förenlig med reglerna för bildterminalens användning. Vad
kassan uppgivit om det tidigare systemet med försäkringskort talar också för
att S. handlat mer i oförstånd än med straffbart uppsåt. S. har vidare förklarat
att han inte skulle ha förfarit på samma sätt med de kunskaper han har i dag.
Jag anser mig under dessa förhållanden inte kunna göra gällande att S. vid
gärningens begående insett att hans åtgärd var olovlig. Med hänsyn till detta
anser jag mig böra stanna vid den allvarliga kritik jag uttalat mot S.

Lasarett har debiterat allmän försäkringskassa avgift för
sjukhusvård av A. Försäkringskassan har felaktigt betalat
avgiften. Fråga om återbetalningsskyldighet för A. föreligger
enligt 20 kap. 4 § lagen om allmän försäkring

(Dnr 1200-1985)

Bakgrund

Ersättning för sjukhusvård utges enligt 2 kap. 4 § lagen (1962:381) om allmän
försäkring (AFL). Sådan ersättning lämnas enligt förordningen (1979:849)
om ersättning för sjukhusvård m. m. med 45 kronor per vårddag till den som
ombesörjer vården.

12 kap. 12 § AFL stadgas att ersättning för sjukhusvård må utgå för högst
365 dagar för tid efter ingången av den månad, under vilken försäkrad fyllt
sjuttio år eller dessförinnan börjat få hel ålderspension enligt AFL.

För sjukhusvård som meddelats efter det att rätten till ersättning för
vården enligt nämnda lagrum har upphört får landstingskommun som
ombesörjer vården ta ut vårdavgift av patienterna enligt bestämmelserna i
17 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) samt förordningen (1981:1177) om
vissa avgifter vid sjukhusvård.

Försäkringskassans lokalkontor erhåller genom inskrivningsbesked meddelande
om att försäkrad tagits in på sjukhus.

Framgår att den försäkrade har begränsad ersättningstid enligt 2 kap. 12 §
AFL och mer än 330 dagar förbrukats skall kassan enligt verkets handboksföreskrifter
(S-handbok 7 avsnitt FA 40, arbetsinstruktioner - sjukvård)
meddela sjukvårdsinrättningen om utförsäkringstidpunkten. Samtidigt skall
även den försäkrade skriftligen underrättas om utförsäkringstidpunkten.

H. är son till A., född den 5 juni 1889. A. togs enligt inskrivningsbesked in
på Uddevalla lasarett den 23 februari 1982. Den 1 april 1982 överflyttades
hon till Lysekils sjukhus och den 17 september 1982 till Kungshamns
sjukhem, som lyder under Uddevalla lasarett.

Den 1 september 1982 skickade kassan ett meddelande till Uddevalla
lasarett om att kassan ansvarade för vårdavgiften t. o. m. den 1 oktober 1982.
Rätteligen skulle meddelandet ha skickats till Lysekils sjukhus, eftersom A.

vid denna tidpunkt var inskriven på detta sjukhus.

Den 2 september 1982 tillskrevs A. under sin hemadress om att hon kunde
få kostnader för sjukhusvård ersatta ytterligare 29 dagar.

Den 4 januari 1984 kontaktade patientkontoret vid Uddevalla lasarett
försäkringskassan för att fråga hur många dagar A. hade kvar, innan hon blev
utförsäkrad. Vid den av kassan företagna kontrollen framkom att A. var
utförsäkrad sedan den 2 oktober 1982. Kassan hade det oaktat erlagt
vårdavgiften för A. för tiden den 2 oktober 1982-30 november 1983 med
tillhopa 19 125 kr.

Den 17 februari 1984 beslöt försäkringskassan med stöd av 20 kap. 4 §
AFL att av A. återkräva det felaktigt utgivna beloppet.

I beslut efter omprövning den 16 maj 1984 ändrade inte kassan sitt tidigare
beslut. H. överklagade beslutet. Då emellertid H. inte inom föreskriven tid
hos försäkringsrätten styrkte sin behörighet att föra A:s talan beslöt rätten
den 24 september 1984 att inte ta upp talan till prövning.

Försäkringskassan har därefter funnit skäligt att göra avdrag från A:s
pension med 300 kr. i månaden för betalning av vårdavgiften. Avdrag görs
från och med september 1984.

Klagomålen

H. har i klagomålen hävdat att grund för återkrav enligt 20 kap. 4 § AFL inte
förelegat. Han har därvid gjort gällande bl. a. att A., som inte har mottagit
underrättelsen från kassan, inte skäligen bort inse att sjukvårdsavgiften
rätteligen bort erläggas av henne.

Utredning

Bohusläns allmänna försäkringskassa har efter remiss anfört bl. a.

Kassan har sänt meddelande den 2 september 1982 till A. under hennes
hemadress för att informera henne om att kassan ersatte kostnader för
sjukhusvård till och med den 1 oktober 1982. Meddelande om detta sändes
också till Uddevalla lasarett. A. var då inlagd på Lysekils lasarett, varför
meddelandet skulle ha sänts dit.

Då Uddevalla lasarett inte fick något meddelande om vårdavgiften i
samband med A:s överflyttning den 17 september 1982 till Kungshamns
sjukhem, som lyder under Uddevalla lasarett, debiterades kassan vårdavgiften.
Detta är helt i enlighet med gällande rutiner. Påpekas bör dock att
lasarettet tidigare fått meddelande om att A. snart skulle utförsäkras.

Om Uddevalla lasarett haft vetskap om att A. från och med den 2 oktober
1982 själv skulle svara för vårdavgiften hade lasarettet ställt kravet direkt till
A.

Eftersom kassan har betalat den vårdavgift som A. rätteligen skulle ha
erlagt, beslöt kassan att A. var återbetalningsskyldig för den ersättning som
kassan felaktigt utgivit.

I ärendet finns således en del olyckliga omständigheter i handläggningen.
Kassan anser dock inte att det bör medföra att A. befrias från sin
återbetalningsskyldighet för den aktuella vårdtiden.

Klaganden har bemött vad kassan anfört.

Riksförsäkringsverket har efter remiss anfört bl. a.

Enligt riksförsäkringsverkets mening är kassans bedömning att det var A.
som under den aktuella perioden skulle ha betalat vården i sak riktig.

Fastän försäkringskassan betalat ersättning för vård under sådan tid då
betalningsskyldighet ålegat A. kan kassan enligt verkets uppfattning inte
ålägga A. någon återbetalningsskyldighet med stöd av bestämmelserna i 20
kap 4 § AFL eftersom kassan inte har utbetalat någon ersättning till A.

Enligt verkets mening borde således försäkringskassan inte heller med
stöd av nämnda bestämmelse utkräva betalning av henne genom att innehålla
visst belopp vid utbetalning av pensionen.

Försäkringskassan, som beretts tillfälle att inkomma med nytt yttrande, har
invänt bl. a.

För att de försäkrade skall slippa betala sin vårdavgift till sjukhuset och sedan
begära motsvarande ersättning från försäkringskassan tillämpas ett förenklat
betalningsförfarande. Detta innebär att kassan tillställes en räkning där
vårdavgifter upptas antingen för enskild försäkrad eller för flera på s. k.
samlingsräkning. Kassan utbetalar därefter direkt till vederbörande sjukhus
den vårdavgift som egentligen åvilar enskild försäkrad att betala. Av
praktiska skäl har man infört förenklingen som direkt debitering medfört och
därmed också undvikit den ”rundgång” som eljest uppstår. Eventuella
felutbetalningar, som kan uppstå bör därför kunna prövas utifrån omständigheterna
i enskilt fall om återbetalningsskyldighet föreligger.

Riksförsäkringsverket har emellertid i sitt yttrande ansett att generellt
föreligger inte återbetalningsskyldighet, enligt bestämmelserna i 20 kap 4 §
lagen om allmän försäkring, om utbetalning inte gjorts till den försäkrade.

Kassan anser dock för sin del att omständigheterna i det enskilda fallet bör
beaktas och att själva utbetalningssättet är ovidkommande. I föreliggande
aktuella ärende har såväl den försäkrade som anhörig personal varit
medvetna om sitt betalningsansvar gentemot sjukhuset för vårdavgifter.
Under sådana omständigheter bör återbetalningsskyldigheten kunna hävdas
och att 20 kap 4 § lagen om allmän försäkring är tillämplig. Det skulle vara
alltför omständligt att i sådana situationer i stället få hävda återkrav med
tillgripande av civilprocessuella former.

Bedömning

JO Sverne anförde i beslut den 16 juni 1986 följande.

Enligt 20 kap. 4 § första stycket AFL föreligger återbetalningsskyldighet i
två olika situationer.

Enligt det första ledet krävs att någon genom oriktiga uppgifter eller
genom underlåtenhet att fullgöra honom åvilande uppgifts- eller anmälningsskyldighet
eller på något annat sätt förorsakat att ersättning utgått obehörigen.
Utredningen ger ej stöd för antagande att A., som såvitt framkommit
inte ens känt till att vårdavgiften skolat erläggas av henne, på sätt som nu
sagts förorsakat att ersättningen utgått. Återbetalningsskyldighet på denna
grund kan därför inte ha uppkommit för henne.

Enligt paragrafens andra led krävs att någon eljest obehörigen har
uppburit ersättning och att han skäligen bort inse detta.

I ärendet är klarlagt att A. inte uppburit ersättningen. Den omständighe -

ten att den vårdavgift, som kassan erlagt, rätteligen bort betalas av henne,
innebär inte att hon skall anses ha uppburit ersättningen. Även om man
skulle anse att hon obehörigen uppburit ersättningen, kan det i allt fall inte
göras gällande att hon bort inse detta.

Lika med riksförsäkringsverket finner jag således att försäkringskassan
inte ägt att med stöd av 20 kap. 4 § AFL besluta om återbetalning.

Det bör nu ankomma på försäkringskassan att med stöd av 20 kap. 10 a §
tredje punkten AFL besluta om rättelse av det beslut om återbetalning som
har meddelats den 16 maj 1984. Kassan bör därefter till A. återbetala vad
kassan oriktigt uppburit av hennes pension.

Jag emotser besked om de åtgärder som kassan avser att vidta med
anledning av vad jag har uttalat nu. I avvaktan på detta håller jag ärendet här
öppet.

Sedan försäkringskassan därefter inkommit med besked att kassan upphävt
beslutet den 16 maj 1984 om återkrav av erlagd sjuk vårdsavgift, att
felaktigt innehållet belopp på 6 600 kr. skulle återbetalas till A. och att något
ytterligare avdrag på hennes pension inte skulle ske, förklarade JO Sverne i
beslut den 30 juni 1986 ärendet hos JO avslutat.

IV. Förvaltningen i övrigt

JO:s tillsynskompetens m. m.

Frågor om JO:s tillsynskompetens har kommit upp i ett flertal ärenden under
verksamhetsåret 1985/86.

De regionala utvecklingsfonderna har enligt den praxis JO tidigare har
tillämpat inte ansetts stå under JO:s tillsyn (JO:s ämbetsberättelse 1984/85
s. 260 f). Läget har emellertid varit oklart och JO Nilsson beslöt i ett
initiativärende att utreda frågan. JO Nilsson gav i sitt beslut följande besked
(dnr 2081-1985).

Under JO:s tillsyn står myndigheter och deras tjänstemän. För aktiebolag,
stiftelser och andra privaträttsligt konstruerade organ gäller som huvudregel
att de inte omfattas av denna tillsyn. Undantag görs emellertid om och i den
mån organet i särskild ordning har anförtrotts myndighetsutövning (t. ex.
Svensk Bilprovning AB).

De regionala utvecklingsfonderna är organiserade som stiftelser och skulle
genom sin organisationsform kunna anses stå utanför JO:s tillsyn. Avgörande
för ett sådant ställningstagande är dock som sagt om deras verksamhet -eller delar av den - innefattar myndighetsutövning. I den juridiska debatten
har anförts skäl både för och emot verksamhetens karaktär av myndighetsutövning.

Min inställning har hittills varit den att de argument som har framförts för
fondernas ställning som myndighet inte har varit övertygande (JO:s ämbetsberättelse
1984/85 s. 260 f). Denna tingens ordning - eller snarare oordning -ansåg jag självfallet inte tillfredsställande. Jag uppdrog därför åt Lorentz
Vogel, f. d. departementsråd i statsrådsberedningen och med obestridliga
kunskaper om förvaltningsrätt, att grundligt och förutsättningslöst utreda
frågan. Hans utredning och bedömning finns i bifogade ”PM om de regionala
utvecklingsfondernas ställning i tillsynshänseende”. I sin sammanfattning
säger Vogel detta: ”Den del av de regionala utvecklingsfondernas verksamhet
som utgörs av beslut om att bevilja eller avslå finansiering enligt
förordningen om statlig finansiering genom regional utvecklingsfond eller
om att efterge utvecklingslån har karaktären av sådan myndighetsutövning
som avses i 2 § lagen med instruktion för justitieombudsmännen. - De
arbets- och uppdragstagare hos fonderna som fattar beslut av nyssnämnda
typ är därför underkastade JO:s tillsyn.”

Något att tillägga vare sig till utredningen eller slutsatserna av den har jag
inte. När nu frågan om JO:s tillsyn över de regionala utvecklingsfonderna har
blivit aktuell i ett ärende här kommer jag därför att utreda och pröva den
berörda utvecklingsfondens agerande.

Detta beslut jämte promemorian överlämnas till statens industriverk och
till samtliga regionala utvecklingsfonder.

En anmälan mot utvecklingsfonden i Stockholms län för underlåtenhet att
agera på ett visst sätt i ett låneärende besvarade JO Nilsson på följande sätt i
tillsynsfrågan (dnr 2337-1985).

Utvecklingsfonderna är inga renodlade finansieringsinstitut med uppgift att
med statliga medel bedriva subventionspolitik eller att lösa kortsiktiga
sysselsättningsproblem i stagnerande företag. Verksamheten har i växande
utsträckning kommit att inriktas på vad som kallas strategiska rådgivnings-,
service- och konsultinsatser gentemot såväl enskilda som företag i samklang
givetvis med samhällets regionalpolitiska strävanden (jfr prop. 1983/84:134
s. 151 ff). Den finansieringsverksamhet som fonden inom ramen för denna
strategi bedriver - ”bevilja eller förmedla lån och bidrag från staten” - skall
ske på affärsmässiga villkor om än på en högre risknivå än andra finansieringsinstitut
vanligtvis lägger sig på.

Jag har i ett tidigare sammanhang konstaterat att JO:s tillsynskompetens
uteslutande gäller de beslut inom ramen för finansieringsverksamheten
varigenom en fond

o beviljar eller avslår finansiering enligt förordningen 1982:682
o efterger utvecklingslån.

Det är alltså genom beslut av det slaget som fonderna ägnar sig åt det som
konstituerar JO:s rätt (och skyldighet) att agera, dvs. åt ”myndighetsutövning”.
Men ett beslut av angivet slag är resultatet av åtskilliga överväganden
och det innehåller följaktligen flera komponenter om vilka JO inte får eller i
varje fall inte bör uttala sig och än mindre i något avseende inskrida mot.
Omständigheterna kan naturligtvis variera från fall till fall men normalt bör
JO avhålla sig från att ta upp den del av ett ”finansieringsbeslut” där det -förenklat uttryckt - ”bankmässiga inslaget är det dominerande”. Sådana
frågor är främst

o bedömningen av ett aktuellt projekts lönsamhet
o beloppsgränsen

o behovet av säkerheter och bedömningen av erbjudna sådana
o räntenivån
o lånekonstruktionen

Omvänt kan situationen beskrivas så att JO:s granskning av ett givet
ärende tar sikte på hur ärendet formellt har handlagts; en granskning som då
också kan komma att gälla spörsmålet om det finns anledning misstänka att
obehöriga hänsyn har tagits. Det säger sig självt att det endast i ett mycket
begränsat antal av de ärenden som fonderna handlägger kommer att bli
aktuellt för JO att ens överväga en utredning. En konsekvens av JO:s
tillsynsfunktion på fondområdet, hur begränsad den än må vara, är att den
erbjuder möjligheter att med information från fonderna bredda beslutsunderlaget
i andra ärenden där intresset främst knyter sig till andra myndigheter
eller myndighetsföreträdare.

Notarius publicus omfattas av JO:s tillsyn endast i den mån han utövar
verksamhet som innefattar myndighetsutövning (JO:s ämbetsberättelse
1981/82 s. 280 f). I en anmälan begärdes att JO skulle granska en lokaltelefonkatalog
och notarius publicus roll i den. JO Holstad uttalade följande (dnr
2978-1985).

Katalogen är utgiven av privata företag som inte står under JO:s tillsyn. Jag
kan därför inte pröva företagens ansvar för de förhållanden - sakfel m. m. -som Ni tar upp.

När det sedan gäller notarius publicus vill jag först lämna några allmänna
upplysningar. Notarius publicus skall det finnas i varje län. Om notarius
publicus uppgifter är föreskrivet att han inom sitt verksamhetsområde skall
gå allmänheten till handa med att, bland annat, efter kontroll eller
undersökning lämna redogörelse för sina iakttagelser.

Er anmälan mot notarius publicus grundar sig tydligen på en uppgift i

katalogen att dess upplaga och distribution står under kontroll av notarius
publicus. Den uppgiften ger emellertid inte anledning att anta att notarius
publicus skulle svara för innehållet i katalogen.

Mot denna bakgrund tar jag inte upp Er anmälan mot notarius publicus till
utredning.

Riksdagens revisorer genomförde år 1983 på förslag av riksdagens kulturutskott
en granskning av Statens anslag till Kungl. Teatern AB (Operan).
Riksdagens revisorer lämnade över en kopia av sitt förslag till riksdagens
ombudsmän ”för kännedom och för de åtgärder som det må ankomma på
riksdagens ombudsmän att vidta”. Sedan JO Nilsson bl. a. hade inhämtat
upplysningar av tjänstemän vid finans- och utbildningsdepartementen uttalade
han inledningsvis följande i sitt beslut (dnr 2974-1983).

Operan är ett aktiebolag och inte någon myndighet. Verksamheten där står
inte under min tillsyn. Inte heller regeringens eller enskilda statsråds
verksamhet står under min tillsyn. Min tillsynskompetens gäller de delar av
ärendet där en enskild tjänsteman i regeringskansliet har agerat. Det ligger
dock i sakens natur att de former under vilka regeringsarbetet bedrivs - med
ett politiskt ansvar för regering och statsråd direkt inför riksdagen - gör att
utrymmet för JO-ingripanden mot enskilda tjänstemän i regeringskansliet är
i praktiken rätt begränsat. Vid sidan av att utöva en tillsyn av tjänstemännens
verksamhet har JO emellertid rätt att verka på ett mera allmänt plan bl. a.
genom att göra uttalanden som avser att främja enhetlig och ändamålsenlig
rättstillämpning.

I en anmälan mot AB Storstockholms lokaltrafik (SL) kritiserades vissa
åtgärder av trafikpersonal i samband med kontroll av färdbevis m. m. JO
Holstad svarade bl. a. följande (dnr 2415-1983 och 3198-1984).

Under JO:s tillsyn står kommunala och statliga myndigheter samt tjänstemän
och andra befattningshavare vid sådana myndigheter. SL är inte någon
myndighet och står alltså inte på den nu angivna grunden under JO:s tillsyn.

Under tillsynen står emellertid även andra som innehar tjänst eller
uppdrag varmed följer myndighetsutövning, såvitt avser denna verksamhet.
Frågan blir därför om de åtgärder från SL-personalens sida som klagomålen
riktas emot utgör myndighetsutövning.

När det gäller innebörden av begreppet myndighetsutövning kan det räcka
med att konstatera att sådan verksamhet ytterst grundar sig på det allmännas
maktbefogenheter. Verksamhet som väsentligen är av civilrättslig beskaffenhet
faller utanför begreppet.

I lagen (1979:67) om tilläggsavgift i kollektiv persontrafik återfinns vissa
regler som är av betydelse för förhållandet mellan resenärer i sådan trafik och
trafikutövare. Där regleras möjligheterna att ta ut avgift av en resenär som
inte kan förete giltig biljett. I förarbetena till lagen (prop. 1976:11 s. 15)
framhålls att trafikföretagens rätt att ta ut sådan tilläggsavgift liksom att ta ut
biljettavgift är av civilrättslig natur. Även i övrigt torde rättsförhållandet
mellan företagen och resenärerna väsentligen få anses vara av civilrättslig
beskaffenhet.

Mot denna bakgrund kan rättsförhållandet beskrivas så att företaget och
resenären i det enskilda fallet ingår ett avtal. Det är detta avtal som reglerar
förhållandet dem emellan. Avtalet får sitt innehåll i huvudsak genom
gällande taxebestämmelser. Att dessa bestämmelser fastställs av en myndighet
förändrar inte saken.

Slutsatsen blir att de åtgärder av kontrollanterna som klagomålen avser -

debitering av en avgift och kvarhållandet av ett färdbevis - inte innefattar
myndighetsutövning. Denna typ av åtgärder omfattas alltså inte av JO:s
tillsyn. Jag har därför inte kunnat utreda vad som inträffat i de båda berörda
fallen.

Det sagda innebär naturligtvis inte att resenärerna skulle vara helt rättslösa
om de skulle anse sig felaktigt behandlade. I förarbetena till lagen om
tilläggsavgift har framhållits att trafikföretagens anspråk på avgifter kan
prövas genom domstols försorg. Även andra frågor som rör förhållandet
mellan parterna torde kunna föras till domstol. Men självfallet börén resenär
som är missnöjd i första hand vända sig till högre nivå inom trafikföretaget för
rättelse.

En anmälan mot Göteborgs spårvägar angående förfarandet vid biljettkontrollverksamhet
föranledde ingen undersökning. JO Holstad svarade på
följande sätt (dnr 3207-1985).

1 anmälningsskriften hänvisar Ni till vissa tidningsurklipp och hemställer att
JO skall vidta åtgärder för att få slut på övertramp som av tidningsuppgifterna
att döma skulle ske från kontrollörens sida när de ingriper mot resenärer
som inte erlagt färdavgift.

Enligt praxis är JO restriktiv när det gäller att utreda sådant som kan
beröra enskildas privata förhållanden, om inte den berörde själv vänt sig till
JO. Ett av skälen till detta är givetvis att hänsyn måste tas till den personliga
integriteten. Ett annat skäl är de utredningssvårigheter som uppkommer om
den berörde inte själv medverkar under utredningen. Mot denna bakgrund
har jag inte funnit tillräcklig anledning att inleda en undersökning i saken.

En annan anmälan gällde en chefsveterinär vid Svelab och hans sätt att
fullgöra uppgifter som importbesiktningsveterinär. Han ansågs i denna sin
verksamhet stå under JO:s tillsyn. JO Holstad anförde följande (dnr
1524-1984 och 3189-1984).

Det finns anledning att inledningsvis erinra något om reglerna för JO:s
tillsyn. Under JO:s tillsyn står enligt huvudregeln statliga och kommunala
myndigheter, befattningshavare vid sådana myndigheter samt annan som
innehar tjänst eller uppdrag, varmed följer myndighetsutövning, såvitt avser
denna hans verksamhet. Av det sagda följer att Lidköpings kommun,
livsmedelsverket och arbetsdomstolen står under JO:s tillsyn. Däremot står
inte Svelab, som är ett aktiebolag, som sådant under JO:s tillsyn. I den mån
en anställd hos Svelab utövar myndighet, vilket måste anses vara fallet med
en av livsmedelsverket förordnad importbesiktningsveterinär, står han dock
under JO:s tillsyn såvitt avser den verksamheten. Något hinder mot en
granskning från min sida av B:s sätt att fullgöra sin uppgift som sådan
veterinär föreligger alltså inte.

JO Holstad hade i ett annat ärende att ta ställning till en kommuns
handläggning av ett upphandlingsärende. I tillsynsfrågan svarade JO Holstad
på följande sätt (dnr 148-1983).

Enligt gällande instruktion är JO:s tillsyn i allmänhet över kommunala
myndigheter i viss mån begränsad. Kommunfullmäktige står inte alls under
JO:s tillsyn. Och vid tillsynen i övrigt på det kommunala området skall JO ta
hänsyn till den kommunala självstyrelsen och till de former under vilka den
bedrivs. Det aktuella ärendets art kan också påverka hur JO bör utöva sin
tillsynsfunktion. Vid upphandling tillämpas regler som kommunen själv
antagit. Dessa regler har huvudsakligen två syften. Dels skall kommunens

och ytterst kommunmedlemmarnas intresse av att upphandling sker pä ett
från ekonomisk synpunkt godtagbart sätt skyddas. Dels skall intresserade
leverantörer garanteras saklighet och opartiskhet. Att det förstnämnda
intresset tillgodoses i praktiken bör det inte i första hand ankomma på JO att
bevaka; det är främst en uppgift för respektive kommuns revisorer. När det
gäller att tillse att kravet på saklighet och opartiskhet iakttas kan JO däremot
ha större anledning att ingripa. Men den redan nämnda allmänna begränsningen
i JO:s tillsyn över kommunala myndigheter gör sig gällande även i
detta sammanhang. Utrymmet för åtgärder från JO:s sida är alltså begränsat
även här. Självfallet bör dock JO ingripa om något brottsligt förekommit.

Det är mot den nu angivna bakgrunden som jag haft att bedöma vad som
förevarit i samband med kommunens upphandling av sopcontainers.

Klagomål mot stiftelser, föreningar, förbund, politiska och fackliga organisationer
och deras funktionärer har förekommit i stor omfattning men avvisats
under hänvisning till att de inte står under JO:s tillsyn. Som exempel kan
nämnas klagomål mot stiftelsen Invandrartidningen, Stiftelsen Danviks
Hospital, stiftelsen Akademiska föreningens Bostäder i Lund, Bostadsstiftelsen
Platen, stiftelsen Timråhus, stiftelsen Samhällsföretag, IOGT-NTORörelsen,
Begravningsföreningen Fonus, Svenska Travsportens Centralförbund,
Svenska jägareförbundet, länsjaktvårdsförening och tjänsteman hos
föreningen, Svenska Kennelklubbens disciplinnämnd, Konsum, Läkarförbundet
och en avdelningsstyrelse i Sveriges Socionomers Personal- och
Förvaltningstjänstemäns Riksförbund.

Klagomål mot statliga aktiebolag, kommunala bostadsaktiebolag, trafikaktiebolag,
renhållningsaktiebolag och andra kommunala aktiebolag har inte
heller upptagits till prövning, t. ex. Svenska Tobaks AB, Svenska statens
språkresor AB, Värdepapperscentralen (VPC) AB, AB Bjuvsbyggen,
Gislaveds hus AB, Sigtuna Renhållnings AB, Göteborgs stads parkerings
AB och Kommundata AB. Många klagomål har riktat sig mot privata
aktiebolag, banker, sparbanker, försäkringsbolag m.fl. men har också
avvisats med motivering att de inte står under JO:s tillsyn. Som exempel kan
nämnas Stockholms Travsällskap, Trav och Galopp AB, Jägersro Trav och
Galopp, LT:s bokservice, Bosam Finans AB, Nova Livsmedelsindustrier
AB, Wermlands Brandstodsbolag och Försäkrings AB Skandia. Som
ytterligare exempel på klagomål som har avvisats med samma motivering kan
nämnas klagomål mot sådana privata institutioner och organisationer som
Judiska församlingen i Malmö, Värderingsinstitutet, Dansakademien, organisationen
Bevara Sverige Svenskt och Östersunds reumatikersjukhus
(enskilt vårdhem).

Offentlighet och sekretess m. m.

Fråga om sekretess gäller för familjehemsföräldrar
(Dnr 1152-1985)

Vid inspektion av socialförvaltningen i Örebro kommun uppmärksammades
att familjehemsföräldrar fick skriva under ett bevis om förbehåll enligt 14
kap. 9 § sekretesslagen (SekrL). Avtalet hade följande lydelse.

Allmän information

Reglerna i sekretesslagen gäller automatiskt för alla som är anställda vid en
myndighet. Samma sak gäller för andra personer som för myndighetens
räkning deltar i dess verksamhet. För att övriga personer som får del av
uppgifter från myndigheten -1, ex. vanliga fosterföräldrar - skall bli bundna
av sekretess (tystnadsplikt) krävs att ett särskilt förbehåll om saken
meddelas.

Den tystnadsplikt som uppkommer när ett sådant förbehåll meddelas är -om inte annat framgår av förbehållet - total. Den gäller därmed oberoende
av om det uppkommer skada, men eller annan olägenhet genom vidare
spridning av de uppgifter förbehållet avser.

Den som uppsåtligt eller av vårdslöshet bryter mot den tystnadsplikt som
följer med förbehållet gör sig skyldig till tystnadspliktsbrott och kan ställas
till ansvar för saken vid allmän domstol.

Även spridande av uppgifter till massmedia för publicering är brottsligt.
Ett undantag gäller dock för uppgift om vad som skett vid verkställigheten av
beslut om omhändertagande eller vård utan samtycke. Då föreligger alltså
s. k. ”meddelarskydd”. Beträffande själva besluten råder i dessa fall ingen
sekretess. Tystnadsplikten får i övrigt endast brytas genom meddelande till
myndighet i fall där uppgifts- eller anmälningsskyldighet föreligger enligt lag.
Ett exempel på sådan uppgiftsskyldighet är den som följer av reglerna om
vittnesplikt.

Förbehåll

Genom undertecknande av denna blankett

- erkännes att jag meddelats ett generellt sådant förbehåll, som avses ovan,
beträffande de uppgifter om enskilds personliga förhållanden, som jag i
egenskap av fosterförälder kommer att få del av genom förvaltningen,

- försäkras att jag inte kommer att föra dessa uppgifter vidare utan att ha
erhållit tillstånd till spridningen av behörig tjänsteman eller den uppgiften
berör, och att jag kommer att förvara handlingar med sådana uppgifter så
att de inte kan läsas av obehöriga, samt

- kvitteras en kopia av blanketten.

Ort Datum

Namnteckningar (1) Personnummer

(1) Blanketten undertecknas av samtliga vuxna i familjehemmet.

13 Riksdagen 1986/87. 2 sami. Nr 1

Efter att ha hört socialnämnden i Örebro kommun anförde JO Sverne i
beslut den 18 oktober 1985 följande.

Enligt 7 kap. 4 § SekrL gäller sekretess inom socialtjänsten för flertalet
uppgifter om enskilds personliga förhållanden, om det inte står klart att
uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående lider
men. Bundna av denna sekretess är förutom den myndighet, där uppgiften
finns, enligt 1 kap. 6 § SekrL personer som på grund av anställning eller
uppdrag hos myndigheten, på grund av tjänsteplikt eller på annan liknande
grund för det allmännas räkning deltar eller har deltagit i myndighetens
verksamhet och därvid har fått kännedom om uppgiften.

Av förarbetena till bestämmelserna (prop. 1979/80:2 Del A s. 181)
framgår att personer som ställt sig till socialtjänstens förfogande med s. k.
kontrakterade familjehem är underkastade sekretessen i 7 kap. 4 § SekrL.
Däremot gäller denna inte för andra familjehemsföräldrar. Dessa har inte
den anknytningen till socialtjänsten att de bör vara skyldiga att iaktta
sekretessreglerna. De bör i stället i största möjliga utsträckning jämställas
med vanliga föräldrar, som ju har möjlighet att tala om barnets problem med
personal på barnavårdscentral, förskolepersonal, skolpersonal och i vissa fall
även enskilda personer utan att begära tillåtelse av socialnämnden eller dess
tjänstemän.

För att socialnämnden skall kunna sköta sina åligganden kan det vara
nödvändigt att ibland lämna ut sådana uppgifter, som hos myndigheten är
sekretessbelagda. Möjlighet till detta finns enligt 1 kap. 5 § SekrL, där det
sägs att sekretess inte utgör hinder mot att uppgift lämnas ut, om det är
nödvändigt, för att den utlämnande myndigheten skall kunna fullgöra sin
verksamhet. Det bör dock observeras att denna bestämmelse skall tillämpas
restriktivt (prop. 1979/80:2 Del A s. 465 och 494).

Ett familjehem måste för att kunna ta hand om barnet på rätt sätt ha viss
kännedom om barnets tidigare förhållanden. Socialnämnden har därför
möjlighet att med stöd av 1 kap. 5 § SekrL lämna familjehemsföräldrarna
vissa sekretessbelagda uppgifter.

Frågan blir då hur man skall kunna säkerställa att familjehemsföräldrarna
inte i större utsträckning än som är nödvändigt för vården av barnet för vidare
de sekretessbelagda uppgifter som de fått av socialnämnden.

I flera sammanhang har jag observerat att socialnämnden ingår ett
skriftligt avtal med familjehemsföräldrarna, i vilket dessa får förbinda sig att
iaktta sekretess för uppgifter som rör barnets förhållanden. I flera av dessa
avtal har hänvisats till sekretesslagen på sådant sätt att man får den
uppfattningen att familjehemsföräldrarna omfattas av sekretesslagens regler.
Detta är alltså felaktigt.

Jag har i dessa fall som min mening anfört att socialnämnden i stället bör
lämna familjehemsföräldrarna muntlig information om att de bör iaktta
försiktighet med de uppgifter de får och ej onödigtvis föra dem vidare.
Nämnden kan också ge familjehemsföräldrarna en broschyr med uppgifter
om vad de bör beakta som familjehemsföräldrar. Några ytterligare åtgärder
bör enligt min mening i allmänhet inte vidtas. Detsamma gäller i princip även
i nu förevarande ärende.

Om det blir fråga om att lämna ut mycket känsliga uppgifter rörande t. ex.
de biologiska föräldrarna finns dock möjlighet att använda sig av 14 kap. 9 §
SekrL. I paragrafens första stycke sägs: Finner myndighet att sådan risk för
skada, men eller annan olägenhet, som enligt bestämmelse om sekretess
utgör hinder att lämna uppgift till enskild, kan undanröjas genom förbehåll
som inskränker den enskildes rätt att lämna uppgiften vidare eller utnyttja
den, skall myndigheten uppställa sådant förbehåll när uppgiften lämnas till
honom.

Det måste emellertid observeras att förbehåll, som framgår av bestämmelsens
ordalydelse, endast kan uppställas, när uppgiften skall lämnas ut.
Förbehållet skall med andra ord således vara knutet till vissa bestämda
uppgifter. Något ”generellt” förbehåll i den meningen att man begränsar
mottagarens möjlighet att föra vidare uppgifter som han/hon framdeles
kommer att få del av är inte möjligt.

Det är därför fel som socialnämnden gjort i detta fall att uppställa ett
förbehåll för en familjehemsförälder att inte röja sådana uppgifter om
enskilds personliga förhållanden som han/hon i egenskap av familjehemsförälder
kommer att få del av genom socialförvaltningen.

Om ett förbehåll skall uppställas vid utlämnande av uppgift till någon
familjehemsförälder, bör det vidare, som tidigare nämnts, endast ske vad
avser mycket känsliga uppgifter som är absolut nödvändiga för vården av
barnet. Tillämpningen bör vara mycket restriktiv. Slutligen bör förbehållet
inte ges den formen att sökanden får skriva på en utfästelse att inte lämna ut
uppgifter (se JO:s ämbetsberättelse 1984-85 s. 275).

Att på sätt som skett i förevarande ärende meddela förbehåll vad avser alla
uppgifter som kommer att lämnas till familjehemsföräldrarna är alltså inte
förenligt med gällande lagstiftning på området. Det kan ju inte heller vara
meningen att man ”bakvägen” skall införa en sådan sekretess för vanliga
familjehemsföräldrar som man avvisat vid sekretesslagens införande. Den
sekretess som upptas i det av socialnämnden använda förbehållet är för övrigt
t.o. m. strängare än sekretessen i 7 kap. 4 § SekrL eftersom förbehållet
utesluter meddelarfrihet beträffande vissa verkställighetsfrågor.

Jag förutsätter att nämnden vidtar åtgärder i anledning av det sagda och
finner därför inte anledning att gå vidare i saken.

Fråga om fotografier, som i undervisningssyfte tagits av hälsooch
sjukvårdspersonal i en patients hem, är att anse som
allmänna handlingar

(Dnr 2174-1984)

Den 25 augusti 1980 hade biträdande överläkaren W. och konsulenten N. vid
Malmö familjevård besökt S. i föräldrahemmet. Medan W. talade med S.
hade N. tagit fotografier av S:s rum.

Anmälan

S. anförde i klagomål till JO den 29 augusti 1984 följande.

Den 20 juli 1982 hade han uppsökt klinikchefen vid Malmö familjevård och
bett att få se de fotografier som W. och N. tagit i hans bostad. Klinikchefen
uppgav då att eftersom W. hade semester och fotografierna fanns i en privat
låda hos W., skulle S. få vänta till dess att W. hade kontaktats. I ett brev
daterat den 22 juli 1982 skrev klinikchefen till S. och meddelade att han varit i
kontakt med W. och att denne då uppgett att ”de diapositiv som finns inte är
signerade eller angivna var de är tagna och att de således inte betraktas som
journalhandling”. Klinikchefen förklarade för sin del att han instämde i W:s
bedömning. Den 9 augusti 1982 hade S. ånyo uppsökt Malmö familjevård.
Han hade påpekat för klinikchefen att fotografierna var allmänna handlingar
och att han enligt tryckfrihetsförordningen (TF) inte kunde vägras att få del
av dem. Likväl vägrade klinikchefen att lämna ut fotografierna. S. hade då
överlämnat ett redan färdigskrivet brev och bad om ett utförligt skriftligt svar
så att han i händelse av ett negativt beslut kunde överklaga detta. Han erhöll
emellertid endast ett svar, vari hänvisades till de svar som i ett tidigare ärende
avgetts till riksdagens ombudsmän. Den 20 september 1982 hade S. ånyo
besökt Malmö familjevård men han fick vare sig något tillfredsställande svar
eller möjlighet att se fotografierna. Därför lämnade han följande dag in ett
nytt brev där han anhöll om ett fullständigt motiverat svar. I ett skriftligt
meddelande, som var daterat den 29 september, upplystes då att fotografierna
hade tagits i undervisningssyfte och att de nu hade kastats. Detta var
för S. helt nya uppgifter.

Avslutningsvis anförde S. följande. Såväl klinikchefen som W. hade
uppgett att fotografierna tagits för att användas som bevismaterial vid en
eventuell konflikt. Fotografierna tillhörde därigenom journalen. Klinikchefen
hade varit fullt medveten om att fotografierna kunde ha blivit ett viktigt
bevismaterial. Han hade trots detta först vägrat att lämna ut fotografierna
och därefter slängt dem. Enligt S:s mening hade klinikchefen ”därigenom
överträtt tryckfrihetsförordningen och andra lagar”.

Utredning

Med anledning av anmälan begärdes yttrande från klinikchefen. Som svar på
remissen uppgav denne bl. a. följande.

Vid den öppna psykiatriska verksamhet som benämnes Malmö familjevård
göres hembesök på begäran av myndigheter såsom polis, socialvård, men
även från andra sjukvårdsinstanser och anhöriga m. m. Hembesök kan ofta
ge inblick i en människas situation som inte kontakt på en psykiatrisk
mottagning kan ge. I vissa fall har fotografering av en hemmiljö gjorts för att i
undervisningssyfte kunna diskutera den situation som människor med olika
diagnoser kan leva i. Fotografering har alltid skett med patientens, anhörigas,
förmyndares etc. godkännande. Dessa foton har aldrig registrerats som
tillhörande en viss patients sjukjournal. Ej heller har några kopior av de
diapositiv som det rör sig om tillverkats. Endast ett fåtal av diapositiven har
bevarats. Inga av dessa diapositiv innehåller uppgifter om någon patient
skriftligen och är ej heller numrerade eller på annat sätt märkta. Fotogra -

fierna har aldrig tagits såsom ett bevismaterial för att bekräfta uppgifter i
journaler eller vårdintyg.

S. har vid några tillfällen besökt undertecknad och begärt att få ta del av
den fotografering som har skett. Han har fått besked om att de aktuella
fotografierna eller diapositiven inte har betraktats såsom en journalhandling
och S. har också fått ett skriftligt besked av W., varför bilderna togs och
varför de har makulerats och kastats.

Undertecknad tillbakavisar således S:s påståenden att såväl undertecknad
som W. uppgivit att fotografierna tagits för att användas som bevismaterial
vid en eventuell konflikt. Fotografierna har dessutom aldrig betraktats såsom
journalhandling. Undertecknad anser således sig icke ha överträtt vare sig
tryckfrihetsförordning eller de föreskrifter som gäller journalföring.

Bedömning

I beslut den 19 september 1985 anförde JO Sverne följande.

Avgörande för frågan om det förelegat skyldighet för familjevården i
Malmö att på begäran lämna ut fotografierna till S. är om dessa var att anse
som allmänna handlingar eller ej.

I propositionen till ny sekretesslag (prop. 1979/80:2 Del A s. 171 f.)
behandlades frågan hur videoinspelningar av patienter för undervisningsoch
forskningsändamål skulle behandlas från sekretessynpunkt. Härvid
uttalade departementschefen bl. a. följande.

Enligt 2 kap. 3 § första stycket TF är framställning i skrift eller bild samt
upptagning som kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast med
tekniskt hjälpmedel att anse som handling i grundlagens mening. Handling är
enligt samma bestämmelse att anse som allmän, om den förvaras hos
myndighet och på närmare angivet sätt är att anse som inkommen till eller
upprättad hos myndighet. Bestämmelser om när handling skall anses
inkommen resp. upprättad finns i 2 kap. 6 och 7 §§ TF. Av sistnämnda
bestämmelse följer bl. a. att handling som inte hör till visst ärende (detta
torde vara det normala i de fall som avses här) anses upprättad hos myndighet
när den justerats av myndigheten eller på annat sätt har färdigställts.

Av de här återgivna bestämmelserna följer enligt min mening att en
filmupptagning (videoband m. m.) som utförts efter instruktion från en
befattningshavare inom den allmänna hälso- och sjukvården skall anses som
allmän handling, om den färdigställts och tagits om hand för förvaring vid det
sjukhus eller den institution där upptagningen har gjorts. Huruvida upptagningen
förvaras i arkivutrymme eller på t. ex. en viss läkares tjänsterum
saknar därvid betydelse. Har uppgift om upptagningen antecknats i patientjournal
eller annat register, kan det inte råda något som helst tvivel om
att upptagningen är allmän handling. Fall kan emellertid tänkas i vilka
upptagningen inte blir allmän handling. Så t. ex. torde en upptagning som en
läkare utför på egen bekostnad eller för medel som läkaren har erhållit i form
av anslag från utomstående inte kunna betraktas som allmän handling hos det
sjukhus eller den institution där läkaren är verksam, om upptagningen inte
överlämnas till sjukhuset eller institutionen. I vilken utsträckning upptagningar
av det sistnämnda slaget skall få göras är närmast en etisk fråga som
det inte ankommer på mig att ta ställning till.

Frågan huruvida filmupptagning skall anses som allmän handling eller inte
har emellertid i praktiken inte samma betydelse som tidigare med den
reglering av sekretessen som föreslås i den nya sekretesslagen. Denna
reglering innebär bl. a. att sekretess gäller för uppgift, oavsett om den

förekommer i allmän handling eller ej. Sekretessen enligt förevarande
paragraf gäller inom hälso- och sjukvården för uppgift om enskilds hälsotillstånd
eller andra personliga förhållanden. Det innebär att uppgifter om
person som vårdas eller behandlas inom sjukvården åtnjuter sekretesskydd
enligt förevarande paragraf, om uppgifterna finns i upptagning som har
gjorts medan patienten var föremål för sådan vård eller behandling. Den som
är underkastad sekretessbestämmelsen får alltså i princip inte lämna ut eller
på annat sätt låta utomstående ta del av sådan upptagning.

Filmupptagning som är att anse som allmän handling skall självfallet
behandlas som andra sådana handlingar som har upprättats inom hälso- eller
sjukvården. Huruvida upptagningen har gjorts för att användas för undervisnings-
eller forskningsändamål eller i behandlingen av patienten saknar
därvid betydelse. Samma regler gäller alltså i fråga om utlämnande av
upptagningen - vare sig detta sker genom att upptagningen överlämnas eller
genom att någon får se den - som i fråga om utlämnande av andra handlingar
som upprättats inom hälso- eller sjukvården.

Nu återgivna uttalanden föranledde ingen erinran vid riksdagens behandling
av förslaget till ny sekretesslag och får anses återspegla gällande rättsläge på
förevarande område. Uttalandena gäller visserligen videoinspelningar men
får anses i lika hög grad gälla vanliga fotografier.

Av utredningen i detta ärende framgår att fotografierna av S:s bostadsrum
tagits under tjänsteutövning av befattningshavare vid Malmö familjevård och
sedan förvarats där. Mot bakgrund av innehållet i de nyss återgivna
uttalandena i förarbetena till sekretesslagen står det klart att fotografierna
var allmänna handlingar och skulle behandlas som sådana. Detta innebär att
de inte fick förstöras utan stöd av bestämmelse om gallring och att de skulle
lämnas ut på stället eller i kopia om någon begärde detta och hinder ej förelåg
från sekretessynpunkt. Det förelåg inte något sådant hinder att låta S. få ta
del av fotografierna. Till följd härav finner jag att S. har olagligen vägrats få
del av dessa.

Det rör sig dock onekligen om en frågeställning som inte är lättbedömd för
den som saknar juridisk utbildning. Med hänsyn härtill och då fotografierna
numera är kastade finner jag ej grund för vidare ingripande utan stannar vid
den kritik jag nu uttalat.

Överlämnande av patientjournal mellan olika kliniker vid ett
sjukhus

(Dnr 2806-1984)

En patient vid Huddinge sjukhus hade meddelat sjukhusets centralarkiv att
hennes journaler inte skulle lämnas ut utan hennes medgivande. Hon
underströk därvid särskilt att detta även gällde utlämnande mellan olika
kliniker vid sjukhuset. Trots detta hade hennes journaler överlämnats mellan
sjukhusets olika kliniker. Den utredning som företagits till följd av patientens
anmälan till JO visade att patienten inte varit i sådant tillstånd att
hon ej kunnat tillfrågas om hon medgav att hennes journaler lämnades
mellan olika kliniker vid Huddinge sjukhus i samband med att hon vårdades
där.

I avgivet remissyttrande har från sjukhusets sida hävdats den uppfattningen
att någon sekretessprövning ej behöver ske då journaler lånats mellan
olika kliniker vid samma sjukhus. Härvid hänvisas till uttalanden i socialstyrelsens
Allmänna råd 1982:4.

Vid ärendets avgörande den 24 oktober 1985 anförde JO Sverne följande.

Enligt 7 kap. 1 § sekretesslagen gäller sekretess inom hälso- och sjukvården
för uppgift om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden,
om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller
någon honom närstående lider men. Det är således inte fråga om en absolut
sekretess och uppgifter får lämnas ut om det står klart att så kan ske ”utan att
den enskilde eller någon honom närstående lider men”.

Sekretessen gäller inte blott mot andra enskilda personer utan även
gentemot andra myndigheter och således även myndigheter inom hälso- och
sjukvården. Då det gäller somatiska journaler kan man i normalfallet utgå
från att det inte länder patienten till men om hans journal på begäran
överlämnas till en annan myndighet inom hälso- och sjukvården (sjukhus,
öppenvårdsmottagning etc.). Då det gäller psykiatriska journaler är förutsättningarna
däremot annorlunda med hänsyn till innehållet i sådana
journaler och det förhållandet att patienterna i många fall är angelägna om
att uppgifterna i journalerna inte förs vidare. Beroende på omständigheterna
i det enskilda fallet kan bedömningen bli densamma även då det gäller en
somatisk journal om innehållet i denna framstår som särskilt känsligt. Så kan
t. ex. vara fallet med en gynekologjournal.

I de fall man har anledning ifrågasätta om patienten skulle anse det vara till
men för honom att journalen överlämnas till annan sjukvårdsmyndighet så
skall patientens egen uppfattning om möjligt inhämtas. Motsätter sig
patienten att journalen lämnas ut så skall detta respekteras även om
vederbörande läkare anser att ett utlämnande inte är till men för patienten.
Detta beror på att begreppet ”men” i sekretesslagen skall tolkas med
utgångspunkt från den enskildes egen värdering. Inom den frivilliga hälsooch
sjukvården blir det därför inte aktuellt att göra en egentlig menprövning
annat än i sådana fall, där det gäller en journal med känsligt innehåll och det
av praktiska skäl inte är möjligt att inhämta patientens egen uppfattning. Mot
bakgrund av vad nu sagts så innebär ett önskemål från en patient - såsom i
detta fall - att hennes journaler inte skall överlämnas till annan sjukvårdsmyndighet
att detta måste respekteras utom i rena nödsituationer.

Sekretess gäller inte blott mot andra myndigheter utan också mellan olika
verksamhetsgrenar inom samma myndighet, när de är att betrakta som
självständiga i förhållande till varandra (1 kap. 3 § 2 st sekretesslagen).
Huruvida olika kliniker vid samma sjukhus i detta sammanhang är att anse
som självständiga verksamhetsgrenar har varit föremål för diskussion och
olika meningar har uttalats.

Journalutredningen har i sitt huvudbetänkande (SOU 1984:73) Patientjournalen
ingående behandlat denna fråga. Efter en redovisning av de
olika principiella uppfattningarna i frågan anförde utredningen följande
(s. 59 f.).

Den redovisade juridiska tolkningsfrågan har ännu inte ställts på sin spets,
men så mycket står klart enligt förarbetena till sekretesslagen, att ett utbyte
av informationer som behövs i rent vårdsyfte normalt bör kunna fortgå utan
inskränkningar. Om patienten inte lämnat sitt medgivande krävs dock i
princip ett ställningstagande i varje enskilt fall. Till vägledning har JO
(Sverne) uttalat i ett anmälningsärende:

”Även om läkaren skulle anse det vara till nytta för patienten att uppgifter
om dennes situation lämnas ut till annan läkare eller sjukvårdsinrättning, är
det för den skull inte säkert att detta är förenligt med sekretesslagen. En
läkare, som avser att lämna ut uppgifter om en patient, måste därför sätta sig
in i patientens situation och försöka förstå hur denne skulle uppleva det om
uppgifterna om honom förs vidare. Om det inte kan uteslutas att patienten
skulle uppleva det som obehagligt att någon annan fick kännedom om hans
hälsotillstånd eller personliga förhållanden, kan uppgift härom som regel inte
vidarebefordras. Om läkaren inte är säker på att patienten är med på att
sådana uppgifter om honom lämnas ut skall läkaren därför inhämta
patientens mening. Lämnar patienten inte medgivande till att uppgifterna
lämnas ut får det inte heller ske. Det råder således inom hälso- och
sjukvården en mycket stark sekretess.”

Om man skall tolka de allmänna uppfattningarna ute på fältet i dessa
frågor, så går det en skiljelinje mellan psykiatrisk och somatisk vård.
Informationsutbyte mellan två olika somatiska kliniker eller uppgiftslämnande
från en somatisk klinik till en psykiatrisk klinik föranleder sällan någon
djupare sekretessanalys. Inom psykiatrin är däremot sekretessmedvetenheten
betydligt högre. Journalrekvisitioner från somatiska enheter hos psykiatriska
kliniker effektueras inte utan vidare. I stället tas en personlig kontakt
med frågeställaren för att muntligen ge den hjälp som krävs. På så sätt
försöker man så långt som möjligt undvika att bryta patientsekretessen.
Journalutlämnande psykiatriska kliniker och mottagningar emellan sker
vanligen endast efter skriftlig rekvisition med angivande av orsak. På många
håll görs dessutom en anteckning om utlåningen och anledningen till lånet i
journalen.

Efter att sålunda ha redovisat de olika ståndpunkterna i frågan om klinikerna
utgör ”självständig verksamhetsgren” i sekretesslagens mening anförde
utredningen för egen del följande (s. 77).

Journalutredningen har tidigare (4.1.1.) pekat på den oklarhet som råder om
begreppet ”självständig verksamhetsgren” i sekretesslagen. Begreppet får
direkt praktiska konsekvenser i hälso- och sjukvårdsorganisationen och det
kan dröja många år innan en rättslig prövning resulterat i ett prejudikat till
vägledning i tolkningssvårigheterna. Journalutredningen anser det därför
nödvändigt att denna fråga snarast klarläggs, t. ex. genom ett auktoritativt
uttalande i en regeringsproposition.

Journalutredningens egen uppfattning i sakfrågan är att varje klinik bör ses
som en självständig enhet - åtminstone i journal- och sekretessfrågor. Detta
synsätt kan för övrigt sägas vara en återgång till vad som ansågs naturligt
innan nya rutiner med enhetsjournaler m. m. började prövas. Utredningen
vill med ett sådant klarläggande framför allt värna om den psykiatriska
vårdens ömtåliga uppgifter och den restriktiva sekretesspraxis som utvecklats
inom denna specialitet. Själva principen om ett lokalt klinikansvar är då
särskilt viktig. Ett decentraliserat ansvar, som uttryckligen läggs fast på
föreslaget sätt, bör dessutom kunna medföra en stramare journalhantering
även på de somatiska enheterna.

Journalutredningen ser således kliniken (motsv.) som den organisatoriska

kärnan vid diskussioner i olika sekretessfrågor. Utredningen har valt att
använda begreppet inre sekretess när det gäller förhållandena på denna nivå.

I den av riksdagen antagna propositionen (1984/85:89) om patientjournallag
m. m. anförde departementschefen (s. 11) i denna fråga följande.

I sitt betänkande redovisar utredningen ingående de komplicerade frågor
som hänger samman med integritet och sekretess inom hälso- och sjukvården
och förordar bl. a. en klargörande tolkning av vad begreppet självständig
verksamhetsgren i sekretesslagen (1980:100) innebär för hälso- och sjukvården.
Utredningen uppmärksammar även de särskilda integritets- och sekretessfrågor
som uppkommer vid dataregistrering av personuppgifter inom
hälso- och sjukvården. Jag anser att utredningens överväganden i dessa delar
är värdefulla och att de bör ligga till grund för ytterligare analyser i ämnet.
Sådana analyser kan lämpligen göras inom data- och offentlighetskommittén
(Ju 1984:06) (DOK).

Som framgår av den nu lämnade redovisningen kan det inte med säkerhet
påstås att en klinik utgör en självständig verksamhetsgren i sekretesslagens
mening. Det kan därför heller inte hävdas att utlämnande av en journal
mellan olika kliniker vid samma sjukhus i strid mot patientens önskemål
utgör ett brott mot sekretesslagen.

Av 3 § hälso- och sjukvårdslagen framgår att en god hälso- och sjukvård
skall bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet samt
att vården och behandlingen så långt det är möjligt skall utformas och
genomföras i samråd med patienten. Även om man vid Huddinge sjukhus
har den uppfattningen att journaler kan lämnas mellan klinikerna i strid mot
patientens önskemål utan att detta kommer i konflikt med sekretesslagen så
följer enligt min mening dock av hälso- och sjukvårdslagens bestämmelse att
patientens uttryckliga önskemål skall respekteras. Av utredningen i ärendet
framgår att man från sjukhusets sida i och för sig avsett att tillmötesgå
patientens önskemål men att hennes journaler av förbiseende lämnats till
andra kliniker. Det är beklagligt att det gått till på detta sätt. Efter nu
företagen utredning förutsätter jag att man på sjukhuset i fortsättningen är
mer observant på patientens önskemål och att något liknande därför inte
skall behöva upprepas.

Det nu behandlade ärendet berör frågan om sjukhusklinikernas ställning
som självständiga verksamhetsgrenar. En kopia av beslutet skall därför för
kännedom översändas till data- och offentlighetskommittén.

Sekretess inom hälso- och sjukvården för patienternas
telefonnummer

(Dnr 2481-1985)

I en anmälan till JO uppgav en kvinna, F., följande. Hon hade varit
sammanboende med en man som under våren 1985 hade vårdats på
avdelning 136 vid alkoholkliniken vid Ulleråkers sjukhus. Vid två tillfällen -våren 1985 och i september samma år - hade en skötare vid avdelningen, E.,
lämnat ut deras telefonnummer till andra patienter. Efter det första

telefonsamtalet hade hon tagit kontakt med E. och framhållit att denne inte
fick lämna ut deras telefonnummer. Trots detta hade samma sak upprepats i
september.

Med anledning av anmälan begärdes utredning och yttrande från klinikchefen
Göran Stolt vid Ulleråkers sjukhus. Efter hörande av E. och
biträdande överläkare Mats Schuldt anförde Stolt följande.

Ärendet rör patienten R. W. Han har haft fleråriga alkoholproblem och kom
i kontakt med kliniken hösten -84. Efter avgiftning togs han in på klinikens
dagvårdsavdelning 136 84-11-29. Avdelningen är en psykiatrisk behandlingsavdelning
avsedd för personer med alkoholproblem i kombination med
annan psykiatrisk problematik, relationsproblem och/eller sociala störningar.
Behandlingen på avdelningen är psykoterapeutiskt inriktad med samtalsbehandling,
bildterapi, avslappningsövningar m. m. Avdelningen har tolv
vårdplatser och personalen består av fem skötare som under handledning av
bitr. överläkare, psykolog och kurator sköter det direkta behandlingsarbetet.
Patienten vistas på avdelningen från kl. 09.00 till 15.00 i ett strukturerat
behandlingsprogram men de bor i övrigt i sina respektive hem.

R. W. togs således in i november -84 och behandlades till 85-05-03.
Behandlingskontraktet innebar, som för övriga patienter, att han skulle
inställa sig varje morgon. Under mars månad inträffade vid några tillfällen att
han fick återfall i alkoholmissbruk och då inte kom. I behandlingen deltog
också F. i ett par gemensamma familjesamtal som part i bearbetande av
relationsproblem. Då R. W. uteblev från pågående behandling på avdelningen
och risken för att han kommit in i ett destruktivt missbruk bedömdes
överhängande, diskuterades detta på avdelningen även med medpatienter
vilka uttryckte sin oro. Det ansågs viktigt att patienten kontaktades för att
förmå honom komma åter till avdelningen. I detta läge sökte E. nå patienten
på dagtid men misslyckades till en början. En manlig med-patient fick efter
eget initiativ telefonkontakt med R. W. på kvällstid och E. nådde även R. W.
dagtid varvid patienten återupptog behandlingen.

Från avdelningen hade man ingen uppfattning att telefonnumret var
hemligt.

Tillfälle nummer två orsakades av att R. W. efter avslutad behandling på
avdelningen, kontaktat en kvinnlig med-patient och av henne lånat 500:-.
Med-patienten kände sig utnyttjad och i en tvångssituation. Denna kvinna
fortsatte vården efter sommaruppehållet och önskade då inför personalen
enträget få möjlighet att återfå penningsumman. Det diskuterades på
avdelningen och bedömdes viktigt att hon själv fick agera i ärendet. Hon fick
därför ut det av R. W:s senaste uppgivna telefonnumret då annan bostadsadress
inte fanns antecknad. Det var svårt att föreställa sig att F. skulle komma
att reagera så kraftigt som hon gjort på förfrågan om hon visste R. W:s
aktuella bostadsadress.

Några brott mot sekretesslagen och tystnadsplikten anser jag icke har
förekommit från avdelningens sida eller från namngiven skötare.

F. yttrade sig över remissvaret och vidhöll sina i anmälan framförda
klagomål.

Vidare inhämtades kompletterande upplysningar från E., som därvid
uppgav följande.

Patienten R. W. bodde tidigare under samma adress som F. Telefonnumret
var angivet på R. W:s patientbricka. E. kände inte till något annat
telefonnummer till R. W. och hade inte fått några uppgifter om att
telefonnumret skulle betraktas som hemligt. Efter telefonsamtalet på våren

1985 hade F. ringt och meddelat att hon inte ville att telefonnumret skulle
lämnas ut. R. W. hade sedan flyttat till annan adress. Detta hade emellertid

E. inte känt till. E. hade ansett att det var viktigt att den kvinnliga
medpatienten fick kontakt med R. W. och hade därför på nytt lämnat
telefonnumret.

Vid ärendets avgörande den 10 mars 1986 anförde JO Sverne följande.

Inom hälso- och sjukvården gäller sekretess för uppgift om enskilds
hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om det inte står klart att
uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående lider
men (7 kap. 1 § 1 stycket sekretesslagen). I uttrycket ”andra personliga
förhållanden” inryms alla uppgifter som går att härleda till en enskild person
och således även ett telefonnummer. Sekretessen gäller inte blott till skydd
för patienten själv och dennes närstående utan även till skydd för andra
personer om vilka uppgifter förekommer inom hälso- och sjukvården. Jag
konstaterar därför inledningsvis att telefonnumret till R. W. och F. omfattades
av de sekretessbestämmelser som gäller inom hälso- och sjukvården och
att detta sekretesskydd även gällde till förmån för F. också då hon inte längre
sammanbodde med patienten R. W.

Av 14 kap. 4 § framgår att sekretess till skydd för enskild helt eller delvis
kan efterges av honom med vissa undantag som i detta ärende saknar intresse
(jfr 7 kap. 3 och 6 §§ sekretesslagen). Om man av en eller annan anledning
anser att en sekretesskyddad uppgift bör lämnas ut skall man därför i första
hand inhämta den enskildes samtycke till detta.

Beträffande den händelse som ägde rum under våren 1985 var förhållandet
att man misslyckats med att få kontakt med R. W. Följaktligen fanns det då
inte heller någon möjlighet att fråga honom om hans telefonnummer fick
lämnas ut. Någon anledning att på detta stadium kontakta F. synes inte ha
förelegat, eftersom telefonnumret var angivet som R. W:s telefonnummer på
dennes patientbricka. Då samtycke inte förelåg fick telefonnumret inte
lämnas ut till någon utomstående - och givetvis då inte heller till en
medpatient - om det inte stod klart att uppgiften kunde röjas utan att den
enskilde eller någon honom närstående skulle lida men. I den uppkomna
situationen kan det givetvis ha varit vanskligt att göra en sådan bedömning.
Av sekretesslagens bestämmelser följer dock i princip att en patients
telefonnummer inte utan dennes medgivande får lämnas till en medpatient.
Med hänsyn till de speciella förhållanden som rådde i detta fall anser jag mig
dock kunna stanna vid ett påpekande att telefonnumret enligt min mening
inte borde ha lämnats ut.

Av utredningen i ärendet framgår att F. därefter anförde klagomål till
sjukhuset mot att telefonnumret hade lämnats ut.

Av förarbetena till sekretesslagen framgår att den menprövning som skall
ske vid begärt utlämnande av sekretesskyddade uppgifter skall göras med
utgångspunkt från den enskildes egen uppfattning om vad som är till men för
honom eller henne. Eftersom F. klagat på att telefonnumret tidigare lämnats
ut var det uppenbart att hon upplevde det som menligt för henne. Även om
man från sjukhusets sida ansåg att det var väsentligt att den kvinnliga
medpatienten fick kontakt med R. W. så fick telefonnumret inte lämnas ut.

Jag finner således att det begåtts ett klart fel från sjukhusets sida då man i
september 1985 lämnade ut F:s telefonnummer. Det begångna felet kan dock
inte anses vara av så allvarlig beskaffenhet att det ger anledning till rättsligt
ingripande från min sida. Jag låter därför bero med gjorda uttalanden och
avslutar ärendet.

Fråga om sjukhus varit skyldigt att lämna ut uppgifter om
personal till massmedier

(Dnr 401-1985)

I en anmälan till JO uppgav Runo Samuelsson, som är reporter för Radio
Sörmlands redaktion, i huvudsak följande.

Inom de olika sjukvårdsblocken vid centrallasarettet i Eskilstuna finns
särskilda pooler med personal, som skall kunna rycka in vid akuta behov. Då
Samuelsson skulle göra ett reportage om detta önskade han få kontakt med
några namngivna sjuksköterskor i dessa pooler. Han hade då frågat chefen
för ”vakansen” efter dem men fått till svar att sekretess hindrade att man
upplyste om på vilken avdelning viss personal arbetade. Samuelsson hade
frågat vilka sekretessparagrafer som åberopades men fått till svar att man
inte avsåg sekretesslagens bestämmelser utan interna sekretessregler som
utfärdats av sjukhusledningen. Vid närmare förfrågan hade han fått till svar
att det gällde en intern sekretess som avsåg att skydda personalen från
trakasserier.

Samuelsson hemställde att JO skulle utreda om det fanns fog för att neka
massmedierna att få veta var lasarettets personal arbetade och om detta var
förenligt med tryckfrihetsförordningens regler om rätten att få lämna
upplysningar till massmedierna. Avslutningsvis framhöll Samuelsson att det
var värdefullt att JO uttalade sig om vilka regler som gällde.

Efter remiss lämnades följande yttrande från norra sjukvårdsdistriktet i
Södermanlands läns landsting.

Aktualiserad problemställning gäller den s. k. pool-personalen. Denna
personal är anställd för att i första hand täcka upp korttidsfrånvaro på de
olika arbetsställena. I andra hand skall pool-personalen kunna förstärka vid
tillfällig överbelastning. Pool-personalen administreras via en speciell serviceexpedition.
De olika arbetsställena ute på lasarettet ringer till serviceexpeditionen
och begär att få en ersättare ur poolen när någon av den fasta
arbetskraften är frånvarande. Pool-personalen går då till den arbetsplats som
anvisas av serviceexpeditionens personal.

I det aktuella fallet försökte Samuelsson komma i kontakt med personal
som var anställd inom poolen. Rutinerna är sådana att den som ringer får
vänta i telefonen medan personalen på serviceexpeditionen tar kontakt med
den efterfrågade. Om den efterfrågade vill prata med den som söker honom
eller henne kopplar serviceexpeditionen samtalet vidare. Om expeditionen
inte omedelbart får tag i den eftersökta, ber man alltid vederbörande ringa
upp när man nått honom eller henne.

Inte i något fall stoppas alltså den uppringande på serviceexpeditionen.
Serviceexpeditionen ser alltid till att den eftersökta får del av meddelandet
204 från den uppringande. Det måste dock slutgiltigt vara den eftersökta själv

som bedömer om hon vill prata med den uppringande eller inte.

Bakgrunden till rutinerna att inte omedelbart koppla samtalen vidare är att
pool-personal tidigare har trakasserats av före detta äkta män, psykiskt sjuka
patienter med flera, som velat ta reda på vilken aktuell arbetsplats
pool-personalen har just den dagen. Man har därefter stått och väntat vid
utgången från den arbetsplatsen för att mer eller mindre handgripligt försöka
komma till tals med pool-personalen. Efter önskemål från personalen själv
infördes därför den redovisade rutinen.

Den generella rutinen har också tillämpats i nu aktuellt fall. Personalen på
serviceexpeditionen har alltså inte nekat Runo Samuelsson att komma i
kontakt med pool-personalen.

JO Sverne anförde i beslut den 5 september 1985 följande.

Av 15 kap. 4 § sekretesslagen framgår att myndighet på begäran av enskild
skall lämna uppgift ur allmän handling som förvaras hos myndigheten ”i den
mån hinder inte möter på grund av bestämmelse om sekretess eller av hänsyn
till arbetets behöriga gång”.

Enligt vad som angetts i anmälan gällde de uppgifter Samuelsson
efterfrågat var inom lasarettet vissa namngivna sjuksköterskor arbetade. Det
är helt klart att de efterfrågade uppgifterna inte omfattas av någon
bestämmelse om sekretess. Det kan heller inte ha varit förenligt med någon
mer tidskrävande arbetsinsats att besvara de av Samuelsson efterfrågade
uppgifterna. Det kan därför inte hävdas att hinder förelegat för att lämna ut
uppgifterna ”av hänsyn till arbetets behöriga gång”. För att en myndighet
skall vara skyldig lämna ut uppgifter krävs dock vidare att de skall finnas
upptagna i en allmän handling. Har uppgifterna om sjuksköterskornas
arbetsplats funnits intagna t. ex. i en personalakt eller någon annan allmän
handling vid lasarettet har förelegat skyldighet att lämna ut uppgifterna. De
upplysningar som lämnats i ärendet ger emellertid inte klarhet i om så varit
fallet.

Eftersom Samuelssons anmälan innefattar en begäran om ett klarläggande
av det rättsliga läget anser jag inte erforderligt att närmare utreda, huruvida
de efterfrågade uppgifterna varit tillgängliga i en allmän handling eller inte,
utan låter denna del bero med nu gjorda uttalanden om gällande bestämmelser.
Jag vill dock tillägga att även om uppgifter - som inte är sekretesskyddade
- inte är upptagna i någon allmän handling så kan det många gånger vara
önskvärt att myndigheten likväl lämnar ut uppgiften som en service till den
som efterfrågar den. I all synnerhet gäller detta om massmedier behöver
uppgifterna för sin nyhetsbevakning. Med hänsyn till syftet med Samuelssons
begäran att få reda på var inom lasarettet sjuksköterskorna arbetade kan det
inte ha funnits någon rimlig anledning att neka honom uppgifterna.

Samuelssons anmälan hit synes emellertid främst gälla att sjukhusledningen
skulle ha förbjudit personalen att lämna ut uppgifterna. Med anledning
härav vill jag framhålla följande.

Av bestämmelserna om meddelarfrihet i tryckfrihetsförordningen och
radioansvarighetslagen framgår att personal vid en statlig eller kommunal
myndighet är förbjuden att lämna uppgifter till massmedierna endast i
sådana särskilda fall som anges i 16 kap. sekretesslagen. Inom hälso- och
sjukvården gäller detta främst uppgifter om patienternas hälsotillstånd eller

andra personliga förhållanden. Här gällde det inte något sådant. Sjukhusledningen
kunde därför inte förbjuda personalen att lämna ut uppgifterna till
företrädare för massmedierna och för övrigt inte heller till någon annan. I
sjukvårdsdistriktets remissvar har emellertid upplysts att sjukhusledningen
inte förbjudit någon att lämna uppgifter till massmedierna utan endast
överlåtit åt vederbörande befattningshavare att själv avgöra om han ville tala
med den som sökte honom per telefon. Jag saknar anledning ifrågasätta
denna uppgift. Jag vill i anslutning till detta understryka att reglerna om
meddelarfrihet innefattar en rätt att lämna information till massmedierna
men de innebär inte någon skyldighet att göra detta. Om de av Samuelsson
efterfrågade sjuksköterskorna inte velat låta sig intervjuas hade de varit i sin
fulla rätt att vägra medverka i någon telefonintervju.

Frågor om objektivitet och sekretess i förtroendenämnds
verksamhet

(Dnr 1987-1984)

Vid mottagning som Gävleborgs läns landstings förtroendenämnd anordnat
på Bollnäs sjukhus riktade en patient M. den 10 mars 1983 klagomål i skilda
hänseenden mot överläkaren H. vid Gävle sjukhus. Klagomålen gällde dels
att M. inte skulle ha erhållit tillfredsställande behandling, dels att H. skulle
ha haft privatpraktik och behandlat sina privatpatienter med förtur vid
kirurgiska kliniken på Gävle sjukhus. Klagomålen mottogs av förtroendenämndens
sekreterare N. N. dikterade in klagomålen i en teknisk apparat
samt lät skriva ut diktatet. Sedan N. muntligen underrättat sjukhusdirektören
vid Gävle sjukhus om M:s klagomål översände han vidare en skrivelse till
honom. I denna skrivelse tog N. bl. a. upp frågan om möjligheten att
kontrollera väntetiderna för H:s operationer samt möjligheterna att utverka
tillgång till noteringar från H:s privatpraktik.

Efter företagen utredning beslöt förtroendenämndens arbetsutskott den
26 maj 1983 att från vidare handläggning avföra de delar av ärendet som
avsåg annat än uppkommet dröjsmål med operativt ingrepp samt att
rapportera ärendet till förtroendenämnden med förslag om fortsatta utredningsinsatser
för att söka klarlägga orsakerna till uppkommet dröjsmål. Vid
förtroendenämndens sammanträde den 10 juni 1983 beslöt förtroendenämnden
att ge uppdrag åt ordföranden och sekreteraren att se till att erforderliga
utredningsinsatser gjordes för att tillräckligt belysa frågan om orsakerna till
dröjsmålet.

I en anmälan hit begärde H. att JO skulle granska innehållet i N:s skrivelse
till sjukhusdirektören samt N:s utskrift av M:s anmälan till förtroendenämnden.
H. anförde bl. a. att brevet frånN. till sjukhusdirektören varén offentlig
handling. Av brevet framgick att N. godtagit M:s ”lögnaktiga uppgift” att
H:s privatpatienter skulle ha fått förtur till enkelrum på kirurgkliniken. En
mycket enkel kontroll skulle ha gett vid handen att M:s uppgift var osann,
eftersom H. inte hade någon privat mottagning. H. ifrågasatte om det var
”förenligt med god juristsed” att helt kritiklöst godtaga uppgifter från ena

parten i en tvist utan att höra den anklagade.

Beträffande innehållet i N:s utskrift av M:s anmälan framhöll H. bl. a.
följande. Redogörelsen för M:s anmälan skulle vara objektiv och endast
innehålla M:s egna ord. Enligt H:s uppfattning hade N. på flera ställen lagt in
egna funderingar. M:s anmälan var en offentlig handling, som kunde läsas av
flera personer. Även pressen hade intresserat sig för handlingen. Allt detta
gjorde att innehållet i denna redogörelse kunde få mycket stor spridning och
vara till skada för H.

Efter att ha berett N. tillfälle att yttra sig anförde JO Sverne i beslut den 5
september 1985 följande.

Å ena sidan ligger det i sakens natur att en befattningshavare i offentlig
tjänst, som blir föremål för en anmälan som senare visar sig sakna fog, känner
sig förorättad. Å andra sidan föreligger skyldighet för den offentlige
befattningshavare, som det åligger att mottaga anmälan, att så långt möjligt
fullständigt redovisa innehållet i anmälan. Endast i sådana extrema fall där
en anmälan framstår som meningslös eller uppenbart saknar trovärdighet
finns det anledning att mera summariskt återge innehållet i anmälan. Vid den
fortsatta utredningen av anmälan får sedan klargöras vilka uppgifter i denna
som är felaktiga eller riktiga. Hur detaljrik en uppteckning av en anmälan
skall göras är givetvis en lämplighetsfråga, där det i det enskilda fallet kan
finnas utrymme för olika uppfattningar.

Vid min genomgång av N:s uppteckning av M:s anmälan har jag inte funnit
anledning rikta någon kritik mot innehållet i denna. Anmälan gällde i detta
fall händelser inom hälso- och sjukvården och riktades till landstingets
förtroendenämnd. Med hänsyn till skyddet för de enskilda patienternas
integritet får uppgifter i en sådan anmälan, såvitt de gäller enskildas
hälsotillstånd och personliga förhållanden, endast lämnas ut om det står klart
att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående
lider men. Härav framgår således att uppgifterna i en anmälan av det slag det
här var fråga om i princip åtnjuter sekretesskydd även om sekretessen är till
för att skydda den anmälande patientens integritet och inte den anmälde
läkaren.

N:s skrivelse till sjukhusdirektören ger onekligen intryck av att H. bedrivit
privatpraktik. Senare utredning i ärendet har visat att så inte var fallet. Om

H. verkligen bedrivit privatpraktik, hade detta kunnat få betydelse vid
prövningen av M:s anmälan till förtroendenämnden. N. borde inte utan att
ha belägg för detta gjort uttalanden av det slag han gjort i skrivelsen till
sjukhusdirektören. N. har i sitt remissvar förklarat att sjukhusdirektören mot
bakgrund av det tidigare samtal som förekommit mellan honom och N.
förstått att N. inte bildat sig någon bestämd uppfattning i denna fråga. Jag
saknar anledning ifrågasätta riktigheten av N:s förklaring. Jag vill dock
framhålla angelägenheten av att man i en tjänsteskrivelse eftersträvar att
lämnade uppgifter redovisas på ett objektivt och sakligt sätt. N. har även
själv i sitt remissvar uttalat sig på sådant sätt att det framgår att han i
efterhand insett att skrivelsen bort utformas så att den inte kunde missförstås
av dem som tog del av den.

Kommunicering av sekretesskyddade handlingar i ärende hos
hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd

(Dnr 1717-1984)

I en anmälan till hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd hade en person, F.,
riktat anmälan mot en läkare, H., för att denne skulle ha förfarit felaktigt på
sätt som närmare angavs i anmälan. Med anledning av anmälan föranstaltade
ansvarsnämnden om utredning varvid nämnden inhämtade yttrande av
läkaren och lånade in F:s journalhandlingar. Av nämnden införskaffad
utredning-vari således ingick journalhandlingar-kommunicerades med F:s
ombud. Bland journalhandlingarna ingick även en skrivelse från H., som var
ställd till en annan läkare. Skrivelsen gällde huvudsakligen F. men innehöll
även upplysningar om en person L. E., som var patient hos H.

I skrivelse till JO riktade H. klagomål mot hälso- och sjukvårdens
ansvarsnämnd för att nämnden ej uteslutit uppgifterna om L. E., då
utredningen i ärendet kommunicerades med F:s ombud.

Med anledning av H:s anmälan begärdes yttrande från hälso- och
sjukvårdens ansvarsnämnd. Nämnden anförde därvid att den ansåg att de
avsnitt av handlingen som berörde L. E. borde av H. uteslutits i den kopia
som tillställdes nämnden. Även nämndens kansli borde självfallet vid
kommunicering av handlingarna med anmälaren ha utelämnat ifrågavarande
avsnitt, vilket ej skett. Vidare anförde nämnden följande.

När det gäller bedömningen av det inträffade vill nämnden först framhålla att
det fortlöpande kommer in ett synnerligen stort antal journalhandlingar till
nämnden.

Det ankommer på den ansvarige handläggaren att granska sina ärenden ur
sekretessynpunkt för att förvissa sig om att hinder inte föreligger för att
utlämna - helt eller delvis - upplysningar i handlingarna. Så sker också. Att
som i det aktuella fallet ett omfattande journalmaterial rörande en viss
patient också innehåller en kopia av ett brev som även rör en annan person är
unikt i nämndens verksamhet. Nämnden vill i detta sammanhang också
framhålla att arbetsbelastningen på nämndens kansli är extremt hög, vilket
kan inverka på detaljgranskningen av handlingarna under den inledande
beredningen av ärendena. Med hänsyn härtill och då i rubriken till
ifrågavarande handling anges att den gäller F. anser nämnden det inträffade
vara ursäktligt.

Det bör nämnas att personalen vid nämndens kansli har informerats om
det aktuella fallet för att undvika ett upprepande av det inträffade.

Vid ärendets avgörande den 2 december 1985 anförde JO Sverne följande.

Ansvarsnämnden har i sitt yttrande hit framhållit att journalhandlingama
rörande F. även innehåller upplysningar om en annan patient L. E., vilken
inte har någon anknytning till ansvarsärendet mot H. Nämnden anser därför
att de avsnitt av journalhandlingen som berör L. E. borde ha uteslutits i den
journalkopia som H. tillställt nämnden. För egen del vill jag härvidlag
framhålla att det varit lämpligt om H. uteslutit uppgifterna om L. E. samt
upplyst nämnden om detta eller att han upplyst nämnden om att journalkopian
även innehöll uppgifter om en annan patient. Det har dock inte förelegat
någon formell skyldighet för H. att förfara på sådant sätt.

Den befattningshavare vid ansvarsnämnden som handlagt ärendet hos
nämnden har numera lämnat sin tjänst med pension. Ärendets beskaffenhet
är inte sådan att det funnits anledning fullfölja ärendet genom att höra
honom trots att han lämnat sin befattning. Min bedömning av ärendet
kommer därför att begränsas till principiella synpunkter på ansvarsnämndens
kommunicering av journalhandlingar.

Bestämmelser om handläggningen av ärende rörande fråga om disciplinansvar
hos ansvarsnämnden finns i lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och
sjukvårdspersonalen m. fl. (TL). I 27 § TL stadgas att ansvarsnämnden får
fordra in patientjournaler eller andra handlingar som behövs för utredningen.
I sammanhanget bör nämnas att det av 7 kap. 1 § 2 stycket sekretesslagen
framgår att sålunda infordrade handlingar omfattas av samma stränga
sekretess som enligt 1 stycket i samma lagrum gäller inom hälso- och
sjukvården för uppgift om enskildas hälsotillstånd eller andra personliga
förhållanden.

I 35 § TL stadgas vidare följande. ”Innan ett ärende avgörs skall parten ha
fått kännedom om det som tillförts ärendet genom någon annan än honom
själv. Han skall också ha fått tillfälle att yttra sig över det, om det inte
föreligger sådana skäl mot det som anges i 29 § andra stycket.”

Av 36 § TL framgår av hänvisning till 14 kap. 5 § sekretesslagen att
bestämmelserna i 35 § TL dock får vika om det av hänsyn till allmänt eller
enskilt intresse är av synnerlig vikt att sekretessbelagd uppgift i materialet
inte röjs. Då det gäller kommunicering med en anmälare, som tillika är
patient eller med dennes ombud, torde tillämpningen av 36 § TL enligt min
mening kunna bli aktuell i följande fall.

1. Journalen innehåller känsliga uppgifter rörande annan person än
patienten själv.

2. Omständigheterna är sådana som avses i 7 kap. 3 § sekretesslagen. Där
framgår att sekretess gäller även gentemot patienten i fråga om uppgift om
hans hälsotillstånd, om det med hänsyn till ändamålet med vården eller
behandlingen är av synnerlig vikt att uppgiften inte lämnas till honom.

3. Omständigheterna är sådana som avses i 7 kap. 6 § sekretesslagen, dvs.
journalen innehåller anmälan eller annan utsago om patienten från en
enskild person och det kan antas att fara uppkommer för att denne eller
någon honom närstående utsätts för våld eller annat allvarligt men om
uppgiften röjs.

Vid fullgörande av den i 35 § TL föreskrivna kommuniceringsskyldigheten
måste därför journalhandlingarna i erforderlig utsträckning genomgås hos
ansvarsnämnden för att klarlägga att hinder för kommunicering inte
föreligger till följd av sekretess. Hur omfattande och noggrann en sådan
genomgång skall vara blir givetvis beroende på omständigheterna i det
enskilda fallet. Ansvarsnämnden har i sitt remissvar framhållit att arbetsbelastningen
på nämndens kansli är extremt hög, vilket kan inverka på
detaljgranskning av handlingarna under den inledande beredningen av
ärendena. Med anledning härav vill jag vidare framhålla följande.

135 § TL första meningen stadgas att parten skall ha fått kännedom om det
som tillförts ärendet genom någon annan än honom själv innan ärendet
avgörs. I andra meningen i samma paragraf stadgas att parten också skall ha

14 Riksdagen 1986/87. 2 sami. Nr 1

fått tillfälle yttra sig över detta material, om det inte föreligger sådana skäl
som anges i 29 § 2 stycket TL. (Av 29 § 2 stycket framgår att underrättelse om
anmälan till den mot vilken åtgärd ifrågasätts, inte behöver ske om sådan
underrättelse är onödig.)

Av förarbetena till TL (prop. 1978/79:220 s. 65) framgår att bestämmelserna
i 35 § TL motsvarar 18 § förvaltningsprocesslagen. I sistnämnda paragraf
stadgas följande. ”Innan mål avgöres, skall part ha fått kännedom om det
som tillförts målet genom annan än honom själv och haft tillfälle att yttra sig
över det, om det ej föreligger sådana skäl däremot som anges i 10 § andra
stycket.” (Av 10 § 2 stycket framgår att underrättelse till motpart om
ansöknings- eller besvärshandling inte behöver göras om underrättelsen är
onödig.) Se vidare proposition 1971:30 Förvaltningsreformen s. 546 och 563
samt Berti! Wennergren Förvaltningsprocess s. 172—173.

Det bör vidare framhållas att bestämmelserna i 18 § förvaltningsprocesslagen
och 35 § TL ansluter sig till vad som gäller i frågor om handläggning av
ärende rörande myndighetsutövning hos förvaltningsmyndigheterna. Med
anledning härav bör framhållas att det av förarbeten till förvaltningslagen
(SoU 1968:27 Förvaltningslagen s. 167) framgår att det i princip bara är
relevant material som skall kommuniceras.

Av den sålunda lämnade redovisningen av förarbetena till TL framgår att -trots viss redaktionell olikhet - 35 § TL skall motsvara innehållet i 18 §
förvaltningsprocesslagen.

Ansvarsnämnden har i sitt remissvar påpekat svårigheterna att detaljgranska
inkomna journaler. Jag har i och för sig full förståelse för detta men
vill samtidigt understryka att detta inte fritar nämnden från skyldighet att
göra den granskning som är erforderlig för prövning av fråga om hinder för
kommunicering föreligger till följd av sekretess.

Mot bakgrund av att nämnden i sitt remissvar upplyst om de praktiska
svårigheter som föreligger med granskning av journalerna före kommunicering
vill jag vidare tillägga följande. Det kan ifrågasättas om man alltid
behöver infordra hela journalmaterialet. Många gånger torde det vara
tillräckligt att infordra journalen i erforderliga delar. I allmänhet torde man
mot bakgrund av innehållet i anmälan kunna begränsa journalrekvisitionen.
Härigenom borde man kunna nedbringa arbetet med granskning av infordrade
journaler.

Mot bakgrund av den i ärendet lämnade redovisningen av innebörden av
bestämmelserna om kommunicering i 35 § TL vill jag vidare som min mening
uttala den uppfattningen att kommuniceringsskyldigheten inte avser sådana
delar av journalhandlingen som uppenbart saknar betydelse för bedömning
av ansvarsärendet. Med hänsyn till utformningen av 35 § TL finns det dock
anledning att - i sådana fall där inte hela journalen kommuniceras -underrätta parten om förekomsten av ytterligare journalmaterial. Om 35 §
TL tillämpas på sådant sätt torde arbetet med granskning av journalerna före
kommunicering kunna avsevärt underlättas.

Om rätt till kopiering av en av myndighet utgiven
referatsamling

(Dnr 3163-1984)

Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd utger en referatsamling med titeln
Referat av ansvarsnämndens beslut. Publiceringen sker med tio utgåvor per
år och en sammanställning av dessa i en årsbok. På baksidan av de tio
utgåvorna finns tryckt följande: ”Eftertryck, inklusive all form av kopiering,
förbjuds utan tillstånd av hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd”.

I en anmälan till JO riktades kritik mot ansvarsnämnden för att den genom
nyssnämnda kopieringsförbud skulle förhindra att referatsamlingen kunde
användas för vetenskapliga ändamål såsom i medicinska, sociala och
juridiska sammanhang. Vidare uppgavs att det förelåg hinder för att på
bibliotek ta kopior av referatsamlingen.

Med anledning av anmälan begärdes yttrande från hälso- och sjukvårdens
ansvarsnämnd, som svarade följande.

Det har sedan länge funnits önskemål om någon form av återföring till hälsooch
sjukvården av de erfarenheter som vunnits genom ansvarsnämndens
verksamhet. Även nämnden har ansett detta vara av yttersta vikt för bl. a.
säkerheten i vården. Nämnden har emellertid tidigare inte haft vare sig
ekonomiska eller personella resurser att åstadkomma en sådan återföring.

Sedan regeringen hösten 1983 på framställning av nämnden beviljat dels
nämnden ett startbidrag för att kunna ge ut en referatsamling av nämndens
beslut, dels SIGA AB i Gällivare medel för vissa förberedelser för utgivning
av en sådan, blev det möjligt att fr. o. m. år 1984 ge ut en publikation. Denna
innefattar tio referathäften per år med ca tio referat i varje samt en
sammanställning av dessa i en årsbok med olika sökregister. Enligt det
samarbetsavtal som träffats med SIGA AB skall nämnden tillhandahålla
företaget manuskript till referatsamlingarna. Nämnden erhåller visst belopp
per försåld prenumeration. SIGA AB handhar även samtliga prenumerantfrågor,
fakturering m. m.

De fall som skall refereras väljs ut av nämnden. Referaten skrives av en
utanför nämnden stående person mot timarvode. Manuskripten granskas på
nämndens kansli och översänds därefter till SIGA AB för tryckning och
distribution.

Utgivningen föregicks av en marknadsundersökning, som utfördes av
Statskonsult AB, och en reklamkampanj, där ca 7 000 intressenter erbjöds
prenumeration. Erbjudandet utsändes till bl. a. samtliga klinikchefer och
klinikföreståndare. Hittills har emellertid endast drygt 500 prenumerationer
tecknats.

Utgivningen skall vara självbärande, varför nämnden - utöver startbidraget
-- ej erhåller något statsbidrag. Kostnaderna måste balansera intäkterna.
Att detta är en självbärande affärsverksamhet markeras av att regeringen i
regleringsbrev för nämnden för innevarande budgetår i staten för nämnden
tagit upp en särskild post ”Referat av Ansvarsnämndens beslut” med 1 000
kr. Detta innebär att kostnader och intäkter måste balansera på 1 000 kr. när.

F. n. täcker intäkterna inte kostnaderna, varför den fortsatta publiceringen
är hotad. SIGA AB startar emellertid i dagarna en ny reklamkampanj för
att värva ytterligare prenumeranter och därigenom trygga utgivningen.

Anmälaren har vänt sig till riksdagens ombudsmän och framfört klagomål
över att publikationen försetts med ett förbud mot kopiering.

För att publikationen ekonomiskt skall kunna överleva krävs att intäkter -

na helt täcker kostnaderna. Utan ett förbud mot kopiering kan antalet
prenumerationer väntas minska.

Lagstödet för förbudet att kopiera referatsamlingen återfinns i lagen
(1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk.

Enligt 24 § må utan upphovsmannens samtycke återgivas annan hos
svensk myndighet upprättad handling än som avses i 9 § första stycket
(författningar, beslut av myndighet, av svensk myndighet avgivna yttranden
samt officiella översättningar av sådana texter). Ett fritt återgivande gäller
dock inte bl. a. verk, varav exemplar i samband med affärsverksamhet
genom myndighets försorg tillhandahålles allmänheten.

Av vad som sagts i det föregående framgår att referatsamlingen utgör
affärsverksamhet för vilken upphovsrätt föreligger. Nämnden har därför
enligt 2 § sagda lag rätt att bestämma över bl. a. kopiering av referaten.

Vid ärendets avgörande den 2 juni 1986 gjorde JO Sverne följande
bedömning.

Bestämmelser om tryckfrihet ges i tryckfrihetsförordningen. I 2 kap.
tryckfrihetsförordningen finns även bestämmelser om rätten att ta del av
allmänna handlingar.

I 1 kap. 8 § andra stycket tryckfrihetsförordningen föreskrivs följande.
”Om den rätt, som tillkommer upphovsman till litterärt eller konstnärligt
verk eller framställare av fotografisk bild, och om förbud mot att återgiva
litterärt eller konstnärligt verk på ett sätt som kränker den andliga odlingens
intresse, gäller vad i lag är stadgat.”

Bestämmelser för att skydda upphovsrätt till litterära eller konstnärliga
verk m. m. ges i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga
verk (upphovsrättslagen).

Beträffande myndigheternas handlingar stadgas i 9 § första stycket i
nämnda lag följande. ”Författningar, beslut av myndighet, av svensk
myndighet avgivna yttranden samt officiella översättningar av sådana texter
äro icke föremål för upphovsrätt”. Från nämnda huvudregel görs i paragrafens
andra stycke vissa undantag beträffande kartor, alster av bildkonst,
musikaliskt verk och diktverk i den mån sådant verk ingår i handling som
avses i första stycket.

Vidare sägs i 24 § upphovsrättslagen följande. ”Annan hos svensk
myndighet upprättad handling än som avses i 9 § första stycket må återgivas
utan upphovsmannens samtycke. Vad nu sagts gäller dock icke officiell
karta, teknisk förebild, verk som framställs för undervisning eller utgör
resultat av vetenskaplig forskning, alster av bildkonst, musikaliskt verk,
diktverk eller verk, varav exemplar i samband med affärsverksamhet genom
myndighets försorg tillhandahålles allmänheten” (här kursiverat).

Vad som skall avses med uttrycket ”verk, varav exemplar i samband med
affärsverksamhet genom myndighets försorg tillhandahålles allmänheten”
behandlas i förarbetena (se bl. a. SOU 1967:28 och prop. 1973:15) till den
lagändring (SFS 1973:363) varigenom sistnämnda bestämmelse infördes i
upphovsrättslagen. Offentlighetskommittén anförde sålunda i sitt slutbetänkande
Tryckfrihet och upphovsrätt (SOU 1967:28) beträffande frågan om
upphovsrätt till myndigheternas handlingar och avgränsning mellan tryckfrihet
och upphovsrätt bl. a. följande (s. 25 f.).

”Upphovsrätten bör därför i huvudsak begränsas till sådana fall då ett verk
har framställts för försäljning bland allmänheten. Vare sig detta sker i större
omfattning såsom då myndighet driver förlagsrörelse för utgivning av
skolböcker, eller myndigheten blott i mera enstaka fall ger ut någon trycksak
som erbjuds allmänheten kan det vara rimligt att detta sker på samma villkor

som annan likartad utgivning av tryckta skrifter. En regel om att

upphovsrätt kan göras gällande i fall då ett verk har framställts för försäljning
till allmänheten blir tillämplig i första hand då kostnaderna för verket tänkes
bli täckta av intäkterna vid försäljningen. Inom en förlagsrörelse måste detta
krav tolkas så att rörelsen i stort skall finansieras med dessa intäkter; det är,
inom en av myndighet driven förlagsrörelse lika väl som i ett enskilt förlag, en
naturlig företeelse att man tar igen på ett verk om man förlorar på ett annat.
Regeln kan bli tillämplig även i fall då kostnaderna endast delvis tänkes bli
täckta av intäkterna.”

I proposition rörande lagändringen (1973:15) anförde i den allmänna
motiveringen vederbörande statsråd bl. a. följande (s. 146). Starka skäl finns
för att bereda skydd för sådana verk som avses här. Myndigheterna är
givetvis oförhindrade att, om så skulle anses lämpligt, efterge sin upphovsrätt
och tillåta eftertryck. Stor generositet kan i detta hänseende förväntas i
sådana fall där information är påkallad för att belysa viktiga samhällsfrågor.

I specialmotiveringen till 24 § anfördes vidare följande (s. 164). Begreppet
affärsverksamhet får anses omfatta, förutom sådana fall där verksamheten
drivs i rent vinstsyfte, även de situationer där meningen bara är att
verksamheten i stort sett skall bära sig. Bestämmelsen tar främst sikte på
myndighet som direkt är affärsdrivande men den bör tillämpas också då bara
en viss del av myndigheten driver affärsverksamhet, t. ex. i form av
förlagsrörelse eller på annat sätt.

Nämndens referatsamling innehåller en bearbetning av ansvarsnämndens
beslut och icke blott ett återgivande av dessa. Enligt min mening kan
referatsamlingen därför inte hänföras under sådana texter som enligt 9 §
första stycket upphovsrättslagen icke kan bli föremål för upphovsrätt. Med
hänsyn till vad som i nämndens remissvar upplysts angående formerna för
försäljningen av referatsamlingen och finansieringen av denna kan jag
ansluta mig till den av nämnden redovisade uppfattningen att verket är att
hänföra till sådant verk som myndigheten i samband med affärsverksamhet
tillhandahåller allmänheten och att således upphovsrätt i princip kan hävdas
med stöd av 24 § första stycket andra meningen upphovsrättslagen.

Mot bakgrund av vad som anförts i anmälan hit vill jag i sammanhanget
framhålla att allmän handling utan hinder av upphovsrätt skall tillhandahållas
i den ordning 2 kap. tryckfrihetsförordningens stadgar (jfr 24 a §)
upphovsrättslagen. Det upphovsrättsliga skydd som myndigheten kan åberopa
för sina handlingar kan således inte leda till någon inskränkning i
myndighetens skyldighet enligt 2 kap. tryckfrihetsförordningen att tillhandahålla
allmän handling på stället eller genom avskrift eller kopia. (Det bör
emellertid samtidigt påpekas att handlingar, som ingår i myndighetens
bibliotek, enligt 2 kap. 11 § 3. tryckfrihetsförordningen inte är att anse som
allmänna handlingar.)

Även om upphovsrätt kan hävdas till ett verk, finns i 2 kap. upphovsrättsla -

gen vissa inskränkningar i denna rätt. Av intresse i detta sammanhang är
bestämmelsen i 11 § första stycket, vari stadgas följande. ”Av offentliggjort
verk må enstaka exemplar framställas för enskilt bruk. Vad sålunda
framställts må ej utnyttjas för annat ändamål.”

Vad som i detta sammanhang avses med framställning för enskilt bruk har
närmare behandlats i förarbetena till upphovsrättslagen; Auktorrättskommitténs
betänkande Upphovsmannarätt till litterära och konstnärliga verk
(SOU 1956:25) s. 186 f. och prop. 1960:17 med förslag till lag om upphovsrätt
till litterära och konstnärliga verk s. 102 f. Begreppet enskilt bruk har
även närmare behandlats i upphovsrättsutredningens betänkande Översyn
av upphovsrättslagstiftningen (SOU 1983:65) s. 100 f. I sistnämnda betänkande
sägs bl. a. följande.

Utgångspunkten vid lagstiftningens tillkomst var att upphovsrätten inte
skulle omfatta ”åtgärder inom privatlivet”. Denna ståndpunkt intogs
emellertid mot bakgrund av en annan teknisk situation än den nuvarande.

Begreppet ”enskilt bruk” omfattar till att börja med sådana fall där

mångfaldigandet tillgodoser ett rent personligt behov. Till enskilt bruk i
denna mening räknas också utnyttjande uteslutande inom den närmaste
familje- och vänkretsen. Begreppet ”enskilt bruk” omfattar emellertid också
vad som förekommer bland medlemmarna i mindre sammanslutningar av

mera privat karaktär. Den som yrkesmässigt ägnar sig åt att ta fram

kopior eller exemplar av skyddade verk kan normalt aldrig hävda att han
eller hon gör det för ”enskilt bruk”. Emellertid är ”enskilda tjänstemän
berättigade att för sitt personliga bruk, även i tjänsten, göra sådana excerpter
ur facklitteraturen av vilka de anser sig ha behov. Däremot kan det icke anses
godtagbart att företaget på detta sätt tillhandahåller sina anställda material
av detta slag”. Ett eget personligt behov skall således föreligga, men enskilt
bruk kan vara för handen även om förfarandet samtidigt gynnar exempelvis

vederbörandes egen förvärvsverksamhet. Anställda hos myndigheter,

sammanslutningar och enskilda företag kan naturligtvis framställa exemplar
för enskilt bruk. Det är sålunda tillåtet att exempelvis en forskare vid ett
företags forskningsavdelning tar en fotokopia av en vetenskaplig eller annan
tidskriftsuppsats om han har ett personligt behov av att ha tillgång till
fotokopian. Att även företaget genom denna forskares åtgärd har nytta av
åtgärden är utan betydelse i sammanhanget. Det är också tillåtet att
framställa kopior till kollegor inom exempelvis det egna forskarlaget eller
den egna arbetsgruppen. Det är t. ex. tillåtet att en föredragande inom en
myndighet eller ett företag framställer kopior ur facklitteratur för sitt eget
bruk och för den eller dem som är närvarande vid föredragningen och som
behöver ha tillgång till kopiorna för att kunna följa denna. Kopior som har
framställts för sådant personligt bruk får inte överlåtas till eller ställas in i
myndighetens, sammanslutningens eller företagets bibliotek eller arkiv eller
annars utnyttjas för ett annat ändamål än det som de har framställts för.

Mot bakgrund av nu redovisade regler i upphovsrättslagen och uttalanden
som ligger till grund för denna lagstiftning gör jag sammanfattningsvis
följande bedömning.

Ansvarsnämndens referatsamling omfattas av upphovsrätt. Det är därför
214 inte fel av nämnden att på referatsamlingen låta trycka en förbudstext mot

eftertryck eller kopiering. Varken upphovsrättslagens regler eller förbudstexten
utgör dock något hinder mot att ta kopia för enskilt bruk. Ej heller
föreligger någon inskränkning i nämndens skyldighet enligt tryckfrihetsförordningen
att på begäran lämna ut avskrift eller kopia.

Fråga om förtroendesekretess vid allmän försäkringskassa
(Dnr 3120-1985)

Vid en inspektion av Hallands läns allmänna försäkringskassa företogs en
stickprovsvis granskning av ärenden på utredningssektionen vid kassans
lokalkontor Halmstad Öster. I ett ärende rörande förtidspension påträffades
i journalen följande anteckning med anledning av ett besök av den
försäkrade.

Samtal med den försäkrade i dag, som var i mycket dåligt skick, svettades och
darrade. Han berättade anledningen till sina psyk besvär men jag fick lova att
absolut inte skriva ner det i journalen.

Sedan kassan inkommit med yttrande över anteckningen anförde JO Sverne
följande i ett beslut den 31 januari 1986.

Av allmänna förvaltningsrättsliga principer följer att det som framkommer
i ett ärende och som har betydelse för ärendets fortsatta handläggning eller
avgörande skall dokumenteras. Principen kommer till uttryck bl. a. i
bestämmelserna i 16 § förvaltningslagen om parts rätt att lämna muntliga
uppgifter. Där anges också att muntliga uppgifter skall antecknas genom
myndighetens försorg i den utsträckning som behövs.

I det aktuella ärendet förefaller det inte uteslutet att det den försäkrade
berättade kan ha haft betydelse för ärendets avgörande. Om så var fallet var
det tjänstemannens skyldighet att anteckna hans berättelse i journalen.

Det framgår inte av journalanteckningen om den försäkrade begärde att
hans berättelse inte skulle dokumenteras innan han avgav den eller om han
först efteråt bad att den inte skulle skrivas ned.

Journalanteckningen ger vid handen att handläggaren hos försäkringskassan
tillmötesgått den försäkrades önskemål och hemlighållit vissa uppgifter.
Handläggaren har härigenom tillskapat en s.k. förtroendesekretess som
enligt 7 kap. 4 § andra stycket sekretesslagen gäller inom den kommunala
familjerådgivningen. Det finns inte någon motsvarighet till detta i de
sekretessbestämmelser som gäller för försäkringskassan. Handläggaren har
således förfarit felaktigt ur sekretessynpunkt. Enligt min mening borde
tjänstemannen ha förfarit på följande sätt.

Om den försäkrade, innan han berättade något, begärde att anteckningar
inte skulle göras, borde tjänstemannen ha upplyst honom om att anteckningar
måste göras om berättelsen skulle visa sig ha betydelse för ärendets
avgörande. Handläggaren borde vidare ha upplyst den försäkrade om att
sådana anteckningar endast är underkastade de inom den allmänna försäkringen
gällande sekretessbestämmelserna. Handläggaren borde även ha

betonat vikten av att uppgifter av betydelse kommer fram. Den försäkrade
hade därefter att ta ställning till vilka uppgifter han ville lämna.

Om den försäkrade först efter det att han avgivit berättelsen begärde att
den inte skulle dokumenteras, borde tjänstemannen ha upplyst honom om
antingen att uppgifterna var sådana att de hade betydelse för ärendets
avgörande och att de därför måste antecknas eller, om så inte var fallet,
upplyst honom om att några anteckningar inte skulle komma att göras.

Jag utgår från att kassan underrättar lokalkontoret om mitt beslut och
anser mig kunna stanna vid nu gjorda uttalanden.

Fråga om allmän försäkringskassas utlämnande av uppgift om
vårdnadshavarens adress till den underhållsskyldige

(Dnr 996-1985)

I klagomål anförde G. i huvudsak följande.

Han är underhållsskyldig för ett barn. Försäkringskassan uppmanade
honom att kontakta socialkontoret i Eskilstuna kommun för att få det
fastställda underhållsbidraget jämkat. Socialkontoret uppmanade honom att
kontakta vårdnadshavaren i denna fråga. Han frågade därför försäkringskassan
om vårdnadshavarens adress. Försäkringskassan vägrade upplysa honom
om detta. I senare förklaringar från kassan uppgav kassan att vårdnadshavaren
inte lämnat sitt medgivande till att hennes adress lämnades ut. Kassan
uppgav vidare att det är ytterst sällsynt att en underhållsskyldig inte vet
adressen till barnet och vårdnadshavaren och att detta skulle kunna ha
särskilda orsaker. Kassan uppgav också att vårdnadshavarens skäl för att inte
medge utlämnande till G. saknade betydelse.

G. ansåg att kassans besked var ärekränkande.

Efter remiss anförde Södermanlands läns allmänna försäkringskassa bl. a.
följande.

Lokalkontoret har vid en förfrågan om utlämnande av uppgift ur sina register
att ta ställning till om ett utlämnande kan innebära men för den uppgiften
berör. Omständigheterna i detta fall var att G. behövde ha kontakt med
vårdnadshavaren för att kunna utröna om hon var beredd att teckna ett avtal
om sänkt underhållsbidrag. G. efterfrågade endast uppgift om adress, inte
arbetsgivare, sjukpenninggrundande inkomst eller andra uppgifter som är
relevanta vid en prövning av underhållsförmågan.

Den inledande prövningen bör alltså gälla om det kan anses innebära men
för vårdnadshavaren att underhållsskyldig genom lokalkontorets utlämnande
av adressen ges möjlighet att vid en kontakt med vårdnadshavaren
efterhöra hennes inställning till ett nytt avtal med ett jämkat underhållsbidrag.
Kassans bedömning är att risk för men inte föreligger. Den fortsatta
handläggningen bör då inriktas på att visa huruvida andra omständigheter
bör påverka ett beslut om utlämnande. Risken för övergrepp och trakasserier
bör därför noga utredas och bedömas. Detta kan exempelvis ske genom
genomgång av kassans aktmaterial, kontroll av ADB-registret (finns spärrmarkering
för adressen?) samt kontakt med vårdnadshavaren. Hur en sådan
prövning skulle utfallit i detta ärende kan inte bedömas då tillräckligt
underlag saknas. Då G. numera har fått adressuppgiften från annat håll är

det knappast meningsfullt att i detta skede komplettera materialet för att
kunna göra en ny prövning.

Lokalkontoret har vid sin bedömning tillmätt det förhållandet att G. inte
kände till vårdnadshavarens adress stor betydelse. Av de skrivelser som sänts
till G. samt lokalkontorets yttrande kan utläsas att ovanstående faktum
bedömts utgöra skäl för att sekretessbelägga adressuppgiften allrahelst som
vårdnadshavaren inte heller medgav ett utlämnande.

Kassan anser att lokalkontoret vid sin bedömning av menfrågan dragit för
långtgående slutsatser dels av det förhållandet att vårdnadshavarens adress
var okänd för G., dels att vårdnadshavaren motsatte sig ett utlämnande. I och
med att vårdnadshavarens skäl för sin vägran inte efterfrågades överlämnades
i praktiken menprövningen till henne. En sådan tolkning kan skrivningen
i sekretesslagens förarbeten om att utgångspunkten för bedömningen skall
vara den berörde personens egen upplevelse enligt kassans mening inte ges.

I övrigt kan i ärendet anmärkas att lokalkontoret redan i sitt första
meddelande daterat 1984-10-05 bort upplysa G. om möjligheten att få frågan
prövad av myndigheten dvs. lokalkontorsföreståndaren. I skrivelse daterad
1984-10-30 lämnades dock omprövningshänvisning vilket i detta fall innebar
att den påföljande prövningen utfördes av lokalkontorsföreståndaren.

Vid ärendets avgörande den 20 februari 1986 anförde JO Sverne följande.

Enligt 7 kap. 7 § sekretesslagen gäller sekretess hos allmän försäkringskassa
för uppgifter om personliga förhållanden i försäkringsärenden, om det kan
antas att den berörde lider men om uppgiften röjs. Avsikten är att
skadebedömningen skall kunna göras med utgångspunkt i själva uppgiften.

Den typ av uppgifter hos försäkringskassan som normalt är offentliga inom
folkbokföringen omfattas som regel inte heller av socialförsäkringssekretessen.
Beträffande uppgift om en försäkrads adress gäller först och främst det
undantaget att uppgiften inte skall lämnas ut om det finns anledning att anta
att den skall användas i syfte att trakassera den försäkrade eller dennes
närstående. För att kassan skall misstänka något sådant bör som regel
uppgiften vara spärrad i kassans register. Någon sådan spärrmarkering fanns
uppenbarligen inte i det aktuella fallet.

Vad som fick lokalkontoret i Eskilstuna att misstänka att vårdnadshavaren
skulle lida men om uppgiften om hennes adress lämnades ut till G. var
tydligen den omständigheten att G. inte redan kände till adressen. Jag delar
försäkringskassans bedömning i yttrandet hit att lokalkontoret dragit för
långtgående slutsatser av detta.

I sammanhanget bör det emellertid ha stått klart för kassan att G. skulle
använda uppgiften för att försöka åstadkomma en jämkning av det fastställda
underhållsbidraget, eventuellt genom en process. Om en uppgift skall
användas i ett rättsligt förfarande, kan detta bedömas som men. Enligt min
mening har denna risk i det aktuella fallet inte varit tillräckligt påtaglig. När
enbart en adressuppgift efterfrågas av en enskild person, som inte kan antas
bedriva inkassoverksamhet, bör denna aspekt kunna lämnas därhän.

Det ankommer på myndigheten att avgöra sekretessfrågor. Den berörde
kan efterge sekretessen med följd att en annars sekretessbelagd uppgift
lämnas ut. Den enskilde kan däremot inte genom att vägra sitt medgivande
till ett utlämnande skapa sekretess för en annars offentlig uppgift.

Jag finner inte tillräcklig anledning att rikta någon allvarlig kritik mot

lokalkontoret för att man efterfrågade vårdnadshavarens inställning till ett
utlämnande. Det finns emellertid mot bakgrund av vad jag sagt ovan skäl att
kritisera lokalkontoret för att man inte hörde sig för om anledningen till att
hon inte ville lämna sitt medgivande.

Vad härefter angår den formella handläggningen av ärendet förefaller det
som om lokalkontoret i sitt avslagsbeslut hänvisat till bestämmelserna om
omprövning i lagen om allmän försäkring. Jag vill erinra om att dessa
bestämmelser inte gäller i fråga om en försäkringskassas beslut i utlämnandefrågor.
Beträffande sådana beslut gäller i stället reglerna i 15 kap. 7—8 §§
sekretesslagen. Som kassan påpekat i sitt yttrande har lokalkontoret förfarit
felaktigt även i detta avseende.

Sammanfattningsvis har lokalkontoret i Eskilstuna inte handlagt G:s
begäran att få uppgift om vårdnadshavarens adress på det sätt som man kan
kräva. Försäkringskassans yttrande hit vittnar emellertid om att man på
centralt håll har bättre kännedom om sekretessbestämmelsernas innebörd.
Jag utgår från att det inträffade ger kassan anledning att informera
lokalkontoren om gällande bestämmelser och mitt beslut. Jag anser mig
därför kunna avsluta ärendet med det sagda.

Meddelarfriheten i de allmänna försäkringskassornas
verksamhet

(Dnr 395-1986)

I en skrivelse till JO bad anmälaren JO granska hur en tidning erhållit
uppgifter om ett ärende, som behandlats vid sammanträde med Blekinge läns
allmänna försäkringskassas pensionsdelegation, innan protokollet från sammanträdet
justerats.

Efter remiss framhöll försäkringskassan att vare sig kassan, pensionsdelegationen
eller någon enskild tjänsteman hos kassan lämnat uppgifter om
ärendet till tidningen som en åtgärd i tjänsten. Kassan framhöll vidare att
meddelarfrihet gäller för kassans tjänstemän och förtroendemän, varför
kassan inte efterforskat och inte heller avsåg att efterforska vem som lämnat
ut uppgifterna.

I ett beslut den 12 maj 1986 uttalade JO Sverne följande.

Den i 1 kap. 1 § tredje stycket tryckfrihetsförordningen stadgade friheten
för envar att fritt meddela sig med massmedierna är inte begränsad genom
någon bestämmelse i tryckfrihetsförordningen eller 16 kap. sekretesslagen
(1980:100) såvitt gäller de allmänna försäkringskassornas verksamhet. Vem
som begagnat sig av sin meddelarfrihet får under sådana förhållanden inte
efterforskas. Med hänsyn till det sagda och det kassan uppgivit i sitt yttrande
hit vidtar jag ingen ytterligare åtgärd i saken utan avskriver ärendet här.

Offentlighetsprincipen och semesterstängning av kommunala
myndigheter

(Dnr 2249-1985)

I en artikel i tidningen Skaraborgaren Öst av den 18 juli 1985 uppgavs att
vissa kommunala myndigheter i Karlsborgs kommun sedan ett antal år
tillbaka hållits stängda under några veckor på sommaren. I artikeln gjordes
det gällande att allmänheten som en följd av detta saknat möjlighet att få ta
del av allmänna handlingar hos de berörda myndigheterna under de perioder
som myndigheterna varit stängda.

Med anledning av uppgifterna i tidningsartikeln beslöt JO Holstad att
granska det skedda. Inom ombudsmannaexpeditionen upprättades därför en
promemoria som sändes över till kommunen för yttrande. I promemorian
ifrågasattes huruvida det förhållandet att en kommunal myndighet under en
viss tid inte hålles öppen under vardagar är förenligt med offentlighetsprincipen.

Kommunstyrelsen avgav därefter yttrande över promemorian och tidningsartikeln.
I yttrandet anfördes bl. a. följande.

JO-ämbetet erinrar om de bestämmelser i 2 kap tryckfrihetsförordningen
som finns om allmänna handlingars offentlighet samt understryker att i
sekretesslagen 15 kap 1 § stadgas att när en allmän handling har kommit in till
eller upprättats hos en myndighet skall den i regel registreras utan dröjsmål.
Enligt 4 § i samma kapitel skall en myndighet på begäran av enskild lämna
uppgift ur allmän handling som förvaras hos myndigheten i den mån hinder
inte möter pga bestämmelse om sekretess eller av hänsyn till arbetets
behöriga gång.

Karlsborgs kommunstyrelse har under många år tillämpat den rutinen att
kommunkontoret (kansli-, drätsel- och tekniska avdelningarna), med undantag
av vissa servicefunktioner gällande el- vatten- renhållningsärenden m m,
har hållit stängt högst 2 veckor (10 vardagar) under sommaren. Tjänstgörande
vaktmästare har dagligen hämtat posten och lagt in den i mappar som varit
datummärkta dag för dag.

Karlsborgs kommunstyrelse har varit väl medveten om gällande bestämmelser
i tryckfrihetsförordningen och sekretesslagen, men en kommun av
Karlsborgs storleksordning har mycket begränsade personalresurser och
några vikarier inom den administrativa verksamheten tillsättes ej under
semesterperioden. Sommarstängningen har därför införts för att allmänheten
skall erhålla en så god service som möjligt på så vis att under 2 veckor
begränsas servicen till det absolut nödvändiga för att sedan kunna upprätthållas
på ett tillfredsställande sätt.

Under de senaste 15 åren har allmänheten sammanlagt ej framställt mer än
högst fem förfrågningar om inkomna handlingar.

Semesterstängningen har i god tid offentliggjorts genom annonsering i
pressen och genom anslag på kommunens officiella anslagstavla.

Kommunstyrelsen är av den uppfattningen att allmänhetens intresse har
bäst betjänats genom att avdelningarna så snabbt som möjligt haft tillgång till
personal som på ett tillfredsställande sätt kunnat lämna upplysningar om
ärenden och besvara frågor.

Allmänheten har ej direkt eller indirekt framfört några klagomål till
kommunstyrelsen eller till några kommunala förtroendemän gällande den
begränsade semesterstängning som tillämpats. I en kommun av Karlsborgs
storleksordning har förtroendemännen snabba och omfattande kontakter
med allmänheten.

Med hänsyn till de påpekanden JO-ämbetet framfört kommer kommunstyrelsen
och skolstyrelsen fro.m. 1986 att besluta att ej tillämpa någon
semesterstängning för respektive kommunkansli och skolkansli.

Vid senare telefonsamtal uppgavs från kommunkansliet i huvudsak följande.
Vissa förvaltningar måste till följd av personalbrist även fortsättningsvis vara
stängda under någon sommarvecka. Registrering av handlingar, som kommer
in till dessa förvaltningar, kommer att ombesörjas av kommunkansliets
personal. Denna personal kommer också att behandla framställningar om att
få ta del av allmänna handlingar.

I beslut den 30 januari 1986 uttalade JO Holstad följande.

12 kap. tryckfrihetsförordningen (TF) ges regler om allmänna handlingars
offentlighet. I 1 § föreskrivs, att varje svensk medborgare till främjande av
ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning skall ha rätt att ta del av
allmänna handlingar. Av 2 § framgår att denna rätt får begränsas endast om
det är påkallat med hänsyn till vissa i lagrummet angivna allmänna och
enskilda intressen. Bestämmelser om inskränkningar i rätten att ta del av
allmänna handlingar finns i sekretesslagen (1980:100). En handling är enligt
2 kap. 3 § TF allmän om den förvaras hos en myndighet och har kommit in till
eller upprättats hos myndigheten. En allmän handling som får lämnas ut skall
på begäran genast eller så snart det är möjligt på stället och utan avgift
tillhandahållas den, som önskar ta del av den. Detta framgår av 3 kap. 12 §
TF. Den som önskar ta del av en allmän handling har även rätt att mot
fastställd avgift få en avskrift eller en kopia av handlingen till den del den får
lämnas ut. I 2 kap. 13 § föreskrivs att en framställning om detta skall
behandlas skyndsamt. En myndighet skall också, enligt 15 kap. 4 § sekretesslagen,
på begäran av enskild lämna uppgift ur allmän handling som förvaras
hos myndigheten i den mån hinder inte möter på grund av bestämmelse om
sekretess eller av hänsyn till arbetets behöriga gång.

För att rätten att ta del av resp. få kopior av allmänna handlingar liksom att
få uppgifter ur sådana handlingar skall kunna realiseras krävs i många fall att
myndigheterna för någon form av register eller diarium över sina handlingar.
Ett register fyller också den funktionen att allmänheten genom registret kan
få reda på om en viss handling över huvud taget existerar. I 15 kap. 1 §
sekretesslagen regleras skyldigheten för myndigheter att föra register eller
att vidta åtgärder med samma syfte. När en allmän handling har kommit in till
eller upprättats hos en myndighet skall handlingen enligt paragrafens första
stycke registreras utan dröjsmål, om det inte är uppenbart att den är av ringa
betydelse för myndighetens verksamhet. Beträffande allmänna handlingar
som inte är hemliga får registrering underlåtas, om handlingarna hålls så
ordnade att det utan svårighet kan fastställas om en handling har kommit in
eller upprättats. Mot bakgrund bl. a. av dessa bestämmelser föreskrivs för de
statliga myndigheternas del i 15 § andra stycket allmänna verksstadgan
(1976:600) att registrators- och kassakontor skall hållas öppna i regel minst
fem timmar varje arbetsdag enligt myndighetens bestämmande.

Några allmänna regler som för det kommunala området ger föreskrifter
om i vilken omfattning myndigheterna skall hålla öppet för allmänheten finns
inte. Men det är uppenbart att en kommunal myndighet inte får begränsa

öppethållandet på ett sådant sätt att medborgarnas rätt enligt de återgivna
reglerna i TF och sekretesslagen träds för när.

Från de nu angivna utgångspunkterna är det tydligt att det inte kan godtas
att en kommun under ett par veckor under sommaren stänger vissa
verksamhetsgrenar utan att träffa särskilda anordningar för att tillgodose
offentlighetsprincipen. Genom att göra det hindrar man ju allmänheten från
att utöva sin grundlagsenliga rätt att ta del av allmänna handlingar. En sådan
åtgärd medför också att framställningar om kopior av allmänna handlingar
inte kan behandlas med erforderlig skyndsamhet och att förfrågningar från
allmänheten om innehållet i allmänna handlingar inte kan besvaras. Dessutom
blir det inte möjligt att uppfylla sekretesslagens krav på registrering av
allmänna handlingar.

Mot bakgrund av vad som upplysts från kommunen om vilka åtgärder man
i fortsättningen kommer att vidta för att tillgodose berörda intressen har jag
inte ansett det påkallat att uppehålla mig vidare vid det inträffade.

Fråga bl. a. om när vissa handlingar hos en kommunal nämnd
blev allmänna handlingar. Det rörde sig om de
tjänsteutlåtanden med förslag till beslut som vederbörande
förvaltningschef översänt till nämnden inför ett kommande
sammanträde

(Dnr 406-1985)

JO Holstad meddelade den 12 februari 1986 ett beslut med anledning av
klagomål från journalisten Lennart Lundquist. I sin klagoskrift hade
Lundquist anfört i huvudsak följande. Han besökte den 30 november 1984 i
tjänsten miljö- och hälsoskyddsförvaltningen för att ta del av vissa handlingar.
Bakgrunden var i korthet.

En vecka före miljö- och hälsoskyddsnämndens sammanträde skickas
handlingarna, som skall avhandlas på sammanträdet, ut av tjänstemännen på
förvaltningen. Tidigare har då också handlingarna skickats till massmedierna.
Politikerna i nämnden beslutade så att massmedierna inte skall få
handlingarna förrän några dagar före sammanträdet och handlingarna
skickades därför till massmedierna fredagen före sammanträdet som alltid
hålls på en tisdag. Enligt Lundquists mening skall tryckfrihetsförordningen
tolkas så att handlingarna i och med att de skickas till politikerna även blir
allmänna och offentliga. (Grundfrågan är ju om politiker med ett beslut kan
upphäva en grundlag, tryckfrihetsförordningen.) På förvaltningen fick han
tala med förvaltningens högste chef, Karl-Erik Höglund. Denne ville
emellertid inte lämna ut handlingarna. Lundquist begärde då ett avslagsbeslut
med besvärshänvisning. Höglund svarade att han skulle skicka "några
rader” till Lundquist senare. Några dagar därefter mottog Lundquist ett brev
från Höglund. Lundquist uppfattade brevet som ett avslagsbeslut och
överklagade till kammarrätten. Domstolen fann emellertid att skrivelsen inte
utgjorde ett till kammarrätten överklagbart beslut. Mot denna bakgrund vill

Lundquist ha JO:s åsikt bl. a. om att Höglund vägrade att ge ett avslagsbeslut
med besvärshänvisning.

Klagomålen remitterades till nämnden för yttrande. Som svar på remissen
åberopade nämnden ett tjänsteutlåtande från miljö- och hälsoskyddsförvaltningen.
I tjänsteutlåtandet anfördes bl. a. följande.

Bakgrund

Miljö- och hälsoskyddsnämnden beslöt vid sammanträde 1984-10-16 § 389
bl. a. att ”uppdra åt förvaltningen att ombesörja att nämndens ärenden
skulle tillställas massmedia med post fredagar före nämndens sammanträde”.
Protokollsutdrag bifogas, bilaga 1.

Skälet till detta var följande.

Nämnden sammanträder i regel var 3:e tisdag, med undantag av perioden
15 juni—25 augusti, då inga sammanträden äger rum. Under perioden
december-januari är uppehållet mellan sammanträdena cirka 5 veckor.

Handlingarna till nämndsammanträdena, dvs tjänsteutlåtanden från förvaltningschefen
till nämnden med förslag till beslut, distribueras med bud 1
vecka före sammanträdena, dvs tisdagar på eftermiddagen. Det har tidigare
varit praxis att nämndhandlingarna sänts med post till massmedia så att dessa
haft tillgång till handlingarna senast onsdagen veckan före sammanträdena.

Vid nämndens sammanträde 1984-10-16, behandlades frågan, varvid
framhölls att nämndens förtroendevalda oftast kunde läsa i pressen om de
förslag till beslut som de ännu ej hunnit ta del av genom de utsända
handlingarna. Detta ansågs vara felaktigt, varför nämnden beslöt i enlighet
med ovan redovisad formulering.

När frågan behandlades av nämnden framkom den uppfattningen att
massmedia skulle erhålla ärendena dagen före sammanträdet, dvs måndag.
För att detta praktiskt skulle kunna genomföras, måste handlingarna sändas
med post senast fredag från förvaltningen. Detta formulerades också i
protokollet.

En journalist vid Svenska Dagbladet, Lennart Lundquist, ansåg att
handlingarna skulle lämnas ut tidigare och framförde detta vid sammanträffande
med förvaltningschefen 1984-11-20. Förvaltningschefen hänvisade
därvid till nämndens beslut och förklarade att han på grund av detta ej kunde
lämna ut handlingarna tidigare. Detta bekräftades också i brev till Lundquist
daterat 1984-12-03, vilket bifogas, bilaga 2.

Lundquist anförde besvär över förvaltningschefens tolkning av nämndens
beslut 1984-10-16 hos kammarrätten i Stockholm. Kammarrätten konstaterade
att förvaltningschefens skrivelse till Lundquist ej utgjorde ett överklagbart
beslut varför det inte föranledde någon kammarrättens åtgärd. Kammarrättens
protokoll bifogas, bilaga 3.

Ärendet har därefter aktualiserats hos Riksdagens Ombudsmän.

Förvaltningens synpunkter

De handlingar som Lundquist önskat erhålla tidigare, borde enligt hans
uppfattning med stöd av 3 kap. 7 § tryckfrihetsförordningen, utsändas till
massmedia när de är att betrakta som expedierade, dvs färdiga att utsändas.

De aktuella handlingarna, tjänsteutlåtanden från förvaltningschefen till
miljö- och hälsoskyddsnämnden, är handlingar som förvaras hos myndigheten.
Handlingarna har däremot ej kommit in till myndigheten, då förvaltningen
och förvaltningschefen ej intar en så självständig ställning i förhållande
till nämnden att handlingarna blir allmänna genom att lämnas från

förvaltningen till nämnden (2 kap. 8 § tryckfrihetsförordningen, RÅ 1969 ref
9, JO:sämbetsberättelse 1973 s. 328 och 1981/82 s. 284). Utdrag ut 2 kap. 7 o.
8 §§ tryckfrihetsförordningen bifogas, bilaga 4.

Enligt 2 kap. 7 § tryckfrihetsförordningen kan enligt huvudregeln en
handling anses upprättad när den har expedierats. Har den inte expedierats
och hör till ett visst ärende, anses den upprättad när ärendet slutbehandlats
hos myndigheten. Ärendet kan sålunda inte anses slutbehandlat förrän
nämndens protokoll, där ärendet behandlats, justerats. Handlingarna kan
därför ej anses vara allmänna förrän vid denna tidpunkt. Lundquist har
därför inte rätt att få del av handlingarna tidigare än denna tidpunkt på grund
av reglerna i tryckfrihetsförordningen. Nämndens beslut innebär sålunda att
massmedia får möjlighet att ta del av handlingarna innan nämndens
sammanträden och sålunda innan ärendena slutbehandlats. Detta innebär
följdaktligen en ändring av tidigare praxis då massmedia hade tillgång till
ärendena senast onsdagen före sammanträdet.

Enligt förvaltningens uppfattning är nämndens beslut korrekt och lagligen
avfattat och förvaltningschefens tolkning av beslutet och uttalande om
innebörden om detta i skrivelsen till Lundquist korrekt och laglig.

Nämnden tilläde dessutom följande.

Klaganden anser att nämnden överskridit sina befogenheter. Nämnden anser
att ärendet enligt nämndens beslut fortfarande är att betrakta som under
beredning.

Nämnden har den lagliga rätten att besluta om tidpunkten för utskick av
nämndens handlingar. Vad som sedan är praktiskt möjligt får dock prövas
kontinuerligt, för att på bästa sätt underlätta pressens arbete.

Lundquist kommenterade remissvaret och gjorde då gällande bl. a. att
nämnden genom beslutet den 16 oktober 1984 om att senarelägga utskicket
av handlingar till pressen satt sig över tryckfrihetsförordningens bestämmelser
när en handling är allmän.

Höglund uppgav vid ett telefonsamtal med JO-expeditionen på förfrågan i
huvudsak följande. Lundquist ville vid sitt besök på förvaltningen den 30
november ta del av vissa handlingar, som skulle behandlas vid nämndens
förestående sammanträde. Höglund förklarade med hänvisning till nämndens
beslut den 16 oktober 1984 att han inte kunde lämna ut de begärda
handlingarna. Lundquist var mycket missnöjd med detta besked. Det fördes
inte på tal att hänskjuta frågan om handlingarnas utlämnande till nämnden.
Något beslut att delegera nämndens behörighet att avslå enskilds begäran att
få ta del av allmänna handlingar föreligger inte.

1 beslut den 12 februari 1986 uttalade JO Holstad följande.

Klagomålen avser i första hand den formella handläggningen av Lund quists

begäran om att få del av handlingar. Jag behandlar först klagomålen i
den delen. Därefter kommenterar jag i korthet Lundquists synpunkter på
nämndens ståndpunkt i sak till hans framställning.

Den grundläggande regeln om rätten att få del av en allmän handling finns i

2 kap. 12 § tryckfrihetsförordningen (TF). Det föreskrivs där att en allmän
handling som får lämnas ut, på begäran genast eller så snart det är möjligt
skall tillhandahållas på stället och utan avgift. Regeln innebär att sökanden
alltid har rätt att få ut handlingen utan dröjsmål. Visserligen måste

myndigheten ibland ha ett visst rådrum t. ex. för att få fram handlingen eller
att fundera på om den får lämnas ut. Men mer än någon eller några dagars
väntan kan normalt inte godtas.

Frågan om i vilken ordning en begäran om att få ta del av en allmän
handling skall prövas är reglerad i TF och sekretesslagen. En sådan begäran
skall enligt 2 kap. 14 § TF göras hos den myndighet som förvarar handlingen.
I 15 kap. 6 § sekretesslagen anges vem inom myndigheten som svarar för
prövningen. Innebörden av paragrafen är att den, som enligt arbetsordningen
eller ett särskilt beslut svarar för vården av handlingen, i första hand skall
pröva framställningar från enskilda att få ta del av den. Men i tveksamma fall
skall befattningshavaren hänskjuta frågan till myndigheten, om det kan ske
”utan omgång”. Vägrar befattningshavaren att lämna ut handlingen skall
han, om sökanden begär det, hänskjuta frågan till myndigheten. Självfallet
bör han alltid underrätta en sökande, som är missnöjd med att utlämnande
vägras, om möjligheten att få frågan hänskjuten till myndigheten. Såvitt
avser kommunala myndigheter är det i regel vederbörande nämnd eller
styrelse som har att besluta i saken på myndighetens vägnar.

Det skall här inskjutas att det i regel är praktiskt för en kommunal nämnd
att ha föreskrifter som innebär att dess beslutanderätt delegeras exempelvis
till ett arbetsutskott eller en tjänsteman. Utan sådana föreskrifter kan
nämligen nämnden ibland bli tvungen att hålla ett särskilt sammanträde
enbart för att pröva en fråga om utlämnande. Som framgår av det föregående
kräver ju reglerna i TF att sådana frågor handläggs mycket snabbt.

Enligt 2 kap. 15 § TF kan myndighetens beslut att vägra att lämna ut en
handling överklagas. Däremot kan ett beslut som en befattningshavare
meddelar med stöd av 15 kap. 6 § sekretesslagen inte överklagas. Närmare
regler om hur man överklagar finns i 15 kap. 7 §. I regel skall man vända sig
till vederbörande kammarrätt. Att myndighetens beslut skall vara försett
med besvärshänvisning framgår av 18 § förvaltningslagen.

När Lundquist begärde att få del av de berörda handlingarna prövades
hans begäran av Höglund. Denne vägrade att lämna ut handlingarna.
Utredningen ger inte några helt klara besked om vad som därefter sades
mellan Lundquist och Höglund. Det är emellertid uppenbart att Lundquist
var mycket missnöjd med att han inte fick del av några handlingar. Mot den
bakgrunden hade Höglund givetvis bort upplysa Lundquist om möjligheten
att få frågan hänskjuten till nämnden. Av allt att döma gjorde han inte det.
Handläggningen av Lundquists framställning var alltså inte invändningsfri.

Klagomålen får också anses gälla den ståndpunkt i sak som nämnden
intagit till frågan om de handlingar som Lundquist begärde att få ta del av var
allmänna handlingar i TF:s mening eller inte.

Lundquists begäran avsåg såvitt framgår av utredningen de tjänsteutlåtanden
med förslag till beslut som förvaltningschefen avgivit till nämnden inför
ett kommande sammanträde. Dessa handlingar hade tydligen skickats till
nämndens ledamöter med bud en vecka före sammanträdet. Lundquist anser
att handlingarna blev allmänna redan i och med att de sändes ut till
politikerna i nämnden. Nämnden tycks mena att handlingar av detta slag i
princip inte är allmänna förrän nämndens protokoll där ärendet behandlats
224 justerats.

De regler som främst är av intresse i sammanhanget återfinns i 2 kap. 3 och
7 §§ TF. Av 3 § framgår bl. a. att en handling blir allmän om den förvaras hos
en myndighet och enligt 7 § är att anse som upprättad hos en myndighet. 17 §
anges att en handling anses upprättad hos en myndighet när den har
expedierats. Vidare föreskrivs bl. a. att en handling som inte har expedierats
anses upprättad när det ärende till vilket den hänför sig har slutbehandlats
hos myndigheten. Klagomålen aktualiserar frågan om de berörda handlingarna
kan anses expedierade när de sänts över enbart till nämndens
ledamöter.

Det är tydligt att författningstexten i de berörda bestämmelserna inte ger
något svar på frågan. Och i rättspraxis ges det inte någon säker vägledning.
Det har emellertid ansetts att en handling kan sändas över från en myndighet
till någon utomstående utan att därigenom anses vara expedierad (jfr prop.
1976:160 s. 170 och RÅ 1963 ref. 16). I förevarande fall gäller det handlingar
som sänts enbart till nämndens egna ledamöter som ett led i de olika
ärendenas interna beredning (jfr även RÅ 1969 ref. 9). Mot den nu angivna
bakgrunden anser jag att det finns visst fog för att göra gällande att någon
expediering i TF:s mening inte skedde i det aktuella fallet genom att
handlingarna sändes över till ledamöterna. Saken är dock inte självklar. Ett
rättsfall från regeringsrätten på senare tid kan ge anledning till viss
tveksamhet (se RÅ 1980:2:4). Regeringsrätten ansåg i det fallet att en
handling blivit allmän i och med att den inför ett sammanträde sänts över från
en kommunal förvaltning till vederbörande nämnds ledamöter och andra.
Vilken räckvidd avgörandet skall anses ha är emellertid tveksamt bl. a.
därför att det i målet inte var fråga om en handling som var avsedd som
beslutsunderlag för ett ärende utan om en föredragningslista för sammanträdet.

Rättsläget är alltså oklart och ett bindande avgörande kan meddelas endast
av domstol. För min del nöjer jag mig med att konstatera att nämndens
ståndpunkt kan visa sig riktig vid en domstolsprövning.

Uttalanden angående frågan om vissa intagningslistor
avseende gymnasieskolan är allmänna handlingar samt kritik
mot en intagningsnämnd för handläggningen av ett ärende om
utlämnande av sådana listor

(Dnr 1833-1985)

JO Holstad meddelade den 19 mars 1986 följande beslut.

Bakgrund

Intagningsnämnden i Umeå gymnasieregion fattade i mitten av april 1985
beslut om intagning av elever på olika gymnasielinjer. I ett brev, som kom in
till nämnden den 29 april 1985, begärde Företagens Kundbibliotek AB att
snarast få kopior på intagningsnämndens listor över de elever som var

15 Riksdagen 1986187. 2 sami. Nr 1

intagna på vissa gymnasielinjer höstterminen 1985. Till brevet var fogade
blanketter där intagningsnämndens ordförande skulle medge bolaget att från
Kommun-Data AB begära de efterfrågade uppgifterna, nämligen elevernas
namn, adresser, personnummer samt linje. Framställningen behandlades vid
ett sammanträde med nämnden den 10 maj 1985. Nämnden, som redan
dessförinnan hade kontaktat Umeå kommuns juridiska avdelning för att få
ett yttrande i frågan, beslöt vid sammanträdet att bordlägga ärendet. Vissa
kontakter förekom sedan mellan å ena sidan nämnden och å andra sidan
bolaget samt kommunförbundets juridiska avdelning. Nämnden behandlade
på nytt ärendet vid ett sammanträde den 27 juni 1985. Nämnden beslöt då att
från bolaget begära in dess tillstånd från datainspektionen att föra personregister.
Den 5 juli 1985 fick nämnden en kopia på ett sådant tillstånd. Ärendet
behandlades sedan av nämnden vid ett sammanträde den 7 augusti 1985. Det
beslöts då att listor på elever som skulle börja gymnasiet skulle utlämnas efter
avslutad intagning. Intagningen kunde beräknas vara avslutad i mitten av
september 1985. Den 26 augusti 1985 sändes beslutet till bolaget.

Klagomål

I ett brev, som kom in till JO den 15 juli 1985, dvs. redan innan ärendet
avslutats hos nämnden, har bolaget genom Rutger Kahn påtalat vad som då
hade förevarit. Bolaget gjorde gällande att intagningsnämnden trots ett otal
påstötningar förhalat ärendet och vägrat lämna ut offentliga uppgifter.

Utredning

Efter remiss har intagningsnämnden yttrat sig. Yttrandet från nämnden samt
en skrivelse med kompletterande uppgifter fogas till detta beslut som bilaga
1—2. (Bilagorna utelämnas här.)

Bolaget har beretts tillfälle att skriftligen yttra sig över vad som anförts från
nämnden men har då inte hörts av. Däremot har Kahn vid ett telefonsamtal
med ombudsmannaexpeditionen uppgett bl. a. att bolaget med sin begäran
avsåg att få kopior av de intagningsbeslut som nämnden hade fattat i mitten
av april 1985.

Från nämnden har också en del uppgifter inhämtats per telefon. Det har då
upplysts bl. a. att nämnden i mitten av april 1985 fattat beslut om intagning
men att dessa beslut aldrig tillställts Kommun-Data, som alltså bara hade det
i yttrandet omnämnda ofullständiga och delvis felaktiga underlaget för
databehandling.

Det har under utredningen här också framkommit att bolaget hos
kammarrätten i Sundsvall anfört besvär i saken. Det skedde emellertid innan
intagningsnämnden slutligen prövat bolagets framställning. Och av det skälet
togs saken inte upp till prövning av kammarrätten.

Bedömning

I ärendet aktualiseras ett flertal bestämmelser angående allmänna handlingar.
Det finns därför anledning att inledningsvis dröja något vid innehållet i 2

kap. tryckfrihetsförordningen (TF) om allmänna handlingars offentlighet
och vid reglerna i 15 kap. sekretesslagen (1980:100) om utlämnande av
allmänna handlingar.

Enligt 2 kap. 1 § TF har i princip vem som helst rätt att ta del av allmänna
handlingar. Vissa begränsningar finns det i den rätten och de anges i
huvudsak i sekretesslagen. Vad det innebär rent praktiskt att man har rätt att
ta del av allmänna handlingar framgår i första hand av reglerna i 2 kap. 12 och
13 §§. Bestämmelserna i 2 kap. 12 § handlar om rätten att hos vederbörande
myndighet ta del av allmänna handlingar medan 2 kap. 13 § reglerar rätten
att mot avgift få kopior av handlingar.

Enligt 2 kap. 12 § skall en allmän handling som får lämnas ut på begäran
genast eller så snart det är möjligt tillhandahållas på stället och utan avgift.
Handlingen skall tillhandahållas i sådan form att handlingen kan läsas,
avlyssnas eller på annat sätt uppfattas. Enligt 2 kap. 13 § har den som vill ta
del av en allmän handling även rätt att mot fastställd avgift få en avskrift eller
en kopia av handlingen till den del den får lämnas ut. En begäran att få en
avskrift eller kopia av en allmän handling skall enligt samma paragraf
behandlas skyndsamt.

I 15 kap. 6 § sekretesslagen finns bl. a. bestämmelser om vem inom en
myndighet som handlägger en framställning om utlämnande av allmänna
handlingar. Och i 15 kap. 7 § samma lag regleras rätten att överklaga beslut
om avslag på en sådan framställning. Av paragrafen framgår att man i regel
klagar till vederbörande kammarrätt.

Vid bedömningen av det nu aktuella ärendet kan till en början konstateras
att det föreligger eller åtminstone har förelegat skilda uppfattningar om vad
bolagets begäran avsåg. Klaganden menar att begäran avsåg kopior av de
intagningsbeslut som intagningsnämnden hade fattat i mitten av april 1985.
Intagningsnämnden har däremot behandlat framställningen som om den
avsåg vissa av Kommun-Data uppgjorda intagningslistor. Till denna oklarhet
har jag anledning att återkomma. Men först vill jag något beröra dessa olika
handlingars rättsliga karaktär, dvs. om de var allmänna handlingar eller inte.
I det sammanhanget är vissa ytterligare bestämmelser i 2 kap. TF av intresse.

Begreppet allmän handling definieras i 2 kap. 3 § TF. Med handling förstås
enligt paragrafen framställning i skrift eller bild samt upptagning som kan
läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast med tekniskt hjälpmedel.
En handling är allmän, om den förvaras hos en myndighet och enligt 2 kap. 6
eller 7 § är att anse som inkommen till eller upprättad hos myndighet. Från
reglerna i 6 § som anger när en handling skall anses inkommen kan bortses i
detta ärende. En handling anses enligt 7 § upprättad hos en myndighet, när
den har expedierats. För vissa typer av handlingar, bl. a. beslut som skall
expedieras, finns särskilda regler. Sådana beslut skall sålunda anses upprättade,
när beslutet har expedierats. Enligt 9 § andra stycket anses utkast eller
koncept till myndighets beslut eller skrivelse och annan därmed jämställd
handling som inte har expedierats inte som allmän handling såvida den inte
tas om hand för arkivering.

De beslut som intagningsnämnden fattade i mitten av april 1985 och som
företaget anser sig ha begärt kopior av hade expedierats till berörda elever.
De var därför i enlighet med 2 kap. 7 § TF att anse som upprättade i samma

227

förordnings mening. Därmed var de enligt 2 kap. 3 § TF allmänna
handlingar. Om begäran avsåg kopior av dessa handlingar skulle sådana
kopior rätteligen ha lämnats ut såvida inte någon bestämmelse om sekretess
lade hinder i vägen. Något hinder av det slaget förelåg såvitt utredningen
visar inte.

Med de intagningslistor som upprättats av Kommun-Data och som
intagningsnämnden antog att begäran avsåg förhåller det sig annorlunda.
Dessa listor byggde på uppgifter som kommit in till ett visst datum. De beslut
som intagningsnämnden hade fattat i mitten av april ingick inte i det material
som fanns hos Kommun-Data. Listorna hos Kommun-Data utgjorde enligt
vad som upplysts utkast till intagning och rangordning av de sökande till
gymnasieskolan. I TF:s mening utgjorde dessa listor utkast till myndighetsbeslut.
Sådana handlingar anses enligt 2 kap. 9 § andra stycket TF inte som
allmänna handlingar, såvida de inte tas om hand för arkivering. Till
klarläggande av vilka handlingar som åsyftas i denna bestämmelse uttalas i
dess förarbeten (prop. 1975/76:160 s. 169) att dessa handlingar kan beskrivas
som ”mellanprodukter”, dvs. handlingar som befinner sig på ett tidigare
framställningsstadium än den slutliga produkten. Som exempel nämns bl. a.
ADB-upptagningar som saknar betydelse annat än som osjälvständiga led i
en bearbetning. Det är på detta sätt man måste betrakta de hos KommunData
uppgjorda listorna. Och dessa listor hade såvitt utredningen visar inte
omhändertagits för arkivering. Av detta följer att listorna inte var allmänna
handlingar. Därmed är också sagt att man inte på TF kunde grunda något
krav på att få kopior av dessa handlingar.

Det hittills sagda innebär i korthet detta. Om framställningen avsåg kopior
av intagningsnämndens beslut hade nämnden varit skyldig att bifalla den.
Avsåg framställningen däremot kopior av de hos Kommun-Data upprättade
listorna kunde den avslås med motiveringen att listorna inte utgjorde
allmänna handlingar. Med dessa konstateranden övergår jag till en bedömning
av intagningsnämndens handläggning av klagandens framställning.

Som redan nämnts har det i ärendet förelegat skilda meningar om vad
klagandens begäran avsåg, intagningsnämndens beslut eller Kommun-Datas
listor. Intagningsnämnden har uppfattat det som att begäran avsåg de
sistnämnda listorna. För att bedöma om nämnden kan ha fog för den
uppfattningen är naturligtvis i första hand innehållet i den skriftliga
framställningen till nämnden av intresse. I framställningen begärde bolaget
att få ”kopior på Intagningsnämndens listor över de elever som är intagna på

gymnasiets följande linjer Ordalydelsen för otvivelaktigt närmast

tanken till att det var intagningsnämndens redan fattade beslut som avsågs.
Men samtidigt sände bolaget med handlingar för undertecknande och dessa
handlingar var utformade som ett medgivande från nämnden till att företaget
hos Kommun-Data skulle få ut de begärda uppgifterna. Eftersom nämndens
egna beslut inte fanns hos Kommun-Data kunde detta föra tanken till att
bolaget avsåg de listor som fanns hos Kommun-Data. Mot denna bakgrund
kan man enligt min mening inte kritisera nämnden för att den inte
omedelbart insåg att det var nämndens egna beslut som avsågs. Men
omständigheterna var sådana att nämnden inte heller var berättigad att utan
vidare utgå från att det var Kommun-Datas listor som avsågs. Jag tänker då

särskilt på att valet stod mellan ett material som kunde lämnas ut och ett som
inte kunde lämnas ut men också på att det som kunde lämnas ut rimligen
måste ha varit mer intressant för sökanden än det andra materialet.

I en situation av detta slag är det enligt min mening naturligt att
myndigheten tar kontakt med den som gjort framställningen för att
undanröja oklarheten. En skyldighet att vidta en sådan åtgärd kan för övrigt
anses följa av en bestämmelse i förvaltningslagen. I 8 § den lagen föreskrivs
nämligen följande. Är ansöknings- eller besvärshandling eller annan handling
från någon som saken angår ofullständig och kan bristen avhjälpas på ett
enkelt sätt, skall myndigheten vägleda honom, om det behövs för att han
skall kunna ta till vara sin rätt.

En lämplig åtgärd i det aktuella fallet hade varit att skriva eller ringa till
sökanden för att försöka klara ut vilka handlingar man ville ha ut. Såvitt
utredningen utvisar togs inga sådana initiativ från nämndens sida. På den
punkten är emellertid utredningen något oklar och jag får därför nöja mig
med att konstatera att det är högst förvånande att det under handläggningstiden
inte klarlades vad sökandens framställning gick ut på.

Det mest iögonfallande när det gäller nämndens handläggning av bolagets
framställning är emellertid den långa tid som förflöt från det att framställningen
gjordes till dess att nämnden expedierade sitt beslut med anledning av
framställningen. Framställningen kom in till intagningsnämnden den 29 april
1985 och först den 26 augusti 1985, dvs. nästan fyra månader senare,
expedierade nämnden sitt beslut i saken. Detta skall ses mot bakgrund av
kravet i TF på skyndsam handläggning. I praxis har det ansetts att beslut i
ärenden av detta slag normalt måste meddelas genast eller inom några få
dagar. Frågan är om de åtgärder nämnden vidtog under handläggningen kan
anses utgöra giltig ursäkt för tidsåtgången.

Som förklaring till den långa handläggningstiden har intagningsnämnden
främst hänvisat till att man vänt sig till utomstående organ med juridisk
sakkunskap för att få råd om hur ärendet skulle hanteras. Givetvis kan det
ibland särskilt för små myndigheter utan egen juridisk sakkunskap vara
nödvändigt att inhämta råd. Men om man gör det måste man se till att man
omgående får dessa råd. I annat fall kan myndigheten inte sägas uppfylla
kravet på skyndsam handläggning. Vad som anförts från nämnden i denna
del utgör inte någon giltig ursäkt för den långa handläggningstiden.
Ytterligare en förklaring tycks vara att det förflutit lång tid mellan nämndens
ordinarie sammanträden och att handläggningen av sökandens framställning
skett enbart vid sådana sammanträden. Men inte heller detta är någon giltig
ursäkt. På grund av reglerna i 2 kap. 12 och 13 §§ kan det bli nödvändigt för
myndigheter att hålla extra sammanträden. Ett alternativ är att myndigheten
delegerar beslutsfattandet till någon tjänsteman.

Sammanfattningsvis konstaterar jag att TF:s krav på skyndsam handläggning
åsidosattes på ett flagrant sätt i det aktuella ärendet. Som jag redan
nämnt bör beslut i ärenden av detta slag i regel fattas inom någon eller några
få dagar från det att en framställning gjorts. Myndigheterna måste på olika
sätt, bl. a. genom att skaffa sig tillräckliga kunskaper och genom organisatoriska
åtgärder, säkerställa att detta kan ske.

Jag förutsätter att intagningsnämnden i enlighet med vad jag nu sagt ser till
att man i fortsättningen kan behandla ärenden angående utlämnande av
handlingar med den skyndsamhet som TF kräver.

Uttalanden angående frågan om vissa anteckningar som gjorts
vid en arbetsplatsträff inom en myndighet blivit allmän
handling

(Dnr 2521-1985)

I en skrivelse till JO framförde Erland Larsson, som är anställd vid
Skaraborgs regemente P4/Fo 35, klagomål över att han vägrats att få ut vissa
anteckningar som skulle ha upprättats vid regementets mobförrådsgrupper
(mob = mobilisering). En utredning gjordes varvid ett yttrande inhämtades
från regementet. I yttrandet uppgavs bl. a. följande. Mobförrådsgrupperna
hade en arbetsplatsträff. Vid denna träff fördes inget protokoll. Men vissa
minnesanteckningar gjordes av gruppernas personal gemensamt för att tjäna
som stöd när man senare skulle muntligen vidarebefordra den kritik som
framkommit. Efter träffen överlämnades anteckningarna till en personalkonsulent.
Anteckningarna betraktades som mobgruppens privata anteckningar
och de förstördes sedan av personalkonsulenten.

I ett beslut den 3 april 1986 uttalade JO Holstad under rubriken Bedömning
bl. a. följande.

Enligt 2 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen (TF) gäller att en handling är
allmän om den förvaras hos myndighet och enligt vissa bestämmelser, 6 eller
7 §, är att anse som inkommen till eller upprättad hos myndighet. Enligt 6 §
anses en handling inkommen till myndighet, när den har anlänt till
myndigheten eller kommit någon behörig befattningshavare till handa. 17 §
finns regler om när en handling skall anses upprättad hos en myndighet. Från
reglerna där finns dock ett undantag. 19 § föreskrivs att en hos en myndighet
tillkommen minnesanteckning, som inte har expedierats, inte heller efter den
tidpunkt då den enligt 7 § är att anse som upprättad skall anses som allmän
handling, om den inte tas om hand för arkivering.

Av yttrandet hit framgår att anteckningarna i fråga inom myndigheten
ansågs utgöra privata anteckningar. Mycket tyder också på att den bedömningen
var riktig så länge anteckningarna fanns hos upphovsmännen. Men
det framgår att anteckningarna så småningom överlämnades till myndighetens
personalvårdskonsulent. Med dessa utgångspunkter kommer man till
slutsatsen att anteckningarna i enlighet med de regler som redovisats i det
föregående blev allmän handling i och med att de överlämnades till
personalvårdskonsulenten. De förvarades nämligen därefter hos myndigheten
och de var genom att de överlämnats till personalvårdskonsulenten att
anse som inkomna.

Enligt TF har i princip envar rätt att ta del av en allmän handling såvida inte

någon bestämmelse om sekretess lägger hinder i vägen. Givetvis får man inte
sätta offentlighetsprincipen ur spel genom att förstöra en allmän handling,
när någon vill ta del av den. Om man ser anteckningarna på det nu redovisade
sättet, gjorde man alltså fel när man förstörde dem.

Det är emellertid inte helt uteslutet att betrakta anteckningarna som
gjorda i tjänsten av den berörda personalen. De förvarades visserligen även
med detta betraktelsesätt hos myndigheten men de var inte att anse som
inkomna till myndigheten. Och även om de vore att anse som upprättade
skulle de i enlighet med den förut nämnda bestämmelsen i 9 § inte anses som
allmän handling, såvida de inte expedierats eller tagits om hand för
arkivering. Såvitt utredningen visar var det aldrig aktuellt med någon
expediering eller arkivering. Ser man saken på detta sätt kommer man alltså
till en annan slutsats, nämligen att anteckningarna inte utgjorde allmän
handling. Något hinder mot att förstöra minnesanteckningar som inte utgör
allmän handling finns inte. Med detta synsätt skulle man alltså inte ha begått
något fel när man förstörde anteckningarna.

Sammanfattningsvis konstaterar jag att det med det synsätt som myndigheten
själv anlagt på anteckningarna i fråga - att de var privata - var fel att
förstöra dem. Men mot bakgrund av att det också finns ett visst utrymme för
ett annat synsätt anser jag mig inte ha anledning att uppehålla mig vidare vid
det inträffade.

Diarieföring av vissa handlingar hos statens arbetsgivarverk
(SAV)

Dnr 1139-1984
Anmälan

I en anmälan till JO sade F. bl. a. detta.

Vid besök hos SAV i april 1984 begärde han att få ta del av vissa handlingar
som SAV i samband med årets avtalsförhandlingar begärt in från olika
statliga verk och myndigheter. Han nekades dock med hänvisning till
sekretesslagen. När han då bad om diarienummer för att kunna begära beslut
med besvärshänvisning fick han emellertid till svar bl. a. att ”vi är inte
skyldiga att diarieföra handlingar som är förhandlingsunderlag”. Han menar
att de åsyftade handlingarna är att betrakta som inkomna och därmed också
allmänna enligt tryckfrihetsförordningen (TF) 2 kap. 6 §, och att myndigheten
brustit i sina skyldigheter genom att inte diarieföra dem.

Utredning

Ärendet remitterades till SAV med begäran om upplysningar om verkets
diarieföringsrutiner.

I sitt svar säger S AV sammanfattningsvis, att verket - såvitt det kan finna -har rätt tillämpat gällande bestämmelser och korrekt handlagt F:s begäran
om att få del av handlingarna.

Bedömning

JO Nilsson anförde i beslut den 29 augusti 1985 bl. a. detta.

En allmän handling skall registreras ”utan dröjsmål” när den kommit in till
eller upprättats hos en myndighet. Undantag från denna huvudregel får göras
i två fall, nämligen om handlingen (a) uppenbart är av ringa betydelse för
verksamheten eller (b) hålls ordnad så att ”det utan svårighet kan fastställas”
om den kommit in till myndigheten eller upprättats där; (b)-undantaget
gäller inte handling för vilken gäller sekretess (15 kap. 1 § sekretesslagen -1980:100). 15 kap. 1 § andra stycket öppnar möjlighet för regeringen att
föreskriva ytterligare undantag för handlingar av visst slag ”om särskilda skäl
föreligger”. Det har regeringen också gjort, se 5 § sekretessförordningen
(1980:657). SAV behöver sålunda inte registrera i sig hemliga handlingar
som innehåller ”förslag till kollektivavtal”.

Vad är allmän handling? Det är ju endast i fråga om sådana som det kan bli
aktuellt att diskutera registreringsskyldighetens omfattning. Begreppet
definieras i TF 2 kap. 3, 4, 6—11 §§.

SAV redovisar tre kategorier av handlingar, där diarieföring inte sker.

1. Utkast eller koncept till kollektivavtal enligt 2 kap. 9 § TF, som sänds
över till annan, t. ex. myndighet, för granskning och synpunkter. Dessa
handlingar är enligt SAV inte allmänna handlingar vare sig hos S A V innan de
sänds i väg och sedan de kommit tillbaka med antecknade synpunkter eller
hos den myndighet som tar emot dem.

SAV hänvisar i sammanhanget till uttalanden av departementschefen i
prop. 1975/76:160 om nya grundlagsbestämmelser angående allmänna
handlingars offentlighet, s. 170.

2. Promemorior o. d. som upprättas av olika myndigheter och som sänds
över till SAV för att användas som underlag för avtalsförhandlingar och
innehållande t. ex. synpunkter och prioriteringar i avtalsfrågan.

SAV menar att sådana handlingar inte kan vara att anse som allmänna vare
sig hos den avsändande myndigheten eller hos SAV, när de kommit in till
verket.

3. Förhandlingsanbud eller förslag till kollektivavtal som antingen upprättas
hos SAV och tillställs SAV:s motparter eller kommer in till SAV från
motparter eller - någon gång - från andra myndigheter.

SAV anser att dessa handlingar visserligen är allmänna hos verket (givetvis
förutsatt att de inte är att anse som minnesanteckningar osv. och som sådana
inte allmänna enligt 2 kap. 9 § TF). Men de är i allmänhet undantagna för
diarieföring enligt 5 § sekretessförordningen.

SAV:s praxis att inte diarieföra/registrera sådana handlingar som är att
hänföra till kategorierna 1. eller 3. ger mig inte anledning till några
principiella betänkligheter. I praktiken är naturligtvis saken inte så enkel
som den kan förefalla; gränsen mellan att sända en handling för ”granskning
och synpunkter” och att skicka den för information måste rimligen vålla
svårigheter ibland. Och vad ryms egentligen under uttrycket ”förslag till
kollektivavtal”? Mot bakgrund av att syftet med diarieföring bl. a. är att
underlätta för medborgare att utöva sin grundlagsförankrade rätt att ta del av
allmänna handlingar är det uppenbart att undantagsmöjligheterna måste

utnyttjas restriktivt och efter en noggrann prövning av omständigheterna i
det enskilda fallet. Det gäller då också att hålla i minnet att ”befrielse” från
skyldigheten att diarieföra en handling inte innebär att de kan tillåtas ”flyta
omkring” hur som helst; det måste gå att hitta dem. (Jfr 15 kap. 1 § första
stycket andra meningen sekretesslagen. Bestämmelsen gäller uttryckligen
bara offentliga handlingar men bör rimligtvis även avse sådana hemliga
handlingar, som inte behöver diarieföras. En del av de handlingar som tillhör
kategori nr 3. skulle för övrigt vid en prövning enligt 6 kap. 5 § sekretesslagen
(om förhandlingssekretessen) kunna komma att ”klassas” som offentliga.

Mera tveksam ställer jag mig till kategorin 2. redan därför att det är oklart
för mig vad för slags handlingar som den egentligen omfattar. En betydande
del av dessa handlingar måste rimligen definitionsmässigt tillhöra kategori 1.,
åtskilliga också kategori 3. Till kategorin 2. skulle enligt SAV hänföras
promemorior o.d. avseende bl. a. synpunkter och prioriteringar i en
avtalsfråga, som myndigheter tillställer SAV ”under förberedandet av
avtalsförhandlingar, som förs av SAV”. På ett förberedande stadium, där
avtalsförhandlingarna ännu inte kommit i gång kan man - om jag förstått
S AV rätt - ännu inte tala om handlingar tillhörande någon av kategorierna 1.
eller 3. Avgränsar man kategori 2. på detta sätt så är det tveksamt om det inte
är fråga om handlingar som är allmänna inte bara hos de myndigheter som
upprättat dem utan också hos SAV, när de kommit in dit, dvs. de faller under
huvudregeln i 15 kap. 1 § och skall diarieföras. Men detta betyder ju
självklart inte att de också skulle vara offentliga. Den frågan får bedömas
utifrån bestämmelserna i 6 kap. 5 § sekretesslagen.

De handlingar som F. ville ta del av innehåller synpunkter på och förslag till
en särskild reglering i kollektivavtal av anställningsvillkoren för s. k.
marknadskänsliga grupper. De handlingarna tvekar jag inte att hänföra till
kategori 3.; de behövde alltså inte diarieföras.

Frågor kring rätten att ta del av upptagning för automatisk
databehandling

(Dnr 3192-1984)

Anmälan

I en anmälan sade P. att han hade besökt datamaskincentralen för
administrativ databehandling, DAFA, den 9 november 1984 för att ta fram
och ta del av datalagrat, offentligt material - vissa adressuppgifter - vid
myndighetens presentationsterminal. Han avkrävdes uppgift om sitt namn
och avsikten med sökningen. Han fick bara sitta mycket kort tid vid
terminalen och bara ta fram ett visst begränsat antal adressuppgifter, allt
enligt interna, generella regler som DAFA själv hade infört. Det dröjde
nästan en vecka att få begärt beslut och besvärshänvisning. Bl. a. mot denna
bakgrund ville P. att JO bedömde ett antal frågor, som han avslutade sin
anmälan med.

Utredning

DAFA yttrade sig efter remiss.

Kammarrätten i Stockholm har genom dom den 19 februari 1985 lämnat
P:s besvär över DAFA:s avslagsbeslut den 14 november 1984 utan bifall.

Bedömning

JO Nilsson anförde vid ärendets avgörande den 16 oktober 1985 bl. a. detta.

1. Krav på uppgift om namn m. m. vid entré till myndighetens lokaler

DAFA har - tydligen av säkerhetsskäl - lagt upp vissa rutiner för besök i
myndighetens lokaler. Besökare antecknas i besöksliggaren och får en
besöksbricka som skall bäras väl synlig. Personal i reception/vakt uppges
vara informerad om att anteckning inte skall ske när det är fråga om ”besök
med stöd av offentlighetsprincipen”. Men den som inte säger att han önskar
ta del av allmän handling avkrävs namn och antecknas i liggaren (eventuellt
uppmanas att själv anteckna sig där?).

Tryckfrihetsförordningen (TF) ger den, som vill ta del av allmän handling
hosén myndighet, rätt till anonymitet. (SeTF2kap. 14 § tredje stycket, som
lyder: - Myndighet får inte på grund av att någon begär att få taga del av
allmän handling efterforska vem han är eller vilket syfte han har med sin
begäran i större utsträckning än som behövs för att myndigheten skall kunna
pröva om hinder föreligger mot att handlingen lämnas ut. -). I begreppet
”handling” inbegrips bl. a. upptagning för automatisk databehandling,
ADB-upptagning (se TF 2 kap. 3 § första stycket). De besökskontrollrutiner
som en myndighet kan ha får inte utformas eller tillämpas så, att denna rätt
till anonymitet naggas i kanten eller sätts ur spel. En myndighet som kräver
att besökandes namn normalt skall antecknas i besöksliggare måste alltså vid
utformningen och tillämpningen av sina rutiner beakta att det kravet inte får
ställas då besökaren vill ta del av handlingar.

Det är inte säkert att alla människor känner till att den, som vill ta del av
handlingar hos myndighet, har rätt att få vara anonym. Det är allmänt sett så
att medborgarna förutsätts känna till de regler som gäller dem och deras
rättigheter och skyldigheter; man anses t. ex. inte kunna urskulda sig med att
man inte visste om att ett viss handlande var förbjudet (= ignorantia juris
nocet). Men när det gäller den grundlagsfästa rätten till anonymitet för den
som vill ta del av allmänna handlingar bör det vara självklart att den skall
upprätthållas gentemot alla; detta förutsätter i sin tur att myndigheten
bevakar den ex officio och alltså på ett lämpligt sätt informerar en besökare
om vad som gäller. Besökaren kan t. ex. tillfrågas vad han har för ärende till
myndigheten. Svarar han då att han vill ta del av handlingar, bör han erinras
om sin anonymitetsrätt, och om att han inte behöver tala om vad han heter.
Väljer han att ändå göra det så är det hans sak.

Hur DAFA i detalj har utformat sina rutiner och hur de tillämpas framgår
inte helt klart av dess svar. Men jag har fått det intrycket att man inte är så där
överdrivet aktiv när det gäller att klarlägga om en besökare tillhör den
kategori som kan åberopa anonymitetsskydd enligt TF 2:14. En skärpning på
234 den punkten är i så fall motiverad. Det bör tilläggas att rätten till anonymitet

givetvis ger myndigheten anledning att införa särskilda, av hänsyn till
säkerheten betingade rutiner för ”omhändertagandet” av besökare.

2. Fråga om DAFA:s rätt att införa egna generella regler om tidsbegränsningar
och kvantitet vid arbetet vid presentationsterminal m. m.

Sekretesslagen innehåller vissa särskilda bestämmelser om upptagningar
för automatisk databehandling (15 kap). Myndighet som i sin verksamhet
använder automatisk databehandling skall, heter det bl. a. (9 §), ”ordna
denna med beaktande av den i tryckfrihetsförordningen stadgade rätten att
ta del av allmänna handlingar”. Myndigheten skall också ”ordna databehandlingen
med beaktande av det intresse som enskilda kan ha att själva
utnyttja terminal eller annat tekniskt hjälpmedel hos myndigheten för att ta
del av allmänna handlingar”.

I 10 § regleras närmare den enskildes rätt att använda terminal hos
myndighet. Myndighet skall, sägs det

på begäran bereda enskild tillfälle att själv använda terminal eller annat
tekniskt hjälpmedel som myndigheten förfogar över för att ta del av
upptagning för automatisk databehandling. Sådan skyldighet föreligger dock
inte, om sökanden därigenom får tillgång till upptagning som inte anses som
allmän handling hos myndigheten eller om hinder möter på grund av
bestämmelse om sekretess, på grund av fara för förvanskning eller förstöring
eller av hänsyn till arbetets behöriga gång.”

Myndighets beslut att vägra någon tillgång till terminal kan överklagas på
samma sätt som ett beslut att vägra utlämna allmän handling (se 15 kap. 7 §
sekretesslagen).

Den rätt att använda en myndighets terminal för att ta del av allmänna
handlingar som dessa regler ger den enskilde är inte helt obegränsad. Den
allmänna hänsynen till ”arbetets behöriga gång” hos myndigheten t. ex.
gäller naturligtvis också i detta sammanhang. Det förtjänar att ihågkommas
att skyldigheten att anordna terminaltillgång för allmänheten - som gäller
fr. o.m. den 1 juli 1982 - förutsatts skola fullgöras successivt. (Se bl. a.
konstitutionsutskottets betänkande 1981/82:21.) Allmänheten måste följaktligen
tills vidare finna sig i att få dela tiden vid terminal med myndigheten; det
ligger i sakens natur att myndigheten därvid har företräde, om arbetets
behöriga gång det kräver.

DAFA säger att man inte har någon presentationsterminal i sekretesslagens
bemärkelse och att den terminal som åsyftas är en kombinerad
arbetsterminal för anställda och besökare. I detta ligger naturligtvis att
kollisioner kan uppkomma och att begränsningar av en besökandes terminaltillgång
kan bli nödvändiga av hänsyn till arbetet på myndigheten.

P. påstår att DAFA ställer upp vissa egna generella regler om tidsbegränsningar
för användning av terminalen och om hur stor kvantitet uppgifter som
får tas fram vid terminalen. DAFA bestrider att sådana regler finns. Jag har
ingen anledning att ifrågasätta DAFA:s uppgifter men oavsett vilket så kan
jag inte se något hinder mot en generell regel som säger t. ex. att allmänheten
inte får använda terminalen på förmiddagarna, om den då behövs för
myndighetens arbete. Mindre lämplig skulle en regel vara som generellt
begränsar det antal uppgifter som får tas fram. Hur många uppgifter som får

tas fram måste självklart relateras endast till (a) hur lång tid det tar att få fram
dem, (b) hur länge som terminalen kan få beläggas av hänsyn till myndighetens
eget behov och andra besökares önskemål.

3. Fråga om DAFA fick fråga P. vad han skulle använda uppgifterna till

En myndighet får inte efterforska syftet med en begäran om att få del av

allmän handling ”i större utsträckning än som behövs för att myndigheten
skall kunna pröva om hinder föreligger mot att handlingen lämnas ut.”

P. säger att han ville ta del av vissa adressuppgifter och att myndigheten
frågade vad uppgifterna skulle användas till.

DAFA åberopar 7 kap. 15 § sekretesslagen.

(Paragrafens första stycke lyder:

- Sekretess gäller i verksamhet som avser folkbokföringen eller annan
liknande registrering av befolkningen, för uppgift om enskilds personliga
förhållanden, om det av särskild anledning kan antas att den enskilde eller
någon honom närstående lider men om uppgiften röjs.)

P. bemöter DAFA:s svar med att de uppgifter som han ville ha fanns i
”SPAR”-registret och att uppgifterna i det registret är offentliga.

Med uttrycket ”annan liknande registrering” i 7:15 sekretesslagen avses
enligt förarbetena bl. a. det ADB-baserade centrala statliga person- och
adressregistret SPAR. (Se prop. 1979/80:2, Del A, s. 211.)

Adressuppgifter är normalt inte sekretessbelagda enligt 7:15. Men enligt
bestämmelsen gäller sekretess för sådan uppgift, ”om det av särskild
anledning kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider men
om uppgiften röjs”. (Se samma prop. och sida, som innehåller exempel på
vad som menas med ”särskild anledning”.) Jag kan med hänsyn härtill inte
kritisera DAFA för att man frågade P. om vad han skulle ha uppgifterna till, i
synnerhet som det tydligen gällde flera än bara några få uppgifter.

4. Fråga om P. vägrats ”den anonyma möjligheten att själv hämta” DAFA:s
beslut

Givetvis har en sökande rätt att själv hämta beslutet hos myndigheten i
stället för att få det sig tillsänt. Utan den rätten så skulle ju sökandens rätt att
få vara anonym bli illusorisk.

DAFA har bestritt att P. har ”förvägrats möjligheten” att hämta beslutet.
Jag har svårt att fatta verkligheten som döljer sig bakom det citerade men
utgår från att DAFA menar att något annat än ett översändande med posten
inte var aktuellt.

5. Fråga om dröjsmål med beslutet

Allmän handling skall ”genast eller så snart det är möjligt tillhandahållas
på stället” (TF 2 kap. 12 §). Orri sökanden begär att få avskrift eller kopia av
handlingen skall hans begäran behandlas skyndsamt (13 §).

Som jag sagt förut innefattar begreppet ”handling” också ADB-upptagning
(2 kap. 3 § TF). Av detta följer att om en sökande själv begär att få
använda en terminal för att ta del av en ADB-upptagning, så skall han få det
genast eller så snart som möjligt.

En myndighet måste alltså alltid snabbt ta ställning till om en begäran att få
en handling (eller uppgift ur en handling) utlämnad skall bifallas eller inte,

och detta oberoende av om det är myndigheten som skall ta fram handlingen
(eller uppgiften) eller det är sökanden själv som vill göra det via dataterminal.
Är det uppenbart att handlingen eller uppgiften är offentlig kan begäran
som regel villfaras genast. Men ibland är saken inte så enkel, utan kräver
studier och eftertanke. Myndigheten måste då få tid att pröva sekretessfrågan.
Mer eller mindre tillfälliga hinder kan också finnas mot att genast lämna
ut handlingen eller uppgiften: myndigheten måste t. ex. själv ha handlingen
för sitt arbete eller själv använda terminalen och kan då inte gå med på att
lämna ut handlingen eller ställa terminalen till sökandens förfogande förrän
hindret upphört. Men själva beslutet i frågan får myndigheten naturligtvis
inte vänta med; det måste den fatta skyndsamt och ange skälen varför det
dröjer och när utlämnandet kan ske.

DAFA säger att ”enligt arbetsordningen och enligt P:s begäran” behandlas
denna typ av frågor av myndighetens jurist efter föredragning för
myndighetens chef. Man uppger vidare att chefen inte fanns tillgänglig och
att P. upplystes om detta och om att beslut med besvärshänvisning skulle
skickas snarast möjligt. P. säger att det dröjde nära en vecka innan han fick
beslutet.

Det är en dålig ursäkt för ett dröjsmål i ett brådskande ärende att chefen
inte är tillgänglig: arbetsordningen måste vara utformad så att chefens
ställföreträdare eller annan tjänsteman kan rycka in i chefens ställe i en sådan
situation. Men om det var så att P. önskade eller accepterade att ärendet
avgjordes av chefen får han naturligtvis finna sig i det dröjsmål som kunde bli
följden av det. Hur det förhöll sig med detta är inte klarlagt. Jag har avstått
från att försöka utreda den frågan närmare med hänsyn bl. a. till expeditionstidens
längd, som uppgick till knappt en vecka, och till kammarrättens dom,
som innebar ett avslag på besvären.

6. Beslutets utformning

P. anser att DAFA:s besvärshänvisning är så allmänt hållen att den inte
säger något om vad som förevarit i ärendet. DAFA svarar att P. vid olika
tillfällen per telefon informerats om myndighetens handläggning av ärenden
enligt offentlighetsprincipen och att terminalen i fråga även används som
arbetsterminal vid myndigheten samt att P. med anledning härav begärt
besvärshänvisning.

Kammarrätten har konstaterat i sin dom att kammarrätten enligt 15

kap. 7 § sekretesslagen endast kan pröva besvär över beslut, som innebär
antingen avslag på en begäran att få ta del av handling eller bifall med visst
inskränkande förbehåll. Kammarrätten kan t. ex. inte pröva om en myndighets
beslut eller åtgärder kränker en besökandes rätt till anonymitet, då han
vill ta del av handlingar. Det sagda gäller också enligt 15 kap. 10 § i ärenden
om rätt för enskild att själv använda terminal för att ta del av ADBupptagning.
DAFA hade med andra ord inte någon anledning att i sitt beslut
med besvärshänvisning till kammarrätten uppehålla sig vid annat än sådant,
som kammarrätten i detta fall var behörig att pröva, nämligen omfattningen
av P:s rätt att använda terminalen med hänsyn till arbetets behöriga gång. P.
saknar alltså fog för sin kritik mot myndigheten på denna punkt.

Taxering och uppbörd

Två skattskyldiga med snarlika namn har förväxlats. - Den ene
personen taxerades enligt den andres deklaration. - Det dröjde
över tre och ett halvt år tills taxeringen rättats och preliminär
skatt tillgodoräknats den skattskyldige

(Dnr 2697-1983)

I ett beslut den 30 augusti 1985 behandlade JO Nilsson ett ärende där en
skattskyldig hade taxerats i det gemensamma distriktet (GD) enligt en annan
persons deklaration utan att veta om det och de svårigheter den skattskyldige
mötte när han försökte få rättelse i saken.

Omständigheterna i ärendet var dessa.

Carsten Bruun Sörensen var bosatt och mantalsskriven i Malmö under åren
1974-1981. Han betalade B-skatt för inkomst av anställning hos ett bolag i
Köpenhamn, dit han dagligen reste. För inkomståret 1978 hade lokala
skattemyndigheten i Malmö (LSM-M) debiterat honom preliminär B-skatt,
som han hade betalat in under mars 1978-januari 1979.1 februari 1979 hade
han mottagit sin B-skattsedel för inkomståret 1979 och samma månad hade
han lämnat allmän självdeklaration för inkomståret 1978. Deklarationen
som var förtryckt med namn, bostadsadress m. m. hade sedan försvunnit.

Carsten Sörensen var under år 1978 bosatt i Sävsjö och hade inkomst av
anställning från Jönköpings läns landsting. Han redovisade inkomsten i
allmän självdeklaration 1979 och yrkade att bli taxerad i GD. I deklarationen
lämnade han också uppgifter om sin dåvarande bostadsadress i Köpenhamn
samt taxeringskoderna för såväl Jönköpings län som Sävsjö kommun och
församling men angav däremot inte sitt personnummer. Av någon anledning,
som det inte gått att utreda, hade deklarationen efter avlämnandet den 21
februari 1979 kommit in till LSM-M.

Hos LSM-M hade Carsten Sörensens deklaration försetts med Carsten
Bruun Sörensens personnummer och förregistrerats på honom. En taxeringsavi
hade också framställts. Deklarationen och avin skickades därefter
till lokala skattemyndigheten i Stockholm (LSM-S), som ombesörjde att
Carsten Bruun Sörensen taxerades i GD enligt yrkandet i deklarationen.
Den preliminärskatt som han hade betalt in till länsstyrelsen i Malmöhus län
överfördes till länsstyrelsen i Stockholms län. Vid samma tid hade Carsten
Bruun Sörensen avregistrerats från skattebandet i Malmöhus län. På grund
av taxeringen i GD hade en slutskattsedel i Carsten Bruun Sörensens namn
sänts till Carsten Sörensen. Enligt skattsedeln hade inte preliminärskatten
räknats av utan spärrats av LSM-S. Carsten Sörensen hade även fått en
slutskattsedel i sitt namn med anledning av att han hade taxerats i Eksjö
enligt en deklarationskopia som han hade fått lämna eftersom den tidigare
avlämnade deklarationen inte fanns tillgänglig för taxeringsnämnden; yrkandet
att bli taxerad i GD hade därmed inte bifallits. De båda skattsedlarna
hade föranlett Carsten Sörensen att anmäla saken till bl. a. LSM-S.

238 I sin anmälan, som kom in till JO den 5 oktober 1983, berättade Carsten

Bruun Sörensen bl. a. att han från mitten av januari till mitten av mars 1980
hade flera telefonsamtal med LSM-M och begärde att få ett besked om
avräkning av den inbetalda preliminärskatten. Varje gång hade han fått
svaret att han måste vänta. Han hade också besökt LSM-M och visat upp en
kopia av sin självdeklaration, som LSM-M hade kopierat. Han hade vid
besöket och även något senare begärt att få göra en fyllnadsinbetalning för att
undvika kvarskatt men hade vid båda tillfällena uppmanats att vänta på
besked från myndigheten. Vid det andra tillfället hade han erbjudit
myndigheten kontantbetalning av beräknad kvarskatt.

Sedan LSM-M hade tagit del av Carsten Bruun Sörensens deklarationskopior
uppdagades att han hade taxerats i GD och inte, som rätteligen hade
bort ske, i Malmö. LSM-M anmälde saken till allmänna ombudet i
mellankommunala mål (AO) och registrerade Carsten Bruun Sörensen åter
på länets skatteband. Genom AO.s besvär hos mellankommunala skatterätten
(MKSR) fick Carsten Bruun Sörensen veta att han hade förväxlats med
en annan person med samma namn och att han skulle taxeras i Malmö. AO
hade även anfört besvär över Carsten Sörensens taxeringar med anledning av
dennes anmälan till LSM-S om de båda skattsedlarna.

Genom MKSR:s domar den 25 mars 1983 undanröjdes de felaktiga
taxeringarna samt taxerades Carsten Sörensen i GD enligt den först
avlämnade deklarationen; Carsten Bruun Sörensen i Malmö enligt den
deklarationskopia, som LSM-M hade tillställt AO. Bruun Sörensen debiterades
tillkommande skatt på grund av domen angående hans taxeringar, men
han tillgodoräknades inte den inbetalda preliminärskatten med en gång utan
först genom LSM-M:s omräkningsbesked den 26 oktober 1983 sedan han
hade påtalat saken i ett brev till myndigheten.

Av inhämtade yttranden i ärendet från bl. a. riksskatteverket och LSM-M
framgick bl. a.: 1979 års taxering hade medfört mycket genomgripande
förändringar för samtliga berörda myndigheter med anledning av att en ny
taxeringsorganisation tillskapats och hade kommit att präglas av övergångsproblem.
Dåvarande datarutiner medgav att en skattskyldig, som överflyttades
till GD avregistrerades från skattebandet men att en sådan åtgärd skulle
dokumenteras. Från 1985 års taxering gäller nya regler och hade de varit
tillämpliga vid 1979 års taxering skulle Carsten Bruun Sörensen aldrig ha
flyttats till GD eftersom han var mantalsskriven i Malmö. LSM-M framhöll
att man inom myndigheten inte hade kunnat utreda med vilka personer
Carsten Bruun Sörensen hade haft kontakt vid sina besök hos myndigheten.

I ärendets bedömningsavsnitt gjorde JO Nilsson bl. a. dessa uttalanden.

Det sammanfattande omdömet kan genast fällas: så här får det inte gå till.
Det kan ligga en förklaring - men definitivt ingen ursäkt! - i det förhållandet
att 1979 var det år då den nya taxeringsorganisationen i första instans för
första gången skulle praktiskt prövas; det kunde alltså förutses att det skulle
hända saker. Och det gjorde det vilket bl. a. detta ärende visar. (I JO 1980/81
s. 387 f. finns en redogörelse för erfarenheterna från det årets taxering.) Jag
skall i fortsättningen närmare gå igenom vad som gick snett och söka förstå
varför. Men innan jag gör det vill jag ha sagt några saker. Först två med direkt
anknytning till detta ärende. Jag kommer inte att gå in närmare på de

problem som överflyttningen av Bruun Sörensens taxering till GD drog med
sig. De nya regler på området som börjat tillämpas fr. o. m. 1985 års taxering
kommer - förhoppningsvis - att medföra att komplikationer av det slag som
inträdde i detta fall skall utebli i fortsättningen. Det finns i alla händelser inte
anledning för mig att göra annat än att upprepa att sådana fel egentligen inte

borde ha tillåtits inträffa ens på den gamla ordningens tid. ( ) - Sedan en

reflexion av mera allmän karaktär och följaktligen utan speciell bäring på
detta ärende. Det är knappast ägnat att förvåna om Bruun Sörensen - och
andra som ofrivilligt kommit snett i systemet - inte hyser några höga tankar
vare sig om systemet som sådant eller dem som har att administrera det. Att
fel och misstag knappast kan undvikas anser nog de flesta och skulle säkert
också överse med det om de hos myndigheterna mötte förståelse och en vilja
att hjälpa till att reda ut en situation. Det är en frustrerande upplevelse att
bollas från tjänsteman till tjänsteman eller att i det oändliga uppmanas att
vänta och se. Det är ju faktiskt så - för att upprepa en redan nästan utnött fras
- att det är myndigheterna som är till för de enskilda och inte tvärtom.

Jag vill inte påstå att intresset eller serviceviljan hos myndigheterna i detta
fall har varit markerat mindre än i andra fall som jag har stött på - otillräckligt
har det under alla förhållanden varit. Låt mig också tillägga att när man tar
del av myndigheternas yttranden i detta - och för övrigt även andra ärenden -kan man knappast undgå att notera den distans till den enskilde individens
situation som man upprätthåller. Man får intrycket av irritation över att
systemet eller dess hantering ifrågasätts; den enskildes ansträngningar att få
gehör i en angelägenhet av vikt för honom blir på något sätt till störande
inslag i verksamheten. Och ett i sammanhanget vanligt ”försvar” är att det ju
för övrigt i alla fall blev rätt i slutändan. Man verkar söka förtränga det
faktum att det kostade den enskilde besvär och möda och inte sällan pengar
att få det dithän och dessutom tog x antal år!

Efter denna ”filosofiska” utvikning åter till verkligheten. Jag tar upp ett
antal punkter där jag menar att det finns skäl att ställa sig tveksam till resp.
myndigheters agerande eller brist på agerande.

• Carsten Sörensens deklaration skulle till Stockholm men hamnade av
någon outredd anledning i Malmö där den försågs med Bruun Sörensens
personnummer. Detta skedde trots att Jönköpings län och Sävsjö kommun
fanns angivna som den skattskyldiges hemort (kommun och församlingskoderna
var också de småländska) och trots att Bruun Sörensen var mantalsskriven
i Malmö, hade fått preliminärskattsedel för inkomståret 1978 och
tillställts en förtryckt deklarationsblankett. I sanning ett exempel på
bristfällig kontroll som verkar, minst sagt, förvånande. Jag utgår från att
LSM-M numera inser att det var fel Sörensens deklaration som man
registrerade och att man har kontrollrutiner som minimerar riskerna för
misstag av detta slag. Det kan tilläggas att eftersom Bruun Sörensens
mantalsskrivning utpekade Malmö som hemortskommun, så borde enligt de
då gällande reglerna om beskattningsort deklarationen inte ha sänts till
GD-kontoret, dvs. lokala skattemyndigheten i Stockholm (59 § 1 mom. och
66 § kommunalskattelagen, jfr 4 § taxeringslagen).

• När LSM-M fick över Bruun Sörensens deklaration till GD så dokumenterades
åtgärden (om jag inte har missförstått LSM-M:s yttrande hit). Dei

synes mig svårförståeligt varför man inte kunde ta fram den dokumentationen
och följdriktigt satt igång en ordentlig utredning när Bruun Sörensen tog
kontakt med myndigheten; mycket obehag skulle då ha besparats honom,
liksom myndigheten besvär. Jag ser detta som ett uttryck för dåligt utvecklad
insikt om servicens betydelse men räknar med att servicenivån numera ligger
avsevärt högre hos myndigheten.

• I mars 1980 besökte Bruun Sörensen LSM-M då bl. a. en kopia togs av
kopian av hans deklaration. Jag ser det som ett nytt utslag av bristande
service vilja att inte då upplysa honom om att avräkning av preliminärskatten
inte skulle kunna ske förrän mellankommunala skatterättens dom förelåg.
Även om det inte har gått att klara ut vad som hände när Bruun Sörensen
erbjöd sig att betala in av honom beräknad kvarskatt, så förefaller det mig
egendomligt att han inte då hänvisades att tala med någon inom LSM-M:s
ledning. Eftersom man vid denna tidpunkt hade upptäckt att Bruun Sörensen
hade taxerats i GD så kan jag inte se att hinder hade förelegat för ett
arrangemang för inbetalning av ytterligare preliminär skatt för att han
åtminstone skulle kunna slippa - om inte all så det mesta av - respiträntan.

( ) Det verkar för övrigt som om Bruun Sörensen - av hans anmälan att

döma - inte hade förstått att hans taxering hade blivit föremål för
skatterättens prövning; han svarade ju på allmänna ombudets (AO) besvär
på telefon till LSM-M. Det är inte allom givet att känna till de krångliga vägar
som ett skatteärende kan ta och jag förstår inte riktigt varför inte LSM-M
skickade ett brev till Bruun Sörensen och talade om att man gjort en anmälan
till AO och vad det innebar.

• Sedan mellankommunala skatterätten hade meddelat sin dom dröjde det
sju månader till dess inblandade myndigheter hade ”hittat” Bruun Sörensens
preliminärskatt och räknat av den från tillkommande skatt. Vad denna
fördröjning har berott på har inte kunnat klarläggas. Mycket talar dock för
att orsaken var att Bruun Sörensens preliminärskatt hade spärrats hos
länsstyrelsen i Stockholm och att skatten därför inte kunde föras över till
Malmö när taxeringen flyttades dit. Min förhoppning är att ändrad lagstiftning
och nya fältrutiner avsevärt skall minska risken för att sådana här fel i
uppbördsförfarandet nu skall inträffa. ( )

Jag har i inledningen till detta avsnitt gjort några allmänna - uppriktigt
menade men måhända klumpigt utformade - reflexioner kring allmänhetenmyndigheterna
och servicen. Låt mig, innan jag avslutar ärendet, formulera
en mer handgriplig rekommendation. Detta ärende är ett bland flera som
visar hur osmidigt, för att inte säga otympligt, förfarandet är när det gäller att
rätta till uppenbara feltaxeringar som inte faller inom 72 a § taxeringslagen.
Jag skulle därför rekommendera finansdepartementet att uppdra åt någon
lämplig kommitté - om så inte redan har skett - att undersöka vad som kan
göras åt saken.

16 Riksdagen 1986187. 2 sami. Nr 1

Brister vid handläggning av ett taxeringsärende - uttalanden
om möjligheterna att väcka åtal för myndighetsmissbruk

(Dnr 1459-1983)

I en anmälan som kom in till JO den 9 maj 1983 ville P. att JO skulle granska
det sätt på vilket taxeringsnämnd 492 i Malmö hade handlagt hans taxering
1981. Den handläggningen ledde till att han skönstaxerades och därigenom
drabbades av stor ekonomisk och annan skada. Ordförande i nämnden var
Bo Gullberg; deklarationen hade granskats av Maj-Britt Winberg.

Av inlånade deklarationshandlingar rörande P:s taxeringar 1980 och 1981
framgick bl. a. detta.

P. lämnade självdeklaration vid 1981 års taxering. I denna uppgav han
ingen inkomst av tjänst utan gjorde endast en anteckning om ett icke närmare
preciserat understöd från Malmö socialförvaltning. I övrigt innehöll deklarationen
bl. a. en uppgift om erlagd ränta om ca 70 000 kr. och en skuld om
420 000 kr.

P. hörde inte av taxeringsnämnden förrän han fick en avvikelse daterad
den 28 oktober 1981 med motiveringen ”Taxeringsnämnden har beslutat att
skönsmässigt taxera Er, eftersom inkommen deklaration anses vara bristfällig”.
De taxerade inkomsterna beräknades till 420 000 kr. minskat med
uppgivna räntekostnader och ett försäkringsavdrag, eller till 349 100 kr.

Beslutet som innebar en kvarskatt på ca 270 000 kr. överklagades till
länsrätten. P. begärde allmän rättshjälp, vilket avslogs i samtliga instanser.
Han fick vidare avslag på sin ansökan om anstånd med att betala den
debiterade kvarskatten. Sådant anstånd fick han dock senare. Den 30 maj
1983 undanröjde länsrätten taxeringarna.

När nämnden fick P:s deklaration fanns det en lapp insorterad i den, på
vilken det hade antecknats att man skulle ta kontakt med viss namngiven
polis innan taxering skedde. När nämnden tog denna kontakt fick man veta
att där fanns en omfattande polisutredning som omfattade över 300 sidor och
som gällde P:s kyrkobokföring. Polisen hade inga förslag beträffande P:s
taxering. Winberg hade inte tid att ta del av polisutredningen.

Vidare var det bekant att RSV hade gjort en revision av P. och två bolag
som han tidigare varit anställd i. Huruvida nämnden tagit del av revisionspromemoriorna
under taxeringsarbetet blev inte helt klarlagt i JO:s utredning,
men troligen kände nämnden inte riktigt till innehållet i dem. - Dessa är
daterade den 8 september 1980 och behandlade huvudsakligen - såvitt de
gällde P. - frågan om P. skulle vara skattskyldig i Sverige eller inte.

P., som inte självmant hade lämnat någon deklaration 1980, gjorde detta
efter anmodan. Hans deklaration detta år följdes. För underlåtenheten att
deklarera 1980 dömdes han den 1 juli 1981 för försök till skattebedrägeri. -Utredningen hos JO tydde på att nämnden inte kände till att domen
meddelats eller vad åtalet gällde.

Det var också bekant för nämnden att en kvällstidning haft en artikel om
en person med fingerat namn, som troligen skulle gälla P. och som var mindre
smickrande om hans folkbokföring och affärer.

Winberg var inte med vid de sammanträden med nämnden då man
behandlade P:s deklaration. Vid det näst sista sammanträdet bordläde man

deklarationen, och vid det sista sammanträdet beslöt nämnden enligt en
anteckning i deklarationen ”inkomst av tjänst = skuldökning sedan föregående
år”. Efter sammanträdet överlämnade Gullberg den signerade deklarationen
till Winberg, som utan några instruktioner fick i uppdrag att skriva ut
avvikelsen och fylla i nämndens beslut i deklarationen. När Winberg skulle
utföra detta arbete hade hon inte tillgång till P:s deklaration 1980. Det har
inte gjorts gällande att man vidtagit några allvarliga försök att få fram denna
heller. I avsaknad av 1980 års deklaration (som angav skulder på ca 82 000
dollar) utgick Winberg från den skuld som antecknats i 1981 års deklaration
av P., med det resultat som återgetts i början av detta referat.

Vid utredningen hos JO yttrade sig, förutom Gullberg och Winberg, även
skattechefen Sven Gunnarsson, som bl. a. uttalade detta.

Taxering får inte gå till på det här sättet och det är också ett unikt och
beklagligt undantag. Många faktorer har samverkat: granskaren har varit
oerfaren och kommunikationerna mellan henne och ordföranden har varit
dåliga under hela handläggningen. Rykten och antydningar om att ”något
stort” var på gång har sannolikt medverkat till att nämnden förlorade sitt
omdöme.

I beslut den 29 oktober 1985 uttalade JO Nilsson detta under avsnitten
Bedömning och Slutsatser.

Bedömning

Det kan utan varje spår av tvekan slås fast att taxeringsnämnd 492:s sätt att
hantera P:s taxering 1981 är sådant att det inte kan tillåtas passera opåtalat.
Nämnden har inte bara visat prov på dåligt omdöme utan fastmer direkt satt
sig över gällande föreskrifter. Anledningen härtill kan lämnas därhän i detta
sammanhang. Låt mig dock bara erinra om några omständigheter som kan ha
påverkat hanteringen i en, som det heter, för P. ogynnsam riktning.

1. En kvällstidning har i en artikel - dock under fingerat namn - behandlat
P:s ekonomiska transaktioner. Artikeln var uppenbarligen inte särskilt
”smickrande” för P. Artikeln finns inte med i deklarationsmaterialet men det
är klarlagt att den uppmärksammats av folk inom skatteförvaltningen och det
förefaller inte alldeles otroligt att dess innehåll var känt för taxeringsnämnden.
Det är visserligen tillåtet att i taxeringsarbetet utnyttja material i t. ex.
tidningar men då skall detta finnas med i deklarationsmaterialet och innan
nämnden fattar något beslut så måste den skattskyldige få tillfälle att
kommentera sådana inhämtade uppgifter.

2. Det förefaller vidare som om nämnden har känt till att P. har varit
föremål för en revision, men man verkar inte ha haft kunskaper om vare sig
vad revisionen har avsett eller vad revisionen kommit fram till. Utredningen i
detta ärende visar att revisionen avsåg förhållanden tidigare taxeringsår och
kunde möjligen ha ett intresse vid bedömningen om P. varit skattskyldig i
Sverige för hela taxeringsåret 1981 eller inte.

3. Slutligen hade man också en uppgift om att man skulle kontakta polisen
innan taxering skedde. Enligt uppgift gällde polisutredningen P:s kyrkobokföring.

En sammanfattning av vad jag nedan kan lägga taxeringsnämnden till last -och då i första hand Gullberg som ju i sin egenskap av ordförande var den
ytterst ansvarige för dess arbete - ger denna beklämmande katalog:

• Nämnden taxerade P. utan att ha tillgång till deklarationen från året innan
och utan att ha haft någon kontakt med P. före ”beslutsfattandet”.

• Taxeringsnämnden fastställde inte de inkomster som P. skulle taxeras för
utan nöjde sig med att ange den princip enligt vilken taxering skulle ske.

• Gullberg överlät på Winberg utan tydliga och tillräckliga instruktioner att
formulera och skicka ut underrättelsen om taxeringsnämndens ”beslut”
samt att - i praktiken - fastställa de taxerade inkomsterna, trots att hon
saknade behörighet att göra någonting sådant.

• Gullberg underlät att kontrollera hur Winberg hade utfört de uppgifter
som han hade överlämnat till henne.

Det är alltså klart att jag här måste överväga att ingripa mot handläggningen
utifrån brottsbalkens regler.

Enligt min mening är handläggningen sådan att det finns all anledning att
fråga sig om den inte innehåller moment som är att klassificera som
myndighetsmissbruk enligt BrB 20 kap. 1 §1. För det brottet skall den dömas
”sorn i myndighetsutövning åsidosätter vad som till följd av lag eller annan
författning gäller för myndighetsutövningen”, förutsatt att gärningen ”för
det allmänna eller någon enskild medför förfång eller otillbörlig förmån som
ej är ringa”. För straffbarhet krävs givetvis också att de nämnda, objektiva
rekvisiten täcks av uppsåt i någon form (direkt, indirekt eller eventuellt)2. -Innan jag lämnar svar på den ställda frågan skall jag något uppehålla mig vid
de speciella regler för ansvarsfördelningen - och därmed möjligheterna att
straffrättsligt angripa vidtagna åtgärder och fattade beslut - som gällde på
taxeringsområdet vid den nu aktuella tiden3.

1 För det lindrigaste av de två speciella ämbetsbrotten - vårdslös myndighetsutövning
- gick preskriptionstiden (2 år) ut den 31 oktober 1983. Det var först när
länsstyrelsens svar kom in hit (den 10 oktober 1983) som allvaret bakom anmälan
började anas.

2 Direkt uppsåt = gärningsmannen företar handlingen i avsikt att åstadkomma den

effekt som blir dess resultat
Indirekt uppsåt = gärningsmannen inser att en viss effekt är med nödvändighet
förbunden med handlingen men han företar den ändå trots att det
inte är den effekten han är ute efter
Eventuellt uppsåt = gärningsmannen inser att det är möjligt att en viss effekt skall
inträffa till följd av handlingen men han skulle ha företagit den
även om han varit säker på att effekten skulle inträda
244 3 En utförligare redogörelse finns i Skattenytt 1981:4 (s. 169 f.).

Taxeringsnämndens ordförande ansvarar - liksom granskningspersonalen
och kronoombuden - fullt ut för den formella handläggningen av taxeringsärendena;
ansvar för myndighetsmissbruk eller för vårdslös myndighetsutövning
och för medverkan till dessa brott kan alltså utkrävas. Taxeringsnämndens
samtliga ledamöter kan ställas till ansvar för myndighetsmissbruk för de
beslut som de har fattat; något ansvar för vårdslös myndighetsutövning kan
de däremot inte ådra sig.4

Taxeringsnämndens ordförande leder och planerar nämndens arbete. Det
är han som skall se till att ärendena är tillräckligt utredda och i övrigt i sådant
skick att nämnden har det material till sitt förfogande som behövs för ett
formellt och materiellt riktigt beslut (11 § taxeringslagen). De brister, som
jag anser vidlåder handläggningen av P:s deklaration, är i huvudsak
hänförliga till den del av taxeringsarbetet för vilket ordföranden med biträde
av granskningsmannen bär ansvaret. Jag har bl. a. därför och mot bakgrund
av ansvarsreglernas utformning i såväl BrB som taxeringslagen stannat för att
i detta sammanhang inte göra någon bedömning från straffrättslig synpunkt
av nämndens beslut. Detta betyder emellertid inte - det bör understrykas -att jag menar att nämnden som sådan står höjd över kritik. Det gör den inte!
Det är minst sagt häpnadsväckande att ingen ledamot verkar ha reagerat på
bristen på utredning i P:s ärende.

Jag kommer i fortsättningen att granska enbart taxeringsnämndsordföranden
Gullbergs handläggning och åtgärder i ljuset av BrB 20:1. Det förhåller
sig visserligen så att även granskningsmannen Maj-Britt Winberg har ett
fullständigt ansvar för sina åtgärder under taxeringsarbetet och i och för sig
finns förutsättningar att ta upp också hennes agerande till granskning mot
bakgrund av BrB:s ansvarsbestämmelser. I lagen med instruktion för
justitieombudsmännen sägs (8 §) att JO inte bör ingripa mot lägre befattningshavare
utan självständiga befogenheter ”om det ej påkallas av särskilda
skäl”. Jag bedömer att Winbergs handlande till väsentlig del beror på brister i
instruktionerna från hennes överordnade Gullberg och på att hon inte fick
adekvata råd när hon, som saknade nämnvärd erfarenhet av taxeringsarbetet,
sökte sådana. Jag inbegriper alltså inte Winberg i de fortsatta övervägandena;
men kvar står naturligtvis att hon måste allvarligt kritiseras för det sätt
på vilket hon skött - eller rättare sagt vanskött - sin del av granskningen av
P:s deklaration.

Jag gör i det följande (punkterna 1-4) en genomgång av Gullbergs
handläggning ställd i relation till de kriterier som BrB 20:1 ställer upp för att
ansvar för myndighetsmissbruk skall kunna inträda.

1. Gullberg har ägnat sig ät myndighetsutövning i sin hantering av P:s
deklaration. Begreppet ”myndighetsutövning” har visserligen vållat en hel
del tolkningsbekymmer och det kan enligt min mening knappast hävdas att
svårigheterna blivit nämnvärt mindre genom de avgöranden som på senare
tid har kommit från HD (se t. ex. NJA 1984 s. 80). Så mycket är emellertid

4 Denna särskilda straffrihet som gällt för "beslut angående taxering som fattas av
taxeringsnämnd” beträffande vårdslös myndighetsutövning har upphävts fr. o. m. 1
januari 1986.

klart att HD i den domen gör en restriktiv tolkning av begreppet och
reserverar det för ”sådana beslut och faktiska åtgärder som ytterst är ett
uttryck för samhällets maktbefogenheter och som i kraft av offentligrättsliga
regler får rättsverkningar för eller emot den enskilde”.

Det är en tolkning som jag- utifrån främst praktiska synpunkter- har svårt
att finna naturlig och rimlig (jfr avsnitt 4.3 i ombudsmännens remissyttrande
över tjänsteansvarskommitténs betänkande - Ds Ju 1983:7 - Tjänsteansvar i
offentlig verksamhet, ( ). Det förefaller mig också som om statsmakter na

genom sitt beslut med anledning av förslagen i proposition 1984/85:117
förordar en något mer extensiv tolkning av den som det nämnda HDavgörandet
är ett uttryck för. I den propositionen, som föranletts av
förslagen från tjänsteansvarskommittén, ställer sig departementschefen
(s. 15 f.) uppenbarligen bakom den tolkning av begreppet myndighetsutövning
som kommittén - ”efter en mycket noggrann och ingående analys”
enligt departementschefen - kom fram till. Kommittén menar att BrB 20:1
skall läsas som om där stod att straffrättsligt ansvar inträder när någon
åsidosätter en offentligrättslig författning (= en författning som reglerar det
allmännas verksamhet) och därigenom skapar förfång osv.5 Så definierat får
begreppet enligt min mening en, inte minst ur praktiska tillämpningssynpunkter,
vettig innebörd.

2. Gullberg har handlagt taxeringsärendet i strid mot uttryckliga föreskrifter
i taxeringslag och taxeringskungörelse. En genomgång av materialet visar
att Gullberg - antingen självständigt i sin egenskap av ordförande i nämnden
eller som ledamot i nämnden med det speciella ansvar som följer av
ordförandeskapet - underlåtit att

• utreda P:s inkomst/utgiftsförhållanden innan han fattade beslutet att gå
ifrån hans självdeklaration (brott mot 65 § taxeringslagen)

• fastställa!besluta de belopp till vilka P. skulle taxeras (brott mot 66 §
taxeringslagen)

• överlämna åt Winberg, som inte kan anses ha haft ställning av föredragande
i nämnden, att beloppsmässigt formulera vad nämnden kommit fram
till och fylla i uppgifterna, allt utifrån instruktioner som var luddiga och
svårtolkade och till yttermera visso utan att kontrollera hur Winberg löst
den uppgift som han lämnat över till henne; Gullberg har signerat
deklarationen och uppgifterna förts in i skattelängden som underskrivits.
Winbergs åtgärder har följaktligen fått full rättsverkan (68 § taxeringskungörelsen).

3. Gullbergs handläggning har vållat P. förfång6. Resultatet av 1981 års
taxering i första instans blev för P:s del att han påfördes taxerade inkomster
på 349 100 kr. med därav följande kvarskattekrav. Under 1,5 år-eller fram

5 Se till innebörden av kommitténs förslag SOU 1985:26 s. 182 ff.

6 Synonymer till förfång är - enligt Ord för Ord (1964) - Skada, men, nackdel,
avbräck.

till den 30 maj 1983 då länsrätten undanröjde taxeringarna - hade P. ett
skattekrav på ca 270 000 kr. hängande över sig. Allt vad som sålunda hänt P.
till följd av taxeringsmyndighetens handläggning måste utan varje tvekan
klassas som förfång - om ordet i detta sammanhang skall ha någon mening
alls!

4. Ansvar enligt 20:1 förutsätter dock, som redan nämnts, att de objektiva
rekvisit som konstituerar brottet myndighetsmissbruk (åsidosättande av
författningsbestämmelser och förfånget) täcks av uppsåt (direkt, indirekt
eller eventuellt). Det framstår som helt uppenbart att handläggningen stått i
strid mot klara och entydiga författningsföreskrifter. Det är här inte fråga om
några specialföreskrifter som vanlig taxeringsnämnd sällan eller aldrig får
tillfälle att tillämpa; här är det fråga om enkla och handfasta ”vardagsregler”
eller, om man så vill, taxeringselementa. Det bör noteras att Gullberg enligt
uppgift hade haft uppdrag som taxeringsnämndsordförande i Malmöhus län
fr. o.m. 1979 års taxering. Gullberg måste alltså ha insett att han som
taxeringsnämndsordförande åsidosatt vad som enligt lag och författning
ålegat honom. Åsidosättanderekvisitet måste alltså anses subjektivt täckt.

Men det gäller också för mig - om åtal väcks - att styrka att Gullberg haft
uppsåt att tillfoga P. förfång som inte är ringa genom att åsidosätta
författningsföreskrifterna. Det finns inget i utredningen här som ger stöd för
antagandet att Gullberg har handlat som han gjort i avsikt att skada P. även
om jag är övertygad om att han måste ha insett att den uppläggning han gav åt
handläggningen och hans underlåtenhet att följa upp och kontrollera vad
som faktiskt hände skulle innebära betydande risker för att P. skulle kunna
komma att drabbas negativt.

Det som talar starkast för Gullberg är att om den av nämnden beslutade
principen hade blivit följd av Winberg hade de taxerade inkomsterna blivit ca
10 000 kr. Det kan ifrågasättas om den skatt som en sådan taxering skulle
leda till kan betecknas som ”förfång som ej är ringa”.

Min konklusion blir denna:

Ett åtal är i sig en ingripande åtgärd: Att väcka åtal är en åtgärd som bör
tillgripas endast när utsikterna till framgång vid en objektiv bedömning
framstår som goda; åtal på andra premisser kan komma att uppfattas som
trakasserande och riskerar att skada inte bara den enskilde som drabbas utan
rättsordningen som sådan. Jag har - efter att ha samrått med den åklagare
som, om jag bestämt mig för att åtala, på mitt uppdrag skulle ha utfört åtaletbestämt
mig för att inte åtala Gullberg. Detta förhållande betar dock på intet
sätt min kritik mot hans handläggning dess skärpa!!

Slutsatser

Taxeringsnämndens handläggning av P:s taxeringar är ett av de värsta
exemplen på vad som internationellt kallas ”mal-administration” som jag har
stött på. Ansvaret är i första hand Gullbergs. I objektivt hänseende fyller
hans handlande väl de kriterier som brottsbalken ställer upp för brottet
myndighetsmissbruk (20 kap. 1 §) och hans handläggning är obestridligen
som sådan ”värd” en kännbarare reaktion än den som även en allvarlig kritik
från JO innebär.

Jag har i olika sammanhang sagt att jag inte delar den uppfattningen att -förenklat uttryckt - JO-ämbetets effektivitet eller anseende på något sätt är
avhängigt av antalet åtal och att alltså en utvidgad åtalsrätt är den "medicin”
som denna institution behöver för att få den genomslagskraft den bör ha. Jag
skall inte här lägga mer bränsle på den debattbrasan utan nöja mig med att
konstatera att 20 kap. 1 § första stycket brottsbalken av olika skäl - och inte
minst till följd av det förfångsrekvisit som paragrafen uppställer - är i det allra
närmaste omöjlig att tillämpa. Det kan diskuteras om inte bestämmelsen
under sådana förhållanden bör avskaffas. Alternativet är - som riksdagens
ombudsmän redan tidigare har påpekat - att avskaffa förfångsrekvisitet; att
ta bort detta skulle öka möjligheterna att ingripa vid grövre försummelser av
tjänstemän. För min del tycker jag att en sådan ”rekonstruktion” av
lagrummet allvarligt bör övervägas, måhända redan i anslutning till behandlingen
av det förslag till förändrad organisation av JO-ämbetet som 1983 års
JO-utredning har lagt fram (SOU 1985:23). Jag lämnar därför över ett
exemplar av detta beslut till riksdagens konstitutionsutskott och till justitiedepartementet.

Följden av att felaktigt personnummer anges på en
kontrolluppgift

(Dnr 1469-1983)

Bakgrund

Vid 1981 års taxering framställdes en taxeringsavi med två kontrolluppgifter,
som utpekade att Nils L:s då 15-åriga dotter Solveig hade fått 10 773 kr. i
kontant lön och erlagt 1 246 kr. i preliminär skatt. Taxeringsnämnd (TN) 934
i Stockholms län anmanade Solveig att komma in med allmän självdeklaration.
L. skickade tillbaka anmaningen och skrev på den att Solveig inte hade
förvärvsarbetat utan gått i skola under året. TN fäste inget avseende vid
påpekandet utan skönstaxerade Solveig med ledning av kontrolluppgifterna.

I december 1981 fick Solveig ett utbetalningskort med 265 kr. i överskjutande
skatt. Solveig kvitterade inte ut pengarna. L. talade på nytt om för
skattemyndigheten i Danderyd (LSM) dels i telefonsamtal och dels i brev att
Solveig inte hade förvärvsarbetat och att ett misstag hade skett. I ett brev den
18 januari 1982 från LSM ( ) fick Solveig veta bl. a. detta:

Du har vid 1981 års taxering blivit skönsmässigt taxerad på grund av
inkomstuppgifter från (utelämnat här). TN har p.g. a. ifrågavarande kontrolluppgifter
anmanat Dig att deklarera men trots att anmaningen är
adresserad till Din aktuella adress har den kommit i retur, obesvarad. - Om
inkomstuppgifterna är felaktiga kan Du makulera utbetalningskortet på S-81
(om Du inte hämtat ut pengarna) och sända det till Danderyds fögderi, Box
501,181 15 DANDERYD - Besvärsblanketter för eventuellt överklagande
hos länsrätten bifogas.

I ett meddelande den 13 april 1982 fick Solveig besked från LSM att
preliminärskatten, som hade tillgodoförts henne, var avsedd för en annan
person.

L. besvärade sig över taxeringen på Solveigs vägnar till länsrätten i
Stockholms län.

Preliminärskatten överfördes därefter till den person som rätteligen betalt
den. Den 6 oktober 1982 utfärdade LSM en skattsedel på tillkommande
skatt, 1 414 kr., för Solveig. LSM underrättade Solveig i brev den 15 oktober

1982 bl. a. att taxeringen stod kvar i avvaktan på länsrättens beslut. LSM
beslöt den 8 november 1982 om anstånd med betalningen av den tillkommande
skatten. I anståndsärendet hade yttrande inhämtats från taxeringsintendenten.

Kronofogdemyndigheten i Stockholms distrikt anmanade den 21 april

1983 Solveig att senast den 5 maj ha betalt in 757 kr. av den tillkommande
skatten.

I dom den 6 maj 1983 beslöt länsrätten att undanröja Solveigs taxeringar.

I ett omräkningsbeslut den 3 juni 1983 satte LSM ned Solveigs tillkommande
skatt till 0 kr.

Anmälan

I sin anmälan berättar L. bl. a. detta. På grund av förväxling av födelsetalen
har hans dotter, utan att ha underrättats om det, sköntaxerats för inkomst av
arbete som hon inte har haft och som LSM har beskattat henne för. LSM har
vägrat att tro på hennes förklaring. Först efter det att bekräftelse på annan
väg erhållits, har LSM ändrat sig på den punkten. Men samtidigt låter man
taxeringen stå kvar, trots att man vet att flickan inte har haft dessa inkomster.
- LSM har krävt flickan på överskjutande preliminär skatt, avsedd för annan
person, fastän beloppet inte kvitterats ut och utan att myndigheten gjort sig
besväret att hos postverket kontrollera om beloppet verkligen utkvitterats
eller återgått till myndigheten. Trots sitt eget beslut att bevilja anstånd med
betalningen tills länsrätten avgjort målet, har LSM uppdragit åt kronofogdemyndigheten
att driva in pengarna. - Denna karusell av telefonsamtal, brev,
överklaganden, skrivelser fram och tillbaka, har nu pågått ett och ett halvt år
och det går inte att se något slut på det, fastän det inte borde finnas något
rimligt skäl till att inte tro på deras uppgifter.

Utredning

I ärendet lämnades yttranden av länsstyrelsen i Stockholms län och LSM.
Länsrättens akt lånades in.

Bedömning

I beslut den 29 oktober 1985 sade JO Nilsson.

Till följd av att två siffror i ett personnummer har kastats om har en
taxeringsavi (= sammanställning av uppgifter som underlag för taxering)
framställts för Solveig L., trots att så rätteligen inte skulle ha skett; Solveig L.
hade nämligen inte haft några inkomster som skulle redovisas på en sådan
avi. En förklaring till felet är att en arbetsgivare hade skrivit fel personnummer
och att ”datamaskinen” inte kunde upptäcka felet. Eftersom en

deklaration inte fanns att tillgå för en avstämning av uppgifterna, anmanades
Solveig att lämna allmän självdeklaration. Solveigs far skickade tillbaka
anmaningen till LSM med upplysningen att Solveig inte hade förvärvsarbetat
utan gått i skolan under året.

Antingen såg TN inte upplysningen eller så brydde man sig inte om den;
oavsett vilket så är nämndens agerande anmärkningsvärt. Att nämnden med
den informationen borde ha gjort en utredning framstår lika självklart som
att skönstaxeringsbeslutet i sig borde ha följts av en underrättelse. Utan
underrättelsen måste Solveig och hennes far - med all rätt - ha varit av den
uppfattningen att nämnden hade godtagit upplysningen. Och om familjen L.
blev konfunderad när Solveig fick en slutskattsedel med överskjutande skatt
så är det förvisso inte något att undra på!

Den kontakt L. sedan hade med LSM måste - minst sagt - ha varit
nedslående om han - i likhet med mig - föreställt sig att myndigheterna
numera ser som en av sina viktigaste uppgifter att hjälpa medborgarna. Först
vill man inte ens hos LSM hjälpa till med att undersöka om det hade blivit
något fel. Man måste uppenbarligen då hos LSM ha varit ett offer för
uppfattningen att myndigheten hade rätt och den enskilde fel. Av LSM:s
brevsvar den 18 januari 1982 till Solveig drar jag den slutsatsen att man har
haft väldigt svårt att komma över den inställningen. I stället för att som man
nu gjorde skriva till Solveig och i förebrående ordalag meddela att
deklarationsanmaningen hade kommit i retur obesvarad - vilket ju dessutom
var osant! - och att utbetalningskortet på S.-81 kunde sändas i makulerat
skick till LSM ”om inkomstuppgifterna är felaktiga”, så hade man alla skäl i
världen att starta en ordentlig utredning. Den hade för övrigt inte behövt bli
särdeles betungande. Att ringa upp arbetsgivarna från vilka löneinkomsterna
härrörde och fråga vem inkomsttagaren var hade säkert räckt. Både
arbetsgivarens namn och telefonnummer fanns angivna på taxeringsavin i det
s. k. skönstaxeringsomslaget.

När LSM så småningom blev klar över att preliminärskatten och inkomsterna
enligt kontrolluppgifterna skulle hänföras till en annan person än
Solveig och man hade gjort erforderliga krediteringsändringar, ser jag det
som en definitivt onödig tids- och kostnadskrävande formell omgång att LSM
fattade beslut om tillkommande skatt. Det beslutet fick i sin tur till följd att
ett anståndsbeslut måste meddelas för att Solveig skulle slippa att betala
skatten i väntan på att länsrätten skulle undanröja feltaxeringen. Jag ser av
länsstyrelsens yttrande hit att man har en liknande uppfattning. Jag vill här
erinra LSM om att det enligt allmänna förvaltningsrättsliga grundsatser är
tillåtet för en förvaltningsmyndighet att underlåta att verkställa ett beslut,
förutsatt naturligtvis att beslutet är felaktigt. I det här fallet förelåg enligt min
mening ingen tvekan på den punkten.

Jag ser det också som en onödig åtgärd att man begärde yttrande från
taxeringsintendenten i anståndsärendet. I ett sådant ärende kan LSM
underlåta att begära yttrande från intendenten om det med skäl kan antas att
besvären (hos länsrätten) kommer att bifallas helt eller delvis (49 § 1 mom.
2, uppbördslagen i dess lydelse från den 13 december 1979). Det kan
visserligen invändas att Solveigs besvär hade kommit in till länsrätten efter
utgången av februari månad 1982 och att hennes ordinarie besvärstid hade

gått ut och att man därför ville höra om intendenten skulle komma att
tillstyrka hennes talan. Men eftersom hon tydligen inte hade underrättats om
taxeringen så var hennes besvärsfrist förlängd till utgången av taxeringsåret
1982 (99 § taxeringslagen). Dessutom var hon bibehållen besvärsrätt under
fem år efter taxeringsåret på grund av att hon taxerats för inkomst för vilken
hon inte är skattskyldig (100 § första stycket 5, taxeringslagen).

Det var milt uttryckt ett olyckligt misstag man begick hos kronofogdemyndigheten
när Solveig ovanpå allt trassel fick ta emot ett indrivningskrav. Att
riksskatteverket hade infört nya rutiner och att det fanns två restlängder att
kontrollera är en förklaring men absolut ingen ursäkt.

Att fel i skatteärenden emellanåt inträffar och att enskilda många gånger
genom felen blir försatta i problemfyllda situationer måste de myndigheter
som hanterar vårt invecklade skattesystem vara i hög grad medvetna om. Det
måste därför på alla nivåer inom en myndighet finnas en god beredskap för
att hjälpa de personer som har fått ett felaktigt skattekrav. Jag utgår från att
man inom LSM har försökt sig på en utvärdering av den serie händelser som
Solveig och hennes familj blivit utsatta för. Jag uppfattar LSM:s beklagande
över den långsamma och osmidiga handläggningen av skatteärendet som ett
uttryck för att man strävar efter att bli bättre rustad för att möta situationer av
det här slaget.

Vissa övriga ärenden

Osakligt innehåll i underrättelse om avvikelse från självdeklaration

(Dnr 3676-1983)

W. yrkade avdrag för bilkostnader. Han tog inte upp något förmånsvärde av
fri bil i sin självdeklaration 1983, men på deklarationsblanketten antecknade
han ”enligt länsrättens beslut i mål 71-0111-634-78” intill rutan för
kostnadsavdrag (blanketten s. 2). Taxeringsnämnden (TN) beslöt påföra ett
förmånsvärde. W. begärde omprövning och bifogade en kopia av domen i
målet. TN ändrade inte sitt beslut. W. begärde på nytt omprövning. I nytt
beslut, undertecknat av tjänstemannagranskaren L., den 28 oktober 1983
uttalades inledningsvis följande.

Om man bortser från det förhållandet att den av Er bifogade kopian på
länsrättens dom avseende taxeringsåret 1978 i sig är suspekt, såtillvida att den
tydligen är skriven på två olika skrivmaskiner samt att det ej framgår om
fallet är applicerbart och därmed avser samma förhållande som vi nu står
inför

I sin anmälan till JO ifrågasatte W. om det låg inom ramen för en
författningsenlig myndighetsutövning att göra gällande att en deklarant gjort
sig skyldig till urkundsförfalskning, utan att först pröva kopians äkthet
genom att exempelvis ta del av domstolsakten.

Efter utredning uttalade JO Nilsson i beslut den 29 oktober 1985 bl. a.
detta.

Att en tjänsteman hos skattemyndighet eller annan förvaltningsmyndighet
skall iaktta saklighet i den tjänsteutövning som har anförtrotts honom är en
självklarhet likaväl som ett korrekt och taktfullt uppträdande. När L. sände
beskedet om TN:s omprövningsbeslut i underrättelsen den 28 oktober 1983
brast det väsentligt i dessa hänseenden. Vad den verkliga avsikten sedan kan
har varit bakom formuleringen i underrättelsen är i detta sammanhang av
underordnad betydelse. Den skattskyldige kan knappast ha uppfattat
underrättelsen på mer än ett sätt.

Om L. nu hyste tvivel om domskopian stämde överens med originalet och
det rättsliga avgörandet var jämförbart med den skattefråga TN hade att
behandla så borde länsrättens akt i målet ha rekvirerats. Den åtgärden hade
då - som jag ser det - inte bara skingrat tvivlen utan också gjort det lättare att
förstå W:s beräkning av bilkostnaderna. ( )

Jag läser ut av L:s yttrande hit att han insett det olämpliga i sitt handlande
genom att sända iväg underrättelsen den 28 oktober 1983 med den skriftliga
utformning som här har återgetts. Med den insikten kompletterad med vad
jag i detta ärende har sagt bör risken för fortsatta övertramp av det slaget som
detta ärende är ett exempel på vara i stort sett eliminerad!

Fel att generellt kräva bankgaranti som säkerhet för anstånd med betalning av
mervärdeskatt

(Dnr 2472-1983)

I ett ärende om mervärdeskatt fick den skattskyldige ett meddelande från en
länsstyrelse om möjligheten till anstånd enligt 49 § 2 mom. uppbördslagen av
vilket det framgick att ”den säkerhet som kan godtas skall utgöras av ej
tidsbegränsad bankgaranti för det aktuella beloppet”. Länsstyrelsen avslutade
brevet med upplysningen att om ”bankgaranti inte lämnas inom ovan
angiven tid torde anstånd inte kunna medges”.

Ö. klagade till JO. Ärendet sändes till berörd länsstyrelse med begäran om
förklaring bl. a. till att man ställde krav på bankgaranti som säkerhet vid
anstånd. När utredningen slutförts uttalade JO Nilsson i beslut den 27
februari 1986 bl. a.

Sedan lång tid gäller att påförda skatter skall betalas oavsett om
beskattningsfrågan har överklagats eller inte. Undantag kan endast göras
utifrån de förhållandevis ogenerösa reglerna om anstånd. För anstånd med
betalning av mervärdeskatt hänvisar mervärdeskattelagen i 46 § till uppbördslagens
regler i 49 § 1, 2 och 3 mom. I det lagrummets 2 mom. föreskrivs
att ”skattskyldig må av länsstyrelsen erhålla anstånd med inbetalning av
skatt, kvarskatteavgift eller ränta om den skattskyldige anfört besvär över
taxering och erläggandet av skatt, som påförts i anledning av den icke
lagakraftvunna taxeringen, skulle för den skattskyldige medföra betydande
skadeverkningar eller eljest framstå såsom obilligt: till belopp som betingas
av den skattskyldiges yrkande i fråga om taxeringen”. Sådant anstånd får
medges endast om den skattskyldige ”ställer nöjaktig säkerhet hos länsstyrelsen,
om inte med hänsyn till anståndstidens varaktighet, den skattskyldiges
förhållanden och omständigheterna i övrigt kan antas, att det belopp som

avses med anståndet ändå kommer att behörigen erläggas”. Lagrummet
anger inte vad säkerheten skall bestå av. Det är alltså upp till den enskilde att
bedöma vilka säkerheter han kan och vill erbjuda. Sedan får länsstyrelsen på
vanligt sätt pröva om man kan godta den eller de erbjudna säkerheterna.

Det rimmar onekligen illa med lagrummets konstruktion att - som
länsstyrelsen gjorde i detta fall - gå ut till en skattskyldig och ställa upp ett
ovillkorligt krav på bankgaranti som säkerhet för att anstånd skall kunna
medges. Det kan naturligtvis finnas fall där en bankgaranti framstår som den
enda form av säkerhet som kan accepteras. Jag förstår givetvis också att
länsstyrelserna föredrar bankgarantier framför andra säkerheter. Bankgarantierna
är lättare att hantera och bedöma än flertalet andra säkerheter.
Men detta får inte leda till att man generellt och medvetet ”favoriserar”
bankgarantin. Redan den omständigheten att en bankgaranti kostar den
enskilde rätt mycket pengar som han inte kan återfå från statsverket om han
senare vinner processen talar med styrka för att den enskilde skall upplysas
om att säkerheten kan lämnas i olika former, bankgarantin är en, företagsinteckning
en annan. Jag menar alltså att om det besked som Ö. fick i
länsstyrelsens meddelande 1983-09-01 är uttryck för länsstyrelsens uppfattning
att endast bankgaranti kan komma i fråga som säkerhet, så är beskedet
principiellt olämpligt. ( )

Bristfällig handläggning av riksdagsmans deklaration

(Dnr 2957-1983)

I sin självdeklaration 1983 yrkade S. - under inkomst av tjänst - avdrag för
olika kostnader som var förenade med hans riksdagsuppdrag. I en bilaga till
deklarationen redogjorde han närmare för hur han beräknat kostnaderna.

Genom en underrättelse från taxeringsnämnden (daterad den 21 oktober
1983) fick S. veta bl. a. att nämnden inte hade godkänt det avdrag för ökade
levnadskostnader och för resekostnader som han hade yrkat i deklarationen
och att man dessutom hade minskat hans avdrag för telefonkostnader. Han
fick även veta att nämndens sista sammanträdesdag för taxeringsperioden
var bestämd till den 31 oktober 1983.

I ett brev den 26 oktober 1983 begärde S. att nämnden skulle ompröva sitt
beslut. I brevet utvecklade han ytterligare sina skäl varför hans deklaration
borde följas och han alltså få de yrkade avdragen. I sitt beslut den 31 oktober
1983 med anledning av S:s begäran om omprövning sade nämnden att hans
invändningar mot de avvikelser från hans deklaration som nämnden gjort
inte hade föranlett den att på någon punkt ändra sitt tidigare beslut.

I sin anmälan till JO ifrågasatte S. om taxeringsnämnden handlat i
överensstämmelse med gällande föreskrifter och med god förvaltningssed.
Han påpekade bl. a. att han först den 25 oktober fick del av nämndens
underrättelse och att den reella svarstid som stod honom till buds var 4-5
dagar. Han sade även att ”det anförda exemplet representerar dessvärre ett
mycket vanligt handlingssätt av taxeringsnämnder gentemot deklaranter”
och anhöll att JO skulle pröva saken.

Vid utredningen yttrade sig såväl berörd skattechef som taxeringsnämnds -

ordföranden. Skattechefen tillbakavisade påståendet om att det inträffade
”representerar ett vanligt handlingssätt”.

JO Nilsson uttalade i beslut den 26 november 1985 bl. a. detta:

Taxeringsnämnden har fattat sitt beslut om S:s taxering år 1983 utan
utredning och utan att S. fått yttra sig; beslutet har dessutom fattats så sent att
det i praktiken ställde sig mycket svårt för S. att hinna komma in med
erinringar mot beslutet. Att nämndens handläggning bedömd med facit i
hand är - med skattechefens ord - klandervärd kan det inte råda några delade
meningar om. Vad är då att säga till den förklaring till att det gick som det
gick som nämnden har lämnat? Nämnden har ju sagt att man ville avvakta
länsrättens avgörande beträffande 1982 års taxering som gällde ”i princip”
samma avdrag som de år 1983 aktuella; man har också hänvisat till att
Svensson 1982 dröjde ”alltför länge med att besvara förfrågningar”.

Jag har tagit reda på att S:s besvär över 1982 års taxering remitterades för
yttrande till taxeringsintendenten den 19 april 1983. Intendenten lämnade
sitt yttrande den 19 december 1984. Länsrätten avgjorde målet den 26 augusti
1985.

Den deklaration som S. lämnade 1983 förregistrerades enligt taxeringsavin
den 16 mars 1983. Taxeringsnämnden borde följaktligen ha fått deklarationen
om hand allra senast under april månad. Det kan knappast ha varit
obekant för nämnden att handläggningstiden hos länsrätterna kan sträcka sig
över år. Hade man tagit kontakt med taxeringsintendenten och frågat
honom/henne om när yttrandet över S:s besvär avgetts eller kunde förväntas,
hade man fått den information man behövt för att genast gripa sig an med att
utreda förhållandena när man nu kände sig böjd att ifrågasätta S:s
deklaration; det skulle förvåna mig utomordentligt mycket om det skulle ha
lämnats sådana upplysningar att det framstod som realistiskt att vänta ens ett
intendentsyttrande, än mindre ett länsrättsavgörande före taxeringsperiodens
utgång. Och den omständigheten att S. tidigare år kan ha dröjt med att
besvara frågor är självklart inget skäl att låta bli att ställa frågor ett senare år!

JO Nilsson hänvisade vidare till sitt tidigare beslut ”TAXERING I
DATAÅLDERN - synpunkter för kommande år m. m.” (JO 1980/81 s. 402

f).

Exekution

Exekutiv försäljning av fastighet
(Dnr 669-1984)

Den 29 april 1982 sålde kronofogdemyndigheten (KFM) i Kristianstad en
makarna S. tillhörig fastighet i Örkelljunga på exekutiv auktion för 108 500
kr. Fastigheten hade ett taxeringsvärde om 225 000 kr. Den hade inför den
exekutiva försäljningen värderats till samma belopp. KFM hade också
införskaffat en utredning om radonhalten i fastigheten.

S. klagade till JO på att KFM hade sålt fastigheten till för lågt pris. Hon
utvecklade närmare varför hon ansåg att KFM handlagt försälj ningsärendet
felaktigt.

JO Nilsson anförde i beslut den 1 juli 1985, såvitt här är av intresse, bl. a.
detta.

KFM får inte sälja utmätt fastighet till uppenbart underpris eller,

med lagens ord: KFM får ”inte godta ett bud om det är sannolikt att en
avsevärt högre köpeskilling kan uppnås” (12 kap. 40 § utsökningsbalken).

Om fastighetsägaren anser att KFM sålt fastigheten till ett alltför lågt pris
kan han/hon överklaga försäljningen till hovrätten. Så skedde också i det nu
aktuella fallet men försäljningspriset kom - av orsak som inte berodde på
klaganden - ändå inte under hovrättens bedömning.

Vad jag här har att säga är givetvis inte avsett att ersätta den uteblivna
hovrättsbedömningen. Redan den omständigheten att JO saknar (och alltid
har saknat) befogenhet att ändra ett av behörig myndighet fattat beslut
utesluter en materiell prövning av prisfrågan. Vad som här skall behandlas är
frågan om det finns skäl att ifrågasätta (ev. också kritisera) KFM:s agerande
från formell utgångspunkt eller utifrån lämplighetsaspekter.

Som KFM har uppgett var det pris som inroparen fick betala utan varje
tvekan lågt. KFM anser emellertid att budet ändå kunde godtas med hänsyn
till att det var fråga om en villafastighet där det konstaterats radongas.
Myndighetens ställningstagande har sannolikt också påverkats av att de
närvarande borgenärsrepresentanterna inte framställde invändningar mot
att godta budet.

KFM:s handlande är enligt min mening inte invändningsfritt. I det följande
skall jag närmare utveckla varför jag menar det.

1. Var radon-frågan tillräckligt utredd?

Svaret på den frågan är utan tvekan ”nej”. Enligt ett intyg låg radonhalten i
det övre planet klart under riskvärdet medan halten radon i källaren översteg
den gräns som gäller för sanitär olägenhet. På bevakningssammanträdet
upplystes att ”radongasen kunde minskas till helt acceptabla värden genom
ventilationsanordning, under förutsättning att det inte är fråga om radongas
från marken”. Enligt protokollet hade hälsovårdsnämnden upplyst att man
tidigare inte påträffat markradongas i Örkelljunga. Det hade i detta läge varit

mer än motiverat att närmare söka utreda hur mycket - om ens något - som
dessa omständigheter påverkade marknadsvärdet. Under alla förhållanden
menar jag att KFM hade alldeles för klent underlag för det ställningstagande
man gjorde, dvs. att ett högre pris inte skulle ha kunnat uppnås.

2. Hade frågan om andra försäljningsformer övervägts?

KFM synes inte ha övervägt att lämna över försäljningen till en mäklare trots
att makarna hela tiden har varit positiva till en försäljning genom mäklare.
Jag anser att det finns mycket som talar för att det hade varit väl värt att pröva
en underhandsförsäljning. Inteckningsförhållandena var enkla och det finns
anledning anta att frågan om radongasproblem kan behandlas grundligare
och under lugnare former när en mäklare säljer en fastighet än vad som är
möjligt på en offentlig auktion.

3. Hade det varit möjligt att pressa budet uppåt?

Budet var uppenbarligen anpassat till belåningen, så att hela Sparbankens
fordran skulle kunna övertas. Att banken, som fick hela sin fordran täckt,
inte hade något att invända mot budet är förvisso inte ägnat att förvåna.
Bankens uppfattning kunde därför inte påverka kronofogdemyndighetens
ställningstagande i särskilt hög grad. Viktigare är då att inte heller
kronofogdemyndigheten som borgenär framförde några invändningar, trots
att statens skattefordringar blev lidande. Genom sitt agerande tar KFM som
borgenär på sig en del av ansvaret för att budet godtogs. Jag frågar mig om
inte auktionsförrättaren borde ha tagit risken att inte direkt godta budet och i
stället ropa ut fastigheten på nytt? Auktionsförrättaren måste rimligen ha
känt sig inte så litet tveksam att vid det allra första försäljningstillfället godta
ett bud, som inte uppgick till 50 % av det uppskattade marknadsvärdet. Den
uppfattningen tillåter jag mig att hävda trots att jag förstår att man ville ha en
snabb försäljning eftersom huset stått tomt sedan drygt ett halvt år. Jag har då
noterat att auktionen hölls den 29 april, dvs. sedan den ur underhållssynpunkt
svåraste tiden gått och i början av den period som väl får anses som den
mest gynnsamma för fastighetsförsäljningar överhuvudtaget.

Om jag skall sammanfatta så blir mitt omdöme detta: KFM:s sätt att sköta
denna exekutiva försäljning kan ifrågasättas om än inte kritiseras. Agerandet
har varit stelt och utan att de möjligheter som lagstiftningen erbjuder för att
bästa möjliga resultat skall uppnås har utnyttjats.

Gäldenärs rätt att destinera betalning till en av flera fordringar,
för vilka utmätning begärts, till undvikande av konkurs m. m.

(Dnr 3326-1983)

I en anmälan klagade S. som företrädare för ett handelsbolag på att
kronofogdemyndigheten (KFM) i Ludvika hade ställt som villkor för att
återkalla en konkursansökan mot handelsbolaget att bolaget betalade alla de
skulder som överlämnats till KFM för indrivning och inte bara den
skatteskuld som föranlett konkursansökningen.

Kronofogdemyndigheten yttrade sig efter remiss.

JO Nilsson anförde i beslut den 30 oktober 1985 i bedömningsdelen bl. a.
detta.

Den som har skulder till en eller flera borgenärer kan själv bestämma
vilken eller vilka skulder han först skall betala. En gäldenär kan - uttryckt på
ett annat sätt - destinera sin betalning till en bland flera borgenärer eller till
en skuld bland flera. Det förra följer av sig självt1, det senare av
handelsbalken, 9 kap. 5 §2.

Denna destinationsrätt gäller bara frivillig betalning från gäldenären till
borgenären, inte betalning genom exekution. Medel som finns tillgängliga
efter utmätning eller i konkurs skall fördelas mellan borgenärerna med
tillämpning av förmånsrättslagens regler; fördelningen skall ske proportionellt
mellan fordringar som har lika förmånsrätt. Det finns med andra ord här
inte något utrymme för vare sig gäldenären, borgenärerna3, konkursförvaltaren
eller kronofogdemyndigheten till några individuella destineringar4.

S. har - för att citera henne själv i brevet till konkursdomaren - sagt sig
bestrida KFM:s konkursansökan ”då statens fordran för oguldna skatter
kronor 19 909:- har betalts denna dag”. KFM hävdar att en betalning under
sådana omständigheter inte kan anses vara ”frivillig”; frivillig är, menar
KFM, endast sådan betalning som kommer in till KFM innan krav på
betalning har skickats till gäldenären.

Vad som är ”frivilligt” när det gäller betalning av skulder kan naturligtvis
diskuteras. I viss snäv mening kan det hävdas att betalningar sker under tvång
eller hot om tvång; betalar inte gäldenären så att säga av egen drift så riskerar
han att få betala sin skuld över ett exekutivt förfarande. Gränsen mellan
”frivillighet” och ”inte frivillighet” bör enligt min mening gå mellan
betalning som sker utan resp. med exekutiva tvångsmedel; drar man gränsen

1 En sak för sig är att betalningen i händelse av konkurs kan bringas att återgå enligt
återvinningsreglerna i 2 kap. konkurslagen och att gäldenären kan ådra sig ansvar
enligt 11 kap. 4 § brottsbalken för mannamån mot borgenärer.

2 9 kap. 5 § handelsbalken lyder:

”Haver någon av samma man fått flera lån, än ett, och förbundit sig, att för det ena
giva större ränta, och för det andra mindre, eller ingen; där må skuldenär avräkna det,
som betalas, å vilketdera lån han helst vill; dock ej förr, än förfallodagen inne är. Ej må
något på huvudstolen avräknas, förr än räntan gulden är.”

3 Jag bortser då från att borgenärerna kan komma överens om en annan fördelning.

4 Se NJA 1977 s. 664 och prop. 1980/81:8 med förslag till utsökningsbalk del 2 s. 696,
Walin-Gregow-Löfmarck, Utsökningsbalken (1982) s. 478 f; Gregow, Utsökningsrätt
(1983) s. 180; Håstad, Några frågor kring 9 kap. 5 § handelsbalken. Tidskrift utgiven av
Juridiska föreningen i Finland (1984) s. 534 f.

17 Riksdagen 1986187. 2 sami. Nr 1

på ett annat sätt hamnar man oundvikligen i situationer där det blir svårt att
upprätthålla konsekvens och enhetlighet i tillämpningen. Den som t. ex.
betalar på anmaning av KFM (= efter det ”första kravet”) bör följaktligen
anses ha betalat frivilligt. I analogi med detta så måste den som betalar den
fordran som lett till att konkursansökan gjorts men innan beslut har fattats
anses ha betalat frivilligt. Jag anser alltså att S. har betalat frivilligt och att
hon följaktligen haft rätt att destinera betalningen på sätt som skedde.

En KFM kan framträda antingen som borgenär eller som myndighet. I den
förra funktionen agerar KFM som företrädare för staten när staten har krav
mot en enskild eller ett företag för obetalda skatter. I den senare svarar KFM
för den exekutiva verksamheten, dvs. KFM verkställer - alltid under hot om
tvång och ibland med tvång - beslut som innebär att någon skall fullgöra
något gentemot en annan - t. ex. betala en skuld - när den förre inte kan
förmås att infria sin förpliktelse. De två rollerna måste givetvis hållas i sär.

Kronofogden Ulf Brimark har inte velat acceptera att den betalning som S.
gjorde destinerades till skatteskulden. Han har sett den som en ӌ
conto-inbetalning” för fördelning bland de borgenärer som ansökt om
indrivning. Utifrån den uppfattningen framstår Brimarks agerande som i och
för sig följdriktigt och hans hänvisning till utsökningsbalkens 4 kap. 11 och
28 §§ som adekvat. Nu delar jag, som nämnts, inte Brimarks uppfattning att
betalningen inte kunde destineras som S. ville. Jag menar att Brimark
därvidlag gjorde sig skyldig till en felbedömning som jag tycker är svårförklarlig.
Brimark måste uppenbarligen ganska snart efter inbetalningen ha
insett att hans uppfattning inte höll vid närmare övervägande eftersom han
återkallade konkursansökan utan att, enligt vad han själv har uppgett, något
ytterligare hade inträffat i ärendet.

Med den kritik som ligger i vad jag här har sagt avslutar jag ärendet.
Därmed har jag också sagt att jag inte funnit anledning att misstänka att
Brimarks agerande styrts av annat än en - temporär - feltolkning av
situationen.

Kronofogdemyndighets handläggning av ärende om statlig
lönegaranti vid konkurs

(Dnr 2723-1983)

Aktualiserade författningsbestämmelser

Staten svarar, enligt lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs,
lönegarantilagen, för arbetstagares fordran hos arbetsgivare som försatts i
konkurs (1 §). Garantin gäller bl. a. för sådan fordran på lön eller annan
ersättning som har förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen (1970:979).
Lönegarantin täcker även kostnad som uppstår när någon på grund av
fordran som omfattas av garantin ansöker om att gäldenären skall försättas i
konkurs (2 §).

I mindre konkurs är det kronofogdemyndigheten (KFM), som handlägger
lönegarantiärenden. (Formen ”mindre konkurs” används - förutom när det

saknas tillgångar i boet - när boet är av enkel beskaffenhet och konkursen
kan genomföras utan bevakningsförfarande. Förvaltare utses även i mindre
konkurser. - Den konkurs som är aktuell i detta ärende handlades som
”mindre konkurs”.) KFM skall ”skyndsamt pröva i vad mån betalning enligt
garantin skall utgå för fordran i konkursen” (8 § första stycket). Om KFM
begär det är arbetsgivaren skyldig att lämna uppgift om arbetstagares
anställnings- och avlöningsförhållanden. Vägrar han ”kan han efter omständigheterna
hämtas eller häktas” (8 § andra stycket). Beslut i sådan fråga
meddelas av konkursdomaren på KFM:s begäran (8 § tredje stycket).

KFM skall ”utan dröjsmål” underrätta den myndighet som betalar ut
garantibelopp, dvs. länsstyrelsen, att det finns fordran i konkurs som enligt
KFM:s bedömning ger rätt till betalning enligt lönegarantilagen (8 § fjärde
stycket). Kommer KFM däremot fram till att en arbetstagares fordran inte
omfattas av garantin, har arbetstagaren möjlighet att få saken prövad av
hovrätten. Hovrättens beslut kan inte överklagas (9 §).

Kompletterande bestämmelser om handläggningen av lönegarantiärenden
finns i kungörelsen (1970:745) om statlig lönegaranti vid konkurs, lönegarantikungörelsen.
Bl. a. sägs där att KFM vid sin prövning av lönegarantiärenden
skall höra ”arbetstagaren och arbetsgivaren, såframt hinder ej möter”.
Aven annan kan höras om det kan antas att han har upplysningar av värde för
bedömningen av frågan om betalning enligt garantin skall utgå (10 §).

Faktabakgrund

M. anställdes hos V. M. AB den 15 februari 1982, enligt uppgift som
filmtekniker. Han avskedades den 30 mars 1982.

Svenska Musikerförbundet, som M. tillhörde, väckte talan hos arbetsdomstolen
(AD) med anledning av avskedandet. Kurt Junesjö vid LOFörbundens
Rättsskydd AB var ombud.

Efter yrkande av Musikerförbundet förordnade AD i interimistiskt beslut
den 3 december 1982, att M:s anställning hos bolaget skulle bestå utan hinder
av avskedandet.

Bolaget försattes i konkurs 25 januari 1983 på ansökan av KFM.
Konkursdomaren bestämde att konkursen skulle handläggas som mindre
konkurs.

AD kallade bolaget och konkursförvaltaren till förhandling i målet om
avskedande den 21 februari 1983; bolaget skulle infinna sig vid risk av
tredskodom. Ingen av dem inställde sig. På yrkande av förbundet meddelade
AD tredskodom mot bolaget/konkursförvaltaren den 9 mars 1983. I denna
förklarade AD att avskedandet var ogiltigt. Domstolen bestämde vidare att
bolaget skulle betala M. bl. a.:

1. 8 770 kr. avseende lön och provision för perioden den 15 februari t. o. m.
den 30 mars 1982,

2. lön och provision med 7 000 kr./mån. fr. o. m. den 31 mars 1982 t. o. m.
den 21 februari 1983,

3. semesterlön på 12 % på 10 500 kr. för tiden t. o. m. den 30 mars 1982 och
på förfallande månadslönebelopp och provision därefter t. o. m. den 21
februari 1983,

4. 2 640 kr. som utgjorde ersättning för egen bil i tjänsten.

I ett brev till kronofogdemyndigheten den 2 februari 1983, dvs. drygt en
månad innan AD meddelade sin dom, begärde Junesjö som ombud för M.
dels ersättning åt M. enligt lönegarantilagen för ogulden lön, provision,
semesterersättning och bilersättning, dels förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen
för den ersättningen och dels ränta. Beloppen var desamma som
M. senare tillerkändes i AD:s dom (p. 1-4 ovan). Junesjö kompletterade sin
begäran i två brev den 15 resp. 25 februari 1983. I det förra brevet hävdade
Junesjö att, om tvisten i AD avslutades med en lagakraftvunnen dom, så blev
lönegarantifonden betalningsskyldig på samma sätt som arbetsgivaren skulle
ha blivit. Någon självständig diskretionär prövningsrätt tillkom enligt
Junesjö inte kronofogdemyndigheten i ett sådant läge. 1 det senare brevet
yrkade han också ersättning med 900 kr., motsvarande M:s rättegångskostnader
i målet om bolagets försättande i konkurs.

I en underrättelse enligt 8 § fjärde stycket lönegarantilagen (1983-03-21)
till länsstyrelsen omtalade KFM att den funnit M:s fordringar på lön,
uppsägningslön, semesterersättning samt resekostnadsersättning på sammanlagt
62 989 kr. betalningsgrundande enligt lagen. Efter avdrag för skatt
betalade länsstyrelsen samma dag ut 48 280 kr. till LO-Förbundens Rättsskydd
för M:s räkning.

Erland Olauson, som tillfälligt hade övertagit M:s ärende från Junesjö,
skrev den 18 april 1983 till KFM och frågade vad det utbetalade beloppet på
48 280 kr. avsåg. Detta framgick inte av utbetalningen från länsstyrelsen och
något beslut från KFM hade han inte fått. Med anledning härav översände
KFM den 20 april till Olauson en kopia av länsstyrelsens utbetalningsbesked
enligt 17 § lönegarantikungörelsen.

Junesjö skrev på nytt till KFM den 7 september 1983 och påminde om att
M. bara hade fått en del av det yrkade beloppet men inget beslut - vare sig
positivt eller negativt - om resterande del. Junesjö uttalade vidare att
myndigheten enligt 9 § lönegarantilagen var skyldig att till arbetstagaren
ange, om den inte ansåg att fordran omfattades av lönegarantin. Sådant
beslut skulle, fortsatte Junesjö, enligt förvaltningslagen vara försett med
beslutsmotivering och besvärshänvisning. Ärende om lönegaranti skulle,
erinrade Junesjö vidare, handläggas skyndsamt. Han hemställde att myndigheten
omedelbart meddelade ett beslut i fråga om resterande belopp och, i
fall detta inte beviljades, beslutsmotivering.

Den 11 oktober 1983 hölls förhandling inför konkursdomaren i V. M. AB:s
konkurs. Därvid beedigade ställföreträdaren för bolaget, styrelseledamoten
A., bouppteckningen med vissa reservationer; bl. a. hävdade A. att M. inte
hade varit i någon form av anställningsförhållande till vare sig bolaget eller
A. själv.

Den 27 oktober 1983 meddelade KFM två beslut enligt lönegarantilagen
vad gällde M:s resterande ersättningsanspråk. Dels underrättade myndigheten
enligt 8 § lönegarantilagen länsstyrelsen om att man funnit att fordringen
på 900 kr., avseende rättegångskostnader, berättigade till betalning enligt
lagen. Dels beslutade myndigheten att M:s fordringar på provision och på
semesterersättning på provisionen för tiden den 15 februari 1982-21 februari

1983 (18 375 resp. 2 205 kr.) inte kunde bifallas. Beslutet innehöll motivering
och besvärshänvisning till hovrätten.

Anmälan

I sin anmälan anhöll Junesjö att
JO tar ställning till om KFM:s handläggning av detta ärende står i
överensstämmelse med lönegarantilagens regler om skyndsam handläggning
samt förvaltningslagens regler om utformning av beslut framför allt såvitt
avser beslutsmotivering och besvärshänvisning, men även det förhållandet
att det gynnande beslutet endast kom till vår kännedom genom en
utbetalning över postgirot.

Utredning

KFM yttrade sig två gånger efter remiss. Junesjö bemötte yttrandena.
Innehållet i dessa handlingar utelämnas här.

Hovrätten för Västra Sverige lämnade den 9 januari 1985 M:s besvär över
KFM:s avslagsbeslut utan bifall.

Bedömning

JO Nilsson anförde i beslut den 14 november 1985 bl. a. detta.

Lönegarantiärenden skall handläggas skyndsamt. Detta är närmast självklart
men är också direkt uttalat i lönegarantilagen och dess förarbeten.

M. begärde den 2 februari 1983 ersättning enligt lönegarantilagen för lön,
provision, semesterersättning (på såväl grund- som provisionslönen) och
bilersättning (resekostnadsersättning).

KFM fattade beslut den 21 mars 1983 beträffande huvuddelen av M:s krav
(grundlönen, uppsägningslönen, semesterersättningen och resekostnadsersättningen).
Det tog alltså KFM ca 1,5 månad att komma till ett första beslut.
Till den handläggningstiden är inte mycket att säga särskilt som AD:s dom i
uppsägningsmålet, som ju onekligen hade sin givna betydelse i garantiärendet,
kom den 9 mars 1983.

KFM kan alltså inte kritiseras för senfärdighet i beslutsfattandet. Sedan är
det en annan sak att det kan diskuteras om det var korrekt och lämpligt
kanske inte så mycket att ”dela upp” M:s krav på sätt som skedde som att vila
på avgörandet i den utbrutna delen så länge som man gjorde, dvs. i nära nio
månader; till den frågan återkommer jag senare. Jag anser mig nämligen inte
kunna lämna KFM:s mars-beslut utan att närmare granska KFM:s handläggning
av den delen av ärendet ur en speciell, förvaltningsrättslig synvinkel.
Det förhåller sig ju så att förvaltningslagen (1971:290-FL) gäller för den del
av KFM:s verksamhet som inte är exekutiv; och till den delen av verksamheten
hör inte lönegarantiärendena.

KFM, lönegarantin och underrättelseskyldigheten enligt 18 § FL:

FL (18 §) ålägger myndighet att underrätta ”sökande, klagande eller annan

part om innehållet i beslut varigenom myndighet avgör ärende, om det

ej är uppenbart obehövligt”. Undantaget är i huvudsak tänkt för fall där
parten ändå på andra vägar, t. ex. genom en utbetalning, får kännedom om
beslutet (se Wennergren, Handläggning, 1981, s. 97).

KFM:s beslut (1983-03-21) meddelades i form av en underrättelse till
länsstyrelsen enligt 8 § fjärde stycket lönegarantilagen om att vissa uppräknade
fordringar var berättigade till betalning enligt den lagen.

Underrättelsen, som skrevs ut på en av riksskatteverket (RSV) utfärdad
blankett, omfattade emellertid inte alla fordringar, som M. ville ha betalt för
över garantin. Det var med andra ord fråga om ett delbeslut. Det
utbetalningsbesked, som M. fick när länsstyrelsen betalade ut pengarna till
honom, visade inte vilka fordringar som han fick betalt för. Svårigheterna att
lista ut rätta förhållandet blev inte mindre av att länsstyrelsen hade gjort
författningsenligt (se 18 § lönegarantikungörelsen) skatteavdrag på beloppet,
innan det betalades ut. Sedan M. (genom Olauson) vänt sig till KFM fick
han dock upplysning om vad utbetalningen gällde genom att myndigheten
skickade honom en kopia av det utbetalningsbesked, som myndigheten hade
fått från länsstyrelsen. (Enligt 17 § lönegarantikungörelsen skall länsstyrelsen
lämna konkursgäldenären, kronofogdemyndigheten och konkursförvaltaren
besked om utbetalda, avdragna och innehållna lönegarantibelopp.)

I ett fall som detta, där kronofogdemyndighetens beslut bara avsåg en del
av de fordringar, som arbetstagaren gör gällande, är det uppenbart att
arbetstagaren skulle ha haft en klar och tydlig underrättelse om vad
utbetalningen gällde. KFM har åberopat att man i sina rutiner följt de
formulär som upprättats av RSV. Det blankettset som verket utarbetat tar
sikte på underrättelser och besked av olika slag, som lönegarantilagstiftningen
innehåller bestämmelser om. (Se 23 och 24 §§ lönegarantikungörelsen,
enligt vilka RSV meddelar närmare föreskrifter för tillämpningen av
kungörelsens bestämmelser om handläggningen av lönegarantiärenden och
fastställer formulär.) Det täcker däremot inte den kompletterande underrättelseskyldighet
som KFM kan ha enligt förvaltningslagen i ett fall som detta.
KFM kan med andra ord självklart inte friskriva sig från den underrättelseplikt,
som den har enligt FL, genom att hänvisa till att RSV:s blanketter inte
säger något på denna punkt. Det är inte heller ett godtagbart skäl att
arbetstagaren har ”möjlighet att hänvända sig till bl. a. kronofogdemyndigheten
för erhållande av besked”: det beskedet har arbetstagaren rätt att få
automatiskt.

I en situation som denna har arbetstagaren ett berättigat anspråk på att
också få veta vad som hänt eller skall hända med hans övriga fordringar, som
inte täcks av delbeslutet. Det får han naturligtvis veta om han vänder sig till
KFM. Det ligger emellertid i linje med den service som KFM bör visa sina
”kunder” att den självmant, samtidigt med underrättelsen om vad delbeslutet
gäller, informerar arbetstagaren om att särskilt beslut kommer att
meddelas senare om kvarvarande fordringar och om anledningen till att
dessa brutits ut. Till denna närmast självklara servicenivå har KFM inte levt
upp.

Sammanfattningsvis: KFM:s handläggning har inte varit vare sig formellt
korrekt eller servicemässigt acceptabel. För detta kan KFM inte undgå
kritik.

KFM, lönegarantin och provisionen/semesterersättningen

M. begärde ersättning från lönegarantin - förutom för de fordringar som
avsågs med KFM:s beslut 1983-03-21 - även för den provision och semesterersättning
för den provisionen som AD i sin dom hade ansett honom
berättigad till. Det har från M:s sida hävdats (= Junesjö i ett brev till KFM),
att KFM var bunden av AD:s dom och att myndigheten bara hade haft att
besluta om utbetalning av ersättningen från lönegarantin så snart som möjligt
efter domen, lämpligen i samband med att man den 21 mars 1983 beslutade
om övriga krav enligt domen. KFM å sin sida har menat att det inte förelåg
någon sådan bundenhet utan gjort gällande att myndigheten hade att i
lönegarantiärendet självständigt pröva om kraven var betalningsgrundande.
För min del går jag på KFM:s linje. AD:s dom i mål om avskedande m. m.
har ingen prejudicerande verkan i ett lönegarantiärende; den är bara ett
bevisfaktum bland andra om än naturligtvis av betydande tyngd även när den
- som i detta fallet - var meddelad tredskovis. AD har ju prövat och funnit att
”förbundets framställning av omständigheterna i målet innefattar laga skäl
för bifall till käromålet”. (Se 9 § lagen om rättegången i arbetstvister och 44
kap. 2 och 8 §§ RB.) KFM hade alltså att göra en egen, självständig
prövning. Att den utföll så att man ansåg sig böra ytterligare utreda om
kraven på provisionslön m. m. var betalningsgrundande enligt lönegarantilagen
har jag svårt att kritisera samtidigt som jag vågar påståendet att åtskilliga
beslut i lönegarantiärenden säkerligen har fattats på bräckligare underlag än
en tredskodom från AD!

I en utredning som den KFM beslutade sig för att genomföra ingår, att

”kronofogdemyndigheten skall höra arbetstagaren och arbetsgivaren,

såframt hinder härför icke möter” (se 10 § lönegarantikungörelsen). Åtskilliga
kontakter hade - som utredningen visar - förekommit mellan KFM och M.
(genom hans ombud). KFM tog emellertid enligt akten i lönegarantiärendet
också några gånger i mars 1983 telefonkontakt med A. som företrädde
arbetsgivaren/bolaget. A. förnekade att M. hade varit anställd i bolaget.

KFM:s uppfattning var uppenbarligen att utredningen i detta skede
(mars/april 1983) inte var sådan att M:s begäran kunde bifallas. Jag har litet
svårt att finna varför man då inte meddelade ett avslagsbeslut. KFM valde att
driva utredningen vidare och då avvakta edgångssammanträdet; att man inte
ansåg det mödan värt att söka bredda beslutsunderlaget genom att ”pressa”
A. vid ytterligare kontakter framstår som fullt begripligt. Utvägen att enligt
8 § lönegarantilagen hämta eller häkta A. stod naturligtvis öppen men det
förefaller onekligen vara att hårddra förutsättningarna för bestämmelsens
tillämpning att hävda att A. hade undandragit sig att fullgöra sin uppgiftsskyldighet.

För den valda linjen - att driva utredningen vidare och inte meddela ett
avslagsbeslut - kan anföras att den kan sägas vara i viss mening positivare för
M. än alternativet. Men en förutsättning för att det omdömet skulle stå sig

var naturligtvis att utredningen genomfördes snabbt och följaktligen ett
beslut meddelades utan markant dröjsmål. Nu brast den förutsättningen;
någon edgång kom inte att ske förrän efter åtskillig tid och KFM:s beslut
kom, som sagt, först efter nära nio månader. KFM:s sätt att handlägga
ärendet - dvs. valet att avvakta edgångssammanträdet - måste följaktligen
kritiseras med viss skärpa. Det är visserligen sant att det inte finns något
formellt hinder mot att göra som KFM gjorde. I förarbetena till vissa
ändringar, som gjordes i lagen 1975, uttalades att kronofogdemyndighetens
prövning av lönegarantianspråk borde frikopplas från bouppteckningen och
edgången i fattigkonkurs, detta i syfte att undvika sena utbetalningar av
lönegarantimedel som en följd av dröjsmål med edgångssammanträdena.
Samtidigt sades det att edgången i vissa fall borde avvaktas också i
fortsättningen, bl. a. om löneanspråken uppgår till mera betydande belopp
och utredningen inte ger en tillräckligt entydig bedömning (prop. 1975/76:19
s. 57). Av betydelse i detta sammanhang är också att ett avslagsbeslut, vilket
alltså hade varit det alternativ som KFM borde ha valt när man nu inte ville gå
på AD:s linje och godta provisionslönekravet, inte får rättskraft; det är
ingenting som hindrar att en arbetstagare påkallar förnyad prövning av en
begäran om ersättning enligt lönegarantilagen i stället för att överklaga ett
avslagsbeslut (propositionen s. 74- 75). Låt mig tillägga att jag till nöds
skulle ha kunnat acceptera att KFM väntat till den 7 juni 1983, då
edgångssammanträdet först var utsatt att hållas, med att ta sitt beslut. När det
datumet hade passerats hade man också tänjt kravet på skyndsamhet i
handläggning över det rimligas gräns... Att hovrätten senare sanktionerade
KFM:s beslut i sakfrågan påverkar inte det omdömet!

Min granskning av detta ärende är emellertid inte slutförd med detta. Det
finns ytterligare ett par inslag i KFM:s handläggning av M:s begäran om
ersättning enligt lönegarantilagen som kräver några egna kommentarer.

KFM och yrkandet om ersättning för konkurskostnader

M. begärde ersättning för rättegångskostnader för bolagets försättande i
konkurs. Det kravet hade ett direkt stöd i 2 § lönegarantilagen. Ersättningen,
900 kr., borde alltså ha tillerkänts honom omgående och senast i samband
med att han fick ersättningen för lönen m. m., dvs. den 21 mars 1983.

Framställningen om ersättning för rättegångskostnader gjordes separat
och kom in till KFM tre veckor efter den ursprungliga framställningen,
närmare bestämt den 28 februari 1983. Enligt KFM kom skrivelsen åt sidan
och blev därefter bortglömd och inte föremål för handläggning och bifallsbeslut
förrän den 27 oktober 1983, dvs. i samband med att myndigheten
beslutade om övriga återstående krav från M:s sida. På denna punkt kan jag
bara konstatera att myndigheten har dröjt onödigt länge med att besluta om
detta klara krav och att detta berott på bristande kontroll av handlingarna i
akten men att det inträffade med hänsyn till omständigheterna inte motiverar
någon åtgärd utöver den kritik som ligger i detta konstaterande.

KFMoch FL:s kommunikationskrav

M. (genom Junesjö) påstår att KFM:s handläggning av lönegarantiärendet
”ända in till beslutet 1983-10-27 har skett utan någon skriftlig kommunikation
enligt förvaltningslagen”.

FL föreskriver att ett ärende ”inte får avgöras utan att sökande, klagande
eller annan part underrättats om det som tillförts ärendet genom annan än
honom själv och tillfälle beretts honom att yttra sig över det”. Myndigheten
får dock avgöra ärende utan att så skett, bl. a. om åtgärderna är uppenbart
obehövliga.

KFM:s beslut den 21 mars 1983 och den 27 oktober 1983, såvitt avsåg
rättegångskostnader, var positiva för M. Det lär knappast kunna hävdas
annat än att det var ”uppenbart obehövligt” att aktmaterial som låg till grund
för dessa gynnande beslut kommunicerades med M. Vad frågan gäller är
alltså om M. borde ha fått tillfälle att yttra sig över det aktmaterial som
hänförde sig till avslagsbeslutet den 27 oktober 1983 om provisionen m. m.

I akten finns anteckningar från samtal mellan KFM och olika personer,
bl. a. A. Dessa anteckningar har inte skriftligen kommunicerats med M. Men
den enda anteckning, som, enligt min bedömning, hade någon betydelse för
avgörandet av provisionsfrågan, var den att A. förnekade att man hade

avtalat om provisionslön. Enligt avslagsbeslutet hade M. ”den 20 april

1983 fått del av kronofogdemyndighetens avvisande hållning och därvid

beretts tillfälle att inkomma med ytterligare fakta eller synpunkter”. KFM
säger i sitt första remissyttrande hit att förste kronoassistenten Sune Brunzell
vid detta tillfälle, dvs. den 20 april 1983, framhöll för Olauson (M:s ombud
just då) bl. a. att ”det framstod som mycket tveksamt, huruvida dessa

yrkanden skulle komma att bifallas, särskilt med hänsyn till att A.

bestämt förnekat, att provisionslön avtalats med M”. KFM säger vidare i
remissyttrandet att Olauson hade sagt att han skulle gå igenom ärendet och
därefter återkomma med eventuella synpunkter. Det finns i akten anteckningar
av detta innehåll från samtalet den 20 april 1983, som Brunzell gjort.
Det finns inte fog för antagandet att de anteckningarna inte i sak korrekt
återger vad som förevarit. Myndigheten har med andra ord muntligen
kommunicerat relevant aktmaterial med M. Enligt förarbetena till FL ”bör
kommunikation kunna ske såväl skriftligen som muntligen”. Jag kan
följaktligen inte se att myndigheten har åsidosatt sin kommunikationsskyldighet
enligt FL.

Samverkansgrupps behörighet
(Dnr 1680-1984)

Ett bolag klagade på det sätt på vilket en kronoassistent hade agerat i
samband med att han inhämtade upplysningar om bolaget från bolagets
huvudkund och ett factoringföretag. Utredning verkställdes. Därvid kom det
fram att kronoassistenten ingick i en samverkansgrupp som upprättats
mellan kronofogdemyndigheterna i bl. a. Sollentuna och Solna distrikt.
Dessa myndigheter yttrade sig efter remiss.

JO Nilsson gjorde i sitt beslut i ärendet den 27 mars 1986 vissa allmänna
uttalanden om utsökningsbalkens behörighetsregler och samverkansgrupperna,
som kan vara av intresse. Han anförde i denna del detta.

Behörig att handlägga ett mål om verkställighet som avser betalningsskyldighet
är kronofogdemyndigheten i det distrikt där gäldenären har sitt
hemvist, dvs. i normalfallet där han eller hon är mantalsskriven. I vissa
speciella fall kan även annan kronofogdemyndighet vara behörig; så kan
t. ex. egendom som gäldenären har i ett annat distrikt än det där han bor
utmätas av kronofogdemyndigheten i det distriktet (2 kap. 3 §, 4 kap. 8 §
utsökningsbalken - UB). Görs ansökan om verkställighet hos en kronofogdemyndighet
som inte är behörig enligt dessa regler så skall den myndigheten
genast lämna över målet till den myndighet som enligt handlingarna är
behörig. Är båda myndigheterna behöriga så får den myndighet som tog
emot ansökan lämna över denna till den andra myndigheten, förutsatt att
målet inte ”utan avsevärd olägenhet kan handläggas vid den förra myndigheten
eller överlämnande annars främjar målets handläggning” (2 kap. 4 §
UB).

Som den summariska redogörelse, som här har lämnats, visar öppnar UB
inte någon delegeringsmöjlighet, dvs. det går inte för en kronofogdemyndighet
som är behörig enligt 4 kap. 8 § att lämna över ansvaret för ett ärende till
en annan sådan myndighet eller en tjänsteman vid denna. Det finns heller
inga bestämmelser som ger en kronofogdemyndighet rätt att - med
bibehållet handläggnings- och beslutsansvar - begära hjälp av en annan
kronofogdemyndighet; jag bortser då från kronofogdemyndighets rätt att
begära biträde av annan sådan myndighet med viss verkställighetsåtgärd, se
30 § kronofogdeinstruktionen (1981:1184). Utsökningsverksamheten är,
bedömd utifrån UB:s reglering, med ”ensamrätt” knuten till det geografiska
område som kronofogdedistriktet utgör.

Nu bedrivs emellertid verksamheten något smidigare än vad UB:s regler
ger anledning att förmoda. Kronofogdemyndigheterna lämnar varandra den
assistans de kan i det dagliga arbetet. Ett konkret uttryck för det samarbetet
är de särskilda grupper som numera finns inrättade i landets alla län i enlighet
med statsmakternas direktiv. Vidare har man inom länen bildat samverkansgrupper
i vilka ingår företrädare för distrikt som gränsar till varandra eller
som av andra skäl här utgör ”naturliga” samarbetspartner.

Att utveckla samarbetet över myndighetsgränserna är lika naturligt och
nödvändigt på utsökningsområdet som på alla andra områden: att jaga
ensam ger regelmässigt sämre utbyte, lägre effektivitet än samverkan och
samarbete. Det är därför i viss mån förvånande att ett så modernt lagverk
som UB innehåller så litet av bestämmelser om obligatoriskt samarbete och
samverkan kronofogdemyndigheterna emellan; det kan med visst fog hävdas
att UB:s behörighetsreglering präglas av ett revirtänkande som den som vill
obstruera mot eller manipulera systemet onekligen kan dra fördel av.
Tillskapandet av samarbetsorgan av typ länsgrupp förutsätter alltså överenskommelser
mellan myndigheterna; systemet är personrelaterat i det att den
som inte vill vara med kan avstå. När en grupp har bildats agerar den så länge
den består inte som sådan och självständig: den eller de medlemmar av
gruppen som handlägger ett mål gör det för den kronofogdemyndighet, vars

mål det är, på denna myndighets ansvar och med bibehållande av myndighetens
styrmöjligheter.

Det kan onekligen diskuteras om detta sätt att samverka och samarbeta är
rationellt och effektivt. Regeringen kan redan i dag ge föreskrifter om
samverkansgruppernas arbetssätt och funktioner. (Jfr prop. 1980/81 med
förslag till utsökningsbalk, del 1 s. 189.) Som redan detta ärende visar finns
det ett behov av sådana föreskrifter. Vill man emellertid gå längre och ge
dessa samverkansgrupper en egen och självständig beslutanderätt i de mål
som de handlägger måste en lagändring till. Jag tycker för min del att man
allvarligt bör överväga att ändra eller komplettera UB:s behörighetsregler i
den riktningen; jag har svårt att se några bärande argument mot en sådan
ordning som rimligen generellt sett måste öka gruppernas slagkraft i kampen
mot den ekonomiska brottsligheten och göra dem bättre rustade att lösa
komplicerade indrivningsfall.

Vissa övriga ärenden

Exekutiv försäljning av fastighet

(Dnr 3621-1983)

H. klagade hos JO bl. a. på att kronofogdemyndigheten i Uddevalla inte
hade gett honom någon redovisning för försäljningsresultatet sedan myndigheten
hade sålt hans fastighet på exekutiv auktion.

Kronofogdemyndigheten (KFM) och riksskatteverket (RSV) yttrade sig
efter remiss.

I beslut den 1 juli 1985 anförde JO Nilsson, såvitt här är av intresse, bl. a.
detta.

H. frågar i sin anmälan om inte en KFM inom rimlig tid måste lämna
redovisning för försäljningsresultatet. Svaret är nej. KFM har ingen författningsenlig
skyldighet att lämna en sådan redovisning. Det vettiga och rimliga
i den ordningen kan diskuteras. Personligen kan jag inte finna annat än att
det är i högsta grad otillfredsställande att fastighetsägaren inte får redovisning
ens för vilken köpeskilling fastigheten sålts för och hur hans lån påverkas
av försäljningen.

Både KFM och RSV delar uppenbarligen den uppfattningen. Jag har
tolkat RSV:s yttrande hit som att man avser att ta initiativet till att
åstadkomma nödvändiga författningsändringar. I det läget behövs ingen
åtgärd från min sida. Skulle jag ha missförstått RSV:s avsikter förutsätter jag
att RSV underrättar mig och att man då också redovisar sina skäl.

I dag finns det, som sagt, inga bestämmelser som ålägger KFM att lämna
redovisning till förre fastighetsägaren. Jag kan följaktligen inte kritisera
KFM för att den inte underrättade Fl. om försäljningsresultatet. Jag vill dock
passa på tillfället att komplimentera KFM för att man numera lämnar sådan
redovisning på en egenhändigt komponerad blankett.

Anm. Efter JO:s beslut har RSV utarbetat en blankett för meddelande om
såld fastighet (RSV 9568). De uppgifter på blanketten som avser redovisning
inskränker sig emellertid till köpeskillingen och datum för försäljningen.

Verkställighet av interimistiskt beslut i mål om betalningssäkring

(Dnr 605-1983)

En person S. klagade genom sitt ombud A. i flera hänseenden på det sätt på
vilket kronofogdemyndigheten (KFM) i Stockholm hade verkställt ett
interimistiskt beslut i mål om betalningssäkring. Bl. a. hade, enligt anmälaren,
KFM vägrat att godta erbjuden säkerhet som inte motsvarade hela
skulden i målet. KFM yttrade sig efter remiss.

Vid ärendets avgörande den 16 september 1985 uttalade JO Nilsson i den
delen följande.

I 18 § betalningssäkringslagen föreskrivs bl. a. att kronofogdemyndighet
får ta emot säkerhet i betalningssäkringsmål i stället för att verkställa beslutet
i målet. Även om lagen inte säger något på den punkten får myndigheten
naturligtvis också ta emot säkerhet efter det att betalningssäkringsbeslutet
verkställts; det blir i så fall fråga om att byta ut den betalningssäkrade
egendomen mot annan egendom till motsvarande värde. (Jfr prop. 1978/
79:28, s. 149, där det förutsätts att betalningssäkringsbeslutet hävs helt eller
delvis om kronofogdemyndigheten har tagit emot erbjuden säkerhet för
betalning av fordringen.)

Enligt 18 § skall i övrigt bestämmelserna i lagen (1978:882) om säkerhet
för skattefordringar m. m. tillämpas också då det är fråga om att ta säkerhet i
samband med betalningssäkring, däribland bestämmelsen i 5 § att kronofogdemyndighets
beslut att vägra ta emot säkerhet inte får överklagas.

Mycket talar för att A. har fog för sin uppfattning att kronofogdemyndigheten
borde godta erbjuden säkerhet i utbyte mot den egendom som S.
påstår sig äga; inte minst det förhållandet att egendomen i praktiken är ”låst”
tills skattemålet är avgjort, vilket ju kan ta lång tid, talar för detta.
Myndigheten har sagt att man motsatt sig ett ”partiellt” utbyte av säkerhet av
vad som närmast får anses vara praktiska skäl.

Min principiella inställning är den att en kronofogdemyndighet inte a
priori bör vägra att medverka till ett utbyte av säkerheter i fall av
betalningssäkring. Om det fanns skäl för myndigheten att vägra sin medverkan
i detta fall har jag inte funnit anledning att närmare utreda. Jag nöjer mig
med att konstatera att någon kritik inte kan riktas mot det sätt på vilket
ärendet handlagts i formellt hänseende.

Förfarandet vid indrivning av skatter. Fortlöpande betalningsuppmaningar
enligt 4 § konkurslagen

(Dnr 1194-1983)

I en anmälan mot kronofogdemyndigheten (KFM) i Stockholm klagade B.
som företrädare för ett bolag på myndighetens förfarande vid indrivning av
skatter. B. uppgav bl. a. att, trots att bolaget hade fått en amorteringsplan
och skötte avbetalningarna, sände KFM varje månad ut en betalningsuppmaning
enligt 4 § konkurslagen. - KFM yttrade sig efter remiss.

Vid ärendets avgörande den 22 oktober 1985 anförde JO Nilsson bl. a.
detta.

Anmälaren skjuter i första hand in sig på kronofogdemyndighetens sätt att

fortlöpande använda betalningsuppmaning enligt 4 § konkurslagen som en
påtryckning i indrivningsarbetet mot bolaget.

Först några ord om den författningsmässiga bakgrunden.

Gäldenär som är på obestånd (obestånd = oförmåga att betala skulder som
inte är tillfällig) skall på egen eller borgenärs begäran försättas i konkurs
(1 §)•

Borgenär, som vill ha gäldenären försatt i konkurs, måste visa att
gäldenären är på obestånd. Konkurslagen innehåller här vissa presumtionsbestämmelser.
En finns i 4 §. Om gäldenär som är bokföringsskyldig
underlåter att lyda uppmaning att betala klar och förfallen skuld presumeras
han vara på obestånd. Betalningsfristen är en vecka. Konkursansökan skall
göras inom tre veckor efter fristens utgång, således inom fyra veckor från
betalningsuppmaningen. Skulden skall då fortfarande vara obetald. Betalningsuppmaningen
skall innehålla en erinran om att konkursansökan kan
följa. Uppmaningen skall delges gäldenären.

Beträffande kronofogdemyndigheternas användning av betalningsuppmaningen
som ett instrument i indrivningsförfarandet vill jag citera vad som sägs
härom i riksskatteverkets bok ”Konkurs & Ackord” (1981) på s. 44—45:

Betalningsuppmaning tillämpas i stor utsträckning av KFM men ett sådant
förfarande skall givetvis inte användas slentrianmässigt utan med urskilning.
En del skattskyldiga väcks till insikt om situationens allvar först då de blir
betalningsuppmanade vid äventyr av konkurs, många andra först i och med
konkursansökan. När fråga är om vissa förlustbolag som saknar existensberättigande,
oftas. k. skrivbordsbolag, hör betalningsuppmaning och efterföljande
konkursansökan till de vanligaste exekutiva åtgärderna.

En betalningsuppmaning utövar tveklöst en stark press på den skattskyldige,
förutsatt att KFM handlar med fasthet och konsekvens om uppmaningen
inte följs eller leder till uppgörelse. Myndigheten måste alltså vara beredd
att inge konkursansökan. Den prövning, som måste föregå ansökningen, bör
alltså ha skett redan vid uppmaningen. I vissa fall finner sig KFM föranlåten
att förena uppgörelsen med återkommande betalningsuppmaningar, t. ex. på
så sätt att gäldenären, när han infinner sig hos KFM och betalar enligt plan
med tätare amorteringar än en månad, samtidigt delges ny betalningsuppmaning.
Numera torde vid konkursansökan betalningsuppmaning åberopas av
KFM som bevisning för obestånd i flera fall än SUT-förrättning. Däremot
tillgriper enskilda borgenärer denna utväg mera sällan (jfr dock NJA 1978 s.
742).

Det verkade onekligen - i varje fall ”a prima vista” - förvånande i detta fall
att kronofogdemyndigheten laborerade med fortlöpande betalningsuppmaningar,
trots att amorteringarna sköttes, och det även sedan en stor del av
skulden hade betalats. Myndigheten har redovisat sina skäl för detta. Jag
känner mig emellertid inte övertygad om att de skälen är sådana att de
rättfärdigar det kontinuerliga, månatliga användandet av 4 §-anmaningen.
En myndighet bör vara försiktig med att tillgripa åtgärder som kan uppfattas
eller framställas som utslag av en översåtlighet som förvisso inte är ägnad att
förbättra ett redan dåligt samarbetsklimat .

Utsökningsmål - advokats upplysningsplikt

(Dnr 3288-1983)

Advokaten Ö. klagade hos JO i flera hänseenden på det sätt på vilket
kronofogdemyndigheten (KFM) i Sollentuna hade handlagt ett utsökningsmål
mot hans klient B. I målet uppkom bl. a. fråga om omfattningen av Ö:s
upplysningsplikt enligt 4 kap. 15 § utsökningsbalken (UB)1. KFM yttrade sig
efter remiss.

JO Nilsson anförde i beslut den 2 juni 1986 i denna del bl. a. följande.

Kronofogdemyndigheten ställde tre frågor till Ö. Ö. upplyste som svar att
personen i fråga, B., hyrde ut en fjällstuga och att hyran betalades till Ö. för
vidare befordran men meddelade att han i övrigt inte ansåg sig kunna besvara
frågorna om B:s bostadsadress och hur stor hyran var med hänsyn till
gällande sekretessregler.

En advokat får på grund av bestämmelsen i 4:15 UB (se fotnot) anses vara
skyldig att upplysa kronofogdemyndigheten om han har något eget ekonomiskt
mellanhavande med gäldenären och i så fall om allt som ligger inom
ramen för deras rättsförhållande. Han måste vidare anses vara skyldig att
uppge om han har i sitt förvar utmätningsbara tillgångar (pant, värdehandlingar
m. m.) som tillhör gäldenären. Någon skyldighet att upplysa myndigheten
om vad han vet om gäldenärens ekonomiska mellanhavanden med
andra personer eller om gäldenärens personliga förhållanden föreligger
följaktligen inte; om advokaten skall lämna ut sådana uppgifter får han själv
bedöma med hänsyn till vad god advokatsed kräver (jfr 8 kap. 4 §
rättegångsbalken - RB)2.

Tillämpad på det aktuella fallet innebar den gjorda tolkningen att Ö. var
skyldig att tala om för myndigheten dels att B. hyrde ut sitt fritidshus och att
hyran betalades till Ö. - upplysningar som han ju också lämnade, dels hur
stor hyran var - vilken upplysning han inte lämnade ut. Däremot hade han
ingen skyldighet att lämna ut vare sig en sådan rent personlig upplysning som
den om B:s bostadsadress eller uppgift om vem som var hyresgäst;
kronofogdemyndigheten bör med andra ord inte kunna påräkna något
biträde från en advokat i myndighetens arbete med att efterspana eventuella
andra utmätningsbara tillgångar som hans klient kan ha.

Kronofogdemyndigheten var uppenbarligen missnöjd med de upplysningar
man fick; de räckte inte som underlag för mer än ett beslut att utmäta den
hyra som hade betalats in till Ö. Man gjorde därför ett nytt försök att få fram
ytterligare upplysningar från Ö. Man begärde genom vitesföreläggande svar
på (1) vem eller vilka som hyrde fastigheterna, (2) vilka belopp som utgavs i
hyra, och (3) när hyresbeloppen förföll till betalning.

Ö. svarade omgående på alla tre frågorna, trots att han, enligt min
uppfattning, inte behövde svara på fråga 1.

1 UB 4:15 lyder: Tredje man är skyldig att uppge huruvida gäldenären har fordran hos
honom eller annat mellanhavande med honom, som kan vara av betydelse för
bedömning i vad mån gäldenären har utmätningsbar egendom, samt att ange den
närmare beskaffenheten av mellanhavandet.

2 Se artikel av f. d. justitierådet Gösta Walin i Tidskrift för Sveriges Advokatsamfund
1983 s. 117 f.

I och för sig kan jag förstå att kronofogdemyndigheten sökte få fram
fylligare upplysningar från Ö. om B:s uthyrning av fjällfastigheterna. Men
jag tycker att myndigheten använde mera våld än nöden krävde när man
tillgrep ett vitesföreläggande för att få fram dem. Trots allt hade ju Ö. ändå i
stort sett besvarat de frågor han var skyldig att svara på. Den omständigheten
att vid den aktuella tiden bestämmelsen om upplysningsplikt för tredje man
var helt ny och att det följaktligen inte fanns någon etablerad tolkningspraxis
att luta sig mot borde ha manat till en viss försiktighet i tillämpningen. En
”vänligare” form av kontakt än ett vitesföreläggande hade säkert ur flera
synpunkter - och inte minst med tanke på ”klimatet” - varit att föredra.

Folkbokföring

JO om FOLKBOKFÖRINGEN - synpunkter på prövning,
kontroll och hanteringsrutiner

(Dnr 3514-1985)

Den 30 december 1985 meddelade JO Nilsson ett s.k. projektbeslut
(1985:2); ett häfte i vilket han behandlade vissa frågor om folkbokföringen
som aktualiserats under senare år.

I det följande återges kortfattat några av JO:s ståndpunkter. Den som vill
ta del av en mer detaljerad framställning hänvisas till häftet. Ett begränsat
antal exemplar finns fortfarande kvar och kan skickas till den som saknar det.

1. Vad promemorian handlar om och syftar till

Fall ur verkligheten:

• En känd finansman anmäler till behörig myndighet på föreskrivet sätt att
han har flyttat till England. Myndigheten vägrar emellertid att avregistrera
honom från folkbokföringen eftersom man anser att han ”bedriver
omfattande ekonomisk verksamhet i Sverige och kan därför inte anses
stadigvarande bosatt utomlands”.

• En folkbokföringsmyndighet skriver brev till något tusental gifta kvinnor
med en annan registrerad adress än maken och frågar bl. a.: Varför bor
inte Ni och Er make ihop och hur ofta tillbringar Ni/Er make ”dygnsvilan”
i den andres bostad?

• En ung kvinna krävs oväntat av ett postorderföretag på flera tusen kronor
för varor som beställts i hennes namn till en adress där hon inte bor men dit
hon enligt en vederbörlig men förfalskad flyttningsanmälan skall ha
flyttat.

• En man lever - utan att vara skild i formell mening - sedan flera år inte
tillsammans med sin hustru. Plötsligt och utan någon som helst ”förvarning”
får han reda på att han har blivit skriven - tredskoskriven - på
hustruns adress i en stad i en annan del av landet.

Det är ur många synpunkter viktigt - både för den enskilde och samhället -att folk är, som den vanliga termen lyder, skrivna där de bor, dvs. att i första
hand kyrkobokföringen1 är korrekt och återspeglar verkligheten. Bosättningen
(= den plats där en person bor) har betydelse i många viktiga
sammanhang. Kyrkobokföringen är den grund på vilken de flesta offentliga
”registerbyggen” vilar; de registren är i sin tur styrande i många, för de
enskilda människorna viktiga situationer och hänseenden. Några exempel:

1 Folkbokföring är ett samlingsbegrepp för dels kyrkobokföringen, som är en
fortlöpande registrering i kyrkoböcker och andra register, dels mantalsskrivningen
som sker en gång om året och som leder till upprättande av församlingsvisa
mantalslängder.

o Mantalsskrivningen, till vilken viktiga rättsverkningar är knutna, utgår
från kyrkobokföringen; var och en ”mantalsskrives på den fastighet och i

den församling, där han rätteligen skall vara kyrkobokförd mantalsdagen

»2

o Enligt kommunalskattelagen skall den enskilde beskattas i den kommun
där han eller hon författningsenligt skall vara mantalsskriven för året före
taxeringsåret.3

o Lagen om allmän försäkring förutsätter inskrivning i första hand i den
försäkringskassa, inom vars verksamhetsområde den försäkrade är mantalsskriven.

o Forumreglerna i t. ex. rättegångsbalken - dvs. reglerna om vilken domstol
som är behörig att behandla rättsliga ärenden med anknytning till en viss
person - har kyrkobokföringen/mantalsskrivningen som utgångspunkt när
det gäller att bestämma det ”hemvist” som i detta sammanhang är det
avgörande.

o Reglerna om rösträtt och valbarhet i vallagen är kopplade till kyrkobokföringen.

Den reglering som folkbokföringsmyndigheterna och de enskilda har att
tillämpa och att rätta sig efter har åtskilliga år på nacken. Den utgår på flera
punkter från andra förhållanden än dagens, det må sedan gälla människors
benägenhet och möjligheter att röra sig över de nationella likaväl som de
internationella gränserna eller kommunikations- eller informationsteknikernas
utveckling och de möjligheter de erbjuder till registrering och kontroll.

Kort sagt: folkbokföringsförordningen och folkbokföringskungörelsen är i
behov av en genomgripande saklig och redaktionell översyn. En sådan är
också på gång. Sedan 1983 arbetar folkbokföringskommittén vars uppgift det
är att lägga fram ett förslag till en ny lag om folkbokföring. Enligt direktiven
(dir. 1983:28) skall kommittén bl. a.

- söka nya vägar för en effektiv flyttningskontroll

- överväga om mantalsskrivningen behövs som en särskild del av folkbokföringen -

pröva hur folkbokföringsprocessen kan förenklas

- söka utforma ett klart och entydigt bosättningsbegrepp

- överväga vilka sanktioner som bör användas

- se över administrationen i dess helhet.

Detta beslut handlar om dagens situation och om den folkbokföringsreglering
vi har i dag. Det innehåller synpunkter på hur den i några hänseenden
tillämpas; i lyckligaste fall bör det kunna ge anvisningar om hur problemen
skall kunna bemästras. Avsikten är självklart inte att föregripa eller störa det
pågående utredningsarbetet. Avsikten är den motsatta. Under årens lopp
har JO fått ta emot ett antal anmälningar som riktats både mot lagstiftningen
som sådan på området och det sätt på vilket den har tillämpats av

2 Folkbokföringsförordningen (1967:198), 39 §

3 Det förtjänar att redan här påminnas om att den skatterättsliga mantalsskrivningsorten
inte nödvändigtvis behöver vara den folkbokföringsmässiga. Taxeringsmyndigheterna
kan avvika från folkbokföringsmyndighetens uppfattning om mantalsskrivningsort,
dvs. vilken kommun som skall anses vara den skattskyldiges hemortskommun
(jfr JO 1972 s. 364). 273

18 Riksdagen 1986/87. 2 sami Nr 1

myndigheterna. Någon samlad redogörelse för detta material och de
slutsatser och uttalanden som prövningen här har resulterat i har inte, såvitt
jag känner till, tidigare lämnats. Detta är ett försök att åstadkomma en
sådan. Men det är inte enbart en sammanställning av redan kända men
”spridda” fakta; den innehåller också värderingar av dessa fakta och förslag
till förändringar i regelsystemet. Med den uppläggningen menar jag alltså att
detta beslut bör kunna bli till nytta inte enbart för folkbokföringskommittén i
dess arbete på att få fram en ny och ändamålsenlig reglering utan även, och
kanske framför allt, för dem som har att praktiskt tillämpa den reglering som
vi lever med nu.( )

4. Prövning och kontroll inom folkbokföringen - behov, medel och riktlinjer

4.1 Behovet

Min uppfattning: Flyttningsanmälningar måste kunna prövas och riktigheten
av registrerade förhållanden måste kunna kontrolleras.

4.2 Medlen och riktlinjerna

Min uppfattning: Efterforskning är ett naturligt led i prövnings- och
kontrollverksamheten. Den måste emellertid utövas med beaktande av den
enskildes grundlagsförankrade rätt till en skyddad sfär. Beslut om insatserna
skall fattas på chefsnivå och insatserna skall dokumenteras; pastorsämbete
bör konsultera kyrkobokföringsinspektören innan ämbetet vidtar sådana
åtgärder som inte bygger på den enskildes direkta medverkan. Medgivande
från den enskilde bör inte tas som intäkt för åtgärder som bildligt/bokstavligt
går över tröskeln till den enskildes privata område.

4.3 Utlandsflyttning

Min uppfattning: Kyrkobokföringsmyndigheten skall pröva (och kontrollera)
att den som anmält stadigvarande bosättning utomlands skall ”anses ha
flyttat till utlandet”. Vid denna prövning får inte sådana omständigheter
beaktas som konstituerar bosättning i skatteförfattningarnas mening (jfr 53 §
kommunalskattelagen).

Det kan här påpekas att häftet innehåller ett felaktigt påstående på s. 28. Där
sägs att lokala skattemyndigheterna i Stockholm och Göteborg ”inte sällan
har vägrat avregistrering med hänvisning till att den flyttande anses ha haft
kvar så starka ekonomiska band med Sverige att någon ''egentlig’ flyttning
inte har skett”. - Påståendet skall bara gälla lokala skattemyndigheten i
Stockholm, och någon kritik skall inte träffa lokala skattemyndigheten i
Göteborg i detta hänseende. Jag ber lokala skattemyndigheten i Göteborg
om ursäkt för att jag påstått något som inte var korrekt!

4.4 Tredskoskrivning

Min uppfattning: Tredskoskrivning är en logisk och nödvändig följd av
folkbokföringsmyndigheternas prövnings- och kontrollverksamhet. Men
eftersom den inte beror på en anmälan från den enskilde är det av avgörande
vikt att denne får del av och kan bemöta de uppgifter som myndigheten anser
kan motivera åtgärden.

I andra avsnitt betonas vikten av skyndsamhet vid hanteringar av flyttningsanmälningar
och erinras om skyldigheten att kommunicera uppgifter som
tillförts ärende av annan än den som anmält flyttning. JO redovisar vidare
synpunkter på domstolsprocessen i folkbokföringsmål.

Byggnads- och planväsendet

Fråga om byggnadsnämnds handläggning av ärenden om
byggnadslov till sådana åtgärder i hyresfastighet som avses i
2 a § andra stycket bostadssaneringslagen

(Dnr 3197-1984)

I 2 a § andra stycket bostadssaneringslagen (1973:531) föreskrivs följande.

Om organisation av hyresgäster motsätter sig att i fastighet vidtages annan
åtgärd, som kräver byggnadslov, än som behövs för att bostadslägenhet skall
uppnå lägsta godtagbara standard, får åtgärden vidtagas endast om hyresnämnden
på ansökan av fastighetsägaren medger det. Sådant medgivande får
lämnas endast om särskilda skäl föreligger därtill.

Enligt förordning (1983:836) om ändring i förordningen (1975:596) om
tillämpning av bl. a. 2 a § bostadssaneringslagen i vissa kommuner skall
bestämmelsen fr. o. m. den 1 december 1983 tillämpas i bl. a. Ulricehamns
kommun.

Enligt 56 § 1 mom. första stycket första punkten byggnadsstadgan skall
byggnadsnämnden, när den prövar en ansökan om byggnadslov, se till att det
tillämnade företaget inte strider mot bl. a. bostadssaneringslagen.

I en anmälan som kom in till JO den 11 december 1984 klagade
Hyresgästföreningen i Södra Älvsborg över att länsstyrelsen i Älvsborgs län
ännu inte hade besvarat ett brev som föreningen i mars 1984 hade skrivit till
länsstyrelsen angående underlåtenhet av byggnadsnämnden i Ulricehamns
kommun att vid byggnadslovsgivning beakta 2 a § bostadssaneringslagen.
Eftersom byggnadsnämnden kontinuerligt meddelade nya byggnadslov för
ombyggnad i flerbostadshus utan att s. k. hyresgästintyg infordrats av
sökanden hemställde föreningen också om att få anföra klagomål mot
byggnadsnämnden.

Klagomålen remitterades den 13 december 1984 till länsstyrelsen för
yttrande efter hörande av byggnadsnämnden. Länsstyrelsen meddelade
sedan den 21 december 1984 beslut i det ärende som föreningen hade
anhängiggjort hos länsstyrelsen. I beslutet redogjorde länsstyrelsen för
gällande rättsregler och tillämpliga förarbeten samt anförde avslutningsvis.

Enligt den ändring som skedde i 56 § 1 mom första stycket byggnadsstadgan
fr. o. m. den 1 januari 1975 (1974:945) åligger det byggnadsnämnden att vid
prövning av ansökan om byggnadslov se till att de tillämnande byggnadsföretaget
inte strider mot bl. a. BSL.

Innebörden av denna hänvisning är att byggnadsnämnden inte får ge
byggnadslov till sådan åtgärd i hyresfastighet som avses i 2 a § andra stycket
BSL, om hyresgästförening motsätter sig att åtgärden vidtages och hyresnämnd
inte medger åtgärden. Bevis om att hyresgästorganisationen inte
motsätter sig det företag som ansökan om byggnadslov avser eller i
förekommande fall beslut om medgivande till åtgärden av hyresnämnd skall
vara fogat till ansökan om byggnadslov (jfr prop 1974:150 s. 527 f).

Mot bakgrunden av det anförda vill länsstyrelsen anmoda byggnadsnämnden
att handlägga ifrågavarande byggnadslovsansökningar i enlighet med
intentionerna i förarbetena till 1974 års ändringar i byggnadsstadgan och
bostadssaneringslagen.

Ärendet föranleder i övrigt inte någon länsstyrelsens vidare åtgärd.

Sedan byggnadsnämnden och länsstyrelsen yttrat sig i ärendet hos JO
avgjordes ärendet av JO Holstad genom beslut den 24 februari 1986. I
beslutet uttalade JO viss kritik mot länsstyrelsen för att ärendet där fördröjts
i onödan. När det gäller klagomålen mot byggnadsnämnden erinrade JO
inledningsvis bl. a. om innehållet i 2 a § bostadssaneringslagen och 56 § 1
mom. första stycket första punkten byggnadsstadgan. Därefter uttalades i
beslutet följande.

De båda nämnda bestämmelserna fick sin nuvarande lydelse i det aktuella
avseendet redan år 1975. I det sammanhanget uttalade föredragande
departementschefen i fråga om handläggningen av ärenden av hithörande
slag bl. a. följande (se prop. 1974:150 s. 448 f.).

Huvudregeln bör vara, att fastighetsägaren inte får vidta annan byggnadslovskrävande
åtgärd än som behövs för att lägenhet skall uppnå lägsta
godtagbara standard i den mån hyresgästerna motsätter sig det. Som exempel
på åtgärd som bör kunna hindras kan nämnas en omfördelning av bostadsytan
på olika lägenheter. Motsätter sig hyresgästen den planerade åtgärden,
bör emellertid fastighetsägaren kunna få frågan prövad av ett opartiskt
organ. Prövningen bör lämpligen ankomma på hyresnämnden och, efter
besvär över nämndens beslut, av den i prop. 1974:151 föreslagna bostadsdomstolen.
Godkänner prövningsorganet att åtgärden får vidtas, bör den
omständigheten att hyresgästerna har motsatt sig företaget inte hindra det.
Byggnadslov för ombyggnadsföretaget bör däremot inte kunna ges, om
hyresgästerna motsätter sig ombyggnaden och hyresnämnden inte har
godkänt den. Frågan huruvida det föreligger hinder av det slag som har
angetts mot bifall till ansökan om byggnadslov eller ej bör ha klarats ut, innan
ansökan om byggnadslov görs. Till ansökan bör fastighetens ägare således
foga antingen bevis att hyresgästorganisationen inte motsätter sig företaget
eller, i förekommande fall, beslut av hyresnämnd eller bostadsdomstolen om
medgivande till åtgärden.

Behövs byggnadslov, bör som nämnts förut fastighetsägaren till ansökningshandlingarna
foga antingen bevis att hyresgästföreningen inte motsätter sig
företaget eller beslut om medgivande. Saknas bevis eller beslut, bör ansökan
inte avvisas omedelbart. I stället bör nämnden bereda fastighetens ägare
tillfälle att komplettera ansökningshandlingarna. Underlåter han att göra
det, bör hans ansökan om byggnadslov ogillas. Föreligger inte bestridande
från hyresgästföreningen eller har hyresnämnden medgett företaget, har
byggnadsnämnden att pröva ansökan om byggnadslov enligt vanliga grunder,
dvs. om företaget är förenligt med byggnadslagstiftningen och föreskrifter
som meddelas med stöd av denna. Den ordning som angetts innebär således
inte någon ändring av principerna för byggnadsnämndens granskning i sak av
byggnadslovsärendet.

Klagomålen avser att nämnden, trots att 2 a § bostadssaneringslagen fr. o. m.
den 1 december 1983 skall tillämpas i Ulricehamns kommun, beviljar
byggnadslov för ombyggnad i flerbostadshus utan att infordra s. k. hyresgästintyg
från sökanden. Likartade klagomål har prövats av länsstyrelsen såsom
ordinarie tillsynsmyndighet genom ett beslut den 21 december 1984.
Länsstyrelsen har i beslutet redogjort för gällande bestämmelser och

tillämpliga förarbeten och dessutom anmodat nämnden att handlägga
byggnadslovsärenden av hithörande slag i enlighet med intentionerna i
förarbetena till 1974 års ändringar i byggnadsstadgan och bostadssaneringslagen.

För min del konstaterar jag att den uppfattning av rättsläget som
länsstyrelsen framfört måste anses riktigt. Jag vill endast tillägga att
myndigheterna alltså är skyldiga att tillämpa reglerna på det sätt länsstyrelsen
anmodat nämnden att göra. Någon valfrihet föreligger inte oavsett om
reglerna är oklara.

Byggnadsnämndens ståndpunkt i saken före länsstyrelsens beslut var alltså
felaktig. Anledning till att man intog den ståndpunkten var tydligen att man
misstog sig på innebörden av gällande regler. Nämnden har i sitt yttrande
framhållit att det är ett rimligt krav att lag skall kunna läsas och förstås av
förtroendemän och tjänstemän. För min del kan jag i och för sig förstå om
tolkningen av reglerna vållat vissa problem. Att enbart läsa författningstexten
räcker uppenbarligen inte. Det kan i sammanhanget nämnas att jag för
närvarande prövar klagomål även mot en byggnadsnämnd i en annan
kommun angående samma fråga. Mot denna bakgrund har jag inte funnit
anledning att uppehålla mig vidare vid nämndens felaktiga ståndpunkt.

Jag har övervägt om det finns skäl för mig att verka för att ett förtydligande
av reglerna kommer till stånd. Jag har emellertid inte funnit tillräcklig
anledning att ta något initiativ i frågan. Detta beror på att det i det förslag till
ny plan- och bygglag som förelagts riksdagen genom proposition 1985/86:1
intagits en bestämmelse (8 kap. 31 §) som är tydligare än de som för
närvarande reglerar frågan.

Med dessa besked är ärendet avslutat. Men jag utgår givetvis från att
byggnadsnämnden i fortsättningen handlägger ärenden av den typ det här
gäller på det sätt jag har anvisat i det föregående.

Arbetsmarknaden

Kritik mot arbetsmarknadsverket angående tillämpningen av
lagen om arbete i ungdomslag m. m.

(Dnr 3257-1984)

I ärendet meddelade JO Holstad två beslut. Det första, som var ett delbeslut,
meddelades den 12 mars 1985 och det andra den 24 februari 1986.
Delbeslutet har i huvudsak följande innehåll.

Klagomålen

I ett brev som kom in till JO den 17 december 1984 har Elisabeth Malm
berättat i huvudsak följande. Hennesson Jimmy Malm, som är 19 år gammal,
har anvisats arbete som vaktmästare i ett ungdomslag. Vid ett tillfälle glömde
han att gå på ett informationsmöte på arbetsförmedlingen och vid ett annat
tillfälle missade han ett besök på förmedlingen. Vid båda tillfällena har han
varit på arbetsplatsen. Man kunde ha ringt dit och påmint honom och om det
hade gjorts kunde han ha inställt sig på förmedlingen inom 5 minuter. Någon
kontakt togs dock inte med honom. Han blev i stället avstängd med
omedelbar verkan i fyra veckor. Jimmy Malm hade upparbetat rätt till
ersättning från arbetslöshetskassa och han har inrättat sin ekonomi därefter.
Men genom avstängningen går han miste om inkomster under fyra veckor,
vilket försätter honom i en svår situation. Elisabeth Malm ifrågasätter om
Jimmy Malm behandlats riktigt.

Regelsystemet

Lagen (1983:1070) om arbete i ungdomslag hos offentliga arbetsgivare
trädde i kraft den 1 januari 1984. Lagen innehåller regler om arbete i
ungdomslag hos staten och olika kommuner för i första hand arbetslösa
ungdomar som fyllt arton men inte tjugo år. Ett ungdomslag är en grupp av
ungdomar som deltar som biträden i arbete som utförs åt arbetsgivaren och
uträttar andra nyttiga sysslor som annars inte skulle ha blivit uträttade. Syftet
med lagen är att ungdomarna skall få en meningsfull sysselsättning och
praktisk erfarenhet av arbetslivet.

Länsarbetsnämnderna bedömer behovet av platser i ungdomslag och
träffar överenskommelser med olika kommuner och statliga myndigheter om
inrättande av sådana platser. Den offentliga arbetsförmedlingen anvisar
ungdomarna arbete i ungdomslag. Ungdomar som anvisas arbete i ungdomslag
skall vara anmälda som arbetssökande vid arbetsförmedlingen och skall i
princip vara oförhindrade att ta annat lämpligt arbete som erbjuds dem.

Arbetsgivaren anställer dem som anvisas arbete i ungdomslag. Ungdomar
som förvärvat rätt till ersättning från erkänd arbetslöshetskassa mister
genom anvisningen till arbete i ungdomslag rätten till ersättning från
arbetslöshetskassan. De kan välja att arbeta på heltid. Andra arbetar i
genomsnitt fyra timmar per dag. Lönen och andra anställningsvillkor
bestäms i kollektivavtal. Ungdomarna har också rätt till ledighet med

bibehållna anställningsförmåner för att besöka arbetsförmedlingen eller på
annat sätt söka arbete.

Anmäler en medlem i ett ungdomslag att han fått en annan anställning
upphör anställningen i ungdomslaget. En medlem som missköter sig kan av
arbetsgivaren tilldelas varning eller i särskilt allvarliga fall avstängas från
arbetet högst fyra veckor eller skiljas från anställningen. För sådana fall finns
regler om att arbetsgivaren kan vara skyldig att förhandla före beslutet och
om att länsarbetsnämnden kan pröva arbetsgivarens beslut.

I vissa fall skall arbetsförmedlingen återkalla anvisningen till arbete i
ungdomslag. Regler om detta finns i 12 § som har följande lydelse.

12 § Arbetsförmedlingen skall återkalla anvisningen till arbete i ungdomslag
för den som

1. utför annat förvärvsarbete som inte är enbart tillfälligt eller av obetydlig
omfattning,

2. avvisar annat erbjudet lämpligt arbete, eller

3. utan att uttryckligen avvisa sådant arbete ändå genom sitt uppträdande
uppenbarligen vållar att anställning inte kommer till stånd.

En anvisning får, om det är skäligt, också återkallas för en medlem i ett
ungdomslag som avvisar ett erbjudande om arbetsmarknadsutbildning eller
om plats i yrkesinriktad rehabilitering.

Genom återkallelse av en anvisning skiljs den unge från anställningen.

Arbetsförmedlingen skall enligt huvudregeln anvisa arbete i ungdomslag
senast tre veckor från det att den unge anmält sig som sökande vid
förmedlingen. För bl. a. den som skilts från arbete i ungdomslag enligt 12 §
får dock inte någon ny anvisning ske förrän efter fyra veckor. Men senast
efter sju veckor skall ny anvisning ske. Till den som skilts från arbetet utgår
inte lön och inte heller ersättning från arbetslöshetskassa, även om rätt till
sådan ersättning annars skulle föreligga vid arbetslöshet.

Regler om besvär finns i 15 § första stycket som har följande lydelse.

15 § Beslut som arbetsförmedlingen eller en länsarbetsnämnd fattar enligt
11 eller 12 § eller 14 § tredje stycket får överklagas genom besvär hos
arbetsmarknadsstyrelsen. Arbetsmarknadsstyrelsens beslut får överklagas
genom besvär hos försäkringsöverdomstolen, om inte annat följer av lagen
(1969:93) om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt. I övrigt får
beslut som fattas av arbetsförmedlingen eller en länsarbetsnämnd inte
överklagas.

Fortsättningsvis föreskrivs i samma paragraf bl. a. att återkallelsebeslut
enligt 12 § gäller omedelbart. Men för det fall att ett sådant beslut upphävs
gäller att den unge har rätt till ersättning från arbetsgivaren motsvarande
förlorad lön enligt lagen.

Sedan besluten i det nu aktuella klagoärendet fattades av arbetsförmedlingen
och AMS har AMS gett ut en handbok för arbetet vid arbetsförmedlingarna
”Af-handboken - arbetsmarknadsverkets regelsamling”. I förordet
till handboken anges bl. a. följande.

Af-handboken är i allmänhet indelad så att varje sakavsnitt inleds med ett
citat av de författningar som är tillämpliga på området. Författningarna följs
av AMS egna föreskrifter och kommentarer. Föreskrifterna är bindande för
tjänstemännen och, när det gäller AMSFS, för allmänheten. Kommentarer -

na är inte bindande utan utgör råd och riktlinjer för att åstadkomma
enhetlighet i handläggningen.

I Af-handboken finns sedan under den ovan återgivna 12 § följande intaget.

AMS föreskrifter. Ungdomar i ungdomslag är aktuella som arbetssökande
vid Af och skall vara beredda att anta erbjudet lämpligt heltidsarbete. Av
detta följer att ungdomar som kallas till förmedlingen men uteblir utan giltigt
skäl skall skiljas från platsen i ungdomslag i enlighet med 12 § p. 2 och 3.

Utredningen

Efter remiss har först länsarbetsnämnden i Kalmar län lämnat följande
upplysningar.

Jimmy Malm anvisades plats enligt ungdomslagen som vaktmästarbiträde vid
Norra högstadiet inom Västerviks skolförvaltning med början 24 september
1984.

Jimmy Malm har upparbetat rätten till ersättning från erkänd arbetslöshetskassa,
vilket berättigar till 8 timmars arbete per dag mot normalt 4
timmar för de som inte upparbetat rätt till arbetslöshetskassa.

Ungdomar som anvisats till ungdomslag skall stå som aktuella sökande hos
arbetsförmedlingen. Ansträngningarna att finna annan anställning eller
utbildning skall fortsätta under hela den tid då den unge har plats i
ungdomslag. Ungdomarna skall således ”stå till arbetsmarknadens förfogande”
på samma sätt som arbetslösa sökande som uppbär ersättning från
arbetslöshetskassa eller kontant arbetsmarknadsstöd.

27 september 1984 kallades Jimmy Malm till 2 dagars arbetsmarknadsinformation
11-12 oktober 1984 vid Ami Västervik. Deltagarna får ledigt med
bibehållen lön under de dagar kursen bedrivs, vilket också framgår av
kallelsen.

Syftet med den här 2-dagars informationen är att öka deltagarnas kunskap
om den svenska arbetsmarknaden samt öka motivationen för åtgärder som
förhoppningsvis skall leda till ett fast arbete.

Jimmy Malm kom inte till informationen och hörde heller inte av sig.
För att aktivt arbeta med ungdomar i ungdomslag har länsarbetsnämnden
ålagt arbetsförmedlingen kalla in ungdomar placerade i ungdomslag minst en
gång per månad för personligt besök.

Jimmy Malm hade ett återbesök vid arbetsförmedlingen den 15 oktober
1984, han uteblev utan att meddela sig till arbetsförmedlingen.

Arbetsförmedlingen i Västervik ansåg då inte att Jimmy Malm stod till
arbetsmarknadens förfogande och därmed borde avstängas från sin ungdomsplats
vilket också skedde fr. o. m. 22 oktober 1984.

Jimmy Malm besvärade sig till Arbetsmarknadsstyrelsen 31 oktober 1984.
Länsarbetsnämnden behandlade besvärsskrivelsen i form av yttrande till
Arbetsmarknadsstyrelsen 7 november 1984. Länsarbetsnämnden vidhöll
arbetsförmedlingens beslut att avslå besvären.

Arbetsmarknadsstyrelsen avslog besvären.

Med anledning av innehållet i det skriftliga svaret har följande kompletterande
upplysningar inhämtats från länsarbetsnämnden per telefon. Det är
arbetsförmedlingen som beslutat att skilja Jimmy Malm från anställningen.
Det har skett genom att anvisningen återkallats. Grunden för åtgärden var
att han hade uteblivit från en informationsträff och ett återbesök på
förmedlingen. Det togs inte någon kontakt med Jimmy Malm innan beslutet

fattades. Det var ett antal ungdomar som skildes från sina anställningar och
förmedlaren hade inte tid att kontakta alla.

Länsarbetsnämndens handlingar i ärendet har sedan infordrats. Bland
dessa finns en kopia av det beslut som arbetsförmedlingen fattade i saken den
18 oktober 1984 och en kopia av en skrivelse daterad den 18 januari 1985 från
AMS till Jimmy Malm.

I arbetsförmedlingens beslut den 18 oktober 1984 sägs att förmedlingen
med stöd av 12 § lagen om arbete i ungdomslag återkallar anvisningen för
Jimmy Malm till arbete i ungdomslag hos Västerviks kommun. Han skildes
från anställningen fr. o. m. den 22 oktober 1984. Orsaken till återkallelsen
angavs på en stencilerad blankett genom en kryssmarkering på följande sätt.

Orsak till återkallelsen

1 [x) Du har ej infunnit dig på arbetsförmedlingen efter kallelse/åter besök.

Datum: 11-12/10

2 □ Du har avvisat ett erbjudet arbete hos

Närmare uppgifter om arbetet m. m., se bilaga.

3 □ Du har avvisat erbjuden arbetsmarknadsutbildning/plats vid arbets marknadsinstitut.

Närmare uppgifter, se bilaga.

4 □ Du har genom Ditt uppträdande uppenbarligen vållat att Du inte fick

anställning hos

Närmare uppgifter om arbetet m. m., se bilaga.

I skrivelsen den 18 januari 1985 från AMS till Jimmy Malm hänvisas till ett
beslut i besvärsärendet av AMS den 21 november 1984. I övrigt innehåller
skrivelsen följande.

Arbetsmarknadsstyrelsen har lämnat Era besvär, över länsarbetsnämndens
beslut att återkalla Er anvisning till arbete i ungdomslag, utan bifall.
Uppgiften på styrelsens beslut att detta inte kan överklagas är felaktig.
Styrelsen får därför meddela att arbetsmarknadsstyrelsens beslut i Ert
ärende kan överklagas genom besvär hos försäkringsöverdomstolen enligt
anvisningar längst ned på denna skrivelse.

Därefter har yttranden infordrats från AMS och arbetsförmedlingens
distriktskontor i Västervik. Vid remissen har hänvisning gjorts till två
promemorior angående handläggningen.

Den promemoria som sänts till förmedlingen upptar följande frågeställningar.

1. I 12 § lagen (1983:1070) om arbete i ungdomslag hos offentliga
arbetsgivare anges vissa fall när arbetsförmedlingen skall återkalla en
anvisning till arbete i ungdomslag. Av handlingarna framgår också att 12 §
har åberopats av arbetsförmedlingen i Jimmy Malms fall. Utredningen tyder
dock inte på att den av förmedlingen åberopade faktiska omständigheten -uteblivande från besök på förmedlingen - kan hänföras till något av de fall
som anges i 12 §.

2. Beträffande förfarandet ger den hittills föreliggande utredningen
närmast vid handen att beslutet om att skilja Jimmy Malm från arbetet fattats
utan att han dessförinnan fått del av och tillfälle att bemöta vad som lades

honom till last. En sådan handläggning förefaller inte förenlig med bestämmelserna
i 15 § förvaltningslagen (1971:290).

3. Utredningen synes också ge vid handen att inte bara Jimmy Malm utan
också andra ungdomar skilts från arbete i ungdomslag på samma grund och
efter en liknande handläggning. Förmedlingen bör ange i vilka fall det skett.

Förmedlingen lämnade följande svar på de två första frågorna.

1. Arbetsförmedlingens beslut har grundats på att Jimmy Malm uteblivit
dels från två dagars arbetsmarknadsinformation 11-12 oktober dels från
fastställt återbesök 15 oktober.

Arbetsförmedlingen har bedömt 12 § punkt 3 lag om arbete i ungdomslag
vara tillämplig.

Stöd för bedömningen har hämtats i AF-handboken, AMS föreskrifter,
med följande lydelse: ”Ungdomar i ungdomslag är aktuella som arbetssökande
vid arbetsförmedlingen och skall vara beredda att anta erbjudet
lämpligt heltidsarbete. Av detta följer att ungdomar som kallats till
förmedlingen men uteblir utan giltigt skäl skall skiljas från platsen i
ungdomslag i enlighet med 12 § punkterna 2 och 3.”

2. Vad avser informationen tillämpas som rutin att ungdomar som
placeras i ungdomslag före tillträdet informeras om gällande regler för arbete
i sådan verksamhet.

Kallelsen till informationsdagarna 11-12 oktober samt överenskommelsen
om återbesök 15 oktober skedde i så god tid att tillfälle funnits för Jimmy
Malm att meddela eventuella förhinder.

Jimmy Malm söktes per telefon före beslut men kunde då inte nås.

I svaret på fråga 3 namngav förmedlingen tre ungdomar som på motsvarande
sätt skilts från ungdomslagsplatser. Därefter tilläde förmedlingen följande.

Samtliga har vid två tillfällen kallats till arbetsmarknadsinformation men
uteblivit.

Samma handläggningsrutiner har tillämpats. Alla tre har informerats per
telefon före beslut.

Den promemoria som sänts till AMS upptar följande frågeställningar.

1. I 12 § lagen (1983:1070) om arbete i ungdomslag hos offentliga
arbetsgivare anges vissa fall när arbetsförmedlingen skall återkalla en
anvisning till arbete i ungdomslag. Av handlingarna framgår också att 12 §
har åberopats av arbetsförmedlingen i Jimmy Malms fall. Även om AMS
beslut i fallet inte ingivits hit synes man av handlingarna kunna sluta sig till att
AMS i besvärsärendet har godtagit förmedlingens tillämpning av 12 §.
Utredningen tyder dock inte på att den av förmedlingen åberopade faktiska
omständigheten - uteblivande från besök på förmedlingen - kan hänföras till
något av de fall som anges i 12 §.

2. Beträffande förfarandet ger utredningen närmast vid handen att
beslutet om att skilja Jimmy Malm från arbetet fattats utan att han
dessförinnan fått del av och tillfälle att bemöta vad som lades honom till last.
Flandlingarna ger inte vid handen annat än att AMS godtagit förmedlingens
handläggning. En sådan handläggning förefaller inte förenlig med bestämmelserna
i 15 § förvaltningslagen (1971:290).

3. Utredningen synes också ge vid handen att AMS beslut i besvärsärendet,
då det meddelades, inte åtföljdes av någon besvärshänvisning men att

besvärshänvisning meddelats sedan utredning härifrån inletts. Anledningen
till att besvärshänvisning inte gavs i beslutet framgår inte.

4. AMS bör också redogöra för om Jimmy Malm numera har överklagat
AMS beslut och för hur hans besvär i så fall har behandlats.

5. AMS bör också lämna uppgift om huruvida andra besvärsärenden
angående skiljande från arbete i ungdomslag har avgjorts. Uppgift bör
lämnas om de fall i vilka förfarandet och grunden för åtgärden varit samma
som i Jimmy Malms fall. Särskilt skall anges om besvärshänvisning har
meddelats och om något eller några fall kommit under försäkringsöverdomstolens
prövning.

AMS lämnade följande svar.

1. Arbetsförmedlingens beslut att återkalla anvisningen till arbete i
ungdomslag har grundats på att Jimmy Malm har uteblivit från arbetsmarknadsinformation
den 11 och 12 oktober 1984 som han kallats till den 27
september 1984. Dessutom har Jimmy Malm uteblivit från ett avtalat
återbesök den 15 oktober 1984. Inte i något fall hade Jimmy Malm giltigt
förfall och han hade inte heller hört av sig till arbetsförmedlingen. Arbetsförmedlingen
har tillämpat 12 § lagen (1983:1070) om arbete i ungdomslag hos
offentliga arbetsgivare. AMS har godtagit arbetsförmedlingens beslut och
skälen för det samt avslagit Jimmy Malms besvär över beslutet.

Ungdomar som anvisas arbete i ungdomslag skall vara anmälda som
arbetssökande hos arbetsförmedlingen och, om det inte finns starka personliga
skäl för annat, vara oförhindrade att arbeta heltid och beredda att anta
erbjudet lämpligt arbete under tid för vilken de inte har anmält hinder som
kan godtas. Arbetsförmedlingen ska fortsätta ansträngningarna att finna
annan anställning eller utbildning under hela den tid då den unge har plats i
ett ungdomslag. (3 § lagen om arbete i ungdomslag hos offentliga arbetsgivare.
) Ett motsvarande krav på regelbundna kontakter med arbetsförmedlingen
gäller för dem som har rätt till kontant arbetsmarknadsstöd eller
ersättning från arbetslöshetskassa. Vid dessa kontakter kan arbetserbjudanden
lämnas och utbildningsalternativ diskuteras. Kontaktkravet i sådana fall
är också en förutsättning för att arbetslöshetsersättning skall kunna lämnas.
Bestämmelserna beträffande ungdomslag har ersatt bestämmelserna om
kontant stöd för de ungdomar som det är fråga om. Visserligen finns det inte
någon uttrycklig sanktion för de ungdomar som inte följer 3 § i lagen om
arbete i ungdomslag, men AMS anser att det är klart att intentionerna bakom
bestämmelserna om ungdomslag har varit att de ska tillämpas på samma sätt
som bestämmelserna rörande kontant arbetsmarknadsstöd. Ungdomarna får
också, innan de börjar arbeta i ungdomslag, veta att de kvarstår som
arbetssökande på arbetsförmedlingen och att de skall vara beredda att anta
erbjudet lämpligt arbete på den öppna marknaden. En förutsättning för att
arbetsförmedlingen ska kunna lösa ungdomarnas sysselsättningsproblem och
ge dem erbjudande om arbete är, att kontakten mellan ungdomarna och
handläggarna på förmedlingen kan upprätthållas kontinuerligt under den tid
som ungdomarna befinner sig i arbete i ungdomslag. Olika åtgärder som
leder till aktivering av ungdomarna genomförs under den tid som de är i
ungdomslag, t. ex. jobbsökardagar och vägledningsgrupper. Det var i just
detta syfte som Jimmy Malm kallades till två dagars arbetsmarknadsinformation
på Ami i Västervik.

Enligt AMS uppfattning bör bestämmelserna om återkallelse av anvisning
till arbete i ungdomslag i 12 § lagen ses mot denna bakgrund. Den som i
likhet med Jimmy Malm inte upprätthåller kontakten med arbetsförmedlingen
kan inte anses stå till arbetsmarknadens förfogande, och följaktligen bör

en anvisning till arbete i ungdomslag kunna återkallas enligt grunderna för
12 § 2 och 3 punkten i lagen. AMS anser att ett sådant synsätt är förenligt med
lagstiftarens avsikt. Enligt AMS uppfattning finns det därför utrymme för en
sådan tillämpning som arbetsförmedlingen har gjort i Jimmy Malms fall.
Detta framgår också av AMS föreskrifter till arbetsförmedlingen (se bilaga).
Uppfattningen får stöd av uttalandena i budgetpropositionen 1984/85:100
bil. 12 sid. 110.

2. Det är riktigt att arbetsförmedlingens beslut har fattats utan att Jimmy
Malm dessförinnan fått tillfälle att yttra sig. Detta är uppenbarligen inte i
överensstämmelse med bestämmelserna i 15 § förvaltningslagen (1971:290).
AMS har tyvärr förbisett det vid sin prövning av besvären. Det inträffade får
förklaras med tidsbrist och ovana vid att handlägga den här typen av ärenden.
AMS får nu överväga om handläggningsföreskrifterna för förmedlingen bör
kompletteras på denna punkt med en erinran om bestämmelserna i
förvaltningslagen.

3. I AMS beslut i besvärsärendet angavs tyvärr felaktigt att beslutet inte
kunde överklagas. Detta hade sin grund i ovana vid den nya åtgärdstypen och
den ovanliga besvärsgången, dvs. besvär till försäkringsöverdomstolen.
AMS har gått igenom samtliga besvärsärenden av samma slag och funnit
ytterligare fyra ärenden där det har lämnats felaktiga besked angående
besvärsrätten. Alla berörda har fått reda på sin rätt att överklaga hos
försäkringsöverdomstolen. Endast Jimmy Malm har utnyttjat sin rätt att
överklaga.

4. Jimmy Malm har alltså överklagat AMS beslut och ärendet har av AMS
sänts över till försäkringsöverdomstolen. Domstolen har ännu inte fattat
beslut.

5. Sammanlagt har 22 besvärsärenden rörande skiljande från arbete i
ungdomslag avgjorts av AMS. Av dessa gäller 3, utom Jimmy Malms fall,
sådana ärenden där den unge inte har kommit till arbetsförmedlingen efter
kallelse. Övriga fall gäller avvisat erbjudande om arbete och avvisat
erbjudande om arbetsmarknadsutbildning eller inskrivning vid arbetsmarknadsinstitut.
Sju besvär över skiljande från arbete i ungdomslag handläggs
för närvarande hos AMS. Av dessa rör ett ärende återkallelse från anvisning
på grund av att den unge inte har infunnit sig på kallelse till arbetsförmedlingen.

Slutligen bör tilläggas att Jimmy Malm för närvarande, enligt uppgift från
arbetsförmedlingen i Västervik, genomgår arbetsmarknadsutbildning till
verkstadsmekaniker.

JO :s bedömning

För JO:s prövning av klagomål gäller flera begränsningar. En sådan
begränsning innebär att JO i regel inte går in i ärenden så länge de prövas av
ordinarie besvärsinstanser. Den främsta anledningen till den begränsningen
är uppfattningen att JO inte bör föregripa de ordinarie instansernas
bedömning. Begränsningen är emellertid inte undantagslös.

Jimmy Malms fall ligger nu i försäkringsöverdomstolen. Och jag har ändå
funnit skäl att nu skyndsamt ta upp detta ärende och meddela ett delbeslut i
det. Att jag tar upp ärendet nu hänger samman med den bedömning i olika
sakfrågor som jag gör i ärendet. Jag återkommer till detta i det avslutande
avsnittet. Jag avser för övrigt inte att särskilt uppehålla mig vid Jimmy Malms
fall. Hans fall tjänar mer som ett exempel på hur ärenden av detta slag
handlagts och bedömts inom arbetsmarknadsverket. De uttalanden jag gör

är inte heller på något sätt bindande för försäkringsöverdomstolen.

I ärendet aktualiseras flera rättsliga frågor som är av betydelse också för
andra fall än Jimmy Malms.

Den viktigaste frågan för berörda enskilda är givetvis om gällande lag
medger att anvisningen till arbete i ungdomslag återkallas med hänvisning
uteslutande till att vederbörande utan giltigt skäl uteblivit när han kallats till
arbetsförmedlingen. En därmed sammanhängande fråga är om AMS har
befogenhet att meddela en sådan föreskrift som den som intagits i Afhandboken
angående återkallande av anvisning till arbete i ungdomslag.
Men också vissa frågor angående handläggningen av ärenden av denna typ
kommer upp. Förmedlingen har nämligen åtminstone i Jimmy Malms fall
fattat återkallelsebeslutet utan att den berörde fått del av och tillfälle att
bemöta vad som tillförts ärendet. Vidare har AMS underlåtit att lämna
besvärshänvisning i anslutning till de beslut som man meddelat i ärenden av
detta slag.

De nu berörda frågorna kommer jag att fortsättningsvis behandla under
skilda rubriker. I den mån fel begåtts uppkommer naturligtvis också frågan
om ansvaret för det skedda. Hur jag nu ser på den frågan återkommer jag till i
ett sista sammanfattande avsnitt.

Kan en anvisning återkallas av det skäl som åberopats här?

I 12 § lagen räknas upp vissa fall i vilka förmedlingen skall återkalla en
anvisning. På intet sätt antyds i lagen eller dess förarbeten att återkallelse
skall kunna ske i några andra fall. Man måste mot den bakgrunden utgå från
att lagen uttömmande anger återkallelsefallen. Frågan blir därför om en
underlåtenhet att efter kallelse komma till förmedlingen kan hänföras till
något av de återkallelsefall som beskrivs i lagen.

I 12 § första stycket upptas i tre punkter de fall då återkallelse skall ske.
Den första punkten avser det fallet att den som har arbete i ungdomslag utför
annat förvärvsarbete som inte enbart är tillfälligt eller av obetydlig omfattning.
Den andra punkten gäller det fallet att den som har arbete i ungdomslag
avvisar annat erbjudet lämpligt arbete. Och den tredje punkten avser det
fallet att den unge utan att uttryckligen avvisa erbjudet lämpligt arbete ändå
vållar att anställning inte kommer till stånd. I 12 § andra stycket behandlas
det fallet att den som har arbete i ungdomslag avvisar ett erbjudande om
arbetsmarknadsutbildning.

Första punkten i första stycket och andra stycket har inte åberopats av
myndigheterna i detta sammanhang. Det finns inte heller något annat som
tyder på att de skulle ha haft någon betydelse i den praktiska tillämpningen
såvitt nu är i fråga. Man kan alltså här bortse från dessa bestämmelser.

Endast andra och tredje punkterna i första stycket har åberopats och kan
vara av intresse. Av lagtexten kan man dra slutsatsen att det i båda dessa fall
förutsatts att ett erbjudande om annat lämpligt arbete har lämnats. Brister
det i detta avseende medger lagen sådan den är utformad inte återkallelse.
Andra punkten förutsätter dessutom att den unge uttryckligen avvisar ett
lämpligt arbete. Något sådant avvisande kan givetvis inte förekomma utan
att ett erbjudande i någon form har lämnats. Tredje punkten förutsätter att

den unge på annat sätt uppenbarligen vållar att en anställning inte kommer
till stånd. Inte heller detta torde kunna förekomma utan att något visst arbete
har varit på tal för vederbörandes räkning.

På grund av det anförda menar jag att redan lagtexten ger klart besked om
att den omständigheten att den unge uteblivit från förmedlingen inte ensam
kan läggas till grund för en återkallelse av en anvisning. Det finns också andra
skäl som talar emot att lagen skulle ha en sådan innebörd.

I förarbetena till lagen utvecklas inte närmare hur dessa återkallelseregler
skall tillämpas. Men i specialmotiveringen till 12 § (prop. 1983/84:46 s. 26)
sägs att dessa regler har sin förebild i avstängningsreglerna i lagarna om
arbetslöshetsförsäkring och kontant arbetsmarknadsstöd. Det sägs också att
reglerna bör tillämpas med ledning av den praxis som har utbildats inom
dessa senare områden.

Det kan också mot bakgrund av uttalandena i specialmotiveringen vara av
intresse att se hur AMS sett på motsvarande regel i lagen om kontant
arbetsmarknadsstöd. Den regeln har kommenterats av AMS i den nya
handboken för länsarbetsnämnderna, Lan-handboken. Där sägs att endast
klart klandervärda beteenden från den arbetssökandes sida åsyftas. Som
exempel nämns tre fall. Ett exempel är att sökanden vid besök hos
arbetsgivaren genom uppenbart olämpligt uppträdande givit denne uppfattningen
att han inte är intresserad av anställning. Som andra exempel anges
att sökanden vid besök hos arbetsgivaren lämnat vilseledande uppgifter om
sin kompetens eller att sökanden varit spritpåverkad eller dylikt då han
besökt arbetsgivaren. Gemensamt för dessa fall är inte bara att det rör sig om
klart klandervärda beteenden från den sökandes sida utan också att ett
erbjudande om arbete blivit aktuellt.

Av intresse är också de förslag till förändringar av bl. a. 12 § som förelagts
riksdagen genom årets budgetproposition (prop. 1984/85:100 bil. 12 s. 176).
För ungdomar med arbete i ungdomslag skall det om förslagen antas
anordnas kurser vid arbetsförmedlingen. Deltagandet i kurserna skall vara
obligatoriskt. För att återkallelse av anvisning skall kunna ske för den som
utan giltigt skäl uteblir från en sådan kurs föreslås att en ny särskild
återkallelsegrund intas i 12 §. Att detta ansetts påkallat talar också emot den
ståndpunkt som AMS intagit i praxis.

Mot bakgrund av det anförda framstår det som förvånansvärt att AMS
kunnat anse att återkallelse av en anvisning kan ske på den grunden att den
unge uteblivit från förmedlingen utan att något annat kan läggas den unge till
last. Enligt min mening står det helt klart att AMS handlat fel när man
tillämpat lagen på det sättet.

Av det sagda följer vidare att AMS gjort fel genom att utfärda den berörda
föreskriften i Af-handboken. AMS har visserligen ett bemyndigande att
meddela verkställighetsföreskrifter till lagen. Men genom sådana föreskrifter
kan man inte ändra innehållet i en lag. Sådana föreskrifter får användas
för att med försiktighet fylla ut en lag. Sålunda är det exempelvis på
skatteområdet tillåtet att genom verkställighetsföreskrifter komplettera
allmänt hållna lagbestämmelser med detaljerade regler om bl. a. värdering
av tillgångar. Men detaljregleringen skall då naturligtvis hållas inom den ram
som lagen drar upp. Det kan i sammanhanget tilläggas att det överhuvudta -

get inte är meningen att man i form av en verkställighetsföreskrift skall göra
en ren tolkning av ett visst lagrum. I rena tolkningsfrågor skall önskvärd hjälp
till de tillämpande myndigheterna ges inte i normgivningens form utan
genom information om uttalanden i lagförarbeten eller intressanta rättsfall.
De tillämpande myndigheterna skall alltså själva ta ställning till uppkommande
tolkningsfrågor. De skall inte vara underkastade några föreskrifter i
sådana frågor.

Vad som skett kan beskrivas så att AMS genom sin praxis och den
utfärdade föreskriften försökt att införa ytterligare en återkallelsegrund
utöver dem som anges i lagen. Det finns anledning att se allvarligt på vad som
förevarit. Även om en föreskrift av det slag som meddelats på grund av att
den strider mot lagen ytterst inte är rättsligt bindande för de tillämpande
myndigheterna kan den få en stor genomslagskraft.

Kan återkallelsebeslutfattas utan att den berörde fått del av och tillfälle att
bemöta vad som läggs den berörde till last?

I förvaltningslagen (1971:290) finns regler om handläggningen av ärenden
vid bl. a. myndigheterna inom arbetsmarknadsverket. Undantag från bestämmelserna
i den lagen kan endast göras genom lag eller annan författning
som beslutats av regeringen eller riksdagen. Myndigheter under regeringen
kan alltså inte föreskriva några undantag från lagens regler.

Förvaltningslagen innehåller allmänna bestämmelser som är tillämpliga i
alla typer av ärenden och dessutom särskilda bestämmelser för vissa ärenden.
De senare bestämmelserna gäller endast i den mån fråga är om utövning av
befogenhet att för enskild bestämma om förmån, rättighet, skyldighet,
disciplinpåföljd, avskedande eller annat jämförbart förhållande. Till sådana
ärenden hör otvivelaktigt sådana som rör återkallande av anvisning till arbete
i ungdomslag. Bl. a. reglerna i 15 § om s. k. kommunikation är därför
tillämpliga på sådana ärenden.

115 § föreskrivs att ett ärende inte får avgöras utan att sökande, klagande
eller annan part underrättats om det som tillförts ärendet och tillfälle beretts
honom att yttra sig över det. En myndighet får dock avgöra ett ärende utan
att så skett, bl. a. om åtgärderna är uppenbart obehövliga eller om ärendets
avgörande inte kan uppskjutas. Andra undantag från huvudregeln finns
också men de är inte av intresse för bedömningen av detta ärende. Det är
självfallet viktigt att 15 § iakttas noggrant. Den utgör ju en grundläggande
garanti för de enskildas rättssäkerhet.

Några omständigheter som talar för att någon av undantagsreglerna i 15 §
skulle ha varit tillämplig i Jimmy Malms fall har inte framkommit. Huvudregeln
om kommunikation hade därför bort tillämpas.

Arbetsförmedlingen tycks mena att det skulle vara tillräckligt att ungdomarna
när de anvisas arbete informeras om att de kan skiljas från detta om de
inte inställer sig till besök på förmedlingen. Att den uppfattningen är felaktig
är uppenbart. Vad den berörde informeras om är ju bara vilka krav AMS
ställer. Men vad förvaltningslagen kräver är att den enskilde får ta del av och
tillfälle att bemöta vad som tillförs ärendet, i ett fall som det aktuella
påståendet om att han uteblivit från ett besök på förmedlingen.

Det är för övrigt inte lätt att se hur det skulle vara möjligt att tillämpa den
av AMS meddelade föreskriften om den enskilde inte får tillfälle att yttra sig.

Återkallelsen skall ju enligt föreskriften ske om den berörde uteblir utan
giltigt skäl. Och den bedömningen kan inte göras utan att den berörde fått
komma till tals.

Det står alltså helt klart att förvaltningslagens krav i detta avseende
åsidosatts i Jimmy Malms fall.

När det gäller övriga tre fall vid förmedlingen i Västervik framgår att man
kontaktat de berörda. Jag utgår från att man då informerade om vad som
lades dem till last. Det framgår däremot inte om de bereddes tillfälle att
bemöta påståendena. Det kan därför inte nu bedömas om förvaltningslagens
krav åsidosatts i andra fall än Jimmy Malms.

AMS underlåtenhet att lämna besvärshänvisning

AMS har numera medgett att man rätteligen skulle ha lämnat besvärshänvisning
i anslutning till de beslut i besvärsärendena som gick de klagande emot.

Den förklaring som lämnats till att man inte gjorde det omedelbart utan först
senare utgör ingen giltig ursäkt för försummelsen.

För egen del anser jag lagens innebörd på denna punkt helt klar. Och jag
kan inte förstå hur ett missförstånd av detta slag kunnat uppkomma.

Det är alltså klart att AMS gjort fel när man inte i omedelbar anslutning till
besluten lämnat en besvärshänvisning. Man har tvärtom åtminstone i Jimmy
Malms fall påstått att beslutet inte kunde överklagas. Detta är också
allvarligt. De berördas möjligheter att få till stånd en prövning har minskat.

Sammanfattande synpunkter

Det kan alltså konstateras följande. Berörda myndigheter har i Jimmy
Malms och några andra fall tillämpat lagens regler om återkallelse av
anvisning felaktigt. AMS har också utfärdat en föreskrift som ger stöd för en
sådan felaktig tillämpning. I Jimmy Malms fall har beslut om återkallelse
fattats utan att arbetsförmedlingen iakttagit förvaltningslagens krav på att
den berörde skall få del av och tillfälle att bemöta vad som tillförts ärendet.

Det finns anledning att befara att detta kan ha skett också i andra fall.

Slutligen har AMS innan utredningen härifrån inleddes underlåtit att lämna
besvärshänvisningar i anslutning till beslut i besvärsärenden.

Konsekvenserna för berörda enskilda kan nu inte överblickas. Den saken
måste utredas ytterligare. Jag avser också att utreda de frågor om ansvar som
det inträffade aktualiserat. Det kan dock befaras att reglerna om återkallelse
av anvisning ute på landets arbetsförmedlingar alltjämt tillämpas i enlighet
med den praxis som utvecklats och den föreskrift som AMS meddelat. Mot
den bakgrunden har jag inte velat avvakta resultatet av en fortsatt utredning
eller utgången i försäkringsöverdomstolen av Jimmy Malms fall. I stället har
jag funnit det nödvändigt att redan nu klargöra min inställning i de frågor som
berörts i detta beslut.

Även om min utredning skall fortsätta utgår jag från att AMS redan nu
vidtar åtgärder för att förhindra upprepanden. Det ankommer inte på mig att 289

19 Riksdagen 1986/87. 2 sami. Nr 1

ge direktiv om vad som skall göras. Det framstår emellertid enligt min
mening som helt klart att AMS måste överväga om den berörda föreskriften
omedelbart skall upphävas och om de som har att tillämpa reglerna skall
informeras om hur ärenden av detta slag skall handläggas och bedömas.

JO:s beslut den 24 februari 1986 innehåller bl. a. följande:

Den fortsatta utredningen

Sedan mitt första beslut meddelats i ärendet har AMS tillställt mig en
promemoria som utvisar vilka åtgärder mitt beslut föranlett. Promemorian,
som kom till JO den 12 april 1985, innehåller förutom en redogörelse för vad
som skett följande.

1. AMS har ersatt föreskriften i Af-handboken med en kommentar som
överensstämmer med vad JO har uttalat. De nya handboksbladen finns hos
berörd personal den 9 april 1985.

2. AMS har gått igenom de besvärsärenden som finns här för att upptäcka
och rätta till eventuella felaktigheter i handläggningen.

3. AMS har distribuerat JO:s beslut till samtliga länsarbetsdirektörer. I ett
brev som bifogades fick länsarbetsnämnderna i uppdrag

- att snarast föra ut information om JO:s beslut till arbetsförmedlingarna,

- att snarast tillsammans med arbetsförmedlingarna gå igenom besluten
om återkallelse av anvisning till ungdomslag och göra förmedlingarna
uppmärksamma på sådana beslut som kan tänkas strida mot lagen,

- att göra arbetsförmedlingarna uppmärksamma på möjligheterna att
rätta felaktiga beslut om återkallelse av anvisningar,

- att i kontakterna med arbetsförmedlingarna särskilt trycka på vikten av
att reglerna i förvaltningslagen om kommunikation m. m. följs,

- att hjälpa förmedlingarna att finna nya former för att slussa ut ungdomar
från ungdomslag till fasta arbeten.

Jag har också muntligen hört vissa befattningshavare hos AMS, nämligen
byråchefen Ingrid Jonshagen, som är chef för arbetsvägledningsenheten,
byråchefen Anders Kruse, som är chef för juridiska enheten, samt Eva
Sellgren, som numera är pensionerad men som fram till den 1 november 1984
arbetade som avdelningsdirektör med ungdomsfrågor inom arbetsvägledningsenheten.

Vid dessa förhör har i huvudsak följande framkommit. Lagen om arbete i
ungdomslag antogs av riksdagen sent i december månad 1983 och trädde i
kraft den 1 januari 1984. Redan i december månad 1983 skickade AMS ut en
under stor tidspress utarbetad promemoria som skulle tjäna som en
vägledning för de tillämpande myndigheterna. I den promemorian nämndes
inget örn de i detta ärende aktuella återkallelsefallen. Under våren 1984
uppkom många frågor som rörde tillämpningen av lagen. Ett problem var hur
man skulle förfara med ungdomar som trivdes med sitt arbete i ungdomslag
och som därför var ovilliga att ta annat arbete. Samtidigt fanns det ett uttalat
önskemål om att det skulle vara omsättning på ungdomarna i ungdomslag.
Inom AMS menade man att något måste göras och den promemoria som
sändes ut den 16 maj 1984 skrevs. Eva Sellgren, som deltog i det arbetet, har
uppgett att tanken var att avstängning inte skulle ske utan en individuell
prövning av det enskilda fallet, låt vara att detta inte kom till uttryck i

promemorian. Det är ovisst om den promemorian granskades av den
juridiska enheten. Däremot granskades promemorian av verkets försäkringsenhet.
Från den enheten uttrycktes tveksamhet. Vad tveksamheten
gällde var frågan om det skulle krävas att förmedlingen hade en anvisning på
annat arbete att lämna för att återkallelse skulle kunna ske. Enligt vad Eva
Sellgren uppgett var emellertid tanken när promemorian skrevs att förmedlingen
skulle ha en sådan anvisning på annat arbete när en medlem i
ungdomslag kallades till förmedlingen. Men inte heller detta kom till uttryck
i promemorian. Försäkringsenheten godtog slutligen promemorian. Den
sändes sedan ut av Jonshagen. Den torde emellertid inte ha tillämpats strikt i
någon större utsträckning. I allmänhet har utevaro från något eller några
besök fått passera opåtalad. Inte heller vid upprepningar torde återkallelse
ha tillgripits i någon större utsträckning. När man tagit kontakt med
ungdomarna och alltså uppfyllt förvaltningslagens krav har problemen i
allmänhet kunnat lösas på något annat sätt. Statistiska uppgifter som rör
detta finns endast för första halvåret 1984 och då var antalet återkallelser på
denna grund litet. - Under sommaren 1984 intensifierades arbetet med den
nya handbok som man sedan länge arbetat med. Utkast till bl. a. föreskrifter
upprättades på respektive enhet, i detta fall av Eva Sellgren på arbetsvägledningsenheten.
Utkasten granskades av den juridiska enheten. Det är ovisst
vem där som granskade den nu aktuella föreskriften. Hela ärendet med den
nya handboken föredrogs av Kruse för generaldirektören som fattade
beslutet att anta den nya handboken. - Besvärsärenden kom att handläggas
av Eva Sellgren på arbetsvägledningsenheten, därför att någon på försäkringsenheten
ansåg att ärendena inte hörde till den sistnämnda enheten. Eva
Sellgren var osäker på frågan om besvärsrätt och konsulterade någon på
juridiska enheten, hon minns inte vem, och fick beskedet att AMS beslut inte
kunde överklagas. Hennes beslut kom sedan att tjäna som förebild i andra
ärenden, bl. a. Jimmy Malms.

Slutligen skall noteras att arbetsförmedlingen numera har återkallat
avstängningsbeslutet i Jimmy Malms fall och förordnat att lön skall utges till
honom för avstängningstiden.

Bedömning

Den fortsatta utredningen skulle enligt mitt tidigare beslut avse bl. a.
konsekvenserna för berörda enskilda av vad som förevarit. Den fortsatta
utredningen har inte gett närmare besked på den punkten. Jag anser det dock
inte påkallat att ytterligare utreda den saken. Anledningen är främst att AMS
nu har vidtagit de åtgärder som rimligen kan krävas för att få till stånd rättelse
i de fall där fel kan ha begåtts; i Jimmy Malms fall har arbetsförmedlingen
förordnat att lön skall utgå för avstängningstiden. Min bedömning av
utredningsbehovet i denna del påverkas också av den bedömning jag gör i
ansvarsdelen.

När det gäller ansvarsfrågorna tilldrar sig naturligtvis frågan om ansvaret
för innehållet i den felaktiga föreskriften och dess föregångare i promemorian
det största intresset. Utredningen visar att ett flertal befattningshavare har
tagit del i tillkomsten av dessa regler. Men det framgår också att en del av

dessa befattningshavare inte kunnat identifieras. Mot denna bakgrund har
jag kommit fram till att det inte finns förutsättningar att utkräva ansvar på
den nu berörda punkten av någon eller några enskilda befattningshavare vare
sig i straffrättslig eller disciplinär väg. Det sagda innebär naturligtvis inte att
AMS som myndighet kan gå fri från kritik. Som jag framhöll i mitt tidigare
beslut finns det anledning att se allvarligt på det inträffade. Jag får hänvisa till
den kritik jag uttalade där.

Även när det gäller ansvaret för vad som förekommit i Jimmy Malms fall
får jag hänvisa till den kritik som jag redovisade i mitt tidigare beslut. Några
ytterligare åtgärder från min sida är enligt min mening inte påkallade.

Kritik mot en länsarbetsnämnd för dess praxis när det gäller
beslutsunderrättelser i fall då part företrätts av ombud

(Dnr 1026-1985)

I en anmälan till JO framförde Rune Leth klagomål mot länsarbetsnämnden i
Göteborgs och Bohus län över bl. a. det sätt på vilket han behandlats när han
uppträtt som ombud i ett ärende rörande bidrag till inköp av motorfordon. I
ärendet hade Leth lämnat in en fullmakt från sin huvudman. Trots det
tillställde nämnden huvudmannen beslutet i ärendet. Leth fick däremot inte
del av beslutet.

Efter remiss avgav länsarbetsnämnden ett yttrande. Av yttrandet framgår
att ärendet i fråga handlagts av byrådirektören Lennart Svensson. Och såvitt
gäller handläggningen innehåller yttrandet följande.

Länsarbetsnämnden finner att bd Lennart Svensson i enlighet med praxis vid
vår myndighet sänt meddelande om beslut till sökande. Endast i undantagsfall
sänds detta till ombud om skäl därtill föreligger. Länsarbetsnämnden har
av den fullmakt och övriga handlingar som föreligger i ärendet ej funnit styrkt
att bd Lennart Svensson borde frångått praxis i handläggningen av åberopat
ärende.

Ärendet avgjordes av JO Holstad genom ett beslut den 11 februari 1986.
Beträffande den nu aktuella frågan uttalade han följande.

Klagomålen avser främst frågan hur länsarbetsnämnden behandlat Leth
som ombud i ett ärende. I den delen kan först erinras om innehållet i 6 §
förvaltningslagen (1971:290). Där föreskrivs i första stycket att den som för
talan i ärendet får anlita ombud eller biträde. Den som har ombud skall dock
medverka personligen, om myndigheten begär det. Enligt andra stycket har
myndigheten en viss möjlighet att avvisa ett ombud. Förutsättningen är att
ombudet visar oskicklighet eller oförstånd eller eljest är olämpligt. Av
förarbetena till lagen (prop. 1971:30 s. 360) framgår att bestämmelsen om
personlig medverkan tillkommit med tanke på situationer där partens
personliga medverkan är nödvändig. I övrigt behandlas inte i förarbetena till
förvaltningslagen vad det innebär att en part har rätt att ställa ombud för sig.
Men reglerna bygger uppenbarligen på att myndigheterna skall respektera en

parts uttalade vilja i detta avseende och alltså normalt vända sig till ombudet i
ärendet.

Enligt 18 § förvaltningslagen gäller som huvudregel att part skall underrättas
om innehållet i det beslut varigenom ett ärende avgörs. Och en sådan
underrättelse får ske genom delgivning. Regler om delgivning finns i
delgivningslagen (1970:428). I 11 § finns följande bestämmelser, som avser
ombuds ställning.

11 § Har den med vilken delgivning skall ske ombud i målet eller ärendet, bör
handling, som ombudet är behörigt att mottaga, överbringas till ombudet.
Överbringas handlingen till huvudmannen, bör ombudet underrättas härom.

Om annat ej följer av fullmakt, är ombud behörigt att mottaga delgivning
av inlagor, beslut och andra handlingar. Detta gäller dock ej handling som
avser föreläggande för huvudmannen att infinna sig personligen eller att
eljest personligen fullgöra något.

Har beträffande fullmakt i visst slag av mål eller ärenden i annan
författning meddelats bestämmelser som avviker från andra stycket, gäller de
bestämmelserna.

Mot bakgrund av de nu återgivna bestämmelserna kan rättsläget sammanfattas
på följande sätt. Beslut i ett ärende där ett ombud uppträder skall normalt
tillställas ombudet. Undantag från denna huvudregel får inte göras i andra
fall än då myndigheten finner det nödvändigt att avvisa ombudet med stöd av
regeln i 6 § andra stycket förvaltningslagen. I de flesta fall kan det naturligtvis
inte anses felaktigt att tillställa även ombudets huvudman ett exemplar av
beslutet. Men det kan finnas fall då detta är olämpligt.

När det gäller klagandens fall framgår av länsarbetsnämndens yttrande att
man inte gjort gällande att regeln i 6 § om avvisning av ombud skulle ha varit
tillämplig. I alla händelser har man inte fattat något beslut om avvisning.
Under sådana förhållanden hade man bort tillställa klaganden en underrättelse
om beslutet i det aktuella ärendet.

Av det föregående framgår att den praxis som länsarbetsnämnden uppgett
sig tillämpa i fråga om beslutsunderrättelser till ombud är klart felaktig. Jag
utgår emellertid från att länsarbetsnämnden nu ändrar sin praxis. Det
inträffade vittnar om att det kan finnas ett behov av information om dessa
frågor inom arbetsmarknadsverket. Jag tillställer därför arbetsmarknadsstyrelsen
ett exemplar av detta beslut.

Kritik mot en länsarbetsnämnd för felaktig tillämpning av
arbetsmarknadskungörelsens besvärsbestämmelser

(Dnr 865-1985)

JO Holstad meddelade den 7 oktober 1985 följande beslut.

Bakgrund

S. hade tidigare efter anvisning från arbetsförmedlingen i Avesta ett
beredskapsarbete hos en skogsvårdsstyrelse. Den 24 oktober 1984 beslöt
arbetsförmedlingen att återkalla den anvisningen. Samtidigt anvisade förmedlingen
S. ett beredskapsarbete hos lantbruksuniversitetet i Garpenberg.
I en skrivelse som kom in till länsarbetsnämnden i Kopparbergs län den 2
november 1984 anförde S. besvär över beslutet. Nämnden inhämtade ett
yttrande från förmedlingen och beredde sedan S. tillfälle att inkomma med
ytterligare synpunkter i ärendet.

Den 18 januari 1985 skrev nämnden till S. I skrivelsen angavs att "rent
formellt finns ingen besvärsrätt beträffande anvisning till beredskapsarbete”.
Det angavs även att nämnden inte kunnat finna att förmedlingen hade
brustit vid handläggningen av ärendet.

S. skrev också till arbetsmarknadsstyrelsen, AMS, i saken. Det skedde
redan innan han fått länsarbetsnämndens besked. Den 5 februari 1985, då
nämndens besked hade kommit, svarade AMS på S. skrivelse. I svaret
uttalade AMS att enligt arbetsmarknadskungörelsen 112 b § kan länsarbetsnämndens
beslut angående anvisning till beredskapsarbeten inte överklagas.
Styrelsen uppgav sig därför vara förhindrad att som ett besvärsärende ta upp
S:s klagomål på denna punkt. Styrelsen framhöll dock även att den inte
funnit att förmedlingen brustit i handläggningen.

Klagomålen

I en anmälan som kom in till JO den 27 mars 1985 riktade S. anmärkningar
mot det sätt på vilket han bemötts av länsarbetsnämnden och AMS. S.
betonar att han inte vänder sig mot avgörandet i sak. Vad han kritiserar är i
stället att han inte upplystes om att det inte går att överklaga. I stället för att
lämna den upplysningen beredde nämnden honom tillfälle att inkomma med
synpunkter i ärendet. Och sedan dröjde det månader innan han fick beskedet
att han inte kunde överklaga. På samma sätt har AMS underlåtit att meddela
att det inte fanns möjlighet att överklaga.

Utredningen

Efter remiss har länsarbetsnämnden i Kopparbergs län yttrat sig.

S. har kommenterat utredningen.

Bedömning

Bestämmelser om rätten att överklaga finns i 112 b § arbetsmarknadskungörelsen
(1966:368). Dessa bestämmelser har ändrats flera gånger under
senare tid. Efter en ändring (1984:525), som trädde i kraft den 1 juli 1984,
hade paragrafen följande lydelse.

Beslut av arbetsförmedlingen att inte anvisa någon till ett beredskapsarbete
får inte överklagas. Förmedlingens beslut i övrigt i fråga om beredskapsarbete
får överklagas hos länsarbetsnämnden genom besvär. Nämndens beslut i
sådana ärenden får inte överklagas.

Beslut som länsarbetsnämnden meddelar som första instans får överklagas
hos arbetsmarknadsstyrelsen genom besvär. Styrelsens beslut i sådana
ärenden får inte överklagas.

Beslut som arbetsmarknadsstyrelsen meddelar som första instans får
överklagas hos regeringen genom besvär.

Efter en ny ändring (1984:1037), som trädde i kraft den 1 januari 1985, har
den nu följande lydelse.

Beslut av arbetsförmedlingen att inte anvisa någon till ett beredskapsarbete
får inte överklagas. Beslut som förmedlingen fattar enligt 72 a § får dock
överklagas hos länsarbetsnämnden genom besvär. Förmedlingens beslut i
övrigt i fråga om beredskapsarbete får också överklagas hos länsarbetsnämnden
genom besvär. Nämndens beslut i nu nämnda ärenden får inte
överklagas.

Beslut som länsarbetsnämnden meddelar som första instans får överklagas
hos arbetsmarknadsstyrelsen genom besvär. Styrelsens beslut i sådana
ärenden får inte överklagas.

Beslut som arbetsmarknadsstyrelsen meddelar som första instans får
överklagas hos regeringen genom besvär.

Av bestämmelsens ordalydelse framgår att begränsningen av möjligheten att
anföra besvär över arbetsförmedlingens beslut endast avser beslut att inte
anvisa någon till ett beredskapsarbete. Enligt bestämmelsens nuvarande
utformning är inte heller den begränsningen undantagslös. Alla andra beslut
som förmedlingen fattar i fråga om beredskapsarbeten är i princip överklagbara.
Det råder enligt min mening ingen som helst tvekan om att beslut att
anvisa beredskapsarbete och beslut att återkalla anvisning till beredskapsarbete
kan överklagas.

Förmedlingens beslut angående S. innebar att en anvisning till ett
beredskapsarbete återkallades och att man samtidigt anvisade ett annat
beredskapsarbete. Och S. hade i enlighet med vad jag tidigare anfört rätt att
överklaga genom besvär hos länsarbetsnämnden. Nämnden handlade alltså
fel när den påstod att förmedlingens beslut inte fick överklagas.

Jag har inte funnit anledning att driva utredningen vidare angående det fel
som länsarbetsnämnden begått. Jag har då beaktat bl. a. att det begångna
felet inte torde ha haft någon betydelse för utgången i sak.

Av bestämmelsen i 112 b § arbetsmarknadskungörelsen framgår att beslut
som länsarbetsnämnd meddelar med anledning av besvär över ett beslut från
arbetsförmedlingen om beredskapsarbete inte kan överklagas. Det besked
som AMS lämnade till S. på den punkten kan alltså inte kritiseras. Och någon
anledning att inleda en utredning angående AMS handläggning har jag
därför inte funnit.

Vad sorn inträffat i S:s fall pekar på att det kan finnas ett behov för AMS att
på något sätt informera personalen på arbetsförmedlingarna och länsarbetsnämnderna
om innebörden i 112 b § arbetsmarknadskungörelsen. Jag
tillställer därför AMS en kopia av detta beslut.

Övrigt

Fråga om vissa kommuner satt sig över förvaltningsdomstolars
avgöranden i kommunalbesvärsmål

(Dnr 343-1984, 648-1984, 844-1984)

JO Holstad meddelade den 12 juli 1985 följande beslut.

Inledning

Detta beslut omfattar sammanlagt tretton fall där kommuner varit parter i
kommunalbesvärsmål. Två av fallen har väckts genom klagomål och de
övriga har jag tagit upp på mitt eget initiativ. Gemensamt för ärendena är att
de på ett eller annat sätt rör frågor om kommuners vilja och förmåga att rätta
sig efter beslut av förvaltningsdomstolar i besvärsmål.

En anmälan från Bengt Jonsson riktar sig mot Sigtuna kommun. Den
huvudsakliga klagopunkten gäller att kommunen inte respekterat ett av
kammarrätten i Stockholm meddelat verkställighetsförbud, som avser ett
fullmäktigbeslut om aktieteckning.

En anmälan från Skattebetalarnas Förening riktar sig mot Trollhättans
kommun. Även i detta fall rör det sig om ett fullmäktigbeslut om aktieteckning.
Klagomålen gäller huvudsakligen att kommunen, trots att kommunalbesvärstalan
väckts och även bifallits av kammarrätten i Göteborg, beslutat
att öka det kommunala engagemanget i det berörda bolaget genom att
förvärva ytterligare aktier.

I syfte bl. a. att få en bredare belysning av de frågor klagomålen
aktualiserat har jag genomfört en särskild undersökning beträffande ett antal
ärenden i andra kommuner. Sålunda har jag skrivit till styrelserna för nio
primärkommuner och två landstingskommuner - som under åren 1982 och
1983 erhållit avgöranden från regeringsrätten i kommunalbesvärsmål som
gått dem emot - och begärt redogörelser för de åtgärder som kommunalbesvärsprocessen
har föranlett i resp. fall. Dessa fall utgör tillsammans det stora
flertalet av de fall av detta slag som under de angivna åren prövades av
regeringsrätten.

I det följande kommer jag först att i ett avsnitt redogöra för de olika fallen.

1 ett senare avsnitt kommer jag att i ett sammanhang redovisa min
bedömning av dem.

2 Bakgrund och utredning

2.1 Ärendet rörande Sigtuna kommun

Ärendet har väckts genom en anmälan från Bengt Jonsson. Beträffande
händelseförloppet kan från handlingarna i ärendet följande antecknas.

I samband med att man fastställde budgeten för 1984 beslöt kommunfullmäktige
i Sigtuna kommun den 23 november 1983 att bemyndiga kommunstyrelsen
att teckna nyemitterade aktier i Märsta Hantverkshus AB för högst

3 700 000 kr.

Över fullmäktiges beslut anförde Svante Johansson kommunalbesvär hos
kammarrätten i Stockholm. Han åberopade bl. a. att beslutet inte avsåg en
angelägenhet för kommunen. I beslut den 12 januari 1984 förordnade
kammarrätten att fullmäktiges beslut tills vidare inte fick verkställas.

I ett protokoll över ett sammanträde med kommunstyrelsen den 16 januari
1984 antecknades att kommunen i egenskap av aktieägare i Märsta Hantverkshus
AB hade erbjudits att lämna skriftligt anbud på totalt 297 aktier i
bolaget, uppdelade i 26 särskilda poster. Enligt protokollet beslöt vidare
kommunstyrelsen bl. a. att bemyndiga styrelsens ordförande att inlämna
skriftligt anbud på samtliga poster och att för varje aktie som kommunen
skulle erhålla vid anbudsförfarandet teckna fyra aktier i pågående nyemission
i bolaget.

Över detta beslut av kommunstyrelsen anförde Bengt Jonsson kommunalbesvär
hos kammarrätten. Till stöd för sin talan anförde han i huvudsak
följande. Kommunstyrelsens handlande innebar ett grovt nonchalerande av
andemeningen i kammarrättens beslut den 12 januari 1984. Om det inte är
lagligt att teckna nyemitterade aktier kan det inte heller vara tillåtet att köpa
”gamla” aktier. Jonsson yrkade att kommunstyrelsens beslut skulle upphävas
och hemställde dessutom att kammarrätten omedelbart skulle meddela
verkställighetsförbud. I beslut den 24 januari 1984 uttalade kammarrätten att
rätten senare skulle komma att företa målet till slutligt avgörande och
förordnade att kommunstyrelsens beslut tills vidare inte fick verkställas.

I protokollet över ett sammanträde med kommunstyrelsen den 6 februari
1984 upptogs, under § 56, bl. a. följande.

Svante Johansson, Råbergsvägen 28, 190 40 Rosersberg, har hos kammarrätten
överklagat kommunfullmäktiges i Sigtuna kommun beslut § 166:1983
om bemyndigande för kommunstyrelsen att teckna nyemitterade aktier i
Märsta Hantverkshus AB för högst 3 700 000 kronor.

Kammarrätten har genom beslut den 12 januari 1984 meddelat att rätten
kommer att företa målet till slutligt avgörande senare och dessutom
förordnat att det överklagade beslutet tills vidare inte får verkställas.

Kommunfullmäktige beslöt den 26 januari 1984, § 19, att hos regeringsrätten
överklaga kammarrättens beslut om verkställighetsförbud samt att
bemyndiga kommunstyrelsen att inge besvärsskrivelse och att utveckla
kommunens talan.

Sigtuna kommun delgavs kammarrättens beslut om verkställighetsförbud
måndagen den 16 januari 1984. Besvär till regeringsrätten skall således inges
senast måndagen den 6 februari 1984 kl 16.50.

Under omröstningen avgavs 11 ja-röster och 4 nej-röster.

Beslöts

1/ att till regeringsrätten inge besvärsskrivelse i enlighet med upprättat

förslag;

I kommunstyrelsens sammanträdesprotokoll från den 6 februari 1984
upptogs vidare, under § 57, bl. a. följande.

Teckning av aktier vid nyemission av aktier i Märsta Hantverkshus AB.

Märsta Hantverkshus AB har beslutat öka aktiekapitalet genom nyemission,
varvid innehav av en aktie berättigar till teckning av fyra nya aktier mot
betalning av 100 kronor per aktie. Nyemissionen omfattar högst 56 000
aktier, varigenom aktiekapitalet ökar från 1 400 000 kronor till högst
7 000 000 kr.

Kommunen innehar nu 8 195 aktier och har härigenom teckningsrätt till
32 780 av de nyemitterade aktierna. Kostnaden för förvärvet av dessa aktier
uppgår till 3 278 000 kronor. Detta förvärv ger kommunen samma andel av
bolagets aktier som tidigare, 58,54 %.

Teckningsrätten kan av varje aktieägare överlåtas till annan. Kommunen
har härigenom möjlighet att förvärva ytterligare aktier i bolaget, nämligen
om annan aktieägare överlåter sin teckningsrätt till kommunen. Rent
teoretiskt kan kommunen förvärva samtliga nyemitterade aktier, dels ock
genom sin företrädesrätt, dels ock genom överteckning. Kommunens andel
av bolagets hela aktiekapital skulle då öka till 91,71 %. Kostnaden blir då
totalt 5 600 000 kronor.

I 1984 års budget har för aktieteckning i Märsta Hantverkshus AB
upptagits anslag med 3 700 000 kronor. För kostnad därutöver erfordras
således tilläggsanslag, vars storlek blir beroende på det antal aktier kommunen
kan förvärva. Om kommunen förvärvar aktier i bolaget i den utsträckning
att tilläggsanslag erfordras, kan sådant anslag lämnas genom nyttjande
av medel ur allmänna investeringsfonden och/eller genom upplåning.

BPA Byggproduktion AB har överlämnat 1 000 teckningsrättsbevis till
kommunen. Detta innebär att Sigtuna kommun med företrädesrätt kan
teckna ytterligare 1 000 aktier å 100 kronor.

Kommunledningen får framlägga följande skäl till föreslagen åtgärd.

Kammarrätten i Stockholm har i beslut den 12 januari 1984 som delgavs
kommunen den 16 januari meddelat verkställighetsförbud för kommunstyrelsen
att teckna aktier i pågående nyemission i Märsta Hantverkshus AB.

Ärendet har således icke i sak avgjorts av kammarrätten. Över kammarrättens
beslut har kommunstyrelsen den 6 februari 1984, § 56, beslutat att
anföra besvär till regeringsrätten.

Kommunen äger för närvarande 58,54 % av aktiekapitalet i Märsta
Hantverkshus AB och har ett borgensåtagande i storleksordningen 54
miljoner kronor.

Kommunen har således ett dominerande inflytande i bolaget, vars
verksamhet är av stor betydelse för samhällsutbyggnaden i kommunen och
ett viktigt instrument för att vidmakthålla och uppföra lokaler för hantverksoch
småindustrin. Denna verksamhet ligger inom den kommunala kompetensen
och är således av stort kommunalt intresse.

I det fall kommunen inte deltar i nyemissionen medför detta att kommunens
aktiekapital kan nedgå till 11,7 %. I relation till gjorda borgensåtaganden
är detta naturligtvis helt oacceptabelt. Kommunen kan icke heller genom
Märsta Hantverkshus AB fortsättningsvis använda bolaget som instrument
för nödvändig samhällsutbyggnad eller byggandet av lokaler till hantverksoch
småindustri.

Märsta Hantverkshus AB är i stort behov av kapitaltillskott under de
närmaste åren. Enligt bedömning av bolagets revisorer är kapitaltillskott
utöver nu beslutade 5,6 miljoner en nödvändighet. Behovet av kapital är
huvudsakligen beroende på kommande års underskott av centrumanläggningen,
Märsta centrum.

Teckningstiden för nyemissionen går ut den 8 februari 1984. Före denna tid
kan varken regeringsrätten eller kammarrätten avgöra anförda besvär. Även 299

i det fall kammarrätten senare eventuellt kommer att avslå anfört besvär har
kommunens möjlighet att delta i nyemissionen förfallit eftersom det icke
finns någon överensstämmelse mellan tidpunkten för avgörande i kammarrätten
och aktiebolagslagens bestämmelser om tidpunkt för teckningstid,
registreringar m. m.

Kommunledningen utgår från att anfört kommunalbesvär sedermera
kommer att avslås. I händelse härav kommer som nämnts kommunen trots
detta att förlora sin majoritet i bolaget om verkställighetsförbudet skall
efterlevas.

Kommunledningen har därför funnit att kommunen i den uppkomna
situationen måste säkerställa både tidigare insatt kapital och borgensåtaganden
samt även att bolaget fortsättningsvis kan bedrivas på samma sätt som
hittills. Kommunen måste därför tillförsäkras fortsatt inflytande i samma
grad som tidigare.

Så länge kammarrättens avgörande i sak icke föreligger bör kommunen
mot beaktande av vad ovan anförts verkställa teckning i enlighet med
nedanstående förslag till beslut.

Det skall poängteras att om besvären mot förmodan vinner bifall skall
kommunen verka för att de verksamhetsgrenar som icke anses vara i
överensstämmelse med den kommunala kompetensen avvecklas och att
bolaget bedriver verksamhet som överensstämmer med rättens beslut.

Kommunledningen föreslår kommunstyrelsen besluta
1/ att med hänvisning till kommunfullmäktiges beslut den 23 november
1983, § 166 punkt 20, med företrädesrätt till följd av eget aktieinnehav
teckna 32 780 nyemitterade aktier å 100 kronor i Märsta Hantverkshus
AB;

2/ att till följd av erhållna teckningsrättsbevis med företrädesrätt teckna
1 000 aktier å 100 kronor;

3/ att, utöver vad företrädesrätten ger vid teckning av aktier, även teckna
aktier utan företrädesrätt till ett antal av högst 22 220 aktier å 100 kronor;
4/ att, i det fall kostnaderna för aktieförvärvet överstiger upptaget anslag i
1984 års budget, finansiera denna överskjutande kostnad med anslag å
högst 1 900 000 kronor ur allmänna investeringsfonden eller med lån till
högst samma belopp;

5/ att fatta slutligt beslut om förslag till kommunfullmäktige om anslagstäckning
sedan kostnaderna utöver 3 700 000 kronor blivit kända.
Ekonomikontoret har i yttrande den 6 februari 1984 tillstyrkt finansieringen
enligt punkterna 4 och 5.

Av protokollet framgår vidare att kommunstyrelsen efter votering beslöt i
enlighet med kommunledningens förslag. Under voteringen avgavs 8 jaröster
och 7 nej-röster.

I en skrivelse, som kom hit den 8 februari 1984, har Jonsson anmält
kommunen för att den inte ville rätta sig efter kammarrättens beslut den 12
och den 24 januari 1984. Jonsson har också ifrågasatt om kommunens
handlande innefattar brottsligt förfarande, närmast myndighetsmissbruk.

Efter remiss har kommunstyrelsen avgett yttrande i ärendet. Yttrandet
innehåller bl. a. följande.

Kammarrätten beslöt den 24 januari 1984, mål nr 696-1984, vilket beslut
delgavs kommunen den 25 januari 1984, att kommunstyrelsens beslut den 16
januari 1984, § 36, att lämna anbud på 297 st aktier tills vidare icke fick
verkställas. Innan kammarrättens beslut delgavs kommunen hade kommunstyrelsens
ordförande, i enlighet med kommunstyrelsens beslut, den 24

januari verkställt beslutet genom att inlämna skriftligt bindande anbud på de
297 aktierna till Märsta Hantverkshus AB. Eftersom kommunen hade
verkställt beslutet innan kammarrättens verkställighetsförbud delgavs kan
kommunens agerande icke anses vara ett trots mot kammarrättens beslut av
den 24 januari.

Som framgår av beslut den 6 februari 1984, § 57, har kommunstyrelsen,
medveten om kammarrättens verkställighetsförbud, beslutat att teckna
nyemitterade aktier i Märsta Hantverkshus AB. De skäl som motiverade
detta ställningstagande finns redovisade i paragraftexten och åberopas även i
detta yttrande. Sigtuna kommunfullmäktige har sedermera genom beslut
den 23 februari 1984, § 31, godkänt av kommunstyrelsen vidtagen åtgärd vad
gäller frågan om teckning av aktier i Märsta Hantverkshus AB. I och med att
fullmäktige godkänt vidtagen åtgärd har detta blivit fullmäktiges egen
viljeyttring, nämligen att aktier skall tecknas i bolaget.

Utöver vad som redovisats i kommunens skrivelse till regeringsrätten och
kommunstyrelsens beslut den 6 februari 1984, § 57, avseende de skäl som
motiverat att teckning av aktier verkställts får följande anföras.

Sigtuna kommun äger för närvarande 8 195 st aktier i Märsta Hantverkshus
AB vilket motsvarar 58,54 % av det totala aktiekapitalet. Antalet
teckningsrätter i nyemissionen utgjorde 32 780 st aktier vilket i sig innebär ett
icke ringa ekonomiskt värde. Kommunens borgensåtagande gentemot
bolaget är i storleksordningen 54 miljoner kronor. Det sagda innebär att
Sigtuna kommun hade stora ekonomiska intressen att bevaka i samband med
nyemissionen i Märsta Hantverkshus AB där teckningstiden utgick den 9
februari 1984.

På anfört besvär av en kommuninvånare beslutar kammarrätten om
verkställighetsförbud för kommunen att teckna aktier. Detta beslut grundas
enbart på vad klagande anfört. Sigtuna kommun bereddes ej möjlighet till
yttrande trots att tidsbrist ej kan anses ha förelegat. Även om kammarrätten
formellt icke behöver höra kommun innan inhibitionsbeslut meddelas torde
det vara en brist i lagstiftningen att så icke sker i vart fall när stora
ekonomiska intressen står på spel. Icke heller har i föreliggande beslut
deltagit sådana särskilda ledamöter som avses i 13 a § lagen om allmänna
förvaltningsdomstolar (se regeringsrätten 1982-04-05 Bb 48/82).

Det är kommunens uppfattning att inhibition är till för att skydda enskilda
människor mot felaktiga kommunala beslut. Här kan detta ej anses vara
fallet och det är därför än mer anmärkningsvärt att kammarrätten ej berett
Sigtuna kommun att avge yttrande.

I och med att kammarrättens verkställighetsförbud förelåg, stod det klart
för kommunen att varken kammarrättens avgörande i sakfrågan eller
regeringsrättens eventuella hävande av verkställighetsförbudet skulle föreligga
före teckningstidens utgång den 9 februari 1984. Mot bakgrund av det
skyddsintresse kommunen har att bevaka, nämligen dels att rädda redan
satsat kapital, dels att rädda det värde teckningsrätterna betingade, dels
slutligen att säkerställa bolagets fortsatta bestånd och kommunens inflytande
med tanke på gjorda borgensförbindelser, har kommunen beslutat att teckna
aktier i Märsta Hantverkshus AB. Efter teckningstidens utgång skulle
kommunens möjlighet att delta i teckningen vara obefintlig.

Det är kommunstyrelsens uppfattning att verkställighetsförbud skall
respekteras. I föreliggande fall har dock kommunen fattat beslut för att vara
garderade i den händelse kommunen får rätt i sakfrågan, vilken ju inte är
avgjord.

Det skall här noteras att om kommunalbesvären vinner bifall skall
kommunen verka för att de verksamhetsgrenar som icke anses vara i
överensstämmelse med den kommunala kompetensen avvecklas och att

bolaget bedriver verksamhet som överensstämmer med rättens beslut.

Kommunen får vidare hänvisa till bifogat yttrande över anfört besvär till
kammarrätten i Stockholm.

Slutligen får framhållas att kommunstyrelsen för egen del icke anser att
myndighetsmissbruk har begåtts eftersom dels kommunstyrelsens beslut inte
skett ”i myndighetsutövning” dels ock att kommunfullmäktige ”övertagit”
beslutet genom att godkänna detsamma.

Jonsson har kommenterat kommunstyrelsens yttrande. Jonsson har avslutningsvis
också tagit upp en ny fråga. Denna gäller att kommunstyrelsens
ordförande skall ha i strid mot meddelade verkställighetsförbud beordrat
utbetalning av likvid för aktieteckningen den 13 mars 1984, 27 dagar innan
betalning behövde ske. Detta skulle enligt Jonsson eventuellt kunna
förklaras med att man önskade förekomma regeringsrättens beslut, som
meddelades den 19 mars 1984 och innebar att prövningstillstånd vägrades.
Jonsson ifrågasätter om inte åtgärden kan utgöra brottsligt förfarande,
närmast trolöshet mot huvudman.

Beträffande det fortsatta skeendet i ärendet kan här antecknas följande.

Kammarrätten har den 21 juni 1984 meddelat fem domar som står i visst
samband med varandra och alla går emot Sigtuna kommun. Tre av domarna
gäller de kommunala beslut som närmare berörts i det föregående, nämligen
fullmäktiges beslut den 23 november 1983 angående budget för 1984 med
bemyndigande till aktieteckning, kommunstyrelsens beslut den 16 januari
1984 angående bemyndigande för styrelsens ordförande att inlämna skriftligt
anbud på aktierna och kommunstyrelsens beslut den 6 februari 1984, § 57,
om aktieteckning.

I domen rörande fullmäktiges beslut den 23 november 1983 i samband med
fastställandet av budget för 1984 har kammarrätten yttrat följande.

Kammarrätten - som denna dag har att meddela fem särskilda domar
angående olika beslut av Sigtuna kommun om förvärv av aktier i Märsta
Hantverkshus AB - beslutar i det nu förevarande målet följande.

Märsta Hantverkshus AB har enligt bolagsordningen till föremål för sin
verksamhet att äga och förvalta fast egendom ävensom att idka annan
därmed förenlig verksamhet. Den i bolagsordningen angivna verksamheten
är inte begränsad till handhavandet av sådana uppgifter som kan anses vara
kommunala angelägenheter enligt 1 kap 4 § kommunallagen. Det kan redan
därför, oavsett vilken verksamhet som bolaget faktiskt bedriver, inte vara en
angelägenhet för Sigtuna kommun att äga aktier i bolaget. Kommunfullmäktige
har följaktligen genom det nu överklagade beslutet överskridit sin
befogenhet.

Kammarrätten upphäver kommunfullmäktiges överklagade beslut.

I domen rörande kommunstyrelsens beslut den 16 januari 1984 angående
bemyndigande till anbudsgivning har kammarrätten yttrat följande.

Eftersom det ej är en kommunens angelägenhet att äga aktier i Märsta
Hantverkshus AB, har kommunstyrelsen genom det överklagade beslutet
överskridit sin befogenhet.

Kammarrätten upphäver kommunstyrelsens beslut.

I domen rörande kommunstyrelsens beslut den 6 februari 1984 om aktieteckning
har kammarrätten yttrat följande.

Genom sitt beslut den 12 januari 1984 har kammarrätten meddelat kommunen
verkställighetsförbud beträffande kommunfullmäktiges beslut den 23
november 1983 att bemyndiga kommunstyrelsen att teckna nyemitterade
aktier i bolaget för högst 3 700 000 kr. Ett sådant förbud gäller omedelbart
tills vidare, även om det överklagas.

Kommunstyrelsens nu överklagade beslut den 6 februari 1984 har, i vad
det avser aktieteckning inom den av kommunfullmäktige beslutade kostnadsramen,
fattats i strid mot kammarrättens verkställighetsförbud. Vad
kommunstyrelsen sålunda har beslutat innebär ett överskridande av kommunstyrelsens
befogenhet.

Vidare gäller beträffande kommunstyrelsens nu överklagade beslut att
detta överskrider kommunstyrelsens befogenhet, eftersom det ej är en
kommunens angelägenhet att äga aktier i bolaget.

Kammarrätten upphäver det nu överklagade beslutet.

I beslut den 15 november 1984 har regeringsrätten vägrat kommunen
prövningstillstånd beträffande kammarrättens domar.

Vid kommunfullmäktiges sammanträde den 13 december 1984 har bl. a.
följande antecknats till protokollet.

§ 201 Dnr Ka 040-076.906-84

Avyttring av aktier i Märsta Hantverkshus AB

Regeringsrätten har i beslut den 15 november 1984 vägrat Sigtuna kommun
prövningstillstånd varav följer att kammarrättens dom står fast.

Sigtuna kommun har med anledning av regeringsrättens beslut genom
advokat Lars Augustinsson fört förhandlingar med ett antal aktieägare om
försäljning m. m. av Sigtuna kommuns aktier i Märsta Hantverkshus AB.

Avtal har träffats mellan parterna om försäljning m. m. av kommunens
aktieinnehav. Avtalet är beroende av kommunfullmäktiges godkännande.

I korthet innebär avtalet att Sigtuna kommun säljer samtliga sina 8 195 st
aktier för 300 kronor per styck till Sigtuna-Märsta Hantverks- och Industriförening.
Vidare skall avtalsslutande aktieägare verka för att kommunens
samtliga borgensförbindelser skall lösas senast den 30 juni 1985.

Kommunens tidigare lämnade aktieägartillskott på 550 000 kronor skall
återbetalas med 150 000 kronor per år med början den 30 juni 1986 om
bolagets ekonomiska ställning så medger. Förhandlingar skall upptagas
mellan kommunen och bolaget om marken vid Märsta centrum.

Parterna har också förbundit sig att återkalla talan vid Sollentuna tingsrätt.

Slutligen skall bolaget ofördröjligen till kommunen återbetala likvid för de
36 905 tecknade aktierna om 3 690 500 kronor. Därutöver skall ränta
erhållas från dagen när betalningen kom bolaget tillhanda tills återbetalning
sker.

Kommunstyrelsen beslöt den 13 december 1984, § 446, föreslå kommunfullmäktige att

godkänna det den 7 december 1984 undertecknade avtalet enligt bilaga 1
mellan Sigtuna kommun, Märsta Hantverkshus AB och ett antal
aktieägare i Märsta Hantverkshus AB avseende avyttring av Sigtuna
kommuns aktier i Märsta Hantverkshus AB,
att likvid för de 8 195 försålda aktierna, 2 458 500 kronor skall avsättas till
allmänna investeringsfonden i 1984 års bokslut,

att återbetalning till kommunen av inbetalt aktiekapital för nytecknade
aktier, 3 960 500 kronor skall avsättas till allmänna investeringsfonden i
1984 års bokslut,

att återbetalning av aktieägartillskott till kommunen budgetmässigt får
prövas i samband med upptagande av budget för 1986.

Beslöts

i enlighet med kommunstyrelsens förslag.

Länsåklagarmyndigheten i Stockholms län och Gotlands län har den 11 juni
1985 meddelat beslut med anledning av anmälningar av Bengt Jonsson och
Carl Leijonhufvud mot bl. a. företrädare för Sigtuna kommun. Anmälarna
hade ifrågasatt bl. a. om brott förekommit i samband med att kommunstyrelsen
verkställt kommunfullmäktiges beslut att satsa pengar i Märsta Hantverkshus
AB. Länsåklagarmyndighetens beslut innebär att den förundersökning
som inletts lagts ned. I beslutet har bl. a. följande uttalats.

Den verksamhet som här förekommit utgör aktivitet som faller under
kommunens enskilda förvaltning (egenförvaltning). Kommunfullmäktige
har genom vissa beslut förordnat att kommunen skall utvidga sina engagemang
i enskild näringsverksamhet driven under privaträttsliga former. De
grundläggande besluten har tagits av kommunalt organ vars verksamhet inte
är att anse som myndighetsutövning i brottsbalkens mening. Kommunstyrelsen
har därefter verkställt besluten och därmed följt huvudmannens -kommunens - vilja som den kommit till uttryck i fullmäktige. Någon lag eller
författning som hindrar kommun att verkställa av förvaltningsdomstol
ogillade kommunala beslut föreligger inte. Myndighetsmissbruk kan därmed
svårligen tänkas föreligga.

Fråga om trolöshet mot huvudman förekommit måste ses med utgångspunkt
från dels kommunen dels bolaget.

Som redan anmärkts har kommunstyrelsen och dess tjänstemän fullföljt
fullmäktiges vilja. Om brott ändock skall ha förekommit måste sättet på
vilket besluten verkställts innehålla brottsliga moment. Vad gäller den för
tidiga utbetalningen av aktielikviden utan till en början någon räntekompensation
torde en omedelbar skada ha inträtt. Det torde dock sedan
överenskommelse träffats om räntekompensation inte kunna visas annat än
att ett misstag begåtts. Under sådana förhållanden kan inte ett subjektivt
uppsåt att direkt eller indirekt önska skada kommunen styrkas. Något skäl
att i brottsligt syfte vilja berika bolaget på kommunens bekostnad kan
överhuvudtaget inte tänkas.

Den skada som orsakats kommunerna genom att dess tillgångar tagits i
anspråk för ett ändamål som inte ansetts förenligt med kommunal verksamhet
har orsakats med huvudmannens vilja varför brott ej kan föreligga.

2.2 Ärendet rörande Trollhättans kommun

Ärendet har väckts genom en anmälan från Skattebetalarnas Förening.
Beträffande bakgrunden kan här antecknas följande.

Under 1982 bedrevs förhandlingar mellan olika bolag och Trollhättans
kommun om att bilda ett nytt aktiebolag, Nohabs Verkstads AB (NVAB).
Bolaget skulle driva vidare viss verkstadsindustri som dittills bedrivits av en
annan juridisk person och som under lång tid gett ett betydande antal

arbetstillfällen inom kommunen. I ett konsortialavtal som upprättades den
17 augusti 1982 mellan AB Bofors Nohab, AB Bofors, Nico International
AB, Nohab Turbinteknik AB och Trollhättans kommun klargjordes de olika
avtalsparternas bakgrund och intresse. Beträffande Trollhättans kommun
angavs att kommunen ”är angelägen om att kontinuiteten bevaras avseende
Nohabs verksamhet och att sysselsättningen för de anställda tryggas”.
Aktiekapitalet fastställdes till 4 000 000 kr. och fördelades med 51 % på
Nico, 15 % på Nohab Turbinteknik, 15 % på Bofors och 19 % på kommunen.
I avtalet reglerades vidare en rad olika frågor rörande verksamheten.
Kommunen åtog sig i avtalet också att tidigast den 1 januari 1984 ställa
borgen för en checkräkningskredit om 5 000 000 kr., att ställa borgen för
erforderliga färdigställandegarantier om högst 5 000 000 kr. och att i
samarbete med NVAB anordna verkstadsutbildning i bolagets lokaler.
Vidare gjorde kommunen ett borgensåtagande beträffande NVAB:s skyldigheter
enligt ett hyreskontrakt avseende tiden den 1 september 1984 till
den 1 september 1987. I ett särskilt avtal överenskom slutligen Bofors och
kommunen om samarbete om marknadsföring av kapaciteter inom Nohabs
industriområde.

Kommunfullmäktige beslöt den 27 september 1982 att godkänna konsortialavtalet
av den 17 augusti 1982. Samtidigt beslöt fullmäktige bl. a. att anvisa
anslag om 760 000 kr. för aktieteckningen och att uppdra åt kommunstyrelsen
att teckna borgen på checkräkningskredit, för färdigställandegarantier
och för hyresbetalning på det sätt som förutsatts i avtal. Fullmäktige lämnade
dessutom uppdrag om anordnande av verkstadsutbildning och godkände
avtalet om marknadsföring. Slutligen beslöt fullmäktige om anslagstäckning.

Över kommunfullmäktiges beslut anfördes kommunalbesvär av medlemmar
av Skattebetalarnas Förening hos kammarrätten i Göteborg. I dom den
17 maj 1983 upphävde kammarrätten fullmäktiges beslut på den grunden att
beslutet inte ansågs falla inom ramen för den kommunala kompetensen.

Kommunen förde målet vidare till regeringsrätten.

Sedan Nico International AB försatts i konkurs den 15 september 1983
skedde förhandlingar och överenskommelser mellan konkursboet och Trollhättans
kommun och mellan kommunen och övriga intressenter om förvärv
och fördelning av konkursboets aktieinnehav i NVAB. Det hela resulterade i
två ärenden som föredrogs samtidigt och gjordes till föremål för gemensam
överläggning vid sammanträde med kommunfullmäktige den 28 november
1983, §§ 236 och 237. Fullmäktige beslöt dels, § 236, att av Nico International
AB:s konkursbo förvärva konkursboets aktieinnehav i NVAB, utgörande
51 % av aktiestocken, för en köpeskilling av en krona och dels, § 237, att
försälja till AB Bofors 20 % av aktierna för en köpeskilling av en krona och
20 % av aktierna till Nohab Turbinteknik AB på samma villkor.

Med anledning av kommunens talan mot kammarrättens dom den 17 maj
1983 rörande kommunfullmäktiges beslut den 27 september 1982 beslöt
regeringsrätten den 10 februari 1984 att vägra prövningstillstånd, till följd
varav kammarrättens dom stod fast.

1 en skrivelse har Skattebetalarnas Förening anmält kommunens åtgärd
den 28 november 1983 att trots kammarrättens dom den 17 maj 1983 öka det
kommunala engagemanget i NVAB ”genom att förvärva ytterligare aktier i

20 Riksdagen 1986/87. 2 sami. Nr 1

bolaget och öka sin ägarandel från 19 till 70 Föreningen har i
anmälningsskriften vidare förklarat, att beslutet den 28 november 1983 inte
överklagats då det har ansetts meningslöst att föranstalta om nya överklaganden
gentemot en kommun som ändå inte respekterar lag och kammarrättens
dom.

Genom remiss till kommunstyrelsen har yttrande begärts över de åtgärder
på berednings- och verkställighetsplanet som vidtagits med anledning av den
förda kommunalbesvärstalan mot fullmäktiges beslut.

Kommunstyrelsen har lämnat ett utförligt svar på remissen. Svaret fogas
som bilaga till detta beslut. (Bilagan här utelämnad av utrymmesskäl.)

Skattebetalarnas Förening har kommenterat kommunstyrelsens yttrande.

2.3 Övriga ärenden

2.3.1 Inledning

I skrivelser den 5 april 1984 vände jag mig till kommunstyrelserna i
Arvidsjaurs, Eskilstuna, Grums, Haninge, Lerums, Nacka, Orsa, Stockholms
och Torsås kommuner samt förvaltningsutskotten i Stockholms läns
och Västerbottens läns landstingskommuner. I skrivelserna hänvisades till en
promemoria där ett antal utvalda fall från kommunalbesvärspraxis 1982 och
1983 som berörde dessa kommuner hade antecknats. Jag anmodade styrelserna
för berörda kommuner och landstingskommuner att lämna en redogörelse
för de åtgärder som kommunalbesvärsprocessen hade föranlett i
respektive fall. Jag hemställde också om att få del av eventuella allmänna
synpunkter i ämnet.

I det följande lämnas först en kortfattad redogörelse för vad som
framkommit angående de olika ärendena. Därefter ges en sammanställning
av de allmänna synpunkter som olika kommuner framfört.

2.3.2 De olika ärendena

I samtliga fall har regeringsrättens avgöranden inneburit att det kommunala
beslutet har upphävts. Redogörelserna här inskränker sig till den huvudsakliga
innebörden av det kommunala beslutet och en hänvisning till regeringsrättens
årsbok. Därefter anges i korthet vad respektive kommun gjort eller inte
gjort efter regeringsrättens prövning.

Arvidsjaurs kommun. Beslut av kommunfullmäktige att bevilja bidrag till
facklig administration och information till löntagarorganisationerna inom
LO och TCO. Ändamålet ansågs falla utanför ramen för den kommunala
kompetensen (RÅ83 Ab 312). Bidragen (sammanlagt 39 000 kr.) hade
betalats ut och ansågs av kommunen inte kunna återkrävas på civilrättsliga
grunder.

Eskilstuna kommun. Beslut av kommunfullmäktige att anta regler för
tomt- och småhuskö som innehöll villkor innebärande att endast personer
som bostadssparat i viss bank kunde komma i fråga för tilldelning. Det ansågs
kompetensöverskridande att ställa upp detta villkor (RÅ82 2:86). Positiv
rättelse skedde genom att nya regler utan sådant villkor antogs.

Grums kommun. Beslut av skolstyrelsen att avslå en ansökan om
hemspråksundervisning för två barn i en familj av tysk härkomst. Beslutet
befanns strida mot en bestämmelse i skolförordningen (RÅ82 2:2). Positiv
rättelse skedde genom att barnen erbjöds hemspråksundervisning.

Haninge kommun. Beslut av kulturnämnden att bevilja en kampanjkommitté
inför folkomröstningen i kärnkraftsfrågan bidrag med 3 000 kr. för
kulturinslag i samband med fest. Oaktat kulturnämnden i och för sig ägde
lämna bidrag enligt det av kommunfullmäktige antagna kulturprogrammet
ansågs festen ha ingått i folkkampanjens allmänna verksamhet inför folkomröstningen
- vilken finansierades med statliga medel - på sådant sätt att det
legat utanför kommunens befogenhet att lämna stödet (RÅ82 2:8). Beslutet
inhiberades. Bidraget betalades aldrig ut.

Lerums kommun. Beslut av kommunfullmäktige om höjning av kommunens
eltaxa, varav en del utgjordes av en i kommunens femårsbudget
beslutad höjning för avsättning till en fond för bl. a. inlösen av andra
eldistributörer. Beslutet ansågs innebära en överträdelse av självkostnadsprincipen
och följaktligen befogenhetsöverskridande (RÅ82 Ab 370). Fullmäktige
fattade beslut om rättelse som innebar dels att de medel som sålunda
avsatts för framtida bruk återfördes till finansiering och avskrivning av redan
beslutade investeringar i nya lokaler m.m., dels att taxan sänktes med
avseende på den fortsatta tillämpningen. Även detta beslut överklagades.
Genom dom den 24 oktober 1984 upphävde kammarrätten det första ledet av
beslutet. Kammarrätten ansåg att bestämmelsen i 7 kap. 6 § kommunallagen
om återgång av verkställighet i det aktuella fallet medförde skyldighet för
kommunen att föranstalta om återbetalning till abonnenterna av överuttaget
utom i sådana undantagsfall då det kunde tänkas uppkomma så stora
svårigheter med att efterforska förutvarande abonnenter att en återbetalning
inte rimligen kunde påfordras. Målet har överklagats till regeringsrätten.
Något avgörande därifrån har ännu inte kommit.

Nacka kommun. Beslut av kommunfullmäktige om att godkänna ett avtal
rörande Finnboda Varf angående markförvärv m. m. Den verksamhet man
avsåg att bedriva kunde inte anses ingå i hamnverksamhet, som kan utgöra en
kommunal angelägenhet. Beslutet, vilket befanns innebära ett betydande
ekonomiskt bistånd, ansågs kompetensöverskridande trots att riksdagen
uttalat sig för att förhandlingar i vilka kommunen tog del ledde till fortsatt
verksamhet vid varvet (RÅ83 2:15). Efter regeringsrättens dom fördes nya
förhandlingar mellan parterna i avsikt att träffa nya överenskommelser, som
inte skulle ligga utanför kommunens kompetens. De nya överenskommelserna
godkändes. Även fullmäktiges nya beslut överklagades. Målet ligger för
närvarande i regeringsrätten.

Orsa kommun. Beslut av kommunfullmäktige om förvärv av en fastighet
av ett aktiebolag i syfte att hyra ut lokalerna till bolaget. Beslutet ansågs med
hänsyn till köpevillkoren och annat innefatta en subventionering av bolaget,
som inte kunde rättfärdigas av arbetslöshetsskäl, och var följaktligen
kompetensöverskridande (RÅ83 2:50). Ett yrkande om inhibition hade
avslagits. Kommunstyrelsen hade fattat beslut om att fullmäktiges beslut
skulle verkställas. Kort före regeringsrättens avgörande erhölls meddelande
om att bolaget hade försatts i konkurs. Regeringsrätten beslöt att med

ändring av kammarrättens dom upphäva fullmäktiges beslut. Köpet fullföljdes
inte av kommunen.

Stockholms kommun. Beslut av kommunstyrelsen att låta utföra en
statistisk väljarundersökning. Beslutet inhiberades av kammarrätten. Kommunen
överklagade till regeringsrätten, som beviljade prövningstillstånd
men lämnade besvären utan bifall (RÅ82 2:15). Genom dom, som vann laga
kraft, upphävde sedan kammarrätten kommunstyrelsens beslut med motivering
att den avsedda opinionsundersökningen inte var en angelägenhet för
kommunen och att kommunstyrelsen genom beslutet hade överskridit sin
befogenhet. Beslutet blev aldrig verkställt.

Torsås kommun. Beslut av kommunstyrelsen att avskriva en hyresfordran
hos ett aktiebolag. Anförda arbetslöshetsskäl underkändes. Beslutet ansågs
kompetensöverskridande (RÅ82 Ab 164). Kommunen avstod från verkställighet
och avskrev inte fordringen. Emellertid gick bolaget sedan i konkurs
vilket gjorde att fordringen därefter ändå måste avskrivas.

Stockholms läns landstingskommun. Beslut av landstinget om inrättande
av ett regionalt utvecklingsbolag. Den i bolagsordningen angivna verksamheten
var inte begränsad till sådana uppgifter som utgör kommunala
angelägenheter på näringslivets område, varför beslutet befanns ej kompetensenligt
(RÅ83 2:56). Beslutet hade inhiberats. Någon verkställighet
skedde aldrig.

Västerbottens läns landstingskommun. Beslut av förvaltningsutskottet om
inrättande av ledningsgrupper för planerings- och utredningsarbete m.m.
Beslutet befanns stå i strid med gällande reglemente för landstingskommunens
nämnder och motsvarande organ och upphävdes på den grunden (RÅ83
Ab 82). Beslutet verkställdes omedelbart. Efter regeringsrättens dom upphävde
förvaltningsutskottet ett beslut att utse ledamöter för en ny mandatperiod.
Samtidigt beslöt utskottet att de uppgifter som åvilat ledningsgrupperna
skulle övergå till respektive nämnd. Genom regeringsrättens dom och
förvaltningsutskottets beslut återställdes rättsläget helt till tiden före landstingets
beslut.

2.3.3 Allmänna synpunkter från kommunerna

Fem av kommunerna har begagnat tillfället att anföra allmänna synpunkter
kring frågekomplexet verkställighet och återgång av kommunala beslut. Det
allmänna intrycket av dessa synpunkter är att man i stort sett tycks vara till
freds med gällande ordning. Men viss kritik riktas mot långsamheten i
besvärsförfarandet. Från en kommun framförs kritik mot inhibitionsinstitutet
och de begränsade möjligheterna att överklaga ett verkställighetsförbud
till regeringsrätten. Kommunernas synpunkter återges här i det följande.

Arvidsjaurs kommun: Allmänt har kommunen den uppfattningen att som
huvudregel bör gälla att kommunala beslut skall kunna verkställas omedelbart.
Med nuvarande besvärsgång i kommunalbesvärsmål skulle eventuellt
kammarrätterna åläggas att ex officio pröva om det finns skäl att förbjuda
verkställighet av beslut som överklagats. Sådan prövning skulle endast ske
när det förelåg starka skäl.

Haninge kommun: Värdet av besvärsinstansens beslut om inhibition ligger

i att det sker skyndsamt. Det får i detta sammanhang förutsättas att
övervägande om inhibition skall meddelas eller inte sker så snart besvären
inkommit.

För att kammarrätten skall kunna meddela inhibition krävs att det klart
framgår av besvären med bifogade handlingar, att det överklagade beslutet
inte bör verkställas. Detta sker genom tillämpning av 28 § förvaltningsprocesslagen.
Om inte inhibitionsbeslutet grundat sig på felaktiga förutsättningar
- här bortses från förbudet mot taleändring - har kommunen att räkna med
att besvären avgörs till förmån för den som besvärat sig, dvs. det kommunala
beslutet upphävs. Verkställigheten i ett sådant ärende får självfallet avvakta
kammarrättens dom.

På samma sätt som det är påkallat med ett skyndsamt beslut om inhibition,
är det också påkallat med ett snabbt avgörande av besvären. I annat fall
uppstår ett långvarigt läge av rättslig osäkerhet. Detta ter sig särskilt
komplicerat då avtal eller andra civilrättsliga åtaganden förutsätter ett
kommunalt beslut. Dessa olägenheter kan i och för sig villkoras bort genom
en formulering i avtalstext av typen ”Detta avtal gäller under förutsättning av
lagakraftvunnet beslut av NN”. I detta fall torde (framställning om)
inhibition inte bli aktuell.

En annan väg att tillförsäkra sig orubbad verkställighet är att efter
besvärstidens utgång infordra lagakraftbevis från kammarrätten och först
därefter verkställa beslutet.

Själva återgångsförfarandet av ett upphävt kommunalt beslut är i hög grad
relaterat till beslutets innehåll. Om man bortser från fel i beslutets tillkomst -”ej har tillkommit i laga ordning” - skall rättsläget återställas till vad som
gällde innan beslutets tillkomst.

Kommunkansliet anser sammanfattningsvis att frågori a om besluts verkställighet
och dess eventuella återgång i praktiken inte vållar några större
problem. Behovet av ytterligare legala möjligheter för att framtvinga
återgång av verkställighet är därför inte särskilt påkallat. Den lagreglering av
återgång som redan finns i 7 kap. 6 § kommunallagen är således tillräcklig.
Grunden för denna uppfattning är att kommunerna som offentligrättsliga
juridiska personer måste anses ha både omdöme och ansvar att själva lösa
återgångsfrågan på mest fördelaktigt sätt för alla parter.

Av vikt är dock att besvärsinstansernas beslut om inhibition meddelas
skyndsamt, liksom utfallet av besvären.

Stockholms kommun: Har överlämnat en promemoria av föredragande
borgarrådet och ett yttrande från juridiska avdelningen. I promemorian
hänvisas i huvudsak till yttrandet som innehåller bl. a. följande.

Stockholms kommun har vid tidigare tillfällen yttrat sig i dessa frågor, bl. a. i
remissvar över kommunalrättskommitténs betänkande (SOU 1971:84)
”Kommunal kompetens”, och kommunalbesvärskommitténs betänkande
(SOU 1982:41) ”Överklagande av kommunala beslut”. Kommunen har i
samband därmed betonat de svårigheter som kan föreligga vid återgång av
kommunala beslut, exempelvis i den situationen där det verkställda beslutet
innebär att avtal slutits med godtroende part. Detta torde framförallt kunna
inträffa i samband med fastighetsförvärv. Om besvären anförs relativt lång
tid efter det beslutet fattats, hinner ofta verkställigheten framskrida så långt
att ett inhibitionsbeslut blir verkningslöst.

I remissvar över kommunallagsutredningens betänkande (SOU 1974:99)
”Enhetlig kommunallag” framhöll kommunen att det däri upptagna förslaget
beträffande rättelse av kommunala beslut ”otvivelaktigt är att föredraga
framför JO:s mer drakoniska lösning av återgångsproblematiken” sådan den
kommit till uttryck i JO:s skrivelse den 3 februari 1965 till Kungl. Maj:t. Med
anledning av kommunalrättskommitténs sedermera ej förverkligade förslag
att göra prövningen av frågan om verkställighetsförbud obligatorisk framhöll
kommunen även att möjligheten att meddela interimistiskt verkställighetsförbud
måste användas med stor varsamhet.

Det finns anledning att här åter peka på en i detta sammanhang väsentlig
fråga, vilken av kommunen diskuterats bl. a. i remissvaret över SOU
1982:41.

Före instansordningsreformen upptogs besvär över inhibitionsbeslut utan
prövningstillstånd. Detsamma gällde då också i fråga om interimistiska
inhibitionsbeslut i andra mål, där prövningstillstånd annars krävdes. I
samband med reformen ändrades emellertid 35 § förvaltningsprocesslagen
på så sätt att kravet på prövningstillstånd även kom att gälla bl. a. beslut om
inhibition i kommunalbesvärsmål. Denna ändring motiverades av rent
praktiska skäl, och dess lämplighet och konsekvenser när det gäller
inhibitionsbeslut synes överhuvudtaget inte ha övervägts närmare. Typiskt
sett ger villkoren för prövningstillstånd, dvs. att prejudikatsintresse eller
resningsgrund o. d. föreligger, mycket ringa utrymme för upptagande av
inhibitionsbeslut till överprövning, eftersom kravet på prejudikatsintresse ju
i princip anknyter endast till inhibitionsfrågan och inte till själva saken. Detta
förhållande kan få allvarliga konsekvenser i ärenden där överklagande sker
genom kommunalbesvär. Om möjligheten till appell i realiteten saknas mot i
sak mindre väl grundande verkställighetsförbud kan betydande skador
åsamkas den kommunala verksamheten, t. ex. i fall då ändamålet med ett -som det senare visar sig - lagligt kommunalt beslut förfaller under den tid
verkställighetsförbud råder eller då förbudet medför en utgift eller merkostnad
som ej kan återvinnas när kommunalbesvären ogillas. Det ovan
refererade målet är ett gott exempel på en sådan situation där ändamålet med
beslutet i realiteten förfallit under den tid inhibitionen gällde. Hade beslutet
sedermera befunnits vara lagligt, hade vid den tidpunkt då kammarrättens
dom meddelades - närmare sex månader efter kommunstyrelsens beslut -skäl saknats att verkställa beslutet mot bakgrund av att undersökningen i
sådant fall troligen inte hade kunnat slutföras i tillräckligt god tid före
valdagen.

I detta sammanhang bör erinras om den diskussion rörande verkställighetsförbud
som förekom vid tillkomsten av 7 kap. 4 § kommunallagen i dess
lydelse före instansordningsreformen. I anslutning till kommunernas och
kommunförbundets farhågor beträffande de svårigheter verkställighetsförbud
kan vålla en kommun erinrade departementschefen om att kommunen
alltid kan överklaga länsstyrelsens beslut om verkställighetsförbud och att
sådana besvär behandlas med förtur i regeringsrätten (prop. 1975/76:187
sid. 555). Den omständigheten att inhibitionsbeslut alltid kunde bli föremål
för prövning i regeringsrätten kan alltså sägas ha utgjort en förutsättning för
den utformning inhibitionsinstitutet fick i den nya kommunallagstiftningen.

Med anledning av de här anförda synpunkterna ansåg kommunen i
remissvaret att kravet på prövningstillstånd vid besvär över inhibitionsbeslut
i kommunalbesvärsmål borde utmönstras. Detta skulle kunna ske genom ett
tillägg till 7 kap. 4 § första stycket kommunallagen i dess lydelse enligt
kommitténs förslag, av innebörd att bestämmelserna om prövningstillstånd i
förvaltningsprocesslagen dock inte gäller vid besvär över beslut varigenom
kammarrätten förbjudit att det överklagade beslutet verkställs. Ett alternativ

är eventuellt att kravet på prövningstillstånd behålles men att kammarrättens
befogenhet att förordna om inhibition i kommunalbesvärsmål inskränks,
t. ex. till fall då det klandrade beslutet är uppenbart olagligt eller då det finns
skäl antaga att ett allmänt eller enskilt intresse annars kan åsamkas en
beaktansvärd skada. Denna synpunkt kom även till uttryck i minoritetens
yttrande i här aktuellt fall, RÅ82 2:15.

Torsås kommun: I det berörda målet (som gällde fråga om avskrivning av en
hyresfordran) hade kommunstyrelsen och besvärsinstanserna skilda uppfattningar
om vad som kan vara en kommunens angelägenhet. Kommunstyrelsen
hävdar att den haft fog för sin uppfattning och att det sålunda kan finnas
fall där besvärsinstansernas tolkning av gällande lag och tillämpningen av den
kan få olyckliga konsekvenser för kommunerna.

Västerbottens läns landstingskommun: Som allmänt vedertagen praxis i
fråga om verkställighet av beslut som kan överklagas med kommunbesvär får
anses gälla att besluten kan verkställas när beslutet är fattat. Endast i fråga
om beslut där verkställande organ känner till eller förmodar att besvär kan
anföras torde verkställigheten få anstå till dess att beslutet vunnit laga kraft.
Att i alla lägen avvakta att beslut vinner laga kraft innan de verkställs skulle
utan tvekan få negativa effekter på den kommunala verksamheten. Följden
skulle bl. a. bli ökad byråkrati och minskad effektivitet inom de kommunala
förvaltningarna.

Nu gällande ordning om beslutsverkställighet bör därför bibehållas.
Stadgandet i kommunallagen om rättelse av verkställda beslut som upphävs
förstärker enligt utskottets mening ett dylikt synsätt.

Förvaltningsutskottet finner således att nu tillämpad praxis och gällande
lagstiftning rörande verkställighet av kommunala beslut som kan överklagas
med kommunalbesvär fungerar väl ur såväl praktiska som formella aspekter.

Ur kommunal synvinkel kan dock tidsutdräkten i besvärsprocessen
förorsaka osäkerhet och problem i fråga om besluts verkställighet. I det mål,
som föranlett JO:s anmodan om förvaltningsutskottets redogörelse, fattades
beslutet 1980-01-21. Regeringsrätten infordrade yttrande från utskottet
1980-10-07.

Regeringsrättens remiss var den första formella indikationen på att
besluten överklagats. De organisatoriska förändringar som besluten innebär
hade då genomförts cirka åtta månader tidigare. Någon prövning av
verkställighetsåtgärderna i det skedet var således utesluten. Målets avgörande
dröjde ytterligare cirka två och ett halvt år.

I aktuellt fall var en återgång av besluten möjlig tack vare att de avsåg en
intern organisatorisk fråga. I kommunala ärenden, särskilt där civilrättsliga
partsförhållanden föreligger, är det av vikt att tiden från beslut till
lagakraftvinnande ej är orimligt lång. Möjligheterna att bedöma lämplig
tidpunkt för verkställighet samt förutsättningar för återgång av eventuellt
upphävt beslut minskar i takt med tiden för lagakraftvinnande.

3 Bedömning

3.1 Något om gränserna för JO:s tillsyn på det kommunala området

JO:s tillsyn över kommunal verksamhet är enligt gällande instruktion
underkastad vissa begränsningar. Dessa begränsningar innebär bl. a. att de
beslutande församlingarna (kommunfullmäktige och landsting) är helt
undantagna från tillsynen. Jag är därför förhindrad att ingripa mot fullmäktige
och att närmare granska ett fullmäktigbeslut som sådant.

Styrelserna (kommunstyrelser och förvaltningsutskott) har emellertid
tillsammans med andra nämnder ett självständigt ansvar som organ för
beredning och verkställighet i ärenden vari fullmäktige (landstinget) har att
fatta beslut (1 kap. 5 §, 2 kap. 16 §, 3 kap. 1 och 13 §§ kommunallagen).
Även i ärenden där beslutsrätten tillkommer fullmäktige kan jag alltså göra
en viss granskning, men granskningen måste i sådana fall inskränkas till
nämndernas särskilda befattning med saken.

Vad beträffar beslut som fattas inom ramen för nämndernas förvaltande
verksamhet gäller endast de allmänna begränsningar i tillsynen som följer av
att hänsyn måste tas till den kommunala självstyrelsens förutsättningar och
arbetsformer. I praktiken innebär detta bl. a. att överväganden av lämplighetskaraktär
o. d. som kan ligga bakom ett beslut som regel inte kommenteras
av JO. Kärnan i tillsynsgranskningen är en rättslig prövning som sker med
utgångspunkt i de bestämmelser i kommunallagen och annan offentligrättslig
lagstiftning som direkt styr den kommunala verksamheten.

Det skall tilläggas att varken aktiebolag eller ställföreträdare för aktiebolag
står under JO:s tillsyn. Detta gäller även om aktiebolaget ägs av stat eller
kommun. Undantag gäller bara för det fallet att aktiebolaget utövar
myndighet och det undantaget är inte aktuellt här.

3.2 Ärendet rörande Sigtuna kommun

Som framgår av det föregående beslöt kommunfullmäktige i Sigtuna den 23
november 1983 i samband med att man fastställde budgeten för 1984 att
bemyndiga kommunstyrelsen att teckna nyemitterade aktier i Märsta
Hantverkshus AB för högst 3,7 milj. kr. Sedan en kommunmedlem
överklagat beslutet förordnade emellertid kammarrätten i Stockholm den 12
januari 1984 att beslutet inte fick verkställas.

Klaganden fäster i sin klagoskrift uppmärksamheten främst på att kommunstyrelsen
den 6 februari 1984 i strid med kammarrättens förbud beslöt att
genomföra en omfattande aktieteckning i det angivna bolaget. Kommunstyrelsen
har i yttrande hit inte bestritt att man satt sig över verkställighetsförbudet
genom att besluta om aktieteckningen. Med hänvisning till ett antal olika
omständigheter tycks man emellertid mena att beslutet var försvarligt.

Som skäl för att besluta att trots verkställighetsförbudet teckna aktier
angav kommunstyrelsen i själva beslutet bl. a. att kommunens andel i
bolagets aktiekapital skulle kunna gå ned till en i förhållande till gjorda
borgensåtaganden oacceptabel nivå om man inte deltog i nyemissionen, att
teckningstiden gick ut den 8 februari 1984, att varken regeringsrätten eller
kammarrätten dessförinnan kunde avgöra anförda besvär och att kommun -

ledningen utgick från att besvären sedermera skulle komma att avslås. I sitt
yttrande hit har kommunstyrelsen argumenterat efter i huvudsak samma
linjer. Vidare har man anmärkt på att kommunen inte fick tillfälle att yttra sig
innan verkställighetsförbudet meddelades fastän tid hade funnits för detta.
Kommunstyrelsen har dessutom framhållit att kommunen, om kommunalbesvären
vinner bifall skall verka för att de verksamhetsgrenar som inte anses
vara i överensstämmelse med den kommunala kompetensen avvecklas och
att bolaget bedriver verksamhet som överensstämmer med rättens beslut.

Ett förordnande om verkställighetsförbud med stöd av 28 § förvaltningsprocesslagen
gäller omedelbart. Den omständigheten att beslutet överklagas
påverkar i och för sig inte beslutets giltighet. Ett verkställighetsförbud
förlorar sin verkan först om det upphävs. Det råder alltså inte någon tvekan
om att verkställighetsförbudet var formellt gällande i detta fall och att
kommunstyrelsen hade skyldighet att respektera det.

Kommunstyrelsens anmärkning att styrelsen inte hörts innan kammarrätten
gick till beslut leder inte till någon annan bedömning. Någon skyldighet
att kommunicera i sådana lägen är inte föreskriven och en sådan åtgärd är
säkert mindre vanlig. Detta ligger i sakens natur. Närmast är det en
bedömningsfråga som besvärsinstansen disponerar över.

Vad kommunstyrelsen anfört i övrigt utgör argument för en annan
ståndpunkt än den som kammarrätten intog. Men givetvis gav dessa
argument inte kommunen rätt att sätta sig över kammarrättens beslut.

Det är helt klart att kommunstyrelsen fullt medvetet trotsade verkställighetsförbudet.
De ledamöter som röstade för beslutet handlade alltså oriktigt.
Det skedda är i hög grad klandervärt. Att offentliga organ uppsåtligen trotsar
i behörig ordning tillkomna domstolsavgöranden kan under inga förhållanden
godtas.

Mot bakgrund av det sagda har jag övervägt vilka möjligheter det finns att
vidta rättsliga åtgärder mot de ledamöter av kommunstyrelsen som medverkade
till beslutet den 6 februari om aktieteckning och de senare kommunala
beslut och åtgärder som kan sägas ha varit en direkt uppföljning av det
beslutet. Till att börja med finns det givetvis anledning att undersöka om de
ansvariga gjort sig skyldiga till brott genom sitt handlande.

Det är närmast straffbestämmelserna i 20 kap. 1 § brottsbalken om
myndighetsmissbruk och vårdslös myndighetsutövning som är av intresse i
sammanhanget. En förutsättning för straff enligt dessa bestämmelser är att
någon i ”myndighetsutövning” åsidosätter vad som till följd av lag eller
annan författning gäller för myndighetsutövningen. Förarbetena till bestämmelserna
ger inte för det här fallet någon klar vägledning för bedömningen av
om det rört sig om myndighetsutövning. Det ligger emellertid närmast till
hands att anta att de beslut och åtgärder det gäller inte kan anses som
myndighetsutövning i bestämmelsernas mening. Det rör sig ju här om
aktieförvärv, dvs. en verksamhet som inte i de hänseenden det här gäller är
närmare reglerad i kommunallagen eller annan offentligrättslig lagstiftning.

På dessa skäl har jag funnit att det inte går att ingripa med åtal för brott
enligt bestämmelserna i 20 kap. 1 §. Jag har inte heller funnit det möjligt att
styrka att något annat brott begåtts av dem som i ärendet företrätt
kommunen.

Ledamöterna av kommunstyrelsen är i egenskap av förtroendevalda inte
underkastade något disciplinärt ansvar. Något ingripande av det slaget kan
därför inte heller komma i fråga.

Som framgår av det sagda är jag starkt kritisk till att kommunen satt sig
över kammarrättens verkställighetsförbud. Men någon möjlighet till ytterligare
åtgärder mot de ansvariga har jag inte. I övrigt har jag inte funnit skäl att
gå närmare in på enskildheterna i kommunens handläggning. Däremot
återkommer jag i ett följande avsnitt med synpunkter på frågan om behovet
av ändrade rättsregler för att komma till rätta med fall av det här slaget.

3.3 Ärendet rörande Trollhättans kommun

Till en början vill jag i korthet erinra om huvuddragen i händelseförloppet.

Genom fullmäktiges beslut den 27 september 1982 godkändes det berörda
konsortialavtalet. Samtidigt anvisades medel för aktieteckning m. m. Sedan
beslutet överklagats meddelade kammarrätten i Göteborg en dom den 17
maj 1983 som innebar att beslutet upphävdes. Målet fördes sedan av
kommunen vidare till regeringsrätten, som den 10 februari 1984 avgjorde det
genom att vägra prövningstillstånd. Under hela denna tid - bortemot ett år
och fem månader - var alltså giltigheten av fullmäktiges beslut beroende av
domstols prövning. Något förordnande om verkställighetsförbud meddelades
inte under handläggningstiden. Emellertid beslöt kommunstyrelsen den
27 oktober 1983 att lägga fram ett förslag till fullmäktige - som antogs av
fullmäktige genom ett beslut den 28 november 1983, vilket lämnades
oöverklagat - om visst ytterligare engagemang i företaget.

Jag har förstått klagomålen så att föreningen är kritisk främst till att
kommunfullmäktige den 28 november 1983, trots kammarrättens dom den
17 maj samma år, beslöt om ett ökat kommunalt engagemang i det aktuella
företaget. Som jag har nämnt i det föregående (avsnitt 3.1) står emellertid
kommunfullmäktige inte under JO:s tillsyn. Jag får därför begränsa min
granskning till kommunstyrelsens befattning med saken, nämligen det
förslag till beslut som man lade fram i oktober 1983 och verkställigheten av
fullmäktiges beslut.

När det gäller kommunstyrelsens förslag till utvidgning av det kommunala
engagemanget i företaget har styrelsen argumenterat huvudsakligen efter två
linjer. För det första framhåller man att verkställighetsförbud inte hade
meddelats och menar att det stått öppet för kommunen att hävda sin egen
mening i den rättsliga frågan, som gäller om kommunens handlande höll sig
inom ramen för den kommunala kompetensen. För det andra gör man
gällande att det av styrelsen föreslagna beslutet under hösten 1983 var av en
annan karaktär än det ursprungliga beslutet. Det skulle närmast vara att
betrakta som en ekonomisk skyddsåtgärd, vilken sedd för sig skulle kunna
vara försvarbar även om det ursprungliga beslutet inte skulle stå sig.

För min del konstaterar jag att kammarrättens dom den 17 maj 1983 inte
hade vunnit laga kraft när det utökade kommunala engagemanget kom till
stånd under hösten samma år. Domen var alltså under den tiden inte formellt
bindande. Kommunen hade alltså i det läget en viss frihet att väga olika
intressen mot varandra. Men givetvis var denna frihet inte obegränsad.

Kommunallagens kompetensregel måste uppenbarligen respekteras.

Frågan om beslutet i november 1983 var godtagbart enligt kommunallagen
eller inte har inte prövats besvärsvägen. Uppenbarligen kan frågan diskuteras.
Det gäller emellertid här ett område där olika meningar kan göras
gällande. Och i sådana fall är utrymmet för JO att kritisera de bedömningar
som gjorts i viss mån begränsat. Mot denna bakgrund har jag inte funnit
tillräcklig anledning att här rikta kritik mot kommunstyrelsen för dess
befattning med saken under hösten 1983.

I övrigt har jag inte funnit anledning att närmare kommentera enskildheterna
i detta ärende.

3.4 Undersökningen beträffande elva kommunalbesvärsmål

Undersökningen omfattar elva olika fall från lika många kommuner. Det
gemensamma för fallen är att de alla helt eller till någon del fördes till
avgörande av regeringsrätten under åren 1982 och 1983 och att avgörandena
gick kommunerna emot. Dessa elva fall utgjorde det stora flertalet av de fall
av detta slag som förekom under dessa år.

Undersökningen visar bl. a. följande. I sex fall verkställdes beslutet under
den tid besvärsprocessen pågick. I de fem övriga kom alltså någon
verkställighet inte till stånd. När det gäller de verkställda besluten skedde
någon form av rättelse i fem fall av sex. I det sjätte ansåg kommunen att man
på civilrättsliga grunder var förhindrad att åstadkomma rättelse. Beslutet
avsåg ett bidrag som man ansåg sig inte kunna återkräva. I tre av de fem fall
där verkställighet inte kom till stånd hade verkställighetsförbud meddelats.
Något fall då verkställighetsförbud åsidosattes förekom inte.

Beträffande handläggningen av de olika fallen sedan kommunalbesvär
anförts ger utredningen inte underlag för någon kritik. Och jag har inte funnit
något skäl att driva utredningen vidare. Jag får alltså konstatera att det i de
undersökta fallen inte kommit fram några belägg för bristande respekt hos
berörda kommuner för domstolarnas avgöranden.

3.5 Sammanfattande synpunkter

I det föregående har jag redovisat tretton fall där olika kommuner fattat
beslut som sedermera - efter kommunalbesvär - helt eller till någon del har
upphävts av vederbörande förvaltningsdomstol. Två av fallen har tagits upp
efter klagomål. De övriga elva har jag tagit upp på eget initiativ. De utgör det
stora flertalet av de fall som prövades av regeringsrätten under åren 1982 och
1983 och där avgörandena gick kommunerna emot. Frågan i samtliga fall har
varit om den berörda kommunen respekterat vad domstolen beslutat.

Beträffande ett av klagoärendena - det som rörde Trollhättans kommun -har jag inte funnit tillräcklig anledning till kritik för bristande vilja att rätta sig
efter vad domstolarna bestämt. Och i fråga om de elva initiativärendena har
jag kunnat konstatera att utredningen inte ger belägg för någon bristande
respekt för domstolarnas beslut. Men i det återstående fallet - klagoärendet
rörande Sigtuna kommun - har jag funnit anledning till allvarlig kritik. I det
fallet har jag konstaterat att kommunen fullt medvetet satt sig över ett i

behörig ordning tillkommet domstolsavgörande.

Det som inträffade i Sigtuna är dessvärre inte unikt. I april 1984
konstaterade justitiekanslern (JK) i ett beslut angående en annan kommun
att kommunstyrelsen fullt medvetet först hade beslutat föreslå kommunfullmäktige
att fatta ett beslut som skulle strida mot ett verkställighetsförbud och
därefter verkställt fullmäktigebeslutet. Enligt uppgift har JK för närvarande
ett liknande fall under prövning.

Det framgår av avsnitt 2.1 att det inte finns någon möjlighet att ingripa med
straff eller disciplinära åtgärder mot förtroendevalda som trotsar ett verkställighetsförbud
som meddelats i en kommunalbesvärsprocess. Det kan tilläggas
att ingripanden av det slaget inte heller är möjliga på den grunden att
vederbörande sätter sig över regeln i 7 kap. 6 § kommunallagen om
skyldighet för kommunala organ att föranstalta om rättelse av verkställighet
som skett av ett beslut som senare blivit upphävt.

Enligt min uppfattning är det mycket allvarligt att det förekommit flera fall
där vederbörande kommunala organ helt enkelt struntat i domstolarnas
avgöranden. Mot bakgrund av dessa fall anser jag att det nu finns anledning
för statsmakterna att vidta åtgärder i syfte att förebygga att ytterligare fall av
detta slag inträffar. Det är troligt att lagändringar kan behövas. Förutom en
förstärkning av möjligheterna att ingripa på olika sätt mot felande kommuner
kan det finnas anledning att överväga om ändringar eller preciseringar i
gällande regler om den kommunala kompetensen kan vara en lösning.
Möjligen kan det också vara motiverat att överväga ändringar i bestämmelserna
om kommunalbesvär.

Jag skall inte här gå närmare in på vilka lösningar som är tänkbara. När det
gäller möjligheterna att ingripa med straff vill jag endast erinra om att en
ändring av straffbestämmelserna i 20 kap. 1 § brottsbalken om myndighetsmissbruk
och vårdslös myndighetsutövning nyligen diskuterats i en proposition
till riksdagen (se prop. 1984/85:117 s. 12 f.). Någon ändring föreslogs
inte i propositionen men det uttalades att det kunde finnas anledning att
återkomma till saken. Enligt min mening kan de problem det här gäller
motivera nya överväganden.

När det gäller den kommunala kompetensen finns den grundläggande
bestämmelsen i 1 kap. 4 § kommunallagen. Att bestämmelsen där vållar
tillämpningsproblem är väl känt. Jag skall här bara konstatera att en del
skulle vara vunnet redan om man kunde få en närmare precisering i lag av de
principer som i praxis anses vägledande vid tillämpning av bestämmelsen.

Beträffande kommunalbesvärsprocessen är det otvivelaktigt så att tidsåtgången
i processen ofta vållar problem. Det är viktigt att förvaltningsdomstolarna
är uppmärksamma på detta. Kortare handläggningstider skulle vara
ägnade att minska riskerna för eventuella spänningsförhållanden mellan
domstolar och kommuner. I övrigt vill jag i sammanhanget endast ifrågasätta
om det inte skulle vara möjligt att införa någon form av vitessanktion för att
garantera att domstolsbesluten respekteras. En tänkbar väg skulle kanske
vara att införa en möjlighet att förena ett verkställighetsförbud med en
vitespåföljd.

Med hänvisning till vad jag anfört i detta avsnitt kommer jag att överlämna

kopior av detta beslut till cheferna för justitie- och civildepartementen samt
till riksdagens konstitutionsutskott och justitieutskott.

Det kan tilläggas att regeringen den 24 april 1986 beslöt att tillkalla en
särskild utredare angående de aktuella frågorna. Utredaren fick i uppdrag att
förutsättningslöst överväga behovet av åtgärder med syfte att motverka att
kommuner och landstingskommuner överskrider gränserna för den kommunala
kompetensen och sätter sig över domstolarnas avgöranden i kommunalbesvärsmål.

Uttalanden angående tillämpningen av förvaltningslagens
bestämmelser om kommunicering

(Dnr 3290-1983, 2748-1984, 3207-1984, 1266-1985)

Ärendet 3290-1983

En kvinna A.T. hade i början av 1983 beviljats tidsbegränsat bostadsbidrag
t. o. m. juli 1983. I början av juni fick förmedlingsorganet ett anonymt
telefonsamtal om att A.T. var sammanboende med B.B. Denna uppgift
kontrollerades med posten. Det framkom då att B.B. ställt sin post till A.T:s
bostad och att hon inte angivit något datum för avflyttning. Förmedlingsorganet
beslöt därför den 27 juni att dra in A.T:s bostadsbidrag. Man betraktade
därefter ärendet som avslutat.

En broder till A.T. klagade till JO på förmedlingsorganets handläggning.
Bl. a. påtalades i klagomålen att bostadsbidraget dragits in utan att utredningen
först kommunicerats med A.T.

I beslut den 10 december 1985 uttalade JO Holstad bl. a. följande
angående frågan om kommunicering.

Vad sedan gäller beslutet den 27 juni framgår av utredningen att
förmedlingsorganet då beslöt att avregistrera A.T. som bidragstagare räknat
fr. o. m. den 1 juni. Orsaken var att förmedlingsorganet efter ett anonymt
telefonsamtal inhämtat uppgift från posten om att B.B. ställt sin post till
A.T:s bostad och inte angivit något datum för avflyttning. Beslutet fattades
utan att dessförinnan någon kommunikation ägt rum med A.T. fastän en
kommunikation enkelt kunde ha skett genom ett telefonsamtal. Utredningen
får anses visa att beslutet inte var av provisorisk natur utan avsett att utgöra
ett slutligt avgörande av saken.

Förmedlingsorganet har som förklaring till att man underlät att kommunicera
hänvisat till 15 § första stycket 3 förvaltningslagen. Anledningen var
enligt förmedlingsorganet den snäva tidsmarginalen för att stoppa bidraget.
Vidare menar man att det efter en utbetalning skulle ha förelegat små eller
inga möjligheter att återfå bidraget.

Enligt 15 § förvaltningslagen är huvudregeln att ärenden inte får avgöras
utan att kommunikation har kommit till stånd. I paragrafen anges fyra fall då
kommunikation inte behövs. Det fall förmedlingsorganet hänvisat till är ”om

det kan befaras att genomförandet av beslutet i ärendet annars skulle
avsevärt försvåras”. För min del får jag konstatera att den åberopade
undantagsbestämmelsen inte ger något stöd för förmedlingsorganets handläggning.
Läget var nämligen inte det att en information om den avsedda
åtgärden skulle försvåra för myndigheten att genomföra åtgärden. Situationen
var inte parallell med fall där en myndighet överväger exempelvis beslut
om förbud att lämna landet, beslut om beslag av vara eller beslut om att
kvarhålla ett fartyg. Det skall tilläggas att inte heller undantagsregeln i 15 §
första stycket 4 var tillämplig. Den regeln tar sikte på det fallet att ”ärendets
avgörande ej kan uppskjutas”. Den omständigheten att ett återkrav föranleder
visst merarbete och i vissa fall kan misstänkas bli resultatlöst utgör alltså
inte någon grund för att anse att någon av undantagsbestämmelserna i 15 §
förvaltningslagen är tillämplig.

Förmedlingsorganet gjorde sålunda fel när man utan föregående kommunikation
med A.T. drog in det tidigare beslutade bidraget för juni och juli
månader. För att förebygga missförstånd vill jag här tillägga att det i vissa fall
torde vara möjligt att utan föregående kommunikation meddela beslut om
att dra in ett bostadsbidrag tills frågan om bidrag skall utgå även i
fortsättningen utretts närmare. I dessa fall torde det åligga förmedlingsorganet
både att uttryckligen ange beslutets provisoriska natur och att därefter
utan dröjsmål genomföra den utredning som behövs. Och givetvis måste
kommunikation sedan föregå det slutliga avgörandet.

Ärendet 2748-1983

Ett bolag riktade i en anmälan till JO klagomål mot en länsstyrelse.
Bakgrunden var att bolaget ansökt om tillstånd till beställningstrafik för
godstransporter. Ansökan avslogs av länsstyrelsen. Klagomålen avser bl. a.
att bolaget inte före beslutet fått del av och tillfälle att bemöta visst material
som tillförts ärendet. Detta medgavs av länsstyrelsen som dock hänvisade till
vissa undantagsregler i 15 § förvaltningslagen.

Ärendet avgjordes av JO Holstad genom ett beslut den 27 november 1985.
Såvitt gäller frågan om kommunicering uttalade han följande.

Ärendet avgjordes alltså hos länsstyrelsen utan att bolaget fått del av och
tillfälle att bemöta visst material som tillförts ärendet av annan än bolaget,
nämligen revisionspromemorior, som tillfördes ärendet i maj 1983, ett beslut
om mervärdeskatt, som tillfördes ärendet i juli 1983, samt uppgifter från en
kronofogdemyndighet, som tillfördes ärendet den 29 september 1983. I
beslutet, som meddelades den 5 oktober 1983 motiverades underlåtenheten
att kommunicera med en hänvisning till 15 § punkterna 1, 3 och 4
förvaltningslagen.

Enligt den åberopade punkten 3 kan kommunicering underlåtas om det
kan befaras att genomförandet av beslutet i ärendet annars skulle avsevärt
försvåras. Enligt punkten 4 kan kommunicering underlåtas om ärendets
avgörande inte kan uppskjutas. Det aktuella ärendet rörde dock en ansökan
om tillstånd till viss trafik. Något genomförande som kunde försvåras kunde
inte bli aktuellt. Och något hinder emot att uppskjuta ärendet förelåg inte.
Det kan för övrigt konstateras att länsstyrelsen hade haft tillfälle att

kommunicera revisionspromemoriorna och beslutet om mervärdeskatt.
Dessa handlingar fanns ju tillgängliga under flera månader innan beslut
fattades. Mot bakgrund av det anförda blir min slutsats att 15 § punkterna 3
och 4 förvaltningslagen inte berättigade länsstyrelsen att avgöra ärendet utan
kommunicering.

Länsstyrelsen har emellertid åberopat även 15 § punkten 1, som medger
att ett ärende avgörs utan kommunicering om åtgärder för kommunicering är
uppenbart obehövliga. Det kan diskuteras om situationen var sådan att
kommunicering kunde underlåtas med stöd av denna punkt. Utredningen
ger dock inte belägg för att länsstyrelsens bedömning av den frågan var
oriktig. Och jag kan därför inte kritisera länsstyrelsen för att kommunicering
underläts.

Innan jag lämnar frågan om kommunicering vill jag kommentera ett par
frågor som aktualiserats i länsstyrelsens yttrande hit. Länsstyrelsen har
hänvisat till att bolaget hade fått del av de faktiska uppgifterna i det icke
kommunicerade materialet genom andra berörda enheter. Det är en
omständighet som kan åberopas för att förenkla förfarandet vid en kommunicering
men inte för att underlåta kommunicering. Förvaltningslagens
regler kräver ju att parten före avgörandet både underrättas om vilka
uppgifter som tillförts ärendet och får möjlighet att yttra sig över uppgifterna.

Länsstyrelsen har slutligen även hänvisat till att bolagets ombud enträget
begärde beslut i ärendet. En sådan begäran kan naturligtvis inte ge en
myndighet dispens från kravet på kommunicering av uppgifter som utan
ombudets vetskap tillförts ärendet och som kan påverka utgången i ärendet.

Ärendet 3207-1984

I klagomål till JO begärdes granskning av handläggningen inom en länsstyrelse
av ett ärende om återkallelse av ett tillstånd att servera alkoholhaltiga
drycker. Med anledning av klagomålen lämnades handlingarna i ärendet in
från länsstyrelsen. Det framgick av handlingarna att beslut om återkallelse
hade meddelats den 1 mars 1983. Yttrande begärdes från länsstyrelsen bl. a.
angående frågan om man före beslutet iakttagit kommuniceringsregeln i 15 §
förvaltningslagen.

Enligt länsstyrelsens yttrande till JO hade man genom en skriftlig
underrättelse i oktober 1982 berett restaurangägaren tillfälle att yttra sig över
innehållet i vissa bilagda handlingar. I yttrandet uppgav länsstyrelsen vidare
att man vid därefter följande inspektioner i november 1982 och i januari och
februari 1983 konstaterat att någon förändring av verksamheten inte skett
och att något egentligt nytt inte tillförts ärendet. Utredningen visade också
att någon ytterligare skriftlig underrättelse enligt 15 § förvaltningslagen inte
förekom före beslutet.

I beslut den 20 maj 1986 uttalade JO Holstad bl. a. följande.

Huvudregeln enligt 15 § förvaltningslagen är att ett ärende inte får avgöras
utan att part underrättats om och fått tillfälle att yttra sig över det som tillförts
ärendet genom annan än parten själv. Hur underrättelsen skall ske finns det
inte några närmare föreskrifter om. Det är därför i och för sig möjligt att
lämna en sådan underrättelse muntligt. Jag har emellertid förstått länsstyrel -

sens yttrande så att något sådant inte förekom i det aktuella fallet.

Länsstyrelsen har i sitt yttrande uppgett att någon förändring av klubbens
verksamhet inte hade konstaterats vid de senaste inspektionerna och att
något egentligt nytt inte hade tillförts ärendet. För egen del kan jag
konstatera att nya inspektioner hade gjorts och att man då inom länsstyrelsen
gjorde den bedömningen att några förändringar av verksamheten inte hade
skett. Dessa nya inspektioner och bedömningen i anslutning till dem måste
givetvis anses innebära att ärendet tillförts något nytt. Ärendet hade alltså
tillförts något nytt av annan än parten själv.

Mot denna bakgrund blir frågan om något av de undantag från huvudregeln
i 15 § förvaltningslagen som finns kan anses tillämpligt. Länsstyrelsen
har i den delen uppgett att ”ytterligare kommunicering framstod som
uppenbart obehövligt och att beslut i ärendet ej borde uppskjutas”. Detta
aktualiserar undantagsreglerna i 15 § andra stycket punkterna 1 och 4. Dessa
undantag avser det fall att ”åtgärderna är uppenbart obehövliga” resp. att
”ärendets avgörande inte kan uppskjutas”. Det förstnämnda undantaget tar
enligt förarbetena till förvaltningslagen (prop. 1971:30 s. 460 och 470) sikte
på bl. a. det fall att avgörandet går i gynnande riktning för parten. Något
sådant beslut var det inte fråga om i det aktuella fallet. Och inte heller i övrigt
var förhållandena sådana att det fanns något utrymme för att tillämpa denna
undantagsregel. Man hade ju anledning att räkna med att parten inte delade
länsstyrelsens uppfattning om de förhållanden vid klubben som var aktuella.

Det andra undantaget tar enligt lagens ordalydelse sikte på det fall att ett
avgörande inte kan uppskjutas. Och enligt förarbetena (prop. 1971:30 s. 454
och 471) avses fall där ett snabbt avgörande krävs för att avvärja hot mot liv,
hälsa eller egendom. Något sådant var det uppenbarligen inte fråga om i det
aktuella fallet.

Enligt min mening var alltså inte någon av de berörda undantagsreglerna
tillämplig. Huvudregeln att part skall få del av och tillfälle att bemöta vad
som tillförts ärendet borde alltså ha tillämpats. Länsstyrelsen handlade alltså
fel när man underlät att göra det.

Ärendet 1266-1985

I.P. ansökte i december 1984 hos länsarbetsnämnden i Hallands län om en
arbetsmarknadsutbildning till läkarsekreterare. Länsarbetsnämnden beslöt
den 7 januari 1985 att avslå hennes ansökan. I motiveringen angavs att
utbildningen i fråga är en högre specialkurs som i regel inte beviljas som
arbetsmarknadsutbildning. Det tillädes också att ”dessutom har Ni en
yrkesutbildning”. I.P. anförde besvär över beslutet hos AMS. I besvärsärendet
avgavs ett yttrande av länsarbetsnämnden som vidhöll sitt ställningstagande.
AMS beslöt den 10 april 1985 att avslå besvären. Som motivering
angavs följande. ”Då Ni ej sökt arbete genom arbetsförmedlingen och inte
heller planerat den sökta utbildningen som AMU /arbetsmarknadsutbildning/
i samråd med förmedlingen är anförda villkor ej uppfyllda.”

I en anmälan till JO framförde I.P. klagomål mot AMS. Hon menade att
AMS skulle ha tagit ställning endast till de skäl som länsarbetsnämnden
anfört och som hon haft tillfälle att bemöta. I sammanhanget uppgav hon

bl. a. att hon var registrerad vid arbetsförmedlingen i Kungsbacka och att
utbildningen planerades i samråd med handläggaren där.

I beslut den 8 april 1986 uttalade JO Holstad angående klagomålen i den nu
berörda delen bl. a. följande.

När det gäller AMS kan först konstateras att AMS inte kan bevilja
arbetsmarknadsutbildning med mindre än att de i författning uppställda
kraven är uppfyllda. AMS kan alltså inte kritiseras för att den saken prövades
i sin helhet och för att prövningen inte inskränktes till att avse de skäl som
åberopats från länsarbetsnämndens sida.

I sitt beslut hänvisade AMS till att I.P. inte skulle ha sökt arbete genom
arbetsförmedlingen och inte heller ha planerat utbildningen som arbetsmarknadsutbildning
i samråd med förmedlingen. I.P. har pekat på att dessa frågor
inte hade berörts i länsarbetsnämndens beslut eller i något yttrande i
besvärsärendet och att hon därför inte hade anledning att argumentera i den
delen. Sedan besvärsärendet avgjorts har det också framkommit att hon har
en annan uppfattning än AMS i saken. AMS har i sitt yttrande hit uppgett att
man bedömde det som att ärendet inte tillfördes något nytt som erfordrade
kommunicering.

Av yttrandet från AMS framgår inte klart varifrån uppgifterna om I.P:s
kontakter med arbetsförmedlingen hämtats. Närmast tillhands ligger att anta
att de hämtats från arbetsförmedlingens akt rörande henne. Det rörde sig i så
fall om uppgifter som tillförts besvärsärendet av någon annan än henne själv.
Och i så fall borde I.P. i enlighet med huvudregeln i 15 § förvaltningslagen ha
fått del av och tillfälle att yttra sig över dessa uppgifter. Men oavsett varifrån
uppgifterna hämtats menar jag att hon borde ha fått del av dem och tillfälle
att bemöta dem. Som jag framhållit i ett tidigare beslut (redovisat i
Af-handboken, avsnitt Ärendehandläggning 40 s. 3) uppställer förvaltningslagen
endast vissa minimikrav för handläggningen. Många gånger är det
påkallat att åtgärder vidtas även om lagen inte uttryckligen kräver det. För
att avgörandet skall vila på ett fullständigt och rättvisande underlag kan det
sålunda vara nödvändigt med kommunicering även om ärendet formellt sett
inte tillförts något nytt.

Uttalanden angående tillämpningen av förvaltningslagens
jävsbestämmelser

(Dnr 2014-1984, 997-1985, 3485-1985)

I ett flertal ärenden har JO Holstad haft att ta ställning till tillämpningen av
jävsbestämmelserna i 4 och 5 §§ förvaltningslagen. Här redovisas några
uttalanden i ärenden som rört sakägarjäv, ställföreträdarjäv och/eller
delikatessjäv.

Ur redogörelserna i besluten för berörda bestämmelser kan här återges
följande.

Av 4 § första stycket punkt 1 förvaltningslagen framgår att den som har att
handlägga ett ärende är jävig, om saken angår honom själv eller någon
honom närstående eller ärendets ut? ig kan väntas medföra synnerlig nytta

21 Riksdagen 1986/87. 2 sami. Nr 1

eller skada för honom själv eller någon honom närstående. Punkt 2 i samma
stycke föreskriver jäv för de fall då handläggaren eller någon närstående är
ställföreträdare för den som saken angår eller för någon som kan vänta
synnerlig nytta eller skada av ärendets utgång. I punkt 5 finns en allmänt
avfattad bestämmelse som avser sådana fall (grannlagenhets- och delikatessjäv)
som inte täcks av övriga jävsgrunder. Den som har att handlägga ett
ärende är enligt denna punkt jävig om annars någon särskild omständighet
föreligger som är ägnad att rubba förtroendet för hans opartiskhet i ärendet.

Enligt 4 § andra stycket bortses från jäv när frågan om opartiskhet
uppenbarligen saknar betydelse. Den typ av ärenden som åsyftas med
bestämmelsen är sådana ärenden som inte kräver några överväganden av den
art att fråga om partiskhet eller opartiskhet kan uppkomma (prop. 1971:30 s.
343 f.). Som exempel kan nämnas service- och registreringsärenden av
rutinbetonat slag. 15 § första stycket föreskrivs bl. a. att den som är jävig inte
får handlägga ärendet. Vidare föreskrivs i andra stycket att den som känner
till någon omständighet som kan antas utgöra jäv mot honom självmant skall
ge det till känna.

Ärende dnr 2014-1984

Ärendet rörde handläggningen inom en länsstyrelse av ett miljöskyddsärende,
närmare bestämt störningar från en motorsportanläggning. Klaganden
menade att en tjänsteman, S., som deltagit i handläggningen var jävig.

I ett beslut den 31 januari 1986 uttalade JO Holstad följande angående
jävsfrågan.

Sökande i ärendet var Umeå Automobilklubb. S. har såvitt framkommit
inte varit engagerad i denna klubb. Däremot har han under flera år innehaft
ledande befattningar i Umeå Motorsällskap, som är delägare i Bussjöbanan.
Sedan slutet av 1981 tycks han dock inte längre ha någon sådan befattning i
sällskapet. Tidigare deltog han tydligen i handläggningen av ärenden om
banan. Men efter år 1981 tycks han inte ha gjort det.

Utredningen ger inte något fullständigt underlag för att ta ställning till
klagomålen angående jäv. Och mot bakgrund av den förut berörda
tvåårsregeln har jag inte funnit tillräcklig anledning att driva utredningen
vidare. Men detta hindrar inte att jag anlägger några allmänna synpunkter på
jävsfrågan.

När som i detta fall en förening har ett betydande intresse i utgången av ett
ärende hos länsstyrelsen är den omständigheten att en handläggare är
medlem i föreningen knappast i och för sig jävsgrundande för honom. Om
däremot tjänstemannen innehar en ledande ställning inom föreningen kan
detta många gånger anses jävsgrundande. Hans ställning kan nämligen då
uppfattas som uttryck för ett engagemang som kan vara ägnat att rubba
förtroendet till hans opartiskhet i ärendet. Den som är jävig skall självmant
ge detta till känna för myndigheten. En föreskrift av den innebörden finns i
5 § förvaltningslagen.

Ärende 997-1985

Ärendet rörde handläggningen i en kommuns byggnadsnämnd och i kommunfullmäktige
av ett stadsplaneärende. I klagomålen framhölls att den
politiker som drivit frågan i byggnadsnämnden och kommunfullmäktige och
som deltagit i båda instansernas beslut också är ordförande i den ekonomiska
förening, SKB, som står som byggherre för det aktuella projektet.

I ett beslut den 24 mars 1986 uttalade JO Holstad bl. a. följande i
jävsfrågan.

Den 19 maj 1983 godkände byggnadsnämnden i Stockholm ett förslag till
utvidgad och ändrad stadsplan för ett område inom Nockeby. SKB hade av
kommunen fått markanvisning till det berörda området och hade tillsammans
med stadsbyggnadskontoret arbetat fram stadsplaneförslaget. M.
deltog som ledamot i byggnadsnämndens beslut. Frågan är om han därigenom
handlade i strid med förvaltningslagens jävsregler.

Av utredningen framgår att M. vid tillfället var ordförande i styrelsen för
SKB. Det framgår däremot inte om han dessutom var ställföreträdare för
SKB. Utredningen medger därför inte någon bestämd slutsats i frågan om
bestämmelsen i 4 § första stycket punkt 2 om ställföreträdarjäv var tillämplig.
Det är emellertid helt klart att M:s engagemang som ordförande i SKB
utgjorde en sådan särskild omständighet som var ägnad att rubba förtroendet
till hans opartiskhet i ärendet. Han var alltså jävig enligt 4 § första stycket
punkt 5, om han nu inte var det redan på grund av bestämmelsen om
ställföreträdarjäv. Någon möjlighet att bortse från jävet med stöd av 4 §
andra stycket förelåg uppenbarligen inte. Det var alltså fel av M. att delta i
byggnadsnämndens ifrågavarande beslut. Med den kritik som ligger i det
sagda lämnar jag klagomålen i den delen.

I anmälan har också ifrågasatts att M. skulle ha varit jävig vid stadsplaneärendets
handläggning hos kommunfullmäktige. Ledamöter av beslutande
kommunala församlingar står emellertid inte under JO:s tillsyn och jag är
alltså förhindrad att pröva anmälan i den delen. Jag vill ändå inte underlåta
att nämna att frågan om eventuellt jäv här är att bedöma enligt bestämmelser
i 2 kap. 13 § kommunallagen.

Ärende dnr 3485-1985

Ärendet rörde handläggningen inom länsstyrelsen i Kopparbergs län av ett
ärende angående ett remissyttrande. Klagomålen tog sikte främst på att
naturvårdsdirektören Carl Sundt hade deltagit i handläggningen av ett
remissyttrande till bostadsdepartementet över en rapport om markanvändning
i fjällnära skogar i Jämtlands län. Det gjordes gällande att Sundt själv
ägde stora arealer fjällnära skog i Härjedalen. Han skulle därför enligt
klagomålen komma att beröras ekonomiskt av eventuella inskränkningar i
skogsbruket för att tillgodose naturvårdens, rennäringens och andra intressen.

I yttrande över klagomålen anförde länsstyrelsen följande beträffande
jävsfrågan.

Länsstyrelsen vill understryka att remissen uttryckligen avsåg ”metoden för
att utarbeta regionala handlingsprogram”, alltså inte innehållet i eventuella
program. Länsstyrelsen såg vidare som sin uppgift att belysa den aktuella
frågeställningen med utgångspunkt från förhållandena i Kopparbergs län.
Yttrandet utmynnar i ett avståndstagande från de förslag som länsstyrelsen i
Jämtlands län lagt fram. Denna uppfattning baseras på att mer än 95 % av de
intressanta arealerna redan har ett skydd som ger ”samhället” möjligheter
att påverka markanvändningen.

Länsstyrelsen är givetvis angelägen om att utesluta anledningar till
misstankar om jäv. Detta kan emellertid inte få leda till att de anställdas
privatekonomiska eller över huvud taget personliga förhållanden generellt
kartläggs och registreras.

Sundts äganderätt till mark i Härjedalen är inte närmare känd av
länsstyrelsen, vare sig i fråga om omfattningen eller markens belägenhet.
Enligt länsstyrelsens mening kan det inte hävdas att varje innehav av mark
som kan beröras av en lagstiftningsåtgärd e d utesluter ägaren från möjlighet
att deltaga i t. ex. behandlingen av ett ärende om avgivande av ett
remissyttrande i lagstiftningsärendet. Med en sådan ståndpunkt skulle t. ex.
varje skattskyldig vara jävig i ärenden som gäller remisser på skatteområdet.

Till det nyss anförda kommer - som redan antytts - att länsstyrelsen i sitt
yttrande inte förutsattes ägna någon uppmärksamhet åt frågor som gällde
åtgärder beträffande viss mark. Frågan var vilka metoder man eventuellt bör
använda för att komma fram till ett åtgärdsprogram. Länsstyrelsen inskränkte
sig dessutom till att redovisa läget i Kopparbergs län och till att med denna
utgångspunkt uttala en mening i metodfrågan.

I synnerhet i tider då myndighetens resurser hela tiden begränsas är det
också särskilt angeläget att i varje ärende använda den expertis som är
tillgänglig inom myndigheten. Sundt har genom sin utbildning och tidigare
verksamhet i norra delen av Sverige en bred och djupgående erfarenhet när
det gäller fjällområdena.

Slutligen är att märka att Sundt var enbart föredragande i ärendet och att
den beslutande - länsrådet Etsare - har en på lång tjänstgöring grundad stor
erfarenhet av alla frågor som gäller naturvård m. m. i fjällområdena.

I ett beslut den 30 juni 1986 uttalade JO Holstad i huvudsak följande i
jävsfrågan.

Klagomålen riktas i första hand mot att Sundt deltagit i handläggningen av
ett ärende. Enligt klagandens uppfattning var Sundt jävig och borde av den
anledningen inte ha deltagit. Påståendet om jäv grundas på att Sundt skulle
vara ägare till viss skog och därmed ha ett intresse i saken. I klagoskriften sägs
dessutom att Sundt skulle vara part.

Av utredningen framgår att det ärende som Sundt deltog i handläggningen
av vid länsstyrelsen i Kopparbergs län rörde ett remissyttrande över ett
förslag från länsstyrelsen i Jämtlands län till metod för att utarbeta regionala
handlingsprogram för hur skogsbruket bör bedrivas i fjällnära skogsområden.
För att sakägarjäv skall föreligga krävs enligt förarbetena till förvaltningslagen
(prop. 1971:30 s. 355) att saken angår befattningshavaren på ett
sådant sätt att han är eller skulle kunna vara part eller att han åtminstone är
berörd på ett sådant sätt att han har rätt att anföra besvär över beslutet i
ärendet. Ett skogsinnehav i Härjedalen skulle uppenbarligen inte ge Sundt

någon sådan ställning i ärendet hos länsstyrelsen i Kopparbergs län. Enligt
min mening står det också klart att ett sådant skogsinnehav inte kan grunda
ett påstående om att utgången i det ärendet kan väntas medföra synnerlig
nytta eller skada i lagens mening för Sundt (jfr prop. 1971:30 s. 340). Jag
anser alltså att det inte finns anledning att anta att sakägar- eller intressejäv
skulle ha förelegat i Sundts fall.

Grannlagenhets- och delikatessjäv föreligger enligt förarbetena (prop.
1971:30 s. 343) exempelvis i sådana fall då någon är uppenbar vän eller ovän
med eller ekonomiskt beroende av part eller intressent eller direkt lyder
under honom, liksom i fall då den handläggande är engagerad i saken på ett
sådant sätt att misstanke lätt kan uppkomma om att det brister i förutsättningarna
för en opartisk bedömning. Mot bakgrund av en sådan beskrivning
kan det givetvis alltid diskuteras om en skogsägare skall anses jävig i ett
ärende som på något sätt kan röra skogsägarnas ställning i allmänhet. Men
det får också anses framgå av förarbetena (prop. 1971:30 s. 340) att jäv inte
alltid föreligger i sådana situationer. Det framhålls bl. a. att den omständigheten
att en sak rör någon såsom samhällsmedlem eller medlem av en grupp
inom samhället inte i och för sig grundlägger jäv. Det är mot denna bakgrund
som Sundts situation skall bedömas. För egen del vill jag vid den bedömningen
fästa särskild vikt vid två omständigheter. För det första har något annat
inte lagts Sundt till last av klaganden än att han skulle vara ägare av fjällnära
skog. Och för det andra rörde det ärende som Sundt deltog i handläggningen
av endast ett remissyttrande över ett förslag angående metodfrågor. Mot
denna bakgrund anser jag att det inte heller finns anledning att anta att Sundt
skulle ha varit jävig enligt regeln om delikatessjäv.

Hur det förhåller sig med Sundts skogsinnehav ger utredningen inte
besked om. Med den bedömning jag nu gjort är emellertid några ytterligare
utredningsåtgärder från min sida inte påkallade såvitt gäller jävsfrågorna.

Kritik mot vägverket för att man utan lov av berörd
fastighetsägare utfört beskärning av träd

(Dnr 830-1984)

Den 31 januari 1986 meddelade JO Holstad ett beslut av följande lydelse.
Klagomål

I ett brev hit har H. begärt att JO granskar ett ärende om handläggning av
klagomål på vägverket. Ärendet rör i sak en enligt H. ”mycket ovarsam
stympning av träd” på hans tomt. H. anser att han blivit orättvist behandlad
och har hänvisat till ett antal till brevet fogade handlingar. Dessa innehåller
dels en förundersökning med anledning av att H. polisanmält den ifrågavarande
händelsen, dels en skriftväxling med vägverket.

Utredning

Efter remiss har vägverket yttrat sig över klagomålen.

H. har kommenterat remissvaret.

Bedömning

H. har gjort gällande att de åtgärder som han vänt sig mot innebar
skadegörelse och har därför av vägverket begärt skadestånd. Vad beträffar
frågan om åtgärderna innebar brott har vederbörande åklagarmyndighet
beslutat att lägga ned den förundersökning som företagits; vid beslutet har
angetts att gärningen inte utgjorde något brott. Vägverket har förklarat att
man anser sig inte vara skadeståndsskyldig. Man menar att fastigheten inte
drabbats av någon värdeminskning.

Normalt uttalar JO inte sin mening angående frågan om en förundersökning
bort läggas ned eller inte. Endast vid klara felbedömningar från
vederbörande åklagares sida brukar sådana uttalanden förekomma. Mot den
bakgrunden har jag i det här fallet inte funnit skäl att kommentera åklagarens
beslut.

Inte heller i skadeståndsfrågor kan man normalt räkna med något
ställningstagande från JO. Det är i första hand en uppgift för domstolarna att
pröva sådana frågor. Jag lämnar alltså även frågan om skadestånd utan
närmare kommentarer.

Det finns emellertid inte något hinder mot att jag i övrigt granskar hur man
inom vägverket agerade i samband med kvistningen av de berörda träden.

Åtgärder av det aktuella slaget faller inom väglagens (1971:948) reglering
under avsnittet ordnings- och säkerhetsföreskrifter. Där föreskrivs, såvitt här
är av intresse, i 53 § följande. Är det nödvändigt för vinnande av fri sikt eller
är det annars påkallat av hänsyn till trafiksäkerheten, kan länsstyrelsen
besluta att träd eller buske intill vägområde får avlägsnas eller kvistas genom
väghållningsmyndighetens försorg. I samband med ett sådant beslut meddelar
länsstyrelsen de föreskrifter som behövs.

Dessa bestämmelser kan visserligen inte anses hindra att i vissa fall
åtgärder av det berörda slaget får vidtas utan länsstyrelsens tillstånd,
nämligen när det föreligger en överenskommelse mellan vägverket och
fastighetsägaren eller annan sakägare. Av utredningen framgår att det i det
aktuella fallet inte förelåg någon överenskommelse i saken. H. hade inte ens
underrättats om vad som förestod. Jag noterar att vägverket vid skriftväxlingen
med H. emellertid har medgivit den sistnämnda bristen. Att man
handlade i strid med gällande regler i H:s fall är alltså klart.

Tillstånd av länsstyrelsen har tydligen regelmässigt inte aktualiserats i den
berörda verksamheten. Uppgifter vid förundersökningen ger vidare vid
handen att H:s fall inte var någon engångsföreteelse såvitt avser avsaknaden
av uttrycklig överenskommelse. Hos vägförvaltningens personal har man
sålunda uppgett att man efter händelsen hos H. bestämde sig för att fråga
tomtägarna om hur dessa ville ha arbetet utfört.

Mot den nu angivna bakgrunden anser jag att vägverket, åtminstone på
den aktuella vägförvaltningen i Örebro län, tagit alltför lätt på de bestämmel -

ser som meddelats till sakägarnas skydd. Man har sålunda åtminstone i viss
utsträckning nöjt sig med att endast anta att sakägarna godtar åtgärderna.
Man har inte i förväg förvissat sig om deras inställning.

Även om det naturligtvis är angeläget att i möjligaste mån undvika en
tyngande formalisering, måste vägverket givetvis se till att lagens krav
uppfylls i den aktuella verksamheten. I de fall man stödjer handlandet på
överenskommelser med sakägarna, skall man alltså inte basera sig på enbart
antaganden. Lagbestämmelsernas innebörd måste antas vara att sakägarens
uppfattning bör tillmätas betydelse inte bara i frågan om kvistning m. m. över
huvud taget skall få tillgripas utan även när det gäller detaljer i utförandet av
åtgärderna. Jag förutsätter att verket nu - om man inte redan gjort det - i
erforderlig utsträckning informerar berörda handläggare om vad som åligger
dem.

Med den kritik mot vägverket som ligger i det föregående avslutar jag detta
klagoärende.

Förstöring under tullkontroll av ett parti rhododendronplantor
(Dnr 3117-1981)

I en anmälan till JO berättade S. att det i TV:s nyhetsprogram Sydnytt den 13
november 1981 förekom ett reportage som beskrev hur tullverket, inför
TV-kameran, vid en plantskola förstörde cirka 250 rhododendronplantor,
enligt uppgift ”för att skydda konsumenterna”. Plantorna hade importerats
till Sverige drygt ett år tidigare, utan knoppar men utan att det i importhandlingarna
angetts ”f. v. k.” (= för vidare kultur). S. ville att JO skulle utreda
om tullverkets ”förstörelsemani” var förenlig med gällande lag och regeringsförklaringar
om bekämpning av onödig byråkrati.

Först några ord om olika myndigheters ansvarsområden.

Lantbruksstyrelsen (LBS) skall kontrollera dels att till Sverige inte införs
skadegörare som kan förorsaka allvarlig skada på inhemska odlingar eller här
lagrade växtprodukter, dels att växter som yrkesmässigt saluhålls inom
landet uppfyller vissa närmare angivna sundhets- och kvalitetskrav. För på
visst sätt skadeangripna växter råder införselförbud och för kvalitativt och
sundhetsmässigt undermåliga växter har LBS getts möjlighet att föreskriva
inskränkningar i införseln. Sålunda skall vid införsel av bl. a. rhododendronbuskar
företes s. k. sundhetscertifikat utfärdat av odlingslandets växtskyddsmyndighet.
LBS skall granska certifikatet och förse det med uppgift om
införsel får ske eller inte. LBS får undersöka inkomna växter. Sådan
undersökning skall, om inte särskilda skäl föreligger, ske genast efter
varornas ankomst till riket. När det gäller redan införda eller här odlade
plantskoleväxter avsedda för yrkesmässig försäljning, skall LBS kontrollera
att dessa uppfyller vissa krav i fråga om sundhet och kvalitet. Kontrollen sker
genom inspektioner och på försäljningsställen och kan resultera i godkän -

nande, fortsatt kontroll eller kassering. Kassering får ske endast om växterna
är angripna av vissa skadegörare eller om de inte godkänts vid tidigare
inspektioner och vid efterkontroll inte kan godkännas.

Tullverket ansvarar för att varor som införs i Sverige förtullas. I samband
med förtullningen skall tullmyndigheten kontrollera att varan får införas.
Oförtullad vara och vara som anmälts till utförsel står under tullverkets
överinseende. Tullmyndighet kan medge att införd vara som inte är förtullad
förstörs under myndighetens överinseende. Vara som enligt särskild författning
inte får införas till Sverige eller vara för vilken särskilt föreskrivet
införselvillkor inte är uppfyllt får förstöras under överinseende av tullmyndighet
eller återutföras.

Efter remisser svarade generaltullstyrelsen att plantorna i vederbörlig
ordning hade förtullats och utlämnats till plantskolan och att tullverket
förfarit felaktigt genom att framtvinga förstöringen. Det framhölls också att
rutinerna numera ändrats så att ett upprepande inte skulle kunna ske.

Lantbruksstyrelsen uppgav i remissvar att systemet med inspektion på
plantskolan först efter att plantorna förtullats och utlämnats hade accepterats
av tullverket, importören och växtinspektionen i syfte att underlätta
hanteringen och förbilliga importörens transportkostnader.

I beslut den 14 augusti 1985 gjorde JO Nilsson denna bedömning.

Växter får införas till Sverige under de särskilda förutsättningarna att de
dels är friska (”sunda”) och fria från skadegörare, dels håller en viss kvalitet.
Lantbruksstyrelsen svarar för sundhets- och kvalitetskontrollen medan det är
tullverkets sak att se till att endast sådana växter som lantbruksstyrelsen har
godkänt också förs in i landet. När tullmyndigheten har godkänt införseln av
en växt (eller ett parti växter) upphör dess befattning med växten (eller
partiet) i fråga. Lantbruksstyrelsen gör det i princip inte; det hör också till
styrelsens uppgift att se till att ur kvalitetssynpunkt undermåliga växter inte
säljs (”tillhandahålls allmänheten genom försäljning”). Den uppgiften
fullgörs genom att styrelsen gör inspektioner; vid dessa kan en odling eller
växtparti antingen godkännas, ingå i fortsatt kontroll eller kasseras.

(---)

Till tullmyndighetens agerande är detta att säga. Den 24 mars 1980 anmäldes
de aktuella rhododendronplantorna till förtullning. En preliminär tulldeklaration
lämnades och föreskrivet sundhetscertifikat företeddes. Lantbruksstyrelsens
växtinspektion hade samma dag godkänt växterna för införsel
genom en undertecknad stämpel på sundhetscertifikatet. Hinder mot
införsel förelåg alltså inte och plantorna förtullades och lämnades ut till
Skåne-Plantor AB. Därmed stod plantorna inte längre under tullkontroll (jfr
50 § tullstadgan). Sålunda saknades också författningsstöd för åtgärden att i
den slutliga tulldeklarationen göra avdrag för de 250 plantornas vikt och
värde. Generaltullstyrelsen har i sitt yttrande den 17 juni 1983 uppgett att den
tullskyldige hade kunnat korrigera felet genom att anmäla varorna till
återutförsel eller till förstöring under tullkontroll med anspråk på särskild
restitution. Frånsett det faktum att utredningen klart visar att den tullskyldige
inte hade det minsta intresse av några sådana åtgärder - och heller inte

med stöd av några författningar kunde tvingas därtill - framstår det som
något anmärkningsvärt att en myndighet måste lita till den enskildes goda
vilja för att få sina egna misstag korrigerade. Tulldirektionens åtgärd att
uppmana Skåne-Plantor AB:s ombud att ange plantorna till återutförsel eller
förstöring saknar alltså helt och hållet stöd i de gällande författningarna.
Plantorna var ju redan införda och lagen om transport, förvaring och
förstöring av införselreglerade varor m. m. inte längre tillämplig. Det ligger
obehagligt nära till hands att tro att plantorna trots det anmäldes till
förstöring endast därför att Skåne-Plantor AB förletts till åtgärden genom
bl. a. tullmyndighetens felaktiga handlande.

När det gäller lantbruksstyrelsens agerande i ärendet kan först konstateras
att växtinspektionen, efter att ha granskat sundhetscertifikatet beträffande
de 250 rhododendronplantorna, den 24 mars 1980 beslutade att godkänna
dessa för införsel. Därmed var införselfrågan, i den mån den faller inom
lantbruksstyrelsens kompetensområde, avgjord. Först den 25 mars, när
plantorna var både förtullade och införda, använde sig växtinspektionen av
möjligheten att undersöka växterna (15 § första stycket förordningen om
införsel av växter m. m.). Det borde vara uppenbart att en sådan undersökning
skall göras innan beslut fattas om att införsel får ske eftersom
lantbruksstyrelsen saknar möjlighet att ändra ett tidigare beslut att godkänna
införsel liksom att över huvud taget efter att införsel har skett fatta beslut i
den frågan. Det beslut att avvisa plantorna som lantbruksstyrelsen fattade
den 25 mars 1980 var alltså olagligt. Lantbruksstyrelsen skulle vid undersökningen
i stället ha behandlat plantorna som odling eller växtparti avsett för
försäljning och kunde då antingen ha godkänt dem (vilket dock tydligen inte
var aktuellt) eller överfört dem till fortsatt kontroll. När Skåne-Plantor AB
sedan hos lantbruksstyrelsen ansökte om dispens för att få införa plantorna
var det egentligen en felaktig och helt onödig åtgärd men fullt förståelig
eftersom bolaget i sin tur blivit vilselett av lantbruksstyrelsens felaktiga
beslut. När Skåne-Plantor AB sedan hos lantbruksstyrelsen ansökte om
dispens och åberopade att plantorna hade utvecklat sig väl ansåg sig
lantbruksstyrelsen inte kunna pröva ansökan eftersom frågan om införsel
redan hade prövats och slutligt avgjorts genom regeringsrättens beslut att
inte meddela prövningstillstånd. Detta meddelades Skåne-Plantor AB
skriftligen men utan besvärshänvisning. Eftersom beslutet att avvisa ansökan
gick Skåne-Plantor AB emot skulle det självklart ha försetts med besvärshänvisning
(18 § förvaltningslagen). Som skäl för att avvisa ansökan åberopade
lantbruksstyrelsen vad som inom juridiken benämns res judicata. Det hade
otvivelaktigt varit mer på sin plats att beakta res judicata den 25 mars 1980 än
att göra det i samband med en förnyad dispensansökan, där sökanden
dessutom åberopar nya omständigheter!

Generaltullstyrelsen och lantbruksstyrelsen har i sina respektive yttranden
upplyst att de principer som numera tillämpas för växtskyddsklarering -nämligen att all kontroll av varorna sker före förtullning - skall förhindra en
upprepning av detta fall. Trots det klandervärda sätt på vilket de berörda
myndigheterna har skött detta ärende har jag därför beslutat att avsluta
ärendet med den kritik som ligger i vad jag tidigare har sagt. - Skåne-Plantor
kan vända sig till justitiekanslern (JK) för att få eventuella skadeståndsanspråk
prövade.

Underrättelse till sökande eller klagande om att framställning
kommit in till myndighet

(Dnr 2438-1985)

Bakgrund och anmälan

K. hade fått länsstyrelsens tillstånd den 13 augusti 1985 att ”fram till dess
rapsen skördats” fälla två älgar på sin egendom. K. vände sig två dagar
därefter till naturvårdsverket och anhöll om att få bedriva jakten en timma
efter solens nedgång (ett tillstånd som bara verket kunde ge).

Den 28 september 1985 skrev K. till JO och klagade på att han ännu inte
hade fått svar på sitt augustibrev till naturvårdsverket. Han konstaterade att
det var meningslöst med ett svar sedan skörden bärgats.

Utredning

Samtal hölls med naturvårdsverket. Från verkets sida uppgavs då bl. a. att
ärendet med hänsyn till dess principiella vikt hade varit på remiss hos två
jägarförbund och att man sedan hade kopplat samman ärendet med ett
ärende hos jordbruksdepartementet om sådan ändring i jaktstadgan att jakt
efter älg under skymningstimmen blev tillåten.

Bedömning

Vid ärendets avgörande den 12 november 1985 uttalade JO Nilsson bl. a.
följande.

Jag ser ingen anledning att här ta upp och värdera den handläggningsordning
som naturvårdsverket (= enheten för faunavård och jakt) valde. Jag går
alltså inte in på någon bedömning av om frågan hade en sådan principiell vikt
och betydelse att en remissrunda var motiverad; inte heller diskuterar jag det
lämpliga i att som skedde koppla ihop K:s ansökan med den större frågan om
”skymningsjakt” som sådan. Jag uppehåller mig uteslutande vid frågan om
det var riktigt och rimligt att K. hölls ovetande om hur hans ansökan - som ju
onekligen i sig var brådskande - handlades och vilka vittsyftande överväganden
som den gett upphov till.

Nu förhåller det sig så att det inte finns någon i författning fastslagen
skyldighet för myndigheter i allmänhet att underrätta en sökande eller
klagande om att hans eller hennes framställning har kommit in till myndigheten
och hur myndigheten tänker hantera den. (Däremot finns specialbestämmelser,
t. ex. för JO. Se lag (1975:1057) med instruktion för justitieombudsmännen,
19 §. Där sägs: ”JO bör skyndsamt lämna klaganden besked om
huruvida klagomålet avvisas, avskrives från handläggning, överlämnas till
annan myndighet eller upptages till utredning.”) Men detta förhållande
utesluter givetvis inte att en sådan underrättelse lämnas. Allmänna servicesynpunkter
talar för att så sker och även myndigheten som sådan skulle
säkert tjäna på en sådan ordning genom att den skulle ”besparas” eventuella
telefonförfrågningar. Jag är övertygad om att den ”belastning” som det

skulle kunna innebära att sända i väg en sådan underrättelse mer än väl skulle
kompenseras av uteblivna ”störningar” i form av mer eller mindre irriterade
telefonsamtal eller skriftliga förfrågningar - och då har jag inte räknat den
ökning av myndighetens good-will som en sådan rutin skulle medföra. I det
här aktuella fallet skulle naturvårdsverket kunnat enkelt höja sin servicenivå
genom att tillställa K. kopior av remissyttrandena.

Jag kan alltså formellt inte klandra naturvårdsverket för att man inte gav
K. ett enda livstecken, men jag kan rekommendera verket att överväga att
införa sådana underrättelserutiner att verkets kunder - och då i första hand
de som har så brådskande ärenden som K. - får reda på vilken byråkratisk
tågordning som gäller och vad som kommer att hända; att ta fram ett
formulär för en sådan underrättelse kan inte stöta på några större svårigheter.
Om verket i något hänseende är av en annan uppfattning är jag tacksam
för ett meddelande.

Naturvårdsverket har med anledning av mitt beslut utarbetat och till mig
översänt en ny blankett ”Mottagningsbesked”, avsedd att användas när
handläggningstiden kan väntas bli lång. Jag har inget att invända mot
innehållet i blanketten.

Handläggning av anmälan till handelsregistret om bl. a.
bolagsmans utträde ur handelsbolag

(Dnr 1447-1983)

I sitt beslut i ärendet den 4 december 1985 anförde JO Nilsson i huvudsak
följande.

1 Fakta i saken

1.1 Vad som hände hos länsstyrelsen/handelsregistret

Handelsbolaget med firma Restaurang I. Handelsbolag var fram till den 14
april 1983 registrerat i handelsregistret i Västernorrlands län. Den dagen
avregistrerades bolaget men dessförinnan hade detta skett.

Den 21 januari 1981 kom en ändringsanmälan gällande handelsbolaget in
till handelsregistret. Den var undertecknad av R., G. och P. och avsåg att R.
skulle kvarstå i bolaget, P. tillkomma och G. avgå. Eftersom P. var utländsk
medborgare så behövde han särskilt tillstånd för att få ingå i handelsbolaget.
(Se den då gällande lagen (1968:557) om vissa inskränkningar i rätten att
sluta svenskt handelsbolag m. m. Numera gäller lag (1982:617) om utländska
förvärv av företag m.m., som trädde i kraft den 1 januari 1983. Äldre
bestämmelser tillämpas på förvärv före sistnämnda tidpunkt, se särskild
promulgationslag (1982:619). Det var länsstyrelsen som prövade tillståndsfrågan.
Samma dag som ändringsanmälningen kom in till länsstyrelsen

översändes till P. en blankett för ”ansökan om tillstånd att ingå i handelsbolag”.
Blanketten kom ifylld åter till länsstyrelsen den 11 februari 1981. Viss
komplettering infordrades och kom in den 13 mars 1981. Kompletteringen
bestod bl. a. i ett handelsbolagsavtal. I detta sades att R. och P., som inträdde
i stället för G., avsåg att bedriva hotell- och restaurangverksamhet i
Kramfors; det föreskrevs också att P. skulle anses ha inträtt i och med att
tillstånd meddelades. Avtalet var undertecknat av R., P. och G. Dessutom
företeddes ett bevis om att P. hade permanent uppehållstillstånd, varför han
inte behövde något särskilt näringstillstånd enligt lagen (1968:555) om rätt
för utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket.

Den 16 mars 1981 skickades ansökningen om tillstånd för P. att få ingå i
handelsbolaget till polisstyrelsen i Kramfors för utredning och yttrande.
Polisstyrelsen svarade den 24 mars 1981 då man meddelade att P. var
misstänkt för omfattande skattebedrägerier och att polisens ekonomiska
enhet i Sundsvall skötte utredningen; man omtalade vidare att telefonbesked
skulle lämnas när utredningen var slutförd. Med anledning av detta beslöt
länsstyrelsen att ansökningen skulle vila tills vidare i avvaktan på vidare
besked från polismyndigheten i Kramfors.

Den 9 april 1981 kom ännu en ändringsanmälan, undertecknad av R., G.
och P. in till handelsregistret. Denna andra hade samma innehåll som den
tidigare såvitt gällde bolagsmännen men innehöll dessutom uppgift om ny
adress för huvudkontoret och ändrad firmateckning.

Den 21 maj 1981 hade handelsregistret ett telefonsamtal med P:s ombud.
Ansökningen skulle enligt ombudet återkallas. Handelsregistret skulle
avvakta skriftlig återkallelse.

Den 30 september 1981 ringde man från handelsregistret till G:s föräldrahem
och talade med hennes far. Denne skulle uppmana G. att kontakta
länsstyrelsen i ärendet om registrering av handelsbolaget.

Den 22 september 1981 meddelade polisen i Kramfors att utredningen
hade lämnats över till åklagarmyndigheten i Härnösand.

Den 16 mars 1982 fick handelsregistret från åklagarmyndigheten upplysningen
att P. hade återvänt till England någon gång efter den 16 september
1981, då meddelat reseförbud hade hävts. Uppgiften bekräftades av polismyndigheten
i Sundsvall. I handelsregistrets handlingar antecknades samma
dag att åtgärder nu måste vidtas för att avföra handelsbolaget ur registret. R.
borde - enligt samma anteckning - tillsammans med G. avregistrera bolaget
omgående eller också borde G. omgående anmäla utträde ur bolaget. Nya
ägare hade tillträtt rörelsen.

Den 22 mars och 6 april 1983 mottog handelsregistret anmälningar om
avregistrering från R., som nu bytt namn till B., resp. G.

Den 14 april 1983 beslöt länsstyrelsen avregistrera handelsbolaget i
handelsregistret.

1.2 Vad som hände hos kronofogdemyndigheten och i domstolarna

Handelsbolaget var restfört för mervärdeskatter om sammanlagt 20 384 kr.
avseende tiden maj-augusti 1981.

Den 15 september 1982 ansökte kronofogdemyndigheten hos Sundsvalls

tingsrätt om betalningsföreläggande för G. i hennes egenskap av bolagsman
att betala de restförda mervärdeskatterna. Bestämmelsen i 2 kap. 20 § första
stycket lagen (1980:1102) om handelsbolag och enkla bolag-i fortsättningen
kallad handelsbolagslagen - åberopades. (Lagrummet lyder: Bolagsmännen
svarar solidariskt för bolagets förpliktelser.)

G. bestred ansökningen.

Kronofogdemyndigheten tillställde tingsrätten registreringsbevis (utfärdat
den 23 juni 1982) och kopior av indrivningskort. Myndigheten uttalade
samtidigt att det av registreringsbeviset och indrivningskorten framgick att
G. hade varit bolagsman i handelsbolaget under tid då bolaget hade blivit
betalningsskyldigt för mervärdeskatterna.

Tingsrätten förordnade att målet skulle hänskjutas till rättegång.

Den 27 januari 1983 hölls förhandling i målet. Kronofogdemyndigheten
meddelade att grunden för statsverkets yrkande var att G. hade varit och
enligt handelsregistret alltjämt var en av bolagsmännen i handelsbolaget och
att hon i den egenskapen var personligen ansvarig för bolagets skulder.

G. uppgav att hennes delägarskap i handelsbolaget hade upphört den 1
januari 1981. Avtal om att P. skulle inträda i och hon utträda ur bolaget hade
upprättats i januari 1981. Hon kände inte till att hon enligt handelsbolagslagen
i egenskap av delägare kunde komma att ansvara även för bolagets
mervärdeskatteskulder. Hennes kompanjon och P. hade lovat ombesörja att
hon avregistrerades som delägare. Hon gjorde gällande att hon hade lämnat
ställningen som bolagsman den 1 januari 1981 och att hon av den anledningen
inte kunde ha betalningsansvar för mervärdeskatter som uppkommit efter
detta datum.

Kronofogdemyndigheten vitsordade att ett giltigt avtal hade träffats, enligt
vilket G. omkring årsskiftet 1980/81 utträtt ur handelsbolaget. Men så länge
anteckningarna i handelsregistret utvisade att hon var delägare kvarstod
hennes betalningsansvar. Hon hade haft alla möjligheter att själv anmäla sitt
utträde resp. att kontrollera att det gjorts av kompanjonen och/eller P. Det
skulle inte vara godtagbart att acceptera ett utträde utan efterföljande
registrering. Enligt 2 kap. 22 § handelsbolagslagen gällde att en bolagsman
som hade avgått inte svarade för de förbindelser som uppkommit efter
avgången, om bolagets medkontrahent känt till eller borde ha känt till att
bolagsmannen avgått. Det hade här inte ens påståtts att staten kände till eller
borde ha känt till att G. utträtt ur bolaget.

I sin dom den 10 februari 1983 uttalade tingsrätten bl. a. att det ”i målet ej
ens påståtts, att staten ej skulle ha varit i god tro beträffande G:s ställning
som bolagsman i bolaget vid tiden för påförandet av de aktuella mervärdeskattebeloppen”.
Tingsrätten fann bl. a. därför att G. inte kunde undgå
betalningsskyldighet. Tingsrätten förpliktade följaktligen henne att betala
den restförda mervärdeskatten om 20 384 kr. Hon skulle dessutom betala
statsverkets rättegångskostnader.

G. överklagade till hovrätten för Nedre Norrland. Samtidigt (den 28
februari 1983) skrev hennes ombud till handelsregistret och frågade om
ändringsanmälan, avseende bl. a. att G. inte längre skulle vara bolagsman,
hade gjorts i början av januari 1981 och - om så var fallet - varför någon
ändring inte hade gjorts i registret.

Länsstyrelsen svarade den 10 mars 1983. Efter en redogörelse för
bakgrundsfakta (i huvudsaklig överensstämmelse med den redogörelse som
här har lämnats under punkt 1.1) uttalade länsstyrelsen avslutningsvis detta:

På grund av ovan redovisade omständigheter har således de ingivna
ändringsanmälningarna inte kunnat registreras i handelsregistret. Inte heller
har vare sig R. eller G. kontaktat länsstyrelsen om återkallelse eller begäran
om någon annan länsstyrelsens åtgärd beträffande de två ingivna ändringsanmälningarna.
Det normala förfarandet vid anmälan av bolagsmans avgång
och ny bolagsmans inträde i handelsbolag är att registrering av ändringsanmälningarna
sker samtidigt.

Enligt 13 § tredje stycket 4 p. handelsregisterlagen (1974:157) har
bolagsman som lämnat bolaget rätt att göra anmälan om sin avgång. En
skriftlig anmälan från G. om utträde ur handelsbolaget kommer omgående
att föranleda en registrering i handelsregistret och därmed hennes avgång ur
bolaget. I övrigt kommer länsstyrelsen att arbeta vidare på att få handelsbolaget
ifråga avfört ur handelsregistret.

Länsstyrelsens svar föranledde staten - företrädd av riksskatteverket - att
medge G:s vadetalan i huvudsaken. Däremot bestred staten hennes vadetalan
när det gällde rättegångskostnaderna.

Hovrätten meddelade dom i målet den 3 december 1984. Hovrätten
ogillade statens käromål i huvudsaken under hänvisning till statens medgivande.
I fråga om rättegångskostnaderna ansåg hovrätten att dessa skulle
kvittas såväl vid tingsrätten som i hovrätten och beslöt därför att G. skulle
befrias från skyldigheten att ersätta staten dess kostnader vid tingsrätten.

G. har fullföljt sin talan till högsta domstolen beträffande rättegångskostnaderna.
Målet är inte avgjort än.

2 Anmälan

I ett brev till JO hemställde chefskronofogden Lars Leijon om JO:s uttalande
om länsstyrelsens handläggning av G:s anmälan om utträde ur handelsbolaget.
Han bifogade sin skriftväxling med länsstyrelsen i registreringsärendet.

3 Utredning

Länsstyrelsen yttrade sig efter remiss.

4 Bedömning

I normalfallet ligger det säkerligen i sökandenas intresse att in- och
utträdesanmälningar till handelsregistret behandlas och registreras samtidigt:
den enes inträde är ju som regel beroende av den andres utträde. Den
rutinen är rimligen att föredra i sådana fall där det bara finns två bolagsmän
och den ene skall gå ur och ersättas med en tredje person; ett handelsbolag
anses ju ha trätt i likvidation om antalet bolagsmän har gått ned till en och
detta förhållande har bestått i sex månader (2 kap. 28 § handelsbolagslagen).
Det är för övrigt att notera att handelsregisterlagen också utgår från att
anmälningar av olika slag till registret görs av samtliga bolagsmän, dock att

bolagsman som har lämnat bolaget har rätt att göra egen anmälan om sin
avgång (9 och 13 §§). Till förmån för denna ”samtidighetsrutin” talar vidare
att den är i den meningen fördelaktigare för bolaget som den innebär att
endast en registreringsavgift behöver betalas. Tilläggas kan att LON har
förordat att in- och utträde i handelsbolag registreras samtidigt; några
direktiv eller föreskrifter i ämnet har dock inte utfärdats.

I det nu aktuella fallet hade anmälan om utträde och inträde gjorts
gemensamt av bolagsmännen, dvs. R. och G., och den person, som skulle
inträda i stället för G., dvs.P. I det handelsbolagsavtal, som bifogades, står
det uttryckligen, att P. inträdde i stället för G. men att inträdet skulle anses
medgivet först i och med att tillstånd meddelades; P. fick ju som utländsk
medborgare inte vara bolagsman utan länsstyrelsens tillstånd. Det är
naturligt - mot bakgrunden av innehållet i det bakomliggande handelsbolagsavtalet-
att tolka anmälan så att G:s utträde förutsatte att P. fick tillstånd att
inträda och att ut- och inträdet skulle ske samtidigt.

Någon invändning mot samtidighetsrutinen som sådan kan - mot bakgrund
av det som här anförts - inte resas. Men en handläggningsordning som
förutsätter samtidighet riskerar att dra ut på tiden, vilket väl illustreras av det
nu aktuella fallet. En långdragen process kan vålla de berörda problem så
som lagstiftningen är uppbyggd.

En bolagsman, som avgår, svarar sålunda inte för de förbindelser av
bolaget, som uppkommer efter avgången, om bolagets medkontrahent
kände till eller borde ha känt till att bolagsmannen avgått (2 kap. 22 §
handelsbolagslagen). Motsättningsvis följer att bolagsmannen blir betalningsskyldig
om medkontrahenten var i god tro när det gäller avgången. -Handelsregisterlagen föreskriver att registrering eller avförande ur registret,
som har kungjorts i Post- och Inrikes Tidningar, skall anses ha kommit till
tredje mans kännedom, om det inte framgår av omständigheterna att han
varken hade eller borde ha haft vetskap om det (19 §). Innan kungörande
skett kan däremot, enligt en allmän rättsprincip, förhållande, som blivit eller
bort bli infört i registret, inte med laga verkan åberopas mot annan än den
som visas ha känt till det (se prop. 1974:4 med förslag till firmalag m. m.
s. 246).

Det är uppenbart att ju längre det dröjer innan en utträdesanmälan
registreras, desto större blir riskerna för den som har anmält utträde att bli
betalningsansvarig för civilrättsliga förbindelser som bolaget ingått under
tiden, eftersom medkontrahenten presumeras vara i god tro beträffande
avgången, så länge den inte registrerats och kungjorts. Eventuellt kan den
som anmält sitt utträde också komma att bli betalningsansvarig för skatter,
som har påförts bolaget efter det att han eller hon gjort anmälan till
handelsregistret om sin avgång men innan den registrerats och kungjorts.
(Svaret på den sist ställda frågan beror bl. a. på hur dessa två delfrågor
besvaras:

a) Är förutnämnda bestämmelse i 2:22 handelsbolagslagen analogiskt
tillämplig på skatteförhållanden?

b) Hur bedöms god tro hos staten? Kan t. ex. en länsstyrelses uppbördsenhet
vara i god tro, när handelsregisterenheten vid samma länsstyrelse inte är
det?

Svea hovrätt har i dom den 17 juni 1985 (mål T 741/84) besvarat fråga a)
jakande, fråga b) nekande. Domen har överklagats.

(Jfr också NJA I 1974 s. 378 f.)

Det förhåller sig nu så att medborgarna förutsätts känna till de regler som
gäller dem och deras rättigheter och skyldigheter; okunnighet om att en viss
åtgärd t. ex. var förbjuden friar inte från ansvar när åtgärden väl företagits (=
ignorantia juris nocet). Tillämpad på handelsbolag innebär den principen att
en bolagsman får förutsättas känna till de rättigheter och skyldigheter som
gällande lagar och författningar tillerkänner resp. ålägger honom eller
henne. Det kan därför hävdas att en avgående bolagsman självmant och utan
påminnelser från myndighetshåll har att vidta de åtgärder som behövs för att
undgå de negativa effekterna t. ex. av de tidigare nämnda bestämmelserna i
handelsbolagslagen och handelsregisterlagen.

Vad man däremot inte kan begära av en enskild bolagsman, som skall
utträda ur ett handelsbolag, är att han eller hon känner till länsstyrelsens
handläggningsrutiner såvitt avser handelsregistret. Om dessa, till följd av att
länsstyrelsen tillämpar ”samtidighetsrutinen” när det gäller handläggningen
av ut- och inträdesanmälningarna, leder till att en utträdesanmälan får vila till
dess frågan om inträdesanmälan har prövats - vilket kan dröja om den som
anmält inträde är utländsk medborgare - bör det kunna krävas av länsstyrelsen
att den informerar den, som anmält sitt utträde, om detta förhållande.
Vederbörande bör samtidigt erinras också om sin rätt att göra egen
utträdesanmälan eller begära att hans eller hennes utträde behandlas och
registreras separat.

I detta fall har länsstyrelsen den 30 september 1981 ringt G:s föräldrahem
och talat med hennes far, som skulle uppmana henne att kontakta länsstyrelsen
i registreringsärendet. Man menar att man därmed gjort vad som kunde
begäras med hänsyn till arbetsbelastning och resurser och till att viss aktivitet
bör kunna förväntas från sökanden själv i ett fall som detta. Jag kan inte dela
den uppfattningen. Jag anser att länsstyrelsen gjorde för litet och - framför
allt - gjorde det för sent. Det man hade kunnat begära var att länsstyrelsen
sökt personlig kontakt med G. per telefon eller brev. Och det på ett betydligt
tidigare stadium, lämpligen i samband med att man i slutet av mars 1981
beslöt att ansökningen skulle vila i avvaktan på utredning och vidare besked
från polismyndigheten.

Statsverket har numera tagit tillbaka sitt skattekrav mot G. sedan
dröjsmålet med registreringen blev känt. Bortsett från eventuella rättegångskostnader,
som är uppe i ett mål hos HD, har G. alltså inte lidit någon
ekonomisk skada. Jag nöjer mig med den kritik som ligger i vad jag nyss har
sagt.

Länsstyrelsen uppger i remissvaret till JO att man numera markerar på
registerbladet att ändringsanmälan kommit in och att man i förekommande
fall också noterar att utredning pågår. ”Dessa åtgärder vidtas”, säger
länsstyrelsen, ”för att dels vid telefonförfrågningar från allmänheten och dels
vid beställningar av registreringsbevis kunna upplysa om inneliggande
ändringsanmälningar, som är under handläggning”. Förutsatt att dessa
upplysningar också lämnas vid telefonsamtal och beställningar, bör de nya
rutinerna kunna bidra till att hindra ett upprepande av det som skedde i detta

fall. Jag utgår då också ifrån att notering om ändringsanmälningar och
pågående utredningar i anledning härav görs på registreringsbevis som
beställs. Att man infört detta nya system medför dock enligt min mening inte
att det blir överflödigt att ta förut nämnd kontakt med ”utträdesanmälaren”
om att registreringen av anmälningen kan komma att dra ut på tiden och om
vad han eller hon kan göra med anledning av det.

Jag vill avslutningsvis beröra ett par speciella frågor.

Länsstyrelsen begärde en polisutredning om P:s personliga förhållanden.
Sådan utredning var och är uttryckligen föreskriven i ärenden om näringstillstånd
(se förordningen - 1968:556 - om näringstillstånd, 4 §). Så är däremot
inte fallet i ärenden om tillstånd att ingå i handelsbolag (se förordningen -1979:82 - om tillstånd enligt lagen - 1968:557 - om vissa inskränkningar i
rätten att sluta svenskt handelsbolag m. m. och, numera, förordningen -1982:878 - om utländska förvärv av svenska företag m. m.). I detta fall
behövdes inte näringstillstånd, eftersom P. hade permanent uppehållstillstånd
(se lagen - 1968:555 - om rätt för utlänning och utländskt företag att
idka näring här i riket, 3 §).

Att polisutredning inte är påbjuden i ärenden som bara gäller tillstånd att
ingå i handelsbolag innebär naturligtvis inte att den också är förbjuden i
sådana ärenden. Men då jag föreställer mig att det måste höra till
undantagsfallen att en utlänning med näringstillstånd eller motsvarande
nekas ingå i ett handelsbolag uteslutande på grund av sina personliga
förhållanden synes en mer grundlig och tidsödande polisutredning vara
onödig i de flesta fall.

I det här fallet kom det fram genom polisutredningen, som redovisades den
24 mars 1981, en vecka efter det att den begärdes, att P. var misstänkt för
omfattande skattebedrägerier. Huruvida detta skulle ha diskvalificerat
honom för inträde i handelsbolag är en fråga som jag saknar anledning att här
söka besvara. Men jag förstår inte varför länsstyrelsen inte genast tog
ställning i den frågan och meddelade antingen ett avslags- eller ett bifallsbeslut,
i stället för att vänta på förundersökning och eventuellt åtal och i dess
förlängning kanske också på lagakraftvunnen dom. Ett avslagsbeslut hade ju
inte vunnit rättskraft mot P., som alltså hade kunnat göra ny ansökan om
inträde senare och då kanske åberopa t. ex. nedlagd förundersökning eller
frikännande dom.

De frågor som jag här berört har emellertid bara indirekt betydelse för
handläggningen av G:s utträdesanmälan. Jag har därför inte funnit anledning
att utreda dem närmare.

Med dessa, delvis kritiska, uttalanden vad gäller behandlingen av G:s
utträdesanmälan, avslutar jag ärendet.

22 Riksdagen 1986187. 2 sami. Nr 1

Länsrätts handläggning av ett mål om beredande av vård enligt
lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga
(LVU)

(Dnr 1327-1985)

Bakgrund

Den 15 februari 1985 beslutade länsrätten i Östergötlands län, som hållit
muntlig förhandling, i en dom att vården enligt LVU av en 14-årig flicka, V.,
skulle upphöra. I inledningen till domen uppgav länsrättens ordförande,
lagmannen Bertil Wennergren, att han efter förhandlingen i målet hade
”besökt V. i familjehemmet och diskuterat situationen med henne”. Hon gav
då, enligt vad Wennergren skriver i domen, ”klart uttryck för att hon ville
flytta hem till” sin far.

Enligt en artikel i Norrköpings-Tidningar den 15 april 1985 hade Östra
sociala distriktsnämnden i Norrköping överklagat länsrättens dom till
kammarrätten och hade i samband därmed kritiserat Wennergren ”för att
han själv bildat sig en personlig uppfattning om vad flickan själv vill genom
samtal med henne”. I artikeln återges också ett samtal som tidningen hade
med Wennergren och där Wennergren tillbakavisar kritiken.

Den 24 april 1985 lämnade kammarrätten i Jönköping i en dom distriktsnämndens
besvär över länsrättens dom utan bifall. Två av de fem, som deltog
i avgörandet, var skiljaktiga (lagmannen och en nämndeman) och ville bifalla
nämndens besvär. Kammarrättens dom har vunnit laga kraft.

JO beslöt att utreda ärendet.

Utredning

Ärendet remitterades till Wennergren med begäran om upplysningar från
honom om vad som förekommit och hur han såg på det. Därvid borde han,
enligt vad som angavs i remissen, särskilt besvara och kommentera dessa två
frågor:

1. Hade parterna beretts tillfälle att närvara vid besöket hos flickan eller i
varje fall informerats om det planerade besöket?

2. Hade samtalet med flickan och i övrigt iakttagelserna vid besöket
kommunicerats med parterna innan målet avgjordes?

Wennergren redogjorde i ett svar till JO för hur han resonerat och handlat.
Han menade sammanfattningsvis att hans handläggning stod i överensstämmelse
med förvaltningsprocesslagens bestämmelser.

Östra sociala distriktsnämnden fick tillfälle att yttra sig över vad Wennergren
hade sagt. Nämnden ansåg att det var både obefogat och olämpligt av
Wennergren att besöka V.

Distriktsnämndens yttrande överlämnades till Wennergren för kännedom
och eventuellt bemötande. Wennergren utvecklade i sitt svar sin syn på hur
utredningen i mål av aktuellt slag borde bedrivas.

Bedömning

Vid ärendets avgörande den 13 maj 1986 anförde JO Nilsson följande.

Förvaltningsprocesslagen (1971:291) föreskriver att rätten skall se till att
ett ”mål blir så utrett som dess beskaffenhet kräver”. Tillämpad i ett mål
enligt LVU betyder den föreskriften att en domstol har rätt och ibland också
skyldighet att ta kontakt med t. ex. det barn som målet gäller. Några regler
för i vilka former en sådan kontakt skall etableras finns inte. Wennergren
hävdar för sin del att ”barn i känslig ålder absolut inte bör delta i en
domstolsförhandling”. Uttalandet förefaller väl kategoriskt men onekligen
finns det situationer där ett förhör vid en formell förhandling är klart
olämpligt (jfr 21 kap. 12 § andra stycket föräldrabalken, som i mål som där
avses tillåter förhör vid förhandling bara om särskilda skäl talar för det och
det är uppenbart att barnet inte kan ta skada av att höras). Distriktsnämnden
har å sin sida sagt att ”om länsrätten anser att barnet skall uttala sig i saken
bör detta ske vid en förhandling i rätten . . .” Om nämnden därmed vill
utesluta att rätten begagnar sig av andra metoder för att söka utröna ett barns
inställning så är det en princip till vilken jag inte kan ansluta mig; jag kan
nämligen inte se några formella eller andra hinder mot att en ledamot av
domstolen - och då naturligen dess ordförande - kontaktar barnet så att säga
utanför rättssalen. Jag kan följaktligen inte kritisera Wennergrens åtgärd
som sådan i det aktuella ärendet.

Det är självklart att en ”informell” kontakt tas och genomförs med
vederbörlig hänsyn till situationen och dess krav. Det finns ingenting som ens
antyder att Wennergren i detta inte skulle ha genomfört besöket på ett sätt
som tillgodoser de kraven.

Wennergren har inte informerat parterna - och tydligen inte heller
nämndemännen - om sitt möte med V. och vad som kom fram vid detta. Han
har nöjt sig med att i domen säga att han sammanträffat med V. Han har
motiverat sin ”underlåtenhet” med att besöket och vad som kom fram vid
detta inte fick någon betydelse för målets utgång; domen var redan beslutad
och han och nämnden var eniga om att vården borde upphöra av andra skäl
än V:s inställning. Han framhåller också att det av hänsyn till V. och hennes
far var angeläget att meddela domen så snabbt som möjligt. - Det formella
stödet för sitt handlande hämtar Wennergren i 18 § förvaltningsprocesslagen.

Jag måste tillstå att jag har svårt att följa Wennergren i hans argumentering.
Enligt det lagrum som Wennergren hänvisar till får kommunicering
underlåtas om det är ”uppenbart” onödigt. Om ett 14 år gammalt barn vid ett
samtal med en företrädare för den domstol som skall avgöra, om hon skall
vara kvar i eller lämna det familjehem i vilket hon placerats, säger att hon vill
lämna familjehemmet eller i varje fall uttalar sig på sådant sätt att
ordföranden får den uppfattningen, så är det en upplysning som onekligen
har sitt givna intresse för alla berörda, parterna såväl som domstolen.
Wennergren hamnade ju för övrigt själv i beråd när han skulle formulera den
beslutade domen och ville ha V:s egen inställning klar för sig. Den
omständigheten att vad som kom fram vid besöket inte rubbade hans tidigare
intagna ståndpunkt i vårdfrågan gör inte V:s inställning i sig ointressant eller

betydelselös vare sig för parterna eller domstolen. Jag tycker alltså att
Wennergren skulle för parterna ha redovisat att han besökt V. och vad han
ansåg sig då ha fått reda på före domen och inte i denna. Är det dessutom så
som materialet antyder att Wennergren inte heller informerade dem som
tillsammans med honom beslutat domen om den ”extratur” som han i
informationssyfte hade gjort efter det domen beslutades så framstår hans
uppfattning som definitivt diskutabel. I ingetdera fallet duger enligt min
mening brådska med att meddela domen som försvar för en underlåtenhet att
kommunicera/informera. Jag saknar visserligen personlig erfarenhet av
länsrättsarbetet men det skulle förvåna mig mycket om inte saken skulle ha
kunnat skötas så att lagens krav på skyndsamhet i handläggningen kunde
sägas ha upprätthållits.

Det bör avslutningsvis erinras om att Wennergren i domen har redovisat
V:s inställning sådan han uppfattat den. Därigenom öppnades möjlighet för
förlorande part att anpassa och utforma ett eventuellt överklagande till detta
förhållande. Detta är en omständighet som bör och också har beaktats i detta
sammanhang.

Personalorganisationen

Bilaga 1

Riksdagens ombudsmans kansli

Kanslichefen Ulf Hagström
Byråchefen Torsten Johansson
Byråchefen Hans Sandberg

Byråchefen Marja Regner (t. o. m. 31 januari 1986)

Byråchefen Anders Thunved
Byråchefen Dan Fernqvist
Byråchefen Sven Börjeson

T. f. byråchefen Olof Hedberg (fr. o. m. 1 september 1985)

T. f. byråchefen Christer Sjöstedt (fr. o. m. 1 september 1985)

T. f. byråchefen Sten Pålsson (fr. o.m. 1 mars 1986)

Avdelningsdirektören Tore Samuelsson
Avdelningsdirektören Arne Schöldström
Avdelningsdirektören Lars Kinnander
Byrådirektören Birgitta Hallström

Som föredragande med heltidstjänstgöring har vidare under 1985/86
tjänstgjort:

Kammarrättsassessorn Olof Hedberg (t.o.m. 31 augusti 1985, därefter
t. f. byråchef, se ovan), kronofogden Birgitta Stenberg, kammarrättsassessorn
Bengt Almebäck (t.o.m. 23 februari 1986), kammarrättsassessorn
Marie-Louise Diurson, kammarrättsassessorn Eva Linnander, kammarrättsassessorn
Jörgen Buhre (fr. o. m. 1 april 1986), hovrättsassessorn Sten
Pålsson (t. o. m. 28 februari 1986, därefter t. f. byråchef, se ovan), hovrättsfiskalen
Lars Elmqvist (t. o.m. 20 april 1986), distriktsåklagaren Birgitta
Lindgren, hovrättsassessorn Anders Ackebo, hovrättsassessorn Severin
Blomstrand (t.o.m. 31 augusti 1985), hovrättsfiskalen Marianne Larsson
(fr.o.m. augusti 1985), kriminalinspektören Rolf Andersson (fr.o.m. 1
mars 1986), hovrättsassessorn Kristina Boutz (fr.o.m. 1 april 1986),
hovrättsassessorn Nils Rekke (fr. o. m. 1 juni 1986), hovrättsassessorn Hans
Tocklin, hovrättsassessorn Magnus Eriksson, hovrättsfiskalen Fredrik von
Arnold (t.o.m. 24 november 1985), hovrättsassessorn Lennart Morard,
byrådirektören i socialstyrelsen Christer Sjöstedt (t.o.m. 31 augusti 1985,
därefter t. f. byråchef, se ovan), hovrättsassessorn Lars Jalvemyr, hovrättsassessorn
Barbro Röst Andréasson, kammarrättsassessorn Cecilia Gunne
Nyström (t. o. m. 31 mars 1986), kammarrättsassessorn Ingrid Uggla,
kammarrättsassessorn Christer Garpenlid och hovrättsassessorn Klas Widström
(fr. o. m. 1 maj 1986).

341

Bilaga 2

Förteckning

över de ärenden, som har varit anhängiga hos regeringen under tiden den 1
juli 1985 - den 30 juni 1986 genom skrivelser från justitieombudsmännen före
den 1 juli 1985.

1) 1982 den 16 april (dnr 968-1981)

angående ändring i lagen (1951:691) om viss lindring i skattskyldigheten för
den som inte tillhör svenska kyrkan så att kravet på mantalsskrivning i riket
för att få skattelindring slopas.

Framställningen är under beredning i finansdepartementet.

2) 1983 den 4 november (dnr 2752-1983)

angående ändringar i uppbördslagen (1953:272) om jämkning eller om
förtida återbetalning av preliminär skatt m. m.

Framställningen är under beredning i finansdepartementet.

3) 1983 den 28 november (dnr 1226-1983)

angående komplettering av vapenlagen (1973:1176) i fråga angående utländska
säkerhetsvakters införande av vapen till Sverige i samband med
statsbesök m. m.

Framställningen har föranlett ett tillägg (SFS 1986:239) till bestämmelserna
i 5 § andra stycket vapenkungörelsen (1974:123). Jfr även regeringens
förordningsmotiv 1986:4 s. 2.

4) 1985 den 20 maj

angående sådan ändring av 11 kap 4 § sekretesslagen (1980:100) att JO får
möjlighet att när synnerliga skäl föreligger sekretessbelägga uppgifter om
enskilds hälsotillstånd eller personliga förhållanden i handlingar, som inges
till JO av enskilda personer.

Framställningen är under beredning i justitiedepartementet.

Bilaga 3

Sakregister
till
Justitieombudsmännens ämbetsberättelser 1976/77-1986/87

Ett alfabetiskt sakregister till JO:s ämbetsberättelser 1967-1975/76 finns
fogat såsom bilaga 3 till ämbetsberättelsen 1975/76 och har även tryckts
separat. I ingressen till detta register har lämnats upplysningar om register till
tidigare ämbetsberättelser.

Ackord, se Kommunicering.

Advokat, upplysningsplikt enligt 4 kap. 15 § utsökningsbalken, 86/87:270.

Affischering, se Tryckfrihet.

Aktiebolag, betydelsen av att aktiebolag anmäler fullständig adress till
aktiebolagsregistret, 76/77:289.

Allemansrätt, se Strandskydd.

Allmän advokatbyrå, vägrad konsultation, 80/81:134.

Allmän försäkring, bristande samordning av förmåner vid sjukdom och
arbetslöshet, 79/80:304; - villkor för rätt till sjukpenning vid eventuellt
kommande sjukdomsfall, 81/82:261; - fråga om tid för utbetalning av
sjukpenning, 81/82:275; - tillämpningen av den s. k. officialprövningsprincipen
vid handläggningen av ett arbetsskadeärende, 82/83:212; - kommunicering
av förtroendeläkares yttrande och föredragandens förslag till
beslut, 83/84:209; - jäv för förtroendeläkare vid försäkringskassa, 83/

84:213; - social distriktsnämnds framställning till allmän försäkringskassa
om utbetalning av enskilds pension till nämnden, 83/84:162; - avdrag för
nedsatt skatteförmåga för folkpensionär när pensionsutbetalning sker
retroaktivt, 84/85:294; - fråga om förtroendeläkare bör kontakta intygsskrivande
eller behandlande läkare innan han yttrar sig i försäkringsärende
m. m., 84/85:245; - dröjsmål med omprövning, 84/85:247; - bristfälliga
kommuniceringsrutiner i vissa sjukpenningärenden, 84/85:249; - försäkringskassas
kommuniceringsskyldighet vid omprövning, 84/85:250; - inhibition
av försäkringskassas beslut vid omprövning, 84/85:254; - avvisning
av besvär såsom för sent anförda, 84/85:258; - handläggning av
anonym anmälan i sjukpenningärende, 85/86:301; - underlåtenhet att
expediera beslut om att inte betala ut sjukpenning, 85/86:302; - expediering
av allmän försäkringskassas provisoriska beslut, 85/86:303; - fråga
om återbetalning från personkonto av pension som utbetalats efter det att
pensionstagaren avlidit, 85/86:304; - fråga om skyldighet att anmäla skada
enligt lagen om statligt personskadeskydd, 85/86:307; - motivering av
föredragandens förslag till beslut i förtidspensionsärende, 85/86:308; -underlåtenhet av allmän försäkringskassa att fatta beslut i fråga om
sjuklön bör utgå till en vid kassan anställd person, 86/87:180; - fråga om

anonymitetsskydd och om dataintrång, 86/87:182; - fråga om återbetal- 343

ningsskyldighet för sjukvårdsavgift, 86/87:184; - se även Allmänna
handlingar, Kommunicering, Meddelarfrihet, Motivering av beslut, Omsorger
om psykiskt utvecklingsstörda, Taxering.

Allman ordningsstadga, se Grustäkt.

Allmän plats, se Kommunal kompetens.

Allmän sammankomst, upplösning av allmän sammankomst, 83/84:85; -fråga om tillstånd att anordna politiska möten, 86/87:115; - handläggning
och sakprövning av vissa frågor om tillstånd att anordna allmän sammankomst,
86/87:116; - se även Demonstrationer.

Allmänna handlingar

Fråga om handling är allmän eller ej: fråga om planskiss i
stadsplaneärende hos byggnadsnämnd - upprättad av en utomstående
arkitekt - kunde anses utarbetad inom myndigheten och därmed t. v.
endast ha karaktär av arbetsmaterial; tillika fråga om tillämplighet av 8 §
sekretesslagen, 77/78:255; - förteckning över kommunala trafikvakter,
vilken av Stockholms gatukontor tillställts polisen, har ansetts vara allmän
handling, varur uppgift på begäran bort lämnas till allmänheten, 77/
78:259; - fråga om handling var att anse som upprättad, 77/78:271,
81/82:284; - promemoria vid försvarsstaben har med hänsyn till omständigheterna
ej ansetts som allmän handling, 78/79:224; - fråga om
memorialanteckningar och koncept till dom är allmänna handlingar,
77/78:272; - till myndighet ingivet utkast till avtal är att anse som
inkommen och därmed allmän handling, 79/80:366; - brev till kommunalråd,
80/81:361; - polisutredning ej allmän handling förrän förundersökningsprotokollet
färdigställts, 80/81:122; - hälsovårdskontors tjänsteutlåtanden
till hälsovårdsnämnd, 81/82:284; - handling hos socialstyrelsen,
82/83:232; - anteckningar om intagen vid rättspsykiatrisk klinik, 83/
84:231; - fråga om handlingars offentlighet och tillgänglighet hos revisorerna
i en landstingskommun, 85/86:343; - fråga om fotografier, som i
undervisningssyfte tagits av hälso- och sjukvårdspersonal i en patients
hem, är att anse som allmänna handlingar, 86/87:195; - fråga om när
tjänsteutlåtanden av förvaltningschef blev allmänna handlingar hos en
kommunal nämnd, 86/87:221; - uttalanden angående frågan om vissa
intagningslistor avseende gymnasieskolan är allmänna handlingar samt
kritik mot en intagningsnämnd för handläggningen av ett ärende om
utlämnande av sådana listor, 86/87:225; - uttalanden angående frågan om
vissa anteckningar som gjorts vid arbetsplatsträff inom en myndighet blivit
allmän handling, 86/87:230; - se även Överförmyndare.

Fråga om utlämnande av allmän handling: förfarandet när någon
vill ta del av offentliga handlingar som förvaras i lokal dit allmänheten ej
har tillträde; besökande har fått ta del av handlingar ute på gatan och
fotograferats oaktat han önskat vara anonym. Framställning till regeringen
om klargörande bestämmelser, vilka bl. a. inskärper att den som vill ta
del av offentliga handlingar inte behöver uppge sitt namn, 77/78:250, 253;
- den som önskar ta del av offentlig handling får ej avkrävas sitt namn eller
tvingas underteckna en beställning, 78/79:212; - utlämnande av uppgifter
ur värdepostbok, när dessa delvis ansetts sekretesskyddade, 79/80:384; -inkommen post bör diarieföras och vara åtkomlig även om adressaten ej
hinner ta befattning med posten, 77/78:270; - om diarieföring av en
rapport om luftförorening, 79/80:377; - hantering av allmänna handlingar

på rektorsexpedition, 83/84:335; - uttalanden angående en kommuns
skyldighet att sörja för registrering av en besvärshandling som ges in till
kommunen och därifrån vidarebefordras till vederbörande besvärsinstans,
85/86:407; - diarieföring av vissa handlingar hos statens arbetsgivarverk,
86/87:231; - bevakning av post, som rörde tjänsten och var ställd till
tjänsteman, som var på semester, 78/79:222; - när har en handling kommit
in till en myndighet?, 85/86:421; - öppnande av post ställd till namngiven
tjänsteman, 82/83:248; - ordningen för prövning av framställning om att
utfå allmän handling, 77/78:273; - rutinerna vid utlämnande av allmänna
handlingar, 79/80:355, 364,367;-till myndighet inkommen framställning,
som återkallas, får inte återsändas eller förstöras, inte heller strykas ur
diariet, 79/80:361; - myndighet ej skyldig bedriva arkivforskning för att
kunna utlämna allmän handling, 78/79:214; - socialförvaltnings skyldighet
att lämna ut namn- och adressuppgifter ur daghemskö, 80/81:357; -handläggning av begäran att få del av författningstext, 80/81:372; -begäran att få del av handlingar som sänts för mikrofilmning, 81/82:282; —
dröjsmål med utlämnande av allmän handling från sjukhus, 81/82:296; -dröjsmål med att lämna ut kopia av allmän handling från social nämnd,
84/85:273; - skyldighet för sjukhus att sända JO begärd journal, 83/84:208;

- vägran att lämna ut uppgift om anställds lön, 81/82:297; - fråga om
kopior av allmänna handlingar tillhandahållits med erforderlig skyndsamhet,
82/83:32; - möjligheterna för en på kriminalvårdsanstalt intagen
person att få ta del av allmänna handlingar, 82/83:135; - på kriminalvårdsanstalt
intagen persons rätt att mot stadgad avgift få kopior av beslut,
83/84:136; - överlämnande av journalhandlingar från sjukhus till företagsläkare,
82/83:224; - utlämnande av sjukjournal från försäkringskassa till
läkare, 82/83:247; - villkor vid utlämnande av allmän handling, 82/83:247;

- uppställande av förbehåll vid utlämnande av handlingar, 84/85:274; -utlämnande av uppgifter angående patients hälsotillstånd från sjukhus till
massmedia, 82/83:248; - uttalanden angående arbetsmarknadsverkets
anvisningar angående tillhandahållande av kopior av allmänna handlingar
samt kritik mot en arbetsförmedling och en länsarbetsnämnd för handläggningen
av en begäran om sådana kopior, 83/84:358; - utlämnande av
personuppgifter om nämndemän 83/84:38; - utlämnande från socialstyrelsen
av försäljnings- och förbrukningsstatistik över enskilda medicinska
preparat, 83/84:225; - utlämnande av uppgifter från sjukhus till rättspsykiatrisk
klinik, 83/84:235; - överlämnande av patientjournal mellan olika
kliniker vid ett sjukhus, 86/87:198; - utlämnande av sjukjournaler för
forskning, 83/84:237; - angående krav på medgivande från patienter vid
utlämnande av deras sjukjournal, 83/84:238; - utlämnande av handlingar i
tjänstetillsättningsärende under lunchrast, 83/84:250; - utlämnande av
bl. a. sjukhusjournaler från försäkringskassa till företagshälsovården,
84/85:265; - utlämnande av blanketter rörande enskilda patienters förhållanden
från sjukvårdsinrättning till primärvårdschef, 84/85:263; - utlämnande
av sjukjournal, föräldrars rätt att ta del av minderårigs journal,
85/86:327; - utlämnande av sjukjournal, dröjsmål i handläggningen,
85/86:331; - utlämnande av sekretesskyddade uppgifter inom barnhälsovården,
85/86:321; - läkare får inte kräva att patient skall läsa journal i
läkarens närvaro, 84/85:264; - om avidentifiering av sekretesskyddade
uppgifter, 84/85:269; - begäran om att få ta del av anonym skrivelse i ett
taxeringsärende skall prövas av den myndighet som förvarar handlingen,
85/86:363; - landstings handläggning av en begäran från hälso- och
sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) om utfående av en sjukjournal,
86/87:177; - om rätt till kopiering av en av myndighet utgiven referatsamling,
86/87:211; - fråga om utlämnande av uppgift om vårdnadshavarens

adress från allmän försäkringskassa till den underhållsskyldige, 86/87:216;
- offentlighetsprincipen och semesterstängning av kommunala myndigheter,
86/87:219; - frågor kring rätten att ta del av upptagning för automatisk
databehandling, 86/87:233.

Fråga om sekretess för allmän handling: omfattning av socialregistersekretessen;
tillika fråga om dröjsmål med svar på framställning att
utfå handlingar, 78/79:216; - sekretess för handlingar i ärende om stöd för
lokal landsbygdstrafik, 78/79:330; - fråga om skyldighet för länsstyrelse att
för vederbörande uppge namnet på den som anmält honom för förment
underlåtenhet att erlägga mervärdeskatt, 77/78:265; - länsstyrelses skyldighet
att lämna uppgift ur personaviregister, 78/79:220; - utlämnande av
adressuppgift ur länsstyrelses personregister, 79/80:370; - felaktig sekretessbeläggning
gentemot skattskyldig, 79/80:452; - fråga om rätt för god
man för alkoholmissbrukare att från socialförvaltning få del av uppgifter
om huvudmannen, 81/82:239; - utlämnande av uppgifter från socialförvaltning
till försäkringskassa i arbetsskadeärende, 81/82:271; - försäkringskassas
möjlighet att hemlighålla läkarintyg för patient, 81/82:289; -utlämnande av adressuppgifter rörande klienter från socialförvaltning till
delgivningsman, 81/82:292; - myndighets skyldighet att lämna ut telefonnummer
till tjänstemans bostad, 81/82:295; - taxeringsnämnds tillgång till
uppgifter om socialhjälpsbelopp m. m., 81/82:309; - sekretess för spärrad
adress, 84/85:282; - den nya sekretesslagens inverkan på sjukhusens
kontakter med polis och anhöriga, 82/83:227; - sekretesskyddet för
yttrande i ärende hos JO, 82/83:230; - sekretess inom kriminalvården,
82/83:124; - registrering av deklarationer hos privat dataföretag, 82/
83:238, 337; - om sekretessen vid insamling och publicering av informationsmaterial
i sjukvården m. m., 83/84:242; - åsidosättande av sekretess
vid inventering av medicintester som upprättas vid en av socialnämnd
driven socialmedicinsk behandlingsenhet, 83/84:245; - fråga om anonymitetsskydd
för anmälare inom socialtjänsten, 83/84:247; - vägran att lämna
ut uppgift om barns vistelseort till vårdnadshavare, 83/84:249; - fråga om
utlämnande av namn på en tjänsteman, som gjort en anmälan till
socialförvaltning, 84/85:272; - sekretess och parts rätt till insyn i sitt
ärende, 84/85:275; - förteckning som använts som beslutsunderlag vid
prövning av frågan om återbetalningsskyldighet enligt socialhjälpslagen,
84/85:280; - sekretess inom exekutionsväsendet, 84/85:325; - fråga om
skyldighet för allmän försäkringskassa att lämna ut uppgift om anställdas
hemadresser, 85/86:309; - rätt att få ta del av sjukjournal, 85/86:331; -fråga om rätt att hemlighålla underårigs adress för vårdnadshavare,
85/86:342; - konfidentiell behandling av ansökningshandlingar i ett
anställningsärende, 85/86:347; - sekretess inom hälso- och sjukvården för
patienternas telefonnummer, 86/87:201; - fråga om sjukhus varit skyldigt
att lämna ut uppgifter om personal till massmedier, 86/87:204; - kommunicering
av sekretesskyddade handlingar i ärende hos hälso- och sjukvårdens
ansvarsnämnd, 86/87:208; - se även Meddelarfrihet, Personregister,
Skolan, Tystnadsplikt.

Övriga frågor: yttrande över justitiedepartementets PM med förslag till
ny sekretesslag m. m. Handlingssekretess och tystnadsplikt, 78/79:501; -yttrande över justitiedepartementets PM Sekretesskydd och informationsbehov
- Vissa frågor om sekretesslagens tillämpning inom hälso- och
sjukvården och socialtjänsten m. m., 82/83:242; - sekretessen inom hälsooch
sjukvården jämförd med domstolssekretessen, 85/86:318; - sekretessen
inom en socialförvaltning, 85/86:320; - sjukhusläkares kontakter med

massmedierna, 85/86:340; - rapportering och registrering av läkemedelsmissbrukare,
86/87:159; - frågor om objektivitet och sekretess i förtroendenämnds
verksamhet, 86/87:206; - fråga om förtroendesekretess vid
allmän försäkringskassa, 86/87:215; - se även Kriminalvård, Meddelarfrihet,
Videoteknik, Överförmyndare. Jfr Domstolshandlingar.

Allmänt häkte, se Anhållen, Häkte.

Almöbron, se Polismyndighet.

Amorteringsplan, i utsökningsmål, 82/83:343; - frångående av överenskommelse
om avbetalning av restförd skatt i utsökningsmål, 82/83:354.

Anhållande, kritik mot anhållningsbeslut, 77/78:83; - skyndsamhetskravet i
24 kap. 8 § RB, 79/80:111; - disciplinansvar för åklagare i anledning av
beslut om anhållande av två otillräckligt identifierade personer, 79/80:23;
- anhållande efter bristfällig identifiering, 79/80:114; - åklagares prövning
av frågor om anhållande i den misstänktes utevaro och om åtgärder när
beslut därom har verkställts, 83/84:56, 85/86:118; - se även Förundersökning,
Tvångsmedel, Underrättelse, Åklagare.

Anhållen, anhållen har inte fått salva mot klåda, och ej heller filt och
toalettartiklar under vistelse i specialcell på allmänt häkte, 80/81:128; -underlåtenhet att hämta anhållens medicin, 80/81:128; - restriktioner för
anhållen 85/86:156; - fråga om ansvaret för frigivning av anhållna m. m.;
framställning till regeringen om föreskrifter angående underrättelse till
häkte (motsvarande) om frigivningsbeslut, 86/87:89;-förutsättningar för
besök hos anhållen i vissa situationer; analogisk tillämpning av häkteslagen,
86/87:96; - se även Häktad.

Anhörig, se Underrättelse.

Anmaning, fråga om tillämpning av 14 kap. 1 § lagen om offentlig anställning,
83/84:329; - se även Taxeringsnämnd (anmaning).

Anmälningsskyldighet, se Barnavård.

Annonsering i pressen, om näringsförbud, 84/85:327.

Anonym anmälan, se Allmän försäkring, Husrannsakan, Polismyndighet.

Anonymitetsskydd, se Allmän försäkring, Barnavård, Kriminalvård, Tryckfrihet.

Anstaltsplacering, se Kriminalvård

Anstånd, se Indrivning, Konkurs, Taxeringsnämnd (Anstånd med att lämna
självdeklaration), Uppbörd (Anstånd med inbetalning av skatt).

Anställningsskydd, se Arbetsmarknaden, Skolan.

Anställningstvist, se Rättegångsbalken.

Anvisningar, se Taxeringsnämnd (Övrigt).

347

Arbetsgivaransvar, se Uppbörd (Arbetsgivaransvar m. m.).

Arbetskonflikt, fråga om ansvar för tjänsteman som deltar i vild strejk,
81/82:206; - inlåsning av charterresenärer på flygplats på grund av
övertidsblockad inom polisen, 84/85:133.

Arbetslöshetskassa, dröjsmål i ersättningsärende och fråga om skyldighet för
kassa att registrera inkomna handlingar, 81/82:269.

Arbetsmarknaden, disciplinära åtgärder mot en distriktschef och en byrådirektör
vid en yrkesinspektion för bl. a. dröjsmål med expediering av
yrkesinspektionsnämndens beslut om åtalsanmälningar m. m., 82/83:402;
- fråga om i vilken utsträckning en yrkesinspektion bör göra anmälan till
polismyndighet när en arbetsgivare överträtt straffsanktionerade föreskrifter
som meddelats av arbetarskyddsstyrelsen och om uppföljningen av
tillsynsärenden, 83/84:354; - uttalanden angående otydlighet i en författning,
instruktionen för arbetsmarknadsverket m. m., 84/85:365; - uttalanden
angående handläggningen inom arbetsmarknadsverket av ett ärende
som rör upphörande av anställning som beredskapsarbetare hos verket,
84/85:367; - kritik mot arbetsmarknadsverket för att utbetalningar av
statsbidrag till beredskapsarbete inte handlagts på ett från förvaltningsrättslig
synpunkt godtagbart sätt, 84/85:372; - kritik mot ett arbetsförmedlingskontor
för underlåtenhet att anvisa arbete åt en sökande som inte ville
lämna vissa uppgifter om tidigare brottslighet, 85/86:398; - uttalanden
angående arbetsförmedlingens möjligheter att begränsa sin service åt vissa
sökande, 85/86:400; - kritik mot arbetsmarknadsverket angående tillämpningen
av lagen om arbete i ungdomslag m. m., 86/87:279; - kritik mot en
länsarbetsnämnd för dess praxis när det gäller beslutsunderrättelser till
ombud, 86/87:292; - se även Allmänna handlingar, Fullföljd av talan,
Förvaltningslagen, Upphandling.

Arbetsmarknadsstöd, bristande samordning av förmåner vid sjukdom och
arbetslöshet, 79/80:304; - försäkringskassa har utbetalat kontant stöd till
socialförvaltning oaktat fullmakt därtill har återkallats, 81/82:266.

Arbetstvist, se JO, Kommunalbesvär, Rättegångsbalken.

Arkiv, se Disciplinmål, Videoteknik.

Arrest, förvaring i arrest av person som hämtats till förhör för att höras som
vittne i en förundersökning m.m., 83/84:60; - förvaring i arrest av
misstänkt som hämtats till förhör, 84/85:135.

Arvsskatt, förslag till vissa lagändringar, 82/83:337.

Auditör, framställning till regeringen om auditörers ansvarsförhållanden,
80/81:178.

Automatisk databehandling, se Allmänna handlingar.

Avbetalningsköp, framställning angående vissa kostnader i ärenden om
återtagande av avbetalningsgods, 76/77:216; - fråga om förutsättningar
förelegat för återtagande av avbetalningsgods; betydelsen av delbetalning
från köparens sida, 76/77:222. Jfr Konsumentkreditlagen.

Avgift, se Byggnadslov, Expeditionskungörelsen, Körkort, Poststadgan.

Avhysning, av tredje man, 82/83:355; - samarbetet mellan kronofogde och
sociala myndigheter vid avhysningar, 82/83:364; - förfarandet med gods
som omhändertagits i samband med avhysning, 85/86:373; - se även
Delgivning, Vräkning.

Avkunnande, se Dom.

Avskrivningsbeslut, avvisningsbeslut, länsbostadsnämnd har utan sakprövning
avskrivit besvärsärende vid utebliven komplettering, 78/79:492; -fråga om myndighets rätt att utan sakprövning skilja sig från ärende
rörande ansökan om visst tillstånd, 79/80:331; - stadsarkitekt har utan
sakprövning avfört ärende om tillstånd till byggnadsföretag då sökanden
inte yttrat sig över kommunicerad skrivelse; inte heller har han underrättat
sökanden härom, 79/80:466; - tingsrätts avvisning av talan i ett hänskjutet
mål om betalningsföreläggande, 82/83:25; - se även Rättegångskostnad,
Utmätning.

Avstängning, från kommunal tjänst, 80/81:451; - se även Skolan.

Avvisning, se Fullföljd av talan, Rättshjälp, Utlänning.

Bandspelare, vid förhör under förundersökning bör dold bandinspelning inte
få förekomma, 79/80:359; - kontroll i samband med bandinspelning av
förhör vid domstol, 84/85:81; - bandinspelning vid hyresnämnds sammanträde,
85/86:93.

Bankinspektionen, se Tillsyn.

Barnbidrag, under tjänstgöring utomlands som FN-observatör, 80/81:344; -se även Bidragsförskott.

Bebyggelse, se Strandskydd.

Behörighet, se Rättegångsbalken, Utsökningsmål.

Belöning, fråga om belöningar för upplysningar från allmänheten till
företrädare för polisväsendet, 83/84:76.

Berusad, tillämpning av lagen om omhändertagande av berusade personer,
(LOB), 78/79:72, 82/83:90; - omhändertagande av berusad i annan
persons bostad, 79/80:132; - läkarundersökning och tillsyn av omhändertagen
enligt LOB, 80/81:127;-insulin åt diabetiker, 79/80:134, 81/82:88;-registrering hos sociala myndigheter av omhändertaganden av betydelse
för körkortsprövning, 79/80:259; - för tidig frigivning av omhändertagen
82/83:74; - diabetiker som omhändertagits på grund av berusning avled
efter förvaring i polisarrest, 82/83:82; - fråga om läkarundersökning av
person som omhändertagits med stöd av LOB, 83/84:103; - ifrågasatt
ansvar för polismän för bristande tillsyn av en omhändertagen berusad
person, 85/86:95; - frågor om tillsynen av omhändertagen berusad person
och bestämmande av omhändertagandets varaktighet, 85/86:126; - se även
Underrättelse.

Besiktning, se Bostadsbidrag, Kroppsvisitation, Kroppsbesiktning.

Beslag, frågor om beslag eller kvarstad vid omhändertagande av pengar från
person som gripits för brott, 77/78:90; - utlämnande av beslagtagen
egendom, 77/78:128; - beslag vid frikännande dom, 78/79:28; - åtal mot
polisman för myndighetsmissbruk (beslag av filmrulle), 84/85:93; -handläggning av fråga om beslag av cykel, 86/87:98; - se även Husrannsakan.
Jfr Visitering.

Besvär, se Fullföljd av talan, Service.

Besök, se Kriminalvård.

Betalningar, se Kriminalvård.

Betalningsföreläggande, handläggning av bl. a. mål om betalningsföreläggande,
80/81:42, 80/81:115, 81/82:50;-delgivning av betalningsföreläggande,
80/81:53; - se även Expeditionskungörelsen, Inhibition, Utmätning.

Betalningssäkring, ifrågasatt tillämpning i utsökningsmål av lagen om
betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter, 82/83:343; - fråga om
kronofogdemyndighet, som verkställt beslut om betalningssäkring, fick
vägra godta erbjuden säkerhet, som inte motsvarade hela skulden,
86/87:268.

Betyg, tolkning av militära betygsbestämmelser, 77/78:163.

Betygsnämnd, se Handläggning.

Bevis, se Laga kraft.

Bevisning, tillåtande av åberopad bevisning, 80/81:57; - bevisupptagningen
vid ny huvudförhandling i brottmål, 86/87:66.

Bevissäkring, se Taxeringskontroll.

Bidragsförskott, tillvägagångssätt vid återkrav; betydelsen av att beslut om
bidragsförskott delges den underhållsskyldige, 77/78:218; - motivering vid
avstyrkan av kraveftergift beträffande bidragsförskott, 76/77:146; - kvittning
av försäkringskassas fordran för utgivet bidragsförskott mot allmänt
barnbidrag, 79/80:308; - begynnelsetiden för bidragsförskott skall beräknas
med utgångspunkt från den månad då rätt till bidragsförskott inträtt,
79/80:310; - försäkringskassas handläggning av ärende om indrivning av
obetalda underhållsbidrag för utgivna bidragsförskott, 81/82:263; - fråga
bl. a. om underrättelse till den underhållsskyldige och om beslutsmotivering,
82/83:208; - verkan av ett mellan föräldrarna ingånget avtal,
82/83:209; - verkan av domstols bedömningar i underhållsfrågan, 82/
83:211.

Bilregister, se Fordon.

Bisyssla, fråga om lämpligheten av att militär chef innehar styrelseuppdrag i
enskilt företag, 79/80:145; - bisyssla för domare, 84/85:82. Jfr Taxeringsnämnd
(Övrigt).

Blindskrift, se Rättegångsbalken.

Blankett, datering i blanketter, 81/82:325.

Bordläggning, se Handläggning.

Boskillnad, tingsrätts åtgärder när bodelningshandling har ingivits, 81/82:49.

Bostadsbidrag, uppskjuten prövning av åberopad inkomstminskning; komplettering
begärd, trots att det av återförvisningsbeslut framgick hur den
bidragsgrundande inkomsten bestämts, 79/80:326; - myndighets befogenhet
att låta besiktiga bostad för att utreda om man och kvinna sammanbor
under äktenskapsliknande förhållanden, 79/80:489; -besiktning av hus för
kontroll av bidragstagares bostadsförhållanden, 83/84:388; - skyldigheten
att ompröva beslut om återbetalningsskyldighet i fråga om bostadsbidrag,
84/85:407.

Bostadslån, dröjsmål med förberedande åtgärd vid handläggning av bostadslåneärende,
77/78:414.

Bostadssaneringslagen, se Byggnadslov.

Boutredning, se Socialtjänstlagen (Övrigt).

Brevgranskning, se Kriminalvård.

Brottmål, redovisning av viss utredning i brottmål, 76/77:94; - dröjsmål med
handläggning av brottmål, 77/78:55; - formerna för hörande av rättsläkare
i brottmålsrättegång, 82/83:20; - fråga om förutsättningarna att avgöra ett
brottmål i den tilltalades utevaro, 85/86:61; - se även Bevisning, Rättegångsbalken,
Översättning.

Byggnadsavgift, fråga om uttagande av byggnadsavgift enligt 5 § 1. lagen om
påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m.m., 79/80:470.

Byggnadsförbud, införande av nybyggnadsförbud för att motverka att
områden, avsedda för fritidsbebyggelse, tas i anspråk för icke planerat
permanentboende; riktlinjer för dispensgivning, 79/80:473; - som förutsättning
för dispens från bl. a. nybyggnadsförbud i avvaktan på stadsplan
har uppställts att byggnadslovssökande undertecknar avtal med villkor
angående marköverlåtelse och betalning av framtida gatukostnader.
Frågor om de olika villkorens förenlighet med byggnadslagstiftningen och
dess syften, 82/83:385; - se även Fullföljd av talan.

Byggnadslov, ofullständig ansökan om byggnadslov till byggnadsföretag,
som omfattas av det allmänna tätbebyggelseförbudet, bör ej handläggas
som begäran om förhandsbesked utan som ansökan om dispens därest
företedda handlingar utgör tillräckligt underlag för dispensprövning,
77/78:325; - fråga om rättsenligheten av ett system, varigenom införts en
form av köpeskillingskontroll i samband med handläggning av ärenden om
byggnadstillstånd för icke statligt belånade bostadshus, 77/78:371; - kritik
mot byggnadsnämnd för att byggnadsföretag meddelats byggnadslov, som
stred mot byggnadsplan utan att dispensprövning dessförinnan ägt rum.
Kritik jämväl mot beslutets utformning, 80/81:457; - byggnadsnämnds
handläggning av ärenden rörande tillstånd att anordna båtbryggor,
81/82:376; - fråga om sökanden kan åläggas bestyret att sköta kommunicering
med ägare till grannfastigheter, 83/84:337; - fråga om uttagande av

avgift vid förhandsförfrågan, 83/84:339; - underlåtenhet att iaktta bestämmelser
i 56 § byggnadsstadgan i fråga om yttrande från yrkesinspektionen,
83/84:343;-fråga om litispendensi byggnadslovsärende, när avstyckningsärende
ej var slutligt avgjort, 83/84:345; - fråga om en byggnadsnämnd
haft rätt att bevilja byggnadslov trots att erforderligt tillstånd till företaget
enligt miljöskyddslagen inte förelåg, när byggnadslovet beviljades. Dessutom
fråga om byggnadsnämnds befogenhet att delegera sin beslutanderätt,
84/85:351; - vissa frågor om villkor för byggnadslov, 84/85:355; -fråga om byggnadsnämnds handläggning av ärenden och byggnadslov till
sådana åtgärder i hyresfastighet som avses i 2 a § andra stycket bostadssaneringslagen,
86/87:276; - se även Avskrivningsbeslut, Avvisningsbeslut,
Byggnadsavgift, Olovligt byggande.

Byggnadsplan, se Fullföljd av talan.

Camping, se Strandskydd.

Censur, se Filmcensur.

Daghem, se Barnavård, Socialtjänstlagen.

Data, se Allmän försäkring, Allmänna handlingar, Efterlysning, Införsel,
REX-systemet, Uppbörd (Indrivning av skatt).

Datalagen, se Allmän försäkring, Personregister.

Datering, se Blankett.

Delegation, iakttagandet av delegationsregleri barnavårdsärende, 78/79:130,
81/82:167; - kritik mot kriminalvårdsnämnden för handläggningen av
ärende, vari beslutanderätten i fråga om frigivningspermission delegerats
till övervakningsnämnd. Fråga om innebörden av att delegation återkallas,
82/83:130; - brist i delegationshänseende vid handläggning av ett
disciplinärende, 84/85:239; - se även Byggnadslov, Kommunal kompetens,
Psykiatrisk vård, Taxeringsnämnd (Beslutsförfarandet).

Delgivning, genom uniformerad polisman, 77/78:137; - av förundersökningsmaterial,
78/79:63; - olämpligt bedriva delgivningsförsök i skatteärende.
Fråga om innebörden av surrogatdelgivning, 78/79:312; - av nybyggnadsförbud,
78/79:386, 79/80:473;-beslut om körkortsåterkallelse skall delges
körkortshavaren personligen även om denne har ombud, 78/79:449; -underrättelse om beslut innefattande föreläggande enligt lagen om
påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m. bör ske genom
delgivning, 80/81:469; - partsdelgivning i avhysningsmål, 81/82:343; -delgivning enligt 12 § delgivningslagen har skett med den söktes hustru,
meddelande om delgivning har också sänts till hustrun, 83/84:50; -delgivning enligt 13 § delgivningslagen med ett aktiebolag i ett konkursmål,
84/85:333; - delgivning av utmätningsbevis, 85/86:367; - se även
Betalningsföreläggande, Rättegångsbalken, Svarsfrist.

Demonstrationer, omhändertagande av demonstrationsplakat, 77/78:93; -barnstugepersonals deltagande i demonstrationer på arbetstid, 81/82:207;
- fråga om tidpunkt för meddelande av tillstånd att anordna första
maj-demonstration, 85/86:161; - se även Allmän sammankomst,
Ålidhem.

Deposition, se Polismyndighet.

Destination, gäldenärs rätt att destinera betalning, se Utmätning.

Diabetiker, se Berusad.

Diarieföring, se Allmänna handlingar.

Disciplinansvar, fråga om ärende angående disciplinansvar för en skötare har
bort handläggas i arbetsrättslig eller offentligrättslig ordning, 84/85:239; -handläggningen hos kriminalvårdsstyrelsen av ärenden om ifrågasatt
disciplinansvar för kriminalvårdens befattningshavare, 85/86:183; - se
Anhållande, Dom, Domstolshandlingar, Husrannsakan, Läkare, Militär
övning, Tvångsmedel.

Disciplinbot, ändring av bestämmelse om disciplinbots storlek samt nedsättning
av disciplinbot som ålagts värnpliktig, 78/79:100.

Disciplinmål, felaktigt åläggande av straff i disciplinmål, 77/78:151; -myndighets sammansättning vid avgörande av disciplinärende, vari anmaning
enligt 14 kap. 1 § lagen om offentlig anställning utfärdats, 79/80:454; -tillämpningen i disciplinmål av stadgandet om undanhållande, 80/81:178,
81/82:149; - undanröjande av beslut i disciplinmål, 80/81:174;-handläggning
av mål rörande trafikskador, 81/82:155; - arkivering av kontrollkort i
disciplinmål, 81/82:152; - utredning i disciplinmål av frågor om uppsåt vid
misstanke om undanhållande, 83/84:137; - se även Ersättningsmål,
Kommunicering, Militärt straffregister, Värnpliktig. Jfr Avstängning, JO,
Kriminalvård, Tillrättavisning.

Djur, avlivning av hund, 78/79:61; - hälsovårdsnämnds tillvägagångssätt vid
avlivning av katter som vållar sanitära problem, 78/79:458; - frågan om
lagligheten och lämpligheten av att juridisk person förordnas som
tillsynsman enligt djurskyddslagen, 80/81:487.

Dokumentation, se Barnavård, Tjänstetillsättning, Upphandling, Vårdnad
om barn.

Dom, frångående av beslut om dom och förordnande om fortsatt handläggning,
77/78:121; - avfattning av dom i förenklad form, 77/78:122; - dom i
förenklad form när 33 kap. 2 § brottsbalken tillämpats beträffande
påföljden, 83/84:43; - dom har åsatts nytt datum för att fullföljdsinlaga
skulle kunna upptas som i rätt tid inkommen, 78/79:34; - tolkning av dom
rörande handikappersättning, 78/79:452; - disciplinansvar för domare som
underlåtit att meddela dom i vårdnadsmål, 80/81:17; - fråga om avkunnande
av dom vid särskilt utsatt sammanträde, 82/83:27; - dröjsmål med
expediering av dom i tvistemål, 84/85:21; - fråga om domstols skyldighet
att underrätta part om dom i tvistemål, 84/85:76; - olämpligt skrivsätt i en
dom av en länsrätt, 84/85:410; - utformningen av skiljaktig mening,
86/87:22; - se även Beslag, Förvaltningsprocess, Ränta, Rättegångsbalken,
Rättelse, Översättning.

Domare, se Bisyssla, Myndighetsmissbruk, Tingsrättslagman, Vårdslös
myndighetsutövning.

23 Riksdagen 1986/87. 2 sami. Nr 1

Domsbevis, bristande noggrannhet vid utfärdande av domsbevis, 79/80:104,
81/82:18; - felaktigt domsbevis, 80/81:112; - underlåtenhet att utfärda
domsbevis, 82/83:27.

Domstolsförhandlingar, felaktigt föreläggande för part att inkomma med
läkarintyg, 77/78:120; - framställning angående skydd för allmän ordning
och säkerhet vid domstolsförhandlingar, 76/77:26; - legitimationskontroll
vid domstolsförhandling, 76/77:28; - se även Bevisning, Dom, Förvaltningsprocess,
Rättegångsbalken, Vittne, Vittnesförhör.

Domstolshandlingar, disciplinansvar för domare som kastat bort vissa av part
ingivna handlingar i ett expropriationsmål, 79/80:18; - se även Vårdslös
myndighetsutövning.

Domstolsverket, se Rättshjälp.

Domstolsärende, tingsrätts handläggning av vårdnadsärenden, 77/78:124; -bristande kontroll över handläggningen, 86/87:69; - se även Förmyndare,
Service.

Dop, fråga om prästs skyldighet att på föräldrars begäran döpa barn,
79/80:482.

Dröjsmål, se Allmän försäkring, Allmänna handlingar, Bostadslån, Brottmål,
Dom, Handläggning, Införsel, Inskrivningsmyndighet, Laga kraft,
Omsorgsvård, Rättegångsbalken, Tjänstetillsättning, Valuta, Vårdnad
om barn, Åtal.

Dödsbo, se Taxeringsprocess (besvärsrätt m. m.). Skiftesman, Socialtjänstlagen
(Övrigt).

Dödsfall, se Kriminalvård, Polismyndighet.

Ed, se Konkurs, Vittne, Vittnesförhör.

Efterforskningsmetoder, se Taxeringskontroll.

Efterlysning, undersökning om en person är efterlyst, när polisens dataterminal
är ur funktion, 79/80:139.

Entledigande, i fall där anställd, som beskylls för brott mot tystnadsplikt,
själv sagt upp sig har JO rekommenderat att myndigheten låter den
anställde tänka över sin situation och tala med företrädare för facket innan
uppsägningen accepteras, 77/78:313; - av biträde enligt rättshjälpslagen,
85/86:19.

Ersättning, försvarets civilförvaltnings handläggning av ärenden om ersättning
till värnpliktiga som skadats under militärtjänstgöring, 78/79:93; -handikappersättning till blind med ledarhund, 78/79:452.

Ersättningsmål, motivering av beslut i ersättningsmål, 77/78:158;-handläggning
av mål rörande trafikskador, 81/82:155; - ansvar för förkommen
materiel, 83/84:143; - uttalanden i samband med inspektioner av militära
förband, 86/87:135.

Exekutiv auktion, vid exekutiv auktion å andel i kommanditbolag skall
iakttagas reglerna om försäljning av utmätt rättighet, 76/77:225; -medtagande av nyttjanderätt (jakträtt) i sakägarförteckning, 81/82:345; -exekutiv auktion på fastighet, uttalande om lägsta godtagbara bud,
tillträdet, 85/86:369; - exekutiv försäljning av fastighet; uttalande om pris;
utredning av radonfråga; andra försäljningsformer, 86/87:255; - redovisning
av försäljningsresultatet efter exekutiv försäljning av fastighet,
86/87:267; - se även Kungörelse, Utmätning, Utsökningsmål.

Exekutionstitel, rutiner i REX-systemet för granskning av exekutionstitel,
82/83:366; - se även Handräckning.

Expeditionskungörelsen, återbetalning av del av avgift som erlagts vid
ansökan om betalningsföreläggande sedan ansökan avvisats, 80/81:114.

Faderskap, se Barnavård, Socialtjänstlagen.

Familjevårdsplacering, se Kriminalvård.

Fastighetstaxering, se Taxeringsnämnd (fastighetstaxering).

Filmcensur, förutsättning för att förbjuda inslag om narkotika, 83/84:323.

Filmupptagning, vid offentligt sammanträde enligt miljöskyddslagen, 84/
85:413.

Firma, länsstyrelses granskningsskyldighet vid firmaregistrering, 78/79:468.

Flyttningsanmälan, handläggning av flyttningsanmälan från omyndigförklarad,
76/77:296; - flyttningsanmälan såvitt gäller barn under frånskilda
föräldrars gemensamma vårdnad, 82/83:338.

Flyttningslagen, tillämpning av lagen (1967:420) om flyttning av fordon,

77/78:276.

Folkbokföringen, omfattningen av folkbokföringsmyndighets prövning av
anmälan om utflyttning från riket, 77/78:398; - felaktig mantalsskrivning;
- yttrande från den enskilde inhämtades inte, 81/82:327; - felaktiga
grunder för att ifrågasätta beslut om ändrad kyrkobokföring, 81/82:333; -kommuniceringsrutiner i folkbokföringsmål, 82/83:338; - bristande kommunikation
i folkbokföringsärende, 85/86:422; - formulär för dödsfallsintyg
och släktutredning, 84/85:215; - sekretess för spärrad adress, 84/
85:282; - folkbokföringskontroll - gifta kvinnor har tillfrågats bl. a. varför
de inte varit bosatta på samma adress som deras män, 85/86:412; - JO om
folkbokföringen - synpunkter på prövning, kontroll och hanteringsrutiner,
86/87:272; - se även Flyttningsanmälan.

Folk- och bostadsräkning, kritik av information beträffande äkta makars
uppgiftslämnande vid folk- och bostadsräkningen 1975, 77/78:405.

Fordon, kontroll av fordon, 78/79:60, 79/80:127; - avställning av fordon,
83/84:370.

Fotograferingsförbud, se Skyddslagen.

Fotokonfrontation, genomförande och redovisning av, 76/77:114;-förfarandet
vid, 78/79:61, 79/80:126, 83/84:67, 85/86:118; - mer än en konfrontation
mellan samma parter bör undvikas, 79/80:124.

Fotokopiering, tillåtligheten i att fotokopiera privata handlingar som påträffats
vid husrannsakan, 82/83:42.

Fribiijettsförmån, se Otillbörlig belöning.

Frigång, se Kriminalvård.

Frihetsberövad, Frihetsberövande, redovisning av frihetsberövande, 78/
79:61, 81/82:48; - se även Häktad, Kriminalvård, Visitering.

Fritid, sjukskriven värnpliktigs rätt till fritid, 77/78:153.

Fullföljd av talan, fråga om skyldighet för SJ att meddela besvärshänvisning i
vissa fall, 77/78:410; - fullföljdshänvisning eller lagakraftbevis i ärenden
hos länsstyrelse om fastställelse av byggnadsplan och stadsplan och om
upphävande av strandskydd. Tolkning av fullföljdsförbudet i 150 §
byggnadslagen, 78/79:383, 389; - utgångspunkt för beräkning av besvärstid
vid klagan över nybyggnadsförbud, 78/79:386; - fråga om hälsovårdsnämnd,
som meddelat föreläggande rörande anskaffning av sopkärl, får
meddela förnyat föreläggande, denna gång vid vite, innan besvär över det
första prövats, 78/79:495; - besvär över beslut att ej ge tillstånd till inköp
enligt lagen om försäljning av teknisk sprit m. m., 79/80:331; - information
om tid för fullföljd av talan mot dom 81/82:45; - socialförvaltnings åtgärder
med inkomna handlingar som har innefattat besvär, 81/82:169; - kritik mot
länsstyrelse för att den inte har berett klaganden tillfälle att utveckla
grunderna för sin talan i ett besvärsärende, 82/83:439; - besvärshänvisning
ej lämnad när utskrivningsnämnd meddelat villkor, 83/84:207; - fullföljd
av talan mot beslut att avvisa vadeanmälan, 84/85:21; - felaktig behandling
av fullföljdsfrågor vid tingsrätt, 86/87:64; - kritik mot en länsarbetsnämnd
för felaktig tillämpning av arbetsmarknadskungörelsens besvärsbestämmelser,
86/87:294; - se även Barnavård, Dom, Fordon, Handläggning,
Kommunalbesvär.

Fullmakt, se Arbetsmarknadsstöd, Redovisning.

Fångförhör, se Militär övning.

Fängsel, användning av, 79/80:94, 129; - se även Häktad, Kriminalvård.

Förhandsgranskning, se Skyddslagen.

Förhör, politisk åskådning behöver ej uppges vid förhör, 79/80:62; -bristande hänsyn till minderårig, vars föräldrar tagits i förhör, 79/80:529; -person, som införts för utredning om rattonykterhetsbrott, ej samtidigt
hörd om andra brott, 80/81:124; - konceptanteckningar från förhör,
80/81:126; - se även Anhållande, Bandspelare, Polismyndighet. Jfr
Vittne, Vittnesförhör.

Förlikning, se Protokoll.

Förläggning, beskaffenheten av förläggningslokaler, 77/78:162.

Förmyndare, legal förmyndares befattning upphör i och med att barnet blir
myndigt; särskilt beslut härom ej erforderligt, 79/80:105; - iakttagelser och
uttalanden med anknytning till förmynderskapslagstiftningen, 80/81:20,
85/86:68, 86/87:38; - tingsrätt bör inte utan närmare prövning till
förmyndare eller god man förordna person som redan innehar ett större
antal sådana uppdrag, 82/83:31; - se även Barnavård.

Förmån, se Polismyndighet (deposition av konst, rabatt i kiosk).

Förpassning, se Polismyndighet.

Förseningsavgift, se Sanktionsavgifter.

Försäkringsrätt, se Förvaltningsprocess, Socialförsäkring.

Försäljning, försäljning av övertalig eller kasserad materiel och inventarier,

83/84:365.

Förtal, ansvar ifrågasatt mot lagman för förtal, 85/86:19.

Förtroendenämnd, överlämnande av klagomål till, 81/82:258; - handläggning
av ärende, 84/85:243; - se även Allmänna handlingar.

Förundersökning, i kopplerifall, 77/78:80; - skyldighet att inleda förundersökning,
79/80:58; - kritik av förundersökning mot vårdare på kriminalvårdsanstalt
vilken anhållits och häktats som misstänkt för att ha fört in
narkotika på anstalten, 80/81:59; - omständigheter som talat till den
misstänktes förmån har ej tillräckligt beaktats, 80/81:79; - nedläggning av
förundersökning mot utländsk medborgare som ej finns kvar i riket,
80/81:117; - handläggning av förundersökning angående brott av polisman,
81/82:65;-tillvägagångssätt vid konfrontation, 82/83:105,86/87:101;
- hämtning till förhör, underrättelse om anledningen därtill m.m.,
82/83:54; - beslutande myndighet vid avbrytande av förundersökning,
82/83:104; - skälig misstanke om brott mot ledamot av bolagsstyrelse,
85/86:154; - underlåtenhet att anordna vittneskonfrontation, 85/86:155; -se även Allmänna handlingar, Arrest, Bandspelare, Brottmål, Delgivning,
Fotokonfrontation, Förhör, Gripande, Husrannsakan, Personlig
integritet, Polismyndighet, Taxeringskontroll, Tryckfrihet, Vårdslös myndighetsutövning.

Förvaltningslagen, fråga om ansökan till tjänst kommit in i tid som avses i 7 §,
80/81:446; - tillämpning av 7 §, 83/84:381; - vägledningsplikt enligt 8 § i
massärenden hos intagningsnämnd, 78/79:397; - i besvärsärende hos
länsbostadsnämnd, 78/79:492; - i tillståndsärende hos riksskatteverkets
alkoholbyrå, 79/80:331; - tillämpningen av 17 § i ärende om återanställning
hos hovrätt, 80/81:455; - självrättelse enligt 19 § av beslut i
tjänstetillsättningsärende, 80/81:440; - fråga om förvaltningslagen är
tillämplig i ärende om avstängning från tjänst, vilket kan överklagas
genom kommunalbesvär, 80/81:451; - underlåtenhet att tillämpa förvaltningslagens
bestämmelser vid behandling av en ansökan om arbetsmarknadsutbildning,
83/84:350; - uttalanden angående motivering i efterhand
av beslut rörande ansökningar om konstnärsbidrag, 85/86:405; - tillämpningen
av förvaltningslagen i ärende hos kronofogdemyndighet i ärende
om statlig lönegaranti vid konkurs, 86/87:257; - uttalanden angående
tillämpningen av förvaltningslagens bestämmelser om kommunicering,

86/87:317; - uttalanden angående tillämpningen av förvaltningslagens
jävsbestämmelser, 86/87:321; - se även Allmän försäkring, Arbetsmarknaden,
Barnavård, Byggnadslov, Fordon, Fullföljd av talan, Jäv, Kriminalvård,
Motivering av beslut, Myndighetsutövning mot enskild, Skolan,
Svarsfrist, Taxeringsnämnd.

Förvaltningsprocess, muntlig förhandling i förvaltningsdomstol, 81/82:298; -handläggning i länsrätt av mål om verkställighet av umgängesrätt,
81/82:241; - kommunikationsrutiner i kammarrätt, 81/82:317; — rättelse av
dom och redovisning av skiljaktig mening, 81/82:318; - dröjsmål hos
försäkringsrätt med handläggning av mål angående sjukpenning, 81/
82:259; - dröjsmål i en länsrätt vid prövning av underställt beslut om
omedelbart omhändertagande enligt 8 § lagen om vård av missbrukare i
vissa fall (LVM) samt andra frågor rörande handläggningen av mål enligt
den lagen, 83/84:407; - muntlig förhandling i mål vid länsrätt om vård
enligt lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM), 83/84:419; -domares skyldighet att inställa sig på sin arbetsplats under sessionsfri dag,
83/84:420; - handläggning i länsrätt av mål om beredande av vård enligt
lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU), 86/87:338; - se
även Kommunalbesvär, Taxeringsprocess.

Förvandlingsstraff, se Straffverkställighet.

Förvar, verkställighet av beslut om tagande i förvar, 79/80:167; - offentligt
biträde åt två förvarstagna utlänningar som har vägrats använda telefon på
ett häkte, 82/83:149; - fråga om tillräcklig grund förelegat för tagande i
förvar enligt 50 § utlänningslagen, 85/86:142; - se även Sjukvård.

Förvisning, bristfällig förberedelse vid försök att verkställa förvisningsdom,
77/78:110.

Gatumusik, se Polismyndighet.

Gemensam vårdnad, se Flyttningsanmälan.

God man, avveckling av godmanskap, 79/80:106; - interimistiskt förordnande
av god man för en person utan att denne fått tillfälle att yttra sig,
82/83:29; - handläggning av ärenden om förordnande av god man enligt 18
kap. 3 § föräldrabalken, 82/83:30; - fråga om utredning i ärende angående
förordnande av god man enligt 18 kap. 3 § föräldrabalken, 84/85:83; -fråga huruvida godmansförordnande enligt 18 kap. 3 § föräldrabalken
inverkar på huvudmannens rättsliga handlingsförmåga. Tillika fråga om
jäv för god man, 84/85:85; - se även Allmänna Handlingar, Förmyndare,
Redovisning, Överförmyndare.

Gripande, på sjukhus av misstänkt, 78/79:56; - av ungdomar och behandlingen
av dem samt anmälan om gripande till åklagare nattetid, 85/86:100; - se
även Anhållande.

Grundlagarna, yttranden över 1973 års fri- och rättighetsutrednings betänkande
”Medborgerliga fri- och rättigheter; regeringsformen”, 76/77:298.

Grustäkt, barnolycksfall i ett grustag har aktualiserat tillämpningen av vissa
föreskrifter i allmänna ordningsstadgan och av vissa anvisningar, 79/
80:507.

Gåva, se Kommunal kompetens.

Gåvoskatt, förslag till vissa lagändringar, 82/83:337.

Handelsbolag, se Handelsregistret, Indrivning, Uppbörd (Arbetsgivaransvar
m. m.).

Handelsregistret, handläggning av anmälan om bl. a. bolagsmans utträde ur
handelsbolag, 86/87:331.

Handikappersättning, se Ersättning.

Handläggning, fråga om tjänsteman, som enligt ett statligt verks interna
föreskrifter skall ”delta i beslutet” i visst ärende, vilket avgörs av
verkschefen, är skyldig att närvara personligen vid föredragningen inför
verkschefen, 79/80:322; - felaktig handläggning i länsstyrelse av ärende
angående förordnande av revisor i ekonomisk förening, 77/78:389; -dröjsmål vid länsstyrelses handläggning av ärende om besvär över
tidsbegränsat byggnadslov, 78/79:390; - i mål om omhändertagande för
utredning bör länsrättens sakprövning ske skyndsamt, 79/80:281; -handläggning av ärende om körkortsåterkallelse, 78/79:469; - fråga om
länsstyrelse i ärende om anläggande av skjutbana borde ha hört angränsande
kommun i annat län; tillika fråga om handläggningstid, 79/80:328; -länsbostadsnämnds handläggning av besvärsärende rörande bostadsbidrag
(dröjsmål, underlåten sakprövning, utebliven besvärshänvisning),

78/79:492; - felaktig handläggning i riksskatteverkets alkoholbyrå av visst
tillståndsärende (underlåten sakprövning, utebliven besvärshänvisning),

79/80:331; - statlig myndighet har remitterat utredningar till kommun för
yttrande. Remisserna har besvarats av kommunstyrelsen, ej kommunfullmäktige.
Fråga om riktigheten härav, 76/77:265; - fråga om tjänstemans
skyldighet att mottaga och utkvittera skrivelser ställda till honom under
myndighetens adress, 77/78:412; - bevakning av bortavarande tjänstemans
post, 78/79:222; - öppnande av post ställd till namngiven tjänsteman,

82/83:248; - brister i skolstyrelses posthämtnings- och sorteringsrutiner,

80/81:446; - myndighets skyldighet att besvara brev, 80/81:455; - byggnadsnämnd
är skyldig att behandla begäran från fastighetsägare om
ingripande mot byggnadsåtgärder på grannfastighet, 80/81:468; - handläggning
av ärende rörande tillämpningen av lagen om påföljder och
ingripanden vid olovligt byggande m. m., 80/81:469; - kommunal fritidsnämnd
har anordnat filmförevisning för minderåriga i strid mot bestämmelserna
i ”biografförordningen” (1959:348). Kritik häremot, 80/81:496;

- socialhjälpsärende har bordlagts utan att tid för slutlig prövning angetts,
vilket medfört att slutligt beslut i ärendet inte har meddelats, 81/82:231; —
skolkontors handläggning av begäran från försäkringskassa om s. k.
förstadagsintyg, 82/83:382; - handläggningsordning och nämnders sammansättning
vid besvarandet av remisser från statliga tillsynsorgan,

83/84:404; - när har en handling kommit in till en myndighet?, 85/86:421; -olika förfarandefrågor i samband med ett beslut att ändra sammansättningen
av en betygsnämnd för bedömning av en doktorsavhandling,

85/86:383; - underrättelse till sökande eller klagande om att framställning
kommit in till myndighet, 86/87:330; - se även Arbetsmarknaden,

Avskrivningsbeslut, Avvisningsbeslut, Barnavård, Bidragsförskott, Bostadsbidrag,
Byggnadslov, Disciplinansvar, Disciplinmål, Domstolsärende,
Ersättning, Ersättningsmål, Flyttningsanmälan, Fordon, Förtroendenämnd,
Förvaltningsprocess, God man, Häktningsförhandling, Inskriv- 359

ningsmyndighet, JO, Körkort, Offentligt biträde, Personalkontroll, Rättshjälp,
Service, Socialtjänstlagen, Svarsfrist, Taxeringsnämnd, Tjänstetillsättning,
Tystnadsplikt, Upphandling, Utlänning, Valuta, Vapenvägrare,
Vårdslös myndighetsutövning, Värnpliktig.

Handräckning, kritik mot länsstyrelse för handräckning enligt 191 § UL för
flyttad bils återställande till ägaren, 77/78:276; - förutsättningar för
handräckning enligt 191 § UL för återtagande av presenningar hos tredje
man; fråga bl. a. om ny exekutionstitel, riktad mot tredje man, erfordrats,
och om inte förrättningen i vart fall bort inställas och underrättelse
tillställas tredje man, 79/80:388; - handräckning utan täckning i exekutionsurkund,
82/83:377; - enligt 94 § BvL, 81/82:172; - handräckning på
kriminalvårdsanstalt, 82/83:373; - se även Konsumentkreditlagen.

Hastighetskontroll, se Polismyndighet.

Helikopter, se Polismyndighet.

Hemförlovning, beslut om hemförlovning med retroaktiv verkan, 80/81:174.

Hemvärnet, utnyttjande av hemvärnspersonal för bevakning av militära
förråd m.m., 81/82:125.

Hittegods, se Polismyndighet.

Hot mot krigsman, se Missfirmelse mot krigsman.

Hund, se Polismyndighet.

Hundskatt, hundskattekontroll, 82/83:339.

Husrannsakan, för eftersökande av efterlyst person, 76/77:112; - i personbils
motor- och bagageutrymmen efter anonym anmälan om förmodat stöldgods
i bilen; protokoll över åtgärden ej upprättat, 77/78:129; - felbedömningar
av åklagare vid bruk av tvångsmedel för beslagtagande av pass,
79/80:48; - polismans köp av föremål som påträffats under husrannsakan,
81/82:99; - hos konkursförvaltare, 82/83:39; - beslag eller ”fortsatt
husrannsakan”, 82/83:42; - i advokats bostad för eftersökande av efterlyst
person grundad på anonymt tips, 85/86:123; - tillräcklig grund för
husrannsakan enligt 20 § polislagen?, 85/86:149; - tolkningen av uttrycket
husrannsakan ”hos den misstänkte”, 85/86:154; - fråga om disciplinansvar
för åklagare (husrannsakan och hämtning till förhör i kopplerimål),
86/87:77; - disciplinansvar för polisman (husrannsakan i misshandelsmål),
86/87:85; - se även Provokation, Taxeringskontroll, Tvångsmedel, Utlänning,
Visitering, Vårdslös myndighetsutövning.

Huvudförhandling, se Bevisning, Domstolsförhandlingar, Rättegångsbalken.

Häktad, åklagares rätt att vägra häktad motta besök vid kollusionsfara,
78/79:40; - tillhandahållande av skrivmaterial åt häktad, 78/79:69; - stöd
och hjälp åt frihetsberövad, 79/80:137; - förvaring av häktad som
undergått rättspsykiatrisk undersökning, 78/79:117; - vägran att bistå
häktad med införskaffande av röstkort, 80/81:261; - prövning om besök
360 hos häktad skall vara bevakat, 81/82:117; - häktad i ett mål har felaktigt

frigivits efter dom i annat mål, 81/82:18; - spännbältesläggning, behörighet
att fatta beslut om sådan åtgärd, 82/83:147; - häktads anonymitetsskydd,
83/84:132; - offentlig försvarares tillträde till allmänt häkte på kvällstid,
83/84:134; - framställning till regeringen angående underrättelse till häkte
(motsvarande) om frigivningsbeslut, 86/87:89; - för besök hos anhållen
eller häktad som inte föranleds av brottsutredningen fordras i allmänhet
samtycke på förhand av den intagne. Fråga om beslutsbefogenheterna,
86/87:96; - se även Anhållen, Kriminalvård.

Häkte, förhållandena på allmänna häktet i Stockholm, 79/80:170; - osmidig
tillämpning av behandlingslagen i fråga om förvarstagen utlänning,
86/87:122; - se även Barnavård, Förvar, Häktad, Kriminalvård, Straffverkställighet.

Häktning, kollusionsfara med avseende endast på annans brottslighet,
förfarandet vid förlängning av åtalsfrist, 86/87:24; - se även Förundersökning,
Tvångsmedel.

Häktningsförhandling, handläggningen vid häktningsförhandling i mål om
våldförande m. m., 83/84:19.

Häktningstid, avräkning av, 76/77:40, 77/78:60.

Hälsovård, förutsättningar för hälsovårdsnämnds ingripande mot slamavskiljare
avsedd för BDT-vatten, 78/79:465;-hälsovårdsnämnds skyldighet att
i förväg underrätta fastighetsägare om inspektion av uthyrd lägenhet,
82/83:442; - se även Djur, Fullföljd av talan, Miljöskydd, Tystnadsplikt.

Hämtning, felbedömningar av åklagare vid bruk av tvångsmedel, 79/80:48; -värnpliktig har efterspanats för hämtning till värnpliktstjänstgöring trots
anmält laga förfall, 80/81:168; - se även Arrest, Förundersökning,
Husrannsakan, Journal, Polismyndighet, Vårdslös myndighetsutövning.

Identitetskontroll, se Pass, Polismyndighet.

Illojal maktanvändning, kommunal taxeringsrevisors åtgärder vid taxeringskontroll,
82/83:250. Se även Byggnadsförbud, Tjänstetillsättning.

Immunitet, se Riksåklagaren.

Indrivning, kronofogdemyndighets indrivningsåtgärder beträffande skattskyldig
som blivit dubbeltaxerad och besvärat sig häröver samt betalat den
skatt som debiterats med anledning av den ena taxeringen, 76/77:220; -upprepade indrivningsåtgärder trots att anstånd med inbetalning av skatt
tidigare beviljats, 81/82:348; - indrivning av skatter m. m. trots att uppskov
lämnats enligt amorteringsplan, 82/83:343; - indrivning av skatt hos
delägare i handelsbolag, 82/83:366; - oberättigade skattekrav och ADBrutiner
m. m., 83/84:265; - indrivning i Sverige av underhållsbidrag, som
ådömts i Norge. Fråga om preskriptionsinvändning skall bedömas enligt
svensk eller norsk rätt och om rättskraft i utsökningsmål, 85/86:372; - se
även Konkurs, Säkerhet för skattefordringar, Uppbörd (Indrivning av
skatt).

Information, se Fullföljd av talan, Pension, Service, Skolan, Tingsrättslagman,
Tryckfrihet.

Informationsfrihet, se Kriminalvård.

Införsel, framställning angående ändring i 15 § andra stycket införsellagen,
76/77:211; - dröjsmål vid införsel (löneutbetalning via dator), 78/79:233,
82/83:375; redovisning av underhållsbidrag som innehållits genom införsel
har fördröjts till följd av arbetsgivares datautbetalningsrutiner, 79/80:399;
- fråga om förrättningsman i ett införselmål får fråga gäldenärs grannar om
dennes personliga förhållanden, 80/81:381.

Inhibition, förfarandet vid beslut om inhibition i brådskande fall, 77/78:415; -fråga om inhibition av slutbevis sedan dom meddelats efter sökt återvinning,
84/85:78; - kommunal myndighet har inte åtlytt inhibitionsförordnande
i kommunalbesvärsmål, 86/87:297; - se även Allmän försäkring,
Taxeringsprocess, Utmätning.

Inkomstbringande åtgärder, myndighets befogenhet att vidta inkomstbringande
åtgärder (medverka vid medaljutgivning), 76/77:292.

Inskrivningsmyndighet, inskrivningsärende har formlöst återsänts till ingivaren,
81/82:52; - anmälan till inskrivningsmyndighet enligt 19kap. 20 §
jordabalken, 82/83:29, 84/85:21; - vilandeförklaring av ansökan om
inteckning i avsaknad av samtycke av f. d. make, 83/84:32; - dröjsmål med
rättelse av inskrivning, 86/87:65; - se även Tingsnotarie.

Insulin, se Berusad.

Inteckning, se Inskrivningsmyndighet, Myndighetsmissbruk.

Integritet, se Personlig integritet.

Interimistiskt beslut, fråga om interimistiskt beslut kan meddelas i ärende
enligt 64 § lagen om handel med drycker, 83/84:375; - se även Allmän
försäkring, Vårdnad om barn.

Invandrare, se Val.

Jakt, försöksverksamhet med samordnad älgjakt. Naturvårdsverkets tilllämpning
av reglerna om registrering av älgjaktsområde, 78/79:497.

JO, tillsynskompetens, 76/77:205, 76/77:263 (taxering), 77/78:242, 78/
79:193, 79/80:315, 80/81:353, 81/82:280, 82/83:221, 83/84:220, 84/85:259,
85/86:310, 86/87:188; - omfattningen av JO:s prövning av riktigheten i sak
av beslut i disciplinärende, 78/79:370; - utrymmet för JO:s ingripande i
arbetstvist inom den offentliga sektorn, 78/79:377; - JO:s prövning av
kommuns ansvar för tillämpningen av vårdlagstiftningen, 79/80:268; -begäran om disciplinåtgärd mot kommunal befattningshavare när kommunen
redan upptagit och sedermera avgjort eget ärende om disciplinåtgärd,
79/80:456; - vissa klagomål har överlämnats till förtroendenämnderna i
landstingen, 81/82:258; - byggnadsnämnds handläggning av remiss från
JO, 83/84:404.

Journal, skyldighet för läkare att i journal anteckna omständigheter som
ligger till grund för hämtningsbeslut, 84/85:226; - förvaring av journal på
sjukhus, 85/86:336; - förvaring av patientjournal på barnavårdscentral,
85/86:339; se även Läkare.

Journalist, se Tingsrättslagman.

Jämkning, se Uppbörd (Jämkning, skatteavdrag m.m.).

Jäv, i tjänstetillsättningsärenden, 79/80:320, 83/84:326; - sakkunnig i ärende
hos medicinalväsendets ansvarsnämnd, 81/82:254; - jäv vid taxeringsrevision,
82/83:250, 85/86:365; - fråga om jäv enligt förvaltningslagen i
kriminal vårdsärende, 82/83:119; - handläggning av jävsinvändning mot
taxeringsintendent, 83/84:317; - fråga om jäv för tjänsteman hos lantbruksnämnd,
83/84:392; - fråga om jäv för ledamöter i styrelsen för en
länsstyrelse, 83/84:396; - jäv för ordförande i utskrivningsnämnd, 83/
84:203; - fråga om jäv för domare, 84/85:21; - jäv för ledamot i skolstyrelse
vid avgivande av yttrande i kommunalbesvärsmål, 84/85:348; - fråga om
jäv för en universitetslektor som fungerat som tentator åt en studerande
efter det att lektorn meddelat studeranden privatundervisning, 85/86:397;
- jäv för ledamot i rennäringsdelegationen vid en lantbruksnämnd,
85/86:420; - se även Allmän försäkring, Barnavård, Förvaltningslagen,
God man, Handläggning, Polismyndighet, Rättegångsbalken. Jfr Taxeringsnämnd
(Övrigt).

Kallelse, se Rättegångsbalken.

Kamratförtryck, ifrågasatt kamratförtryck m. m. inom sjö värnskåren, 80/
81:205.

Kassettbandspelare, se Kriminalvård.

Kollekt, åtal mot kyrkoherde för underlåtenhet att pålysa och upptaga
föreskrivna kollekter, 77/78:347.

Kollektiv utskrivning, se Psykiatrisk vård.

Kollusionsfara, se Häktad, Häktning.

Kommunalbesvär, lagen om inskränkning i rätten att föra talan mot offentlig
arbetsgivares beslut är tillämplig också när talan skulle ha förts genom
kommunalbesvär, 79/80:458; - anmodan att ange de omständigheter på
vilka kommunalbesvär grundas; åtgärdens förenlighet med kommunalbesvärsprocessens
särdrag betr. principerna för processledning, 81/82:393; -kommunal myndighet har inte åtlytt inhibitionsförordnande i kommunalbesvärsmål,
86/87:297; - se även Förvaltningslagen.

Kommunal kompetens, fråga om befogenhet för kommunen att i ärende om
statsbidrag till lokal landsbygdstrafik låta kommunalt bussbolag från
konkurrerande enskilda trafikföretag ta emot sådana uppgifter om deras
affärsförhållanden som skulle ha varit hemliga om handlingarna förvarats
hos en myndighet, 78/79:330; - skolstyrelses befogenhet att till avgående
studierektor såsom minnesgåva överlåta vissa tavlor utgörande inventarier
i skolbyggnader, 78/79:336; - uttalanden angående kommuners möjligheter
att civilrättsligt disponera över mark som utgör allmän plats och
angående förutsättningarna för att i visst fall avvisa försäljare från en
tilldelad plats på ett salutorg, 85/86:402.

Kommunal självstyrelse, se Handläggning, Inhibition.

Kommunal taxeringsrevisor, se Taxeringskontroll.

Kommunicering, underlåten kommunicering i disciplinärende, 78/79:370; - i
ärende om avstängning från kommunal tjänst, 80/81:451; - i arbetsskadeärende,
81/82:271; - i ackordsärende hos länsstyrelse, 81/82:323; - med
tredje man i avhysningsärende, 82/83:355; - i ärenden angående persons
lämplighet som biträde enligt rättshjälpslagen, 85/86:19; - i mål om
beredande av vård enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av
unga (LVU), 86/87:338; - se även Allmän försäkring, Arbetsmarknaden,
Barnavård, Byggnadslov, Folkbokföring, Förvaltningslagen, Interimistiskt
beslut, Kriminalvård, Pensionsgrundande inkomst, Renskötsel,
Svarsfrist, Taxeringsnämnd (utredningsförfarandet), Taxeringsprocess,
Upphandling, Utsökningsmål.

Konceptanteckningar, se Förhör.

Konfrontation, se Fotokonfrontation, Förundersökning, Polismyndighet.

Konkurrensbegränsning, se Yttrandefrihet.

Konkurs, anteckningar om tillägg och ändringar vid genomgång av konkursbouppteckning,
anteckningarna bör läsas upp för gäldenären före edsavläggelsen,
79/80:107; - utdelning i konkurs för skatter, när lokal skattemyndighet
meddelat anstånd med betalning av dem, 83/84:321; - kronofogdemyndighets
handläggning av ärende om statlig lönegaranti vid
konkurs, 86/87:258; - fortlöpande betalningsanmaningar enligt 4§ konkurslagen
vid indrivning av skatter, 86/87:268; - se även Delgivning,
Rättegångsbalken, Tillsynsmyndighet i konkurs.

Konst, se Polismyndighet.

Konsultation, se Allmän advokatbyrå.

Konsumentkreditlagen, återtagande av gods som påstås ha sålts till oskäligt
högt pris, 81/82:359; - materiella invändningar mot handräckning, 82/

83:375.

Koppleri, se Förundersökning.

Kreditköp, se Konsumentkreditlagen.

Kreditupplysning, rättelserutiner beträffande oberättigade skattekrav, 83/
84:265.

Kriminalvård, våldsanvändning på kriminalvårdsanstalt, 76/77:125, 82/
83:143; - dödsfall på kriminalvårdsanstalt, 82/83:122; - klagomål från
fackligt håll angående uteblivna åtgärder inför befarat rymningsförsök,
77/78:165; - beviljande av särskild korttidspermission för intagen, 77/
78:172; - förutsättningar för beviljande av korttidspermission, 82/83:110,
83/84:108; - avvikande under bevakad permission från anstalt, 77/78:182;
- brister vid planering av beledsagad permission, 83/84:108; - permission i
samband med strejk bland intagna på kriminalvårdsanstalter, 78/79:108; -förutsättningar för permission, 78/79:111, 80/81:233; - uttalande om viss
kvalifikationstid för permission, 78/79:122; - transportpermission, 79/
80:209; - permission och anstaltsplacering, 80/81:225; - kritik mot

beviljande av frigång, 79/80:198; - förutsättningar för beviljande av
frigång. Även fråga om en intagen kan tillåtas att under en permission bege
sig till ett annat land, 85/86:163; - förutsättningar för beviljande av särskild
permission, 85/86:168; - en intagen har avvikit under en bevakad
permission. Fråga bl. a. om handläggningen av permissionsärendet varit
tillräckligt omsorgsfull, 85/86:170; - formerna för bevakning när intagen
besöker advokat, 83/84:133; - bevakning vid besök hos intagen i häkte,
84/85:147; - intagens rätt till telefonsamtal med advokat, 76/77:129,
77/78:194; - en intagen som begär telefonsamtal med advokat är inte
skyldig att upplysa om anledningen härtill, 85/86:186; - intagens telefonsamtal
med kriminalvårdsstyrelsen m. fl., 81/82:112;- kostnad för telefonsamtal
till JO, 78/79:126; - intagens rätt att mot stadgad avgift få kopior av
beslut, 83/84:136; - intagens rätt till samtal med styresman eller annan
tjänsteman, 77/78:192; - anonymitetsskydd för intagen, 77/78:194, 79/
80:211; - intagens anonymitetsskydd. Även fråga om användning av s. k.
sekretessbevis, 85/86:177; - avbrytande av besök hos intagen, 78/79:125; —
avvisande av besökande, 77/78:193, 82/83:141; - brevgranskning vid
kriminalvårdsanstalt, 76/77:131, 77/78:191, 78/79:120, 80/81:255, 81/
82:111, 82/83:140; - brevgranskning på allmänt häkte, 84/85:137; -tillämpningen av bestämmelserna om disciplinärbestraffning av intagen,
76/77:134; - fråga om disciplinär bestraffning av intagen för försenad
återkomst efter permission, 78/79:121; - fråga om polisanmälan från
kriminalvårdsanstalt rörande där förövat brott, 77/78:195; - intagna har
disciplinärt bestraffats för gärning som polisanmälts, 81/82:105; - i beslut
om disciplinär bestraffning har tagits in även beslut om att den intagne inte
skulle få delta i fritidsverksamhet utom anstalten, 82/83:142; - kollektivbestraffning,
81/82:109;-bristfällig utredning i disciplinärende, 81/82:115; -handläggning av disciplinärenden vid kriminalvårdsanstalt, 83/84:131; -kritik mot handläggningen av ett disciplinärende. Den intagne har ej fått
veta namnen på dem som rapporterat honom för misskötsamhet, 85/
86:187; - motivering av beslut, 84/85:145; - intagens rätt att få del av
analysresultat vid urinprovskontroll, 84/85:146; - utformningen av beslut
om disciplinär bestraffning, 83/84:131; - besvärshänvisning i disciplinärende
på kriminalvårdsanstalt, 76/77:138; -”missnöjesförklaring”, 77/78:191;
- behandlingen av intagen i anledning av dennes klädsel, 78/79:115; -enrumsplacering enligt 20 § kriminalvårdslagen, 79/80:200; - utredning i
ärende om enrumsplacering, 81/82:110; - placering av intagen i avskildhet
(23§ kriminalvårdslagen), 80/81:251; - spännbältesläggning, 79/80:205; -enrumsplacering enligt 50 § kriminalvårdslagen, 78/79:124, 79/80:205,
80/81:253; - placering i s. k. hårdisoleringscell utan normalutrustning,
80/81:255; - åtgärder för att förhindra våldshandlingar mellan intagna,
82/83:145; - en intagen har under promenad på anstaltens rastgård varit
belagd med handfängsel, 85/86:188; - användning av fängsel vid transport
till sjukhus, 85/86:189; - klädsel under transport, 81/82:114; - intagens
klädsel vid transport till sjukhus, 85/86:190; - placering av intagen på häkte
i avvaktan på beslut om ny anstaltsplacering, 81/82:115;- fråga om intagen
som överförts till sjukhus får vistas i hemmet nattetid, 78/79:122; -kriminalvårdstjänstemans skyldighet att uppge sitt namn, 79/80:211; -kränkande yttrande om intagen, 82/83:146; - läkare ej tillfrågad om
antialkoholbehandling av intagen före permission, 80/81:257; - sjukvårdare
har ordinerat penicillin åt intagen, 80/81:257; - dröjsmål med att
besvara framställningar från intagen, 80/81:258; - dröjsmål med att
vidarebefordra intagens passansökan, 80/81:260; - otillräckligt ingripande
mot villkorligt frigiven. Kritik mot skyddskonsulent och övervakningsnämnd,
80/81:242; - deltagande i fritidsverksamhet utom anstalt vid

sjukskrivning, 80/81:250; - otillräckliga åtgärder med anledning av
anmälan om tillgreppsbrott i tjänsten, 83/84:118; - placering av personer
med narkotikaproblem för vård i enskilt hem, 84/85:139; - transport för
inställelse vid domstol av intagen som kallats till förhandling i dispositivt
tvistemål, 84/85:148; - fråga om tillvägagångssättet vid utredning rörande
narkotika som påträffats inom kriminalvårdsanstalt, 85/86:180; - handläggningen
hos kriminalvårdsstyrelsen av ärenden om ifrågasatt disciplinansvar
för kriminalvårdens befattningshavare, 85/86:183; - informationsfrihet
för intagna (innehav av vissa tidskrifter respektive kassettbandspelare),
86/87:124; - styresmans förbud för intagna att sig emellan göra
betalningar med posten ej rättsenligt, 86/87:128; - alltför långvarig
förvaring i häkte av omplacerad intagen, 86/87:131; - omhändertagande
och förtecknande av egendom som skall förvaras av anstalt för intagen,
86/87:133; - se även Allmänna handlingar, Anhållen, Delegation, Förundersökning,
Handräckning, Häktad, Jäv, Kroppsvisitation, Kroppsbesiktning,
Straffverkställighet, Studiemedel, Utmätning, Visitering, Översättning.

Kroppsvisitation, kroppsbesiktning, gränsdragningen mellan kroppsvisitation
och kroppsbesiktning, 79/80:194; - kroppsvisitation i samband med
polismäns kontroll av bilförare, 82/83:57; - kroppsbesiktning av patienter
vid narkomanvårdsenheter och av intagna vid frivårdens behandlingscentral,
84/85:227; - se även Varusmugglingslagen, Visitering.

Kränkande eller eljest olämpligt yttrande, åtal mot kyrkoherde för kränkande
uttalande under högmässopredikan, 77/78:347; se även Förtal, Kriminalvård,
Läkare.

Kungörelse, kostnad för kungörelse å bortavarande eller okänd arvinge,
78/79:54; - omfattningen av annonsering enligt kungörandelagen vid
exekutiv försäljning av fast egendom, 82/83:375; - tid för kungörelse om
exekutiv auktion på lös egendom, 85/86:367.

Kvarstad, se Beslag, Utmätning, Verkställighet.

Kvittning, se Allmän försäkring, Bidragsförskott.

Kyrka, möjlighet att få disponera kyrka för förrättning i svenska kyrkans
ordning får inte göras beroende av om den kallade prästen är man eller
kvinna, 78/79:462.

Kyrkobokföring, se Folkbokföring.

Körkort, föreläggande enligt 48 § körkortskungörelsen i ärende rörande s. k.
villkorat körkort, 77/78:392; - trafiksäkerhetsverkets krav att förrättningsavgift
för förnyat körkortsprov skall vara inbetald senast en vecka före
omprövningen, 76/77:286; - omfattningen av social centralnämnds uppgiftsskyldighet
i samband med personutredning i körkortsärenden, 79/
80:259; - socialnämnds skyldighet att avge yttrande i körkortsärende,
82/83:193; - avgift vid förnyelse av körkort, 83/84:362; - handläggningen
av ansökningar om körkortstillstånd som inkommer före utgången av
löpande spärrtid och innan de enligt vissa bestämmelser tidigast får prövas,
84/85:400; - se även Delgivning, Handläggning, Polismyndighet.

Laga förfall, se Hämtning, Taxeringsnämnd (Anstånd med att lämna
självdeklaration).

Laga kraft, dröjsmål med utfärdande av lagakraftbevis, 84/85:76; - fråga
angående behov av bevis om att ett beslut av kommunfullmäktige vunnit
laga kraft, 85/86:65; - se även Fullföljd av talan.

Lagfart, kontroll av lagfartsförhållanden inför utmätning av fastighet,
82/83:377.

Lagsökning, handläggning av lagsökningsmål, 76/77:108, 78/79:38, 80/81:42,
80/81:115, 81/82:51, 86/87:72.

Legitimation, se Polismyndighet, Trafikvakt.

Litispendens, se Byggnadslov, Fullföljd av talan.

Läkare, disciplinär åtgärd mot läkare för olämpligt skrivsätt i remiss,
78/79:180; - för åsidosättande av föreskrifter för klinisk prövning av
oregistrerade läkemedel, 78/79:182; - förtroendeläkare vid försäkringskassa
har utformat begäran till andra läkare om upplysningar om en
försäkrad på olämpligt sätt, 81/82:271;-disciplinär åtgärd mot läkare som
brustit i sin skyldighet att visa patient omsorg och respekt, 83/84:198; -åtgärder mot läkare som missbrukar sin förskrivningsrätt, 86/87:159; -disciplinär åtgärd mot underläkare och bitr. överläkare för underlåtenhet
att föra resp. tillse att journal fördes, 86/87:172.

Läkarintyg, jfr Domstolsförhandlingar.

Läkarundersökning, offentlig arbetsgivares möjlighet att beordra anställd att
genomgå läkarundersökning, 85/86:289; - se även Berusad.

Läkarvård, fråga om värnpliktig vägrats läkarvård, 79/80:158.

Läkemedel, se Läkare.

Läkemedelsmissbruk, se Allmänna handlingar (Övriga frågor), Läkare.

Lönegaranti, se Konkurs.

Maktmissbruk, se Illojal maktanvändning.

Mantalsskrivning, se Folkbokföring.

Medbestämmandelagen, redogörelse för JO:s iakttagelser från lagens första
giltighetstid, 78/79:377; - se även Upphandling.

Meddelarfrihet, beslut från hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, 82/
83:237; - meddelarskydd och pressmeddelande, 83/84:251; - sjukvårdspersonals
rätt att meddela sig med massmedierna, 83/84:239; - tjänstemans
rätt att lämna ut kommunal nämnds protokoll och uppgifter ur
protokollen innan protokollen expedierats, 85/86:348; - meddelarfriheten
i de allmänna försäkringskassornas verksamhet, 86/87:218.

Medicin, se Anhållen, Kriminalvård.

Mervärdeskatt, kompensation har felaktigt utbetalats för mervärdeskatt på
bostadsbyggande. Fråga om återbetalningsskyldighet för mottagaren,
76/77:280; - underlåtenhet att granska televerkets redovisning av mervärdeskatt,
85/86:361; - se även Taxeringskontroll, Uppbörd (Anstånd med
inbetalning av skatt).

Militära rättsvårdskungörelsen, förteckning enligt 55 §, 79/80:169; - se även
Disciplinmål.

Militär övning, disciplinär åtgärd mot major och fänrik för tjänstefel vid
anordnande av orienteringslöpning inom område där skarpskjutning
pågick, 79/80:143; - militär medverkan i civil verksamhet, 82/83:156; - åtal
mot major för tjänstefel för åsidosättande av säkerhetsföreskrifter vid
skjutövning, 85/86:192; - uttalanden angående vissa övningar i fångförhörstjänst
som hållits inom försvaret m. m., 85/86:197; - uttalanden i
samband med inspektioner av militära förband, 86/87:135; - se även
Säkerhetsföreskrifter och säkerhetsåtgärder, Värnpliktig.

Militärt straffregister, anteckningar i militärt straffregister, 83/84:144.

Miljöskydd, länsstyrelses skyldighet att samråda med kommun enligt 26 §
miljöskyddslagen rörande anläggande av skjutbana, 79/80:328; - länsstyrelses
tillämpning av villkor uppställt i beslut av koncessionsnämnden för
miljöskydd, 79/80:497; - fråga om tillsynsmyndighets skyldighet att göra
åtalsanmälan vid misstanke om brott mot lagen om hälso- och miljöfarliga
varor, 85/86:410; - se även Filmupptagning.

Missbruk av förmanskap, åtal mot löjtnant, 76/77:117, och mot fänrik,
82/83:151, för missbruk av förmanskap.

Missfirmelse, mot underordnad krigsman, 77/78:138; - åtal mot kapten för
hot mot krigsman och missfirmelse mot krigsman, 81/82:118.

Misshandel, se Polismyndighet

Morjärvsfallet, 77/78:62.

Motivering av beslut, motivering vid avstyrkan av kraveftergift beträffande
bidragsförskott, 76/77:146; - underlåten motivering av hälsovårdsnämnd i
avslagsbeslut i dispensärende, 77/78:409; - bristfällig motivering av beslut i
arbetsskadeärende, 81/82:276; - bristfällig motivering av beslut i rättshjälpsärende,
85/86:19; - beslut om avslag på ansökan om statligt
utgivningsstöd, 82/83:378; - underlåten motivering i avslagsbeslut angående
befrielse från skolgång, 82/83:379; - beslutsmotivering i arbetsskadeärende,
dels i det ursprungliga beslutet, dels i beslut efter omprövning,
84/85:253; - uttalanden angående motivering i efterhand av beslut rörande
ansökningar om konstnärsbidrag, 85/86:405; - se även Allmän försäkring,
Ersättningsmål, Kriminalvård, Taxeringsnämnd (Beslutsförfarandet),
Vapenfri tjänst, Värnpliktig.

Mullvaden, se Polismyndighet.

Muntlig förhandling, se Förvaltningsprocess.

Mutbrott, åtal mot hemsamariter, 82/83:162, 83/84:146;-åtal mot föreståndare
vid servicehus, 84/85:172, 85/86:247.

Myndighetsmissbruk, åtal mot lagman för myndighetsmissbruk och vårdslös
myndighetsutövning i samband med handläggning av dispositivt tvistemål.
Därjämte allvarlig kritik mot handläggningen i ytterligare avseenden,
84/85:21; - åtal mot polisman för myndighetsmissbruk (beslag av filmrulle),
84/85:93; - ansvar ifrågasatt mot lagman för förtal och myndighetsmissbruk
samt mot rättshjälpsnämnds ledamöter för vårdslös myndighetsutövning
i samband med handläggning av frågor om viss persons lämplighet
som biträde enligt rättshjälpslagen. Därjämte kritik mot handläggningen
i ytterligare avseenden, 85/86:19; - uttalanden om möjligheterna
att väcka åtal för myndighetsmissbruk i taxeringsärende, 86/87:242; - se
Vårdslös myndighetsutövning.

Myndighetsutövning mot enskild, fråga om upphandling innefattar myndighetsutövning
mot enskild i förvaltningslagens mening, 79/80:334; -upplåtelser och dispositioner inom statens egendomsförvaltande verksamhet,
79/80:514; - avgränsningen av begreppet, se Åtal mot kommunal
taxeringsrevisor, 82/83:250.

Målsägande, hörande av målsägande i mål angående rån, 77/78:123; -underrättelse till målsägande om enskilt anspråk, 79/80:108; - se även
Ränta.

Namn, handläggning av ärende om barns namnbyte, 80/81:116.

Naturvårdslagen, se Strandskydd.

Nullitet, beträffande tjänstetillsättningsbeslut, 80/81:433; - beträffande
beslut om disciplinpåföljd, 84/85:239; - beträffande betygsnämnds bedömning
av en doktorsavhandling, 85/86:383.

Nyttjanderätt, se Exekutiv auktion.

Nåd, betydelse av nådeansökan vid avsedd förpassning för straffverkställighet,
77/78:106.

Nämndeman, se Dom.

Näringsförbud, se Annonsering i pressen.

Nöjdförklaring, framställning angående nöjdförklaring vid ovillkorlig dom
och skyddstillsyn, 76/77:19; - se även Dom, Kriminalvård.

Obduktion, förutsättningarna att obducera mot anhörigs vilja, 83/84:202.

Offentlig försvarare, entledigande av, 80/81:57.

Offentlighet, se Rättegångsbalken.

Offentligt biträde, för barn i mål om samhällsvård, 78/79:175; - handläggning
av ansökan hos socialförvaltning och länsrätt, 82/83:188.

Offentligt sammanträde, se Filmupptagning.

Ofredande, ansvar ifrågasatt mot lagman, 86/87:19.

24 Riksdagen 1986/87. 2 sami. Nr 1

Olovligt byggande, fråga om en byggnadsnämnd i ett visst fall har anledning
att avvakta andra myndigheters beslut innan nämnden vidtar åtgärd enligt
lagen om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m., 83/
84:336; - frågor om tillämpning av lagen om påföljder och ingripanden vid
olovligt byggande m. m., 84/85:358.

Olämpligt skrivsätt, se Dom, Poststadgan.

Olämpligt uppträdande, av socialsekreterare vid handläggning av socialhjälpsärende,
81/82:234; - se även Tingsrättslagman.

Ombud, rätt för sjukhus att avvisa patientombud, 83/84:194; - se även
Arbetsmarknaden, Delgivning.

Omplacering, av mentalskötare som riktar klagomål mot förhållanden vid
sjukhuset m. m., 85/86:293.

Omprövning, se Allmän försäkring, Bostadsbidrag, Taxeringsnämnd (Beslutsförfarandet).

Omsorger om psykiskt utvecklingsstörda, dröjsmål med utskrivning av elev
från särskola, 79/80:302; - kravet på samtycke vid inskrivning enligt 34 §
omsorgslagen, 80/81:319;- användningen av tvångsmedel inom omsorgerna,
80/81:323; - försöksinskrivning i särskola, 80/81:329; - behörighet för
vårdchef att besluta om inskrivning i vårdhem, 83/84:193; - fråga om rätt
för omsorgsstyrelse att uppbära patients pension, 84/85:237.

Omyndig, Omyndighetsförklaring, se Flyttningsanmälan, Förmyndare, Utmätning,
Överförmyndare.

Opartiskhet, vikten av att befattningshavare i allmän tjänst förhåller sig så att
anledning till misstro inte uppkommer om hans integritet och opartiskhet,
78/79:472.

Ordningsbot, se Polismyndighet.

Ordningsföreskrifter, se Tingsrättslagman.

Oskickligt beteende, mot underlydande krigsman, 77/78:138; - disciplinär
åtgärd mot kapten för oskickligt beteende, 80/81:136; - disciplinär åtgärd
mot kompanichef för oskickligt beteende och tjänstefel, 80/81:138.

Otillbörlig belöning, systemet med fria eller rabatterade biljetter för resor
med bl. a. SAS, 78/79:344, 79/80:57; - fråga om lämpligheten av att
tjänsteman i statligt verk låtit bjuda sig på förtäring av företag som verket
anlitat, 78/79:353.

Parkering, se Flyttningslagen, Handräckning.

Partsdelgivning, se Delgivning, Rättegångsbalken.

Partsinsyn, se Kommunicering, Taxeringsnämnd (utredningsförfarandet).

Pass, länsstyrelse har vid utfärdande av pass ej ägt att, utöver expeditionsavgift,
uttaga särskild ersättning för visst översättningsarbete, 77/78:396; -

fråga om identitetskontroll vid utfärdande av pass, 85/86:161; - se även
Husrannsakan.

Pennalism, se Kamratförtryck.

Pension, information om hur statlig pension beräknats, 79/80:464; - se även
Allmän försäkring.

Pensionsgrundande inkomst, fullgörande av kommuniceringsskyldighet,
79/80:435.

Permission, se Barnavård, Kriminalvård, Ungdomsvårdsskola.

Personalkontroll, kritik mot rikspolisstyrelsen och överbefälhavaren för
handläggningen av ett ärende om personalkontroll, 84/85:150.

Personalärenden, se Skadestånd.

Personförväxling, se Utmätning, Utsökningsmål.

Personlig integritet, yttrande över utredningens om telefonavlyssning betänkande
”Telefonavlyssning”, 76/77:321; - integritetskränkande undervisningsformer
i psykologiundervisningen vid socialhögskola, 78/79:474; -besiktning i bostadsbidragsärenden för kontroll av enskildas sammanlevandeförhållanden,
79/80:489; - kritik mot kommunala organ för att en
urinprovstagning på skolelever i syfte att klarlägga förekomsten av
cannabismissbruk genomförts utan att eleverna upplysts om förutsättningarna
för undersökningen, 84/85:343; - se även Annonsering i pressen,
Införsel, Nykterhetsvård, Opartiskhet, Skolan, Videoteknik, Åsiktsfrihet.

Personnummer, se Taxeringsnämnd (Övrigt).

Personregister, frågor om förutsättningarna för att en myndighet skall få föra
ett personregister som inte kräver tillstånd enligt datalagen samt för att
sekretess skall gälla för ett sådant register, 84/85:402; - innehållet i
personregister hos socialnämnd, 84/85:276; - se även Allmän försäkring.

Polisanmälan, se Arbetsmarknaden, Barnavård, Kriminalvård.

Polisinstruktionen, se Berusad.

Polismyndighet, transport av skadad person med polishelikopter, 76/77:104;

- frihetsberövad har under busstransport till polisstation fått sitta på
golvet, 76/77:116,79/80:98; - klagomål mot polis angående förfarande vid
dödsfall, 76/77:110; - dödsfall i polisarrest, 77/78:134, 85/86:126; -utredning om skador som omhändertagen åsamkats i polisarrest, 81/82:77;

- hastighetskontroller med radar, 77/78:97; - förfarandet vid hastighetskontroll,
80/81:130; - polismäns agerande vid föreläggande av ordningsbot
och rapportering angående hastighetsöverträdelse, 86/87:109; - landning
med polishelikopter på parkeringsplats i bebyggt område, 77/78:106; -handhavande av ärende angående förpassning för verkställighet av
fängelsestraff, 77/78:106; - handläggning av hittegodsärenden, 77/78:115,
132, 83/84:83; - ingripande mot bussförare efter anonym anmälan om
misstänkt onykterhet, 77/78:131; - polisrazzia har företagits i fel lokal,

77/78:131; - utlåning av s. k. spaningsfoto på misstänkt, 77/78:127; -utredning i anledning av ansökan om anställning som vaktman, 77/78:137;
- anteckningar om medicin till den som är omhändertagen av polisen,
77/78:137; - mindre tillfredsställande identitetskontroll hos polismyndighet,
76/77:113; - medtagande av person till polisstation för identitetskontroll,
80/81:121; - anhållande efter bristfällig identifiering, 79/80:114; -polismans skyldighet att uppge sitt namn, 78/79:69; - kritik mot att
polisman inte legitimerat sig, 79/80:98; - jourhavande befäl skyldig att
uppge namn på polismän som vidtagit ingripande, 77/78:135; - polismän i
tjänst skall kunna styrka sin identitet, 77/78:136; - utredning av polisanmälan
från omhändertagen om att polisen bestulit honom på pengar,
78/79:66; - försäljning av förverkade vapen till polisman, 78/79:74; -efterlysning av mentalsjukhuspatient, 78/79:76; - obehörig inblandning i
ärende som handläggs av annan polisman, 78/79:77; - åtgärder för
fastställande av underårigs ålder, 79/80:94; - förhör med polismän och
anordnande av konfrontation efter anmälan om övergrepp mot enskild,
79/80:121; - kontroll av körkort och fordon, 79/80:127; - tjänstefri
polismans möjlighet att frivilligt ingripa utanför det egna distriktet,
79/80:131; - bristfällig bevakning av utredning som remitterats till annan
polismyndighet, 79/80:118; - fallet Mullvaden (insättande av polisrytteri,
biträde med vräkning m. m.), 80/81:68; - felaktig hämtning av yngling till
förhör. Ynglingen borde ha erbjudits skjuts hem, 80/81:88; - privat
deposition av konst i polishus, 80/81:97; - uppställning av löslöpande
hund, 80/81:104; - jäv för polisman, 80/81:118, 84/85:116; - onödiga
motsättningar mellan förälder, som förlorat en dotter i en trafikolycka,
och polisen som utrett olyckan, 80/81:122; - synpunkter på polisingripande
mot två minderåriga flickor, 80/81:131; - polisman har erhållit rabatt i
kiosk, 80/81:133; - åtal mot polisman för misshandel, 81/82:53, 55; -ifrågasatt dröjsmål med avspärrningar i samband med att Almöbron
raserades, 81/82:68; - underlåtenhet att ingripa mot störande gatumusik,
81/82:91; - polisens biträde med transport, 81/82:95; - polisens åtgärder
vid handräckning enligt BvL, 81/82:172; - vakthavande befäl har lämnat
polisstationen under tid då han varit i tjänst, 82/83:79; - kroppsvisitation
m. m. i samband med kontroll av bilförare 82/83:57;-polismans åtgärd för
att stoppa motorcyklist och vakthavande befäls ansvar för ledningen av
förföljande och efterföljande, 82/83:64; - oriktigt omhändertagande av
bil, 82/83:71; - utfärdande av riktlinjer för beviljande av tillstånd till
torgmöten, 82/83:95; - förflyttning av polismän till annan tjänstgöringsort
av disciplinära skäl, 82/83:100; - rättelse av felaktiga parkeringsanmärkningar,
82/83:107; - polismäns användande av skjutvapen vid gripande,
82/83:107; - polismän har tagit fram sina tjänstevapen dels i samband med
personell husrannsakan, dels vid ingripande mot en för olovlig körning och
rattfylleri misstänkt person, 83/84:97; - bristande organisation vid efterspaning
av försvunnet barn, 83/84:79; - handläggning hos polisen av
ärende rörande försvunnen person, 84/85:132; - fråga i ärende angående
påstådd misshandel från polismans sida om vakthavande befäls ansvar för
övervakning i samband med avvisitering och insättande i arrest av
omhändertagen person, 83/84:95; - polismäns åtgärder till förhindrande
av fortsatt olovlig körning, 83/84:99; - polisens biträde åt enskild vid
avhämtande av tillhörigheter i föräldrahemmet, 83/84:101; - sjukhuspersonal
biträdd av polis vid tvångsmedicinering i bostad, 83/84:190; -utländsk polismans deltagande i polisutredning här i landet, 84/85:131; -vissa händelser 1983 inom Kalix polisdistrikt (handläggning av förundersökningar
om vapen- och jaktbrott, övergrepp i rättssak och falsk
tillvitelse, omhändertagande av polismans tjänstevapen m. m.), 84/85:98;

- sedan rymning skett från kriminalvårdsanstalt har polisen spärrat ett
fordon som hade viss anknytning till rymlingen men som inte tillhörde
denne, 85/86:157; - polisens handläggning av en anmälan om sexualbrott
m. m. som begåtts utomlands, 86/87:106;-se även Allmän sammankomst,
Anhållen, Arbetskonflikt, Arrest, Barnavård, Belöning, Berusad, Beslag,
Delgivning, Demonstrationer, Djur, Efterlysning, Fordon, Fotokonfrontation,
Fotokopiering, Frihetsberövad, Frihetsberövande, Förhör, Förundersökning,
Förvisning, Gripande, Husrannsakan, Häktad, Pass, Provokation,
Rättsmedicinsk undersökning, Socialtjänst (LVM), Tillfälligt
omhändertagande, Underrättelse, Utlänning, Valuta, Vapentillstånd,
Visitering, Översättning.

Polisregister, se Tillfälligt omhändertagande.

Politisk information, se Skolan.

Politisk åskådning, se Förhör, Tjänstetillsättning. Åsiktsfrihet.

Poststadgan, kritik mot en tjänsteman i postverket för avfattningen av en
skrivelse till en av verkets kunder med anledning av dennes klagomål till
JO angående tillämpningen av poststadgan i visst fall, 84/85:396.

Postöppning, se allmänna handlingar (fråga om utlämnande av allmän
handling).

Prejudikat, 80/81:496.

Preskription, se Indrivning.

Prioritering, se Utsökningsmål.

Processledning, se Kommunalbesvär.

Protokoll, protokollföring m. m. när rätten stadfäster förlikning, 83/84:39; -bristfällig protokollföring i tvistemål, 84/85:21; - förfarandet med minnesanteckningar,
85/86:87; - anteckning av skiljaktig mening i protokoll hos
högskolestyrelse, 84/85:346; - se även Bandspelare.

Provokation, polisman har under husrannsakan företagit åtgärd som ansetts
böra bedömas på ungefär samma sätt som provokation, 77/78:101; - fråga
om provokation till brott, 77/78:126.

Prästämbete, se Dop, Kyrka.

Prövningsram, beträffande hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, 84/

85:233.

Psykiatrisk vård, åtal mot överläkare för beviljande av frigång för person,
som varit att bedöma som farlig för annans personliga säkerhet, 76/77:156;

- kollektiv utskrivning av patienter, 79/80:298; - försöksutskrivning av
avviken patient, 82/83:198; - rätt för läkare att översända fotokopia av
patients brev till polismyndighet, 80/81:337; - granskning av brev till
patient på sjukhus för psykiatrisk vård, 80/81:332; - intagning på sjukhus
med stöd av LSPV. Principer för journalföring, 80/81:334; - intagning på
sjukhus trots att vårdintyg var ogiltigt, 82/83:196; - fråga om försöksut -

skrivning består när LSPV-patient frivilligt återvänder till sjukhus,
83/84:200; - skyldighet anteckna intagningsbeslut i journal, 83/84:197; -sjukhuspersonal har med biträde av polis medicinerat patient i dennes
bostad oaktat patienten motsatt sig detta, 83/84:190; - kroppsvisitering av
kvinnlig patient på sjukhus för psykiatrisk vård, 80/81:343; - dokumentation
av beslut och ansvar för beslut enligt LSPV, 84/85:222; - delegation av
överläkares beslutanderätt enligt 20 § LSPV, 84/85:224; - utskrivningsnämndernas
verksamhet, 80/81:340, 81/82:256; - påföljdssystemet för
personlighetsstörda lagöverträdare, 84/85:218; - bevakning av tid för
försöksutskrivning, 84/85:223; - skyldighet för sjukhus att pröva ett dit
ingivet vårdintyg, 85/86:300; - väntetider vid de rättspsykiatriska klinikerna
m. m., 85/86:280, 86/87:151; - utskrivningsnämnd har beslutat om
utskrivning tre dagar efter beslutsdagen, 86/87:176; - dokumentation och
prövning av vissa intagningsbeslut enligt LSPV, 86/87:178; - anmälningsskyldigheten
enligt 20 a § LSPV, 85/86:299; - se även Journal, Ombud,
Sjukvård, Videoteknik.

Rabatt, se Polismyndighet.

Rabatterad biljett, se Otillbörlig belöning.

Radionämnden, dess arbetsformer, 77/78:413.

Redovisning, fråga om kommun som haft fullmakt att sköta en alkoholmissbrukares
ekonomi haft att lämna redovisning till en god man även för tiden
före dennes förordnande, 81/82:239; - redovisning av försäljningsresultatet
efter exekutiv försäljning av fastighet, 86/87:267; - se även Exekutiv
auktion.

Registrering av handling, se Arbetslöshetskassa.

Remiss, se Utsökningsmål.

Renskötsel, lantbruksnämnds åtgärder vid bristfällig renskötsel i koncessionssameby,
78/79:483; - omfattningen av myndighets skyldighet att höra
samerna vid nyttjanderättsupplåtelser m. m. inom renskötselns åretruntmarker,
79/80:514.

Reseförbud, 76/77:108.

Rese- och traktamentsersättning, behandling hos statens vattenfallsverk av
reseräkningar, 76/77:277.

Reservationsbesvär, kritik mot länsstyrelse för att den inte har berett
klaganden tillfälle att utveckla grunderna för sin talan i ett besvärsärende,
82/83:439.

Reservationsrätt, fråga om personlig närvaro vid beslutstillfället är en
förutsättning för utövande av statstjänstemans rätt att reservera sig mot
verkslednings beslut, 79/80:322.

REX-systemet, ett fel vid inregistrering i REX har inte rättats trots flera
påpekanden från gäldenären, 81/82:348; - oberättigade skattekrav och
ADB-rutiner för rättelse m.m., 83/84:265; - se även Exekutionstitel,
Indrivning, Uppbörd.

Riksåklagaren, fråga om immunitet för främmande ubåt, som trängt in på
svenskt territorium, och för dess besättning, 82/83:34.

Rymning, se Kriminalvård.

Ränta, angivande av ränta i brottmålsdom, 79/80:104; - ränteyrkande när
åklagare framställer enskilt anspråk för målsägande, 79/80:110.

Rättegångsbalken, fråga om jäv och handläggning av sådan fråga, 80/81:108;
- prövning av domstolsbehörighet, 85/86:84; - part har på posten löst ut
kallelse till förhandling. Mottagningsbeviset kom dock i retur till rätten
utan att vara underskrivet. Förhandlingen inställdes, 80/81:109; - tilltalad
för sent delgiven tilläggsstämning, 80/81: lil;—förfarandet vid partsdelgivning,
81/82:51; - kontroll av ställföreträdares behörighet, 81/82:50; -dröjsmål med utfärdande av stämning 82/83:24; - tingsrätt har meddelat
dom utan att ha utfärdat stämning, 82/83:25; - fråga om förutsättningar för
omedelbar huvudförhandling i förenklad form, 84/85:21; - domstols
behandling av inlaga som var avfattad med blindskrift (punktskrift),
84/85:79; - fråga om ett bolag fått skäligt rådrum för inställelse vid
förhandling i konkursmål, 84/85:333; - förhandlingssekretess, 85/86:90; -utredning i frågan om rättspsykiatrisk undersökning skall föredras inför
stängda dörrar, 86/87:28; - handläggning av mål om uppsägning från
anställning, dröjsmål med stämning, 86/87:31; - se även Anhållande,
Bandspelare, Beslag, Bevisning, Brottmål, Delgivning, Dom, Domsbevis,
Fullföljd av talan, Förundersökning, Husrannsakan, Häktning, Häktningsförhandling,
Jäv, Laga kraft, Myndighetsmissbruk, Målsägande,
Offentlig försvarare, Protokoll, Rättelse, Service, Strafföreläggande,
Tvistemål, Vittne.

Rättegångskostnad, mål har avskrivits utan att biträde enligt rättshjälpslagen
tillfrågats angående kostnadsyrkande, 76/77:105.

Rättelse, av beslut i tjänstetillsättningsärende, 80/81:440; - av dom i
tvistemål, 81/82:46, 82/83:26; - av dom i brottmål, 81/82:46, 83/84:44; - se
även REX-systemet. Jfr Inskrivningsmyndighet, Service, Självrättelse,
Uppbörd, (Indrivning av skatt); - se även Vårdslös myndighetsutövning.

Rättshjälp, underlaget för bedömning av ansökan om rättshjälp, 77/78:126; -anmälan om behov av rättshjälp i ärende om avvisning, 81/82:103; -handläggningen av frågor om viss persons lämplighet som biträde enligt
rättshjälpslagen. Även fråga vilken inverkan en överträdelse av 23 §
rättshjälpslagen bör ha på bedömningen av en persons lämplighet som
rättshjälpsbiträde, 85/86:19.

Rättshjälpsnämnd, beslutsunderlag för jämkning av rättshjälpsavgift, 83/
84:35; - rättshjälpssökandes närvaro vid rättshjälpsnämnds sammanträde,
83/84:51; - se även Kommunicering, Myndighetsmissbruk, Rättshjälp.

Rättskraft, i ärende hos kronofogdemyndighet om statlig lönegaranti vid
konkurs, 86/87:258; - se även Indrivning, Utsökningsmål.

Rättslig handlingsförmåga, se God man.

Rättsläkare, se Brottmål.

Rättsmedicinsk undersökning, underrättelse till anhöriga, 79/80:140.

Rättspsykiatrisk undersökning, se Psykiatrisk vård, Rättegångsbalken.

Röstkort, se Kriminalvård.

Sakkunniga, se Brottmål, Tjänstetillsättning.

Sakägarförteckning, se Exekutiv auktion.

Samverkansgrupper, se Utsökningsmål.

Sanktionsavgifter, yttrande över skattetilläggsutredningens betänkande
(SOU 1977:6), 77/78:436; - delgivning av anmaning såsom förutsättning
för påförande av dubbel förseningsavgift vid underlåtenhet att avlämna
arbetsgivaruppgift, 76/77:249; - tillämpningen av reglerna beträffande
sanktionsavgifter. Oriktiga skattetillägg i ett flertal fall, 79/80:436; -utredningsansvaret i ärende om skattetillägg, 81/82:315; - kryssmarkering
av rutan för skattetillägg/förseningsavgift, 82/83:298.

Sekretess, se Allmänna handlingar, Journal, Kriminalvård, Rättegångsbalken,
Tystnadsplikt, Vårdslös myndighetsutövning.

Service, myndigheternas upplysningsservice; får mottagningstiden inskränkas?,
81/82:396; - fråga om skyldighet att lämna part upplysning om skälen
i ett av tingsrätt tidigare avkunnat men ännu inte utskrivet och undertecknat
beslut, 82/83:28; - myndigheterna och deras informations- och
serviceverksamhet, 82/83:217; - beriktigande av felaktig information om
besvärstid, 82/83:338; - allmänna verkstadgans krav på öppethållande vid
statliga myndigheter, 82/83:434; - telefonservice hos myndighet, 83/
84:417; - vikten av att myndigheterna lämnar tydliga besked på förfrågningar
från allmänheten, 83/84:49; - uttalanden angående arbetsförmedlingens
möjligheter att begränsa sin service åt vissa sökande, 85/86:400; -offentlighetsprincipen och semesterstängning av kommunala myndigheter,
86/87:219; — underrättelse till sökande eller klagande om att framställning
kommit in till myndighet, 86/87:330; - jfr Taxeringsnämnd (Fastighetstaxering).

Sjukhusområde, rätt för sjukhusledning att avvisa journalister från sjukhusområde,
82/83:203.

Sjukpenning, se Allmän försäkring.

Sjukredovisning, innebörden av värnpliktigs sjukredovisning i viss grupp,
80/81:138.

Sjukvård, sjukvårdspersonals skyldighet att medverka vid abort, 76/77:165;
- utlämnande av förvarstagen patient från sjukhus för verkställighet av
utvisning, 76/77:183; - socialstyrelsens befogenhet att ingripa mot läkares
användning av akupunktur, 76/77:193; - nedlagt åtal mot läkare för
vållande till annans död, 77/78:233; - befogenheten för läkare på
socialpsykiatrisk avdelning vid sjukhus att på eget initiativ företa undersökning
av vårdtagare på ålderdomshem m. m., 77/78:235; -omhänderhavandet
av utskriven patients tillhörigheter, 77/78:240; - fråga om sjukhus
har rätt att omhänderta patients tillhörigheter vid permission eller frigång,

78/79:189; - barnavårdsnämnds bestämmanderätt om permission m. m.
för barn på barnpsykiatrisk klinik, 79/80:278; - förhållanden på en
långvårdsklinik - fråga bl. a. om sjukvårdsstyrelses ansvar för läkarsituationen,
81/82:250; - underlåtenhet att underrätta anhörig när patient
avlidit på sjukhus, 81/82:253; - sjukhus ansvar för persedel som överlämnats
i sjukhusets förvar, 81/82:255; - innehållande av patients medel för
betalning av vårdavgift, 82/83:198; - socialstyrelsens tillämpning av
abortlagen, 82/83:204; - se även Kroppsvisitation, Kroppsbesiktning,
Obduktion, Ombud, Omsorger om psykiskt utvecklingsstörda, Psykiatrisk
vård.

Sjukvårdare, se Kriminalvård.

Självrättelse, se Förvaltningslagen, Förvaltningsprocess, Utmätning. Jfr
Rättelse.

Skadestånd, yttrande över budgetdepartementets rapport "Myndigheters
skadeståndsansvar i vissa personalärenden m. m.”, 78/79:517.

Skatt, se Arvsskatt, Gåvoskatt, Hundskatt, Mervärdeskatt, Taxeringskontroll,
Taxeringsnämnd, Taxeringsprocess, Uppbörd, Vägtrafikskatt.

Skattebrott, se Taxeringskontroll.

Skatteprocess, se Förvaltningsprocess, Taxeringsprocess.

Skattetillägg, se Sanktionsavgifter.

Skiftesman, hörandet av dödsbodelägare obligatoriskt, 86/87:69.

Skiljaktig mening, anteckning om skiljaktig mening i protokoll hos högskolestyrelse,
84/85:346; - se även Dom, Förvaltningsprocess, Reservationsrätt.

Skjutning, se Militär övning, Säkerhetsföreskrifter och säkerhetsåtgärder.

Skogsvård, skogsvårdsstyrelse kan icke bemyndiga länsjägmästaren att
utfärda slutligt avverkningsförbud, 76/77:284.

Skolan, fråga om lämpligheten av gymnasieelevers besök på pornografisk
föreställning som ett led i undervisningen i socialkunskap, 77/78:327; -vägrad upplåtelse av tryckeriresurser för framställning av skoltidning med
ifrågasatt pornografiskt innehåll, 77/78:332; - felaktigt förfarande av
rektor att omhänderta stencilerat material, som framställts av en lärare för
undervisning på mellanstadiet i grundskolan, 77/78:338; - ansvaret för
tillsyn över elever på skolgård omfattar också tid före och efter själva
skoldagen, 77/78:344; - visitation av elevskåp, 78/79:396; - skyldighet för
skolstyrelse och barnavårdsnämnd att samarbeta och ingripa när ordningen
i skola störs, 78/79:391; - lärare får inte okritiskt följa "beslut” vid
föräldramöte angående behandling av elever, 81/82:368; - avgift får inte
tas ut för den frivilliga musikundervisningen i grundskolan, 81/82:367; -fråga om förälders/vårdnadshavares samtycke för beviljande av ledighet åt
myndig elev, 81/82:366; - politisk information till elever under skoltid,
81/82:370; - fråga om rektors beslut rörande gymnasieelevers ledighet från
skolarbetet för enskilda angelägenheter kan överprövas; tillika fråga om

förvaltningslagen är tillämplig på sådana ärenden, 83/84:332; - behörigt
organ vid beslut om avstängning och avskedande av lärare, 83/84:334; -förflyttning av elev mellan skolenheter, 83/84:334; - hantering av allmänna
handlingar på rektorsexpedition, 83/84:335; - kritik mot en rektor inom
det allmänna skolväsendet i en kommun för hans agerande mot i
kommunen anställda lärare med egna barn i en alternativ skolform,
84/85:336; - fråga om förälder som inte är vårdnadshavare har rätt att från
skolan få uppgifter om sitt barns skolgång, 85/86:394; - jfr Kommunal
kompetens, Personlig integritet.

Skyddskonsulent, se Kriminalvård.

Skyddslagen, omhändertagande enligt skyddslagen, 84/85:161; - i samband
med operationer mot misstänkt undervattensverksamhet i Karlskrona
skärgård förekom ingripanden av polis och militär mot företrädare för
massmedier. Fråga om åtgärderna hade stöd i författning, 85/86:224.

Skönstaxering, se Taxeringsnämnd (Beslutsförfarandet).

Socialförsäkring, yttrande över betänkandet ”Försäkringsrätt och försäkringsöverdomstol”
(SOU 1976:53), 77/78:427; - över socialutredningens
betänkande ”Socialtjänst och socialförsäkringstillägg” (SOU 1977:40),
78/79:503; - se även Allmän försäkring, Arbetsmarknadsstöd, Bidragsförskott,
Ersättning, Förvaltningsprocess, Uppbörd (Jämkning, skatteavdrag
m. m.).

Socialtjänst

Äldre lagstiftning

Barnavård

Kommunens ansvar: otillräckliga resurser för utredningar, 78/79:167,
80/81:313; - kommuns ansvar för tillämpningen av vårdlagstiftningen,
79/80:268; - fråga om vilken kommun som har tillsyn över övervakning,
78/79:177; - skyldighet att fullfölja utredning i ärende om ingripande sedan
barnet har lämnat kommunen, 80/81:264.

Nämnden: befogenhet för ledamot av barnavårdsnämnd att agera i ett
enskilt ärende, 78/79:163, 80/81:268; - muntligt förhör inför social
centralnämnd och enskild ledamots yttranderätt vid sådant förhör,
77/78:216; - rätt att bli hörd inför nämnden, 80/81:276; - jäv för ledamöter
i social distriktsnämnd, 80/81:268; - fråga om god man för underårig på
grund av jäv har varit förhindrad att delta i beslut av arbetsutskott vid
social distriktsnämnd, 80/81:274; - underlåtenhet att lämna besvärshänvisning
och felaktig sådan, 81/82:168; - jäv för ledamot av social centralnämnd,
sluten omröstning och avgivande av reservation, 81/82:201.

Utredning: utredningsskyldighet enligt BvL vid övergrepp mot barn,
78/79:130; - fråga om underlåtenhet av socialförvaltning att ingripa vid
misstänkt barnmisshandel, 77/78:196, 78/79:130, 144; - kraven på barnavårdsutredning
när barn utsatts för incestbrott; även fråga om uppföljning
av sådant ärende, 79/80:219; - barnavårdsnämnds ansvar för utredning om
faderskap till barn, 79/80:310; - utredning och uppföljning vid s. k.
hemma-hos-terapi, 78/79:171; - vid utredning och åtgärder måste också
beaktas situationen för barnets syskon, 78/79:144, 169, 79/80:219; -

barnavårdsutredning måste genomföras skyndsamt oavsett om förebyggande
åtgärder vidtas, 78/79:144, 167; - kravet på skyndsamhet vid
barnavårdsutredning, 80/81:289, 82/83:168; - handläggningstider i vårdnadsärenden,
82/83:189;-omotiverade uttalanden i barnavårdsutredning,
78/79:173; - dokumentation av uppgifter i barnavårdsärende, 78/79:130; —
fråga hur en barnavårdsutredning bör sammanställas, 79/80:273; - anmälares
anonymitet, 78/79:178; - uppgiftslämnares anonymitet, 79/80:275; -fråga om utredning och kommunikation, 80/81:276; - otillräcklig utredning,
underlåten kommunicering, felaktigt beslut och andra handläggningsbrister,
81/82:158; - bristfällig utredning i ärende om omplacering av
fosterbarn, 81/82:161.

Omhändertagande för utredning: en 18 månader gammal pojke har
lämnats ensam i nära ett dygn; fråga om han bort omhändertagas för
utredning, 79/80:271.

Förebyggande åtgärder: barnavårdsnämnds hjälp- och stödåtgärder
beträffande unga lagöverträdare, 76/77:140; - fosterhemsplacering med
stöd av 26 § BvL, 80/81:289.

Omhändertagande för sam hälls vård: förhållandet i barnmisshandelsfall
mellan omhändertagande för samhällsvård enligt 29 § BvL och
placering utom hemmet i form av förebyggande åtgärd enligt 26 § BvL,
78/79:127; - fråga om föräldrars förändrade livssyn och religiösa inriktning
kan utgöra grund för att omhänderta barn, 78/79:152; - handläggning av
ärende angående omhändertagande för samhällsvård, bl. a. fråga om
samtycke till beslut om samhällsvård, 80/81:276; - socialförvaltnings
handläggning av ärende rörande utländska barn som saknat familjerättslig
anknytning i Sverige; frågor bl. a. om skyldighet att omhänderta barnen
för samhällsvård och om att anmäla behovet av förmyndare och vårdnadshavare
(31 § första st. och 9 § tredje st. BvL), 79/80:250; - förutsättningar
för samhällsvård enligt 31 § andra st. BvL,78/79:174;-hämtningiFinland
av ett för samhällsvård omhändertaget barn, 82/83:173.

Nämndens ansvar för vården: barnavårdsnämnds bestämmanderätt
om permission m. m. för barn på barnpsykiatrisk klinik, 79/80:278.

Samhällsvårdens upphörande: villkorligt upphörande av samhällsvård,
78/79:159,177,79/80:230; - prövning av begäran om upphörande av
samhällsvård, 79/80:272; - fråga om när samhällsvård skall upphöra,
80/81:294; - fråga bl. a. om tillämpningen av 50 § BvL, 82/83:165.

Fosterbarnsvård: omplacering av fosterbarn, 77/78:211, 81/82:161; -som fosterbarnsinspektör bör ej utses en anonym innehavare av viss tjänst,
79/80:278; - fosterhemsplacering med stöd av 26 § 1 BvL, 80/81:289.

Yttrande till annan myndighet: av domstol begärd barnavårdsutredning
får inte avstanna enbart på parts uppgift att vårdnadsfrågan inte
längre är aktuell, 78/79:169; - långsam handläggning av ärende angående
yttrande till domstol i vårdnadsmål, 78/79:167, 80/81:313, 81/82:201; -skyldighet att självmant underrätta tingsrätt om omständigheter av
betydelse vid prövning av vårdnadsärende, 80/81:294.

Anmälningsplikt: skyldighet att göra polisanmälan om övergrepp mot
barn, 78/79:130, 81/82:195.

Samverkan: samarbete mellan socialförvaltning och polis, 77/78:206.

Barnomsorgslagen: förlust av plats i förskolekö när förfrågan från
kommunal myndighet inte besvarats, 76/77:148; - beslut av social centralnämnd
att stänga daghem och fritidshem under personalens studiedagar,
80/81:308; - uttagande av straffavgift inom barnomsorgen, 84/85:192.

Övrigt: polisingripande vid anmäld barnmisshandel, 76/77:100; - socialförvaltnings
registrering av barn som varit vittne till men ej misstänkt för
brott, 77/78:207;-förvaring av barn och unga i häkte och andra frågor som
rör tillämpningen av 94 § BvL, 81/82:172; - åtal mot hemsamariter för
mutbrott, 82/83:162, 83/84:146; - rätten att ta i anspråk barnpension från
ATP som ersättning för samhällsvårdskostnad, 84/85:183.

Se även Delegation, Domstolsärende, Handläggning, Offentligt biträde,
Skolan, Socialförsäkring, Ungdomsvårdsskola, Vittne, Vittnesförhör. Jfr
Tryckfrihet.

Nykterhetsvård, omhändertagande av rusdrycker på vård- och rehabiliteringshemmet
Skarpnäcksgården, 76/77:150; - registrering av nykterhetsanmärkningar
av betydelse för körkortsprövning, 79/80:259; - tvångsmedicinering
på vårdanstalt för alkoholmissbrukare, 80/81:299; - bristfällig
handläggning av nykterhetsvårdsärende, 81/82:208; - underlåtenhet att
vidta hjälpåtgärder för alkoholmissbrukare, 81/82:210; - se även Allmänna
handlingar, Redovisning.

Socialhjälp, fråga om socialhjälp eller utbetalning av pensionsmedel, 77/
78:221; - socialnämnds ansvar för att socialhjälpsbehov tillgodoses,
77/78:230; - socialhjälp till förbättring av bostad, 77/78:232; - felaktigt
återkrav av socialhjälp, 77/78:223; - socialhjälpsnormer endast vägledande
vid bedömning av socialhjälpsbehov, 78/79:166; - utredning i socialhjälpsärende,
81/82:236; - fråga om rätten till socialhjälp får göras
villkorad, 82/83:179; - taxeringsnämnds tillgång till uppgift om socialhjälpsbelopp,
m. m., 81/82:309, 84/85:286; - se även Videoteknik.

Socialvård, kommuns ansvar för tillämpningen av vårdlagstiftningen, 79/

80:268.

Ny lagstiftning

Socialtjänstlagen (SoL)

Handläggning av ärende: socialnämnds skyldighet att avge yttrande i
körkortsärenden, 82/83:193; - fråga bl. a. om parts rätt att närvara vid
socialnämndens sammanträde, 83/84:177; - utdragen handläggning i ett
faderskapsärende, 83/84:187; - lämpligheten av att socialförvaltning
inhämtar utdrag ur polisregistret i vårdnads- och umgängesrättsärenden,
83/84:186; - kommunicering av adoptionsutredning med part, 83/84:187; —
handläggning vid socialnämnd av ärenden angående rätt att inneha
skjutvapen, 83/84:188; - om socialnämnds fortsatta ansvar för ett barn som
lämnat landet, 84/85:204.

Omsorger om barn och ungdom: Barn i familjehem - en undersökning
av hur socialnämnderna fullgör sina uppgifter inom familjehemsvår380
den, 86/87:138; - fråga om socialnämnd som ersättning för vård i

familjehem ägt tillgodogöra sig barnpension från försäkringen för allmän
tilläggspension, 84/85:183, 86/87:142.

Omsorger om äldre människor: bristfälliga insatser inom äldreomsorgen,
83/84:150; - åtal mot föreståndare vid servicehus för tagande av
muta, 84/85:172, 85/86:247.

Rätten till bistånd: avstängning från socialförvaltning, 83/84:161; - en
socialnämnd har utgett bistånd för betalning av en skuld som har
uppkommit vid köp av narkotika - tillämpningen av 6 § socialtjänstlagen,
83/84:169; - delgivning av beslut som går sökande emot, 84/85:207; -vistelsebegreppet, 84/85:211; - bristfällig handläggning av socialbidragsärende,
fråga bl. a. om rättelse av journal, 85/86:256.

Övrigt: social distriktsnämnds framställning till allmän försäkringskassa om
utbetalning av enskilds pension till nämnden, 83/84:162; - bristfällig
handläggning av ett boutredningsärende, 83/84:181, jfr 84/85:215; -daghems roll i en umgängesrättstvist, 83/84:186; - anonymitetsskydd för
anmälare, 83/84:247;-vägran att lämna ut uppgift om barns vistelseort till
vårdnadshavare, 83/84:249; - bristfällig handläggning av ärende angående
yttrande till domstol i vårdnadsfråga, 84/85:198;-handläggning av ärende
angående tillstånd att anordna automatspel, 84/85:212; - handläggning av
boutredningsärende, 84/85:215; - innehållet i personregister hos socialnämnd,
84/85:276; - intyg i taxeringsärende åt klient, 84/85:215; -vräkning från en av socialnämnden upplåten bostad, 85/86:263; - åtgärder
i ärende angående stöd och hjälp; frågor om dokumentation, tystnadsplikt
och rätt att kräva urinprov, 85/86:268; - handläggningsrutiner och
arbetsmetodik i vårdnadsärenden, 85/86:273; - beslutsförhet vid sammanträde
med två av tre ledamöter i socialutskott, 85/86:278; - se även
Kriminalvård.

Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU), rätt för offentligt
biträde att närvara vid socialnämnds handläggning av ärende enligt LVU,
83/84:180; - socialnämnds skyldighet att pröva behovet av fortsatt vård,
83/84:184; - undersökning rörande tillämpningen av bestämmelserna om
omedelbart omhändertagande, 84/85:178; - beslut om omedelbart omhändertagande
enligt LVU får inte vara villkorat, 86/87:144; - se Förvaltningsprocess,
Kommunicering, Socialtjänstlagen.

Lag om vård av missbrukare i vissa fall (LVM), en person som har
omhändertagits av polismyndighet med stöd av 8 § LVM har fått
kvarstanna hos polisen i 17 dagar - fråga om tillämpningen av 12 § LVM,
83/84:172; - läkarundersökning i mål om vård enligt LVM, 83/84:174; -förutsättningarna för omhändertagande med stöd av 8 § LVM och polisens
rätt att besluta om frigivande sedan underställning hos länsrätten skett,
85/86:132; - brist på vårdplatser för personer som enligt länsrättens beslut
skall beredas vård enligt LVM, 86/87:146; - kravet enligt 12 § andra
stycket LVM att den omhändertagne skall beredas vård eller behandling
utan dröjsmål, 86/87:148; - se även Förvaltningsprocess.

Spaning, se Taxeringskontroll.

Stadsplan, se Byggnadsförbud, Fullföljd av talan.

Statsbidrag, se Arbetsmarknaden.

Stiftelse, frågor om tillsynen över stiftelser som förvaltas av länsstyrelse och
om förvaltningens överförande till kammarkollegiet, 78/79:482.

Straff, betydelsen av att kommande lagstiftning medför att åtalad gärning
blir straffri, 77/78:55.

Strafföreläggande, utfärdande av, 81/82:98.

Straffmätning, fängelse kan inte ådömas för kortare tid än en månad,
78/79:54.

Straffverkställighet, verkställighet av förvandlingsstraff, 79/80:197; - fråga
om nytt föreläggande om inställelse vid kriminalvårdsanstalt bör utfärdas i
fall där verkställigheten fått anstå under längre tid, 82/83:138; - dröjsmål
med överföring av intagen från häkte till kriminalvårdsanstalt, 82/83:139; -felaktigt föreläggande om straffverkställighet när åtal ogillats har lett till
införpassning på allmänt häkte, 83/84:126.

Strandskydd, avskrift av länsstyrelses beslut om upphävande av strandskydd
bör tillställas naturvårdsverket, 78/79:389; - lämpligheten av att länsstyrelse
använder sina befogenheter enligt naturvårdslagen för att motverka
husvagnscamping inom strandskyddsområde, 80/81:479; - se även Fullföljd
av talan.

Strejk, se Arbetskonflikt.

Studiemedel, framställning till regeringen angående rätt till studiemedel för
intagna i kriminalvårdsanstalt, 81/82:373; - höjning av procenttal för
skulduppräkningen för återbetalningspliktiga studiemedel, 82/83:380.

Stämning, se Rättegångsbalken.

Stängda dörrar, se Rättegångsbalken.

Svarsfrist, bör svarsfrist i lösbrev från myndighet anges i ett visst antal dagar
eller till ett visst bestämt slutdatum, 81/82:319.

Syn, se Taxeringskontroll.

Säkerhet för skattefordringar, tillämpningen av lagen om säkerhet för
skattefordringar m. m., 82/83:343; - återlämnande av säkerhet sedan
anstånd beviljats med betalning av skatter, 83/84:321.

Säkerhetsföreskrifter och säkerhetsåtgärder, säkerhetsföreskrifter för pansarfordon,
78/79:80; - fråga om gällande säkerhetsbestämmelser iakttagits
vid stridsskjutning, 78/79:87, 80/81:200; - brister i tillämpningen av
säkerhetsföreskrifter vid KA 1, 80/81:162, se även Domstolsförhandlingar,
Militär övning.

Säkerhetspolisen, säkerhetspolisen och sjukvårdsförvaltningen i Göteborg:
fråga om åsiktsregistrering m. m., 76/77:49; - samarbete mellan svensk och
västtysk säkerhetspolis, 78/79:44.

Särskola, se Omsorger om psykiskt utvecklingsstörda.

Taxering, se Sanktionsavgifter, Taxeringskontroll, Taxeringsnämnd, Taxeringsprocess.
Jfr Allmänna handlingar.

Taxeringskontroll, taxeringskontroll, taxerings- och skatterevision, bevissäkring
m. m. - en översikt av JO-uttalanden på området, med sökordsregister,
82/83:300; - åtal mot kommunal taxeringsrevisor, 82/83:250; -revisionspromemorias utformning, när material från förundersökning
redovisas, 84/85:299; - anonym anmälan som utgångspunkt för taxeringsrevision,
84/85:305; - taxeringsrevisors anteckningar om tid och plats för
åtgärder vid taxeringsrevision, 84/85:307; - personal vid lokal skattemyndighet
har gjort revision av bolag i vilka en anställd vid myndigheten var
delägare, 85/86:365; - JO om moderna efterforskningsmetoder i skatteoch
kronofogdemyndigheternas verksamhet, 85/86:359. Jfr Allmänna
handlingar, Mervärdeskatt, Taxeringsnämnd (Utredningsförfarandet),
Tull.

T axeringsnämnd

Anstånd med att lämna självdeklaration: sjukdom är laga förfall
och som sådant grund för anstånd med att avlämna självdeklaration; fråga
om förfarandet då sjukdomen fortgår ännu vid taxeringsperiodens slut,
79/80:447, 80/81:427; - vägrat anstånd, 83/84:310.

Anmaning: innehållet i deklarationsanmaning, 79/80:450; - felaktig
anmaning att deklarera måste återkallas, 83/84:311; - datarutiner om
anmaning, 84/85:291.

Beredning av deklarationer: felaktig komplettering hos lokal skattemyndighet
av ofullständig kontrolluppgift, 80/81:411; - beredning av
E-deklarationer, 82/83:280; - registrering av deklarationer hos privat
dataföretag, 82/83:238; - felaktig sambeskattning med grannfrun, 83/
84:314; - två skattskyldiga med snarlika namn har förväxlats - den ene
personen taxerades enligt den andres deklaration, 86/87:238.

Utredningsförfarandet (kommunikation, partsinsyn, personlig
inställelse, tolk): bristande underrättelse om ifrågasatt
avvikelse från självdeklaration m.m., 76/77:262, 77/78:306, 78/79:317,
79/80:440; - skattskyldigs begäran om förklaring av en ifrågasatt avvikelse
kan inte jämställas med svar på avvikelsen, 78/79:321; - bedömning av
kontrollmaterial, 77/78:307; - taxeringsfunktionär har ansett sig förhindrad
ta del av räkenskapsmaterial som erbjudits av den skattskyldige,
78/79:320; - brister i utredningsförfarandet hos taxeringsnämnder, 79/
80:443, 80/81:387, 411, 416, 82/83:270; - utnyttjande av uppgifter från
utomstående vid taxering, 78/79:318; - förfrågningar till utomstående i
taxeringsnämndens arbete, 82/83:271; - utformningen av frågor till den
skattskyldige, 82/83:276; - formlös förfrågan från taxeringsnämnd till den
skattskyldige, 84/85:285; - kommunicering och partsinsyn i samband med
omprövningsförfarandet, 82/83:281; - skattskyldigs rätt att ta del av
rättsutredning i taxeringsärende, 82/83:296; - tolk och översättare hos
taxeringsnämnden, 82/83:294; - jfr Taxeringskontroll; - underlåtenhet att
utreda lätt kontrollerbara påståenden från den skattskyldige, 78/79:325; -samråd mellan taxeringsnämnder, 82/83:297; - skattskyldigs personliga
inställelse inför taxeringsnämnd m. m., 80/81:415, 84/85:289; - chikanerande
upplysning om den skattskyldiges skulder vid taxeringsnämndssammanträde,
83/84:313; - taxeringsnämndsordförande har i en deklaration
inlagt ett tidningsurklipp med en bild av deklaranten - som begärt

skattelindring på grund av sjukdom - spelande golf. Kritik av taxeringsnämndsordförandens
åtgärd och av lokala skattemyndighetens vägran att
ge deklaranten begärd fotokopia av bilden m. m., 76/77:236; - brister vid
handläggning av ett taxeringsärende, 86/87:242; - osakligt innehåll i
underrättelse om avvikelse från självdeklaration, 86/87:251; - brister vid
handläggning av riksdagsmans deklaration, 86/87:253; - se även Vårdslös
myndighetsutövning.

Beslutsförfarandet (bevisvärdering, skönstaxering): taxeringsnämnd
har utan vägande skäl misstrott den skattskyldiges uppgifter,
78/79:320; - obestyrkt påstående från ledamot i taxeringsnämnd har lagts
till grund för taxering utan att den skattskyldige dessförinnan fått ordentlig
möjlighet att bemöta påståendet; fråga om en taxeringsfunktionärs
trovärdighet utan vidare kan anses större än deklarantens, 79/80:427; -skattskyldig som haft vissa avdragsgilla kostnader har helt vägrats avdrag
för dessa sedan begärt intyg från arbetsgivaren uteblivit, 78/79:322; -betydelsen av att taxeringsnämnd och skattedomstol klargör om ett
frångående av självdeklaration grundar sig på en skönsuppskattning enligt
21 § taxeringslagen eller endast innefattar ett rättande av oriktig uppgift;
jfr reglerna om skattetillägg, 76/77:228; - skönstaxering; - taxeringsnämnds
tillgång till uppgift om socialhjälpsbelopp m. m.( 81/82:309,
84/85:286; - brister i datarutiner och ogrundad skönstaxering, 84/85:291.

Beslutsförfarandet (motiveringskravet, beslutsunderrättelse,
omprövning): bristfällig motivering, 77/78:304, 79/80:442,
80/81:387, 82/83:282; - feltaxering och underlåtenhet att utsända beslutsunderrättelse,
80/81:417; - omprövningsförfarandet, 82/83:285; - ändrad
inställning i samma sakfråga kräver särskild motivering, 85/86:366.

Beslutsförfarandet (övriga formella frågor): disciplinansvar för
föredragande i taxeringsnämnd som bl. a. utformat en beslutsunderrättelse
som en olämplig tillrättavisning av den skattskyldige, 83/84:306; -beslutsförhet, 77/78:308; - taxeringsnämndsordförandes behörighet att
fatta beslut ensam, 80/81:419, 82/83:292; - lämplig tidpunkt för taxeringsnämndens
sista sammanträde, 80/81:415; - underrättelser mellan taxeringsnämnder,
82/83:297; - skall skattelängd innehålla uppgifter om
skönstaxering?, 84/85:291.

Fastighetstaxering: 1975 års fastighetstaxering: otillfredsställande beslutsmotivering
i vissa fall, 77/78:288;-när får senast beslut om fastighetstaxering
fattas?, 81/82:314; - riksskatteverkets information om deklaration
av småhus inför 1981 års allmänna fastighetstaxering, 82/83:337; -synpunkter på 1981 års allmänna fastighetstaxering, 83/84:276.

Övrigt: jävsfrågor och bisysslor i taxeringsarbetet, 80/81:426, 84/85:298; -jäv i taxeringsnämnd: hjälp åt skattskyldiga att deklarera, 82/83:287; -taxeringsfunktionärs skyldighet att lösa ut rekommenderade brev, 84/
85:298; - tillgång till hjälpmedel vid taxeringsarbetet, 78/79:319; -beskattning av förmån av fria flygresor med bl. a. SAS, 78/79:344,
80/81:420; - yttrande över RS-projektets delrapport 1976:1, ”Rationalisering
av skatteadministrationen”, 77/78:417;-erfarenheterna från 1979 års
taxering av den nya taxeringsorganisationen, 80/81:387; - erfarenheterna
av taxering i första instans 1980-82, 82/83:269; - misstag från taxeringsmyndighetens
sida bör rättas snabbt och inte först sedan den skattskyldige
vänt sig till JO, 76/77:254; - riksskatteverkets befogenhet att utfärda

anvisningar, 81/82:323; - avdrag för nedsatt skatteförmåga för folkpensionär,
när pensionsutbetalning sker retroaktivt, 84/85:294; - skattechefens
meddelande och riksskatteverkets anvisningar om likformighet i taxeringen,
84/85:296; - följden av att felaktigt personnummer anges på en
kontrolluppgift, 86/87:248.

T axeringsprocess

Besvärsrätt, behörighet m. m. :tillämpningen av 76 § tredje stycket
taxeringslagen. Fråga om förtäckta reservationsbesvär, 78/79:324; - skrift
från skattskyldig med klagomål över taxering har ej vidarebefordrats från
lokal skattemyndighet till länsskatterätten, 79/80:433; - behörighet att
företräda dödsbo i taxeringsmål, 81/82:317; - handläggning av jävsinvändning
mot taxeringsintendent, 83/84:317.

Processledning, kommuniceringm. m.: utformning av föreläggande
för klagande att fullständiga besvärsinlaga, 76/77:263; - samordning vid
behandling av taxeringsärenden som rör samma person eller sak eller på
annat sätt har något inbördes samband, 79/80:446; - inhibitionsyrkande i
taxeringsmål har inte uppmärksammats, 80/81:428; - kommunikationsrutiner
i skattemål, 81/82:317; - länsrättens handläggningsrutiner, 82/83:326;
- skattskyldigs begäran om muntlig förhandling med vissa vittnesförhör
har avslagits av länsskatterätt som samtidigt bifallit intendentens eftertaxeringsframställning
med motivering att den skattskyldige inte kunnat
styrka sina påståenden, 79/80:422; - domstols utredningsskyldighet i
taxeringsmål, 84/85:318.

Taxeringsintendentens uppgifter: befogenheten att granska deklarationer
för skattskyldiga, som anfört besvär till länsskatterätt över sin
taxering, 76/77:246; - taxeringsintendents skyldighet att svara på den
skattskyldiges yttrande i taxeringsmål, 80/81:429; - synpunkter på taxeringsintendentens
uppgifter, 82/83:324;-taxeringsintendents behandling
av en skattskyldigs besvär hos länsrätten (periodiskt understöd eller
underhåll till icke hemmavarande barn), 82/83:327; - frågor om taxeringsintendentens
processföring, 83/84:316; - förprocessuella kontakter mellan
den skattskyldige och taxeringsintendenten, 84/85:309.

E f t e r t a x e r i n g: tid för framställning om eftertaxering har försuttits oaktat
utredning i form av revisionspromemoria varit klar i god tid före fristens
utgång, 79/80:407; - olägenheter på grund av tidsnöd i vissa eftertaxeringsmål,
78/79:323.

Övrigt: vilandeförklaring av mål om beräkning av statlig inkomstskatt för
ackumulerad inkomst, 83/84:317; - beslutsredovisning (A- och B-inkomst)
hos länsrätt, 82/83:329; - underlåtenhet att påföra förseningsavgift bör
skiljas från eftergift av sådan avgift, 77/78:309; - formerna för expediering
av länsskatterätts beslut, 76/77:256; - JO:s synpunkter på skatteprocessen,
82/83:323. Jfr Delgivning, Förvaltningsprocess.

Taxeringsrevision, se Taxeringskontroll.

Taxeringsvite, se Taxeringskontroll.

Terrorism, se Utlänning.

25 Riksdagen 1986/87. 2 sami. Nr 1

Tillfälligt omhändertagande, omhändertagande enligt 3 § LTO i ett fall av
djurplågeri, 77/78:134; - prövning om omhändertagande enligt 3 § LTO
skall bestå och om förutsättningar för frigivning förelegat, 77/78:133; -ingripande enligt 3 § LTO får ej registreras hos polisen om det avsett
ordningsstörande beteende, 78/79:48; - gripande och överförande till
allmänt häkte av den som omhändertagits med stöd av 3 § LTO, 78/79:58;

- registrering hos sociala myndigheter av omhändertaganden av betydelse
för körkortsprövning, 79/80:259; - polisman har tagit fram sitt tjänstevapen
vid omhändertagande, 81/82:100; - tillämpningen i vissa fall av LTO,
82/83:90; - se även Ålidhem.

Tillrättavisning, fråga om utegångsförbud omfattar även lunchtid och annan
tid som ej är fritid, 77/78:156; - bestämmande av tillrättavisning i nära
anslutning till värnpliktigs utryckning, 83/84:145; - uttalanden i samband
med inspektioner av militära förband, 86/87:135.

Tillsyn, över fondkommissionärer och banker m. m., 78/79:399, jfr Stiftelse;

- se även Berusad, Djur, Tillsynsmyndighet i konkurs.

Tillsynsmyndighet i konkurs, kronofogdemyndigheters tillsyn över konkursförvaltare,
84/85:325.

Tingsnotarie, prövning av tingsnotaries lämplighet att mottaga förordnande
enligt tingsrättsinstruktionen, 80/81:47;-kritik mot att inskrivningsärende
handlagts av tingsnotarie, 83/84:32.

Tingsrättslagman, olämpligt uppträdande mot journalist; bristande information
om ordningsföreskrifter för besökande, 86/87:19.

Tjänstebrev, jfr Handläggning.

Tjänstefel, åtal mot överste för underlåtenhet att hänskjuta mål till åklagare,
82/83:151; - åtal för, se även Militär övning, Tystnadsplikt.

Tjänstetillsättning, fråga om dokumentation av muntliga upplysningar i
tjänstetillsättningsärenden, 76/77:268, 78/79:366, 80/81:456;-redovisning
inför skolstyrelse av upplysningar i tjänstetillsättningsärende, 80/81:456; -fråga om hänsynstagande till sökandes alkoholvanor vid bedömande av
hans lämplighet, 77/78:317; - fråga om oriktiga betygsjämförelser i
sakkunnigutlåtanden. Tillika fråga om illojal maktanvändning (personförföljelse)
i tjänstetillsättningsärenden vid universitet (Helmersfallet), 78/
79:357; - den omständigheten att en person figurerat i pressen i samband
med en terroristrättegång ej godtagbart skäl mot att återanställa henne i
telefonväxeln vid ett sjukhus, 78/79:372; - myndighet får inte låta utfråga
sökanden till tjänst om deras politiska uppfattning, 79/80:459; - fråga om
ansökan om tjänst kommit in i rätt tid, 80/81:446; - underrättelse om
tillsättning av tjänst, 77/78:322, 79/80:463, 80/81:446; - dröjsmål med
handläggningen av besvärsärende om tillsättning av tidsbegränsad tjänst,
79/80:465; - handläggning i försvarsdepartementet av ärende angående
tillsättning av tjänst, 80/81:155; - frågor om återkallelse av tjänstetillsättningsbeslut,
80/81:433, 436, 440; - skolmyndighets skyldighet ge sökande
till tjänst tillfälle komplettera ansökan, fråga om jäv vid tillsättningsbeslut,
83/84:326; - se även Allmänna handlingar, Förvaltningslagen, Jäv.

Tjänstgöringsintyg, utformningen av tjänstgöringsintyg för värnpliktiga,
79/80:154.

Tjänstledighet, ändring i lärares ledighetsansökan, 82/83:383.

Tolk, se Rättegångsbalken, Taxeringsnämnd (Utredningsförfarandet).

Torghandel, se Kommunal kompetens.

Tortyr, se Militär övning.

Trafikvakt, skyldighet för trafikvakt att på fråga uppge sitt namn, 77/78:259.

Tredje man, se Avhysning, Utmätning.

Tryckfrihet, förbud mot uppsättande av vissa tryckta bilder i logement har
ansetts inte strida mot tryckfrihetsförordningen, 78/79:101; - förbud mot
försäljning av skrifter inom marinens skolor och övriga förband, 78/
79:103; - affischering på daghem och barnavårdscentraler, 79/80:217; -utfrågning vid förundersökning och i rättegång av förläggare om vem som
författat en under pseudonym utgiven tryckt skrift, 79/80:344; - inskränkning
i rätten att sprida information inom myndighet, 81/82:287.

Tull, tillämpningen av 36 § tullagen, 79/80:528; - kostnad för tullkontroll,
85/86:417; - förfarande vid kontrollbesök enligt 35 § tullagen, 85/86:415; —
förstöring av ett parti växter vid tullkontroll, kritik av lantbruksstyrelsens
agerande i saken, 86/87:327.

Tunnelbana, utrymning av vänthall, 79/80:94.

Tvistemål, svaranden har ej fått tillfälle att svara innan målet avgjordes
genom tredskodom, 80/81:35; - svaranden har ej fått anstånd med att ange
grunderna för sitt bestridande, 80/81:39;-handläggning av bl. a. tvistemål
om mindre värden, 80/81:42; - bristfällig handläggning av mål om
parkeringsavgift, 80/81:47; - bristfällig handläggning av mål om fastighetsköp,
84/85:21; - information om tid för fullföljd av talan mot dom,
81/82:45; - vilandeförklaring i indispositivt mål, 81/82:25; - tingsrätt har
dröjt med att meddela beslut i frågan om vilandeförklaring av ett
tvistemål, 85/86:89; - personlig inställelse vid muntlig förberedelse i mål
om underhållsbidrag, 83/84:40; - se även Avvisningsbeslut, Dom, Rättegångsbalken,
Vårdnad om barn.

Tvångsmedel, befogenheten av beslutande tvångsåtgärder mot advokat som
misstänkts för brott; fråga om disciplinär påföljd för åklagare och domare,
77/78:19; - se även Anhållande, Beslag, Gripande, Husrannsakan,
Häktad, Hämtning, Kroppsvisitation, Kroppsbesiktning, Myndighetsmissbruk,
Skyddslagen, Taxeringskontroll, Verkställighet, Vårdslös myndighetsutövning.

Tystnadsplikt, yttrande över tystnadspliktskommitténs betänkande ”Tystnadsplikt
och yttrandefrihet”, 76/77:307; - omfattningen av tystnadsplikten
inom socialvårdsområdet, 77/78:263; - tystnadsplikt i ärende om
utseende av kommunal barndagvårdare, 77/78:274; - ledamot av styrelsen
för ett av riksbankens avdelningskontor har obehörigen överlämnat vissa
sekretesskyddade handlingar till länsstyrelsen. Åtal för brott mot tystnads -

plikt, alternativt tjänstefel, 78/79:200; - åtal mot ordförande i social
centralnämnd för brott mot tystnadsplikt, 79/80:340; - tystnadsplikt i
införselmål, 80/81:381; - tystnadsplikt och handlingssekretess i hälsovårdsärende
rörande djurhållning m. m., 80/81:473; - för kurator vid
socialmedicinsk klinik, 82/83:226; - handlingar i ett personalärende har vid
ett ”stormöte” delats ut till de anställda vid en myndighet, 83/84:258; -uttalande i massmedia av kulturrådets ordförande, 84/85:278; - åtal mot
tjänstemän vid socialförvaltning för brott mot tystnadsplikt, 85/86:251; -tystnadsplikt i ärende om stöd och hjälp enligt socialtjänstlagen, 85/
86:268; - tystnadsplikt i utsökningsmål, 85/86:376; - förbehåll enligt 14
kap. 9 § sekretesslagen för familjehemsföräldrar, 86/87:193.

Umgängesrätt, se Förvaltningsprocess, Vårdnad om barn.

Undanhållande, se Disciplinmål.

Underrättelse, till anhörig om omhändertagande, 78/79:68, 80/81:130; - till
anhöriga om gripande, 85/86:100; - till anhöriga om anhållande, 85/
86:152; - om beslut i socialhjälpsärende, 81/82:234; - skyldighet för
utskrivningsnämnd att lämna patient skriftlig underrättelse, 83/84:207; -fråga om domares skyldighet att underrätta om visst handläggningsfel,
84/85:21; - se även Dom, Handräckning, Målsägande, Rättsmedicinsk
undersökning, Tjänstetillsättning, Utmätning, Verkställighet.

Undertryckande av urkund, se Tvångsmedel.

Undervisning, se Personlig integritet, Utbildning.

Ungdomsvårdsskola, otillåten permission för elev som intagits för observation
på ungdomsvårdsskola, 79/80:213; - användningen av specialavdelning
för ”öppna” elever; även fråga om permission och beräkning av
maximal vistelsetid, 79/80:241; - vägran att ta emot elever som inställts
genom polisens försorg, 81/82:172.

Uppbörd

Debitering av skatt: bristande kreditering av preliminär A-skatt för
skattskyldig bosatt utom riket m.m., 83/84:317; - fråga om preliminär
taxering och debitering av preliminär B-skatt kan ske efter utgången av
löpande inkomstår, 78/79:328; - B-skattekontroll, 82/83:340; - frågor om
debitering av betalning av tilläggspensionsavgift, 79/80:449; - handläggning
av begäran om debiteringsrättelse i fråga om församlingsskatt,
79/80:431; - kravet på mantalsskrivning för lindring av församlingsskatt,
82/83:338.

Jämkning, skatteavdrag, m. m.: ansökan om jämkning av skatteavdrag
på lön bör behandlas skyndsamt. Göres ansökan långt före inkomstårets
början kan dock hinder möta häremot, 76/77:253; - olikartad
bedömning av sökandes förmögenhetsförhållanden i ärenden om nedsättning
av skatteavdrag på grund av existensminimum, 79/80:434; - avdrag
för preliminär skatt på folkpension och sjukpenning, 82/83:335; - skatteavdrag
på semestermedel, 83/84:320; - förtida återbetalning av preliminär
skatt, 84/85:321.

Anstånd med inbetalning av skatt: lokal skattemyndighet har
meddelat ”interimistiskt beslut” i ärende om anstånd med skattebetal -

ning, 78/79:327; - fråga om skattskyldigs dödsfall kan anses utgöra grund
för anstånd med skattebetalning, 79/80:430; - anstånd med inbetalning av
skatt, 81/82:320, 348, 82/83:324, 336; - skall inbetald kvarskatt återbetalas
när anstånd sedan medges?, 82/83:334; - fel att generellt ställa krav på
bankgaranti som säkerhet för anstånd med betalning av mervärdeskatt,
86/87:252; - se även Konkurs.

Indrivning av skatt: oriktiga skattekrav har drabbat enskild på grund av
ett flertal felaktigheter från myndigheternas sida. Myndigheterna har visat
olämplig attityd mot den skattskyldige, när denne sökt rättelse. Ändring
enligt datalagen av felaktig registeruppgift, 79/80:409; - handräckning för
restförd skatt i USA, 84/85:323; - se vidare Indrivning.

Arbetsgivaransvar m. m.: lokal skattemyndighet har i visst fall jämlikt
75 § uppbördslagen fastställt att arbetsgivare är jämte arbetstagaren
betalningsansvarig för visst belopp som bort innehållas av lönen som
preliminär skatt. Fråga om arbetstagaren äger besvära sig över beslutet,
76/77:239,77/78:293; - arbetsgivare har ansökt om betalningsföreläggande
mot arbetstagare i stället för att återkräva ett skattebelopp i den ordning
som stadgas i 76 § uppbördslagen. Kritik av en statlig myndighet för dess
handläggning i egenskap av arbetsgivare, 80/81:431;-vem är arbetsgivare
i uppbördslagens mening: anställningsmyndigheten (FOA) eller löneutbetalningsmyndigheten
(FCF)?, 82/83:333 och 84/85:323; - rutinerna för
upprättande av granskningsrapport och indrivningshandlingar beträffande
handelsbolag, 82/83:336, 366.

Besvärsreglerna: både länsskatterätten och länsstyrelsen har ansett sig
vara förhindrade att pröva besvär i uppbördsmål, 80/81:429.

Uppgiftsplikt, se Taxeringskontroll, Taxeringsnämnd (Utredningsförfarandet).

Upphandling, dokumentation och kommunicering av muntliga upplysningar
i upphandlingsärende, 79/80:334; - handläggning av upphandlingsärende
betr. tidpunkten för anbudsprövningen, övergång från sluten upphandling
till förhandlingsupphandling m. m., 81/82:380; - tillämpning av upphandlingsförordningen
vid upphandling av entreprenad som omfattas av
myndighets förhandlingsskyldighet enligt 38 § medbestämmandelagen,
82/83:431; - kronofogdemyndighets yttrande till kommun i ett upphandlingsärende,
84/85:329; - kritik mot en länsarbetsnämnd för underlåtenhet
att tillämpa upphandlingsförordningens bestämmelser vid köp av utbildning
i visst fall, 84/85:378.

Uppsägning, se Entledigande, Rättegångsbalken.

Utbildning, linjenämnds rätt att ändra i kursplan, 82/83:381; - linjenämnds
handläggning av ett ärende angående tillgodoräknande av tidigare utbildning
vid studier på förskollärarlinje, 85/86:379; - se även Jäv, Värnpliktig.

Utegångsförbud, se Tillrättavisning.

Utevaro, se Brottmål.

Utlämning, felaktigt förfarande vid begäran om utlämning, 78/79:55; -hämtning i Finland av ett för samhällsvård omhändertaget barn, 82/83:173.

Utlänning, avvisning av, 79/80:135, 83/84:92; - polisens inre utlänningskontroll,
81/82:101, 85/86:159; - handläggning vid polismyndighet av ärende
angående avvisning av person som sökt politisk asyl, 83/84:88,84/85:122; -polisens befattning med den inre utlänningskontrollen; fråga om tillåtligheten
av husrannsakan, 83/84:105; - tillämpning av de s. k. terroristbestämmelserna
i utlänningslagen, 85/86:139; - se även Barnavård, Förundersökning,
Förvar, Häkte, Rättshjälp, Översättning.

Utmätning, utmätt gods har sålts på exekutiv auktion trots att överexekutor
beslutat om inhibition, 78/79:230; underrättelse enligt 59 § utsökningslagen,
78/79:235, 79/80:402; - underrättelser om verkställd utmätning till
gäldenären och till tredje man, 85/86:367;-svårtydd underrättelse om sökt
utmätning; återvinning i mål om betalningsföreläggande efter utmätning,
81/82:361; - förutsättningar för pantbrevsutmätning, 78/79:238; - utmätning
och kvarstad av belopp påträffat i intagens bostadsrum på kriminalvårdsanstalt,
80/81:261; - intagens möjlighet att närvara vid utmätningsförrättning
på kriminalvårdsanstalt, 82/83:373; - löneutmätning, 80/
81:373; - utmätning hos fel person, 80/81:375; - av egendom som påstås
tillhöra tredje man, 80/81:375, 82/83:376, 85/86:367; - hos omyndig,
80/81:383;-självrättelse av utmätning, 80/81:379; - utmätning av fordrans
kapitalbelopp har fått vila i avbidan på komplettering betr. räntesatsen;
kritik häremot liksom mot kompletteringen och redovisningen av utsökningsmålet,
81/82:334; - sättet för återlämnande till gäldenär av utmätt
gods sedan utmätningen hävts, 81/82:365; - förutsättningarna för verkställighet
av enskild vägsamfällighets debiteringslängd, 81/82:339; - utmätning
och säkerställande av högre skattebelopp än som var restfört, som
säkerhet för ännu inte restförda skattefordringar, 82/83:343; - gäldenärs
rätt att destinera betalning till en av flera fordringar, för vilka utmätning
begärts, 86/87:257; - se även Delgivning, Indrivning, Införsel, Inhibition,
Lagfart, Utsökningsmål, Verkställighet.

Utredning, myndighets utredningsansvar (länsstyrelses handläggning av
kilometerskatteärende), 77/78:310; - se även Barnavård, Brottmål, Disciplinmål,
God man, Kriminalvård, Polismyndighet, Rättegångsbalken,
Rättshjälp, Socialhjälp, Taxeringskontroll, Taxeringsnämnd (Utredningsförfarandet).

Utskrivning, se Omsorgsvård, Psykiatrisk vård.

Utskrivningsnämnd, iakttagelser vid inspektion, 80/81:340, 81/82:256; -skyldighet att lämna besvärshänvisning, 83/84:207; - skyldighet att lämna
skriftlig underrättelse, 83/84:207; - jäv för ordförande, 83/84:203.

Utsökningsmål, personförväxling i utsökningsmål hos kronofogdemyndighet,
78/79:236; - kommunikation med borgenär; tillika fråga om inhämtande
av yttrande från kronofogde vid besvär över utmätning, 78/79:237; -dubbla exekutiva åtgärder hos kronofogdemyndighet, 78/79:239; - talan
mot överexekutors beslut vid anstånd med försäljning av fastighet,
78/79:241; - avskrivning av små belopp i allmänt utsökningsmål, 81/
82:357; - prioriteringen mellan enskilda och allmänna mål, 81/82:365; -felaktig rådgivning, 82/83:374; - insamlande av uppgifter om enskild
person, 82/83:375; - rättskraft i utsökningsmål, 85/86:372; - fråga om
förrättningsman i utsökningsmål får fråga grannar och bekanta till
gäldenären och en näringsidkare om gäldenärens personliga förhållanden,
85/86:374; - skvaller om en utmätnings- och kvarstadsförrättning, 85/

86:376; - utsökningsbalkens behörighetsregler och samverkansgrupperna,
86/87:265; - advokats upplysningsplikt enligt 4kap. 15 § utsökningsbalken,
86/87:270; - se även Amorteringsplan.

Vadeanmälan, se Fullföljd av talan.

Val, kritik av informationsbroschyr för invandrare, utarbetad av invandrarverket
inför valen 1976,77/78:363; - fråga om politiskt parti vid beställning
av valsedlar är skyldigt uppge kandidaternas personnummer och om
länsstyrelses förfarande då sådan uppgift saknas, 78/79:442.

Valuta, handläggning hos polis och åklagare av ärende rörande försök till
valutasmuggling, 77/78:64; - dröjsmål med handläggning av ärende om
tillstånd att föra ut valuta ur riket, 85/86:418.

Va-nämnden, se Dom.

Vapenfri tjänst, yttrande över 1973 års vapenfriutrednings betänkande
”Rätten till vapenfri tjänst”, 77/78:430; - vapenfria tjänstepliktigas
tjänstgöring vid Karlstads flygplats, 80/81:216; - motivering av beslut om
avslag på ansökan om vapenfri tjänst, 80/81:158.

Vapentillstånd, frågor vid omhändertagande av vapen och återkallelse av
vapenlicens, 76/77:109; - handläggning vid socialnämnd av ärenden
angående rätt att inneha skjutvapen, 83/84:188; - framställning till
regeringen angående tillstånd för utländska livvakter att inneha vapen,
84/85:128; - polismyndighet har underlåtit att återlämna vapen till ägaren
sedan länsstyrelsen undanröjt beslut om omhändertagande av vapen, även
fråga om polisens möjligheter att besiktiga anordningar för förvaring av
vapen, 85/86:145; - fråga om inlösen enligt vapenlagen skall omfatta också
tillbehör som inte är tillståndspliktiga, 85/86:162.

Vapenvägrare, felaktiga inkallelser och bestraffningar av vapenvägrare,
76/77:122, 77/78:160, 79/80:151; - klagomål mot åtgärder vidtagna av
regemente och domstol samt polis- och åklagarmyndigheter för skyndsam
handläggning av mål mot vapenvägrare, 77/78:144; - värnpliktigs vapenvägran
bör inte föranleda att den värnpliktige tillfrågas om han tillhör
vapenvägrarorganisation eller politisk förening, 76/77:122.

Varusmugglingslagen, fråga om tillämpningen av 19 §; särskilt skyldigheten
att föra protokoll och utfärda bevis om kroppsvisitation, 79/80:502.

Vattenlagen, åtal mot gatuchef i kommun för brott mot vattenlagen,
84/85:385.

Verkställighet, fråga om underrättelse enligt 2 kap. 17 § andra stycket
utsökningsbalken, då kronofogdemyndighet bereder sig tillträde till
bostad med hjälp av låssmed, 85/86:377; - se Inhibition, Straffverkställighet.

Videoteknik, användning av videoteknik i den psykiatriska sjukvården,
79/80:285; - inom socialvården, 82/83:179.

Vilandeförklaring, se Tvistemål.

Visitering, frihetsberövads rätt att kontrollera medel som omhändertas vid
avvisitering, 78/79:64; - utlämnande av egendom som omhändertagits vid
avvisitering, 78/79:65; - visitation på kriminalvårdsanstalt. Samarbete
mellan kriminalvård och polis, 79/80:182; - visitation av värnpliktigas
privata väskor före utryckning, 85/86:239; - se även Kroppsvisitation,
Kroppsbesiktning, Polismyndighet, Skolan, Varusmugglingslagen.

Vite, se Fullföljd av talan, Taxeringskontroll.

Vittne, Vittnesförhör, ordförande i tingsrätt har efter huvudförhandlings slut
haft telefonkontakt med vittne som hörts vid förhandlingen, 76/77:107; -vittnesförhör under ed i länsrätt i mål om omhändertagande för samhällsvård;
även fråga om vittnen erinrats om innehållet i 36 kap. 3 och 6 §§ RB,
79/80:282. Se Arrest, Brottmål.

Vräkning, tillämpningen av regeln i 193 § 2 mom. andra punkten UL om
utsträckt anstånd med vräkning, 79/80:396; - vräkningen från Hässelby
familjehotells restaurangmatsal, 82/83:355; - se även Polismyndighet,
Tredje man.

Våldförande, se Häktningsförhandling.

Vårdare, se Förundersökning.

Vårdintyg, se Psykiatrisk vård.

Vårdnad om barn, tingsrätt har förbjudit vårdnadshavare att föra barnen
från Sverige, 81/82:48; - hörande av barn vid tingsrätt i mål om vårdnad
och umgängesrätt samt vissa andra handläggningsfrågor, 81/82:25; -utredning i vårdnadsmål när föräldrarna är ense, 81/82:38; - interimistiskt
beslut av domstol i vårdnadsfråga har grundats på oredovisade underhandsuppgifter,
83/84:30; - kravet på skyndsam handläggning av interimistiskt
yrkande, 86/87:65; - se även Gemensam vårdnad, Socialtjänstlagen.

Vårdslös myndighetsutövning, åtal för vårdslös myndighetsutövning mot
åklagare, som åtalat en person för brott mot sekretessbestämmelser ehuru
den åtalade gärningen inte var straffbar, samt mot domare, som fällt den
tilltalade till ansvar, 84/85:69; - åtal mot en ordförande i fastighetstaxeringsnämnd
för vårdslös myndighetsutövning, 85/86:352; - åtal mot
ledamöter i en linjenämnd för myndighetsmissbruk alternativt vårdslös
myndighetsutövning, 85/86:379; - se även Myndighetsmissbruk.

Väglagen, kritik mot vägverket för att man utan lov av berörd fastighetsägare
utfört beskärning av träd, 86/87:325.

Vägtrafikskatt, myndighet har opåkallat tagit upp frågan om eventuellt
straffansvar i samband med upplysningar till enskild om innehållet i vissa
vägtrafikskatteregler, 79/80:451; - se även Utredning, Taxeringskontroll.

Värnpliktig, kompletterande utbildning av värnpliktiga, 80/81:212; - motivering
av beslut i ärende om anstånd med värnpliktstjänstgöring, 81/82:132;
- handläggning av ärende om ändrad uttagning för värnpliktsutbildning,
81/82:138; - värnpliktiga vid kustjägarskolan har skadats i samband med
jägarmarsch, 81/82:144; - kommendering av värnpliktig och utövande av

bestraffningsrätt i disciplinmål, 81/82:146; - värnpliktigas rätt att hålla
sammankomst på förbandet. Dagbefäls åtgärder mot vissa skrifter,
84/85:156; - se även Fritid, Hämtning, Läkarvård, Tjänstgöringsintyg.

Yttrandefrihet, militär befattningshavares rätt att lämna upplysningar till
massmedierna, 77/78:267; - rätten för forskare vid Sveriges geologiska
undersökning (SGU) att fritt meddela sig med pressen, 79/80:385; - öppet
brev rörande uppmärksammad skatteaffär från taxeringsintendenten i
målet (Bergman-affären), 78/79:242; - presskonferens anordnad av riksskatteverket
i Bergman-affären, 78/79:242; - yttrandefrihet och konkurrensbegränsning,
83/84:252; - se även Skolan.

Åklagare, skyldighet att även taga fram omständigheter som talar till
tilltalads förmån 77/78:123; - underrättelse till underårigs ställföreträdare
om möjligheten att föra skadeståndstalan genom åklagare, 81/82:99; -överenskommelse har träffats mellan en åklagare och en person, som
anhållits i sin frånvaro, om att denne skulle frågas om han inställde sig för
förhör, 85/86:151; - se även Anhållande, Förundersökning, Husrannsakan,
Häktad, Riksåklagaren, Strafföreläggande, Utlämning, Valuta,
Vårdslös myndighetsutövning.

Ålderdomshem, se Sjukvård.

Ålidhem, granskning av polisens åtgärder vid demonstrationer m. m. i
anledning av skolbygge, 79/80:64.

Åsiktsfrihet, skyddet för enskilds åsiktsfrihet vid kontroll i ärende om
kommunalt bidrag till ungdomsorganisation, 77/78:386; - uppgift om
deltagare har ställts som villkor för kommunalt bidrag till verksamhet, som
har bedrivits av politisk ungdomsorganisation, 79/80:375. Jfr Förhör,
Tjänstetillsättning.

Åsiktsregistrering, se Säkerhetspolisen.

Åtal, dröjsmål med väckande av åtal, 77/78:55.

Åtalsanmälan, se Miljöskydd, Taxeringskontroll.

Åtalsfrist, se Häktning.

Åtalsunderlåtelse, se Myndighetsmissbruk.

Återanställning, se Tjänstetillsättning.

Återbetalning, se Expeditionskungörelsen.

Återbetalningsskyldighet, se Allmän försäkring.

Återtagande, se Avbetalningsköp, Konsumentkreditlagen.

Återvinning, se Inhibition, Utmätning.

Ändring av beslut, se Självrättelse, Tjänstetillsättning.

26 Riksdagen 1986/87. 2 sami. Nr 1

Överförmyndare, rättens inspektion hos överförmyndaren, 79/80:107; -iakttagelser och uttalanden med anknytning till förmynderskapslagstiftningen,
80/81:20, 85/86:68, 86/87:38; - överförmyndares utredningsskyldighet
i ärende om förordnande av god man enligt 18 kap. 3 § föräldrabalken,
83/84:53; - rätten för anhörig att ta del av hos överförmyndaren
förvarade handlingar rörande förmynderskap eller godmanskap är inte
begränsad i något särskilt avseende, 84/85:84; — kritik mot överförmyndarnämnd
för meddelade anstånd med avgivande av sluträkning avseende
förmynderskap, för försummelser i samband med granskning av årsräkningar
och sluträkning samt underlåtenhet att på föreskrivet sätt förmedla
slutredovisning till myndigbliven person, 84/85:90; - se även God man.

Översättning, av handlingar på främmande språk, 78/79:78; - av brottmålsdom
till främmande språk, 82/83:137; - se även Rättegångsbalken, jfr
Tolk.

Övervakningsnämnd, se Kriminalvård.

The Swedish Parliamentary Ombudsmen
Report for the period July 1, 1985, to June 30, 1986

Bilaga 4

Holders of the Office of Parliamentary Ombudsmen during the current
period havé been Mr Per-Erik Nilsson, Mr Anders Wigelius, Mr Sigvard
Holstad and Mr Tor Sverne.

Mr Nilsson, who is also Administrative Director of the Office, is in charge
of matters concerning taxation cases and the execution of judgments. He also
deals with matters of principle of political interest, e.g. cases concerning
general elections. Mr Wigelius supervises the courts of justiee, the public
prosecutors, the police and the prisons. Mr Holstad supervises the armed
forces, education and all matters concerning civil administration not
supervised by other Ombudsmen. Mr Sverne supervises the field of social
welfare, public health and social insurance.

During the current period 3 440 new cases were registered with the
Ombudsmen; 3 323 of them were complaints received and 85 were cases
initiated by the Ombudsmen themselves on the basis of information
contained in newspaper articles, observations made during inspections or on
other grounds. The remaining cases related to organizational matters.

It should be noted that the schedule shows cases completed during the
period, not all complaints lodged.

The following are some of the cases dealt with by the Ombudsmen.

Schedule ot cases initiated by the Ombudsmen and completed during the period July 1,
1985-June 30, 1986

Activity concerned Result

Closed Admonitions Prosecutions Proposals Total

without or other or discipli- to Parlia final

criticism nary procee- ment or the

criticism dings Government

Courts 1 6 1 8

Public prosecutors ... 2 1 3

Police authorities .... 1 2 3

Armed Forces 3 3

Prison administration

Social welfare 13 66 79

Medicalcare 5 5 10

Execution 1 2 3

Taxation 2 2

Miscellaneous 3 21 24

Total 26 107 1 1 135

395

Schedule of complaint cases completed during the period July 1, 1985-June 30, 1986

Activity concerned	Dismissed without investi- gation	Referred to other agencies or state organs	No criti-cism after investiga-tion	Admoni-tions or other criticism	Prosecu-tions or discipli-nary pro-ceedings	Proposals to Parlia-ment or the Govern-ment	Total
Courts	78		138	31			247
Public prosecutors	41	2	75	23	2		143
Police	110	1	190	64	1		366
Armed forces	14	1	12	7			34
Prison administration	25	5	157	34			221
Social welfare	62	47	214	59	2		384
Medicalcare	106	17	107	34	1		265
Social insurance	45	4	59	25			133
Labour märket etc	27		19	16			62
Plänning	35		24	12			71
Execution	25	1	71	22			119
Local government	68	1	24	8			101
Communications	78	2	65	7			152
Taxation	131	25	147	41	1		345
Education, culture, State
Church	45	1	46	21			113
Agriculture, environmen-
tal management, public
health	32		55	8			95
Civil service	95	3	27	6	1		132
Publicity of official docu-
ments	30	1	53	39			123
Miscellaneous	106	2	52	33			193
Complaints outside jurisdic-
tion and complaints of
obscure meaning	75						75
Total	1 228	113	1 535	490	8		3 374

Ordinary courts of law, etc.

In the year’s report Mr. Anders Wigelius, Parliamentary Ombudsman,
started by giving an account of a decision by which he had concluded a
preliminary investigation regarding a district court judge who was suspected
of molestation inasmuch as he allegedly had come to blows with a journalist
whom he had turned away from an office at the district court. The
Parliamentary Ombudsman did not think that the allegation could be proven
but did find that censure was warranted; in so doing he stated interalia that in
his official contacts with the public a judge must always make every effort to
exercise self-control and correctness in his deportment. The decision also
dealt with the questions of how employees and visitors should be informed
concerning regulations applicable to visitors at courts of law.

In another matter the Parliamentary Ombudsman has pronounced certain
opinions regarding relations between legally trained judges and lay members
of the court as laid down by laws relating to judicial procedure. In this matter
there was criticism of a judge who did not wish to accept the motivation of one
of the court’s lay members who had chosen to dissent from the majority
opinion. Such a motivation of the dissenting opinion should be attached to
the court decision. The Parliamentary Ombudsman emphasized the indepen396
dent position of the lay members of the court.

Among other decisions reported were those concerned with grounds for
arrest, the importance of prompt consideration of petitions for transfer of
custody when an interim decision is called for and judicial hearings in cases
concerning notice of dismissal. With respect to court proceedings concerning
labour matters, Swedish jurisprudence contains a rather extensive special
procedure for settlement where, för example, trade unions can havé the
position of a party to the proceedings, and in certain cases current
trade-union negotiations may constitute a legal impediment to proceedings.

In the form of a separate article an account was given concerning a
considerable number of statements about Swedish legislation with respect to
guardianship and its application in courts of law and the special local
government bodies which supervise guardians and other persons appointed
by courts of law to act on behalf of individuals. This branch of jurisprudence
which is currently being reviewed by a government committee, has been the
subject of dose scrutiny by the Parliamentary Ombudsman for a number of
years.

Penal System

In a few decisions, which are reported in detail, Mr. Wigelius has dealt with
questions concerning the constitutional rights of prisoners. Two of the
decisions refer to the constitutional right to procure and receive information
and, in general, to be apprised of the statements of others; this is known as
”freedom of information”. This right can be restricted by legislation albeit
only for particular purposes as specified in the Constitution, e. g. for reasons
of order and security. In the one case the Parliamentary Ombudsman noted
that penal system legislation, which is of an earlier date thån the present
system of government established in 1974, can appear to give quite extensive
scope for restrictions of freedom of information, but it must be applied so that
it does not encroach upon interests protected by the Constitution. In light of
these considerations the Parliamentary Ombudsman indicated that it was
acceptable for a penal institution to forbid the possession of a magazine which
was said to contain specifications for the manufacuture of weapons. On the
other hand the Parliamentary Ombudsman did not find a similar ban
acceptable in the case of the magazine, High Times, containing liberal views
concerning policies on narcotic drugs, which were considered to be at
variance with the rehabilitating function of the penal system. The fact that a
magazine was considered to be unsuitable due to the views which it
contained, which for one reason or another, were regarded as objectionable,
could in the wiew of the Ombudsman not under any circumstances justify the
seizure of the magazine, not even if the opinions were diametrically opposed
to an important method of treatment. In the second matter, the prisoners
maintained that a ban against the possession of cassette recorders of the
free-style or walkman type was a violation of freedom of information. The
Parliamentary Ombudsman stated, however, that an object of this kind could
very well be used as a hiding-place for prohibited articles and therefore the
ban could be justified on grounds of order and security. Nor did such a ban
normally entail any appreciable restriction on the possibilities to avail oneself

of information över and above what almost any Citizen might experience
occasionally for one reason or another.

In another case a complaint had been made against an institution as a result
of prisoners being forbidden to make payments to one another by post. The
Parliamentary Ombudsman did not find the ban to be in conformity with the
law since there was no explicit authority for it and stated that he presumed
that the institution would changé the regulation in question.

Mr Wigelius has also dealt with such questions as what forms the
safekeeping and registration of the property of prisoners should take in cases
where such property is to be held by the penal institution.

Public prosecutors and police authorities

During the year Mr. Anders Wigelius, Parliamentary Ombudsman, has
brought action against a public prosecutor, B., for violating the provisions of
the Administration of Justiee Act by the ordering of a search of a woman’s
home and bringing her to the police station for questioning. The woman in
question was suspected of having violated the Bankruptcy Act (the debtor is
forbidden to engage in business activity during bankruptcy). On 4th April,
1986 Solna District Court found B. guilty of dereliction of duty and imposed a
fine. In its judgment the court found that the only penalty prescribed for
violations of the prohibitions in the Bankruptcy Act was a fine. Accordingly,
being suspected of such a violation could not serve as grounds for a decision
to make a house search or to bring the suspect to the police station for
questioning without previous summons. At the trial B. had stated that his
decision to take coercive action had been based on suspicions of tax fraud or
other crimes punishable by imprisonment. Although the public prosecutor
had not told the investigating police officer that there were suspicions of such
crimes, the court, nevertheless, found no reason to doubt that B. had based
his decision on such suspicions.

The court went on by saying, ”In cases concerning offences in connection
with bankruptcy, there is often reason to assume that a preliminary
investigation may disclose criminal acts in addition to the offence or offences
which brought about the preliminary investigation in the first place.
Accountancy crimes, tax fraud and fraudulent reporting of taxes are all
offences which are typical in this context. As a result vigilance is observed
during the investigation for symptoms of such criminal offences so that,
whenever appropriate, the preliminary investigation can be expanded to
cover additional crimes. However, as the Chief Public Prosecutor submitted
in his comments, there is a crucial difference between, on the one hand, an
anticipation that suspicion of certain offences may come to light during the
course of the investigation, which pending further developments must be
focused on the more restricted area and, on the other hand, suspicions of such
a substantial nature that from the outset support a more extensive preliminary
investigation or even a decision to take coercive action. The prevailing
situation when B. made the decision to institute a house search and to bring
the woman to the police station for questioning was not, in the opinion of the
court, of such a concrete nature as to warrant proceeding with a preliminary

investigation concerning accountancy crimes and tax fraud. There was even
less justification for the use of coercive measures in the investigation of such
criminal activities. And the decision to bring the woman to the police station
for questioning was not even based on what a house search could possibly
produce. Consequently B. has disregarded the provisions of the law in the
exercise of his official duties. The negligence which B. has demonstrated in
this respect must be considered gross.”

In order to hold a person responsible for dereliction of duty, it is necessary
for the erroneous action to havé brought about detriment or undue
advantage to an individual or to the public. The court found it manifest that
coercive action of the type in question with its rank violation of integrity was
detrimental to no slight degree.

Mr. Anders Wigelius has also reported a matter to the National Board of
Review for consideration regarding whether a public prosecutor, P., was
guilty of an error when he decided inter alia that the home of a certain
individual who was suspected of procuring should be subject to a search. In
his statement to the Parliamentary Ombudsman, P. indicated that his action
was justified solely on the grounds that the suspect was aware that brothel
activities were being carried on at the premises of a house owned by him.
Pursuant to law in force at the time this circumstance per se did not involve
criminal culpability for procuring. Before the National Board of Review P.
stated that there were other circumstances warranting coercive action, viz.
that the suspect had borrowed money from the tenant/brothel owner, that
she paid a lower rent thån the other tenants and that someone had seen the
suspect emptying wastepaper baskets in the flat. Mr. Wigelius was of the
opinion that these circumstances did not constitute sufficient justification for
the action taken and maintained his petition that disciplinary measures be
taken against P. The National Board of Review found, however, that the
action taken by P. was supported by the law and did not grant the petition of
the Parliamentary Ombudsman. In another case, subsequent to a petition
made by Mr. Wigelius, a policeman was given a warning because he had both
made a decision regarding and conducted a search of the home of a suspect in
an assault and battery case without legal grounds or authority.

During the year, Mr. Wigelius has also made a representation to the
Government regarding the issuance of regulations indicating who is to be
responsible for communicating to the jail (or the equivalent unit) a decision
authorizing the release of a person in detention or under formal arrest. The
representation was made because there had been a number of instances in
recent years in which the decision of the public prosecutor to release an
individual had not been carried out due to forgetfulness, misunderstanding,
etc. in cases where the normal routines for notification of release by the
police should be forwarded to the jail.

Application of provisions of Care of Young Persons (Special Provisions) Act

(LVU)

During 1983, Mr. Tor Sverne, Parliamentary Ombudsman, initiated an
investigation into the circumstances whereby children and young persons had

been taken into custody under the provisions of LVU.

The first phase of the investigation, which dealt with the appiication of the
provisions of the law with respect to immediate taking into custody, was
concluded in 1984 (see the 1984/85 Report of the Parliamentary Ombudsmen,
p. 474).

During the 1984/85 period the second phase of the investigation commenced.
It has been concerned with the conditions for children placed in the
hörnes of private families either under the provisions of LVU or, with the
permission of the children’s parents, under the provisions of § 6 of the Social
Welfare Act.

In conducting the investigation Stockholm, Gothenburg, Malmö and
fourteen other districts were visited. During the visits an examination was
made of the social welfare records pertaining to children having been placed
in the hörnes or private families, and discussions were held with trustees and
officials. In some cases social welfare committees were requested to present
written reports regarding the observations which had been made.

Subsequent to the conclusion of this phase of the investigation, the
Parliamentary Ombudsman, Mr. Sverne, issued a decision in the matter on
18th December, 1985. In the decision Mr. Sverne emphasized the importance
of careful and thorough investigations by the social welfare committees into
the ability of prospective families to provide a home for children which havé
been taken into custody. If the social welfare committee is negligent of its
responsibilities in this respect, it will not only result in inadequate care of the
ehild in the home but also in the child’s being moved from home to home.
Since the investigation has shown that the social welfare committees havé not
always given the investigation of the family’s home sufficient attention, Mr.
Sverne found cause to call attention to the responsibility of the social welfare
committees to make known all circumstances which can be of decisive
importance in the selection of a family’s home. Such responsibility also
entails the committee''s obligation to ensure that the investigation conducted
by the official is satisfactorily documented so that the committee is apprised
of all the circumstances of importance in evaluating the suitability of a
family’s home.

The investigation indicated that several social welfare committees had
failed to visit or otherwise contact the families in their hörnes as is prescribed
by law. As a result of these observations Mr. Sverne found it necessary to
emphasize that it was important for the social welfare committees to give
priority to such activities that would render possible continuous contact with
the family in the home and the ehild placed there.

Mr. Sverne considered remarkable the fact that in many cases after being
placed in a private home the ehild had löst contact with his or her parents and
relatives. One of the most important tasks of the committee should be to
work for a reunion between the ehild and the parents wherever possible. A
prerequisite for this is, of course, that the social welfare committee makes
every possible effort to see that relations between the ehild and his or her
relatives continue. Mr. Sverne stated that in future visits to the districts he
planned to continue to give the matter his attention.

Mr. Sverne also felt that there was good reason to emphasize the

importance of the committee’s keeping a continuous written record of the
child’s development in the family’s home. Such a record would be necessary
not only to ensure the continued care of the ehild in cases of changes of staff
but also - and this is of paramount importance - to enable the social welfare
committee, which has the ultimate responsibility for care, to follow the
child’s development.

To sum up, Mr. Sverne found that there were irregularities in the manner
in which the social welfare committees performed their duties regarding care
and welfare in the area of domestic relations. It was thus necessary for the
social welfare committees - in light of the observations which were reported
in the decision of the Parliamentary Ombudsman - to discuss the matter of
what action would be necessary to enable the social welfare committees to
carry out the duties legally encumbent on them in a manner that would be
most satisfactory for both the children and the parents.

The Swedish Union of Local Authorities has subsequently issued a circular
containing the decision of the Parliamentary Ombudsman to all local
authorities and in so doing marked those questions which the Union
considered to be of special importance.

Mr. Sverne has now entered on the third and final phase of the
investigation regarding the circumstances of children who havé been taken
into custody. This phase concerns the situation of children who, subsequent
to a decision regarding care pursuant to the provisions of LVU, havé been
placed in a home for care or for residence.

Taxation

During the reported year a ”plänning decision” has been published regarding
national registration. In the main it concerns how one ought to deal with the
decisions regarding notifications of changé of address and the verification of
such changes. The background to this plänning was, in part, several cases
where well-to-do individuals had requested to be struck off the national
register, a request which the Swedish authorities rejected by calling attention
to the fact that such persons continued to havé financial and/or economic
interests in Sweden. The decision includes a review of the control methods
which the authorities are permitted and advised to use in this context. The
decision also contains criticism of the conception which some authorities
havé that ”permanent” residence abroad - and accordingly the right to be
struck off the register - cannot be considered to be established if the person
who has emigrated still has economic and/or financial interests in Sweden.
The guiding principles for a reformation of the relatively antiquated
legislation in the area are also indicated in the decision.

In the area of taxation a couple of notable decisions havé been rendered
during the year. The one concerned a mix-up of two persons of Danish origin
in the tax assessment for 1979. The two had names which were rather alike,
but in other respects their personel particulars were different. It took more
thån three and a half years before the error was rectified. In his decision Mr.
Per-Erik Nilsson, Parliamentary Ombudsman, criticized inter alia the
authorities for their lack of willingness to provide service when the

individuals in question contacted them in order to endeavour to rectify the
errors which had been committed. ”One can scarcely fail to note the distance
that is kept from the situation of the private individual. That the system or the
way it is administered is called into question seems to generate irritation; the
attempts of the individual to gain attention for a matter which he or she
considers important are somehow regarded as a troublesome element of the
activities.”

In the second case serious irregularities were noted in the procedure
employed in the assessment of a certain individual’s taxes for 1981. Instead of
following the provisions of the law, viz. contacting the individual in question
and others who would be able to provide sufficient information, the tax
assessment committee based its decision to make a discretionary assessment
on rumours and an anonymous newspaper article, which resulted in a tax
demand on the person in the amount of approximately 270 000 Swedish
kronor. Later the county fiscal court set the tax at 0 kronor. As a result of the
flagrant and numerous errors committed in the assessment, Mr. Nilsson
considered taking legal proceedings for malfeasance against the person who
had the ultimately responsibility for the assessment, i. e. the chairman of the
tax assessment committee. In his decision the Parliamentary Ombudsman
makes a thorough analysis of the procedural and other prerequisities for such
an action. This analysis indicates that owing to the provisions of the code of
criminal procedure in their present form, a conviction would require proof
that the accused acted wilfully to cause the individual ”injury to no minor
extent”. To prove this in a specific assessment case is well nigh impossible.
The Parliamentary Ombudsman has brought these circumstances to the
attention of the Swedish Parliament and the Ministry of Justiee and has
pointed out the need to amend current penalty regulations for malfeasance so
that they can be given practical application to the area of taxation.

The two aforesaid cases, in particular, were given attention in the mass
media, and a lively debate flared up in the autumn of 1985. Mr. Nilsson
participated in several television programmes where the relations between
the tax authorities and the individual were ventilated. The matter was also
dealt with in a number of newspaper interviews. The Parliamentary Tax
Committee arranged a hearing attended by members of various tax
administration units in Sweden and Mr. Nilsson. The topic was how the
climate between the tax administration and the taxpayer could be improved.

In general the matters during the reported year havé been of the usual
kind. In a number of cases it has been noted that more or less serious mistakes
havé been made by the tax assessment committees and other tax authorities.
The criticism directed at the tax assessment committees and other tax
authorities has primarily concerned decisions based on insufficient grounds,
lack of Communications regarding information obtained and poor or
nonexistent investigations prior to decisions.

Criticism of the Labour Märket Administration for improper application of
the law in the matter of providing special job opportunities for unemployed
young people

Mr. Sigvard Holstad, Parliamentary Ombudsman, issued two decisionsin the
matter. The first was issued on 12th March, 1985 and the second on 24th
February, 1986.

The Act (1983:1070) with respect to Work in Young People’s Groups on
behalf of Public Employers went into force on 1st January, 1984. The Act
contains regulations concerning work in young people''s groups, which is
primarily for unemployed young people who are at least eighteen but havé
not yet reached the åge of twenty. A young person receives work in a young
people''s group by being assigned by the Labour Exchange to such a job with
an employer. Subsequently the employer employs the person assigned to the
job. In certain cases the Labour Exchange will revoke an assignment to such a
job. Such a revocation results in the young person’s being terminated from
his or her employment.

The regulations governing the revocation of an assignment can be found in
§ 12 of the Act, which at the time this matter was being considered had the
following wording:

§ 12. The Labour Exchange shall revoke a work assignment to a young
people’s group if the person in question

1. performs other gainful employment which is not solely of a casual or
insignificant nature,

2. declines other suitable work which is offered or

3. without explicitly declining such work, nevertheless, his or her actions
dearly serve as an obstacle to employment.

If there is good reason, an assignment can also be revoked in the case of a
member of a young people’s group who declines an offer to attend labour
märket training or a place in a rehabilitation programme directed to a
particular profession or occupation.

When the assignment is revoked the young person is dismissed from his
job.

The National Labour Märket Board issued directives for the application of
provisions of the Act as follows:

It is appropriate that young people in young people’s groups should be
applicants for work at the Labour Exchange and should be willing to accept
an suitable full-time employment which they are offered. Accordingly young
people who are summoned to the Labour Exchange but fail to appear without
a valid excuse shall havé their place in the young people’s group terminated
pursuant to § 12 clause 2 and 3.

On 17th December, 1984 the Parliamentary Ombudsman received a letter
from Elisabeth Malm in which she complained that her son Jimmy Malm had
had his work assignment with a young people’s group revoked and as a result
had been dismissed from his job. She objected to his dismissal, which was
based on the grounds that Jimmy had failed to report to the Labour Exchange
on two occasions and stated that this step had been taken without his having
been contacted prior to making the decision to dismiss him. Jimmy Malm had

lodged an appeal with the National Labour Märket Board, which had not
granted it and had pointed out that the decision of the National Labour
Märket Board was final.

After certain aspects had been investigated the Parliamentary Ombudsman
issued a partial decision on 12th March, 1985. In his decision the
Parliamentary Ombudsman stated that a work assignment with a young
people’s group could not be revoked solely on the grounds given in Jimmy
Malm’s case. The Parliamentary Ombudsman indicated that in his opinion
this was even supported by legal opinion in othercircumstances. The position
of the Parliamentary Ombudsman also implied that the National Labour
Märket Board was at fault in issuing the aforesaid directive. The National
Labour Märket Board is, of course, authorized to issue execution directives
regarding the law. But the Parliamentary Ombudsman stressed that it was
not permissible for such directives to alter the content of the law. The
Parliamentary Ombudsman also expressed some dissatisfaction with the way
this matter had been dealt with in other respects and stated that he intended
to undertake a more detailed investigation of the consequences for individuals,
etc. concerned.

The investigation continued, and during this time the Parliamentary
Ombudsman received a memorandum from the National Labour Märket
Board in which it was pointed out inter alia that the National Labour Märket
Board had superseded its directive with a commentary to the legal provisions
which complied with the statement made by the Parliamentary Ombudsman,
that the National Labour Märket Board had reviewed the matters in question
(for which an appeal had been filed) in order to rectify the discrepancies
which had occurred, and that the National Labour Märket Board had
informed its subordinate bodies regarding the decision of the Parliamentary
Ombudsman and urged them to review the revocations that they had made
and, whenever applicable, to make rectification. In the reported case of
Jimmy Malm, it appears from the continued investigation that the Labour
Exchange rescinded its decision and directed that he should be remunerated
for the period in which he had been debarred from his job.

In his final decision of 24th February, 1986 the Parliamentary Ombudsman
found no cause to proceed with the matter.

Failureof local authorities toobserve the inhibitory writs of administrative
courts and final decisions in local district appeal cases

In a decision rendered on 12th July, 1985, Mr. Sigvard Holstad, Parliamentary
Ombudsman, examined a total of thirteen cases in which local authorities
(including two county councils) were parties in local district appeal cases. The
cases had in common that they were all concerned in some way or other with
questions as to the will or ability of local authorities to comply with decisions
of administrative courts in local district appeal cases.

A local district appeal is a form of appeal whereby any member of a local
district has the possibility to request that an administrative court examine the
decision of a local authority to determine whether it is legal. A court of law
404 can reverse the decision of a local authority but cannot make a decision to

replace the one it has set aside. While litigation is in progress a court of law
can also issue an injunction against the execution of the decision of a local
authority (issue an inhibitory writ). The court of first instance for a local
district appeal is a fiscal court of appeal, which is a regional administrative
court. The second and final instance is the Supreme Administrative Court.

By way of conclusion the Parliamentary Ombudsman summarized his
viewpoints as follows.

Above I havé reported that there were thirteen cases in which various local
authorities had made decisions which were subsequently - after local district
appeals - either wholly or partially reversed by the proper administrative
court. Two of the cases were accepted after complaints had been received.
The remaining eleven were dealt with on my own initiative. The majority of
these cases were considered by the Supreme Administrative Court in 1982
and 1983, and were decided against the local authorities. In all the cases the
question was whether the pertinent local authorities had respected the
decision of the court.

As regards one of the complaints-the one concerning Trollhättan District
- I havé not found sufficient grounds to criticize this local authority for
unwillingness to comply with the decision of the courts. And in the matter of
the eleven cases dealt with at my initiative, I havé been able to ascertain that
the investigation indicates no evidence that disrespect was shown for the
decisions of the courts. But in the remaining case - the complaint concerning
Sigtuna District -1 found grounds for serious criticism. In that particular case
I havé noted that the local authority knowingly and wilfully disregarded a
decision duly arrived at by a court of law.

Unfortunately the occurrence in Sigtuna is not unique. In April, 1984, the
Attorney-General stated in a decision concerning another district that the
local district administration first had knowingly and wilfully decided to
propose to the local council that it come to a decision which would run
counter to an injunction and then had put the decision into effect. I havé been
informed that at present the Attorney-General has a similar case under
consideration.

It appears from Section 2.1 that it is not possible to inflict punishment or
take disciplinary measures against elected representatives who defy an
injunction issued in a local district appeal case. It can also be added that
measures of this type are not possible in instances where such a person
disregards the provisions of Chap. 7, § 6, of the Local Government Act with
respect to the responsibility of local government bodies to redress actions
which havé been carried out as a result of decisions which havé later been
revoked.

In my opinion it is a very serious matter that there havé been several
instances in which local government bodies havé quite simply ignored the
decisions of the law courts. In light of these cases I think that there is reason
for the Government to take steps with a view to preventing the occurrence of
further instances of this type. It is conceivable that amendments to the law
will be necessitated. In addition to a strengthening of the possibilities to take
various types of action against delinquent local authorities, there may be
reason to consider whether modifications or a more explicit formulation of

current regulations with respect to the powers of local authorities might be a
solution. There could also be justification to consider modifications of the
regulations concerning local district appeals.

I shall not go into detail here concerning what Solutions are conceivable.
When it comes to the possibilities of taking punitive measures, I need only
draw attention to the fact that a modification of the penalty regulations of
Chap. 20, § 1, of the Criminal Code with respect to malfeasance and
dereliction of duty havé recently been discussed in a bill to the Swedish
Parliament (see Bill 1984/85:117 p. 12 f.). No modifications were proposed
in the bill but it was stated that it might be necessary to return to the matter.
In my opinion the problems concerned here justify renewed consideration.

There are basic regulations in Chap. 1, § 4, of the Local Government Act
covering the power of local authorities. It is well known that these regulations
havé caused problems as to application. Here I just want to note that some
success would havé already been achieved if the law contained a more precise
definition of the principles which are considered in practice to serve as a guide
in the application of regulations.

As regards local district appeal proceedings there is no doubt that the
amount of time necessitated by the proceedings often causes problems. It is
important that the administrative courts are heedful of this. Shorter periods
for dealing with these matters would work to reduce the risks of possible
tension in the relations between law courts and local authorities. In general in
this context I wonder if it is not possible to introduce some form of penalty to
guarantee that the decisions of law courts are respected. One conceivable
way would perhaps be to introduce the possibility of combining injunctions
with a penalty.

With reference to what I havé stated in this section, I shall submit copies of
this decision to the heads of the Ministry of Justiee and the Ministry for Civil
Service Affairs, as well as to the Parliamentary Standing Committee on the
Constitution and the Standing Judiciary Committee.

It can be added that on 24th April, 1986, the Government decided to call in a
special investigator in connection with the matters concerned. The investigator
was given the unconditional assignment to consider the necessity of
measures to discourage local authorities and county councils from exceeding
the limits of their powers and disregarding the decisions of the law courts in
local district appeal cases.

Translation: Robert Roady

1986 11217