Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Regeringens proposition 1986/87:95

Totalförsvarets fortsatta utveckling


Prop. 1986/87:95


Regeringen förelägger riksdagen vad som upptagits i bifogade utdrag ur regeringsprotokollel för de åtgärder och de ändamål som framgår av före­dragandenas hemställan.

På regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Roine Carlsson

På grundval av bl.a. 1984 års försvarskommittés rapport, SOU 1985:23, Svensk säkerhetspolitik inför 90-talet, och betänkandet, SOU 1987:9, Det svenska totalförsvaret inför 90-talel, läggs i propositionen fram förslag om vår säkerhets- och försvarspolitik samt om totalförsvarets fortsatta ut­veckling. Det först nämnda betänkandet har remissbehandlats. En sam­manställning av remissyttrandena finns i underbilaga 1.2 till bilaga 1.

Inriktningen av säkerhetspolitiken beskrivs mot bakgrund av de interna­tionella förhållandena och förändringarna i dessa. Säkerhetspolitiken har samma inriktning som hittills.

Riktlinjer för totalförsvarets fortsatta utveckling anges. De mäl som fastställts i tidigare försvarsbeslut ligger fast. Formuleringarna har dock moderniserats. Härvid konstateras att förberedelsema för att kunna möta militära angrepp omfattar hela totalförsvaret och all totalförsvarels ut­veckling och krigsförberedelser därför måste utgå från gemensamma oper­ativa grunder. Vidare bör totalförsvarets personalförsörjning avvägas så atl varie medborgare skall medverka i den befattning där nyttan för total­försvaret blir störst.

Totalförsvarels militära del skall utvecklas på den allmänna värn­pliktens gmnd. Krigsorganisationen skall utvecklas med beaktande av hotutvecklingen och den allt svårare stridsmiljö som främst den militärtek­niska utvecklingen medför. Prioritet ges åt åtgärder som syftar till att höja krigsorganisationens kvalitet och utbildningsnivå samt för att modernisera och komplettera befintliga och beslutade system i syfte atl förbättra dessas verkan. Betydelsen av en effektiv underrättelsetjänst betonas.

Luftförsvarels utveckling och dess verkansmöjligheter prioriteras ge­nom dels tillförande av moderna vapen och elektroniska motmedel samt

1    Riksdagen 1986187. I saml. Nr 95


 


förbättrad stridsledning och luftbevakning dels utökning av luftvärnet med     Prop. 1986/87:95 längre räckvidd. En långsiktig inriktning föreslås för att förbättra flyg­stridskrafternas jaklbeväpning.

I syfte att förbättra tillgången på effektiva syslem för bekämpning av en angripares fartyg föreslås bl. a. utökning av antalet ubåtar och tillförsel av moderna tunga kustrobotförband. Ett antal åtgärder föreslås för att höja ubåisskyddets kvalitet.

Beträffande arméns krigsorganisation, förbandsomsättning, utbildnings­system och fredsorganisation bör ett kompletterande underlag tas fram till år 1988. Riksdagen bör därefter under år 1989 kunna fatta beslut, som kan medge armén förbättrad utbildning och stabil långsiktig inriktning.

Försvarsmaktens personalsituation måste uppmärksammas i högre grad bl. a. för atl bryta den nuvarande negativa trenden.

För perioden 1987/88-1991/92 utgör planeringsramen för det militära försvaret 124867 milj. kr. Priskompensationssystemet justeras. Materiel-anslagen justeras tekniskt. Etl nytt anslag med reserv, till regeringens disposition, för det militära försvaret tiUkommer. För budgetåret 1987/88 är utgiftsramen 24 571 140000 kr.

Totalförsvarets civila del präglas i propositionen av bl.a. en satsning på lednings- och beredskapsfrågor, en kraftig förstärkning av uthållighet och kapacitet för hälso- och sjukvård i krig, en viss förstärkning av det psykologiska försvaret, en ökad satsning på att minska telesyste­mets sårbarhet samt förbättrade möjligheter till kommunalleknisk försöri­ning i krig. 1982 års försvarsbeslut kommer att i väsentliga avseenden fullföljas och vidareutvecklas.

Integrationen av civilförsvarsverksamheten och fredsräddningstjänsten fortsätter varvid kommunernas ansvar för verksamheten successivt utvid­gas.

Inriktningen av befolkningsskyddet i krig förändras. Det framtida skyddsmmsbyggandet inriktas således, utifrån en samlad syn på befolk­ningens behov av skydd, på sådana områden där mera betydande risker finns för civilbefolkningen.

Förmågan att leda räddningstjänsten under svåra förhållanden skaU stär­kas. Hemskyddsorganisationen byggs upp och samövas med den övriga kommunala organisationen. Även självskyddsutbildningen ökar.

Beredskapen för bekämpning av olje- och kemikalieutsläpp förstärks enligt den grundsyn för inriktningen av det marina oljeskadeskyddet för 1990-lalet som har lagts fast.

En sammanhållen planeringsram för civilt totalförsvar kommer för förs­ta gången att finnas fr.o.m. detta försvarsbeslut. För perioden 1987/88— 1991/92 utgör planeringsramen 7823 milj. kr. För budgetåret 1987/88 upp­går anslagen på statsbudgeten för totalförsvarets civila del till 1 591,8 milj. kr. inom planeringsramen. Under försvarsdepartementets huvudtitel be­räknas 1 576,6 milj. kr. för civilt totalförsvar och fredsräddningstjänst.


 


Försvarsdepartementet                                   Prop. 1986/87:95

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 februari 1987

Närvarande: statsministern 1. Carlsson, ordförande, och statsråden Gus­tafsson, Hjelm-Wallén, Bodström, Gradin, R. Carisson, Holmberg, Wick­bom, Johansson, Hulterström, Lindqvist, G. Andersson och Lönnqvist.

Föredragande: statsministern, statsråden R. Carlsson, Wickbom, Gradin, Lindqvist, Hulterström, Johansson, Bodström, Lönnqvist, G. Andersson, Gustafsson och Holmberg.

Proposition om totalförsvarets fortsatta utveckling Statsministern anför.

Säkerhetspolitiken och totalförsvaret

Sveriges säkerhetspolitik syftar ytterst till att bevara vårt lands nationella oberoende. Värt säkerhetspolitiska mål är att i alla lägen och i former som vi själva väljer trygga en nationell handlingsfrihet. Denna skall göra det möjligt för oss att inom våra gränser bevara och utveckla vårt samhälle i politiskt, ekonomiskt, socialt, kulturellt och varje annat hänseende efter våra egna värderingar samt i samband därmed utåt verka för internationell avspänning och en fredlig utveckling. Ett viktigt led i dessa strävanden är att bidra till fortsatt lugn och stabilitet i Norden och alt minska riskerna för att Sverige dras in i krig och konflikter.

Den svenska neutralitetspolitiken är den främsta garanten för vår fred och vårt oberoende. Sverige kommer därför att orubbligt fullfölja en al­liansfri politik syftande tUl neutralitet i krig. Denna politik är fast förankrad hos det svenska folket.

Neutralitetspolitiken formas väsentiigen i etl samspel mellan utrikespoli­tiken och försvarspolitiken. Den förutsätter att omvärlden kan hysa förtro­ende och respekt för vår vilja och förmåga all orubbligt hålla fast vid den sålunda valda säkerhetspolitiska linjen. Detta förtroende gmndläggs ge­nom vårt agerande i fred.

En långsiktig, fast och konsekvent utrikespolitik, liksom ställningstagan­den i övrigl som understryker vår beslutsamhet att stå obundna, utgör väsentiiga inslag i den svenska säkerhetspolitiken. TiU denna hör också en aktiv internationell politik, syftande till avspänning, internationell nedrust­ning och fredlig utveckling liksom till internationell solidaritet och rättvisa.

Neutralitetspolitiken förutsätter vidare en fast och konsekvent försvars­politik, som redan i fred skapar förtroende i omvärlden för vår vilja och förmåga att försvara oss. Ett starkt och allsidigt totalförsvar är väsentligt för att göra säkerhetspolitiken trovärdig.

Om denna inriktning i stort av säkerhetspolitiken råder en bred politisk enighet, som manifesteras i den säkerhetspolitiska rapporten (SOU 1985:23) från 1984 års försvarskommitté.


 


Sveriges säkerhet är i hög grad beroende av den internationella utveck- Prop. 1986/87:95 lingen, särskilt av relationerna mellan stormaktsblocken i Europa. Den säkerhetspolitiska situationen i vår omvärld är av stor betydelse också för avvägningen mellan säkerhetspolitikens olika medel. Vikten av dessa me­del är inte en gång för alla given utan måste bestämmas med hänsyn lill de rådande förhållandena och den sannolika utvecklingen. Samtidigt gäller att säkerhetspolitiken måste präglas av långsiktighet och konsekvens.

Förhållandena mellan stormaktsblocken kännetecknas av politiska mot­sättningar och av fortgående mstningar. Trots detta föreligger en betydan­de stabilitet i Europa. Både USA och Sovjetunionen torde inse att en seger i ett kärnvapenkrig är otänkbar. Detta förhållande har sålunda lett till återhållsamhet och försiktighet i supermakternas agerande gentemot var­andra i situationer som skulle kunna utvecklas till en väpnad konflikt dem emellan. Av samma skäl framstår del som osannolikt all ett krig skulle uppstå mellan maktblocken till följd av långsiktiga planer från någondera parten atl med våld ändra de rådande maktförhållandena. Mindre osanno­likt är att ett krig kan uppstå genom en process - som kan ha sitt upphov inom eller utanför Europa - där successiva beslut fallas under bristande information och säkerhet om motpartens reaktioner. Det är en rimlig bedömning atl ett sådant krig åtminstone inledningsvis kommer att utkäm­pas med konventionella stridsmedel. Även med denna begränsning skulle ett krig mellan blocken i synnerhet i Centraleuropa snabbi få mycket omfattande konsekvenser.

De jämfört med 1970-talet ökade stormaktsmotsättningarna har också kommit till uttryck inom den internationella handelspolitiken i form av intensifierade strävanden i väst att kontrollera högteknologihandeln med öst. I en allvarlig kris mellan maktblocken kan ekonomisk och handelspoli­tisk konfrontation bl. a. mot denna bakgmnd bli ett viktigt inslag.

Läget i vårt närområde har, jämfört med Centraleuropa, länge känne­tecknats av en gmndläggande stabilitet till följd dels av den säkerhetspoli­tik som förs av de nordiska länderna själva, dels av den relativa återhåll­samheten i stormakternas militära dispositioner i området. Under de se­naste tjugo åren har det nordeuropeiska och nordatlanliska området emel­lertid gradvis ägnats ett ökande säkerhetspolitiskt och strategiskt intresse från supermakternas sida. En följd därav torde vara en ökad risk för att det nordiska området kan beröras redan i inledningsskedet av en väpnad konflikt mellan maktblocken. Risken för atl en sådan konflikt mellan makt­blocken skall bryta ut har däremot inte ökat. Risken för ett isolerat an­grepp mot det nordiska området är fortfarande liten.

Maktblockens militära övnings- och spaningsverksamhet i vårt närom­råde, liksom deras förberedelser för eventuella kris- och krigssituationer, har fått ökande omfattning under senare år. Detta har bl. a. lett till allvar­liga kränkningar av svenskt territorium, inkl. främmande undervattens­verksamhet.

Stormakternas militära åtgärder i vårt närområde understryker ytterliga­re betydelsen av de nordiska ländernas egen säkerhetspolitik såsom en stabiliserande faktor i området. Mot denna bakgmnd är det eii betydande nationell tillgäng att enighet nätts i försvarskommittén om viktiga utgångs-


 


punkter för totalförsvarets fortsatta utveckling .och om större delen av den     Prop. 1986/87:95 konkreta planeringen.

Totalförsvaret skall i första hand vara fredsbevarande genom alt ha sådan styrka, sammansättning och beredskap att en angripares förluster och andra uppoffringar i samband med försök atl utnyttja vårt land inte ter sig rimliga i förhållande lill fördelarna. Ett så utformat totalförsvar utgör ett väsentligt bidrag till lugn, stabilitet och en begränsad stormaktsnärvaro i det nordiska området i fred och i internationella kriser. Det är därtill en fömtsättning för att svensk neutralitet skall bli respekterad vid krig i vår omvärld.

Skulle någon makt söka utnyttja svenskt område kan det få formen av krav, som understöds av militära hot eller ytterst av en invasion av vårt land. Ett militärt angrepp pä vårt land skall kunna mötas varifrån del än kommer. Våra stridskrafter skall därvid kunna utnyttjas med tyngdpunk­ten i gräns- och kustområdena i syfte att förhindra att angriparen får fast fot på svensk mark. Skulle angriparen likväl lyckas tränga längre in på värt territorium skall elt effektivt och uthålligt motstånd kunna genomföras i varie del av landet. Befolkning och egendom skall skyddas och den livs­nödvändiga försöriningen tryggas. Samhällets väsentligaste funktioner skall säkerställas.

Kränkningar av Sveriges gränser kan aldrig accepteras. Vårt lands terri­torium skall värnas med alla till buds stående medel. Respekten för vår territoriella integritet skall upprätthållas genom förmåga att ingripa mot varie form av kränkning av vårt territorium såväl i fred som under neutrali­tet vid krig i omvärlden.

Totalförsvaret skall även kunna möta icke-militära påfrestningar och hot därom exempelvis i samband med en ekonomisk och handelspolitisk kon­frontation.

Alla förberedelser och överläggningar syftande till militär samverkan med andra stater i krig är självfallet uteslutna. Vid anskaffningen av materiel skall vi också undvika sådana beroendeförhållanden till andra länder som skulle kunna utnyttjas för påtryckningar. Vi måste självstän­digt kunna utnyttja och fortlöpande underhålla materielen. Vårt behov av ny materiel kommer även fortsättningsvis alt till huvuddelen tillgodoses av svensk industri. Del är väsentiigt atl i delta sammanhang långsiktigt säkra tillgången till avancerad kompetens och teknologi enligt våra krav. All­mänt leder den tekniska och ekonomiska utvecklingen till ett ökat inlema-tionelll samarbete. En viss ökning av del industriella samarbetet med andra länder även inom försvarsområdet främjar en säker långsiktig materielförsörining. Samarbetet skall ske i former som är förenliga med neutralitetspolitiken och så att vårt oberoende bevaras.

Beredskapen för kriser och krig bör allmänt beaktas i fredstida planering och samhällsutveckling. En sådan samhällsplanering med beaktande av totalförsvarsintressena minskar behovet av särskilda beredskapsålgärder.

Totalförsvaret skall vara så uppbyggt och organiserat att del är en hela folkets angelägenhet. Detta kommer bland annat till uttryck genom atl totalförsvarets uppbyggnad är baserad på den allmänna värnplikten, lik­som på civilförsvarsplikt och andra former för tjänstgöringsskyldighet, och genom möjligheterna till frivilliga insatser för totalförsvaret.


 


Partierna i försvarskommitlén är eniga om att förändringama i om vari- Prop. 1986/87:95 den och vissa brister i försvarets nuvarande organisation motiverar en höjning av det militära försvarets anslag. De förslag som läggs fram i det följande grundar sig på denna bedömning, liksom på den överenskommelse som ingåtts mellan socialdemokraterna och folkpartiet om totalförsvarets fortsatta utveckling med härtill knuten finansiering. Det är tillfredsställan­de atl en uppgörelse här har nåtts som bör kunna godkännas av en stor majoritet i Sveriges riksdag. Det är en tillgång för vårt land.

Förslagen är främst inriktade mot kvalitetshöjande åtgärder inom utbild­ningen, underrättelsetjänsten, luftförsvaret och ubåtsskyddet. Vidare före­slås att krigsorganisationen utökas i vad avser luftvärns- och kustrobotför­band, ubåtar samt helikopterkapacitet. Dessutom föreslås en viss ändrad inriktning av planeringen inom den civila delen av totalförsvaret. Denna innebär bl.a. betydande satsningar på sjukvården, el- och telesystemen samt transportfunktionen.

Statsrådet Roine Carlsson utvecklar närmare förslagen till riktiinjer för säkerhetspolitiken och för totalförsvarets fortsatta utveckling. Han och statsråden Wickbom, Gradin, Lindqvist, Hulterström, Johansson, Bod­slröm, Lönnqvist, G. Andersson, Gustafsson och Holmberg redovisar de särskilda förslag inom resp. försvars-, justilie-, utrikes-, social-, kommuni­kations-, finans-, arbetsmarknads-, bostads-, civil och miljö och energi­departementens verksamhetsområden som föranleds av dessa riktlinjer. Statsrådens anföranden och förslag redovisas i underprotokollen för resp. departement. Statsministern avslutar.

Med hänsyn lill vad jag och övriga statsråd har anfört hemställer jag att regeringen i en proposition

dels bereder riksdagen tUlfälle att ta del av vad jag nu har anfört om säkerhetspolitiken och totalförsvaret,

dels förelägger riksdagen vad övriga föredraganden har anfört enligt nedan bifogade utdrag för de åtgärder och de ändamål de har hemställt om.

Regeringen ansluler.sig till föredragandenas överväganden och beslutar att genom proposition förelägga riksdagen vad som har anförts för de åtgärder och ändamål som föredragandena har hemställt om.

Regeringen beslutar att de anföranden och förslag som redovisas i un­derprotokollen skall bifogas propositionen enligt följande:

Försvarsdepartementet

Bilaga 1

Justitiedepartemeniet

2

Utrikesdepartementet

3

Socialdepartementet

4

Kommunikationsdepartementet

5

Finansdepartementet

6

Utbildningsdepartementet

7

Jordbruksdepartementet

8

Arbetsmarknadsdepartementet

9

Bostadsdepartementet

10

Civildepartementet

11

Miljö- och energidepartementet

12


 


Bilagal     Prop. 1986/87:95

Försvarsdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 februari 1987 Föredragande: statsrådet R. Carisson

Anmälan till proposition om totalförsvarets fortsatta utveckling

1 Förberedelser inför 1987 års försvarsbeslut

Regeringen gav i juni 1982 anvisningar om förberedelser inför 1987 års försvarsbeslut. Perspektivplaneringen skulle fömtom vissa analyser bedri­vas i tvä faser. Inledningsvis skulle myndigheterna bl. a. analysera konse­kvenserna på längre sikt av 1982 års försvarsbeslut (prop. 1981/82:102, FöU 18, rskr. 374), ange större problemområden som behöver behandlas i 1987 års försvarsbeslut samt lämna synpunkter inför fortsatt perspektiv­planering. Vidare gavs anvisningar för berörda departements och myndig­heters medverkan i arbete med att utarbeta underlag till perspektivplane­ringens säkerhetspolitiska fömtsättningar.

I regeringens anvisningar för perspektivplaneringen fas A i juni 1983 gavs myndigheterna inom försvarsdepartementets verksamhetsområde uppdrag att i första hand koncentrera studierna till områden som kunde antas bli behandlade i 1987 års försvarsbeslut. Sju olika konfliktkategorier definierades och för var och en av dessa angavs totalförsvarets uppgifter i stort med syfte att väsentliga problem inom totalförsvaret skulle belysas.

I juni 1984 överlämnade överbefälhavaren och de civila totalförsvars­myndigheterna sina perspektivplaner del 1 till regeringen.

Regeringen bemyndigande i juni 1983 chefen för försvarsdepartementet atl tillkalla en kommitté med uppdrag alt se över värnpliklsutbildningen. I mars 1984 gav regeringen tilläggsdirektiv. 1983 års värnpliktsutbildnings-kommitté har efterhand redovisat sina överväganden och förslag i fyra betänkanden, (SOU 1984:71) Värnplikten i framtiden, (SOU 1985:36) Värnplikten i samhället, (SOU 1986:30) Vapenfriutbildningen i framtiden, och (SOU 1986:43) Befrielse frän värnpliktstjänstgöring. Jag återkommer närmare till dessa senare.

Regeringen bemyndigade den 15 mars 1984 chefen för försvarsdeparte­mentet att tillkalla en kommitté med högst sju ledamöter med uppdrag att överväga och lämna förslag om säkerhetspolitikens inriktning och total­försvarets fortsatta utveckling m.m. efter budgetåret 1986/87. I maj 1985 överlämnade försvarskommUlén (FK84) (SOU 1985:23) Svensk säker­hetspolitik inför 90-talet till chefen för försvarsdepartementet.

Regeringen gav i juni 1984 överbefälhavaren anvisningar för fas B i perspektivplaneringen. Kompletterande anvisningar gavs i oktober 1984


 


och april 1985 avseende värnpliktsutbildningen med anledning av VK83:s     Prop. 1986/87:95 betänkande.

Vidare gav regeringen anvisningar för totalförsvarets civila del i augusti 1984. Överstyrelsen för ekonomiskt försvar fick i uppdrag att leda och samordna det ekonomiska försvarets perspektivstudier.

Överbefälhavaren överlämnade sin perspektivplan del 2, ÖB 85, till re­geringen i oktober 1985. I planen redovisades handlingsvägar för försvars­maktens utveckling på olika ekonomiska nivåer.

De civila totalförsvarsmyndigheternas perspektivplaner del 2 överläm­nades tUl regeringen i september 1985. I planerna redovisades alternativa handlingsvägar för utvecklingen på sikt. Försvarets forskningsanstalt re­dovisade en plan för försvarsforskningens långsiktiga inriktning samt ge­nomförda studier om samhället i kris och krig.

Försvarskommittén överlämnade i febmari 1987 en skrivelse (Ds Fö 1986:1) till chefen för försvarsdepartementet som innehöll elt förslag till inriktning av programplaneringen för perioden 1987/88—1991/92 för olika ekonomiska nivåer samt angav områden som särskilt behövde utredas.

Regeringens anvisningar i febmari 1986 för pVogramplaner m. m. för perioden 1987/88-1991/92 samt anslagsframställningar för budgetåret 1987/88 inom totalförsvaret utgick bl.a. från försvarskommitténs rapport och skrivelse.

Myndigheternas programplaner har överlämnats till regeringen under sommaren och hösten 1986. Överstyrelsen för civil beredskap har i augusti 1986 yttrat sig över de civila lotalförsvarsmyndigheternas programplaner. Överbefälhavaren har i november 1986 överlämnat en reviderad program-plan.

I febmari 1987 överlämnade försvarskommittén sitt slutbetänkande (SOU 1987:9) Del svenska totalförsvaret inför 90-talet. Detta betänkande innehåller i enlighet med direktiven även ett kapitel om svensk nedmst-ningspolitik. Kommitténs överväganden i denna fråga gmndas bl. a. på en i augusti 1986 publicerad rapport ("Nedrustningspolitik - etl element i svensk säkerhetspolitik") av en särskild arbetsgrupp inom försvarskom­mitlén. Kommitténs synpunkter och förslag i dessa frågor är föremål för överväganden inom regeringskansliet.


 


2 Säkerhetspolitiska Överväganden                 Prop. 1986/87:95

2.1. Inledning

Försvarskommitlén har i den säkerhetspolitiska rapporten redovisat sin syn på de internationella säkerhetspolitiska förhållandena i stort och i Sveriges närområde samt på konflikter och hot som kan beröra Sveriges säkerhet. Mot denna bakgrund har kommittén behandlat de allmänna grunderna för Sveriges säkerhetspolitik saml den närmare inriktningen av dess utrikes- och försvarspolitiska del. Kommitténs rapport har remissbe­handlats. En sammanfattning av remissyttrandena bör fogas lill propositio­nen som underbilaga l.l.

Kommittén håller i sitt slutbetänkande fast vid de bedömningar och slutsatser som redovisas i den säkerhetspolitiska rapporten. I fråga om vissa handelspolitiska frågor samt svensk nedmstningspolitik har kommit­tén därtill i slutbetänkandet kompletterat sina tidigare bedömningar.

Jag redovisar i det följande min bedömning av den internationella ut­vecklingen och ger förslag lill inriktning av säkerhetspolitiken. Mina över­väganden i dessa frågor sammanfaller i allt väsentligt med försvarskommil-téns.

2.2 Den säkerhetspolitiska miljön: öst-västrelationerna

Under senare hälften av 1980-talet är vissa långsiktiga och strukturella problem i den internationella miljön fortfarande olösta. Den Iredje värl­dens ekonomiska utarmning består. Respekten för mänskliga fri- och rät­tigheter har gjort få märkbara landvinningar under de senaste åren. Det politiska förtrycket är t. o. m. hårdare än tidigare i många länder. Det fmns i dagsläget inga tecken pä att de allvarliga krishärdarna i iredje världen kommer att elimineras under de närmaste åren.

Den militärstrategiska bilden kommer av allt alt döma väsentligen att präglas av utvecklingen i och mellan USA och Sovjetunionen. Men även om så är fallet är det sannolikt att vissa andra stater eller konstellationer av stater kommer att spela en alltmer betydelsefull roll. Det gäller exempelvis Japan i det strategiskt viktiga området nordöstra Asien, Kina med dess folkmängd och kärnvapeninnehav, samt den europeiska gemenskapen (EG) med dess industriella styrka och dess medlemsländers militärpoli­tiska potential.

Under första hälften av 1980-talel har relationerna mellan USA och Sovjetunionen varit mer ansträngda än på länge. Trots toppmötena i Ge­neve 1985 och i Reykjavik 1986 präglas förbindelserna fortfarande av en betydande ömsesidig misstro. Kapprustningen fortgår.

Den strategiska jämvikt och ömsesidiga andraslagsförmåga som etable­rades mellan USA och Sovjetunionen i början av 1970-talet har samtidigt lett till en ömsesidig insikt om all en seger i ett kärnvapenkrig är olänkbar. Denna insikt har, trots de tidvis hårda politiska motsättningarna, lett till återhållsamhet och försiktighet i supermakternas agerande gentemot var-


 


andra i situationer som skulle kunna utvecklas till en öppen konflikt dem     Prop. 1986/87:95 emellan. Detta har haft en allmänt stabiliserande effekt.

Tendenser i den internationella handelspolitiska utvecklingen har med­fört att vidhörande frågor har fått en successivt mera framträdande roll i de säkerhetspolitiska öst-västrelationerna.

Den snabba utvecklingen på högteknologiområdet blir sålunda allt vikti­gare för förhållandena mellan öst och väst men även mellan medlemssta­terna i resp. allians. Del sedan slutet av 1940-talet existerande västliga kontrollsystemet beträffande spridningen av högteknologi till öststater har sedan slutet av 1970-talet givits ökad betydelse av främst USA. Det försteg i vad avser viktiga högteknologiområden som USA men även Japan och ett antal västeuropeiska länder har får därvid ytteriigare säkerhetspolitisk betydelse.

Ekonomiskt har Västeuropas betydelse ökat kraftigt. EG:s bruttonatio­nalprodukt har växt ikapp USA:s och är nästan dubbelt så stor som Sovjet­unionens. Även militärt har Västeuropa blivit starkare. Man svarar nu för huvuddelen av NATO:s konventionella markstridskrafter i Europa. I den säkerhetspolitiska debatten har den västeuropeiska opinionen blivit en viktig faktor. Likväl kvarstår beroendet av den amerikanska strategiska kärnvapengarantin, liksom av närvaron av amerikanska styrkor i Västeu­ropa.

Motsättningarna inom och mellan Warszawapaktens medlemsländer, mellan det helt dominerande Sovjetunionen och dess östeuropeiska allier­ade, är av en annan karaktär och tar sig andra uttryck än i väst. Endast undantagsvis blir åsiktsskillnaderna offentliga. Den starkt sovjetorienler-ade samhällsmodell som infördes i de östeuropeiska staterna efter andra världskriget är i sina grundläggande drag fortfarande styrande för dessa länder. De har dock under det senaste decenniet kommit alt uppvisa variationer grundade på nationella förutsättningar och särdrag. Det kan inte uteslutas att den latenta spänningen mellan sovjetiska krav och olika nationella aspirationer hos övriga paktmedlemmar även i fortsättningen kan komma att leda till konflikter inom och mellan dessa stater.

Dagens militära situation i Europa återspeglar rådande motsättningar och misstänksamhet mellan öst och väst. Storleken av insatsberedda mili­tära styrkor närmast gränsen mellan maktblocken ligger, grovt räknat, på ca 1 miljon man på vardera sidan, en för fredsförhållanden utomordentligt hög nivå. Nivån har varit tämligen konstant under de senaste 20 åren. De mUitära satsningarna i de bägge maktblocken under del senaste decenniet visar en gradvis ökning i reala resurser. I väst, och främst USA, har denna skett mer ryckigt, medan den i öst förefaller ha skett långsammare men mer kontinuerligt. Huvuddelen av anslagsökningarna inom de båda bloc­ken under senare år har använts för all höja den materiella kvaliteten för de konventionella stridskrafterna.

Östsidan har sedan länge en antalsmässig övervikt i fråga om tyngre
materiel för arméförband. Traditionellt har man ansett alt detta balanseras
av en tekniskt högre kvalitet på västsidan. Enligt vissa västliga bedömning­
ar minskar dock delar av delta NATO-försteg nu till följd av en ökad
sovjetisk satsning på modern materiel. Ovanslående och liknande mått på
   10


 


militära resurser ger emellertid endast en ofullständig bild av blockens Prop. 1986/87:95 faktiska operativa förmåga. Bl.a. måste man i en mer fullständig styrke-jämförelse ta hänsyn till flygslridskrafternas betydelse, liksom till förmå­gan till styrketillväxt under ett krisföriopp. Utfallet av militära operationer beror sålunda på så mänga faktorer att det även framgent blir utomordent­ligt svårt att fömtse för parterna.

De samlade kärnvapenarsenalerna - totalt över 50000 laddningar — har en ofattbar förstörelsekapacitet. Mindre än 1 % av det totala antalet skulle kunna lägga alla de större städerna i Europa i ruiner. Marknära explosioner skulle leda till radioaktiv beläggning även pä stora avstånd. Etl omfattande kärnvapenkrig riskerar därtill att ge upphov till en dramatisk förändring av det globala klimatet, den s. k. nukleära vintern. Ytterst skulle denna kunna äventyra fömtsättningarna för mänskligt liv på det norra halvklotet.

Båda supermakterna har sålunda arsenaler som många gånger om skulle kunna förgöra den andra sidans befolkning och samhälle. Ingen av dem kan dock hoppas att med ett överraskande angrepp kunna förstöra sä stora delar av den andres kärnvapenresurser, att han inte måste räkna med ett förödande motangrepp. Existerande skillnader mellan supermakternas kämvapenarsenaler är bl. a. av detta skäl av underordnad militärstrategisk betydelse men spelar icke desto mindre stor roll i de bilaterala förhandling­arna om mstningsbegränsning och i den internationella säkerhetspolitiska debatten.

Det förefaller finnas en ökande parallellitet mellan blocken i fråga om synen på krig och fred. Båda parterna bygger ytterst sin strategi på kämva-penavskräckning - samtidigt som man säger sig vilja reducera kärnvap­nens roll. Båda upprätthåller mycket stora, insatsberedda konventionella styrkor, vilket redan detta visar att man inte avser att automatiskt sätta in kärnvapen i ett europeiskt krig. Båda blocken håller sina kärnvapen under stark politisk kontroll. Slutligen agerar båda parter i Europa med stor militär återhållsamhet mot varandra.

Den militärtekniska utvecklingen inom stormaktsblocken är särskilt in­tensiv inom elektronik- och informationsbehandlingsområdet. Elektroni­kens genombrott inom militärtekniken har emellertid också ökat de militä­ra systemens känslighet för avsiktlig störning. Kampen mellan medel och motmedel pågår kontinueriigt.

Utvecklingen av transportsystem, främst flygsyslemen och sjötransport­
systemen, leder till ökad rörlighet säväl strategiskt som operativt och
taktiskt. Gränserna mellan civila och militära system suddas i många fall ul
alltmer. Utvecklingen av stormakternas stridsflyg innebär bl.a. större
räckvidder och gradvis ökade möjligheter till självförsvar vid anfallsopera­
tioner djupt in över fientligt territorium. I förening med utvecklingen av
underrättelse- och ledningssystem möjliggör detta väsentligt ökad operativ
handlingsfrihet och effektivitet vid insats av flygstridskrafter. Helikoptrar­
nas lastkapacitet och räckvidd ökar. Utvecklingen av fartyg ger numera
stor valfrihet i fräga om medel och metoder att lossa trupp och materiel.
Rörligheten hos de markbundna förbanden ökar genom att nya lätta strids­
fordon tas i bruk och genom att allt fler stödfunktioner ges en utformning
som minskar vägbundenheten.  Kombinationen av ökad luft-, sjö-och
         11


 


markrörlighet skapar ökade överraskningsmöjligheler för en angripare när     Prop. 1986/87:95 det gäller den geografiska inriktningen av större operationer och mer begränsade taktiska företag.

Forskning kring vapen avsedda att bekämpa kärnvapenmissiler bedrivs såväl av USA som av Sovjetunionen. 1 USA har forskningen intensifierats under senare tid. USA har tillkännagivit att beslut om anskaffning av sådana system kan fattas tidigast vid 1990-talets mitt. Även på så lång sikt förefaller det dock högst osannolikt att ett heltäckande försvar mot ballis-liska missiler är realiserbart, i synnerhet i perspektivet av troliga motåtgär­der från den andra parten. Trots detta kan utvecklingen inom området få stora konsekvenser eftersom redan misstanken att någon av parterna står inför ett genombrott kan vara tillräcklig både för all förstärka motsättning­arna mellan supermakterna och för atl framkalla en utomordentlig dyrbar omgång av ny upprustning.

Utvecklingen av nya alltmer sofistikerade vapen ökar parternas osäker­het om motpartens avsikter och resurser liksom farhågan atl komma i elt militärt underläge. Själva snabbheten i utvecklingen innebär att förhand­lingar om mstningskontroll och nedrustning allvarligt kompliceras efter­som förhandlingsmaterian ofta förändras snabbare än förhandlingsproces­sen hinner anpassa sig. Den snabba tekniska utvecklingen på del militära området riskerar därför atl leda till överdrivna reaktioner och även till försämringar av det politiska klimatet mellan maktblock eller enskilda stater.

Supermakternas hotföreställningar om varandra genomgår kontinuerliga förändringar. Offentligt redovisade uppskattningar av motsidans inten­tioner och kapacitet är ibland överdrivna. Inom västlägret lorde orsaken till sådana överdrifter främst kunna sökas i behovet av argument för ökade försvarsutgifter. För Sovjetunionens del torde en dramatiserad hotbild kunna vara ett hjälpmedel inle minst i strävan till sammanhållning internt och inom Warszawapakten.

Inom västlägret är spännvidden i uppfattningar om den andra sidans avsikter betydande. Ett planerat anfall i stor skala in i Västeuropa i annat sammanhang än en akut kris mellan maktblocken uppfattas numera av flertalet bedömare som osannolikt. Den väsentligaste gmnden för denna uppfattning är att Sovjetunionen numera entydigt inser de förödande kon­sekvenserna ocksä för egen del av ett omfattande kärnvapenkrig. Däremot eftersträvar Sovjetunionen, enligt den bild man själv förmedlar, att beslut­samt, överraskande och effektivt kunna sätta in sina militära resurser i försvaret av vad man betraktar som sina vitala intressen. I sådana situa­tioner kan ömsesidiga felbedömningar spela en viktig roll.

Många bedömare framhåller att den sovjetiska militära kapaciteten ock­så har en politisk funktion i fred. Det ligger nära till hands för Sovjetunio­nen att söka exploatera bilden av militär styrka för alt i väst söka framkalla politiska eftergifter eller skapa en vidgande klyfta mellan västeuropéerna och USA. Det är uppenbart att farhågor för detta spelat en viktig roll i NATO:s överväganden under senare är.

Från såväl militära som politiska utgångspunkter borde östsidan än
mindre än väst ha anledning att frukta ett överraskande anfall från det
       12


 


andra maktblocket. De militära styrkeförhållandena talar inte till västs Prop. 1986/87:95 fördel om NATO skulle gä till offensiv. Detta utesluter inte att sådant hot kan spela en roll i den interna sovjetiska planeringen. Vidare kan man föreställa sig en sovjetisk oro för att NATO kunde frestas ingripa vid allvarliga oroligheter i staterna närmast öster om gränslinjen mellan allian­serna.

Utvecklingen av maktblockens konventionella stridskrafter kommer även fortsättningsvis att ha nära samband med frågan om kärnvapnens roll. Inom NATO har det starka kärnvapenberoendet under senare år kritiserats från såväl politiskt som militärt häll. Både talesmän för den etablerade strategin och dess kritiker är överens om behovet av all stärka NATO:s konventionella stridskrafter. 1 så fall skulle det bli möjligt att minska beroendet av åtminstone en tidig användning av kärnvapen.

Även Sovjetunionen har starka skäl att söka begränsa kärnvapnens roll. För detta talar att man knappast kan känna sig underlägsen i fråga om konventionella stridskrafter. Sovjetunionen har sålunda på senare tid ut­fäst sig att inte bli först med alt använda kärnvapen.

En rad skäl talar för att det föreligger ett ömsesidigt intresse hos super­makterna att söka ta sig ut ur den återvändsgränd i vilken öst-västförbin-delserna kommit att hamna under 1980-talets första år. Åtminstone torde de önska begränsa de rådande motsättningarna så att de inte uppenbart äventyrar stabiliteten i Europa och andra vitala områden.

De överenskommelser som de senaste decennierna uppnätts har oftast syftat till att förhindra mililarisering eller kappmstning inom miljöer eller militärtekniska områden som ännu inte konkret berörts av rustningskapp­löpningen. I andra fall har överenskommelserna begränsat en fortsatt uppmstning.

I mars 1985 upphävdes del dödläge i de bilaterala sovjetisk—amerikans­ka nedmstningsförhandlingarna som inträdde hösten 1983 då förhandling­arna om strategiska kärnvapen (START) och om medeldislansrobolar i Europa (INF) avbröts.

Under 1985 hölls den tredje konferensen för granskning av efterlevnaden av icke-spridningsavlalet (NPT). Detta avtal - som utgör det viktigaste instrumentet för att förhindra spridning av kärnvapen till ytteriigare stater - har utsatts för påfrestningar framför allt därför att de till avtalel anslutna kärnvapenstaterna inle uppfyllt sina avtalsenliga förpliktelser i fråga om kärnvapennedrustning. Risken för uppkomst av nya kämvapenmakter har ökat.

I nedmstningskonferensen i Geneve (CD) har frågan om ett avtal om fullständigt förbud mot kärnvapenprov under lång tid stått i cenlmm. Lägel är emellertid sedan flera år fastlåst.

I fråga om kemiska vapen kan ett avtal ligga inom räckhåll under de närmaste åren. En stötesten för en uppgörelse har hittills varit de svåra frågorna rörande kontrollen av ett avtals efterlevnad.

Konferensen om förtroende- och säkerhelsskapande åtgärder och ned-
mstning i Europa (den s. k. Slockholmskonferensen) avslutades år 1986
med en slutöverenskommelse, som innehåller såväl konkreta åtgärder i
fråga om föranmälningar av större militära aktiviteter, observatörsutbyten
         13

och begränsningsåtgärder som element av mera allmän politisk karaktär.


 


Ansträngningarna för avspänning och nedrustning är ett ansvar för hela Prop. 1986/87:95 det internationella samfundet. Samtidigt förblir det dock en grundläggande realitet att huvudansvaret för rustningsutvecklingen och därmed nedmst-ningsmöjligheterna vilar på USA och Sovjetunionen. I oktober 1986 i Reykjavik, hölls det andra toppmötet pä två är mellan supermakterna, varvid långtgående nedmslningsförslag diskuterades. Några överenskom­melser nåddes emellertid inte.

2.3 Den säkerhetspolitiska miljön: Det nordeuropeiska området

I jämförelse med situationen i Centraleuropa karakteriseras utvecklingen i det nordeuropeiska området - Sveriges närmaste säkerhetspolitiska om­givning - dels av en fortsatt gmndläggande stabilitet i vad avser den politiska situationen och den säkerhetspolitik som förs av de nordiska länderna själva, dels av att det nordeuropeiska och nordatlanliska området av stormakterna ägnas elt ökande säkerhetspolitiskt och strategiskt intres­se.

Tendenserna till en gradvis ökning av det nordeuropeiska och nordatlan­liska områdets strategiska betydelse har kunnat noteras under en längre tid. Dessa tendenser är entydiga och synes bestå under överblickbar tid. Flera faktorer av såväl strategisk som militärteknisk natur understryker detta förhållande.

Skillnaderna mellan Centraleuropa och det nordeuropeiska området när del gäller gmndläggande militärgeografiska och militärstrategiska förhål­landen är uppenbara. I detta senare område handlar det inte om en mar­kerad frontlinje mellan stora stående markstridsförband utan om ett utbrett område vari ingår, förutom maktblockens egna områden, också fritt hav samt neutrala staters territorier. Områdets kärnvapenstrategiska samt ma­rin- och flygstrategiska roll är av särskild betydelse för maktblocken. En annan skillnad utgörs av de förändringar i alliansernas militära dispositio­ner i det nordeuropeiska området, som ägt rum under de senaste decen­nierna, och som kan jämföras med den något mer statiska situationen i Centraleuropa.

Det nordeuropeiska och nordatiantiska området är beläget utmed den kortaste flygsträckan mellan USA:s och Sovjetunionens befolkningsmäs­siga och industriella centra. Detta har sedan lång tid givit nordvästra Sovjetunionen belydelse som elt framskjutet sovjetiskt strategiskt luftför­svarsområde mot bl. a. strategiskt bombflyg.

Sovjetunionens successivt mera omfattande marinstrategiska intressen i norr utgör emellertid den viktigaste bakgmnden till att det nordeuropeiska och nordatlantiska områdets strategiska betydelse under de senaste decen­nierna ökat väsentiigt.

Den sovjetiska marinen har sålunda sedan 1960-talet utvecklats tUl en
väsentlig komponent i de strategiska kärnvapenstyrkorna. Den har även
blivit ett sjömilitärt instmment med global räckvidd som givit ökande
möjligheter att åtminstone i fredstid konkurrera med USA och andra
västiiga sjömakter om inflytandet på Atlanten.
                                       14


 


Som ett led i den marina utvecklingen har Sovjetunionen genomfört en Prop. 1986/87:95 betydande militär utbyggnad på Kolahalvön, framför allt som basområde för Norta Marinen. Denna omfattar i dagsläget ca två tredjedelar av Sovjetunionens moderna strategiska kärnvapenubåtar, närmare hälften av dess taktiska ubåtar inkl. de ubåtar som numera är försedda med kryss­ningsrobotar, samt ett stort antal större övervatiensfartyg. Dessutom har Norra Marinens flygstridskrafter ökat i såväl antal som kapacitet. Möjlig­heterna all tillföra ytterligare flygslridskrafter har förbättrats genom ut­byggnad av det omfattande flygbassystemet i områdei.

Det kan antas vara ett vitalt intresse för Sovjetunionen att i händelse av en konflikt skydda baskomplexet på Kolahalvön och säkra de strategiska ubåtarnas överlevnad och operationsfrihet. Norra Marinens ytfartyg, altackubålar och flyg lorde sålunda ha som en av sina huvuduppgifter alt skydda de strategiska kärnvapenubätarnas bas- och operationsområden i och omkring Barents hav. För att kunna säkra ubåtarnas operationsfrihet under ytan är det av största betydelse att också kunna behärska havsytan i dessa och omgivande områden. Detta är i sin tur i hög grad avhängigt av möjligheten atl operera med luftstridskrafter över dessa havsområden. Tillgången till baser för de egna luftstridskrafter som har dessa uppgifter, liksom förmågan att bekämpa motståndarens motsvarande baser, har där­med blivit en allt viktigare del också i den marina strategin.

Norra Marinen - inkl. det längräckviddiga marina attackflyget - kan i en konflikt även ha tUl uppgift att söka förhindra eller försvåra förstärk-ningslransporter till Norge samt att hota NATO:s Atlantförbindelser. Sov­jetunionen torde därför i krig ha ett starkt intresse att i första hand förhind­ra NATO att kontrollera och utnyttja dessa och i andra hand atl utvidga det egna basområdet.

Det nordeuropeiska och nordatlanliska områdets strategiska betydelse för NATO härrör frän NATO:s beroende av säkra förbindelselinjer över Atlanten för tillförsel av förstärkningar och materiel från Förenta Staterna till Västeuropa samt från behovet av att försvara Norge och Island. Fören­ta staterna har vidare deklarerat att man planerar en tidig marin insats i Norska havet vid en konflikt mellan maktblocken. Förutom de defensiva syftena i en sådan strategi, skapas härigenom också en möjlighet att hota Sovjetunionens vitala strategiska resurser.

Utöver de fasta kommunikations-, spanings- och övervakningsanlägg­ningarna samt spaningssateUiterna satsar NATO större resurser bl. a. för ett luftburet kontroll- och varningssystem. Samtidigt har NATO skapat förutsättningar för att snabbare än tidigare kunna tillföra förstärkningar av olika slag framför allt till Norge, bl.a. genom förhandslagring i Tröndelag av tung materiel för en amerikansk marinkårsbrigad med understödjande flygförband. I förberedelserna för förstärkning med allierat flyg ingår en betydande förhandslagring av drivmedel och ammunition förutom en viss utbyggnad av ett antal befintliga flygbaser med bl. a. moderna luftförsvars-robotsystem. Vid övningar uppträder också NATO:s marina enheter i de nordnorska farvattnen.

Rent allmänt kan konstaleras atl båda blockens successivt mera fram­
skjutna övningar de senaste åren återspeglar de strategiskt och militäroper-
    15


 


ativt alltmer överlappande intressesfärerna i det nordeuropeiska och nor-     Prop. 1986/87:95 datlantiska området.

De båda blockens strategiska utgångsläge i det nordeuropeiska området skiljer sig avsevärt. Sovjetunionen disponerar i förhållande till NATO större styrkor med relativt hög tillgänglighet, främst vad gäller mark- och i nägon mån sjö- och luftstridskrafter. Det kan dock konstateras alt Sovjet­unionen normalt endast har begränsade markstridsförband i anslutning till det nordiska områdets norra delar. Dessa är inte ensamma tillräckliga för mer omfattande och uthålliga operationer.

Vad gäller marina stridskrafter uppträder Sovjetunionen i fredstid med siörre styrkor än NATO i norra delen av Norska havet samt i Barents hav och Östersjön. Samtidigt noteras en vidgad NATO-närvaro i Norska havet i samband med återkommande övningar. I fråga om flygstridskrafter har Warszawapakten antalsmässig övervikt i det nordeuropeiska området. Trots styrkeförhållandena i utgångsläget är Sovjetunionens marinstrate­giska situation mindre gynnsam med hänsyn till att NATO behärskar områden nära väsentliga förträngningar.

Förmågan atl snabbt tillföra förstärkningar av olil:a slag har på båda sidor ökat väsentligt under det senasie decenniet. NATO har möjligheter att tillföra flygstridskrafter i sädan utsträckning att man relativt snabbt kan uppnå jämbördighel med Warszawapakten. Tillgång till norskt område och i synnerhet till dess flygbaser torde i ett sådant läge vara av central betydelse.

I en utdragen konflikt kan även de marina styrkeförhållandena komma att utjämnas i Norska havet. I fråga om markstridskrafter i Nordeuropa torde Warszawapaktens styrkor förbli antalsmässigt klart överiägsna NATO:s.

Den strategiska betydelsen av det nordeuropeiska områdets södra delar skall ses i sammanhang både med en konflikt om det nordatlantiska havs-och luftrummet, inklusive Atlantförbindelserna, och med ett eventuellt behov av atl utnyttja nordiskt område för att understödja operationer i Centraleuropa.

För Sovjetunionen härrör Östersjöns strategiska betydelse från dess vikt som försvarszon, som flankområde till centralfronten, som transportled mellan Sovjet och Centraleuropa och som ett viktigt underhållsområde för den sovjetiska marinen vid en utdragen konflikt.

I ett krisläge torde Warszawapakten komma att lägga stor vikt vid en militär närvaro i Östersjön, och vid en utdragen konflikt kan man även finna det angeläget att söka öppna Öslersjöulloppen för att kunna utnyttja Östersjöns basresurser och marina stridskrafter. Kontroll över ett relativt vidsträckt område kring utloppen lorde i ett sådant sammanhang vara nödvändig.

För NATO:s del spelar området en nyckelroll för alt säkerställa möjlig­
heterna att mottaga förstärkningar via Nordsjöhamnarna. Tillgång till
danskt område är dessutom väsentligt för att kunna stänga Östersjö-
utloppen och för att kunna ingripa effektivt mot Warszawapaktens under­
hållstransporter i Östersjön. Förutom flygbaserna i Sydnorge är tillgången
till danskt luftrum och danska flygplatser dessutom viktig för att lätta på
    16


 


den starka koncentrationen av flygstridskrafter lill baser i Centraleuropa     Prop. 1986/87:95

och för att möjliggöra ett effektivt luftförsvar av Nordsjöområdet och

Storbritannien.

Sverige har den längsta kusten i Östersjön och berörs i hög grad av de nämnda intressen och den planering och verksamhet de föranleder. Båda maktblocken bedriver redan i fredstid omfattande militär verksamhet i Östersjön. I ett allmänt spänningsläge påverkas därmed direkt och snabbt även situationen i och kring Östersjön.

Den utveckling som ägt rum under det senaste decenniet innebär således att det nordiska området mer direkt kommit att beröras av motsättningarna mellan stormaktsblocken. De strategiska intressen som inverkar på områ­det har fått ökad tyngd och har även fått en starkare koppUng såväl till nordatlantiska som till centraleuropeiska förhållanden. Denna utveckling kommer sannolikt att fortsätta. Det strategiska intresset är alltjämt främst knutet till områdets norra och södra delar. Flera drag i den militärstrate­giska utvecklingen, inte minst flygstridskrafternas ökade räckvidder, är dock även ägnade att understryka betydelsen av övriga delar av området. Utvecklingen ökar möjligheterna till, liksom behovet av, militära operatio­ner över stora ytor, med ökad integration mellan olika system och strids­krafter. En följd av detta är att stormakterna alltmer kommit alt betrakta det nordeuropeiska och nordatiantiska området som mililärstrategiskt och operativt sammanhängande.

Nordområdets strategiska betydelse påverkas också av möjligheten lill mera omfattande prospeklering och utvinning av olja och gas på kontinen­talsockeln norr om 62:a breddgraden. Ekonomiska, tekniska, klimat- och miljömässiga begränsningar har hittills bidragit till att dämpa aktiviteten. Härtill kommer de oklara gränsförhållandena i Barents hav.

Från sovjetisk sida har under senare år visats ett intresse för att intensifi­era undersökningarna i dessa råvamrika områden. Sovjetunionen kan efter hand komma att möta problem i sin oljeförsörining och i en mera utpräglad bristsituation kan på lång sikt även polarområdena få ett ökat intresse vid sidan av de västsibiriska oljefälten till vilka uppmärksamheten nu koncen­treras.

Sammanfattningsvis har det nordeuropeiska området med angränsande havsområden fått en gradvis ökande betydelse för stormakterna främst av kärnvapenstralegiska, men ocksä av marinstrategiska och luftoperativa skäl. Den ökade aktiviteten bör i första hand ses som ett led i bevakningen av deras globala intressen och som en del av den strategiska balansen. Även regionala intressen framträder allt tydligare. Alt denna utveckling i förening med den vapentekniska utvecklingen på olika sätt får återverk­ningar och konsekvenser för de nordiska länderna är dock uppenbart.

Övningsverksamheten i del nordeuropeiska havs- och luftmmmet har som nämnts tidigare blivit mer omfattande i tid och mm och delvis mer framskjuten i förhällande till av motparten tradUionellt dominerade områ­den. Detsamma gäller den övervaknings- och underrättelseverksamhet som båda sidor bedriver. I Östersjön har ett motsvarande mönster kunnat urskiljas.

Att även maktblockens militära, fredstida spaningsverksamhet ökat i       17

2   Riksdagen 1986/87. I saml. Nr 95


 


intensitet i området sammanhänger naturligtvis till viss del med mönstret Prop. 1986/87:95 beträffande deras övningsverksamhet. Ena partens övningar tilldrar sig stort spaningsintresse från motpartens sida. Den intensifierade spanings­verksamheten är dock inte enbart knuten till militära övningar utan torde också sammanfalla med den allmänna ökningen av det nordeuropeiska och nordatlantiska områdets militärstraiegiska belydelse. Härigenom har spa­ningsverksamheten i fredstid kommit att i hög grad även riktas mot de nordiska staterna.

De kränkningar av Sveriges territorium som kommit att uppmärksam­mas särskilt under de senaste åren har uppenbarUgen också sin allmänna bakgmnd i de utvecklingstendenser som beskrivits ovan.

Under senare år har del årligen förekommit några fä kränkningar från övervatiensfartyg. De fördelar sig relativt jämnt mellan NATO och Warszawapakten. Huvuddelen av kränkande fartyg har utgjorts av civila statsfartyg.

Under senare år har Sverige utsatts för grova undervattenskränkningar, vilkas särskilda säkerhetspolitiska betydelse understryks av att de till skillnad från andra kränkningar till sjöss och i luften lill övervägande del mäste anses vara avsiktliga. Inte minst den omständigheten att undervat­tenskränkningar kan genomföras dolt och endast ibland upptäcks innebär, atl det inle är möjligt atl redovisa en exakt statistik över verksamheten.

Vid tvä tillfällen har de kränkande ubåtarnas nationalitet kunnat faststäl­las. I oktober 1981 grundstötte en sovjetisk ubåt i Gåsefjärden i Blekinge skärgård. Efter händelserna i och kring Härsfjärden i oktober 1982 kunde konstateras att de kränkande ubåtarna, bland vilka även ingick miniubåtar av ditintills väsentligen okänt slag, var sovjetiska.

Den ubåtsskyddskommission som tillsattes av regeringen år 1982 med anledning av Hårsfjärdenhändelserna konstaterade alt ubåtskränkningar av svenskt territorium inträffat även tidigare, men att verksamheten före­tedde en ökning under börian av 1980-talet. Kommissionen redovisade också en bild av utvecklingen frän 1960-talets början. I ett tidigare skede av denna period noterades enskilda större ubåtars sporadiska uppträdande pä svenskt territorialvatten. Senare kunde iakttas ett mer provocerande uppträdande med fler undervattensfarkoster inblandade samtidigt och samordnat, med alll djupare inlrängning på svenskt inre vatten. Verksam­heten uppvisade ocksä tendenser att spridas mer över året och att riktas mot militära baser, hamnar och skyddsområden. Förekomsten av miniubå­tar klarlades i samband med granskningen av Hårsfjärdenhändelserna.

En rad iakttagelser och indikationer leder till slutsatsen att liknande undervattensverksamhet förekommit även åren efter 1982.

Ubåtsskyddskommissionen redovisade också i sitt betänkande (SOU
1983:13) Att möta ubåtsholet, som framlades i april 1983, tänkbara motiv
för ubåtskränkningarna. Som huvudmotiv angavs, äveh om det inte ute­
slöts att även andra motiv kan ha spelat in, att kränkningarna skulle ses
som förberedande skeden i en militär operativ planering. Utforskning av
de svenska kust- och skärgårdsområdena och av svenskt undervattensför-
svar, utprovning av ny materiel, taktisk utveckling och utbildning var
några av de delmoliv som angavs som mest sannolika.
                              18


 


Erfarenheterna sedan kommissionen lade fram sin rapport ger inte an-     Prop. 1986/87:95 ledning till andra slutsatser. Motiven, som är svåra att fastställa, torde huvudsakligen kunna hänföras till olika former av förberedelser för even­tuella kris- och krigsoperationer.

Under senare år har främmande undervattensverksamhet förekommit även i andra nordiska länder. Uppenbart är att den mot Sverige och andra nordiska länder riktade undervattensverksamheten måste sättas in i ett större öst-väslperspektiv med betoning på situationen i det nordeuro­peiska området. Verksamheten bör även ses i ljuset av den globala marina kapprustningen och en ökad satsning på undervallensteknologi.

Kränkningar av svenskt luftrum har under de senaste åren inträffat vid 25-30 tillfällen per år. Kränkningarna, varav de flesta är av kort varak­tighet, inträffar huvudsakligen söder om Skåne och Blekinge. Under flera år har NATO-flyg svarat för huvuddelen av kränkningarna, medan flyg­plan från Warszawapaktstaterna har svarat för några enstaka kränkningar varie år. En särskilt allvarlig incident ägde mm vid Gotland i augusti 1984, då sovjetiskt jaktflyg trängde långt in i svenskt luftmm och därvid närmade sig ett civUt trafikflygplan med passagerare.

I fråga om alla dessa kränkningar är det väsentligt att Sverige visar både vilja och förmåga att hävda sin territoriella integritet. Av delta följer att det är av synnerlig vikt att kränkningar upptäcks och avvisas, samt att de beivras på diplomatisk väg när nationaliteten kan fastställas. En sä långt möjligt öppen redovisning av förekommande gränskränkningar är även fortsättningsvis en självklarhet.

Vad gäller undervattenskränkningar har av regering och riksdag uttalats att intrång med främmande ubåtar på svenskt vatten, i flagrant strid med folkrättens regler, är något som under inga omständigheter kan accepteras. Sverige har klargjort att det är vår fasta föresats att med alla de medel som står till buds hävda vår territoriella integritet och de svenska gränsernas okränkbarhet. 1 enlighet med denna målsättning har regeringen sålunda skärpt de s. k. IKFN-reglerna därhän att vapenmakt tillgrips utan föregå­ende varning mot främmande ubåtar i inre svenska vatten i syfte att tvinga dessa att inta övervattensläge för identifiering och andra åtgärder. Ubåts­skyddet fortsätter att förstärkas.

Som självständiga stater har de nordiska länderna agerat i enlighet med egna vitala intressen. Ofta har dessa intressen varit sammanfallande. Ett samarbete över gränserna, inom och utom Norden, har då varit naturligt. De nordiska länderna har på denna gmnd också i många utrikespolitiska frågor kunnat verka gemensamt, företrädesvis inom FN och andra interna­tionella organisationer. En förutsättning för delta samarbete har varil de nordiska ländernas respekt för varandras skilda säkerhetspolitiska lösning­ar och politiska ställningstaganden.

Den säkerhetspolitik som förs av de nordiska länderna, inom ramen för
de individuella lösningar som valls, syftar till atl värna om den grundläg­
gande stabiliteten även i ett skede då det större nordeuropeiska områdets
allmänna strategiska betydelse har ökat. TUl grund för denna strävan ligger
bedömningen att även stormaktsblocken har ett fortsalt intresse av att
stabiliteten i Norden inte mbbas. Även om det säkerhetspolitiska läget i
      19


 


Nordeuropa inte är statiskt torde man nämligen på båda sidor inse att     Prop. 1986/87:95 försök att till egen förmån söka rubba det grundläggande säkerhetspoli­tiska mönstret i Norden sannolikt kommer att mötas av motåtgärder från den andra stormaktens sida.

De nordiska länderna har sålunda elt gemensamt intresse av att trygga en fortsatt lugn och stabil situation i Norden. Ett mål är även atl inom ramen för varie lands säkerhetspolitik begränsa stormaklsnärvaron med stridskrafter och därmed minska riskerna för konfrontation.

Sammanfattningsvis kan konstateras att den säkerhetspolitik som de nordiska länderna sedan 1940-talet valt att föra spelat och spelar en avgö­rande roll för stabiliteten i Norden.

2.4 Konflikter och hot som kan beröra Sveriges säkerhet

En gmndläggande bedömning är att det är osannolikt att ett krig mellan maktblocken i Europa kommer att uppstå som följd av överlagda beslut om att gå till anfall för att vinna en seger i Europa i dess helhet. Mindre osannolikt är att ett krig uppstår genom en process - som kan ha sitt upphov inom eller utanför Europa - där successiva beslut fattas under bristfällig information och osäkerhet om motpartens reaktioner. Därtill kommer att processen kan förvärras av andra omständigheter över vilka supermakterna inte har full kontroll. I regionala konflikter i vissa delar av världen, t.ex. där utsträckningen av resp. intressesfärer är mindre enty­diga och därmed de omedelbara riskerna upplevs som mindre, kan super­makterna bli indragna mot varandra.

Bedömningar belräffande karaktären av ett eventuellt framtida krig i Europa är förknippade med avsevärda osäkerheter. Dessa osäkerheter beror bl. a. på att maktblocken har utformat och övat sina militära styrkor med hänsyn till olika alternativ. De beror också på att maktblocken med­vetet byggt in en osäkerhet i sina strategiska doktriner, bl. a. i syfte att öka avskräckningseffekten. Slutiigen har svårigheterna att från fredstida för­hållanden bedöma utgången av elt krig snarast ökat till följd av den snabba militärtekniska utvecklingen.

Mot bakgrund av båda maktblockens politiska och militära doktriner samt utformningen av deras mUitära styrkor förefaller det sannolikt att de åtminstone inledningsvis söker föra kriget på konventionell nivå och und­vika sådana operationer som kan befaras sätta motpartens mest vitala intressen på spel. 1 stället kan det upplevas som fördelaktigt all genom snabba och avgörande åtgärder ställa motparten inför fullbordat faktum. Därför kommer snabba militära operationer sannolikt att karakterisera inledningen av elt krig.

Det är mot denna bakgmnd svårt alt föreställa sig något läge där endera
maktblocket genom en frontal attack i Centraleuropa inledningsvis skulle
eftersträva att erövra och behälla stora delar av det andras territorium.
Däremot kan det vid en konfrontation mellan maktblocken tänkas alt
endera parten genom militära operationer i en begränsad del av det europe­
iska området vill pressa den andra till politiska eftergifter eller vill säkra
              20


 


strategiska positioner inför en befarad utvidgning av konflikten. En sådan     Prop. 1986/87:95 utveckling skulle kunna beröra även vårt område.

Risken för att kriget efter nägon tid trappas upp till kärnvapennivå är särskilt påtaglig om någondera parten finner att ett fortsatt konventionellt försvar inte kan genomföras. En första demonstrativ kärnvapeninsats kan då göras för att dramatiskt markera att motståndarens operationer måste avbrytas.

De nya kärnvapensystem som placeras ut har större precision och räck­vidd hos robotarna, ofta kombinerad med mindre styrka hos laddningarna. Därigenom skapas teoretiskt förutsättningar för selektiva insatser mot militärt viktiga mål och för begränsning av sidoverkningarna mot befolk­ning och samhälle. Ä andra sidan finns inga klara gränser mellan olika typer av kärnvapen och en upptrappning ter sig svår att undvika.

Det finns därför starka skäl att tro att varie beslut om kärnvapeninsats kommer att framstå som ödesdigert även för dem som ytterst bär ansvaret. Genom tekniska och organisatoriska åtgärder har högsta statsledningarna inom kärnvapenmakterna sökt skaffa sig en säker kontroll över åtminstone den första kärnvapenanvändningen. De avgörande trösklarna torde därför alltjämt ligga mellan krig och fred samt mellan konventionellt krig och kärnvapenkrig. Att bestämt uttala sig om sannolikheten att kärnvapen sätts in i ett framtida krig i Europa syns inle meningsfullt.

Den möjliga varaktigheten av ett konventionellt krig i Europa beror i hög grad på inriktningen av de militära operationerna. Enligt en vanlig uppfatt­ning på västhåll skulle ett omfattande och framgångsrikt anfall mot väst i Centraleuropa redan efler några dagar eller några få veckor leda lill över­väganden om att tillgripa kärnvapen. Svårbedömbara faktorer som sam­manhållningen inom respektive pakt, den tekniska utvecklingens konse­kvenser, luftoperativa förhållanden och tidsskillnader i fråga om beslut om mobilisering i olika länder kan emellertid leda till ett mera långvarigt konventionellt krig i Europa. Bl. a. i detta sammanhang kan mer intensiva operationer komma att gälla kontrollen över norra Europa och Nordatlan­ten.

Risken för krig i Sveriges närområde är i allt väsentligt relaterad till situationen i stort mellan maktblocken. En väpnad konflikt i norr är sålun­da knappast tänkbar under i övrigl lugna och stabila förhållanden mellan NATO och Warszawapakten.

De miUtära hot, som under eller omedelbart inför ett krig i Europa skulle kunna riktas mot Sverige, beror på de krigförande parternas bedömningar av krigets fortsatta förlopp och deras förberedelser för tänkbara händel­seutvecklingar. En viktig roll spelar därvid deras bedömningar av det nordeuropeiska och nordatlantiska områdets strategiska betydelse.

I en större, öppen konflikt mellan blocken kan det nordiska områdei sålunda komma alt beröras redan i de inledande faserna, eftersom stora värden står pä spel för parterna och en överraskande inledning av operatio­ner kan ge väsentliga fördelar.

De fredslida militära styrkerelationerna i Nordkalottområdet innebär
överlägsenhet på sovjetisk sida, men denna överlägsenhet ger inte utrym­
me för större offensiva operationer, särskilt som terrängförhållandena är
     21


 


svårbemästrade. Båda parter har behov av att tillföra stridskrafter vid en     Prop. 1986/87:95 akut konflikt.

Det finns därför skäl alt tro att inledningsskedet av en konflikt kommer att karakteriseras av försök lill snabb slyrkeuppladdning från båda parters sida. Vid ett krigsutbrott torde styrkeuppladdningen fortsätta och komplet­teras med en intensiv bekämpning av motpartens militära baser och för­band.

Svenskt område utgör inte något primärintresse för någotdera makt­blocket, men genom Sveriges geografiska läge i det nordeuropeiska områ­det kan vårt land tidigt bli inblandat i maktblockens överväganden vid konflikter. För båda maktblocken kan svenskt område få intresse som genväg vid flygoperalioner, som genomgångsområde, som basområde främst för flygslridskrafter och för framskjuten luftbevakning.

I en främmande makts överväganden inför ett eventuellt angrepp mot Sverige måste rimligtvis ingå å ena sidan tidsvinst och ökad säkerhet att uppnå mäl i vårt närområde, ä andra sidan militära förluster och bindning­ar. Risken atl det andra maktblocket får tillgång till svenskt territorium måste också övervägas. Man bör kunna utgå från att stormaktsblockens militära styrkor i huvudsak blir bundna i garderingar eller operationer mot varandra. Endast en begränsad del av stormaktsblockens styrkor kan därför avdelas mot Sverige. En begränsning ligger också i transportmöj­ligheterna främst till sjöss och i luften. En större del av de mest lättrörliga styrkorna — t. ex. flygstridskrafter — kan samtidigt sättas in, men då sannolikt endast under begränsad tid.

Militära operationer riktade mot våra grannländer behöver inte nödvän­digtvis innebära att Sverige blir indraget i kriget, även om risken för omfattande kränkningar av svenskt område från både öst och väst är stor. De militärgeografiska förhållandena i Norden är sådana att ju mera omfat­tande målen för de militära operationerna är, desto starkare blir motiven att söka utnyttja svenskt område. Genom sin i omvärlden uppfattade styrka kan emellertid det svenska försvaret påverka främmande makters överväganden och därmed avhålla från sådana operationer som går genom svenskt område.

Vårt geografiska läge nära den ena supermakten innebär att militär kapacitet relativt sett finns i större mängd i öst. SärskiU gäller detta markstridskrafler samt marina resurser i Östersjön. Vad gäller flygstrids­krafter kan resurser snabbt tillföras vårt närområde bäde i öst och väst. En avgörande militär uppladdning med markstridskrafter i väst kan beräknas ta avsevärd tid.

En väpnad konflikt i Europa kommer rimligen att föregås av betydande
förändringar i det politiska klimatet mellan maktblocken. Samtidigt bör
noteras de stora svårigheterna att i en utdragen kris rätt tolka andra staters
avsikter och åtgärder. Speciellt gäller detta under skeden av hög politisk
spänning mellan maktblocken och återkommande variationer i den militära
beredskapen. En presumtiv angripare kan väntas eftersträva att utnyttja
överraskning för att därmed snabbare och lättare nå avsett resultat. Den
ökade räckvidden, rörligheten och flexibiliteten hos stormakternas strids­
krafter underlättar detta. Dock behöver angriparen inför ett militärt an-
      22


 


grepp mot Sverige höja sin beredskap, dra samman styrkor och transport-     Prop. 1986/87:95 kapacitet och i samband därmed ha en omfattande signallrafik. Detta bör ge oss möjligheter till militär förvarning.

Ett kärnvapenkrig kommer sannolikt att få ett snabbt förlopp till följd av successivt allt större vapeninsatser och de oerhörda skadeverkningar des­sa leder till. Maktblocken måste då koncentrera sin uppmärksamhet på sina allra mest vitala intressen, främst att få ett slut på kriget. Militära operationer i ett sekundärt område som Sverige måste i ett sådant läge rimligen tillmätas ringa betydelse.

Om Sverige lyckats hålla sig utanför kriget i dess konventionella fas är det mindre troligt att landet blir angripet om en upptrappning lill kärnva­pennivå skett. En slutsats av detta är att ett svenskt försvar, som kan avhålla frän konventionellt angrepp också kan bidra till att minska riskerna för att Sverige blir angripet med kärnvapen. Däremot kan vi drabbas av drivande radioaktiva moln som bildats vid marknära kärnvapenexplo­sioner utanför våra gränser. Om ett krig i vilket Sverige är indraget trappas upp till kärnvapennivå förlorar rimligen de militära operationerna mot vårt land snabbt i betydelse.

Kemiska vapen är främst lämpade för taktiskt-operativa syften. De skulle kunna användas som ett komplement eller alternativ till konventio­nella vapen. Stormakternas benägenhet att utnyttja kemiska vapen torde bestämmas dels av de bedömda riskerna för vedergällning och upptrapp­ning, dels av de möjliga militära fördelarna. Dessa i sin tur bestäms i hög grad av den angripnes skyddsnivå och beredskap.

Den breda anslutningen till 1925 års Genéveprotokoll innebär i praktiken etl förbud mot första användning av kemiska stridsmedel. Stora ansträng­ningar görs internationellt att få till stånd ett utvidgat förbud. Samtidigt pågår emellertid en militärteknisk utveckling som skulle kunna öka ris­kerna för alt de kemiska stridsmedlen kommer till användning.

Mot användning av biologiska stridsmedel i stor skala finns många kraftigt återhållande faktorer. Alla bedömningar av verkningarna blir yt­terst osäkra. Öppna angrepp med biologiska stridsmedel i stor skala be­döms därför som mycket osannolika. Däremot kan förtäckta angrepp mot begränsade mäl tänkas.

Hot mot Sveriges säkerhet kan uppstå även på lägre konfiiktnivåer än krig mellan stormaktsblocken, i vissa fall också under del vi uppfattar som lugna och fredliga förhållanden. Bakgrunden till detta är dels motsättning­arna i olika former mellan stormaktsblocken, dels deras militära aktivitet i vårt närområde i form av utbildning och övning av förband, utprovning av materiel och underrättelseverksamhet. Omfattningen och karaktären av sådana verksamheter har påverkats av del nordeuropeiska områdets ökade strategiska betydelse.

Säkerhetspolitiskt riskabla situationer kan uppstå oavsiktligt som följd
av ordinarie övnings- och underrättelseverksamhet. Ett exempel är omfat­
tande kränkningar av svenskt territorium i samband med större övningar.
Sådana situationer kan emellertid också vara resultat av avsiktliga försök
att påverka oss eller vår omgivning, exempelvis avsiktliga kränkningar i
underrättelsesyfte eller för att pröva svensk beredskap. En ökad militär
      23

närvaro i vårt närområde skulle också leda till påfrestningar.


 


I en mer upptrappad internationell kris kan de militära hoten bli allvarli-     Prop. 1986/87:95 gare. Benägenheten att vid incidenter tillgripa vapenmakt kan bU större och främmande makter kan ställa krav pä visst svenskt uppträdande. Gränsen mellan fred och krig i omvärlden kan bli flytande.

En framgångsrik svensk neutralitetspolitik vid krig i omvärlden fömtsät­ter att det svenska totalförsvaret är tillräckligt starkt för att avhålla från angrepp mot oss.

I samband med militära operationer i vårt närområde kan de krigförande parterna tänkas vilja utnyttja svenskt territorium i strid med folkrätten. De kan också ställa krav på eftergifter från svensk sida. Det kan i dessa fall gälla överflygning av Sverige med flygplan och robotar, genommarsch tUl lands, utnyttjande av svenskt sjöterritorium, exempelvis som skyddad uppehållsplats, eller tillfälligt utnyttjande av baser i Sverige. Redan farhå­gor om sådant utnyttjande av svenskt territorium kan leda till militära motåtgärder från det andra maktblockets sida. På detta sätt kan Sverige successivt dras in i kriget.

Militära operationer i vår omvärld kan leda till att vår utrikeshandel helt eller delvis avbryts så att vi för vår försörjning blir hänvisade till inhemska resurser.

En konflikt i Europa kan komma att inledas med ett krisskede med tilltagande motsättningar mellan stormaktsblocken och alltmera omfattan­de handelsstörningar. Störningarna kan främst komma atl gälla strategiska varor, t. ex. olja, legeringsmetaller och elektronikprodukter.

En sammanhängande försöriningskris skulle kunna karakteriseras av dels ett sådant inledande krisskede med en varaktighet om något år, innebärande knapphet och andra restriktioner på strategiskt betydelsefulla varor, dels ett akut krigsskede i Europa med etl totalt handelsbortfall i storleksordningen månader, dels ett efterkrigsskede då möjligheterna tiU utrikeshandel successivt förbättras.

Vårt omfattande ekonomiska samarbete med de marknadsekonomiska länderna i väster ger dessa länder tillgång till ekonomiska maktmedel som de redan i fredstid skulle kunna söka använda mot Sverige i syfte att påverka vår handelspolitik, ekonomi och försvarsmaterielanskaffning. Mera samordnade aktioner mot vår utrikeshandel skulle utgöra ett allvar­ligt hot mot vår säkerhet. Möjligheterna atl framgångsrikt genomföra så­dana aktioner är dock i realiteten små.

Särskilda problem för Sverige har det högteknologiembargo skapat som NATO-länderna inom ramen för teknikkontrollorganisationen COCOM på senare år riktat mot Östeuropa. I första hand USA har för närvarande ett betydande teknologiskt försprång framför andra länder inom områdena mikroelektronik och informationsbehandling, vUka har både militära och civila tillämpningar. USA söker upprätthålla sitt försprång framför allt i förhållande till länderna i öster genom att hindra att dessa får tillgång tiU materiel, komponenter och tekniskt kunnande. För ändamålet har byggts upp ett omfattande reglerings- och kontrollsystem, som alltmer berör även svenska företag.

I situationer med mycket starka internationella spänningar kan både
motiv och möjligheter för ekonomiska aktioner mot Sverige förstärkas. Då
   24


 


försvinner många av de normala hämningarna mot att utnyttja olika makt-     Prop. 1986/87:95 medel. Regelsystemet kanske bryter samman redan av andra skäl och ersätts av bilaterala avtal. Å andra sidan får man räkna med att det svenska folket då är berett alt acceptera betydande standardsänkningar och pro-duklionsomställningar i syfte att minska beroendet av omvärlden.

Konflikter mellan i- och u-länder samt mellan och inom u-länder kan fä konsekvenser för Sverige pä flera olika sätl. Grupper av råvaruproducer-ande u-länder kan utnyttja inskränkningar i sina leveranser som maktme­del mot i-länderna (råvaruembargon). Krig inom och mellan råvaruprodu-cerande u-länder kan leda till atl anläggningar förstörs och att produk­tionen starkt reduceras. Sabotage eller krigshandlingar kan leda lill att fartygstrafiken genom viktiga farieder stoppas. Slutligen kan starka mot­sättningar mellan i- och u-länder leda till väldsaktioner mot sårbara punk­ter i i-länderna.

Störningar i råvamflödena till följd av krigshandlingar bedöms vara aktuella främst för oljeländerna i Gulfområdet och för de på legeringsme-taller rika områdena i södra Afrika. Inom båda områdena råder politiska motsättningar och pågår en militär uppmstning.

Mot den ovan redovisade bakgmnden avtecknar sig följande förändring­ar i den samlade hotbilden.

Det nordeuropeiska och nordatlantiska områdets ökade strategiska be­tydelse, motsättningarna mellan stormaktsblocken och den militärtekniska utvecklingen har sammantagna lett till att Sveriges läge blivit mera utsatt i samband med kriser och väpnade konflikter i vår omvärld. Denna utveck­ling har ocksä lett till ökade påfrestningar i fred, främst i form av kränk­ningar av värt territorium. Dessa tendenser berördes i 1982 års försvars­beslut men har genom senare tids utveckling kommit till tydligare uttryck.

Hotbilden har sålunda påverkats av den mililärtekniska utvecklingen. Särskilt bör framhållas den ökade räckvidden för taktiskt flyg, den återigen ökade betydelsen av strategiskt flyg, anskaffningen av längräckviddiga kryssningsrobotar, den ökade strategiska och operativa röriighelen och utvecklingen av undervallensteknologi.

1982 års försvarsbeslut innebar en jämfört med tidigare starkare beto­ning av stormaktsblockens kapacitet för överraskande angrepp och därav följande kortare militära förvarningstider. Denna kapacitet vidareutveck­las. Nu finns dämtöver skäl att uppmärksamma att särskilda sabotageför­band tidigt kan sättas in mol funktioner som är viktiga för totalförsvaret.

Det finns anledning att starkare än tidigare uppmärksamma de hot och påtryckningar som Sverige kan utsättas för under spända fredsförhållan­den. Diplomatiska, militära och handelspolitiska åtgärder för att ge efter­tryck åt vår beslutsamhet att motstå sådana hot och påtryckningar och orubbligt fullfölja neutralitetspolitiken bidrar till att minska främmande makts benägenhet att utsätta oss för hot.

Kränkningarna av svenskt territorium med ubåtar och andra undervat­tensfarkoster har riktat uppmärksamheten mot delvis nya hot. De kan främst bedömas som förberedande led i en operaliv planering och kan därmed få negativa konsekvenser för vårt invasionsförsvars kapacitet.

Vårt beroende av ett handelsutbyte med omvärlden leder till att motsätt-     25


 


ningar och kriser i andra delar av världen kan få konsekvenser också i     Prop. 1986/87:95 Sverige. Särskilda problem skapar det högteknologiembargo som de väst­liga industriländerna på senare år riktat mot Östeuropa.

2.5 Grunder för Sveriges säkerhetspoHtik

Sveriges säkerhetspolitik syftar ytterst till att bevara vårt lands oberoende. Vårt säkerhetspolitiska mål bör därför vara att i alla lägen och i former som vi själva väljer trygga en nationell handlingsfrihet för att inom våra gränser bevara och utveckla vårt samhälle i politiskt, ekonomiskt, socialt, kultu­rellt och varie annat hänseende efter våra egna värderingar saml i samband därmed utåt verka för internationell avspänning och en fredlig utveckling. Ett vikligt led i dessa strävanden är att bidra till fortsatt lugn och stabilitet i Norden och att minska riskerna för att Sverige dras in i krig och konflikter.

I strävandena att säkerställa dessa mål utformas Sveriges säkerhetspoli­tik väsentligen i ett samspel mellan utrikespolitiken och försvarspolitiken. Huvudlinjen i denna politik är neutralitetspolitiken, aUiansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig. Sverige har valt denna handUngslinje därför att den bäst gagnar våra övergripande säkerhetspolitiska mål. Neutralitets­politiken är inte ett utflöde av andra staters önskemål eller krav. Den är inte internationellt garanterad eller traktatbunden. Inte heller innehåller folkrätten några regler för hur en politik syftande lill neutralitet i krig skall utformas i fredstid. Det är vi själva som valt denna politik och som bestämmer dess innehåll.

Neutralitetspolitiken förutsätter att omvärlden kan hysa förtroende och respekt för vår vilja och förmåga all orubbligt hålla fast vid den valda utrikespolitiska linjen. Detta förtroende grundläggs genom vårt agerande i fred, genom en långsiktig, fast och konsekvent utrikespolitik och genom ställningstaganden i övrigt som understryker vår beslutsamhet atl stå obundna. En aktiv utrikespolitik, syftande tiU avspänning, internationell nedrustning och fredlig utveckling är ett väsentligt inslag i den svenska säkerhetspolitiken.

Neutralitetspolitiken förutsätter vidare en fast och konsekvent försvars­politik, som redan i fred skapar förtroende i omväriden för vår vilja och förmåga att försvara oss. Ett starkt och allsidigt totalförsvar gör säkerhets­politiken trovärdig.

Sveriges säkerhet är i hög grad beroende av den internationella utveck­lingen i stort, särskilt utvecklingen i vårt närområde. Den säkerhetspoli­tiska situationen i vår omvärld är av stor betydelse för avvägningen meUan säkerhetspolitikens olika medel. Denna avvägning är inte en gång för alla given, utan måste bestämmas med hänsyn till rådande förhållanden. Samti­digt gäller att säkerhetspolitiken måste präglas av långsiktighet och konse­kvens.

Utrikespolitiken och försvarspolitiken utgör sålunda de centrala dimen­sionerna i den svenska säkerhetspolitiken. Det är den samlade styrkan i våra säkerhetspolitiska åtgärder som underbygger vår bestämda föresats att i alla lägen slå vakt om alliansfriheten och neutraliteten, och att i händelse av krig till del yttersta värna vår frihet och vårt oberoende.


26


 


Den aktiva och alliansfria utrikespolitiken syftar till atl främja en fredlig     Prop. 1986/87:95 utveckling i vår omvärld, att förhindra konflikter, att undanröja konfliktor­saker samt att även i övrigt främja och tillvarata Sveriges säkerhetsintres­sen. En utrikespolitik som bekräftar vår fasta vilja att stå fria och obundna är grundläggande för utformningen av den svenska säkerhetspolitiken.

Trots ett ökat strategiskt stormaktsintresse för det nordiska området har läget i Norden kännetecknats av ett betydande mått av stabilitet. En viktig förklaring till detta är de nordiska ländernas säkerhetspolitik och atl stor­makterna har kommit alt bedöma det gmndläggande säkerhetspolitiska mönstret i Norden som möjligt atl förena med sina intressen. Den svenska neutralitetspolitiken ingår som en vital beståndsdel i detta mönsier. Det är ett gmndläggande svenskt intresse att omvärlden kan lita på att denna vår politik ligger fast.

Det är av vikt att omvärlden är övertygad om såväl vår vilja som vår förmåga att i alla lägen fullfölja vår neutralitetslinje. Denna betraktas som en varaktig och värdefull faktor för nordisk och europeisk säkerhet. Utta­landen av stater i öst och väst ger oss stöd för uppfattningen att den svenska neutralitetspolitiken bedöms som trovärdig. För att kunna bidra till en lugn och stabil utveckling i Norden får vår politik inte skapa vare sig farhågor eller förväntningar hos någon av stormakterna. Det är därför av stort värde alt den svenska neutralitetspolitikens innebörd även fortsätt­ningsvis är klar och tydlig för omvärlden. Den djupa folkliga förankring som neutralitetspolitiken har spelar i detta sammanhang en betydelsefull roll.

Sverige verkar dämtöver för att stärka FN:s auktoritet och att ge organi­sationen bättre möjligheter att upprätthälla internationell fred och säker­het. I arbetet för en fredligare värld är även våra strävanden att främja en internationell nedmstning och att öka respekten för folkrätten av stor betydelse.

Som del av säkerhetspolitiken fordras en fast och konsekvent försvars­politik som inger respekt och förtroende såväl i omvärlden som hos svens­ka folket. Totalförsvaret skall i första hand vara fredsbevarande genom att ha sådan styrka, sammansättning och beredskap att en angripares förluster och andra uppoffringar i samband med försök att utnyttja vårt land inte ter sig rimliga i förhållande till fördelarna. Ett så utformat totalförsvar utgör ett väsentligt bidrag till lugn, stabilitet och en begränsad stormaktsnärvaro i det nordiska området i fred och i internationella kriser. Det är därtill en fömtsättning för att svensk neutralitet skall bli respekterad vid krig i vårt närområde.

Totalförsvarets planering bör utgå från att mUitära angrepp på Sverige utgör led i en konflikt mellan stormaktsallianserna. Sådana angrepp kan då antas syfta till att utnyttja Sverige som genomgångs- och basområde för militära operationer riktade mot mäl i vårt närområde samt till att hindra motparten från ett sådant utnyttjande.

Tillgång till svenskt område inkl. vårt luftrum kan vara av betydande
militärt värde för var och en av storniaklsallianserna i samband med ett
krig dem emellan. Värdet av att kunna utnyttja svenskt område resp. det
   27


 


hot för motparten som ligger däri förstärks av den mililärtekniska utveck-     Prop. 1986/87:95 lingen och då särskilt de ökade räckvidderna hos stormakternas taktiska flyg. Även tillkomsten av kryssningsrobotar med stor räckvidd är av betydelse i detta sammanhang.

Försök atl utnyttja svenskt område kan få formen av krav underslödda av militärt hot eller ytterst en invasion av vårt land. Den tidigare redovi­sade bedömningen att angrepp på Sverige skulle utgöra led i ett krig mellan maktblocken innebär att ingetdera av dessa rimligen kan utnyttja mer än en begränsad del av sina resurser för angrepp mot värt land. Storleken av denna del låter sig dock inte lätt fastställas.

Ett militärt angrepp skall kunna mötas varifrån det än kommer. Våra stridskrafter skall kunna utnyttjas med tyngdpunkt i gräns- och kustområ­dena för att därigenom i det längsta förhindra att angriparen får fast fot på svensk mark. Man kan emellertid inte bortse från risken att en angripare lyckas tränga djupt in i värt land. Därför mäste ett effektivt och uthålligt motstånd kunna föras i organiserade former i varie del av landet, även inom sådana områden som angriparen har tagit. Befolkning och egendom skall skyddas och den livsnödvändiga försöriningen tryggas. Samhällets väsentligaste funktioner skall säkerställas. Försvarsviljan underbyggs ge­nom att befolkningen är förvissad om att det finns en effektiv totalförsvars-planering för dessa svåra förhållanden. Det är angeläget att också försök från angriparens sida atl genom propaganda undergräva vår motstånds-anda effektivt motverkas.

Vår planering skall även fortsättningsvis utgå från att någon form av politisk förvarning erhålls inför en utveckling i vår del av världen som skulle kunna aktualisera ett väpnat angrepp. Samtidigt noteras de stora svårigheterna att i en utdragen kris rätt tolka andra staters avsikter och åtgärder. Speciellt gäller detta under skeden av hög politisk spänning mellan maktblocken och återkommande variationer i den militära bered­skapen. Trots att möjligheterna att upptäcka mera omfattande militära förberedelser består eller t.o.m. ökar måste därför problemen rörande överraskande angrepp i dess olika aspekter ägnas fortsatt uppmärksamhet i totalförsvarets planering.

Det är följaktligen väsentiigt att vår beredskap snabbt och flexibelt kan avpassas till aktuella situationer genom balanserade och samordnade åt­gärder inom hela totalförsvaret.

Totalförsvaret skall även inriktas på all möta konsekvenserna av andra säkerhetspolitiska kriser än krig. Sådana kriser kan bli utdragna och kan kännetecknas bl.a. av ekonomisk och handelspolitisk konfrontation. Det är väsentligt för vår säkerhetspolitiska trovärdighet och för vårt totalför­svars styrka i krig all vi kan möta försök till påtryckningar och handelsres­triktioner i sådana situationer.

Såväl i fredstid som under neutralitet vid krig i omvärlden måste respek­
ten för vår territoriella integritet upprätthållas. Kränkningar av vårt territo­
rium kan aldrig accepteras. Kränkningar i fredstid kan bidra till främmande
staters förmåga att i samband med ett väpnat angrepp bekämpa vårt
totalförsvar. 1 neutralilelslägen kan kränkningar gradvis dra in oss i kriget.
Del är väsentligt atl vi upprätthåller en helhetsbild av kränkningar av alla
     28


 


slag och ägnar motverkan av dem fortsatt stark uppmärksamhet. Det är av     Prop. 1986/87:95 stor vikt att vi fortsätter att förbättra vår förmåga atl möta undervattens­kränkningar.

Stormakternas väsentligaste militära intressen för vårt .område torde vara förknippade med dess eventuella utnyttjande i ett konventionellt krig. Ett kärnvapenkrig skulle med största sannolikhet fä ett kort förtopp under vilket stormakterna tvingas koncentrera sig helt på att få ett slut på kriget och klara sin egen fortsatta existens. Skulle Sverige fortfarande stå utanför ett storkrig då detta trappas upp till kärnvapennivå är det därför myckel osannolikt att ett angrepp - med eller utan kärnvapen - skulle inledas mot vårt land. Däremot kan Sverige drabbas av omfattande sidoverkningar då kärnvapen sätts in i andra länder.

Vår totalförsvarsplanering med avseende pä riskerna för kärnvapenkrig bör även fortsättningsvis ha följande inriktning. Svensk säkerhetspolitik syftar bl. a. till atl hålla Sverige utanför elt krig mellan stormaklsblocken. Lyckas vi stå utanför en inledande, konventionell fas av ett storkrig minskar även risken väsentligt att vi blir utsatta för bekämpning med kärnvapen om kriget trappas upp. Ett tillräckligt starkt och allsidigt total­försvar är en fömtsättning för att Sverige skall lyckas i dessa strävanden. Därutöver krävs särskilda åtgärder för skydd mot kärnvapenkrig i vår omvärld, och för att öka statsmakternas möjlighelar att stå emot hot om kärnvapeninsats mot Sverige.

2.6 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen bereder riksdagen lillfälle

att ta del av vad jag har anfört om säkerhetspolitiken.

29


 


3 Försvarspolitikens inriktning                         Prop. 1986/87:95

3.1 Inledning

Försvarskommittén har i slutbetänkandel lämnat förslag till försvarspoliti­kens inriktning. Den uppfattning som jag ger uttryck för i det följande överensstämmer i allt väsentligt med försvarskommitténs bedömningar. Jag redovisar därför inte dessa här utan hänvisar till slutbetänkandet.

3.2 Allmänna principer

Ett starkt och allsidigt totalförsvar skapar redan i fred förtroende i omvärl­den för vår vilja och förmåga alt försvara oss.

För att vår motståndskraft mot yttre hot skall bli så hög som möjligt skall alla samhällsfunktioner som har viktiga uppgifter under kriser och i krig kunna ställas om för att verka i sådana situationer. Totalförsvaret omfattar i krig hela det omställda samhället.

Totalförsvaret skall vara sä uppbyggt och organiserat att del är hela folkets angelägenhet. Av största betydelse är att varie medborgare alll efter sin förmåga bereds tillfälle att bidra till landets försvar. Detta tillgo­doses bäst om vårt totalförsvar även i fortsättningen bygger på den allmän­na värnplikten, civilförsvarspliklen och andra former för tjänstgöringsskyl­dighet. Den frivilliga försvarsverksamheten tillför totalförsvarets militära och civila delar viktig kapacitet och är ett uttryck för vår försvarsvilja. Den ger möjligheter för stora gmpper att frivilligt ansluta sig till och utbUda sig för totalförsvaret. Totalförsvarets organisation och verksamhet i fred skall bereda landets medborgare möjlighet att på ett effektivt sätt förbereda sig för att medverka i landets försvar.

Totalförsvaret skall utformas och personalen utbildas med utgångspunkt i vår samhällsutveckling och i våra egna försvarsbetingelser i övrigt med avseende pä främst vår defensiva inriktning, vår geografi, vårt klimat och vårt system med plikttjänstgöring. Egen forskning och försvarsindustri ger oss möjlighet att förse försvaret med utmstning som är anpassad till dessa betingelser. Därigenom kan vi ocksä minska verkan mot oss av de vapen och motmedel som stormakterna utvecklar för att använda mot varandra. Det är av dessa skäl ändamålsenligt alt i viktiga avseenden ge totalför­svaret en svensk profil.

Den svenska samhällsutvecklingen är av stor betydelse för utformningen av vår försvarspolitik. Såsom jag senare kommer att utveckla närmare har denna utveckling i vissa avseenden lett till en uppbyggnad av resurser som ökat möjligheterna att möta störningar och skador även under kriser och i krig. I andra avseenden har olika samhällsfunktioner blivit mer sårbara.

Den beskrivning av det svenska totalförsvarels mål som senast lades fast av riksdagen i samband med 1982 års försvarsbeslut är enligt min mening i sak alltjämt giltig.

Jag har emellertid liksom försvarskommittén funnit skäl all modernisera
denna och föreslår sålunda att för del svenska totalförsvaret, såsom en del
av den svenska säkerhetspolitiken, följande mål skall gälla.
                       30


 


-      Den svenska säkerhetspolitiken, utformad i ett samspel mellan utrikes-     Prop. 1986/87:95
politiken och försvarspolitiken, har som yttersta mål att trygga vårt

lands frihet och oberoende. Säkerhetspolitiken syftar därvid till att skapa förtroende och respekt för vår vilja och förmåga att fullfölja vår neutralitetslinje och att tUl det yttersta försvara hela vårt land om vi utsätts för militärt angrepp. Säkerhetspolitiken skall därigenom också minska riskerna för att vårl land dras in i krig och konflikter samt bidra till lugn och stabilitet i det nordiska området. Säkerhetspolitiken främjar en fredlig internationell utveckling.

-     Totalförsvaret skall i första hand vara fredsbevarande genom att ha sådan styrka, sammansättning, ledning och beredskap att det avhåller från varie försök alt utnyttja vårt land. Uppoffringarna i samband med försök att utnyttja landet skall följaktligen vara så stora att de inte kan te sig rimliga i förhällande till fördelarna.

-     Detta förutsätter att totalförsvaret kan möta militära angrepp varifrån de än kommer. Våra stridskrafter skall kunna utnyttjas med tyngdpunkt i gräns- och kustområdena för all därigenom i det längsta förhindra att en angripare fär fast fot på svensk mark. Totalförsvaret skall därtill kunna genomföra etl effektivt och uthålligt motstånd i varje del av landet och i alla former som folkrätten medger.

-     Totalförsvaret skall i fred främja Sveriges säkerhetspolitiska mål genom att verka stabiliserande i vår del av världen och genom alt bidra till att uppkommande kriser kan dämpas och avvecklas. Totalförsvaret skall motverka alt Sverige dras in i krig eller kriser i omvärlden, skydda landet mot verkningarna och trygga för landet nödvändig försörining. Respekten för vår lerritorieUa integritet skaU upprätthållas genom för­måga att ingripa mot varie form av kränkning av vårt territorium såväl i fred som under neutralitet.

-     Totalförsvarets beredskap skall snabbt och flexibelt kunna anpassas till aktuella situationer genom balanserade och samordnade åtgärder.

-     Totatförsvaret skall vidare värna civilbefolkningen mot verkningarna av krigshandlingar genom att bereda skydd, rädda nödlidande, ombesöria vård och trygga en livsnödvändig försörining. Totalförsvarets förmåga i dessa avseenden grundas främst på det fredstida samhällets resurser och dess förmåga till omställning. Ansvar för en verksamhet i fred innebär motsvarande ansvar i krig.

-     En fast försvarsvilja skall vidmakthållas.

-     Totalförsvaret skall vara så uppbyggt och organiserat att det är en hela folkels angelägenhet. Detta kommer till uttryck främst genom alt total­försvaret bygger på plikttjänstgöring såsom den allmänna värnplikten, civilförsvarsplikten och andra former för tjänstgöringsskyldighet och genom möjligheterna till frivilliga insatser inom totalförsvaret.

-     Totalförsvaret skall därutöver kunna medverka i FN:s fredsbevarande operationer.

3.3 Operativa grunder för totalförsvaret

Totalförsvaret har förutom i krig väsentliga uppgifter också i fred och i

olika kris- och neutraliletssiluationer. Ökad uppmärksamhet måste ägnas     31


 


vår förmåga att i fred, kris och under neutralitet hantera uppkommande     Prop. 1986/87:95 situationer.

Ett militärt angrepp med syfte att utnyttja vårt land är dock enligl min mening det allvarligaste hotet mot vår nationella säkerhet och bör därmed utgöra den viktigaste utgångspunkten för vår försvarsplanering. Etl sådant angrepp, som får antas inledas med olika typer av bekämpning för att reducera vår motståndsförmåga, kan genomföras över vår landgräns eller över havet mot vår kust. I båda fallen kan luftlandsättningar förväntas ingå som delar av operationerna.

Vår planering skall enligt min mening utgå från att någon form av förvarning erhålls inför en utveckling som skulle kunna leda till etl väpnat angrepp. Den ökade räckvidden, rörligheten och flexibiliteten hos stor­makternas stridskrafter ökar dock möjlighetema att inleda angrepp på ett sådant sätt atl vi får endast kort miUtär förvarning.

Även om det står klart att militära operationer förbereds kan det vara svårt att förutse dessas närmare syfte och riktning. Av dessa skäl anser jag att planeringen av åtgärder för att möta militära angrepp skall ulgå från den svåraste situationen, nämligen att ett angrepp, i ett läge av höjd spänning mellan maktblocken, inleds med endast kort militär förvarning och att vi således inte helt hunnit genomföra mobilisering och krigsorganisering. 1 det följande åsyftas denna svåraste situation när uttrycket militärt angrepp används.

I en främmande makts överväganden inför ett eventuellt angrepp mot Sverige torde värdet av tidsvinst och säkerhet att nå mäl i vårt närområde ställas mot nackdelen av militära förluster och bindningar av viktiga resur­ser. Sådana överväganden torde omfatta även ett utdraget angreppsför­lopp.

Förberedelserna för att kunna möta militära angrepp måste genomföras inom hela totalförsvaret. Totalförsvaret måste därvid prioritera dels de samlade försvarsansträngningarna, dels befolkningens och samhällets överlevnad. Detta innebär att konsekvenserna för civilbefolkningen skall beaktas vid planläggningen av de militära operationerna samtidigt som den civila tolalförsvarsplaneringen måste la hänsyn till de mUitära operationer­na. Av dessa förhållanden följer all totalförsvarets utveckling och krigsför­beredelser måste utgå från gemensamma operativa gmnder. Jag avser att senare föreslå regeringen att i särskild ordning meddela föreskrifter om vilka gmnder som skall gälla för totalförsvarets planläggning och de övriga fredstida förberedelser som behövs.

Sveriges geografiska betingelser underlättar i viktiga avseenden försva­
ret av landet. De omgivande havsområdena tvingar en angripare till sär­
skilda förberedelser inför ett invasionsförsök mot vår kust och ger oss
goda möjligheter atl bekämpa honom redan utanför vårt sjöterritorium
samt under landstigningen. De ger även goda möjligheter till luftbevakning
och förvarning vid flygangrepp. Gollands värde i dessa sammanhang bör
uppmärksammas. Kustområdena är i åtskilliga fall olämpliga för landstig-
ningsoperationer. Samtidigt ger skärgårdsområdena och farvaltensför-
trängningarna oss goda försvarsmöjligheter.
Våra gränsområden, särskilt i norr, har få vägförbindelser och en terräng
     32


 


som är fördelaktig för försvar. Förhållandena ger goda möjligheter tiU     Prop. 1986/87:95 förbindelseförstöring m.m., varigenom en angripares framträngande för­svåras. Hans underhållsförbindelser blir långa och därmed sårbara för bekämpning.

Den öppna terrängen i södra och mellersta Sverige, liksom - särskilt vintertid - inom vissa områden i Norrland, underlättar en angripares luftlandsättningsoperationer. Dessa förhållanden innebär att vi måste kun­na hindra eller bekämpa särskilt sådana luftlandsättningar som kan ha ett direkt sammanhang med angrepp mot oss över gräns eller hav.

Våra kommunikationer är väl utbyggda. Ett problem utgör dock skyddet av de långa förbindelserna till övre Norrland. Även förbindelserna till Gotiand är känsliga för störningar. Det minskande befolkningsunderlaget och näringslivels utveckling i övre Norrland och Norrlands inland är till nackdel för totalförsvaret varför särskilda åtgärder bör vidtas för att för­bättra främst livsmedelsförsöriningen, sjuktransportkapaciteten och säker­heten i kommunikationerna med övriga delar av landet.

Den militärtekniska utvecklingen ger en angripare fördelar genom bl. a. ökad terrängrörlighet, förbättrad sjö- och flygtransportkapacitet, ökade flygräckvidder och förbättrad underrättelse- och ledningsförmåga. Våra militärgeografiska betingelser bedöms dock alltjämt tvinga en angripare till omfattande förberedelser och till operationer med betydande underhålls­problem. Dessa fördelar för vår del, i kombination med vårt eget utnyttjan­de av den tekniska utvecklingen, bör utnyttjas så att angriparens operatio­ner kräver än större uppoffringar.

Utgående frän målel att varie del av landet skall försvaras och atl militära angrepp skall kunna mötas varifrån de än kommer skall särskild uppmärksamhet ägnas förmågan att möta operationer riktade mot svenskt territorium i norra Norrland, östra Mellansverige inkl. Gotland och de södra delarna av Sverige. Även hotet mol vårt luftmm i dess helhet skall SärskUt uppmärksammas. Sådana förberedelser skall vara vidtagna att försvaret inom rimlig tid kan möta även hot som växer upp mot andra delar av landet.

Från dessa utgångspunkter bör försvaret byggas upp som ett djupförsvar varvid våra försvarsoperationer skall kunna genomföras med tyngdpunkt i gräns- och kustområdena i syfte att förhindra att angriparen får fast fot i vårt land.

En angripares förbekämpning och transporter genom luften skall tidigt kunna mötas av vårt luftförsvar. Ett angrepp över havet skall kunna mötas redan utanför vårt territorium genom insats av sjömålsbekämpande för­band och mineringar. Särskilt i Norrland medger bl.a. terrängförhållan­dena att våra försvarsoperationer om så är nödvändigt kan utsträckas över ett visst djup i syfte att successivt reducera en angripares anfallskraft.

En angripares möjligheter att tidigt och överraskande sätta in förband
även långt in i vårt land ställer krav på ett territoriellt försvar i alla delar av
landet uppbyggt av ett stort antal lokalt inriktade förband samt hemvärn;
territoriella förband. Dessa förband skall bevaka, skydda och försvara
viktiga lotalförsvarsobjekt, gränsövergångar, hamnar, flygfält, skärgårds­
områden samt områden i övrigt som är betydelsefulla för våra operationer.
  33

3    Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 95


 


Inom särskilt viktiga områden bör förmåga upprätthållas att tidigt slå     Prop. 1986/87:95 luftlandsatta förband.

Luftförsvaret skall tidigt kunna sättas in kraftsamlat i olika delar av landet för att hindra att svenskt luftrum utnyttjas för överflygningar eller angrepp mot Sverige. Vår motverkan skall avse säväl flygstridskrafter som kryssningsmissiler. Mobiliseringen, de militära operationerna, civilbefolk­ningen samt objekt och verksamhet i övrigt inom totalförsvaret skall skyd­das. Luftbevakningen skall täcka hela landet. Förvarningssystemet skall nyttjas även för alarmering av civilbefolkningen.

När en angripares anfallsriktningar kunnat fastställas skall våra offen­siva stridskrafter kunna kraftsamlas till hotade områden och där snabbt kunna gå till anfall understödda av i området gmpperade förband. Även förband med uppgifter i del territoriella försvaret av andra delar av landet skall efter hand kunna omgmpperas till hotade områden för att ytterligare förstärka motståndet.

Om angriparen lyckas tränga in i landet skall ett effektivt och uthålligt motstånd kunna genomföras i organiserade former i varje del av landet. Samtidigt skall operationerna fortsättas till sjöss och i luften. I en sådan situation måste civilbefolkningens skydd och försörining ägnas särskild uppmärksamhet. Inom områden som angriparen tillfälligt lyckats ta skall motståndet fortsätta med alla medel och i alla former som folkrätten tillåter, även som icke militärt motstånd. Militära enheter som genomför fria kriget, polisen och andra samhällsorgan samt civilbefolkningen skall försvåra angriparens verksamhet och underlätta områdets återtagande.

Redan i fredstid, och i än högre grad under neutralitet vid krig i omvärl­den, måste respekten för vår territoriella integritet upprätthållas. Kränk­ningar av vårt territorium kan aldrig accepteras. Kränkningar av olika slag i fredstid kan bidra till främmande staters förmåga att i samband med ett väpnat angrepp skada vårt totalförsvar. I kriser kan kränkningar dra in oss i allt svårare lägen och ytterst i krig. Det är väsentligt att upprätthålla en helhetsbild av kränkningar av alla slag så att systematiska åtgärder kan vidtas. Underrättelsetjänsten, övervakningen och analysverksamheten bör ges en hög prioritet för detta ändamål.

Luftbevakning skall genomföras av vårt luftrum i fred och snabbt kunna förstärkas i hotade områden. På motsvarande sätt skall våra kuster överva­kas varvid en effektiv samordning skall genomföras mellan främst för­svarsmakten, kustbevakningen och polisen.

Kränkningar av vårt luftmm skall kunna avvisas.

Motverkan mol undervattenskränkningar bör enligt min mening ägnas fortsatt stark uppmärksamhet. Syftet bör därvid vara att höja risken för inträngande enheter så tydligt att ubåtsoperationer inte bedöms möjliga att genomföra utan allvarliga konsekvenser. Skyddet av våra viktigaste skär­gårdsområden bör särskilt uppmärksammas. Vårt ubåtsskydd bör ha för­mågan atl inom vårt territorium vidta effektiva åtgärder mot främmande undervattensverksamhet i alla dess led. Detta fömtsätter bl. a. en förbätt­rad övervakning av sjöterritoriet, säväl pä som under ytan.

Underrättelsetjänsten skaU kontinuerligt fungera så att militära föränd­
ringar i omvärlden kan upptäckas och läggas till gmnd för adekvata bered-
  34


 


skapsåtgärder bl. a. höjning av mobiliseringsberedskapen. För detta ända-     Prop. 1986/87:95 mål skall underrättelsetjänsten snabbt kunna förstärkas i aktuella områ­den.

Vår gmndberedskap skall motsvara kontinuerliga beredskapsbehov i fred. Beredskapen skall snabbt och flexibelt kunna anpassas till aktuella situationer genom balanserade och samordnade åtgärder inom hela total­försvaret. Beredskapssyslemet skall medge god anpassning av resursernas styrka, typ och sammansättning liksom beträffande geografisk lokalise­ring. Uthålligheten i olika typer av åtgärder bör också beaktas. Åtgärder för alt möta etl ökat sabolagehot bör särskilt uppmärksammas.

Det militära försvaret skall vara i huvudsak stridsdugligt omedelbart efter snabbt genomförd mobilisering varvid förvarningens möjlighet till successiv beredskapshöjning skall utnyttjas. Ett angrepp skall kunna mö­tas innan mobilisering genomförts eller under pågående mobilisering med i fred tillgängliga stridskrafter och hemvärn samt snabbmobiliserade för­band. Civilförsvarets beredskap skall bygga på en snabb och säker krigsor­ganisering av enheter som i huvudsak är insatsdugliga direkt efter krigsor­ganiseringen. Andra civila funktioner som är väsentliga för den omedel­bara totalförsvarseffekten, däribland transport-, el- och telesystemen samt sjukvården, skall snabbt kunna ställas om till krigsförhållanden.

En effektiv ledning är en förutsättning för atl totalförsvaret skall fungera i kriser och krig. I fräga om ansvarsförhållanden och organisation bör överensstämmelse råda mellan fred, kris och krig.

Styrkan i totalförsvaret är beroende av en väl fungerande samordning meUan olika delar av totalförsvaret på varje nivå. Ledningskapaciteten i fred inom totalförsvaret skall snabbt kunna förslärkas så att olika situa­tioner kan hanteras effektivt och sä att ledningen kan fungera under en omställning från fred till krig även om detta måste ske när stridshandlingar redan påböriats.

3.4 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen

dels föreslår riksdagen att godkänna totalförsvarets mål och de

riktlinjer för totalförsvarets fortsatta utveckling som jag har angett i

det följande, dels bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag har anfört om

försvarspolitikens inriktning i övrigt.

35


 


4 Vissa för totalförsvaret gemensamma frågor     Prop. 1986/87:95

4.1    Inledning

Försvarskommittén har i sitt slutbetänkande lämnat förslag rörande vissa för totalförsvaret gemensamma frågor. Mina förslag i det följande bygger i allt väsentligt pä kommitténs förslag. Dessa redovisas därför inte här utan jag hänvisar till slutbetänkandet.

4.2    Vissa gemensamma utgångspunkter för planeringen

Ett starkt och allsidigt totalförsvar fömtsätter att dess olika delar är i balans med varandra och väl samordnade sinsemellan. Eftersom totalför­svaret i krig omfattar hela det omställda samhället är det av största vikt atl totalförsvarets behov så långt möjligt beaktas i alla beslut som berör samhällets utveckling. Därigenom ökas samhällets motståndskraft och försvarets uthållighet.

I föregående avsnitt har jag beskrivit principerna för totalförsvarets uppbyggnad och angett de operativa gmnderna för totalförsvarsplanering­en. Det är av största betydelse att gemensammma operativa gmnder til­lämpas inom hela totalförsvaret för att god samordning och hög effektivitet skall uppnås. Jag vill därför understryka betydelsen av fortlöpande sam­verkan och utökad samordning mellan totalförsvarets olika delar. Inrättan­det av överstyrelsen för civil beredskap (ÖCB) innebär ökade fömtsätt­ningar för sådan samordning.

Förändringar i totalförsvarsplaneringen erfordras dels till följd av den förutsedda utvecklingen inom flera olika områden, dels i syfte att avhjälpa sådana brister och obalanser som nu föreligger. I det följande anges vissa vikliga förhållanden och riktlinjer som i enlighet härmed bör beaktas i den fortsatta planeringen. Vissa funktioner bör vidare i ökad omfattning be­traktas som gemensamma för totalförsvaret. Några sådana funktioner be­handlar jag i det följande.

En effektiv och fullgod utbildning är en avgörande faktor för totalför­svarels styrka och en av fömtsättningarna för att upprätthålla förtroendet för totalförsvarets förmåga hos landets befolkning liksom i omvärlden. Jag kan konstatera att utbildningsnivån inte är tillfredsställande inom alla delar av totalförsvaret och återkommer därför i det följande till denna fråga i samband med behandlingen av totalförsvarels olika delar.

För att kunna fullfölja vår säkerhetspolitiska linje i situationer med
reducerad eller avbruten import är det av stor betydelse alt vi inom landet
har sådana tillgångar pä förnödenheter och en sådan produktionskapacitet
atl totalförsvarets ulhåUighet säkerställs. Uthålligheten inom vissa delar av
totalförsvaret är otillfredsställande, samtidigt som andra delar har givits en
mycket hög uthållighet. Enhetliga antaganden om kriser och krigs varak­
tighet och karaktär måste enligt min mening tillämpas inom hela totalför­
svaret i syfte att uppnå en tillfredsställande balans i uthållighetshänseende.
Vid planeringen av åtgärder för att tUlgodose uthålligheten måste,försöri-
ningsproblemen i övre Norrland och på Gotland särskilt uppmärksammas.
      36


 


I den säkerhetspolitiska rapporten redovisade försvarskommittén sin Prop. 1986/87:95 syn beträffande karaktären pä sådana kriser och krig som enligt kommit­téns mening bör utgöra grund för planeringen. Den samlade beskrivning som redovisades avsåg inte i första hand att spegla det mest troliga förlop­pet av en konflikt, utan syftade främst till att ge en enhetiig utgångspunkt för totalförsvarets planering, bl.a. i vad avser beredskap och mer kost­nadskrävande ulhållighetsåtgärder. Det finns dock skäl att ytterligare ut­veckla synen främst pä s. k. förkrigsskedens karaktär som underlag för dimensionering av lagringsätgärder. Jag vill i detta sammanhang understry­ka betydelsen av andra beredskapsåtgärder som stärker värt lands anpass­ningsförmåga i kriser.

En konflikt i Europa torde sålunda inledas med en period av växande politiska motsättningar mellan maktblocken, alltmera omfattande handels­störningar och efter hand höjd militär beredskap inom blocken. Krigshand­lingar utanför Europa, i vilka även stormakterna är indragna, kan därvid förekomma, medan däremot öppna krigshandlingar mellan maktblocken i Europa inte antas äga rum i detta skede.

Detta förkrigsskede bör enligt min mening i planeringen antas ha en varaktighet av upp till elt år. Det bör antas att den internationella handeln och tillgången på varor vid periodens inledning i huvudsak har normal omfattning. Främst mol periodens slut kan däremot avsevärda handelsbe­gränsningar förekomma. Ett lotalt handelsbortfall ter sig emellertid för de flesta varuområden inte realistiskt ens vid förkrigsskedets slut. Ett undan­tag kan därvid utgöras av sådana förnödenheter där något land har en ren monopolsituation.

Mot denna bakgrund bedömer jag att en tillräckligt hög säkerhet i för­söriningen uppnås om man i planeringen räknar med en gradvis minskande handel under förkrigsskedet, utgående från fredsmässiga förhåUanden vid dess inledning. Graden av nedgång torde i princip behöva fastställas indivi­duellt för enskilda varor eller varugrupper. Jag har tidigare dragit slutsat­sen att handelsstörningarna främst kan komma att gälla strategiska varor, t.ex. olja, legeringsmetaller och högleknologiprodukter, men alt även andra för vår försörining viktiga varor kan utsättas för störningar. Jag går därför senare närmare in på behovet av beredskapsåtgärder för olika varuområden.

Förkrigsskedet förutsätts i planeringen följas av en period med krig i vår omvärld. Under detta krig kan Sverige stå neutralt alternativt dras in redan inledningsvis eller senare. Jag har för planeringsändamål uppskattat att elt akut krigsskede mellan maktblocken kan pågå några månader. Totalför­svaret skall enligt min mening ha en betryggande uthållighet i relation härtill. Den precisa innebörden av detta mål har redovisats till berörda i särskild ordning.

Möjligheterna till import i etl läge med krig i Europa är svårbedömda. Det förefaller sannolikt att viss handel kommer att fortgå åtminstone inledningsvis, men jag har i strävan att säkerställa en tillräckligt hög försörjningssäkerhet ändå bedömt att planeringen bör utgå frän att all utrikeshandel kan omöjliggöras i en sådan situation.

I planeringen bör även försöriningsproblemen under ett skede efler krig i   37


 


vår omvärld beaktas, främst i form av vissa analyser rörande omställning     Prop. 1986/87:95 till inhemsk produktion av livsnödvändiga förnödenheter. Utgångspunkten bör därvid vara att utrikeshandeln inom något är gradvis återgår till en acceptabel nivå.

Den nivå av samlad uthållighet som uppnås genom tillämpning av här redovisade planeringsprinciper bör bidra lill att ge vår säkerhetspolitik en hög trovärdighet.

I anslutning till den här redovisade bedömningen av krisers och krigs längd och karaktär har jag också övervägt vissa frågor om den s. k. freds-krislagringen. Fredskrislager finns främst av olja men också av vissa petrokemikalier och legeringsmetaller. Lagringen baseras för oljans del på våra internationella åtaganden som medlem i det internationella energior­ganet lEA. Fredskrislager av petrokemikalier motiveras av all de fram­ställs från olja. Fredskrislager av legeringsmetaller har upprättats främst såsom beredskapsålgärd mot mer tillfälliga och kortvariga störningar i importen från södra Afrika och har således inte avselts och ej heller dimensionerats för elt långvarigt importbortfall, exempelvis till följd av internationella sanktioner mot Sydafrika.

En fredskris på oljeområdet kan knappast särskiljas från en säkerhetspo­litiskt betingad kris. Varie mer dramatisk utveckling i exempelvis Mellers­ta Östern torde nämligen ofrånkomligen få säkerhetspolitiska dimensioner. Detsamma kan antas gälla för varie mer betydande begränsning av oljeim­porten lill Europa, oavsett orsaken till begränsningen. Av dessa skäl finner jag att oljelagren för fredskriser respektive för förkrigsskeden i fortsätt­ningen, med fullföljande av våra internationella åtaganden, lämpligen bör bedömas i ett samlat perspektiv.

Den övriga fredskrislagringen avser insatsvaror för industrin, främst vissa petrokemiskt baserade produkter och legeringsmetaller. Jag anser att beredskapsålgärder som avser fredslida störningar i normalfallet bör ge­nomföras och bekostas av det organ som har ansvaret för den fredstida verksamheten och alt statens kostnadsansvar härför bör vara begränsat till situationer mot vilka det verksamhetsansvariga organet saknar reella möj­ligheter att skydda sig och där det är ett säkerhetspolitiskt samhällsintresse atl verksamheten kan fullföljas. Enligt min mening bör det i enlighet härmed fortsättningsvis ankomma på företagen att genom sin kommer­siella lagring svara för den beredskap som erfordras för att de skall kunna möta fredstida störningar av varutillförseln. Den statliga fredskrislagringen på dessa områden bör därför succesivl avvecklas under femårsperioden. Fredskrislagret av legeringsmetaller bör därvid behållas till periodens se­nare del.

Beträffande finansieringen av den utveckling av totalförsvaret som före­slås vill jag anföra följande.

Det totala finansieringsbehovet uppgår till 1 640 milj. kr. per år i slutelav femårsperioden.

Finansieringen sker genom

- skattehöjning i anslutning till minskade tvångslager

av olja med netto                                        700 milj. kr.

-    förändringar inom civila delar av totalförsvaret med                              250 milj. kr.        3g

-    övrig skattehöjning på olja och bensin med       690 milj. kr.


 


De minskade kostnaderna för oljelagring ger utrymme för en höjning av      Prop. 1986/87:95 olje- och bensinskatten med 800 milj. kr., varav 100 milj. kr. åtgår för all överta viss lagringsskyldighet från oljeföretagen. Prisledande oljeföretag har därvid utfäst sig att inte höja konsumentpriserna.

Skattehöjningar utöver den höjning som finansieras genom oljebran­schens åtaganden avses ske från och med den I juli 1987 och för olja omfatta 20 kr. per m' och för bensin 10 öre per liter.

Chefen för finansdepartementet återkommer till frågan om höjning av energi- och bensinskatten i annat sammanhang.

4.3 Ledning och samordning av totalförsvaret

Styrkan i totalförsvaret är beroende av en effektiv ledning och av en väl fungerande samordning mellan dess olika delar.

Försvarskommitlén har konstaterat att det inte på lång tid genomförts någon samlad översyn av totalförsvarets ledning i krig. Förändringar i de säkerhetspolitiska, militära och tekniska förhållandena har bl. a. lett till ett behov av bättre beredskap atl leda verksamheten i olika situationer i fred, kris och krig. För att motsvara dessa behov bör enligt min mening en ökad överensstämmelse eller möjligheter till en smidig övergång åstadkommas mellan ledningsorganisation och ledningsprinciper i fred, kris och krig. För försvarsmakten kan utgångspunkten vara ledningsförhållandena i krig me­dan utgångspunkten för den civila delen av totalförsvaret främst bör vara de principer som tillämpas i fred.

Behovet av säkerhet och snabbhet i lednings- och informationssystemen ökar, samtidigt som den militärtekniska utvecklingen och etl ökat sabota­gehot medför ökad risk för att sambandssystem och anläggningar störs eller bekämpas.

Jag anser att ledningsorganisationen bör utformas med en sådan flexibili­tet att omfördelning av ledningsresurser möjliggörs och alt alternativa ledningsmöjligheter och reservledningsfunklioner kan disponeras. Led­ningen skall således kunna utövas från den lämpligaste platsen i varie läge.

De möjligheter den tekniska utvecklingen ger bör enligt min mening utnyttjas för att bl.a. förbättra informationsbehandling och kommunika­tion saml för all öka uthålligheten i dessa funktioner.

Kommunernas nya roll i totalförsvaret och funktionsindelningen av den civila totalförsvarsverksamheten liksom samhällsutvecklingen är andra faktorer som påverkar ledningsfrågorna.

Ledningsorganisationer har en benägenhet att tillväxa i omfattning. I likhet med försvarskommittén anser jag därför att kravet på säkerhet och snabbhet i ledningen bäst tillgodoses med små, väl övade, ledningsorgan försedda med lämpliga tekniska hjälpmedel. Av detta skäl och med hänsyn till att konkurrensen om den kvalificerade personalen är stor bör enligt min mening möjligheterna att rationalisera organisationen för ledning i krig noga uppmärksammas.

Försvarskommittén har konstaterat atl tillräckligt underlag för ett samlat ställningstagande till frågan om totalförsvarets ledning i krig ännu inte

disponeras, men alt arbete med ledningsfrågorna påböriats i försvarsde-     39

partementel. Liksom kommittén anser jag det angeläget att understryka att


 


en samlad översyn av totalförsvarets ledning snarast bör fullföljas. Omfatt-     Prop. 1986/87:95 ningen och komplexiteten i denna fråga är dock så stor att elt par år torde åtgå för arbetet. Jag vill därför framhålla vikten av att successiva ätgärder vidtas för att utvecklingen inte skall avstanna, varvid dock helhetssynen måste bibehållas.

En samlad översyn av totalförsvarets ledning berör alla nivåer och sammanhanget mellan nivåerna. Utgående frän en samlad syn på lednings­behoven bör enligt min mening erforderlig ledningskapacitet fastställas för olika ledningsnivåer. Antalet ledningsorgan på varje nivå bör övervägas, varvid antalet civil- och militärområden särskilt prövas. Jag anser vidare att det bör övervägas hur varie ledningsnivå bör organiseras för att effek­tivt kunna leda den civila respektive den militära delen av totalförsvaret samt nä bästa samordning dem emellan. Regeringen har i januari 1987 lämnat överbefälhavaren och överstyrelsen för civil beredskap vissa upp­drag i denna fräga.

Den högre regionala nivån är betydelsefull för totalförsvarets ledning i krig och för krigsplanläggning. Civilbefälhavarnas ansvar och befogen­heter bör särskilt undersökas. Deras fredskanslier torde erfordra förstärk­ning för att förbättra krigsplanläggning för och samordning av de civila tolalförsvarsfunklionerna samt för all bättre kunna samverka med militär­befälhavarna. Även den lägre regionala nivån bör uppmärksammas bl.a. avseende länsstyrelsernas krigsorganisation. En utredning pågår inom re­geringskansliet i denna fråga. Jag har härvid samrått med chefen för civildepartementet.

Sammanhanget och informationsflödet mellan de olika ledningsnivåerna bör enligt försvarskommitlén undersökas, varvid så långt möjligt samma informationsvägar bör användas i krig som i fred. Inom överstyrelsen pågår en uppföljning av dessa frågor.

4.4 Totalförsvarets beredskap

Vår beredskap måste snabbt kunna anpassas till aktuella situationer genom balanserade och samordnade åtgärder inom hela totalförsvaret. Bered­skapssystemet bör medge god anpassning till den aktuella situationen av såväl resursernas styrka, typ och sammansättning som deras geografiska lokalisering.

Jag konstaterar att det är väsentligt att olika beredskapshöjande åtgärder kan beslutas i rätt tid och genomföras smidigt. Detta fömtsätter en effektiv underrättelsetjänst och ledning. Behoven har ökat att med lämpliga resur­ser i tid kunna hanlera uppkommande situationer i fred samt under kriser och neutralitet. Av särskild belydelse är därför alt kunna höja beredskapen inom olika sektorer innan beslut om beredskapslillslånd, krigsorganisering eller mobilisering fattas och att befogenheter och skyldigheter i detta avseende är helt klarlagda. I detta sammanhang bör understrykas betydel­sen av att sabotagehotet noga uppmärksammas.

Som försvarskommittén har konstaterat bör totalförsvarets beredskap i
första hand inriktas på alt snabbi kunna bygga upp motståndsförmågan
mot militärt angrepp, varvid krigsorganisering och mobilisering måste
           40


 


kunna fullföljas även om krigshandUngar har inletts. Jag delar försvars-     Prop. 1986/87:95 kommitténs uppfattning.

Jag anser det angeläget att underrättelsetjänsten bedrivs fortlöpande i fred så atl underlag för beslut om beredskapshöjningar erhålls i tid. Även underrättelsetjänsten bör snabbt kunna förstärkas så att möjligheterna till förvarning om hot mot landet förbättras. Ledningskapaciteten inom total­försvaret bör kunna förstärkas planmässigt så att erforderlig militär och civil ledning kan utövas anpassat till behoven i varie situation.

Jag har konstaterat att förmågan att snabbt vidta ätgärder och få ut effekt av dessa varierar mellan totalförsvarets olika delar. Det militära försvaret har ett väl etablerat beredskapssystem som dock bör vidareutvecklas avseende ledningsberedskap, insatsberedskap och mobiliseringsbered­skap. Inom den civila delen av totalförsvaret är beredskapen att snabbt påböria verksamhet hög inom de funktioner som är i verksamhet i fred, exempelvis hälso- och sjukvården, transporterna och energiförsöriningen. Inom sädana funktioner innebär emellertid beredskapshöjning att olika grader av utökning eller ändring av verksamheten mäste ske eller att verksamheten måste genomföras under störningar och med annan perso­naltillgång än vid lägre beredskap. Inom andra civila funktioner måste verksamhet som ej bedrivs i fred sältas igång.

Jag anser att det är väsentligt att förmågan att höja handlingsberedska­pen inom totalförsvaret vidareutvecklas. I fredstid förberedda, samman­hängande åtgärder, utgående från gemensamma operativa gmnder, bör därvid snabbi kunna utlösas. Sådana lill varandra anpassade åtgärder inom olika delar av totalförsvaret och inom olika delar av landet bör identifieras och planläggas för ett antal lypsituationer i fred, kris, under neutralitet samt vid krigsutbrott. Därigenom möjliggörs en snabb beredskapshöjning i skiftande lägen. Tyngdpunkten bör läggas på åtgärder för att snabbt kunna bygga upp vår motståndskraft mot militärt angrepp.

En höjd beredskapsnivå kan erfordras under avsevärd tid varför uthål­ligheten, liksom konsekvenserna inom samhället mäste uppmärksammas. Beredskapssystemels nära sammanhang med ledningssystemet måste en­ligt min mening beaktas i den fortsatta utvecklingen. Effektiv personalpla­nering och god utbildning är väsentliga fömtsättningar för en tillräcklig beredskap.

Jag anser att ett effektivare system för beredskapshöjning inom total­försvaret bör utvecklas. Utgångspunkten bör härvid vara vad jag nu har framfört. Jag avser att ta initiativ tUl en översyn härvidlag. En viss oklarhet råder beträffande beredskapsbegreppets innebörd inom totalförsvarets mi­litära respektive civila delar vilket försvårar möjligheterna att behandla totalförsvarsgemensamma beredskapsfrågor med klarhet och precision. I den kommande översynen bör även själva beredskapsbegreppet analyse­ras med sikte på att erhålla största möjliga ensning av terminologin.

Ett viktigt led i utvecklingen av beredskapen bör vara återkommande uppföljning av beredskapsläget, varvid bl.a. sammanhanget mellan civila och mUitära beredskapshöjande åtgärder inom elt och samma geografiska område kontrolleras.

Åtgärder i syfte att förbättra beredskapssystemet måste även innefatta  41

den administrativa beredskapen. Jag återkommer senare till dessa frågor.


 


4.5 Grunder för hälso- och sjukvården i krig                 Prop. 1986/87:95

Mälet för hälso- och sjukvården i krig är att varie människa som är i behov därav skall ges den vård som hennes tillstånd kräver sä långt möjligheterna medger.

Hälso- och sjukvården, socialtjänsten samt hälsoskyddet är enligl min uppfattning synnerligen betydelsefulla delar av totalförsvaret. En god be­redskap inom dessa områden förstärker trovärdigheten i våra övriga för­svarsansträngningar.

Hälso- och sjukvården i krig är en funktion av civila och militära kompo­nenter. Funktionen bygger huvudsakligen på samhällets civila hälso- och sjukvårdstillgångar, vilka kompletteras med de militära resurser som be­hövs för försvarsmaktens verksamhet i krig och som inte utnyttjas i freds­samhället. En helhetssyn bör tillämpas för att tillförsäkra att de olika delarna är sinsemellan balanserade och samordnade. Denna helhetssyn måste prägla såväl den långsiktiga planeringen i fred som det operativa utnyttjandet av resurserna i krig. En väsentlig förutsättning härför är en utökad och förbättrad samverkan mellan främst socialstyrelsen, försvars­makten och sjukvårdshuvudmännen.

1 1982 års försvarsbeslut (prop. 1981/82:102, FöU 18, rskr. 374) angavs vissa övergripande principer för inriktning av verksamheten inom hälso-och sjukvården i krig. Det påpekades atl brister bl.a. förelåg i fråga om sjukvärdsmateriel av förbmkningskaraktär samt i fråga om försörining av sjukvårdsanläggningar med värme, elektricitet, vatten och avlopp. Under försvarsbeslutsperioden har också åtgärder vidtagits som har inneburit att bristerna delvis har minskats.

Jag anser att den inriktning av verksamheten som angavs i 1982 års försvarsbeslut i huvudsak bör gälla även under den kommande försvars­beslutsperioden. Det är dock av synnerlig vikt att de kvarstående bristerna undanröjs. Chefen för socialdepartementet avser därför efter samråd med mig att i det följande föreslå regeringen att betydande resurser avdelas för att förbättra beredskapen inom hälso- och sjukvården. Åtgärderna och resursema bör koncentreras till beredskapen för krig med hänsyn till att de allvarligaste bristerna finns inom denna del.

Beredskapen i fråga om försörining med såväl sjukvärdsmateriel av förbmkningskaraktär som läkemedel för främst den civila hälso- och sjuk­vårdens behov ligger fortfarande pä en oacceptabelt låg nivå. Målet för de insatser som därför nu måste göras bör vara att vid den kommande förs­varsbeslutsperiodens slut ha byggt upp resurser så att i vart fall behoven för krig i huvudsak kan tillgodoses. Baserat på en fömyad analys av behovet av operationsannex bör även tillgången på varaktig sjukvårdsu-tmstning för dessa förbättras.

Försvarskommittén anser att ansvaret för försöriningsberedskapen be­träffande den civila fredsmässiga hälso- och sjukvården under etl förk­rigsskede och i krig åvilar sjukvårdshuvudmännen. Detta innebär enligt kommitténs mening att det ankommer på sjukvårdshuvudmännen att för dessa skeden ansvara för finansieringen av beredskapsålgärder i fråga om bl.a. sjukvärdsmateriel av förbrukningskaraktär. Försöoningsberedska-


42


 


pen avseende det i krig tillkommande behovet av förbrukningsmateriel och     Prop. 1986/87:95 läkemedel åvilar staten och bör således finansieras med statliga medel.

Tillgången på hälso- och sjukvårdspersonal är avgörande för hälso- och   . sjukvårdens kapacitet i krig. Nyckelfrågan är därvid personalens fördel­ning på  och  övning  inom  olika  delar  av  totalförsvarets  hälso-  och sjukvårdsorganisation.

Utbildningsverksamheten gavs hög prioritet i 1982 års försvarsbeslut. Det är av stor vikt att utbildning för hälso- och sjukvården i krig fortsätter och förstärks. Hälso- och sjukvård i krig bör ges ett större utrymme i bl. a. den ordinarie medicinska utbildningen. Utbildningen för verksamheten i krig bör i så stor utsträckning som möjligt decentraliseras till regional och lokal nivå och därvid ses som en naturlig del i den ordinarie personalutbild­ningen. Det är angeläget att utbildningsplikten i fred snarast utvidgas till att omfatta inte bara läkare utan all tjänslepliktig hälso- och sjukvårdsperso­nal. Delta skulle innebära att såväl militära som civila sjukvårdsenheter kan övas på ett godtagbart sätt. Chefen för socialdepartementet kommer senare denna dag efter samråd med mig att bl. a. lämna förslag till utvidgad utbildningsplikt för hälso- och sjukvårdspersonal m. fl.

Åtgärder för atl minska behovet av anstånd med värnpliktiga läkares tjänstgöring vid krigsförbandsövningar bör vidtas. Jag behandlar denna fråga under avsnitt 5.2.8. Utbildning där jag redogör för min syn på problemen med anstånd för värnpliktiga i allmänhet.

I 1982 års försvarsbeslut angavs att inriktningen borde vara att program­ansvaret för fjärrsjuktransporter, dvs. transporter mellan olika delar av landet, på sikt skulle föras över från försvarsmakten till socialstyrelsen. Innan detta kunde ske borde sjuktransportfrågan i sin helhet studeras i samverkan mellan berörda myndigheter och därvid särskilt prövas inrikt­ningen av och formerna för ledningen av sjuktransporterna. Utvecklingen har visat att programansvaret oförändrat bör åvila försvarsmakten. Jag anser därför att försvarsmakten fortfarande bör ha detta ansvar.

Kommittén anser att tillgången på sjuktransportkapacitet med helikop­ter är av betydelse för en effektivt fungerande hälso- och sjukvård. Snabba transporter av akut sjuka eller skadade innebär i många fall färre dödsfall, färre fall av invaliditet, minskat lidande och snabbare tillfrisknande för patienterna samt tidsbesparingar och lägre vårdkostnader inom hälso- och sjukvården.

Behov av helikoptrar för sjuktransporter föreligger i fred som komplette­ring till vägbundna ambulanser i stora delar av landet. Vid större olyckor och katastrofer finns dessutom behov att kunna genomföra samlade insat­ser med helikoptrar. I krig ökar de totala behoven av sjuktransporter med helikoptrar. För understöd av militära operationer föreligger inom för­svarsmakten behov av förband med helikoptrar för transporter av personal och materiel samt för sjuktransporter.

En ökning av sjuktransportkapaciteten med helikoptrar bör ske för att
tillgodose behovet i krig. En utökning av kapaciteten för detta ändamål bör
ske på ett sådant sätt att även behovet i fred kan tillgodoses. Kommittén
har inhämtat att det finns intresse för ett ökat landstingskommunalt och
statligt samarbete på detta område. Sjuktransporter med helikoptrar bör
    43

organiseras i landstingskommunal och statlig regi samordnat med försvars-


 


makten, rikspolisstyrelsen, privata helikopterföretag m. fl. för att tillgodo- Prop. 1986/87:95 se behoven av sjuktransporter i fred. 1 krig bör sjuktransporter med heli­kopter kunna ske samlat inom ramen för totalförsvaret. Vissa statliga medel bör avdelas för atl förbättra sjuktransportkapacilelen med helikopt­rar under förutsättning att sjukvårdshuvudmännen är beredda att medver­ka i motsvarande utsträckning. Ansvaret för civila sjuktransporter åvUar enligt kommitténs uppfattning sjukvårdshuvudmännen. Rikspolisstyrel­sens uppgifter belräffande luftburna sjuktransporter bör således överföras till sjukvårdshuvudmännen. Chefen för socialdepartementet avser att se­nare återkomma i dessa frågor efter samråd med mig och chefen för justitiedepartementet. I det sammanhanget kommer även en fråga som räddningstjänstkommittén tagit upp, nämligen beredskapen med försvars­maktens tunga helikoptrar i Norrland för medverkan i räddningstjänst under kvällar, nätter och helger, att behandlas. Belräffande försvarsmak­tens behov av helikoptrar återkommer jag senare.

Jag anser i likhet med försvarskommittén att del är angeläget att åtgärder vidtas för att förbättra den tekniska försöriningen och skyddet i krig. Åtgärder för atl säkerställa den tekniska försörjningen såsom t. ex. försöri­ning med el och vallen bör prioriteras före fysiskt skydd. Vidare är det viktigt att sjukvårdens skydd mot främst C- men även A- och B-stridsme-del förbättras. Skyddet bör successivt byggas upp så att i första hand hälso- och sjukvårdens personal och sjukhusens egenskydd förbättras och så atl möjlighet finns att ta emot, sanera och behandla C-skadade. Jag kommer senare att behandla frågan om skydd mot ABC-stridsmedel i allmänhet. Chefen för socialdepartementet kommer senare denna dag att behandla frågan om hälso- och sjukvårdens skydd i dessa hänseenden.

Vissa av dessa förslag kan komma atl medföra behov av ändringar i lagen (1964:63), om kommunal beredskap (omtryckt 1984:1027). En sär­skild utredare (Dir. 1985:01) gör för närvarande en författningsteknisk översyn av civilförsvarslagen (1960:74, omtryckt 1984:1026) och lagen om kommunal beredskap samt de andra författningar som reglerar de frågor som behandlas i dessa lagar. I avvaktan på resultatet av det arbetet lämnar jag nu inget förslag till författningsändringar.

4.6 Skydd mot kärnvapen, biologiska stridsmedel och kemiska hot

Försvarskommittén föreslog i sin säkerhetspolitiska rapport följande in­riktning i stort för skyddet mot kärnvapen (A-), biologiska (B-) stridsmedel och kemiska (C-) hot.

"Svensk säkerhetspolitik syftar bl.a. till att hålla Sverige utanför ett krig mellan stormaktsblocken. Lyckas vi stå utanför en inledande, konventio­nell fas av ett storkrig minskar även risken väsentiigt att vi blir utsatta för bekämpning med kärnvapen om kriget trappas upp. Ett tillräckligt starkt och allsidigt totalförsvar är en fömtsättning för att Sverige skall lyckas i

dessa strävanden. En planering till skydd mot effekterna av kärnvapenkrig

i vår omvärld kan mildra konsekvenserna för vår del avsevärt. Våra


 


skyddsåtgärder bör ocksä syfta till att öka statsmakternas möjligheter att     Prop. 1986/87:95 stå emot hot om kärnvapeninsats mot Sverige. Om kärnvapen skulle sättas in mot Sverige bör befintliga resurser inom totalförsvaret kunna kraftsam­las till att skydda och undsätta befolkningen och bereda de skadade vård.

Ambitionsnivån för skydd mot kemiska stridsmedel bör vara alt hindra en angripare att nå stora militära fördelar genom att utnyttja dessa. Sådana skyddsåtgärder skulle verka i avhållande syfte. Civilbefolkningens skydd mot kemiska stridsmedel bör förbättras successivt.

Skyddet mot biologiska stridsmedel bör syfta till att försvåra att insatser görs dolt. Detta skulle med hänsyn lill gällande internationella konven­tioner verka i avhållande syfte."

Jag kan helt instämma i kommitténs förslag och vill också erinra om atl dessa frågor utförligt behandlades i 1982 års försvarsbeslut, som i vissa hänseenden innebar en klar ambitionshöjning. Arbetet med att förverkliga denna pågår inom totalförsvarets myndigheter.

Överbefälhavaren utgav är 1982 en gmndsyn ABC vilken legat till grund för fortsatt planering, malerielanskaffning och utbildning inom försvars­makten. Under ledning av totalförsvarets chefsnämnd har utarbetats en gemensam grundsyn ABC för den civila delen av totalförsvaret. Den färdigställdes under sommaren 1986 och avses ligga till gmnd för myndig­heternas beredskapsförberedelser och planläggning samt informations-och utbildningsverksamhet. Det åligger numera överstyrelsen för civil beredskap att i fortsättningen samordna de närmare riktlinjer för skydd mot A- och B-stridsmedel samt C-hot som myndigheterna inom den civila delen av totalförsvaret utarbetar. I avvaktan på sådana myndighetsvisa riktlinjer har det inte alltid varit möjligt att precisera materielanskaffnings-och utbildningsbehoven för ABC-skydd.

I likhet med kommittén anser jag att arbetet med atl förbättra skyddet mot A- och B-stridsmedel samt C-hot bör fullföljas i syfte att uppnå de i 1982 års försvarsbeslut angivna målen, samtidigt som en fortsatt resurs­uppbyggnad sker.

Grundläggande för skyddet mot A- och B-stridsrnedel samt C-hot är en god förmåga till indikering, alarmering och ledning samt goda kunskaper om stridsmedlens och kemikaliernas verkningar och skyddet mot dessa. Statens räddningsverk har anmält att radiakskyddsorganisationen, som även skall hantera C-skydd, inte är samövad och atl behovet av kompetens inom krigsorganisationen ej kan tillgodoses pä grund av smal civil rekryte­ringsbas och korta utbildnings- och övningstider.

För att tillgodose behovet av särskilt skyddsutbildad personal inom totalförsvaret bör det därför med bl.a. försvarets skyddsskola som gmnd organiseras en för totalförsvaret gemensam utbUdning. Därigenom bör även behovet av specialutbildade handläggare vid myndigheterna liksom av utbildare kunna tillgodoses. Överbefälhavaren har på regeringens upp­drag i samråd med räddningsverket och överstyrelsen för civil beredskap lämnat förslag till regeringen härom. Jag avser att återkomma till regering­en i denna fråga.

Utrustning för automatisk C-indikering skulle väsentligt underlätta led­ningsfunktionen och höja skyddsnivån. Forskning och utveckling för atl få

45


 


fram så billig utrustning att den kan anskaffas i stort antal är angelägen.     Prop. 1986/87:95 Kedjan mellan indikering och alarmering måste också effektiviseras.

För livsmedelsförsöriningen är det angelägel att kunna indikera belägg­ningsfältet frän kärnvapeninsatser utomlands och bedöma radioaktiva sub­stansers spridning i naturen och upptagning av växter och djur. Därvid bör erfarenheterna av radioaktiva utsläpp i Sverige från Tjernobyl-olyckan kunna utnyttjas.

Skyddet mot verkningarna av A- och B-stridsmedel samt C-hot indelas i grundskydd och uppgiftsanknutet skydd. Förutom ett efter omständighe­terna anpassat grundskydd för befolkningen och totalförsvarets organise­rade enheter bör uppgiftsanknutet skydd för vissa väsentliga samhällsfunk­tioner prioriteras.

Inom försvarsmakten bör ett uppgiftsanknutet skydd mot C-stridsmedel i första hand byggas upp för den centrala ledningen samt för sådana förband och anläggningar som bedöms bli utsatta för tidig bekämpning i samband med ett angrepp mot vårt land och som är väsentliga för vår initiala försvarsförmåga.

Inom den civila delen av totalförsvaret bör vissa enheter i civilförsvarets undsättningsorganisation successivt ges förmåga att fullgöra sina uppgifter i C-miljö. C-skadade bör kunna las om hand inom hälso- och sjukvården. Övriga prioriterade funktioner bör ges ett med hänsyn till hotet avvägt skydd i syfte att kunna upprätthålla den nödvändigaste verksamheten.

Beträffande indikering och sanering i C-miljö behöver ansvaret inom den civila delen av totalförsvaret ytterligare preciseras. Räddningsverket har det samordnande ansvaret för utveckling av materiel och metoder samt för malerielanskaffning. Respektive funktionsansvarig myndighet har ansva­ret för att bygga upp och utnyttja sitt uppgiftsanknutna skydd. Möjligheter atl samutnytlja resurser bör tillvaratas. Jag avser föreslå regeringen att ge överstyrelsen för civil beredskap uppdrag i denna fråga.

Befolkningens gmndskydd bör enligt min mening förbättras. Ett förbätt­rat skydd mot joniserande strålning och mot kemiska stridsmedel och andra kemikalier bör, fömtom genom skyddsmmsbyggandet, även åstad­kommas med andra medel. En viktig åtgärd är härvid att vidta förberedel­ser för att utnyttja enklare typer av skydd som är verksamma mot radioak­tivt nedfall och - i kombination med andningsskydd — mol C-stridsmedel och andra kemikalier. Modernisering av äldre skyddsmm bör inriktas på skydd mot radioaktivt nedfall och C-stridsmedel. Långvarig vistelse i skyddsmm bör vara möjlig. Nyanskaffningen av andningsskydd bör inrik­tas så att dessa får längre användningstid och kan täcka ett bredare behov. Möjligheterna atl utnyttja andningsskydden vid fredsolyckor bör prövas. En mera lokal förrådshållning bör eftersträvas utgående från såväl krigs-som fredmässiga skyddsbehov.

Skyddet mot elektromagnetisk puls, EMP, från någon enstaka höghöjds­
explosion har sedan år 1982 ägnats stor uppmärksamhet inom försvars­
makten och försvarets forskningsanstalt och har beaktats vid konstmktion
och produktion av nya större anläggningar och system. Merkostnaderna
har varil rimliga. EMP-skydd ingår i utbyggnadsprogram avseende led­
ningsenheter, slridslednings- och sambandsanläggningar samt viktigare
       46
materiel. Komplettering av skyddet av redan färdiga anläggningar och


 


system är dyrare och dessutom är kunskapsläget bristfälligt. Ytteriigare     Prop. 1986/87:95 forskning och utveckling är angelägen.

Civilförsvarets ledningscentraler har eller kommer vid modernisering att fä någon form av EMP-skydd. Inom den civila delen i övrigt inom total­försvaret finns EMP-skydd endast vid enstaka funktioner.

Det på lång sikt mest ekonomiska är att beakta behovet av EMP-skydd i samband med nyanskaffning av viktigare syslem och anläggningar. Men det är angeläget att vissa av de befintliga, för totalförsvarets ledning och kontakterna med allmänheten mest betydelsefulla anläggningarna inom överskådlig tid får ett visst skydd. Därvid bör möjligheterna till hög repara­tionsberedskap och till att hålla vissa utmstningar urkopplade som reserv beaktas.

Inriktningen av försvarets forskningsanstalts ABC-program bör vara sådan att anstaltens särskUda ansvar kan upprätthållas. Forskningsanstal­ten bör enligt min mening biträda myndigheterna med uppbyggnaden av A-, B- och C-skyddet. Några särskilt angelägna forsknings- och utveck­lingsprojekt inom området är att praktisk utforma skydd mot EMP-verk-ningar, att utveckla en billigare utrustning för automatisk C-indikering saml att, mot bakgrund av erfarenheterna frän Tjernobyl-katastrofen, ut­värdera konsekvenserna för livsmedelsproduktionen av radioaktivt ned­fall. Jag vill erinra om att i denna senare fråga pågår ett samarbete mellan statens jordbruksnämnd och lantbruksuniversitetet. Jag återkommer till frågan om forskningens inriktning i avsnitt 7.

4.7 Ammunitionsröjning

Uppsättande av enheter för röjning av oexploderad ammunition har inplan­erats av statens räddningsverk och överbefälhavaren.

Räddningsverkets planering innebär att utbildning av enheter för den civila delens av totalförsvaret behov påbörjas budgetåret 1988/89. Försök genomförs tidigare. Totalt föreslås att 250-600 enheter organiseras till år 1997 beroende på planeringsalternativ. Hälften kan vara organiserade till år 1992.

Överbefälhavarens planering innebär att utbildning av mer kvalificerade enheter för totalförsvarets behov kan påbörias från budgetåret 1990/91 med tre enheter per år. Totalt kan 20 enheter vara organiserade år 1997.

Ammunitionsröjning är ett eftersatt område i totalförsvaret. Det är enligl
min uppfattning väsentligt att ammunitionsröjningsenheter organiseras av
statens räddningsverk och överbefälhavaren. För uppbyggnaden inom
försvarsmakten är överbefälhavarens planering enligl min mening lämplig.
Inom ramen för civilförsvarsverksamheten bör civilförsvarsbasema ha
resurser för ammunitionsröjning. I detta sammanhang bör del påpekas
vikten av all lämplig materiel utvecklas så att enheterna kan ges erforderlig
förmåga. Jag beräknar medel under anslaget H 1. Befolkningsskydd och
räddningstjänst för viss uppbyggnad av de ammunitionsröjningsenheter
som primärt är avsedda för civilförsvars verksamheten. Tidigare inplane­
rade medel för de mer kvalificerade ammunitionsröjningsenheterna inom
civUförsvaret föreslär jag, vilket framgår av mina förslag rörande anslags-
  47


 


fördelning, överföras till chefen för armén som organiserar sådana enheter    Prop. 1986/87:95 för totalförsvarets behov.

4.8 Totalförsvarets personalförsörjning

För att totalförsvaret skall kunna lösa de omfattande uppgifter som redovi­sats i det föregående erfordras att huvuddelen av befolkningen medverkar. Vid samhällets krigsorganisering - en svår omställning som kan behöva genomföras under pågående krigshandlingar — inkallas en stor del av landets arbetskraft till tjänstgöring inom försvarsmakten och civilförsva­ret. Behov av rätt utbUdad personal föreligger samtidigt vid myndigheter, företag och övriga områden som skall fortsätta sin verksamhet i krig. Konkurrensen ökar om olika personalkategorier mellan delar av totalför­svaret varför noggrannheten i planeringen av personalens utnyttjande bör utvecklas ytterligare. Grundprincipen att varje medborgare medverkar i den befattning där nyttan för totalförsvaret blir störst bör sålunda i framti­den tillämpas i än högre grad.

Somjag tidigare har framhållit tillgodoses personalbehoven bäst om vårt totalförsvar även i fortsättningen bygger på plikttjänstgöring såsom den allmänna värnplikten, civilförsvarsplikten och andra former av tjänstgö­ringsplikt. Totalförsvarets förmåga och styrka är beroende av dess förank­ring hos svenska folkel. Elt vikligt bidrag till totalförsvarets personalför-sörining lämnas dessutom av de medborgare som medverkar på frivilligba­sis. En utökad information bör dämtöver enligt min mening lämnas om atl varie medborgare behövs för landets försvar samt om hur sådan medver­kan kan ske.

Jag finner att gällande lagar, förordningar och myndighetsföreskrifter i huvudsak är tillfyllest och ger den formella grunden för befolkningens rättighet och skyldighet att medverka i totalförsvaret. Försvarskommittén har pekat på de problem som kan uppslå om fredstida arbetsmarknadslagar och avtal skall tillämpas under kriser och i krig. Den s. k. beredskapsdele­gationen (A 1983:02) har i princip slutbehandlat frågan om den arbetsrätts­liga lagstiftningen i krig och under beredskap. Chefen för arbetsmarknads­departementet avser inom kort att föreslå regeringen att lägga fram en lagrådsremiss i detta ärende.

Försvarsmaktens och civilförsvarets enheters förmåga i krig är beroende
av atl samträning av personalen genomförs i fred. För närvarande uteblir
av olika skäl en alltför stor del av personalen från repetitionsutbildningen,
vilket är till stor nackdel för bl. a. samträning. Särskilt anståndsproblemati­
ken har på olika sätt uppmärksammats. Jag anser att kraftfulla ätgärder bör
vidtas för all minska anstånden och finner att de förslag som har redovisats
av värnpliktsutbildningskommittén i betänkandet (SOU 1985:36) Värn­
plikten i samhället, i huvudsak kan läggas till grund för fortsatta åtgärder.
Inom enheter i vilka frivillig personal ingår, är möjligheterna att öva hela
enheterna begränsade. Jag anser att det är vikligt alt hela enheten övas. 1
samband med kommande översyn av frivilligkungörelsen den 27 maj 1970
(nr 301) avser jag aktualisera frågan om skyldigheten för frivillig personal
att fullfölja utbildning. Jag har tidigare kommenterat denna fråga i vad
        48

avser hälso- och sjukvårdspersonal under avsnitt 4.6.


 


Personalplaneringen, liksom andra försvarsförberedelser, bör utgå från     Prop. 1986/87:95 de gemensamma operativa grunder somjag tidigare har redovisat. Högsta prioritet beträffande personalförsörjning bör ges de verksamheter som är väsentliga för atl med kort förvarning snabbt bygga upp totalförsvarets motståndskraft mot militärt angrepp.

Den del av landets arbetskraft som inte tas i anspråk i krig genom pliktlagar bör fortsätta sin ordinarie yrkesutövning. Brist på arbetskraft till följd av inkallelser får täckas genom omfördelning av personal och utnytt­jande av i övrigt ej ianspråktagna delar av befolkningen.

Försvarskommittén anser att arbetsmarknadsstyrelsen bör ges förbätt­rade möjligheter att planera för arbetskraftens utnyttjande i krig. Delta förutsätter att myndigheters och företags personalplanering avsevärt för­bättras. Denna planläggning bör enligt kommitténs uppfattning komplet­teras så att den täcker alla krigsviktiga myndigheter, företag m. m. och genomförs åtminstone på en översiktlig nivå. Chefen för arbetsmarknads­departementet kommer senare denna dag att närmare gå in pä detta.

Det ökade antalet kvinnor i traditionellt mansdominerade yrken och pä viktiga poster i företag och förvaltning förbättrar möjligheterna att fortsät­ta verksamheten även efter de omfattande inkallelser av män som är en förutsättning för totalförsvarets krigsorganisering. Chefen för arbetsmark­nadsdepartementet kommer senare denna dag att närmare gå in på delta.

Jag vill i detta sammanhang betona vikten av atl nyckelpersonal pä ledande befattningar ges möjlighet att fortsätta sin verksamhet i krig fömt­satt att verksamheten från totalförsvarssynpunkt då är nödvändig. Prin­ciper för prioritering av vissa personalkategoriers utnyttjande utvecklas för närvarande av berörda myndigheter på central nivå varefter en ökad delegering avses ske till den högre regionala nivån. Som följd av den uppbyggnad som pågår av kommunernas krigsorganisation lorde konkur­rensen om viss personal komma att öka ytteriigare. Arbetsmarknadsstyrel­sen har på regeringens uppdrag lämnat vissa förslag till totalförsvarsbefatt­ningar m. m. Ärendet bereds för närvarande inom regeringskansliet.

Personer som erfordras i viktiga civila befattningar befrias frän krigs­tjänstgöring i försvarsmakten genom uppskov om därigenom nyttan för totalförsvaret ökar. Enligt min mening måste dock noggrannheten i hante­ringen av uppskovsfrågor förbättras. Dels mäste behovet av uppskov prövas bättre, dels måste beviljade uppskov fortlöpande prövas av myn­digheter och företag. Genom en förbättrad personalplanering kan sålunda personal som ej längre behövs på civila befattningar åter ställas till för­svarsmaktens förfogande. Del totala behovet av uppskov torde därmed ej öka.

Civilförsvarets personalförsörining bör inriktas mot att föryngra organi­sationen. Kvinnor, vapenfria tjänstepliktiga och värnpliktiga vilka före 47 års ålder lämnat försvarsmakten bör i ökad utsträckning tas i anspråk inom civilförsvaret.

Jag anser det vara nödvändigt att civilförsvaret förbättrar sina rutiner
och sin kapacitet för att snabbt ta hand om och krigsplacera den personal
som tillförs civilförsvaret. Därigenom underlättas alt framförallt den per­
sonal som överförs från försvarsmakten kan inplaceras i civilförsvarets
              49
krigsorganisation.

4    Riksdagen 1986/87. I saml. Nr 95


 


I I982års försvarsbeslut angavs att befattningsanalyser bör göras och Prop. 1986/87:95 kvalifikationskrav utarbetas för befattningar inom civilförsvarels krigsor­ganisation. Försvarskommitlén finner det anmärkningsvärt att sä inte har skett. Sådana befattningsbeskrivningar är enligt kommitténs mening nöd­vändiga för att effektivt kunna sköta bemanningen av krigsorganisationen. Införandet av befattningsanalyser m.m. utgör härvid en viktig del. Jag delar försvarskommitténs uppfattning härvidlag och avser alt föreslå rege­ringen att uppdra åt statens räddningsverk att genomföra befaltningsana-lyser.

Värnpliktsutbildningskommittén har föreslagit att den utbildning som i fred kan ges vapenfria tjänstepliktiga skall inriktas mot lämpliga krigsbe­fattningar och även leda till krigsplacering efler genomförd utbildning. Värnpliktsutbildningskommittén har ocksä föreslagit att vapenfriutbild­ning skall koncentreras till vissa prioriterade verksamhetsområden. Ett av dessa är civilförsvaret. Ett antal befattningar inom civilförsvaret kräver längre utbildning, exempelvis personal inom området skydd mot ABC-stridsmedel.

Jag anser att bl. a. vapenfria tjänstepliktiga i ökad omfattning bör utbil­das och krigsplaceras pä sådana befattningar inom bl. a. civilförsvaret. Jag kommer senare att föreslå regeringen hur vapenfria tjänstepliktiga bör tas i anspråk i krigsorganisationen.

Det militära försvarets behov av personal behandlas i avsnitt 5.2.7.

4.9 Ledning av program- och funktionsutvecklingen samt produktionen

Riksdagen beslutade år 1970 om ett nytt ledningssystem för försvaret (prop. 1970:97, SU 203, rskr. 420). Detta syslem utvecklades ytteriigare genom beslut år 1978 (prop. 1977/78:63, FöU 9, rskr. 174) och år 1980 (prop. 1979/80:135, FöU 19, rskr. 326). Riksdagen framhöll härvid särskilt alt försvarets planerings- och ekonomisystem skulle vara ett samlat led­ningssystem för all verksamhet i fred inom försvaret. Verksamheten inom försvarsmakten skulle byggas upp med krigsförbanden som samlande be­grepp i planering och genomförande. Undersökningar har visat att led­ningssystemet i detta avseende inte har fungerat på avsett sätl.

I syfte att hitta vägar att avhjälpa dessa brister har ett arbete utförts
inom försvarsdepartementet. Del har redovisats i rapporten (Ds Fö
1986:5) Försvarets planerings- och ekonomisystem - regeringens styr­
ning. Huvudtanken är där att de mål som anges i försvarsbeslutet för
femårsperioden i form av kvalitet och kvantitet hos krigsförbanden även
skall utgöra mål för de centrala myndigheternas produktion. De hittillsva­
rande årsvis uppstyckade produktionsmålen från statsmakternas sida
avses därför tonas ned i hög grad. Det viktiga blir i stället att visa och följa
upp hur myndigheternas verksamhet gradvis leder mot försvarsbeslutets
mål. Detta gäller såväl utbildning som malerielanskaffning. Den hittillsva­
rande i många fall detaljerade redovisningen till riksdagen av planerade
verksamheter ett visst budgetår avses sålunda ersättas med redovisningar
av förutsättningar och möjligheter att nä detta till krigsorganisationens
      50

förmåga och beredskap relaterade mål.


 


I propositionen 1985/86:25 anmälde föredraganden att en översyn av      Prop. 1986/87:95 materielplaneringen i vad avser beställningsbemyndiganden och överpla­nering skulle genomföras. Denna har redovisats i oktober 1986 genom rapporten (Ds Fö 1986:4) Överplanering, bemyndiganden och anslagsav-räkning.

De båda utredningarna berör i stor utsträckning vilka metoder som regeringen bör utnyttja för all styrningen mot myndigheterna skall riktas mot de väsentligaste frågorna samt hur omfattningen av denna styrning skall kunna minskas väsentligt. 1 vad rör propositioner kommer de redovi­sade principerna att slå igenom successivt. Redan i årets budgetproposi­tion kommer den hittillsvarande indelningen i delproduktionsområden att utgå. Den tidigare uppdelningen av anslagen för materiel till försvarsgre­narna på dels anskaffning dels forskning kommer att upphöra.

Principerna stämmer väl överens med de förslag lill styrning av myndig­heternas verksamhetsinriktning som regeringen senare denna dag ger riks­dagen i propositionen 1986/87:99 om ledning av den statiiga förvaltningen. Myndigheterna ansluter sig till de föreslagna tankegångarna. Förändringar­na i ledningssystemet kommer att införas successivt och jag bedömer att de är helt genomförda och under full tillämpning vid slutet av denna försvarsbeslutsperiod.

Jag vill i sammanhanget erinra om att regeringen i årets budgetproposi­tion (1986/87:100, bil. 2 s.l8) även har anmält de principer som bör gälla i vad rör byggnadsverksamhet. Dessa principer kommer givetvis att inarbe­tas i och anpassas lill vad jag har angivit om utvecklingen av ledningssyste­met för försvaret.

1 propositionen 1984/85:160 om ledningen av de civila delarna av total­försvaret m. m. lämnades förslag i syfte att förbättra ledning och samord­ning inom totalförsvaret. Riksdagen beslöt i enlighet med förslaget (FöU 11, rskr. 388). Den civila delen av totalförsvaret indelades i funktioner med ansvariga myndigheter. Överstyrelsen för ekonomiskt försvar ombildades till överstyrelsen för civil beredskap och fick vidgade uppgifter när det gäller att samordna de civila beredskapsförberedelserna.

De ändrade förutsättningarna för ledning och samordning inom den civila delen av totalförsvaret har medfört atl vissa delar av dess lednings­system har setts över. I december 1986 har överstyrelsen för civil bered­skap på regeringens uppdrag redovisat vissa förslag lill ett förenklat och effektiviserat planerings- och budgeteringssystem för totalförsvarets civila del i rapporten "Översyn av studie- och planeringsverksamheten m. m. för den civila delen av totalförsvaret". Även dessa förslag kommer helt eller delvis atl successivt genomföras.

4.10 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu anfört hemställer jag att regeringen bereder riksdagen tillfälle

att ta del av vad jag anfört om vissa för totalförsvaret gemensam­ma frågor.

51


 


5 Totalförsvarets militära del                           Prop. 1986/87:95

5.1 Det senast förflutna budgetåret (1985/86) 5.L1 Verksamheten

Verksamheten under budgetåret 1985/86 baseras på 1982 års försvarsbeslut och den fortsatta inriktning som statsmakterna därefter beslutat om.

Beredskapsförbättrande åtgärder har vidtagits inom flera områden. In­satsberedskapen har upprätthållits. Ingripanden pä gmnd av incidenter till sjöss och i luften har legat på samma nivå som tidigare. Ubåtsskyddsverk-samhelen har prioriterats och förmågan inom detta område har planenligt förbättrats under året.

Ca 49 000 värnpliktiga har gmndutbildats och ca 78 000 har repetitionsut-bildats. Antalet gmndutbildade är något större än vad som planerats på grund av vissa brister i styrsystemet. Grundutbildningen har genomförts med i vissa delar begränsat utbildningsresullal främst beroende på stora vakanser bland anställd militär personal. Repetitionsutbildningen har be­gränsats något.

Fredsorganisationsplanen i 1982 års försvarsbeslut omfattade krav på personalminskningar för att ge nödvändiga besparingar till förmån för krigsorganisationen. Under budgetåret 1985/86 underskrider försvarsmak­ten den planerade ramen med ca 1 600 yrkesofficerare och 470 civila. Bristen på yrkesofficerare tenderar att öka. Huvudorsakerna är stora förtidsavgångar i förening med låg rekrytering under några är, främst inom armén. Personalläget är allvarligt och åtgärder måste vidtas för att bryta den negativa utvecklingen. Åtgärder har vidtagits för atl nå en långsiktig lösning pä problemet med avgångar av piloter till civila flygbolag. Således har bl. a. ett avtal om löner och andra anställningsvillkor för flygtjänstgör-ande personal slutits under våren 1986.

Exempel på materielärenden under budgetåret är för armén, dels leve­ranser av renoverade och modifierade stridsfordon, helikoptrar, bro- och sjukvärdsmateriel, dels beställning av pansarvärnsvapen, mörkemlrustn-ing, eldhandvapen och viss radiomateriel. Till marinen har levererats ett minröjningsfartyg, en ubåt av typ Västergötland, ubålsjaktflygplan samt materiel för KA-bataljoner. Projektering av ubåt 90 och lätt kustrobot har beställts. Inom flygvapnet ombeväpnades ytterligare en jaktdivision till JA 37 Viggen. Fortsatt utbyggnad av slridslednings- och luftbevaknings-systemet har skett med stridsledningsradar PS 860 och PS 870. Även flyg-bassystemet har byggts ul. Flygplan och försöksutruslning för flygburen radar har beställts. Utvecklingen av JAS39-systemet har genomförts i stort planenligt.

Inom byggnadsområdet har planerad verksamhet i stort kunnat genom­föras. Den ekonomiska situationen har resulterat i att vissa ny- och om-byggnadsprojekt fått senareläggas. Avvecklingen av mark och byggnader som försvarsmakten inte längre behöver har genomförts i avsedd omfatt­ning. Avyttring har skett av bl.a. Tl:s etablissement i Linköping, T4:s etablissement i Hässleholm och av Frösundaområdet i Solna.


52


 


5.1.2 Det ekonomiska utfallet                                           Prop. 1986/87:95

Utgiftsramen för det militära försvaret uppgick för budgelårel 1985/86 till 20908525000 kr. i prisläge februari 1984 (prop. 1984/85:100, bil. 6, FöU7 och 9, rskr. 131 och 258). Regeringen bemyndigades att justera utgiftsra­men för det militära försvaret för budgetåret 1985/86 med hänsyn till prisutvecklingen enligt försvarsprisindex med beaktande av växelkursför­ändringar m. m. efler febmari 1984.

Efter kompensation för prisökningar enligt vad som ovan nämnts upp­gick den militära utgiftsramen under budgetåret 1985/86 till 23404321 000 kr. Denna ram har justerats enligt följande:

Tillkommer:

Löner lill personal med s. k. NOM-garanti                      -l-  1 700000 kr.

Medel för viss flygplansanskaffning för havsövervakning   4-25000000 kr.

Avgår:

Överutnyttjande av utgiftsramen för

budgelårel 1984/85 (prop. 1985/86: 100.

bil, 6 s, 20. FöU 8. rskr. 182)                                       -61 772000 kr.

F 16. Frivilliga försvarsorganisationer (FöU 1984/85:9)      3 250000 kr.

Summa korrigering                                                —38 322 000 kr.

Den tillgängliga utgiftsramen för det militära försvaret budgetåret 1985/86 blev därmed 23404 321000-38 322000 = 23 365 999000 kr. Enligt riksrevisionsverkels budgetredovisning uppgick utgifterna under de ram­bundna anslagen inkl. ianspråktagna prisregleringsmedel till 23 600660000 kr. Utgifterna var alltså 23600660000 - 23 365999000 = 234661 000 kr., avrundat 234,7 milj. kr., större än utgiftsramen. Detta belopp skall emeller­tid justeras ner med hänsyn till vissa redovisningstekniska effekter av övergången till nytt system för utgiftsredovisning (SFS 1986:204). Denna justering uppgår till 30,8 milj. kr. Det sammanlagda övemtnyttjandet kan därmed beräknas till 234,7-30,8 = 203,9 milj. kr. Regeringen kommer med stöd av riksdagens bemyndigande (prop. 1985/86:100, bil. 6 s. 54, FöU 5, 8 och 9, rskr. 117, 182 och 278) att beakta det sålunda justerade övemtnytt­jandet när utgifterna för det militära försvaret för budgetåret 1986/87 pris-regleras.

S.L3 Verksamheten under innevarande budgetår (1986/87)

För verksamheten under budgetåret 1986/87 gäller de riktlinjer som finns angivna i tidigare riksdagsbeslut (prop. 1985/86:100, bil. 6 och skr. 1985/86:156, FöU 5, 8 och 9, rskr. 117, 182 och 278) samt i regleringsbrevet för budgetåret.

Åtgärder vidtas för att minska förtidsavgångar och öka rekryteringen
avseende militär personal. Trots detta kommer bristen pä t. ex. piloter att
öka på grund av avgångar till de civila flygbolagen. För att beredskapen
skall kunna upprätthållas har därför tjänstgöringsbestämmelserna ändrats
så att de piloter som slutar skall kunna kallas in för tjänstgöring under
längre sammanhängande perioder. Vid irafikflygarhögskolan (TFHS) kom-
    53


 


mer under våren  1987 45 elever att genomgå utbildning. En önskvärd     Prop. 1986/87:95 utvidgning av utbildningen har inle kunnat komma till stånd. För närvaran­de pågår elt arbete med att anpassa utbildningstidens längd vid TFHS så att ytterligare elever skall kunna utbildas.

Försvarsmakten överutnyttjade förra budgetåret utgiftsramen med ca 200 milj. kr. Enligl rikdagens beslut skall därför innevarande budgetårs utgiftsram, inklusive kompensation för pris- och lönestegringar, reduceras med motsvarande belopp. Detta innebär atl tillgängliga medel inte är tillräckliga för att fullt ut genomföra planlagd verksamhet detta budgetår. Omfattande omplaneringar har därför visat sig nödvändiga. Regeringen har således beslutat att minska och senarelägga malerielanskaffning, nybygg­nationer samt begränsa arméns repelilionsutbildning. Även grundutbild­ningstiden inom armén har förkortals någol. Regeringen har beslutat om denna förändrade inriktning av verksamheten för att så långt möjligt undvi­ka etl allvarligt överutnyttjande även under innevarande budgetår. Om-planeringen har enligt min mening varit nödvändig för alt skapa en stabi­lare grund för planeringen av verksamheten under kommande försvarsbe­slutsperiod och därmed öka säkerheten i försvarsplaneringen.

Inom materielomrädet beställs för armén bl. a. truppradio 8000, renove­rings- och modifieringsåtgärder för luftvärnsbataljon 48. Renoverings- och modifieringsåtgärder för stridsvagn 103 fortsätter. Utveckling av arlilleri-lokaliseringsradar och beväpning till stridsfordon 90 påbörias. Produk­tionen av kuslkorvetler typ Göteborg, minröjningsfartyg typ Landsort och ubåtar typ Västergötland fortsätter. Moderniseringen av ubåtar typ Sjöor­men och fasta tunga batterier fortsätter. Lätta kustrobotar beställs. Modi­fiering av de lunga helikoptrarna fortsätter och ytterligare materiel för ubålsskydd anskaffas. Utveckling påbörias av tung kustrobot och ny ubålsjakttorped. Inom flygvapnet sker fortsatt ombeväpning av jaktflyg-förbanden till JA 37. Åtgärder fortsätter för modernisering och gångtidsför­längning av jaktflygplanet J35. Helikoptrar överförs till marinen och er­sätts med en ny typ för regional flygräddning. Anskaffning fortsätter av utrustning för stridslednings- och luftbevakningssystemel. Ytterligare ma­teriel tillförs för modernisering och utbyggnad av flygbassystemel. Ut­vecklingen av flygplan JAS 39 och flygburen radar fortsätter.

Byggnadsarbeten genomförs i huvudsak planenligt. Viss anskaffning av mark genomförs. Avveckling genomförs av mark, byggnader och anlägg­ningar som inte längre erfordras för försvarsmaktens behov. Planerad nybyggnadsproduktion av befästningar m. m. kommer att omfatta ett antal ammunitionsförråd i betong, ombyggnad av etl tungt K A-batteri, ubåts­skyddsåtgärder, utbyggnad av radarstationer och flygbaser. Kasernpro­duktionen omfattas av ett flertal nybyggnads- och ombyggnadsprojekt.


54


 


5.1.4 Försvarsmaktens organisation m.m. i juni 1987, en översikt

Försvarsmaktens resurser efter mobilisering i läge juni 1987 framgår av följande sammanställning.


Prop. 1986/87:95


 


Armén

Infanteribrigader 77 Infanleribrigader 66 Norrlandsbrigader Pansarbngader Mekaniserade brigader Fältbataljoner Lokalförsvarsbataljoner Hemvärnet


10

8

5

5

I

ca 105

ca 85

ca 100000


Marinen

Torpedbåls-/Robotbåts-/

Kuslkorvettdivisioner        4

Palrullbålsdivisioner          4

Minfartygsflolliljer              6

Ubålsflottiljer(molsv.)        2

Minröjningsflottiljer           8

Helikopterdivisioner          4
Kustarlilleribataljoner              ca 30


 


Flygvapnet

Jaklflygdivisioner JA 37      7

Jaktflygdivisioner J 35       4

Attackflygdivisioner AJ 37 5,5

Spaningsflygdivisioner S 37     6

Lätta attackflygdivisioner  4

Slril- och basbalaljoner    44


Operativ ledning

Högkvarteret

Militärområdesslaber


Totalt kan försvarsmakten mobilisera ca 850000 man (inkl. hemvärn).

5.2 Det militära försvarets fortsatta utveckling

Försvarskommittén har i sitt slutbetänkande (SOU 1987:9) lämnat förslag rörande det militära försvarets fortsatta utveckling. Mina överväganden överensstämmer i allt väsentligt med försvarskommitténs förslag. Dessa redovisas därför inte här utan jag hänvisar till slutbetänkandet.


5.2.1 Bakgrund och inriktning

I avsnitt 3 har jag behandlat försvarsmaktens uppgifter såväl i krig som i fred och i olika kris- och neutraliletssiluationer samt lämnat förslag till mål för totalförsvaret. Försvarsmaktens kapacitet att motstå väpnat angrepp utgör, somjag där angett, den viktigaste grunden för totalförsvarets krigs-avhållande förmåga, varför invasionsförsvar är den främsta utgångspunk­ten för försvarsmaktens utveckling.

Jag har haft tillgång till ett omfattande underlag för mina överväganden och ställningstaganden. Överbefälhavaren har redovisat sin perspektivplan ÖB 85. Grundat på perspektivplanen har försvarskommitlén i en särskild skrivelse till regeringen den 7 febmari 1986 meddelat sina förslag till inriktning av programplaneringen för perioden 1987/88-1991/92. Regering­en gav pä denna gmnd anvisningar till myndigheterna för planeringen. Överbefälhavaren har därefter redovisat sin programplan för det militära försvaret 1987—1992. Försvarskommittén konstaterar i sitt betänkande att programplanen redovisar en betydande ökning av kostnaderna för den verksamhet som föreslogs i perspektivplanen och som låg tiU gmnd för kommitténs förslag till inriktning av programplaneringen. Överbefälha­varen har därefter redovisat en revidering av programplanen med innebör­den att kostnaderna för förbandsverksamheten enligt perspektivplanen har


55


 


ökat ytterligare. Jag vill allmänt understryka att den inriktning som anges i     Prop. 1986/87:95 del följande utgår från nu befintligt underlag. Ändrade förhållanden av olika slag kan komma att påverka genomförandetidpunkten för olika ätgär­der.

Överbefälhavaren har i programplanen redovisat läget inom försvars­makten år 1987. Överbefälhavaren bedömer därvid att krigsorganisation­ens samlade effekt har allvarliga svagheter i förhåUande till de styrkor i omvärlden som kan sättas in emot oss. Med det nu rådande läget inom försvarsmakten som utgångspunkt redovisar jag i det följande mina förslag i fråga om försvarsmaktens inriktning och fortsatta utveckling.

Erfarenheterna under de senaste försvarsbeslutsperioderna har visat att de planer som har legat till grund för försvarsbesluten har varit behäftade med betydande osäkerheter, främst avseende förhållandet mellan planerad verksamhet och tillgängliga ekonomiska resurser. Osäkerheterna har dels rört de bedömda kostnaderna för inplanerad verksamhet, dels prisutveck­lingen och priskompensalionen samt behovet av reserver i planerna.

Överbefälhavaren har under en följd av år påtalat den osäkerhet i plane­ringen som kan hänföras till prisutvecklingen och systemet för priskom­pensation. Mot bakgrund av osäkerheterna i dessa avseenden föreslår jag i det följande på grundval av försvarskommitténs rekommendation ett för­slag till modifierat priskompensationssystem som enligt min mening redu­cerar detta slag av osäkerhet.

Den osäkerhet som ligger i de beräknade kostnadema för inplanerad verksamhet berörs dock inte av valet av priskompensationssystem.

Denna osäkerhet som enligt min mening måste anses betydande kan påverka möjligheterna att genomföra den planerade verksamheten under försvarsbeslutsperioden. Enligt min mening kan denna osäkerhet medföra att statsmakternas ställningstagande till krigsorganisationens långsiktiga utveckling kan behöva förändras under den aktuella perioden. Omplaner­ingar bl.a. i form av reducerad respektive senarelagd malerielanskaffning kan bli nödvändiga. Jag avser att särskilt följa denna fräga under försvars­beslutsperioden och återkomma till regeringen med förslag till åtgärder för att öka säkerheten i planeringen.

Krigsorganisationen måste enligt min mening utvecklas med beaktande av hotutvecklingen och den allt svårare slridsmiljö som främst den mililär­tekniska utvecklingen medför. Med utgångspunkt i dessa förhållanden och de nuvarande bristerna inom försvarsmakten bör enligl min mening priori­tet ges åt dels sådana åtgärder som syftar till att höja krigsorganisationens personella kvalitet och utbUdningsnivå, dels åtgärder för utnyttjande av den tekniska utvecklingen för att modernisera och komplettera befintliga och beslutade system i syfte att på så sätt förbättra deras verkan. Härut­över bör en antalsmässig utökning ske i fråga om vissa särskilt viktiga förband. Den gmndläggande principen att försvarsmakten bygger på den allmänna värnplikten bör således enligl min mening kombineras med en hög teknisk nivå för delar av krigsorganisationen. Därav följer atl kvalite­ten inom krigsorganisationen i framtiden kan behöva differentieras ytterli­gare med hänsyn till förbandens uppgifter.

För alt förbättra krigsorganisationens styrka och beredskap har jag          56


 


funnit det särskilt angelägel att en tillräcklig tillgång på för sina uppgifter Prop. 1986/87:95 kvalificerade anställda säkerställs. Den för närvarande negativa utveck­lingen beträffande tillgången på yrkesofficerare mäste därför brytas. Även beträffande reservofficerare är tillgången i krigsorganisationen otillräcklig. Rekryteringen av dessa kategorier bör därför stimuleras och åtgärder bör vidtas för att minska förtidsavgängarna.

Jag har tidigare understrukit den ökade betydelsen av en effektiv under­rättelsetjänst och en god beredskap varför dessa områden bör särskilt uppmärksammas i samband med försvarsmaktens utveckling.

Den tekniska och strategiska utvecklingen har, enligt min uppfattning, givit anledning att prioritera luftförsvarets utveckling och dess verkans­möjligheter i olika delar av landet. Jag har funnit det mest angeläget att i detta avseende öka kapaciteten och uthålligheten hos befintliga och kom­mande flygsystem med moderna vapen och elektroniska motmedel, för­bättrad stridsledning och luftbevakning samt utökad baskapacitet. En ut­ökning av antalet flygförband bör övervägas inför 1992 års försvarsbeslut. Luftvärnet, som är en väsentlig del i luftförsvaret, bör utökas främst avseende system med längre räckvidd och allväderskapacitel.

Utvecklingen av en angripares möjligheter till amfibieoperationer bör beaktas vid den fortsatta utvecklingen av vår förmåga till insats mot sjömäl. Antalet ubåtar bör öka och ubåtsförbanden bör ges ökad kapacitet. Ytteriigare tunga kustrobotförband bör tillföras, kapaciteten för sjömin-krigföring ökas, skärgårdsförsvaret förslärkas samt systemet AJ37 ges förmåga att bära moderna sjömålsrobotar.

Förmågan till övervakning av våra kuster och vårt sjöterritorium bör förstärkas. Ett nytt, mångsidigt användbart ytstridsfartyg bör tas fram.

Ubåtsskyddets kvalitativa utveckling bör påskyndas under den kom­mande femårsperioden, varvid sådana system bör prioriteras som också har högt värde i invasionsförsvaret.

För arméstridskrafterha bör inriktningen under den närmaste femårspe­rioden främst vara att höja utbildningsnivån. Stora delar av den materiella förnyelsen måste däremot anstå till 1990-talet. Enligt min mening kommer förnyelsebehovet då alt vara stort. Det underlag som redovisats av överbe­fälhavaren är enligt min mening inte tillräckligt för att det skall vara möjligt att ta ställning till arméns fortsatta utveckling. Däremot förutses behov av vittgående ställningstaganden föreligga med början vid nästa försvarsbe­slut.

Jag anser att kompletterande underlag beträffande utvecklingen av ar­méns krigsorganisation, förbandsomsältning, utbildningssystem och freds­organisation bör tas fram redan till år 1988. Det är angelägel att delta underiag möjliggör att framför alll utbildningen i väsentliga avseenden kan förbättras och fredsorganisationen ges en stabil långsiktig inriktning så att ertbrderliga beslut i dessa frågor kan fattas av riksdagen år 1989. Fredsor­ganisationen bör utvecklas för att ge bästa möjliga organisatoriska förut­sättningar för omsättning, utbildning och samträning av krigsförbanden, varvid möjligheterna att rationalisera fredsverksamheten bör utnyttjas.

Förbättringar av arméns utbildningssystem fordrar att ekonomiska re­
surser satsas på detta område redan från periodens börian. Jag avser
       57


 


föreslå regeringen att medel därutöver reserveras för detta ändamål och att     Prop. 1986/87:95 dessa ställs till arméns förfogande då ett tillräckligt beslutsunderiag för förbättringar av utbildningen föreligger.

Rationaliseringarna inom försvarsmakten bör enligt min mening fortsät­ta. Den inriktning som lades fast i 1982 års försvarsbeslut avseende peri­oden 1987-1992 bör fullföljas. För perioden efter år 1992 har jag förutsatt fortsatta rationaliseringar. Rationaliseringsmöjligheterna bör analyseras och dessa samt andra förändringar inom försvaret bör förberedas i den fortsatta planeringen så atl krigsorganisationens förnyelse kan förverkli­gas.

Här föreslagen inriktning innebär att vissa system och funktioner inom marinen och flygvapnet prioriteras under den närmaste femårsperioden. Under den därpå följande femårsperioden är min inriktning att priorUera arméns materiella förnyelse i en moderniserad struktur och organisation. Att lägga fast denna blir en huvudpunkt inför 1992 års försvarsbeslut.

Mina konkreta förslag avser den närmaste femårsperioden och till denna kopplade ekonomiska förutsättningar. Beroende på behovet av långsik­tighet i försvarsplaneringen finner jag det emellertid nödvändigt att riksda­gen i 1987 års försvarsbeslut också anger inriktningen i huvuddrag för den därpå följande femårsperioden.

Jag har noterat de svårigheter som försvarsmakten haft att genomföra planerad verksamhet inom gällande ekonomiska ramar och de likviditets­problem som uppträtt främst innevarande budgetår. Jag vUl understryka betydelsen av att säkerheten i planeringen inte minst inför kommande försvarsbeslutsperiod förbättras och att produktionsledningssystemel sna­rast utvecklas så att det underlättar genomförandet av en verksamhet som är i balans med de ekonomiska tillgängarna. Jag vill också inskärpa bety­delsen av klara ansvarsförhållanden i dessa sammanhang och att chefer på olika nivåer styr verksamheten på ett effektivt sätt.

Krigsorganisationen bör enligt min mening utvecklas kvantitativt i hu­vudsak enligt följande tabell. Jag avser föreslå regeringen att i annat sammanhang mer utförligt precisera målet för krigsorganisationens ut­veckling enligt vad jag tidigare har anfört i avsnitt 4.4. Belräffande utveck­lingen av arméns krigsorganisation avser jag återkomma särskilt i budget­proposition 1988/89.


58


 


ca 40

Förband/enheter

Infanteribrigader 77 Infanleribrigader 66 Norrlandsbrigader Pansarbrigader Mekaniserad brigad Fällbalaljoner Lokalförsvarsbataljoner Hemvärn

Kuslkorvetldi visioner Robolbälsdivisioner Palrullbålsdivisioner Minfarlygsflolliljer Ubåtsflottiljer (molsv) Helikoplerdivisioner Minröjningsflotliljer Kustartilleribalaljoner Tunga kustrobotbatterier Jaklflygdivisioner 35 Jaklflygdivisioner 37 Flygdivisioner JAS 39 Altackflygdivisioner 37 Spaningsflygdivisioner 37 Lalla altackflygdivisioner Stril- och basbataljoner


 

Mål 1991/92

Inriktning

 

1996/97

10

 

 

6

 

 

5

 

 

5

 

 

ca 105

 

 

ca   85

 

 

ca 100 000 man

 

 

2

 

2

4

 

4

6

ca

6

2

 

2

4

 

4

8

ca

8

ca   30

ca

30

4

 

 

3

 

2

8

 

8

-

ca

5

5.5

 

1,5

6

 

6

ca   40


Prop. 1986/87:95


' Framtida organisation utreds.

5.2.2 Inriktning av vissa funktioner

5.2.2.1 Beredskap

Jag har i föregående avsnitt angivit en inriktning för beredskapsåtgärderna inom totalförsvaret som helhet.

Beredskapssystemet inom det militära försvaret har utvecklats utgående från 1982 års försvarsbeslut. Enligt min mening bör denna utveckling fortsätta i syfte atl ytterligare förbättra beredskapssystemet främst avseen­de ledningsberedskap, insatsberedskap och mobiliseringsberedskap. Jag återkommer till frågor om arméns mobiliseringsberedskap i samband med fredsorganisationen i det följande.

Jag betonar vikten av åtgärder av olika slag i syfte att reducera verkning­arna av en angripares sabotageverksamhet, men också åtgärder som kan vidtas för alt försvåra främmande makts förberedelser redan i fred för sådana insatser mol vårt land.

För att beredskapssystemet skall fungera väl erfordras övning i att variera beredskapen. Beredskapssystemet måste också kontrolleras med avseende på åtgärdernas effektivitet och personalens förmåga. De av över­befälhavaren planerade beredskapskontrollerna innebär även alt utbild­ningen med beredskapsanknytning förstärks.


5.2.2.2 Ledning

Jag har i det föregående redovisat ett antal faktorer som skapar ett behov av förändringar av totalförsvarets ledningsorganisation. Dessa faktorer


59


 


påverkar på motsvarande sätt även försvarsmaktens ledning. Utveckling- Prop. 1986/87:95 en av försvarsmaktens ledningsorganisation bör enligt mitt förmenande bl.a. inriktas mot att förbättra beredskapen atl leda verksamhet i olika situationer i fred, under kriser och i krig samt att förbättra säkerhet och snabbhet i ledningen. Möjligheterna att minska resursbehoven för för­svarsmaktens ledningsorganisation bör prövas. Utvecklingen bör samord­nas med utvecklingen inom de civila lolalförsvarsdelarna så att totalför­svarets ledning blir så effektiv som möjligt. En samlad översyn av totalför­svarets ledning i krig skall därför fullföljas under de närmaste åren. Rege­ringen har därför den 29 januari 1987 uppdragit åt överbefälhavaren att i ett första steg genomföra studier med syfte alt finna former för en förbättrad ledning och samordning varvid strävan bör vara att inom ramen för begrän­sade personella resurser för krigsorganisationen och genom utnyttjande av modern teknik öka ledningssystemets säkerhet och flexibilitet.

För att förbättra ledningen av marina stridskrafter har överbefälhavaren föreslagit en för marinen gemensam ledningsorganisation pä lägre regional nivå. Jag anser att förslaget medför en angelägen samordning och bättre ledning av bl.a. de marina stridskrafternas verksamhet. Åtgärderna leder också till ökade möjligheter att flexibelt omfördela ledningsresurser till olika delar av landet. Enligt min mening bör den nya ledningsorganisa­tionen införas i enlighet med överbefälhavarens förslag. Härvid måste dock sammanhanget med de övergripande ledningsfrågorna uppmärksam­mas.

För flygstridskrafternas vidkommande pågår studier rörande en central funktionsledning bl. a. inför JAS-systemets införande i krigsorganisa­tionen. Denna fråga har starka kopplingar till den övergripande lednings-utredningen. En följd av dessa studier torde bli att första flygeskadern i sin nuvarande form ulgår. Överbefälhavaren kommer, enligl regeringens upp­drag att lämna förslag till funktionsledningens organisation.

5.2.2.3  Underrättelsetjänst

En förutsättning för att vårt totalförsvar skall kunna lösa sina olika upp­gifter är en väl fungerande underrättelsetjänst.

Vår krigsplanläggning och förbandsproduklion förutsätter omfattande kunskaper om tänkbara angripares militära resurser, organisation, taklik och utrustning. Dessa för vår del avgörande kunskaper inhämtas genom vår underrättelsetjänst.

Underrättelsetjänstens gmndläggande uppgift är att ge sädan förvarning om hot mol landet att vi i lid hinner höja vår beredskap i erforderlig grad. För alt kunna lösa den uppgiften måste underrättelsetjänsten fortlöpande registrera skeenden och mönster i vår omgivning och bedöma sådana företeelser som kan vara indikationer på förändringar i hotbilden.

Mot bakgmnd av det nordeuropeiska och nordatlantiska områdets ökan­
de betydelse får underrättelsetjänsten ökad vikt vilket leder lill behov av
förstärknings- och anpassningsåtgärder av flera olika slag. Balans erford­
ras mellan resurser för inhämtning av underrättelser och bearbetning av
            60


 


det inhämtade underlaget. För ändamålet erfordras viss materiell och     Prop. 1986/87:95 personell förstärkning inom olika delar av försvarsmakten.

Underrättelsetjänsten i fred bör samordnas ytterligare med avseende på inriktning och verksamhetsformer. Åtgärder bör även vidtas för att öka snabbheten och säkerheten i underrättelsernas bearbetning och delgivning till de civila och militära beslutsfattare som berörs av den aktuella situatio­nen.

Genom förstärkning av underrättelsetjänsten med den inriktning somjag här föreslår ökas möjligheterna att erhålla förvarning inför ett militärt angrepp. Därigenom ökar även vår förmåga att motstå försök till avsiktlig vilseledning i olika situationer. Bearbetnings- och analysförmågan bedöms komma att bättre svara mot inhämtningskapaciteten. Underrättelsebered­skapen ökas genom att omställningen från fredsverksamhet till kris- eller krigsorganisation underlättas.

5.2.2.4 Telekrigföring

Telekrigföring är en sammanfattande benämning på åtgärder för att upp­täcka, utnyttja, påverka, försvåra eller förhindra motståndarens använd­ning av elektroniska telemedel samt egna åtgärder för att utnyttja sådana medel.

Telekrigföringsinsatser har i krig på senare tid utnyttjats i ökad omfatt­ning. Utfallet i telekrigföringsdueller har därvid i nägra fall varit avgörande för stridens förlopp och resultat. Telekrigföringen torde i framtiden öka ytterligare i betydelse i takt med den snabba tekniska utvecklingen.

Telekrigföringen representerar ett teknikområde i mycket dynamisk ut­veckling. En aktiv uppföljning genom bl.a. underrättelseverksamhet och egen teknisk forskning är därför ett viktigt led i vår egen kompetensupp­byggnad. Sekretessen gördel dock svårt att följa de internationella utveck­lingslinjerna.

Det svenska försvarets åtgärder i fråga om telekrigföring har i stor utsträckning varit inriktade på att skydda våra sambands- och vapensys­tem. Enligt min mening bör teknikutvecklingen i ökad utsträckning också inriktas mot aktiva lelekrigföringsåtgärder.

Jag finner del av dessa skäl angeläget att ett samlat grepp om telekrigfö­ringsfrågorna snarast kommer till stånd, varvid utgångspunkten bör vara en principiell grundsyn och inriktning som bör tas fram av överbefälha­varen.

Jag har funnit brister i säväl freds- som krigsorganisationen när det gäller möjligheterna att samordnat förslärka våra telekrigföringsinsatser, främst på central nivå. Organisatoriska åtgärder bör vidtas, bl. a. så alt telekrig­föringsområdet blir bättre företrätt pä hög nivå inom försvarsmakten.

Brist på kompetent personal har lett till en långsam utveckling inom
telekrigföringsområdet. En angelägen åtgärd är därför en koncentrerad
utbildningsinsats för att öka tillgången pä kompetent personal. Detta är
nödvändigt både för att upprätthålla den tekniska, operativa och taktiska
kompetensen, och för att bilda en grund för den erforderliga organisatoris­
ka uppbyggnaden.
                                                                            61


 


Vid sidan av kompetensuppbyggnad och organisatoriska åtgärder är det     Prop. 1986/87:95 enligt min mening nödvändigt atl ge hög prioritet åt olika slag av telekrig­föringsmedel framför alll för våra flygslridskrafter. Det är emellertid syn­nerligen angelägel alt efterhand också komplettera våra armé- och marin­förband med erforderlig utrustning för telekrigföring.

5.2.2.5  Ubålsskydd

Jag har i mina säkerhetspolitiska och operativa överväganden funnit att förmågan att hävda vårt sjöterritorium ytterligare bör förstärkas.

Redan fattade beslut ger en ökande kapacitet även under kommande försvarsbeslutsperiod. Detta gäller särskilt helikopterområdet, det ökande antalet övervatiensfartyg med ubätsjaktkapacitet samt utbyggnaden av fast undervattensbevakning. Jag konstaterar att dessa förslärkningsåt-gärder kan påräknas ge effekt först efter år 1990. Inriktningen mot etl nytt ytstridsfartyg bör på sikt kunna möjliggöra en ytterligare utökning av ubåtssky ddskapaciteten.

Mina fortsatta överväganden har dock visat alt härutöver betydande kvalitativa förslärkningsålgärder bör genomföras avseende ett flertal del­funktioner inom området. Övervakningen av värt sjöterritorium är en viktig grund för effektiva åtgärder mol främmande undervattensverksam­het i alla dess led. Kapaciteten i dessa avseenden bör stärkas genom införande av bättre hydrofonulmstning på ökat antal ubåtar och övervat­iensfartyg. Jag betonar värdet av våra ubåtar i detta sammanhang och anser att ytteriigare ubåtar bör hållas rustade redan i fredstid. En utökning av antalet ubåtar medför också en förstärkning av vår ubåtsskyddskapaci-tet. För insatser mol kränkningar erfordras tillgång till för ändamålet lämpad och förbättrad vapenmateriel.

För skyddet av våra viktigaste skärgårdsområden bör den påböriade utbyggnaden av permanenta bevakningssystem fortsättas och tekniskt vi­dareutvecklas. Ytterligare insatser bör göras för att stärka effekten av våra fredsutlagda mineringar och för att efter hand förbättra tillgången på rör­liga förband för övervakning i skärgård.

Underrättelsetjänsten och analysen av inträffade händelser är av största betydelse i ubätsskyddet. Förmågan i dessa avseenden bör ytterligare förbättras.

Jag har konstaterat behovet av rörliga enheter för snabb uppföljning av inträffade händelser. I denna verksamhet har helikoptrarna och ubålsjakt-flygplanen en särskild betydelse. Såväl marinens som kustbevakningens flygplan bör förses med för ändamålet lämplig utrustning.

Övervakningen av det svenska sjöterritoriet i fred berör såväl försvars­makten som kustbevakningen. Ledning och utnyttjande av vissa typer av enheter har i viss mån samordnats under senare år. Denna samordning bör utökas. Jag anser också att vissa av kustbevakningens fartygsenheter i likhet med motsvarande marina enheter bör ulmslas så att de kan delta i ubätsskyddet. Därigenom erhålls större övervakningsförmåga, särskilt i områden där marina enheter normalt uppträder mindre ofta.

Den ständigt pågående ubåtsskyddsverksamheten innebär stora påfrest-  62


 


ningar för berörd personal. Den innebär också ökade drifts- och under- Prop. 1986/87:95 hällskostnader. Jag anser atl det är angeläget att återställa en balanserad förmåga att lösa uppgifterna i ubätsskyddet utan att den normala utbild­ningen eftersatts. Det föreslagna nya marina utbildningssystemet liksom den förändrade ledningsorganisationen inom marinen bör kunna underlätta en sådan balansering. Därvid fordras förbättrad utbildning och ökad sats­ning på personalen.

Ett brett upplagt forskningsprogram om framtida metoder och teknik för ubåtsskydd har påböriats. Resultaten av denna forskning, i kombination med erfarenheterna från den utbyggnad av resursema för ubåtsskydd som redan pågår, bör enligt min mening kunna ge en grund för en bedömning av vilka ätgärder som erfordras på längre sikt.

5.2.3 Arméstridskrafter

Den tekniska utvecklingen ger en angripare ökade möjligheter att med kort förvarning sätta in förband även långt in i vårt land. Detta förhållande ökar kraven pä vår förmåga att snabbt kunna möta angriparen i skilda områden. Därför behövs elt stort antal territoriella förband, dvs. lokalt inriktade och stationära förband saml hemvärn. Våra mest kvalificerade markstridsför­band - de operativt röriiga brigaderna med erforderiiga understödsför­band - måste ha anfallskapacitet för aktuella terrängtyper och snabbt kunna utveckla god anfallskraft främst i kust- och gränsområden saml mot större lufllandsältningar.

I syfte att ge dessa förband en kapacitet som erfordras för att kunna lösa framtida stridsuppgifter bör brigadernas kvalitet och tillgänglighet öka. De olika geografiska förhållandena i vårt land torde alltjämt fordra olika bri­gadtyper, varvid emellertid möjligheterna all utnyttja förbanden i olika terrängtyper bör tillmätas ökad vikt. Antalet av olika brigadtyper och understödsförband bör enligt min mening ytterligare övervägas.

För vissa av de mest kvalificerade förbanden har en utveckling mot ökad mekanisering inletts, bl. a. genom pågående utveckling av lätta stridsfor­don. Ett första steg bör vara att fullfölja planeringen att organisera mekani­serade bataljoner i Norrland. Frågor sammanhängande med fortsatt me­kanisering, pansarbrigadernas framlid och behovet av nya stridsvagnar bör studeras ytterligare.

Jag vill understryka betydelsen av att sammanhanget mellan de operativt rörliga och territoriella förbanden uppmärksammas. En grundläggande fömtsättning för alt kunna utnyttja de offensiva stridskrafterna ur olika försvarsgrenar är därför enligt mitt förmenande att ett territoriellt försvar snabbt kan upprättas vid vikliga punkter, områden eller baser. Hemvär­nets behov av utrustning bör därvid beaktas.

För arméstridskrafternas vidkommande anser jag att den personella kvaliteten bör förbättras främst genom effektivare utbildning. Jag behand­lar utbildningsfrågorna i ett senare avsnitt.

För förband med territoriella uppgifter bör inriktningen av förbandens
personella kvalitet och utmstning utgå från deras primära krigsuppgifter,
           63


 


vilket torde innebära en ökad differentiering i kvalitativt hänseende. Be-     Prop. 1986/87:95 sparingar rörande lokalförsvarsförband bör enligt min mening prövas.

Pansarbekämpning utgör i flertalet situationer ett av stridens viktigaste element. De kvalificerade rörliga förbanden liksom de territoriella förban­den bör därför ha god förmåga i detta avseende inom ramen för sina olika uppgifter. För röriig strid — främst anfall - fordras pansarvärnssystem som har god rörlighet och pansarskydd.

Jag anser alt rörligheten är av grundläggande betydelse för arméstrids­krafternas möjligheter att lösa sina uppgifter. Förhållandet atl operationer­na kan förväntas pågå samtidigt över stora ytor med störda vägförbindelser understryker behovet av helikoptrar för särskilt angelägna transporlända-mål. Detta behov lorde vara störst i Norrland, där sjuklransportproblemen ytterligare understryker helikopterbehovet. Av här anförda skäl bör en förnyelse och utökning av transportkapaciteten med helikopter inledas.

Jag har tidigare konstaterat att luftförsvaret behöver förstärkas. Lufl-värnsförbanden är en viktig del av luftförsvaret och av stor betydelse för armésiridskraflernas verksamhet. Verkan av en angripares flygkrigföring bör kunna reduceras också genom bl.a. maskering, skenåtgärder och anpassning av taktiken.

Inom luftvärnsområdet bör en tidig utökning genomföras av luftvärn med medellång räckvidd. Samtidigt bör den befintliga planeringen för luftvärnets utveckling skyndsamt ses över bl.a. beträffande robot70 i mörkerversion och det så kallade bataljonsluftvärnet. Möjligheterna bör prövas att med utnyttjande av befintlig luftvärnsmateriel utöka antalet av de förband som nu modifieras avseende spanings- och eldledningsulrust-ning. En vidareutveckling av robot70 till ett system med allväderskapaci­tel och längre räckvidd bör närmare prövas.

Splitterbildande vapen utgör i ökad omfattning ett hot som måste upp­märksammas. Detta hot kan mötas på olika sätt, bl. a. inom ramen för en ökad mekanisering. 1 den fortsatta planeringen bör olika åtgärder prövas i syfte atl klarlägga den långsiktiga inriktningen av åtgärder för att öka skyddet mot splitter. Jag vill emellertid understryka betydelsen av alt försvarsmakten tidigt tillförs skyddsvästar för särskilt utsatta personal­grupper.

Utvecklingen av arméns krigsorganisation på längre sikt behöver klar­läggas inför 1992 års försvarsbeslut. Jag finner det emellertid nödvändigt att dessförinnan skyndsamt pröva den krigsorganisatoriska utvecklingen inom armén i den utsträckning som erfordras för överväganden om bl.a. utbildningssystem och fredsorganisation. Jag återkommer till denna fråga i det följande.

5.2.4 Marinstridskrafter

Försvar mot angrepp över hav fordrar effektiva system för bekämpning av strids- och transportfartyg samt för försvar av kust- och skärgårdsområ­den.

Kombinationen av ökad luft-, sjö- och markrörlighet hos en angripare
ger ökade möjligheter att genomföra amfibieoperationer med kort förbere-
   64


 


delselid i de möjliga angreppsriktningarna. Jag anser därför alt de marina     Prop. 1986/87:95 stridskrafternas rörlighet och förmåga att verka i skilda områden bör förslärkas. I viktiga kust- och skärgårdsområden erfordras också ett uthål­ligt fast försvar som tidigt kan utveckla god effekt.

För försvar mot angrepp över havet anser jag mol denna bakgrund att -vid sidan av attackflyg — ubåtsförband, förband med tunga kustrobotar samt mineringar bör ges prioritet i den fortsatta utvecklingen av krigsor­ganisationen. Beträffande ubåtsskyddet har jag tidigare redovisat mina förslag till inriktning.

Utgående från ubåtsförbandens stora betydelse såväl i invasionsför­svaret som för ubåtsskyddsuppgifter, bör inriktningen enligt min mening vara att utöka antalet ubåtar. Den planerade anskaffningen av ubåt90 bör tidigareläggas samt erforderiiga åtgärder vidtas sä atl två ubåtar av typ Sjöormen med god effekt kan behållas i krigsorganisationen under 1990-ta-lel. Därigenom ökar antalet ubåtar från 12 till 14. Ubåtsförbandens kapaci­tet bör dessutom förbättras bl. a. genom att hydrofonutrustningen kom­pletteras och lämpliga ubåtar efterhand förses med luftoberoende tillsats-maskineri.

Tunga kustrobotar har stort värde i invasionsförsvaret. Kustrobotsys-tem med robot 15 bör därför enligt min mening anskaffas och fyra batterier organiseras. Förbandens rörlighet bör kunna utnyttjas för att förstärka alla kustområden som utsätts för hot. En lokalisering av kustrobotförband till Gotland bör särskilt prövas.

Med hänsyn till de möjligheter och fördelar minkrigföringen kan ge oss bör vår kapacitet i detta avseende förbättras. Tillgången pä moderna sjöminor av olika slag bör säkerställas. Förmågan till utläggning av minor bör förbättras framför allt i vad avser ubåtar. Flertalet ubåtar bör därför förses med mingördlar och därtill hörande mintyper.

Kustartilleriförband i viktiga kust- och skärgårdsområden bör förbättras varvid en tidigarelagd modernisering av viktiga fasta förband bör ske. Tyngdpunkten i utvecklingen av kustartilleristridskraflerna bör emellertid enligt min mening under den närmaste femårsperioden läggas på rörliga förband, varvid bl.a. organisation och utrustning av nya amfibieförband bör fullföljas.

Ytattack- och minröjningsförbanden tillförs moderna fartyg som följd av
redan fattade beslut varigenom kapaciteten förbättras under den kom­
mande försvarsbeslutsperioden. Förbanden har viktiga uppgifter i krig och
är värdefulla i olika kris- och neutralitetssituationer. Jag har tidigare kon­
staterat den ökade betydelsen av att vårt sjöterritorium på ett tillfredsstäl­
lande sätt kan övervakas, liksom av att kunna ingripa mot olika slag av
främmande militärt utnyttjande av detta. För dessa ändamål har ylallack-
och minröjningsförbanden en betydelsefull uppgift. Mot bakgrund av den­
na tyngdpunktsförskjutning i uppgifterna bör enligt min mening den lång­
siktiga utformningen av nya ytstridsförband prövas. Utgångspunkten bör
därvid vara atl förstärka kapaciteten i fred, i olika krissituationer och
under neutralitet. För dessa ändamål lämpligt nytt ytstridsfartyg med
mångsidig användning bör studeras och ny teknik härför provas. Beslut om
inriktning av ytstridsförbanden bör av dessa skäl anstå lill 1992 års för-
     65

5    Riksdagen 1986787. 1 saml. Nr 95


 


svarsbeslut varefter även beslut om anskaffning av provfartyg snarast kan     Prop. 1986/87:95 fattas.

Övervakningen av det svenska sjöterritoriet i fred berör såväl försvars­makten som kustbevakningen. Kustbevakningen ingår i försvarsmakten vid mobilisering. Ledning och utnyttjande av vissa typer av enheter har i viss mån samordnats under senare år. Jag anser alt en betydligt utökad samordning mellan försvarsmakten och kustbevakningen bör genomföras, inte minst i fräga om ledning, vilket skulle vara till fördel för båda organisa­tionerna. Bl.a. bör sambandssystem, förrådshållning och visst underhåll integreras. Möjligheterna till ökat samutnyttjande av flygplan och fartyg i ubåtsskyddet har tidigare berörts. Enligt min mening bör de ytteriigare samordningsmöjligheterna studeras i samband med ovan nämnda övervä­ganden om att förstärka kapaciteten för uppgifter i fred och under neutrali­tet. Chefen för finansdepartementet, somjag samrått med, återkommer i denna fråga senare i dag.

5.2.5 Flygstridskrafter

Jag har tidigare konstaterat att luftförsvaret behöver förstärkas såväl be­träffande jaktflyg som luftvärn. Denna uppfattning låg tiU gmnd redan för 1982 års försvarsbeslut som innefattade beslut att påböria utvecklingen av JAS 39-systemet samt att behålla ett antal J 35-förband under längre tid.

Av jaktflygförbanden bör enligt min mening systemen med JA 37 och JAS 39 prioriteras. Anskaffningen av flygsystem JA 37 bör fullföljas och åtta divisioner organiseras. För att upprätthälla luftförsvarskapaciteten bör de tre divisionerna med J 35 behållas under huvuddelen av 1990-talet.

Planeringen för att införa JAS 39 i krigsorganisationen under 1990-talet bör ligga fast. I syfte att ytterligare förstärka luftförsvaret bör systemets inriktning på längre sikt övervägas inför 1992 års försvarsbeslut, bl.a. avseende en utökning av antalet JAS 39.

Atlackflygförbanden med AJ 37 bör ges möjlighet att liksom JAS 39 bära modern sjömålsrobot. AJ37 bör vidare förses med förbättrad attackrobot. JAS 39-systemet bör tillföras kvalificerade attackvapen mot markmål.

Elektroniska motmedel är ett teknikområde i stark utveckling. Motmed-len ger möjligheter att komplettera flygstridskrafternas aktiva vapen och öka deras verkan liksom de kan minska nedskjutningsrisken för de egna flygplanen. Enligt min uppfattning är det angeläget atl motmedlen anpas­sas till det framtida hotet genom en ökad satsning. Det är därvid av vikt att i första hand utrusta JA 37 så att systemet förblir ett modernt och komplett jaktsystem under 1990-talet. Av samma skäl är det angeläget att prioritera såväl kvalitet som kvantitet i fråga om motmedel i den fortsatta utveckling­en av JAS 39-systemet.

Jag har funnit det angeläget alt förbättra och utöka jaktrobotbeväpning-
en på såväl JA 37 som sedermera JAS 39. IR-jaktrobotar bör anskaffas i
huvudsak enligt nu gällande planer. Radariaktrobolar är den andra viktiga
komponenten i jaktbeväpningen. Enligt min mening bör följande stegvisa
utveckling och framtagning av beslutsunderlag väljas varvid teknisk och
ekonomisk realiserbarhet kontrolleras efter hand. Nu befintlig radariaktro-
   66


 


bot7l modifieras i samarbete med utländsk industri varvid utländsk deUl- Prop. 1986/87:95 nansiering förutsätts. Den kan därefter utnyttjas av såväl JA 37 som JAS 39. Samtidigt klarläggs inför 1992 års försvarsbeslut fömtsättningarna för att kunna ta ställning till en utveckling av en framtida svensk radarjak­trobot i första hand avsedd för JAS 39. Jag har med nu befintligt underiag beräknat kostnader och avsatt resurser för dessa ändamål men är medve­ten om att osäkerheter föreligger. Jag avser att följa och kontrollera detta projekt enligt i stort samma principer som för JAS-systemet. Del bör ankomma på regeringen att fastlägga formerna för denna uppföljning.

Strilsystemet bör vidareutvecklas och tillföras flygburen spaningsradar så alt luftbevakning kan upprätthållas över hela landet i såväl fred som krig och så att behovet av alarmering för civilbefolkningen bättre kan tiUgo­doses.

En viktig förutsättning för flygstridskrafternas verkansmöjligheter är ett uthålligt bassystem. För att säkra tillräcklig kraftsamlingsförmåga, uthål­lighet och klargöringskapacitet bör fortsatt utbyggnad genomföras.

5.2.6   Operativ ledning

Det operativa ledningssystemet - överbefälhavaren och militärbefalha-varna med staber - svarar för samordnade insatser av stridskrafter och övriga resurser under fred, kris, neutralitet och krig.

Jag har på annan plats behandlat behovet av utveckling av totalförsvar­ets och försvarsmaktens ledningssystem och vill därför här endast under­stryka angelägenheten i att utvecklingen av del operativa ledningssystemet noga samordnas med den civila ledningen. I detta sammanhang kommer frågan om antal militärområden i framtiden att vara väsentlig.

Effektiv underrättelsetjänst är av stor betydelse för den operativa led­ningen. Jag har behandlat även denna fråga i särskilt avsnitt.

Åtgärder bör vidtas för att säkerställa och utveckla möjligheterna till kommunikation. Successiva förbättringar av försvarels telenät bör genom­föras väl samordnat med utvecklingen av de civila telekommunikation­erna.

5.2.7   Anställd personal

5.2.7.1 Allmänna utgångspunkter

Jag berör här företrädesvis frågor som gäller den anställda personalen inom det militära försvaret men jag vill framhålla att de i tillämpliga delar också gäller anställda vid övriga myndigheter som hör tUl försvarsdeparte­mentet.

Överväganden om försvarsmaktens styrka och utveckling har ofta varit
en fråga om materielens kvantitet och kvalitet. I likhet med försvarskom­
mitlén anser jag det nödvändigt att i högre grad än tidigare uppmärksamma
personalfrågorna när det gäller att utforma det framtida försvaret. Det nu
aktuella försvarsbeslutet utmärks också av att personalfrågorna kommit i
förgmnden på ett annal sätl än tidigare. Den anställda personalen är den
viktigaste förutsättningen för att verksamheten inom försvaret skall funge­
ra effektivi. Det är av avgörande betydelse att de anställda åtnjuter respekt
     67


 


och förtroende. De måste få sådana arbetsbetingelser att de ännu bättre     Prop. 1986/87:95 kan fullgöra sina arbetsuppgifter.

En stor del av frågorna inom det personalpolitiska områdei regleras i kollektivavtal mellan parterna på den statliga arbetsmarknaden. Trots detta vill jag redovisa min bedömning av de nuvarande förhållandena och hur inriktningen av myndigheternas personalpolitiska arbete bör vara under den kommande perioden. Riksdagen har bl.a. i samband med 1986 års budgetproposition (FöU 1985/86:9, rskr. 278) och propositionen 1986/87: 36 om vissa personalfrågor inom försvaret (FöU 3, rskr. 69) efter­lyst en sådan redogörelse i anslutning till försvarsbeslutet.

Också för krigsförbanden är tillgången pä kompetent och mtinerad per­sonal en förutsättning för förbandens slagkraft i krig och för utbildningsre­sultatet i fred. Antalet yrkesofficerare och reservofficerare är för närvaran­de otillräckligt. Incidentberedskapen har också bidragit till att öka kraven på i första hand de anställda. Bristen på personal — speciellt inom vissa, särskilt utsatta personalkategorier - är därför ett av försvarets stora problem.

I likhet med kommittén vill jag understryka vikten av att den personella kvalitén i vid bemärkelse inom totalförsvaret nu särskilt uppmärksammas. Utbildningsnivån bör höjas och tillgången på kompetent och rutinerad personal säkerställas.

Jag anser därför att verksamheten under den kommande försvarsbe­slutsperioden måste utmärkas av atl såväl de anställdas som de värnplikti­gas villkor och förutsättningar sätts i centrum. De värnpliktigas utbildning m.m. avser jag återkomma till. När det gäller den anställda personalen krävs, tUlsammans med ett antal konkreta åtgärder i närtid, elt aktivt och långsiktigt personalarbele på alla nivåer för att åstadkomma en förbättring av personalsituationen.

Att åstadkomma resultat är ytterst en en fråga om ledarskap och arbets­givaransvar. Jag vill understryka att även arbetstagarna och deras repre­sentanter har möjligheter att genom sitt inflytande medverka till förbätt­ringar och ta sin del av ansvaret för prioriteringar av angelägna åtgärder.

Kommittén anser att det är nödvändigt att personalfrågorna fär ökad uppmärksamhet och ges hög prioritet i det fortsatta ekonomiska planeringsarbetet. Jag delar kommitténs uppfattning. Jag avser därför att med särskild uppmärksamhet följa det fortsatta planeringsarbetet i detta avseende och noga värdera planeringens konsekvenser för de anställda. Jag har vid min beräkning av anslagsbeloppen särskilt beaktat det resurs­behov som är nödvändigt för att tillämpa det kollektivavtal (RÄLS 1986-87) som nyligen slutits på den statliga arbetsmarknaden och som innehåller en särskild satsning på de försvarsanställda. Om ytterligare personaladmini­strativa åtgärder senare skulle visa sig nödvändiga, och dessa inte kan finansieras inom disponibelt anslagsutrymme, är jag beredd att omfördela ekonomiska resurser inom den militära utgiftsramen.

5.2.7.2 Löne- och anställningsvillkor

Jag vill beröra vissa frågor om löne- och andra anställningsvillkor trots

atl  de  är av  utpräglad  partskaraktär.  Jag erinrar om att  riksdagen                 68


 


(AU 1985/86:6, rskr. 48) i samband med behandlingen av propositionen Prop. 1986/87:95 1984/85: 219 om den statliga personalpolitiken tagit ställning lill inriktning­en av den lönepolitik som staten bör föra. Denna innebär bl, a. att lönepoli­tik och lönesystem skall vara förenliga med en balanserad samhällsekono­mi, alt statens positioner i löneförhandlingarna tydligare skall bestämmas av verksamhetsintresset och av strävan att åstadkomma en ändamålsenlig personalförsörjning saml att lönesystemet skall främja flexibilitet, decen­tralisering och delegering.

Kommittén framhåller att de kollektivavtalsreglerade frågorna om löner och andra anställningsvillkor självfallet är av den största betydelse för en god personalförsörining. Den lönepolitik som de försvarsanställda berörs av är resultatet av förhandlingar på flera nivåer. Den ökande decentralise­ringen medför att en del av lönepolitiken kommer alt formas på lokal nivå, någol som kräver ansvarstagande hos chefer på olika nivåer om deras roll i utformningen av den statliga lönepolitiken skall bli den avsedda.

Kommittén understryker det angelägna i att löne- och anställningsvill­koren utvecklas på etl sådant sätt att de befrämjar en bättre personalför­sörining än vad som för närvarande gäller.

Arbetsmarknadens parter har således gemensamt ett stort ansvar i fråga om hur personalförsörjningsproblemen skall kunna bemästras.

Jag erinrar om att parterna på den statliga arbetsmarknaden i november 1986 träffade ett ramavtal om lönevillkor på den statliga sektorn (RÄLS 1986-87). Avtalet innebär både en anpassning till statsförvaltningens olika sektorers skilda förutsättningar och en långtgående delegering av möjlighe­terna att inom givna ekonomiska ramar träffa avtal om olika gruppers och enskilda individers löner. För försvarsmaktens del medför avtalet att bety­dande ekonomiska resurser avsätts för selektiva åtgärder. Avtalet ger enligt min bedömning goda möjligheter för försvarets myndigheter att med lönepolitiska medel förbättra personalförsörjningssituationen.

För högre chefer tillämpas sedan år 1977 ett särskilt chefslöneavtal. Enligt detta bestäms lönerna för de tjänstemän som omfattas av avtalet av en partssammansatt nämnd, statens chefslönenämnd. Chefslönenämnden har i samband med 1986 års lönerevision inlett en försöksverksamhet som innebär att nämnden, utöver att fastställa det totala löneökningsulrymmel, fastställt ramar för löneökningarna inom en myndighet eller gmpp av myndigheter. Inom dessa ramar har resp. myndighet därefter lämnat för­slag till fördelning. Också försvarets myndigheter har pä detta sätt getts möjligheten att själva göra sina prioriteringar om de högre chefernas löne­utveckling.

5.2.7.3 Decentralisering av arbetsgivarnas befogenheter och ansvar

Regeringens syn i dessa frågor utvecklades utförligare i den tidigare
nämnda propositionen om den statliga personalpolitiken. Härvid uttalades
bl.a. att för att underlätta myndighetemas medverkan i den offentliga
sektorns förnyelse och förbättra effektiviteten bör arbetsgivamppgiftema
ytteriigare decentraliseras. Därigenom skulle möjlighetema atl utveckla en
mer aktiv personalpolUik som ansluter till fömtsättningarna inom olika
         69


 


verksamhetssektorer öka. Regeringen uttalade vidare att nya branschan-     Prop. 1986/87:95 knutna förhandlingsdelegationer borde inrättas inom statens arbetsgivar­verk.

Arbetsgivarverkets nya organisation trädde i kraft den I januari 1986 med bl. a. en förhandlingsdelegation speciellt för försvarsområdet. Denna delegation innehåller arbetsgivarföreträdare från olika myndigheter inom försvarssektorn. Förutsältningarna att träffa kollektivavtal speciellt anpas­sade för försvarets förhållanden har därmed underlättats.

Utredningen om personal- och ekonomiadministrationen inom försvaret (PEU 84) har avlämnat tre betänkanden, (Ds Fö 1985:6) Personaladmini­stration m.m. inom försvaret, (Ds Fö 1986:2) Besvär i personalärenden inom försvaret och (Ds Fö 1987:2) Personalarbetet i framtiden inom för­svaret. Regeringens ställningstaganden till de två första betänkandena finns redovisade i propositionen 1986/87:36 om vissa personalfrågor inom försvaret. Häri fullföljs regeringens tidigare ställningstaganden till en långt­gående decentralisering av arbetsgivamppgiftema samt lill behovet av utvidgade arbetsgivarbefogenheter på lokal nivå. Vidare har statsmakterna beslutat att frågor om överklagande av tjänstetillsättningar m. m. skall decentraliseras frän regeringen till försvarets personalnämnd.

5.2.7.4 Långsiktigt behov av anställd personal

När det gäller bedömningen av det långsiktiga behovet av anställd personal

i fred anför försvarskommittén följande:

"Antalet yrkesofficerare bör i första hand gmnda sig på krigsorganisa­tionens behov på 5-15 års sikt. Försvaret måste ha en omedelbart funge­rande ledning och antalet yrkesofficerare måste vara så stort att krigsför­banden snabbt kan mobilisera och lösa sina uppgifter direkt efter mobilise­ring. Vidare måste tillgången på yrkesofficerare vara så god att kvaliteten i utbildningsarbetet säkerställs. Även beredskapskraven i fred påverkar be­hovet av yrkesofficerare.

En tillräcklig tillgäng på civil personal i fred är nödvändig bl.a. för att möjliggöra såväl beredskapsförstärkningar som mobilisering. Kommittén vill i detta sammanhang erinra om att flertalet anställda civila inom försva­ret är krigsplacerade på sina fredsbefatlningar och redan i fred utför uppgifter som de skall utföra under beredskap och krigsförhållanden. Den civUa personalens utvecklingsmöjligheter måste enligt kommitténs mening beaktas inte minst mot denna bakgrund."

Jag delar kommitténs uppfattning om denna principiella inriktning. För­svarets personalutvecklingsutredning (FÖPU) som arbetar med utveck-Ungsmöjligheterna för den civila personalen kommer att avsluta arbetet under detta år. Jag räknar med att utredningen också berör den ovan angivna aspeklen på de civilas personalutveckling.

Överbefälhavaren föreslår i programplanen att försvarsmakten inriktas mot atl budgetåret 1991/92 omfatta ca 36500 årsanslällda varav ca 17500 yrkesofficerare. Motsvarande mål för budgetåret 1996/97 bör enligt över­befälhavaren vara ca 37000 respektive ca 18000.

Utfallet för budgetåret 1985/86 blev enligt överbefälhavarens uppföljning
drygt 36900 årsanslällda varav ca 16400 militära och ca 20500 civila. Det
           70


 


bör påpekas att överbefälhavarens förslag för budgetåren 1991/92 respekii-     Prop. 1986/87:95 ve 1996/97 lades innan det verkliga utfallet för budgetåret 1985/86 var känt. Detta innebär bl.a. att överbefälhavaren vid planeringstillfället bedömde att det skulle finnas väsentligt fler yrkesofficerare budgetåret 1985/86 än vad som sedan visade sig vara fallet.

Det råder för närvarande stora osäkerheter när det gäller atl kunna bedöma tillgången pä personal de kommande åren. För atl nä upp till det antal yrkesofficerare som överbefälhavaren anser nödvändigt behövs mot bakgrund av utfallet för budgetåret 1985/86 en kraftigt ökad rekrytering samtidigt som förtidsavgängarna mäste minskas väsentligt. Någon bedöm­ning av de reella möjligheterna att nä de uppsatta målen har inte redovisats liksom inte heller konsekvenserna av olika personallägesutvecklingar inom resp.försvarsgren.

De av överbefälhavaren uppsatta mälen anser jag lämpliga sett mot främst krigsorganisationens behov. Beträffande möjlighetema att redan budgetåret 1991/92 nå föreslagen personalvolym är jag dock liksom förs­varskommittén tveksam. Jag bedömer att jag senare kan behöva åter­komma till frågan t. ex. i samband med anmälan av nästa års budgetpropo­sition.

När det gäller det beräknade behovet av civil personat konstaterar jag att överbefälhavaren i programplanen föreslår att antalet anställda bör vara knappt I 400 färre budgetåret 1991/92 än vad som fanns budgetåret 1985/86. Planen innebär alltså en fortsatt minskning av antalet civila. Överbefälha­varen har i programplanen bedömt att det långsiktiga behovet av civil personal ökat med 500 personår jämfört med ÖB 85. Jag anser hksom kommittén att tillgängen på civilt anstäUda bör förbättras i förhållande till den inriktning som blev följden av 1982 års försvarsbeslut, dock inte i den omfattning som överbefälhavaren föreslagit. Avvägningen meUan anställd personal och köpta tjänster bör enligt kommittén göras med utgångspunkt från de funktioner som fortlöpande skall fullgöras. Jag delar denna uppfatt­ning och anser att för arbetsuppgifter som fortlöpande skall fullgöras bör i första hand anställd personal komma i fråga. När överbefälhavaren i sin nästa programplan har visat konsekvenserna av de principer som jag har redovisat ovan är jag beredd att återkomma till en precisering av det långsikliga målet beträffande civiU anställda.

Jag har nyss redovisat mina ställningstaganden till den långsiktiga ut­vecklingen av personalvolymen. Vid budgeteringen av medel för budget­året 1987/88 har jag i huvudsak utgått från den personalvolym för detta budgetår som anges i anslagsframställningarna för försvarsgrenarna och den operativa ledningen.

Enligt överbefälhavaren är behovet av reservofficerare drygt 13000, medan tillgången endast är ca 11000. Del råder således också en allvarlig brist på reservofficerare. Brislen är så stor att den inte kommer att kunna elimineras under försvarsbeslutsperioden.

5.2.7.5  Styrmetoder beträffande personalvolymen

Den strikta personalramstyrning som sedan föregående försvarsbeslut har

tillämpats gentemot de lokala myndigheterna har fält negativa konsekven-       71


 


ser. De detaljerade myndighetsvisa personalramarna som försvarsgrens-     Prop. 1986/87:95 cheferna har utformat inom ramen för av regeringen angivna totalramar har kommit att uppfattas som helt styrande för produktionen och för inriktningen av rationaliseringsarbetet. Flexibiliteten i tillämpningen har inom detta område varit liten.

Liksom kommittén anser jag att styrningen av personalvolymen inte bör ske på detta sätt i fortsättningen. Jag återkommer under avsnittet om rationaliseringsverksamheten till hur besparingar genom ekonomisk styr­ning bör ske framdeles.

5.2.7.6 Åtgärder för att täcka personalbehoven

1 likhet med kommittén anser jag att sådana åtgärder som syftar lill att rekrytera och behålla yrkesofficerare är synnerligen angelägna. Det är helt nödvändigt att den planerade rekryteringen kan komma till stånd. För att målen för de freds- och krigsorganisatoriska behoven av yrkesofficerare skall nås i början av 1990-talet måste dessutom en minskning av förtidsav­gängarna åstadkommas.

Regeringen har uppdragit åt försvarets forskningsanstalt att närmare kartlägga orsakerna till avgångsbenägenheten bland den anställda persona­len. Forskningsanstaltens kartläggning är ej slutförd men hittillsvarande arbete indikerar ett flertal olika faktorer som påverkar den enskildes beslut om att stanna kvar inom försvaret eller att lämna det. Faktorerna är i flera fall av sådan karaktär att myndigheterna själva har möjligheter att påverka dem.

I enlighet med kommitténs förslag bör ett tillfälligt avsteg från befälsord­ningen göras med innebörd att särskilt lämpade reservofficerare får anstäl­las som yrkesofficerare. Om rekrytering av yrkesofficerare får erforderlig omfattning, bortfaller successivt behovet av detta avsteg från befälsord­ningens rekryteringsprinciper. Jag återkommer i annat sammanhang till frågan om en sådan ordning bör ske genom en ändring av regeringens generella föreskrifter eller genom atl dispens lämnas från fall till fall.

TUlgången på utbildningsbefäl inom främst armén är på sina håll för närvarande så otillräcklig att många av de avsedda färdigheterna inte kan nås under värnpliktsutbildningen. En av orsakerna, vid sidan av ökande förtidsavgångar, är alt nyrekryteringen under ett antal år visat sig vara otillräcklig. Jag bedömer liksom kommittén att möjligheterna att snabbt åtgärda bristen är begränsade, även om rekryteringen ökas avsevärt jäm­fört med hittills och de åtgärder för all reducera förtidsavgångarna som görs dessutom blir framgångsrika.

Möjligheterna till tidsbegränsad anställning av reserv- och värnpliktsof­ficerare genom s. k. frivUlig tjänstgöring bör enligt kommittén i ökad ut­sträckning utnyttjas. Härigenom torde tillgången på utbildningsbefäl kunna ökas och vissa beredskapsuppgifter lösas. Detta bör enligt min mening ses som en temporär åtgärd för att i viss mån kompensera för den befälsbrist som för närvarande råder bl.a. genom de senaste årens underrekrytering inom armén.

Jag delar försvarskommitténs uppfattning att gmndutbildningen av värn-  72


 


pliktiga självfallet bör genomföras så snart som möjligt efter inskrivningen Prop. 1986/87:95 för att tillgodose dels enskildas önskemål, dels krigsorganisationens per­sonalbehov. Med hänsyn till den akuta brist på utbildningsbefäl som för närvarande råder är det dock motiverat att statsmakterna gör ett mindre avsteg från denna grundregel genOm ati i den kommande periodens början i viss utsträckning reducera grundutbildningskontingentens storiek. Jag be­handlar detta under avsnittet om utbildningsfrågor.

Kommittén anser att åtgärder skyndsamt måste vidtagas för att avhjälpa den stora brislen pä reservofficerare. Jag delar den uppfattningen. Bristen bör kunna reduceras dels genom en utökad grundrekrytering, dels genom nya former för rekrytering, utbildning och utnyttjande. Vissa förslag om hur detta skall kunna ske har lämnats av såväl befälsbehovsutredningen som överbefälhavaren.

Frågan om hur tillgången på flygförare i bl.a. flygvapnet skall kunna säkerställas i samband med de civila flygbolagens kraftigt ökade rekryte­ring av piloter har senast behandlats i 1987 års budgetproposition (prop. 1986/87:100 bil. 6) s. 2-7. Den har dessutom behandlats i tidigare budget­propositioner och skrivelser till riksdagen. Jag bedömer att regeringens olika ätgärder har lagt en god grund för en långsiktig lösning på problemet med flygförarnas avgångar till civila flygbolag.

5.2.7.7 Personalrörlighet

Personalrörlighet är ett centralt inslag i kompetensutveckling och organisa­torisk förnyelse. Detta gäUer i hög grad i organisationer med stor internrek­rytering. Jag vill erinra om att regeringen såväl i skrivelse (skr. 1984/85:202) om den offentliga sektorns förnyelse som i proposition 1984/85:219 om den statliga personalpolitiken närmare har redovisat sina överväganden i detta avseende. Regeringen har vidare i juni 1986 gett statens arbetsgivarverk i uppdrag att se över de bestämmelser som påver­kar personalens rörlighet inom och mellan statliga myndigheter och mellan statsförvaltningen och andra arbetsmarknadsseklorer och att föreslå åtgär­der för att öka denna och därmed möjligheterna till förbättrad personalut­veckling. Detta arbete avrapporteras halvårsvis till regeringen.

Kommittén framhåller att kompetensutvecklingen inom försvarsmakten medför all vissa personalkategorier behöver flytta mellan olika befattning­ar och i samband därmed även ibland mellan olika delar av landet. Men behov av viss omflyttning av personal uppstår även till följd av förändring­ar inom försvarets krigs- resp. fredsorganisation.

Kommittén anser att de former under vilka byte av stationeringsort tillämpas inom försvaret ofta medför problem både för den enskilde och hans eller hennes familj. Kommittén anser det därför angeläget att åtgärder vidtas i syfte alt minska dessa problem. Jag delar kommitténs uppfattning.

Strävan bör enligt min uppfattning vara atl så långt möjligt begränsa
geografiska omflyttningar och byte av stationeringsort inom försvaret.
Överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna har enligt vad jag har inhäm­
tat påböriat ett arbete som syftar till att minska behovet av flyttning för den
anställda personalen. Ett led i detta arbete är, som kommittén också
                 73


 


framhåller, en förbättrad individuell personalplanering för såväl militär Prop. 1986/87:95 som civil personal. Därigenom bör bl.a. flyltningsbehovet kunna minskas och verksamheten effektiviseras samtidigt som möjligheterna till kompe­tensutveckling bibehålls. En sålunda förbättrad personalplanering bör dessutom medföra förbättrad kunskap hos den enskilde om kommande arbetsuppgifter. Detta bör sannolikt också minska avgångsbenägenheten.

De ekonomiska villkor som är förknippade med den nödvändiga omflytt­ningen av personal bör vidare enligt kommitténs mening avsevärt förbätt­ras. Jag delar kommitténs uppfattning att det föreligger ett stort behov av insatser och förbättrade avtalsreglerade villkor inom detta område. Det senaste kollektivavtalet är, somjag tidigare berört, så utformat att förbätt­ringar i denna riktning bör vara möjliga atl nå.

Jag erinrar om att jag i föregående års budgetproposition (prop. 1985/86:100 bil. 6) anmälde alt regeringen uppdragit åt försvarets personal­nämnd att lämna förslag till åtgärder som kan behövas för att biträda anhöriga till tjänstemän i samband med omstationering samt att bedriva försök med sådana åtgärder. Nämnden har bl. a. föreslagit att lediga statli­ga tjänster skall kunna utnyttjas för anställning av medflyttande. I den mån så krävs ankommer del pä regeringen att besluta om erforderliga författ­ningsändringar. Vissa av nämndens förslag är dock av sådan karaktär att det ligger inom berörda myndigheters egna befogenheter atl genomföra dem.

I likhet med kommittén anser jag att del är angeläget atl arbetet med rörlighetsfrågor bedrivs med hög prioritet.

Jag vill i detta sammanhang anmäla att jag räknar med att, med medel som jag i det följande beräknar under förslagsanslaget E I. Operativ led­ning m.m.: Ledning och förbandsverksamhel, kunna lämna ett tillfälligt stöd till Stiftelsen Försvarsbostäder.

5.2.7.8 Befälsordningen

Försvarskommitlén anför att det föreligger skäl att söka vidareutveckla tillämpningen av den nu gällande befälsordningen med sikte på att bl. a. förbättra befälstillgängen i värnpliktsutbildningen och på att såväl öka flexibiliteten i förhållande till verksamheten och individens krav som mins­ka förtidsavgången.

Med anledning av kommitténs uttalande vill jag redovisa följande. Riks­dagens beslut om befälsordningens närmare utformning fattades år 1978 med anledning av propositionen 1977/78:24 om ny befälsordning för det militära försvaret (FöU 10, rskr. 179). Vidare öppnades officersyrket år 1980 för kvinnor.

Den första omgången yrkesofficersaspiranter genomgick den gemen­samma grundläggande officersutbildningen enligt det nya systemet 1981 — 1983. Samtidigt genomfördes ett omfattande kompletterande utbildnings­program för vissa redan anställda yrkesbefäl. Reformen trädde i sin helhet i kraft den I juni 1983.

Befälsordningen har gällt förhållandevis kort tid. Antalet officerare som
är antagna och utbildade enligt den nya ordningen är begränsat. Några
            74


 


långtgående slutsatser om befälsordningens förtjänster eller eventuella Prop. 1986/87:95 brister kan rimligtvis inte dras ännu. Vissa erfarenheter har dock redan gjorts beträffande befälsordningens praktiska tillämpning. Dessa bör kun­na ligga till grund för att successivt utveckla befälsordningens detaljer och även anpassa denna till de nya behov och förutsättningar som eventuellt kan uppkomma. Utgångspunkten för elt sådant arbete bör enligt min uppfattning vara att de principiella riktlinjer som riksdagen har tagit ställ­ning till alltfort bör gälla.

Jag har tillsatt en arbetsgrupp inom försvarsdepartementet med uppgift att följa upp och utvärdera införandel av den nya befälsordningen samt bereda de förslag till ändringar som eventuellt kan komma att aktualiseras.

5.2.8 Utbildning

Jag kommer i det följande att ge synpunkter och förslag som rör utbildning­en i allmänhet. Därefter övergår jag till atl behandla försvarsgrensspecifika frågor.

En tillräcklig tillgång på kompetenta och mtinerade yrkesofficerare är den viktigaste fömtsättningen för goda utbildningsresultat.

Utbildningens mål är att skapa och vidmakthålla krigsförband som är användbara för sina huvuduppgifter omedelbart efter en snabbt genomförd mobilisering. Överbefälhavaren har redovisat brister i fråga om bl.a. för­bandens samträning. Jag anser det betydelsefullt att dessa brister elimine­ras. Förbandsutbildningen bör därför förbättras varvid metoderna för den­na del i utbildningen bör utvecklas. Övningar bör bedrivas sä alt strids­krafter ur olika försvarsgrenar kan samverka effektivt. Jag betonar bety­delsen av att befäls-, gmnd- och repetitionsutbildning genomförs med utgångspunkt i krigsuppgifterna och med högre krav på effektivitet. Av betydelse för en effektiv utbildning är även tillgången på övningsmateriel och annan utrustning.

Om förbanden skall fungera väl erfordras förutom kompetenta chefer och en god förbandsutbildning alt de enskilda värnpliktigas utbildning förbättras. Det är angeläget att befäl och värnpliktiga efter genomförd utbildning har förtroende för sin egen och förbandets förmåga att lösa krigsuppgifterna.

För närvarande får ett stort antal värnpliktiga vänta upp till tre år efter
inskrivningen innan grundutbildningen kan påbörias. Detta är otillfreds­
ställande av bl.a. värnpliklssociala skäl. Kapaciteten för gmndutbildning
utnyttjas för närvarande så långt möjligt för att minska väntetiden. Den
akuta bristen på utbildningsbefäl begränsar dock denna kapacitet. Somjag
har angett i avsnittet 5.2.7 bedömer jag att tillgången på utbildningsbefäl
inte kan förbättras i någon avgörande grad inom de närmaste åren. Trots
det tidigare anförda måste jag därför godta att gmndutbildningskontingen-
tens storlek i förhållande lill tidigare planering minskas nägot i den kom­
mande försvarsbeslutsperiodens börian. Vilken omfattning som värn­
pliktskontingenten bör ha därefter blir beroende dels av tillgången på
utbildningsbefäl, dels hur det nya utbildningssystemet för armén, somjag
berör under avsnittet fredsorganisation, kommer atl utformas. Den nuva-
    75


 


rande tillgängen pä värnpliktiga bör om möjligt utnyttjas för att förse även     Prop. 1986/87:95 viktigare territoriella förband med yngre värnpliktiga.

1983 års värnpliktsulbildningskommitté (VK83) häri betänkandet (SOU 1984:71) Värnplikten i framtiden lämnat förslag om s. k. förstegsutbildning för värnpliktiga uttagna till befäl. Dessa värnpliktiga rycker in före huvud­delen av de värnpliktiga i förbandet och ges grundläggande befatlnings-och ledarskapsutbildning. Däremot sker utryckningen i princip samtidigt för alla värnpliktiga i förbandet. Chefen för armén har i en rapport redovi­sat positiva erfarenheter frän de försök med förstegsulbildning som ge­nomförts vid vissa förband. Jag finner i likhet med försvarskommittén att förstegsutbildningen ger betydande möjligheter att öka det värnpliktiga befälets kompetens och rutin i sina krigsbefattningar. De förstegsutbildade värnpliktiga bör i ökad omfattning inom ramen för sin utbildning kunna biträda det aktiva utbildningsbefälet vid utbildningen av de värnpliktiga i övrigt och vid förbandens samträning. Förstegsutbildningen för vissa be­fälsuttagna värnpliktiga kan innebära att värnpliktsutbildningens anpass­ning till civila studier försämras. För den som avser att utbilda sig vidare efler gymnasieskolan bör enligt min mening gmndutbildningen sä långt det är möjligt förläggas så att den värnpliktige inte fördröjs med sin examen eller motsvarande nägon längre tid utöver själva tjänstgöringstiden. Detta bör beaktas i samband med den värnpliktiges uttagning. Jag anser sam­mantaget att det finns stora fördelar med fullständig förstegsutbildning och att ett införande härav är särskilt angeläget. Jag avser därför att inom ramen för värnpliklslagens bestämmelser föreslå åtgärder i syfte atl möjlig­göra fullständig förstegsutbildning.

Utgående från värnpliktsutbildningskommitténs förslag i nyss nämnt betänkande har försök genomförts med ändrad veckoövningsrytm innebä­rande tio dagars övningsverksamhet följd av fyra dagars ledighet. Chefen för armén har i en rapport över genomförda försök enligt den s. k. IO/4-mo-dellen redovisat positiva erfarenheter. Han anser dock alt tiUämpningen av en sådan modell bör ske restriktivt av hänsyn till den anställda personalen.

Enligt min mening ökar 10/4-modellen tillgängen på insatsberedda för­band och är i vissa fall också lämplig från förbandsutbildningssynpunkl. Jag är medveten om att denna veckoövningsrytm kan innebära svårigheter för den trupputbildande personalen. De fördelar den ändrade veckoöv-ningsrylmen medför är emellertid så betydande att jag anser atl systemet bör kunna tillämpas i särskilda fall främst under den senare delen av grundutbildningen. Den närmare utformningen av en sådan veckoövnings­rytm bör det ankomma på överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna att avgöra.

Värnpliktsutbildningskommittén har i betänkandet (SOU 1985:36) Värn­plikten i samhället lämnat en rad förslag som syftar tUl att olika samhäUs-funktioner skall bidra till ett effektivi genomförande av vämpliktsutbild-ningen.

Värnpliktsutbildningskommittén har föreslagit bl.a. att målet för och
inriktningen av de värnpliktigas grundutbildning från statsmakternas sida
ges etl klarare uttryck än vad som hittills varit fallet. Jag avser att pröva
denna fråga i samband med en kommande översyn av värnpliklsförfattnin-
   76

garna.


 


Vidare föreslår värnpliktsutbildningskommittén åtgärder för att förbätl-     Prop. 1986/87:95 ra försvarsupplysningen i gymnasieskolorna. Jag anser att det är viktigt att ungdomar får en ökad information om vår säkerhets- och försvarspolitik. Inom regeringskansliet övervägs för närvarande vilka ätgärder som är lämpliga för att uppnå detta syfte.

Repetitionsutbildningen har pä senare år urholkats. Enligt min mening är det nödvändigt att krigsförbanden regelbundet genomför repetitionsöv­ningar så att krigsanvändbarheten kan upprätthållas. Repetitionsövningar­nas längd och inpassning bör ytterligare prövas. Ett problem, inte minst för förbandens samträning, är den stora mängden anstånd för värnpliktiga befäl. Värnpliktsutbildningskommittén föreslog i nyss nämnda betänkande vissa åtgärder i syfte att minska anståndsfrekvensen främst i samband med krigsförbandsövning. Bl.a. föreslogs utvidgad och tidigarelagd informa­tion till personalen om förestående övning och att krigsförbandscheferna ges ett större ansvar att hålla kontakt med sin personal mellan och i anslutning till övningarna. Jag anser att det är angeläget att komma tillrätta med anståndsproblematiken. Med olika förslag som utgångspunkt har frå­gan tagits upp med ansvariga myndigheter för att finna praktiska och effektiva lösningar. Jag avser att noggrant följa arbetet härmed.

Värnpliktsutbildningskommitténs förslag i övrigt har beaktats genom olika initiativ från min sida i den mån de inte varit av den karaktären att det ankommer på berörda myndigheter att genomföra dem.

Sedan ett antal år tillämpas ett system med försvarsmaktsövningar. Jag bedömer dessa övningar viktiga för att uppnå samträning inom totalför­svaret och mellan olika typer av stridskrafter samt för att öva ledningsor­ganisationen. Försvarsmaklsövningar bör genomföras även fortsättnings­vis. Det bör då eftersträvas att öka värdet av övningarna för såväl förban­den som de enskilda soldaterna. Genom att de åskådliggör försvarets förmåga till samlade operationer har de också säkerhetspolitisk betydelse.

1983 års värnpliktsutbildningskommitté har vidare övervägt utbildnings­tidens längd men har inte funnit anledning att föreslå några större föränd­ringar. Däremot föreslås att s. k. beredskapstjänstgöring skall kunna fogas till säväl grund- som repetitionsutbildning. Därmed skulle flexibiliteten i utbildningssystemet ökas och beredskapen kunna förbättras. Jag anser att den i värnpliklslagen medgivna totala tjänstgöringstiden i stort setl är tillräcklig, men att närmare prövning av avvägningen mellan gmnd- och repetitionsutbildning liksom beredskapstjänst bör göras. Jag har funnit att nu tillämpade tider för grundutbildning knappast kan förkortas om gällande mål skall kunna nås. Snarare torde utbildningstiden behöva föriängas nägot för vissa förbandstyper eller värnpliktskategorier för att medge erforderliga förbättringar av utbildningen. Jag återkommer senare i avsnitt 5.2.9 angående en närmare översyn av dessa förhållanden.

Den utbildning som bedrivs av de frivilliga försvarsorganisationerna bör enligt min mening uppmärksammas i sammanhang med atl försvarets personella kvalitet förbättras. Därvid bör de organisationer som utbildar personal för krigsorganisationen prioriteras.

De värnpliktiga visar i dag ett stort och positivt intresse för sin utbild­
ning och är angelägna om att den skall ge ett bra resultat. Att intresset
    77


 


under senare är har ökat beror bl.a. pä att deras ekonomiska situation     Prop. 1986/87:95 under grundutbildningen successivt har förbättrats. Ytterligare förbättring­ar av värnpliktsförmånerna bör dock göras.

Efter indexuppräkning finns för budgetåret 1987/88 ca 30 milj. kr. att disponera för höjning av kontantförmåner till värnpliktiga under gmndut­bildning. Jag föreslår att utrymmet utnyttjas så att dagersättningen höjs med två kronor från 26 kronor tiU 28 kronor. Efter 230, 300 och 360 dagar ulgår som tidigare tillägg med 15, 30 resp. 60 kronor. Vidare bör den behovsprövade familjepenningens maximibelopp höjas med 200 kronor per månad för hustm och med 100 kronor per månad för barn till 2350 respek­tive 1 325 kronor.

Förslag till lag om ändring i familjebidragslagen har upprättats inom försvarsdepartementet och bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga l.l. Med hänsyn till att lagstiftningsfrågan är av tekniskt enkel beskaffenhet torde lagrådels hörande i ärendet sakna betydelse.

I tillämpliga delar bör förbättringarna också gälla andra bl.a. vapenfria tjänstepliktiga som uppbär ersättning enligt samma grunder som de värn­pliktiga.

Nu föreslagna förbättringar kostar ca 25 milj. kr. Det resterande utrym­met bör avsättas för en beräknad ökning av kostnaderna för bostadsbidrag pä grund av hyreshöjningar och för en höjning av förplägnadsersättningen.

Riksrevisionsverket har i en under år 1986 avlämnad rapport pekat på vissa brister i det nuvarande familjebidragssystemet. Bristerna hänför sig enligt rapporten dels till en alltför frikostig tillämpning av bidragsreglerna, dels lill ansvarsfördelningen de berörda myndigheterna emellan. Jag avser att pä grundval av rapporten ta initiativ till en översyn av vissa delar av familjebidragssystemet.

Försvarskommitlén har föreslagit att kontantförmånerna till de gmndut-bildningsvärnpliktiga bör förbättras med sammanlagt 100 milj. kr. under försvarsbeslutsperioden.

Överbefälhavaren genomför för närvarande en undersökning av de värn­pliktigas ekonomiska situation. Resultatet av denna undersökning skall redovisas för regeringen i september 1987. Med denna undersökning som underiag avser jag att återkomma med förslag till hur de av försvarskom­mittén förordade förbättringarna bör fördelas mellan olika förmånsslag.

Jag övergår nu till att något behandla frågan om de värnpliktigas fria resor. I den förra budgetpropositionen uttalade jag alt kostnaderna för de värnpliktigas resor borde gå att sänka även om bekvämligheten för de värnpliktiga i vissa fall skulle komma att minska något. Som etl medel härför förordade jag dä utökade möjligheter att lokalt anpassa värnpliktsre-sandel.

Vid frågans behandling anförde försvarsutskottet (FöU 1985/86:9) att elt ändrat mönster för värnpliktsresor till och från Gotland liksom i övriga delar av landet kunde tänkas få effekter som inte var avsedda och att det därför fanns anledning att följa utvecklingen och göra nödvändiga föränd­ringar.

Med anledning av delta uttalande gav jag överbefälhavaren i uppdrag att
i januari 1987 redovisa erfarenheterna av det nya systemet. Överbefälha-
  78


 


vårens rapport visar att betydande kostnadsminskningar har kunnat ge-     Prop. 1986/87:95 nomföras utan att villkoren för de värnpliktiga har försämrats i nägon nämnvärd utsträckning.

Mot bakgrund av detta anser jag att besparingar när så är möjligt även fortsättningsvis bör göras genom såväl centrala som lokala insatser och med beaktande av de värnpliktigas krav på en rimlig bekvämlighet. Jag vill i detta sammanhang framhålla att principen om lokalt kostnadsansvar inte färdrivas så långt att den motverkar en rationell samverkan mellan förban­den i fråga om rese verksamheten.

Genom de nu vidtagna åtgärderna i värnpliktsresesystemet får de inten­tioner som förordades i samband med översynen av värnpliktsförmånerna våren 1983 anses i allt väsentligt vara förverkligade.

En viktig kvarstående fråga är dock de värnpliktigas resor med buss pä läns- och lokaltrafiken. För närvarande finns ett system med s. k. värn­pliktskort gällande pä flertalet länstrafikbolag och ett mindre antal lokaltra­fikbolag. Enligt vad jag har inhämtat avser överbefälhavaren försöka för­länga gällande avtal med trafikföretagen till att gälla även under budgetåret 1987/88. En undersökning om de värnpliktigas resvanor skall under tiden göras. Hur frågan om dessa resor bör lösas på sikt får jag återkomma lill när ytterligare klarhet vunnits. Då kan ställning tas till försvarskommitténs förslag atl företagen skulle kunna ersättas för värnpliktsresorna via de statiiga skatteutjämningsbidragen.

Jag övergår nu till att behandla försvarsgrenarna var för sig.

Armén

I det underiag rörande arméns utbildning som stäUts till mitt förfogande har vissa förbättringsåtgärder redovisats. Enligt min mening är åtgärderna i och för sig angelägna men inte tillräckliga för att komma till rätta med de redovisade bristerna i utbildningen. Av detta skäl är det inte möjligt att nu ta ställning till hur arméns utbildning bör vidareutvecklas.

Det är av stor betydelse för krigsförbandens kvalitet och det anställda befälet liksom för de värnpliktiga att den situation som rått beträffande utbildningens förutsättningar och mål (resultat) under budgetåren 1985/86 och 1986/87 inte fortsätter under börian av försvarsbeslutsperioden. Det kan annars skada tilltron till värnpliklssystemet liksom det anställda befä­lets intresse för sitt yrke. Vad gäller budgetåret 1987/88 utvecklar jag detta närmare senare under anslaget B 1. Arméförband: Ledning och förbands­verksamhet.

Trots de ökade satsningar jag här förutsätter måste ändå vissa brister även fortsättningsvis godtas hos krigsförbanden. Först i och med ett nytt utbildningssystem räknar jag med atl kvaliteten hos krigsförbanden i vad avser personal och utbildning kan böria att förbättras.

Marinen

För marinens vidkommande har överbefälhavaren föreslagit ett nytt ut­
bildningssystem avseende såväl kustartilleriet som flottan. Systemet inne-
        79


 


bär bl. a. en annan avvägning mellan grundutbildning och repetitionsutbild- Prop. 1986/87:95 ning än som gäller nu men fortfarande inom totalt sett oförändrad utbild­ningstid. Det tillgodoser ökade beredskapsbehov över året och utgör en förbättring av förbandsutbildning och samträning. Enligt min mening bör i detta sammanhang ambitionsnivån vad gäller repelilionsutbildning av lednings-, bas- och underhällsförband uppmärksammas. Systemet, som delvis bygger på VK83:s förslag, är enligt försvarskommitténs mening principiellt lämpligt. Jag instämmer med kommittén och föreslär därför att systemet får införas. Förberedelser för införande av det föreslagna syste­met bör fortsätta enligt överbefälhavarens förslag. Det bör ankomma pä regeringen att besluta om den närmare utformningen liksom om lider m. m. för systemets införande.

Flygvapnet

För flygvapnet bör nuvarande utbildningssystem i huvudsak behållas. Det är dock enligt min mening angeläget att förbandsutbildningen utvecklas så att samträning uppnås inom bas- och stridsledningsförband dels genom systematisk repelilionsutbildning, dels genom att en ökad grad av för­bandsvis omsättning prövas. Övningar på krigsbas är mycket betydelse­fulla varför denna typ av utbildning bör öka i omfattning.

5.2.9 Fredsorganisation

Vad gäller armén har överbefälhavaren redovisat allvarliga brister i krigs­förbandens användbarhet, utbildning och samträning. Mot den bakgrun­den anser jag att den främsta utgångspunkten för fredsorganisationens utveckling måste vara att skapa organisatoriska och personella förutsätt­ningar för en förbättrad och effektiviserad utbildning och en förstärkt beredskap. Självfallet skall därvid alla rationaliseringsmöjligheter tillvara­tas och en anpassning ske av utbildningsorganisationen lill den framtida tillgången på värnpliktiga.

Värnpliktsutbildningskommittén ansåg att man i besparingssyfte borde pröva idén all utbilda tre omgångar värnpliktiga på två år vid samma regemente, s. k. rullande utbildning. Därmed antogs i princip vart tredje fredsetablissement kunna avvecklas. Denna idé har prövats av överbefäl­havaren men av denne inte bedömts lämplig som grund för utbildningens organisation. Försvarskommittén har för sin del dragit slutsatsen att rul­lande utbildning enligt värnpliktsutbildningskommitténs idé inte kan anses utgöra en hell lämplig grund för arméns fredsorganisation. Jag delar förs­varskommitténs uppfattning i denna fråga.

Jag anser, i likhet med försvarskommittén, att det underiag rörande fredsorganisationens utveckling inom armén som överlämnats av överbe­fälhavaren är otillräckligt som grund för ställningslagande. Förnyat under­lag mäste därför tas fram skyndsamt.

Överväganden om fredsorganisationen måste göras i sitt systemmässiga
sammanhang. De operativa kraven på krigsorganisation, ledning och be­
redskap är de naturiiga utgångspunkterna. Dessa styr krigsorganisationens
  80


 


sammansättning och kraven på krigsförbandens prestationsförmåga. Des-     Prop. 1986/87:95 sa krav utgör utgångspunkt för att utforma ett förbandsomsättningssystem samt att bestämma mäl för utbildningen.

Variationer i förbandsomsättningsprinciperna bör prövas bl. a. i syfte alt höja den personella kvaliteten i främst brigader och viktigare territoriella slridsgmpper. Lämpligheten av individvis omsättning av värnpliktiga i vissa förband bör även prövas.

Kopplat till förbandsomsättningssystem och mål för utbildningen av olika förbandstyper måste inriktning av och avvägning mellan befäls-, grund- och repelilionsutbildning prövas.

Fredsorganisationen bör enligt min mening utvecklas så att den i ökad utsträckning blir en integrerad del i krigsorganisationen och i försvarsmak­tens beredskapssystem. Verksamheten inom armén bör i ökad utsträck­ning bedrivas med utgångspunkt i krigsorganisationen. Av detta skäl bör bl. a. en ökad integrering prövas mellan olika tmppslag och deras yrkesbe­fäl redan under grundutbildningen.

Det är av stor betydelse för både effektiv förbandsproduktion och bered­skap att ansvaret för utbildning, krigsplacering, bemanning, mobilisering m. m. så långt som möjligt sammanhålls på lägre regional eller lokal nivå.

I likhet med kommittén anser jag att mobiliseringsberedskapen och mobiliseringssäkerheten måste förbättras. Dessa krav påverkar i flera av­seenden fredsorganisationen, bl.a. avseende antalet mobiliseringsmyn­digheter.

Kontinuerlig verksamhet erfordras för krigsplanläggning, för atl samver­ka med civila totalförsvarsdelar, för att upprätthälla mobiliseringsbered­skap samt för att leda stridskrafter i samband med mobilisering och vid incidenter. Försvarsområdesbefälhavarna med sina staber har i detta avse­ende en nyckelroll.

Försvarsförberedelserna inom ett län åligger dessa myndigheter och länsstyrelse i samverkan. Antalet försvarsområdesmyndigheter bör därför inle minskas men deras kapacitet och bemanning kan behöva differentieras mellan olika delar av landet. I de län som för närvarande saknar försvars­områdesmyndighet i fred bör åtgärder vidtas för all utveckla försvarets förankring i samhället, förbättra möjligheterna till samordnade krigsförbe­redelser och förbättra understödet åt frivilligorganisalionerna. Möjlighe­terna till och konsekvenserna av atl upprätta försvarsområdesmyndigheter i Västerås och Kalmar bör sålunda redovisas, liksom vilka uppgifter dessa bör fullgöra.

Inom armén bör stommen i fredsorganisationen utgöras av brigadprodu-cerande regementen som också bör vara mobiliseringsmyndigheler.

Fredsförbandens lokalisering styrs bl.a. av beredskapskrav, behov av
utbildning i rätt miljö och befolkningsförhållanden. Krigsförband primärt
avsedda för Norrland måste ges vinterutbildning. Nödvändig samträning
av brigader och territoriella stridsgrupper fordrar tillgång till förband ur
alla ingående truppslag. För detta ändamål bör det prövas att successivt
inom varie militärområde inrymma enheter ur i brigad ingående tmppslag i
befintliga etablissement. Därigenom skulle också mobiliseringssäkerhet
liksom insatsberedskapen inom militärområdena förbättras. Denna fråga
          81

6   Riksdagen 1986/87. I saml. Nr 95


 


påverkas av framtida militärområdesindelning och militärbefälhavarnas     Prop. 1986/87:95 roll i förbandsproduktionen.

Den anställda militära personalen och dess kompetens är, såsom jag framhållit i det föregående, avgörande för goda utbildningsresultat, för krigsorganisationens effektivitet och för möjligheten atl upprätthålla god beredskap. Även den civila anställda personalen är betydelsefull i dessa avseenden. Förändringar i fredsorganisalionen måste därför planläggas långsiktigt och genomföras så att negativa konsekvenser för personalen och därmed sammanhängande oplanerade avgångar i görligaste mån und­viks. En plan för fredsorganisationens utveckling bör därför innefatta en längre tidsperiod, varigenom bl.a. investeringarna kan styras rationellt. En sädan plan bör även innefatta rimlig grad av handlingsfrihet att förändra krigsorganisation, utbildning m. m. ulan alt långsiktigheten bryts.

Inom marinen har överbefälhavaren föreslagit atl en för flottan och kustartilleriet gemensam ledningsorganisation på lägre regional nivå införs redan i fred. Förslaget innebär vissa förändringar avseende organisation, lokalisering och bemanning inom de södra och östra militärområdena.

Kommittén anser, utan atl ta ställning till förslagels detaljer, att det medför bl.a. en angelägen samordning mellan flottans och kustartilleriets verksamhet och en bättre ledning av de marina förbanden. Åtgärderna bör även leda lill rationaliseringsvinster. Enligt min mening bör en ny ledning­sorganisation införas, varvid dock sammanhanget med de övergripande ledningsfrågorna inom totalförsvaret måste uppmärksammas. Detta inne­bär bl. a. att flottans och kustartilleriets regionala myndigheter slås sam­man till en gemensam myndighet i södra Sverige resp. i Storstockholm-somrädet. Det bör ankomma på regeringen alt fastställa den närmare organisationsutformningen.

För flygvapnet har överbefälhavaren inte lämnat några förslag om änd­ringar av fredsorganisationen. Jag ser heller inga behov av förändringar inom flygvapnet under den kommande femårsperioden annat än sådant som krävs för atl fullfölja 1982 års försvarsbeslut. Studier pågår rörande en central funktionsledning av flygstridskrafterna bl. a. inför JAS-systemets införande i krigsorganisationen. Denna fråga har starka kopplingar tUl den övergripande ledningsutredningen och behöver ej avgöras förrän i nästa försvarsbeslut. En följd bör då bli att första flygeskadern i sin nuvarande form utgår.

Möjligheterna till ökad samordning över försvarsgrensgränserna bör tillvaratas. En väg kan därvid vara att i ökad utsträckning samordna mobihseringsförberedelser, stödproduktion m. m. för förband i samma garnison eller inom samma försvarsområde. En annan väg kan vara atl i samma etablissement inrymma utbildning av förband ur två försvarsgre­nar. Fömtom ett mer rationellt utnyttjande av utbildningsresurserna skuUe tillgängen på förband och därmed beredskapen i olika delar av landet därigenom kunna förbättras.

För huvudprogrammen Operativ ledning m.m. resp. Gemensamma myndigheter m. m., har överbefälhavaren inte lämnat några förslag utöver ett fullföljande av 1982 års inriktning.

Den operativa ledningen är en väsentlig del i nu pågående utredning om   82


 


totalförsvarets ledning. En betydelsefull fråga är därvid atl klargöra möjlig-     Prop. 1986/87:95 heterna att minska antalet militärområden. 1 detta sammanhang bör också den fortsalla utvecklingen av de centrala stabsmyndigheterna redovisas, varvid en ökad samordning bör eftersträvas.

Enligt kommitténs mening bör underlag tas fram så all båda huvudpro­grammen kan ges en fortsatt inriktning för perioden fram till år 1997. Därvid bör fortsatta ralionaliseringsätgärder klarläggas och möjliga struk­turförändringar noga prövas i syfte atl inte binda större resurser än nöd­vändigt i fredsorganisationen. Jag delar kommitténs uppfattning och räk­nar med att vissa åtgärder i denna riktning kan vidtas redan före år 1992.

I årets budgetproposition (1986/87:100, bil. 9) anger sålunda chefen för finansdepartementet att en särskild utredare skall tillkallas med uppgift att i samråd med bl.a. byggnadsstyrelsen och fortifikationsförvallningen ta fram ett förslag om ökad samordning av den verksamhet som bedrivs av dessa två myndigheter.

Beträffande/orra/f arbete vill jag anföra följande.

Jag har i det föregående anfört atl tillräckligt underlag rörande utveck­ling av arméns utbildning och fredsorganisation inte föreligger. Förbätt­ringar i arméns utbildning är så angelägna att ställningstaganden till dessa frågor inte kan anstå till 1992års försvarsbeslut.

Jag avser vid ett senare tillfälle föreslå regeringen att lämna uppdrag om hur en översyn i dessa hänseenden skall genomföras. Jag återkommer även till frågan om parlamentarisk insyn i detta arbete. Min målsättning är därefter att frågan skall kunna riksdagsbehandlas år 1989.

5.2.10 Rationalisering

11982 års försvarsbeslut fastställde riksdagen, på förslag av regeringen, etl långsiktigt besparingsprogram. Under perioden 1982-1992 skulle 7,9 mil­jarder kronor sparas, varav 2,4 miljarder kronor under försvarsbeslutsper­ioden 1982-1987. Särskilda personalminskningsmål fastställdes för huvud­programmet Operativ ledning m. m. och för de större myndigheterna inom huvudprogrammet Gemensamma myndigheter m. m.

Besparingarna skulle göras genom stmkturella organisationsförändring­ar samt samordnings- och rationaliseringsåtgärder.

De planerade besparingarna under perioden 1982-1987 lades fast som sparmål för perioden, medan de planerade besparingarna under hela peri­oden 1982-1992 gavs karaktären av planeringsinriktning. Frågan om fak­tiskt sparmål för perioden 1987-1992 hänsköts till 1987 års försvarsbeslut.

Efter 1982 års försvarsbeslut har riksdagen varie år i budgetproposi­tionen fått en redovisning av hur det går att genomföra besparingarna och personalminskningarna. Redovisningarna har byggt pä de bedömningar som regelbundet har gjorts av överbefälhavaren och försvarets rationali­seringsinstitut.

Inför 1987 års försvarsbeslut har överbefälhavaren i samverkan med
försvarets rationaliseringsinstitut gjort en fördjupad bedömning av hur det
går att genomföra besparingsprogrammet för perioden 1982-1987. De vik­
tigaste slutsatserna är följande.
                                                                          83


 


-     Planerade strukturella förändringar har genomförts, vilket innebär att     Prop. 1986/87:95 förväntade besparingar härför i allt väsentligt kan innehållas. Föränd­ringarna har emellertid inneburit oro i organisationen och större perso­nalavgångar än beräknat.

-     Samordningsåtgärder inom garnison och mellan näraliggande myndighe­ter har genomförts på många platser. Hela rationaliseringspotentialen har dock ännu inte kunnat utnyttjas. En av orsakerna till detta är alt planerade investeringar inom byggnadsområdet ej kunnat genomföras av ekonomiska skäl.

-     De funklionsvisa rationaliseringsprojekten har ej fullt ut givit planerade besparingar. Detta beror på att många åtgärder inte i alla avseenden varit tillräckligt genomarbetade och förankrade vid de lokala myndighe­terna. Ledningen och genomförandet av projekten har inle i alla avseen­den varit helt tillräcklig.

-     Ändrade fömtsättningar, bl.a. ökade beredskapskrav, har i viss ut­sträckning begränsat möjligheterna till rationaliseringar och dessutom framtvingat en omfördelning av resurser.

-     Besparingsmålet intill år 1987 bedöms kunna näs. Till del sker detta genom ambitionssänkningar. De ekonomiska ramarna har bl. a. innehål­lits genom förtidsavgångar av militär personal, uppskjutna investeringar inom byggnadsverksamheten och senarelagt underhåll.

-     Det kan inte uteslutas att det hårt drivna besparingsarbetet är en bidra­gande orsak till de stora förtidsavgångarna. Innan nya besparingsplaner fastställs mäste denna fråga noggrant analyseras. Besparingar mäste motsvaras av uppgiftsförändringar eller bestå av väl förankrade ratio­naliseringsprojekt.

-  Inför försvarsbeslutsperioden 1987-1992 bör styrning och uppföljning

av rationaliseringsverksamheten bedrivas på annorlunda sätt.

Generaldirektör Gunnar Petri har på regeringens uppdrag utrett omfatt­ningen av försvarsmaktens akuta ekonomiska problem och orsakerna till dem. I betänkandet (Ds Fö 1987:1) Utredningen om försvarsmaktens akuta ekonomiska problem sägs bl.a. att en anledning lill de brister som uppstått är att en del av det mycket ambitiösa rationaliseringsprogram som lades till grund för planeringen i 1982 års försvarsbeslut visat sig svårare att genomföra än vad man tidigare räknat med.

Överbefälhavarens planering för perioden 1987-1997 innebär bl.a. att besparingsprogrammet enligt 1982 års försvarsbeslut fullföljs. I förhållande till basåret 1986/87 planeras besparingar, i form av samordnings- och ra­tionaliseringsåtgärder, om ca 2,8 miljarder kronor under perioden 1987-1992. För perioden 1992-1997 planeras ytterligare rationaliseringsåt­gärder. Dessa senare är dock ännu inte identifierade.

Försvarskommittén har angett att inriktningen av rationaliseringarna enligt 1982 års försvarsbeslut avseende perioden 1987-1992 bör fullföljas. För perioden efter år 1992 har kommittén fömtsatt fortsatta rationalisering­ar.

Jag anser att omfattningen av de planerade besparingarna under peri­
oden 1987-1992 är lämplig och jag förutsätter att besparingar av denna
omfattning genomförs. Det innebär enligt min mening att besparingspro-
     84


 


grammet enligt 1982 års försvarsbeslut fullföljs. Allmänt sett är det angelä-     Prop. 1986/87:95 get att varie myndighet är föremål för etl fortsatt rationaliseringstryck motsvarande det som gäller för myndigheterna i den civila delen av stats­förvaltningen.

Vad gäller styrning och uppföljning av besparingarna under perioden 1987-1992 har överbefälhavaren anmält att han avser att senare lämna förslag till regeringen. Generaldirektör Petri har föreslagit att försvarets rationaliseringsplaner bör genomarbetas ytterligare och realistiska beräk­ningar göras av de rationaliseringsvinster som kan uppnås under perioden 1987-1992, samt att rationaliseringsarbetet bör bedrivas som etl led i den ordinarie planerings- och budgetprocessen.

Jag delar i alll väsentligt överbefälhavarens och generaldirektör Petris syn pä erfarenheterna av besparingsarbetet under perioden 1982-1987. Jag avser föreslå regeringen att ge överbefälhavaren i uppdrag att redovisa förslag rörande mäl för, samt styrning av, rationaliseringsverksamheten för perioden 1987-1992, baserat pä erfarenheterna under perioden 1982-1987.

Jag anser atl utvecklingen av personalvolymen på lång sikt bör beslutas av riksdagen, om möjligt i de samlade försvarsbesluten. I samband med del årliga budgetarbetet får ställning tas till de kortsiktiga förändringar som behövs för att verksamheten skall kunna bedrivas pä ett rationellt sätl.

Mina ställningstaganden till den faktiska utvecklingen av personalvoly­men har jag redovisat i det föregående (5.2.7.4).

5.2.11            Förvaringen av vapen m. m. i militära förråd

Jag besvarade den 4 december 1986 i riksdagen frågorna 1986/87:214 och 216 om förvaringen av vapen m. m. i militära förråd. Frågorna ställdes mot bakgrund av sprängningen av ammunitionsförrädet i Järna. Jag anförde då bl. a. atl jag räknade med att regeringens ställningstaganden skulle redovi­sas i mars 1987. Jag återkommer nu till dessa frågor.

Jag vill i detta sammanhang framhålla att vårt mobiliseringssystem, med över hela landet spridda mobiliseringsförråd, för med sig avsevärda svårig­heter att före mobilisering effektivt skydda materielen mot alla slags an­grepp. Systemels fördelar har emellertid hittills bedömts vara större än dess nackdelar. Jag anser att denna bedömning alltjämt gäller.

Samtidigt ger händelsen i Järna anledning till oro vad gäller skyddet av mobiliseringsförråden. I överbefälhavarens planering för perioden 1987— 97 ligger en förstärkning av bevakningen av våra mobiliseringsförråd. 1 jämförelse med nuvarande nivå satsas ytteriigare ca 140 milj. kr. på be­vakningstekniska åtgärder. Skyddsnivån förbättras därmed avsevärt. Jag anser att planeringen är lämplig.

5.2.12            Beriden garnisonstjänst

Regeringen bemyndigade i april 1986 chefen för armén att för staten sluta
avtal med Stockholms kommun och Föreningen för den beridna högvakten
om alt grunda en stiftelse som skall äga och förvalla hästar som militära
     85


 


myndigheter inom Stockholms garnison skall utnyttja för bl. a. den beridna     Prop. 1986/87:95 högvakten.

Chefen för armén har i december 1986 till regeringen för godkännande överlämnat förslag till avtal. Förslagen innebär att

-     staten, företrädd av chefen för armén. Stiftelsen Stockholm Information Service, ägd gemensamt av Stockholms stad och Stockholms läns lands­ting samt Föreningen för den beridna högvakten bildar en stiftelse benämnd Stiftelsen för den beridna högvakten,

-     hästar tillhörande staten och som disponeras av chefen för armén över­tas och förvaltas av Stiftelsen för den beridna högvakten,

-     verksamheten med beriden garnisonstjänst kommer att bedrivas i prin­cip som under verksamhetsåret 1986/87,

-     uppdelning av driftskostnaderna sker så att stiftelsen fr.o.m. budget­året 1991/92 svarar för huvuddelen av dessa.

De föreslagna åtgärderna medför en viss besparing. Förslagen till avtal är enligt min mening lämpliga och jag avser att återkomma lill regeringen med förslag om att bemyndiga chefen för armén att med för staten bin­dande verkan sluta avtalen.

5.2.13 Lekmannainflytande i försvarsmaktens myndigheter

Regeringen redovisar i propositionen om ledningen av den statliga förvalt­ningen (prop. 1986/87:99) bl.a. sin syn pä lekmannainflytandel i försvars­maktens centrala myndigheter.

Frågan om lekmannainflytande i försvarsmaktens regionala och lokala myndigheter behandlades av riksdagen år 1982 (prop. 1981/82:102, FöU 18, rskr. 374). I propositionen föreslogs en försöksverksamhet med rådgivande lekmannaorgan vid ett begränsat antal lokala myndigheter. Riksdagen hade ingenting att erinra mot förslaget.

Försöksverksamheten har bedrivits i fyra år under överbefälhavarens ledning. Överbefälhavaren har till regeringen redovisat erfarenheter av försöksverksamheten, samt förslag till fortsatt verksamhet.

Jag avser alt, efter det att propositionen 1986/87:99 har behandlats av riksdagen, återkomma till regeringen i fråga om lekmannainflytandel i försvarsmaktens regionala och lokala myndigheter. Det bör ankomma på regeringen att besluta i denna fråga.

5.2.14 Ekonomiska överväganden och förslag

5.2.14.1 Säkerheten i planeringen

Försvarskommittén har noterat de svårigheter som försvarsmakten haft atl
genomföra planerad verksamhet inom gällande ekonomiska ramar och de
likvidilelsproblem som uppstått främst innevarande budgetår. Kommittén
understryker betydelsen av att säkerheten i planeringen inte minst inför
kommande försvarsbeslut förbättras och att produktionsledningssystemet
utvecklas sä att det underlättar genomförandet av en verksamhet som är i
balans med de ekonomiska tillgängarna. Kommittén vill också inskärpa
               86


 


betydelsen av klara ansvarsförhållanden i dessa sammanhang och att     Prop. 1986/87:95 chefer på olika nivåer styr verksamheten pä ett effektivt sätt. Jag delar kommitténs bedömningar i dessa avseenden.

Med anledning av de problem som kommittén här berör och som även framkom genom överbefälhavarens redovisning av likviditetslägel i okto­ber 1986 uppdrog regeringen åt generaldirektören Gunnar Petri all under­söka de akuta ekonomiska problemen inom försvarsmakten. Jag pekade härvid bl. a. på att problem av ovan angivet slag förekommit även tidigare, vilket kunde innebära att planeringen av verksamheten inte varit i balans med tillgängliga resurser eller att planeringen inte i tid ändrats för alt uppnå sädan balans.

Petri har den 30 januari 1987 redovisat sitt uppdrag (Ds Fö 1987:1). Han framhåller bl. a. som en av sina viktigaste slutsatser att verksamheten inte har varit i balans med tillgängliga resurser. Dessutom redovisar han ett antal slutsatser och förslag till ätgärder som bör övervägas i syfte att förbättra försvarsmaktens styrsystem.

Regeringen har genom beslut den 23 oktober 1986 uppdragit ät överbe­fälhavaren att bl. a. lämna förslag om förbättringar av produktionsledning­en.

I syfte att öka säkerheten i planeringen avser regeringen att i sina programplaneanvisningar lill överbefälhavaren ställa ökade krav på ekono­misk realism i kommande materielplaner. Vidare kommer regeringen att inför beslut om varie större materielärende nogsamt bevaka del kvar­stående s. k. fria ekonomiska utrymmet så att en godtagbar handlingsfrihet bevaras inför 1992 års försvarsbeslut. DärtiU kommer möjligheterna till en uppdelning av siörre materielbeställningar i s. k. delbeställningar att beak­tas.

Med de åtgärder som ovan redovisats anser jag att säkerheten i plane­ringen och genomförandet av det militära försvarets verksamhet bör kunna förbättras. Jag avser emellertid därutöver i särskild ordning överväga vilka ytterligare åtgärder som erfordras för att öka säkerheten i planeringen.

5.2.14.2 Ekonomiska utgångspunkter

Planeringsramarna

Mitt förslag till inriktning av det militära försvarets utveckling utgår från de ekonomiska förutsättningar som angetts av försvarskommitlén. Samtliga belopp anges i prisläge februari 1986.

Den ekonomiska ramen för det militära försvaret har av kommittén
beräknats utifrån elt grundbelopp om 23759 milj. kr./budgetår. Detta be­
lopp föreslås höjas för budgetåret 1987/88 med 840 milj. kr. samt därefter
för varie budgetår till och med budgetåret 1991/92 med 200 milj. kr. Detta
innebär att den militära ekonomiska ramen skulle höjas med sammanlagt
6200 milj. kr. räknat över hela femårsperioden. Efter vissa smärre juste­
ringar av ingångsvärdet i enlighet med vad jag redovisar i det följande
föreslår jag att planeringsramen för det mUitära försvaret blir enligt följan­
de tabell (milj. kr. i pris-, löne-och växelkursläge februari 1986).
                         87


 


1987/88    1988/89    1989/90    1990/91    1991/92    1987/88-        Pron  1986/87-95

1991/92         '

24 571      24 774      24 974      25 174      25 374      124 867

För tiden frän 1992-07-01 tillåts överbefälhavaren att planera med en köpkraflsram som motsvarar en prolongering av den militära ramens totala nivå budgetåret 1991/92, dvs. 8,2 miljarder kronor över grundnivån för perioden 1992-97.

Priskompensationssystemet

Sedan lång tid fattar statsmakterna fleråriga försvarsbeslut som bl. a. inne­bär att elt syslem med fleråriga planeringsramar och ett automatiskt ver­kande priskompensationssystem tiUämpas för det militära försvaret.

I 1982 års försvarsbeslut fastställdes ett system med försvarsprisindex, vilket bestod av två delar. Den ena delen omfattade lönekostnadsandelen av planeringsramen. Denna del kompenserades med statens arbetsgivar­verks index för utvecklingen av löner till anställda inom statlig verksam­het. Den andra delen omfattade resterande del av planeringsramen, vilken kompenserades med nettoprisindex.

Under åren efler 1982års försvarsbeslut skedde stora förändringar av valutakurserna, vilket var en bidragande orsak till att köpkraften i den fastställda planeringsramen minskade för det militära försvaret. Av detta skäl fastställdes år 1984 ett kompletterat försvarsprisindex som tog hänsyn till förändringarna av viktigare valutakurser liksom till prisutvecklingen i ett antal länder från vilka vi importerar försvarsmateriel. Detta komplette­rade försvarsprisindex, som för närvarande tillämpas, har försvarskommit­tén ansett vara relativt komplicerat att använda.

Kommittén har uppdragit ål en särskild arbetsgrupp atl - utgående från regeringens direktiv - överväga och lämna förslag om priskompensations­systemets utveckling. Uppdraget är redovisat i en särskild rapport "Pris­kompensation för det militära försvaret och de civila delarna av totalför­svaret". I rapporten, som kommittén har överlämnat tUl regeringen, före­slås för den militära delen en förändrad indexstruktur.

De förändringar som föreslås i indexslmkluren kan sammanfattas i nedanstående punkter.

-     Andelen inhemska uppköp delas upp i två delar där den första innefattar inhemsk försvarsmateriel och den andra övriga inhemska uppköp.

-     Importandelen delas först in i de fyra delarna direkt import av färdig försvarsmateriel, import av komponenter och råvaror tiU inhemsk för­svarsindustri, oljeimport och övrig import.

-     Komponent- och råvamimporten tiU försvarsindustrin läggs därefter samman med andelen inhemsk försvarsmateriel.

-     Andelen övrig import sammanläggs med andelen övriga inhemska upp­köp.

Detta innebär att index får följande utseende:
(De här ansatta procentandelarna skall ses som approximationer)
                     88


 


Kostnadsslag

Andel

Delindex

1, Löner

35 %

SAV-index

2, Inhemsk försvarsmateriel

27%

Hemmamarknadsprisindex    för verksladsvaror

3. Importerad försvarsmateriel

5%

Importprisindex  för  verkslads-varor-l-korreklionsposl  för dol­larkursen

4, Oljeimpon

4%

Oljeprodukter i importprisindex

5, Övrigt

29%

Konsumentprisindex (utan olja)


Prop. 1986/87:95


 


För vart och ett av de fem kostnadsslagen har valts ett delindex som mäter prisutvecklingen inom respektive utgiftsandel. Med undantag av korrektionsposten för materielimportens större dollarberoende, består fö­reslaget index i princip endast av en sammanvägning av fem officiella indexserier. Storleken av ovannämnda korrektionspost, som multipliceras med ett index över dollarkursens utveckling, kan betraktas som en kon­stant som beräknas en gång per försvarsbeslutsperiod.

De procentandelar av totalutgifterna som anges ovan för de fem kost­nadsslagen skall ses som approximationer. Mer precisa andelar bör fast­ställas inför varie försvarsbeslutsperiod mot bakgrund av aktuell plane­ring.

Då prisutvecklingen under en beräkningsperiod varierar mellan olika kostnadsslag leder denna skillnad i sig till att andelarnas storlek förändras över tiden. Om exempelvis lönerna stiger långsammare än övriga kost­nadsslag sjunker löneandelen av totalutgifterna under perioden. Ett auto­matiskt hänsynstagande i index till detta förhåUande kan enkelt fås om sammanvägningen av delindex till totalindex vid varie beräkningstillfälle görs utifrån löpande indexserier. Om andelarna beräknas med utgångs­punkt i planeringen måste bastidpunkten för de över hela beslutsperioden löpande delindexserierna sammanfalla med planeringsläget.

Kommittén har funnit arbetsgruppens förslag lämpliga och föreslår att de får utgöra utgångspunkt för ställningstagande till nytt priskompensa­tionssystem.

Jag delar kommitténs uppfattning och föreslår att det militära försvarets priskompensationssystem för perioden 1987/88—1991/92 utformas och tUl-lämpas i enlighet med del förslag som kommittén hänvisat till.

Kommittén anför vidare att priskompensationen under försvarsbesluts­perioden bör så nära som möjligt överensstämma med den faktiska prisut­vecklingen på de resurser som förbmkas. Hänsyn till krav på produktivi­tetsutveckling bör tas vid fastställande av planeringsramen eller genom att särskilt ralionaUseringsprogram faststäUs. Även på denna punkt delar jag kommitténs uppfattning.

Underiag för regeringens beslut om fördelningen av tillgängliga prisreg­leringsmedel under verksamhetens genomförande har hittills lämnats av överbefälhavaren för försvarsmakten i dess helhet. Dessa beslut är emel­lertid ett led i hela budgetprocessen med starka kopplingar till myndighe­ternas anslagsframställningar och regeringens regleringsbrev. Jag avser därför att från och med budgetåret 1987/88 inhämta underlaget direkt från


89


 


programansvariga myndigheter. Överbefälhavaren skall yttra sig över     Prop. 1986/87:95 myndigheternas prisregleringsäskanden, en praxis som för övrigt redan tillämpas belräffande deras anslagsframställningar.

Ramberäkningen för budgetåret 1987/88

Utgående från försvarskommitténs förslag saml i enlighet med gällande metod för ramberäkningarna (prop. 1974:1, bil.6 s. 60, FöU 19, rskr. 190) beräknar jag utgiftsramen för det militära försvaret för budgetåret 1987/88 enligt vad som i det följande framgår till 24 571 140000 kr. i pris-, löne- och växelkursläge februari 1986.

Grundbelopp enligt försvarskommilléns förslag (prisläge

februari 1986)                                                            24 599000000

Tillkommer:

Överföring av medel

a) för ammunitionsröjning                                                1000000

Avgår:

Överföring av medel

a)   för irafikflygarhögskolan                                          21400000

b)  för vissa lönekostnader                                               160000

c)   för försvarels civilförvaltnings revisionsbyrå 4800000 Basbelopp (prisläge februari 1986)    24573640000

Avgår:

Överföring av medel till anslaget K 2 Flygtekniska

försöksanstalten                                                              2 500 000

Utgiftsram (prisläge februari 1986)                            24571 140000

Tillkommer:

Beräknad priskompensalion februari 1986-medelprisläget

1987/88                                                                       1600000000

Beräknat utfall den 30juni 1988                                 26 171 140000

I anslutning till ramberäkningen vill jag anföra följande:

Medel för uppsättande av ammunitionsröjningsenheter överförs frän civilförsvarsverksamheten i enlighet med vad jag anfört tidigare i avsnitt 4.

Fr.o.m. budgetåret 1987/88 överförs Irafikflygarhögskolan till kommu­nikationsdepartementets verksamhetsområde.

Ovan angivna lönekostnader avser en tjänst som per den Ijuli 1987 överförs till utbildningsdepartementet.

Revisionsbyrån vid försvarels civilförvaltning inordnas fr. o. m. budget­året 1987/88 i riksrevisionsverkets organisation.

Medlen till flygtekniska försöksanstalten avser delfinansiering av aku­stiklaboratorium m. m.

Medel för sysselsättningsskapande åtgärder under nuvarande tionde
huvudtiteln har under en följd av år i vissa fall ställts till förfogande för att
betala byggnadsarbeten, materiel m.m. för försvarsmakten. Efter samråd
med chefen för arbetsmarknadsdepartementet fömtsätter jag att medel får
disponeras under budgetåret 1987/88 för sysselsättningsskapande åtgärder
i form av byggnadsarbeten utöver utgiftsramen till ett belopp av 50 milj. kr.
       90


 


Jag förordar atl regeringen i likhet med föregående år begär bemyndigan-     Prop. 1986/87:95 den av riksdagen att

-    justera utgiftsramen med hänsyn till prisutvecklingen enligt föreslaget priskompensationssystem,

-    justera de beställningsbemyndiganden som har lämnats med hänsyn till prisutvecklingen enligt netloprisindex,

-    justera utgiftsramen för det militära försvaret för budgetåret 1987/88 på grund av över- eller underutnyttjande av ramen för budgetåret 1986/87,

-    av konjunkturskäl medge överskridande av utgiftsramen för det militära försvaret samt

-    medge överskridande av utgiftsramen för det militära försvaret samt av lämnade beställningsbemyndiganden om beredskapsbudgeten för total­försvaret sätts i kraft, dvs. vid krigsfara eller krig. Bemyndigandet omfattar också beredskapsåtgärder i andra situationer än direkt krigs­fara eller krig. Här avses sädana ätgärder som alt värnpliktiga av ber­edskapsskäl kallas in till krigsförbandsövning eller beredskapsövning eller att andra särskilda åtgärder måste vidtas av samma skäl. Stabiliteten i försvarsplaneringen är i betydande utsträckning beroende

av de planerings- och budgeteringsrutiner som tillämpas. För närvarande finns det för försvarsmakten som helhet en möjlighet att överföra outnytt­jade medel från ett budgetår lill nästa i en omfattning som svarar mot högst tvä procent av utgiftsramen. Till följd av att nya principer införts beträffan­de myndigheternas utgiftsredovisning kan denna procentgräns behöva hö­jas. Frågan behandlas bl.a. i det av rationaliseringschefen Åke Hjalmars­sons lämnade belänkande (DsFö 1986:4) Överplanering, bemyndiganden och anslagsavräkning. Häri föreslås att möjligheten att överföra outnytt­jade medel från ett budgetår till nästa skall ökas till att motsvara högst tre procent av utgiftsramen. Jag delar denna uppfattning och anser att en sådan förändring skulle vara av belydelse för stabiliteten i försvarsplaner­ingen.

5.3  Hemställan

Jag hemställer att regeringen dels föreslär riksdagen att

1.   fastställa basbeloppet för det militära försvaret för budgelårel
1987/88 till 24 573640000 kr. i prisläget febmari 1986 samt den
militära utgiftsramen för samma budgetår till 24571 140000 kr. i
samma prisläge,

2.  fastställer planeringsramen för det militära försvaret för perio­derna 1987/88 -1991 /92 samt 1992/93 -1996/97 i enlighet med vad jag i det föregående har förordat,

3.  bemyndiga regeringen att justera utgiftsramen för det militära försvaret för budgetåret 1987/88 med hänsyn tUl prisutvecklingen efter februari 1986 enligt ovan föreslaget system för priskompensa­tion,

4.  bemyndiga regeringen atl justera lämnade beställningsbemyndi­ganden enligt nettoprisindex,         91


 


5.   bemyndiga regeringen att justera utgiftsramen för del militära     Prop. 1986/87:95
försvaret för budgetåret 1987/88 på grund av över- eller underutnytt­
jande av utgiftsramen för budgetåret 1986/87,

6.   bemyndiga regeringen att under budgetåret 1987/88 medge
överskridande av utgiftsramen för det militära försvaret samt av
lämnade beställningsbemyndiganden, om det behövs av konjunktur-
eller beredskapsskäl,

7.  godkänna förslaget lill viss förändring avseende marinens fred­
sorganisation,

8.   antaga förslaget till lag om ändring i familjebidragslagen
(1978:520),

dels bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag i övrigt har anfört om totalförsvarets militära del.


92


 


6 Totalförsvarets civila del                              Prop. 1986/87:95

6.1 Inledning

Det svenska totalförsvaret omfattar alla de åtgärder som krävs för att förbereda landet inför yttre hot och för all ställa om samhället till kris- och krigsförhållanden. I sådana situationer omfattar totalförsvaret hela det omställda samhället.

Beredskapsförberedelserna i fred inom totalförsvarets civila del syftar till att göra denna beredd att under kriser och i krig medverka i de samlade försvarsansträngningarna och atl säkerställa samhällets överlevnad.

Riksdagen beslöt våren 1985 om ledningen av den civila delen av total­försvaret (prop. 1984/85:160, FöU 11, rskr. 388). Beslutet innebar bl. a. att denna del av totalförsvaret fr. o. m. den I juli 1986 indelades i samhällssek­torer eller funktioner och att för varje funktion utsågs en ansvarig myndig­het. Beslutet omsattes i en förordning (1986:294) om ledning och samord­ning inom totalförsvarets civila del.

Vidare ombildades överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF) den I juli 1986 lill överstyrelsen för civil beredskap (ÖCB). ÖCB:s uppgifter i fred är i första hand att på central nivå samordna de civila beredskapsför­beredelserna och vara ansvarig myndighet för funktionerna Civil ledning och samordning. Övrig varuförsörining samt Kyrklig beredskap. TiU ÖCB:s uppgifter hör vidare att vara uppdragsmyndighet för den statliga beredskapslagringen och andra beredskapsåtgärder.

Riksdagen beslöt våren 1985 att bl.a. civilförsvarsstyrelsen och statens brandnämnd skulle läggas samman till en ny central myndighet, statens räddningsverk (prop. 1984/85:161, FöU 12, rskr. 389) som fick ansvaret för funktionen Civilförsvar.

Vidare beslöts att kommunstyrelsen fr.o.m. den I juli 1986 är högsta civila toialförsvarsmyndighet på lokal nivå.

Genom riksdagsbeslut inrättades den I juli 1985 styrelsen för psykolo­giskt försvar som fick ansvar för funktionen Psykologiskt försvar. Till denna nya myndighet överfördes de uppgifter som dutills legat på bered­skapsnämnden för psykologiskt försvar, totalförsvarets upplysningsnämnd och statens upplysningscentral.

6.2 Inriktningen i 1982 års försvarsbeslut

1982 års försvarsbeslut innebar att betydelsefulla satsningar gjordes på den civila delen av totalförsvaret för att uppnå ett bättre och mer uthålligt totalförsvar.

Huvudinriktningen för civilförsvaret skulle vara att ge befolkningen skydd mot verkningarna av konventionella stridsmedel. Förmågan att möta verkningarna av ett överraskande angrepp skulle ökas. Ansvaret för ledningen på den lokala nivån av civilförsvarsverksamhelen i krig skulle föras över till kommunerna. En hemskyddsorganisation skulle införas och skyddsplaner upprättas för alla kommuner.

Det ekonomiska försvaret skulle säkerställa den för individens överlev-          93


 


nad och samhällets funktion viktigaste försöriningen genom att komplette-     Prop. 1986/87:95 ra det fredstida samhällets resurser. Förberedelser för en omställning av näringslivet till krisproduktion och ätgärder som syftar till atl förbättra handlingsberedskapen gavs ökad vikt.

Oljelagringsfonden avskaffades den I juli 1982. Oljelagringen finansier­ades i stället över statsbudgeten.

Det psykologiska försvarets vikt betonades mot bakgmnd av dess bety­delse för vår motståndsförmäga och försvarsvilja. Forskningen inom psy­kologiskt försvar intensifierades. Den tekniska utvecklingen på massme­diaområdet uppmärksammades, liksom viklen av all beredskapsplanlägg­ning och lagring av vikliga förnödenheter fullföljdes.

Övrigt totalförsvar utvecklades efter samma grunder som det militära försvaret, civilförsvaret och det ekonomiska försvaret. Hälso- och sjuk­värden i krig avsågs bli förbättrad genom alt det otillfredsställande bered­skapsläget inom sjukvårdssektorn skulle avhjälpas.

6.3 Ekonomisk ram för försvarsbeslutsperioden 1987/88-1991/92

Jag förordar i likhet med försvarskommittén att en planeringsram för den civila delen av totalförsvaret inrättas och alt den för försvarsbeslutsperio­den skall uppgå till 7 823 milj. kr. i prisläge 1986/87 (civilförsvar prisläge februari 1986).

Jag kommer under avsnitt 6.5 att närmare redovisa ramens konstruktion och innehåll.

Planeringsramen bör enligl kommittén i stort fördelas enligt följande.
Ändrade förutsättningar kan motivera avvikelser från denna fördelning.
Civilförsvar
                                        5025 milj. kr.

Hälso- och sjukvård                              596 -"-

Förutvarande ekonomiska försvaret        1 960 -"-

Psykologiskt försvar                               37 -"-

Övrigt                                                205 -"-

7823 milj. kr.

(= 1564,6 milj. kr./år)

Kommittén har förordat att för försvarsbeslutsperioden härutöver avde­las 500 milj. kr. för att förbättra beredskapen på hälso- och sjukvårdsområ­det. Kommittén har vidare förordat all televerket självt skall finansiera sina beredskapsålgärder och alt krigsskyddsåtgärder bör vidtas under för­svarsbeslutsperioden som motsvarar etl belopp av 350 milj. kr. Kommittén har föreslagit att fredskrislagren på kemi-, metall- och beklädnadsområ­dena bör försäljas. Intäkterna från försäljningen bör användas för åtgärder inom den civila delen av totalförsvaret. Kommittén har lämnat förslag om minskning av beredskapslagren av olja. Jag biträder kommitténs förslag.

Med tillämpning av planeringsramen kommer de beräknade ramutgif­terna för totalförsvarets civila del för budgetåret 1987/88 att uppgå till 1 591,8 milj. kr. enligt följande sammanställning.

94


 


Ram                                                                    1564,6 milj. kr.        Prop. 1986/87:95
Pris-och löneomräkning
                                      -1-82,8-"-
Överföring av  medel för kvalificerad  ammunitions-
röjning till den militära ramen
                             -  1,0-"-
Driflkostnader för den statliga oljelagringen
       —54,6 - " -

I 591,8 milj. kr.

Storleken av driftkostnaderna för den statliga oljelagringen är för närva­rande svår att bedöma varför de tills vidare inte bör ingå i ramen.

Medel för investeringar för u-landsutbildning i Sandö anvisas av prak­tiska skäl under anslaget H2. Anläggningar för fredsorganisationen bör inte belasta ramen.

6.4 Den fortsatta utvecklingen av totalförsvarets civila del 6.4.1 Grunder och inriktning

Totalförsvarets civila del skall värna civilbefolkningen mot verkningarna av krigshandlingar genom att bereda skydd, rädda nödlidande, ombesörja vård och trygga en livsnödvändig försörining. Förmågan i dessa avseenden grundas främst på det fredstida samhällets resurser och dess förmåga till omställning. Grundprincipen skalviss verksamhet i fred också innebär ett motsvarande ansvar i krig.

Samhällets förmåga att möta fredstida störningar är grundläggande för möjlighetema alt verka under kriser och i krig. Jag vill i likhet med försvarskommittén betona vikten av att det härutöver i fredstida planering och samhällsutveckling tas särskild hänsyn lill beredskapen för kriser och i krig. Sådana åtgärder kan i sin tur vara betydelsefulla även för fredssam­hället t. ex. vid olyckor och katastrofer av olika slag. En samhällsplanering som sker i fred under beaktande av totalförvarsintressena minskar behovet av beredskapsplanering och särskilda beredskapsåtgärder. Jag återkom­mer i det följande med förslag till hur beredskapshänsynen i planering och samhällsutveckling skall kunna förbättras.

Jag har i det föregående redogjort för innehållet i stort i 1982 års förs­varsbeslut i vad gäller den civila delen av totalförsvaret.

En strävan i detta beslut var att decentralisera ansvaret för och förbättra samordningen av den civila lotalförsvarsverksamheten saml atl i ökad utsträckning ge den en förankring hos medborgarna. Denna strävan kom till uttryck bl. a. genom den ökade samordningen mellan fredslida och krigstida räddningstjänst, kommunernas vidgade ansvar för verksamheten på lokal nivå, uppbyggnaden av hemskyddsorganisationen, den ökade satsningen på skydd mot kärnvapen och kemiska stridsmedel samt förbätt­ringen av samordningen såväl inom den civila delen av totalförsvaret som inom totalförsvaret som helhet.

En annan strävan i försvarsbeslutet var att inrikta försöriningsberedska­pen mot att främst säkerställa de oundgängliga behoven och att i ökande grad bygga beredskapen på del svenska näringslivets inneboende flexibili­tet och omställningsförmåga.

I likhet med försvarskommittén finner jag all 1982 års försvarsbeslut i            95


 


väsentliga avseenden bör fullföljas och vidareutvecklas men att delvis Prop. 1986/87:95 ändrade bedömningar av krisers och krigs karaktär, vilkas innebörd jag närmare redovisat i mina säkerhetspolitiska överväganden, och av den militärtekniska utvecklingens konsekvenser motiverar vissa omprioriterin­gar. Dessutom krävs ytterligare satsningar på vissa funktioner som upp­märksammades redan i 1982 års försvarsbeslut men där genomförandet av åtgärderna av olika skäl försenats.

Av särskild belydelse för mina förslag i del följande har varil dels bedömningen av resursbehovet och inriktningen av beredskapsåtgärderna när del gäller hälso- och sjukvård och befolkningsskydd för att förbättra förutsättningarna för befolkningens överlevnad i krig, dels synen på krisers och krigs längd och karaktär.

När del gäller hälso- och sjukvården har försvarskommittén funnit att de allvarliga brister, främst avseende beredskapen för krig, som konstatera­des i samband med 1982 års försvarsbeslut närmast förstärkts och att beredskapen i fräga om försöriningen med sjukvårdsförnödenheter och läkemedel för främst den civila hälso- och sjukvården fortfarande ligger på en oacceptabelt låg nivå.

I fräga om befolkningsskyddet konstaterar kommittén beträffande till­gången pä skyddsrum att bristerna i vissa områden är så stora att de med fortsatt byggande enligl nu tillämpade principer inte kan täckas under de närmaste årtiondena. Dessa principer innebär främst att ytterligare skyddsrum anskaffas successivt i anslutning till all nybyggnation i de ca 350 skyddsmmsorterna. Kommittén finner det oacceptabelt att skyddsbe­hovel i bristområden inte kan tillgodoses inom överskådlig tid och förordar därför en ändrad inriktning av befolkningsskyddet. Enligt kommitténs mening bör åtgärder för atl förstärka befolkningsskyddet och räddningst­jänsten samt hälso- och sjukvården sättas in i ett gemensamt perspektiv när det gäller atl förbättra förutsättningarna för befolkningens överlevnad i krig.

Jag delar kommitténs uppfattning om den allmänna inriktningen av be­redskapsplaneringen när det gäller hälso- och sjukvården och befolknings­skyddet. Jag förordar i likhet med kommittén beträffande dessa ätgärder en ändrad inriktning som i stort innebär dels en intensifierad satsning på hälso- och sjukvården, dels en ändrad inriktning av befolkningsskyddet inom civilförsvaret. Sammantaget bör dessa ätgärder medföra en för be­folkningens överlevnadsmöjligheter i krig mer ändamålsenlig fördelning av resurserna.

Efter samråd med mig kommer chefen för socialdepartementet senare denna dag att förorda att det vid försvarsbeslutsperiodens slut skall ha byggts upp resurser i fräga om försöriningsberedskapen med sjukvårdsför­nödenheter så att i varie faU krigsbehoven i huvudsak kan tillgodoses.

Jag kommer i det följande att föreslå att det framtida skyddsmmsbyg­
gandet utifrån en samlad syn på befolkningens behov av skydd, i högre
grad än hittills bör inriktas på sådana områden där mer betydande risker
finns för civilbefolkningen vid en angripares bekämpning av militärt bety­
delsefulla mäl. Jag kommer vidare att förorda en väsentligt ökad satsning
på att komplettera skyddsmmsbyggandet med andra skyddsåtgärder som
         96

kan bidra till att bristerna läcks inom överskådlig lid.


 


När del gäller försöriningsberedskapen är synen på krisers och krigs     Prop. 1986/87:95 längd och karaktär av särskild belydelse. Mina förslag för olika funktions­områden grundas på de bedömningar härvidlag somjag redogjort för i det föregående och syftar till att uppnå en balanserad uthållighet.

Efter samråd med chefen för miljö- och energidepartementet finner jag att den samlade bedömningen av kriser och krig som utgångspunkt för planeringen leder till att beredskapslagren främst av olja kan minskas väsentligt med bibehållande av en tillräckligt hög försörjningssäkerhet. De medel som på så sätt kan frigöras bör utnyttjas för andra behov inom totalförsvaret, där bedömningen av hotbilden ger vid handen att ytterligare åtgärder är nödvändiga.

För den civila delen av totalförsvaret vill jag i likhet med kommittén härutöver framhålla att ytterligare ätgärder erfordras främst inom tele-, el-och transportområdena. Dessa funktioner är av grundläggande betydelse för hela samhällets möjligheter att verka i krig.

Jag vill understryka vikten av att alla beredskapsålgärder som vidtas bygger pä gemensamma operativa grunder och att hänsyn tas till den prioritering mellan olika regioner somjag i det föregående har förordat bör gälla. Jag vill i likhet med försvarskommittén framhålla betydelsen av att myndigheterna i sitt fortsatta planeringsarbete beaktar övre Norrlands-och Gotlandsproblemen.

Jag vill i detta sammanhang framhålla att ÖCB i enlighet med anvisning­arna för programplaneringen har genomfört en särskild utredning om för­söriningsproblemen i övre Norrland och pä Gotland. De förslag som läm­nats är till väsentlig del av generell natur och kan tillämpas även pä andra delar av landet. Dessa frågor kräver ytterligare utredning innan de kan bli aktuella att närmare pröva. Jag återkommer dock till vissa av de i ÖCB:s utredning behandlade frågorna i samband med behandlingen av resp. funk­tioner.

Vissa av funktionerna inom den civila delen av totalförsvaret, främst sädana funktioner som avser försörining med varor inkl. energi, är för sin planering beroende av preciserade planeringsförutsättningar förutom be­träffande krisers och krigs längd och den kristida utrikeshandelns omfatt­ning också i vad avser försöriningsstandard.

1 fråga om försörjningsstandarden har riksdagen på vissa områden gjort preciserade uttalanden om den ambitionsnivå som bör gälla. Således har för livsmedelsområdet uttalats alt en kriskost som molsvarar 2900 kcal/ dygn bör vara en utgångspunkt för planeringen. Vidare har för beklädnads­området uttalats att en tillförsel bör kunna åstadkommas som innebär att ett vissl minsta innehav av kläder och skor skall kunna garanteras. För energiområdet har slutligen uttalats vilken inomhuslemperalur som minst bör kunna upprätthållas under dag resp. natt.

Försvarskommitlén förordar alt riksdagen på detta område uttrycker sig
i mer allmänna termer. De preciserade mål för försöriningsstandard m. m.
som nu gäller bör därför upphävas såsom av riksdagen beslutade mål. Del
bör ankomma på regeringen och de funktionsansvariga myndigheterna alt
pä grundval av allmänna uttalanden av riksdagen i dessa hänseenden göra
de preciseringar som erfordras för planeringen.
                                      97

7    Riksdagen 1986/87. I saml. Nr 95


 


Jag delar kommitténs uppfattning. Jag och cheferna för jordbruks- samt     Prop. 1986/87:95 miljö- och energidepartementen återkommer till frågan i behandlingen av resp. funktioner.

Jag avser uppdra ät ÖCB att i samarbete med berörda funktionsansvari­ga myndigheter vidareutveckla målbeskrivningarna för beredskapen inom olika funktioner.

Utvecklingen i samhället har i många avseenden medfört en ökad sårbar-hel för både fredstida och krigstida störningar. Försvarskommitlén redovi­sar i sitt betänkande nägra drag i denna utveckling. Somjag har framhållit i det föregående är samhällets förmåga att möta fredstida störningar en viktig resurs när det gäller beredskapen för kriser och krig.

I beredskapsplaneringen inom den civila delen av totalförsvaret vidtas åtgärder för att motverka sårbarheten i kriser och krig inom resp. samhälls­områden. Planeringen genomförs av de funklionsansvariga myndigheter­na. En viktig uppgift för de myndigheter som ansvarar för beredskapspla­neringen är att identifiera problemområden i dessa avseenden. Härvid bör ocksä sammanhanget med forskning och utveckling uppmärksammas.

Sårbarhetsfrågorna kan i alll väsentligt betraktas som problem som avser enskilda funktioner. Jag och för olika funktioner ansvariga departe­mentschefer kommer därför atl behandla dessa frågor i samband med genomgången av dessa i resp. avsnitt. Emellertid kan samhällets beroende av datorer och informationsbehandling betraktas som elt för funktionerna gemensamt sårbarhelsproblem varför det är motiverat att här särskilt behandla denna fråga.

Överstyrelsen för ekonomiskt försvar fick i samband med programplanearbetel i uppdrag alt för de olika funktionerna inom den civila delen av totalförsvaret redovisa en översiktlig analys av humvida ADB-säkerheten motsvarar vad som erfordras under kriser och i krig.

Resp. ansvarig myndighet/företag bör enligl ÖCB klarlägga vilka åtgär­der som erfordras för att höja ADB-säkerheten i krig. Till gmnd härför föreslås läggas en särskild riskanalys. På gmndval av riskanalysen kan behovet av beredskapsåtgärder utöver fredssäkerheten fastställas och kostnaderna beräknas. Kostnaderna kan enligt ÖCB bli mycket höga, särskilt om åtgärder skall vidtas efler hand i etablerade system. En priori­tering är därför nödvändig.

Vad som nu sagts gäller befintliga statliga syslem. Skall motsvarande åtgärder genomföras även inom kommunal verksamhet och i näringslivet torde enligt ÖCB särskilda åtgärder erfordras, t.ex. särskild lagstiftning eller olika former av ekonomiskt stöd.

Jag kan liksom försvarskommittén konstatera att datoriseringen blivit så integrerad i vissa verksamheter att det inte torde vara möjligt alt inom rimlig tid återgå till manuella rutiner. ADB-stöd lorde därför i stor ut­sträckning vara nödvändigt för att en verksamhet skall kunna bedrivas pä en rimlig nivå även under kriser och i krig.

Beredskapsplaneringen inom ADB-området måste mol denna bakgmnd
aktiveras. Det bör ingå i de funktionsansvariga myndigheternas uppgift alt
verka för att erforderiig planering på detta område kommer tUl stånd som
en naturlig del av beredskapsförberedelserna.
                                                    98


 


Jag anser att arbetet bör fortsätta med hög prioritet och inriktas mot att Prop. 1986/87:95 höja beredskapsnivån för dem som avser utnyttja ADB för sin verksamhet under kriser och i krig. Jag avser därför senare lämna förslag till regeringen om att uppdra ät ÖCB att i samverkan med försvarets rationaliseringsinsti­tut och statskontoret samt funktionsansvariga myndigheter konkretisera de åtgärder som bör vidtas för att förbättra ADB-säkerheten.

Regeringen uppdrog i augusti 1985 åt totalförsvarets chefsnämnd att fortsätta arbetet med beredskapshänsyn i samhällsplaneringen. Uppdraget innebar dels atl meddela råd och rekommendationer om beredskapshänsyn på olika nivåer inom totalförsvaret, dels att verka för att utbildnings- och informationsbehovet skulle kunna tillgodoses.

Chefsnämnden redovisade sill uppdrag i juni 1986. Råden och rekom­mendationerna utgavs i december 1986 i en särskild skrift Beredskapshän­syn i samhällsplaneringen. Jag anser i enlighet med nämndens förslag atl skriften bör ligga till grund dels för information, dels för arbetet med precisering av åtgärder som kan vidtas på totalförsvarets olika nivåer.

Överstyrelsen för civil beredskap har del övergripande ansvaret för samordningen av frågan om beredskapshänsyn i samhällsutvecklingen. Det är enligt min mening av yttersta vikt att beredskapsbehoven och betydelsen av att dessa beaktas sprids till myndigheter, organisationer, förelag m. fl. som deltar i planeringen och utvecklingen av samhällets olika delar samt i forskningssammanhang. Detta innebär bl.a. en ökad satsning pä information och utbildning. Jag ser det därför som särskilt viktigt att överstyrelsen, civilbefälhavarna och länsstyrelserna verkar för spridning av kunskap i dessa frågor. Jag vill särskilt peka på vikten av att sådan information lämnas i samband med utbildning, övningar och konferenser saml vid överläggningar med näringslivets företrädare.

6.4.2 Administrativ beredskap

Försvarskommittén har uttalat det angelägna i att kommuner och lands­tingskommuner på motsvarande sätl som gäller för statliga myndigheter redan i fred vidtar sådana åtgärder som är nödvändiga för att kunna höja den egna beredskapen redan före ett beslut om beredskapstillstånd. Jag delar den uppfattningen. Etl viktigt mål för denna beredskap är därför att skapa förutsättningar för en effektiv beslutsgång på alla myndighetsnivåer.

Den administrativa beredskapen uppvisar vissa brister. Beredskapsför­fattningarna är delvis ålderdomliga till form och innehåll och är i stor utsträckning skrivna mot andra hotbilder än de nuvarande. Försvarskom­mittén har anfört alt en viss tveksamhet råder beträffande beredskapsbe­greppets innebörd, vilket försvårar möjligheterna att behandla beredskaps­frågorna entydigt. Kommittén föreslår att en översyn genomförs av lagen (1960:513) om beredskapslilLstånd och tillhörande beredskapskungörelse (1960:515). I likhet med kommittén anser jag atl det är nödvändigt att beredskapsförfattningarna ensas och anpassas till dagens behov.

I januari 1985 tillkallade regeringen en särskild utredare (Dir. 1985:01)
för att göra en förfallningsteknisk översyn av civilförsvarslagen (1960:74,
omtryckt 1984:1026) och lagen (1964:63) om kommunal beredskap (om-
          99


 


tryckt 1984:1027) samt de andra författningar som reglerar de frågor som     Prop. 1986/87:95 behandlas i dessa lagar. Detta arbete beräknas vara slutfört under budget­året 1987/88.

Genom det ökade ansvar kommunerna fåll i totalförsvaret är det nöd­vändigt alt beslut om beredskapshöjande åtgärder före ett beredskapslill­slånd som riktas mot statliga myndigheter ocksä fär genomslag i kommu­ner och landstingskommuner. Mot bakgrund av vad jag här har anfört anser jag att det nu finns skäl att göra en författningsteknisk översyn av lagen om beredskapstillständ och hithörande författningar. Jag avser att i annat sammanhang återkomma lill regeringen i denna fråga.

Jag anser vidare att det från totalförvarssynpunkt är nödvändigt att man i allt arbete med författningar, utredningsdirektiv m. m. beaktar hur svårig­heterna under kris, krigsfara eller i krig skall bemästras. Delta bör ta sig uttryck i generella beredskapsförfattningar eller i särskilda beredskaps-föreskrifter i de författningar som styr myndigheternas verksamhet i fred.

6.4.3 Funktionsvis inriktning

6.4.3.1 Civil ledning och samordning

Funktionen omfattar övergripande ledning och samordning av de civila delarna av totalförsvaret på central, högre och lägre regional samt lokal nivå.

En effektiv ledning och samordning under kriser och i krig är nödvändig för att totalförsvaret skall fungera tillfredsställande. En väl sammanhållen vidareutveckling inom detta område är betydelsefull. Jag har under avsnit­tet 4.3 i del föregående närmare utvecklat min syn i denna fråga.

Överstyrelsen för civil beredskap

Riksdagen beslöt våren 1985 (prop. 1984/85:160, FöU 11, rskr. 388) att överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF) fr. o. m. den I juli 1986 skulle få vidgade uppgifter och byta namn till överstyrelsen för civil beredskap (ÖCB).

Från samma tidpunkt blev ÖCB ansvarig myndighet på central nivå för funktionen Civil ledning och samordning. Ledningsuppgifter på övriga nivåer handhas av civilbefälhavare (CB), länsstyrelser och kommunstyr­elser.

ÖCB:s uppgifter är främst att pä central nivå svara för beredskapsför­beredelserna inom funktionen Civil ledning och samordning. ÖCB skall således samverka med totalförsvarets militära del saml tillsammans med övriga funktionsansvariga myndigheter på central nivå, CB och länsstyrel­ser utarbeta principer för civil operativ ledning i krig, bedriva operativa studier, samordna den cenlrala ledningens krigsorganisation, krisgrupper­ing, samband, skydd och krigsorganisering, ansvara för utbildning och övning av de civila ledningsorganen på alla nivåer m. m.

ÖCB har även ansvaret för samordningen av de civila beredskapsförbe­
redelserna. Uppgiften innebär bl.a. att ÖCB i samråd med berörda myn-
           100


 


digheler skall utarbeta riktlinjer för prioriteringen av samhällets civila     Prop. 1986/87:95

resurser under kriser och i krig och samordna planeringen inom funktion-

sövergripande områden som t.ex. skydd, utrymning, krigsanskaffning,

undanförsel och förstöring. ÖCB skall vidare verka för all de uppgifter

som centrala myndigheter ålägger de regionala statliga myndigheterna blir

samordnande och balanserade och samordna de centrala myndigheternas

administrativa beredskap m. m.

ÖCB har slutligen uppgiften att pä central nivå leda och samordna studie- och planeringsverksamheten för totalförvarets civila del. ÖCB skall härvid bl.a. samordna behovet av gemensam försvarsforskning för total­försvarets civila del.

ÖCB skall verka för att beredskapen inom den civila delen av totalför­svaret hålls på en godtagbar nivå och att avvägningen mellan olika åtgärder är lämplig liksom samspelet mellan denna del av totalförsvaret och det militära försvaret. 1 detta sammanhang är det väsentligt att ÖCB följer och dokumenterar beredskapsläget och skaffar sig kunskaper om problem och brister inom den civila delen av totalförsvaret.

Lednings- och samordningsuppgiften är en i hög grad utåtriktad uppgift. Förtroendefulla relationer till övriga beredskapsmyndigheter och lill andra samhällsorgan är därför en förutsättning för alt ÖCB skall nå framgång i sitt arbete. Den kontaktskapande verksamheten syftar till att öka intresset och förståelsen för beredskapsfrågorna hos chefer och andra anställda vid myndigheter och förelag och att motivera dessa organs ledningar alt enga­gera sig djupare i beredskapsfrågorna.

Lednings- och samordningsuppgiften går i stor utsträckning ut på att motivera andra samhällsorgan att känna ansvar för och la initiativ till åtgärder som kan bidra till att höja beredskapen. ÖCB:s verksamhet syftar således inte till att ta över ansvar och befogenheter från andra beredskaps­myndigheter. Det är enligt min mening i stället väsentligt att lednings- och samordningsuppgiften utövas i samverkan med berörda myndigheter.

Civilbefälhavarna

Landet är indelat i sex civilomräden, som sammanfaller med militärområ­dena. En av landshövdingarna inom varie civilområde utses av regeringen att vara civilbefälhavare.

De civila, regionala försvarsförberedelserna skall grundas på en samlad analys av de förhållanden som påverkar förvarsmöjlighelerna inom resp. civilområde.

Civilbefälhavaren skall i fred verka för att totalförsvaret inom resp. civilområde planläggs så att det i krig och vid krigsfara kan föras med en enhetlig inriktning samt så att största möjliga försvarseffekt uppnås. Civil­befälhavarna samverkar härvid med militärbefälhavarna.

Fömtom samordning av viss planläggning skall civilbefälhavarna leda övningar och utbilda eller verka för utbildning av viss personal för upp­gifter i krig.

Civilbefälhavarnas roll och inflytande i beredskapsplaneringen har för-     101


 


stärkts genom att dessa numera i större utsträckning deltar i centralt     Prop. 1986/87:95 planeringsarbete och genom att den nya ledningsstrukturen har införts.

Försvarskommitlén framhåller att en effektiv ledning och samordning under kriser och i krig är nödvändig för att totalförsvaret skall fungera tillfredsställande. Civilbefälhavarnas ansvar och befogenheter bör särskilt undersökas. En särskild sakkunnig har utsetts för atl se över civilbefälha­varnas och länsstyrelsernas krigsorganisation.

Länsstyrelserna

Av länsstyrelseinstruktionen framgår alt länsstyrelserna skall beakta de krav som totalförsvaret i krig uppställer. Denna uppgift har ett nära sam­band med beredskapshänsyn i samhällsplaneringen.

Länsstyrelserna verkar vidare för att totalförsvaret inom resp. län plan­läggs så att det i krig och vid krigsfara kan föras med en enhetlig inriktning samt sä att största möjliga totalförsvarseffekt uppnås. Länsstyrelserna samverkar härvid med försvarsområdesbefälhavarna.

Länsstyrelsernas organisation är för närvarande föremål för olika över­syner. De nu aktuella förändringarna av länsstyrelseorganisationen har gjort det nödvändigt att se över länsstyrelsens krigsorganisation och i anslutning härtill även civilbefälhavarnas krigsorganisation. För denna utredning haren särskild sakkunnig utsetts i civildepartementet. Försvars­kommittén betonar det angelägna i att försvarsenheterna ges möjlighet att fullgöra sina för totalförsvaret väsentliga uppgifter.

Chefen för civildepartementet återkommer senare i dag till totalförsvars­frågor m. m. vid länsstyrelserna.

Kommunal beredskap

Kommunstyrelsen är högsta civila totalförsvarsmyndighet på lokal nivå.

Den 1 januari 1987 övertog kommunerna ledningen av civilförsvarsverk­samheten på lokal nivå under civilförsvarsberedskap. Genom den plan­läggning som har bedrivits i kommunerna under de senaste två åren har civilförsvarsplanläggningen samordnats med övrig kommunal beredskaps­planläggning. Bland de beredskapsplaner kommunerna har upprättat kan nämnas ledningsplan, informationsplan, skyddsplan, planer för social­tjänst, el- och värmeförsöriningen samt för skolverksamhet och kollektiv utspisning.

Försvarskommittén betonar vikten av att ledningsfunktionen på den kommunala nivån förstärks. Jag delar den uppfattningen. I likhet med vad kommittén anför, anser jag att i ett inledningsskede planläggnings-, öv­nings- och utbildningsverksamheten kommer att vara av största betydelse. Härigenom kommer realiserbarheten i upprättade planer att kunna prövas.

Försvarskommittén har särskilt framhållit betydelsen av den kommunal-
tekniska försöriningens säkerhet. Jag ansluter mig till denna uppfattning
och vill betona viklen av att kommunerna genomför analyser av kon­
sekvenserna av störningar såväl i fred som under kriser och i krig. De
gångna årens erfarenheter visar att tillgången på reservkraftaggregat för
        102


 


fredstida behov är av stor betydelse för såväl kommuner och landstings-     Prop. 1986/87:95 kommuner som näringsidkare.

Med hänsyn till behovet av både en väl fungerande sjukvård i såväl krig som fred samt den nära koppling som råder mellan den landstingskommu­nala omsorgs- och primärvården och den kommunala socialtjänsten föror­dar kommittén att en översyn och nyplanläggning av den landstingskom­munala beredskapen genomförs. Jag delar kommitténs uppfattning och förordar att en översyn av den landstingskommunala beredskapsplanlägg­ningen genomförs.

Mol bakgrund av vad jag här har anfört har jag budgeterat vissa medel för genomförande av denna verksamhet under anslaget G 2. Civil ledning och samordning.

6.4.3.2 Civilförsvar och fredsräddningstjänsl

Inledning

Funktionen Civilförsvar beslår av befolkningsskydd och räddningstjänst. Med begreppet befolkningsskydd avses de förebyggande åtgärder som vidtas i fred för att förhindra olyckor och för att begränsa skadan, om en olycka skulle inträffa. Det omfattar även åtgärder för att skydda civilbe­folkningen i krig. Med räddningstjänst avses de räddningsinsatser som staten eller kommunerna skall svara för i fred vid olyckshändelser och överhängande fara för olyckshändelser för att hindra och begränsa skador på människor eller egendom eller i miljön. Insatser för att hindra och begränsa skador på människor och egendom i krig benämns också rädd­ningstjänst. Till räddningstjänst hänförs även sådan efterforskning av män­niskor eller luftfartyg som är hänförlig till fjäll-, flyg- och sjöräddnings­tjänst. Räddningstjänsten under civilförsvarsberedskap och den del av befolkningsskyddet som syftar till skydd av befolkningen under civilför­svarsberedskap utgör civilförsvarsverksamhel. Verksamheten i fredstid har samlats i uttrycket fredsräddningstjänst. Med hänsyn till all fredsrädd-ningstjänslen inte har behandlats i försvarskommittén lar jag upp den delen av verksamheten mer utförligt i det följande.

Civilförsvarsverksamheten och fredsräddningsljänsten integreras för närvarande. Samtidigt ökar kommunernas roll och ansvar i båda verksam­heterna. Kommunerna övertog den 1 januari 1987 ansvaret för ledningen av civilförsvarsverksamheten pä lokal nivå under civilförsvarsberedskap och det planläggningsansvar i fred som hänger samman härmed. Övning av civilförsvarsverksamheten decentraliseras successivt och kommer att ge­nomföras i kommunerna. Genom bildandet av statens räddningsverk den Ijuli 1986 genomfördes en integration av, förutom den statliga förvaltning­en på de båda områdena på central nivå, utbildningen för fredsräddnings­tjänst med civilförsvarsutbildningen. En mycket stor del av befälet i krigs­organisationen kommer att utgöras av personal från fredsräddningstjän­sten.

Statens räddningsverk är central förvaltningsmyndighet för frågor om
befolkningsskydd, innefattande frågor om landlransporter av farligt gods,
och räddningstjänst. Räddningsverket skall samordna samhällets verksam-
103

het inom befolkningsskyddet och räddningstjänsten. Verket är tillsyns-


 


myndighet och har möjlighet att meddela föreskrifter för den kommunala Prop. 1986/87:95 räddningstjänsten och räddningstjänsten vid utsläpp av radioaktiva ämnen saml för samordning av samhällets räddningstjänst. En annan uppgift för räddningsverket är att samordna tillsynsmyndigheternas verksamhet i frå­ga om landtransporter av farligt gods och svara för tillsyn inom verksam­hetsområdet i övrigt. Räddningsverket skall också bl.a. planera och ge­nomföra utbildning och övning av civilförsvarsorganisationen och av per­sonal för räddningstjänst och sotningsväsende samt av beredskapsorgani­sationen för kärnkraftsolyckor.

Ansvaret för den statliga räddningstjänsten är fördelat pä flera huvud­män. Varie kommun skall svara för räddningstjänsten inom kommunen om inte ansvaret ligger på den statliga räddningstjänsten. Kommunerna och de statliga myndigheterna skall samarbeta med varandra.

Med syfte att följa upp allvariiga olyckshändelser och tillbud till sådana händelser har regeringen tillkallat en kommitté (Kn 1981:02), som har fått till uppgift att göra kompletterande undersökningar belräffande säkerhets­åtgärder och räddningsinsatser. Kommittén avlämnade i juni 1986 betän­kandet (Ds Fö 1986:3) Statens katastrofkommission. Betänkandet har remissbehandlats och bereds för närvarande i regeringskansliet.

Statens brandnämnd har i samråd med generaltullstyrelsen och Svenska kommunförbundet på regeringens uppdrag utrett frågan om organisation av personalberedskapen för kemikaliebekämpning till sjöss och har före­slagit att räddningsstyrkor frän räddningskårerna i Göteborg, Helsingborg, Malmö, Stockholm och Sundsvall skall upprätthälla beredskap för att biträda kustbevakningen vid insatser mot kemikalieutsläpp till sjöss. Det övervägs för närvarande om inle dessa räddningsslyrkor även skall kunna användas för insatser vid omfattande kemikalieolyckor på land.

Inom fredsräddningstjänstområdet pågår ett betydande internationellt samarbete. Bl. a. förekommer samverkan i fråga om åtgärder mot förore­ning av den marina miljön. Vidare pågår ett samarbete med övriga nordis­ka stater som syftar till atl underlätta och öka räddningstjänstsamverkan över riksgränserna. Inom Internationella atomenergiorganet (lAEA) har utarbetats ett förslag till konvention om bistånd i händelse av en kärnener­giolycka eller ett radioaktivt nödläge. Arbete pågår med den lagstiftning och de andra praktiska åtgärder som fordras för att Sverige skall kunna ratificera konventionen. Efter svenskt initiativ har en översyn påböriats av del nordiska samarbelsavtalet i samband med strålningsolyckor, under­tecknat i Wien den 17 oktober 1963. I fråga om transport av farligt gods förekommer ett omfattande internationellt samarbete. Detta är nödvändigt med hänsyn till att transporterna ofta är internationella.

Inom civilförsvarsverksamheten och fredsräddningstjänsten pägär ett aktivt arbete med alt exportera tjänster och varor inom verksamhetsområ­det. Statens räddningsverk och tullverkets kustbevakning deltar således i exportsamverkansgmpper i Sveriges exportråds regi.

AUmän inriktning

Befolkningsskyddet och räddningstjänsten har under 1980-talel gått ige­
nom en omfattande översyn och reformprocess. Syftet har varit att effekti-
    104


 


visera verksamheten bäde i fred och i krig. Jag vill framhålla att de Prop. 1986/87:95 grundläggande besluten nu genomförts genom bildandet av statens rädd­ningsverk .samt ikraftträdandet vid årsskiftet 1986/87 av kommunernas ansvar för ledningen av civilförsvarsverksamheten på lokal nivå under civilförsvarsberedskap och den nya räddningsljänstlagstiftningen. Samti­digt fordras fortsatta insatser för atl förverkliga statsmakternas inten­tioner.

Försvarskommittén anser all den i 1982 års försvarsbeslut fastställda integreringen av civilförsvarsverksamheten och fredsräddningstjänsten bör fullföljas. En väl fungerande fredsräddningstjänsl är enligt kommittén en väsentlig grund för alt motsvarande verksamhet i krig skall kunna genomföras effektivt. Kommittén understryker dock betydelsen av ut­vecklingen av fredsräddningstjänsten under hänsynstagande till krigsupp­gifterna.

Jag delar försvarskommitténs syn i fråga om integrationen. Arbete med en sädan inriktning pågår. Det arbetet bör enligt min mening fortsätta varvid kommunernas ansvar för verksamheten successivt utvidgas. Ett viktigt instmment för att räddningsverket skall kunna påverka utveckling­en i önskad riktning är informationsverksamheten. Denna kan även utnytt­jas för att främja allmänhetens beredskap och förmåga att ta ett ökat ansvar för den egna säkerheten i fred och i krig.

Försvarskommitténs förslag innebär väsentliga ändringar i inriktningen av befolkningsskyddet och räddningstjänsten i krig. Jag återkommer till dessa frågor.

Räddningsverket har utarbetat en plan för studie- och forskningsverk­samheten för att skapa ett planerings- och beslutsunderlag för verksamhe­tens ledning samt för att utveckla ett underlag för tekniska, pedagogiska och administrativa lösningar inom olika produktionsområden.

Studie- och forskningsverksamheten utgör enligt min mening en nödvän­dig grund för utveckling av det framtida befolkningsskyddet och rädd­ningstjänsten. Jag kan i huvudsak ansluta mig till den inriktning som anges i räddningsverkets plan. Även pä detta område bör en så långtgående integration som möjligt ske och hänsyn tas till krigets krav där det är lämpligt. I forsknings- och utvecklingsverksamheten bör bl.a. försvarets forskningsanstalt (FOA) och Styrelsen för svensk brandforskning (Brand-forsk) delta. När det gäller det forsknings- och utvecklingsarbete som fordras med anledning av den nya inriktningen av befolkningsskyddet i krig, kommer jag under anslaget F 5. Gemensam försvarsforskning (s. 188) alt förorda alt resurser avdelas för att kunna genomföra nödvändigt arbete.

För att effektivt styra verksamheten mot de uppsatta målen men även
för att följa upp och kontrollera denna fordras enligt min mening ett väl
utbyggt ADB-stöd. Räddningsverket har redovisat ett informationssystem
och en datakraftplan (IDP) som i huvudsak hänför sig till civilförsvarsverk­
samheten. Samtidigt pågår utvecklingen av ett datorstöd för fredsrädd­
ningstjänsten, som innebär en samverkan mellan den kommunala rädd­
ningstjänstens, räddningsverkels och länsalarmeringscentralernas syslem.
Som ett delprojekt häri utvecklas ett syslem för transport av farligt gods.
Jag anser att arbetet med att utveckla ett ändamålsenligt, sammanhållet
  105


 


ADB-stöd för verksamhetsområdet bör ges hög prioritet. Åtgärder bör     Prop. 1986/87:95 vidtas för att säkerställa verksamheten i krig. En viktig aspekt är enligt min mening dessutom att systemet skall vara praktiskt användbart vid akuta insatser t. ex. genom länsalarmeringscentralerna och i arbetet med att höja säkerheten i samband med transporter av farligt gods.

Inriktningen av befolkningsskyddet

Försvarskommittén framhåller att del i det svenska samhället visserligen finns ett stort antal skyddsrum men atl det finns betydande brister bl. a. till följd av en obalanserad fördelning av skyddsmmstillgångarna. I vissa områden är bristerna så stora atl de med fortsatt byggande enligt nu tillämpade principer inle kan täckas under de närmaste årtiondena. Kom­mittén finner det oacceptabelt att skyddsbehovet i bristområden inte kan tillgodoses inom överskådlig tid och förordar därför en ändrad inriktning av befolkningsskyddet. Sålunda bör, utifrån en samlad syn på befolkning­ens behov av skydd, det framtida skyddsrumsbyggandet enligl kommittén i högre grad än hittills inriktas på sådana områden där mer betydande risker finns för civilbefolkningen. Kommittén förordar dämtöver en väsentligt ökad satsning på att komplettera skyddsmmsbyggandet med andra skyddsåtgärder som kan bidra till atl bristerna täcks inom överskådlig tid. Ett viktigt mål för den fortsatta utvecklingen av befolkningsskyddet är enligl kommitténs bedömning att befolkningen i riskområdena fär möjlig­het att snabbt komma i skydd vilket understryker betydelsen både av närbelägna skydd och av ett effektivt larmsystem. Det bör enligt kommit­téns mening också framhållas atl enklare skydd även bör kunna bidra tiU att, främst utanför riskområdena, förbättra den totala skyddsnivån mot radiakanfall och, i kombination med andningsskydd, mot kemiska hot. I ett grundskydd mot sådana hot är information och utbildning samt lednings­förmåga viktiga komponenter. Härutöver bör enligt kommittén olika meto­der prövas att höja skyddsnivån i hus och anläggningar i samband med ny-och ombyggnad. Den fysiska planeringen bör i högre grad än hittills kunna genomföras så att riskerna för befolkningen minskas. Med en ökad ambi­tion i delta avseende minskar enligt försvarskommittén kraven på särskilda skyddsåtgärder. Moderniseringen av skyddsrum bör enligt kommittén in­riktas på skydd mot radiaknedfall och kemiska hot samt väsentligen avse riskområden.

Kommittén utgår från att kommunernas nya roll inom den civila delen av
totalförsvaret beaktas vid utbyggnaden av ledningscentraler. Den utbygg­
nad som skall ske bör enhgt kommitténs mening så långt möjligt la tiUvara
möjligheterna lill god fredsanvändning. Enligt kommittén fordras dock
fortsalla studier beträffande den kommunala ledningen och de krav som
ställs på ledningscentralernas utformning. Kommittén anser det, även med
beaktande av kraven på en effektiv ledning, vara tillfyllest all utbyggnaden
genomförs i något mera begränsad omfattning än vad som har fömtsatts i
räddningsverkets programplan, t.ex. genom föriängd användning av vissa
befintliga ledningscentraler. Skyddsnivån hos ledningscentralerna bör an-
         106


 


passas till den i det föregående föreslagna nya inriktningen av befolk-     Prop. 1986/87:95 ningsskyddel.

Jag delar kommitténs syn på inriktningen av befolkningsskyddet i krig. Regeringen har genom beslut i februari 1987 föreskrivit att de resurser som för innevarande budgetår avsätts lill skyddsrumsbyggandel och för under­håll av skyddsrum i huvudsak skall användas för insatser inom sådana områden som betecknas som riskområden i aktuella skyddsplaner. Moder­nisering av skyddsrum skall enligt beslutet inriktas på skydd mot radioak­tiva och kemiska ämnen saml väsentligen avse riskområden. Jag avser att föreslå regeringen att ge bl.a. ÖCB i uppdrag atl göra en översyn av de regionala mål- och riskanalyserna. Jag avser vidare att föreslå regeringen att ge räddningsverket i uppdrag att, med en successiv tillämpning av resultatet av denna översyn, genomföra studier och redovisa en samlad syn på befolkningens behov av skydd i krig med den inriktning som anges i försvarskommitténs förslag. Av vikt är att underlag tas fram för att säker­ställa atl i de nya riskområdena skyddsrum kan byggas fullt ut i samband med nyproduktion av byggnader och anläggningar. Även i fråga om led­ningscentraler delar jag kommitténs uppfattning.

Liksom kommittén anser jag vidare att den del av anskaffningsprogram­met för andningsskydd för civilbefolkningen som avser skydd för barn bör påskyndas.

Jag vill understryka betydelsen av uppbyggnaden av hemskyddsorgani­sationen och ökningen av självskyddsutbildningen. Bl. a. bör planeringen av ökad självskyddsutbildning under beredskap och krig fullföljas. Själv­skyddsutbildningen utgör en viktig grund för aUmänhetens medverkan i befolkningsskyddet och är till nytta även i fredstid.

När det gäller befolkningsskyddet i fred är ansvaret fördelat på olika myndigheter. Statens räddningsverk har ansvaret för samordningen mellan myndigheterna av befolkningsskyddet. Den kommunala räddningsnämn­den skall främja olycks- och skadeförebyggande verksamhet i kommunen. Varie kommun skall svara för att åtgärder vidtas inom kommunen så att bränder och skador till följd av bränder förebyggs.

För att uppnå praktiska resultat pä befolkningsskyddsområdet måste enligl min mening ett intimt samarbete mellan berörda organ byggas upp. Räddningsverket bör utveckla former och underlag för att fredsräddnings­tjänsten, i första hand de kommunala räddningsnämnderna, skall kunna främja den olycksförebyggande verksamheten samt påverka den fysiska planeringen för att åstadkomma ett mindre sårbart samhälle i fred och i krig. En viktig uppgift inom befolkningsskyddet blir, som räddningsverket framhåller, att följa utvecklingen, identifiera risker och föreslå åtgärder för att förhindra olyckor eller minska risken för skada. Detta gäller inte minst inom området tillverkning, förvaring och transport av kemikalier. I detta sammanhang bör även frågor om industriers och andra anläggningars samt trafikleders lokalisering och utnyttjande behandlas.

Inom systemet med det extra skatteutjämningsbidraget är numera avsatt
25 milj. kr. om året för förebyggande åtgärder mot jordskred och andra
naturolyckor. Bidrag kommer att lämnas för första gången under kalender­
året 1987. Enligt min mening kommer detta långsiktiga stöd att vara myc-
107


 


ket betydelsefullt för kommunernas arbete med att avvärja de allvarligaste     Prop. 1986/87:95 riskerna för naturolyckor.

Inriktningen av räddningstjänsten

Förmågan att leda räddningstjänsten under svära förhållanden bör enligt försvarskommitténs mening stärkas. Detta kan ske genom integrerade övningar eller funktionsövningar mellan kommunledning, civilförsvarsstab och fältstab, dvs. ledningsorganisationens olika besluts- och ansvarsnivåer vid ett och samma tillfälle, samt genom en ökad övningsverksamhet för räddningsorganisalionen t.ex. i form av utökade enhetsövningar. Hem­skyddsorganisationen bör också enligl kommitténs mening samövas med den övriga kommunala krigsorganisationen. Kommittén anser att en sam­ordning bör ske med fredsräddningsljänsten och all uppbyggnaden av krigsorganisationens sambandssystem bör genomföras med fredsverksam­hetens sambandssystem som bas. Samtidigt är det enligt kommittén nöd­vändigt att sambandssystemet uppfyller kraven på krigsuthållighel. Kom­mittén understryker betydelsen av att förutsättningarna för räddningstjäns­ten att möta kemiska hot förbättras och anser del dessutom angeläget alt civilförsvarsbaserna tillförs lätta ammunitionsröjningsenheter för att möj­liggöra snabba räddningsinsatser.

Jag delar kommitténs syn och förordar att denna läggs till grund för inriktningen av verksamheten. Som kommittén framhåller bör kraven på de olika befattningarna inom räddningstjänsten preciseras och utbildning­en planeras i enlighet härmed.

Flera av de förslag som läggs fram av försvarskommittén har nära anknytning lill räddningstjänsten i fred. Enligt min mening kan en fortsatt integration leda till en effektivare verksamhet både i fred och i krig. Del bör, förutom den direkta ledningen av verksamheten, gälla övningsverk-samhelen, som i framtiden genomförs i kommunerna, och materielhante-ringen. Försöksverksamheten i fråga om materielhanleringen bör inriktas på att finna former för att uppnå standardisering och enhetlighet i utrust­ningen för verksamheten i krig och i fred. Räddningsverket bör enligt min mening delta i och stimulera detta arbete. Försöksverksamheten bör även avse förvaring, vård och underhåll av materielen samt dennas utnyttjande och tillgänglighet från beredskapssynpunkl.

Som kommittén framhåUer spelar verkskydden en betydelsefull roll för att säkerställa näringslivets verksamhet vid krigshandlingar. Vid många företag finns väl fungerande räddningsstyrkor redan i fred. Formerna för att samordna freds- och krigsverksamheten bör utvecklas. Behovet av kompetens för atl möta kemiska hot bör enligt min mening därvid ytterliga­re beaktas.

108

Jag vill framhålla att räddningsverket har väsentliga uppgifter i fråga om samordning av räddningstjänsten i fred. Angelägna uppgifter är ocksä att verka för förbättrade förutsättningar all utnyttja Sveriges Radio AB, SMHI, militära resurser, civilförsvarsresurser, frivilligorganisationer m. fl. i räddningstjänsten. Enligt min mening bör räddningsverket följa utveck­lingen på hela räddningstjänstområdet och förmedla erfarenheter till dem som har räddningsljänstuppgifler.


 


Tjernobylolyckan har aktualiserat olika åtgärder för att förbättra bered- Prop. 1986/87:95 skapen mot utsläpp av radioaktiva ämnen. Jag vill peka på räddningsver­kets roll i arbetet med atl bygga upp en tillfredsställande beredskap i hela landet, utöver den som redan finns i län med kärnkraftverk. Även for­merna för att utnyttja den högre beredskap som finns i vissa län och den beredskap som redan finns inom den kommunala räddningstjänsten bör vara en uppgift för räddningsverket. Sådan beredskap kan enligt min mening också ha betydelse för andra större olyckor, t.ex. kemikalieut­släpp.

Beredskapen mot kemikalieolyckor tilldrar sig stort intresse bl.a. mot bakgrund av de myckel allvariiga olyckor som har inträffat på olika håll, senast i Basel i Schweiz hösten 1986. På svenskt initiativ har Nordiska ministerrådet påböriat ett gemensamt nordiskt forsknings- och utveck­lingssamarbete om bekämpning av kemikalieolyckor och utsläpp av kemi­kalier. Samarbetet gäller bekämpning både på land och till sjöss. Försva­rets forskningsanstalt har i samverkan med berörda myndigheter inlett en tvåårig riskanalysstudie på området. Det pågående forsknings- och utveck­lingsarbetet bäde på det nordiska och på det svenska planet bör enligt min mening leda till ökade kunskaper om hur beredskapen bör utformas och vilken metodik och teknik för insatser vid kemikalieolyckor som bör användas. Räddningsverket har här enligt min mening en viktig uppgift atl fylla.

Det får anses tillfredsställande att samverkan mellan kustbevakningen och fem större räddningskårer för insatser vid kemikalieolyckor till sjöss nu är under genomförande. Denna utveckling bör enligt min mening fort­sätta. Här utöver bör även former övervägas för att inom ramen för räddningstjänstlagen utnyttja dessa mera kvalificerade resurser vid allvar­liga kemikalieolyckor pä land. Även möjligheterna att utnyttja kvalificera­de styrkor från kemiska industrier bör prövas av räddningsverket. Här kan riskinventeringar och riskbedömningar inom länen vara betydelsefulla och ligga till grund för planering av sådana insatser och andra åtgärder. Jag vill ocksä understryka betydelsen av samverkan mellan kommunerna i räddningstjänstregioner för att förbättra beredskapen mot kemikalieo­lyckor och utjämna skillnaderna mellan kommunerna. Räddningsverket bör enligt min mening genom rådgivning och information verka aktivt för utveckling av regionsamarbetet.

Del svenska marina oljeskadeskyddet har utvecklats successivt. Riksda­
gen (prop. 1985/86:100 bil. 6, FöU 8, rskr. 182) har godkänt en grundsyn
för inriktningen av det marina oljeskyddet för 1990-talet. Grundsynen hade
utarbetats inom styrelsens för teknisk utveckling (STU) i samverkan med
berörda myndigheter och Svenska kommunförbundet genom studier och
kunskapsuppbyggande forskning inom insatsprogrammmet Teknik för ol­
jebekämpning till sjöss samt bekämpning och sanering av olja i strand­
zonen (TOBOS 85). Detta program beräknas bli avslutat under är 1987.
Inom ramen för programmet har de dellagande myndigheterna utvecklat
sin förmåga till upphandling av teknisk utveckling och materiel genom
kravspecifikation. Enligt min mening är det väsentligt att denna förmåga
vidmakthålls. Förstärkning av beredskapen sker nu med materiel som
        109


 


anskaffas som ett resultat av programmet. Som framhålls i räddningsver-     Prop. 1986/87:95 kels programplan bör programmet fullföljas i den löpande verksamheten.

Även i generaltullslyrelsens programplan anges atl anskaffning avses ske av sädan materiel. Inom programområdet stödsystem avser general-tullstyrelsen all utveckla befintliga havsövervakningssystem dels för över­vakning av utsläpp av olja eller annat som är skadligt för miljön, dels för annan havsövervakning i samarbete med andra myndigheter. För egen del vill jag understryka betydelsen av denna utveckling. För närvarande är jag dock inte beredd att ta ställning till enskildheterna i programplanen.

I en komplettering lill programplanen har generaltullstyrelsen redovisat de föreskrifter om användning av kemiska produkter för bekämpning eller sanering vid oljeutsläpp som statens naturvårdsverk har utarbetat i samar­bete med styrelsen. Det är enligt min mening angeläget att understryka alt huvudprincipen även i framtiden bör vara alt olja i första hand så långt det är möjligt och rimligt skall bekämpas på mekanisk väg. I vissa situationer bör emellertid snabba insatser med dispergeringsmedel även från miljösyn­punkt vara all föredra eller utgöra ett komplement. Jag vill peka på att frågan om användning av dispergeringsmedel övervägs inom ramen för bl.a. Helsingforskonventionen.

När det gäller räddningstjänsten i fred har enligt min mening statens räddningsverk särskilt betydelsefulla uppgifter på utbUdnings- och övningsområdet för att öka effektiviteten. För den kommunala räddnings­tjänsten har räddningsverket det fulla ansvaret för kompetensutbildningen. Ansvaret för utbildningen av personalen inom den statliga räddningstjäns­ten ligger på resp. statlig myndighet. Det bör enligt min mening vara möjligt för räddningsverket att åtaga sig produktionsansvaret för sådan utbildning. Räddningsverket har som redan framgått ett ansvar för utbild­ningen av den kommunala personal som skall biträda tullverkets kustbe­vakning vid insatser till sjöss i samband med kemikalieutsläpp. Verket har också ansvaret för utbildningen av personalen i beredskapsorganisationen mol kärnkraftsolyckor.

Den försöksverksamhet med högre räddningstjänstutbildning som ge­nomförts med personal från olika myndigheter bör somjag ser det utveck­las till elt permanent inslag i verksamheten. Räddningsverket bör med täckning av sina självkoslnader kunna bedriva utbildning, genomföra kur­ser, seminarier osv. i syfte att förbättra samhällets räddningstjänst. Pä uppdragsbasis bör utbildning vidare kunna bedrivas som ett led i export av offentliga tjänster. Särskilda insatser bör göras från verkets sida för att genomföra länsövningar. Dessa bör särskilt avse kemikalieolyckor samt samverkan mellan land- och sjöorganisationen där övningsbehovet för närvarande synes vara störst. Jag vill understryka betydelsen av att öv­ningsverksamheten när det gäller kärnkraflsolyckor genomförs i enlighet med vad som anges i räddningsverkets programplan.

SOS Alarmering AB vid beredskap och i krig

SOS Alarmering AB ägs av Svenska kommunförbundet, landstingsförbun­
det och staten genom Teleinvest AB. Bolaget har till uppgift att ta emot
    110


 


9ti000-samtal från allmänheten och att larma hjälporganen eller vidarebe-     Prop. 1986/87:95 fordra samtalen till berörd myndighet. Verksamheten bedrivs vid 20 läns-alarmeringscentraier.

Civilförsvarsstyrelsen har på regeringens uppdrag den 28 januari 1986 avlämnat förslag om hur alarmeringen vid högsta beredskap och i krig skall genomföras. Civilförsvarsstyrelsen ansåg att en decentralisering borde kunna ske selektivt från länsalarmeringscentralerna till de 92 civilförsvars-staber som motsvarade de dåvarande civilförsvarsområdena (HC) och senast vid högsta beredskap. Denna lösning skulle innebära att 90000-numret, som är väl inarbetat i aUmänhetens medvetande, kan bibe­hållas även under beredskap och krig i alla områden där televerkets över­gång tiU det nya AXE-systemel genomförts. Principbeslutet om decentrali­sering bör enligt civilförsvarsstyrelsen fattas av regeringen i ett relativt tidigt skede.

Civilförsvarsstyrelsens förslag har remissbehandlats. Flertalet remissin­stanser förordar en decentralisering till de 92 HC men även andra lösningar föreslås, t.ex. decentralisering till samtliga kommuner eller direkt till hjälporganen. Från vissa håll pekas på att särskilda nödnummer används även i fred när 90000-numret inte kan nås och att sådana särskilda nöd­nummer borde kunna användas av allmänheten för direkt kontakt med hjälporganen i den egna kommunen som reserv också i krig. I några remissvar föreslås kompletterande utredningar bl.a. när det gäller frågan om hur ledningen av sjuktransporterna skall ske i krig.

Enligt ÖCB borde alternativet med lokalisering lill lokal nivå ha behand­lats utförligare. Överstyrelsen anser att skyddet i de fredstida lokalerna bör förbättras så att funktionen kan vara kvar där så länge som möjligt. 90000-numret bör enligt överstyrelsens mening behållas i det längsta, och reservsyslemet i fred användas också i krig. Civilbefälhavarna i Östra och Bergslagens civilområden framför liknande synpunkter.

Enligt min mening talar övervägande skäl för att länsalarmeringscentra­
lernas verksamhet skall bedrivas så länge som det är möjligt i ordinarie
form. Det innebär att man slipper en omorganisation av alarmeringen i ett
besvärligt omställningsskede för stora delar av samhället. En sådan lösning
fömtsätter att samtliga centraler även har tillgång till skydd. Den nya
larmutmstning, Coordcom, som de närmaste åren kommer alt installeras
successivt vid de olika centralerna, kan enligt uppgift från SOS Alarmering
AB och televerket lätt flyttas till förberedda anslutningar i skydd och sättas
i drift där. Det finns således tekniska lösningar i drift inom relativt kort tid
som möjliggör en användning av 90000-numrel i högre grad än vad som
förutsätts i civilförsvarsstyrelsens förslag. Om aiarmeringsfunktionen inte
kan fungera på normall sätt, bör med en sådan lösning ett reservsystem
som motsvarar vad som gäller i fred kunna träda i funktion så att allmänhe­
tens möjligheter att komma i kontakt med samhällets hjälporgan bibehålls.
Systemet bör om möjligt bygga på de mtiner som finns vid avbrott för
90000-numret i fred. Dessa innebär att man har en beredskap för snabb
reparation och återgång till normal drift snarast, att trafiken kopplas om lill
en annan central eller ett annat organ som har resurser för mottagning och
expediering av samtalen samt atl information lämnas i förväg till allmänhe-
       111


 


ten om de nödnummer som måste användas om 90000-numret inte funge- Prop. 1986/87:95 rar. Decentraliseringen görs först när en skada på aiarmeringsfunktionen inträffat. En återtlyttning till länsalarmeringscentralen som drivs i ordina­rie lokaler eller i skydd sker därefter så snart det är möjligt. Enligt min mening bör den nu redovisade lösningen utgöra grunden för prövningen av hur beredskapen bör byggas upp för alarmeringen i krig.

Kommunens civilförsvarsstab bör kunna upprätthålla en viss alarme-ringsfunktion för de samtal som skall tas emot när inte någon alarmerings-central kan göra detta. I en sädan situation fordras enligt televerket särskil­da nödnummer i kommuner, där 90 000-numret inte går att utnyttja. Ge­nom bl. a. förberedd information bör enligt min mening de farhågor som civilförsvarsstyrelsen gett uttryck för angående användningen av nödnum­mer kunna minskas. Jag vill ocksä peka pä att hemskyddsorganisationen kan spela en betydelsefull roll i detta sammanhang. Jag vill i detta samman­hang påpeka atl chefen för kommunikationsdepartementet efler samråd med mig, senare denna dag atl kommer att förorda ökade insatser för atl säkerställa telekommunikationerna under kriser och i krig. Jag avser att senare föreslå regeringen att ge statens räddningsverk i uppdrag att i samarbete med SOS Alarmering AB la fram det underiag som behövs för ett slutligt ställningstagande till en uppbyggnad av alarmeringen i krig i enlighet med vad jag nu har anfört.

Vid remissbehandlingen av civilförsvarsstyrelsens förslag har olika upp­fattningar framkommit om hur alarmering för ambulanstransport skall ske när länsalarmeringscentralerna inle är i drift. Frågan om hur de samlade sjuklransportresurserna skall ledas vid beredskap och vid krig utreds för närvarande av överbefälhavaren i samverkan med socialstyrelsen m.fl. Alarmeringsfrågan vad gäller ambulanstransporterna bör enligt min me­ning avgöras i detta sammanhang.

6.4.3.3 Psykologiskt försvar

Huvudinriktningen för det psykologiska försvaret lades fast i 1982 års förvarsbeslul och innebär att fri opinionsbildning och debatt skall utgöra grunden för verksamheten både i krig och fred. Vid krigsfara och krig skall vår försvarsvilja och motståndskraft mot främmande propaganda säker­ställas av det psykologiska försvaret. Detta skall främst ske genom att man med snabb, saklig och effektiv information sprider kännedom om händel­seutvecklingen och om våra försvarsåtgärder.

Ansvarig för samordningen inom funktionen psykologiskt försvar är styrelsen för psykologiskt försvar (SPF). Inom funktionen har även tele­verket och statens biografbyrå uppgifter. Sveriges Radio ansvarar för sin egen kris- och krigsplanläggning men SPF har ett näsa samarbete med företaget inom informationsområdet.

I likhet med försvarskommittén anser jag att grunden för det psykolo­giska försvaret även i fortsättningen skall vara huvudinriktningen som den finns angiven i 1982 års försvarsbeslut och delar även i övrigt försvarskom­mitténs synpunkter och förslag beträffande det psykologiska försvaret.

Med hänsyn till bl. a. samhällsutvecklingen som medför ökad sårbarhet          112


 


inte minst på informationsområdet och de ökade insatser från SPF:s sida     Prop. 1986/87:95 som därmed krävs, finner jag i likhet med försvarskommittén det lämpligt atl ökade resurser tilldelas det psykologiska försvaret. Jag kommer senare denna dag att föreslå att SPF tilldelas 7,6 milj. kr. för budgetåret 1987/88.

6.4.3.4 Hälso- och sjukvård m. m.

Funktionen Hälso- och sjukvård m.m, omfattar civil hälso- och sjukvård, socialtjänst samt miljö- och hälsoskydd. Socialstyrelsen är funktionsan­svarig myndighet. Vidare har statens strålskyddsinstitut, statens rättske­miska laboratorium, statens bakteriologiska laboratorium och statens livs­medelsverk uppgifter på detta område.

Jag har tidigare i dag efter samråd med chefen för socialdepartementet föreslagit att väsentliga resurser avdelas för att förbättra beredskapen inom den civila hälso- och sjukvården. Åtgärderna och resurserna föresläs koncentreras lill beredskapen för krigsskedet med hänsyn till atl de allvar­ligaste bristerna finns inom denna del.

Chefen för socialdepartementet kommer senare denna dag alt föreslå all resurser inom en ram av 219,2 milj. kr. avdelas för förbättring av beredska­pen inom funktionen Hälso- och sjukvård m.m. för budgetåret 1987/88 (bilaga 4).

Jag tillstyrker förslaget och finner efter samråd med chefen för socialde­partementet att de åtgärder som föreslås ger uttryck för en lämplig inrikt­ning av verksamheten.

6.4.3.5 Telekommunikationer

Funktionen Telekommunikationer omfattar de för totalförsvaret gemen­samma telekommunikationer som tillhandahålles genom televerkets för­sorg. Televerket är funktionsansvarig myndighet.

Telekommunikationernas funktionssäkerhet är av grundläggande bety­delse för totalförsvaret under kriser och i krig. Detta är särskilt uppenbart i fråga om ledningsfunktionen och den operativa verksamheten inom alla delar av totalförsvaret.

Efter samråd med chefen för kommunikationsdepartementet vill jag i likhet med försvarskommittén understryka det ytterst angelägna i att tele­verkets nät ges en sädan motståndskraft och flexibilitet att det kan uppfylla de höga funktionskrav som kommer att ställas på det under kriser och i krig. Strävan bör vara att telekommunikationer för i krig prioriterade samhällsfunktioner med säkerhet skall kunna upprätthållas i godtagbar omfattning även under störda förhållanden. Det är enligt kommitténs me­ning väsentligt att dessa krav beaktas vid den fortsatta utbyggnaden av telenätet.

Mot bakgmnd av telekommunikationernas avgörande betydelse för hela
totalförsvaret kommer chefen för kommunikationsdepartementet efler
samråd med mig att senare denna dag förorda alt krigsskyddsåtgärder skall
vidtas som i stort motsvarar det av te;leverket i sin programplan redovisade
högsta ekonomiska alternativet (bil. 5).
                                                              113

8   Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 95


 


De förslag somjag i det följande kommer att lämna om finansieringsprin-     Prop. 1986/87:95 ciper för beredskapsåtgärder inom den civila delen av totalförsvaret inne­bär att televerket skall svara för finansieringen av sina beredskapsåt­gärder. Det bör sedan ankomma på regeringen att besluta om lämpliga styrformer.

Flera civila totalförsvarsmyndigheter planerar att anskaffa nya mobila radiosystem. Jag finner det i likhet med försvarskommitlén angelägel att system anskaffas som möjliggör kommunikation mellan enheter ur olika totalförsvarsmyndigheter och att dessa system har ett tillräckligt krigs­skydd.

6.4.3.6 Transporter

Verksamheten inom funktionen är inriktad pä atl tillgodose totalförsvarets behov av transporter. Funktionen delas in i delfunktionerna Transport­samordning, Järnvägstransporter, Landsvägstransporter, Vägar, Flyg­transporter och Sjötransporter. Transportrådel är ansvarig myndighet för funktionen Transporter och delfunktionerna Transportsamordning och Landsvägstransporter medan statens järnvägar, vägverket, luftfartsverket och sjöfartsverket svarar för beredskapsplaneringen inom de övriga del­funktionerna.

I 1982 års försvarsbeslut betonades transporternas stora betydelse för totalförsvaret. De samlade resurserna måste kunna utnyttias allt efter lägets krav. Särskilt viktigt är att transporterna kan fungera med kort förvarning i samband med en snabb mobilisering och krigsorganisering.

Transportrådet har från trafikverken inhämtat underlag beträffande vär­dering och prioritering av åtgärder inom funktionen enligl en av transport­rådet utarbetad modell. Transportrådet kommer att vidareutveckla denna modell, vilken nu har tillämpats för första gången avseende programplane-perioden 1987/88-1991/92.

Försvarskommittén konstaterar att en bedömning av beredskapsläget, de brister som finns inom olika delfunktioner mot bakgmnd av hotbilden samt de gemensamma operativa principerna utgör gmnden för behovet av beredskapsåtgärder. Kommittén förordar att den av transportrådet redovi­sade modellen vidareutvecklas under programplaneperioden så att en ba­lanserad beredskap åstadkoms mellan delfunktionerna. Jag delar den upp­fattningen.

Kommittén har inget att erinra mot den av överstyrelsen för civil bered­skap föreslagna medelstilldelningen och inriktningen av verksamheten inom funktionen Transporter under programplaneperioden.

Jag anser i likhet med försvarskommitlén alt innan slutlig stäUning tas till
fördelning av resurser mellan de olika delfunktionerna efter budgetåret
1987/88 utgående från de krav som kan komma att ställas på flyg-, väg-,
sjö- resp. järnvägstransporter i krig bör ytterligare studier utgående från
den av transportrådel utarbetade modellen bedrivas. Dessa studier bör ske
i samverkan med överstyrelsen för civil beredskap och överbefälhavaren.
Erfarenheterna från dessa studier bör redovisas i programplanen för den
civila delen av totalförsvaret för perioden 1988/89-1992/93.
                              114


 


Efter samråd med mig kommer chefen för kommunikationsdepartemen-     Prop. 1986/87:95 tet senare denna dag att förorda all för budgetåret 1987/88 för olika slag av investeringar anslå 92,2 milj. kr. inom funktionen Transporter (bilaga 5).

6.4.3.7 Livsmedelsförsörjning m. m.

Funktionen Livsmedelsförsörining m. m. omfattar försöriningen med livs­medel inkl. vatten. Statens jordbruksnämnd är funktionsansvarig myndig­het. Vidare har lantbruksstyrelsen, statens livsmedelsverk och statens veterinärmedicinska anstalt uppgifter på detta område. Med livsmedelsför­sörining avses härvid all verksamhet från producent till konsument.

Jag har i del föregående redovisat grunder för planeringen utgående från en bedömning av krisers och krigs längd och karaktär. Vad jag där bl.a. anför om s. k. förkrigsskedens längd och karaktär innebär en inle oväsent­lig förändring jämfört med de planeringsförutsättningar som hittills gällt för livsmedelsberedskapen. Sålunda bör pä livsmedelsområdet bl.a. kunna förutsättas en mer omfattande utrikeshandel än vad som hittills legat till grund för planeringen.

Efter samråd med mig kommer statsrådet Lönnqvist senare denna dag att förorda att frågan om den regionala försörjningsförmågan i krig ägnas särskild uppmärksamhet. Mot bakgrund av vad jag i det föregående anfört om den roll som riksdagen bör ha när det gäller att formulera preciserade mäl för försörjningsstandarden kommer han vidare att föreslå att den av riksdagen beslutade s. k. kriskosten upphävs säsom av riksdagen fastställt mål. Efter samråd med mig kommer han att föreslå att 29 milj. kr. anslås för funktionen Livsmedelsförsörining m. m. för budgetåret 1987/88 (bilaga 8).

6.4.3.8 Energiförsörjning

Verksamheten inom funktionen syftar till att tillgodose samhällets behov av energi under kriser och i krig. Funktionen är uppdelad i delfunktionerna Bränslen och drivmedel samt Elkraft.

Statens energiverk är ansvarig myndighet för funktionen Energiförsöri-ning och samordnar de beredskapsålgärder som är aktuella inom delta försörjningsområde, främst lagring av importerade bränslen och drivme­del, förberedelser för regleringar och ransoneringar samt övergång till inhemska energislag. Vidare har statens vattenfallsverk, statens kärnkraf­tinspektion och transportrådel uppgifter inom funktionen.

Delfunktionen Bränslen och drivmedel

Delfunktionen omfattar frågor om försöriningen med bränslen och drivme­del samt smörimedel. Energiverket har delfunktionsansvar.

1985 års energiberedskapsutredning (EBU) har i betänkandet (SOU
1986:42) Bränsle- och drivmedelsberedskapen under kriser och i krig
lämnat förslag till bl.a. nytt oljelagringsprogram för budgetåren 1987/88-
1991/92. EBU föreslår att det totala lagringsmålet sänks till 10,5 milj. m\
          115


 


att statliga lager av råolja och oljeprodukter på 2,5 milj. m' säljs ut och att     Prop. 1986/87:95 näringslivets tvångslager minskas med I milj. m.

Försvarskommittén har funnit att en högre genomsnittsnivå för importen bör kunna förutsättas för förkrigsskedet än vad EBU har antagit utan att kravet på en tillräckligt hög försöriningstrygghet eftersatts.

Skälet härför är dels vad kommittén anfört om importens gradvisa ned­gång under elt förkrigsskede, dels atl enligt kommitténs mening en begrän­sad import bör kunna påräknas ända fram till elt krigsutbrott. Kommittén erinrar om att det på oljeområdel härutöver finns resurser i form av s. k. fredskrislager som Sverige i enlighet med det internationella energipro­grammet (lEP) åtagit sig atl hålla. Detta lager kan anses utgöra en ytterliga­re tillgång från försöriningssäkerhetssynpunkt. I sammanhanget har kom­mittén framhållit atl genom riksdagsbeslut våren 1984 de olika lagren planeringstekniskt slagits samman lill en gemensam s. k. försörjningsbe­redskapsreserv .

Försvarskommitténs bedömning av oljeimporten under etl förkrigsskede innebär, förutsatt att EBU:s antaganden i övrigt godtas, atl de totala beredskapslagren jämfört med EBU:s förslag kan minskas med ytterligare drygt 2 milj. m.

Enligt kommitténs mening är det dock med hänsyn till lagrens tillgäng­lighet och mot bakgrund av behovet av flexibilitet i produklsammansätt-ningen angeläget att statens beredskapslager av olja bibehålls på i huvud­sak nuvarande nivå och att lagerminskningen sålunda väsentligen avser övrig lagring.

Efter samråd med mig kommer statsrådet Gustafsson senare denna dag att bl. a. föreslå viss omstrukturering av ansvaret för beredskapslagring av olja samt föreslå att 8,2 milj. kr. anvisas för industriella åtgärder och handlingsberedskap (bilaga 12).

Delfunktionen Elkraft

Delfunktionen omfattar frågor om försöriningen med elektrisk energi. Sta­tens vattenfallsverk har delfunktionsansvar.

1 uppgiften ingår att verka för att erforderliga beredskapsåtgärder vidtas vid kommunala och enskilda kraftföretag. Beredskapsåtgärderna utgörs bl. a. av att förbättra motståndskraften i elsystemet och åtgärder för repar­ationsberedskap, organisation av driften under kriser och i krig, m. m. Som en grund för den fortsatta beredskapsplaneringen på elområdet slutförs för närvarande operativa elförsöriningssiudier på civo/milonivä. En riksom­fattande studie avses genomföras.

Under senare tid har frågan om ätgärder för att trygga den kommunal­tekniska försöriningen, dvs. försöriningen med el, gas, värme, vatten och avlopp, aktualiserats. De beredskapsmässiga problemen på dessa områden sammanhänger i många fall med möjligheterna att i krig kunna upprätthålla elförsörjningen.

Elförsöriningen är enligt min och chefens för miljö- och energideparte­
mentet mening ett område som måste ges hög prioritet i beredskapsplaner­
ingen. Fortsättningsvis bör särskild uppmärksamhet ägnas distributionsnä-
116


 


ten. Bakgrunden härtill är bl.a. betydelsen av en stabU ellillförsel för     Prop. 1986/87:95 funktionssäkerheten hos transporter, telekommunikationer och kommu­naltekniska system i samband med en krigsorganisering av samhället.

När det gäller den kommunaltekniska försörjningen är det väsentligt att en tillräcklig säkerhet åstadkoms även mot fredslida störningar. Sådana ätgärder ankommer på kommunerna att vidta. När det gäller åtgärder som härutöver krävs för att motverka krigstida störningar har avsatts särskilda resurser för bl.a. installationer av reservanordningar och åtgärder som möjliggör start och drift av separata delsystem.

Jag kommer vid behandlingen av funktionen Civil ledning och samord­ning att föreslå att vissa medel anvisas för reservanordningar.

Efter samråd med mig kommer statsrådet Gustafsson senare denna dag att föreslå att 11,3 milj. kr. anvisas för åtgärder inom delfunktionen Elkraft under budgetåret 1987/88 (bilaga 12).

6.4.3.9 Övrig varuförsörjning

Funktionen Övrig vamförsörining omfattar delfunktionerna Beklädnad m.m.. Kemiska produkter m.m, samt Metaller och verkstadsprodukter m. m. Överstyrelsen för civil beredskap (ÖCB) är funktionsansvarig myn­dighet.

Beklädnad m. m.

Riksdagen beslulade år 1977 om mål för försörjningsberedskapen på teko-och läderskoområdena (prop. 1977/78:42, FöU 1977/78:5, rskr. 1977/78:81 och NU 1977/78:41, rskr. 1977/78:172 resp. 1976/77:85, FöU 1976/77:11, rskr. 1976/77:238). Målen avsåg bl. a. uthållighet och försöriningsstandard. Riksdagen beslutade senast år 1981 (prop. 1980/81:100 bU. 14, FöU 1980/81:20, NU 1980/81:47, rskr. 1980/81:280, rskr. 1980/81:279) om viss revidering av målen för försöriningsberedskapen på teko- och läderskoom-rädena.

Sålunda beslöts att i planeringen skulle förutsättas en krislängd på tre år och en krisimport och en krisexport på 25 resp. 20% av den normala. Vidare skulle i fråga om försöriningsstandard gälla att civilbefolkningens innehav av kläder och skor inte skulle sjunka under en viss minsta nivå, den s.k. krisgarderoben. Ett riktmärke för planeringen pä tekoområdet skulle vara alt upprätthålla en produktionskapacitet som svarar mot dessa planeringsförutsättningar. På läderskoområdet skulle ett riktmärke vara att upprätthålla en åriig produktion om 2-2,5 milj. par per år.

Riksdagens tidigare beslut om försörjningsberedskapen på beklädnads­området har inneburit en ambition som har varit högre än för nästan alla andra områden.

Jag har i det föregående redovisat grunder för planeringen utgående från
en bedömning av krisers och krigs längd och karaktär. Vad som där anförs
om bl. a. s. k. förkrigsskedens längd och karaktär innebär en inte oväsent­
lig förändring jämfört med de planeringsfömtsätiningar som hittills gällt för
beredskapen pä beklädnadsområdet. Sålunda bör på beklädnadsområdet
       117


 


bl.a. kunna förutsättas en mer omfattande utrikeshandel än vad som     Prop. 1986/87:95 hittills legal till grund för planeringen.

En följd av de nya planeringsförutsätlningarna blir all behovet av att upprätthålla produktionskapacitet minskas. Jag anser i likhet med för­svarskommitlén att de kapacitetsbevarande åtgärder som kan komma att aktualiseras i första hand torde beröra tillgängen på främst vissa grundtex-lila varor och förutser efler samråd med statsrådet Gradin att det hittillsva­rande skyddet mol lågprisimport som stöd för samhällets försörjningsber­edskap måste behållas för ett begränsat antal varor.

Försvarskommittén förordar att de särskilda planeringsfömlsättning-arna och produktionsmålen för beklädnadsområdet bör upphävas som av riksdagen beslutade mäl. Jag delar denna uppfattning och förordar däiför atl av riksdagen beslutade planeringsförutsättningar avseende krislängd, kristida utrikeshandel och krisgarderob saml om riktmärke för produktion upphävs som av riksdagen beslutad inriktning.

Jag har i det föregående i min behandling av vissa för totalförsvarels planering gemensamma utgångspunkter förordat att fredskrislagren av bl. a. tekovaror säljs ut.

1 syfte att stärka försörjningsberedskapen på tekoområdet beslöt riksda­gen hösten 1972 (prop. 1972:127) att ett buffertlager av inhemskt fram­ställda tyger för uniformer m. m. skulle byggas upp hos dåvarande översty­relsen för ekonomiskt försvar och att vissa statliga myndigheter skulle åläggas alt tillgodose sitt behov av tyger genom inköp från detta lager. Riksdagen hade ingen erinran häremot (FöU: 25, rskr. 325).

För närvarande är ett tiotal statliga myndigheter skyldiga att upphandla tyger från buffertlagret. Lagret utgörs av bomulls- och ylleväv och har ett värde som i inköpspris (inkl. likvida medel) uppgår till ca 85 milj. kr. Under senare år har den årliga omsättningen av lagret uppgått till ca 25 milj. kr.

ÖCB har i skrivelse den 17 juni 1986 anmält att de urspmngligen avsedda fördelarna med buffertlagersyslemet bl.a. minskning av antal lygkvali-teter. ökade serielängder och ökad långsiktighet i orderna, har urholkats. Mot bakgrund härav och med hänsyn till de höga kostnader och de allmän­na svårigheter att åstadkomma en effektiv hantering som sammanhänger med systemet hemställer ÖCB bl.a. atl buffertlagersyslemet avskaffas fr.o.m. den I juli 1987 och ersätts med ett ökat utnyttjande av ÖCB;s övriga åtgärdssystem. Medel frän utförsäljningen av lagret föreslås få användas för åtgärder inom beklädnadsområdet.

ÖCB:s förslag har remissbehandlats. Svensk industriförening och Tex-tilrådet/Konfeklionsindustriföreningen förordar atl buffertlagersyslemet bibehålls medan Beklädnadsarbetarnas förbund anser att lagringssystemet bör ersättas med en ordning där myndigheternas upphandling under ÖCB:s ledning sker direkt hos de svenska tillverkarna. Remissinstanserna har i övrigl ingen erinran mot att buffertlagret säljs.

Enligl min mening är beredskapseffekten av buffertlagersyslemet liten i
förhåUande till de kostnader av olika slag som är förknippade med syste­
met. Jag föreslår därför att vissa statliga myndigheters skyldighet att
upphandla uniformstyger hos ÖCB upphör sedan nuvarande buffertlager
köpts av dessa myndigheter. Inkomsterna från utförsäljningen till de berör-
     118


 


da myndigheterna bör fä användas för beredskapsåtgärder inom funktio-     Prop. 1986/87:95 nen Övrig varuförsörining.

Jag kommer i det följande att för budgetåret 1987/88 beräkna alt 41,2 milj. kr. utnyttjas för beredskapslagring och industriella åtgärder, främst inom den grundtextila industrin.

Kemiska produkter m.m.

Mina förslag i det föregående till grunder för planeringen överensstämmer när det gäller krislängd i stort med vad som nu förutsätts vid beräkning av beredskapslagringsbehovet i fråga om kemiska produkter. En mer omfat­tande utrikeshandel bör dock förutsättas än vad som tidigare legat till grund för planeringen.

Jag har i det föregående i min behandling av vissa för totalförsvarets planering gemensamma utgångspunkter förordat att fredskrislagren av bl. a. kemiska produkter säljs ut.

Jag kommer i det följande att för budgetåret 1987/88 förorda en bemyndi-ganderam för beredskapslån om 25 milj. kr. Jag kommer vidare att beräkna att 68,2 milj. kr. utnyttjas för beredskapslagring och industriella åtgärder.

Metaller och verkstadsprodukter m.m.

Mina förslag i det föregående till grunder för planeringen överensstämmer när det gäller krislängd i stort med vad som nu förutsätts vid beräkningsbe­hovet i fråga om metaller. En mer omfattande utrikeshandel bör dock fömtsättas än vad som tidigare legat till gmnd för planeringen.

En särskilt viktig fråga inom metall- och verkstadsområdet är möjlighe­terna atl under kriser upprätthålla en godtagbar tillförsel av elektroniska komponenter. Del fredstida importberoendet på detta område är mycket stort och importen kan utsättas för störningar redan i ett tidigt skede av en internationell konflikt. Bl.a. med hänsyn till den snabba tekniska utveck­lingen på detta område är det svårt att tillämpa traditionella metoder som l.ex. lagring.

Importen av elektroniska komponenter kan befaras minska snabbt i en internationell kris, vilket lorde få allvarliga konsekvenser för industrin och samhället i övrigt. I likhet med försvarskommittén finner jag det därför synneriigen angeläget att de försöriningsmässiga problemen i fråga om elektroniska komponenter närmare klariäggs. Detta gäller både storleken av det krislida lillförselbehovet och metoderna för hur behovet skall kunna tillgodoses. Det ankommer pä ÖCB att utreda och vid behov lämna förslag till regeringen i denna fräga.

Jag har i det föregående i min behandling av vissa för totalförsvarels planering gemensamma utgångspunkter föreslagit att fredskrislagret av bl.a. metaller säljs ut.

Jag kommer i det följande atl för budgetåret 1987/88 förorda en bemyndi-
ganderam för beredskapslån om 12 milj. kr. Jag kommer vidare att beräkna
att 24,8 milj. kr. utnyttjas för beredskapslagring och industriella åtgärder.
        119


 


6.4.3.10 Övriga viktiga samhällsfunktioner                                     Prop. 1986/87:95

Domstolsväsende m.m.

Verksamheten inom funktionen bygger på förutsättningen att rättsväsen­det skall fungera efter samma grundprinciper i krig som i fred.

Domstolsverket är ansvarig myndighet för funktionen m. m. med ansvar att samordna beredskapsförberedelserna inom funktionen, vilken inklude­rar domstolsväsende, statlig advokatverksamhel och rättshjälpsfrågor. Rättsväsendet måste även i krig fungera i enlighet med de krav som ställs i en rättsstat. Funktionen omfattar den dömande verksamhet som utövas vid allmänna domstolar och förvaltningsdomstolar. Funktionen omfattar också sådan verksamhet som har stark anknytning tUl domstolarnas verk­samhet.

Den samordning som krävs inom funktionen avser de administrativa fömtsättningarna för den verksamhet som avses bedrivas i krig, däremot inte innehållet i verksamheten dvs. rättstillämpningen.

Ordning och säkerhet m.m.

Funktionen omfattar verksamhet som syftar till att upprätthålla allmän ordning och säkerhet saml brottsbekämpning och brottsutredning. Funk­tionen omfattar även, av administrativa skäl, handläggning av utlännings-frågor utom flyktingverksamhet. Till funktionen hör åklagarmyndigheter­nas verksamhet.

Funktionsansvarig myndighet på central nivå är rikspolisstyrelsen.

Efter samråd med mig föreslår chefen för justitiedepartementet senare denna dag att 188,3 milj. kr. anvisas för polisverksamheten rörande brott mot rikets säkerhet (bilaga 2).

Kriminalvård

Funktionen omfattar i krig straffverkställighet för personer som dömts till fängelsestraff.

Kriminalvårdsstyrelsen är ansvarig myndighet för funktionen.

Huvudmannaskapet för de allmänna häktena med undantag för Hall överförs i krig från kriminalvården till polisväsendet. Kriminalvärdsverket svarar för all verksamhet inom funktionen. I krig består kriminalvårdsver­ket av en central enhet, kriminalvårdsstyrelsen, och ett antal slutna anstal­ter som är direkt underställda den centrala enheten. Till dessa anstalter överförs de intagna som skall kvarhållas i krig.

Utrikeshandel

Funktionen omfattar de åtgärder som är nödvändiga för alt upprätthålla den import och export som under kriser och i krig behövs för att klara försvarsansträngningarna och befolkningens försörining.

Kommerskollegium är ansvarig myndighet för funktionen. Beredskaps­
åtgärderna är av främst administrativ och planläggande karaktär.
                     120


 


Enligt programplanen kommer den grundläggande beredskapsplanering-     Prop. 1986/87:95 en alt ses över och hållas ä jour med verksamhetens utveckling i övrigt.

Jag finner, efter samråd med statsrådet Gradin, att de åtgärder som föreslås i programplanen ger uttryck för en lämplig inriktning av verksam­heten. 1 det följande kommer jag alt för funktionen Utrikeshandel beräkna vissa medel under anslaget G 2. Civil ledning och samordning.

Statsrådet Gradin kommer senare denna dag ta upp vissa ytterligare frågor inom funktionen (bil. 3).

Socialförsäkring tn. m.

Funktionen omfattar administrationen av socialförsäkringssystemet, utbe­talning av dagpenning till värnpliktiga m.fl., arbetslöshetsförsäkring samt försäkringsdomstolarnas verksamhet.

Riksförsäkringsverket är ansvarig myndighet för funktionen. Bered­skapsåtgärderna är av främst administrativ och planläggande karaktär.

Enligt programplanen kommer den grundläggande beredskapsplanering­en alt inriktas på att fredstida socialförsäkringsförmåner — anpassade efter rådande förhållanden - i huvudsak skall bibehållas även under beredskap och krig.

1 del följande kommer jag att efler samråd med chefen för socialdeparte­mentet under anslaget G 2. Civil ledning och samordning beräkna vissa medel i enlighet med förslaget i programplanen.

Postbefordran

Funktionen omfattar befordran av brev och paket m. m. I krig organiseras dessutom fältpost- och kurirpostverksamhet.

Postverket är ansvarig myndighet för funktionen.

Enligt programplanen skall särskild uppmärksamhet ägnas åt totalför­svarsutbildning och totalförsvarsinformation samt underhäll av installatio­ner. Jag finner att de föreslagna åtgärderna ger utrymme för en lämplig inriktning av verksamheten. I det följande kommer jag efler samråd med chefen för kommunikationsdepartementet att beräkna vissa medel under anslaget G 2. Civil ledning och samordning i enlighet med förslaget i programplanen.

Betalningsväsende m. m.

Funktionen omfattar penningmedelsförsörjning och betalningsförmedling under krig.

Beträffande penningmedelsförsörjningen är målsättningen att brist på sedlar och mynt inle skall uppstå i någon del av landet. Betalningsförmed­lingen syftar till att ge statliga och kommunala myndigheter, krigsviktiga företag m. fl. möjlighet att även under krigsförhållanden sköta betalningar utan användning av kontanta medel.

Statsrådet Johansson kommer senare i vår all föreslå regeringen att
förelägga riksdagen en proposition med förslag till ny riksbankslag, vari
            121


 


bl. a. kommer att föresläs alt riksbanken blir funktionsansvarig myndighet     Prop. 1986/87:95 för funktionen Betalningsväsende.

1 krig har riksbanken, bankinspektionen och postverket, framför allt postgirot, uppgifter inom funktionen. Inom den privata sektorn upprätthål­ler vissa banker verksamhet i egenskap av krigsviktiga företag. Riksban­ken har här såväl vad gäller de fredstida beredskapsförberedelserna som verksamheten i krig en samordnande roll inom funktionen.

Postverket svarar genom postgirot och postkontoren för betalningsför­medlingen under krig. Verket har ocksä vissa uppgifter inom penningme­delsförsörjningen.

Efter samråd med statsrådet Johansson finner jag att de åtgärder som föreslås i överstyrelsens för civil beredskap programplan ger uttryck för en lämplig inriktning av verksamheten. 1 det följande kommer jag alt för funktionen Betalningsväsende m. m. beräkna vissa medel under anslaget G 2. Civil ledning och samordning i enlighet med förslaget i program­planen.

Försäkringar utom Socialförsäkring m.m.

Funktionen omfattar annan försäkringsverksamhel än socialförsäkringar samt ersättning till befolkningen för krigsskador.

Försäkringsinspektionen är ansvarig myndighet för funktionen.

Beredskapsåtgärderna är av främst administrativ och planläggande ka­raktär vid försäkringsinspektionen, statens krigsförsäkringsnämnd och sta­tens krigsskadenämnd samt verksamheten vid de 75 största försäkrings­företagen och vissa särskilt uppsatta beredskapsorgan.

Enligt programplanen kommer beredskapsplanläggningen att inriktas på löpande samordnings- och övervakningsuppgifter med speciell fokusering på datorberoendet.

Efler samråd med chefen för finansdepartementet finner jag att de åtgär­der som föreslås i programplanen ger uttryck för en lämplig inriktning av verksamheten. I det följande kommer jag atl för funktionen Försäkringar utom Socialförsäkring m. m. beräkna vissa medel under anslaget G 2. Civil ledning och samordning i enlighet med förslaget i programplanen.

Skalle- och uppbördsväsende

Funktionen omfattar beskattning samt uppbörd av skatter, tullar och av­gifter.

Riksskatteverket är ansvarig myndighet för funktionen. Pä central nivå har riksskattéverket och generaltullstyrelsen uppgifter inom funktionen.

Prisreglering

Funktionen omfattar prisövervaknings- och prisregleringsåtgärder inom
näringsliv och handel (ej bank och försäkringväsende).
Statens pris- och kartellnämnd är ansvarig myndighet för funktionen.
                122


 


Beredskapsätgärderna är av främst administrativ och planläggande karak-     Prop. 1986/87:95 lär.

Enligt programplanen kommer den grundläggande beredskapsplanering­en att fortsätta och hållas aktuell.

Jag finner, efter samråd med statsrådet Johansson, att de åtgärder som föreslås i programplanen ger uttryck för en lämplig inriktning av verksam­heten. I det följande kommer jag att beräkna vissa medel under anslaget G 2. Civil ledning och samordning i enlighet med förslaget i program­planen.

Skolväsende

Funktionen omfattar den undervisning som i krig avses bedrivas inom ramen för del allmänna skolväsendet.

Skolöverstyrelsen är ansvarig myndighet för funktionen.

Verksamheten inom funktionen inriktas mot att säkerställa att skolans verksamhet - i första hand den obligatoriska - skall kunna upprätthållas så långt möjligt i krigssituationer och att arbetsmarknadsutbildningens behov av resurser i krig beaktas.

Chefen för utbildningsdepanementet kommer senare denna dag efter samråd med mig att ta upp vissa frågor inom funktionen, (bil. 7).

Arbetskraft

Funktionen omfattar frågor om totalförsvarels försörining med civil ar­betskraft saml frivillig försvarsverksamhet.

Arbetsmarknadsstyrelsen är ansvarig myndighet för funktionen.

Beredskapsätgärderna omfattar handlingsberedskap, arbetskraftsplan­läggning, arbetarskydd, frågor rörande arbetsmarknadstvister samt frivillig försvarsverksamhet.

Åtgärderna inom arbetskraftsfunklionen avses inriktas på att bl. a. fort­löpande planlägga och förbättra arbetskraftstillgången inom prioriterade sektorer samt att utveckla metodiken för personalplanläggningen.

Frågor rörande totalförsvarels personal och personalförsörining har jag tidigare behandlat vid min genomgång av totalförsvarets personalförsöri­ning och personalfrågorna under det militära försvarets fortsatta utveck­ling. Dessa frågor behandlas även i avsnitt rörande vissa enskilda funktio­ner.

Efter samråd med mig kommer chefen för arbetsmarknadsdepartemen­tet senare denna dag att föreslå att 9 milj. kr. anvisas för den frivilliga försvarsverksamheien och 1 milj. kr. för kostnader vid personalplanlägg­ning m. m. inom funktionen (bil. 9).

Flykiingverksamhet

Funktionen omfattar ansvar för mottagande och omhändertagande av flyk­tingar under kriser och i krig.

Statens invandrarverk är ansvarig myndighet för funktionen.                         123


 


Regeringen har genom beslut den 3 april  1986 uppdragit ät statens     Prop. 1986/87:95 invandrarverk alt utreda och lämna förslag rörande den framtida utform­ningen av beredskapen för mottagande och omhändertagande av flyktingar under kriser och i krig.

Statsrådet G. Andersson kommer senare denna dag att ta upp vissa frågor inom funktionen (bil. 9).

Landskapsinformation

Funktionens verksamhet syftar till att tillgodose totalförsvarets behov av kartor, flygbilder saml geodetiska och fotogrammetriska data. Vidare upp­rätthälls i krig viss fastighetsregistrering samt delar av faslighetsbildnings-och mätningsverksamheten. Funktionen omfattar också säkerhetsskydd dvs. sekretessgranskning av kartor och flygbilder.

Lantmäteriverket är ansvarig myndighet för funktionen.

Beredskapsåtgärderna beslår av planläggning, utbildning, säkerhetss­kydd samt ledning och tillsyn över krigstryckningsorganisationen.

Efter samråd med mig kommer chefen för bostadsdepartementet senare denna dag all föreslå all medel för försvarsberedskapen inom lanlmäleriet anslås under elfte huvudtitelns anslag D4. Försvarsberedskap (bil. 10).

Kyrklig beredskap

Funktionen omfattar såväl svenska kyrkans som de fria trossamfundens beredskapsförberedelser.

Överstyrelsen för civil beredskap är ansvarig myndighet för funktionen.

För svenska kyrkans verksamhet svarar både statliga och kyrkokom­munala myndigheter. Svenska kyrkans uppgifter i krig överensstämmer i stort med fredsuppgifterna.

För den del av svenska kyrkans verksamhet som bedrivs av statiiga myndigheter gäller förordningen (1977:55) om vissa statliga myndigheters beredskap m. m. Förde kyrkliga kommunerna gäller lagen (1981:1216) om kyrklig beredskap. Inom varje stift åligger det domkapitlet alt följa tillämp­ningen av lagen. I samordningsfrågor skall domkapitlet samråda med läns­styrelsen.

Lagen om kyrklig beredskap gäller inte för de fria trossamfunden som dock genomför vissa beredskapsförberedelser på frivillig väg. Detta arbete utgår bl.a. från en rekommendation av Svenska ekumeniska nämnden enligt vilken trossamfunden skall samverka i krig.

Under programplaneperioden avses särskild uppmärksamhet ägnas åt folkbokföringen i krig. Frågan om det framtida huvudmannaskapet för folkbokföringen övervägs för närvarande inom regeringskansliet. I fråga om begravningsväsendet föreslås att en med försvarsmakten och kommu­nerna samordnad planläggning av krigsgravtjänsten genomförs.

I det följande kommer jag att under anslaget G2. Civil ledning och samordning för funktionen Kyrklig beredskap beräkna vissa medel i enlig­het med förslaget i programplanen.

Jag har i denna fråga samrått med chefen för civildepartementet.           124


 


6.5 Ekonomiska resurser för totalförsvarets civila dei   Prop. 1986/87:95

6.5.1 Finansieringsprinciper för den civila delen av totalförsvaret

De principer som nu gäller för finansiering av beredskapsåtgärder inom den civila delen av totalförsvaret är inte enhetliga. Den bristande enhet­ligheten avser finansieringen av såväl investeringar som administrativa kostnader och driftkostnader.

Mot denna bakgrund uppdrog 1984 års försvarskommitté i januari 1986 åt generaldirektören Gunnar Petri att utforma förslag till finansieringsprin­ciper.

Petri lämnade i september 1986 en rapport med förslag till finansierings­principer. Innebörden i förslaget är i stort följande.

De beredskapsålgärder som avser fredstida störningar bör i normalfallet genomföras och bekostas av det organ - myndighet, affärsverk, kommun, landsting, företag etc. - som har ansvaret för den fredstida verksamheten. Statens kostnadsansvar för beredskapen mol sådana fredstida störningar bör därför vara begränsat till situationer mot vilka den verksamhetsansva­rige saknar reella möjligheter att skydda sig, och där det är ett samhällsin­tresse att verksamheten kan fullföljas.

Kostnadsansvaret vad gäller beredskapen mot kriser och krig bör delas mellan staten och den som har ansvar för den aktuella verksamheten i fred. Vem som i det enskilda fallet skall ansvara för kostnaden bör bli beroende av vilken slag av åtgärd som är aktuell.

Sålunda bör den som skall upprätthålla en verksamhet under kriser och i krig själv svara för de administrativa kostnaderna, dvs. kostnaderna för planerings-, utbildnings- och övningsverksamhet. Dessa kostnader är van­ligen låga.

Kostnaderna för beredskapsinvesteringar är ofta höga och drabbar olika delar av totalförsvaret olika hårt. Huvudregeln bör pä detta område vara att staten ansvarar för kostnaderna. Undantag bör dock hell eller delvis göras t.ex. om beredskapsinvesteringar medför väsentlig nytta för veder­börande organ i den fredstida verksamheten.

När det gäller drift och underhållskostnader är det svårt att genereUt lägga finansieringsansvaret på nägon viss part. Fömtsättningarna är alltför varierande för att detta skall vara möjligt. Förhållandena bör därför bedö­mas frän fall till fall. Även på delta område bör frågan om fredsnyttan av en investering ha betydelse för kostnadsfördelningen.

Jag ansluter mig, liksom 1984 års försvarskommitté, i allt väsentiigt till Gunnar Petris förslag för finansieringsprinciper inom den civila delen av totalförsvaret. Staten bör tills vidare svara för finansieringen av kommu­nernas administrativa kostnader. Bl.a. av hänsyn till statens järnvägars konkurrensutsatta situation bör en bedömning från allmänna utgångspunk­ter göras vilket leder till slutsatsen att statens järnvägars beredskapsåt­gärder liksom hittills bör finaniseras av staten via anslag. Även luftfarts­verkets beredskapsåtgärder bör anslagsfmansieras medan sådana åtgärder vid övriga affärsdrivande verk bör finansieras med driftmedel.

Jag anser, liksom kommittén, atl sjukvårdshuvudmännen i fortsättning­
en bör svara för kostnadema för den fredsmässiga hälso- och sjukvården
  125


 


under ett förkrigsskede och under neutralitet eller i krig. Detta är naturligt     Prop. 1986/87:95 med hänsyn till att del här är fräga om en fortsättning av en normal fredslida verksamhet. Chefen för socialdepartementet återkommer i denna fråga.

6.5.2 Ekonomisk ram och priskompensationssystem

Överstyrelsen för civil beredskap (ÖCB) har lämnat förslag om konstmk­tion av ekonomisk ram och priskompensationssystem för totalförsvarets civila del.

Förslaget innebär att statsmakterna i femåriga försvarsbeslut tar ställ­ning till en femårig planeringsram för utgifter som skall betalas över sär­skilda beredskapsanslag. Ramen föreslås omfatta investeringsutgifter för beredskapsåtgärder som finansieras över statsbudgeten, utgtfter för drift och underhåll av sådana investeringar samt utgifter för administration vid civila myndigheter som har beredskapsplanering som huvuduppgift, dvs. överstyrelsen för civil beredskap, statens räddningsverk, styrelsen för psykologiskt försvar och civilbefälhavarkanslierna. Kapitalkostnaderna föreslås inle ingå i ramen.

ÖCB föreslår att ramen anges i fast prisläge och att den årligen räknas upp med ett index som baseras på en kombination av konsumentpris- och löneutvecklingsindex.

1984 års försvarskommitté har i huvudsak ingen invändning mol ÖCB:s förslag till ramkonstmktion. Jag anser dock alt storleken av driftkostna­derna för den statliga oljelagringen för närvarande är svår atl bedöma och att dessa därför tills vidare inte bör ingå i ramen.

När det gäller systemet för prisuppräkning bör enligt kommitténs me­ning tillämpas det system med uppräkning till beräknat genomförandepris­läge som tillämpas för civila statliga myndigheter och vars innebörd redo­visats i den av en särskild arbetsgmpp utarbetade rapporten "Priskompen­sation för det militära försvaret och de civila delarna av totalförsvaret". ÖCB bör årligen lämna förslag till fördelning av planeringsramen efter samråd med berörda myndigheter. Jag delar kommitténs uppfattning i denna fråga. Enligt min mening bör indexuppräkning av planeringsramen ske årligen och tilldelning av kompensationsmedel ske anslagsvis. Det bör ankomma på regeringen att närmare utforma det föreslagna prisreglerings-systemet.

Mot bakgmnd av osäkerheten i prognosen för behovet av betalningsme­del för skyddsmmsproduktionen under anslaget H 3. Skyddsrum, förordar jag att det med hänsyn till prisutvecklingen enligt nettoprisindex justerade anslagsbeloppet för budgetåret 1986/87 minskat med det faktiska utfallet för budgetåret får föras över till budgetåret 1987/88 för i första hand samma ändamål.

Medel för sysselsättningsskapande åtgärder under tionde huvudtiteln
har under en följd av år i vissa fall ställts till förfogande för atl betala
byggnadsarbeten, materiel m. m. för civilförsvarsverksamheten. Efter
samråd med chefen för arbetsmarknadsdepartementet fömtsätter jag att
         126


 


sådana medel under budgelårel 1987/88 fär disponeras utöver ramen till ett     Prop. 1986/87:95 belopp av 5 milj. kr.

Vid 1985/86 års riksmöte (prop. 1985/86:100 bil. 6. FöU 8. rskr. 182) har riksdagen bemyndigat regeringen att justera de beställningsbemyndigan­den som har lämnats med hänsyn till prisutvecklingen enligt nettoprisin­dex. Motsvarande bemyndigande bör begäras för budgetåret 1987/88.

För innevarande budgetår har riksdagen genom nämnda beslut vid 1985/86 års riksmöte även bemyndigat regeringen att av konjunkturskäl medge överskridande av utgiftsramarna och av lämnade beställningsbe­myndiganden. Ett sådant överskridande regleras genom motsvarande jus­tering av ramen för ett eller flera efterföljande budgetår. Ett motsvarande bemyndigande för regeringen behövs för anslagen inom planeringsramen för totalförsvarets civila del för budgetåret 1987/88 och bör därför begäras.

Genom nämnda beslut har riksdagen vidare bemyndigat regeringen att under innevarande budgetår överskrida ramarna samt lämnade beställ­ningsbemyndiganden om beredskapsbudgeten för totalförsvaret sätts i kraft, dvs. vid krigsfara eller i krig. Ett motsvarande bemyndigande be­hövs för budgetåret 1987/88. Jag förordar därför atl regeringen inhämtar riksdagens bemyndigande att överskrida anslagen inom planeringsramen för totalförsvarets civila del samt lämnade beställningsbemyndiganden, om det behövs av beredskapsskäl.

Anslagsfrågor för totalförsvarets civila del avseende budgetåret 1987/88 anmäls i dag av cheferna för berörda departement. Jag redovisar här en sammanställning av dessa anslag. För budgetåret 1987/88 beräknas sålunda ett lotalt medelsbehov över statsbudgeten på ca 3097 milj. kr. för verksam­heten inom totalförvarets civila del. För räntekostnader och övriga kapital­kostnader för beredskapslagringen beräknas ca 1010 milj. kr. Anslagen på statsbudgeten inom planeringsramen för totalförsvarets civila del beräknas tiU 1591,8 milj. kr. Under försvarsdepartementets huvudtitel beräknas 1563,2 milj. kr.

Utöver här redovisade anslag bekostas viss verksamhet av de affarsdri-vande verken och näringslivet.

127


 


Anslag budgetåret 1987/88 (1 OOO-tal kr.)


Prop. 1986/87:95


 


Deparle- Anslagsrubrik

ment.

Littera


Budgeteral      Kapital-  Övriga

inom plane-    kostnader       kostnader ringsramen


Totalt


 


188 301

Ju   B 2.  Polisverksamheten rörande broll mol ri­
kels säkerhet m. m.
Fö G 1,  Överstyrelsen för civil beredskap: För­
valtningskostnader
                                           40800
G 2. Civil ledning och samordning
                      53 300
G 3. Civilbefälhavarna
                                      21300
G 4.  Signalskydd
                                             4050
G 5. Vissa skyddsrumsanläggningar
                   8 850
G 6. Vissa teleanordningar
                                2850
Hl. Befolkningsskydd och räddningstjänst                 546600
H 2. Anläggningar för fredsorganisationen                    33 600
H3. Skyddsrum                                                           476700
H4. Idenlitetsbrickor
                                         884
II.   Styrelsen för psykologiskt försvar                           7600
Jl,   Drift av beredskapslager                                        37136
      226864
J 2,   Beredskapslagring och industriella åtgär­
der                                                                          88230
J 3.   Täckande av förluster till följd av statliga
beredskapsgarantier m, m.
S    El.  Socialstyrelsen (del)

E 13. Statens bakteriologiska laboratorium:

Försvarsmedicinsk verksamhet E 20.Beredskapslagring och utbildning m.m.

för hälso- och sjukvård i krig                  62 200

E 21. Driftkostnader för beredskapslagring

m.m.                                                    57 600

K   B 8.  Vägverket: Försvarsuppgifler               37000

D 3. Försvarsinvesleringar vid statens järnvä­
gar
                                                                  28000
E I,  Sjöfartsverket: Ersättning lill sjöfartsver­
ket för vissa tjänster (del)
Fl.   Beredskap för civil luftfart
                           17 100
H
I. Transportrådel (del)                                               10075
Jo  Bl. Lantbrukssiyrelsen (del)
B 2.  Lantbruksnämnderna (del)
C 1.  Statens jordbruksnämnd (del)
C 4.  Inköp av livsmedel m. m. för beredskaps-
lagring
                                                             12700
C 5.  Kostnader för beredskapslagring av livs­
medel m.m.
                                                     16 300    145 200
F 1.  Statens livsmedelsverk (del)
F 13. Bidrag till djurens hälso- och sjukvård
(del)
A   Bl.  Arbetsmarknadsverket (del)                                     1000
B 7. Statsbidrag till frivilliga försvarsorganisa­
tioner                                                                       9000
Bo D4. Lantmäteriet: Försvarsberedskap

MEC 16.Drift av beredskapslager                                     614999

C 17. Beredskapslagring och industriella åtgär­
der
                                                              8 200
C 18. Särskilda kostnader för lagring av olja,

motorbensin, m. m. C 19.Atgärder inom delfunktionen

Elkraft                                                  11 300

C 20. Oljekrisnämnden E 1.  Statens energiverk (del) C    El.  Länsstyrelserna m, m. (del)

Summa                                                        1591775    987063


188 301

40800

53 300

21300

4 050

88.50

2850

546600

14400

48000

476700

884

7600

264000

88230

6220

6220

 

4070

4070

 

62200

 

57 600 37000

 

28000

1500

117'

125'

2412

1500

17 100

10075

117

125

2412

 

12700

150

161 500 150

90

17 325

90

18325

3 160

68731

9000

3 160

683730

100900

1

109100

1

10

3 100

107870

11300

10

3 100

107 870

518483

3 097 321


 


Beräknat belopp


128


 


6.6 Hemställan                                                              Prop. 1986/87:95

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att

1. godkänna de riktlinjer för den fortsatta utvecklingen av total­försvarets civila del och fredsräddningstjänsten somjag angett i det föregående,

2. fastställa planeringsramen för totalförsvarets civila del för peri­oden 1987/88-1991/92 till 7823 milj. kr. i enlighet med vad jag anfört i det föregående,

3.    fastställa att anslagen på statsbudgeten inom planeringsramen för totalförsvarets civila del för budgetåret 1987/88 förs upp med sammanlagt 1591,8 milj. kr. i beräknat genomförandepris 1987/88,

4.    bemyndiga regeringen att för budgetåret 1987/88 justera läm­nade beställningsbemyndigande med hänsyn till prisutvecklingen enligt nettoprisindex,

5.    bemyndiga regeringen att medge atl det med hänsyn till pris­utvecklingen enligt netloprisindex justerade anslagsbeloppet för budgetåret 1986/87 under anslaget H 3. Skyddsmm minskat med det faktiska utfallet för budgetåret förs över till samma anslag budget­året 1987/88,

6.    bemyndiga regeringen att under budgetåret 1987/88 medge överskridande av anslagen inom planeringsramen för totalförsvarels civila del samt av lämnade beställningsbemyndiganden, om det be­hövs av konjunktur- eller beredskapsskäl,

7.    godkänna vad jag har anfört om fredskrislagring av teko varor, kemiska produkter och metaller samt om buffertlagring av uniforms­tyger m.m.,

8.    godkänna vad jag har anfört om planeringsförutsätlningarna och riktmärkena för försöriningsberedskapen på teko- och skoområ­dena.

Jag hemställer vidare att regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta del av

9. vad jag anfört om SOS Alarmering AB vid beredskap och i krig,
10. vad jag i övrigt anfört om ekonomiska resurser för totalförsva­
rets civila del.

Jag kommer i det följande att redovisa de beräknade medelsbehoven under varie anslag.

129

9   Riksdagen 1986/87. I saml. Nr 95


 


7 Forskning och försvarsindustri              Prop. 1986/87:95

7.1    Bakgrund

I direktiven till 1984 års försvarskommitté ålades kommittén att särskilt överväga ambitionsnivån vad avser framtida tillgäng till inhemsk kapacitet för forskning, utveckling och industriell produktion för totalförsvarets räkning. I direktiven framhölls betydelsen av en egen försvarsindustrien förmåga, men att del pä gmnd av kostnadsutvecklingen och den försvars­ekonomiska inriktningen är av stor vikt att noggrant prioritera de kompe­tenser och produktionsresurser som på sikt skall upprätthållas inom landet i syfte alt förse försvarsmakten med materiel.

Kommitténs betänkande och den omfattande rapport rörande utveck­ling, produktion och vidmakthållande av materiel för försvarsmakten som kommitténs särskilda arbetsgrupp för dessa frågor har redovisat, har ut­gjort det viktigaste underlaget för mina överväganden.

Sammanhangen mellan säkerhetspolitiken och den svenska industrins utveckling har dessutom behandlats i en studie genomförd gemensamt av Ingenjörs- och Krigsveienskapsakademierna.

7.2    Överväganden
7.2.1 Forskning

Det är av stor vikt att det svenska försvaret kan utformas med egna värderingar och eget kunnande som gmnd. Försvarsforskningen skall i linje härmed stödja utvecklingen genom att tidigt upptäcka, identifiera och analysera sådana förändringar i vår omvärld som har betydelse för våra försvarsansträngningar. Försvarsforskningen skall vidare med hänsyn till vad jag tidigare har sagt, lämna underlag för erforderlig förändring inom totalförsvaret. Sveriges alliansfria politik gör atl vi måste sätta målen högt i dessa hänseenden och innebär att den svenska försvarsforskningen måste ha hög kvalitet.

För att kunna vidmakthålla en god förmåga i dessa hänseenden har Sverige valt att driva ett för totalförsvaret gemensamt program för för­svarsforskning. Försvarets forskningsanstalt (FOA), som är programan­svarig och den huvudsakliga producenten av gemensam försvarsforskning, täcker ett stort antal forskningsområden för totalförsvaret. FOA samver­kar också med universitet, högskolor och industri och har goda internatio­nella kontakter. Vid sidan av FOA genomförs gemensam försvarsforsk­ning vid försvarets materielverk, fortifikationsförvallningen, högskolor saml vid industrin. Försvarsteknisk forskning sker också vid flygtekniska försöksanstalten. Den största delen av den materielinriktade forsknings-och utvecklingsverksamheten bedrivas emellertid inom försvarsindustrin.

FOA har i samverkan med totalförsvarets myndigheter redovisat sina förslag till inriktning och nivå för den gemensamma försvarsforskningens långsiktiga utveckling. De olika totalförsvarsmyndigheterna har också re­dovisat sina anspråk pä forskningen i samband med planeringen i övrigt.

Förslagen innebär bl. a. en kraftfuUare prioritering av forskningen inom    130


 


områden där den tekniskt-vetenskapliga utvecklingen går snabbt och/eUer Prop. 1986/87:95 är av vital betydelse för totalförsvaret. Exempel pä sådana områden är informationsteknologin samt bioteknik och kemi. Däratöver innebär för­slaget en viss förstärkning av forskning med särskild betydelse förde civila delarna av totalförsvaret. Förslagel innebär också att de systemorientera-de insatserna förstärks med främsta syfte att sätta in tekniska möjligheter i elt systemsammanhang.

För att inrymma dessa ökade forskningsinsatser inom prioriterade områ­den erfordras reduktioner av andra delar av det försvarsgemensamma forskningsprogrammet, bl. a. avseende lägre prioriterad militärteknik och vissa övergripande studier. Ytteriigare rationaliseringar, översyn av vissa återkommande uppdrag och temporära omfördelningar till koncentrations­områden är också, enligt min mening, nödvändiga åtgärder. Vidare efter­strävar FOA att öka den intäktsfinansierade verksamheten. Ökade insatser för att förnya kompetensen i forskningsorganisationen och för att leda verksamheten är också viktiga för genomförandet.

Jag delar kommitténs uppfattning att den föreslagna inriktningen av den försvarsgemensamma forskningsverksamheten i allt väsentligt är lämplig. Inriktningen bör kunna säkerställa en fortsatt god forskningskompetens även vid en något minskad resurstilldelning tiU det försvarsgemensamma forskningsprogrammet. En förstärkning av den informationsteknologiska forskningen bör ske i anslutning till ett för landet gemensamt informations-teknologiskt program.

Kommittén understryker, vilket jag också tidigare i dag framhållit, bety­delsen av forskning som tidigt gör det möjligt atl upptäcka sådana föränd­ringar inom teknik och vetenskap som är betydelsefulla för totalförsvaret. Ett sådant område är studier av den tekniska utvecklingens strategiska konsekvenser. Betydelsen av forskning om ubåtsskydd och ABC-skydd har tidigare betonats.

För de mililärtekniska tillämpningarna bör erforderlig kompetens efter­strävas inom de viktigaste delarna av följande områden:

-    underrättelse-, lednings- och sambandssystem,

-    kvalificerade vapensystem,

-    styrd ammunition samt land- och sjöminor,

-    telekrigföring och

-    undervallensteknologi med försvarstillämpning.

Det ökade forskningsbehovet som rör problem under kriser och i krig för den civila delen av totalförsvaret bör i huvudsak tillgodoses. Kompetens­uppbyggnad vad gäller beredskapshänsyn i planering och samhällsutveck­ling bör stödjas genom forskningsinsatser. Genom den nu föreslagna inrikt­ningen kommer enligt min mening en viktig förstärkning kunna ske under de närmaste åren.

Forskningsstödet bör i ökad omfattning genomföras som samlade, sy-
stemorienterade insatser inom de områden som bedöms som väsentliga för
totalförsvarets verksamhet. Speciellt värdefulla är tvärvetenskapliga pro­
jekt kring viktiga och aktuella problem, såsom redan pågår belräffande
ubåtsskydd och samhällets funktioner i kris och krig. Sådana projekt
kräver ett väl fungerande samarbete mellan FOA och de ansvariga myndig-
      131


 


heterna inom totalförsvaret. De innebär också att myndigheterna förbätl- Prop. 1986/87:95 rar sin förmåga att formulera problemen samt att forskarna ökar sitt engagemang och sin förståelse i viktiga försvarsproblem. Forskningsor­ganisationen bör emellertid också öka sin förmåga att ge råd och snabba svar på frågor i anslutning till de ständigt pågående förändringarna av vårt försvar.

1 likhet med kommittén bedömer jag att goda kontakter med bl.a. universitet, högskolor och näringsliv är väsentliga för försvarsforskning­ens kvalitet och för möjlighetema att utnyttja gmndforskning m.m. samt för rekrytering av forskare. Som ett |led i en sådan utveckling kan ett ökat samarbete mellan FOA och universitetet i Linköping avseende informa­tionsteknologi samt samarbetet mellan FOA och universitetet i Umeå avseende miljövetenskap och bioteknik vara exempel. Ett annat exempel är flygtekniska försöksanstaltens ökade engagemang i den civilt inriktade flygtekniska och aerodynamiska forskningen. Försvarsforskningens kom­petens bör härvid ses som en del av landets potential för teknik och vetenskap. Samarbetet bör därvid ses i ett vidare och mera långsiktigt perspektiv än enbart lösande av enskilda forskningsuppgifter.

Det är ett säkerhetspolitiskt intresse att FOA kan stödja Sveriges age­rande i frågor som gäller europeisk säkerhet, mstningskontroll och ned­mstning.

Jag understryker behovet av en breddad och intensifierad säkerhetspoli­tisk forskning inom landet.

7.2.2 Försvarsindustri

Kommittén konstaterar att en inhemsk kapacitet att utveckla, tillverka och underhålla försvarsmateriel är en för Sverige betydande säkerhetspolitisk tillgång. Den bidrar till att skapa respekt för vår vilja och förmåga alt föra en långsiktig, fast och konsekvent alliansfri utrikespolitik och att värna vårt land. Oavsett den grad i vilken vi själva tillverkar eller väljer att importera vår försvarsmateriel måste vi under kriser och i krig självstän­digt kunna vidmakthåUa materielen vUket fömtsätter en inhemsk förmåga redan i fredstid. En inhemsk försvarsindustri utgör i många fall en fömt­sättning för all tillgodose dessa krav.

Med en egen forskning och försvarsindustri kan vi förse försvarsmakten med materiel som är anpassad lill de speciella behov och fömtsättningar som vårt värnpliktssystem, vår försvarsplanering och vår geografi skapar. Därigenom ges också bättre möjligheter att till rimliga kostnader välja en egen försvarsprofil som ökar effekten av vårl försvar och minskar verkan mot oss av de vapen och motmedel som maktblocken utvecklar för att använda mot varandra. För viss materiel är därtill kraven på sekretess så höga atl anskaffning i utlandet är omöjlig eller olämplig. En svensk utveck­ling och produktion är i sådana fall det enda möjliga alternativet. Härtill kommer att försvarsindustrin ger möjlighet till krigsproduklion. Jag delar kommitténs uppfattning om värdet öch behovet av inhemsk försvarsindu­strien förmåga.

Kommittén konstaterar vidare att export under rådande fömtsättningar   132


 


är nödvändig för att bevara väsentliga delar av den svenska försvarsindu-     Prop. 1986/87:95 strins kompelens, kapacitet och konkurrensförmåga.

Industrin har under lång tid kunnat utveckla och tillverka en övervä­gande del av den försvarsmateriel vi behövt. Försvarsindustrin har dock liksom övrig industri allt starkare behov av ett samarbete med utländsk industri. Inköp utifrån av tekniskt kunnande, komponenter och delsystem väntas i framtiden öka i omfattning. Detsamma gäller, i viss utsträckning, samutveckling mellan svensk och utländsk industri. Som alternativ till import bidrar samarbete med utländsk industri till att inom landet bevara och befästa systemkompetenser som annars i längden inte skulle kunna upprätthållas.

En hög teknisk och industriell kompetens i den svenska försvarsindu­strin är en fömtsättning för ett effektivt fredstida samarbete med utländsk industri.

Samarbetetsprojektens lämplighet frän utrikes- och försvarspolitisk syn­punkt prövas av statsmakterna. En självklar fömtsättning är att samarbets­projektens villkor inte begränsar möjligheterna att föra vår neutralitetspoli­tik. Stabiliteten i samarbetspartners åtaganden gentemot oss är av vikt. Vi får samtidigt vara beredda på att de länder vi samarbetar med på motsva­rande sätt förutsätter att vi inte ställer krav som begränsar deras utrikespo­litiska handlingsfrihet.

Det är angeläget att vårt utiandssamarbete i försvarsmaterielfrågor för­delas på flera länder så att ensidiga beroendeförhållanden kan undvikas. En spridning av det samlade utlandssamarbetet och försvarsmaterielim-porten ökar vår handlingsfrihet om de ekonomiska, tekniska eller politiska fömtsättningarna för verksamheten skulle förändras.

Det bör vidare påpekas att utveckling och tillverkning av försvarsmate­riel, oavsett om del sker inom landet eller i samverkan med andra länder, tillför Sverige ett brett tekniskt kunnande. Försvarsindustrin bidrar där­med inom viktiga områden, inte minst inom högteknologiområdet, tiU del svenska näringslivets utveckling. En inhemsk försvarsindustrien verksam­het ger även i övrigt landet samhällsekonomiska fördelar. Jag delar kom­mitténs uppfattning om betydelsen av en svensk försvarsindustri samt kommitténs syn på dess framtida förutsättningar.

Vissa konsekvenser av kommitténs och min syn på försvarsindustrin och dess betydelse utvecklas i det följande.

Kommittén konstaterar att dess förslag beträffande försvarsindustrin
med nödvändighet måste vara av annan karaktär än förslagen beträffande
försvarsmakten och andra delar av totalförsvaret. Försvarsindustrins ut­
veckling utgör en del av det allmänna näringslivets utveckling, varför
industriföretagen har ett självständigt ansvar för sin verksamhet. Samtidigt
är det uppenbart att försvarsindustriföretagen i flertalet fall är starkt bero­
ende av statsmaktemas ställningstaganden. Praktiskt taget all väsentiig
materiel för försvaret utvecklas i nära samarbete stat-företag samtidigt
som exporten av krigsmateriel är underkastad starka restriktioner. Därtill
kommer att ett antal försvarsindustriföretag ägs av svenska staten. Sam­
mantaget innebär detta att statsmakterna och myndigheterna bör ha en god
insyn i och möjlighet att påverka företagen inte minst för att därigenom
    133


 


säkerställa en tillräcklig grad av affärsmässighet i kontakterna mellan     Prop. 1986/87:95 staten och företagen.

Kommittén anser att den för ett litet land ovanligt breda industriella förmåga att sammanhålla utveckling och tillverkning av kvalificerad för­svarsmateriel som för närvarande finns inom landet så långt möjligt bör bevaras. Kommittén har i sina överväganden inte funnit någol betydande materielområde där del med utgångspunkt från försvarets långsiktiga be­hov finns onödig industriell kompetens. Däremot finns ett flertal områden där den svenska försvarsindustrins kapacitet behöver anpassas till för­svarsmaktens behov av materiel och till rimliga exportantaganden. Ut­gångspunkten för denna bedömning är den militärtekniska utvecklingen, industrins situation och kommitténs förslag till inriktning och ekonomisk nivå för försvarsmakten. Jag delar kommitténs uppfattning, men vill samti­digt understryka atl rimliga regionalpolitiska hänsyn måste tas vid en sådan anpassning.

Försvarsindustrin, liksom annan tekniskt framstående industri, är bero­ende av elt internationellt teknologiutbyte. Utveckling av modern materiel till det svenska försvaret utgör grunden för en fortsatt hög tekniknivå vid svensk försvarsindustri. Genom sädan utveckling förnyas ocksä industrins tekniska kompetens på viktiga områden. Vi kan dock inte räkna med att i framtiden på egen hand vara tekniskt avancerade på lika många områden som hittills. Liksom annan svensk utvecklande industri behöver försvars­industrin på olika sätt delta i det internationella tekniksamarbetet. Kom­mittén anser all detta kräver målmedvetna åtgärder från såväl statens som industrins sida. Åtgärder av mer generell karaktär är enligt min mening satsningar på nationella samverkansprogram inom t.ex. informationstek­nologin, materialtekniken och havstekniken. Genom sådana åtgärder kan näringslivet bli mer kompetent atl bl. a medverka i det ökande europeiska teknologisamarbetet. I likhet med kommittén bedömer jag att formerna för ett sådant samarbete liksom även formerna för ett ökat samarbete mellan statsmakterna och industrin i teknologiska frågor bör prövas av regering­en.

I det följande avser jag att utveckla min syn pä vissa materielområden.

Inom stridsfordonsområdet innebär nuvarande planering atl kompeten­sen är säkerställd åtminstone fram till nästföljande försvarsbeslut. Områ­dets vidare utveckling sammanhänger dock med armésiridskraflernas in­riktning på 1990-talet. Försvarsmaktens behov på längre sikt av denna kompetens och kapacitet kan därför enligt min uppfattning klariäggas först i samband med 1992 års försvarsbeslut. Den nuvarande svenska industri­kompetensen är fördelad mellan två olika förelag men dessa har inom sig specialiserat sig på olika delar av verksamheten.

Svensk varvsindustri har trots betydande strukturförändringar kunnat
behålla kompetensen att konstmera och bygga såväl övervatiensfartyg
som ubåtar. Kompetensen är i dag fördelad främst mellan två olika företag
inom ramen för det statligt ägda Svenska Varv. Båda företagen är starkt
beroende av svenska försvarsbeställningar för sin verksamhet. Kommittén
anser att förmågan till utveckling och produktion av örlogsfartyg om möj­
ligt bör behållas inom landet. Den i det föregående redovisade inriktningen
  134


 


avseende ubåtar innebär att den prioriterade ubåtskompelensen säker- Prop. 1986/87:95 ställs. Kommittén konstaterar dock att det svenska försvarets samlade behov av varvskapacitet blir lägre under den närmaste perioden än vad som nu är fallet. Mot denna bakgmnd krävs alt den totala kapaciteten för nybyggnad och underhåll av öriogsfartyg anpassas till aktuella förhållan­den. Jag delar i stort kommitténs uppfattning om varvsindustrin.

De svenska fiygindustrierna har som resultat av bl. a. riksdagsbeslut om JAS 39-systemet nu ökat andelen civil flygutveckling. En anpassning av personalen för utveckling och produktion av stridsflygplan har påböriats. Kommittén anser att det finns etl klart samband mellan företagens kompe­tens för civil utveckling och deras kompetens för vidmakthållande av de militära systemen. Denna militärt inriktade kompelens är säkerhels- och försvarspolitiskt angelägen att bibehålla inom landet. Företagen har anmält att ett fortsatt engagemang i civila flygprojekt kräver att kapitalförsörjning­en underlättas genom statliga insatser i likhet med vad som i dag sker i andra länder. Kommittén framhåller atl en ökad, civilt inriktad, utveck­lingskapacitet är viktig inom flygindustrin vid sidan av den militära kapaci­teten och anser därför alt det är önskvärt atl denna utbyggnad säkras. Jag delar kommitténs uppfattning om värdet av en både civilt och militärt inriktad flygindustri.

Kompetens alt vidmakthålla, dvs. underhålla, anpassa och modifiera, tekniskt komplicerad materiel är ett industriområde av stor betydelse. Detta gäller ett flertal materielområden och såväl hela vapensystem som delsystem. Etl speciellt område utgör flygmotorer för flygplan och heli­koptrar eftersom tillgänglighetskrav och kostnader är extrema för denna typ av materiel. Utveckling och tillverkning av svenska flygmotorer inklu­sive reservdelar samt typförbätlringar av samma motorer sker i dag inom ett företag. Underhåll och reparationer samt införande av modifieringar sker i dag för praktiskt taget alla försvarets flyg- och helikoptermotorer vid etl annat företag. Ett iredje företag har likartad underhållsverksamhet för civila flygmotorer. Situationen kommer alt förändras när tillverkningen av JA37-motorer och utvecklingen av JAS 39-motorer avslutas. Pä något längre sikt kommer även underhållssituationen att ändras när mängden militärt flygmotorunderhåll minskar. Mot denna bakgrund anser kommit­tén det angelägel alt regeringen i samverkan med industrin, inför förnyel­sen av nuvarande underhållsavtal, undersöker möjligheterna att säkerstäl­la en fortsatt rationell och kostnadseffektiv flygmotorkompetens inom landet. Jag delar i stort kommitténs uppfattning i denna fråga.

Ammuniiionstillverkningen inklusive krut- och sprängämnestUlverk-
ningen för försvarsmaktens behov sker i huvudsak vid två svenska företag.
Dessa har mellan sig fördelat den svenska marknaden genom ett särskilt
ramavtal. Båda företagen har inom ramen för avtalet i huvudsak egen
kompetens och kapacitet för konstmktion och produktion av bl. a. olika
slags ammunition. Ammunitionsindustrins exportberoende är betydande.
Det kvantitativa behovet av konventionell ammunition för det svenska
försvaret minskar bl.a. på grund av den militärtekniska utvecklingen och
ett ökat utnyttjande av simulatorer i utbildningen. Samtidigt ökar behovet
av tekniskt mer utvecklad ammunition, dock i väsentiigt mindre serier.
       135


 


Uthålligheten för viktiga vapensystem är beroende av krigsproduktion av Prop. 1986/87:95 vissa ammunitionstyper. För att säkerställa möjligheterna till krigsproduk­tion bör överbefälhavaren därför kunna anpassa sin planering i syfte att upprätthålla tillräcklig industriell kapacitet inom detta område. Kommittén finner av här anförda skäl alt försvarsmaktens behov av ammunition inle kan belägga de båda aktuella företagen, samtidigt som det är angeläget att behålla inhemsk kapacitet för utveckling och tillverkning av ammunition. Jag delar i huvudsak kommitténs bedömning av situationen inom ammuni­tionsområdet.

Den svenska försvarsindustrin har god förmåga alt utveckla och tillver­ka artilleri-och pansarvärnssystem av varierande slag. Kommittén anser att denna förmåga om möjligt bör bevaras inom landet. Försvarsmaktens behov av bl. a. nya artillerisystem kommer dock för den närmaste perioden att vara väsentligt lägre än vad som tidigare varit fallet. Dessa förhållanden bör enligt min och kommitténs mening beaktas i den fortsatta planeringen.

Utveckling och tillverkning av militära robotar är en industriell verk­samhet på hög teknologisk nivå. En svensk robotindustri är angelägen i den mån möjlighet därigenom skapas att till rimlig kostnad få tillgång till robotar lämpade för våra speciella förhållanden. Den svenska systemsam-manhållande kompetensen inom robotområdet är fördelad mellan tvä olika företag som har inriktat sin verksamhet mot olika typer av robotsystem.

Tillgång till robotar av olika slag förstärker försvarsmaktens operativa förmåga. Nuvarande planering innebär för svensk industri en möjlig be­läggning pä utvecklingssidan för tunga robotar fram tiU omkring år 1990. Beläggningen därefter blir beroende av kommande ställningstaganden i radariaklrobolfrågan vilka blir aktuella först i börian av 1990-talet. Inom områdei för lätta robotar finns i nuvarande planer mycket få utvecklings­projekt när nu pågående arbeten inom kort avslutas. Studier har dock inletts avseende en vidareutveckling av robotsystemet 70 M.

Försvarets behov av nya robotar är enligt kommitténs mening inte tillräckligt för att i framtiden belägga nuvarande industrikapacitet. Kom­mittén anser att det är angeläget att behålla inhemsk kapacitet att utveckla och tillverka robotar. Anpassningsåtgärder erfordras inom industrin för att nuvarande breda kompelens skall kunna säkerstäUas. Enligt min och kom­mitténs bedömning bör företagens samlade kompetens tUl avsevärd del kunna samutnyttjas för olika typer av robotprojekt.

Kommittén har tidigare pekat på betydelsen av ökade forskningsinsatser i syfte att stärka ubåtsskyddet. Resultaten av dessa forskningsinsatser bör enligt min uppfattning kunna följas upp genom industriell systemutveck­ling på det havsteknologiska området bl. a. avseende submarin materiel för övervakning och vapeninsatser. Svensk industris kompetens avseende sådan teknologi är för närvarande begränsad. Kommittén anser att detta förhållande bör uppmärksammas. De skilda delkompetenser som finns inom industrin bör i den fortsatta beställningsverksamheten enligt min och kommitténs bedömning samordnas så att t. ex. torped- och sjöminkompe-tensen säkerställs samtidigt som systemkompetensen inom bl. a. spanings­området förstärks.

Den mUitärtekniska utvecklingen medför ett ökat behov av försvarsma-  136


 


teriel som utvecklas och produceras av dektrpnikindustrin. Praktiskt taget Prop. 1986/87:95 all modern vapenmateriel innehåller en ökande andel elektronikkompo­nenter. Flertalet svenska försvarsindustrier har elektronikkompetens i siörre eller mindre omfattning. Endast ett fåtal svenska industrier har dock förmåga att utveckla och tillverka avancerad materiel för spaning, informa­tionsbehandling och presentation. Volymen militära projekt av detta slag är begränsad, men i vissa fall finns även likartade civila projekt. Några elektronikindustrier har inlett ett samarbete om större militära utvecklings­satsningar i syfte alt förbättra den svenska industrins konkurrensförmåga mot utlandet. Kommittén understryker betydelsen av den svenska elek­tronikkompetensen för mer avancerade projekt. Ett vidgat industrisamar­bete inom flera för försvaret väsentliga delområden avseende elektronik bör därför eftersträvas. Kommittén understryker också betydelsen av samordnade forsknings- och utvecklingsinsatser inom hela samhället, främst inom området informationsteknologi. Jag delar kommitténs bedöm­ning och vill i sammanhanget erinra om det program på tillsammans 150 milj. kr. somjag i annan ordning föreslagit att vara försvarssektorns del i det nationella informationsteknologiprogram som avses inledas kommande budgetår.

Industrin för motmedel är mycket närbesläktad med den övriga kvalifi­cerade elektronikindustrin. Etl fåtal svenska företag har kompetens för motmedel av elektronisk och annan art. Denna kompetens får allt större betydelse dels på gmnd av den militärtekniska utvecklingen och dels på grund av att effektiva motmedel endast i undantagsfall kan anskaffas utomlands. Kommittén anser att den svenska systemkompetensen för motmedel bör ägnas ökad uppmärksamhet med hänsyn till områdets stora och växande betydelse. Jag instämmer i kommitténs uppfattning och vill understryka att motmedelsområdet enligt min bedömning är särskilt läm­pat för egna utvecklingsinsatser.

Försvarskommittén har övervägt vissa frågor angående samarbetet mellan svenska och utländska försvarsindustriföretag samt förhål­landena beträffande exporten och importen av försvarsmateriel. Kommit­tén konstaterar därvid att samarbete mellan försvarsindustriföretag i olika tekniskt välutvecklade länder blir aUt viktigare för en framgångsrik utveck­ling av ny försvarsmateriel. Denna gradvisa förändring gäller även de svenska förelagen. Av denna anledning bör formerna för den statliga kontrollen över samarbetet ses över så att ett sådant samarbete kan fortgå friktionsfritt. Alternativet till ett samarbete är en ökad försvarsmaterielim-port. Enligt kommitténs mening skall industriella samarbetsavtal inom försvarsmaterielområdet underställas regeringens prövning. Prövningen bör därvid innefatta bl.a. en granskning av det aktuella projektels fören­lighet med svensk utrikes- och säkerhetspolitik samt en granskning av säkerhelsskyddsaspekterna. Kommittén understryker vikten av att en samlad bedömning görs. Därvid bör normalt även eventuella import- och exportfrågor klarläggas och meddelas förelagen.

Praktiskt taget alla länder har nationella regler och tillämpningar som på
olika sätt begränsar krigsmaterielexporten. Arten och graden av dessa
restriktioner varierar kraftigt mellan olika länder. Kommittén har i samar-
    137


 


bete med utredningen (UD 1985:03) om svensk utlandsverksamhet på Prop. 1986/87:95 krigsmalerielområdet undersökt gällande regler och tillämpningar i andra länder och därvid funnit all flera av dessa länder har en med Sverige likartad syn på krigsmaterielexport. Detta innebär dock inte att samma kontrollregler och länderval i alla avseenden tillämpas. Andra länder där­emot har en markant annorlunda syn pä krigsmaterielexport än den svens­ka.

Om regeringen godkänt försvarsindustrisamarbete med länder som har en med Sverige likartad syn på krigsmaterielexport bör enligt kommitténs mening följa att gemensamt utvecklade eller tillverkade produkter kan exporteras enligt respektive lands nationella regler, utan svensk prövning av villkoren för samarbetslandets eventuella export. Svenskt s.k. slulan-vändarintyg torde då inte krävas. I dessa fall erfordras dock särskilda rapporteringsrutiner för atl följa samarbetets utveckling. I fall där synen på krigsmaterielexport markant skiljer sig krävs enligt kommitténs mening mellanslalliga avtal som för samarbetsprojekt reglerar bl.a. eventuell krigsmaterielexport.

Jag konstaterar att kommittén här har pekat på en viktig förutsättning för utlandssamarbelet sett med utgångspunkt från det svenska försvarets ma-terielbehov. Frågor om sådant samarbete och andra hithörande frågor är för närvarande föremål för överväganden inom utredningen om svensk utlandsverksamhet på krigsmalerielområdet. Kommitténs syn på samar­betsfrågorna är en viktig grund för dessa överväganden. Utredningen avser att lägga fram sitt betänkande under våren 1987. Efter samråd med statsrå­det Gradin föreslår jag att dessa frågor inte avgörs förrän utredningens förslag överlämnats och dessa närmare behandlats.

Kommittén konstaterar vidare att flertalet svenska försvarsindustrier är beroende dels av krigsmaterielexport, dels av export av sådana produkter som har en civil tillämpning men som urspmngligen har utvecklats för militär användning. De aUmänna tendenser till industriellt exportberoende som påtalades i regeringens proposition 1981/82:196 har ytterligare för­stärkts. Om krigsmaterielexporten begränsades skulle betydande problem kunna uppstå när det gäller alt förse det svenska försvaret med lämplig materiel. Samtidigt skulle vår förmåga att självständigt vidmakthåUa för-svarsmaterielen under kriser och i krig nedgå. Det är enligt min mening väsentligt all undvika en sådan utveckling. Med hänsyn tiU den belydelse som den medgivna exporten får anses ha bör den vidare inte belastas med onödiga administrativa hinder t. ex. avseende exportfinansieringen.

Misstankar om överträdelser av exportbestämmelserna på krigsmale­rielområdet utreds för närvarande av polis- och tullmyndigheterna. När större klarhet skapats i dessa frågor kan anledning finnas att se över systemet för tUlstånd och kontroll av denna export. Jag har i denna fråga särskilt samrått med statsrådet Gradin.

Den svenska anskaffningen av försvarsmateriel är till mindre del beroen­
de av från utlandet inköpta komponenter och delsystem. Den totala impor­
ten av försvarsmateriel uppgår ekonomiskt till ca 30% av försvarsmaktens
anskaffning, varav ca hälften importeras av industrin. Andelen importerad
utmstning är enligt min och kommitténs mening rimlig i nuvarande läge.
      138

Importen är fördelad mellan ett betydande antal länder.


 


En särskild form av handel har uppstått internationellt genom kraven pä Prop. 1986/87:95 industrisamverkan och kompensationsaffärer i samband med mellanslal­liga försvarsmaierielupphandlingar. I ett begränsat antal fall har även den svenska staten begärt kompensationsaffärer vid försvarsmaterielimport. Härigenom kan svensk försvarsindustrikompetens lättare behållas och utvecklas, vilket är till fördel för försvarsmakten. Antalet kompensations­affärer bör dock som nu förbli begränsat.

Försvarsmateriel upphandlas av försvarets materielverk enligt de all­männa bestämmelserna för statlig upphandling. Dessa bestämmelser är i grunden uppbyggda för anskaffningssituationer med konkurrens. För för­svarsmaterielområdet gäller dock att den helt övervägande delen av mate­rielen upphandlas utan konkurrens. Detta innebär särskilda problem för materielverkels affärsmässighet i kontakterna med industrin. Mot denna bakgmnd bör materielverket ges förbättrade möjligheter till insyn i och revision av företagens verksamhet i anslutning till försvarskontrakt. Stödet för sådan verksamhet bör enligl min mening förstärkas.

Det är angeläget att bevara svensk försvarsindustri. Därför måste över­befälhavaren och försvarets materielverk underlätta industrins planering. Inom ramen för de militära behoven bör planeringen av materielanskaff-ningen i görligaste mån ta hänsyn till industrins villkor. Detta fordrar en ökad stabilitet i försvarsmaktens planering för att därigenom öka materiel­verkets möjligheter att förse industrin med relevant underlag för dess planering. En fömtsättning för delta är all överbefälhavarens samordning av planeringen stärks. Därigenom kan även bättre samordning uppnås till förmån för försvarsekonomi, underhåll och materielens taktiska använd­barhet.

En på detta sätt förbättrad planering och samordning fömtsätter enligt min mening att försvarets materielverk utvecklas i enlighet med intention­erna i 1982 års riksdagsbeslut. Framförallt bör verkets ledningsfunktion, inkl. det interna styr- och uppföljningssystemet, vidareutvecklas så att effektiva verksgemensamma kontakter kan tas med regeringen och med överbefälhavaren.

7.3 Hemställan

Jag hemställer att regeringen bereder riksdagen tillfälle

att ta del av vad jag har anfört om vissa frågor rörande forskning och försvarsindustri.

139


 


8 JAS-projektet                                                Prop. 1986/87:95

8.1 Bakgrund

I enlighet med riksdagens beslut i juni 1982 (prop. 1981/82:102 bil. 2, FöU 18, rskr. 374) om riktlinjer för utveckling och anskaffning av JAS-systemet skall regeringen årligen orientera riksdagen om läget inom JAS-projektet. Gmnden för J AS-projektets värdering är riksdagsbeslutet om riktlinjer för JAS-projektet fram till är 2000 (prop. 1982/83:119, FöU 9, rskr. 271). I propositionen om det militära försvarets fortsatta utveckling, m. m. (prop. 1985/86:100, FöU 8, rskr. 182) redovisades läget inom JAS-projektet. Överbefälhavaren har därefter med underlag från chefen för flygvapnet och försvarels materielverk lämnat rapport till regeringen om läget inom JAS-projektet för tiden fram till den Ijuli 1986.

8.2 Teknisk värdering av projektet

I överbefälhavarens rapport ingår försvarets materielverks tekniska värde­ring av projektet. Av denna framgår atl flygplanets specificerade flygtek­niska prestanda i allt väsentligt bedöms kunna uppnås. Den tidigare an­mälda förseningen av flygutprovningen har under året ökat. Flygutprov-ningen bedöms nu kunna inledas i slutet av innevarande år. Förseningens påverkan för serieleveranserna värderas nu av försvarets materielverk, chefen för flygvapnet och överbefälhavaren och avrapporteras under våren 1987 till regeringen i det tredje projektvärderingstillfället.

Flygplanets utseende har förändrats marginellt under året. Fortsatta vindlunnelprov har bekräftat tidigare beräkningar och resultaten är till­fredsställande. Produktion av de första provflygplanen pågår. Den beräk­nade vikten av serieflygplanet är fortfarande något för hög men insalta åtgärder för att minska denna böriar ge resultat.

Arbetet med motorn (RM 12) har under året försenals. Vid motomt-provning i rigg har drygt 75% av planerad gångtid kunnat ackumuleras. Vissa tekniska problem som bl. a. framtvingat omkonstmktion av efter-brännkammaren, har orsakat försening av motorns utvecklingsläge. Sex motorer provkörs i Sverige och USA.

Utvecklingen av flygplanets digitala styrsystem har försenats ytterligare under året. Utvecklingsarbetet bedrivs nu på stor bredd mellan berörda industrier med stöd av försvarets materielverk.

Jag konstaterar att JAS-projektet i tekniska avseenden utvecklas mot
den avsedda nivån. Det har inte framkommit någonting under utvecklingen
som visar att den tekniska nivån i gmndbeslutet inte kommer att kunna
uppnås. Utvecklingen går dock långsammare än vad gmndbeslutet fömt­
satte. Det är för tidsplanen oroande att förseningen framför allt av styrsys­
temet och motorn ökat under det senaste året trots att större resurser satts
in av myndigheter och industrier. De uppkomna förseningarna har medfört
att utprovningsprogrammet blivit mer tidspressat. Förseningar finns dock
också i vapenprogrammen vilket även kommer att påverka utprovnings-
     140


 


programmet. Flygutprovningen kan bl. a. därför komma att la längre tid än     Prop. 1986/87:95 planerat.

Tiden för leverans av operativt användbara flygplan kan komma att förskjutas. Ytterligare ätgärder måste enligt min mening vidtas av berörda industrier i samverkan med myndigheterna för att säkerställa att seriele­veranserna kan ske enligt JAS-avtalets åtagande. Jag kommer alt noga följa projektets utveckling i dessa avseenden.

För flygplanets vapenprogram har utredningar genomförts för att bl.a. skapa handlingsfrihet för val av alternativ beväpning. Jag har redovisat resultatet av dessa utredningar och mina överväganden i detta samman­hang tidigare.

8.3 De ekonomiska förutsättningarna för projektet

I enlighet med riksdagens beslut våren 1983 (prop. 1982/83:119, FöU 9, rskr. 271) är planeringsramen för projektet fram till år 2000 24,9 miljarder kronor i prisläget februari 1981. JAS-projektet följer samma regler för priskompensation som all annan materiel inom försvarsmakten. Enligt riksdagens beslut under våren 1984 om det mUitära försvarets fortsatta utveckling m. m. (prop. 1983/84:112, FöU 20, rskr. 348) har försvarsmak­tens militära ram ökat med 600 milj. kr. i prisläget febmari 1983 under de återstående åren av försvarsbeslutsperioden och ett nytt priskompensa­tionssystem har införts. Det nya priskompensationssystemet tar hänsyn till försvarskostnadernas utiandsberoende. Detta minskar den ekonomiska osäkerheten i försvarsplaneringen och även i JAS-projektet.

JAS-projektets planeringsram för budgetåren 1982/83-1999/00 var i 1982 års riksdagsbeslut i prisläget febmari 1981 25,7miljarder kronor. 1983 års riksdagsbeslut innebar för JAS-projektet att planeringsramen skulle mins­kas med 800 milj. kr. till 24,9 miljarder kronor. De i överbefälhavarens rapport redovisade kostnaderna utgår fortfarande från den högre planer­ingsramen från år 1982.

Av överbefälhavarens rapport framgår atl resterande planeringsram för JAS-projektet exkl. prisreserver enligt gällande beräkningsmetoder uppgår till 36,2 miljarder kronor i prisläget februari 1986. Kostnadema för JAS-projektet, exklusive reserven om 800 milj. kr. från 1983 års riksdagsbeslut, beräknas under motsvarande tid uppgå till 36,9 miljarder kronor i prisläget februari 1986. Överbefälhavaren anmäler vidare i rapporten atl beslut om anpassning av kostnaderna till den lägre nivån i 1983 års riksdagsbeslut bör anstå till dess säkrare underlag erhållits för att kostnadsanpassa projektet till de slutiiga förutsättningarna. Ett säkrare underlag bedöms av överbe­fälhavaren finnas i början av 1990-talet när serieleveranserna påbörjats.

Enligt överbefälhavarens samlade uppfattning utvecklas JAS 39-projek-tet i ekonomiska avseenden i stort enligt uppgjorda planer och riktlinjer. Projektet har inle drabbats av kostnadsökningar som förändrar den totala grundkostnaden i pris- och valutaläge februari 1981. Förändrade och förse­nade val av vapen och motmedel kan dock komma att öka iniegrations-och utprovningskostnaderna.

För egen del vill jag erinra om att försvarskommitténs förslag innebär     141


 


bl.a. att ytteriigare l,8miljarder kronor tillförs JAS-projektet och luftförs- Prop. 1986/87:95 varet under liden 1987-1997. För att behålla fortsatt handlingsfrihet för radariaktrobot till JAS 39 skall kostnaderna för urspmngligen planerad anskaffning av radariaktrobot även fortsättningsvis redovisas som ett be-väpningsallernativ för JAS 39. Fortsatt integralionsarbete skall bedrivas intill börian av 1990-talet. Huvuddelen av nu planerade medel för anskaff­ning m.m. av radariaktrobot med undanlag av de medel som erfordras för det tidigare nämnda integrationsarbetet överförs till det radariaktrobotpro-jekt somjag har föreslagit tidigare. Dessa förändringar av ram och inplan­erade medel innebär inte att den reducering av ramen med 800 milj. kr. som riksdagen beslöt år 1983 har upphävts. Dessa 800 milj. kr. skall fortfarande reserveras inom flygvapnets ram för teknisk och ekonomisk osäkerhet. Jag vill även understryka att JAS-ramen liksom kostnaderna nu minskar i jämförelse med föregående år genom att nedgången pä den amerikanska dollarn sänker projektets totalkostnad. Förändringar av plan­eringsramen och kostnaderna kommer att redovisas separat tiU regeringen av försvarets myndigheter i samband med de åriiga redovisningarna av JAS-projektet. Därmed kan en jämförelse ske med de ursprungliga JAS--kostnaderna.

8.4   Vissa industripolitiska aspekter på projektet

800 arbetstillfällen utlovades fram till budgetårsskiftet 1986/87 av de före­tag som ingår i Induslrigmppen JAS. Enligl en delrapport till industride­partementet för liden t.o.m. första halvåret 1986 har beslut fattats om inrättande av drygt 1000 arbetstillfällen, varav en stor del tillkommit genom att arbetsuppgifter förts från utlandet till Sverige.

Av de utlovade 800 arbetstillfällena avsäg minst 100 Norrbotten. Hittills har närmare 120 personer anställts i Luleå och Piteå. Dessutom tillkommer 40 personer vid en ny vindmtefabrik i Svappavaara.

Avtal har vidare i etl flertal fall slutits om industriell samverkan mellan svenska företag och utländska underleverantörer. Dessa avtal bedöms komma att leda lill fortsalt framlida samarbete. Exportvärdet av hittills tecknade kontrakt med utiändska underleverantörer uppgår enligt IG JAS till ca I 100 milj. kr. t. o. m. den Ijuli 1986.

8.5   Hemställan

Jag hemställer att regeringen bereder riksdagen tillfälle

att ta del av vad jag har anfört om JAS-projektet.

142


 


9 Anslagsfrågor för budgetåret 1987/88    Prop. 1986/87:95

Fjärde huvudtiteln

I proposition 1986/87:100 (bil. 6) har regeringen föreslagit riksdagen att, i avvaktan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1987/88 beräkna anslagen fr.o.m. littera B. to.m. lillera K. lill de belopp som därvid framgår. Jag anhåller om att nu få la upp dessa frågor.

143


 


B. Arméförband

Chefen för armén är programmyndighel för huvudprogrammet Arméför­band. Verksamheten finansieras från följande anslag. B I. Arméförband: Ledning och förbandsverksamhet B 2. Arméförband: Anskaffning av materiel B 3. Arméförband: Anskaffning av anläggningar


Prop. 1986/87:95


B 1. Arméförband: Ledning och förbandsverksamhet


1985/86 Utgift 1986/87 Anslag 1987/88 Förslag


6483 191633 6057000000 6678000000


 


Under anslaget bedrivs dels allmän ledning och förbandsverksamhet, operaliv och krigsorganisatorisk verksamhet, utbildning till och av fast anställd personal m.fl. samt grundutbildning och repelilionsutbildning av värnpliktiga inom armén, dels allmän ledning och förbandsverksamhet inom hemvärnet.

Verksamhetens omfattning

 

Verksamhet

1985/86

 

1986/87

1987/88

 

Planerat

Utfall

Planerat

Chefen för armén

Antal utexaminerade

 

 

 

 

yrkesofficersaspiranter

345

220

325

400

Grundutbildning av värn-

 

 

 

 

pliktiga

 

 

 

 

Antal man

37 500

38600

37 300

35000

Antal tjänstgöringsdagar

 

 

 

 

(1000-tal dagar)

9662

10077

9620

9182

Repetitionsutbildning

 

 

 

 

Antal man

79350

68700

86600

81500

Antal Ijänstgöringsdagar

 

 

 

 

(1 OOO-tal dagar)

1 155

1060

1232

1 142


144


 


Kostnader och medelsbehov (1 OOO-tal kr.)

 

Primäruppdrag m. m.

1985/86

 

1986/87

1987/88

 

Planerat

U Ifall

Planerat

Chefen förFöredra-

 

 

 

 

armén       ganden

Arméförband:

 

 

 

 

Allmän ledning och för-

 

 

 

 

bandsverksamhet

1 599400

1784400

1800300

1905 000-)

Operaliv och krigsorga-

 

 

 

 

 

nisatorisk verksamhet

299600

344 100

327600

410000

 

Utbildning till och av

 

 

 

 

 

fast anställd personal

 

 

 

 

 

m.fl.

444100

539400

525 100

612000

 

Gmndutbildning av

 

 

 

 

•6567000

värnpliktiga

2 326200

2802800

2452100

2670000

 

Repetitionsutbildning

785 500

840500

808800

823000

 

Allmän ledning och för-

 

 

 

 

 

bandsverksamhet för

 

 

 

 

 

delprogrammet Hem-

 

 

 

 

 

värnet

137 200

172000

143 100

162000

Kostnader

5592000

6483 200

6057000

6582000   6567000

Tillkommer/avgår:

 

 

 

 

Överplanering, reser-

 

 

 

 

ver m. m.

-

-

-

20300      111000

Medgiven prisreglering

-

-

-

-

Medelsbehov

5 592 DUO

6483200

6057000

6602300   6678000

Personal

Personalkategori

Antal anställda omräknat till personår

 

1985/86

1986/87         1987/88

 

Planerat       Utfall           Planerat       Chefen

 

 

 

 

för

 

 

 

 

armén""

Militär personal'

9752

9274            9776            9325

Civil personal

7319

7810            7598            6153

 

17071

17084           17374           15478


Prop. 1986/87:95


' Inkl. yrkesofficersaspiranter och frivilligt ijänslgörande personal.

- Varav 775 personår för yrkesofficersaspiranter och ca 150 personår för frivilligt

tjänstgörande personal.

' Exkl. inläktsfinansierad personal.


Budgetåret 1987/88

Chefen för armén

Målet för gmndutbildningen är att överföra samövade enheter direkt till krigsorganisationen.

Detta mål är samma som gällt för budgetåret 1985/86 men resurserna har inte medgett att målel har nåtts. Med de resurser som föreslås för anslaget innebär del att de brister som redovisats i chefens för armén årsredovis­ning för budgetåret 1985/86 tUl huvuddelen kommer att kvarstå. Vissa brister inom såväl grund- som repetilionsulbildningen bedöms dock inte bli sä omfattande som under budgetåret 1985/86. Detta gäller främst samträ-


145


10    Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 95


 


ning inom brigad och bataljon, förmåga till strid mot mekaniserade förband     Prop. 1986/87:95 och luftlandsättningsförband samt skydd.

A. Pris- och löneomräkning

Pris- och löneomräkningen innebär att kostnaderna ökar med 402 milj. kr.

B. Justering

Justering på grundval av en fördjupad analys av utfallen för budgetåren 1984/85 och 1985/86 innebär att kostnaderna ökar med 263 milj. kr.

C. Uppgiflsförändringar

Inom den ram som överbefälhavaren har anvisat för huvudprogrammet Arméförband har chefen för armén planerat vissa uppgiftsförändringar och därav kostnadsförändringar om totalt-140 milj. kr., i huvudsak enligt följande.

1.  Ökad rekrytering {+ 19 milj. kr.).

2.  Minskad grundutbildning (- 70 milj. kr.).

3.  Minskad repetitionsutbildning (- 38 milj. kr.).

4.  Rationaliseringar (-47 milj. kr.).

Utom den ram som överbefälhavaren har anvisat för huvudprogrammet Arméförband har chefen för armén på s. k. tilläggsrad beräknat kostnader för arbetsvårdsfall (-1- 20,3 milj. kr.).

Överbefälhavarens yttrande

Överbefälhavaren föreslår att 6582,3 milj. kr. anslås, och accepterar del mål för grundutbUdningen som chefen för armén redovisar.

Föredragandens överväganden

Beträffande inriktningen av verksamheten under programplaneperioden får jag hänvisa till vad jag har anfört i avsnittet om det militära försvarels fortsatta utveckling.

Jag konstaterar att målel för arméns gmndutbildning under budgelårel 1987/88 är i stort samma som har gällt även under budgetåret 1985/86. Målet kunde då inte nås. Bristerna betecknades i chefens för armén årsre­dovisning som besvärande. Jag anser att målet för grundutbildningen inom armén under budgetåret 1987/88 måste säkerställas bättre än vad som framgår av chefens för armén planering. Jag har därför avsatt mer resurser än vad som föreslagits och dessutom beräknat vissa reserver för redan beslutade löneökningar m.m. Trots dessa tillskott bedömer jag att plane­ringen inom detta område är osäker även vad avser budgetåret 1987/88.

Jag kan i huvudsak godta chefens för armén förslag i övrigt till uppgifter
för budgetåret 1987/88. Vid min beräkning av kostnader för primäruppdra­
gen och medelsbehov för anslaget har jag utgått från chefens för armén
   146


 


beräkning, utan tilläggsrad. I syfte att säkerställa tiUräckhg grad av mål-     Prop. 1986/87:95 uppfyllelse i grundutbildningen kan dock vissa begränsningar behöva vid­tas inom övrig verksamhet under anslaget.

Hemställan

Min beräkning av det totala medelsbehovet framgår av sammanställningen över kostnader och medelsbehov. Med hänvisning till denna hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen

att till Arméförband: Ledning och förbandsverksamhel för bud­getåret 1987/88 anvisa ett förslagsanslag av 6678000000 kr.

B 2. Arméförband: Anskaffning av materiel

Anslagen B 2. Arméförband: Malerielanskaffning samt B4. Arméförband: Forskning och utveckling ersätts fr. o. m. budgetåret 1987/88 av anslaget B 2. Arméförband: Anskaffning av materiel.

Anslag B 2.        Anslag B 4.        Nytt anslag B 2.

1985/86 Utgift        1405870553                          -1-536604289         =1942474842'

1986/87 Anslag       1687000000                         -t-350000000         =2037000000

1987/88 Förslag                                                   =2062000000

' Varav (136,0 4- 62,8) 198,8 milj. kr. i prisregleringsmedel.

Verksamheten under anslaget omfattar dels materielunderhåll, som inle är en direkt följd av materielens förrådshållning eller utbildning och övning vid förbanden, dels anskaffning av materiel för krigsorganisationen och av viss materiel för fredsbruk samt dels utveckling av materiel för armén. Verksamheten inriktas genom tilldelning av beställningsbemyndiganden medan anskaffningstidpunkt och anskaffningstakl bestäms av medelstill­delningen.

Bemyndigandeskulden under anslaget B 2. Arméförband: Malerielan­skaffning var den 30 juni 1986 6534 786 183 kr. För budgetåret 1986/87 har riksdagen lämnat elt beställningsbemyndigande om 982 milj. kr. och anvi­sat ett anslag av 1 687 milj. kr.

Bemyndigandeskulden under anslaget B 4. Arméförband: Forskning och utveckling var den 30 juni 1986 1 179891943 kr. För budgetåret 1986/87 har riksdagen lämnat ett beställningsbemyndigande om 161,7 milj. kr. och anvisat ett anslag av 350 milj. kr.

Den sammanlagda beräknade bemyndigandeskulden under det nya an­slaget B 2. Arméförband: Anskaffning av materiel den 30 juni 1987 blir därmed (6534786183 -f 1179891943 -I- 982000000-1687000000 -H 161 700000-350000000) 6821 378 126.

147


 


Beställningsbemyndiganden och anslagsmedel (1 OOO-tal kr.)


Prop. 1986/87:95


 


Primäruppdrag m. m.


1986/87


1987/88


 


Chefen för armén


Föredraganden


Bemynd,      Anslagsm.    Bemynd,      Anslagsm.    Bemynd.      Anslagsm.


Arméförband:

 

Anskaffning av

 

materiel

 

m. m. för delpro-

 

grammen 1.1 -1.99

 

 

1 186200

Reserv

-

Till regeringens

 

disposition

Kostnader

1186200

Prisreglering

-1-217500

Justering på grund av

 

- betalnings-

 

förskjutningar

-

- inkomster

-260000

Omräkning frän pris-

 

läge feb. 86 till

 

feb. 85

-

Medelsbehov

-

Bemyndigandebehov

1143700


2713500      2610700 2634700 1630700      2606000

34000   34000'

-                  -           -                  980000

2713500      2644700 2668700 2610700      2606000

-h496900          -             -1-414300

-302900         -      -304 700        -      -304000

-260000      -240000      -240000      -240000      -240000

-113600          _             _             _             _

2037000         -       2124000        -       2062000

2901600         -      2785000


För teknisk fördyring m. m.


Budgetåret 1987/88

Chefen för armén

Anslaget B 2. Arméförband: Malerielanskaffning bör föras upp med 1 764

milj. kr. och ett beställningsbemyndigande om 2585,9 milj. kr. inhämtas.

Under budgetåret kommer pansarvärnssystemet att förstärkas genom beställning av bl.a. mintändare för äldre minor, utbildningsmateriel för pansarvärnsrobotsyslem 56 BILL. Inom luflvärnssystemet anskaffas ro­botar med medellång räckvidd. Den övriga eldkraften förbättras genom anskaffning av ammunition till automat karbin. Ledning och samband för­bättras genom anskaffning av ett nytt telesystem.

Anslaget B 4. Arméförband: Forskning och utveckling bör föras upp med 360 milj. kr. och ett beställningsbemyndigande om 315,7 milj. kr. inhämtas.

Under budgetåret avses bl.a. fortsatt utveckling beställas av planerade varianter av stridsfordon 90. Studier och försök kommer att bedrivas inför anskaffning av luftvärnsrobotsyslem 87. Arbetet med underrättelsesyste­met 90 kommer att fastställas. Med sikte på elt försvarsbeslut år 1992 påbörias framtagning av beslutsunderlag för pansarbrigadernas framtida utveckling.

Fördelningen pä vissa funktioner (motsvarande) av de beställningsbe­myndiganden som begärs för budgetåret 1987/88 samt vilka viktigare ob­jekt som avses beställas framgår av följande sammanställning (prisläge februari 1986; I OOO-tal kr.).


148


 


Primäruppdrag

 

Bemyndigande

Prop. 1986/87:95

Funktion/objekt (motsvarande)

 

 

Centralt vidtaget materielunderhåU m.m.

 

 

Pansarvärn

 

3700

 

Luftvärn

 

3 900

 

Övrig eldkraft

 

13600

 

Röriighel

 

8200

 

Ledning och samband

 

3 500

 

CentraU vidtagen malerielanskaffning m.m.

 

 

(inkl. sjukvärdsmateriel)

 

 

 

Pansarvära

 

208200

 

Viktigare objekt:

Miniändare för äldre ammunition

 

 

Luftvärn

 

1167300

 

Viktigare objekt:

Luftvärnsrobotsystem med medellång räckvidd

 

 

Övrig eldkraft

 

42500

 

Viktigare objekt:

Ammunition till automatkarbin

 

 

Röriighet

 

28500

 

Ledning och samband

 

608900

 

Viktigare objekt:

Telesystem 8000

 

 

Skydd

 

40400

 

Intendenturmateriel

 

121700

 

Sjukvårdsmateriel

 

49600

 

Övrigt

 

67 500

 


Forskning och utveckhng

Pansarväm

Luftvärn

Övrig eldkraft

Underrättelsetjänst och telekrigföring


103400 19700 30500 26400


Därutöver har bemyndiganden om 496,9 milj. kr. begärts för prisregle­ring.

Överbefälhavarens yttrande

I sitt yttrande över myndigheternas anslagsframställningar föreslår överbe­fälhavaren att anslagen B 2. Arméförband: Malerielanskaffning resp. B 4. Arméförband: Forskning och utveckling skall föras upp med I 759000000 kr. resp. 360000000 kr.


Föredragandens överväganden

Min beräkning av det totala bemyndigande- och medelsbehovet under det nya anslaget B 2. Arméförband: Anskaffning av materiel framgår av sam­manställningen över beställningsbemyndiganden och anslagsmedel. Jag har därvid tagit hänsyn till den inriktning som jag har förordat i avsnittet om det militära försvarets fortsatta utveckling.

Med utnyttjande av de belopp som har tagits upp i sammanställningen blir bemyndigandeskulden den 30 juni 1988 (6821 378 126 -t- 2785000000 -2062000000) 7544378 126 kr. Detta belopp bör emellertid justeras med hänsyn lill den beräknade fördelningen av prisregleringsmedel för budget­åren 1986/87 och 1987/88. Den beräknade bemyndigandeskulden den 30 juni 1988 blir därmed ca 7 360 milj. kr.


149


 


Liksom tidigare bör det få ankomma på regeringen atl ta ställning till vilka anskaffningar m. m. som bör ske inom ramen för det beställningsbe­myndigande som riksdagen kan komma att lämna.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att

1.   bemyndiga regeringen att medge alt beställningar av materiel m.m. och utvecklingsarbete för arméförband får läggas ut inom en kostnadsram av 2785000000 kr.,

2.   till Arméförband: Anskaffning av materiel för budgetåret 1987/88 anvisa ett förslagsanslag av 2062000000 kr.


Prop. 1986/87:95


B 3. Arméförband: Anskaffning av anläggningar


1985/86 Utgift 1986/87 Anslag 1987/88 Förslag


444309965 249500000 125000000


Verksamheten under anslaget omfattar nybyggnad m. m. av och centralt beslutade ombyggnads- och underhållsåtgärder i lokaler m. m., befästning­ar och ammunitionsförråd för armén samt markförvärv för dessa ändamål och för övnings- och skjutfält m. m.

Kostnader och medelsbehov (1 OOO-tal kr.)

 

 

Primäruppdrag m. m.

1986/87 Planerat

1987/88

 

 

Chefen för

Före-

 

 

armén

draganden

Arméförband:

 

 

 

Markanskaffning för delpro-

 

 

 

grammen

 

 

 

Lokalförsvarsförband

300

0

 

Gemensamma produktions-

 

 

 

resurser

2200

3000

 

Nybyggnad m. m. för delpro-

 

 

 

grammet

 

 

 

Gemensamma produktions-

 

 

 

resurser

171200

186200

 

Centralt beslutade ombygg-

 

 

 

nads- och underhållsåtgär-

 

 

 

der för delprogrammet

 

 

 

Gemensamma produktions-

 

 

125000

resurser

98800

79900

 

Summa


Utrednings- och projekte-

 

 

ringskostnader

-1-16000

-1-16000

Inkomster från bostäder.

 

 

försäljning av mark och

 

 

byggnader samt vissa rän-

 

 

teinkomster

-14000

-14000

Reducering m. h. t. AMS-medel

-25000

-25000

Reducering på grund av

 

 

överplanering

-

-17400

Beräknat medelsbehov

249500

228700


125000


150


 


Budgetåret 1987/88                                                                      Prop. 1986/87:95

Chefen för armén

Medelsbehovet beräknas till 228,7 milj. kr. enligt vad som framgår av sammanställningen över kostnader och medelsbehov.

Kostnaderna för primämppdragen beräknas till totalt 269,1 milj. kr., varav

-    för markanskaffning beräknas 3 milj. kr.,

-    för nybyggnad beräknas 186,2 milj. kr. Härav beräknas 163,5 milj. kr. för objekt som avses påbögas under budgetåret 1987/88,

-    för ombyggnad beräknas 79,9 milj. kr. Härav beräknas 74,4 milj. kr. för objekt som avses påbörias under budgetåret 1987/88.

Överbefälhavarens yttrande

Överbefälhavaren föreslär att anslaget förs upp med 228,7 milj. kr.

Föredragandens överväganden

Jag har i det föregående (avsnitt 5.2.9) redovisat mina ställningstaganden rörande fredsorganisaiionens utveckling. Jag har också anmält som min avsikt atl senare återkomma till frågan om en särskild utredning i dessa hänseenden. Redan nu vill jag anmäla att utredningsarbetet bör bedrivas skyndsamt med inriktningen att ett underlag för beslut kan föreligga under hösten 1988. Mot bakgrund härav är det olämpligt att tidigt under budget­året 1987/88 fatta sådana beslut om byggnadsinvesteringar som mycket snart kan visa sig vara olämpliga med hänsyn till utredningsarbetet rörande arméns fredsorganisation. Samtidigt framstår det klart att de investeringar som föreslås av chefen för armén är angelägna och i stor utsträckning rör fömtsättningarna för utbildningen eller på annat sätt berör personalens arbetsförhållanden.

Efterhand som utredningsarbetet framskrider, bör osäkerheten minska huruvida de byggnadsinvesteringar som föreslås av chefen för armén är lämpliga att genomföra eller ej. Jag har till anslaget F 19. Reserv för det militära försvaret fört ca 75 milj. kr. som av chefen för armén har beräk­nats för byggnadsinvesteringar. Dessa resurser har fömtsatts användas inom armén för de ändamål som visar sig vara mest angelägna. För att dessa reserver skall kunna användas även för investeringar inom bygg-nadsomrädet skall verksamheten inom anslaget därför planeras så alt ca 50 milj. kr. kan användas på lämpligt sätl utöver vad som framgår av samman­ställningen över kostnader och medelsbehov.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att till Arméförband: Anskaffning av anläggningar för budgetåret 1987/88 anvisa ett förslagsanslag av 125000000 kr.

151


 


c. Marinförband                                              Prop. 1986/87:95

Chefen för marinen är programmyndighet för huvudprogrammet Marinför­band. Verksamheten finansieras från följande anslag. C I. Marinförband: Ledning och förbandsverksamhet C 2. Marinförband: Anskaffning av materiel C 3. Marinförband: Anskaffning av anläggningar

C 1. Marinförband: Ledning och förbandsverksamhet

1985/86 Utgift  2053 937818

1986/87 Anslag       1882000000 1987/88 Förslag      2 108 000 000

Under anslaget bedrivs allmän ledning och förbandsverksamhet, opera­tiv och krigsorganisatorisk verksamhet, utbildning tiU och av fast anstäUd personal m. fl. samt grundutbildning och repetitionsutbildning av värnplik­tiga inom marinen.

Verksamhetens omfattning

 

Verksamhet

1985/86

 

1986/87

1987/88

 

Planerat

Utfall

Planerat

Chefen för marinen

Antal utexaminerade officerare

 

 

 

 

exkl. reservofficerare

118

114

165

165

Grundutbildning av värn-

 

 

 

 

pliktiga

 

 

 

 

Antal man

6100

5900

6222

6122

Antal tjänstgöringsdagar

 

 

 

 

(1 OOO-tal dagar)

1796

1780

1929

1891

Repetitionsutbildning

 

 

 

 

Antal man

6984

5 300

8480

8100

Antal Ijänstgöringsdagar

 

 

 

 

(1 OOO-tal dagar)

98,9

69,5

113,8

115,0

152


 


Kostnader och medelsbehov (1 OOO-tal kr.)

 

 

Primäruppdrag m, m,             1985/86

1986/87

1987/88

Planerat    Utfall

Planerat

Chefen förFöredra-marinen    ganden


Prop. 1986/87:95


 


Marinförband:

Allmän ledning och för­bandsverksamhet

Operaliv och krigsorga­nisatorisk verksamhet

Utbildning till och av fast anställd personal m.fl.

Grundutbildning av värnpliktiga

Repetitionsutbildning

Kostnader

Tillkommer/avgår:

Intäkter av isbrytar-verksamhet

Övriga intäkter/ul-gifter m. m.

Överplanering, reser­ver m. m.

Medgiven prisreglering   .

Medelsbehov


652262      677 257 247047      254801

694 291       677932 252520      307 724

2 110000

191847 214109 202 309          233 265

720678 769 305 753830           826793

74616 77916   74000               80286

1886450 1993388 1976950 2126000' 2110000

-18000     -23670 -21550 -26000 -26000

-69850      -1682 -73400

-1-85901'       -Jr 3000 -1-24000

222000               -    _           _           _

2020600   2053937 1882000 2103000 2108000


Skillnad mellan kostnader lill internpriser och faktiska utgifter.

Personal

 

Personalkategori

Antal an

itällda omräknat till personår

 

1985/86

 

1986/87

1987/88

 

Planerat

Ulfall

Planerat

Chefen

för

marinen

Militär personal' Civil personal

3457 2925

6382

3 346 2869

6215

3486 2759

6245

3 507 2708

6215

' Inkl. yrkesofficersaspiranter,

 Exkl. lönebidragsanställda och beredskapsarbetare.

' Härtill kommer 32 lönebidragsanställda (personår).


Budgetåret 1987/88 Chefen för marinen

Liksom tidigare inriktas verksamheten på att producera förband med för­måga atl lösa huvuduppgiften omedelbart efter mobiliserii\g. Härutöver vidtas omfattande åtgärder för att förbättra beredskapen, bl. a. mot ubåts­kränkningar.

Förändringarna i förhållande till budgetåret 1985/86 detaljmotiverar che­fen för marinen på följande sätt.


153


 


A. Pris- och löneomräkning                                                             Prop. 1986/87:95

Pris- och löneomräkningen innebär att kostnaderna ökar med 129,9 milj. kr.

B. Uppgiflsförändringar

Mot bakgmnd av konstaterade värnpliktssociala kostnader inplaneras yt­terligare medel. Antalet värnpliktiga under grundutbildning minskas nägot (-1-10 milj. kr.).

Åtgärder för att förbättra utbildningen, bl. a. ökad gångtid och ökad ammunitionsförbmkning ökar kostnaderna (-(- 15,4 milj. kr.).

Medel inplaneras för personalbefrämjande åtgärder som t. ex. ökat antal fria hemresor (-1- 7 milj. kr.).

Ökad rekrytering av yrkesofficersaspiranter för att täcka avgångar från officershögskolan medför ökade kostnader (-1- 8,9 milj. kr.).

Medel inplaneras för materielunderhåll (17,2 milj. kr.) och fastighetsun­derhåll (12,5 milj. kr.), främst för atl läcka brister i den långsiktiga bered­skapen (-1- 29,7 milj. kr.).

Ytterligare medel inplaneras för all insalsberedskapen skall motsvara ställda krav (-1- 3 milj. kr.).

För ubåtsskyddsverksamheten avsätts ytterligare medel (-1-18 milj. kr.).

Fortsatt rationaliseringsverksamhet minskar kostnaderna (-10,6 milj. kr.).

För att skapa fömtsättningar för fortsatt ralionaliseringsverksamhet in­vesteras medel, bl. a. i datasystemulveckling (-1-6,3 milj. kr.).

Vissa anskaffningar görs, bl. a. för helikopterdivisionen i Kallinge (-f-2,9 milj. kr.).

Medel för ubåtsjaktflygplan överförs till anslaget C2. (-3,1 milj. kr.).

Överbefälhavarens yttrande

Överbefälhavaren tillstyrker chefens för marinen planering och föreslår att anslaget förs upp med 2 103 milj. kr.

Föredragandens överväganden

Beträffande inriktningen av verksamheten under programplaneperioden får jag hänvisa till vad jag har anfört i avsnittet om det mUitära försvarets fortsatta utveckling.

Jag kan i huvudsak godta chefens för marinen förslag till uppgifter under budgetåret 1987/88. Jag har inte beräknat medel för utbildningsförbätt­rande åtgärder i samma omfattning som chefen för marinen.

Jag har vidare avsatt en reserv om 24 milj. kr. för huvudprogrammet
Marinförband, som redovisas under anslaget.
                                                     154


 


Hemställan                                                                                     Prop. 1986/87:95

Min beräkning av det totala medelsbehovel framgår av sammanställningen över kostnader och medelsbehov. Med hänvisning till denna hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen

att till Marinförband: Ledning och förbandsverksamhet för bud­getåret 1987/88 anvisa ett förslagsanslag av 2 108000000 kr.

C 2. Marinförband: Anskaffning av materiel

Anslagen C 2. Marinförband: Malerielanskaffning samt C4. Marinförband:

Forskning och utveckling ersätts fr.o.m. budgetåret 1987/88 av anslaget
C2. Marinförband: Anskaffning av materiel.

Anslag C 2.            Anslag C 4  Nytt anslag C 2

1985/86 Utgift         1452 121561            -1-183473 293 =1635 594 854'

1986/87 Anslag      1217000000           -1-183000000 =1400000000

1987/88 Förslag     1680000000                         =1680000000
' Varav (140 -t- 55) 195 milj. kr. i prisregleringsmedel.

Verksamheten under anslaget omfattar dels översyner av slridsfartyg, åtgärder pä grund av haverier m. m., dels materielunderhåll som inle är en direkt följd av materielens förrådshållning eller utbildning och övning vid förbanden, dels anskaffning av materiel för krigsorganisationen och av viss materiel för fredsbruk samt dels utveckling av materiel för marinen. Verk­samheten inriktas genom tilldelning av beställningsbemyndiganden medan anskaffningstidpunkt och anskaffningstakl bestäms av medelstilldelning­en.

Bemyndigandeskulden under anslaget C 2. Marinförband: Maleriel­anskaffning var den 30 juni 1986 4856072750 kr. För budgetåret 1986/87 har riksdagen lämnat ett beställningsbemyndigande om 1268 milj. kr. och anvisat ett anslag av 1217 milj. kr.

Bemyndigandeskulden under anslaget C 4. Marinförband: Forskning och utveckling var den 30 juni 1986 442352213 kr. För budgetåret 1986/87 har riksdagen lämnat ett beställningsbemyndigande om 177 milj. kr. och anvisat ett anslag av 183 milj. kr.

Den sammanlagda beräknade bemyndigandeskulden under det nya an­slaget C 2. Marinförband: Anskaffning av materiel den 30 juni 1987 blir därmed (4856072750 -b 442 352213 + 1268000000 -t- 177000000 -I 217 000 000 - 183 000 000) 5 343 424 963 kr.

155


 


 

 

 

 

 

 

 

Prop. 1986/87:95

Beställningsbemyndiganden

och anslagsmedel (1 OOO-tal kr.)

 

 

 

Primäruppdrag m. m.

1986/87

 

1987/88

 

 

 

 

Chefen för

marinen

Föredraganden

 

Bemynd.

Anslagsm.

Bemynd.

Anslagsm.

Bemynd.

Anslagsm,

Marinförband:

 

 

 

 

 

 

Anskaffning av

 

 

 

 

 

 

materiel

 

 

 

 

 

 

m. m. för delpro-

 

 

 

 

 

 

grammen 2.1-2.99

1 161000

1842000

819000

1692800

819000

1703 800

Reserv

-

-

-

24000'

-

-

Kostnader

1161000

1842000

819000

1716800

819000

1703800

Prisreglering

-f 286 000

_

-H 277 400

_

-t-212000

Justering på grund

 

 

 

 

 

 

av belalningsför-

 

 

 

 

 

 

skjulningar

-363 300

-21800

 

-21 800

inkomster

-    2000

-    2000

-    2000

- 2000

-    2000

- 2000

Omräkning från pris-

 

 

 

 

 

 

läge feb. 86 till

 

 

 

 

 

 

feb. 85

-

- 76700

-

-

-

-

Medelsbehov

-

1400000

-

1693000

-

1680000

Bemyndigandebehov

1445000

-

1094400

-

1029000

-

' För teknisk fördyring m. m.

Budgetåret 1987/88

Chefen för marinen

Anslaget C 2. Marinförband: Malerielanskaffning bör föras upp med I 533 milj. kr. och ett beställningsbemyndigande om 974,4 milj. kr. inhämtas.

Beställningsbemyndigandena är avsedda bl.a. för anskaffning av heli-koptermateriel, hydrofoner till ubåtar, områdesbundet kustartUleri, tor-pedmateriel, sambands- och stridsledningsmateriel samt ubåtsskyddsma-teriel.

Anslaget C 4. Marinförband: Forskning och utveckling bör föras upp med 160 milj. kr. och ett bestäUningsbemyndigande om 120 milj. kr. inhämtas. Under budgetåret inriktas verksamheten främst på fortsatt sys­temutveckling och konstruktion av ubåtar och på allmän utveckling och projektering av vapenmateriel.

Fördelningen på funktioner (motsvarande) av de bemyndiganden som begärs för budgetåret 1987/88 samt de viktigare objekt som avses beställas framgår av följande sammanställning (prisläge febmari 1986; 1 OOO-tal kr.).

156


 


Primäruppdrag Funktion/objekt (motsvarande)


Bemyndigande  Prop. 1986/87:95


 


Centralt vidtaget materielunderhåll m. m.

Översyner av slridsfartyg

Haverier

Centralt vidtagen malerielanskaffning m. m.

(inkl. sjukvårdsmateriel)

Fartygs- och vapenmateriel för flottan

Viktigare objekt: fartygsanskaffningar

fartygsmodemiseringar skeppsleknisk materiel m. m. helikoptermateriel torpedmaleriel ubåtsskyddsmaleriel

Fartygs- och vapenmateriel för kustartilleriet

Viktigare objekt: områdesbundet kustartilleri ubåtsskyddsmaleriel

Intendenturmateriel

Sjukvårdsmateriel

Övrigl

Forskning och utveckling

Fartygs- och vapenmateriel för flottan

Fartygs- och vapenmateriel för kustartilleriet

Intendenturmateriel

Övrigt


32800 19000

419800

181 100

42000

9200

20000

79500

12900

2400

300


Dämtöver har bemyndiganden om 277,4 milj. kr. begärts för prisregle­ring.

Överbefälhavarens yttrande

I sitt yttrande över myndigheternas anslagsframställningar föreslår överbe­fälhavaren att anslaget C 2. Marinförband: Anskaffning av materiel redu­ceras med 2210000 kr. som ramanpassning och att anslaget förs upp med 1530790000 kr. I övrigt lämnar överbefälhavaren chefens för marinen anslagsframställning ulan erinran.

Överbefälhavaren tillstyrker vidare chefens för marinen anslagsfram­ställning beträffande anslaget C4. Marinförband: Forskning och utveck­ling och föreslär att anslaget förs upp med 160 milj. kr.


Föredragandens överväganden

Min beräkning av det totala bemyndigande- och anslagsbehovet under del nya anslaget C 2. Marinförband: Anskaffning av materiel, framgår av sam­manställningen över beställningsbemyndiganden och anslagsmedel. Jag har därvid tagit hänsyn till den inriktning som jag har förordat i avsnittet om det militära försvarets fortsatta utveckhng.

Med utnyttjande av de belopp somjag har tagit upp i sammanställningen blir bemyndigandeskulden den 30 juni 1988 (5 343 424963 -I- 1 029000000 -1680000000) 4692424963 kr. Detta belopp bör emellertid justeras med hänsyn till den beräknade fördelningen av prisregleringsmedel för budgel-


157


 


åren 1986/87 och 1987/88. Den beräknade bemyndigandeskulden den 30     Prop. 1986/87:95 juni 1988 blir därmed ca 4 550 milj. kr.

Liksom tidigare bör det få ankomma på regeringen att ta ställning till vilka anskaffningar m. m. som bör ske inom ramen för det beställningsbe­myndigande som riksdagen kan komma atl lämna.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att

1.   bemyndiga regeringen att medge att beställningar av materiel m.m. och utvecklingsarbete för marinförband får läggas ul inom en kostnadsram av 1 029000000 kr.,

2.   lill Marinförband: Anskaffning av materiel för budgetåret 1987/88 anvisa ett förslagsanslag av I 680000000 kr.

C 3. Marinförband: Anskaffning av anläggningar

1985/86 Utgift    143 565494

1986/87 Anslag  138000000

1987/88 Förslag        140000000

Verksamheten under anslaget omfattar nybyggnad m. m. av och centralt beslutade ombyggnads- och underhållsåtgärder i lokaler m. m., befästning­ar och ammunitionsförråd för flottan och kustartilleriet samt markförvärv för dessa ändamål och för övnings- och skjutfält m. m.

158


 


Kostnader och medelsbehov (1 OOO-tal kr.)


Prop. 1986/87:95


 


Primäruppdrag


1986/87


1987/88


Chefen för     Före­
marinen
    draganden


Marinförband:

Markanskaffning för delprogrammen

Fasta kuslartilleriförband            500

1000

1000

Gemensamma produktions­
resurser
                                   500

Nybyggnad m. m. för delpro­grammen

4500 25100

43600

4500 19800

43 600

För flera delprogram gemen­
samma lednings-, bas- och
underhållsförband m. m.
         4600

Fasta kustartilleriförband         25 300

Gemensamma produktions­
resurser
                                46000

Centralt beslutade ombygg­nads- och underhållsåtgär­der för delprogrammen

För flera delprogram gemen­samma lednings-, bas- och

underhållsförband m. m.

17050

30000

30000

Fasta kustartilleriförband

14 200

28100

28100

Gemensamma produktions-

 

 

 

resurser

61250

31200

31200

Summa

169400

163500

158200

Utrednings- och projekte-

 

 

 

ringskostnader

■f 5000

H- 8000

-H 8000

Inkomster från bostäder

 

 

 

och försäljning av mark

 

 

 

och byggnader

- 4800

- 3000

- 3000

Reducering på grund av

 

 

 

överplanering

-31600

-23 500

-18200

Reducering m. h. t. AMS-medel

 

- 5000

- 5000

Beräknat medelsbehov

138000

140000

140000


Budgetåret 1987/88

Medelsbehovet beräknas till 140 milj. kr. enligt vad som framgår av sam­manställningen över kostnader och medelsbehov.

Kostnaderna för primämppdragen beräknas lUl totalt 163,5 milj. kr., varav

-    för markanskaffning beräknas I milj. kr.,

-    för nybyggnad beräknas 73,2 milj. kr. Härav beräknas 51 milj. kr. för objekt som avses påbörias under budgetåret 1987/88,

-    för ombyggnad beräknas 89,3 milj. kr. Härav beräknas 55,3 milj. kr. för objekt som avses påbörias under budgelårel 1987/88.

De största objekten som avses påbörias under budgetåret 1987/88 är

-    simhall vid Berga örlogsskolor,

-    ombyggnadsålgärder för 2. helikoplerdivisionen i Göteborg.

De största objekten som avses fortsättas under budgetåret 1987/88 är

-    militärrestaurang vid SK/KA 1 i Vaxholm,

-    kasern vid Berga örlogsskolor,

-    ombyggnad av elkraftsförsöriningen vid Ostkustens öriogsbas, Muskö.


159


 


överbefälhavarens yttrande                                              Prop. 1986/87:95

Överbefälhavaren tillstyrker planeringen och föreslår att anslaget förs upp med 140 milj. kr.

Föredragandens överväganden

Beträffande inriktningen av verksamheten under programplaneperioden fär jag hänvisa till vad jag har anfört i avsnittet om det militära försvarets fortsatta utveckling.

Chefens för marinen planering av byggnadsverksamheten innehåller elt omfattande utbyggnadsprogram för Stockholms kustartilleriförsvar med Vaxholms kustartilleriregemente (SK/KA I). Detta är bl.a. en följd av planerna på att slå samman myndigheten med Ostkustens örlogsbas och att i samband därmed lämna kustartilleriförsvarets nuvarande byggnader på Vaxön. Brister finns i anläggningar för utbildning och underhåll. Investe­ringar i förråd ger fömtsättningar för en rationellare verksamhet. Investe­ringsbeloppet uppgår till ca 100 milj. kr. under perioden 1987/88-1992/93.

Jag avser att senare föreslå regeringen atl tiUämpa en ny form för styrning av byggnadsverksamheten i detta sammanhang. Uppdragen bör ges inom en gemensam ekonomisk ram för de olika objekten. Härigenom ges förutsättningar för en fördelaktig upphandling och ett rationellare genomförande av byggnadsverksamheten.

Chefen för marinen har genomfört en förstudie rörande möjligheten att flytta 1. helikopterdivisionens verksamhet från Berga till flygvapnets tidi­gare etablissement i Tullinge. Enligt förstudien innebär detta alternativ bl.a. betydligt mindre investeringar än om erforderlig utbyggnad genom­förs i Berga. Chefen för marinen genomför nu en fördjupad studie av frågan. Jag vill också erinra om att regeringen den 19 februari 1987 utsett en särskild utredare med uppgift att undersöka förutsältningarna för upp­byggnaden av en civil trafikflygplats vid Tullinge.

Jag förordar att medel för nästa budgetår anvisas enligt sammanställ­ningen över kostnader och medelsbehov. Jag har reducerat den av chefen för marinen föreslagna anskaffningen något i syfte att minska överplane­ringen under anslaget.

Beslut om genomförande av större objekt fattas av regeringen, eller i vissa fall överbefälhavaren, efler framställning från fortifikalionsförvalt-ningen.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen

dels föreslär riksdagen atl till Marinförband: Anskaffning av anläggningar för budgetåret 1987/88 anvisa ett förslagsanslag av 140000000 kr.,

dels bereder riksdagen tUlfäUe att ta del av vad jag har anfört om en ny form för styrning av byggnadsverksamhet.

160


 


D. Flygvapenförband

Chefen för flygvapnet är programmyndighet för huvudprogrammet Flygva­penförband. Verksamheten finansieras från följande anslag. D 1. Flygvapenförband: Ledning och förbandsverksamhet D 2. Flygvapenförband: Anskaffning av materiel D 3. Flygvapenförband: Anskaffning av anläggningar


Prop. 1986/87:95


D 1. Flygvapenförband: Ledning och förbandsverksamhet


1985/86 Utgift 1986/87 Anslag 1987/88 Förslag


3 202207671 3 129000000 3 256000000


 


Under anslaget bedrivs allmän ledning och förbandsverksamhet, opera­tiv och krigsorganisatorisk verksamhet, utbildning till och av fast anställd personal m. fl. samt grundutbildning och repetitionsutbildning av värnplik­tiga inom flygvapnet.

Verksamhetens omfattning

 

Verksamhet

1985/86

 

1986/87

1987/88

 

Planerat

Utfall

Planerat

Chefen för flygvapnet

Antal flygtimmar

78100

77 800

90300

91640

Antal utexaminerade yrkes­officersaspiranter Grundutbildning av värn-

167

155

155

155

pliktiga Antal man

4550

4600

4450

4400

Antal tjänstgöringsdagar (1000-tal dagar) Repetitionsutbildning Antal man

1400 8300

1503 5100

1370 8700

1355 12295

Antal Ijänstgöringsdagar (1000-tal dagar)

73,2

50,7