Regeringen föreslär riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 5 februari 1987.

Pä regeringens vägnar

Ingvar Carlsson

Sten Wickbom

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att 1921 års konkurslag ersätts av en ny lag i ämnet. Denna innehåller i huvudsak följande sakliga nyheter.

De olika handläggningsformerna ordinär konkurs och mindre konkurs släs samman lill en enhetlig handiäggningsform. Institutionen konkursdomare avskaffas och ersätts med konkursdomstolen (tingsrätten) som sädan. Bevakningsförfarande skall äga rum först efter särskilt beslut av rätlen. Detta förutsätts normalt sett ske endast om de oprioriterade fordringarna kommer i fråga för utdelning.

1 fråga om själva konkursförvaltningen innebär förslaget bl.a. alt förvaltaren åläggs skyldighet atl höra tillsynsmyndigheten innan han vidtar viktigare förvallningsåtgärder. Förvaltaren ges möjlighet att beakta inte bara borgenärsintressena utan i viss utsträckning även intresset atl långsiktigt trygga sysselsättningen vid bedömningen av olika frågor som rör förvaltningen. Den som på uppdrag av gäldenären har upprättat räkenskapsmaterial rörande hans ekonomiska förhållanden åläggs skyldighet alt lämna ut alla handlingar som rör boel till förvaltaren.

Förslaget innebär också atl utdelningsförfarandet avsevärt förenklas.

1 fråga om återvinning föreslås pä grundval av ett betänkande från kommissionen mot ekonomisk brottslighet vissa ändringar som är avsedda all utvidga ålervinningsmöjlighelerna. I fräga om rättshandlingar mellan gäldenären och närstående till honom föreslås sålunda bevislällnader för den som påkallar återvinning av otillbörliga rättshandlingar och vidare föriängning av vissa återvinningsfrister. Etl annat förslag går ut pä att bestämmelsen om återvinning av uppenbart oskälig lön utvidgas lill atl gälla generellt och inte enbart närslående till gäldenären. Ändringarna

1 Riksdagen 1986187. I saml. Nr 90

1 Förslag till Prop. 1986/87:90

Konkurslag

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Inledande bestämmelser

1 § Genom konkurs lar en gäldenärs samtliga borgenärer i ett sammanhang tvångsvis i anspråk gäldenärens samlade tillgångar för betalning av sina fordringar. Under konkurs omhändertas tillgångarna för borgenärernas räkning av konkursboet.

2 § En gäldenär som är på obestånd skall efter egen eller en borgenärs ansökan försättas i konkurs, om inle annat är föreskrivet.

Med obestånd (insolvens) avses att gäldenären inle kan rätteligen betala sina skulder och atl denna oförmåga inte är endast tillfällig.

3 § Förvaltningen av etl konkursbo handhas av en eller flera förvaltare.
Förvaltningen av boet står under tillsyn av en tillsynsmyndighet.

4 § Ett konkursbo som är på obestånd kan försättas i konkurs. Vad som är föreskrivet i denna lag om gäldenär skall i sådana fall gälla konkursboet.

5 § Med panträtt i fast egendom jämställs vid tillämpningen av denna lag annan särskild förmånsrätt som gäller i egendomen och inle grundas pä utmätning eller betalningssäkring.

Vad som sägs om borgenär med handpanträtt i lös egendom tillämpas ocksä i fräga om borgenär med rätt atl hälla kvar lös egendom till säkerhet för fordran (relentionsrätl).

6 § Om det i någon annan lag har meddelats någon bestämmelse som
avviker från denna lag, gäller den bestämmelsen.

Angående tillämpligheten av rättegångsbalken ges bestämmelser i del följande.

2 kap. Konkursansökan och konkursbeslut m.m.

Konkursansökan m.m.

1 § Ansökan om konkurs görs skriftligen hos den tingsrätt där gäldenären
bör svara i tvistemål som angår betalningsskyldighet i allmänhet. Ansök
ningshandlingen skall vara egenhändigt undertecknad av sökanden eller
sökandens ombud.

Sökanden skall ange och styrka de omständigheter som gör rätten behörig, om de inte är kända.

En ansökan skall avvisas, om det inle av den framgår vilken tingsrätt som är behörig och sökanden inte följer etl föreläggande alt avhjälpa bristen.

2 § Har en konkursansökan gjorts hos en tingsrätt som inle är behörig,
skall rätten genast sända handlingarna i ärendet lill den tingsrätt som enligt

vad dessa visar är behörig och underrätta sökanden. Ansökan skall anses Prop. 1986/87:90 gjord, när ansökningshandlingen kom in till den förra tingsrätten.

3 § Görs ansökningen av gäldenären, bör lill ansökningshandlingen bifo
gas en av gäldenären underskriven förteckning över boets tillgångar och
skulder med uppgift om varje borgenärs namn och postadress samt om de
böcker och andra handlingar som rör boet.

Ansöker ett dödsbo eller en dödsbodelägare om atl boel skall försältas i konkurs, skall till ansökningshandlingen bifogas bouppteckningen efter den döde eller, om inregistrering har skett, uppgift om dagen därför. Har inte bouppteckning förrättats, skall uppgift om varje delägares namn och postadress lämnas.

4 § Görs ansökningen av en borgenär, skall han vid ansökningen lämna uppgift om sin fordran och de omständigheter i övrigt på vilka han grundar yrkandet. Han skall även i original eller kopia bifoga de handlingar som han vill åberopa. Ansökningshandlingen och de handlingar som har bifogats denna skall ges in i två exemplar.

5 § En ansökan skall avvisas, om den i de avseenden som avses i 3 eller 4 § eller i övrigt är sä bristfällig att den inle kan läggas till grund för prövning i sak och sökanden inte följer ett föreläggande atl avhjälpa brislen.

6 § Har en borgenärs fordran fastställts av domstol eller har en domstol enligt lagsökningslagen (1946:808) meddelat bevis alt utmätning för en fordran fär äga rum, skall detta godtas som stöd för behörighet att begära gäldenären i konkurs, även om avgörandet inte har vunnit laga kraft. Detta gäller dock inte, om en domstol har förordnal alt avgörandet inte fär verkställas.

En fordran som har fastställts genom skiljedom skall också godtas, om skiljedomen får verkställas enligt 3 kap. 15 eller 16 § ulsökningsbalken och en domstol inle har meddelat ett sådant förordnande som avses i 18 § i samma kapitel.

1 andra fall än de som avses i första och andra styckena skall borgenären styrka sin behörighet alt begära gäldenären i konkurs.

Bevisning om obestånd

7 § En uppgift av gäldenären att han är insolvent skall godtas, om det inte finns särskilda skäl att inte göra det,

8 § Om inle annat visas, anses en gäldenär vara insolvent, när det vid verkställighet enligt 4 kap. ulsökningsbalken inom de senaste sex månaderna före konkursansökningen har framgått atl han saknat tillgångar till full betalning av ulmätningsfordringen. Detsamma gäller, om gäldenären har förklarat sig ställa in sina betalningar,

9 § En gäldenär, som är eller senare än elt år före konkursansökningen har varit bokföringsskyldig enligt bokföringslagen (1976:125), skall om inle annat visas anses insolvent, om

1. gäldenären har uppmanats av en borgenär att betala klar och förfallen Prop. 1986/87:90
skuld men underiåiit att göra detta inom en vecka och

2. borgenären begär gäldenären i konkurs inom tre veckor därefter och
skulden då ännu inle är betald.

Borgenärens uppmaning skall innehålla en upplysning orh alt en konkursansökan kan följa. Uppmaningen skall delges gäldenären. Delgivning enligt 12 § delgivningslagen (1970:428) fär ske endast om det finns anledning alt anta alt gäldenären har avvikit eller pä annat sätt häller sig undan.

Konkurshinder

10 § En borgenär har inte rätt all få gäldenären försatt i konkurs, om

1. borgenären har betryggande pant eller därmed jämförlig säkerhet i
egendom som tillhör gäldenären,

2. tredje man har ställt betryggande säkerhet för borgenärens fordran och konkursansökningen strider mot villkoren för säkerhetens ställande,

3. borgenärens fordran inte är förfallen till betalning och betryggande säkerhet erbjuds av tredje man.

Med säkerhet som har ställts eller erbjuds av tredje man avses även borgen, om borgensmannen svarar som för egen skuld.

Säkerhetsåtgärder

11 § Finns det sannolika skäl för bifall till en konkursansökan och kan det
med skäl befaras att gäldenären skaffar undan egendom, får rätlen, om del
finns särskild anledning, förordna om kvarstad på gäldenärens egendom i
avvaktan på att ansökningen prövas.

1 fråga om en sådan säkerhetsåtgärd tillämpas vad som gäller om kvarstad för fordran som beviljas enligt 15 kap. rättegångsbalken, om inle något annat följer av denna lag. Detta gäller dock inte bestämmelsen i 16 kap. 15 § andra stycket ulsökningsbalken.

Rätten får medge undanlag från beviljad kvarstad.

12 § Finns det sannolika skäl för bifall lill en konkursansökan och kan det
med skäl befaras att gäldenären genom alt resa utomlands undandrar sig en
skyldighet eller överträder ett förbud som enligt denna lag gäller i konkurs,
fär rätlen, om det finns särskild anledning till det, förbjuda gäldenären alt
resa utomlands i avvaktan pä atl ansökningen prövas. Om elt sådant
reseförbud meddelas,får i samband därmed eller senare gäldenären åläggas
alt lämna ifrån sig sitt pass till den kronofogdemyndighet som rätten
bestämmer. Om gäldenären inte har något pass, får förbud atl utfärda pass
för honom meddelas. Gäldenären får häktas, om det är uppenbart otillräck
ligt med etl reseförbud.

Om gäldenären är en juridisk person, tillämpas första stycket även på den styrelseledamot, verkställande direktör, bolagsman och likvidator som har avgått eller entledigats senare än elt år före den dag dä konkursansökningen kom in lill tingsrätten.

Beträffande en sådan säkerhetsåtgärd som avses i denna paragraf tillämpas bestämmelserna i 15 kap. 5, 6 och 8 §§ rättegångsbalken, om inle något annat följer av denna lag. En säkerhetsåtgärd kan inte hindras av all säkerhet ställs. Inte heller kan en beviljad säkerhetsåtgärd hävas av denna anledning. Kostnaden för häktning betalas av staten.

13 § Frågor om säkerhetsåtgärder enligt 11 eller 12 § tas upp pä begäran Prop. 1986/87:90
av en borgenär. Innan rätten meddelar beslut i frågan skall gäldenären ges

tillfälle all yttra sig, om det lämpligen kan ske.

Rätten får hälla förhandling för prövning av fräga om säkerhetsåtgärd. Till förhandlingen skall gäldenären och borgenären kallas. Kallelserna bör delges.

Beträffande häktning tillämpas vad som sägs i 6 kap, 10 § tredje stycket och 11 §.

Ett beslut om reseförbud eller skyldighet för gäldenären att lämna ifrån sig sitt pass skall delges gäldenären.

Prövning av konkursansökan m.m.

14 § Upptas en gäldenärs konkursansökan, skall rätlen genast pröva
ansökningen.

Gäldenärens konkursansökan skall dock prövas vid en förhandling, om

1. det med hänsyn lill tillgängliga upplysningar eller av någon annan anledning finns särskilda skäl att inte godta uppgiften om gäldenärens insolvens eller

2. ansökningen avser ett dödsbo som inle står under förvaltning av boutredningsman och ansökningen inte har gjorts av samtliga delägare.

Förhandlingen skall hällas inom två veckor frän del att ansökningen kom in lill rätten. Om det finns särskilda skäl, fär den hållas senare, dock senast inom en månad. Till förhandlingen skall gäldenären kallas. 1 fall som avses i andra stycket 2 skall även de dödsbodelägare som inle har biträtt ansökningen kallas. Ansökningen kan prövas slutligt även om gäldenären uteblir från förhandlingen. 1 kallelsen skall han upplysas om detta.

En konkursansökan som avses i andra stycket 2 skall förklaras vilande, om del görs en framställning om att dödsboets egendom skall avträdas till förvaltning av boutredningsman. Om dödsboets egendom avträds lill förvaltning av boutredningsman, förfaller konkursansökningen.

15 § En kallelse som avses i 14 § tredje stycket skall delges. Kallelsen fär
delges enligt 12 § delgivningslagen (1970:428) endast om det finns anled
ning atl anta att gäldenären har avvikit eller pä annat sätt håller sig undan.
Delgivning enligt 15 § första stycket delgivningslagen fär ske även när
gäldenären vistas på, känd ort utomlands, om delgivning annars inte kan
ske här i landet och rätten med hänsyn lill omständigheterna finner atl del
inte är skäligt att kräva atl delgivningen verkställs utomlands.

16 § Upptas en borgenärs konkursansökan, skall rätten sätta ut en för
handling för prövning av ansökningen.

Förhandlingen skall hållas inom två veckor från det atl ansökningen kom in lill rätten. Om det finns särskilda skäl. får den hållas senare, dock senast inom sex veckor. Till förhandlingen skall parterna kallas. Parterna skall i kallelsen upplysas om den i 19 § föreskrivna påföljden av alt part uteblir.

1 kallelsen lill gäldenären skall denne föreläggas att svara på konkursansökningen vid förhandlingen. 1 kallelsen skall även anges atl gäldenären inte behöver inställa sig, om han före förhandlingen skriftligen medger ansökningen och rätlen inle särskilt underrättar honom om att förhandlingen ända skall hällas.

17 § I fräga om kallelser enligt 16 § tillämpas 15 §. Gäldenären skall
samtidigt med kallelsen delges de av borgenären ingivna handlingarna.

Om delgivning med gäldenären sker enligt 15 § delgivningslagen Prop. 1986/87:90 (1970:428), får rätten förordna att gäldenärens egendom sätts under särskild värd. Kostnaden för värden skall betalas av borgenären.

18 § Om gäldenären före förhandlingen medger en borgenärs konkursan
sökan, skall rätten genast pröva ansökningen.

Om rätten med hänsyn till tillgängliga upplysningar eller av någon annan anledning finner alt det finns särskilda skäl mol antagandet atl gäldenären är insolvent, skall konkursansökningen dock prövas vid förhandlingen. Rätten skall genast underrätta gäldenären om detta.

Behöver frågan om alt försätta gäldenären i konkurs inte prövas vid förhandlingen, skall denna ställas in och borgenären genast underrättas om detta.

19 § Uteblir borgenären från förhandlingen, skall ärendet avskrivas, om
inte gäldenären medger ansökningen.

Ansökningen får prövas slutligt även om gäldenären uteblir frän förhandlingen.

20 § En förhandling där frågan om att försätta gäldenären i konkurs skall prövas får skjutas upp på en parts begäran när det finns särskilda omständigheter. Uppskov får dock inle ulan synnerliga skäl meddelas, om sökanden motsätter sig det. Endast om det är nödvändigt får uppskovet göras längre än fyra veckor.

21 § Om flera konkursansökningar mol samme gäldenär är anhängiga samtidigt och om en annan ansökan bifalls än den som kom in först, skall del vad gäller frågor som är beroende av tiden för konkursansökan anses som om konkursbeslutet har grundals på den ansökan som kom in först.

22 § En konkursansökan får inle återkallas sedan beslut om konkurs har meddelats. Även om gäldenären själv har ansökt om konkursen eller medgett en borgenärs konkursansökan, skall dock högre rätt upphäva beslutet, om gäldenären efter alt ha överklagat visar alt han är solvenl.

23 § 1 fräga om rätt till ersättning för kostnader vid prövning av en borgenärs konkursansökan gäller 18 kap. rättegångsbalken i tillämpliga delar. Bestämmelsen i 18 kap. 2 § skall dock inle tillämpas. Borgenären får utan hinder av 14 § samma kapitel i konkursen göra gällande fordran på ersättning för sådana kostnader i den ordning som gäller för andra fordringar.

Åtgärder vid konkursbeslui m.m.

24 § När ett beslut om konkurs meddelas, skall tingsrätten

1. genast bestämma tidpunkt för det sammanträde vid vilket gäldenären skall avlägga bouppteckningsed (edgångssammanträde),

2. snarast utse förvaltare,

3. kalla gäldenären, förvaltaren, tillsynsmyndigheten och den borgenär som har gjort konkursansökningen till edgångssammanträdet.

Konkursbeslulel skall genast kungöras. Genom kungörelsen kallas övri- Prop. 1986/87:90 ga borgenärer till edgångssammanträdet.

Kallelsen till gäldenären enligt första stycket 3 skall delges.

25 § Om högre rätt upphäver elt beslut om konkurs, skall tingsrätten
genast kungöra den högre rättens beslut. Egendomen i boet skall återstäl
las till gäldenären i den mån den inte behövs för betalning av konkurskost
naderna och andra skulder som boet har ådragit sig.

Överflyttning av en konkurs

26 § Om det sedan elt beslut om konkurs har meddelats finns synnerliga
skäl för att handlägga konkursen på någon annan ort, kan rätten efter
samråd med tingsrätten på den andra orten bestämma atl konkursen skall
handläggas av den senare domstolen.

3 kap. Verkningar av konkurs

Gäldenärens förlust av sin rådighet

1 § Sedan ett beslut om konkurs har meddelats, får gäldenären inle råda över egendom som hör till konkursboet. Han får inte heller äta sig sädana förbindelser som kan göras gällande i konkursen.

2 § En rättshandling mellan gäldenären och någon annan som företas senast dagen efter den då kungörelsen om konkursbeslulel var införd i Post- och Inrikes Tidningar skall ulan hinder av vad som sägs i 1 § gälla, om del inte visas atl den andre kände till beslutet eller att det förekom omständigheter som gav honom skälig anledning att anta att gäldenären var försatt i konkurs. Överiätelse av eller annat förfogande över egendom som på grund av delta skall gälla, skall likväl, om konkursboet utan oskäligt uppehåll yrkar det, gå åter mot att boet ersätter den andre vad han har ulgett jämte nödvändig eller nyttig kostnad.

Infriar någon en förpliktelse mot gäldenären efter den tidpunkt som anges i första stycket, skall del tillgodoräknas honom, om del av omständigheterna framgår atl han var i god tro. En uppsägning eller annan liknande rättshandling som företas mot eller av gäldenären efter sagda lidpunkt skall gälla, om del av omständigheterna framgår att den andre var i god tro och det är uppenbart oskäligt atl rättshandlingen blir ogiltig mot konkursboet.

Det finns särskilda bestämmelser om verkan av gäldenärens överlåtelse eller pantsättning av löpande skuldebrev, aktiebrev eller vissa andra jämförbara värdehandlingar.

Egendom som ingår i ell konkursbo

3 § Till ett konkursbo räknas, i den mån inle något annat följer av 2 §, all
egendom som tillhörde gäldenären när konkursbeslutet meddelades eller
tillfaller honom under konkursen och som är sådan att den kan utmätas.

Till konkursboet räknas även den egendom som kan tillföras boel genom återvinning enligt 4 kap.

4 § Gäldenären får behålla lön och inkomst som vid utmätning jämställs
med lön, om beloppet inte betalts ut vid konkursens början, saml inkomst

av sådant slag som gäldenären förvärvar därefter. Delta gäller dock inte i Prop. 1986/87:90 den män inkomsten, efter skatteavdrag, uppenbart överstiger vad som behövs för gäldenärens och hans familjs underhäll samt för annan underhållsskyldighet som gäldenären har. Om rätten till pension eller livränta är sådan alt den kan utmätas, fär konkursboet förfoga över den.

Vad som sägs om lön tillämpas också i fråga om periodiskt utgående ersättning för utnyttjande av rätt lill litterärt eller konstnäriigt verk eller annat sådant.

Gäldenären är skyldig alt underrätta förvaltaren om sädan inkomst som avses i första och andra styckena. Vill förvaltaren göra anspråk på inkomsten, skall han undcrtätta arbetsgivare eller annan som skall utge förmånen. Innan sådan underrättelse har lämnats fär förfallet belopp betalas ut till gäldenären.

5 § Gäldenären har rätt att av konkursboet få ut sädan egendom som
enligt 5 kap. 1, 2 och 4 §§ ulsökningsbalken undantas från utmätning.

1 stället för 5 kap. 1 § 7 ulsökningsbalken gäller att, om någon annan utväg lill försörjning saknas, nödvändigt underhåll får betalas av konkursboet till gäldenären och hans familj eller annan underhållsberättigad under en månad från den dag då beslutet om konkurs meddelades eller, om det finns synnerliga skäl för del, under längre tid.

I ett dödsbos konkurs tillkommer en sådan förmån som avses i första stycket den dödes eflerievande familj. I stället för andra stycket gäller 18 kap. 5 § andra stycket ärvdabalken.

6 § Tvister mellan förvaltaren och gäldenären eller annan i frågor som
avses i 4 och 5 §§ skall prövas av tillsynsmyndigheten på ansökan av
förvaltaren, en borgenär, gäldenären eller en underhållsberättigad. Myn
digheten skall inhämta yttranden i den omfattning som behövs för pröv
ningen. Myndighetens beslut gäller omedelbart, även om det överklagas.
Beslutet skall efter ansökan ändras, om senare upplysta omständigheter
eller ändrade förhållanden motiverar det.

Tillsynsmyndighetens beslut i ett ärende som avses i första stycket fär överklagas av den vars rätt berörs av beslutet. I fråga om sådan besvärsla-lan tillämpas bestämmelserna i ulsökningsbalken om besvär över utmätning av lön.

Utmätning vid konkurs

7 § Sedan beslut om konkurs har meddelats, fär egendom som hör till
konkursboet inte utmätas för fordran hos gäldenären. Om det ändå sker, är
åtgärden utan verkan.

Utan hinder av konkurs får ändå egendom, i vilken panträtt för viss fordran gäller, utmätas för fordringen.

8 § Har utmätning hos gäldenären skett innan beslut om konkurs medde
lats, skall verkställigheten fortgå ulan hinder av konkursen, om inte nägot
annat följer av andra eller tredje stycket. Om ulmätningssökanden inte
hade panträtt och om den förmånsrätt som han har vunnit genom utmät
ningen skall gå åter, skall belopp, som enligt ulsökningsbalken skulle ha
betalts till ulmätningssökanden eller annan borgenär som inte hade pant
rätt, i stället redovisas till förvaltaren.

Verkställigheten skall på begäran av förvaltaren uppskjutas, om det Prop. 1986/87:90 behövs för att borgenärers rätt skall kunna tas till vara eller om del finns några andra synnerliga skäl för det. Uppskov får begäras även av en borgenär vars rätt kan bero därav. Om en auktion är utsatt, skall konkursboet betala den kostnad som blir onyttig genom uppskovet.

Hade ulmätningssökanden inte panträtt och skall den förmånsrätt som han har vunnit genom utmätningen gä äter, skall även utmätningen gä åter om förvaltaren begär del innan egendomen har blivit såld.

Rättegång vid konkurs m.m.

9 § Pågår en rättegång mellan gäldenären och någon annan om sådan
egendom som hör till konkursboet, får konkursboet överta gäldenärens
talan. Om boet, trots att det har underrättats om rättegången, inte övertar
gäldenärens talan, skall egendomen anses inle tillhöra konkursboet. Egen
domen får inte sä länge konkursen pågår utmätas för en fordran som kan
göras gällande i konkursen. Om konkursboet övertar gäldenärens talan,
tillämpas beträffande boets skyldighet att svara för rättegångskostnad vad
som i rättegångsbalken föreskrivs om den till vilken överlåtelse har ägt rum
enligt 13 kap. 7 § samma balk.

Förs talan mot gäldenären angående en fordran som kan göras gällande i konkursen, får konkursboet inträda i rättegången vid sidan av gäldenären.

Gäldenären skall undertätla domstolen om konkursen i de fall som avses i första och andra styckena. Domstolen skall lämna konkursboet meddelande om rättegången.

10 § Anser förvaltaren alt elt förlikningsanbud angående en osäker eller
ivistig tillgång bör antas, får gäldenären själv med skyldighet alt lämna
redovisning till konkursboet utföra tvisten, om han ställer säkerhet för vad
som bjuds genom förlikningen.

4 kap. Återvinning till konkursbo

Inledande bestämmelser

1 § Återvinning till konkursbo fär pä begäran av boet ske i enlighet med
vad som anges i detta kapitel. Återvinning fär dock inte ske av

1. betalning av skatt eller avgift som avses i 1 § lagen (1971:1072) om förmänsberättigade skattefordringar m.m., om fordringen var förfallen till betalning,

2. betalning av eller förmånsrätt för underhållsbidrag enligt äktenskaps-eller föräldrabalken, om bidragsbeloppet var förfallet till betalning och den underhållsberättigade inle har gynnats pä ell otillbörligt sätt.

2 § Med fristdag avses dagen dä ansökningen om gäldenärens försättande
i konkurs kom in till tingsrätten.

Har god man förordnats enligt ackordslagen (1970:847) avses med frist-dag i stället dagen för ansökningen om detta, såvida konkursansökningen har gjorts inom tre veckor från del alt verkan av godmansförordnandet förföll eller, när förhandling om offentligt ackord har följt, ackordsfrågan avgjordes.

Har elt dödsbo avträtls till förvaltning av boutredningsman avses med
frisldag dagen för ansökningen om detta, såvida boutredningsman har 10

förordnats senare än tre månader före den dag som annars skulle anses Prop. 1986/87:90 som fristdag.

3 § Som närstående till gäldenären,anses den som är gift med gäldenären
eller är syskon eller släkting i rätt upp- eller nedstigande led till gäldenären
eller är besvägrad med honom i rätt upp- eller nedstigande led eller sä atl
den ene är gift med den andres syskon samt den som på annat sätt står
gäldenären personligen särskilt nära.

Som närstående till en näringsidkare eller en juridisk person anses vidare

1. den som har en väsentlig gemenskap med näringsidkaren eller den juridiska personen som är grundad på andelsrätl eller därmed jämförligt ekonomiskt intresse,

2. den som inte ensam men tillsammans med en närstående lill honom har sädan gemenskap med näringsidkaren eller den juridiska personen som sägs under I,

3. den som genom en ledande ställning har ett bestämmande inflytande över verksamhet som näringsidkaren eller den juridiska personen bedriver,

4. den som är närstående till någon som enligt 1 -3 är närstående.

4 § Avhändelse av fast egendom anses inte ha ägt rum förrän lagfart har
sökts.

Förutsättningar för återvinning

5 § En rättshandling, varigenom på ell otillbörligt sätt en viss borgenär
har gynnats framför andra eller gäldenärens egendom har undandragits
borgenärerna eller hans skulder har ökats, går äter, om gäldenären var
eller genom förfarandet, ensamt eller i förening med annan omständighet,
blev insolvent samt den andre kände lill eller borde ha känt till gäldenärens
insolvens och de omständigheter som gjorde rättshandlingen otillbörlig.

Närslående till gäldenären skall anses ha sådan kännedom som anges i första stycket, om det inte görs sannolikt att han varken hade eller borde ha haft sådan kännedom.

Om rättshandlingen ägde rum mer än fem år före frisldagen, går den äter endast när den har gällt någon närstående till gäldenären.

6 § En gåva går åter, om den har fullbordats senare än sex månader före
frisldagen. En gåva som har fullbordats dessförinnan men senare än ett år
eller, när den har skett till någon som är närstående lill gäldenären, tre år
före fristdagen går åter, om det inte visas att gäldenären efter gåvan hade
kvar utmätningsbar egendom som uppenbart motsvarade hans skulder.

Första stycket gäller även köp, byte eller annat avtal, om det med hänsyn till missförhållandet mellan utfästelserna på ömse sidor är uppenbart, all avtalet delvis har egenskap av gåva.

Understöd och sedvanliga gåvor som inle stod i missförhållande till gäldenärens ekonomiska förhållanden är undantagna från återvinning enligt denna paragraf.

7 § Bodelning mellan gäldenären och hans make eller dennes dödsbo, vid

vilken gäldenären har eftergett sin rätt i avsevärd män eller avstått från 11

egendom mot alt en fordran mot honom har lagts ut på hans lott, går i Prop. 1986/87:90 motsvarande män åter, om bodelningshandlingen har kommit in till rätlen senare än tre år före fristdagen och det inle visas att gäldenären efter bodelningen hade kvar utmätningsbar egendom som uppenbart motsvarade hans skulder.

8 § Betalning av lön, arvode eller pension, som har skett senare än sex
månader före fristdagen och som uppenbart översteg vad som kunde anses
skäligt med hänsyn till gjord arbetsinsats, verksamhetens lönsamhet och
omständigheterna i övrigt, går äter lill belopp motsvarande överskottet.

Har betalningen skett dessförinnan men senare än etl år eller, när den skett till någon som är närstående till gäldenären, tre år före fristdagen, går den åter i motsvarande män, om del inte visas att gäldenären efter betalningen hade kvar utmätningsbar egendom som uppenbart motsvarade hans skulder.

9 § Överföring av medel till pensionsstiftelse, som har skett senare än
sex månader före fristdagen och som har medfört atl stiftelsen fått över
skott pä kapitalet, går äter till belopp motsvarande överskottet. Har över
föringen skett dessförinnan men senare än ett år eller, när åtgärden väsent
ligen har gynnat gäldenären eller närslående till honom, tre år före fristda
gen, går den åter i motsvarande mån, om det inte visas atl gäldenären efter
överföringen hade kvar utmätningsbar egendom som uppenbart motsvara
de hans skulder.

Överföring lill pensionsstiftelse i annat fall än som sägs i första stycket går åter, om överföringen har skett senare än tre månader före fristdagen. Har överföringen väsentligen gynnat gäldenären eller närstående lill honom, går den också åter, om åtgärden har skett dessförinnan men senare än två är före frisldagen och del inte visas att gäldenären varken var eller genom åtgärden blev insolvent.

Överföring av medel lill personalstiftelse går äter, om överföringen har skett senare än sex månader före fristdagen. Har överföringen skett dessförinnan men senare än ett är eller, när åtgärden väsentligen har gynnat gäldenären eller närstående lill honom, tre är före frisldagen, går den åter, om det inte visas atl gäldenären efter överföringen hade kvar utmätningsbar egendom som uppenbart motsvarade hans skulder.

Om rätt atl i särskilda fall återkräva försäkringspremier m.m. finns det föreskrifter i 117 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal,

10 § Betalning av en skuld, som har skett senare än tre månader före
frisldagen och som har gjorts med annat än sedvanliga betalningsmedel, i
förtid eller med belopp som avsevärt har försämrat gäldenärens ekonomis
ka ställning, går åter, om den inte med hänsyn lill omständigheterna ändå
kan anses som ordinär. Har betalningen skett till någon som är närslående
till gäldenären dessförinnan men senare än tvä är före fristdagen, går den
åter, om det inle visas atl gäldenären varken var eller genom åtgärden blev
insolvent.

Vad som i första stycket sägs om återvinning av betalning tillämpas ocksä när kvittning har skett, om borgenären enligt 5 kap. 15 eller 16 § inle hade varit berättigad att kvitta i konkursen.

11 § Betalning för en växel eller en check går åter i de fall som avses i

10 § endast i den mån den som mottog betalningen hade kunnat vägra atl '2

göra det utan att förlora växel- eller checkrätt mot någon annan hos vilken Prop. 1986/87:90 han kunde erhålla täckning.

Om återvinning av en betalning är utesluten till följd av vad som sägs i första stycket, är den som skulle ha burit den slutliga förlusten om betalningen hade uteblivit skyldig att utge ersättning under samma förutsättningar som hade gällt för återvinning, om betalningen hade skett lill honom som borgenär.

12 § Säkerhet som gäldenären har överlämnat senare än tre månader före
fristdagen går åter, om den inte var betingad vid skuldens tillkomst eller
inte har överlämnats utan dröjsmål efter skuldens tillkomst. Har säkerhe
ten överlämnats till någon som är närslående lill gäldenären dessförinnan
men senare än två år före fristdagen, går den äter under angivna förutsätt
ningar, om det inte visas att gäldenären varken var eller genom åtgärden
blev insolvent.

Med överlämnande av säkerhet jämställs annan åtgärd av gäldenären eller borgenären som är avsedd atl trygga borgenärens rätt.

När säkerheten förutsätter inskrivning, skall dröjsmål som sägs i första stycket anses föreligga om ansökan har gjorts senare än på den inskrivningsdag som inträffar näst efter två veckor från skuldens tillkomst.

13 § Förmånsrätt eller betalning som en borgenär har vunnit genom ut
mätning går äter, om förmånsrätten har inträtt senare än tre månader före
fristdagen. Har utmätningen skett lill förmän för någon som är närstående
till gäldenären, går förmånsrätten eller betalningen också äter, om för
månsrätten har inträtt dessförinnan men senare än två år före fristdagen
och det inte visas atl gäldenären varken var eller genom åtgärden blev
insolvent.

Förmånsrätt på grund av betalningssäkring går åter, om förmånsrätten har inträtt senare än tre månader före frisldagen.

Verkan av återvinning

14 § Vid återvinning skall den egendom som gäldenären har ulgett åler-
bäras till konkursboet.

Den som har lämnat gäldenären något vederlag för egendomen har rätt att återfå vad han har ulgett. Detta gäller dock inte ett sådant vederlag som inle har kommit boet till godo, om den som lämnade vederlaget hade eller borde ha haft kännedom om att gäldenärens avsikt var alt undanhålla borgenärerna detta.

Finns den egendom som skall återbäras enligt första eller andra stycket inte i behåll, skall ersättning för dess värde utges. Är återbäring av viss egendom förenad med särskild olägenhet för den förpliktade, kan del medges honom alt utge ersättning i egendomens ställe.

15 § Den som är skyldig att återbära egendom skall även utge den avkast
ning som belöper på tiden efter det atl återvinning påkallades. Utgörs
egendomen av etl penningbelopp eller skall ersättning utges för egendo
mens värde, utgår ränta enligt 5 § räntelagen (1975:635) till och med den
dag då skyldighet all återbära beloppet eller utge ersättningen inträder och
enligt 6 § räntelagen för tiden därefter.

Skall någon återbära egendom vid återvinning enligt 5 §, kan han förkla
ras skyldig atl utge även avkastning som belöper på liden från del att han 13

mottog egendomen till dess att återvinning påkallades. Ränta för sädan tid Prop. 1986/87:90 beräknas enligt 5 § räntelagen.

Den som har lagt ned nödvändig eller nyttig kostnad pä egendom som ålerbärs har rätt till ersättning för denna, om del inte finns särskilda skäl mol det.

Återvinns en säkerhet som grundas pä inteckning, skall intecknings-handlingen återställas eller, om den behövs som bevis för fordringen, tillhandahållas för utbyte eller dödning av inteckningen. Kan det inle ske, skall ersättning utges.

16 § Har tredje man ställt egendom som säkerhet för en förpliktelse av
gäldenären och återfått säkerheten sedan gäldenären har fullgjort förplik
telsen, är den som har återställt säkerheten inte skyldig att vid återvinning
återbära mer än vad som överstiger säkerhetens värde, om han inte kan
återfå denna och inle heller, när han återställde säkerheten, kände till eller
borde ha känt till gäldenärens insolvens.

Tredje man är skyldig alt lill borgenären eller, om konkursboet begär det, direkt lill boel pä nytt utge säkerheten eller ersätta dess värde under samma förutsättningar som skulle ha gällt för återvinning av fullgörelsen, om den i stället hade skett lill honom.

Första och andra styckena tillämpas ocksä när tredje man har ingått borgen för gäldenärens förpliktelse och gäldenären har fullgjort förpliktelsen.

17 § Skyldighet för någon annan än konkursboet all enligt 14, 15 eller 16 § utge egendom eller ersättning, återställa eller tillhandahålla en inteckningshandling eller pä nytt ställa säkerhet eller borgen kan jämkas, om det finns synnerliga skäl.

18 § Om egendom som kan återvinnas har överlåtits till annan, har konkursboet samma rätt lill återvinning mol denne, om han kände lill eller borde ha känt till de omständigheter som grundar denna rätt.

Talan om återvinning m.m.

19 § Förvaltaren får påkalla återvinning

1. genom atl väcka talan vid allmän domstol,

2. genom att göra anmärkning mot bevakning eller i samband med utdelningsförfarandet bestrida yrkande i annan ordning om belalnings-eller förmånsrätt i konkursen eller

3. genom att göra invändning mot annat yrkande som i rättegång framställs mot konkursboet.

Om förvaltaren inle vill påkalla återvinning och inle heller ingår förlikning i saken, får en borgenär påkalla återvinning genom att väcka talan vid allmän domstol.

För återgång av förmånsrätt som har vunnits genom utmätning eller genom betalningssäkring behövs inte någon särskild åtgärd.

20 § Talan vid allmän domstol om återvinning får väckas inom etl år frän
dagen för konkursbeslulel. Talan fär även väckas inom sex månader från
det all anledning därtill blev känd för konkursboet. Har gäldenären avhänt

sig fast egendom eller är del fråga om återgång av en bodelning, fär talan 14

även väckas inom sex månader frän den dag då lagfart söktes eller bödel- Prop. 1986/87:90 ningshandlingen gavs in till rätten.

En borgenär som för talan svarar för rättegångskostnaden men har rätt att fä ersättning för denna av boet, i den mån kostnaden läcks av vad som har kommit boet till godo genom rättegången.

21 § Den som med anledning av återvinning får en fordran i konkursen behöver inle bevaka fordringen. Om utdelning har ägt rum, är han vid återbäring lill boet berättigad att avräkna vad som borde ha tillkommit honom som utdelning enligt tidigare uldelningsförslag, om fordringen då hade varit känd. Vid senare utdelning skall utdelning beräknas för vad som kan återstå av en sådan fordran.

5 kap. Fordringar i konkurs

Fordringar som kan göras gällande

1 § I konkurs fär endast en fordran som har uppkommit innan konkurs
beslutet meddelades göras gällande, om inle nägot annat följer av 3 kap.
2§.

En fordran fär göras gällande i konkurs även om den är beroende av villkor eller inte är förfallen till betalning.

2 § I konkurs fär inte fordran pä lön, arvode eller pension göras gällande i
den mån fordringen uppenbart överstiger vad som kan anses skäligt med
hänsyn till gjord arbetsinsats, verksamhetens lönsamhet och omständighe
terna i övrigt.

Den som enligt 4 kap. 3 § skall anses som närstående lill gäldenären får inte göra gällande sådan fordran i vidare män än som kan anses skäligt med hänsyn till vad som angetls i första stycket och inle i något fall för längre lid tillbaka än ell är innan konkursansökningen kom in lill tingsrätten.

3 § En fordran på pension fär i konkurs inle göras gällande lill den del
den betalas av en pensionsstiftelse.

Fordringar med solidariskt betalningsansvar

4 § Har flera utfäst eller på något annat sätt ådragit sig solidariskt betalningsansvar och är skulden delvis betald, skall utdelning för borgenärens återstående fordran i en solidariskt ansvarig gäldenärs konkurs beräknas på fordringens belopp ulan avdrag för avbetalning som en medgäldenär har gjort,

1. om avbetalningen har skett genom ackord, konkurs eller annan fördel
ning av en insolvent medgäldenärs bo,

2. om den har skett senare än tre månader före den i 4 kap. 2 § angivna fristdagen eller

3. om och i den mån avbetalningen har medfört rätt för medgäldenären att söka tillbaka beloppet av konkursgäldenären (regressrätt).

Har konkursgäldenären infriat en medgäldenärs regressfordran och äger återvinning därav inle rum, skall dock avdrag göras.

Om utdelningen överstiger borgenärens återstående fordran, skall över
skottet fördelas enligt vad som följer av gäldenärernas inbördes ansvarig
het för fordringen. 15

Hur utdelning för en fordran hos etl handelsbolag beräknas i en bolags- Prop. 1986/87:90 mans konkurs är föreskrivet i 2 kap. 20 § lagen (1980:1102) om handelsbolag och enkla bolag.

5 § När avbetalning har skett pä en fordran för vilken flera är solidariskt
ansvariga och utdelning till borgenären enligt 4 § skall beräknas pä etl
högre belopp än den återstående fordringen, skall utdelningen beräknas
gemensamt för borgenären och en medgäldenär som har en regressfordran.
Borgenären har företräde till betalning framför medgäldenären. Om flera
medgäldenärer har rätt till betalning av det som återstår sedan borgenären
har fått sitt, skall överskottet fördelas mellan dem enligt vad som följer av
gäldenärernas inbördes ansvarighet för fordringen.

Första stycket gäller i tillämpliga delar även när en medgäldenär gör gällande en regressfordran med anledning av vad han senare kan komma att betala utöver vad som bör belöpa på honom.

6 § Om en borgenär uppbär utdelning i fall då konkursgäldenären har
ställt säkerhet i sin egendom för en regressfordran som en solidariskt
ansvarig medgäldenär kan få mot honom, minskas medgäldenärens rätt att
utnyttja säkerheten med utdelningens belopp, i den mån utdelningen har
beräknats på belopp som svarar mot säkerhetens värde.

Första stycket tillämpas också när konkursgäldenären har en fordran hos medgäldenären som denne hade kunnat använda till kvittning.

7 § Om en solidariskt ansvarig medgäldenär har betalt skulden senare än tre månader före den i 4 kap. 2 § angivna fristdagen, skall utdelning för den regressfordran som han därigenom har fäll beräknas pä samma belopp som skulle ha tillämpats i fräga om utdelning lill borgenären om skulden inte hade betalts. Har någon annan solidariskt ansvarig medgäldenär en regressfordran med anledning av en tidigare avbetalning, skall dock utdelningen fördelas mellan medgäldenärerna enligt vad som följer av gäldenärernas inbördes ansvarighet för fordringen.

8 § Om en solidariskt ansvarig gäldenär har försatts i konkurs och om den konkursen inte har avslutals innan en medgäldenär försätts i konkurs, har den förres konkursbo rätt till andel i överskott enligt 4 § tredje stycket även om regressfordringen inte har bevakats i medgäldenärens konkurs.

9 S Vad som sägs i 4-8 §§ om solidariskt betalningsansvar tillämpas ocksä i de fall där borgenären har fått pant eller annan säkerhet i tredje mans egendom.

Vissa fordringar som är beroende av villkor

10 § Är en fordran beroende av ett villkor som innebär alt borgenären
inte har rätt att utfå fordringsbeloppet om inle viss omständighet inträffar,
skall utdelning för fordringen inte beräknas i ett utdelningsförslag, om det
saknas anledning att anta att villkoret kommer all uppfyllas.

Beräkning av ränta på fordringar under konkurs m.m.

11 § För en fordran som är förenad med förmånsrätt och som löper med
ränta skall ränta beräknas till den dag då utdelningsförslaget upprättas

eller, om medlen betalas ut i förskoll, dagen för utbetalningen. I

Om en fordran som är förenad med förmånsrätt men som inte löper med Prop. 1986/87:90 ränta hade kunnat göras räntebärande genom delgivning av stämning eller av ansökan om lagsökning eller belalningsföreläggande, skall ränta för den beräknas enligt 5 § räntelagen (1975:635) frän dagen för konkursbeslutet, om fordringen då var förfallen till betalning och annars frän déri senare dag dä fordringen förfaller lill betalning. Räntan skall beräknas till dag som avses i första stycket.

För fordringar utan förmånsrätt beräknas från dagen för konkursbeslulel ränta mellan borgenärerna endast om boel räcker till betalning av mer än beloppet av alla fordringar i konkursen utan förmänsrätt, i förekommande fall inberäknat vid konkursbeslutet upplupen ränta. Räntan bestäms med tillämpning av första och andra styckena.

12 § För en fordran som inte löper med ränta före förfallodagen skall utdelning beräknas endast pä del belopp som efter fem procents ärlig ränta utgör fordringens värde nedan angiven dag, om fordringen dä inle var förfallen, nämligen

1. om fordringen utgår fullt eller med förmånsrätt, den dag dä utdelnings-
förslaget upprättas,

2. om fordringen inte är förenad med förmånsrätt och inte utgår fullt,
dagen för konkursbeslutet.

Betalas medel ut i förskott lill borgenären för en fordran som avses i första stycket I och var fordringen då inte förfallen, skall utdelningen i stället beräknas efter fordringens värde pä betalningsdagen.

Värdering av vissa fordringar

13 § En fordran avseende en förmån som inte utgår i pengar skall vid
utdelning uppskattas lill skäligt belopp.

En fordran på pension som inle är förfallen lill betalning den dag då utdelningsförslaget upprättas skall uppskattas lill det belopp som motsvarar upplupen del av pensionsutfästelsen den dagen. Uppskattningen sker med ledning av 2 och 3 §§ lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m. En fordran på ränta eller annan förmån som skall utgå under någons livstid och som inte är förfallen till betalning den dag dä utdelnings-förslaget upprättades skall uppskattas med ledning av 3 § angivna lag.

En fordran i utländskt myntslag skall beräknas efter den kurs som gäller den dag då utdelningsförslagel upprättas. Betalas medel ut i förskott tili borgenären, sker beräkningen efter kursen på betalningsdagen.

14 § Om en gäldenär som i en konkurs har fått ackord återigen blir försalt
i konkurs innan ackordet har fullgjorts, har en borgenär vars fordran har
satts ned genom ackordet rätt till utdelning för fordringens hela ursprungli
ga belopp med avdrag för vad han redan har uppburit. Han får dock inle
uppbära mer än vad han har rätt lill enligt ackordet.

Första stycket tillämpas också när gäldenären har fått ackord enligt ackordslagen (1970:847).

Kvittning i konkurs

15 § En fordran hos gäldenären som får göras gällande i konkursen kan av borgenären användas till kvittning mot en fordran som gäldenären hade mot honom när konkursbeslulel meddelades. Detta gäller dock inte om

2 Riksdagen /9S6!87. / saml Nr 90

kvittning var utesluten utom konkurs på grund av fordringarnas beskaffen- Prop. 1986/87:90 hel.

Är en fordran beroende av elt villkor som innebär att borgenären har rätt att få ut fordringsbeloppel endast om viss omständighet inträffar, skall borgenären fullgöra sin förpliktelse trots att han annars hade haft rätt all kvitta. Om han före den dag då utdelningsförslaget upprättas visar att villkoret har uppfyllts, har han emellertid rätt atl återfå motsvarande belopp i den mån del inte överstiger vad han har att fordra. Finns det anledning alt anta att villkoret kommer alt uppfyllas senare, skall elt för borgenären beräknat belopp avsättas när utdelningsförslaget upprättas.

16 § En fordran mot gäldenären som har förvärvats genom en överlåtelse
från tredje man senare än tre månader före den i 4 kap. 2 § angivna
frisldagen får inle användas lill kvittning mol en fordran som gäldenären
hade när borgenären förvärvade sin fordran. Detsamma gäller om en
fordran mot gäldenären har förvärvats tidigare genom sädan överiätelse
och borgenären då hade skälig anledning att anta alt gäldenären var insol
vent.

En borgenär som har satt sig i skuld lill gäldenären under sådana omständigheter att del är all jämställa med en betalning med annat än sedvanliga betalningsmedel får inte kvitta i den män en sädan betalning hade kunnat bli föremål för återvinning.

17 § En fordran pä ersättning som tillkommer en borgensman eller någon
annan med anledning av en förpliktelse som han har infriat (regressford
ran) anses vid tillämpningen av 15 och 16 §§ ha förvärvats när hans
förpliktelse grundades.

Även om bevakningsförfarande äger rum i konkursen, behöver en borgenär som har rätt att kvitta inle bevaka sin fordran i den mån den läcks av gäldenärens fordran. När kvittning inle får ske, fär borgenären trots det på sin skuld avräkna vad som borde ha tillkommit honom som utdelning i konkursen, om hans fordran intill skuldbeloppet hade bevakats i rätt tid.

Överlåter boet en fordran sä att en borgenär därigenom förlorar rätten lill kvittning, skall boet gottgöra borgenären för detta.

6 kap. Gäldenärens skyldigheter m.m.

Förbud mot näringsverksamhet under konkurs

1 § En gäldenär som är en fysisk person fär inle under konkursen driva näringsverksamhet som medför bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen (1976:125), Verksamhet som innebär utövning av rättighet som avses i

2 kap. 1 § regeringsformen eller I kap. I §, 4 kap. 1 §, 6 kap. I § eller 13 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen omfattas dock inte av förbudet.

Om näringsförbud efter särskild prövning finns det bestämmelser i lagen (1986:436) om näringsförbud.

Upplysnings- och närvaroplikt under konkurs

2 § Gäldenären skall ge rätten, tillsynsmyndigheten, förvaltare och granskningsmän de upplysningar om boet som de begär.

Gäldenären skall för förvaltaren redogöra för boet och pä begäran av
förvaltaren närvara vid bouppleckningsförrällningen. Är gäldenären en
juridisk person och finns det flera ställföreträdare, gäller denna skyldighet 18

dock inle för en sädan ställföreträdare vars närvaro förvaltaren anser Prop. 1986/87:90 sakna betydelse för boutredningen.

Vid förlikningssammanträde och sammanträde för prövning av ackordsförslag skall gäldenären närvara, om han inle har laga förfall eller rätten medgeratt han uteblir. Att gäldenären uteblir frän ett sammanträde hindrar inle alt de ärenden som skall förekomma på sammanträdet handläggs.

Bouppieckningsed

3 § Gäldenären skall inför rätlen avlägga bouppieckningsed. Han skall
göra de tillägg till eller ändringar i bouppteckningen som han anser behövs
och med ed betyga att bouppteckningen med gjorda tillägg eller ändringar
är riktig, sä all det inte enligt hans vetskap har oriktigt utelämnats eller
upptagits någon tillgäng eller skuld.

Är gäldenären en juridisk person och finns flera ställföreträdare, behöver bouppteckningsed inte avläggas av en sådan ställföreträdare vars edgång förvaltaren anser sakna betydelse för boutredningen,

4 § Bouppteckningseden skall avläggas vid ett edgångssammanträde. Ed-
gångssammanträdel skall hållas tidigast en och senast tvä månader efter
konkursbeslulel. Sammanträdet fär dock hållas senare, om det är nödvän
digt med hänsyn till konkursboets omfattning och beskaffenhet. Om gäl
denären är förhindrad av laga förfall att avlägga eden vid edgångssamman-
trädet eller om bouppteckningen då ännu inte har kommit in till rätten,
skall rätten sä snart förfallet upphör eller bouppteckningen kommer in
genom delgivning kalla gäldenären att fullgöra edgången. Edgångssam-
manträdel skall trots det hållas på utsatt tid.

När det finns anledning till det får rätten besluta att gäldenären skall avlägga eden inför en annan tingsrätt. Är gäldenären sjuk får eden avläggas där han vistas. Edgången får inte fullgöras före edgångssammanträdet.

5 § När del åligger en förmyndare atl avlägga bouppteckningsed är även
den omyndige, om han har fyllt femton är, skyldig atl pä yrkande av
förvaltaren eller en borgenär avlägga eden. Delta gäller dock inle om del
finns sädana särskilda omständigheter alt anledning till edgången saknas.

Annan än gäldenären är skyldig att på yrkande av förvaltaren eller en borgenär avlägga bouppteckningsed eller beediga viss uppgift i bouppteckningen, om det kan antas att sådan edgång är av betydelse för boutredningen.

När ett yrkande om edgång enligt denna paragraf har framställts, skall rätten kalla förvaltaren, tillsynsmyndigheten och den som avses med yrkandet lill förhandling inför rätlen. Har yrkandet framställts av en borgenär, skall även denne kallas. Kallelsen till den som avses med yrkandet skall delges.

Bifalls yrkandet, skall edgången fullgöras genast om det lämpligen kan ske eller vid den senare lidpunkt som rätten bestämmer. I fråga om edgångens fullgörande gäller 4 § andra stycket.

Tvångsmedel m.m.

6 § Gäldenären får inte efter det alt konkursbeslulel har meddelats och
innan han har avlagt bouppieckningsed bege sig utomlands utan rättens
medgivande. Om det senare under konkursen finns skäl att befara att 19

gäldenären genom att lämna landet undandrar sig skyldighet som före- Prop. 1986/87:90 skrivs i denna lag, får förbud meddelas honom att resa utomlands. Byter gäldenären vistelseort, skall han meddela förvaltaren var han vistas.

Om del finns skäl att befara att gäldenären åsidosätter elt förbud alt resa utomlands, fär gäldenären åläggas att lämna ifrån sig sitt pass till tillsynsmyndigheten. Om gäldenären inte har något pass, fär förbud att utfärda pass för honom meddelas.

Om det finns skäl att befara atl gäldenären genom alt lämna den ort där han är bosatt undandrar sig skyldighet som föreskrivs i denna lag, får förbud meddelas honom alt lämna orten.

7 § Etl beslut om reseförbud eller om åläggande för gäldenären all lämna
ifrån sig sill pass eller om förbud atl utfärda pass meddelas av rätlen pä
begäran av förvaltaren eller tillsynsmyndigheten. När det inte längre finns
skäl för ett sådant beslut, skall beslutet omedelbart hävas.

Innan rätten meddelar beslut i en fråga som avses i denna paragraf, skall rätten ge gäldenären, förvaltaren och tillsynsmyndigheten tillfälle att yttra sig, om del lämpligen kan ske och det inte är utan betydelse. Rätten fär också hålla förhandling i frågan. Till en sådan förhandling skall tillsynsmyndigheten, förvaltaren och gäldenären kallas. Kallelsen till gäldenären bör delges.

Ett beslut om reseförbud eller skyldighet för gäldenären att lämna ifrån sig sill pass skall delges gäldenären.

8 § Har gäldenären med anledning av ett beslut enligt 2 kap. 12 § lämnat ifrån sig sitt pass, skall rätten omedelbart efter konkursbeslutet pröva om gäldenären skall återfå passet. Om det finns skäl att befara atl gäldenären åsidosätter etl förbud alt bege sig utomlands, har han inle rätt att återfå passet. En motsvarande omprövning skall ske, om förbud atl utfärda pass har meddelats.

9 § Om gäldenären undandrar sig att fullgöra vad som åligger honom enligt 2, 3, 5 eller 6 § eller överträder ett reseförbud enligt 6 §, kan han efter omständigheterna antingen hämtas eller häktas. Detsamma gäller om det finns skäl atl befara alt gäldenären kommer att undandra sig en skyldighet eller överträda elt förbud som här har angetls.

Om någon annan än gäldenären undandrar sig alt fullgöra edgång som har förelagts honom enligt 5 §, kan han efter omständigheterna föreläggas vite, hämtas eller häktas.

Häktning i de fall som avses i första och andra styckena får ske endast om det finns synnerliga skäl till det. Har gäldenären överträtt ett reseförbud enligt 6 §, skall han dock häktas om det inle är uppenbart att det är onödigt.

Kostnaden för hämtning eller häktning betalas av staten.

10 § Frågor om åtgärder enligt 9 § eller om utdömande av förelagt vite
prövas av rätten på begäran av förvaltaren eller tillsynsmyndigheten.

Innan rätlen beslutar i en fråga som avses i denna paragraf, skall rätlen ge den som avses med åtgärden, förvaltaren och tillsynsmyndigheten tillfälle alt yttra sig, om det lämpligen kan ske och del inte är utan betydelse.

Begärs någon häktad, skall rätlen pä yrkande förordna biträde ät honom,
om del inle är uppenbart all sådant inte behövs. Biträdet har rätt till
ersättning av staten för arbete, tidsspillan och utlägg. Rätten kan ålägga 20

den som häkiningsyrkandet riktas mot alt såsom förlorande part helt eller Prop. 1986/87:90 delvis ersätta statens kostnader för biträdet. Ogillas häkiningsyrkandet och beror detta på att sökanden inte har haft godtagbara skäl för yrkandet, skall sökanden ersätta statens kostnader för biträdet.

11 § Rätten får hålla förhandling för atl pröva en fråga som avses i 10 §.
Har häktning begärts, skall förhandling hållas, om det inte är fara i dröjs
mål.

Till förhandlingen skall tillsynsmyndigheten, förvaltaren och, om möjligt, den som avses med åtgärden kallas. Den sistnämndes kallelse skall delges. Han får hämtas till förhandlingen, om det finns skäl lill det. Har han kallats lill förhandlingen eller kan det antas att han har avvikit eller på annat sätt håller sig undan, hindrar hans utevaro inle alt yrkandet prövas.

Har rätten beslutat om häktning av någon som inle var närvarande vid rätten, skall, sä snart beslutet har verkställts, anmälan om detta göras hos rätten. När en sådan anmälan har gjorts, skall förhandling i häklningsfrå-gan hällas snarast och senast fyra dagar efter det all häktningsbeslutet verkställdes.

Rätten skall med högst två veckors mellanrum hålla förhandling för alt pröva om den som är intagen i häkte fortfarande skall vara häktad. Finns det inte längre skäl för häktning, skall rätten omedelbart förordna att den häktade skall friges. Ingen får under konkursen hållas häktad längre tid än tre månader.

12 § Om någon är häktad med slöd av 2 kap. 12 §, skall rätten i samband med konkursbeslutet pröva om denne fortfarande skall vara häktad. Föreligger skäl till häktning enligt 9 §, skall häktningen bestå. Vid tillämpning av 11 § fjärde stycket inräknas även tid under vilken gäldenären hållits häktad med stöd av 2 kap. 12 §.

13 § Om gäldenären är en juridisk person, tillämpas 2 § första stycket, 6-8 §§ samt 9 § första, tredje och ijärde styckena även på en styrelseledamot, en verkställande direktör, en bolagsman och en likvidator som har avgått eller entledigats senare än ett år före den dag då konkursansökningen kom in lill tingsrätten.

Ersättning för inställelse

14 § Om gäldenären är i behov av det, är han berättigad till skälig ersätt
ning av konkursboet för resa och uppehälle inom landet, när han till följd
av bestämmelserna i 2-5 §§ inställer sig hos rätlen eller någon annanslans.
Vad som har sagts nu gäller även för en sädan person som avses i 13 §.

Har ett yrkande enligt 5 § andra stycket riktats mot någon annan än den som avses i 13 §, är han berättigad till skälig ersättning av boet för inställelse enligt 5 § tredje eller fjärde stycket.

Beslut om ersättning meddelas av rätten.

7 kap. Förvaltning och tillsyn

Förvaltare

1 § En förvaltare skall ha den särskilda insikt och erfarenhet som uppdra
get kräver, ha borgenärernas och tillsynsmyndighetens förtroende saml
även i övrigt vara lämplig för uppdraget.
Den som är anställd vid en domstol får inle vara förvaltare. 21

2 § Förvaltare utses av rätten. Prop. 1986/87:90
Rätlen bestämmer ocksä antalet förvaltare. Flera än en förvaltare fär

utses endast om det med hänsyn lill boets omfattning och beskaffenhet är behövligt atl förvaltningen delas eller alt den handhas odelad av flera.

Om boets förvaltning skall vara delad, skall en förvaltare utses för varje del av förvaltningen. Rätten bestämmer efter vilka grunder delningen skall ske.

3 § Innan rätten utser förvaltare eller fattar beslut om atl flera förvaltare
skall finnas, skall tillsynsmyndigheten höras.

Frågor om att utse flera förvaltare eller atl dela förvaltningen mellan flera förvaltare tas upp pä begäran av tillsynsmyndigheten, förvaltare, en granskningsman eller en borgenär. Tillsynsmyndigheten och förvaltaren skall höras. Rätlen fär, om det behövs, pröva frågan vid en förhandling. Till förhandlingen skall tillsynsmyndigheten, förvaltaren och, om frågan har väckts av någon annan, denne kallas.

4 § Om flera förvaltare handhar förvaltningen odelad, får de endast ge
mensamt avhända boet någon rättighet eller vidta en åtgärd som kan
medföra en förpliktelse för boet.

Finns del tvä förvaltare och kan de inte enas beträffande en åtgärd eller etl beslut som enligt denna lag ankommer pä dem eller är förvallarna flera än två och finns del inle majoritet för en viss mening, skall den mening gälla som tillsynsmyndigheten biträder.

Entledigande av förvaltare m.m.

5 § Om en förvaltare begär all fä avgå och visar skäl till det, skall rätten
entlediga honom.

En förvaltare som inte är lämplig eller av någon annan orsak bör skiljas frän uppdraget skall entledigas av rätten. Frågor om entledigande las upp på begäran av tillsynsmyndigheten, en granskningsman, en borgenär eller gäldenären.

En förvaltare fär inle entledigas ulan atl tillsynsmyndigheten har hörts. Om någon annan än förvaltaren själv har begärt alt förvaltaren skall entledigas, skall rätten, om det inte av särskilda skäl är onödigt, pröva frågan vid en förhandling. Till förhandlingen skall tillsynsmyndigheten, förvaltaren och, om frågan har väckts av någon annan, denne kallas. Om del är av särskilt intresse atl borgenärerna hörs, skall de kallas lill förhandlingen genom kungörelse.

Rätten får, om den finner skäl till det, i avvaktan på förhandlingen försälla en förvaltare ur tjänstgöring. Innan del sker skall tillsynsmyndigheten höras. Om en förvaltare försätts ur tjänstgöring, kan rätten utse någon annan atl under tiden fullgöra hans åligganden.

6 § Om en förvaltare entledigas, skall rätten genast utse en ny förvaltare.
Första stycket gäller inte om del finns flera förvaltare och någon av dem

entledigas samt rätten, efter att ha hört ttllsynsmyndighelen, finner alt del inte är nödvändigt att utse någon annan i den entledigades ställe.

Rådgivare och förlikningsman

7 § Om rätten av särskilda skäl finner det behövligt, fär den, efter alt ha

hört tillsynsmyndigheten, uppdra ät en lämplig person atl vara rådgivare åt 2

förvaltaren vid förvaltningen av boet eller atl som förlikningsman biträda Prop. 1986/87:90 rätten med utredning och förlikning i en tvistefråga som har uppkommit genom anmärkning mot en bevakning eller atl fullgöra båda dessa uppgifter.

Den som är anställd vid en domstol fär inte vara rådgivare eller förlikningsman.

När uppdraget är slutfört skall del genast anmälas till rätten. Samtidigt skall en redogörelse lämnas för det arbete som uppdraget har medfört.

Rätten skall återkalla uppdraget när anmälan har gjorts eller när det annars finns skäl till återkallelse.

Förvaltarens allmänna åligganden m.m.

8 § Del åligger förvaltaren att ta lill vara borgenärernas gemensamma rätt
och bästa samt vidta alla de åtgärder som främjar en förmånlig och snabb
avveckling av boet.

Första stycket hindrar inte att förvaltaren vid avvecklingen av boel beaktar vad som är ägnat att långsiktigt främja sysselsättningen, om del kan ske utan att borgenärernas rätt nämnvärt förringas.

9 § Förvaltaren är skyldig alt pä begäran lämna upplysningar om boet
och dess förvaltning till rätten, borgenärer, granskningsmän, gäldenären
eller tillsynsmyndigheten.

10 § 1 viktigare frågor skall förvaltaren höra tillsynsmyndigheten och särskilt berörda borgenärer, om del inle föreligger hinder mot det. Förvaltaren skall i sådana frågor höra även gäldenären, om del lämpligen kan ske.

11 § Om förvaltaren finner det nödvändigt, fär han anlita ett sakkunnigt biträde för viss förvaltningsålgärd.

12 § Förvaltaren skall snarast ta hand om gäldenärens bo med de böcker och andra handlingar som rör boet. Om gäldenären är eller under det senaste året före konkursansökningen har varit bokföringsskyldig, skall förvaltaren i det omhändertagna räkenskapsmaterialet på lämpligt sätt ange dagen för omhändertagandet.

Den som på uppdrag av gäldenären har upprättat räkenskapsmaterial rörande gäldenärens bo är skyldig atl lämna ut materialet till förvaltaren i gäldenärens konkurs.

13 § Förvaltaren skall upprätta en bouppteckning. I denna skall boets
tillgångar tas upp lill noggrant uppskattade värden. Beträffande skulderna
skall del anges i vad mån de avser lön eller pension. Bouppteckningen skall
vidare innehålla uppgift om varje borgenärs namn och postadress samt om
de böcker och handlingar som avses i 12 §.

Bouppteckningen skall av förvaltaren ges in till rätten och tillsynsmyndigheten så snart som möjligt och senast en vecka före edgängssammanlrä-del.

Har en av gäldenären underskriven bouppteckning förut getts in till
rätten, behöver någon ny bouppteckning inte upprättas, om förvaltaren 23

anser atl denna är tillförlitlig. I sä fall skall han snarast anmäla det till Prop. 1986/87:90 rätten och tillsynsmyndigheten.

Skall bevakningsförfarande äga rum och har någon bouppteckning ännu inte getts in till rätlen, skall förvaltaren så snart som möjligt och senast en vecka frän beslutet om bevakningsförfarandel skicka en förteckning över borgenärerna med uppgift om varje borgenärs postadress till rätten och tillsynsmyndigheten. I etl bankaktiebolags, en sparbanks eller en central föreningsbanks konkurs skall till bouppteckningen eller borgenärsförleck-ningen bifogas uppgift om insättningsborgenärerna och deras fordringsbelopp med upplupen ränta.

14 § Förvaltaren får, om det behövs, begära handräckning av kronofog
demyndigheten för att kunna omhänderta eller annars få tillgång till gälde
närens bo med de böcker och andra handlingar som rör boel. Delsamma
gäller sådant räkenskapsmaterial som avses i 12 § andra stycket. Krono
fogdemyndigheten fär då genomsöka hus, rum eller förvaringssiällen och,
om tillträde behövs lill något utrymme som är tillslutet, låta öppna läs eller
ta sig in på annat sätt. Kronofogdemyndigheten får även i övrigt använda
tvång i den män det behövs för det avsedda ändamålet och det kan anses
befogal med hänsyn lill omständigheterna. Våld mot person får dock
brukas endast om kronofogdemyndigheten möter motstånd och i den män
det med hänsyn till ändamålet med ingripandet kan anses försvarligt.

I fråga om överklagande av kronofogdemyndighetens beslut eller åtgärd enligt första stycket tillämpas bestämmelserna i ulsökningsbalken om talan mot utmätning i allmänhet.

15 § Förvaltaren skall snarast upprätta en skriftlig berättelse om boets
tillstånd och om orsakerna till gäldenärens obestånd, såvitt de har kunnat
utrönas, och om möjligt ange vid vilken tidpunkt obeståndet kan antas ha
inträtt. Berättelsen skall vidare innehålla

1. en översikt över tillgångar och skulder av olika slag,

2. en uppgift om huruvida det har förekommit nägot sådant förhållande som kan föranleda återvinning till konkursboet,

3. en uppgift om huruvida det finns skälig anledning att anta att någon enligt bestämmelserna i aktiebolagslagen (1975:1385) eller lagen (1987:000) om ekonomiska föreningar är skyldig atl återbära olovlig vinstutdelning eller annan olovlig utbetalning eller all enligt dessa lagar eller lagen (1980:1102) om handelsbolag och enkla bolag utge skadestånd till aktiebolag, ekonomisk förening eller handelsbolag,

4. en uppgift i förekommande fall om vid vilken tidpunkt skyldighet enligt 13 kap. 2 § aktiebolagslagen alt upprätta särskild balansräkning kan antas ha inträtt, om denna tidpunkt kan utrönas,

5. en uppgift i förekommande fall om atl misstanke om brott som avses i 11 kap. brottsbalken eller om sådant förfarande som kan föranleda näringsförbud enligt 2 § lagen (1986:436) om näringsförbud har anmälts till åklagaren,

6. en uppgift om vilket bokföringssystem en gäldenär som är eller under del senaste året före konkursansökningen har varit bokföringsskyldig har tillämpat och hur bokföringsskyldigheten har fullgjorts.

Berättelsen skall snarast och senast sex månader från konkursbeslulel
skickas lill rätten, tillsynsmyndigheten och varje borgenär som begär det.
När det finns särskilda omständigheter fär rätten medge anstånd med
avlämnandet av berättelsen. Har gäldenären varit bokföringsskyldig, skall
den av gäldenären senast uppgjorda balansräkningen bifogas berättelsen, 24

16 § Om förvaltaren finner att gäldenären kan misslänkas för något brott Prop. 1986/87:90
som avses i II kap. brottsbalken, skall han omedelbart underrätta alfmän

åklagare om det och ange grunden för misstanken. Delsamma gäller om gäldenären har drivit näringsverksamhet och del under konkursförvaltningen kommer fram all gäldenären kan misstänkas för något annat brott av inle ringa beskaffenhet som har samband med verksamheten.

Kan det misslänkas att gäldenären eller, om denne är en juridisk person, någon sådan företrädare som avses i 4 § lagen (1986:436) om näringsförbud har förfarit på ett sådant sätt att näringsförbud kan komma i fräga, skall förvaltaren omedelbart underrätta åklagaren om detta och ange grunden för misstanken.

17 § Förvaltaren skall till sin slutredovisning bifoga en redogörelse för de
åtgärder som han har vidtagit för alt efterforska sädan brottslig gärning
som avses i 16 § första stycket och sådant förfarande som avses i andra
stycket samma paragraf saml resultatet av dessa efterforskningar.

Förvaltarens medelsförvaltning m.m.

18 § Pengar som flyter in under förvaltningen av ett konkursbo skall
snarast göras räntebärande genom insättning på boets räkning i bank.
Detta behöver dock inle ske i den mån medlen behövs lill betalning av
löpande utgifter.

Även sedan konkursen har avslutals skall förvaltaren ha boets medel insatta i bank mot ränta till dess medlen betalas ut enligt 11 kap. Förvaltaren skall underrätta tillsynsmyndigheten om i vilken bank medlen stär inne.

19 § Förvaltaren skall, oavsett vad som gäller i fräga om bokföringsskyl
dighet för gäldenären, löpande bokföra in- och utbetalningar, om inte god
redovisningssed kräver atl bokföringen sker pä något annat sätt.

Förvaltaren skall bevara räkenskapsmaterialet under minst tio år frän utgången av det kalenderår då konkursen avslutades. 1 övrigt tillämpas 22 § bokföringslagen (1976:125).

Första stycket medför inte någon inskränkning i den bokföringsskyldighet som kan vara särskilt föreskriven för alt möjliggöra kontroll över viss verksamhet.

Beträffande skyldighet att sörja för underlag för deklarations- och uppgiftsskyldighet och för kontroll därav finns särskilda bestämmelser.

20 § Om konkursen inte är avslutad då sex månader har förflutit efter
edgängssammanträdet. skall förvaltaren inom en månad därefter til] till
synsmyndigheten avlämna en berättelse, i vilken alla de åtgärder som har
vidtagits för att avsluta konkursen skall anges noggrant. Berättelsen skall
innehålla uppgifter om in- och utbetalningar under den gångna perioden
eller en kronologisk och systematisk sammanställning av boets affärshän
delser. Har pengar under någon del av denna period stått inne i bank, skall
lill berättelsen bifogas en av banken bestyrkt uppgift på de insättningar och
uttag som har förekommit.

Senare under konkursen skall förvaltaren inom en månad frän utgången av varje sexmånadersperiod avge en sädan berättelse som sägs i första stycket för den senaste perioden. Denna skall även innehålla fullständiga upplysningar om orsakerna till att konkursen inte har avslutats.

Förvaltaren skall snarast skicka en kopia av berättelsen till rätten. 25

21 § Också sedan konkursen har avslutals skall förvaltaren, så länge Prop. 1986/87:90
boets medel är insatta i bank, inom en månad från utgången av varje

kalenderår till tillsynsmyndigheten lämna sådana uppgifter som sägs i 20 § första stycket andra och tredje meningarna. När några medel inte längre finns att lyfta, skall förvaltaren anmäla del till myndigheten.

22 § Om det vid konkursens avslutande finns några hinder mol att de
böcker och andra handlingar rörande boet som förvaltaren har tagit hand
om återställs lill gäldenären, skall de överlämnas lill tillsynsmyndigheten,
om inte förvaltaren anser att han bör bevara dem. Handlingarna skall
bevaras i enlighet med vad som i vaqe särskilt fall gäller om arkivering.

Redovisning av medel till tredje man

23 § Särskilda bestämmelser finns om en kommillents rätt att, när gäl
denären såsom kommissionär för kommillenlens räkning i eget namn har
ingått avtal, mot tredje man göra gällande fordringsrätt på grund av avtalet.
Detsamma är fallet i fråga om en kommillents rätt lill redovisning för
sådana belopp som flutit in lill kommissionärens konkursbo för sålt gods.

Om gäldenären i något annat fall före konkursbeslutet har sålt nägon annans egendom, har den vars egendom sålts rätt atl, om betalningen helt eller delvis flutit in lill konkursboet efter konkursbeslutet, av förvaltaren få redovisning för vad som har flutit in. 1 den män betalningen inle har erlagts av köparen har han dessutom rätt att själv göra fordringsrätten gällande gentemot köparen, om inte köparens rätt därigenom skulle åsidosättas.

Vad som har sagts nu om rätt att få redovisning av förvaltaren skall ocksä gälla om del i något annat fall lill konkursboet flyter in medel för vilka gäldenären skulle haft skyldighet att redovisa till annan.

24 § Om gäldenären vid konkursbeslulel innehade redovisningsmedel
som skall vara förbehållna någon annan, skall förvaltaren ta hand om
medlen och sedan redovisa dem tillsammans med den ränta som har
upplupit frän dagen för konkursbeslulel. När del gäller att fastställa vad
som sålunda skall tillkomma en redovisningsborgenär, dennes rätt i övrigt i
konkursen samt skyldigheten att svara för kostnad med anledning av
förfarandet, tillämpas vad som i denna lag sägs om borgenär som lill
säkerhet för sin fordran har panträtt. Ansvaret för sådan kostnad skall
dock vila på redovisningsborgenären endast i den mån boet annars inte
lämnar tillgång till del betalning av kostnaden.

Tillsynen över förvaltningen

25 § Regeringen utser vissa kronofogdemyndigheter att vara tillsynsmyn
digheter.

En kronofogdemyndighet som är tillsynsmyndighet får, enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer, förordna en annan kronofogdemyndighet att handlägga tillsynsuppgift i konkursen.

26 § 1 fråga om jäv mot en tjänsteman vid tillsynsmyndigheten gäller
utöver vad som följer av 11 § förvaltningslagen (1986:223) att den som i
allmänt mäl har tagit befattning med indrivning av en fordran som görs

gällande i konkursen inte fär fullgöra någon lillsynsuppgifl i konkursen, 26

27 § Tillsynsmyndigheten skall övervaka alt förvaltningen bedrivs på ett Prop. 1986/87:90
ändamålsenligt sätt i överensstämmelse med denna lag och andra författ
ningar. Den skall då särskilt se till att avvecklingen av konkursen inte

fördröjs i onödan. Myndigheten fär, när den finner del lämpligt, inventera konkursboets kassa och övriga tillgångar saml begära redovisning av förvaltaren. Om särskilda omständigheter motiverar det, får myndigheten utse en eller flera revisorer för granskning av boets räkenskaper och förvaltningen i övrigt.

28 § Tillsynsmyndigheten skall ha tillgäng lill de böcker och andra hand
lingar som rör boet.

Tillsynsmyndigheten är skyldig att på begäran lämna upplysningar om boet och dess förvaltning till rätlen, borgenärer, granskningsmän eller gäldenären.

29 § Tillsynsmyndighetens beslut enligt denna lag får inte överklagas i
andra fall än de som avses i 3 kap. 6 §.

Granskningsman

30 § Om en borgenär begär det, skall rätlen förordna en granskningsman atl med de befogenheter som anges i denna lag övervaka förvaltningen på borgenärens vägnar. Till granskningsman skall utses den som borgenären föreslär, om han är lämplig.

Granskningsmannen skall ha tillgång lill de böcker och andra handlingar som rör boel.

Om borgenären begär det, skall även en ersättare för granskningsmannen utses. Bestämmelserna om granskningsman gäller även för ersättaren.

Granskningsmannen skall entledigas om han eller borgenären gör framställning om det eller om han visar sig inte vara lämplig.

Ersättningen til! granskningsmahnen skal) betalas av borgenären.

8 kap. Försäljning av egendom

Inledande bestämmelser

1 § Boets egendom skall säljas så snart det lämpligen kan ske, om inle något annat följer av bestämmelserna i 2-5 §§, 6 § andra stycket, 8 § andra stycket, 14 § saml 12 kap. 1 § tredje stycket.

2 § Har gäldenären drivit en rörelse, får förvaltaren, om det lagligen kan ske, fortsätta rörelsen för konkursboets räkning i den män det är ändamålsenligt. Detsamma gäller om förvaltaren sedan rörelsen har lagts ned vill återuppta denna. Rörelsen fär dock fortsättas längre lid än ett år frän edgängssammanträdet endast om det finns särskilda skäl för det.

3 § Har gäldenären överklagat konkursbeslulel, får inle mol hans vilja någon egendom i boet säljas förrän hovrätten har prövat besvären.

Första stycket utgör inte hinder mot

I. sådan försäljning som föranleds av bestämmelserna i 3 kap. 7 och 8 §§
samt 2 och 10 §§ i detta kapitel, 27

2. försäljning av sådan lös egendom som är utsatt för förskämning eller Prop. 1986/87:90 snar förstörelse eller hastigt faller i värde eller kräver alltför kostsam vård,

3. försäljning i annat fall av lös egendom, i den mån medel annars skulle saknas lill betalning av uigifter för boet.

4 § Om gäldenären ger in ell ackordsförslag, får egendomen i boel inte
säljas innan ackordsfrågan har avgjorts. Vad som nu har sagts utgör inle
hinder mol en försäljning om

1. den är förenlig med ackordsförslagel,

2. den föranleds av skäl som sägs i 3 § andra stycket 1 och 2,

3. den behövs för ändamål som anges i 12 kap. 24 § eller

4. det finns andra särskilda skäl,

5 § Om en inteckningshavare eller någon annan borgenär som för sin
fordran har förmånsrätt i viss egendom yrkar att den egendomen skall
säljas genom förvaltarens försorg och om hans rätt till betalning ur egendo
men har lämnats obestridd eller fastställts genom etl lagakraftvunnet avgö
rande, får försäljning av egendomen inte uppskjutas. Delta gäller dock inte
i fråga om egendom som behövs för en rörelse under tid dä denna fortsätts
med stöd av 2 § och inle heller om förvaltaren anser atl anstånd är nödvän
digt för all förhindra all konkursboet tillfogas avsevärd förlust eller atl
genomförandet av ett ackord väsentligt försväras saml anstånd inte är
oskäligt mot borgenären.

Försäljning av fast egendom

6 § Om fast egendom finns i boet, får förvaltaren begära all den säljs exekutivt. Egendomen får också säljas på annat sätt, om förvaltaren anser att det är fördelaktigare för boet.

Har en exekutiv auktion hållils pä fast egendom som hör till boet utan alt någon försäljning har kommit lill stånd, behöver förvaltaren inte vidta ytterligare åtgärder för egendomens försäljning. Har någon exekutiv auktion inle ägt rum men finns det anledning atl anta all en sådan auktion inte kommer alt leda till försäljning, behöver förvaltaren inle vidta nägon åtgärd för alt sälja egendomen, om samtycke lill det har lämnats av de borgenärer som i konkursen kan göra gällande fordringar som skall utgå med särskild förmånsrätt ur egendomen.

Har en exekutiv auktion blivit utlyst på boets fasta egendom, skall förvaltaren före bevakningssammanträdel avlämna den behållning som under konkursen uppkommit av egendomen. Behållning som inle avlämnas före bevakningssammanträdet skall, om egendomen säljs, avlämnas före tillträdesdagen och i annat fall innan utdelning sker i konkursen.

Förvaltaren skall även senast vid bevakningssammanträdet anmäla arvode, andra kostnader och sådana fordringar som kan göras gällande i konkursen och som bör beaktas vid försäljning av egendomen. När förvaltaren gör en anmälan pä en borgenärs vägnar, skall han skriftligen underrätta denne om det.

Försäljning av lös egendom

7 § Försäljning av lös egendom som inte sker genom fortsättande av
gäldenärens rörelse skall ske på auktion eller på annat sätt efter vad
förvaltaren anser vara mest fördelaktigt för boet, 28

Lös egendom i vilken en borgenär har panträtt eller någon annan sär- Prop. 1986/87:90 skild förmånsrätt får inle utan hans samtycke säljas på annat sätt än på auktion, om hans rätt är beroende av försäljningen. Även om samtycke inte lämnas, får egendomen säljas pä annat sätt än pä auktion, om det är sannolikt atl högre pris uppnås därigenom och om tillsynsmyndigheten medger det.

Samtycke enligt andra stycket krävs inte när förvaltaren genom fond-kommissionär säljer värdepapper, noterat på fondbörs eller på sådan marknad som avses i 2 § andra stycket lagen (1979:749) om Stockholms fondbörs, till gällande börs- eller marknadspris eller när det är fråga om försäljning av lös egendom genom fortsättande av gäldenärens rörelse.

8 § När ett fartyg som inte är infört i skeppsregistret eller i motsvarande
utländska register, ett luftfartyg som inle är registrerat, gods i fartyg eller
gods i luftfartyg skall säljas, fär förvaltaren, om egendomen finns inom
landet, begära att den säljs exekutivt.

Uppkommer fråga om atl sälja ett registrerat skepp, ell registrerat luftfartyg eller intecknade reservdelar till luftfartyg och finns egendomen inom landet, tillämpas 6 § första och andra styckena.

Skall gäldenärens rätt lill andel i inteckning som belastar hans luftfartyg eller reservdelar lill luftfartyg säljas, skall förvaltaren före försäljningen skaffa en särskild inteckningshandling på det belopp som tillkommer gäldenären, om det inte finns laga hinder mol det. Skall en inteckningshand-iing som innehas av gäldenären och för vilken han är personligen ansvarig säljas, är förvaltaren skyldig att, om inle gäldenären medger alt handlingen fär säljas med bibehållen ansvarighet, förse handlingen med en påskrift som befriar gäldenären från ansvarighet. Något medgivande av gäldenären krävs dock inle, om denne har avvikit eller pä något annat sätt håller sig undan.

Med fartyg likställs i denna lag ett fartyg under byggnad. Vad som sägs om skeppsregistret skall då i stället gälla skeppsbyggnadsregistret.

9 § Bestämmelserna i 6 § Ijärde stycket tillämpas även när lös egendom
som tillhör gäldenären skall säljas exekutivt under konkursen. I etl sådant
fall skall förvaltaren dessutom, i den mån del behövs, i ärendet föra talan
för de borgenärer som har förmänsrätt enligt 10 § förmånsrätlslagen
(1970:979) och skriftligen underrätta sådan borgenär om ett yrkande som
han framställer pä dennes vägnar.

10 § En borgenär som innehar lös egendom med handpanträtt får själv
ombesöria alt egendomen säljs på auktion eller, när det är fråga om
värdepapper som är noterat på fondbörs eller på sådan marknad som avses
i 2 § andra stycket lagen (1979:749) om Stockholms fondbörs, genom
fondkommissionär lill gällande börs- eller marknadspris. En sådan försälj
ning får dock inte utan förvaltarens samtycke äga rum tidigare än fyra
veckor efter edgängssammanträdet. Borgenären skall minst en vecka in
nan han vidtar åtgärd för egendomens försäljning ge förvaltaren tillfälle att
lösa in egendomen. Om det är fråga om ett fartyg eller gods i fartyg eller i
luftfartyg eller intecknade reservdelar lill luftfartyg, skall egendomen säl
jas exekutivt.

Borgenären skall minst tre veckor i förväg underrätta förvaltaren om lid och plats för en auktion som inte hålls i exekutiv ordning.

Har egendomen sålts pä annat sätt än exekutivt, skall borgenären för .yg

förvaltaren redovisa vad som har flutit in.

Vill inte borgenären själv sälja egendomen, fär förvaltaren ombesörja Prop. 1986/87:90 försäljningen. En inteckning i luftfartyg eller i reservdelar till luftfartyg som har lämnats som pant av den inlecknade egendomens ägare får dock inte säljas av förvaltaren. Han får bara låta sälja den rätt till andel i inteckningen som enligt vad som är särskilt föreskrivet kan tillkomma gäldenären.

Kungörande av auktion i vissa fall

11 § Om konkursboets egendom skall säljas på auktion genom förvaltarens försorg, skall han låta kungöra auktionen på det sätt och inom den tid som föreskrivs för kungörande av exekutiv auktion på sådan egendom som del är fräga om. Kungörelsen behöver dock inle i något fall införas i Posi-och Inrikes Tidningar.

Första stycket tillämpas ocksä beträffande en auktion som enligt 10 § ombesöris av en borgenär.

12 § Förvaltaren får kungöra en av honom utsatt auktion i mindre ut
sträckning än som följer av II § första stycket, om han anser atl del är
tillräckligt. Detta gäller dock inte i fråga om kungörande av

1. auktion på fast egendom, registrerat skepp, registrerat luftfartyg eller inlecknade reservdelar lill luftfartyg, om inte gäldenären samtycker till det,

2. auktion på någon annan lös egendom i vilken en borgenär har panträtt eller någon annan särskild förmånsrätt, om inte borgenären samtycker lill det.

Sådant samtycke av gäldenären som sägs i första stycket 1 krävs inte, om gäldenären har avvikit eller på något annat sätt håller sig undan.

13 § Förvaltaren bör i god tid före en av honom utsatt auktion pä lös
egendom särskilt underrätta varie känd borgenär som har panträtt eller
någon annan särskild förmänsrätt i egendomen om auktionen.

Indrivning av fordringar

14 § Förvaltaren skall så snart det lämpligen kan ske vidta åtgärder för att driva in utestående fordringar. Kan en fordran inle drivas in inom rimlig tid, får den säljas som annan lös egendom.

9 kap. Bevaknings- och anmärkningsförfarandet

Bevakning

1 § Rätten får efter framställning frän förvaltaren besluta alt bevakningsförfarande skall äga rum i konkursen. Bevakning bör äga rum, om fordringar ulan förmänsrätt kan antas erhålla utdelning i konkursen.

2 § Beslutar rätten att bevakningsförfarande skall äga rum, skall rätten bestämma inom vilken lid bevakning skall ske. Tiden för bevakning skall utgöra minst fyra och högst tio veckor från dagen för beslutet atl anordna bevakningsförfarandet. , 30

1 § Rätlen skall genast kungöra vad som har beslutats enligt 1 och 2 §§. Prop. 1986/87:90

2 § En borgenär skall inom den tid som har beslämts för bevakning av fordringar skriftligen hos rätten anmäla sin fordran och den förmånsrätt han vill göra gällande. Undantag från denna skyldighet följer dock av

4 kap. 21 §, 5 kap. 8 § och 17 § andra stycket saml 5 § i detta kapitel.

Alt en fordran som omfattas av lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs i vissa fall bevakas genom förvaltaren följer av den lagen.

5 § En borgenär som till säkerhet för sin fordran har panträtt i fast eller
lös egendom behöver inle bevaka fordringen för all få rätt lill betalning ur
den pantsatta egendomen.

En borgenär som har en fordran hos ett bankaktiebolag, en sparbank eller en central föreningsbank pä grund av en insättning pä räkning behöver inle bevaka sin fordran i kreditinstitutels konkurs, om uppgift om fordringen har lämnats enligt 7 kap. 13 § ijärde stycket.

6 § 1 bevakningsinlagan skall fordringens belopp anges, om del är möj
ligt. Grunden för fordringen skall framgå tydligt. Om förmånsrätt yrkas,
skall borgenären ocksä tydligt ange grunden för den. Inlagan skall vara
egenhändigt undertecknad av borgenären eller borgenärens ombud.

Vid bevakningsinlagan skall borgenären i original eller bestyrkt kopia bifoga de handlingar som han vill åberopa till stöd för sitt anspråk.

Bevakningsinlagan och de handlingar som har bifogals denna skall ges in i tvä exemplar.

7 § Genast efter bevakningstidens utgång skall rätten överlämna del ena
exemplaret av de inkomna bevakningshandlingarna till förvaltaren.

Förvaltaren skall skyndsamt upprätta en förteckning över de fordringar som har bevakats. För varje fordran anges dess belopp och, om förmånsrätt har yrkats, den åberopade grunden därför saml den plats i förmånsrällsordningen som fordringen får enligt borgenärens yrkande. Kopior av förteckningen skall skickas till rätten och tillsynsmyndigheten.

Anmärkning

8 § När rätten beslutar att bevakning skall äga rum, skall rätten samti
digt, efter samråd med förvaltaren, bestämma

1. den tid inom vilken anmärkningar får framställas mot bevakningarna,

2. var de till förvaltaren överiämnade bevakningshandlingarna skall hållas tillgängliga för granskning,

3. lidpunkten för det förlikningssammanlräde som skall hållas inför
rätten om anmärkningar framställs.

Om del visar sig vara lämpligare, får elt beslut enligt första stycket fattas senare, dock senast vid bevakningstidens utgång.

Anmärkningstiden skall bestämmas så att den utgör minst tvä och högst fyra veckor räknat från bevakningstidens utgång. Om det behövs med hänsyn lill förhållandena i konkursen, fär en längre anmärkningstid fastställas. Föriikningssammanträdet fär inle hällas tidigare än tvä eller senare än fyra veckor frän utgången av anmärkningsliden.

Underrättelser om vad rätten har bestämt enligt denna paragraf skal!
tillställas förvaltaren, tillsynsmyndigheten, gäldenären samt de borgenärer
som har bevakat fordringar i konkursen. 31

9 § Förvaltaren skall granska bevakningshandlingarna och, om han fin- Prop. 1986/87:90 ner anledning till anmärkning mol något yrkande om betalnings- eller förmånsrätt, skriftligen anmäla det till rätten inom den tid som har bestämts enligt 8 § första stycket 1. 1 anmärkningsskriften skall grunden för anmärkningen anges tydligt. Skriften skall vara egenhändigt undertecknad av förvaltaren eller dennes ombud.

Även en borgenär som har bevakat en fordran i konkursen och gäldenären får framställa anmärkning mot en bevakning. En sådan anmärkning skall framställas inom den lid och på det sätt som anges i första stycket.

Anmärkningsskriften och de handlingar som åberopas lill stöd för anmärkningen skall ges in i två exemplar.

10 § Om en anmärkning görs av någon av dem som har rätt till det, gäller den också för de andra, även om de inte har tagit del i anmärkningen.

11 § Den som har rätt all framställa anmärkning mot en bevakning får efter anmärkningslidens utgång lill stöd för en gjord anmärkning åberopa även en annan omständighet än sådan som har angetts i anmärkningsskrif-len. Efter förlikningssammanträdet får dock en ny omständighet som innebär att grunden för anmärkningen ändras åberopas endast om omständigheten varken var eller borde ha va.-it känd för den anmärkningsberättigade eller om del i övrigt finns särskilda skäl för att ändå lillåta alt omständigheten åberopas.

Om en ny omständighet åberopas i ett annat sammanhang än vid förlikningssammanträdet eller vid en förhandling, gäller i fråga om formen för åberopandet vad som föreskrivs om anmärkning i 9 § första stycket.

12 § En borgenär får den betalnings- och förmånsrätt som han har yrkat i
sin bevakning, om del inte på rätt sätt och i rätt tid har framställts någon
anmärkning mol den. Att anmärkning inle har framställts hindrar dock inte
att talan om återvinning väcks vid domstol.

Har ett yrkande om förmånsrätt lämnats utan anmärkning, får det inte gå ut över dem som enligt lag har företräde lill betalning ur viss egendom. Etl yrkande om förmånsrätt som inte avser någon i lag föreskriven förmånsrätt är ulan verkan, även om någon anmärkning inte har framställts mot yrkandet.

7i'/.f/ angående en bevakad fordran

13 § Tvistefrågor som har uppkommit genom framställda anmärkningar och som inte har förlikts skall handläggas vid ett förlikningssammanlräde inför rätlen. Vid detta får förvaltaren, borgenärerna och gäldenären föra talan. Till sammanträdet skall förvaltaren, de borgenärer mot vars bevakningar anmärkningar riktats och de som framställt anmärkningarna kallas.

Förvaltaren skall närvara vid sammanträdet. Att han uteblir hindrar dock inte att sammanträdet genomförs. Tillsynsmyndigheten har rätt att delta vid sammanträdet.

Rätten skall vid sammanträdet utreda tvistefrågorna och söka åstadkom
ma förlikning. De närvarande som har rätt att föra talan får med bindande
verkan för dem som har uteblivit medge alt en anmärkning förfaller eller
inskränks eller uppdra åt förvaltaren att ingå förlikning med en borgenär
mot vars bevakning en anmärkning har gjorts. Är både en borgenär och en
borgensman eller någon annan som förutom gäldenären ansvarar för bor- 32

genärens fordran närvarande och kan de inle enas. gäller borgenärens Prop. 1986/87:90 mening om inte de andra löser ut honom eller ställer betryggande säkerhet för fordringen,

14 § Beslut enligt 13 § tredje stycket får överklagas av deri som enligi 13 § första stycket är taleberättigad. om han anser att beslutet inte har tillkommit på lagligt sätt. Beslutet överklagas genom besvär lill hovrätten inom två veckor från dagen för beslutet. Om inte hovrätten förordnar annat, skall beslutet gälla omedelbart.

15 S Tvistefrågor som inte har blivit föriikta skall prövas av rätlen vid en förhandling. Rätten skall vid föriikningssammanträdet forbereda de återstående tvistefrågorna så atl de kan behandlas slutligt vid förhandlingen.

Förhandlingen skall om möjligt hällas i omedelbar anslutning till föriikningssammanträdet. Om det inte sker, skall rätten säua ut förhandlingen till en dag inom fyra veckor efter sammanträdet eller, om det finns särskilda skäl för det. senare dag. Till en sådan förhandling skall förvaltaren, de borgenärer mot vars bevakningar anmärkningarna rikiais och de som framställt anmärkningarna kallas.

16 S Tvistefrågor angående fordringar som har bevakats skull prövas
snarast och om möjligt avgöras på en gång. Kräver vissa fordringar längre
tid för atl utredas och prövas skall rätten besluta särskilt över de tvistefrå
gor som kan avgöras tidigare. Beror någon borgenärs anspråk på prövning
en i en särskild rättegång, fär det inle fördröja avgörandet. I sådant fall
skall ratten fastställa hans rätt i konkursen för de! belopp som kan bli
bestämt genom dom i den rättegången.

Har ell ackordsförslag tagits upp, får rättens prövning av en tvistefråga skjutas upp lill dess ackordsfrågan har avgjorts, om det är ändamålsenligt.

17 § Förlikning angående en anmärkning som har ft-amställts mot en fordran får inte ingås på något annat satt ån som sägs i 13 5. om inte alla vars rätt är beroende av förlikningen samtycker till det.

18 § Om ett beslut varigenom en anmärkning mot en fordran har ogillats ändras av högre rätt. gäller det även för dem som inte har sökt ändring i beslutet.

19 § Genom eit beslut i en tvist angående en bevakad fordran avgörs endast vilken rätt som tillkommer fordringen i konkursen.

Ejlcrhcvakning

20 § Om bevakningsförtarande har ägt rum, får en borgenär som efter bevakningstidens utgång vill anmäla en fordriin eller yrka förmånsrätt skriftligen göra det på det säll som föreskrivs i 6 §.

Som ersättning för de kostnader för kungörelse, kallelser och underrät
telser som föranleds av efierbevakningen skall borgenären till staten i
förskott erlägga en avgift motsvarande tre procent av basbeloppet enligi
lagen (1962:381) om allmän försäkring. !<}

} Riksdancn 1986187. I saml. Nr 90

21 § När en fordran har efierbevakats, skall rätten så snart som avgiften Prop. 1986/87:90
enligt 20 § andra stycket har betalts överlämna det ena exemplaret av
bevakningshandlingarna lill förvaltaren och. efter samråd med denne, be
stämma

1. den tid inom vilken anmärkningar får framställas mot bevakningen.

2. var de lill förvaltaren överlämnade bevakningshandlingarna skall häl
las tillgängliga för granskning,

3. tidpunkten för del förlikningssammanträde som skall hållas inför
rätten om anmärkningar framställs.

Anmärkningstiden skall bestämmas så all den utgör minst två och högst fem veckor räknat från den dag dä avgiften enligt 20 8 andra stycket betalades. Föriikningssammanträdet inför rätten skall hållas inom fyra veckor frän anmärkningslidens utgång.

Underrättelser om att en fordran har efierbevakats och vad rätten har bestämt enligt första stycket skall tillställas förvaltaren, tillsynsmyndigheten, gäldenären samt de borgenärer som har bevakat fordringar i konkursen,

22 § Utöver bestämmelserna i 20 och 21 §S gäller beträffande efterbe-
vakning i tillämpliga delar vad som föreskrivs om bevakning.

Om flera efterbevakningar har gjorts, skall de om möjligt handläggas gemensamt.

10 kap. Avskrivning av konkurs

1 § Om rätten efter att ha hört förvaltaren finner alt konkursboets tillgångar inte räcker till betalning av uppkomna och väntade konkurskostnader och andra skulder som boel har ådragit sig. skall rätlen besluta om avskrivning av konkursen.

2 § Konkursen får inte avskrivas enligt 1 S förrän bouppteckningen har beedigats och förvaltaren har fullgjort vad som åligger honom enligt 7 kap. 15 §.

Om del finns något hinder mol all bouppieckningsed avläggs av gäldenären eller någon annan inom skälig lid och om del saknas anledning att anta atl del genom edgången skulle visa sig att tillgångar finns till betalning av konkurskostnaderna och andra skulder som boet har ådragit sig, fär konkursen avskrivas trots au edgången inle har fullgjorts.

3 S Om någon fordran inte görs gällande och inte heller kan antas komma atl göras gällande, skall rätten efter anmälan av förvaltaren genast besluta om avskrivning av konkursen. Om rätlen har beslutat atl bevakningsförfa-rande skall äga rum. får konkursen avskrivas försi efter bevakningslidens utgång.

4 § Om det återstår tillgångar i boel när förvaltaren har betalt konkurskostnaderna och andra skulder som boet har ådragit sig. skall han

1. om det i fall som avses i I § står klart hur kvarvarande tillgångar skall
fördelas och om tillsynsmyndigheten medger det. tillställa berättigad bor
genär vad som tillkommer denne.

2, i övriga fall återställa egendomen till gäldenären. 34

5 § Om ny lillgång blir känd efter del att konkursen har avskriviis enligt Prop. 1986/87:90 I §. skall 11 kap. 19-21 SS gälla i tillämpliga delar.

11 kap. Utdelning

Inledande bcsiämmelser

\ § Om konkursen inle avskrivs, skall boets pengar, i den mån medlen inle går åt lill betalning av konkurskostnaderna och andra skulder som boet har ådragit sig, delas ut till borgenärerna i den ordning som föreskrivs i detta kapitel. Utdelningen skall äga rum i enlighet med den rätt lill betalning som tillkommer borgenärerna.

2 § Utdelning skall ske så snart som all tillgänglig egendom har förvandlats lill pengar. Om egendom i sädana fall som avses i 8 kap. 6 § andra stycket eller 8 S andra stycket inle har blivit såld, utgör det inte hinder för utdelning. Har bevakningsförfarande ägt rum, får utdelning inte ske förrän den enligt 9 kap. 8 § bestämda anmärkningstiden har gått ut och, om anmärkning har framställts, föriikningssammanträde har hållits.

3 S När ett ackordsförslag är under prövning, får förvaltaren vänta med utdelning till dess ackordsfrågan har avgjorts, om det motiveras av förslaget.

Utdelningsförfarandet

4 § När utdelning skal! ske, skall förvaltaren upprätta etl förslag lill
utdelning. Förvaltaren skal! dä beakta alla de fordringar och förmånsrätter
som dittills har bevakats eller efierbevakats i konkursen eller, när bevak
ning inte har behövts, de fordringar och förmånsrätter som dittills har
gjorts gällande eller annars är kända för förvaltaren.

Förslaget skall för varje däri upptagen borgenär ange

1, beloppet av hans fordran med den ränta varpå utdelningen skall
beräknas,

2, den förmånsrätt som följer med fordringen och

3, den utdelning som belöper på fordringen.

I förslaget skall också anges om det föreligger någon sådan omständighet som enligt 10 S andra eller tredje stycket medför inskränkning i borgenärens rätt att lyfta den utdelning som belöper på fordringen eller om del har betalts ut medel i förskott,

Tili förslaget skall bifogas en redogörelse för förvaltningen av den egendom för vilken niedel avsedda lill utdelning har flutit in. .v redogörelsen skall framgå hur mycket som genom försäljning eller på annat sätt har flutit in för egendomen saml, om inte hela detta belopp enligt förslaget delas ut. för vilka andra ändamål återstoden har tagits i anspråk. Om medel som delas ut har flutit in för egendom vari särskild förmånsrätt har funnits, skall uppgifterna lämnas särskilt för den egendomen.

5 § När elt uldelningsförslag har upprättats, skall förvaltaren genast skic
ka förslaget med bifogad förvaltningsredogörelse lill rätten och tillsyns
myndigheten. 5

6 S Rätten skall kungöra att ett utdelningsförslag har upprättats, så snart Prop. 1986/87:90
det utlåtande som tillsynsmyndigheten enligt 13 kap. 5 § ska!! avge över

förvaltarens slutredovisning har kommit in til! rätlen.

Utdelningsförslaget och förvaltningsredogörelsen skall hållas tillgängliga hos rätlen och tillsynsmyndigheten för den som vill ta del av handlingarna. En uppgift om delta skall las in i kungörelsen.

Den som vill framställa invändning mot utdelningsförslagel skall göra del hos rätten senast den dag som rätten bestämmer och anger i kungörelsen. Denna dag skall bestämmas så all tre veckor förflyter från den lidpunkt då kungörelsen kan antas bli införd i Post- och Inrikes Tidningar.

7 S När tiden för invändning har gått ut, skall rätten fastställa utdelningen
i konkursen i enlighet med utdelningsförslagel, om det inte genom invänd
ning eller på något annat sätt framgår att fel eller brist som inverkar pä
någons rätt föreligger.

Om en fordran eller en förmånsrätt inte har bevakats eller efierbevakats senast då utdelningsförslaget upprättades, fastän bevakningsskyldighel har förelegat, är en invändning atl fordringen eller förmånsrätten borde ha tagils upp i utdelningsförslagel utan verkan.

Om rätten finner att utdelning inte bör fastställas enligt förslaget, skall rätten antingen göra behövliga ändringar i det och fastställa det sålunda ändrade förslaget eller återförvisa ärendet till förvaltaren. All elt nytt uldelningsförslag har upprättats skall kungöras endast om del finns skäl til! det. Om kungörelse inte utfärdas, skall de borgenärer som berörs av andringarna i utdelningsförslagel underrättas om del. 1 sådant fall skall invändning mot förslaget framställas inom tre veckor från dagen efter den då underrättelserna sändes ut. Slutdagen skall anges i underrättelsen.

8 § Om rätten anser all det finns anledning all inte fastställa utdelning
enligt förslaget, skal! den genom underrättelser bereda förvaltaren och den
för vilken en ifrågasatt ändring skulle vara lill nackdel tillfälle atl yttra sig.
om det inle är uppenbart obehövligt. Den som har framställt invändning
mot utdelningsförslaget skall få tillfälle att la del av ett yttrande, om det
inle är obehövligt.

Rätlen får hålla förhandling för att pröva en fråga om atl fastställa utdelningsförslagel. Förhandling skall hållas, om del begärs av den som har framställt invändning mot förslaget, den för vilken en ifrågasatt ändring skulle vara till nackdel eller, i fråga om återvinning, förvaltaren. Till förhandlingen skall nu nämnda personer alltid kallas.

Uihfiulning av utdelningsmcdel

9 § När beslutet att fastställa utdelningen och beslut all bestämma ar
vode till förviiltareii har vunnit laga kraft, skall förvaltaren snarast lill bor
genärerna skicka de medel som tillkommer dem, om inle hinder mol
utbetalning enligt 10 S andra eller tredje stycket föreligger.

Har förvaltaren skickat medlen till en borgenär under dennes senast kända adress, behöver förvaltaren inte vidta någon ytterligare åtgärd för att verkställa betalningen. När medlen har skickats till borgenärerna, skall förvaltaren anmäla det lill rätten och liilsynsmyndigheien.

10 § Innan besluten all fastställa utdelning och att bestämma arvode till

förvaltaren har vunnit laga kraft, får medel som tillagts en borgenär betalas 36

ut endast om borgenären ställer säkerhet. Har tiden för överklagande av Prop. 1986/87:90 besluten löpt ut, får dock, utan att säkerhet ställs, utbetalning ske till borgenär som inte lill sin nackdel berörs av besvär som anförts mot nägot av besluten.

Är en fordran beroende av något sådant villkor som avses i 5 kap. 10 S. får utdelningen för fordringen inle betalas ut förrän villkoret uppfyllts. Detsamma gäller i fråga om en tvistig fordran innan den har fastställts av domstol. När fordringen har fastställts men innan faslställelsebesluiet har vunnit laga kraft, får medlen betalas ut endast om borgenären ställer säkerhet.

Om bevakningsförfarande har ägt rum, får utdelning för en fordran som har efierbevakats inte betalas ut under den tid inom vilken anmärkningar fär framställas mot efierbevakningen.

Om en borgenär som har lyft utdelning blir skyldig att till konkursboet betala tillbaka vad han har fått, skall han betala ränta på beloppet. Räntan beräknas enligi 5 § räntelagen (1975:635) från den dag då medlen betalades ut till och med den dag då skyldigheten atl återbära medlen inträder och enligt 6 § räntelagen för liden därefter.

11 § Säkerhet enligt 10 § skall beslå av pant eller borgen. Borgen skall
ställas såsom för egen skuld och. om den ingås av två eller flera personer
gemensamt, vara solidarisk.

Om en bank eller något annat jämförbart kreditinstitut skall ställa säkerhet, fär förvaltaren godia en utfästelse av institutet att infria den förpliktelse som säkerheten skall avse.

Staten, kommun, landstingskommun och kommunalförbund behöver inle ställa säkerhet.

12 § En borgenär förlorar sin rätt til! utdelning, om han inte gör anspråk
på medlen inom två år räknat från

1. dagen då beslutet att fastställa utdelningen vann laga kraft, eller

2. den senare dag då borgenären blev berättigad att lyfta medlen ulan alt
ställa säkerhet.

De medel som borgenär har förioral sin rätt till skall fördelas mellan de borgenärer som har bevarat sin rätt och i andra hand överlämnas till gäldenären.

13 § När medel som har tillagts en borgenär i elt förslag till utdelning
betalas ut. har borgenären rätt också lill den ränta som har upplupit på
medlen från den dag då utdelningsförslagel upprättades.

Förskoftsbelalning

14 § Innan utdelning äger rum, får förvaltaren självmant eller på begäran
av en borgenär betala ut utdelningsmedel i förskott i enlighet med vad som
föreskrivs i 15 §.

Även om en borgenär har fått betalt i förskott för sin fordran, skall den tas upp i utdelningsförslagel.

15 § Förskottsbetalning skall utgå för en fordran med förmånsrätt, om
del lämpligen kan ske.

Förskottsbetalning skall utgå för en fordran utan förmånsråtl. om del är 37

uppenbart att tillgångarna räcker till betalning av tio procent av sådana Prop. 1986/87:90 fordringar och det inle finns särskilda skäl mol del.

Förskottsbetalning för en fordran utgår endast i den mån det kan antas att utdelning kommer atl belöpa på denna. Är fordringen beroende av villkor eller tvistig, får förskott inte betalas ut. När bevakningsskyldighet föreligger, får förskottsbetalning ske endast lill en borgenär som har bevakat sin fordran i konkursen,

16 § Har en borgenär begärt förskottsbetalning, kan förvaltaren kräva att
borgenären ställer säkerhet för att medlen återbetalas, om del visar sig att
borgenären saknar rätt att behälla vad som betalas till honom. 1 fråga om
sådan säkerhet gäller 11 §.

Vad som föreskrivs i 10 8 fjärde stycket om skyldighet all beiala ränta skall tillämpas även vid återbetalning av medel som har betalts ut i förskott.

17 !j Om förvaltaren vägrar förskottsbetalning med begärt belopp, fär
borgenåren hänskjuta frågan till rättens prövning.

När en konkurs anses avslutad m.m.

18 § En konkurs anses avslutad när tingsrätten har fastställt utdelning enligt 7 §. Detta gäller även om en tvist angående en fordran som har gjorts gällande i konkursen eller en fråga om underhäll åt gäldenären ännu inte är slutligt avgjord eller nägon ytterligare lillgång lill följd av rättegång eller pä något annat sätt senare kan komma atl tillföras konkursboet.

Även om konkursen är avslutad, får elt ackordsförslag som har getts in tidigare prövas enligt 12 kap.

Eflenitdelning

19 § Blir medel tillgängliga för utdelning efter det alt uldelningsförslag enligt 4 § har uppråtlats, skall förvaltaren dela ut dem lill borgenärerna.

20 § Om det är oklart hur medlen skall fördelas, skall ett förslag till efterutdelning upprättas. I sådant fall tillämpas bestämmelserna i detta kapitel om utdelning, utbetalning av utdelningsmedel och förskottsbetalning.

- I förslaget till efterutdelning kan utdelning beräknas även för en fordran som har blivit kand efter det att utdelningförslag enligt 4 8 upprättades. En fordran fär beaktas ulan bevakning trots all bevakningsförfarande förut har varit anordnat i konkursen. Har så inte varit fallet, får rätten emellertid besluta om bevakningsförfarande inför efleruidelningen.

Av nytillkomna medel skall en borgenär för en fordran som inle har tagits upp i utdelningsförslag enligt 4 8 först sä långt medlen räcker tilldelas så mycket som skulle ha tillagts fordringen, om denna hade beaktats i utdelningsförslaget. Därefter får han tillsammans med övriga borgenärer la del i vad som kan återstå.

21 § Om förvaltaren anser att de nytillkomna medlen kan fördelas utan
all förslag lill efterutdelning upprättas och om tillsynsmyndigheten medger

det. får han dela ut medlen lill berättigade borgenärer ulan atl föreskrifter- 38

na i del föregående i detta kapitel iakttas. För utbetalningen gäller dock 9 § Prop. 1986/87:90 andra stycket. En borgenär förlorar sin rätt till utdelning, om han inle gör anspråk på medlen inom två år räknat från det alt förvaltaren har anmält till rätlen alt han har skickat medlen till borgenären.

Första stycket tillämpas också för del fall att del finns skäl atl upprätta elt Uldelningsförslag men medlen inte förslår till betalning av de därmed förenade kostnaderna.

Viss anmälningsskyldighet m.m.

22 § Om utdelning eller efterutdelning har utfallit på etl företagshypo-leksbrevs belopp, skall förvaltaren anmäla delta till inskrivningsmyndigheten. Anmälan skall göras sedan beslutet att fastställa utdelningen eller efleruidelningen har vunnit laga kraft eller, i fall som avses i 21 §. när utbetalningen har ägt rum. Tillsammmans med anmälningen skall förvaltaren sända in utdelningsförslaget eller någon annan handling som visar fördelningen.

När inteckningsborgenären lyfter betalning, skall detta antecknas på hypoteksbrevet.

12 kap. Ackord i konkurs m. m.

Frivillig uppgörelse

1 § Visar gäldenären alt han har kommit överens om betalningen av sina
skulder eller på annat sätt träffat uppgörelse med de borgenärer vars
fordringar har bevakats eller, när bevakning inle behövs, vars fordringar är
kända för förvaltaren, skall rätten på ansökan av gäldenären besluta om
nedläggning av konkursen. Innan beslut meddelas skall förvaltaren höras.

Om bevakningsförfarande äger rum. får beslut om atl lägga ned konkursen inte meddelas före bevakningslidens utgång.

Rätten kan förordna all boets egendom inte lår säljas innan ansökningen har prövats, om egendomen inte behöver säljas av någon sådan anledning som avses i 8 kap, 3 8 andra stycket 2 och 3.

2 § Ett beslut att lågga ned konkursen skall kungöras.

Innan egendomen i boet återställs till gäldenären, skall konkurskostnaderna och andra skulder som boet har ådragit sig tas ut ur egendomen.

År någon kostnad eller skuld tvistig. skall förvaltaren sätta in behövliga medel till betalning av kostnaden eller skulden i den bank som parterna enas om. Räntan skall tillkomma den som slutligen blir berättigad till medlen.

A(. kord.sförslrig iii. in.

3 8 Reglerna i 4-28 88 om ackord är tillämpliga endast i en konkurs i vilken det har beslutats att bevakningsförtarande skall äga rum.

4 8 Om gäldenären vill bjuda ackord, skall han tillställa rätten ett ack-oidsförslag. I förslaget skall anges

1. hur mycket gäldenären bjuder i betalning,

2. når betalningen skall ske.

3. ont säkerhet har ställts lor ackordet och vari säkerheten i så fall

består. 39

5 § Ett ackord får avse att fordringar som tillkommer de borgenärer som Prop. 1986/87:90
enligt 11 8 har rätt att rösta om förslaget sätts ned och betalas på närmare

angivet sätt. Ackordet skall ge likaberättigade borgenärer lika rätt och minst tjugofem procent av fordringarnas belopp, om inte en lågre ackords-procent godkänns av samtliga kända borgenärer som har bevakat fordran och skulle omfattas av ackordet eller om det finns synnerliga skål för lägre utdelning. Betalning av föreskriven minsta utdelning skall ske inom etl år efter det all ackordet har fastställts, om inte samtliga nämnda borgenärer godkänner en längre betalningstid.

Elt ackord får innehålla villkor att borgenärer får full betalning intill etl vissi belopp, om avvikelsen kan anses skälig med hänsyn lill omfattningen av boet och övriga omständigheter. Avvikelser lill nackdel för en viss borgenär får också äga rum, om han medger del,

Elt ackord får även avse all gäldenären endast får anstånd med betalningen eller annan särskild eftergift. Forsla och andra styckena gäller i tillämplig utsträckning,

6 § Etl ackordsförslag får tas upp endast om det kommer in till rätten före
den dag då kungörelsen om utdelningsförslagel i konkursen är införd i
Post- och Inrikes Tidningar eller, när utbyte enligi 15 kap, 2 8 sker, före
den dag dä underrättelserna sändes ut.

Om ackordsförslagel har kommit in i rätt tid, skall rätten inhämta yttrande av förvaltaren huruvida förslaget bör föreläggas borgenärerna. Avstyrker förvaltaren all del sker. får förslaget las upp endast om rätten finner synnerliga skål till det.

7 § Möter enligt 4-6 §8 hinder mot alt ackordsförslagel las upp, skall del
avvisas.

Sammanlräde för prövning av ackordsjörslag

8 § Om ackordsförslagel las upp. skal! borgenärerna genast kallas lill etl
sammanträde inför rätten för att pröva förslaget. Innan gäldenären har
avlagt ed enligt 6 kap. 3 8, får kallelse utfärdas endast om det finns
synnerliga skäl för del. Kallelsen lill sammanträdet skall kungöras.

Sammanträdet får inle hållas tidigare än tre veckor efter det att ackordsförslaget togs upp och inle heller innan tvistefrågor som har uppkommit genom anmärkningar mot bevakade fordringar har handlagts vid föriikningssammanträdet.

9 § Förvaltaren skall snarast till rätlen inkomma med yttrande huruvida
han anser att ackordsförslagel bör antas av borgenärerna. Yttrandet skall
hållas tillgängligt för borgenärerna vid sammanträdel för prövning av ack
ordsförslagel, om det inte har sänts till dem tidigare,

10 § Vid sammanträdet för prövning av ackordsförslagel bör förvaltaren
närvara. Om gäldenären inte kan infinna sig personligen, bör han skicka ell
ombud.

Förvaltaren skall tillhandahålla en förteckning över de borgenärer som
har rätt all rösta i ackordsfrågan, med uppgift om de fordringsbelopp för
vilka rösträtt fär utövas. Har del mot någon av dessa fordringar framställts
anmärkning som inle har prövats eller har. om efterbevakning har skett, 40

anmärkningsliden ännu inte gäll ut, skall det särskilt anges i förteckningen. Prop. 1986/87:90

Om gäldenären inte har avlagt ed enligt 6 kap. 3 8. skall anledningen till det uppges vid sammanträdet.

11 8 Vid omröstning i ackordstVågan får rösträtt utövas endast för beva
kade fordringar. En borgenar som kan få täckning för sin fordran genom
kvittning eller vars fordran är förenad med förmånsrätt deltar dock inte i
omröstningen. Om borgenären helt eller delvis avslår från kvitiningsrätten
eller förmånsrätten, deltar han i motsvarande mån. Kan en borgenärs
fordran endast till viss del tackas genom kvittning eller understiger värdet
av den egendom i vilken borgenären har särskild förmånsrätt hans fordran,
deltar han med återstående del av fordringen.

En svarande som med anledning av en ålervinningstalan har fått eller kan få en fordran mot gäldenären, får ulan bevakning delta med fordringen i omröstningen.

Innebär ackordsförslagel att borgenärer som inle har förmånsrätt skall få full betalning intill visst belopp, får rösträtt inle utövas för de fordringar som därigenom får full betalning.

Med borgenärer som har förmånsrätt likställs en borgenär som tili säkerhet för sin fordran har gjort förbehåll om återtaganderätt,

12 § En anmärkning som har framställts mol en fordran uigör inte hinder
mot atl borgenären deltar med fordringen i omröstningen. Är utgången av
omröstningen beroende av om fordringen skall beaktas eller inle, skall
rätten vid sammanträdet utreda tvistefrågan och söka åstadkomma förlik
ning. De närvarande får med bindande verkan för dem som har uteblivit
medge att en anmärkning förfaller eller inskränks eller uppdra åt förval
taren att ingå förlikning med borgenären. Kan föriikning inte träffas, skall
frågan handläggas enligt vad som sägs i 17 8 första stycket för bestämman
de av omröstningens utgång. Har en anmärkning mot någon yrkad fordran
eller förmånsrätt prövats enligt 9 kap. 16 8, skall rättens avgörande dock
tillämpas vid omröstningen i ackordsfrågan, om del inle före omröstningen
visas atl avgörandet har ändrats av högre rätt.

Förlikning angående en anmärkning som har framställts mot en fordran får inte ingås på något annat sätt än som har nämnts nu, om inte alla vars rätt år beroende av förliknineen samivcker lill det.

13 § Om både en borgenär och en borgensman eller någon annan som förutom gäldenären ansvarar för borgenärens fordran vill rösta för denna i ackordsfrågan, har de tillsammans en röst, vilken beräknas efter borgenärens fordran. Kan de inle enas, gäller borgenårens mening, om inle de andra löser ut honom eller ställer betryggande säkerhet för fordringen.

14 § Gäldenären får inte återta eller ändra ackordsförslaget utan rättens medgivande. Elt yrkande om detta skall framställas senast vid sammanträdet och innan omröstningen sker.

Om en ändring i ackordsförslaget medges, får prövningen av ackordsförslaget skjutas upp lill elt fortsatt sammanträde inom ire veckor. Om ändringen inle medför att förslaget blir sämre för borgenäierna. får prövningen skjutas upp endast om det finns särskilda skäl till 4et.

Om rätten i något annat fall än som avses i andra stycket, efter alt ha
hört förvaltaren och de närvarande borgenärerna, anser att det finns sär- 41

skilda skäl för att borgenareinas prövning av ackordsförslagel skjuts upp, Prop. 1986/87:90 får ratten besluta om uppskov till ett fortsatt sammanträde inom tre vec-koi.

Borgenursinujoritcl rid ackord m. m.

15 8 Ett ackordsförslag som ger minst femtio procent av fordringsbeloppen skall anses antaget av borgenärerna, om tre femtedelar av de röstande har godtagit förslaget och deras fordringar uppgår till tre femtedelar av de röstberättigande fordringarnas sammanlagda belopp. Är ackordsprocenten lägre, skall ackordsförslaget anses antaget om tre fjärdedelar av de rostande har enats om förslaget och deras fordringar uppgår till tre fjärdedelar av de röstberättigande fordringarnas sammanlagda belopp.

16 § Anser en borgenär eller gäldenären att ett beslut genom vilket ett ackordsförslag har förkastats av borgenärerna inte har tillkommit på lagligt satt. (år han överklaga beslutet i hovrätten inom två veckor från beslutet. Gäldenären får dock överklaga beslutet endast om hans rätt kan vara beroende av det. Beslutet tillämpas omedelbart, om inte nägot annat förordnas.

Fuststcillelse nv ackord

17 § Har etl ackordsförslag antagils vid sammanträdet men finns det
enligt !9 8 anledning att inte fastställa ackordet, skall ackordsfrågan prö
vas av rätten vid en förhandling. Detsamma gäller, om det vid sammanträ
det inte kan avgöras om förslaget har antagits eller förkastats av borgenä
rerna.

Om ackordsfrågan inte skall prövas vid en förhandling, skall ratten fastställa ackordet.

Beslut i ackordsfrågan skall meddelas inom en vecka, om inle längre rådrum år nödvändigt på grund av särskilda omständigheter.

18 S Är utgången av omröstningen över ackordsförslaget beroende av om kvarstående anmärkningar godkänns eller inte och finns det i övrigt skal att fastställa ackordet, skall rätten vid förhandlingen först pröva anmärkningarna eller så många av dem alt utgången av omröstningen hlir densamma vare sig övriga anmärkningar godkänns eller inte.

19 § Ett ackord fär inte fasiställas, om

1. ärendet inte har handlagts pa toreskrivet satt och ielel kan ha inverkat
på ackordsfrågans utgång.

2, ackordet inte uppfyller de villkor som anges i 5 8.

3, det finns skälig anledning ;itt anta att gäldenären i hemlighet har gynnat någon borgenar i avsikt att inverka på ackordsfrågan eller att något annat svek har agl rum vid ackordet eller

4. ackordet uppenbart ar lill skada för bnrgenårerna.

Även om försUi stycket inte iir tillämpligt far rätten efter omständigheterna vägra att faslstulla ackordet, om en liorgenår eller en borgensman eller någon ;mnan som förutom gålJenären svarar for lorilringen har bestritt faststäilelse på grund ;iv att

I, betryggande säkerhet lor ackordets fullgörande inle (iiins. 42

2, ackordet är till skada för borgenärerna eller Prop. 1986/87:90

3, ackordet av någon annan särskild anledning inte bör medges. Vägras faststäilelse enligt första stycket 1 och är inte förslaget förkastat

av borgenärerna eller förfallet, skall borgenärerna på nytt pröva ackordsförslaget och ett sammanträde sättas ut för delta, Etl sådant sammanträde får hållas tidigast tio dagar efter beslutet om vägrad faststäilelse. Borgenärerna skall kallas till sammanträdet. Kallelsen skall kungöras.

20 8 En förhandling enligt 17 8 skall äga rum så snart som möjligt. Till förhandlingen skall förvaltaren, gäldenären och de borgenärer som var närvarande vid sammanträde som avses i 8 8 kallas.

Verkan av ackord

21 8 Ett fastställt ackord är bindande för alla borgenärer, kånda och okända, som har haft rått all efter bevakning rösta om ackordsförslaget.

Den som har förmånsrätt i viss egendom är bunden av ackordet i fråga om belopp som inte kan las ut ur egendomen.

En borgenär har. utan hinder av ackordet, den ratt lill kvittning som han kan ha enligt 5 kap. 15 och 16 88.

22 8 En borgenär som har godkänt elt ackordsförslag förlorar inte genom godkännandet sin ratt mot borgensmän eller andra som förutom gäldenären svarar för fordringen.

23 § En anmärkning mot en bevakning skall, om förmånsrätt yrkas för den bevakade fordringen, prövas på det satt som föreskrivs i denna lag även om ackord har kommit till stånd.

24 8 Innan egendomen i boet lill följd av att elt ackord har fastställts
återställs till gäldenären, skall konkurskostnaderna och andra skulder som
boet har ådragit sig las ui ur egendomen. Förvaltaren skall dessutom se till
alt de borgenärer som har förmånsrätt för sina bevakade fordringar av
egendomen, sä långt den räcker, lår den betalning som tillkommer dem på
grund av förmånsråtlen.

Är någon kostnad eller skuld ivistig. lillampas 2 § iredje stycket.

25 § När ackord har fastställts, får talan om återvinning inte väckas av
någon borgenar som omfattas av ackordet. Talan som har väckts på
behörigt sätt får trots det prövas.

Vad som vinns genom återvinningstalan och inle behövs för något sådant ändamål som avses i 24 8 skall. sed;m kärandens kostnader har ersatts, tillkomma de borgenärer som omfattas av ackordet. En svarande som med anledning av kärandens talan får en fordr;in mot gäldenären har rått att pä vad han annars skulle ha fått betala avräkna den utdelning som tillkommer honom.

Till.syii över ackord

26 8 På begäran av en borgenär vars fordran omfattas av ackordet kan

rätten, om det finns skäl till det, Ibrordna förv;iltaren eller nåcoii annan 43

lämplig person atl utöva tillsyn över alt gäldenären fullgör sina åtaganden Prop. 1986/87:90

enligt ackordet. Om del behövs, skall även en ersättare för tillsynsmannen

förordnas.

Gäldenären skall ge tillsynsmannen de uppgifter som denne begär och följa de anvisningar som tillsynsmannen lämnar.

Tillsynsmannen skall entledigas av rätten, om det visar sig all han inle är lämplig eller atl han av någon annan sårskild orsak bör skiljas från uppdraget.

27 § Arvode lill tillsynsmannen och ersättning för de kostnader som uppdraget har medfört skall prövas av rätlen. om tillsynsmannen eller gäldenären begär det. Sä länge ackordet into har fullgjorts, får en sådan begäran framställas också av en borgenär vars fordran omfattas av ackordet.

Förverkande av ackord

28 8 På ansökan av en borgenär vars fordran omfattas av ackordet kan rätten förklara att den eftergift som genom ackordet har medgelis gäldenären förfaller, om gäldenären

1. har gjort sig skyldig till oredlighet mot borgenärer eller i hemlighet har
gynnat någon borgenär i syfte alt inverka på ackordsfrågan.

2. åsidosätter vad som åligger honom enligt 26 8 andra stycket eller

3. pä något annat säll uppenbart försummar sina åtaganden enligt ackordet.

Förlikning är inte tilläten i en fräga som avses i första stycket.

Även om den eftergift som har medgelis gäldenären förklaras förfallen, får borgenärerna göra ackordet i övrigt gällande mot gäldenären eller mot den som har gått i borgen för ackordet.

13 kap. Förvaltarens slutredovisning

Avgivande av slutredovisningen

1 § Förvaltaren skall avge slutredovisning för sin förvaltning i enlighet
med vad som föreskrivs i detta kapitel. En förvaltare som avgår innan
konkursen är avslutad skall avge slutredovisning, även om han har haft
hand om förvaltningen tillsammans med andra förvaltare. Har förvaltning
en varit delad, behöver redovisningen omfatta endast den del av förvalt
ningen som har ankommit på den avgående förvaltaren ensam.

Om förvaltarens skyldighet alt under konkursen redovisa medelsförvaltningen m.m. finns del bestämmelser i 7 kap. 18-21 §8.

2 § Slutredovisning skall avges

1. om konkursbeslutet hävs av högre rätt,

2. om förvaltaren avgår före konkursens slut,

3. om konkursen avskrivs på grund av otillräckliga tillgångar,

4. om konkursen avskrivs därför att ingen fordran har gjorts gällande i konkursen,

5. vid utdelning och vid efterutdelning enligt 11 kap. 20 §,

6. vid efterutdelning enligt 11 kap. 21 8.

7. om konkursen läggs ned efter frivillig uppgörelse,

8. om egendomen i boet återställs lill gäldenären till följd av alt ackord

har fastställts. 44

3 § Slutredovisningen skall avges till tillsynsmyndigheten. Till slutredo- Prop. 1986/87:90
visningen skall förvaltaren bifoga de handlingar som är av betydelse för

kontroll av redovisningen. Förvaltaren skall ge in en kopia av redovisningen lill rätlen. 1 fall som avses 12 8 1,4 och 7 skall en kopia samtidigt lämnas till gäldenären.

4 § I fall som avses 12 8 5 skall slutredovisningen avges samtidigt som
utdelningsförslagel ges in till rätlen. I övriga i 2 8 avsedda fall skall förval
taren avge redovisningen så snart som möjligt.

Granskning av slutredovisningen

5 § Tillsynsmyndigheten skall i de fall som avses i 2 8 2, 3. 5, 6 och 8 granska slutredovisningen samt i de fall som avses i 2 8 2, 5 och 8 avge utlåtande över densamma. Tillsynsmyndigheten skall skicka utlåtandet till rätten. Redovisningen och utlåtandet skall hållas tillgängliga hos rätlen och tillsynsmyndigheten för dem som vill ta del av handlingarna.

6 § 1 fall som avses i 2 § 5 skall av den kungörelse som rätten utfärdar enligt 11 kap. 6 8 framgå att slutredovisningen och utlåtandet är tillgängliga för granskning och var handlingarna finns.

1 fall som avses 12 8 2 och 8 skall rätten, när tillsynsmyndigheten har lämnat sitt utlåtande, kungöra att slutredovisningen och utlåtandet har avgetls samt var handlingarna är tillgångliga för granskning.

I de kungörelser som nämns i första och andra styckena skall det anges vad den som vill klandra redovisningen måste göra.

Klander av slutredovisningen

7 § Förvaltarens slutredovisning får klandras av tillsynsmyndigheten och
gäldenären. Även en borgenär får klandra redovisningen, om hans rätt kan
vara beroende av den.

Talan om klander av slutredovisning väcks genom stämning vid den tingsrätt där konkuisen är eller har varit anhängig,

I fall som avses i 2 8 2. 5 och 8 skall talan väckas senast den dag som rätten bestämmer och anger i kungörelsen. Denna dag skall bestämmas så all tre månader förflyter från den lidpunkt då kungörelsen kan antas bli införd i Post- och Inrikes Tidningar. 1 övriga fall skall talan väckas inom tre månader från den dag då kopian av redovisningen kom in till rätten.

8 8 I högsta domstolen för riksskatteverkel del allmännas talan i mål som avses i 7 8.

9 8 En borgenär som har väckt klandertalan har rätt att av konkursboet få ersättning för sina rättegångskostnader i den mån de täcks av vad som genom rättegången har kommit boet till godo.

14 kap. Konkurskostnader

Allmänna hestämmcher

1 8 Med konkurskostnad avses

1. arvode och kostnadsersättninE lill förvaltare, 45

2. arvode och kostnadsersättning till en sådan rådgivare eller förliknings- Prop. 1986/87:90 man som har utsetts enligt 7 kap. 7 8.

3. ersättning till elt sakkunnigt biträde som förvaltare har anlitat med stöd av 7 kap. 1! 8,

4. ersättning lill staten för tillsynen över förvaltningen,

5. kostnad lör kungörande av beslut eller åtgärd rörande konkursen,

6. kostnad för de skriftliga kallelser och underrättelser till borgenärerna som utfärdas i konkursen,

7. ersättning enligt 6 kap. 14 8 lill gäldenären eller någon annan för
inställelse.

Som konkurskostnad anses inte de kostnader för kungörelsen, kallelser och underrättelser som föranleds av efterbevakning.

2 8 Konkurskostnaderna skall utgå ur konkursboet framför andra skulder som boel har ådragit sig. 1 den mån konkurskostnaderna inte kan las ut ur boet, skall de betalas av staten, om inle något annat följer av 3 8.

3 § Om en konkurs har uppslätl på ansökan av någon annan borgenär ån staten och om konkursen avskrivs enligt 10 kap. 1 8. skall, i den mån konkurskostnaderna inte kan tas ut ur boet, borgenären svara för dessa, dock högst med ett belopp som motsvarar en tiondel av det vid tiden för konkursbeslutet gällande basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Är flera borgenärer betalningsskyldiga, svarar de solidariskt. 1 beslutet om avskrivning skall ansvarig borgenär åläggas att betala konkurskostnaderna med den angivna begränsningen. Kan kostnaderna inle heller las ut av borgenåren, skall de betalas av staten.

Förvaltarens arvode

4 § .Arvodet lill förvaltaren bestäms av rätten. Om del har utsetts flera
förvaltare, skall särskilt arvode bestämmas för var och en av dem.

Arvodet får inte bestämmas till ett högre belopp än som med hänsyn lill del arbeie som uppdraget har krävt, den omsorg och skicklighet varmed det har ulförts sam; boets omfattning kan anses utgöra skälig ersättning för uppdraget.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer fastställer taxa som skall lillampas vid bestammande av arvode til) förvaltaren om konkursen a\'skrivs enligt 10 kap. 1 8.

5 8 .Arvodet skall bestämmas till etl visst belopp i etl för alli, om inle
enligt 18 § elt särskilt arvode behöver beräknas för egendom som avses
där. Ell sådant särskilt arvode får bestämmas innan arvodestVågan i övrigl
avgörs.

När elt särskilt arvode bestäms för viss egendom, tillämpas de grunder för arvodesberåkningen som anges i 4 8.

6 8 Arvodet besiåms efter framställning av förvaltaren. Har det utsetts
flera förvaltare, bör deras arvoden bestämmas på en gång. om del lämpli
gen kan ske.

I arvodesframställningen skall förvaltaren ange det belopp som han
begår och. om det kan komma i fråga att bestämma ett särskilt arvode för
viss egendom, även det beloppet. Till ftamställningen skall bifogas en 46

redogörelse för det arbete som uppdraget har medfört med en specificerad Prop. 1986/87:90 räkning, som utvisar det begärda beloppels fördelning på de olika förvaltningsåtgärderna. Har förvaltaren anlitat elt sådant biträde som avses i 7 kap. 11 § och har biträdet erhållit gotlgörelse eller har förvaltaren lillgo-doförls ersättning för utgifter, skall det anges i redogörelsen.

Om det finns anledning att bestamma elt särskilt arvode för viss egendom, skal! förvaltaren tillhandahålla ratten en förteckning över de kånda rättsägare som har särskild förmånsrätt i egendomen,

7 8 Avser en arvodesframsiällning endast att ett särskilt arvode skall bestämmas för viss egendom, får räiien avgöra om det finns skäl att la upp yrkandet lill prövning innan arvode i övrigl bestäms,

8 § I andra fal! än de som avses i 9 8 iredje stycket och 10 8 skall rätten, innan arvodesframstäliningen prövas, inhämta yttrande i arvodesfrågan av tillsynsmyndigheten samt ge gäldenären och de borgenärer som hos rätten har begärt det tillfälle att yttra sig över framställningen inom viss tid. minst två och högst fyra veckor. I fall som sågs i 6 8 tredje stycket skall varie känd borgenär som har särskild förmånsrätt i egendomen ges tillfälle att yttra sig över framställningen.

Rätten får hålla förhandling i arvodesfrägan, om den finner skäl till det. Till förhandlingen skall förvaltaren, tillsynsmyndigheten, gåldenåren samt de borgenärer som har begärt att få yttra sig över arvodesframstäliningen kallas. I fall som avses i 6 8 iredje stycket skall varje känd borgenär som har särskild förmånsräu i egendomen kallas.

9 8 1 fall då tingsrätten har atl fastställa utdelning eller efterutdelning i
konkursen skall beslut i arvodesfrågan meddelas samtidigt med beslutet
om faststäilelse, när inle något annat följer av 7 8.

Oberoende av om talan har förts mot ett beslut om att fastställa utdelning eller efterutdelning fär högre rätt som ändrar lägre ratts beslut i arvodesfrågan göra den ändring i beslutet om faststäilelse som föranleds därav eller, om del behövs, återförvisa utdelningsfrågan lill förvaltaren.

Den domstol som har atl pröva en fråga om utdelning eller efterutdelning får bestämma tilläggsarvode till förvaltaren för arbeie i anledning av handläggningen av frågan vid domstolen.

10 8 Om konkursen avskrivs eller läggs ned eller om konkursbeslulel
upphävs eller om efterutdelning enligt 11 kap. 21 5 äger rum. skall rätten
höra tillsynsmyndigheten innan arvode lill förvaltaren bestäms.

118 En förvaltare får inte lyfta sitt arvode förrän han har avgett slutredovisningen för sin förvaltning.

Förskott på jörvnllurvns arvode

12 8 Rätten får tillerkänna förvaltaren skäligt belopp att utgå i torskoti innan slutligt arvode bestäms, om del ar rimligt med hånsyn till omfattningen av de*, arbete som uppdraget har medfört, den tid under vilken konkursen har varat och ytterligare beräknas pågå samt övriga förhållanden.

En framställning om förskott skall ange del beloppvsom begärs och de 47

skäl som åberopas för förskottsbetalningen. Till framställningen skall bifo- Prop, 1986/87:90 gas en redogörelse för det arbete som uppdraget har medfört och en uppgift om boets ekonomiska ställning. Rätlen skall inhämta yttrande i förskottsfrågan av tillsynsmyndigheten.

Förvaltarens ersättning jör kostnader

13 8 Förvaltaren får under förvaltningens gång ur konkursboet ta ut medel för all beiala de kostnader som uppdraget medför. Uttagen skall anges i förvaltarens slutredovisning.

14 8 Avskrivs konkursen enligt 10 kap. 1 8. skall rätten bestämma kostnadsersättningen lill förvaltaren samtidigt som arvodet bestäms. Tillsynsmyndigheten skall höras också över begäran om ersättning för kostnader.

Övriga konkurskostnader

15 8 Rånen bestämmer arvodel lill en sådan rådgivare eller förlikningsman som har utsetts enligt 7 kap, 7 § efter alt ha hört tillsynsmyndigheten och förvaltaren. Härvid tillämpas 4 8 andra stycket och 5 8.

16 8 Ersättningen till ett sakkunnigt biträde som har anlitats med stöd av 7 kap. 11 8 bestäms av förvaltaren.

17 8 Ersättningen lill staten för tillsynen över förvaltningen utgår enligt föreskrifter som regeringen meddelar.

Ersättningen lill staten tor sådana konkurskosinader som avses i 1 8 första stycket 6 utgår enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Fördelning av konkurskostnaderna på olika slag av egendom

18 8 Av arvodet till förvaltaren eller sådan rådgivare eller förlikningsman som har utsetts enligt 7 kap. 7 8 skall, om det i boet finns egendom i vilken särskild förmånsrätt äger rum och i den mån del inverkar på de borgenärers rätt som inte har sådan förmånsrätt i egendomen eller på statens ansvar för konkurskostnaderna, den del som avser egendomen i fråga fastställas all betalas ur egendomens avkastning och köpeskilling.

Då särskild förmånsrätt äger rum i boet tillhörig egendom, får inle lill skada för någon med samma eller bättre förmånsrätt, av egendomens avkastning och köpeskilling betalas nägon annan konkurskostnad än som har sagts i första stycket. Om den särskilda förmånsråtlen år sådan som anges i 5 8 förmånsråtlslagen (1970:979). får dock av egendomen betalas också övriga konkurskosinader. i den mån boet annars inte lämnar lillgång tilldel.

Med arvode som sägs i första styckel jämställs vid tillämpningen av
denna paragraf konkursboets kostnader för vård och försäljning av egen
domen i fråga. 48

15 kap. Information om beslut och åtgärder under konkurs Prop. 1986/87:90

Formen för kungörande

1 8 Kungörelsen om konkursbeslulel skall införas i Post- och Inrikes Tidningar och, enligt vad som föreskrivs i 3 8 lagen (1977:654) om kungörande i mål och ärenden hos myndighet m. m,, i ortstidning.

När elt beslut eller en åtgärd i något annat fall än som sägs i första stycket eller i 8 kap, 11 8 skall kungöras enligt denna lag, skall kungörelsen införas i Post- och Inrikes Tidningar och den eller de ortsiidningar som rätten bestämmer.

Utbyte av kungörelse mot skriftliga underrättelser lill borgenärerna

2 § 1 en konkurs vari bevakningsförfarande har ägt rum skall följande kungörelser ersättas med skriftliga underrättelser till borgenärerna, om del saknas anledning atl anta alt kostnaden för tillkännagivandet med kungörelse blir lägre eller att kungörelse i övrigt är lämpligare, nämligen

1. kungörelse med kallelse till förhandling angående entledigande av förvaltare,

2. kungörelse med information om all elt förslag lill utdelning eller efterutdelning har uppräiiais samt atl slutredovisningen och tillsynsmyndighetens utlåtande över den finns tillgängliga för granskning,

3. kungörelse av beslut om att lågga ned konkursen pä grund av frivillig uppgörelse,

4. kungörelse med information om atl slutredovisningen och tillsynsmyndighetens utlåtande över den finns tillgängliga för granskning i fall då förvaltare avgår före konkursens slut.

Om utbyte sker i de fall som anges i första stycket 2. 3 eller 4 skall tid som avses i 11 kap. 6 8 tredje stycket, 13 kap. 7 8 iredje stycket och 16 kap. 9 8 första stycket i stället räknas från dagen efter den då underrättelserna sändes ut.

Utbyte av underrättelser och kallelser till borgenärerna mol kungörelse

3 § Om antalet borgenärer med fordringar utan förmänsrätt är mycket stort, får underrättelser till dessa borgenärer och sådana kallelser lill dem som inle behöver delges ersättas av ett tillkännagivande genom kungörelse.

Formen för kallelser och underrättelser in. m.

4 8 Skriftliga kallelser och underrättelser enligt denna lag sands med posten i vanligt brev till mottagaren under hans senaste kända postadress, om inle något annat följer av särskilda föreskrifter om delgivning.

Skall någon enligt en föreskrift i lagen beredas tillfälle att yttra sig i en viss fråga, får delgivning äga rum.

16 kap. Bestämmelser om handläggning och besvär m.m.

Handläggning av konkursärenden

1 § Prövningen av en konkursansökan och handläggningen av konkursen
sker som ett konkursärende hos tingsrätten. Som konkursarende hand
läggs inle sådan talan enligt denna lag som skall väckas genom stämning. 49

4 Riksdagen 1986187. I saml. Nr 90

2 § 1 konkuisärenden gäller rättegångsbalkens bestämmelser om Iviste- Prop. 1986/87:90
mäl i tillämpliga delar, om inle något annat sägs i denna lag. Sker handlägg
ningen vid förhandling, tillämpas bestämmelserna om huvudförhandling i

tvistemål, om inle sakens beskaffenhet motiverar avsteg därifrån.

Om den som har kallats lill en förhandling uteblir, hindrar det inle all den fråga som förhandlingen gäller prövas och avgörs.

Rättens avgörande sker genom beslut.

3 8

En tingsrätt skall vid handläggningen av etl konkursärende bestå av en lagfaren domare. Vid en förhandling får dock rätlen bestå av tre lagfarna domare.

Verkställighet av beslut i konkursärenden

4 § Elt beslut om konkurs och om upphävande av ell konkursbeslut går i verkställighet omedelbart. Detsamma gäller andra beslut av rätten under handläggningen av etl konkursärende i en fråga som enligt denna lag skall prövas av rätten, om inle något annat förordnas eller följer av andra stycket.

Beslut under handläggningen av etl konkursärende går i verkställighet först sedan del har vunnit laga kraft, om beslutet avser

1. arvode eller kostnadsersättning lill förvaltare,

2. arvode till en sädan rådgivare eller förlikningsman som har utsetts enligt 7 kap. 7 8,

3. arvode eller kostnadsersättning lill en sådan tillsynsman som har utsetts enligt 12 kap. 26 8,

4. utdömande av förelagt vite.

Angående verkställighet av beslut att fastställa utdelning finns del bestämmelser i ) 1 kap. 9 och 10 §8.

Överklagande av rättens beslut i konkursärenden m.m.

5 § Varje tingsrättens beslut i ett konkursärende i en fråga som enligt
denna lag skall prövas av rätten får överklagas för sig, om inte något annat
följer av 6 eller 7 8.

Har elt beslut meddelats utan all förhandling har hållils, skall de som beslutet har gått emot genast underrättas om tiden för beslutet, i den män det med hänsyn till omständigheterna är motiverat. När det är lämpligt, bör i underrättelsen ges besked om utgången av den prövade frågan,

6 § Elt beslut enligt 9 kap, 1 8 alt bevakning skall äga rum får inte
överklagas. Inle heller fär etl beslut av tingsrätten enligt 11 kap. 7 8 iredje
stycket som innefattar ålerförvisning av etl utdelningsförslag til! förval
taren överklagas.

Rättens beslut i fråga om utdelning får överklagas endast av den som i
rätt lid har framställt invändning mol utdelningsförslagel eller, om rätten
beslutar fastställa utdelning som avviker från förslaget, den vars rätt på
verkas av ändringen. Förvaltaren får fullfölja talan i en fråga som gäller
återvinning, 50

7 § Mot beslut enligt 12 kap. 18 8 med anledning av en framställd an- Prop. 1986/87:90
märkning får talan inte föras,

Mol följande beslut får talan inle föras särskilt, nämligen

1. beslut i fråga om vägrat återtagande eller om ändring i etl ackordsför
slag enligt 12 kap. 14 8,

2. beslut enligt 12 kap. 19 8 all borgenärerna på nytt skal! pröva ackords
frågan.

8 § Tillsynsmyndigheten fär överklaga tingsrättens beslut, om beslutet
rör

1. utseende eller entledigande av förvaltare, antalet förvaltare eller delning av förvaltningen mellan flera förvaltare,

2. arvode, kostnadsersättning eller förskoll lill förvaltare,

3. reseförbud eller skyldighet för gäldenären att lämna ifrån sig sill pass, förbud atl utfärda pass, hämtning eller häktning eller föreläggande eller utdömande av vite,

4. uppdrag som eller arvode lill rådgivare eller förlikningsman,

5. avslag pä en framställning om atl inleda bevakningsförfarande,

6. avskrivning av konkurs enligt 10 kap. 1 8.

1 de frågor som avses i första stycket förs del allmännas talan i högsta domstolen av riksskatteverkel.

9 § Etl sådant beslut av tingsrätten som avses i 5 8 får överklagas genom
besvär i hovrätten. Överklagandet skall ske inom två veckor frän den dag
dä beslutet meddelades. Är del fråga om ell konkursbeslut eller elt beslut
om nedläggning av en konkurs på grund av frivillig uppgörelse, räknas
dock tiden för överklagande från den dag dä kungörelsen om beslutet var
införd i Post- och Inrikes Tidningar.

Beslut om åläggande av reseförbud, om skyldighet för gäldenären all lämna ifrån sig sitt pass, om förbud all utfärda pass saml om någons häktande eller kvarhållande i häkte fär överklagas utan inskränkning lill viss tid. Detsamma gäller klagan mot elt beslut på den grunden alt förfarandet onödigt uppehålls genom beslutet.

17 kap. Skadestånd och straff

Skadestånd

1 § En förvaltare skall ersätta de skador som han vid fullgörande av sill
uppdrag uppsätligen eller av oaklsamhei tillfogar boet, en konkursbor
genär eller gäldenären. Skadeståndet kan jämkas efter vad som är skäligt
med hänsyn lill handlingens beskaffenhet, skadans storlek och omständig
heterna i övrigt.

Skall flera förvaltare ersatta samma skada, svarar de solidariskt för skadeståndet i den mån inte skadeslåndsskyldigheten har jämkats för någon av dem enligi första styckel. Vad nägon har betalt i skadestånd får sökas äter av de andra efter vad som är skäligt med hänsyn lill omständigheterna.

2 § Talan om skadestånd enligt 1 8 som inle grundas på brott skall föras genom klander av förvaltarens slutredovisning.

3 § Om en borgenärs konkursansökan inle bifalls och om borgenären när

han gav in sin ansökan saknade skälig anledning alt anta all gäldenären var 51

pä obestånd, skall borgenären ersätta gäldenären den skada som skäligen Prop. 1986/87:90 kan anses ha orsakals denne genom ansökningen och dess handläggning.

Talan om skadestånd enligt första styckel skall väckas vid den tingsrätt där ärendet om gäldenärens försällande i konkurs är eller har varit an-hängigt. I detta ärende får sådan talan väckas ulan stämning.

Straff m.m.

4 § En gäldenär som i strid mol förbudet i 6 kap. 1 § första stycket driver näringsverksamhet under konkursen döms lill böter.

5 § En borgenär som för sin röst vid ell sammanlräde i samband med ackord i konkurs har betingat sig nägon särskild förmän av gäldenären döms till böter eller fängelse i högst ell år.

6 § Åtal mol en gäldenär för brott som avses i 11 kap. brottsbalken och åtal mol en borgenär för brott som sägs i 5 8 fär väckas vid den tingsrätt där konkursen är eller har varit anhängig.

7 § Allmän åklagare och polismyndighet skall ha tillgäng till alla handlingar som rör boet och som kan lämna upplysning om huruvida gäldenären har gjort sig skyldig lill brottsligt förfarande mol sina borgenärer.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988. Genom lagen upphävs, med de begränsningar som anges under 2, 3, 5 och 6, konkurslagen (1921:225), lagen (1921:226) om nya konkurslagens införande och vad i avseende därå skall iakttas saml lagen (1956:217) om vissa kreditinrättningars konkurs.

2. Äldre föreskrifter gäller fortfarande i fråga om en konkurs, i vilken konkursbeslulel har meddelats före ikraftträdandet. Vad som i dessa föreskrifter sägs om konkursdomaren skall dock i stället avse tingsrätten. Vid fullgörandet av en uppgift som enligt äldre lag ankommer på konkursdomaren beslår rätten av en lagfaren domare. Skall efter ikraftträdandet av den nya lagen en fråga hänskjuias lill rätten enligt 93 8 tredje styckel, 108 8 fjärde stycket eller 164 8 första styckel konkurslagen (1921:225), handläggs frågan i den ordning som är föreskriven i den nya lagen för motsvarande fall,

3. Är en konkursansökan anhängig vid ikraftträdandet, tillämpas äldre föreskrifter vid prövningen av ansökningen,

4. Sådana underrättelser med anledning av en konkurs som enligt nägon föreskrift i lag eller annan författning ankommer pä konkursdomaren skall i stället lämnas av tingsrätten.

5. I fråga om återvinning av en rättshandling eller åtgärd som avses i 4 kap. 5-9 88 och som har ägt rum före lagens ikraftträdande gäller 30-34 88 konkurslagen (1921:225).

6. 1 fråga om rätlen all göra gällande fordran pä lön, arvode eller pension föniden före lagens ikraftträdande gäller 100 a § konkurslagen (1921:225).

7. Förekommer i lag eller annan författning någon föreskrift om atl en

åtgärd skall ha vidtagits viss lid efter första borgenårssammanirädet i 52

konkurs eller alt en viss rättsverkan skall inträda viss tid efter detta Prop. 1986/87:90 sammanträde, skall frislen i stället räknas frän edgångssammanträdel.

8. En fordran som har fastställts genom en sädan skiljedom som avses i 12 8 lagen (1981:775) om införande av ulsökningsbalken skall godtas som slöd för borgenärs behörighet all begära gäldenären i konkurs, om skiljedomen får verkställas enligt första meningen i nämnda paragraf och en domstol inle har meddelat ell sådant förordnande som avses i 3 kap, 18 § ulsökningsbalken,

9. Vad som sägs i den nya lagen om registrerat skepp gäller även i fråga om båt som enligt punkl 5 övergångsbestämmelserna till lagen (1973:1064) om ändring i sjölagen (1891:35 s,l) år upplagen i skeppsregistret,

10. Förekommer i lag eller annan författning någon hänvisning lill en
föreskrift som har ersatts genom en föreskrift i denna lag, tillämpas i stället
den nya föreskriften.

2 Förslag till

Lag om ändring i ackordslagen (1970:847)

Härigenom föreskrivs i fråga om ackordslagen (1970:847)'

dels all i 1 och 16 §§ orden "konkurslagen (1921:225)" skall bytas ut

mot "konkurslagen (1987:000)",

dels all i 5, 7, 8, 26, 29, 32, 33 och 37 88 ordet "konkursdomaren" i olika

böjningsformer skall bytas ut mot "rätten" i motsvarande form, dels all i 26 8 ordet "Konungen" skall bytas ut mol "regeringen", dels att 6, 12, 22, 25, 31, 34, 41, 43 och 45 §8 skall ha följande lydelse.

Prop, 1986/87:90

Nuvarande lydelse

Bestämmelserna i konkurslagen (1921:225) om behörig konkursdomare vid ansökan om konkurs äger motsvarande tillämpning i fråga om ansökan om förordnande av god man, ufriks2

Vid ansökan skall gäldenären ange och styrka de omständigheter som betingar konkursdomarens behörighet, om de ej är kända.

Har ansökan gjorts hos konkursdomare som icke är behörig, skall lian genast sända ansökningshandlingen lill konkursdomare som enligt vad handlingarna visar är behörig och underrätta gäldenären. Ansökan skall anses gjord, när ansökningshandlingen inkom lill den förra konkursdomaren.

Framgår ej av ansökningen vem som är behörig konkursdomare eller är den eljest bristfällig och efterkommer gäldenären ej föreläggande atl avhjälpa brislen, skall ansökningen avvisas.

Föreslagen lydelse

Bestämmelserna i 2 kap. 1 § konkurslagen (1987:000) om behörig tingsrätt vid ansökan om konkurs äger motsvarande tillämpning i fräga om ansökan om förordnande av god man.

Vid ansökan skall gäldenären ange och styrka de omständigheter som gör rätten behörig, om de inle är kända.

Har ansökan gjorts hos en tingsrätt som inle är behörig, skall rätten genast sända handlingarna i ärendet lill den tingsrätt som enligt vad dessa visar är behörig och underrätta gäldenären. Ansökan skall anses gjord, när ansökningshandlingen kom in till den förra tingsrätten.

Framgår det inle av ansökningen vilken lingsräii som är behörig eller är den / något annat avseende så bristfällig all den inle kan läggas till grund för prövningen och följer gäldenären inte ell föreläggande all avhjälpa bristen, skall ansökningen avvisas.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87:90

Innehåller ackordsförslagel bestämmelse all borgenärer som ej har förmånsråtl skall få full betalning intill visst belopp, skall deras fordringar i ackordsförfarandei anses som förmänsberättigade i motsvarande mån.

Borgenär får dellaga i förhandlingen, även om hans fordran ej är förfallen lill betalning eller den är beroende av särskilt villkor.

Bestämmelserna om borgenär Med borgenärer som har för-

som har förmånsrätt äger motsva- månsräll likställs en borgenär som

rande tillämpning, när borgenär till till säkerhet för sin fordran har

säkerhet för sin fordran har ägan- gjort förbehåll om återtaganderätt.
derätlsförbehåll.

22 8
Ansökan om förhandling om of- Ansökan om förhandling om of-

fentligt ackord göres hos den kon- fentligl ackord görs hos den lings-kursdomare som förordnal god ra/r som/lar förordnal god man. man.

Ansökningen skall åtföljas av

1. ackordsförslag som anger hur myckel gäldenären bjuder i betalning och när denna skall erläggas samt om säkerhet ställts för ackordet och vari den i så fall beslår,

2. förteckning över boets tillgångar och skulder, upprättad enligt 23 8 tidigast två månader innan ansökan om förhandling om offentligt ackord gjordes,

3. den senaste balansräkningen, om gäldenären är eller varit bokförings-skyldig under det sista året innan ansökan om förordnande av god man gjordes,

4. berättelse av gode mannen som anger boets tillstånd och orsakerna lill gäldenärens obestånd samt innehåller översikt över tillgångar och skulder, uppgift om den utdelning som kan påräknas i en konkurs och upplysning huruvida egendom frångått gäldenären under sådana förhållanden all den kan bli föremål för återvinning, huruvida del finns skälig anledning antaga atl gäldenären gjort sig skyldig lill brott mol sina borgenärer och i så fall grunden därför saml vilka handelsböcker gäldenären hållit och hur de blivit förda,

5. yttrande av gode mannen, huruvida han anser atl ackordsförslagel bör antagas av borgenärerna,

6. intyg av gode mannen att borgenärer, som till antalet utgör minst två femtedelar av de i bouppteckningen upptagna borgenärer vilkas fordringar skulle omfattas av ackordet och som tillsammans innehar minst två femtedelar av dessa fordringars sammanlagda belopp, förklarat sig anse ackordet anlagbart,

7. bevis alt ackordsförslagel samt gode mannens berättelse och yllra''de sänts lill alla borgenärer som upplages i bouppteckningen,

8. förskott, med belopp som Ko- 8. förskott, med belopp som renungen föreskrivit, på kostnaden geringen föreskriver, pk kostnaden för ackordsfrågans handläggning för ackordsfrägans handläggning hos konkursdomaren och rätten hos rätten saml av rätten godkänd samt av konkursdomaren godkänd säkerhet för vad som inle läcks av säkerhet för vad som ej täckes av förskottet.

förskottet.

Nuvarande lydelse

Upplages ansökningen, skall gäldenären inför konkursdomaren avlägga bouppieckningsed på lid som konkursdomaren bestämmer. Gäldenären skall därvid göra de tillägg eller ändringar som han finner påkallade och med ed betyga att bouppteckningen med gjorda tillägg eller ändringar är riklig, så att det ej honom veterligen har orikligt utelämnats eller upptagits nägon lillgång eller skuld.

När anledning förekommer, får konkursdomaren lillåta gäldenären all avlägga eden inför annan konkursdomare. Är gäldenären sjuk, får eden avläggas där han vistas.

Föreslagen lydelse

Upptas ansökningen, skall gäldenären inför rätten avlägga bouppteckningsed på lid som rätten bestämmer. Gäldenären skall därvid göra de tillägg eller ändringar som han finner påkallade och med ed betyga all bouppteckningen med gjorda tillägg eller ändringar år riklig, så alt del inte enligt hans vetskap har orikligt utelämnats eller upplagils någon lillgång eller skuld.

När del finns anledning till det. får rätten besluta att gäldenären skall avlägga eden inför någon annan tingsrätt. Är gäldenären sjuk, fär eden avläggas där han vistas.

Prop. 1986/87:90

31 § Vid borgenärssammanträdei skall borgenärerna rösta om ackordsförsla-

get.

Anmärkning som framställts mot fordran utgör ej hinder mot röstning. Är utgången av omröstningen beroende av om fordringen skall beaktas eller ej, skall konkursdomaren vid sammanträdet utreda tvistefrågan och söka/å föriikning //// stånd. Om alla närvarande medger alt anmärkningen förfaller eller inskränker den eller uppdrager ät gode mannen att sluta förlikning med borgenären, gäller del även för den som uiehlivii. Kan föriikning ej träffas, skall rätten pröva anmärkningen för bestämmande av omröstningens utgång.

En anmärkning som har fram ställts mol en fordran utgör inte hinder mot all borgenären deltar med fordringen i omröstningen. Är utgången av omröstningen beroende av om fordringen skall beaklas eller inte. skall rätten vid sammanträdet utreda tvistefrågan och söka åstadkomma förlikning. De närvarande/år med bindande verkanför dem som har uteblivit medge all en anmärkning förfaller eller inskränks eller uppdra ät gode mannen alt ingå förlikning med borgenären. Kan förlikning inte träffas, kz.\\ frågan handläggas enligt vad som sägs i 34 § första stycket för bestämmande av omröstningens utgång.

Förlikning angående framställd anmärkning får ej ingås i annan ordning än som anges i andra stycket utan samtycke av alla vilkas rätt är beroende av förlikningen.

Vid omröstning äger 23 8 andra stycket motsvarande tillämpning.

34 8

Talan mot beslut som konkursdomaren meddelat enligt denna lag föres i hovrätten. Besvärstiden är två veckor.

Besvärstiden räknas i fråga om beslut om förhandling om offentligt ackord frän del alt kungörelsen om förhandlingen infördes i Post- och Inrikes Tidningar.

Tingsrättens beslut i en fråga som enligt denna lag skall prövas av rätten får överklagas för sig, om inle något annat följer av 32 § första stycket, 35 § eller 36 § iredje stycket.

Talan mol ell beslut som avses i första stycket förs genom besvär i hovrätten inom två veckor från den dag då beslutet meddelades. Är del fräga om beslut om förhandling om offentligt ackord räknas dock be-svärsliden frän den dag då kungörelsen om beslutet var införd i Post-och Inrikes Tidningar.

Beträffande talan mol rättens avgörande i mål som avses i förslå slyckel äger bestämmelserna i rättegångsbalken om talan mot beslut i mål som väckts vid underrätt motsvarande lillämpning.

45 8
Konkursdomaren får meddela 1 fråga om tingsrättens hand-

heslut enligi 6 eller 24 § även om läggning enligt denna lag gäller
han är jävig. rällegångshalkens heslämmclser

om handläggningen av ivislemål i

Mål om ackord som av konkursdomaren hänskjutits lill rätlen skall ulan förberedelse förelagas lill huvudförhandling. Uisäiles målet lill forlsaii eller ny huvudförhandling. skall dock rätten, om del erfordras för all målcl vid denna skall kunna slulföras. förordna all förberedelse skall äga rum. Parts ulevaro ulgör ej hinder för målets avgörande.

En sådan förhandling som avses i 34 § första siyckei skall äga rum så snari som möjligl. Vid förhandlingen gäller i lillämpliga delar be-siämmelserna i rältegångsbalken om huvudförhandling i ivislemål, om inle någol annat sägs i denna lag. Om den gode mannen, gäldenären eller en borgenär uteblir från förhandlingen, hindrar del inle alt ackordsfrågan prövas och avgörs. Rällens avgörande sker genom beslut.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87:90

lillämpliga delar, om inle något annat sägs i denna tag.

En lingsräii är vid handläggningen domför med en lagfaren domare. Vid en förhandling får dock rollen beslå av ire lagfarna domare.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988, Äldre bestämmelser gäller fortfarande, om en ansökan om godmansförordnande har gjorts före ikraftträdandet. Vad som i dessa bestämmelser sägs om konkursdomaren skall dock i stället avse tingsrätten. Vid fullgörandet av en uppgift som enligt äldre lag ankommer på konkursdomaren består tingsrätten av en lagfaren domare. Skall en fråga enligt 34 § ackordslagen (1970:847) hänskjuias lill rätten efter ikraftträdandet av den nya lagen, skall frågan i stället handläggas i den ordning som föreskrivs i denna lag.

3 Förslag till Prop. 1986/87:90

Lag om ändring i lagen (1934:67) med bestämmelser om konkurs, som omfattar egendom i Danmark, Finland, Island eller Norge

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1934:67) med bestämmelser om konkurs, som omfattar egendom i Danmark, Finland, Island eller Norge dels all i 2 8 ordet "konkursdomaren" skall bytas ut mol "rätten", dels all 11 8 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

II §
Har i beslut om gäldenärens för- Har i beslut om gäldenärens för
sättande i konkurs angivils, all rät- sättande i konkurs angivits, atl rät
ten eller konkursdomaren grundat ten grundat sin behörighet på annan
sin behörighet på annan omsländig- omständighet än att gäldenären har
hel än att gäldenären har eller vid eller vid sin död hade sitt hemvist
sin död hade sitt hemvist här i riket, här i riket, äge denna lag ej lillämp-
äge denna lag ej lillämpning. ning.

Bolag, förening eller stiftelse skall anses hava hemvist här i riket, om styrelsen där har sill säte.

Denna lag träder i kraft den I januari 1988. Beträffande konkurser vari konkursbeslutet har meddelats före ikraftträdandet gäller dock 11 8 i sin äldre lydelse. Vid fullgörandet av en uppgift som enligt äldre lag ankommer pä konkursdomaren beslår tingsrätten av en lagfaren domare.

5 Förslag till Prop. 1986/87:90

Lagom ändring i lagen (1981:6) om konkurs som omfattar egendom i annat nordiskt land

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1981:6) om konkurs som omfattar egendom i annat nordiskt land

dels atl i 2 8 ordet "konkursdomaren" skall bytas ut mol "rätten", dels alt 13 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

13 8
Har i elt be.slut om konkurs eller Har i elt beslut om konkurs eller
om inledande av offentlig ackords- om inledande av offentlig ackords
förhandling utan konkurs angetts förhandling ulan konkurs angetls
all rätten eller konkursdomaren all rätten grundat sin behörighet pä
grundat sin behörighet på annan annan omständighet än alt gälde-
omsländighel än atl gäldenären har nären har eller vid sin död hade sill
eller vid sin död hade sill hemvist hemvist här i riket, tillämpas inte
här i riket, tillämpas inte denna lag. denna lag.

Bolag, förening eller stiftelse skall anses ha hemvist här i riket, om styrelsen har sitt säte där.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988. Beträffande konkurser vari konkursbeslutet har meddelats före ikraftträdandet gäller dock 13 8 i sin äldre lydelse. Vid fullgörandet av en uppgift som enligt äldre lag ankommer på konkursdomaren består tingsrätten av en lagfaren domare.

Begär konkursdomsiol eller konkursförvaltning i konkurslandet hos konkursdomare här i riket, inom vars ijänslgöringsområde gäldenären äger tillgångar, all den här befintliga egendomen skall upptecknas, skall konkursdomaren förordna en lämplig person alt upprätta bouppteckning över gäldenärens tillgångar och de skulder som särskilt belastar sådana tillgångar.

På begäran av konkursdomstol eller konkursförvallning i konkurs-landet skall konkursdomaren även förordna en lämplig person att ta hand om gäldenärens egendom här i riket lill dess den kan överläs av konkursförvallningen. Det åligger den som har förordnats att även försälja egendom som inte lämpligen kan bevaras.

Konkursdomsiol eller konkurs-förvaltning i konkurslandet kan här i riket påkalla sådan handräckning som avses i 54 § konkurslagen (1921:225).

En konkursdomstol eller en konkursförvallning i konkurslandel/år hos en lingsräii här i riket begära all gäldenärens här befintliga egendom skall upptecknas. Om en sådan begäran framställs skall rälien förordna en lämplig person alt upprätta bouppteckning över gäldenärens tillgångar och de skulder som särskilt belastar sådana tillgångar.

På begäran av en konkursdomstol eller en konkursförvallning i konkurslandet skall rälien även förordna en lämplig person att ta hand om gäldenärens egendom här i riket lill dess den kan överläs av konkursförvaltningen. Del åligger den som har förordnats att även försälja egendom som inle lämpligen kan bevaras.

En konkursdomstol eller en konkursförvallning i konkurslandei kan här i riket påkalla sädan handräckning som avses i 7 kap. 14 § konkurslagen (1987:000).

9 Förslag till Prop. 1986/87:90

Lag om ändring i vattenlagen (1983:291)

Härigenom föreskrivs att 13 kap. 22 8 vallenlagen (1983:291) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

13 kap. 22 §

Upptas ansökningen, skall vattendomstolen utfärda kungörelse om företagel. 1 kungörelsen skall lämnas en kortfattad redogörelse för ansökningen och på lämpligt sätt anges de fastigheter som kan beröras. Dessutom skall erinras om innehållet i 29 och 40 8§ och anges sista lidpunkt för erinringar enligt 29 8.

Vattendomstolen skall förordna en eller flera lämpliga personer all förvara etl exemplar av handlingarna i målet (aktförvarare). Namn och adress på aktförvarare skall anges i kungörelsen.

I kungörelsen skall vidare tillkän- I kungörelsen skall vidare tillkän-

nages atl kallelser och andra med- nages alt kallelser och andra med
delanden i målet lill parterna skall, delanden i målet till parterna skall,
om de inte särskilt tillställs part, in- om de inle särskilt tillställs part, in
föras i en viss eller vissa ortstid- föras i orisiidning saml hällas till-
ningar samt hållas tillgängliga hos gängliga hos aklförvararen. Om
aktförvararen. kallelser och andra meddelanden

inle införs i alla ortstidningar, skall av kungörelsen framgå alt de kommer all införas i etl begränsat antal orlsiidningar.

Kungörelsen skall snarast införas i Post- och Inrikes Tidningar och i ortstidning. En utskrift av kungörelsen skall vidare sändas lill varje sakägare som har angetts i ansökningen eller som på annat säll är känd för domstolen.

Om ansökningen berör fast egendom som är samfälld för flera fastigheter, behöver någon utskrift av kungörelsen inle sändas lill de särskilda delägarna i samfällighelen. Finns en känd styrelse för samfälligheten, skall en utskrift av kungörelsen sändas lill styrelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988.

5 Riksdagen 1986187. I saml. Nr 90

10 Förslag till Prop. 1986/87:90

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs atl 2 kap. 2 8 rättegångsbalken skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap. I

28
Hovrätt tillkommer all som förs- Hovrätt tillkommer all som förs
ta domstol upplaga mäl om ansvar     ta domstol uppta mäl om ansvar el-
eller enskilt anspråk på grund av ler enskilt anspråk på grund av
brott som i utövningen av tjänsten     brott som i utövningen av tjänsten
eller uppdraget begåtts av domare i   eller uppdraget har begåtts av do-
allmän underrätt eller av konkurs-      mare i allmän underrätt eller av
domare, inskrivningsdomare eller inskrivningsdomare eller annan
annan som vid inskrivningsmyn-    som vid inskrivningsmyndighet har
dighel har förordnals alt handlägga    förordnais atl handlägga inskriv-
inskrivningsärende,                   ningsärende.

Hovrätt är i övrigt första domstol i mäl, beträffande vilka sä föreskrives i lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988. Den äldre lydelsen gäller fortfarande i fråga om ansvar eller enskilt anspråk pä grund av brott som en konkursdomare har begått i utövningen av tjänsten.

Senaste lydelse 1986:649. 66

11 Förslag till Prop. 1986/87:90

Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

Härigenom föreskrivs i fråga om rätlshjälpslagen (1972:429))' dels atl i 10 8 orden "konkurslagen (1921:225)" skall bytas ut mol "konkurslagen (1987:000)", dels all 32 8 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

32 § När mäl eller ärende i vilket part har allmän rättshjälp avgöres, skall beslut samtidigt meddelas angående ersättningsskyldighet enligt 318,

När en borgenär har beviljats allmän rällshjälp i angelägenhel som rör försältande i konkurs, skall be-slul om ersällningsskyldighel meddelas senast i samband med all ul-delningen i konkursen fastslälls.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988, Den nya bestämmelsen i 32 8 andra slyckel tillämpas endast i konkurser som handläggs enligt den nya konkurslagen.

Lagen omtryckt 1983:487. 67

13 Förslag till Prop. 1986/87:90

Lag om ändring i ulsökningsbalken

Härigenom föreskrivs all 8 kap. 15 § och 15 kap. 18 § ulsökningsbalken skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 kap.
15 8
Säljs egendom exekutivt under Säljs egendom exekutivt under
konkurs, skall betalning utgå för de konkurs, skall betalning utgå för de
konkursboets kostnader som en- konkursboels kostnader som en
ligt 81 § konkurslagen (1921:225) ligt 14 kap. 18 § konkurslagen
får tagas ut ur egendomen, om (79(S7.-000) får/ai ut ur egendomen,
kostnaderna anmäls enligt vad som om kostnaderna anmäls enligt vad
sägs i 10 8 första slyckel. som sägs i 10 8 första stycket.

När egendom säljs exekutivt under konkurs eller utmätt fordran drivs in under konkurs, har även borgenär, vars fordran är förenad med förmänsrätt enligt 10 8 förmänsrättslagen (1970:979), rätt all fä betalning ur egendomen, om han anmäler sin fordran enligt vad som sägs i 13 8 första slyckel.

15 kap.
18 8
Införsel får äga rum ulan hinder Införsel fär äga rum ulan hinder

av att gäldenären är i konkurs, i den av att gäldenären är i konkurs, i den
mån ej lön eller annat som införseln mån ej lön eller annat som införseln
gäller skall ingå i konkursboet en- gäller skall ingå i konkursboet
hgt 27 § konkurslagen (1921:225). enligt 3 kap. 4§ konkurslagen

(1987:000).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988.

Har etl luftfartyg, en lott däri eller inlecknade reservdelar ulmätts eller har enligt 71 § konkurslagen (1921:225) begärts all ett luftfartyg eller inlecknade reservdelar skall säljas i den ordning som gäller för utmätt sädan egendom eller har utmätningen upphävts eller frågan om egendomens försäljning av annat skäl förfallit, skall anteckning därom göras i inskrivningsboken. Anteckning alt egendomen har sålts utmätningsvis skall ske, när handling som visar köpeskillingens fördelning har inkommit. Har ell luftfartyg, en lott däri eller inlecknade reservdelar belagts med kvarstad eller lagils i anspråk genom betalningssäkring eller har en sädan åtgärd upphävts eller återgått, skall anteckning därom också göras i inskrivningsboken.

Har etl luftfartyg, en lott däri eller inlecknade reservdelar utmätts eller har enligt 8 kap. 8 § konkurslagen (1987:000) begärts alt ell luftfartyg eller inlecknade reservdelar skall säljas i den ordning som gäller för utmätt sådan egendom eller har utmätningen upphävts eller frågan om egendomens försäljning av annat skäl förfallit, skall anteckning därom göras i inskrivningsboken. Anteckning alt egendomen har sålts uimälningsvis skall ske, när handling som visar köpeskillingens fördelning har inkommit. Har etl luftfartyg, en lott däri eller inlecknade reservdelar belagts med kvarstad eller tagits i anspråk genom betalningssäkring eller har en sådan åtgärd upphävts eller återgått, skall anteckning därom också göras i inskrivningsboken.

13 kap. 20 8

Om aktiebolag försattes i konkurs eller om förhandling om offentligt ackord inledes för bolaget, skall konkursdomaren sända underrättelse om beslutet för registrering.

Under konkurs företrädes bolaget som konkursgäldenär av den styrelse och verkställande direktör eller de likvidatorer &om finnes vid konkursens början. Dock gäller även under konkursen bestämmelserna i denna lag om rätt atl avgå, om entledigande och om nytillsätl-ning.

När konkurs avslutals eller förhandling om offentligt ackord avslutats på annat sätt än genom konkurs, skall konkursdomaren genast för registrering underrätta regislre-ringsmyndighelen saml i förra fallet ange om överskott finnes eller ej. Konkursdomaren skall även för registrering underrätta registrerings-myndigheten när överrätt genom beslut, som vunnit laga kraft, upphävt beslut all försälla bolaget i konkurs eller alt inleda förhandling om offentligt ackord.

Om ell aktiebolag/öriärM i konkurs eller om en förhandling om offentligt ackord inleds för bolaget, skall rälien sända undertätlelse om beslutet för registrering.

Under konkursen företräds bolaget som konkursgäldenär av den styrelse och verkställande direktör eller de likvidatorer som finns vid konkursens början. Dock gäller även under konkursen bestämmelserna i denna lag om rätt atl avgå, om entledigande och om nytillsätl-ning.

När en konkurs har avslutats eller en förhandling om offentligt ackord har avslutals på annat säll än genom konkurs, skall lingsräiten genast för registrering underrätta regislreringsmyndighelen samt i del förta fallet ange om överskott//««.? eller ime. Tingsrällen skall även för registrering underrätta regislreringsmyndighelen när liögre rält genom beslut, som har vunnit laga kraft, har upphävt ell beslut atl försätta bolaget i konkurs eller att inleda förhandling om offentligt ackord.

16 Förslag till Prop. 1986/87:90

Lag om ändring i lagen (1987:000) om ekonomiska föreningar

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1987:000) om ekonomiska föreningar

dels att i 11 kap. 20 8 ordet "konkursdomaren" skall bytas ut mot "rätten",

dels att 13 kap. 6 8 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse' Föreslagen lydelse

13 kap. 68 Sädan talan för föreningens räkning enligt 1-3 88 som inle grundas på brott kan ej väckas mol

1. styrelseledamot eller verkställande direktören sedan tre är har förflu
tit frän utgången av det räkenskapsår då det beslut eller den åtgärd, som
ligger till grund för talan fattades eller vidiogs,

2. revisor sedan tre år har förflutit från del atl revisionsberättelsen lades fram pä föreningsstämman eller yttrande som avses i denna lag avgavs,

3. föreningsmedlem eller röstberättigad, som inte är föreningsmedlem, sedan tvä år har förflutit från det beslut eller den åtgärd som ligger till grund för talan.

Försätts föreningen i konkurs på Försätts föreningen i konkurs pä
en ansökan som gjorts innan den lid en ansökan som gjorts innan den tid
som anges i första stycket har gäll som anges i första styckel har gätt
ut, kan konkursboet föra talan en- ut, kan konkursboet föra talan en
ligt 1-3 88 trots all frihet från ska- ligt 1-3 88 trots atl frihet från ska
deståndsansvar har inträtt enligt deslåndsansvar har inträtt enligt
5 8. Efter utgången av den nämnda 5 8. Efter utgången av den nämnda
tiden kan en sådan talan dock inle liden kan en sädan talan dock inte
väckas senare än sex månader frän väckas senare än sex månader frän
förslå borgenärssammanirädei el- edgångssammanträdel.
ler, i mindre konkurs, från konkurs
beslulel.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988. 1 fräga om en konkurs, i vilken konkursbeslulel har meddelats före ikraftträdandet, räknas den i 13 kap. 6 8 andra styckel andra meningen angivna tiden från första edgångssammanträdet eller, i mindre konkurs, frän konkursbeslutet.

Lydelse enligt prop. 1986/87:7. 72

17 Förslag till Prop. 1986/87:90

Lag om ändring i bankrörelselagen (1987:000)

Härigenom föreskrivs i fräga om bankrörelselagen (1987:000)

dels att i 5 kap, 8 8 orden "första borgenärssammanträdei" skall bytas ut mot "edgångssammanträdel",

dels att i 8 kap. 2 8 ordet "konkursdomaren" skall bytas ut mol "tingsrätten",

dels att 7 kap, 13 8 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse' Föreslagen lydelse

7 kap. 13 8

Har en bank försalts i konkurs, Har en bank försatts i konkurs,

skall bankinspektionen förordna ett skall bankinspektionen förordna etl
allmänt ombud. Det allmänna om- allmänt ombud. Det allmänna om
budet skall som konkursförvaltare budet skall som konkursförvaltare
delta i konkursboets förvaltning lill- delta i konkursboets förvaltning till
sammans med den eller de förval- samman med den eller de förvaltare
tare som utses enligt konkurslagen som utses enligt konkurslagen
(1921:225). (1987:000).

Det allmänna ombudet kan be- Del allmänna ombudet kan be-

träffande medförvaltare göra en sä- träffande medförvaltare göra en sä
dan framställning som avses i 80 § dan framställning som avses i
konkurslagen, 7 kap. 5 § konkurslagen.

Även om beslut om delning av konkursboets förvaltning har fattats, fär det allmänna ombudet delta i förvaltningen i dess helhet.

Bestämmelserna i konkurslagen om arvode till konkursförvaltare gäller ocksä det allmänna ombudet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988. Äldre bestämmelser i 5 kap. 8 § och 7 kap. 13 8 gäller fortfarande i fräga om en konkurs, i vilken konkursbeslutet har meddelats före ikraftträdandet.

Lydelse enligt prop. 1986/87:12. 73

När ett försäkringsbolag är i konkurs kan försäkringsinspeklionen förordna ett allmänt ombud. Det allmänna ombudet skall som konkursförvaltare delta i konkursboels förvaltning tillsammans med den eller de förvaltare som utses enligt konkurslagen (1921:225).

Det allmänna ombudet kan beträffande medförvaltare göra en sådan framställning som avses i 80 § konkurslagen.

När ett försäkringsbolag är i konkurs kan försäkringsinspeklionen förordna ett allmänt ombud. Det allmänna ombudet skall som konkursförvaltare delta i konkursboets förvaltning tillsammans med den eller de förvaltare som utses enligt konkurslagen (1987:000).

Det allmänna ombudet kan beträffande medförvaltare göra en sådan framställning som avses i 7 kap. 5 § konkurslagen.

Är köpeavhandling sä upprättad och behandlad, som i 1 § sägs, men inträffar utmätning inom trettio dagar efter det avhandlingen inför rätten företeddes, eller försätts säljaren i konkurs efter ansökning, som gjorts inom sagda lid, är den sålda egendomen ej fredad från att utmätas eller att räknas till konkursboet. Detsamma gäller, när ansökan om förordnande av god man enligt ackordslagen (1970:847) gjorts inom nämnda lid och konkurs följt pä ansökan, som gjorts inom tre veckor från del atl verkan av godmansförordnande förföll eller, när förhandling om offentligt ackord följt, ackordsfrågan avgjordes. Görs efter utgången av den i första punkten angivna tiden jäv mot köpeavhandling, vilken är så upprättad och behandlad, som nyss sagts, är, om jävel görs vid utmäl-ningslillfälle, fordringsägaren skyldig att, om han vill fullfölja jävet, inom en månad därefter väcka talan mot såväl säljaren som köparen vid tingsrätten i den ort där kronofogdemyndigheten finns. Gör han inte det, har han förioral sin talan. Godset skall genast beläggas med kvarstad och sökanden skall, om han vill att åtgärden skall beslå, inom fjorton dagar efter utmätningsför-rätiningen hos kronofogdemyndigheten ställa full borgen för den kostnad och skada, som kan orsakas av kvarstaden. Var säljarens egendom avträdd lill konkurs, skall vad om återvinning av lös egendom till konkursbo är stadgal i 40 b §

Är köpeavhandling så upprättad och behandlad, som i 1 § sägs, men inträffar utmätning inom trettio dagar efter det avhandlingen inför rätten företeddes, eller försätts säljaren i konkurs efter ansökning, som gjorts inom sagda tid, är den sålda egendomen ej fredad från att utmätas eller att räknas lill konkursboet. Detsamma gäller, när ansökan om förordnande av god man enligt ackordslagen (1970:847) gjorts inom nämnda tid och konkurs följt på ansökan, som gjorts inom tre veckor frän del att verkan av godmansförordnande förföll eller, när förhandling om offentligt ackord följt, ackordsfrågan avgjordes. Görs efter utgången av den i första, punkten angivna tiden jäv mol köpeavhandling, vilken är så upprättad och behandlad, som nyss sagts, är, om jävel görs vid ulmät-ningstillfälle, fordringsägaren skyldig atl, om han vill fullfölja jävel, inom en månad därefter väcka talan mol såväl säljaren som köparen vid tingsrätten i den ort där kronofogdemyndigheten finns. Gör han inle det, har han föriorat sin talan. Godset skall genast beläggas med kvarstad och sökanden skall, om han vill atl åtgärden skall bestå, inom fjorton dagar efter ulmälningsför-rällningen hos kronofogdemyndigheten ställa full borgen för den kostnad och skada, som kan orsakas av kvarstaden. Var säljarens egendom avträdd till konkurs, skall vad om återvinning av lös egendom till konkursbo är stadgat i 4 kap. 19

Försäiies försäkringstagaren i konkurs efter ansökan, som gjorts innan tio är förflutit från försäkringsavtalets ingående, och har han under de tre senaste åren före konkursansökningen eller senare lill betalning av premie för försäkring, som enligt 116 8 ej kan göras lill föremål för utmätning, använt belopp, som vid den lid, då betalningen skedde, ej stod i skäligt förhällande till hans villkor, äge konkursboet hos försäkringsgivaren utkräva vad sålunda för mycket erlagts, i den mån tillgodohavandet hos denne därtill förslår. Har ej försäkringstagaren lämnat konkursboet samtycke till beloppets utkrävande, åligger det konkursboet att för prövning av dess rätt väcka talan mol försäkringstagaren. Beträffande sådan talan äga bestämmelserna i 40 b § konkurslagen (1921:225) motsvarande lillämpning.

Har konkurs föregåtts av förordnande av god man enligt ackordslagen (1970:847) eller förordnande av boutredningsman, skall vad som enligt första slyckel gäller om tiden för konkursansökningen avse den i 29 § konkurslagen för sådant fall angivna fristdagen.

Försålts försäkringstagaren i konkurs efter ansökan, som har gjorts innan tio är förflutit från försäkringsavtalets ingående, och har han under de tre senaste åren före konkursansökningen eller senare till betalning av premie för försäkring, som enligt 116 8 inle kan göras till föremål för utmätning, använt belopp, som vid den lid, dä betalningen skedde, ej stod i skäligt förhällande lill hans villkor, får konkursboet hos försäkringsgivaren utkräva vad sålunda har erlagls för myckel, i den män tillgodohavandet hos denne förslår lill del. Har inle försäkringstagaren lämnat konkursboet samtycke lill beloppets utkrävande, åligger del konkursboet att för prövning av dess rätt väcka talan mol försäkringstagaren. Beträffande sådan talan lillampas bestämmelserna i 4 kap. 19 och 20 §§ konkurslagen (1987:000).

Har konkursen föregåtts av förordnande av god man enligt ackordslagen (1970:847) eller förordnande av boutredningsman, skall vad som enligt första stycket gäller om tiden för konkursansökningen avse den i 4 kap. 2 § konkurslagen för sådant fall angivna fristdagen.

Bestämmelserna i första och andra styckena om konkurs äga motsvarande fillämpning om i stället offentligt ackord fastställts. I fråga om talan med anledning av ackordsförhandling äga 17 och 18 88 ackordslagen (1970:847) motsvarande lillämpning.

Ej må krav. varom nu är sagt, göras gällande till förfång för förmånstagare vars insättande jämlikt 102 8 ej må återkallas.

Denna lag träder i kraft den I januari 1988.

Senaste lydelse 1975:248.

26 Förslag till Prop. 1986/87:90

Lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979)

Härigenom föreskrivs i fråga om förmånsrätlslagen (1970:979)'

dels att i 10 8 orden "konkurslagen (1921:225)" skall bytas ut mot

"konkurslagen (1987:000)", dels alt del i lagen skall införas en ny paragraf, 10 a 8, av följande

lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 a 8

Allmän förmånsräu följer däref-ler med fordran på ersättning för uppdrag atl fullgöra sådan revision som är föreskriven i lag eller annan författning och för uppdrag som avser upprättande av räkenskapsmaterial till fullgörande av bokfö-ringsskyldighel som är föreskriven i sådan ordning, i den mån ersäll-ningen avser arbeie som har ulföris de senaste sex månaderna innan konkursansökningen kom in till lingsräiten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988. Förmånsrätt enligt den nya 10 a 8 följer endast för arbete som har utförts efter ikraftträdandet.

Lagen omtryckt 1975:1248 84

Värden får sälja resgodset och ta ut sin fordran ur köpeskillingen eller, om godset uppenbarligen saknar försäljningsvärde, bortskaffa del. Därvid tillämpas 2-12 §8 lagen (1985:982) om näringsidkares rätt att sälja saker som inte har hämtats. Vid tillämpningen av dessa bestämmelser skall vad som sägs om näringsidkaren avse värden, vad som sägs om beställaren avse gästen och vad som sägs om den mottagna saken avse resgodset. Om resgodsels ägare är i konkurs, gäller i stället 73 § konkurslagen (1921:225).

Värden får sälja resgodset och ta ut sin fordran ur köpeskillingen eller, om godset uppenbarligen saknar försäljningsvärde, bortskaffa det. Därvid tillämpas 2-12 §8 lagen (1985:982) om näringsidkares rält att sälja saker som inte har hämtats. Vid tillämpningen av dessa bestämmelser skall vad som sägs om näringsidkaren avse värden, vad som sägs om beställaren avse gästen och vad som sägs om den mollagna saken avse resgodset. Om resgodsels ägare är i konkurs, gäller i stället 8 kap. 10 § konkurslagen (1987:000).

1 den mån ej annat är föreskrivet i lag eller annan författning, skall domstol eller annan myndighet i fråga om fordran, som vid bristande betalning eller eljest indrives av kronofogdemyndighet såsom fordran i allmänt mål, bestämma kapitalbeloppet till helt krontal så, all överskjutande örelal bortfaller. Ränta på fordringen skall avrundas lill närmast högre hela krontal.

Vid indrivning hos kronofogde-myndighel i enskilt mål bortfaller öretal i enlighet med vad som sägs i första stycket.

1 1 kap. 6 8 ulsökningsbalken finns del bestämmelser om vad som avses med allmänt mäl.

1 1 kap. 6 § ulsökningsbalken finns del bestämmelser om vad som avses med enskilt mål och allmänt mål.

2 8

Om avförande av firma ur registret, sedan dom om hävande av firmaregistrering vunnit laga kraft, finns bestämmelser i firmalagen (1974:156).

Har i annal fall genom dom som vunnit laga kraft förklarats, all införing i registret ej bort ske eller atl beslut som registrerats är ogiltigt eller att i annat fall visst förhällande som regislerals ej föreligger, skall registreringen avföras ur registret. Dom i mål som här avses skall genom domstolens försorg i avskrift sändas lill regislreringsmyndighelen.

Om bolagsman genom dom skilts från rätten atl teckna bolagels firma, skall uppgift härom registreras även om domen icke vunnit laga kraft.

Försattes näringsidkare i kon- Försäiis en näringsidkare i kon-

kurs, skall meddelande härom sam- kurs, skall meddelande om detta

samtidigt med kungörelsen om beslutet genom tingsrättens försorg översändas för registrering. Har högre rätt upphävt elt beslut om konkurs, skall registreringen avföras på anmälan av tingsrätten. När en konkurs liar avslutats, skall rätten genast sända meddelande om detta för registrering.

tidigt med kungörelsen om beslutet genom konkursdomarens försorg översändas för registrering. Har högre rätt upphävt beslut om konkurs, skall registreringen på anmälan av konkursdomaren avföras. När konkurs avslutats, skall konkursdomaren ofördröjligen översända meddelande härom för registrering.

30 Förslag till Prop. 1986/87:90

Lag om ändring i passlagen (1978:302)

Härigenom föreskrivs all 7 8 passlagen (1978:302) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7§' Passansökan skall avslås, om

1. bestämmelserna i 6 8 ej har iakttagits och sökanden ej har efterkom
mit uppmaning all avhjälpa brislen,

2. ansökningen avser pass för barn under aderton är och barnels värd-nadshavare ej har lämnat medgivande samt synnerliga skäl ej föreligger all ändå utfärda pass,

3. sökanden är anhållen, häktad eller underkastad övervakning enligt 24 kap. 3 8 första stycket rättegångsbalken eller reseförbud eller anmälningsskyldighet enligt 25 kap. I § samma balk,

4. sökanden är efleriysl och skall omhändertagas omedelbart vid anträffandet,

5. sökanden genom lagakraflvunnen dom har dömts lill frihelsberövande påföljd, som ej har börjat verkställas, och det finns sannolika skäl all antaga, alt han ämnar undandraga sig verkställigheten,

6. sökanden enligt 2 kap. 12 § eller 6 kap. 6 § konkurslagen (1987:000) är ålagd alt lämna ifrån sig sill pass eller förbud atl utfärda pass för sökanden har meddelats enligt samma lagrum.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988. 1 fråga om en konkurs, i vilken konkursbeslutet har meddelats före ikraftträdandet gäller hänvisningarna till den nya konkurslagen i stället motsvarande bestämmelser i konkurslagen (1921:225).

Senaste lydelse 1981:1304.

31 Förslag till Prop. 1986/87:90

Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs atl i sekretesslagen (1980:100)' skall införas en ny paragraf, 8 kap. 19 .8, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 kap. 19 8

Sekretess gäller hos tillsynsmyndighet i konkurs för uppgift om enskilds affärs- eller drififörhållan-den. om det kan antas all den som uppgiften rör lider skada om uppgiften röjs. Ulan hinder av sekretessen får uppgift lämnas till enskild enligt vad som föreskrivs i konkurslagen (1987:000).

Ifråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988.

Lagen omtryckt 1985:1059. gg

32 Förslag till Prop. 1986/87:90

Lag om ändring i lagen (1984:81) om fastighetsmäklare

Härigenom föreskrivs alt 17 8 lagen (1984:81) om fastighetsmäklare skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

17 8
Fastighetsmäklaren har inle rätt Fastighetsmäklaren har inle rätt
lill ersättning för sitt förmedlingsar- till ersättning för sitt förmedlingsar
bete, om han själv eller någon så- bete, om han själv eller nägon så
dan närslående lill honom som dan närstående till honom som
avses i 29 a § konkurslagen avses i 4 kap. 3 § konkurslagen
(1921:225) inträder som köpare. (1987:000) inträder som köpare.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988.

Justitiedepartementet Prop. 1986/87:90

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 5 februari 1987

Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, S. Andersson, Bodslröm, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Wickbom, Johansson, Hulterström, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist

Föredragande: statsrådet Wickbom

Proposition om ny konkurslag 1 Inledning

Konkurslagen (1921:225, KL) och den därmed sammanhängande lagstiftningen har sedan 1960-lalel reformerats i etapper. Pä grundval av förslag av lagberedningen beslutade riksdagen är 1970 om en ny ackordslag (1970:847) och en särskild förmänsrällslag (1970:979). Båda lagarna föranledde följdändringar i KL. Den s.k. materiella konkursrälten reformerades på grundval av lagberedningens betänkande (SOU 1970:75) Ulsöknings-rätl X år 1975, då bl.a. nya konkursgrunder och återvinningsregler infördes i KL. Även förfarandet i samband med prövningen av en konkursansökan sågs över i det sammanhanget.

År 1971 tillsattes konkurslagskommitlén (Ju 1971:06) med uppgift alt göra en allmän översyn av konkurslagsliflningen. I delbelänkandel (SOU 1977:29) Konkursförvallning föreslog konkurslagskommitlén nya regler för konkursförvallningen och tillsynen däröver. Förslaget föranledde år 1979 ändringar i KL, vilka ändringar i korthet innebar följande. Systemet med s.k. fatiigkonkurser slopades och ersattes med en ny ordning för handläggning av de mindre konkurserna. Institutionen rättens ombudsman upphävdes och tillsynen skulle framdeles ankomma på en särskild tillsynsmyndighet, som organisatoriskt knöts till vissa kronofogdemyndigheter. Samtidigt infördes nya regler om konkursgäldenärens skyldigheter under konkurs. Likaledes på förslag av konkurslagskommitlén (Konkurs och rälien alt idka näring, SOU 1979:13) infördes år 1980 särskilda regler om näringsförbud för konkursgäldenär i vissa fall. Sedan den 1 juli 1986 har dessa regler ersatts av en särskild lag i ämnet (1986:436).

Konkurslagskommitlén (Vid betänkandets avlämnande ingick i kommittén som ledamöter hovrätlslagmannen Trygve Hellners, ordförande, advokaten Björn Edgren, verkställande direktören i Ackordscentralen för Västra Sverige Per-Ivan Lundberg och rådmannen Arne Wilhelmsson.) avlämnade år 1983 slutbeiänkandel (SOU 1983:24) Ny konkurslag. Kommittén har sett över de bestämmelser i KL som inte tidigare har reviderats. Förslaget (KLförslagel) innefattar också en fullständig översyn av nuvarande regler i formellt hänseende.

Betänkandet har remissbehandlats. Till protokollet i detta ärende bör Prop. 1986/87:90 fogas dels en sammanfattning av betänkandet som bilaga I, dels kommitténs lagförslag som bUaga 2, dels en förteckning över remissinstanserna som bilaga 3. En sammanställning av remissyttrandena, i del följande kallad remissammanställning I, har upprättats inom justitiedepartementet och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr 1976—83).

I november 1982 fillkallades en särskild kommission (Generaldirektören, numera landshövdingen Sven Heurgren, ordförande, regeringsrådet Gunnar Björne och riksdagsledamoten Arne Nygren.) mot ekonomisk brottslighet. Till kommissionen knöts tvä referensgrupper. I den första ingick företrädare för de politiska riksdagspartierna saml olika organisationer pä arbetsmarknaden. 1 den andra ingick personer yrkesverksamma främst inom polisen och tullväsendet saml skatte-, åklagar- och kronofogdemyndigheter.

Totalt har kommissionen lagt fram etl 30-lal förslag i form av betänkan-den, promemorior, rapporter och skrivelser inklusive elt i mars 1984 avlämnat slutbetänkande (SOU 1984:15) Ekonomisk brottslighet i Sverige.

Kommissionen - i det följande kallad Eko-kommissionen - avlämnade i oktober 1983 delbelänkandel (SOU 1983:60) Återvinning i konkurs. Betänkandet redovisades i korthet i propositionen (1984/85:32) om riktlinjer för del framlida arbetet mot ekonomisk brottslighet m.m.

Även delta betänkande har remissbehandlats. 1 enlighet med vad som aviserades i rikllinjepropositionen tar jag nu även upp frågan om ändring av bl.a. återvinningsreglerna på grundval av kommissionens betänkande. Till protokollet bör fogas dels en sammanfattning av belänkandet som bilaga 4, dels kommissionens lagförslag som bilaga 5, dels en förteckning över remissinstanserna som bilaga 6. En sammanställning av remissyttrandena, i del följande kallad remissammanställning II, har upprättats inom justitiedepartementet och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr 3300— 83).

Regeringen beslutade den 30 april 1986 atl inhämta lagrådels yttrande över förslag lill ny konkurslag. Den 20 november samma år beslutade regeringen att inhämta yttrande över förslag fill bestämmelser om ikraftträdande av den nya konkurslagen och övergångsbestämmelser. Samtidigt beslutades atl inhämta lagrådets yttrande över förslag till ändringar i ackordslagen (1970:874), rättshjälpslagen (1972:429), förmånsrätlslagen (1970:979), passlagen (1978:302) och sekretesslagen (1980:100). Förslagen hade upprättats i justitiedepartementet på grundval av de båda betänkan-dena och remissyttrandena. De lagförslag som i skilda omgångar remitterades lill lagrådet bör fogas lill protokollet i detta ärende som bilaga 7.

Lagrådet har i allt väsentligt godtagit förslagen och om förslaget till ny
konkurslag fällt omdömet alt del är en vällyckad lagsliftningsprodukl
rätistekniskl sett. Lagrådets yttranden bör fogas till protokollet som bilaga
8 och 9. I samband med att jag behandlar de olika sakfrågorna och de
enskilda paragraferna i milt förslag kommer jag att gå in på lagrådets
synpunkter. Som kommer att framgå godtar jag i allt väsentligt lagrådels
förslag lill ändringar i de remitterade förslagen. Lagrådets granskning har
också lett lill vissa redaktionella ändringar i lagtexten. 92

Slutligen bör som bilaga 10 till protokollet fogas en sammanställning Prop. 1986/87:90 över de nu gällande bestämmelserna i KL och de närmast motsvarande bestämmelserna i propositionens förslag tili ny konkurslag.

1 propositionen föresläs fiera lagändringar som inte har granskats av lagrådet. Ändringarna får anses vara av sä enkel beskaffenhet alt lagrådets granskning inte behövs. Den övervägande delen av dessa är följdändringar med anledning av den nya konkurslagen. Dessutom föreslär jag ändringar i vattenlagen (1983:291) och lagen (1972:180) om avrundning av vissa fordringar till hell krontal, m.m. Nu berörda förslag har utarbetats inom jusfiliedeparlemenlel. Vissa av dem rör dock lagstiftning som hör lill andra departement. Jag har beträffande dessa ändringsförslag samrått med berörda statsråd.

2 Allmän motivering

2.1 Allmänna utgångspunkter

Den nu gällande konkurslagen härrör frän är 1921. Sedan dess har lagen ändrats åtskilliga gånger. Som jag inledningsvis nämnde har, pä grundval av förslag av lagberedningen, den materiella konkursrätten med bl.a. ätervinningsreglerna reformerats är 1975. Etl huvudsyfte med denna reform var - vid sidan av en förenkling och modernisering av regelsystemet - all motverka otillbörliga förfaranden från gäldenärers och borgenärers sida i samband med förestående konkurs. Reglerna om konkursförvaltning och tillsyn ändrades är 1979. Dessa ändringar innebar atl förvaltarens ställning och kompetens förstärktes och alt vissa kronofogdemyndigheter utsågs att handha tillsynen över konkursförvallningen. Samtidigt beslöts en ny konkursförordning (1979:801, KF).

Trots atl sålunda omfattande och principiellt betydelsefulla ändringar genomförts har KL:s ursprungliga utformning och systematik behållits i huvudsak oförändrade. Detta har medfört att KL blivit alltmer svåröverskådlig. Det är därför angeläget att nu också se över KL i formellt hänseende.

Del förslag från konkurslagskommitlén som nu föreligger innebär all KL ersätts med en helt ny konkurslag. I denna har flertalet av KL:s bestämmelser lagils upp med i princip oförändrat innehåll men med en modernare och mer lättillgänglig utformning. En hel del av KL:s bestämmelser har emellertid ocksä setts över i sakligt hänseende.

KLförslagel har fått ell myckel positivt mottagande av remissinstanserna. 1 likhet med praktiskt tagel alla remissinstanserna anser jag all förslaget är väl ägnat att läggas lill grund för en ny konkursiag.

Vissa kronofogdemyndigheter anser alt en del frågor som inle har be
handlats av kommittén bör ges en tillfredsställande lösning innan etl för
slag lill en ny konkurslag läggs fram. Enligt dessa remissinstanser har
kommittén i alltför liten utsträckning tagit hänsyn till vissa problem som
kommit i blickpunklen under senare år. Kritiken riktar sammanfattnings
vis in sig pä all kommitténs förslag inle i tillräcklig utsträckning beaktar atl 93

samhällsutvecklingen ställer andra krav pä den konkursrätlsliga lagstift- Prop. 1986/87:90 ningen än vad som tradifionellt har skett. Borgenärsintressena är, sägs det, inte som tidigare i slorl sett enhetliga. Staten har sålunda utöver borge-närsintressel ocksä vikfiga samhällsintressen atl bevaka. Enligt kritikerna ger varken nu gällande KL eller kommitténs förslag nägon antydan om hur exempelvis sysselsätlningspoliliska aspekter skall beaktas i konkurssammanhang.

För egen del anser jag del viktigt att samhället ges möjlighet till inflytande på konkursförvaltningen. Här gäller det emellertid alt samordna samhällets olika insatser och del är inte en fråga som kan lösas inom konkurslagstiftningens ram. Trots del kan del inte heller enligt min mening anses hell tillfredsställande all lagstiftningen i princip inte ger utrymme för hänsynstagande till andra intressen än det rena borgenärsintressel. Jag återkommer lill denna fråga i del följande.

JO har i elt beslut den 30 december 1983 (1983:E I, jfr JO:s ämbelsbe-rätlelse 1984/85 s. 325) redovisat en undersökning av hur det nuvarande tillsynssystemet fungerar. JO har därvid föreslagit vissa delvis mycket genomgripande förändringar av detta syslem. Jag återkommer också till den frågan. Jag vill emellertid redan nu nämna att jag inle anser tiden vara mogen all vidta några genomgripande förändringar av lillsynssysiemel. När delta började fungera är 1980 var lillsynsuppgifien hell ny för kronofogdemyndigheterna. Man fär därför enligt min mening ha förståelse för alt det uppenbarligen har tagit viss tid innan tillsynsmyndigheterna och förvaltarna fullt ut funnit sina roller i det nya systemet. På mänga häll fungerar systemet numera myckel bra, vilket naturligtvis inle utesluter alt de vunna erfarenheterna kan ge underlag för förbättringar pä en del punkter.

Genom 1975 års reform av ätervinningsreglerna förbättrades borgenärernas möjligheter all komma till rätta med illojala dispositioner inför en förestående konkurs. Reformen utmärktes av en strävan atl göra reglerna mer objektiva, dvs. all i så slor utsträckning som möjligt göra återvinning oberoende av gäldenärens och medkontrahentens syfte med dispositionen ulan alt för den skull inkräkta pä omsättningens intresse. Även om sålunda möjligheterna lill återvinning förbättrades har del i tillämpningen visat sig alt det fortfarande är svårt atl föra en ålervinningstalan med framgång. Inte minst gäller detta i situationer när medkonlrahenten är en närstående lill gäldenären.

Eko-kommissionens förslag innebär en skärpning av regelsystemet i nu aktuellt hänseende. Förslaget har fåll ell blandat mottagande av remissinstanserna. Särskilt från näringslivet kritiseras förslaget varvid man gör gällande att del inte tar tillräcklig hänsyn lill omsättningens intresse, dvs. intresset av att ingångna avtal och vidtagna dispositioner slår fast. Åtskilliga remissinstanser är emellertid positiva till förslaget. Jag anser alt förslaget bör läggas till grund för en ändring av flera av älervinningsbeslämmel-serna.

Jag vill ytterligare redan här beröra en från systematisk synpunkt bety
delsefull fråga. KL anvisar sedan gammall två olika former för handlägg
ning av konkurser. Vid 1979 års reform ersattes de gamla s.k. fatligkon-
kurserna av en mer utvecklad form för handläggning av enklare konkurser. 94

De både handläggningsformerna kom atl betecknas ordinär konkurs och Prop. 1986/87:90 mindre konkurs. KL:s, liksom KLförslagels, reglering av de olika konkursformerna innebär all den ordinära konkursen - i KLförslagel betecknad stor konkurs - regleras fullstähdigt medan de mindre konkurserna regleras huvudsakligen genom hänvisningar till den förta konkursformens regelsystem. Detta medför att regleringen blir svåröverskådlig. Samtidigt Ulgör numera de mindre konkurserna den helt dominerande andelen av samtliga konkurser.

Del kan ifrågasättas om inle de motiv som ligger bakom förekomsten av två konkursformer, främst behovet av elt bevaknings- och anmärkningsförfarande, skulle kunna tillgodoses ulan all man har två olika förfaranden. Ell enhetligt konkursförfarande skulle onekligen medföra vinster inte bara frän systematisk och lagteknisk synpunkt utan ocksä innebära lättnader för de tillämpande organen. Jag kommer alt diskutera den frågan närmare i etl följande avsnitt.

Jag vill också erinra om den nya lagen om näringsförbud som trädde i kraft den I juli 1986 (SFS 1986:436). Mitt förslag till ny konkurslag innehåller därför inle några regler om näringsförbud, frånsett del allmänna förbudet för den som är i konkurstillstånd all driva näring.

Statens industriverk har på uppdrag av regeringen genomfört en undersökning av orsakerna lill del ökande antalet konkurser under senare år. Verket har i november 1985 lagt fram sin huvudrapport (SIND 1985:7). 1 den föresläs flera olika åtgärder. Tvä av förslagen har etl visst samband med konkurslagsliflningen, nämligen dels etl förslag om ändring av förmänsrättsordningen, dels ell förslag om ell nytt rekonstruklionsförfa-rande.

1 utredningen föresläs all förmånsrättslagen ändras på del sättet all löner hell eller delvis ges förmånsrätt före förelagsinleckningar. Denna fräga torde ligga inom lönegarantiutredningens (A 1982:04) uppdrag och enligt vad jag har erfarit pågår för närvarande överväganden inom utredningen i denna fräga. Utredningens belänkande torde komma atl läggas fram under är 1987. Efter sedvanlig remissbehandling får ställning tas lill om del finns anledning all göra några ändringar i förmånsrätlslagen i delta hänseende. Utformningen av själva konkurslagen påverkas emellertid inle av vad man slutligt kan komma fram till på den punkten. Jag avser däremot alt i del följande ta upp en bl.a. i industriverkets utredning aktualiserad fråga om förmånsrätt för revisorer m.fl,

I industriverkels utredning föreslås också all elt nytt rekonslruktionsför-farande utvecklas. Utredningen anser sig ha fält belägg för all del finns elt behov av alt komplettera konkurslagsliflningen på ett sätt som gör alt man ägnar mer lid ål all försöka lösa krissituationer ulan konkurs. Därigenom skulle de stora kapitalförluster som i dag uppstår i företag i kris kunna minskas.

Detta förslag ligger i linje med den utveckling av den konkursrätlsliga lagstiftning som för närvarande pågår internationellt. Bl. a. har i Norge och Danmark på senare lid beslutats om nya konkurslagar som inrymmer rekonslruktionsförfaranden.

Jag vill i detta sammanhang framhålla alt själva konkursförfarandet i sig 95

ofta ger goda möjligheter lill rekonstruktion av förelag som råkat på Prop. 1986/87:90 obestånd men som på sikt är livskraftiga. De rekonslrukfionsförfaranden som införts utomlands har i allmänhet inte kommit lill någon slörre användning. Detta utesluter naturligtvis inte att det kan finnas anledning atl överväga en liknande ordning för svensk del. Del finns också skäl som talar för alt ackordslagen bör ses över i syfte all göra ackordsförfarandet mer användbart.

Industriverkets utredning övervägs för närvarande inom induslridepar-temenlel. Något förslag om ett nytt rekonsiruklionsförfarande kommer dock inle att läggas fram i detta sammanhang. Som framgått anser jag all del finns skäl atl senare återkomma lill frågan.

Lagrådet har väckt frågan om den nya konkurslagens beteckning. Lagrådet anser atl del finns fiera skäl som talar för atl använda beteckningen balk och erinrar om alt den exekulionsrältsliga regleringen på ulsöknings-rältens område nyligen har tagils upp i en balk. För egen del kan jag instämma i att det finns skäl som talar för att använda beteckningen balk även i detta fall. Del fanns emellertid ingen självständig konkursbalk i 1734 års lag och beteckningen balk har inle heller därefter nägon gäng kommit all användas beträffande konkurslagen. Till delta kommer att det ämnesområde som lagverket omfattai visserligen är av central betydelse men ändå sä pass speciellt atl del ler sig tveksamt om del är motiverat alt låta lagverket få ställning av balk särskilt som en i viss mån näraliggande materia behandlas i ulsökningsbalken. Inte heller har nägon remissinstans föreslagit en ändrad beteckning. Av bl.a. dessa skäl har jag stannat för atl inle föreslå alt beteckningen balk används beträffande den rättsliga regleringen av konkurs.

Övriga nordiska länder har informerats om förslagen i den nya konkurslagen och fått tillfälle atl lämna synpunkter på dessa.

I den allmänna motiveringen kommer jag först att ta upp frågan om den systematiska utformningen av en ny konkurslag (avsnitt 2.2). Därefter behandlas frågan om en avveckling av konkursdomarinsiilutionen (avsnitt 2.3) saml vissa frågor om förvaltning och tillsyn (avsnitt 2.4), varvid jag tar upp bl. a. frågan om förvaltaren skall kunna ta hänsyn lill annat än del rena borgenärsintresset. Återvinning i konkurs behandlas därnäst (avsnitt 2.5). Därefter följer bevaknings- och anmärkningsförfarandet (avsnitt 2.6), utdelningsförfarandet (avsnitt 2.7), konkurskostnaderna (avsnitt 2.8), information om beslut och åtgärder under konkurs (avsnitt 2.9), förvaltarens bokföringsskyldighet (avsnitt 2.10), förvaltarens tillgäng till räkenskaps-material som rör konkursboet (avsnitt 2.11) och frågan om förmånsrätt för revisorer och vissa andra uppdragstagare (avsnitt 2.12). Frågan om att slopa öreial vid indrivning i enskilda mäl behandlar jag i avsnitt 2.13. Bestämmelser om den nya lagens ikraftträdande och övergångsbestämmelser behandlas därefter (avsnitt 2.14) och slufiigen berörs följdlagsfift-ningen (avsnitt 2.15).

Kommitténs förslag: Nuvarande skilda handläggningsformer för ordinära resp. mindre konkurser behälls.

Remissinstanserna har i princip godtagit kommilléförslaget. Några remissinstanser har dock framhållit atl regleringen i vissa fall blir svårtillgänglig.

Skalen för mitt förslag: Nu gällande KL är uppbyggd sä att lagen noga behandlar reglerna om ordinär konkurs medan bestämmelserna som rör de mindre konkurserna — vilka utgör del stora flertalet, för närvarande drygt 90 %, av alla konkurser - i stor utsträckning beslår av hänvisningar lill reglerna om ordinär konkurs.

Nuvarande form för handläggning av mindre konkurser tillkom genom 1979 års reform. Dessa mindre konkurser kan handläggas pä två principiellt skilda sätt. De konkurser vari tillgångarna inte räcker till betalning av konkurskostnaderna handläggs pä i princip samma säll som de gamla falligkonkurserna, dock med den skillnaden atl förvaltare alllid utses. Om däremot tillgångarna räcker till betalning av konkurskostnaderna skall ell i princip fullständigt konkursförfarande genomföras. En viktig skillnad i jämförelse med det ordinära förfarandet är all borgenärerna i en mindre konkurs inle behöver formligt bevaka sina fordringar.

I samband med 1979 års reform gjordes ingen översyn av KL: s systematik. Bestämmelserna om mindre konkurs logs upp i 9 kap., främst 185-185 h 88-1 lagen fördes in en generell hänvisning av innebörd att reglerna i vissa av KL: s kapitel gäller även för de mindre konkurserna endast om del sårskilt anges i 9 kap. Motsatsvis gäller således reglerna i övriga kapitel i KL generellt även för de mindre konkurserna.

Kommittén har vid utformningen av KLförslagel ulgätl frän i stort sett samma systematiska principer som KL vilar på. De ordinära konkurserna, som föreslås benämnda stora konkurser, regleras fullständigt medan de mindre konkurserna regleras på samma sätt som i dag, nämligen huvudsakligen genom hänvisningar lill reglerna om stor konkurs. Den nuvarande framställningsmetoden som utgår från kronologin i själva förfarandet har behållits både vad gäller kapillenas placering och i fräga om paragrafernas inbördes placering i de olika kapitlen. Antalet kapitel har utökats. Bestämmelserna om konkurskosinader, information om beslut och åtgärder i konkurs och rällens handläggning har samlats och förts in i särskilda kapitel. KLförslagel har delats in i fem avdelningar och av deras rubriker framgår huruvida reglerna i avdelningen är lillämpliga i både slor konkurs och mindre konkurs eller i endera av dessa båda konkursformer.

KLförslagel har på denna punkt inte utsatts för nägon avgörande kritik Prop. 1986/87:90 av remissinstanserna. Några remissinstanser har emellertid påtalat alt skilda regler för de olika konkursformerna i en del fall är omotiverade eller alt regleringen i vissa fall är onödigt krånglig och svårtillgänglig.

För egen del menar jag alt KLförslagel jämfört med nu gällande KL innebär klara förbättringar. Hänvisningarna har preciserats. Genom avdelningsindelningen görs del hell klart vilka bestämmelser som direkt gäller i båda konkursformerna eller i endera av dem. Den kronologiska framställningsmetoden är väl beprövad och underlättar för den oinilierade läsaren att la sig in i regelsystemet. Trots detta anser jag del angelägel atl man vid en reform av denna storleksordning noga överväger hur den nya lagen lämpligen bör vara utformad i systematiskt hänseende.

Del kan naturligtvis hävdas (se belänkandet s. 121) all en konkurslag i första hand vänder sig till specialister vid domstolar och tillsynsmyndigheter samt lill förvaltare och atl behovet att med laglekniska medel underlätta förståelsen får bedömas från denna utgångspunkt. Å andra sidan är konkurslagen en central lag där del sakliga innehållet är av stort allmänt intresse. Det ligger i sakens natur all regelsystemet pä området mäste få en viss komplexitet som kräver ett relativt stort mått av ansträngning för den oinitierade läsaren. Detta utgör dock naturligtvis inle nägot skäl atl avslå frän att försöka göra innehållet så fillgängligt som möjligl också för en bredare allmänhet. En utgångspunkt vid reformen bör alltså vara att lagen i systematiskt och lagtekniskt hänseende fär en uppbyggnad som gör den lätt att förstå och tillämpa.

Såväl KL:s som KLförslagels systemalik kan, något som kommittén själv konstaterar, kritiseras frän den synpunkten alt reglerna om mindre konkurser blir svårlästa i många fall. Kommittén har under sitt arbeie prövat olika alternativa lösningar (betänkandet s. 122). Etl av de båda alternativ som där berörs innebär atl lagen först fullständigt behandlar de mindre konkurserna och därefter med tillägg och hänvisningar till dessa bestämmelser reglerar de stora konkurserna. Alternativet har avvisats av kommittén och även jag anser atl detta alternativ i alltför stor utsträckning är behäftat med samma principiella brister som nu gällande KL.

Del andra alternativet innebär atl de båda konkursformerna regleras gemensamt i sä slor utsträckning som möjligl. Även detta alternativ har kommittén avvisat. Kommittén motiverar sill ställningstagande med bl.a. all olikheterna mellan de båda regelsystemen är så stora att en integrering av systemen inle kan åstadkommas ulan atl lagtexten blir än mer svåröverskådlig. En mer eller mindre fullständig reglering av de båda konkursformerna anser kommittén skulle komma all medföra en dubblering av många bestämmelser, vilket inte skulle göra lagtexten klarare.

Det finns i detta sammanhang anledning atl ytterligare något beröra de
mindre konkurserna. Före 1979 års reform innehöll KL bara etl alternativ
lill det ordinära förfarandet, nämligen de s.k. ursprungliga fattigkonkur
serna. Dessa fatiigkonkurser handlades så alt konkursdomaren vid gälde
närens bouppteckningsed konstaterade att boet saknade tillräckliga till
gångar och därefter avskrev konkursen. Någol konkursförfarande i egent
lig mening var del inte frågan om. 98

De mindre konkurserna däremot utgör en förenklad form för handlägg- Prop. 1986/87:90 ning av konkurs. Även i s.k. lillgängslösa mindre konkurser utses en förvaltare, som har alt bl.a. utreda om förutsättningar för atl väcka ålervinningstalan föreligger eller om det finns anledning atl anta atl gäldenären gjort sig skyldig till brottsligt förfarande. 1 de mindre konkurser som inte avskrivs pä grund av otillräckliga tillgångar sker en avveckling av boet i former som företer stora principiella likheter med avvecklingen av en ordinär konkurs. Parallellitelen mellan de båda konkursformerna ökade således markant efter 1979 års reform.

En grundläggande tanke vid 1979 års reform var atl de mindre konkurserna inle skulle regleras lika ingående som de ordinära konkurserna. Inle heller skulle vissa av de mer eller mindre svårhanterliga förfarandereglerna tillämpas i de mindre konkurserna. Handläggningsformen mindre konkurs har i de flesta avseenden befunnits vara praktisk och fullt ändamålsenlig. Som exempel pä del nu sagda kan nämnas formen för alt göra en fordran gällande i konkursen och utdelningsförfarandet, där en formlös prövning av utdelningsförslaget har ersatt det mer omständliga förfarandet i ordinär konkurs med klandertalan. I andra avseenden har däremot den förenklade regleringen inneburit atl del för de mindre konkurserna saknas regler som i och för sig måste anses behövliga.

Enligt de uppgifter som kommittén redovisar i sitt belänkande (s. 118) handlades under åren närmast efter reformen ungefär 20 % av samtliga konkurser som ordinär konkurs. Endast i drygt 10 % av dessa förekom utdelning lill de oprioriterade fordringsägarna. I mindre konkurser torde det endast i undantagsfall förekomma att oprioriterade fordringar erhåller någon utdelning. Detta tyder på alt del endast i drygt 2 % av alla konkurser förekommer atl andra än prioriterade fordringsägare erhåller utdelning. Del år i praktiken inle sällan sä all konkursdomarna i tveksamma fall föredrar alt välja handläggningsformen mindre konkurs för att senare, om del visar sig all konkursen rätteligen bör handläggas som ordinär konkurs, kunna övergå till den handläggningsformen. Över lag visar utvecklingen atl handläggningsformen mindre konkurs används i allt slörre utsträckning. Mellan åren 1983 och 1984 sjönk antalet ordinära konkurser frän ungefär 20% till drygt 10 % av alla konkurser. Frän konkursdomaren vid Stockholms tingsrätt har inhämtats atl handläggningsformen ordinär konkurs där används i princip endast när ell bevakningsförfarande av nägon anledning behövs.

En annan erfarenhet är att de mindre konkurser vari utdelning förekommer normalt sett inle är avslutade inom ell halvt år, något som man vid 1979 års reform trodde skulle kunna ske regelmässigt. Tillgängliga uppgifter lyder i stället på att del endast i undantagsfall förekommer all sådana konkurser avslutas inom den tiden. Del är vidare inle ovanligt all konkurser med omfattande tillgångar handläggs som mindre konkurser. Etl av skälen för all särreglera de mindre konkurserna har alltså kommit atl föriora i betydelse. För fall då en omfattande konkurs handläggs som mindre konkurs kan ju vidare nuvarande terminologi sägas vara rent språkligt sett missvisande Gfr LU 1984/85:26).

Elt intryck av såväl KL:s som KLförslagels systematiska uppbyggnad 99

är alt det inte finns någon egentlig samordning mellan de olika regelsysle- Prop. 1986/87:90 men. Trots att den sakliga skillnaden mellan de båda konkursformernas handläggningsregler - fränsett bevaknings- och anmärkningsförfarandel -borde vara liten uppvisar regelsystemen stora olikheter. Det måste anses vara en angelägen uppgift atl i samband med arbetet med en ny konkurslag undersöka i vad män del går alt komma lill rätta med denna bristande samordning. Det är därvid naturiigt atl pröva om inte skiljelinjen mellan ordinär och mindre konkurs skulle kunna slopas.

Vid 1979 års reform utgick man frän att en sädan skiljelinje borde upprätthällas mellan konkurser där bevakning av fordringarna är nödvändig och konkurser där utredningen av boet kan genomföras utan etl bevaknings- och anmärkningsförfarande. I de mindre konkurserna förekommer i dag inget bevakningsförfarande. Borgenärerna förutsätts i stället göra sina fordringar gällande formlöst. Kommittén har ansett atl det saknas bärande skäl för att i ordinär konkurs frångå den gällande ordningen. Kommittén har dock föreslagit vissa undantag från bevakningsskyldigheten och från skyldigheten för förvaltaren att framställa anmärkning mot en bevakad fordran.

Nuvarande bevaknings- och anmärkningsförfarande syftar till atl inom konkursens ram förhållandevis snabbi och säkert få klarlagt vilka fordringar som är berättigade till utdelning och i vilken inbördes ordning de skall ges rätt till betalning. Snabbheten befordras främst av kravel på aktivitet från borgenärernas sida genom bevakning av fordringarna. De uppställda tidsfristerna för olika led i förfarandet verkar i samma riktning. Genom bevakningskravet underlättas förvaltarens utredning av konkursgäldenärens skulder, vilket ger elt säkrare förfarande. Genom anmärkningsförfarandet och möjligheten att i direkt anslutning lill delta få en tvistig fordran prövad av konkursdomslolen ges ytterligare garantier för all blivande Uldelningsförslag bygger på tillförlitliga grunder. Sammantagna ger de olika momenten i bevaknings- och anmärkningsförfarandet en viss stadga åt denna del av konkursutredningen.

Enligt min mening är del uppenbart att möjligheten att anordna etl bevakningsförfarande måste finnas kvar i vissa fall om de opriorilerade fordringarna kan förväntas erhålla utdelning i konkursen. De opriorilerade fordringsägarna kan inte på samma sätt som de förmänsberättigade antas bli kända utan bevakning.

Den omständigheten all etl bevakningsförfarande kan behövas i en del konkurser innebär emellertid inte all man ocksä mäste ha skilda syslem för sädana konkurser där bevakning skall äga rum och övriga konkurser. Enligt min mening bör behovet av ett bevakningsförfarande kunna tillgodoses inom ramen för ell enhetligt konkursförfarande. Delta förutsätter dock i åtskilliga fall där regleringen nu är olika för ordinära och mindre konkurser atl de nuvarande reglerna ändras sä alt de passar i etl enhetligt förfarande. I andra fall kan en särreglering fortfarande behövas. Dessa är dock inle sä mänga all de ensamma motiverar all man behäller systemet med tvä skilda förfaranden.

En enhetlig handläggningsform skulle föra med sig all den nya konkurs
lagen blir mer lättillgänglig än både KL och KLförslagel. Relativt omfat- 100

lande förfallningsmässiga förenklingar skulle vidare vinnas ulan all regle- Prop. 1986/87:90 ringen behöver föriora i klarhet och exakthet. En enhetlig handläggnings-form skulle ocksä förenkla fillämpningen av konkurslagen samfidigl som terminologin pä området skulle bli mer rättvisande.

Under departemenlsbehandlingen av KLförslagel har frågan om en samordning av de nuvarande konkursformerna i olika sammanhang diskuterats mellan företrädare för justitiedepartementet och företrädare för konkurs-förvallarna och tillsynsmyndigheterna. Tanken på en sådan sammanslagning har därvid över lag mött ett positivt gensvar.

Etl enhetligt förfarande bör med utgångspunkt i det sagda kunna utformas på följande sätt. 1 samband med konkursbeslulel utses en förvaltare och tidpunkten för etl edgångssammanlräde fastslälls. Vid detta sammanträde skall del föreligga en bouppteckning som anger boets tillgångar och skulder med angivande av borgenärerna.

I normalfallet beslutas om den fortsatta handläggningen först efter det att gäldenären har beedigat bouppteckningen. Är tillgångarna otillräckliga, bör konkursen avskrivas snarast möjligt. Om del däremot finns tillgångar av den omfattningen att konkurskostnaderna och boets skulder kan betalas, skall handläggningen av konkursen fortsättas, tillgångarna avvecklas och utdelningsförslag upprättas. Normalt sett bör det i ett enhetligt konkursförfarande ocksä vid detta tillfälle beslutas om huruvida bevakningsförfarande skall äga rum. Om ett sådant förfarande bedöms vara onödigt, kan konkursen i fortsättningen handläggas på i huvudsak samma sätt som en mindre lillgängskonkurs handläggs i dag. Om däremot bevakningsförfarande behövs, beslutas om detta och om den tid inom vilken bevakning skall göras. 1 del fallet beslutas dä ocksä om den tid inom vilken anmärkning mot en inkommen bevakning måste framställas samt tidpunkten för föriikningssammanträdet. I allt väsentligt bör i övrigl gälla de regler om bevakning och anmärkning som i dag gäller för ordinär konkurs.

Del bör inte uppställas nägot hinder mot att del redan vid konkursuibrot-lel fallas beslut om all bevakning skal! äga rum, om det slår klart att bevakningsförfarande behövs, Inle heller bör det uppställas något hinder mol alt del senare under konkursen beslutas atl bevakningsförfarande skall inledas, om det exempelvis visar sig atl nya tillgångar blivit tillgängliga för utdelning. Om nya tillgångar uppenbaras efter det alt konkursen har avslutats, skall efterutdelning normalt äga rum. Situationen kan då vara den all de opriorilerade fordringarna kan antas komma i fräga för utdelning. Även om denna situation kan länkas uppkomma endast i rena undantagsfall, bör del inle uppställas något hinder mot all elt bevakningsförfarande då genomförs. Institutet efterbevakning förutsätter däremot atl bevakningsförfarande tidigare har ägt rum.

I fråga om valet av handläggningsform uttalade den dåvarande departementschefen i den av riksdagen senare avslagna prop. 1975/76:210 (s. 145) bl.a. följande.

Generellt kan sägas alt det är betydligt lättare för den som utreder boet all fä fram uppgifter om sädana fordringar som är förenade med förmånsrätt än om opriorilerade fordringar. Förmänsrätten är nämligen nästan alltid anknuten till ell utåt markerat förhällande mellan gäldenär och borgenär.

Genom att ta hand om gäldenärens bokföring och affärskorrespondens kan Prop. 1986/87:90 förvaltaren få en ganska god bild av vilka fordringar som finns mot gäldenären. Man kan emellertid inte bortse frän att det finns fall där gäldenären inle är samarbetsvillig och där en förvaltare kan stöta på svårigheter alt få fram uppgifter om opriorilerade fordringar. Del kan ocksä vara sä att borgenärens fordran ännu inte är förfallen lill betalning och all borgenären inle hör av sig. Om den enklare handläggningsformen används även när opriorilerade fordringar kan ge utdelning, kan därför fördelarna med etl slopat bevakningssystem uppvägas av atl förvaltaren får ett alltför betydande merarbete. De utredningstekniska svårigheter som kan vara förenade med de oprioriterade fordringarna bör enligt min mening beaktas på del viset att den enklare handläggningsformen i princip begränsas lill fall där utdelning kan beräknas ske endast för prioriterade fordringar eller där någon utdelning över huvud taget inle är aktuell. Undantag från denna princip bör göras endast om del är helt klart att borgenärskreisen är ytterst begränsad och några andra komplikattoner inte finns.

I prop. 1978/79:105 uttalade den dåvarande departementschefen alt han anslöt sig lill vad som hade anförts i den tidigare propositionen när del gällde grunderna för valet av handläggningsform.

Även om man överger den nuvarande formella uppdelningen på tvä handläggningsformer, torde de nyss redovisade uttalandena ändå ha sin aktualitet. I det system som jag tänker mig kommer de därvid att utgöra riktlinjer vid bedömningen av om ell bevakningsförfarande bör anordnas eller inle.

Sammanfattningsvis förordar jag alltså alt den nya konkurslagen utformas med utgångspunkt i atl de båda nuvarande handläggningsformerna slås samman lill en enda och att de skillnader i fråga om handläggningen av olika konkurser som bör gälla i stället beaktas inom ramen för etl sådant enhetligt förfarande.

Lagrådet har i sitt yttrande diskuterat förslaget om elt enhetligt förfarande och påpekat bl.a. atl nägon formlig remissbehandling inle har skett. Enligt lagrådet motvägs emellertid detta av all diskussioner i olika sammanhang förts mellan företrädare för justitiedepartementet och för konkursförvaltare och tillsynsmyndigheter och att tanken på en sammanslagning därvid mött etl positivt gensvar. Lagrådet har vid sin granskning funnit förslaget hållbart och godtagit konstruktionen med ell enhetligt konkursförfarande.

Jag övergår nu till att redogöra för vad ett enhetligt förfarande kommer att innebära pä ytterligare några viktiga punkter.

2.2.2 Förordnande av förvaltare

Enligt 45 8 KL skall då konkurs uppstått konkursdomaren, sedan han hört
tillsynsmyndigheten, ulan dröjsmål utse en inlerimsförvaltare för liden
fram till första borgenärssammanträdei eller till dess en annan förvaltare
som utsetts har tillträtt. Vid del första borgenärssammanträdet skall kon
kursdomaren enligt 46 8 KL utse en slutlig förvaltare efter hörande av
tillsynsmyndigheten och närvarande borgenärer.
Om konkursen skall handläggas som mindre konkurs, gäller enligt 102

185 a 8 KL att konkursdomaren efter hörande av ttllsynsmyndighelen Prop. 1986/87:90 genast skal) utse en förvaltare. Inlerimsförvaltare förekommer alltså inle i mindre konkurser.

Kommittén föreslär inle någon ändring i dessa hänseenden (2 kap. 24 och 25 8§ samt 7 kap. 3 § KLförslagel).

Bestämmelserna om utseende av förvaltare i ordinär konkurs härrör från den tiden då borgenärskollektivel utsåg förvaltare. I dag är del konkursdomaren som utser även den sluilige förvaltaren, låt vara all borgenärerna har tillfälle att framföra sina synpunkter på förvaliarvaiel. Eftersom förvaltarens insatser i konkursens inledningtskede är särskilt omfattande och betydelsefulla torde normalt gälla atl endast myckel tungt vägande skäl kan föranleda att konkursdomaren utser annan än interimsförvaltaren till slutlig förvaltare (jfr prop. 1978/79:105 s. 160). Borgenärernas möjligheter atl vid första borgenärssammanirädei få en annan förvaltare utsedd torde alltså vara begränsade. Man kan utgå frän alt i praktiken endast sällan andra skäl än sådana som enligt 80 § KL (7 kap. 8 8 KLförslagel) motiverar att förvaltare entledigas kan föranleda att konkursdomaren utser annan än interimsförvaltaren lill slutlig förvaltare. En borgenär är berättigad att när som helst under konkursen framföra begäran om byte av förvaltare. Del torde därför inle innebära någon större saklig förändring om del nuvarande systemet för utseende av förvaltare i ordinär konkurs slopas och ersätts med den ordning som i dag gäller för mindre konkurs, nämligen att konkursdomaren/rätten så snart som möjligl efter konkursbeslulel utser slutlig förvaltare efter atl ha hört tillsynsmyndigheten.

Efter 1979 års reform utses förvaltaren ur en begränsad krets av personer. Del måste med fog kunna antas atl de personer som kan komma i fräga är sä förtrogna med regelsystemet all de självmant upplyser för rätten om del finns något förhållande som medför att de senare kan diskvalificeras från förvallaruppdragel. Enligt vad jag har inhämtat händer del inle sällan att tillfrågade personer avböjer atl åta sig uppdrag som förvaltare med hänvisning till bl.a. jävsförhällanden. Risken för atl en borgenär senare kan ha några avgörande invändningar mot förvaliarvaiel torde därför vara liten.

Jag förordar sålunda att institutet inlerimsförvaltare utmönstras ur KL och att förvaltare utses i alla konkurser på det sätt som i dag sker i mindre konkurser.

2.2.3 Borgenärssammanträde m.m.

1 samband med 1979 års reform avskaffades borgenärernas rätt att besluta i frågor med anknytning lill konkursförvallningen nästan hell. Samtidigt upphävdes 8 kap. KL, som handlade om borgenårssammanlräden. Några allmänna regler om borgenärssammanträden finns därefter inte i KL.

Uttrycket borgenärssammanlräde förekommer emellertid fortfarande på
en del ställen i KL. I ordinär konkurs skall gäldenären vid del första borge
närssammanträdei beediga bouppteckningen. Vid samma sammanlräde
skall den sluilige förvaltaren utses. Kvarvarande tvistefrågor som har
uppkommit genom anmärkning mot bevakning handläggs vid ett borge- 103

närssammanlräde. varvid konkursdomaren skall försöka förlika parterna. Prop. 1986/87:90 Slutligen skall borgenärerna vid ackord i konkurs rösta om gäldenärens ackordsförslag vid etl borgenärssammanlräde.

I bestämmelserna om mindre konkurs används inte benämningen borgenärssammanlräde. Edgången fullgörs i mindre konkurs vid ell s.k. edgångssammanlräde .

Vid en samordning av reglerna för ordinär och mindre konkurs bör begreppet borgenärssammanträde utmönstras ur KL. Beteckningen "första borgenärssammanträde" bör därvid lämpligen ersättas med "edgångssammanträde". Del sammanträde som konkursdomaren leder för all söka förlika parterna efter det atl anmärkning har framställts mot en bevakad fordran bör betecknas "förlikningssammanlräde". Redan i dag används denna beteckning allmänt för delta sammanträde. Borgenärssammanirädei för prövning av ackordsförlag bör lämpligen betecknas "sammanlräde för prövning av ackordsförslag".

2.2.4 Utsättande av edgångssammanträde

I ordinär konkurs skall konkursdomaren enligt 19 8 KL genast vid konkursbeslulel bestämma när del första borgenärssammanträdei skall äga rum. Uppgift om tidpunkten skall tas in i kungörelsen om konkursbeslulel. Sammanträdet skall äga rum tidigast tre och senast fem veckor frän dagen för konkursbeslutet, men kan också hällas senare om del är nödvändigt med hänsyn lill boets omfattning och beskaffenhet. Förvaltaren skall enligt 53 8 andra stycket ge in bouppteckningen lill konkursdomaren inom en vecka från dagen för konkursbeslulel. Konkursdomaren skall utfärda kallelser till sammanträdet och särskilt kalla bl.a. alla kända borgenärer i konkursen (18 § KF). Gäldenärens edgångsskyldighet skall enligt 92 § KL fullgöras vid första borgenärssammanträdei. Vid del sammanträdet skall vidare slutlig förvaltare utses.

I mindre konkurs skall enligt 185 d 8 första slyckel KL gäldenären kallas till etl särskilt edgångssammanlräde så snart bouppteckningen har kommit in. Denna skall inges i princip senast en månad frän konkursbeslulel (185 b 8 Qärde slyckel). Vid sammanträdet skall gäldenären beediga bouppteckningen. Av borgenärerna är del endast den som har ansökt om konkursen som kallas till sammanträdel (25 8 KF).

Kommittén föreslår inle några sakliga ändringar i nu angivna hänseenden (2 kap. 24 8 och 6 kap. 4 8 KLförslagel).

I etl enhetligt konkursförfarande måste de nu berörda reglerna samordnas. I och med atl interimsförvallarinslitutel föreslås slopat ligger det närmast fill hands att anknyta lill del förfarande som i dag tillämpas i mindre konkurs. För detta talar ocksä atl förfarandet i de lillgängslösa konkurserna inle bör göras mer omständligt än nödvändigt.

I enlighet härmed bör följande gälla. Rätten bestämmer i samband med konkursbeslutet tidpunkten för edgängssammanträdet. Den sålunda bestämda tidpunkten skall tas in i kungörelsen om konkursbeslutet.

Under remissbehandlingen har från flera håll anmärkts atl bouppteck
ningarna i dag till följd av all liden befunnits vara för snålt tilltagen kan 104

komma in så sent som i samband med all borgenärssammanirädei äger Prop. 1986/87:90 rum. Del är angelägel atl förvaltaren ges lid alt utreda boel bl.a. för all få fram underiag för bedömningen av om ell bevakningsförfarande skall äga rum eller inte. Enligt min mening bör därför sammanträdet äga rum tidigast en och senast två månader efter konkursbeslulel.

I likhet med vad som i dag gäller om första borgenärssammanträdet i ordinär konkurs bör rälien, om del är nödvändigt med hänsyn till konkursboels omfattning och beskaffenhet, kunna besluta alt edgångssammanträdel skall hällas senare än tvä månader efter konkursbeslulel.

Till edgångssammanträdel behöver enligt min mening i förekommande fall endast den borgenär som har ansökt om konkursen kallas särskilt. Övriga borgenärer kallas genom alt uppgift om tidpunkten för edgängssammanträdet förs in i kungörelsen om konkursbeslulel med en erinran om all kungörelsen i detta avseende gäller som kallelse lill sammanträdet. Eftersom del vid edgångssammanträdel inle kan fatlas några andra beslut av avgörande betydelse än eventuellt beslut om avskrivning av konkursen, bör den föreslagna ordningen inle medföra all borgenärernas intressen åsidosätts.

2.2.5 Avskrivning av konkurs

Reglerna om avskrivning av ordinär konkurs pä grund av otillräckliga tillgångar finns i 186 § KL. Om förvaltaren upptäcker att boets tillgångar inte räcker till för betalning av konkurskostnaderna och konkursboets skulder (massaskulder), skall han anmäla del till konkursdomaren. Han skall samtidigt avge redovisning för sin förvaltning. Konkursdomaren skall, efter alt ha hört tillsynsmyndigheten, bedöma om del föreligger grund för anlagande atl tillgångarna är så otillräckliga som förvaltaren har anmält. Befinnes det vara fallet, skall konkursdomaren utfärda en kungörelse och uppmana borgenärerna och gäldenären alt inom en månad visa all ytteriigare tillgångar finns. Om ingen ny tillgäng blir känd inom den angivna liden, skall konkursdomaren besluta om avskrivning av konkursen. Del saknas bestämmelser om hur del skall förfaras med boets egendom efter avskrivningsbeslutei. Del anses emellertid att uppkomna konkurskostnader och skulder skall betalas av boets egendom och all eventuellt överskott skall återställas lill gäldenären.

Bestämmelserna om avskrivning av mindre konkurs finns i 185 d 8 KL. Om konkursdomaren efter hörande av förvaltaren finner atl tillgångarna inle förslår lill betalning av konkurskostnaderna och boets skulder, skall konkursdomaren besluta om avskrivning av konkursen. Beslut härom fär i princip inle meddelas förrän bouppteckningen har beedigats och inle förrån förvallarberällelse har upprättats. Konkursen får dock avskrivas ulan all edgång ägt rum om del möter hinder mol all bouppieckningsed avläggs och det saknas anledning all anta all del vid edgången skulle komma fram ytterligare tillgångar. Redovisning avges lill tillsynsmyndigheten. Om del finns kvar egendom sedan kostnaderna har betalts, skall den återställas till gäldenären.

I KLförslagel har bestämmelser i huvudsaklig överensstämmelse med 105

del sagda tagits upp i 10 kap. 20 8 (stor konkurs) och 14 kap. 8 8 (mindre Prop. 1986/87:90 konkurs).

Allmänt sett utgör reglerna om avskrivning av konkurs några av konkurslagens mest tillämpade bestämmelser. Ett beslut om avskrivning av konkurs aktualiserar typiskt sett likartade frågor oavsett grunden för avskrivningsbeslutet. Frågor som hur de uppkomna konkurskostnaderna och skulderna skall betalas och hur del skall förfaras med eventuellt resterande egendom ulgör exempel pä detta.

Det enhetliga förfarandet påkallar vissa sakliga ändringar av avskrivningsreglerna. Reglerna om avskrivning av ordinär konkurs mäste vidare anpassas till atl institutet inlerimsförvaltare föreslås slopat. Dessutom måste en eventuell skiljelinje mellan de båda avskrivningsförfarandena dras på etl nytt sätt, eftersom uppdelningen i ordinär och mindre konkurs inte kvarstår.

1 186 8 KL (10 kap. 20 § KLförslagel) finns för närvarande bestämmelser om hur man skall förfara om konkursförvaltaren i en ordinär konkurs bedömer alt boets tillgångar inte räcker lill betalning av konkurskostnaderna och massaskulderna. Reglerna innebär bl.a. atl förvaltarens anmälan om detta skall kungöras och borgenärerna beredas tillfälle all påvisa ytterligare egendom. Del praktiska behovet av dessa regler minskade i samband med att den tidigare möjligheten för en borgenär all hindra avskrivning genom att ställa säkerhet för konkurskostnaderna slopades vid 1979 års konkursreform. En förfrågan hos konkursdomarna vid de tre största tingsrätterna i landet visar alt det där inle vid något tillfälle efter reformens ikraftträdande har förekommit all en borgenär eller någon annan har påvisat ytteriigare egendom. Del synes därför som om detta speciella förfarande bör kunna slopas. Visar del sig senare all ytterligare egendom finns får antingen efterutdelning äga rum eller evenluelll en ny konkurs inledas.

Jag föreslär därför alt det utbyggda avskrivningsförfarandet enligt 186 8 KL slopas och atl del förfarande som i dag tillämpas i mindre konkurser skall gälla för alla konkurser. Som en följd härav kommer möjligheten att avskriva en konkurs trots atl gäldenären eller annan inte har beedigat bouppteckningen atl finnas i alla konkurser. Vidare kommer reglerna om betalning av konkurskosinader och massaskulder att gälla i alla konkurser, liksom reglerna om hur det skall förfaras med eventuellt återstående egendom. Enligt mitt förslag bör återstående egendom noimalt sett formlöst överlämnas lill bäst prioriterad borgenär. Jag får angående denna fråga hänvisa lill vad som anförs i det följande (avsnitt 2.7.1).

2.2.6 Utdelningsförfarandet

I KL är uldelningsförfarandena i de båda olika konkursformerna utfor
made på skilda sätt. I ordinär konkurs upprättar förvaltaren etl uldelnings
förslag. I förslaget skall las upp de fordringar som har bevakats och som
kommer i fråga för utdelning i konkursen. Förvaltaren kungör all förslaget
har upprättats och anger den tidpunkt från vilken förslaget finns tillgängligt
för granskning. Den som vill klandra utdelningsförslaget skall anmäla detta 106

hos konkursdomaren inom trettio dagar från del förslaget först var tillgäng- Prop. 1986/87:90 ligt för granskning enligt kungörelsen. Del finns särskilda bestämmelser om handläggningen av dessa klandermål. Bifalls klandertalan, brukar utdelningsförslagel återförvisas lill förvaltaren. Om klander inte väcks eller om väckt klandertalan har ogillats genom ett lagakraftvunnet beslut, anses utdelningsförslagel fastställt.

I mäl om klander av uldelningsförslag kan del i princip aldrig bli fråga om alt pröva en fordran som har bevakats i konkursen. Frågan huruvida en fordran skall läggas lill grund för utdelning är då normall redan avgjord. Vid efterbevakning kan emellertid inträffa all frågan inte är avgjord när utdelningsförslagel upprättas. Medel får då tills vidare avsättas för fordringen. Sker efterbevakning sedan utdelningsförslagel kungjorts, har fordringen inle rätt lill utdelning ur de medel som fördelas genom det kungjorda förslaget. Borgenären har emellertid visst företräde till medel som fördelas i ell senare uldelningsförslag, l.ex. lill följd av atl nya tillgångar påträffats.

Också i en mindre konkurs skall förvaltaren upprätta etl uldelningsförslag. Förslaget skall ges in till konkursdomaren. Konkursdomaren skall kungöra att förslaget har upprättats. Den som anser att utdelningsförslagel innehåller någon felaktighet har all hos konkursdomaren framföra invändning mot förslaget. Konkursdomaren prövar en sådan invändning, men prövar också att förslaget inte på nägot annal sätt innehåller fel eller brister som inverkar på någons rält. Konkursdomaren kan sedan välja mellan alt själv ändra förslaget och atl återförvisa det lill förvaltaren. Konkursdomarens prövning av invändningen kan ocksä leda till att han beslutar all fastställa förslaget. Invändning mäste framställas inom två veckor räknat från del att kungörelsen utfärdades. Normall är del först i samband med prövningen av utdelningsförslagel som det blir aktuellt för konkursdomaren all materiellt pröva en fordran eller förmånsrätt som har gjorts gällande i konkursen. Konkursdomarens beslut kan överklagas.

Det fär anses något oklart om i mindre konkurs en borgenär vars fordran inte har tagits upp i utdelningsförslaget därför att den var okänd för förvaltaren när förslaget upprättades kan göra den gällande genom invändning mol förslaget med yrkande atl fordringen skall tas upp i detta. Frågan är inte reglerad i KL, som ju när del gäller förfarandet i mindre konkurser bygger på atl de fordringar som kan komma i fråga för utdelning är kända för förvaltaren, antingen genom dennes egna efterforskningar eller pä grund av en anmälan av borgenären. I avsaknad av särskild reglering torde man få utgå från atl en borgenär kan göra gällande en ny fordran genom invändning mol ett utdelningsförslag.

Av del sagda framgår atl skillnaderna mellan de båda uldelningsförfarandena främst hänför sig lill frågan vad faslslällelseprövningen skall omfatta. I övrigt är skillnaderna inte särskilt stora sakligt sett.

Det enklare utdelningsförfarandet i mindre konkurs har fungerat väl. En
svaghet får sägas vara att man riskerar att underiaget för konkursdomarens
prövning kan vara bristfälligt, eftersom del saknas formell möjlighet all
hålla förhandling. Om förfarandet kompletteras med en sådan möjlighet,
bör enligt min mening förfarandet i mindre konkurser med fördel kunna
läggas lill grund för ett enhetligt uldelningsförfarande. Jag förordar alt så 107

2.3 Konkursdomaren

Mitt förslag: Konkursdomarinsiilutionen slopas och ersätts med konkursdomslolen, dvs. tingsrätten, som sädan.

Kommittéförslaget överensstämmer med mitt förslag (betänkandet SOU 1983:24 s. 136-139).

Remissinstanserna tillstyrker allmänt förslaget (remissammanställning I s. 25-28).

Skälen för mitt förslag: Det har sedan lång tid i olika sammanhang framförts förslag om atl konkursdomarinsiilutionen bör avskaffas och ersättas av konkursdomstolen som sädan. Kommittén har föreslagit en sädan ordning och förslaget har utan undanlag tillstyrkts eller lämnats ulan erinran av remissinstanserna.

Konkurslagskommitlén har i betänkandet utförligt redogjort för konkursdomarens nuvarande uppgifter och de effekter som den föreslagna förändringen kan tänkas medföra. Jag får i den delen i huvudsak hänvisa till betänkandet. Jag vill dock här sårskilt nämna att den föreslagna ordningen möjliggör att gäldenären omedelbart kan kallas till en förhandling för prövning av en borgenärs konkursansökan. Gäldenären behöver därmed inte som i dag delges först ansökningshandlingen och sedan, om han inle medger ansökningen, kallelse lill förhandlingen. Ell slopande av konkursdomarinsiilutionen öppnar ocksä möjlighet till förenkling av reglerna för handläggningen av sädana särskilda frågor som i dag hänskjuls till rätlens prövning.

Mot bakgrund av det anförda ansluter jag mig till förslaget om avskaffande av konkursdomarinsiilutionen.

Jag vill i detta sammanhang vidare framhålla atl ell avskaffande av konkursdomarinsttlutionen inte bör medföra någon egentlig ändring av fingsrätlernas befattning med konkursärenden. Rällens uppgifter i kon-kursförfarandel gör atl en särskild uppsikt över konkursernas handläggning fortfarande är önskvärd. Den nu gällande förordningen (1979:802) om dagbok och akter i konkurs- och ackordsärenden bör behällas i huvudsak oförändrad.

108

Kommittén föreslär inle några ändringar av gällande ordning för förvaltning och tillsyn.

Remissinstanserna: Frågorna har berörts av riksskatteverkel (RSV) och flera kronofogdemyndigheter, vilka kritiserar nuvarande former för tillsyn över konkursförvallningen (remissammanställning I s. 84-94).

Skälen för mitt förslag: Vid 1979 års reform infördes vikliga nyheter rörande konkursförvaltningen och tillsynen därav. Dessa nyheter innebar i korthet följande. Förvaltarens ställning i konkursförvaltningen stärktes avsevärt. Till konkursförvaltare fär numera utses endast personer som uppfyller myckel högt ställda krav på kunskap och erfarenhet. I praktiken blir del oftast fräga om all utse en advokat med speciell inriktning på konkursförvallning. Rättens ombudsman, som tidigare utövade tillsynen över konkursförvallningen, avskaffades och ersattes av en särskild tillsynsmyndighet, som organisatoriskt knöts till vissa kronofogdemyndigheter. Borgenärskollektivel fränlogs befogenheten all utöva något bestämmande inflytande pä förvaliarvaiel och konkursförvallningen. Förvaltaren fattar numera självständigt alla beslut, låt vara all han är skyldig all höra berörda borgenärer innan vissa för dem betydelsefulla förvallningsåtgärder vidtas.

Inle heller tillsynsmyndigheten har normall nägon befogenhet att påverka konkursförvaltningen. Tillsynsmyndigheten skall visserligen under förvaltningen tillse all avvecklingen av konkursboet inle onödigt fördröjs och all konkursen avslutas snarast möjligt. Tillsynen avses emellertid främst vara en efierhandsgranskning av de av förvaltaren utförda förvaliningsål-gärderna. Det antogs vid tillkomsten av 1979 års ändringar atl tillsynsmyndighetens rätt all yttra sig över förvaltarens arvodesräkning skulle bli ett viktigt inslag i tillsynsfunktionen.

Kommittén har inte sett det som sin uppgift atl i sak ompröva de reformer som föranlells av kommitténs tidigare arbeie och har inle gäll in på de grundläggande principerna för regleringen av förvaltningen och fillsynen. Kommittén har dock (betänkandet SOU 1983:24 s. 289-291) -ulan att föreslå någon lagändring - redovisat sin syn på några av de frågor som förvaltarna numera allt oftare ställs inför, exempelvis frågor med anknytning lill sysselsättning, regionalpolitik och bekämpning av den ekonomiska brottsligheten.

De flesta remissinstanserna har inle heller berört frågor med anknytning lill förvaltningen och tillsynen. Emellertid har RSV och nästan alla de

109

kronofogdemyndigheter som yttrat sig över kommitténs förslag framfört Prop. 1986/87:90 kritik av den nu gällande ordningen. Kritiken tar främst sikte på tillsynsfunktionen. Såväl tillsynens innehåll som formerna för tillsynsarbetet kritiseras.

Kritiken kan kort sammanfallas så all tillsynen, som ju är avsedd alt vara en efterhandskonlroll, inle kan fä etl meningsfullt innehåll om inte tillsynsmyndigheterna ges slörre möjligheter till insyn i förvaltningen redan under konkursen. De kritiska remissinstanserna menar vidare atl tillsynsmyndigheten har svårt all bedöma skälighelen av konkursförvalla-rens arvodesanspråk om myndigheten inle redan under konkursen får erforderlig inblick i förvaltningen. Kritikerna anser också all myndigheterna i vissa fall inle kan agera pä elt tillräckligt kraftfullt sätt och pekar bl.a. pä de bristande resurserna. Elt typfall är när förvaltaren avser atl vidta en åtgärd som enligt tillsynsmyndighetens uppfattning endast tillgodoser de rena borgenärsintressena, exempelvis försäljning av boets tillgångar lill en konkursgäldenären närstående person eller företag eller beslut om atl lägga ner en av konkursgäldenären driven rörelse. En del kronofogdemyndigheter efterlyser grundläggande förändringar av det nu gällande systemet för förvaltning och tillsyn.

Som jag nämnde inledningsvis har JO i etl beslut den 30 december 1983 (I983:E I, jfr JO:s ämbelsberättelse 1984/85 s. 325), rubricerat "Kronofogdemyndigheterna och konkurstillsynen - några iakttagelser och förslag", redovisat synpunkter på den nu gällande ordningen. Beslutet grundas pä iakttagelser vid inspektioner som JO har företagit vid flera av tillsynsmyndigheterna. 1 beslutet har JO behandlat de flesta av de frågor rörande förvaltningen och tillsynen som RSV och kronofogdemyndigheterna tagit upp i sina remissyttranden. Sammanfattningsvis anser JO alt regleringen av fillsynen är behäftad med fundamentala brister. Genom att tillsynen har formen av efierhandsgranskning berövas tillsynsmyndigheterna möjligheten atl utöva nägon reell tillsyn. Därtill kommer, enligt JO, all tillsynsmyndigheterna inte har organiserats pä etl tillfredsställande sätt och de har inte heller fåll tillräckliga resurser för sina uppgifter.

För egen del vill jag anföra följande. Förvaltaren har numera en nyckelroll i konkursförvallningen. Han är ålagd alt utföra en mängd olika uppgifter av både formell och materiell natur. Många av uppgifterna framgår av olika författningar, däribland naturligtvis främst KL. Det är emellertid ofrånkomligt alt förvaltningen inrymmer en mängd frågor av sådan karaktär atl de svårligen låter sig regleras i lag eller annan författning. Ell exempel på delta är frågan hur förvaltaren skall förfara när olika borgenärers eller borgenårsgruppers intressen hamnar i konflikt med varandra. Etl annal exempel är frågan huruvida förvaltaren bör låta borgenärernas intressen av att få betalt fä stå tillbaka för arbetslagarnas intressen atl få behålla sina arbeten och samhällets intresse av att upprätthålla sysselsättningen pä en viss ort. Härtill kommer rent affärsmässiga bedömningar som lämpar sig dåligt för reglering i författning eftersom förhållandena är så olika i snart sagt varje konkurs.

Konkurslagskommitlén och remissinstanserna har beskrivit några av de
situationer dä förvallarna hamnar i sädana intressekonflikter som nyss 11

beskrivits. Flera remissinstanser menar att del i den nya konkurslagen bör Prop. 1986/87:90 införas regler som kan tjäna förvallarna till vägledning i dessa situationer.

Som jag nyss nämnde är det knappast möjligt alt i författning reglera hur förvaltaren skall förfara i alla de olika situationer som aktualiseras under konkursen och hur uppkommande intressekonflikter skall lösas. Etl betydande utrymme måste med nödvändighet alltid lämnas åt förvaltarens eget omdöme.

När del gäller synen pä förvaltarens uppgifter i konkursen menar jag emellertid all del finns anledning till en viss omprövning. Gällande rätt (51 8 KL) utgår från all förvaltarens uppgift är all tillvarata borgenärernas intressen. Han skall verka för en snabb och för borgenärerna förmånlig avveckling av boel. Hänsynen lill det rena borgenärsintressel kan vara inskränkt t.ex. genom lagstiftning lill skydd för de anställda i ell företag. Vid en företagskonkurs är del sålunda förvaltaren som skall fullgöra de funktioner i sädana hänseenden som annars åvilar företagsledningen. KL ger emellertid inle förvaltaren formell möjlighet atl la hänsyn till andra intressen än borgenärsintressel.

Frågan om förvaltaren skall kunna ta hänsyn även tili andra intressen, t.ex. vikliga samhällsintressen, har diskuterats i samband med tidigare ■ ändringar i KL (se prop. 1975:6 s. 114 och 1978/79:105 s. 154), dock ulan att några uttryckliga ändringar av hittillsvarande ordning med borgenärsintresset som riktmärke satts i fräga. Jag vill emellertid erinra om att etl av skälen lill all vissa kronofogdemyndigheter fick uppgiften att vara tillsynsorgan var just atl bl.a. de speciella samhällsintressena skulle kunna beaklas inom ramen för konkursförfarandel (prop. 1978/79:105 s. 191).

Jag har för min del uppfattningen att konkursförvaltningen även i fortsättningen måste drivas med utgångspunkt i borgenärernas intresse av en snabb avveckling av boet med elt så bra ekonomiskt resultat som möjligt. Delta bör emellertid inle hindra alt förvaltaren också måste kunna låta andra hänsyn än del rena borgenärsintressel spela in. Förvaltaren bör sålunda enligt min mening kunna väga in hänsynen lill arbetslagarna i ell konkursdrabbat förelag även om detta inte följer av annan lagstiftning. Förvaltaren bör också kunna beakta intresset av atl sysselsättningen på en viss ort upprätthälls. Del förekommer inle sällan atl förvaltaren vid försäljningen av en rörelse erhåller det högsta budet frän någon som förvaltaren misstänker inte kommer atl driva verksamheten pä ell seriöst säll. Ibland kan det vara fråga om någon närstående till konkursgäldenären. KL:s ensidiga inriktning pä all tillgodose borgenärsintressel lämnar, som jag nyss antydde, formellt sett inte någol utrymme för förvaltaren all vägra acceptera detta bud. Mol del rena borgenärsintressel slår emellertid ofta de anställdas och ortens intresse av att få behålla en tryggad sysselsättning. Från del allmännas sida finns intresset av atl verksamheten i framliden sköts på ett seriöst sätt.

Kommittén har uttalat atl förvaltaren i den nyss beskrivna situationen
bör kunna överlåta rörelsen till någon som inle avgett det högsta budet, om
han har mycket starka skäl lill detta. 1 sak delar jag den uppfattningen.
Med nuvarande bestämmelser riskerar emellertid förvaltaren all drabbas
av skadeståndsskyldighel om han vägrar atl godta det högsta budet. Detta 111

är enligt min mening inte tillfredsställande. Jag föreslår därför atl den Prop. 1986/87:90 grundläggande bestämmelsen om förvaltarens allmänna åligganden (7 kap. 8 8 i mitt förslag) modifieras så atl förvaltaren ges befogenhet att ta hänsyn till annal än del rena borgenärsintressel. Förvaltaren bör sålunda få vidta åtgärder som är ägnade all långsiktigt främja sysselsättningen. Jag får angående denna fräga ocksä hänvisa till specialmotiveringen i anslutning lill 7 kap. 8 8. Lagrådet har i sitt yttrande berört förslaget men lämnat del ulan erinran.

När del sä gäller tillsynsfunktionen vill jag erinra om att 1979 års reform innebar en genomgripande omläggning av denna. De nya tillsynsmyndigheterna saknade erfarenhet av denna typ av uppgift. Del är därför naturligt atl det kan ha tagit tid för såväl förvaltare som tillsynsmyndigheter atl finna sina roller i den nya organisationen och atl hitta lämpliga former för samarbetet. Enligt vad jag har inhämtat visar den senare utvecklingen också all förvaltare och tillsynsmyndigheter i allt slörre utsträckning gemensamt utarbetat ändamålsenliga former för samarbetet.

Den nya ordningen har varit i kraft sedan den 1 januari 1980. Jag anser atl del är alltför tidigt all nu överväga att pröva nya former för tillsynen. Skulle man nu genomföra mer genomgripande förändringar kan i stället befaras all de samarbelsformer som nu håller pä att byggas upp raseras. Dessutom mäste påpekas att en allmän förstärkning av tillsynsmyndigheternas ställning inle kan ske annal än på bekostnad av förvallarnas självständighet. Jag är därför inle beredd all föreslå några mer ingripande förändringar av regelsystemet. Jag vill dock samtidigt betona att den kritik av den nuvarande tillsynsfunktionen som framförts av JO, RSV och kronofogdemyndigheterna bör föranleda atl man med slor uppmärksamhet följer utvecklingen på delta område. Jag är inle främmande för tanken atl senare besluta om en bredare utvärdering av erfarenheterna av 1979 års reform och i del sammanhanget förutsättningslöst överväga nya former för tillsynen.

JO har i sill tidigare nämnda beslut lämnat en del olika förslag till förändringar. JO anser sålunda atl tillsynen bör koncentreras till ell färre antal myndigheter än i dag och uppgiften all vara tillsynsfogde anförtros en specialist. Vidare bör ekonomljänsler inrättas enbart för tillsynen eller i vart fall i första hand för denna. Taxesystemel bör ändras så atl inte konkursförvaltaren i mindre konkurser av kostnadsskäl tvingas avslå från att i tillräcklig omfattning undersöka huruvida brott mot borgenärerna har förekommit. Tillsynsmyndigheterna bör vidare åläggas skyldighet atl vara aktiva också i konkurs- och brottsutredningar. Förvaltaren bör åläggas skyldighet att i viktigare frågor rörande konkursförvallningen samräda med tillsynsmyndigheten.

Enligt JO bör tillsynsmyndigheten dessutom befrias frän skyldigheten alt yttra sig över alla arvodesräkningar från konkursförvaltarna och i stället ges rätt all yttra sig över av myndigheten själv utvalda räkningar. Slutligen bör sekretesslagen (1980:100) ändras så atl inte alla sådana handlingar som berör exempelvis enskildas affärsförhållanden blir offentliga när de ges in till tillsynsmyndigheten.

Vissa av JO:s förslag hör inle i första hand samman med regleringen i 112

KL utan skulle kunna genomföras ulan lagändring. Jag vill också nämna Prop. 1986/87:90 alt alla tillsynsmyndigheter redan nu har lillgång till minst en egen ekonom. Som framgått av vad jag tidigare har anfört är jag emellertid inte beredd atl nu medverka lill några grundläggande förändringar av lillsynssysiemel eller organisationen. Däremot anser jag atl förslaget all förvallarna åläggs skyldigheten all i viktigare frågor rörande konkursförvallningen inhämta tillsynsmyndighetens synpunkter är ändamålsenligt. Del är dessutom en sädan förändring som låter sig göras ulan all grundvalarna för systemet rubbas i nägon nämnvärd omfattning. I den frågan vill jag framhålla följande.

Konkurstillsynen brukar delas upp i en formell och en materiell kontroll. Den formella kontrollen inskränker sig lill bevakning av alt förvaltaren avger föreskrivna redovisningar och en granskning av dessa. Den materiella kontrollen består i en övervakning av atl konkursförvaltningen bedrivs i enlighet med gällande författningar och i övrigt på elt lämpligt sätt. Enligt JO krävs det för alt tillsynsmyndigheten skall kunna fullgöra den materiella tillsynen att myndigheten är aktiv och häller sig noga underrättad om de åtgärder som förvaltaren vidtar. JO menar ocksä atl en eflerhandskontroll inte blir meningsfull om inle myndigheten är aktiv under konkursen. I samband med 1979 års reform uttalade den dåvarande justitieministern (prop. 1978/79:105 s. 168) atl den förvaltare som ansåg sig vara i behov av slöd vid bedömningen av särskilda förvallningsbeslui skulle kunna ges etl sådant stöd. Delta slöd skulle han kunna fä genom alt anlita ett sakkunnigt biträde. Tillsynsmyndigheten skulle däremot i delta hänseende inle fylla någon rådgivande funktion. Därför ålades inte förvaltaren nägon skyldighet alt i viktigare frågor samråda med tillsynsmyndigheten.

Av JO:s beslut och de tidigare omnämnda remissyttrandena framgår atl del av tillsynsmyndigheterna upplevs som särskilt besvärande all förvaltarna inte inhämtar tillsynsmyndighetens synpunkter innan beslut fattas i sådana viktiga frågor som t. ex. när del gäller atl lägga ner en av gäldenären bedriven rörelse eller att sälja tillgångarna i boel till en person eller etl förelag som slår konkursgäldenären nära. 1 sådana och liknande fall har tillsynsmyndigheten ibland inte ens fått tillfälle atl framföra sina synpunkter. Jag har fåll intrycket att man frän tillsynsmyndigheterna skulle se det som betydelsefullt om förvaltaren ålades skyldighet all höra tillsynsmyndigheten innan viktigare förvallningsåtgärder vidtas. Jag anser atl en sådan förändring skulle vara av värde inle bara för all göra tillsynsfunktionen effektivare utan också för alt förvaltaren skall fä stöd i sitt arbete. En skyldighet av nu angivet slag fär naturiigtvis särskild betydelse i sådana fall då fråga uppkommer för förvaltaren all la hänsyn lill andra intressen än borgenärsintressel.

Jag vill emellertid betona all delta inle fär uppfattas som nägon egentlig begränsning av förvaltarens självständighet. Principen bör fortfarande vara att del är förvaltaren som fattar besluten och lar ansvaret för dem.

JO anser bl.a. att tillsynsmyndigheterna bör åläggas skyldighet alt vara
aktiva i konkurs- och brottsutredningar. Jag delar denna uppfattning till
viss del. Det ligger i tillsynsmyndigheternas kontrolluppgift att se till atl
förvaltarna utför erforderliga undersökningar om brottsliga handlingar, 113

8 Riksdagen 1986/87. I saml. Nr 90

älervinningsbara transaktioner och förfaranden som kan medföra närings- Prop. 1986/87:90 förbud. Jag vill redan här förulskicka alt jag i följande avsnitt kommer all behandla frågan om en viss utvidgning av förvaltarens utrednings- och uppgiflsskyldighet (avsnitt 2.4.2).

Del primära ansvaret för de olika utredningar som det här gäller bör fortfarande ligga på förvaltaren. Det är emellertid viktigt att tillsynsmyndigheterna kontrollerar all förvaltarna vidtagit de åtgärder vartill dessa utredningar föranleder. Sålunda bör tillsynsmyndigheten i sitt yttrande över förvaltarens slutredovisning framföra sin kritik om förvaltaren har underiåfil atl anmäla t.ex. befogade brottsmisstankar fill åklagare.

Enligt JO bör konkursförvallariaxan ändras så att konkursförvallarna i mindre konkurser inte av kostnadsskäl tvingas atl avslå från all undersöka om gäldenären har begått nägon brottslig handling före konkursulbroltet. I en skrivelse lill domstolsverket, som fastställer taxa för förvallararvode i mindre konkurser som avskrivs pä grund av otillräckliga fillgängar, har Eko-kommissionen begärt samma ändring. I taxan anges numera atl etl skäl för att överskrida laxebeloppel kan vara all förvaltaren gjort undersökning av misstänkt ekonomisk brottslighet (se DVFS 1986:15). Som jag uppfattar saken är den framförda kritiken därmed tillgodosedd.

Av JO:s beslut framgår all skyldigheten för tillsynsmyndigheten atl yttra sig över förvaltarens arvodesräkningar ger upphov till viss irritation mellan myndigheterna och förvaltarna. Avsaknaden av vägledande lagregler, uttalanden i förarbeten och klargörande motiveringar av rättsliga instanser medför att tillsynsmyndigheterna har svårt all genomföra nägon meningsfull granskning av räkningarna och all nä enhetlighet i gransk-ningsarbelet. JO föreslår all reglerna ändras sä att myndigheterna bara behöver yttra sig över de räkningar som de själva begär alt fä yttra sig över.

Jag vill i denna fråga först framhålla atl del naturligtvis alltid är en vansklig uppgift all granska arvodesräkningar. Det går aldrig all genom generella normer helt komma bort från en slutlig allmän skälighetsbedömning från den granskandes sida. De faktorer som allmänt brukar tillerkännas betydelse vid denna bedömning är uppdragels svårighetsgrad, den tid som uppdraget krävi och den skicklighet varmed uppdraget har ulföris. Pä rältshjälpsomrädei har man sökt komma lill rätta med detta problem genom att fastställa taxor för vissa typer av uppdrag. Systemet med taxor tillämpas ocksä i viss utsträckning för förvaltararvoden i de mindre konkurser som avskrivs enligt 185 d 8 KL.

En förutsättning för alt ett laxesystem skall kunna lilllämpas för vissa typer av uppdrag är emellertid att uppdragen sinsemellan är i stort sett likartade. Jag anser del därför närmast uteslutet all för konkurser med utdelning kunna nå fram lill en taxa för förvaltararvodel.

Jag kommer i det följande (avsnitt 2.8.3) atl beröra frågan om arvodes
taxa närmare. Jag vill emellertid redan nu nämna atl jag ämnar föreslå att
det nuvarande förbudet all räkna förvaltarens arvode efter lid slopas
(avsnitt 2.8.2). Detta medför enligt min mening alt förutsåttningarna för
tillsynsmyndighetens - och även rätlens - prövning av förvaltarens arvo
desanspråk förbättras pä ett påtagligt sätt. 114

Jag är emellertid inte beredd all biträda JÖ:s förslag till lösning av Prop. 1986/87:90 problemet med granskningen av förvaltarnas arvodesräkningar. Som jag ocksä återkommer lill i del följande (avsnitt 2.8.2.) menar jag alt tillsynsmyndighetens granskning inle kan avvaras i de fall dä arvodet inle fastställs enligt taxa.

Jag lar avslutningsvis i detta avsnitt upp frågan om sekretess hos tillsynsmyndigheten. Frågan uppmärksammades ursprungligen av lagrådet i samband med granskningen av de lagförslag som låg till grund för 1979 års reform. 1 samband med sekretesslagens tillkomst uttalades i denna fråga all del kunde förmodas att behov av sekretess hos tillsynsmyndigheten skulle uppkomma endast undanlagsvis och nägon regel om delta fördes därför inte in i lagen. Konstilulionsulskottet uttalade i ell belänkande (KU 1982/83:12) med anledning av en motion atl frågan om sekretess hos tillsynsmyndigheterna kunde förväntas komma upp i samband med kon-kurslagskommiiléns slutbetänkande och riksdagen avslog motionärens hemställan all införa regler om sekretess hos tillsynsmyndigheten. RSV har ocksä i en framställning till jusliiiedeparlementet hemställt om all reglerom sekretess hos tillsynsmyndigheten införs.

Kommitténs belänkande behandlar emellertid inle denna fräga. Enligt JO föranleder frånvaron av sekretess hos tillsynsmyndigheterna betydande olägenheter. Handlingar som innehåller uppgifter om företagshemligheter av ekonomisk eller leknisk natur kan inle lämnas till tillsynsmyndigheten eftersom handlingarna där blir offentliga och åtkomliga för envar. I likhet med JO och RSV anser jag all del finns starka skäl som talar för atl det bör införas möjligheter all belägga handlingar som ges in lill tillsynsmyndigheten med sekretess. Del skall naturligtvis endast vara fråga om sädana handlingar som berör enskildas ekonomiska förhållanden eller företags-hemligheter. Sekretessregeln bör utformas så all offentlighet skall gälla i alla de fall som det inle kan antas all utlämnandet av handlingen medför skada. Bestämmelsen bör alltså förses med etl s.k. rakt skaderekvisit.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Jag anser inte all den grundläggande kompetensfördelningen mellan förvaltare och tillsynsmyndighet för närvarande bör ändras. I fråga om förvaltarens befogenheter anser jag alt det i lagen bör öppnas möjlighet för förvaltaren atl ta hånsyn till andra intressen än det rena borgenärsintresset. Förvaltaren bör vara skyldig att i viktigare förvaltningsfrågor höra tillsynsmyndigheten. Denna skyldighet motiveras bl.a. även önskan alt ge tillsynsmyndigheten ett bättre underlag för sin efterhandskonlroll och för granskningen av förvaltarens arvodes-anspråk. Jag föreslår ocksä atl regler om sekretess i tillsynsmyndighetens verksamhet införs för atl förbättra dessa myndigheters tillgäng till handlingar av betydelse för gransknings- och kontrollarbetet.

115

Kommissionens förslag överensstämmer med mitt förslag (betänkandet SOU 1983:60 s. 70-71,86).

Remissinstanserna: Förslaget har biträtts av de fiesta remissinstanserna. En remissinstans anser all förvaltaren därigenom åläggs arbetsuppgifter som faller utanför konkursinslilulets ram och som medför fördyringar som drabbar alla borgenärer men som endast gagnar staten (remissammanställning 11 s. 49-51).

Skälen för mitt förslag: Frågan om vid vilken tidpunkt gäldenären blev insolvent har betydelse i älervinningssammanhang och är vidare av intresse för vissa straffrättsliga bedömningar. För atl understryka viklen av all frågan utreds av förvaltaren bör del uttryckligen anges all förvallarberällelsen, om del är möjligt, skall innehålla uppgift därom.

I 12 kap. aktiebolagslagen finns bestämmelser om vinstutdelning och annan användning av bolagets egendom. Om utbetalning skett lill aktieägare i strid mol lagen är mottagaren under vissa förutsättningar skyldig atl återbära vad han uppburit. Ålerbäringsskyldighelen föreligger oavsett om medlen behövs för att tillfredsställa bolagets borgenärer men görs i praktiken gällande främst i de fall då bolaget gått i konkurs. Talan om återbäring förs för bolaget av dess ställföreträdare. I förekommande fall kan således konkursförvallaren föra sädan talan.

För brist som uppkommer vid återbäringen är de som medverkat till beslutet om utbetalningen eller verkställde denna ansvariga. Bestämmelser om denna och annan skadeståndsskyldighel meddelas i 15 kap. aktiebolagslagen. Skadeslåndsskyldigheten gäller för stiftare, styrelseledamot och verkställande direktör som vid fullgörande av sitt uppdrag uppsåtligen eller av oaklsamhei skadar bolaget (1 §). Även revisorer och aktieägare kan bli skadeständsskyldiga (2 och 3 88). Särskilda bestämmelser finns om lid för anställande av talan av konkursboet om bolaget försätts i konkurs (6 8).

Av intresse är vidare de regier i aktiebolagslagen som ger möjlighet för en borgenär alt framställa anspråk mol styrelseledamöter m.fl., särskilt bestämmelserna i 13 kap. 2 8- De föreskriver i sin lydelse frän och med den 1 januari 1984 atl en särskild balansräkning skall upprättas så snart det finns skäl att anta atl bolagets eget kapital understiger hälften av del registrerade aktiekapitalet. Upprättas en sädan balansräkning, en s.k. konirollbalansräkning, inleds ell förfarande som under vissa förulsättning-

116

ar kan leda lill skyldighet för styrelsen atl ansöka om likvidation. Vid Prop. 1986/87:90 underlåtenhet från styrelsens sida alt fullgöra vad som åligger den kan styrelseledamöterna bli personligen ansvariga för bolagets därefter uppkommande förbindelser. Bestämmelserna om skadestånd i 15 kap. ger också möjlighet för den enskilde borgenåren atl kräva skadestånd av styrelseledamöter m.fl. när dessa vållat borgenären skada genom överträdelse av aktiebolagslagen eller bolagsordningen.

De nämnda bestämmelserna har som framgått ell nära samband med konkurslagens regler. Återbäring kan således ses som ell alternativ till återvinning. Det är enligt min mening befogal atl uttryckligen ålägga förvaltaren skyldighet att utreda och lämna uppgift även om dessa möjligheter atl återföra medel lill bolaget. Även frågor om likvidalionsplikl enligt 13 kap. 2 8 aktiebolagslagen bör förvaltaren vara skyldig atl utreda. Av praktiska skäl bör ulredningsplikien begränsas lill frågan om vid vilken lidpunkt skyldighet att upprätta en kontrollbalansräkning uppslätl. Utredningen härom är av värde för de borgenärer som vill aktualisera del personliga betalningsansvaret; konkursförvallaren har själv inle rält atl föra talan därom.

Lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar innehåller bestämmelser om olovlig vinstutdelning m. m. och skadestånd som är närbesläktade med reglerna i aktiebolagslagen. Motsvarande bestämmelser finns i förslaget lill ny lag om ekonomiska föreningar (prop. 1986/87:7). Vidare innehåller lagen (1980:1102) om handelsbolag och enkla bolag bestämmelser om skadeståndsskyldighel för bolagsman gentemot handelsbolaget. Förvaltarens uppgiftsskyldighet bör därför avse även frågan hur dessa bestämmelser har iakttagits. Såsom lagrådet har påpekat finns del inle någol behov av all ålägga förvaltaren uppgiflsskyldighet beträffande sådana juridiska personer som står under bankinspektionens eller försäkringsinspeklionens tillsyn.

2.5 Återvinning till konkursbo

2.5.1 Gällande rätt

Återvinningsinstitutet infördes i svensk rätt genom 1862 års konkurslag. Regelsystemet har därefter byggts ut allteftersom reformbehov uppställ. Bestämmelserna fick sin nuvarande utformning är 1975, dä reglerna ändrades i åtskilliga avseenden.

Återvinning innebär all egendom som före konkursutbrollel frångått gäldenären genom i och för sig giltiga rättshandlingar kan återföras till konkursboet under särskilda förutsättningar. Reglerna om återvinning brukar sägas ha två syften. För det första avses möjligheten lill återvinning motverka att borgenärer för atl få en bättre ställning i händelse av konkurs företar brådstörlade åtgärder gentemot en gäldenär som har kommit i ekonomiskt trångmål. För del andra vill man förhindra alt gäldenären på ell illojalt sätt gör sina tillgångar oåtkomliga för borgenärerna.

Reglerna om återvinning är i huvuddrag utformade på så sätt att det i
varje paragraf anges en typ av ätervinningsgrundande transaktion och etl 117

lidsrekvisil, innebärande all transaktionen måste ha skett inom viss tid Prop. 1986/87:90

före en särskild frisldag. Med fristdag avses i allmänhet dagen dä ansökan

om gäldenärens försällande i konkurs kom in till konkursdomaren. Vid

1975 års reform gjordes återvinningsreglerna, med ett undanlag, objektiva

genom att utformas så atl återvinning inte längre skulle vara beroende av

all gäldenärens medkonlrahent haft insikt om gäldenärens ekonomiska

ställning eller om att han gynnats framför andra.

De ätervinningsgrundande transaktionerna enligt de objektiva reglerna är gåva och vissa gåvoliknande transaktioner, bodelning som innefattar eftergift lill förmän för make eller makes dödsbo, utbetalning av uppenbart oskälig lön, arvode eller pension lill närstående, avsättningar lill pensions-och personalstiftelse, betalning av skuld som gjorts med annat än sedvanliga betalningsmedel, i förlid eller med belopp som avsevärt försämrat gäldenärens ekonomiska ställning och som inle kan anses som ordinär, kvittning under motsvarande förhållanden, pantsällning eller liknande sä-kerställelse i efterhand samt utmätning.

Dessa objektivt bestämda regler kompletteras av en på subjektiva rekvi-sil grundad generell regel som avser fall då gäldenären förfarit otillbörligt och medkonlrahenten var i ond tro.

Från återvinning undantas genom en särskild bestämmelse betalning av skatt eller allmän avgift om fordringen var förfallen till betalning samt, under vissa förutsättningar, betalning av eller förmånsrätt för underhållsbidrag.

Ålervinningsfrislerna förlängdes betydligt vid 1975 års reform. Frånsett bodelningsfallet föreskrivs i paragraferna en kortare frist dä återvinning skall äga rum utan reservation. Denna automatiska frist är sex månader för rättshandlingar av benefik natur och tre månader för övriga fall. I fräga om gåva och överföring lill pensionsstiftelse av benefik natur liksom överföring lill personalstiftelse gäller härutöver en föriängd ålervinningsfrisl om ett år, med möjlighet för svaranden att freda sig från återvinning om han visar atl gäldenären varken var eller genom transaktionen blev insolvent. Vidare gäller genomgående en på samma sätt konstruerad förlängd frist pä tvä är gentemot närstående till gäldenären. För återgång av bodelning gäller enbart en sådan ivåärsfrisl. För återvinning enligt den allmänna otillbörlighetsregeln gäller en frist om fem är i normalfallet medan talan mot närstående kan väckas utan lidsbegränsning.

Begreppet närstående i konkurslagen tillkom vid reformen är 1975 och
har bestämts oberoende av liknande regleringar i andra sammanhang, t.ex.
skatlerätlsliga regler. Till den krets som vid återvinning skall räknas som
närslående hänförs först vissa personligen närstående, nämligen make,
bröstarvinge, förälder, far-och morförälder, syskon och den som annars
står gäldenären personligen särskilt nära. Som närslående lill näringsidka
re eller juridisk person räknas den som själv eller jämte honom närstående
har väsentlig gemenskap med den andre, grundad på andelsrätt eller där
med jämförligt ekonomiskt intresse och vidare den som genom en ledande
ställning har ett bestämmande inflytande över verksamheten. Slutligen
räknas som närstående den som är närstående till någon som enligt vad
förut sagts är närslående. 118

Skyldigheten all återbära egendom vid återvinning kan jämkas om syn- Prop. 1986/87:90 nerliga skäl föreligger.

Som en generell förutsättning för all återvinning skall kunna komma i fräga gäller alt transaktionen har varit till nackdel för borgenärerna eller någon av dem. Avgörande är härvid förhållandena vid tidpunkten för själva transaktionen. Någon uttrycklig bestämmelse härom finns dock inte ulan detta rekvisit är underförstått.

2.5.2 Reformbehov m.m.

1 KLförslagel har konkurslagskommitlén tagit upp KL:s regler om återvinning i sak oförändrade utom på en punkl, lill vilken jag återkommer i specialmotiveringen (4 kap. 5 8).

Eko-kommissionen har som utgångspunkt för sina överväganden haft vissa reformönskemäl som framförts i brottsförebyggande rådets (BRÅ) promemoria (PM 1982:5) Åiervinningsregler vid konkurs, vilken i sin lur baserats på undersökningar av ålervinningsreglernas praktiska tillämpning, bl.a. intervjuer med konkursförvaltare och kronofogdar.

Kommissionen framhåller all konkursinstilulet har slor betydelse i kampen mot den ekonomiska brottsligheten genom atl del vid konkursulred-ningen ges tillfälle att undersöka i vad mån brottslighet eller andra illojala förfaranden förekommit. Enligt kommissionen visar gjorda undersökningar att del i en slor del av konkurserna, i synnerhet i dem där tillgångar saknas, finns anledning alt misstänka all brott begåtts före konkursen. Vidare visar undersökningsmaterialet och kommissionens egen utredning att illojala transaktioner till skada för borgenärerna är vanligt förekommande. Enligt kommissionen har ätervinningsreglerna och deras lillämpning central betydelse för bekämpandet av ekonomisk brottslighet vid sidan om övriga sanklionsregler. Dessa är i huvudsak reglerna om straffansvar för gäldenärsbroll, bestämmelserna om näringsförbud i samband med konkurs, de bestämmelser som gör ställföreträdare för juridisk person personligen ansva.-ig för dennes skulder och aktiebolagslagens bestämmelser om återbäring och skadeståndsskyldighel för styrelseledamöter m.fl. gentemot bolaget vid överträdelse av reglerna om utdelning m.m.

Kommissionen konstaterar att de illojala transaktionerna är svära att komma ät med nuvarande åiervinningsregler. Kommissionen föreslär därför reviderade regler i avsikt atl förstärka återvinningsinstitutet. En huvudlinje som kommissionen valt i sina överväganden är all ätervinningsreglerna bör förslärkas i första hand när det gäller transaktioner mellan kontrahenter som är närslående, l.ex. bolag i en koncern eller bolag som ägs av en och samma person eller grupp av personer. Kommissionen föreslår emellertid också utvidgade återvinningsmöjligheler i fråga om transaktioner mellan kontrahenter som inle är närslående. De föreslagna ändringarna berör både grunderna för återvinning och det processuella förfarandet. Därutöver föreslås att konkursförvaltarens utrednings- och uppgiftsskyldighet skall utvidgas.

För egen del vill jag inledningsvis framhålla följande. Som jag redan har
berört är en av ålervinningsinsliluieis viktigaste funktioner all motverka 119

kapplöpning mellan borgenärerna gentemot en gäldenär i ekonomiskt Prop. 1986/87:90

trångmål. Härigenom skyddas både gäldenären och borgenärskretsen som

sädan. Borgenärerna blir mer jämspelia, de slipper att kontinuerligt följa

gäldenärens ekonomiska ställning för att ta lill vara sin rätt och transakfio-

ner som rubbar förmånsrällsordningen neutraliseras. En annan viktig

funktion hos återvinningsinslilulel är att borgenärerna skyddas mol att

gäldenären på ett illojalt säll placerar sina tillgångar sä att borgenärerna

inle kan komma ät dem. Ålervinningsreglernas betydelse ligger inte minst

på del preventiva planet.

Återvinning är en civilrältslig sanktion men reglerna i ämnet har till slor del samma grundläggande syfte som reglerna om brott mot borgenärer (tidigare benämnda gäldenärsbroll). Det är av stor vikt att såväl de civil-rätlsliga som de straffrättsliga sanktionerna fungerar effektivt. Straffsanktionen riktar sig emellertid mot gäldenären medan återvinningsreglerna har gäldenärens medkonlrahent som adressat. Återvinningsreglerna måste därför utformas från delvis andra utgångspunkter än reglerna om straffansvar. Intresset av säkerhet i den allmänna omsättningen mäste således beaktas. Det är av stor vikt all man i affärslivet i möjligaste mån skall kunna lita pä alt giltiga transaktioner också blir bestående. Hur långt ätervinningsreglerna skall sträcka sig är alltså beroende av en avvägning mellan borgenärsintressena och den allmänna omsättningens intressen. Det bör emellertid framhållas att delta intresse främst är aktuellt i fräga om transaktioner mellan parter som inte är närstående. I närstäendefallen har den allmänna omsättningens intresse mindre tyngd. Återvinningsreglerna är neutrala i den meningen alt vad som kan återvinnas kommer borgenärskollektivet som helhet lill godo. Genom all fordringar på skatter och allmänna avgifter i praktiken har den bästa allmänna förmånsrätten, har dock staten ell särskilt intresse av ell väl fungerande äiervinningsinstilul.

Ålervinningsmöjlighelerna vidgades avsevärt genom 1975 års reform. De undersökningar som redovisats i kommissionens betänkande visar emellertid alt reglerna fortfarande är behäftade med brister i en del avseenden. Del är angeläget all komma till rätta med dessa och del är enligt min mening myckel tillfredsställande atl ett underlag för detta har presenterats genom kommissionens arbete. En slor del av remissinstanserna, däribland flera som ställer sig avvisande lill kommissionens förslag i övrigl, har också instämt i kommissionens uppfattning att reglerna inle fungerar helt tillfredsställande.

I del följande kommer jag atl översiktligt gå igenom de reformförslag kommissionen lämnat och därvid ange i vad mån jag anser förslagen bör genomföras.

Kommissionen har föreslagit alt undantaget från återvinning av betalda
skatter och allmänna avgifter skall utvidgas lill atl omfatta även förmåns
rätt på grund av utmätning härför. Enligt kommissionen finns inte nägot
sakligt skäl för att förmånsrätt pä grund av utmätning för skatter och
avgifter inte skall åtnjuta samma skydd som betalning. Ålervinningsfrihe-
len blir enligt kommissionen beroende av tillfälligheter med den nuvarande
ordningen. Om undantaget utvidgas kan kronofogdemyndigheten dessut
om pröva frågan om uppskov med försäljning av utmätt gods ulan alt 120

behöva la risken för återvinning med i bedömningen. När det gäller för- Prop. 1986/87:90 månsräll som vunnits pä grund av betalningssäkring finns del enligt kommissionen inte någon anledning att ändra pä nuvarande ordning, nämligen all förmånsrätten kan återvinnas. Betalningssäkringen fungerar nämligen prakfiskt sett som etl säkerställande av inle förfallna skatte- och avgiftsfordringar.

Två remissinstanser, riksskatteverkel och en kronofogdemyndighet, har tillstyrkt förslaget medan övriga remissinstanser som yttrat sig i denna fräga ansett atl del inte bör genomföras (remissammanställning II s. 18-20).

För egen del får jag anföra följande. All betalda skaller och därmed jämställda skulder vid reformen är 1975 uteslöts från återvinning hade sin grund i all tillämpningsproblem kunde förväntas uppstå med den nya bestämmelsen om återvinning av skuldbetalning (35 8). Undantaget bedömdes dock inte få nägon slörre praktisk betydelse eftersom återvinning som avsett betalda skallebelopp var utomordentligt sällsynt.

Skatter och avgifter har numera förmånsrätt enligt 11 8 förmånsrätlslagen (1970:979). Av de allmänna förmänsrätterna - som gäller endast i konkurs - är det bara vissa kostnader som har samband med en konkursansökan m.m. som har företräde framför skaller och avgifter (10 8). Utmätning ger enligt 8 8 förmånsrätlslagen särskild förmånsrätt i den utmätta egendomen. Regleringen innebär i övrigl alt särskilda förmånsrätter har företräde framför allmänna men all de konkurskosinader som avses i 10 8 som regel skall las ut före fordringar med förmånsrätt pä grund av utmätning (15 8). 1 praktiken följer alltså förmånsrätten för skatter och avgifter omedelbart efter förmånsrätten på grund av utmätning.

Det sagda innebär att frågan huruvida den förmånsrätt som vunnits genom utmätning för skatter och avgifter bör vara älervinningsbar eller inte normalt har betydelse endast i det fallet atl konkursboels egendom ocksä är utmätt för andra fordringar och att den utmätningen skett samtidigt eller senare. Dessutom krävs att den förmånsrätt som vunnits genom den senare utmätningen inte återvinns eller atl utmätningen inte faller av något annat skäl. i andra fall är skatte- eller avgiftsuimälningen inle till nackdel för nägon annan borgenär och återvinning på den grunden utesluten.

Den praktiska betydelsen av en regel som hindrar återvinning av förmånsrätt på grund av utmätning för skatte- eller avgiftsfordringar är alltså utomordentligt liten. Några remissinstanser, bl.a. från kronofogdesidan, har vidare påpekat alt del i den situationen all egendom samtidigt utmätts för en skattefordran och en enskild fordran skulle le sig stötande om den enskilde borgenären förlorar sin förmånsrätt medan staten på grund av en särskild undantagsbeståmmelse får behålla sin.

Även om jag har förståelse för de skäl som har legat till grund för kommissionens förslag anser jag med hänsyn lill vad som nyss anförts inte all del lämpligen bör genomföras.

Kommissionen har föreslagit en bestämmelse enligt vilken s.k. latenta
skulder fär beaklas vid bedömningen av om en rättshandling fär återvin
nas. Kommissionen har i detta hänseende hänvisat till etl förslag som den 121

har lagt fram för slraffrättsligl ändamål i promemorian (Ds Ju 1983:17) Prop. 1986/87:90 Gäldenärsbroll. Kommissionens förslag innebär att när gäldenärens skuldförhållanden är av betydelse för prövning av en fräga om återvinning, hänsyn skall las även lill sådana skulder som uppkom först efter rättshandlingen, om skulden grundar sig på en omständighet som förelåg vid denna tidpunkt.

Bakgrunden lill kommissionens förslag är i första hand de problem som kan föreligga när man i älervinningssammanhang skall avgöra frågan vid vilken lidpunkt en skuld avseende skaller eller avgifter skall anses ha uppkommit. När del gäller inkomstskatt har det sålunda hävdats all skulden inte uppkommer förrän vid beskattningsårets utgång. Inkomslskalle-effekten av vissa transaktioner som äger rum under löpande beskattningsår kan neutraliseras genom andra transaktioner, och det har brukat hävdas att någon säker bedömning av skattekravets storlek därför inte kan göras förrän beskatlningsäret gäll lill ända.

Den bestämmelse som kommissionen föreslagit i ämnet lar emellertid sikte inle bara på skulder avseende skatter och avgifter ulan på skulder över lag och är främst avsedd atl ha betydelse i fråga om del s.k. nackdels-rekvisitei, dvs. kravel på att rättshandlingen på etl eller annat säll skall ha varit till nackdel för borgenärerna eller nägon av dem för atl återvinning skall kunna komma i fråga. En förutsättning för bestämmelsens tillämplighet är att fordringen sedermera verkligen uppkommer och görs gällande i konkursen.

Förslaget har kommenterats från åtskilliga häll under remissbehandlingen. Flera remissinstanser tillstyrker i princip förslaget ulan några närmare kommentarer, men drygt hälften av instanserna avstyrker del och framför kritiska synpunkter. Bl.a. har jämförelsen mellan återvinning och brott mol borgenärer kritiserats. Flera remissinstanser menar all kommissionens förslag medför alltför slor osäkerhet i omsättningen och inle tillgodoser kravel pä förutsebarhel. Del anses sålunda ohållbart alt en medkonlrahent inför en lillämnad affär med gäldenären skall behöva sälla sig in i vad denne har för latenta skulder. Den föreslagna bestämmelsen har ansetts oklar till sin innebörd och dess förutsatta tillämplighet på skulder avseende skadestånd har kritiserats av mänga. Vidare har man efleriysl ell klarläggande av hur bestämmelsen skall tillämpas pä vanlig inkomstskatt, exempelvis hur den verksamhet som grundar en skalleskuld skall avgränsas och eventuella förlusters inverkan pä inkomster som uppkommit dessförinnan eller samtidigt. Del har även påpekats atl regeln kräver komplicerade beräkningar på skatte- och avgiflsdebileringens område (remissammanställning 11 s. 20-25).

Enligt min uppfattning är den kritik som sålunda har anförts mot försla
get till vissa delar starkt överdriven och grundad på missförstånd i fräga
om förslagels innebörd. Jag vill emellertid framhålla atl jag delar den
uppfattningen som kommit till uttryck i en del remissvar all man i detta
sammanhang inle ulan vidare kan göra jämförelser mellan återvinning och
brott mol borgenärer. Bestämmelsernas adressater är således olika. Inom
straffrätten begränsas vidare bestämmelsens betydelse väsentligt genom
del subjektiva rekvisitet; ansvar kan endast komma i fräga om förekoms- 122

ten av s.k. latenta skulder var täckta av gäldenärens uppsåt eller, i vissa Prop. 1986/87:90 fall, oaklsamhei. Någon sädan naturiig begränsning av tillämpningsområdet finns inte i älervinningssammanhang. Skillnaden mellan de straffrättsliga reglerna och ätervinningsreglerna har emellertid också en annan sida. De straffrättsliga reglerna har ansetts kräva en restriktiv tillämpning av rekvisitet gäldenär och detta har varit utgångspunkten när man i doktrin och praxis har haft att ta ställning lill frågan om vid vilken tidpunkt etl sådant skuldförhållande som kan föranleda straffansvar uppkommer. Den praxis som har utbildats här behöver dock inte ulan vidare anses tillämplig pä andra rättsområden. Jag vill vidare erinra om all den straffrättsliga regleringen av motsvarande fråga numera har fält en annan utformning än den som kommissionen föreslagit (prop. 1985/86:30, JuU 12, rskr. 66, SFS 1986:43).

Som jag redan varit inne på skulle den av kommissionen föreslagna bestämmelsen framför allt ha betydelse i fråga om nackdelsrekvisiiet. Detta innebär ett krav på alt transaktionen pä etl eller annal sätt skall ha varit lill nackdel för borgenärerna eller någon av dem för all återvinning skall kunna komma i fråga. Betalning av en skuld som är förenad med betryggande och oangriplig pant i gäldenärens egendom kan således inle återvinnas. Transaktionen skall vidare ha varit lill nackdel för borgenärerna vid den tidpunkt när den företogs. Återvinning kommer alltså inle i fråga om l.ex. aktier säljs till dagskurs och de sedan stiger i värde under liden fram lill dess att säljaren försätts i konkurs, sä atl avtalet hade varit oförmånligt om del skett omedelbart före konkursen. Vid återvinning enligt olillböriighelsregeln, 30 8 KL, år del emellertid tillräckligt all rättshandlingen i förening med senare åtgärd, l.ex. alt gäldenären undanhåller valuta som han fått, var lill nackdel för borgenärerna eller vissa av dem. Nackdelsrekvisiiet framgår inle av någon uttrycklig bestämmelse utan är underförstått och del har överlämnats lill rättstillämpningen att frän fall lill fall avgöra om nackdel uppstått för någon borgenär.

Vid nackdelsbedömningen kan man komma in på frågan om tidpunkten för olika skulders uppkomst. Den frågan är också avgörande för bedömningen om en fordran får göras gällande i konkurs.

Bestämmelser om vilka fordringar som får göras gällande i konkurs finns för närvarande i 100 8 KL. Den paragrafen motsvaras i mitt förslag av 5 kap. I 8. Enligt 100 8 första styckel KL får i princip endast fordringar som uppkommit innan konkursbeslulel meddelades göras gällande. Detta innebär dock inle att samtliga de omständigheter som utgör grunden för fordringen måste ha inträffat före konkursbeslulel. Enligt paragrafens andra stycke fär nämligen en fordran göras gällande även om den är beroende av villkor eller inle förfallen till betalning. I doktrinen har en allmän princip formulerats enligt vilken den väsentliga grunden för fordringsanspråkel måste föreligga vid lidpunkten för konkursbeslulel för alt fordringen skall fä göras gällande.

Huvudprincipen mäste vara all den som vid tidpunkten för en rättshand
ling som är i fråga för återvinning har en fordran som får göras gällande i
konkurs är att anse som borgenär redan vid den tidpunkten. En sädan
fordran bör således komma i beaktande vid nackdelsprövningen. 123

Vad kommissionen har velat uppnå med den föreslagna bestämmelsen Prop. 1986/87:90 får alltså, såvitt gäller skulder i allmänhet, i princip anses motsvara gällande rätt genom den innebörd begreppet borgenär måste ges vid nackdelsbedömningen. En skuld avseende böter, där domen ännu inle vunnit laga kraft vid tidpunkten för rättshandlingen, för att nämna ett av kommissionens exempel, kan således beaklas vid nackdelsbedömningen. Ocksä skulder avseende skadestånd torde kunna beaktas när den skadegrundande händelsen har ägt rum före rättshandlingen, även om skadan då ännu inle inträffat.

När del gäller skulder avseende skatter och avgifter är problemen delvis annorlunda. Jag vill här först framhålla atl man i skatlerätlsliga sammanhang brukar använda uttrycket latent skatteskuld för all ange en skattebelastning som kan bli aktuell nägon gäng i framtiden. Man avser då det förhållandel alt en framlida försäljning av en tillgäng kommer all utlösa en inkomstbeskattning. Sä länge en försäljning inle har skett utgör den framfida skatten en latent (dold) skuld som åvilar tillgångarna i fråga. Den latenta skulden kan aldrig anges till elt exakt belopp eftersom den är beroende av ell antal okända faktorer såsom om och när försäljning sker, vinslens storlek och den skattskyldiges övriga inkomster (jämför arvs- och gåvo-skatlekommitléns delbetänkande, DsFi 1986:4, Latent skatteskuld vid arvs- och gävobeskattning s. 5). Enligt min mening bör man därför undvika atl tala om latenta skatteskulder för fall där den transaktion som ger upphov till skattebelastningen redan har företagits.

Som framgår av vad jag tidigare har anfört har del brukat hävdas atl skulder avseende inkomstskatt i konkursrätlsliga sammanhang skall anses uppkomma först i och med beskattningsårels utgång. Staten skulle följaktligen, vid lillämpning av 100 8 KL, i princip inle vara berättigad till utdelning för en fordran på slutlig skall med mindre än alt beskattningsåret har gäll till ända före konkursutbrollel.

Frågan om vid vilken tidpunkt skalle- och avgiflsskulder uppkommer är emellertid i viss män oklar. Detta har föranlett en uttrycklig reglering såvitt gäller förutsättningarna för förmånsrätt i konkurs.

I 3 8 lagen (1971:1072) om förmänsberättigade skattefordringar m.m. finns sålunda en särskild bestämmelse som föreskriver atl den tidrymd lill vilken en skatt eller avgift är all hänföra skall ha gäll lill ända när beslutet om konkurs meddelades för all förmånsrätt för en fordran på slutlig skatt enligt uppbördslagen (1953:272) eller slutlig avgift enligt vissa författningar skall föreligga. I förarbetena till denna bestämmelse påpekades all det härmed kan uppkomma en skillnad mellan möjligheten alt bevaka fordringen över huvud tagel och alt bevaka denna med förmånsrätt men alt frågan i praktiken fär mindre betydelse. En fullständig lösning pä problemen med att avgöra när en skatte- eller avgiftsfordran skall kunna bevakas ansågs böra göras i annal sammanhang (prop. 1971:142 s. 40).

Dessa uttalanden ger underlag för den slutsatsen att en skattefordran i
vissa fall kan berättiga till utdelning även om den lidrymd lill vilken skatten
är all hänföra inle gått till ända när beslutet om konkurs meddelades.
Vidare bör framhållas all de nyss nämnda bestämmelserna inle är avsedda
alt begränsa förmånsrätten för preliminär skall eller avgift. Del uttalas 124

således i förarbetena atl en fordran på l.ex. preliminär B-skatl bör kunna Prop. 1986/87:90 göras gällande med förmänsrätt även om fordringen inte har förfallit till betalning vid konkursulbroltet såvitt avser den del av fordringen som får anses belöpa pä liden dessförinnan (samma prop. s. 43).

1 den män en fordran pä skatt eller avgift har belalningsrätl i konkurs bör den som förut har konstaterats också kunna beaklas vid nackdelsprövningen i älervinningssammanhang. Av den uttryckliga regleringen beträffande frågan om förmånsrätt kan slutas att detta i vart fall kan ske dels, såvitt gäller slutlig skall eller avgift, om den tidrymd till vilken skallen eller avgiften är all hänföra har gått tili ända vid tidpunkten för rättshandlingen, och dels, såvitt gäller preliminärt debiterade skatter och avgifter, till den del fordringen fär anses belöpa pä liden före rättshandlingen.

Som jag tidigare varit inne på utesluter dock inte regleringen all man vid nackdelsbedömningen bör kunna la hånsyn lill en sådan fordran vid en tidigare tidpunkt än som nu har sagts. Ibland kan ju den skatteskuld som sedermera, efter beskatlningsperiodens utgång, framråknas i princip hänföras lill de olika transaktioner som har skett under perioden, och del finns därför utrymme för etl synsätt som innebär att en viss transaktion som har företagits under denna period skall anses ha ökat gäldenärens skulder. Detta får i allt fall anses gälla vid extraordinära affärshändelser, såsom försäljning av slörre delen av tillgångarna i en rörelse. I sädana situationer möter det normalt inle heller några beaktansvärda problem all fastställa den skall som hänför sig till transaktionen i fråga.

Som kommissionen har framhållit bör återvinning i alla händelser kunna komma i fråga enligt otillbörlighetsregeln i nuvarande 30 § KL, om förutsättningarna i övrigt för återvinning enligt denna bestämmelse är uppfyllda, i del fallet atl gäldenären genom all sälja rörelsetillgångar tar fram en skatteskuld som han inle kan betala därför all vederlaget tas i anspråk för reglering av annan gäld. Skalleanspråk som uppkommer vid sådana transaktioner som kan återvinnas enligt ofillböriighelsregeln torde ofta fastställas genom efterlaxering. Vanligen ger dä efiertaxeringsbeslulei direkt besked om storleken av den skall som belöper på den aktuella transaktionen.

Oavsett om det gäller återvinning enligt otillbörlighetsregeln eller enligt de objektiva bestämmelserna kan man emellertid, som har framhållits vid remissbehandlingen, ocksä tänka sig fall där det pä grund av tidigare förluster eller andra transaktioner under beskattningsperioden uppkommer svårigheter all beräkna den skatteskuld som föreligger vid lidpunkten för eller hänför sig lill en viss rättshandling. Det kan alltså vara fråga om sinsemellan myckel skiftande situationer. Den av kommissionen föreslagna regleringen löser inle de problem som kan uppkomma. Det torde vara ofrånkomligt alt hithörande frågor til! viss del överlämnas lill rättstillämpningen. Del förtjänar i del här sammanhanget också framhållas all frågan huruvida nackdel uppstått för staten som skatleborgenär över huvud laget inle aktualiseras med mindre än alt staten är berättigad till utdelning för den aktuella fordringen.

När det gäller skulder avseende arbetsgivaravgifter är uppbörden därav
numera, genom lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbets- 125

givare, samordnad med systemet för uppbörd av innehållen preliminär- Prop. 1986/87:90 skatt enligt uppbördslagen. Efter ändringar i 3 8 lagen om förmänsberättigade skattefordringar m.m. har en fordran som avser arbetsgivaravgift numera förmånsrätt i den mån avgiften belöper på lön eller annan ersättning som har ulgells före beslutet om konkurs. En sådan skuld kan därför beaklas vid nackdelsprövningen om avgiften belöper på lön eller annan ersättning som har utbetalats före den för återvinning aktuella rättshandlingen (jfr prop. 1984/85:22 s. 20). I fråga om mervärdeskall inträder skattskyldighet senast i och med att en vara levereras, en tjänst tillhandahålls osv. (4 8 lagen 1968:430 om mervärdeskatt). Även en sådan skuld bör därför kunna beaklas vid nackdelsprövningen om varan levererats osv. före rättshandlingen.

Del anförda ger vid handen att en tillämpning av gällande principer i linje med de uttalanden som jag här har gjort lämnar etl betydande utrymme för hänsynslagande lill såväl skatte- och avgiftsskulder som andra typer av skulder vid nackdelsbedömningen i de hänseenden kommissionen åsyftat. Som jag tidigare varit inne pä löser kommissionens förslag inle de problem som hithörande frågor väcker. Frågornas betydelse i älervinningssammanhang bör heller inle överdrivas och behovet av en bestämmelse i ämnet är därför inte särskilt slorl. Med hänsyn härtill och till vad jag i övrigl har anfört har jag stannat för all inte i detta sammanhang förslå all en sådan bestämmelse införs.

Ett av kommissionens förslag som inriktar sig pä närsläendetransak-tioner är ett förslag om alt bevisbördan för del subjektiva rekvisilel i otillbörlighetsregeln (30 § KL) skall överflyttas på närstående medkonlrahent . Enligt förslaget skall del således ankomma pä medkonlrahenten, i de fall denne är närstående lill gäldenären, alt visa alt han varken hade eller bort ha kännedom om insolvensen eller de omständigheter som gjorde rättshandlingen otillbörlig.

Detta är enligt min mening en mycket betydelsefull fräga. Som jag närmare kommer all utveckla i det följande (avsnitt 2.5.4) anser jag liksom kommissionen alt åtgärder för all minska återvinningskärandens utrednings- och bevisproblem bör vidtas.

I bestämmelsen om betalning av skuld (35 8 KL) har kommissionen föreslagit två ändringar rörande rekvisitet ordinär betalning. Enligt den gällande bestämmelsen går en betalning av skuld äter om den skett inom ålervinningsfristen och gjorts med annat än sedvanliga betalningsmedel, i förtid eller med belopp som avsevärt försämrat gäldenärens ekonomiska ställning. Återvinning äger dock inle rum om betalningen med hänsyn till omständigheterna ändå kan anses ordinär. Kommissionen föreslår all bevisbördan härför skall överflyiias på gäldenärens medkonlrahent i de fall denne inle är närstående till gäldenären. I förhållande till närstående medkonlrahent föreslås att betalningens ordinära karaktär inle skall ha någon betydelse alls.

Enligt kommissionen har rekvisitet ordinär betalning vållat tillämpnings
problem och har, enligt de av BRÅ gjorda undersökningarna, avsevärt
försvårat ätervinningsmöjligheterna enligt denna paragraf. Kommissionen
har motiverat sitt förslag alt hell slopa undantaget för ordinära betalningar 126

fill närstående med alt betalningar lill närstående före en konkurs generellt Prop. 1986/87:90

sett måste presumeras ske i ell illojalt syfte. I de fall regeln skulle föra för

långt föresläs all jämkning skall kunna ske enligt 40 8 KL. Enligt de av

BRÅ i sin promemoria redovisade undersökningarna anses värken motiv

eller lagtext ge säker ledning när del gäller alt fastställa vad som skall anses

som ordinär betalning. Det påpekas vidare att vägledande praxis saknas,

vilket förklaras med alt älervinningsfrägor ofta löses förhandlingsvägen.

Flertalet remissinstanser har avstyrkt förslagen (remissammanställning Ils. 28-33).

Vid paragrafens tillkomst undantogs ordinära betalningar frän återvinning eftersom ålervinningsmöjlighelerna annars skulle bli för omfattande. Jag har svårt att se atl del finns några avgörande skäl att se annorlunda på frågan i dag. Betalningar som med hänsyn lill omständigheterna kan anses som ordinära bör alltså även i fortsättningen undantas från återvinning. De tillämpningsproblem som kommissionen velat komma åt rör i första hand innebörden av begreppet ordinär betalning och inle eventuella bevisproblem för återvinningskäranden. En lösning med omvänd bevisbörda enligt den föreslagna modellen framstår därför som mindre lämplig. Alt älervin-ningsfrågorna enligt denna bestämmelse kan lösas förhandlingsvägen tyder också på att bestämmelsen har preventiv effekt.

Åtskillig vägledning för vad som skall förstås med att en betalning är all anse som ordinär föreligger genom uttalanden i samband med tillkomsten av 35 8 KL (prop. 1975:6 s. 223 fl" och 227). Det ligger emellertid i förhållandenas natur all del mäste överlämnas lill rättstillämpningen att närmare bestämma innebörden i olika typfall. Del synes inle lämpligt att i detta sammanhang göra några ytterligare uttalanden lill ledning för tolkningen av bestämmelsen.

Kommissionen har rörande samma paragraf föreslagit en ändring av lagtextens uttryck "med belopp som avsevärt försämrat gäldenärens ekonomiska ställning" lill "med avsevärt belopp". Ändringen är avsedd all förebygga missförstånd, men i likhet med flera remissinstanser anser jag alt den skulle innebära en saklig ändring som inte lämpligen bör genomföras.

Äiervinningssvaranden kan i vissa fall undgå återvinning om han visar alt gäldenären varken var eller blev insolvent genom rättshandlingen. Med insolvens avses att gäldenären inle rätteligen kan beiala sina skulder och denna oförmåga inte är endast tillfällig. Detta gäller beträffande de objektivt bestämda äiervinningsbesiämmelserna - således inle för otillbörliga förfaranden enligt 30 8 KL - med undanlag för bodelningsfallel, där temat för motbevisningen är gäldenärens sufficiens. Med sufficiens avses att gäldenären har utmätningsbar egendom som motsvarar hans skulder.

Kommissionen har föreslagit atl temal för motbevisningen i dessa be
stämmelser skall avse gäldenärens sufficiens i stället för solvens. Som en
följd av kommissionens förslag alt förlänga återvinningsfristerna — jag
återkommer strax lill detta - avskaffas molbevisningsmöjlighelerna i nu
varande 31 8 och 34 8 första och iredje styckel KL för ålervinningssva-
rande som inte är närslående lill gäldenären varför molbevisningsreglerna
enligt kommissionens förslag endast rör närstående lill gäldenären. 127

Som jag närmare kommer atl utveckla (avsnitt 2.5.4) anser jag att kom- Prop. 1986/87:90 missionens förslag bör genomföras såvitt gäller återvinning av rättshandlingar av benefik karaktär men atl temal för motbevisningen i övriga bestämmelser oförändrat bör avse gäldenärens solvens.

Kommissionen har föreslagit att ålervinningsbeslämmelsen beträffande betalning av uppenbart oskälig lön, arvode eller pension (33 8 KL), vilken i dag endast gäller närslående lill gäldenären, skall ges generell tillämplighet och således gälla även medkonirahenier lill gäldenären som inle är att hänföra till närsläendekretsen. Som en följd därav föreslås att även bestämmelsen om betalningsrätten för fordran på lön, arvode eller pension i konkurs (100 a 8 KL) utvidgas lill all avse även icke närslående till gäldenären.

Jag ansluter mig lill kommissionens överväganden och förslag rörande bestämmelsen om återvinning av lön. Delsamma gäller bestämmelsen om belalningsrätlen för fordran på sädan lön. Dock anser jag alt tillämpningsområdet för sistnämnda bestämmelse såvitt gäller icke närstående - i likhet med vad som gäller för återvinning - bör begränsas till uppenbara fall. Jag återkommer lill dessa frågor i del följande (avsnitt 2.5.5.).

Kommissionen föreslär vidare en förlängning av ålervinningsfrislerna. Enligt förslaget utsträcks de automatiska fristerna beträffande gåva, betalning av uppenbart oskälig lön m.m., benefik överföring lill pensionsstiftelse och överföring lill personalstiftelse från sex månader lill ell år och för överföring till pensionsstiftelse i annat fall, betalning av skuld, kvittning, ställande av säkerhet och utmätning från tre månader lill sex månader. För den förstnämnda gruppen utvidgas vidare de förlängda fristerna vid transaktioner mellan närstående frän tvä till tre år. Delsamma gäller bodelningsbestämmelsen.

Jag delar kommissionens uppfattning atl del finns ell behov av förlängda återvinningsfrister i vissa fall. Behovet är särskilt påtagligt när del gäller benefika transaktioner mellan närstående. 1 likhet med kommissionen anser jag all fristerna i de fallen bör förlängas från två till tre år. Jag återkommer lill detta (avsnitt 2.5.6.).

Kommissionen har föreslagit en del ändringar / de processuella besläni-melserna, nämligen att lalefrislen skall räknas frän dagen för konkursbeslulel i stället för frän frisldagen, all de subsidiära talefrislerna skall förlängas från tre tiil sex månader, all ålervinningstalan i viss utsträckning skall få väckas även efter konkursens slut och slutligen atl ålervinningstalan mol bevakad fordran skall få väckas oberoende av om anmärkning gjorts mot bevakningen.

De processuella bestämmelserna behandlar jag i ett särskilt avsnitt (2.5.7). Jag ansluter mig därvid hell lill kommissionens förslag utom i ell avseende som gäller förslaget alt talan om återvinning skall kunna väckas även efter del alt konkursen avslutats.

Enligt 40 b 8 KL får talan om återvinning väckas vid allmän domstol
inom ell är från frisldagen. Talan får dessutom väckas inom tre månader
frän det att anledning därtill blev känd för konkursboet. Slutligen finns en
särskild regel då fråga är om avhändelse av fast egendom eller återgång av
bodelning. Tremånadersfrisien räknas i dessa fall frän den dag lagfart 128

söktes respektive bodeiningshandlingen gavs in till rälien.

Kommissionen har funnit atl del i mindre konkurser inte är ovanligt atl anledning till återvinning blir känd först efter konkursens slut. Sädana konkurser är i de aktuella fallen i allmänhet fillgängslösa och har då en varaktighet endast på några månader. Möjlighet lill återvinning brukar uppmärksammas l.ex. vid taxeringsrevision. Kommissionen har därför föreslagit att ålervinningstalan skall kunna väckas även efter konkursens slut men inle senare än ett är efter del all konkursen avslutades.

Förslaget har fått ell blandat mottagande under remissbehandlingen (remissammanställning II s. 46-48).

Själv vill jag först peka pä atl kommissionens förslag skulle behöva modifieras vid ett genomförande eftersom den föreslagna bestämmelsen täcker konkurser över lag och således även konkurser som pågätt i flera år, vilket fär anses mindre lämpligt. Regler enligt vilka talan kan väckas även efter konkursens slut kräver dock ytteriigare överväganden. Framför allt krävs en reglering av hur förvaltarens arvode och kostnaderna i övrigl skall betalas om konkursboets talan i ätervinningsprocessen inle är framgångsrik. Den reglering som således skulle krävas stär enligt min mening knappast i proportion till de fördelar som stär alt vinna med reformen. Jag förordar därför atl förslaget i den delen inte genomförs.

Som framgår av det tidigare anförda (avsnitt 2.4.2) biträder jag kommissionens förslag att i vissa avseenden utvidga förvaltarens utrednings- och uppgiflsskyldighet.

Kommissionen har därutöver lämnat vissa förslag till ändring av lagtexten som är av mer teknisk natur. Dessa kommer jag all behandla i specialmotiveringen.

Prop. 1986/87:90

Kommissionens förslag överensstämmer med mitt förslag utom sä lill vida att närslående, för all undgå återvinning, skall bevisa atl han var i god tro i de angivna hänseendena (betänkandet SOU 1983:60 s. 81 - 87).

Remissinstanserna: Förslaget har fått ell blandat men övervägande negativt mottagande. Majoriteten avstyrker omvänd bevisbörda. Mänga remissinstanser godtar eller tillstyrker förslaget. Etl par av dessa ifrågasätter om de föreslagna ändringarna är tillräckliga (remissammanställning II s. 25-28).

Skälen för mitt förslag: Den grundläggande ålervinningsbeslämmelsen finns i 30 8 KL (motsvarar 4 kap. 5 § i mitt förslag). Möjligheten lill

129

återvinning enligt den bestämmelsen, som för sin tillämpning förutsätter Prop. 1986/87:90 ond tro hos medkonlrahenten, blev vid reformen år 1975 betydligt mer omfattande än tidigare.

Bestämmelsen träffar alla slag av rättshandlingar, alltså även sådana som dessutom omfattas av de speciella äiervinningsbesiämmelserna. Det krävs atl rättshandlingen skett på etl otillbörligt sätt och medfört antingen att en viss borgenär gynnats eller atl egendom undandragits borgenärerna eller alt gäldenärens skulder ökats. Gäldenären skall vidare ha varit insolvent vid förfarandet eller blivit det på grund av detta. Bestämmelsen skiljer sig från de speciella ätervinningsreglerna bl.a. därigenom att det är tillräckligt att indirekt skada uppkommit. Skadan för borgenärerna eller någon av dem samt insolvensen behöver alltså inle vara en omedelbar följd av rättshandlingen ulan kan följa av denna i förening med tillkommande omständigheter. Vidare uppställs ett s.k. subjektivt rekvisit innebärande all medkonlrahenten skall ha känt lill eller bort känna lill insolvensen och de omständigheter som gjorde förfarandet otillbörligt för atl återvinning skall äga rum. Skäl för atl söka återvinning enligt denna paragraf i stället för enligt de speciella äiervinningsbesiämmelserna är alt ålervinningsfristen är längre, fem år - gentemot närstående gäller ingen frist alls - och atl rättsföljderna är mer förmänliga t.ex. i fråga om avkastning och ränta (39 a § KL).

De undersökningar som ligger till grund för kommissionens betänkande visar all äiervinningsbesiämmelserna i 30 8 KL sällan kommer lill användning. Detta förhållande har förklarats med svårigheterna för den som söker återvinning att styrka ond tro hos gäldenärens medkonlrahent. Det är angeläget alt försöka komma lill rätta med dessa svårigheter så långt del nu går.

Det subjektiva rekvisitet, innebärande att gäldenärens medkonlrahent mäste ha varit i ond tro, är en avsiktlig begränsning av bestämmelsens i övrigt mycket vida tillämpningsområde. Alt helt avslå från detta krav är som jag ser det uteslutet.

När det gäller närslående förefaller emellertid nuvarande beviskrav alltför långtgående. Man bör kunna utgå från att närstående lill gäldenären regelmässigt känner till, eller borde känna lill, både insolvensen och de omständigheter som gjorde rättshandlingen otillböriig.

Av det sagda följer alt jag delar kommissionens uppfattning alt man vid återvinning gentemot närslående med slöd av 30 8 KL bör presumera ond tro hos den närslående. Del fär då ankomma på denne all bryta presumtionen.

Enligt kommissionsförslaget krävs för atl presumtionen skall brytas all
den närslående visar att han inte var i ond tro, dvs. i princip etl krav pä full
bevisning om detta. Enligt min mening bör man inte gå så långt. Del kan
vara utomordentligt svårt att bevisa all man inte kände lill ell visst förhål
lande. Om den närstående för all undgå återvinning skulle vara tvungen alt
bevisa att han var i god tro skulle oiillbörlighelsbestämmelsen i praktiken
bli i det närmaste hell "objektiv" i förhållande till närslående och således
innebära ell faktiskt avskaffande av kravel på subjektiv täckning. Presum
tionen bör därför kunna brytas tidigare än vid styrkt god tro. En lämplig 130

avvägning synes vara atl presumtionen bryts om motsatsen görs sannolik. Del bör alltså räcka atl den närstående förebringar sädan utredning all del är sannolikt atl han inte hade den relevanta kännedomen. Härigenom uppnår man all den som söker återvinning inle behöver bevisa ond tro vid sädana transaktioner där man erfarenhetsmässigt kan ulgä frän all ond tro ofta föreligger samtidigt som svaranden i processen ges realistiska möjligheter alt undgå återvinning i de situationer där sä faktiskt inte är fallet. Enligt min mening är en sådan ändring ägnad all öka ålervinningsmöjlighelerna enligt denna bestämmelse utan all rättssäkerhetens och den allmänna omsättningens intresse sätts åsido pä något avgörande sätt. Nägon lättnad i beviskravet för den som söker återvinning när det gäller transaktioner mellan gäldenären och medkonirahenier som inte är närslående bör däremot inle genomföras.

Del kan tilläggas att, enligt vad som framkommit vid de nordiska överläggningarna i ämnet, en bestämmelse enligt den av mig nu föreslagna modellen kommer all övervägas i Finland under det fortsatta arbetet med en ny finsk konkurslag. Den motsvarande danska och norska bestämmelsen har inle varit utsatt för särskild kritik. Detta torde delvis, åtminstone såvitt gäller norsk rätt, hänga samman med alt insolvensbegreppel där har en någol annorlunda innebörd än del svenska.

Prop. 1986/87:90

Kommissionens förslag: Temal för motbevisningen skall vid transaktioner av såväl benefik som onerös karaktär avse gäldenärens sufficiens i stället för solvens. Som en följd av kommissionens förslag atl förlänga bl.a. de automatiska ålervinningsfrislerna, avskaffas bestämmelserna om motbevisning för icke närstående (jfr avsnitt 2.5.6). Förslaget om ändrat molbevisningslema avser därför endast närsiäendeiransaktioner (belänkandet SOU 1983:60 s. 90-91).

Remissinstanserna: Förslaget har fält ell blandat men övervägande negativt mottagande. En del remissinstanser anser all konsekvenserna av förslaget inle är tillräckligt belysta (remissammanställning II s. 33-36).

Skälen för mitt förslag: Inom de automatiska fristerna kan återvinning ske ulan all gäldenären vid tidpunkten för rättshandlingen var insolvent eller blev insolvent genom denna. Insolvensfrägan har dock betydelse i älervinningssammanhang dels genom att insolvens vid återvinning enligt 30 8 KL är en föruisåtlning för alt återvinning skall kunna ske, dels genom all återvinning i vissa fall kan avvärjas av äiervinningssvaranden, om denne visar all gäldenären varken var eller genom rättshandlingen blev insolvent.

131

Med insolvens menas atl en gäldenär inle rätteligen kan beiala sina Prop. 1986/87:90 skulder allteftersom de förfaller och att belalningsoförmägan inte är endast fillfällig. En bedömning av om gäldenären var eller blev insolvent påverkas i allmänhet inle bara av förhållandet mellan skulder och tillgångar utan också av gäldenärens möjligheter atl i framliden förvärva egendom och erhålla kredit. Insolvensbedömningen har med andra ord ofta karaktären av en prognos.

Frän insolvensbegreppel skall särskiljas insufficiens, som innebär att skulderna överstiger värdet av de utmätningsbara tillgångarna. Med illikvi-dilel menas atl gäldenären saknar omedelbar lillgång till pengar eller andra lältrealiserade tillgångar som svarar mot hans aktuella behov av betalningsmedel.

Som jag tidigare nämnt kan äiervinningssvaranden, om transaktionen ligger i tiden före den automatiska ålervinningsfristen, i vissa fall undgå återvinning om han visar alt gäldenären varken var eller blev insolvent genom rättshandlingen. Detta gäller i samtliga objektivt bestämda älervin-ningsbestämmelser - således inle för otillbörliga förfaranden enligt 30 8 KL - med undantag för bodelningsfallet (32 §), där temat för motbevisningen är gäldenärens sufficiens.

Redan under förarbetena lill 1975 års reform diskuterades om man inle borde låta kravet på bevisning från ålervinningssvarandens sida avse sufficiens i stället för solvens. Def framhölls bl.a. atl bevisning om sufficiens antagligen i de flesta fall var mer ändamålsenlig än bevisning om solvens. Atl solvensbegreppet slutligen valdes motiverades med all insolvens var allmän konkursgrund och atl flera av de skäl som kunde åberopas för atl insolvens skulle vara konkursgrund ocksä talade för atl bevisningen i förevarande situationer skulle avse solvens. Denna lösning antogs vidare medverka fill nordisk rättslikhet (prop. 1975:6 s. 97, 105 och 143 O-

Del är i huvudsak dessa skäl som nu framförts av de kritiska remissinstanserna. Dessa skäl talar enligt min mening fortfarande starkt för all behälla solvensbegreppet. Nägon ändring är heller inle planerad i de övriga nordiska länderna. Mol en övergäng lill sufficiens talar vidare atl flera av de återvinningsgrundande transaktionerna har onerös karaktär och inle påverkar gäldenärens sufficiens.

Kommissionen har som ett argument för övergång lill sufficiensbegrep-pel anfört all del skulle öka ålervinningsmöjlighelerna. Enligt kommissionen torde del nämligen vara svårare alt bevisa sufficiens än sol vens. Samma argument har flera av de kritiska remissinstanserna anfört mol förslaget. Nägon remissinstans har däremot ansett det vara allmänt sett lättare all föra bevisning om sufficiens än om solvens och atl förslaget därför är ägnat att öka såväl en närståendes som konkursförvaltares möjligheter alt överblicka ätervinningsmöjligheterna.

Den omständigheten all sufficiens skulle vara svårare all bevisa än
solvens ulgör enligt min mening i sig ingel avgörande argument för den
föreslagna reformen. Dessutom är jag inte övertygad om alt så alltid är
fallet. I åtskilliga fall torde således sufficiensbegreppels statiska karaktär
underlätta bevisningen. Oavsett hur det förhåller sig med detta talar emel
lertid enligt min mening principiella skäl mol en övergång lill sufficiensbe- 132

greppet som tema för motbevisningen vid onerösa transaktioner. Det ve-deriag gäldenären får motsvarar ju i allmänhet vad han själv presterat.

Bevisning om sufficiens är emellertid ändamålsenlig när del gäller rättshandlingar av benefik karaktär, såsom vid gåva, där sufficiensen direkt påverkas av rättshandlingen i fråga. Därtill kommer all sufficiensbegreppel redan i dag - i Sverige men inle i övriga nordiska länder - ulgör tema för motbevisningen i en återvinningsbeslämmelse av benefik karaktär, nämligen i bodelningsfallet. En övergång lill sufficiensbegreppel vid benefika rättshandlingar är därför naturlig. Insolvens och insufficiens följs ofta ät men en gäldenär kan mycket väl vara insufficient utan att vara insolvent. 1 likhet med kommissionen anser jag del också rimligt atl i de fal! där en typiskt sett "misstänkt" transaktion ägt rum, t.ex. en gåva till en närstående inom viss relativt kort lid före konkursutbrollel, återvinning fär ske redan pä den grunden atl gäldenären var eller blev insufficient genom transakfionen. Frän teoretiska utgångspunkter ler det sig ocksä naturiigt all i fräga om benefika transaktioner bygga pä ett annat begrepp än del som ulgör konkursgrund. Nägon invändning har heller inte gjorts från de övriga nordiska länderna mol all Sverige på denna punkl har en avvikande ordning.

Mot denna bakgrund bör enligt min mening motbevisningen vid transaktioner av benefik karaktär, nämligen - utöver bodelning - gåva, betalning av uppenbart oskälig lön, överföring lill pensionsstiftelse som medfört atl stiftelsen fått överskoll och överföring lill personalstiftelse, avse gäldenärens sufficiens. Detsamma bör gälla i fråga om köp eller annal avtal som uppenbarligen har en delvis benefik karaktär. Eftersom molbevisningsreglerna för medkonlrahent som inte är närstående lill gäldenären behålls enligt mitt förslag (avsnitt 2.5.6) kommer del ändrade bevislemal all gälla i förhållande lill såväl närstående som inle närslående lill gäldenären. Bestämmelserna bör utformas med bodelningsbestämmelsen som förebild.

Temal för motbevisningen i övriga bestämmelser, de som avser transaktioner av onerös karaktär, bör oförändrat avse gäldenärens solvens.

Prop. 1986/87:90

är olämpligt att ge bestämmelsen generell giltighet när avsikten är all Prop. 1986/87:90 komma ål vissa typer av anställda som är att jämställa med närstående (remissammanställning II s. 43-45).

Skälen för mitt förslag: Enligt 33 8 KL (motsvarar 4 kap. 8 § i mitt förslag) kan betalning av lön, arvode eller pension fill närslående återvinnas. Återvinningen avser vad som uppenbart översteg vad som kunde anses skäligt med hänsyn till gjord arbetsinsats, verksamhetens lönsamhet och omständigheterna i övrigt. Återvinningsfristerna är sex månader och, med möjlighet till motbevisning, två år.

Med dessa bestämmelser korresponderar bestämmelsen i 100 a 8 KL (5 kap. 2 8 mitt förslag), som rör rätlen atl göra gällande fordran på lön, arvode eller pension i konkurs. Även denna bestämmelse gäller närståendes anspråk. Enligt den får fordran pä lön m.m. inte göras gällande i konkursen i vidare mån än som kan anses skäligt med hänsyn lill gjord arbetsinsats, verksamhetens lönsamhet och omständigheterna i övrigt. Något krav på att löneanspråket såsom i 33 § KL skall vara uppenbari oskäligt uppställs inte i bestämmelsen.

Enligt kommissionen är del inle ovanligt alt det under en konkursutredning framkommer att uppenbart oskäliga löner utbetalats lill anställda, l.ex. kamreren i företagel eller lill konsulter. I åtskilliga fall har del kunnat misstänkas alt vederbörande utövat stort inflytande inom gäldenärsföreta-gel eller stått gäldenären nära i personligt eller ekonomiskt hänseende ulan att etl sådant närståendeförhållande som anges i 29 a 8 KL kunnat bevisas. Återvinning har därför inte kunnat ske.

Enligi min mening är det otillfredsställande om denna typ av utbetalningar och liknande inte kan bringas atl återgå till konkursboet. Möjligheterna atl i särskilt flagranta fall i fräga om betalning av förevarande slag tillämpa regeln i 30 8 KL om återvinning av otillbörliga rättshandlingar (se prop. 1975:6 s. 219) är knappast tillräcklig.

Under remissbehandlingen har önskemål framförts om att man, i stället för alt såsom kommissionen föreslagit göra 33 8 KL generell, bör utvidga närstäendebegreppel enligt 29 a 8 vid tillämpningen av 33 8, Jag kan i och för sig instämma i atl delta från vissa synpunkter skulle vara ändamålsenligt. Emellertid är del inle alldeles enkelt alt klart och entydigt inringa den grupp personer som man i sammanhanget vill jämställa med närslående. Jag är också tveksam fill del lämpliga i att ge närstäendebegreppel ytterligare en innebörd, Närstäendebegreppel i 29 a § KL är ju speciellt tillskapat för konkursrättsliga sammanhang och det är en fördel om detta begrepp har samma innebörd inom hela konkursrälten.

Framför allt menar jag emellertid atl uppenbari oskäliga lönebetalningar
generellt bör kunna återvinnas, oavsett till vem de skett. Även om sådana
betalningar naturligtvis är vanligast i förhållande till närslående, är del från
konkursborgenärernas synpunkt likgiltigt vilken relation gäldenären haft
med betalningsmottagaren. Jag kan heller inte se att en utvidgning till
andra än närslående skulle skapa någon osäkerhet (jfr emellertid prop,
1975:6 s, 217), Bestämmelsen bör därför, som kommissionen förordat,
göras generell. Det finns anledning att anta att en sådan utvidgning skulle
komma atl få praktisk betydelse just i fråga om den personkrets som, enligt 134

vad jag tidigare nämnt, kan sägas stå gäldenären nära utan alt vara formellt Prop. 1986/87:90 närslående.

Jag föreslär således att bestämmelsen om återvinning av löne-, arvodes-och pensionsbetalningar görs generell. Bevisbördan för alt betalningen varit uppenbari oskälig skall, liksom för närvarande, åvila ätervinningssö-kanden.

Nägon motsvarande utvidgning övervägs inle i Danmark och Norge. 1 dessa länder läcker motsvarigheten till 30 8 KL redan nu sådana utbetalningar som här är i fråga.

Såsom framgått i del föregående (avsnitt 2.5.4) föreslår jag att bestämmelsen om återvinning av lön m.m. skall ändras även på så säll att motbevisningen skall avse gäldenärens sufficiens i stället för solvens. Vidare föreslår jag en förlängning av frislen. Jag återkommer senare lill detta (avsnitt 2.5.6). I likhet med vad som gäller vid övriga återvinnings-bestämmelser av benefik karaktär bör också en föriängd frist om ell år med möjlighet lill motbevisning gälla för en återvinningssvarande som inte är närslående lill gäldenären (samma avsnitt).

Som jag tidigare nämnde finns i 100 a 8 KL en bestämmelse om närståendes rätt atl i konkurs göra gällande fordran på lön m.m. Bestämmelsen har tillkommit mol bakgrund av all återvinningsregeln inle i sig kunde anses eliminera en rätt för den mot vilken ålervinningstalan riktats all göra sin fordran gällande i konkursen (prop. 1975:6 s. 266). Den föreslagna generella giltigheten av ätervinningsregeln bör därför medföra alt motsvarande ändring görs i 100 a 8 KL.

Enligt denna bestämmelse krävs del, som jag tidigare nämnt, inle att anspråket är uppenbari oskäligt. Denna skillnad mellan de bada bestämmelserna har motiverats med den misstänkta prägel som en närslåendes obetalda lön m.m. måste sägas ha under de förhållanden som anges i paragrafen (prop. 1975:6 s. 266). Detta argument har inte samma styrka när det gäller anspråk frän annan än den som är närslående lill gäldenären. Del kan ju inle generellt sägas vara någol misstänkt med en obetald lön m.m. i konkurs. Detta talar för att man begränsar den utvidgade tillämpligheten av 100 a 8 KL till uppenbara fall. Gör man inte det, skulle dessutom förvaltaren i princip vara skyldig alt pröva skälighelen av alla lönefordringar i konkurs, vilket skulle föra alltför långt. Utvidgningen av ålervinningsbeslämmelsen bygger, som jag tidigare framhållit, just pä den omständigheten atl del är fråga om uppenbart oskäliga utbetalningar.

Jag föreslår således all även bestämmelsen om belalningsrätl i konkurs för lönefordringar m.m. görs generell men alt den såvitt gäller personer som inte är närslående lill gäldenären skall tillämpas endast i den män lönen m.m. är uppenbart oskälig.

Jag vil) påpeka all möjligheterna att komma åt s.k. svarta förmåner
kommer all vidgas om bestämmelsen om belalningsrätlen i konkurs görs
generell. Jag syftar här på förmåner som arbetstagaren tidigare varken
redovisat eller betalat skatt för och som görs gällande i konkursen. Även
möjligheterna all missbruka lönegarantin kommer all minska. Betalning
enligt lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs förutsätter näm
ligen bl.a. att fordringen får göras gällande i konkursen. Lönegarantilagen 135

Kommissionens förslag: Samtliga automatiska frister i de objektivt bestämda återvinningsbestämmelserna och de förlängda fristerna i bestämmelserna som avser transaktioner av benefik karaktär föriängs. Sålunda förlängs den automatiska fristen beträffande transaktioner av benefik karaktär från sex månader till ett är och beträffande iransaktioner av onerös karaktär frän tre månader till sex månader. 1 den förstnämnda gruppen och i bodelningsbestämmelsen föriängs vidare de föriängda fristerna från två lill tre år medan den förlängda fristen i den andra gruppen blir oförändrad, tvä år. Ettårsfrislen för icke närstående med möjlighet lill motbevisning upphävs som en följd av förslaget att föriänga de automatiska fristerna till ett år (betänkandet SOU 1983:60 s. 88-92).

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna avstyrker förslaget. Av dessa har dock flera begränsat sitt yttrande lill alt avse främst transaktioner av onerös karaktär. Flera remissinstanser är positiva till förslaget. Några uttrycker tveksamhet både vad gäller behovet och lämpligheten av förlängda frister (remissammanställning II s. 36-43).

Skälen för mitt förslag: Kommissionen hänvisar fill all bl.a. BRÅ:s undersökningar tyder på all en frislförlängning på ell verksamt sätt skulle utvidga ålervinningsmöjlighelerna. Enligt kommissionen torde del vidare i allmänhet förhålla sig sä atl insolvens eller i vart fall insufficiens föreligger en avsevärd tid före konkursutbrollel och alt transaktioner under denna lid sker i ond tro.

Den kritik som har framförts mol kommissionens förslag vid remissbehandlingen har i första hand gällt fristförlängningens negativa konsekvenser för den allmänna omsättningen. Farhågorna är naturiiga men är enligt min mening betydligt överdrivna. Många remissinstanser, av vilka några i och för sig under tvekan godtar förslaget, anser dock att behovet av frislföriängningar och konsekvenserna härmed borde belysas och utredas ytterligare.

1 likhet med kommissionen anser jag att det finns anledning alt överväga en förlängning av ålervinningsfrislerna för alt öka möjligheterna till åler-

136

vinning. Särskilt i ell avseende anser jag alt det finns starka skäl härför. Prop. 1986/87:90

Dessa skäl hänger samman med den s.k. skatlecykeln. Denna sträcker sig

över tre år, inkomstår, laxeringsår och kvarskaiieår. Obetalda skaller blir

alltså normalt indrivningsgilla först sedan mer än två år förflutit efter del

alt skattefordringen uppkom, med reservation för den oklarhet som i viss

män råder om tidpunkten för en skattefordrans uppkomst. Sistnämnda

fråga har jag behandlat tidigare (avsnitt 2.5.2).

Den av kommissionen åberopade utredningen inom BRÅ har visat all del i många konkurser under senare är har varit skattecykeln som fåll bestämma etl företags livslängd. Man har satt i system alt föra över verksamheten på ett nytt företag så snart kraven på obetalda skatter och avgifter har börjat konkurrera med övriga utgifter. Det överskoll som uppställ pä grund av de självtagna skattelättnaderna har fortlöpande förts över till nägot gäldenären närslående förelag. Förfaranden av detta slag bör enligt min mening inte ligga utom räckhåll för återvinning enligt de objektiva äiervinningsbesiämmelserna. I den mån överföring av tillgångar från ett förelag lill elt närstående företag är av benefik natur läcks förfarandet närmast av bestämmelsen om återvinning av gåva. Att förlänga den tvååriga frislen för närstående i denna bestämmelse till tre år skulle därför öka möjligheterna atl motverka konkursmissbruk som bygger på skattecykeln. Frislförlängningen bör emellertid inle begränsas lill bestämmelsen om gåva ulan bör avse samtliga bestämmelser av benefik natur. Därigenom rubbas heller inle den systematiska uppbyggnaden av åiervinningsbestäm-melserna.

Det kan påpekas all en motsvarande bestämmelse kommer atl övervägas under del fortsatta arbetet med en ny finsk konkurslag medan några ändringar inte är planerade såvitt gäller den danska konkurslagen. De norska bestämmelserna avviker frän de danska och svenska.

Det är enligt min mening mera ovisst vilken betydelse en frislförlängning skulle få i övriga ätervinningssituationer. Särskilt när del gäller de ålervin-ningsbestämmelser som har onerös karaktär måste beaklas att alltför långa frister kan länkas skapa osäkerhet i den allmänna omsättningen. Återvinningsfrislerna förlängdes ocksä inle obetydligt vid reformen är 1975. Mot denna bakgrund och med hänsyn till den negativa remissopinionen -sårskilt då den tveksamhet som uttryckts i fråga om behovet och konsekvenserna av förslaget från bl.a. riksrevisionsverkei och riksskatteverkel - har jag stannat för att inle nu föreslå en förlängning av övriga återvinningsfrister. Skulle ett behov av en sädan förlängning ytterligare dokumenteras, är jag emellertid beredd alt la upp frågan på nytt.

Eltårsreglerna med möjlighet lill motbevisning för icke närslående kvarstår med mitt förslag oförändrade. Som jag anmärkt tidigare (avsnitt 2.5.5) bör en sådan regel även införas i bestämmelsen om återvinning av lön m.m.

137

Mitt förslag: Den primära ettårsfrislen för atl väcka talan om återvinning skall räknas från dagen för konkursbeslutet i stället för frän frisldagen.

Den subsidiära lalefrislen föriängs frän tre månader till sex månader.

Kommissionens förslag överensstämmer med milt förslag (betänkandet SOU 1983:60 s. 101-103).

Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks av fierlalet remissinstanser som yttrat sig i dessa frågor. En remissinstans ifrågasätter behovet av atl ändra utgångspunkten för den primära lalefrislen med hänsyn lill förlängningen av den subsidiära frislen (remissammanställning II s. 46).

Skälen för mitt förslag: Enligt 40 b 8 andra slyckel KL skall talan om återvinning väckas vid allmän domstol inom elt år frän fristdagen, dvs. vanligen konkursansökningsdagen. Har god man förordnals enligt ackordslagen (1970:847) avses med fristdag i stället dagen för ansökan härom, såvida konkursansökan gjorts inom tre veckor från del all godmansförordnandet förföll eller, när förhandling om offentligt ackord följt, ackordsfrågan avgjordes. Om dödsbo har avträtls lill förvaltning av boutredningsman, avses med fristdag dagen för ansökan därom, om boutredningsmannen förordnats senare än tre månader före den dag som annars skulle anses som frisldag (29 8).

Enligt kommissionen och BRÅ:s undersökningar är denna ordning inte tillfredsställande. Tiden mellan konkursansökan och konkursbeslulel kan, ibland genom gäldenärens eget förvållande, bli avsevärd, vilket medför atl det återstår alltför lite lid för förvaltaren all utreda älervinningsfrågorna. Det skulle därför innebära en klar effektivitetsvinst om liden i stället räknades från konkursbeslulel.

1 likhet med de flesta remissinstanserna biträder jag kommissionens förslag pä denna punkl. Atl, såsom en remissinstans förordat, låta fristen börja löpa sä sent som vid bevakningstidens utgång är enligt min mening inte lämpligt. En regel om detta skulle för övrigl kräva en särlösning för det stora flertalet konkurser där bevakning inte sker. Inte heller finns det skäl att föriänga fristen som sådan. Däremot bör enligt min mening den subsidiära lalefrislen enligt 40 b 8 andra slyckel andra meningen KL förlängas. Denna är i dag tre månader och räknas från del att anledningen lill ålervinningstalan blev känd för konkursboet. Dessutom finns i tredje meningen en specialregel beträffande avhändelse av fast egendom eller återgång av bodelning där tiden räknas frän del att lagfart söktes resp. bodelningshandlingen gavs in till rätlen. För all ge förvaltaren erforderlig lid för utredning förordar jag att denna frist föriängs lill sex månader.

138

Mitt förslag:	Talan	om	ålervinn	ng	av en bevakad		fordran	skall
kunna föras	oavsett	om	anmärkt	ling	framställts	mol	bevakn	ngen
eller inte.

Kommissionens förslag överensstämmer med milt förslag (betänkandet SOU 1983:60 s. 104-107).

Remissinstanserna: Några remissinstanser frän näringslivet har motsatt sig förslaget och anser alt del strider mol syftet bakom reglerna för bevakning och anmärkning. Övriga remissinstanser godtar i princip förslaget (remissammanställning II s. 48-49).

Skälen för mitt förslag: Enligt 40 b 8 första slyckel KL påkallas återvinning av förvaltaren genom väckande av talan vid allmän domstol, genom anmärkning mol bevakning eller invändning mol annat yrkande som framställs mot konkursboet. Enligt 106 8 KL skall en borgenär räknas lill godo den betalnings- och förmånsrätt han yrkat, om del inle i föreskriven ordning har framställts någon anmärkning mol den. Denna regel har ansetts medföra etl krav pä alt anmärkning skall ha framställts mol bevakningen för all ålervinningstalan rörande den bevakade fordringen skall få föras. Om förvaltaren alltså inte framställt någon anmärkning mol en bevakad fordran inom anmärkningsliden, vanligen tvä lill fyra veckor från bevakningstidens utgång, är han förhindrad att påkalla återvinning av densamma genom att väcka talan enligt 40 b 8 KL, även om talefristen inle har löpt ut. Som exempel kan nämnas att en borgenär bevakat en fordran och med åberopande av företagsinleckning yrkat förmånsrätt enligt 5 8 förmänsrättslagen, varvid ingen anmärkning görs mot bevakningen. Senare men inom etl är frän frisldagen fär förvaltaren information om alt säkerheten skulle ha kunnat återvinnas. Förvaltaren är emellertid dä förhindrad all väcka ålervinningstalan.

Denna ordning skall ses mol bakgrund av all rätten till utdelning tidigare alllid var beroende av alt bevakning skett. Numera gäller att elt bevaknings- och anmärkningsförfarande förekommer endast i ordinär konkurs. Några bärande skäl för alt en borgenär i en ordinär konkurs skall vara bättre skyddad mol återvinning än en borgenär i en mindre konkurs kan knappast anföras. 1 del enhetliga konkursförfarande som jag föreslår blir skillnaden än mindre motiverad.

Jag föreslär alltså atl rätlen alt väcka ålervinningstalan inle skall vara beroende av atl anmärkning framställts mol en bevakad fordran i de fall elt bevaknings- förfarande anordnats i konkursen. En bestämmelse i ämnet bör som kommissionen föreslagit lämpligen tas upp i nuvarande 106 8 KL (9 kap. 12 8).

139

Kommitténs förslag: Kommittén föreslär alt kravel på bevakning av de flesta av statens skalle- och avgiftsfordringar slopas (betänkandet SOU 1983:24 s. 190-195).

Remissinstanserna är delade i två läger. Näringslivels representanter vänder sig med skärpa mol förslaget atl befria det allmänna frän skyldigheten att bevaka fordringar på skaller och avgifter. De hävdar atl förslaget strider mol principen atl alla borgenärer skall behandlas lika och all bevakningen - även om den sker reservationsvis - är av betydelse för övriga borgenärer eftersom dessa genom bevakningen fär elt underlag för bedömningen av utsikterna till utdelning i konkursen. Svea hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland och advokatsamfundet instämmer i denna kritik. Hovrätterna ifrågasätter också om förslaget verkligen medför någon beakiansvärd förenkling eftersom del allmännas krav ändå slutligen måste preciseras. Vissa kritiker hävdar ocksä atl den föreslagna ordningen kan komma all medföra lillämpningssvårigheter eftersom inte del allmännas samtliga fordringar omfattas av den föreslagna bevakningsfriheten. En annan svaghet som påtalas av kritikerna är alt förvaltaren ändå relativt snart måste skaffa sig en uppfattning om storleken pä det allmännas avgifts- och skallekrav för alt kunna bedöma huruvida de opriorilerade borgenärerna kan förväntas erhålla någon utdelning. I annat fall skulle fördelarna med kommitténs förslag alt begränsa den fortsatta informationen om konkursen till dessa borgenärer inle kunna tas till vara. - Riksskatteverket, länsstyrelserna och kronofogdemyndigheterna hälsar däremot förslaget med tillfredsställelse, men flera av dessa instanser hävdar att den bevakningsfria kretsen av fordringar bör bestämmas på ell annal säll än vad kommittén har föreslagit (remissammanställning 1 s. 42-66).

Skälen för mitt förslag: Bevakningsinslitulet ulgör i ordinära konkurser ett viktigt inslag i konkursförfarandet. Det innebär all en borgenär som vill att hans fordran skall komma i fräga för utdelning i konkursen är skyldig all själv ge sitt krav till känna för konkursförvallaren. Del syftar till atl snabbi få klarhet i konkursgäldenärens skuldförhållanden och atl slå fast vilka fordringar som skall beaktas när utdelningsförslagel upprättas. Förvaltaren är skyldig atl granska bevakningarna och atl framställa anmärkning mol de bevakningar som enligt hans uppfattning inle bör komma i fräga för utdelning. Även gäldenären och övriga borgenärer är berättigade att framställa anmärkning mot en bevakad fordran. Om inle föriikning träffas angående en framställd anmärkning avgörs tvisten av rätlen i ell förenklat förfarande som skall äga rum snarast möjligl.

Den som har en motfordran pä gäldenären och vill utnyttja den lill kvittning behöver inle bevaka sin fordran. Delsamma gäller den som har

140

pant- eller retentionsrätt i fast eller lös egendom Ytterligare undanlag frän Prop. 1986/87:90 bevakningskravet finns, men dessa är av mindre betydelse och jag fär här hänvisa till betänkandet s. 178.

1 mindre konkurs krävs inte bevakning ulan del är tillräckligt att borgenärerna gör sina fordringar gällande hos förvaltaren. Anmärkningsförfarandet har i mindre konkurs ersatts av en möjlighet att hos konkursdomaren framställa invändning mol del av förvaltaren upprättade utdelningsförslagel.

Etl praktiskt problem som har uppmärksammats av kommittén är att det i vissa fall är omöjligt all under bevakningsperioden fastställa huruvida en fordran verkligen föreligger eller till vilket belopp fordringen uppgår. Detta gäller bl.a. fordringar som är villkorade såsom exempelvis borgensmäns eller medgäldenärers regressfordringar. Etl skadeståndsanspråk kan ocksä vara svårt all bestämma inom den ordinarie bevakningstiden. Detta gäller, som kommittén redovisar, ofta i de fall dä gäldenären har åtagit sig all ulföra ell arbete som han på grund av konkursen inle kan slutföra. Ytterligare exempel pä fordringar som är svära all fastställa under bevakningsperioden är lönefordringar och försäkringspremier som grundar sig på lönesummor.

Den ojämförligt största delen av de fordringar som inte går all fastställa inom bevakningsperioden är statens krav pä skatter och avgifter. Orsaken till detta stär att finna främst i laxerings- och uppbördssyslemen. Jag har delvis berört den frågan i samband med återvinningsinslilulel (avsnitt 2.5.2).

Den typ av fordringar som del här är fråga om har i praxis bevakats pä del sättet att det i bevakningshandlingarna anges dels att vissa fordringar bevakas, dels all ytterligare fordringar kan tillkomma senare. Detta syslem brukar kallas reservalionsbevakning. Några lagregler om reservalionsbe-vakning finns dock inle. Även om anmärkning mol en reservationsvis bevakad fordran inle har framställts inom anmärkningstiden fär förvaltaren göra invändning mot belalningsrätlen eller mol yrkat belopp eller yrkad förmånsrätt. Detta brukar ske pä det sättet att förvaltaren i utdelningsförslagel inte tillmötesgår den bevakandes krav i del avseende som förvaltaren anser all kravet inte bör godtas. Eventuell tvist om fordringen fär avgöras i samband med klander av utdelningsförslagel.

Kommittén har kritiserat systemet med reservafionsvisa bevakningar. Den tyngst vägande kritiken tar sikte pä att anmärkningsförfarandel sätts ur spel beträffande dessa fordringar. Samtidigt föreligger enligt kommittén elt slorl praktiskt behov av atl behålla möjligheten all kunna bevaka reservationsvis. Detta gäller naturligen särskilt statens krav på skatter och avgifter. Kommitténs förslag innebär att bevakningskravet för de allra flesta av dessa fordringar slopas. Etl starkt skäl för detta är enligt kommittén all anmärkningar mol dessa fordringar, såvitt gäller deras storiek, inte kan avgöras i en vanlig jävsprocess. Beloppen fastställs ju enligt lag i särskild ordning. Beträffande övriga fordringar som brukar bevakas reservationsvis föreslår kommittén ingen ändring.

Som jag tidigare har framhållit måste del även i ell nytt enhetligt kon
kursförfarande finnas möjlighet alt vid behov anordna ell bevakningsför- 141

farande. Genom bevakningen får konkursförvallaren snabbt reda pä vilka Prop. 1986/87:90 borgenärer som finns och deras krav på gäldenären. Genom det följande anmärkningsförfarandel - som förutsätter all borgenärerna har bevakat sina fordringar - tillhandahålls ocksä en form för atl snabbi lösa de tvister som kan uppkomma beträffande de bevakade fordringarna.

Vad gäller kommitténs förslag att slopa bevakningskravel för statens fordringar pä skaller och avgifter vill jag först framhålla atl systemet med bevakning och anmärkning inte passar särskilt väl för dessa fordringar. Dessa är av speciell karaktär och en viss fidsutdräkl när del gäller att fastställa deras existens och storlek är ofrånkomlig om man inte radikalt ändrar de nuvarande taxerings- och uppbördsförfarandena. Mot den bakgrunden kan jag inle finna all del råder några principiella betänkligheter mot all särbehandla dessa fordringar genom alt slopa bevakningskravel, om del i övrigl finns starka skäl som talar för del.

Mot förslaget har anförts atl det inle i tillräcklig utsträckning fillgodoser de övriga borgenärernas intresse av all så tidigt som möjligt få vela hur stora skatte- och avgiftsfordringar som staten gör gällande i konkursen. Häremot kan invändas all det givetvis åligger både gäldenären, staten och förvaltaren all snarast möjligl inför upprättandet av bouppteckningen sä långt möjligt söka klargöra hur stora fordringar som staten har på gäldenären. I det avseendet innebär kommitténs förslag inte nägon större förändring i förhällande till vad som gäller i dag. Senast i samband med alt gäldenären beedigar bouppteckningen får de övriga borgenärerna en fillräckligt preciserad uppgift om slorieken av dessa fordringar. Förvaltaren bör också med utgångspunkt i dessa uppgifter kunna bedöma huruvida andra än prioriterade fordringar kan komma i fråga för utdelning i konkursen och om bevakningsförfarande således bör genomföras.

Jag vill emellertid också framhålla att, om man slopar bevakningskravet beträffande skatter och avgifter, detta inle kan medföra alt systemet med reservationsbevakningar försvinner. Del går inte all undvika all vissa typer av fordringar även framdeles måste få bevakas reservationsvis. En annan omständighet som måste beaktas är - som flera instanser har uppmärksammat - svårigheten atl avgränsa de typer av fordringar som i så fall borde komma i fräga för bevakningsfrihei. Del synes knappast möjligl att finna nägon enkel och lätlillämpad gräns mellan de fordringar som måste bevakas och de som är befriade från bevakningsskyldighel. Del bör dock påpekas att förutsättningarna för denna gränsdragning förbättras om skatleindrivningsulredningens (B 1981:2) förslag i betänkandet (Ds Fi 1984:4) Indrivning av skatt m.m. genomförs.

Frågan är dä om fördelarna med förslaget är så stora all de uppväger de
nyss redovisade nackdelarna. Sannolikt skulle del för de myndigheter som
har atl bevaka statens rätt i dessa sammanhang - främst kronofogdemyn
digheterna - innebära en viss lättnad om bevakningskravet slopades. Det
bör emellertid noteras att förfarandet hos kronofogdemyndigheten måste
bli i stort sett detsamma oavsett om formell bevakning måste göras eller
inte. På ett tidigt stadium måste del allmännas krav på gäldenären sam
manställas och de dä kända noteringarna om reslförda skatter och avgifter
uppges. Inför uldelningsskedet mäste en precisering av kravel komma lill 142

stånd på samma sätt som sker i dag.

En fördel med kommitténs förslag är visseriigen att kronofogdemyndigheten i vissa fall inle behöver särskilt ange om förmänsrätt görs gällande utan detta överiäts till förvaltaren. En annan fördel med bevakningsfrihe-len kan ligga däri all det klargörs all del allmänna vid efterutdelning inle behöver efterbevaka fordringsbeiopp som inle tidigare har gjorts gällande. Som jag återkommer lill i del följande (avsnitt 2.6.3.2) behöver emellertid enligt milt förslag någon efterbevakning aldrig göras i detta fall även om bevakningsskyldigheten i princip behålls.

Del enhetliga konkursförfarande som jag förordar kommer med stor sannolikhet att föra med sig alt bevakning i framtiden kommer atl äga rum betydligt mer sällan än i dag. Enligt de beräkningar jag gjort i del föregående (avsnitt 2.2.1) kan bevakningsförfarande antas förekomma i endast drygt 2 % av alla konkurser. Delta för med sig att de fördelar som bevak-ningsfrihelen skulle innebära gör sig gällande med mindre styrka. Denna ändring av förutsättningarna för kommitténs förslag är enligt min mening av slor betydelse vid bedömningen av detta.

Sammanfattningsvis anser jag all fördelarna med det av kommittén föreslagna systemet med bevakningsfrihet för statens krav pä skaller och avgifter inte uppväger de nackdelar som förslaget för med sig. Jag föreslår därför all den nu gällande ordningen såvitt gäller skyldigheten alt bevaka dessa fordringar - naturiigtvis under förutsättning atl bevakningsförfarande anordnas - behålls oförändrad.

Jag vill i sammanhanget nämna atl jag bl.a. i syfte atl ge bättre stadga ät systemet med reservalionsbevakningar avser all föreslå en bestämmelse om att den bevakade fordringens belopp skall anges i bevakningsinlagan, om det är möjligt (9 kap. 6 8). Det bör ocksä åligga borgenären all redovisa de omständigheter som förhindrar all beloppet anges i inlagan. Förfarandet med reservalionsbevakningar i övrigl behöver däremot enligt min mening inle närmare regleras i lag.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Del praktiska värdet av bevakningsfrihet för skatte- och avgiftsfordringar är inte sä stort alt nackdelarna uppvägs. Vid den bedömningen är del av betydelse alt bevakning i del enhetliga förfarandet förutsätts förekomma mycket sällan, kanske i endast drygt 2 % av alla konkurser.

Prop. 1986/87:90

konkursdomstolen om att boet inle räcker lill för utdelning lill dessa fordringar (betänkandet SOU 1983:24 s. 206-207).

Remissinstanserna: Kommilléförslaget har i huvudsak lämnats ulan erinran (remissammanställning 1 s. 42-66).

Skälen för mitt förslag: Kommittén har närmare undersökt olika sätt att förenkla bevaknings- och anmärkningsförfarandena. Kommittén har därvid föreslagit atl förvaltaren befrias från skyldigheten all granska och framställa anmärkning mot opriorilerade borgenärers bevakningar, om han finner det uppenbart all dessa fordringar inle kommer att få någon utdelning i konkursen. Som kommittén har påpekat (betänkandet s. 204 f) torde en förvaltare redan enligt gällande rätt vara befriad från anmärkningsskyl-dighet bl.a. i nu avsedda fall eftersom förvaltaren enligt 104 8 KL skall framställa anmärkning mot bevakning endast om han finner anledning lill det (jfr 9 kap. 9 8 första styckel).

I del enhetliga konkursförfarandet kommer bevakning normalt atl äga rum endast då opriorilerade fordringar kan antas erhålla utdelning i konkursen. Eftersom beslut om bevakningsförfarande enligt mitt förslag skall fallas först när elt tillfredsställande underlag för bedömningen av behovet av bevakning föreligger, kommer det endast i rena undantagsfall atl förekomma atl förvaltaren vid bevakningstidens utgång finner all tillgångarna i boet inte räcker till utdelning för fordringar ulan förmånsrätt. Behovet av den av kommittén föreslagna inskränkningen av förvaltarens granskningsskyldighel minskar därmed avsevärt.

Mol bakgrund av den högst begränsade nyttan av en särbestämmelse om inskränkning av förvaltarens gransknings- och anmärkningsskyldighel avstår jag från att lägga fram förslag om ändringar i del hänseendet. En särreglering torde ocksä - som Svea hovrätt påpekar - kräva atl det i lagen anges hur det skall förfaras när förvaltaren har avstått från atl framställa en anmärkning och det senare visar sig all de opriorilerade fordringarna trots allt kommer i fråga för utdelning.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: 1 det enhetliga konkursförfarandet kommer bevakning atl äga rum i slorl sett endast om de oprioriterade fordringarna kommer i fräga för utdelning. Det praktiska behovet av atl kunna inskränka gransknings- och anmärkningsskyldighelen blir därmed sä litet alt det inle motiverar en förändring.

Prop. 1986/87:90

Kommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med mitt förslag (be- Prop. 1986/87:90 tänkandet SOU 1983:24 s. 207-214).

Remissinstanserna: Förslaget lämnas i huvudsak ulan erinran. Vissa remissinstanser fram.håller emellertid all ocksä den bevakande bör åläggas skyldighet alt senast inom viss lid slutligt precisera grunderna för bevakningen (remissammanställning 1 s.42-66).

Skälen för mitt förslag: Enligt praxis får inle efter anmärkningstidens utgång åberopas annan grund till stöd för en anmärkning än den som har angetls i anmärkningsskriften. Däremot är det tillätet all lill utveckling av en åberopad grund senare åberopa nya omständigheter. En förutsättning är atl omständigheten ryms inom den ram som dras upp i anmärkningsskrifien. I betänkandet (s. 207 O har kommittén ingående förklarat innebörden av gällande ordning i detta avseende.

Enligt kommittén har det satts i fräga om en så rigorös tillämpning som förekommer i praxis verkligen är nödvändig och om det inte borde råda slörre frihet all ändra grunden för en anmärkning. Därvid har pekats på bl.a. atl förvaltarna har kort lid pä sig för atl fä fram det material som behövs för etl slutligt ställningstagande till de bevakade fordringarna. Förvaltaren arbetar också i övrigl under förhållanden som inle alllid är gynnsamma. Gäldenärens bokföring kan vara ofullständig. Förvaltaren har då inle underlag för en detaljerad anmärkning. Det har också sagts att nuvarande stränga praxis i fiera fall lett lill materiellt orikliga resultat (se vidare betänkandet s. 209). Till detta kommer atl lagen ställer låga krav på bevakningshandlingens utformning och innehåll. Delta hänger samman med att del annars måste finnas ell remedium mol den som inger en bevakningsinlaga som inle uppfyller föreskrifterna. En sädan ordning skulle göra bevakningssystemet onödigt betungande. Samtidigt är del uppenbarligen av slor vikt all tvistefrågan åtminstone vid föriikningssammanträdet klarläggs.

Kommitténs förslag innebär lill en början atl den bevakande åläggs skyldighet all i sin bevakningsinlaga mer noga än i dag ange del yrkade beloppet och grunden för yrkandet samt den förmånsrätt som görs gällande. Vidare skall den bevakande borgenären vid inlagan foga avskrift av de handlingar som han vill åberopa lill slöd för sin talan. Dessa ändringsförslag, som jag för egen del ansluter mig till, torde medföra alt det stora flertalet bevakningar klarare än i dag kommer atl ge upplysningar om grunderna för yrkandet. Detta bör generellt sett medföra atl det blir lättare för den som vill framställa anmärkning mol bevakningen all inom anmärkningsliden fullständigt ange grunderna för anmärkningen.

Det kan givelvis ändå förekomma atl bevakningen kompletteras eller preciseras i olika hänseenden. Det kan också komma fram nya omständigheter om den bevakade fordringen. Den som har framställt anmärkning mot bevakningen torde då, som kommittén konstaterar, redan i dag ha rätt atl åberopa en ny grund för anmärkningen.

Del kan ä andra sidan vara så all en borgenär som inte själv har
framställt anmärkning kan lämna upplysningar om den bevakade fordring
en och all dessa upplysningar föranleder behov av all få åberopa en ny
grund för anmärkningen. Kommitténs förslag innebär att grunden för en 145

10 Riksdagen 1986187. I saml. Nr 90

framställd anmärkning alltid kan ändras intill dess föriikningssammanträdet har hållits. Förslaget har allmänt godtagits av remissinstanserna. Även jag ansluter mig lill del.

Även efter föriikningssammanträdet bör enligt kommilléförslaget nya grunder få åberopas under förutsättning atl den omständigheten som innebär all grunden för anmärkningen ändras varken var eller hade bort vara känd för den anmärkningsberättigade. Häremot har bl.a. Stockholms tingsrätt invänt all del är oskäligt atl inte den anmärkningsberätUgade då också fär åberopa en omständighet som visserligen tidigare var känd men vars betydelse först senare, kanske efter det alt den bevakande borgenären åberopat en ny omständighet för sitt yrkande, stär klar för den anmärkningsberättigade.

Jag kan pä den punkten ansluta mig till vad tingsrätten anfört. Del bör därför enligt min mening kunna tillålas alt den anmärkningsberättigade efter föriikningssammanträdet fär åberopa en ny grund för anmärkningen dels om den omständighet som medför ändring av grunden varken var eller hade bort vara känd för den anmärkande, dels om det finns särskilda skäl för det. Ett exempel pä en situation när särskilda skäl kan anses föreligga är när det mol bakgrund av den bevakandes agerande framstår som oskäligt att inte tilläla en anmärkningsberälligad alt åberopa den nya omständigheten. Ett annal exempel är når den anmärkningsberättigade först senare har haft möjlighet all till fullo inse en tidigare känd omständighets betydelse. Denna lösning bör tillgodose kraven både på all parterna snabbi preciserar sina ståndpunkter och atl besluten med anledning av anmärkningar mol gjorda bevakningar blir materiellt rikliga.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Del är otillfredsställande att rätlen i dag kan tvingas fatta materiellt felaktiga avgöranden i tvister angående bevakade fordringar på grund av formella hinder. Den som framställer anmärkning mot en bevakad fordran bör därför tillåtas ändra grunden för sin anmärkning även efter anmärkningslidens utgång. 1 syfte atl skapa förutsättningar för en ändamålsenlig handläggning av dessa tvister bör utrymmet för atl efter föriikningssammanträdet ändra grunden för anmärkningen dock inte vara obegränsat.

Prop. 1986/87:90

missinstanserna. Vissa instanser anser atl del belopp som skall erläggas av Prop. 1986/87:90 den efterbevakande bör överstiga av kommittén förordade 2 % av basbeloppet (remissammanställning I s. 42-66).

Skälen för mitt förslag: Del är viktigt all den som avser atl bevaka en fordran i en konkurs gör del inom den för bevakning utsatta tiden. Enligt gällande ordning får en borgenär som inle gör detta finna sig i vissa nackdelar. Han riskerar att hans möjligheter att erhålla utdelning i konkursen minskar eftersom han inte har rätt att komma i fräga för utdelning enligt ell uldelningsförslag som har kungjorts innan bevakningsinlagan kom in lill rätten. I ell senare uldelningsförslag skall han däremot, om han har efterbevakal sin fordran, av de medel som dä skal! delas ut i första hand tilläggas den utdelning som han skulle ha tillagts om han bevakat i rätt lid. Dessutom drabbas den efterbevakande av ansvar för de med efierbevakningen förenade kostnaderna. I första hand är det fråga om konkursdomarens kostnader för kungörande av bevakningen. Dessutom riskerar den efterbevakande all få beiala kostnaderna för förvaltarens och gäldenärens inställelser lill föriikningssammanträde i anledning av bevakningen.

Jag instämmer i kommitténs uppfattning atl del i lagen mäste finnas regler som säkerställer all bevakning så långt det är möjligl sker inom rätt tid. Det kostnadsansvar som den efterbevakande i dag kan drabbas av utgör inte någon effektiv spärr, eftersom det inte går att i förväg bedöma den slutliga kostnaden. Till delta kommer all del enligt KLförslagel, som jag i den delen principiellt ansluter mig till, normall sett inte är nödvändigt atl kungöra en efterbevakning (avsnitt 2.9.3). Saknas del anledning all tro all anmärkning kommer alt framställas, behöver den efterbevakande inle heller räkna med atl behöva beiala någon kostnad för förvaltarens och gäldenärens inställelser vid föriikningssammanträdet. Jag är därför överens med kommittén om all det är lämpligt att ålägga den efterbevakande skyldighet atl beiala en schabloniserad avgift för efierbevakningen oavsett de faktiska kostnadernas storiek.

Kommittén har föreslagit all avgiften skall fastställas av regeringen eller av myndighet som regeringen bestämmer. Enligt min mening bör emellertid avgiften framgå direkt av lagen.

Kommittén har ansett att avgiften bör sällas till 2 % av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring (466 kr. för år 1986).

Vissa remissinstanser menar atl den av kommittén föreslagna avgiften är för låg. Själv anser jag all avgiften minst bör motsvara de genomsnittliga kostnader som en efterbevakning för med sig. 1 domstolsverkets rapport (1985:2) Kungörelsekoslnader och ansökningsavgifler m.m. i domstol har den genomsnittliga kungörelsekostnaden vid efterbevakning beräknats till 509 kr. Avgiften bör därför lämpligen bestämmas till 3 % av basbeloppet eller 699 kr. för är 1986.

Den efterbevakande bör åläggas skyldighet att betala beloppet i förväg. Jag återkommer lill den frågan i specialmoliveringen lill 9 kap. 20 8.

Jag vill här nämna all regeringen nyligen förelagt riksdagen (prop.
1986/87:26) förslag som rör bl.a. uttag av avgift för kungörelsekostnad i
samband med efterbevakning. Mitt förslag stär i principiell överensstäm
melse med vad som sägs i den propositionen. Riksdagen har godtagit 147
förslagen i propositionen (JuU 13, rskr. 89).

I likhet med kommittén anser jag atl den eflerbevakandes kostnadsansvar för förvaltarens och gäldenärens inställelser vid förlikningssammanträde med anledning av en efterbevakning (111 § sjunde styckel KL) bör slopas. Detta kostnadsansvar torde ha en begränsad preventiv effekt och synes inle heller ha utkrävts i någon nämnnvärd omfattning. Dessa kostnader får därmed stanna på konkursboet.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Borgenärerna bör bevaka sina fordringar i konkursen inom den utsatta bevakningstiden. I dag förmås borgenärerna lill detta genom atl en efterbevakande borgenär får svara för de med efierbevakningen förenade kostnaderna. Eftersom kostnaderna inte alllid är kända och del med mitt förslag ofta inte uppkommer några direkta kostnader för kungörelse bör den efterbevakande i stället åläggas all beiala en bestämd avgift.

Prop. 1986/87:90

Kommitténs förslag överensstämmer med milt förslag (betänkandet SOU 1983:24 s. 217-219).

Remissinstanserna: Förslaget lämnas allmänt utan erinran.

Skälen för mitt förslag: Om nya tillgångar yppas efler konkursens slul eller om medel som har reserverats för en viss fordran inle behöver las i anspråk kan efterutdelning förekomma. Det ankommer pä förvaltaren att i normalfallet upprätta etl förslag lill efterutdelning. I praxis anses det alt del i ordinär konkurs endast kan bli fråga om atl dela ut medel till en borgenär som har bevakat sin fordran under konkursen.

Däremot föreligger del inle någol hinder mot all förvaltaren i en mindre konkurs i ell förslag lill efterutdelning tar upp en fordran som inte har gjorts gällande förrän efter konkursens slut.

Kommittén föreslår all en borgenär ocksä i stor konkurs skall komma i fråga för efterutdelning även om han inte har bevakat sin fordran under konkursen. Skälet till atl borgenären underlåtit all bevaka kan nämligen vara att han ansett del uteslutet att han skulle komma i fråga för utdelning. Blir nya medel tillgängliga för utdelning, kan emellertid saken komma i etl nytt läge. Kommittén anser vidare att det är onödigt alt kräva all borgenären i fråga formellt efierbevakar sin fordran.

Kommitténs förslag ligger i linje med övergängen lill elt enhetligt förfarande. I likhet med kommittén anser jag vidare all det saknas bärande skäl för alt inle tillåta alt en fordran får göras gällande efter konkursens slut även om bevakningsförfarande har ägt rum. Fordringen bör då få göras gällande formlöst. Något anmärkningsförfarande skall inte förekomma. En

148

invändning mol en fordran som har gjorts gällande på detta säll bör fä ske genom invändning mot förslaget till efterutdelning.

Jag vil! i sammanhanget påpeka all del enligt gällande rätt inle kungörs att ytteriigare tillgångar finns tillgängliga för utdelning. Med den regel som nu föreslås kan övervägas om inte den omständigheten atl ytterligare medel finns tillgängliga borde kungöras. Etl alternafiv kan vara att alltid kungöra ell förslag lill efterutdelning. 1 mindre konkurs gäller i dag att etl nytt uldelningsförslag behöver kungöras endast om del finns skäl till det.

Jag anser emellertid atl del förstnämnda alternativet inle är förenligt med den strävan lill förenklingar som milt förslag innebär. Del fär vidare antas vara ytterst sällsynt all del i konkurser där bevakningsförfarande inte har anordnats inträffar all en borgenär som kan komma i fräga för utdelning ur de nya medlen är okänd när förslaget till efterutdelning upprättas. I den män kungörelse utfärdas om etl nytt utdelningsförslag får borgenärerna genom kungörelsen reda pä atl nya fillgängar finns tillgängliga. Om de nya medlen kan beräknas förslå lill utdelning för nya fordringar, bör detta vara ell skäl för all upprätta och kungöra elt eflerutdelnings-förslag. Om del av olika skäl inle finns anledning atl utfärda nägon kungörelse i samband med alt efterutdelning blir aktuell, bör enligt min mening efleruidelningen kunna ske i en förenklad form. Jag återkommer lill detta i del följande (avsnitt 2.7.2).

Prop. 1986/87:90

Kommitténs förslag överensstämmer med mitt förslag (betänkandet SOU 1983:24 s. 219-220).

Remissinstanserna tillstyrker allmänt förslaget.

Skälen för mitt förslag: 1116 och följande paragrafer KL regleras institutet borgenärsed. En borgenär, som har bevakat en fordran i konkurs, är på yrkande av en annan borgenär, förvaltaren eller gäldenären skyldig att med ed bekräfta all hans fordran inle tillkommit av svek eller bedrägeri ulan är riklig såsom borgenären har uppgeli den. Skyldigheten all avlägga borgenärsed gäller även för t.ex. panthavare och likställda som inte är skyldiga alt bevaka sin fordran för atl få utdelning. Eden avläggs inför konkursdomaren.

Institutet borgenärsed tillkom ursprungligen i syfte att hindra obefogade bevakningar. En borgenär kan numera, vilket inle var möjligl vid KL:s tillkomst, i en tvist angående en bevakad fordran höras under sanningsförsäkran. Därigenom har borgenärseden kommit atl förlora i betydelse såvitt gäller fordran som måste bevakas. Vidare kan inte borgenärseden användas i fråga om borgenär som, ulan alt vara panthavare eller likställd, får göra sin fordran gällande ulan bevakning. På grund härav och eftersom inslilulet i det praktiska räiislivel spelat ut sin roll torde del inle längre

149

2.7 Utdelningsförfarandet

Som jag nämnt tidigare (avsnitt 2.2.6) anser jag all del uldelningsförfarande som nu tillämpas i mindre konkurs bör ligga till grund för utformningen av motsvarande procedur i ett enhefiigt konkursförfarande. Jag kommer i delta avsnitt atl ta upp några speciella frågor som sammanhänger med utdelningsförfarandet.

2.7.1 Formlös utdelning genom direkt utbetalning

Mitt förslag: Dä konkurs avskrivs på grund av otillräckliga tillgångar skall eventuellt överskott, sedan konkurskostnaderna och annan skuld som boel ådragit sig har betalts, överlämnas lill bäst berättigade borgenär under förulsällning att det slår klart hur medlen skall fördelas och tillsynsmyndigheten medger att sådant överlämnande äger rum.

Kommitténs förslag överensstämmer delvis med mitt förslag. Kommittén föreslår dock att utdelning genom formlös utbetalning får äga rum endast i mindre konkurs men får ske där även om boets tillgångar räcker för betalning av konkurskostnaderna och andra skulder som boel ådragit sig. Enligt kommitténs förslag skall förvaltaren lill rätlen skriftligt anmäla sådan utbetalning (betänkandet SOU 1983:24 s. 363-365).

Remissinstanserna: Kommilléförslaget tillstyrks allmänt. Advokatsamfundet anser dock att borgenärerna måste underrättas om atl utbetalning har skett och slutredovisningen lagts fram (remissammanställning I s. 67-71).

Skälen för mitt förslag: I praxis har utbildats ell uldelningsförfarande som inle är reglerat i lag. Detta tillämpas främst i sådana mindre konkurser vari tillgångarna visserligen räcker till betalning av konkurskostnaderna men överskottet är relativt litet. Normall skall, när en mindre konkurs avskrivs därför alt tillgångarna inle beräknas räcka lill betalning av konkurskostnaderna och massaskulder, eventuellt överskott tillställas gäldenären (185 d 8 KL). Det formlösa förfarandet har sin grund i att själva utdelningsförfarandet är förenat med vissa kostnader, t.ex. för upprättande och kungörande av uldelningsförslag. Om tillgångarna räcker lill övriga konkurskosinader samt massaskulder men inte till utdelningsförfarandet (se prop. 1978/79:105 s. 331) har del i den praktiska fillämpningen lett sig naturiigt atl överskottet överiämnas till bäst prioriterade borgenärer i stället för atl återställas lill gäldenären. Det rör sig här om relativt små belopp eftersom överskottet förutsätts inle översliga de beräknade utdel-ningskoslnaderna. Förfarandet har emellertid på sina häll kommit att till-

150

lämpas även när de resterande tillgångarna uppgår till ganska betydande Prop. 1986/87:90 belopp, vida överstigande utdelningskoslnaderna.

Förfarandet förutsätter i dag atl gäldenären ger sitt samtycke till utbetalningen eftersom ju överskottet annars skall tillställas denne. Någon kungörelse om åtgärden utfärdas inte. Inte heller underrättas de övriga borgenärerna pä någol annal säll.

Del formlösa utdelningsförfarandet fär enligt kommilléförslaget tillämpas i mindre konkurser om de uldelningsberälligade borgenärerna är få och förvaltaren finner del uppenbart hur medlen skall fördelas mellan dem. Dessutom mäste förvaltaren höra tillsynsmyndigheten. Kommittén föreslär däremot inte någon högsta gräns för del belopp som kan betalas ut genom detta formlösa uldelningsförfarande. Förfarandet skall enligt kommitténs förslag gå lill pä följande sätt. Förvaltaren betalar ut tillgängliga medel til) de berättigade borgenärerna. Han behöver varken upprätta utdelningsförslag eller förvallningsredogörelse. Han skall däremot lill tillsynsmyndigheten avge slutredovisning för sin förvaltning. En kopia skall lämnas lill rätten. Tillsynsmyndigheten skall granska redovisningen men behöver inte avge något yttrande. Utbetalningen behöver inte kungöras. Inte heller behöver del kungöras eller lämnas nägon annan särskild underrättelse om alt slutredovisningen avlämnats. Förvaltaren skall däremot anmäla till rätten när utbetalning har ägt rum. En mindre konkurs är avslutad när anmälan kommer in till rätten. Den som vill framställa invändning mot en utbetalning kan göra det hos rätlen inom en månad från den dagen.

Kommitléförslagei om formlös utdelning har fäll ell positivt mottagande av remissinstanserna. Advokatsamfundet påpekar emellertid alt det, även om risken för felaktiga utbetalningar från förvaltarens sida är liten, måste tillses atl möjligheterna atl klandra förvaltarens åtgärder är tillfredsställande reglerade. Enligt samfundet krävs del för att reglerna om invändning mot utbetalning och klander av förvaltarens slutredovisning skall bli meningsfulla atl förvaltarens anmälan om utdelning till rätten och slutredovisning offentliggörs genom kungörelse eller direkta meddelanden till berörda borgenärer.

Kommitténs förslag innebär all man lagfäster en praxis om formlös utdelning även i konkurser i vilka tillgängarna förslår till betalning av kostnaderna för etl uldelningsförfarande. Frågan är om denna praxis är från alla synpunkter godtagbar.

En förutsättning för all del formlösa utdelningsförfarandet skall få an
vändas är enligt kommitténs förslag all förvaltaren finner det uppenbart
hur medlen skall fördelas. Jag tror i och för sig inle atl risken är särskilt
slor för all förvaltaren felbedömer vilken eller vilka borgenärer som är
berättigade lill utdelning. Man måste emellertid hälla i minnet all förvalla-
rens bedömning av förutsättningarna för utdelning i de fall som här avses
grundas enbart pä uppgifter om och från de borgenärer som är kända ulan
bevakningsförfarande. Redan häri ligger en viss osäkerhetsfaktor. Något
kungörande eller annan underrättelse om utbetalningen skall inle ske,
vilket Ulgör ytterligare en osäkerhetsfaktor för de borgenärer som har
invändningar mol utbetalningen. 151

All trots delta låta praktiska hänsyn överväga och tillåta en formlös utdelning är enligt min mening försvarbart så länge utdelningen endast avser elt relativt blygsamt belopp som dessutom i annal fall hade gäll lill gäldenären. I kommilléförslaget ställs emellertid inte upp någon beloppsgräns i fräga om möjligheten till formlös utdelning. Därmed kommer saken i elt annal läge. Som advokatsamfundet har varit inne pä talar i sä fall starka skäl för all de borgenärer som har anmärkningar mot utbetalningen också måste tillförsäkras praktiska möjligheter alt reagera. Detta kräver antingen alt utdelningen kungörs eller alt direkta meddelanden sänds lill borgenärerna. Som jag ser del har emellertid med en sådan ordning de praktiska och ekonomiska fördelarna med det formlösa förfarandet gätt förlorade. Förfarandet kommer då i praktiken all ligga så nära del vanliga utdelningsförfarandet atl del närmast blir en olägenhet att ha skilda syslem.

Jag förordar därför alt kommilléförslaget om ell vidgat formlöst utdelningsförfarande inle genomförs.

Däremot är jag beredd all föreslå den ändringen i förhällande till gällande rätt att kvarvarande egendom vid avskrivning på grund av otillräckliga tillgångar normall skall tillställas bäst berätfigad borgenär och inte gäldenären. Detta innebär att man lagfäster nuvarande praxis om formlös utdelning såvitt gäller belopp som understiger utdelningskoslnaderna. Jag återkommer till frågan under rubriken lill 10 kap. och i motiveringen lill 10 kap. 4 8.

Prop. 1986/87:90

Kommitténs förslag: Finner förvaltaren det uppenbart hur medlen skall fördelas och är i slor konkurs förhållandena även i övrigt av enkel beskaffenhet eller är i mindre konkurs de uldelningsberälligade borgenärerna fä, fär förvaltaren, ulan att upprätta nägot uldelningsförslag, tillställa borgenär de medel som tillkommer denne (betänkandet SOU 1983:24 s. 230-231).

Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran (remiss-sammanställning 1 s. 67-71).

Skälen för mitt förslag: För närvarande gäller atl när egendom blir tillgänglig efter konkursens slul skall efterutdelning ske. 1 princip gäller därvid reglerna om utdelning. Detta innebär atl förfarandena i ordinär och mindre konkurs skiljer sig ål på samma sätt som vid vanlig utdelning (se avsnitt 2.2.6). Dessutom gäller i mindre konkurs alt förslaget lill efterutdelning behöver kungöras endast om det finns skäl lill del.

Vid efterutdelning är situationen oftast annorlunda än vid vanlig utdel-

152

ning. Boutredningen är avslutad och förvaltarens slutredovisning har funnits tillgänglig för granskning. Ell utdelningsförslag har tidigare upprättats och borgenärerna har haft tillfälle att framställa invändningar mol förslaget. Om förslaget till efterutdelning inte skiljer sig på nägot avgörande sätt frän del tidgare förslaget, är det naturiigtvis inte lika angelägel all borgenärerna informeras om alt ett nytt uldelningsförslag har upprättats.

Enligt kommitténs förslag skall formlös utdelning kunna äga rum vid efterutdelning såväl i stor som i mindre konkurs oavsett det utdelningsbara beloppets storlek.

För egen del är jag beredd all så lill vida biträda kommilléförslaget all jag anser alt en möjlighet lill formlös utdelning bör skapas ocksä med sikte pä efteruldelningsfallen. Jag vill emellertid anmärka atl tillämpningsområdet för ell sådant formlöst uldelningsförfarande påverkas av hur del vanliga efleruldelningsförfarandet är reglerat.

Etl förslag lill efterutdelning skall i mindre konkurs kungöras endast om det finns skäl lill del. Kommitténs förslag innebär ingen förändring i del avseendet. I en mindre konkurs kan efterutdelning ske pä tre olika sätt: Genom formell efterutdelning med kungörelse, formell efterutdelning utan kungörelse och genom formlös utbetalning till bäst berättigad borgenär.

Enligt min mening är del lämpligare all i detta hänseende knyta an till kommitténs förslag lill reglering av efterutdelning i stor konkurs. Efterutdelning kan där förekomma antingen i form av formell efterutdelning med kungörelse eller i form av formlös utbetalning. 1 mitt förslag har därför endast dessa former för efterutdelning lagils upp.

Avgörande för vilken form som skall användas bör enligt min mening vara om det är oklart hur medlen skall fördelas och del därmed finns ell behov av alt kungörelse sker. Föreligger ell sådant behov skall formellt förslag lill efterutdelning upprättas och kungörelse utfärdas. 1 andra fall tillämpas ett formlöst uldelningsförfarande.

Jag återkommer i specialmoliveringen lill 11 kap. 20 8 till frågan i vilka situationer som det enligt min mening finns skäl att normall sett anse att uldelningsbilden är oklar.

Om del i och för sig föreligger elt behov av kungörelse men de för efterutdelning tillgängliga medlen inte förslär att beiala kostnaderna för etl formellt efteruidelningsförfarande, bör förvaltaren överlämna de tillgängliga medlen lill den eller de borgenärer som i enlighet med den tidigare fastställda prioriteringslistan är bäst berättigade.

Prop. 1986/87:90

Kommitténs förslag: Reglerna om inlerimsuldelning behålls oförändrade. Prop. 1986/87:90 Förskottslyftning skall benämnas förskottsbetalning. Förvaltaren föreslås bli berättigad atl tillställa borgenär förskottsbetalning även utan föregående framställning därom (belänkandet SOU 1983:24 s. 228-231).

Remissinstanserna: Kommilléförslaget lämnas allmänt utan erinran.

Skälen för mitt förslag: I ordinär konkurs gäller följande. Enligt 125 8 KL får som huvudregel utdelning lill borgenärerna ske först när anmärkningsliden har gäll ut och eventuellt förlikningssammanlräde hållils. Den närmare tidpunkten bestäms av förvaltaren (126 § första styckel).

Om tillgångarna räcker till utdelning med 10 % av bevakade oprioriterade fordringar skall emellertid enligt 126 8 andra styckel s.k. inlerimsut-delning ske, om del inle föreligger särskilda skäl mol del. Inlerimsuldelning bör dä givetvis ske även lill prioriterade borgenärer. Vidare gäller enligt tredje stycket i den paragrafen atl inlerimsuldelning fär ske lill prioriterade borgenärer som inle lyft betalning enligt 143 8 KL om det är lämpligt. Sådan utdelning behöver inle ske lill alla förmänsberättigade ulan kan begränsas lill de borgenärer som har förmånsrätt inom en viss grupp. Förfarandet vid inlerimsuldelning är väsentligen detsamma som vid slutlig utdelning.

Institutet inlerimsuldelning har aldrig kommit all tillämpas i nägon nämnvärd utsträckning. Sannolikt avskräcker del merarbete och de kostnader som är förenade med förfarandet förvaltarna frän att utnyttja denna möjlighet. En annan omständighet som antagligen har bidragit till denna utveckling är all inlerimsuldelning till de oprioriterade borgenärerna måste ske med ell belopp som understiger den slutliga utdelningen lill dessa eftersom medel måste reserveras för återstående konkurskostnader och för betalning lill bl.a. de prioriterade fordringsägare som har bevakat reservationsvis. I motsats till vad benämningen inlerimsuldelning antyder är denna uldelningsform slutlig på del sättet att de medel som har betalats ut i samband med inlerimsutdelningen inle skall tas upp i etl senare upprättat uldelningsförslag.

Förskollslyflning regleras i 143-145 88 KL. Endast förmänsberättigade borgenärer har möjlighet all lyfta medel i förskott, men de måste ställa borgen för eventuell äterbetalningsskyldighel. Vissa borgenärsgrupper har företräde lill förskollslyflning framför andra. Det är borgenärerna själva som tar initiativet lill förskollslyflning genom begäran hos förvaltaren.

Inte heller inslilulet förskottslyftning har kommit att utnyttjas pä det sätt som förutsätts i KL. I praktiken har i stället etl annal förfarande, vanligen benämnt underhandsuldelning, kommit till användning. Vanligast är att förvaltaren lar initiativet till betalningen. Skälet kan t.ex. vara all den ränta som löper på en förelagsinlecknad fordran är högre än vad konkursboet kan få ut genom insättning i en bank. En borgenär som inle har framställt begäran om förskollslyflning är inte skyldig atl la emot betalning i form av underhandsutdelning. Vid underhandsutdelning brukar förvaltaren inte kräva säkerhet för eventuell äterbetalningsskyldighel. Delta beror på bl. a. att de borgenärer som oflast kommer i fråga för underhandsutdelning är staten, banker och andra kreditinstitut.

I fråga om mindre konkurs finns det inle några regler om inlerimsuldel- 154

ning eller förskollslyflning. I praktiken förekommer dock att förvaltaren Prop. 1986/87:90 tillställer borgenärerna uldelningsmedel i förlid.

Kommittén har (betänkandet s. 230) prövat möjligheten att slå samman instituten inlerimsuldelning och förskollslyflning till ell förfarande. Kommittén har emellertid avvisat den tanken och åberopat all det finns ett praktiskt behov av båda dessa förfaranden. Den praktiska vinslen av en sammanslagning skulle därmed bli liten.

Kommittén föreslår atl institutet inlerimsuldelning behälls oförändrat medan reglerna om förskollslyflning byggs ut och anpassas lill den oreglerade underhandsutdelningen. Enligt kommittén bör de nya reglerna tillämpas även i mindre konkurs. Förslagen har lämnats utan erinran av remissinstanserna.

Enligt min mening bör reglerna om utdelning och betalning till borgenärerna i förtid kunna göras mer enhetliga och iälfillämpade. De bör vidare vara tillämpliga oavsett om bevakning har ägt rum eller inle.

Instituten inlerimsuldelning och förskollslyflning företer en principiellt viktig skillnad i det alt det förra ulgör ett fullständigt utdelningsförfarande medan det senare utgör en betalning som är preliminär intill dess den slutligt las upp i elt uldelningsförslag. Enligt min mening bör en enhetlig reglering bygga pä reglerna om förskollslyflning.

Vid inlerimsuldelning måste utdelning lill de borgenärer som har oprioriterade fordringar som regel tas upp på nytt i etl senare uldelningsförslag eftersom del pä detta stadium i konkursen inte går att göra några säkra bedömningar av vilken utdelningsprocenl som kan komma all bli aktuell för dessa fordringar. Om institutet inlerimsuldelning slopas skulle den fördelen vinnas alt endast etl uldelningsförfarande blir aktuellt under konkursens handläggning. Därmed skulle beteckningen slututdelning kunna utmönstras ur KL. Med utdelning skulle alltid åsyftas den utdelning som sker i samband med atl konkursen avslutas. För borgenärerna torde etl slopande av inslilulet inlerimsuldelning knappast i praktiken göra någon skillnad. De betalningar som borgenärerna skulle komma i åtnjutande av genom en vidgad möjlighet till förskottsbetalning skulle visserligen alllid få anses vara preliminära. Det ligger emellertid i sakens natur alt betalning i förskoll endast kan ske med belopp som med säkerhet inle kommer atl översliga den slutliga utdelningen. Om en borgenär gör framställning om förskottsbetalning, bör förvaltaren få kräva säkerhet för eventuell återbe-talningsskyldighel om han anser det behövligt. Förvaltarna bör i detta avseende ges rätt fria händer. Angående den närmare utformningen av bestämmelserna får jag hänvisa till specialmotiveringen i anslutning till 11 kap. 14-17 88.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Slopandet av inslilulet inlerimsuldelning medför all reglerna om utdelning kan förenklas. Genom alt vidga utrymmet för förlida utbetalningar av borgenärerna tillkommande utdelningar kan reglerna anpassas lill den praxis med underhandsutdelningar som har kommit all utvecklas.

155

2.8 Konkurskostnaderna

2.8.1 Inledning

1 KL finns regler om konkurskosinader intagna pä skilda ställen. Tvä huvudgrupper av regler kan urskiljas. Det är dels fräga om sädana regler som anger hur förvaltarens arvode skall beräknas och förfarandet vid prövningen av dennes arvodesanspråk. Dessa regler återfinns i 81-86 a 88 KL. Genom en hänvisning i 187 8 KL gäller samma principer för beräkning av arvodel också i mindre konkurs. Förfarandet vid prövningen av förvaltarens arvodesanspräk är emellertid enklare i mindre konkurs än i ordinär konkurs. Arvodet bestäms i allmänhet efler taxa om konkursen avskrivs pä grund av bristande tillgångar. Vidare behöver konkursdomaren inte sälla ut en förhandling för prövningen av anspråket.

Den andra gruppen av regler anger vem som skall bära konkurskostnaderna. Uttryckliga regler härom finns bara beträffande mindre konkurs i 188 § KL. Beträffande ordinär konkurs är del underförslätl atl kostnaderna alllid skall bäras av boel. 1 188 § andra styckel KL sägs dock all kostnaderna i en ordinär konkurs som avskrivs på grund av otillräckliga tillgångar skall, om de inle kan las ut ur boet, utgå av allmänna medel. Enligt paragrafens tredje stycke skall delsamma gälla om konkursen har upphört på nägot annal sätt.

Kommittén föreslär ändringar i sak av reglerna om förvaltarens arvode pä fyra punkter. Förbudet i 82 8 iredje stycket KL atl räkna arvode efler lid slopas. Rättens handläggning av arvodesfrågor i slor konkurs förenklas och förvaltares möjlighet atl uppbära förskoll vidgas. Slutligen föreslår kommittén en utvidgning av tillämpningsområdet för arvodestaxan i mindre konkurs.

Jag lar i del följande upp vissa av de förslag till ändringar rörande arvodesbestämningen m.m. som sålunda har aktualiserats. I övriga frågor får jag hänvisa lill specialmoliveringen.

Prop. 1986/87:90

Kommitténs förslag överensstämmer med mitt förslag (betänkandet SOU 1983:24 s. 243).

Remissinstanserna: Förslaget har berörts endast av Sveriges advokatsamfund, som kritiserar det (remissammanställning I s. 81).

Skälen för mitt förslag: Arvode lill förvaltare i ordinär konkurs skall enligt 82 8 första slyckel KL alltid fastställas av domstol. I samma paragrafs andra stycke slås fast alt arvode lill förvaltare inte får sättas till högre belopp än som med avseende på del arbeie uppdraget krävt, den omsorg och skicklighet varmed uppdraget ulföris samt boets omfattning fär anses utgöra skälig ersättning.

I 82 8 tredje slyckel KL sägs all arvode inle får beräknas efter lid.

156

Därmed torde ursprungligen ha avsetts atl arvodet inle får bestämmas efter Prop. 1986/87:90 konkursens varaktighet. En sädan beräkningsgrund skulle motverka önskemålet all konkurser avvecklas snarast möjligl. Bestämmelsens ordalydelse har emellertid också i praxis ansetts utesluta atl arvode bestäms efter den lid som förvaltaren faktiskt har lagt ner på arbetet med konkursförvallningen. Det anses alt avgörande för arvodesbeslämningen skall vara en allmän bedömning av arbetets kvantitet och kvalitet. Del har vidare anlagils atl ell förfarande bestående i att särskilt arvode fastställs för varje åtgärd skulle leda lill en stegring av arvodets totalbelopp. Därför föreskrivs det i 83 8 första slyckel KL att arvode lill förvaltare i princip skall fastställas lill visst belopp i etl för allt.

Vid arvodesframställningen skall förvaltaren bifoga dels en specificerad räkning som utvisar hur del fordrade beloppet fördelar sig pä de olika förvallningsätgärderna och dels en redogörelse för del arbeie som uppdraget har medfört. Konkursdomslolen skall alllid inhämta tillsynsmyndighetens yttrande över förvaltarens arvodesframställning. Ofta sänder förvaltaren in sin arvodesräkning direkt till tillsynsmyndigheten, som senare översänder räkningen med sitt yttrande till konkursdomaren.

I mindre konkurser skall konkursdomaren enligt 187 8 KL bestämma förvaltarens arvode efter atl ha hört tillsynsmyndigheten. När en konkurs avskrivs enligt 185 d 8 KL bestäms förvaltararvodel enligt taxa. Konkursdomaren skall i mindre konkurser också alllid fastställa förvaltarens ersättning för kostnader eftersom staten ofta får slå även för dessa kostnader.

De ändringar i KL som genomfördes i samband med 1979 års reform syftade främst till att fä lill ständ en effektivare förvaltning av konkursbon. Förvaltarens ställning stärktes samtidigt som högre kompetenskrav ställdes på den som skulle kunna komma i fräga för uppdrag som konkursförvaltare. Å andra sidan skulle bl.a. de då nylillskapade tillsynsmyndigheterna i konkurser verka för att kostnaderna för förvaltningen höll sig pä en acceptabel nivå. Del betonades därvid all tillsynsmyndigheterna fyllde en särskild uppgift i samband med prövningen av förvallararvodena. Tillsynsmyndigheten ansågs ha goda förutsättningar all få elt tillfredsställande underlag för sin bedömning av framställda arvodesanspräk. Det nya lillsynssysiemel ansågs också medföra förbättrade möjligheter all fä lill stånd enhetliga riktlinjer över hela landet för arvodesprövningen.

Det finns tecken som lyder på all 1979 års reform i just detta avseende fallit ut mindre väl. Sålunda har kronofogdemyndigheten i Kristianstad i en skrivelse lill justitiedepartementet anfört atl gällande regler för arvodesprövningen är otillräckliga och föreslagit atl bestämmelserna om arvode till konkursförvaltare ses över. Saken har också tagits upp i en motion lill 1983/84 års riksmöte (motion 1983/84:526). 1 denna föreslås atl regeringen föranstaltar om en översyn av bestämmelserna om förvaltararvodel. Motionärerna ifrågasätter bl.a. om inle taxa borde införas ocksä i andra konkurser än mindre konkurser som avskrivs enligt 185 d 8 KL. Motionärerna hävdar bl.a. atl enhetliga linjer för arvodesprövningen inle har uppnåtts.

Riksskatteverket och Föreningen Sveriges kronofogdar vitsordar i re
missyttranden över motionen all den framförda kritiken är berättigad och 157

förordar atl en översyn av de nu gällande bestämmelserna görs. Framför Prop. 1986/87:90 allt upplevs avsaknaden av riktlinjer för arvodesprövningen som besvärande. De domstolsavgöranden som finns ger enligt RSV sällan eller aldrig någon vägledning för framlida prövningar; detta trots alt ttllsynsmyndighelen i målet ofta har lagt ner elt omfattande arbete på yttrandet över arvodesframställningen. - Lagutskottet (LU 1984/85:6) hemställde om avslag på motionen med hänvisning lill alt arbetet med den nya konkurslagen inle borde föregripas genom några uttalanden från riksdagens sida. Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

Kommitténs förslag atl slopa förbudet atl räkna arvode efter tid har som nämnts kritiserats av Sveriges advokatsamfund. Enligt samfundet har vissa fillsynsmyndigheter börial la alltför slor hänsyn fill den fid som lagts ner på uppdraget. Denna utveckling anser samfundet olycklig eftersom den inte tillräckligt premierar kunniga och specialiserade konkursförvaltare. Samfundet anser all del nu gällande förbudet atl räkna arvode efter tid utgör en behövlig garanti mot alt tidsaspekten tillmäts alltför slor betydelse.

Del är naturligtvis viktigt all konkurskostnaderna hälls pä en rimlig nivå. Den största kostnadsposten är i allmänhet förvaltarens arvode och det säger sig självt atl prövningen av arvodesanspråket bör ske så noggrant som möjligt. I samband med den kritik som förts fram angående formerna för arvodesprövningen har inte från någol häll ifrågasatts all prövningen bör ankomma pä nägon annan än rätten. Det bör således alltjämt vara rätten som slutligt prövar och fastställer arvodel.

I 22 8 första slyckel rättshjälpslagen (1972:429) och 21 kap. 10 § första stycket rättegångsbalken sägs uttryckligen all vid bedömningen av vad som skall anses vara skäligt arvode lill biträde enligt rätlshjälpslagen resp. offentlig försvarare särskild hänsyn skall tas till den tid som har lagts ned pä uppdraget. Vid prövning av arvodesanspräk enligt dessa båda lagrum har också den uppgivna lidsålgången i praxis kommit atl tillmätas avgörande betydelse.

När del gäller prövning av ersättning till biträde enligt rätlshjälpslagen och till offentlig försvarare i brottmål har domstolen ofta en ganska klar uppfattning om uppdragets natur och om de speciella svårigheter som kan ha mött vid uppdragels fullgörande. Denna kunskap vinner rätten pä etl naturligt sätt genom sitt eget sysslande med målet. Motsvarande gäller inte vid prövningen av konkursförvaltares arvodesanspräk. Domstolens arbetsuppgifter i konkurssammanhang ger normall inle grund för några säkra slutsatser om förvallaruppdragels natur och om de speciella förhållandena i de enskilda konkurserna.

Tillsynsmyndigheterna har, näst efter förvaltarna, den bästa kunskapen
om de enskilda konkurserna. Det kan också antas all tillsynsmyndighe
terna numera har samlat en bred kunskap om de olika problem som kan
förekomma vid arvodesprövningen. Tillsynsmyndigheternas yttranden
över förvallarnas arvodesframställningar bör därför tillmätas stor betydel
se vid rällens prövning av arvodesanspråket. Om därför domstolarna,
vilket tillsynsmyndigheterna och RSV hävdar, inle fäster så stor vikt vid
dessa yttranden kan delta sannolikt förklaras med bl.a. de svårigheter som 158

generellt är förknippade med prövningen av arvodesanspråk. Mot intresset all hälla kostnaderna nere slår ju skyldigheten atl bestämma en skälig ersättning för del arbeie som förvaltaren faktiskt har ulfört.

Avsaknaden av normer och riktlinjer för prövningen försvårar onekligen både tillsynsmyndighetens och rällens arbeie. Vid tillkomsten av de nya tillsynsreglerna är 1979 förutsattes att myndigheternas arbeie skulle avsätta sig bl.a. i en utvecklad praxis, som med liden skulle underiätta prövningen. Det synes emellertid som om detta skett bara i en begränsad omfattning.

En bidragande orsak till detta är troligen atl förbudet atl räkna arvode efter lid medför atl rätten och tillsynsmyndigheten inle fär etl tillräckligt underlag för sin bedömning. Förbudet har medfört alt förvallarna i sina arvodesräkningar inle anger den tid som uppdraget har krävt. Varken rätlen eller tillsynsmyndigheten har därför möjlighet all bedöma om den faktiska tidsätgängen eller den tillämpade timdebileringen är rimlig. De båda faktorer som normalt tillmäts den största betydelsen vid arvodesprövningar är alltså inte kända. Om förbudet all räkna arvode efler lid slopas, torde förutsättningarna för en meningsfull prövning förbättras avsevärt.

Advokatsamfundet har uttryckt farhågor för all slopandet av förbudet atl räkna arvode efter lid kommer atl medföra alt den kunnige och specialiserade konkursförvallaren inte premieras tillräckligt. Jag anser dessa farhågor överdrivna. Ell slopande av nämnda förbud medför i delta hänseende endast all det går all kontrollera all den enskilde förvaltarens uppfattning om sin egen skicklighet stär i rimlig överensstämmelse med rätlens och tillsynsmyndighetens uppfattningar.

När förbudet nu slopas, bör förvaltarna naturligtvis i sina arvodesräkningar ange den lid som åtgått för uppdragets utförande. Den angivna lidsålgången och timdebileringen kommer här liksom i andra sammanhang där arvodesanspråk prövas all tillmätas stor betydelse. Jag vill emellertid betona atl förhållandena i konkurssammanhang skiljer sig från andra situationer där arvodesprövningar av rätten förekommer. Alltjämt bör gälla atl förvaltararvodel skall bestämmas lill visst belopp i ell för allt och atl hänsyn därvid skall las inle bara lill arbetets omfattning ulan också lill dess kvalitet. Ett system med fastlagda limkoslnadsnormer passar inle särskilt bra i konkurssammanhang.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Jag föreslår alltså all förbudet mol all beräkna konkursförvaliarens arvode efler tid slopas. Härigenom skapas etl bättre underlag för rätlens och tillsynsmyndighetens prövning av framställda arvodesanspråk. Möjligheterna förbättras ocksä för atl i praxis utveckla normer och riktlinjer för arvodesprövningen.

Prop. 1986/87:90

Kommitténs förslag: Taxeområdet utvidgas atl omfatta också sådana Prop. 1986/87:90 mindre konkurser vari utdelning i förenklad form äger rum (betänkandet SOU 1983:24 s. 371).

Remissinstanserna: Sveriges advokatsamfund motsätter sig en utvidgning av det taxesatla området. Riksskatteverket ifrågasätter om del går alt utforma taxan så att den ger rimliga resultat i av kommittén föreslagna fall. lövriglhar inga synpunkter på förslaget framförts (remissammanställning I s. 72-83).

Skälen för mitt förslag: Med slöd av ett bemyndigande i 187 8 KL har domstolsverket utfärdat en konkursförvaliarlaxa. Taxan omfattar i princip alla mindre konkurser som avskrivs enligt 185 d 8 KL, dvs. på grund av att tillgångarna inle räcker till för att beiala konkurskostnaderna. I dessa fall utgår förvaltarens arvode normalt enligt taxan, för närvarande med 3000 kr. (DVFS 1986:15). Taxan får överskridas om skäligt arvode befinnes överstiga laxebeloppel med minst hälften. Gränsen för överskridande blir alltså 4 500 kr.

Konkurslagskommitlén föreslår att taxa skall kunna tillämpas för arvodesbestämningen också i sådana mindre konkurser som avslutas med utdelning i förenklad form, dvs. genom direkta utbetalningar lill bäst prioriterade borgenärer.

I den tidigare berörda motionen 1983/84:526 framförs krav på att systemet med taxebundna förvaltararvoden skall utvidgas. Ingen av de remissinstanser som yttrat sig lill lagutskottet har tillstyrkt en utvidgning av del laxebundna området. Flertalet av remissinstanserna - däribland domstolsverket - har ställt sig direkt avvisande lill en sådan utvidgning. Som tidigare nämnts har motionen avslagits.

Del arbeie som förvaltare måste lägga ned i lillgångskonkurser varierar högst avsevärt, bl.a. beroende på konkursboets omfattning, om konkursgäldenären drivit rörelse och vilket slag av rörelse del gäller, antalet fordringsägare m.m. Enligt min uppfattning är det därför mycket svårt atl genomföra en utvidgning av det taxesatla området lill all omfatta även konkurser med utdelning. Även om det bland tillgängskonkurserna skulle gå att urskilja en eller annan typisk konkurs som skulle kunna tjäna som riktmärke vid en laxesättning är del tydligt all man för alt undgå slötande resultat måste kunna frångå taxan i åtskilliga fall, kanske de flesta. Härigenom bortfaller emellertid del viktigaste argumentet för atl införa en taxa.

Kommittén har föreslagit all del taxesatla området utvidgas till atl omfatta även sådana konkurser som enligt kommilléförslaget skall avslutas med utdelning i förenklad form. Som framgår av vad jag har anfört tidigare (avsnitt 2.7.1) kan jag emellertid inte annal än i begränsad omfattning biträda det senare förslaget. Den motsvarighet till kommitténs förslag som jag föreslår är att betrakta som en form av avskrivning av konkurs och faller därför utan vidare inom del laxebundna området.

Mol bakgrund av det sagda anser jag atl nuvarande principer för att
avgränsa del taxesatla området bör behällas oförändrade. Med det enhet
liga förfarandet följer att även de konkurser som nu avskrivs enligt 186 §
KL, s.k. efterföljande fatiigkonkurser, formellt kommer all omfattas av
del taxesatla området. 1 praktiken torde del dock i sådana konkurser ofta 160

finnas anledning all frångå taxan.

Mitt förslag: Nuvarande krav i ordinär konkurs att förhandling vid prövning av förvaltarens arvodesanspräk alllid skall hållas får inte nägon motsvarighet i den nya lagen. Rätten får hålla förhandling i arvodesfrägan om den finner skäl lill del.

Kommitténs förslag överensstämmer i princip med mitt förslag (betänkandet SOU 1983:24 s. 349-350).

Remissinstanserna: Förslaget har berörts i enstaka remissyttranden. En kronofogdemyndighet anser alt möjligheten alt hälla förhandling i arvodesfrägan bör slopas helt (remissammanställning 1 s, 72-83).

Skälen för mitt förslag: Enligt 85 8 KL skall konkursdomaren då framställning om bestämmande av arvode i en ordinär konkurs har kommit in sätta ut en förhandling för ärendets handläggning hos rälien, Före 1979 års konkursreform skulle konkursdomaren kungöra kallelse till förhandlingen. Numera är det tillräckligt atl konkursdomaren skickar underrättelser om förhandlingen till förvaltaren, gäldenären och sådan borgenär som begärt atl bli underrättad om förhandlingen. Rätten är enligt 2118 Iredje stycket KL vid prövningen domför med en lagfaren domare. Av fjärde stycket samma paragraf framgår att om part eller annan uteblir från förhandlingen, utgör detta inte hinder för målels handläggning.

Reglerna om handläggningen av förvaltares arvodesanspräk i ordinär konkurs gäller inle i mindre konkurs. I sådana bestämmer konkursdomaren arvodel efler att ha hört tillsynsmyndigheten.

Enligt kommittén förekommer det i ordinär konkurs endast undantagsvis att nägon borgenär begär att få bli underrättad om förhandlingen. Särskilt med tanke pä tillsynsmyndighetens roll i samband med arvodesprövningen synes del enligt kommittén inle påkallat att i alla lägen kräva muntlig förhandling. Många gånger är förhållandena sådana att arvodesfrägan kan avgöras på handlingarna. Kommittén föreslår därför att kravet pä obligatorisk förhandling för prövning av arvodesfrägor slopas.

Del enhetliga konkursförfarandel medför behov av elt enhetligt prövningsförfarande. De mer utbyggda förfarandereglerna för ordinär konkurs bör i och för sig utan svårigheter kunna anpassas till del enhetliga konkursförfarandel. Därvid bör emellertid kravet pä förhandling mjukas upp.

Jag anser inle all del i lagen behöver anges i vilka fall som rätten skall hälla förhandling. Del bör vara tillräckligt all rälien ges möjlighet att hälla muntlig förhandling när den finner skäl lill det. Tillsynsmyndighetens yttrande över förvaltarens arvodesanspråk bör enligt min mening tillmätas stor betydelse vid bedömningen av behovet av muntlig förhandling.

2.8.5 Förskott på förvallararvode

Kommitténs förslag överensstämmer i princip med mitt förslag (betan- Prop. 1986/87:90 kandet SOU 1983:24 s. 350-352).

Remissinstanserna: Ingen remissinstans har haft några invändningar mot förslaget.

Skälen för mitt förslag: Ursprungligen saknades hell möjlighet för förvaltare att uppbära förskoll pä sill arvode. År 1960 infördes i en ny insatt paragraf, 86 a § KL, en sådan möjlighet. Bestämmelserna, som i huvudsak gäller oförändrade i dag, ger uttryck för en restriktiv inställning i fräga om sådant förskott. Som förutsättning för atl förskott skall kunna utgå lill förvaltare anges i paragrafen att det med hänsyn till omfattningen av det arbete uppdraget har medfört, den lid under vilken konkursen har varat och ytterligare beräknas pågå saml övriga förhållanden finnes påkallat av synnerliga skäl atl förskott utgär. I sin framställning om förskott skall förvaltaren ange de skäl för förskoll som han åberopar. Han skall också bifoga en arbetsredogörelse liksom en uppgift om boets ekonomiska ställning. Innan konkursdomaren beslutar om förskott skall han inhämta yttrande av tillsynsmyndigheten.

I mindre konkurs finns i dag inte några formella möjligheter atl ge förvaltaren förskott pä arvodet.

KL:s restriktiva attityd gentemot förskott på förvallararvode har medfört problem i prakfiken, särskilt efter 1979 års reform. Den krets av personer som numera kan komma i fräga för uppdrag som förvaltare är begränsad och den förutsätts bestå av specialister med tillgång till en välutvecklad konlorsorganisation. Eftersom uppdragen har koncentrerats till vissa förvaltare har dessa personers möjligheter att äta sig andra uppdrag minskal. Ölägenheterna av atl betalningen för arbetet kan dröja accentueras därmed. Det sägs ha förekommit atl förvaltare har tvingats ta upp lån för all klara sina kostnader i avvaktan på betalning. Det har å andra sidan upplysts om atl bestämmelserna pä vissa håll i praktiken har kommit att tillämpas mer generöst än som egentligen har varit avsett. Kommittén föreslår mol den bakgrunden all bestämmelserna om förskott görs mindre restriktiva.

Jag anser för egen del atl del nu gällande kravel pä synnerliga skäl för förskott är onödigt betungande. I och med tillskapandet av dagens tillsynsorganisation har möjligheterna all bedöma skälighelen av yrkade för-skoltsbelopp ökat. Tillsynsmyndigheten har i allmänhet en någorlunda klar bild av förvaltarens dittills nedlagda arbeie, återstående handläggningstid och boets ställning. Jag ansluter mig därför lill kommitténs förslag om uppmjukning av förutsättningarna för atl förvaltarna skall fä uppbära förskott på arvodet.

Konkurslagskommitténs förslag om ändrade regler om förskott på för
vallararvode tar sikte endast pä ordinära konkurser. Behovet gör sig
emellertid gällande även i en hel del av de mindre konkurserna. 1 ett
enhetligt förfarande bör gälla all förskott bör komma i fräga endast i mer
omfattande konkurser. Vidare bör förvaltaren ha nedlagt ett betydande
arbete pä konkursen. Förskott bör inte heller utgå i andra fall än då
konkursen beräknas pågå under ytterligare så lång fid att det framstår som
obilligt atl kräva alt förvaltaren skall invänta konkursens slut innan han får 162

betalt. Del finns emellertid knappast någon anledning att uttryckligen Prop. 1986/87:90 undanta vissa konkurser från tillämpningsområdet.

Förfarandet vid prövning av en begäran om förskott bör vara delsamma som i dag. Rätlen skall alltid inhämta yttrande från tillsynsmyndigheten innan förskoll beslutas. Det bör betonas att ett beslut om förskoll inle innebär all arvodets skälighet prövas. Givetvis bör den situationen undvikas att förvaltaren i konkursens slutskede tvingas återbetala medel som han har uppburit i förskott. Vid förskottsbetalningen tillerkänns förvaltaren endast ell belopp ä conto som skall avräknas frän det slutliga arvodel.

2.9 Information om beslut och åtgärder under konkurs

2.9.1 Inledning

Såväl KL som KF innehåller en mängd olika bestämmelser om spridande av information om beslut och åtgärder i konkurs. Ytterligare regler om detta finns i annan lagsfiftning, bl.a. i lagen (1977:654) om kungörande i mäl och ärenden hos myndighet m.m. (kungörandelagen). Dessa reglerom spridande av information ulgör ell nödvändigt komplement till konkursräl-tens regelsystem i övrigl. Många av KL:s regler förutsätter att en viss information kommer olika intressenter lill del. Sålunda skulle exempelvis borgenärerna inle veta hur de skall gä fill väga för alt göra sina fordringar gällande om de inte informerades om handläggningsform, bevakningslider m.m.

Det förhållandet att reglerna om spridande av information i konkurs återfinns pä flera ställen medför att regleringen är svårtillgänglig. Den är inle heller enhetlig. Allt detta medför svårigheter för de personer som har atl tillämpa bestämmelserna att sätta sig in i regelsystemet.

Under senare år har vid flera olika tillfällen uttalals önskemål om all KL:s regler om kungörande skall ses över. I belänkandet (Ds Ju 1979:16) "Kungörelseannonsering — men till vilket pris?" förordades vissa riktlinjer enligt vilka KL:s regler om spridande av information borde reformeras. Syftet skulle därvid vara atl sänka kostnaderna för kungörande saml alt effektivisera kungörelseannonseringen.

Konkurslagskommitlén har undersökt möjligheterna att nä de sålunda uttalade målen beträffande snart sagt alla de olika beslut eller åtgärder i konkurs som del skall informeras om. Kommittén har därvid vägletis av det uttalande som redovisades i del nämnda betänkandet angående kungörande i samband med konkurs, nämligen atl sådana kungörelser som kan betecknas som interna procedurlekniska meddelanden av betydelse endast för dem som har intressen i konkursen borde ersättas av direkta underrättelser lill dessa.

Jag kommer i del här sammanhanget att närmare beröra tre av de förslag
som kommittén har framfört, nämligen omfattningen av informationsskyl
digheten, utbyte av kungörelse mot särskilda underrättelser och frågan om
kungörelseannonsering i de fall som kungörande inte behöver ske enligt 163

den s. k. breda principen enligt 3 8 kungörandelagen. I övriga frågor hänvisar jag fill specialmotiveringen i anslutning till 15 kap.

Kommitténs förslag har fäll ell i huvudsak positivt bemötande av remissinstanserna (remissammanställning I s. 29-41). Även jag kan i allt väsentligt instämma i förslagen. Förutsättningarna kommer emellertid, med del enhetliga konkursförfarande som jag förordar, delvis atl förändras. Det enhetliga förfarandet förutsätter alt reglerna om information samordnas. De för denna samordning mest betydelsefulla förändringarna är visserligen av sådan karaktär atl de bör införas i en ny konkursförordning men det enhetliga konkursförfarandel påkallar behov av delvis nya lösningar även av vissa av de frågor som regleras i lagen.

Som jag kommer att belysa närmare i specialmotiveringen förordar jag att reglerna om förhandlingar och sammanträden systematiseras pä etl nytt sätt. Begreppet sammanträden bör förbehållas sädana sammankomster vid vilka rätten inte förväntas fatta något beslut i sak. Utöver edgångssammanträdet och förlikningssammanträdet bör med denna utgångspunkt endast en ytterligare sammankomst benämnas sammanlräde, nämligen den dä borgenärerna skall rösta om elt av gäldenären framlagt ackordsförslag. För övriga sammankomster som hälls inom konkursärendets ram bör begreppet förhandling användas.

Bestämmelser om kallelser till förhandlingar avses bli införda i den nya konkurslagen. Detsamma avses gälla ocksä beträffande kallelser till edgångssammanträdet och föriikningssammanträdet. I överensstämmelse med vad som gäller i dag bör det ocksä i själva lagen anges att borgenärerna genom kungörelse skall kallas lill sammanträde för prövning av ett ackordsförslag. Närmare regler om dessa kallelser bör las upp i förordningen.

Lagrådei anser all alla föreskrifter om tillkännagivanden för konkursförfarandets parter som är påkallade för all dessa skall kunna ta till vara sin rätt i olika skeden av konkursen skall las upp i konkurslagen. Jag har ingel atl erinra mol den uppfattningen. Därför bör regler om underrättelser av skilda slag ocksä tas upp i lagen. Jag föreslår vidare att det införs en regel som anger att underrättelser lill vissa borgenärer och sådana kallelser som inte behöver delges i vissa fall kan utfärdas i form av kungörelse. Regeln avses bli tillämplig i omfattande konkurser med elt stort antal borgenärer med opriorilerade fordringar.

Innan jag går in pä de tre angivna särskilda delarna av kommilléförslaget vill jag emellertid som min mening framhålla atl kommitténs förslag att samla alla centrala och generellt betydelsefulla regler om information om beslut och åtgärder i konkurs i etl kapitel innebär en klar förbättring av regleringen jämfört med gällande KL. Min avsikt är att i princip följa förslaget i detta hänseende.

Prop. 1986/87:90

Kommitténs förslag: Om förvaltaren efler bevakningslidens utgång anser Prop. 1986/87:90 all det är uppenbart atl tillgängarna i boet inte räcker till utdelning för fordringar som har bevakats utan förmånsrätt, skall han anmäla del lill rätlen. Förvaltarens anmälan medför att de berörda borgenärerna inle behöver tillställas ytterligare information i konkursen. Borgenärerna skall av rätten underrättas om förvaltarens anmälan och om vad den innebär för deras del (betänkandet SOU 1983:24 s. 153- 156).

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar del ulan erinran. Vissa instanser framhåller dock atl de berörda borgenärernas rättstrygghet försämras om de inle fär nägon information då konkursen avslutas med utdelning (remissammanställning 1 s. 29-41).

Skälen för mitt förslag: Kommittén har ingående undersökt möjligheterna att begränsa rättens skyldighet all informera de berörda intressenterna om konkursens förlopp. Enligt kommittén finns del möjligheter lill begränsningar av informafionsplikten endast i de fall då del efler bevakning framstår som uppenbart atl tillgångarna i boel inle förslär lill utdelning för de oprioriterade fordringarna. Under förutsättning alt förvaltaren har meddelat rälien detta och atl rätlen i sin lur har tillställt de berörda borgenärerna information om förvaltarens anmälan och om all de framdeles inle kommer atl erhålla nägon information, behöver dessa inte därefter tillställas nägon särskild information om konkursen.

Jag kan för min del instämma i kommitténs slutsats att det saknas utrymme för all begränsa rällens informationsplikt i andra fall än de som berörs av kommitténs förslag. Frågan är emellertid om ens en sådan inskränkning är godtagbar. Vissa remissinstanser, däribland Svea hovrätt och Svenska bankföreningen, har framfört kritik mot förslaget och hävdat all det från rällssäkerhelssynpunkl inle kan accepteras all borgenärer med opriorilerade fordringar blir helt ulan information också om framlagda uldelningsförslag.

Tanken med det enhetliga konkursförfarande som jag förordar är atl alla konkurser skall handläggas efter i princip samma regler. I enlighet med vad jag tidigare har utvecklat är avsikten att bevakningsförfarande skall anordnas endast om del behövs. Bevakning förutsätts förekomma i princip endast om del kan antas att de oprioriterade fordringarna kommer i fräga för utdelning i konkursen. Beslut om alt bevakning skall ske förutsätts vidare fattas först sedan boutredningen nätt det stadium dä det med betydande grad av säkerhet går att bedöma de opriorilerade fordringarnas utsikter till utdelning. En konsekvens härav är all antalet konkurser med bevakning kan förväntas markant undersliga antalet ordinära konkurser i dag. Förhoppningsvis kommer del nya systemet all innebära all bevakning i princip skall behöva förekomma endast i de konkurser där de opriorilerade fordringarna senare verkligen ocksä får utdelning. Mot bakgrund av de förhållanden som redovisas i betänkandet kan detta antas bli fallet i cirka 2 % av alla konkurser.

Uppenbarligen blir utrymmet för all tillgripa den av kommittén föreslag
na möjligheten atl begränsa informationen avsevärt mindre när nu skiljelin
jen mellan ordinära och mindre konkurser slopas. Den föreslagna möjlig
heten skulle i elt enhetligt konkursförfarande kunna utnyttjas endast i 165

sädana fall där förvaltaren har missbedömt de opriorilerade fordringarnas utsikter lill utdelning eller då bevakning har tillgripits av någol annat skäl. Även om nägon av dessa siluafioner kan länkas uppstå bör det finnas anledning atl anta atl del sker myckel sällan. Del finns enligt min uppfattning inte tillräckliga skäl alt genomföra den av kommittén föreslagna begränsningen med sikte på dessa fall.

När det sedan gäller de konkurser som handläggs utan bevakning kan man regelmässigt anta atl de opriorilerade borgenärerna blir ulan utdelning. En förutsättning för all förslaget med en inskränkning av den fortsatta informationsskyldigheten skall medföra några förbättringar är, som jag tidigare har nämnt, alt kungörandet får bytas ut mol särskilda underrättelser lill de prioriterade borgenärerna. Som jag återkommer till i det följande (avsnitt 2.9.3), anser jag mig kunna biträda det förslaget endast under förutsättning att bevakningsförfarande har ägt rum. En begränsning av informationsskyldigheten gentemot de oprioriterade borgenärerna skulle därför fä betydelse endast beträffande sådana underrättelser som skall skickas trots att kungörelse utfärdas. Detta skall för närvarande i mindre konkurser ske endast vid kungörande av slulutdelning och slutredovisning.

1 del förslag till ny konkursförordning som jag kommer att lägga fram under förutsättning atl riksdagen godtar föreliggade förslag avser jag alt föreslå att de nu gällande reglerna om underrättelser till borgenärerna om utdelning i mindre konkurs behälls och blir lillämpliga i alla konkurser. Detta innebär atl alla kända borgenärer i princip skall tillställas en särskild undertätlelse om utdelningsförslagel. Underrättelse behöver dock inte sändas om den kan bedömas sakna betydelse för borgenären. Detta bör normalt sett medföra atl de opriorilerade borgenärer som inle tillagts utdelning i förslaget inte behöver tillställas underrättelse om utdelnings-förslaget, om det står i saklig överensstämmelse med innehållet i den underrättelse som har utgått omedelbart efter edgångssammanträdet. Av det nu sagda följer atl behovet av att kunna inskränka underrättelseskyldigheten efler kommilléförslagels linjer fär bedömas som ytterst ringa även när det gäller konkurser ulan bevakningsförfarande.

Prop. 1986/87:90

Remissinstanserna: Förslaget lämnas ulan erinran. Prop. 1986/87:90

Skälen för mitt förslag: Information som lämnas i form av särskilda underrättelser lill borgenärerna innebär generellt sett att dessa får tillgång till informationen på ell säkrare säll än om denna lämnas genom kungörelse. Enligt min mening finns det starka skäl som talar för atl kommitténs förslag om atl kungörelser skall kunna bytas ut mot skriftliga underrättelser genomförs. Detta förutsätter dock enligt min mening all systemet ger tillfredsställande garantier för att borgenärernas rättstrygghet inte pä nägot avgörande sätt försämras.

Det system med enhetligt konkursförfarande som jag här utgår från innebär i detta hänseende atl förutsättningarna i viss män förändras. Kommitténs förslag omfattar i första hand endast ordinära konkurser. Dock föreslär kommittén att information om alt ett utdelningsförslag har lagts fram i mindre konkurs inle alllid skall behöva ske i form av kungörelse utan att informationen även i detta fall bör kunna tillställas de ifrågavarande borgenärerna genom särskilda underrättelser.

En förutsättning för all kungörelse skall kunna bytas ut mol särskilda underrättelser utan all befogade rätlssäkerhelsintressen blir lidande är atl kretsen av informaiionsmottagare går all bestämma med en betydande grad av säkerhet. Kommitténs förslag vilar på den grunden all bevakning har ägt rum eller, i fallet mindre konkurs, atl de oprioriterade borgenärerna inte skall tillställas någon ytterligare information om konkursen. Enligt mitt förslag skall, som framgår av det föregående avsnittet (2.9.2), alla borgenärer i princip alltid ges möjlighet att erhålla information om upprättade uldelningsförslag. Vidare medför del enhetliga konkursförfarandel att bevakningsförfarande kan antas komma alt äga rum i elt mindre antal konkurser än i dag. Om inte bevakning har ägt rum kan enligt min mening kretsen av informaiionsmottagare inte anses känd med tillräcklig grad av säkerhet. Detta innebär att utrymmet för utbyte av kungörelse mol särskilda undertättelser till borgenärerna krymper.

Trots detta anser jag att del i vissa särskilt angivna fall bör finnas möjlighet all byta ut kungörelse mol särskilda underrättelser, om de allmänna förutsättningarna för ell sådant utbyte är uppfyllda. Beträffande frågan vilka särskilda fall som bör omfattas får jag hänvisa till specialmoliveringen i anslutning till 15 kap. 2 §. Allmänt kan sägas all antalet fall, även om de stär i huvudsaklig principiell överensstämmelse med KLförslagel, i mitt förslag har minskal, främst till följd av de ändrade förutsättningar som jag nyss har berört.

Enligt KLförslagel skall som allmän förutsättning för utbyte av kungö
relse mot särskilda underrättelser gälla att del kan antas alt kostnaden för
fillkännagivandet därigenom blir lägre och atl del i övrigt framstår som
lämpligt. Varje gång som det blir aktuellt att tillämpa den bestämmelsen
måste rätlen därför göra en kostnadsjämförelse. Kommittén har ocksä
visat hur en sådan kostnadsjämförelse kan gå lill. Även om man schabloni-
serar kostnaderna för de särskilda underrättelserna medför den föreslagna
ordningen ett inte obetydligt merarbete för rälien. Det finns enligt min
mening anledning att i stället föreslå den ordningen att om utbyte i det
särskilda fallet är möjligl, sådant utbyte också bör ske. Rätlen bör emeller- 167

Kommitténs förslag överensstämmer i stort med mitt förslag (betänkan-del SOU 1983: 24 s. 160).

Remissinstanserna: Den remissinstans — Svenska tidningsulgivarför-eningen — som uppehållit sig främst kring denna fräga har strukit under det angelägna i att del i framliden inle åläggs en tidning alt i en kungörelse hänvisa läsaren till en annan tidning. Föreningen tillstyrker kommitténs förslag (remissammanställning I s. 29-41).

Skälen för mitt förslag: I kungörandelagen finns det regler om bl.a. annonsering av myndigheters kungörelser av beslut eller åtgärder i vissa fall. Av dessa regler följer att, om kungörelse i ortstidning är föreskriven, kungörelsen skall införas i alla tidningar som har en viss angiven spridning inom den ort där kungörandet skall äga rum. Det kan i många fall röra sig om ett stort antal tidningar. Detta blir givelvis kostsamt om flera kungörelser skall utfärdas i en konkurs. Enligt KL får emellertid annonsering av kungörelse i samband med konkurs i flera fall ske i en begränsad omfattning. Delta gäller dock inte kungörelsen om konkursbeslutet. Delta beslut är av stor betydelse inte bara för dem som har direkta intressen atl bevaka i konkursen ulan också för exempelvis den som avser all ingå en affärsförbindelse med den berörde gäldenären. Dessutom är en rad vikfiga rättsverkningar knutna lill kungörandet av konkursbeslulel.

Av KL framgår inte i vilken omfattning fortsatt annonsering av kungörelse skall ske. Konkursdomaren skall i stället i samband med konkursbeslulel bestämma i vilka fidningar som fortsatt annonsering skall ske. I kungörelsen om konkursbeslulel skall det anges vad konkursdomaren sålunda beslutat. Av detta följer alt det av en kungörelse som införs i en tidning kan framgå atl den fortsatta annonseringen kommer alt ske inte i den tidningen utan i en konkurrerande tidning. Detta förfarande, atl hänvisa sina läsare lill konkurterande tidningar, strider mot mänga tidningars principer och det uppges ha förekommit att tidningar har vägrat att föra in hänvisningen.

168

Enligt kommittén skulle del, mol bakgrund av kommitténs förslag om Prop. 1986/87:90 begränsning av informationsplikten och utbyte av kungörelse mot separata underrättelser, bli missvisande alt behålla föreskriften alt konkursdomarens beslut om i vilka fidningar fortsalla kungörelser om konkursen skall las in skall framgå av konkurskungörelsen. Kommittén erinrar också om den kritik som förekommit mot alt kungörelsen i en tidning hänvisar till en konkurrerande tidning. Kommittén föreslär därför atl nämnda föreskrifter upphävs. Enligt kommittén får emellertid förutsättas atl kungörelser om konkursens förlopp som huvudregel förs in i samma tidning eller tidningar.

Remissinstanserna lämnar allmänt förslaget ulan erinran. Svenska lid-ningsulgivarföreningen tillstyrker förslaget.

För egen del vill jag anföra följande. Kungörelsen om konkursbeslutet är den tveklöst viktigaste kungörelsen under konkursen. 1 likhet med kommittén anser jag atl del beträffande denna kungörelse saknas anledning alt frångå gällande ordning om kungörelseannonsering enligt den breda orts-lidningsprincipen.

Jag kan ocksä ställa mig bakom kommilléförslaget om slopande av föreskriften rörande konkursdomarens beslut angående del fortsatta kungörandet. 1 fortsättningen kommer alltså konkurskungörelsen inte att innehålla nägon uppgift om i vilken eller vilka tidningar kungörelser om konkursen fortsättningsvis kommer alt tas in. Det blir i stället rätlen som i varje enskilt fall bestämmer i vilka ortstidningar kungörandet skall ske. Jag delar emellertid kommitténs uppfattning att alla fortsatta kungörelser i konkursen normall bör genomgående införas i samma tidningar.

Den ordning som jag nyss förordat kan emellertid medföra atl den som läser en kungörelse om ell konkursbeslut inges den felaktiga föreställningen alt också ytterligare kungörelser om konkursen kommer alt införas i samma tidning. Del är därför rimligt atl han pä någol sätt uppmärksammas på atl delta inte behöver vara fallet. Del kan emellertid enligt min mening vara fillräckligt all del, i förekommande fall, i kungörelsen anges atl annonsering av kungörelser i konkursen fortsättningsvis kommer att ske i ell begränsat antal tidningar. En bestämmelse om detta kan meddelas i förordning.

En remissinstans har efterlyst vägledande uttalanden om i hur mänga tidningar fortsatt annonsering normalt bör ske. Del uppges all vissa konkursdomare bestämmer all fortsall annonsering skall ske i fem tidningar medan den av domstolsverket utskickade handboken för konkursdomarens handläggning av bl.a. konkurser anger atl fortsall annonsering normall skall ske - utöver i Post- och Inrikes Tidningar - endast i en tidning.

För egen del anser jag del klart att fortsall annonsering bör ske i ell
mindre antal tidningar än vad som skulle följa av kungörelse enligt den
breda principen. Jag har i och för sig ingen erinran mot den tolkning som
domstolsverket rekommenderar, nämligen att fortsatt annonsering skall
ske bara i en ortstidning. Jag vill emellertid understryka att det ibland kan
vara fullt mofiverat all införa kungörelsen i ytterligare någon eller några
tidningar. Detta kan vara fallet när exempelvis två tidningar har nästan lika
stor spridning inom en ort eller om gäldenären driver verksamhet pä mer
än en ort. Andra särskilda omständigheter, såsom atl antalet borgenärer är 169

myckel stort, kan också motivera atl kungörelse införs i flera tidningar.

Kommitténs förslag överensstämmer med gällande ordning.

Remissinstanserna: Elt flertal remissinstanser påpekar att de nu gällande kraven på konkursförvaltarens redovisning inte är tillfyllest om förvaltaren fortsätter en av konkursgäldenären driven rörelse (remissammanställning I s. 95-108).

Skälen för mitt förslag: Frågan om principerna för förvaltarens bokföringsskyldighet under konkurs prövades i samband med 1979 års konkurs-lagsreform. Enligt 57 8 KL gäller nu atl kontantprincipen normalt skall tillämpas men att denna princip får vika om god redovisningssed med hänsyn till särskilda förhållanden påkallar atl bokföringen sker på annat sätt. 1 anslutning till denna bestämmelse uttalade dåvarande chefen för jusfitiedepartementet (prop. 1978/79:105, s. 182) att särskilda förhållanden kunde anses föreligga när gäldenärens rörelse drevs vidare efler konkurs-utbrottet eller när konkursboet var omfattande eller komplicerat. Som ytterligare ett exempel pä särskilda förhållanden angavs atl gäldenären har en välordnad bokföring och att konkursförvallaren utnyttjar denna för den fortsatta redovisningen och därvid tillämpar bokföringsmässiga grunder. En vägledande aspekt angavs vara att bokföringsmetoden inte får väljas så att förvaltningen onödigtvis fördyras. Det förutsattes atl bokföringsnämnden skulle utfärda råd och anvisningar om vad som närmare bör gälla i fråga om bokföring i konkurs.

Bokföringsnämnden har utfärdat anvisningar beträffande bokföring i konkurs (BFN: 12). Anvisningarna innebär starkt sammanfattat följande. 1 normala konkurser skall förvallarna tillämpa en renodlad konianlprincip. Om avvecklingen är mer komplicerad eller tidskrävande eller om en av gäldenären driven rörelse fortsätts skall i första hand, om konkursföretagets bokföring är välordnad, denna utnyttjas. Om så inle är fallet skall en modifierad konianlprincip tillämpas. Av anvisningarna framgår närmare hur bokföringen skall ordnas i de olika fallen.

Ett flertal remissinstanser har pekat pä atl konkurslagens regler om bokföring i konkurs inle motsvarar moderna redovisningskrav. Kritiken tar främst sikte på bokföringsskyldigheten i sådana konkurser där gäldenärens rörelse drivs vidare. Elt avgörande från högsta domstolen (NJA 1982 s. 900) har enligt dessa kritiker förstärkt behovet av en specialiserad resultatredovisning. 1 detta avgörande slås fast atl den upparbetning som under konkursen sker av förelagsinlecknad egendom skall komma såväl inteckningshavarna som konkursboet lill godo enligt vissa angivna fördelningsprinciper. För alt delta skall kunna ske mäste, menar kritikerna, slörre krav ställas pä bokföringen än vad som sker i dag. Avgörandet anses påkalla en översyn av bokföringsnämndens anvisningar.

Föreningen Ekonomer inom exekutionsväsendet anser all bokförings-

170

nämndens anvisningar inte står i överensstäirimelse med de uttalanden som den dåvarande chefen för justitiedepartementel gjorde i samband med tillkomsten av gällande regler såvitt gäller bokföringsskyldigheten vid fortsalt rörelsedrift.

För egen del får jag anföra följande. De flesta konkurser är av enkel beskaffenhet. Mänga konkurser avskrivs pä grund av otillräckliga tillgångar redan i anslutning till edgångssammanträdel. I andra konkurser står del tidigt klart all en snabb avveckling skall ske och behållningen därefter delas ut till de berättigade borgenärerna. I sädana och andra enkla konkurser bör bokföringen ske pä enklast möjliga sätt. Den renodlade kontantprincipen torde här väl fylla sin funktion. Jag är inle beredd alt frångå tidigare ställningslagande all kontantprincipen bör gälla som huvudregel för bokföringsskyldigheten i konkurs.

Det finns däremot anledning atl la fasta pä den kritik som har framförts såvitt gäller bokföringsskyldigheten i mer omfattande eller komplicerade konkurser. Delta gäller framför allt i sädana konkurser där gäldenärens rörelse drivs vidare av konkursförvaltaren. Inte minst för atl de principer som numera gäller för fördelningen av del upparbetade värdet av företags-intecknad egendom skall kunna tillämpas kan det vara nödvändigt med en mer utbyggd redovisning som kan visa resultatet av rörelsedriften. Jag menar dock inte att resultatredovisning skall utgöra grundprincipen i alla de konkurser vari kontantprincipen i enlighet med vad som sagts nu inte är tillräcklig. Redovisning i konkurs bör inte göras mer komplicerad och kostnadskrävande än vad som är motiverat av de speciella krav som konkurssitualionen för med sig.

Det finns emellerfid anledning alt nu öka utrymmet för undanlag från kontantprincipen. Jag föreslår atl kravel pä atl del måste föreligga särskilda förhållanden för atl avsteg frän kontantprincipen skall få göras slopas. I stället bör del räcka att god redovisningssed påkallar atl annan bokföringsprincip tillämpas.

Den nu förordade ändringen medför att bokföringsnämnden bör se över de nu gällande anvisningarna för bokföring i konkurs. Enligt vad jag inhämtat har nämnden redan inlett en sådan översyn. En viktig uppgift för nämnden är att bevaka alt tillräckliga krav på bokföringen ställs i sädana konkurser där kontantprincipen inle räcker till men atl dessa krav inte generellt ställs så högt att det medför en onödig fördyring av konkursförvaltningen i sådana konkurser där exempelvis en modifierad konianlprincip är fullt tillräcklig.

Prop. 1986/87:90

Kommitténs förslag överensstämmer med mitt förslag (betänkandet SOU Prop. 1986/87:90 1983:24 s. 294-298).

Remissinstanserna: Förslaget lämnas i princip utan erinran, men vissa instanser anser del otillfredsställande alt revisorerna i konkurssitualioner inle ges förmånsrätt för sina arvodesfordringar (remissammanställning I s. 151-152).

Skälen för mitt förslag: I rättspraxis (NJA 1981 s. 1050) har slagils fast atl en uppdragstagare med uppdrag atl sköta en klients bokföring inle kan åberopa retentionsrätt för sin arvodesfordran i sådant räkenskapsmaterial som uppdragsgivaren har överiämnat till uppdragstagaren. Uppdragstagaren kan dä inte heller åberopa retentionsrätt gentemot uppdragsgivarens konkursbo. Detsamma anses gälla sådant material som uppdragstagaren har bearbetat i viss omfattning (NJA 1982 s. 404).

Med retentionsrätt menas all uppdragstagare har rätt alt kräva betalning innan han lämnar ut gods som har överlämnats lill honom för bearbetning. I bokföringsuppdrag ingår ofta all uppdragstagaren också skall pä grundval av del överlämnade räkenskapsmalerialet upprätta vissa nya handlingar, exempelvis balans- och resultaträkningar. Beträffande sädana nyuppräl-tade handlingar har del i nyss angivna rättsfall (jfr även NJA 1981 not. A 1 och 1985 s. 29) slagils fast all uppdragstagaren inle är skyldig atl lill konkursförvallaren överiämna dem utan ersättning. Uppdragstagaren anses sålunda kunna åberopa en s.k. detenlionsrätt beträffande dessa handlingar även gentemot konkursförvallaren. Delta har medfört all konkursförvaltare mött svårigheter när de har begärt atl få tillgång lill sådana handlingar i samband med utredningen av ett konkursbo.

Kommerskollegium, som har till uppgift bl.a. atl utöva tillsyn över auktoriserade och godkända revisorer, har som sin mening uttalat alt det inte är förenligt med god revisorssed atl åberopa detenlionsrätt i räkenskapsmaterial som rör uppdragsgivare. Enligt kollegiets uppfattning bör detenlionsrätt dock få åberopas i vissa handlingar som inte är nödvändiga för fullgörande av bokförings- eller deklarationsskyldighet. Del kan här vara fråga om budgetar, prognoser och kalkyler. Föreningen auktoriserade revisorer har ställt sig bakom kollegiets uttalanden medan Svenska revi-sorssamfundel har intagit en tveksam hållning.

Konkurslagskommitlén föreslär atl del i konkurslagen införs en bestämmelse som ger konkursförvaltare befogenhet att alltid få tillgäng till räken-skapsmalerial som rör gäldenärens bo. Den som har upprättat räkenskapsmaterial för konkursgäldenärens räkning skulle därmed aldrig kunna uppställa betalning som villkor för att lämna ut materialet lill förvaltaren. Förvaltaren föreslås kunna påkalla handräckning av kronofogdemyndighet för all få tillgång till dessa handlingar.

Kommitténs förslag har berörts endast av en remissinstans. Det är
Svenska revisorssamfundet som konstaterar att utredningens förslag stäm
mer överens med vad kommerskollegiel uttalat om innebörden av begrep
pet god revisorssed i detta sammanhang. Samfundet anser emellerfid inte
atl saken därmed fått en nöjaktig lösning ulan föreslår - med instämmande
av Svenska bokförings- och revisionsbyråers förbund - att det bör tillska
pas en förmänsrätt för revisorers arvodesanspråk. Samfundet hänvisar 172

därvid lill olika framställningar i saken som har gjorts lill jusliliedeparte- Prop. 1986/87:90 menlet.

Kommittén har övervägt alt föreslå att de uppdragstagare som avses nu skall fä förmånsrätt för sina arvodesanspråk enligt 10 8 förmänsrättslagen (1970:979). Kommittén har dock avvisat denna tanke och motiverat detta med all förmänsrätten i åtskilliga konkurser inte skulle vara till nägon glädje för uppdragstagaren eftersom tillgängarna ofta inte räcker lill utdelning till borgenärer med allmän förmånsrätt.

Enligt min mening är det en nödvändig förutsättning för att en förvaltare skall kunna fullgöra sitt uppdrag atl han fär tillgäng lill allt räkenskapsmaterial som rör gäldenärens bo. Förvaltaren är skyldig alt bl.a. undersöka om del finns egendom som kan tillföras konkursboet genom återvinning och om gäldenären kan misstänkas för vissa brottsliga gärningar. Konkurs-förvaltarens granskning av dessa förhållanden är ell betydelsefullt led i kampen mol den ekonomiska brottsligheten. I och med att bevakning i del enhetliga konkursförfarandet fär antas förekomma mer sällan, fär bokföringsmaterialet ökad betydelse för att förvaltaren skall kunna få kännedom om borgenärerna och deras fordringar. Detta gäller särskilt om gäldenären är ovillig alt medverka vid boutredningen. Jag anser atl det är nödvändigt all de hinder som kan uppställas för förvaltaren i hans efterforskningar undanröjs. Jag är därför beredd all biträda kommittéförslaget. Förvaltare bör således ges befogenhet atl fä fillg.ång även till räkenskapsmaterial som uppdragstagaren själv har upprättat och som finns i dennes besittning.

En bestämmelse om delta medför all detenlionsrätt inle kan åberopas gentemot konkursboet. Det är naturligtvis inle tillfredsställande att förstärkningen av konkursförvaliarens befogenhet i delta hänseende skall behöva ske på bekostnad av uppdragstagarens arvodesanspräk. Frågan är då om uppdragstagaren på något sätt kan kompenseras för förlusten av delentionsrållen. Den frågan behandlar jag i följande avsnitt, där också den närliggande frågan om en förstärkning av revisorernas ställning i konkurssammanhang tas upp.

2.12 Förmånsrätt för revisorsarvoden och arvoden till vissa andra uppdragstagare

Nästan alla bolag, föreningar m.m. är enligt lag skyldiga att ha revisorer. Man brukar skilja mellan interna och externa revisorer. De interna revisorerna lyder under den verkställande ledningen i ett företag. Deras uppgift är bl.a. atl granska förelagels löpande verksamhet och atl upprätta underlag för ledningens prognoser och kalkyler. 1 nu förevarande sammanhang behandlas emellertid endast de externa revisorerna.

De externa revisorerna utses av sammanslutningens högsta beslutande
organ, vanligen stämman. De har till uppgift främst att kontrollera den
verkställande ledningens förvaltning av sammanslutningens angelägenhe
ter. Revisorerna skall vidare bl.a. granska resultat- och balansräkningarna
efler utgången av etl räkenskapsår saml göra uttalanden till stämman
huruvida dessa bör fastställas. Detta uttalande skall göras i en i lagen
särskilt föreskriven revisionsberättelse, som skall läggas fram inför den 173

ordinarie stämman. I berättelsen skall revisorerna bl.a. uttala sig om Prop. 1986/87:90 ledningens förslag till dispositioner med anledning av uppkommen vinst eller föriust. De skall också uttala sig i frågan huruvida styrelsen bör beviljas ansvarsfrihet.

Regler om revision finns i bl.a. 10 kap. aktiebolagslagen (1975:1385), 4 kap. lagen (1980:1103) om årsredovisning m.m. i vissa företag saml i 45—51 88 lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar. För revision i banker och försäkringsbolag finns del särskilda regler.

En revisor skall inta en självständig hållning gentemot såväl den verkställande ledningen som stämman. Revisorn skall beakta även minoritetens intressen och därutöver granska bl.a. all styrelsen inle har överträtt regler till skydd för fordringsägarnas, tredje mäns eller del allmännas intressen (prop. 1975:103 s. 242).

De yrkesverksamma revisorerna delas in i tre grupper, auktoriserade revisorer, godkända revisorer och övriga. Det är kommerskollegium som meddelar auklorisation resp. godkännande av revisorer. För auklorisation krävs bl.a. ekonomexamen, avlagd vid svenskt universitet eller högskola, och minst fem års praktisk utövning av revisorsyrkel. För godkännande krävs viss teorefisk utbildning och minst fem års praktisk yrkesverksamhet.

Genom ändringar i bl.a. aktiebolagslagen har kraven pä revisionen skärpts under de senasle åren. Numera gäller alt minst en av de av bolagsstämman utsedda revisorerna skall vara antingen auktoriserad eller godkänd oavsett bolagets storlek. För bolag som har bildals före den 1 januari 1983 fär dessa nya regler full genomslagskrafl den 1 januari 1988 (SFS 1982:739).

Vidare gäller sedan den I januari 1985 att revisorerna är skyldiga atl också kontrollera all bolaget har fullgjort sin skyldighet atl göra avdrag för preliminär A- skatt och kvarstående skatt, all bolaget i förekommande fall är anmält för moms-registrering, atl bolaget lämnat föreskrivna uppbördsdeklarationer avseende arbetsgivareavgifter m.m. och atl bolaget i rält tid betalat sina skatter och avgifter. Samtidigt har det införts möjlighet för länsstyrelsen atl besluta att de tidigare nämnda reglerna om förstärkt revisorskompetens för elt visst bolag skall böria tillämpas vid en tidigare tidpunkt än den I januari 1988 (SFS 1984:945).

Sammantagna innebär de nya reglerna en avsevärd utvidgning av de auktoriserade och godkända revisorernas arbetsfält. Dessa mäste nu anlitas även av mindre företag som kanske inte är solida eller som inte drivs seriöst, med de risker för arvodesfordringar som detta för med sig. Även den vidgade kontrollskyldigheten innebär ökade risker i detta hänseende. Revisorn får räkna med att oftare än tidigare hamna i konflikt med företagets ledning. Det kan vidare antas att en del av de företag som från år 1988 blir aktuella för en mer kvalificerad revision nu använder konkurs som ett mer eller mindre löpande inslag i verksamheten. Revisorerna kan alltså antas komma all möta etl störte antal konkurssitualioner än hittills. Ofta är revisorn den förste som när klarhet över företagels ekonomiska svårigheter. Både för företaget och för del allmänna är det angeläget att revisorn i

just den uppkomna situationen är aktiv och försöker rädda företaget från 174

konkurs och eventuellt åstadkomma nägon form av rekonstruktion.

Revisorernas nya uppgifter har ålagts dem främst i samhällets intresse. Enligt min mening är det därför rimligt alt revisorerna kompenseras för de ökade risker för deras arvodesfordringar som de nya uppgifterna för med sig.

Som jag nämnde i föregående avsnitt anses en revisor inle ha rätt all åberopa retentionsrätt i de handlingar som han har mottagit för granskning. I fråga om handlingar som revisorn själv har upprättat vid fullgörandet av etl revisionsuppdrag anses del vidare inte förenligt med god revisorssed atl göra en delentionsräti gällande.

Det kan naturligtvis hävdas att en revisor har möjlighet att säkerställa sin kommande fordran genom alt begära förskott på denna. Att förskott begärs och lämnas förekommer ocksä i praktiken. En förskottsbetalning kan emellertid i vissa fall återvinnas enligt 35 § KL (4 kap. 10 8 i mitt förslag). Del anses vidare vara tveksamt om etl förskoll, i vart fall om del uppgår till slörre belopp, är förenligt med den oberoende ställning som revisorn skall inta gentemot förelaget. Del aktuella problemet bör därför lösas på annat sätt.

Jag anser att den lämpligaste lösningen är att tillerkänna revisorerna en allmän förmånsrätt i konkurs för fordringar pä grund av revisionsuppdrag. Del är naturiigt att placera förmånsrätten närmast efler konkursansök-ningskostnader m.m. (10 § förmänsrättslagen) och före förmånsrätten för skatter och avgifter (11 §).

Den fordran som sålunda bör ges förmånsrätt bör endast avse sådant arbeie som föreskrivs i lag eller annan författning. Däremot finns del enligt min mening inte skäl att begränsa förmånsrätten lill atl gälla endast lill förmän för auktoriserade eller godkända revisorer ulan alla revisorer bör omfattas.

Det bör vara förenligt med normala fakturerings- och kravrutiner i branschen all begränsa förmånsrätten till fordringar avseende arbete utfört under de senaste sex månaderna före konkursen.

Som framgår av föregående avsnitt (2.11) föreslår jag all en konkursförvaltare skall få tillgång till räkenskapsmalerial som en uppdragstagare -t.ex. en bokföringsbyrå - själv har upprättat. Detta medför atl den rätt alt hålla inne handlingarna till säkerhet för betalning för detta arbeie som uppdragstagaren nu har går förlorad gentemot konkursboet.

Jag förordar all även sädana uppdragstagare som nämnts nu ges förmånsrätt i uppdragsgivarens konkurs för sina fordringar på motsvarande säll som revisorer.

Prop. 1986/87:90

Riksskatteverkets förslag överensstämmer i sak med mitt förslag. Prop. 1986/87:90

Remissinstanserna fillstyrker förslaget eller lämnar del ulan erinran. Domstolsverket anser dock atl riksskalteverkets förslag bör analyseras närmare och ifrågasätter om inte öresbelopp, som en konsekvens av förslaget, bör slopas också i andra sammanhang som i exekulionsfillar och fakturor.

Bakgrund och skälen för mitt förslag: Riksskatteverket har i en framställning till justitiedepartementet hemställt om författningsändring så att öretal kan slopas vid indrivning även i enskilda mål. Framställningen har remissbehandlats. Yttranden har avgetts av domstolsverket, statskontoret, riks-revisionsverket. Svenska bankföreningen (med PK-banken), Svenska sparbanksföreningen, Sveriges föreningsbankers förbund. Svenska inkas-soföreningen. Finansbolagens förening och Föreningen Sveriges kronofogdar. Remissvaren finns tillgänghga hos justitiedepartementet i lagstiftningsärendet (dnr 689- 86). Framställningen har fått ett över lag positivt bemötande av remissinstanserna.

Vid indrivning av statens fordringar i allmänna mål gäller enligt lagen (1972:180) om avrundning av vissa fordringar fill hell krontal, m.m. att såväl kapitalbeloppet som ränta bestäms till helt krontal. Bestämmelsen tillkom med anledning av övergången fill ett system med automatisk databehandling (ADB) i allmänna mål inom exekutionsväsendet. Såsom framhölls av departementschefen i förarbetena till lagen (prop. 1972:86 s. 9) skulle användningen av öretal komplicera programmeringen och göra bearbetningen i datamaskin långsammare.

Sedan år 1984 är exekutionsväsendets ADB-system utbyggt till landets samtliga kronofogdemyndigheter. I dagens läge innebär detta atl alla allmänna mål handläggs helt med hjälp av ADB-systemet. Också enskilda mål handläggs datamässigt i viss omfattning, bl.a. vad gäller registrering av mäl, utskrift av indrivningshandlingar samt avregistrering och överflyttning av mäl.

Erfarenheterna av de införda rutinerna är goda och man har därför satsat resurser för ytterligare utbyggnad av ADB-slöd för de enskilda målen. Riksskatteverket har i detta syfte tillsatt ell projekt för att utreda bl.a. frågan om ADB-ruliner för bokföring och redovisning i enskilda mäl.

Pä samma sätt som när det gäller de allmänna målen är del av betydelse för de enskilda målens del att hanteringen inte behöver tyngas med öretal. Förekomsten av örelal skapar merarbete både vid ränleberäkningen och fördelningen av infiulna belopp och vid upprättande av indrivnings-, bokförings- och redovisningshandlingar. Visserligen har ulveckligen på dataområdet medfört atl de ytteriigare positioner som krävs för öreshanteringen inle är lika besvärande som tidigare. "Längre" belopp innebär emellertid alllid störte risk för fel. Dessutom är det av intresse atl kunna forma rutinerna för allmänna och enskilda mål så lika som möjligl.

Om betalning i allmänt mål inflyter med annal än helt krontal föreskrivs i
2 § den tidigare nämnda lagen atl överskjutande öresbelopp skall avräknas
i annat ulsökningsmäl rörande samme gäldenär eller, om del inle kan ske,
tillfalla statsverket. Departementschefen har i lagens förarbeten (prop.
1972:86 s. 10) påpekat all en sädan ordning förutsätter atl gäldenärerna 176

underrättas om att öretal inte kan tas emot som betalning utan normalt Prop. 1986/87:90 tillfaller statsverket.

Det kan här erinras atl riksdagen genom bifall lill motionen 1983/84:2194 beträffande avrundning lill helt krontal hemställt att regeringen i lämpligt sammanhang framlägger förslag till utvidgning av möjligheten lill öresav-rundning.

Riksskatteverkel har i sin framställning anfört atl del bl.a. med hänsyn till penningvärdesutvecklingen kan hällas för visst att enskilda borgenärer inte har någol all invända mol den rafionalisering som slopandet av öretal skulle innebära. Vid remissbehandlingen har alla de remissinstanser som kan anses företräda borgenärsintressen tillstyrkt framställningen.

Mot den angivna bakgrunden delar jag riksskalteverkets uppfattning atl örelal bör slopas vid indrivning av fordran även i enskilda mäl. Jag anser emellertid atl del bör ske genom en ändring i 1972 års lag. Pä del sättet uppnäs en smidig samordning med de allmänna målen.

Öresavrundning i enskilda mäl bör emellertid gälla endast vid indrivning genom kronofogdemyndighet. Domstolsverket föreslår att öretal skall slopas även i exekutionstitlar och fakturor m.m. En sådan ordning skulle emellertid medföra all ören förlorar i betydelse som betalningsmedel, vilket i sin lur skulle verka inflationsdrivande. En sådan ordning är därför inte lämplig. Vid frivillig betalning skall alltså även öresbeloppet alltjämt betalas.

Enligt 2 8 andra stycket i 1972 års lag skall överskjutande öresbelopp som gäldenären betalar i första hand avräknas från fordran i annal ulsökningsmäl och, om del inle kan ske, tillfalla staten. Detsamma bör gälla i enskilda mål. Gäldenärerna bör underätlas om att öretal inte kan tas emot som betalning utan normall sett tillfaller staten.

2,14 Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

Såväl konkurslagskommitténs som Eko-kommissionens förslag fill ikraftträdande- och övergångsbestämmelser har lämnats ulan erinran av remissinstanserna. Delsamma gäller kommitténs förslag till följdändringar i andra lagar. Förslagen häri allt väsentligt lagts till grund för utformningen av mitt förslag. Vissa avvikelser är emellertid påkallade. Jag återkommer till dem i specialmotiveringen.

Denna proposition bör kunna behandlas av riksdagen under våren 1987. Efler riksdagsbehandlingen torde behövas viss tid för information och förberedelser innan den nya lagstiftningen träder i kraft. Med den utgångspunkten förordar jag alt lagstiftningen träder i kraft den 1 januari 1988.

I samband med att den nya konkurslagen träder i kraft skall bl.a.
konkurslagen (1921:225, KL) och lagen (1921:226) om nya konkurslagens
införande och vad i avseende därå skall iakttagas (KP) upphävas. I princip
bör dock KL fortfarande gälla beträffande konkurser som har beslutats
före ikraftträdandet. När det gäller avvecklingen av konkursdomarinsiilu
tionen är del emellertid av praktiska skäl motiverat atl i princip låta den
nya ordningen slå igenom även i dessa äldre konkurser. Jag återkommer
lill den frågan i specialmoliveringen. 177

12 Riksdagen 1986187. 1 saml. Nr 90

När del gäller KP kan anmärkas alt den lagen inte enbart innehåller Prop. 1986/87:90 bestämmelser avsedda att reglera övergängen från äldre till ny lagstiftning ulan också bestämmelser som innebär avvikelser från KL i vissa fall. Kommittén har undersökt om dessa bestämmelser behöver föras över lill ny lagstiftning i samband med atl KP upphävs. De bestämmelser som avses är följande.

Enligt 7 § KP gäller åtskilliga från KL avvikande bestämmelser i fall då gäldenären är gift och äldre giflermälsbalken är tillämplig pä makarnas förmögenhetsförhållanden. Detta är fallet om äktenskapet har ingåtts före den 1 januari 1921. Vid årsskiftet 1970/71 var antalet sådana äktenskap omkring 42000. Vid årsskiftet 1980/81 var antalet ca 4 400 och vid årsskiftet 1985/86 ca 810. Med hänsyn till det hastigt sjunkande antalet äldre äktenskap delar jag kommitténs uppfattning att det inte finns något praktiskt behov av atl behålla särtegler för dessa äktenskap.

1 8 8 KP anges två fall då särbestämmelser om konkurs i annan lag skall tillämpas. Det ena fallet avser de i lagen (1901:39 s. 1) angående ersättning fill följd av olycksfall i arbete meddelade föreskrifterna om utdelning för fordran pä livränta i arbetsgivares konkurs, i den män dessa föreskrifter pä grund av bestämmelse i lagen (1916:235) om försäkring för olycksfall i arbeie fortfarande skall gälla. 1916 års lag har ersatts av nya lagar, senast lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring. Särtegleringen i KP saknar numera betydelse, Nägon motsvarighet till den behövs alltså inle.

Del andra fallet som avses i 8 8 KP gäller bestämmelserna i lagen (1917:257) om försäkringsrörelse om särskild administration i vissa fall då ett försäkringsbolag gäll i konkurs. I sak motsvarande bestämmelser finns numera i försäkringsrörelselagen (1982:713). Enligt 1 kap. 6 8 förslaget till konkurslag skall avvikande bestämmelser i andra lagar tillämpas i stället för konkurslagens bestämmelser. Det behövs därför inte heller nägon motsvarighet fill den nu aktuella bestämmelsen i 8 8 KP.

19 8 KP erinras bl.a. om de särbestämmelser som finns för fall då bankaktiebolag, sparbanker och vissa centralkassor för jordbrukskredit kommer i konkurs. I 9 kap. 5 8 (jfr 7 kap. 13 8) förslaget lill konkurslag finns del bestämmelser om bl.a. bevakningsfrihet för insätlare i sådana bankers och kassors konkurs. På grund härav förordar jag atl lagen (1956:217) om vissa kreditinrättningars konkurs upphävs. Särbestämmelser finns också i lagen (1955:183) om bankrörelse, lagen (1955:416) om sparbanker och lagen (1956:216) om jordbrukskasserörelsen. Dessa bestämmelser eller snarare deras motsvarigheter i den föreslagna nya banklagstiftningen (prop. 1986/87:12) skall till följd av 1 kap. 6 8 tillämpas även i fortsättningen. Nägon motsvarighet till 9 8 KP behövs alltså inte.

Vad härefter gäller övergångsbestämmelser fill ändringar i KL kommer dessa att behälla sin giltighet i den mån de endast är avsedda att reglera övergången från äldre till ny lag. Övergångsbestämmelser som inte är av den karaktären upphör däremot atl gälla, om inte annal sägs. Beträffande sädana bestämmelser kan anmärkas följande.

Bestämmelsen i punkt 3 sjätte stycket övergångsbestämmelserna lill
lagen (1975:244) om ändring i konkurslagen saknar numera aktualitet (jfr
förordningen 1975:940 om lillämpning av 198 8 konkurslagen). En motsva- 178

righet lill bestämmelsen i punkl 3 i övergångsbestämmelserna till lagen Prop. 1986/87:90 (1979:340) om ändring i konkurslagen om frislberäkning i vissa fall bör föras in i övergångsbestämmelserna lill den nya lagen.

I övergångsbestämmelserna lill lagen (1981:825) om ändring i konkurslagen finns en bestämmelse om atl en sädan skiljedom som avses i 12 8 lagen (1981:775) om införande av ulsökningsbalken under vissa förutsättningar skall godtas som stöd för behörighet atl söka gäldenären i konkurs. Del är här fräga om andra s.k. legala skiljedomar än sädana som med slöd av bestämmelse i lag har meddelats enligt lagen (1929:145) om skiljemän. Verkställighet av sådana skiljedomar har ansetts inte böra regleras i ulsökningsbalken eftersom de fåtaliga bestämmelser som föreskriver en sädan skiljedom så småningom torde komma att mönstras ut (prop. 1980/81:84 s. 128). 1 enlighet härmed har frågan om behörighet all söka gäldenären i konkurs med slöd av en sädan skiljedom ansetts böra regleras i en övergångsbestämmelse lill nämnda konkurslagsändring. 1 överensstämmelse med den reglering som nu gäller enligt 11 8 KL innehåller mitt förslag till ny konkurslag inte nägon bestämmelse om att sädana skiljedomar skall godtas som slöd för behörighet att söka gäldenären i konkurs (jfr 2 kap. 6 8 andra slyckel). Saken bör i stället regleras genom en övergångsbestämmelse lill den nya konkurslagen.

Beträffande de övergångsbestämmelser som i övrigt behövs fär jag hänvisa till specialmoliveringen.

2.15 Följdändringar i andra lagar

Förslaget till ny konkurslag medför behov av följdändringar i ell stort antal lagar och andra författningar. Konkurslagskommitlén föreslår alt inte bara konkurslagen närstående lagar ulan jämväl lagstiftningen i övrigl bringas i överensstämmelse med den nya konkurslagen. Enligt kommittén bör dock ändringar inle vidtas i författningar i de fall som ändringen måste anses vara mer eller mindre onödig. Sålunda föreslår kommittén inle några ändringar i äldre giflermälsbalken, lagen (1898:64 s. 10) om boskillnad, lagen (1981:775) om införande av ulsökningsbalken eller i lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område. I denna senare lag åsyftas nämligen med konkursdomare inte svenska förhållanden.

De av konkurslagskommitlén angivna riktlinjerna för följdändringar har lämnats utan erinran av remissinstanserna. Vid utarbetandet av mina förslag till följdändringar har också kommitténs förslag följts i allt väsentligt.

Kommittén har lagt fram förslag lill ändringar i bl.a. lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs. Lönegaranliutredningen (A 1982:04) har i ell delbetänkande (SOU 1986:9) Ny lönegaranlilag lagt fram förslag lill en ny sådan lag. Betänkandet har remissbehandlats och förslaget övervägs för närvarande i arbetsmarknadsdepartementet. Efler samråd med chefen för arbetsmarknadsdepartementet avstår jag från all nu lägga fram några ändringsförslag med anledning av den nya konkurslagen.

Kommittén har vidare lagt fram förslag till ändring i lagen (1974:8) om
rättegången i tvistemål om mindre värden. Regeringen har nyligen över- 179

lämnat en lagrådsremiss med förslag lill ändringar i RB. 1 del sammanhang- Prop. 1986/87:90 et föreslås att den nämnda lagen skall upphöra atl gälla. Jag avstår därför från all nu lägga fram något ändringsförslag som rör den lagen.

Jag har tidigare (avsnitt 2.12) redovisat mina skäl för att föreslå all förmånsrätt för revisorers m.fl. arvoden införs. Delta föranleder atl förmänsrättslagen (1970:979) föreslås ändrad pä ytterligare en punkl utöver den som kommittén föreslår. Av skäl som framgår av avsnitt 2.4.1 föreslär jag ocksä atl del införs en ny paragraf i sekretesslagen (1980:100). Jag föreslär vidare en ändring i passlagen (1978:302). Som framgått av vad jag tidigare har anfört (avsnitt 2.13) lägger jag ocksä fram förslag om ändringar i lagen (1972:180) om avrundning av vissa fordringar lill hell krontal, m. m.

Kungörelsebeslämmelsen i vattenlagen (1983:291) har givit upphov till problem, likartade dem som gällt för konkurslagens kungörelsebestämmelse. Jag föreslår därför alt 13 kap. 22 8 iredje stycket vattenlagen justeras enligt samma princip som jag föreslagit beträffande konkurslagen.

Stockholms lingsräii föreslår atl 12 kap. 71 8 jordabalken ändras så alt hyrestvisler som uppkommer i samband med konkurser, i likhet med vad som gäller för arbetstvister, kan handläggas i konkursen. Enligt tingsrätten brukar dessa hyrestvisler, trots atl de rätteligen borde handläggas vid fastighetsdomstol, vid tingsrätten handläggas enligt KL. Denna praxis bör enligt tingsrätten ges stöd i lag.

Rättegångsulredningen (Ju 1977:06) har enligt sina direktiv (Dir 1977:10) i uppgift bl.a. all föreslå åtgärder för att komma till rätta med de olägenheter som uppslår till följd av den strikta kompeiensuppdelningen mellan olika domstolar i närbesläktade mål, t.ex. mål vid allmän domstol och fastighetsdomstol. Enligt vad jag har inhämtat pågår arbetet med bl.a. denna uppgift för närvarande. Mol denna bakgrund finner jag det inte lämpligt alt nu föreslå en separat lösning för just hyrestvisler som uppkommer i samband med konkurs. Saken kan emellertid las upp på nytt när resultatet av rätlegångsulredningens arbeie pä denna punkl föreligger.

Som framgått av del tidigare anförda föreslär jag all lagen (1956:217) om vissa kreditinrättningars konkurs upphävs och all de regler som alltjämt har aktualitet flyttas till den nya konkurslagen eller till förordningen. De av kommittén föreslagna ändringarna i 1956 års lag saknar därför motsvarighet i mitt förslag.

Eftersom kommitténs förslag all befria del allmänna från skyldighet atl bevaka krav på skaller och avgifter saknar motsvarighet i mitt förslag lill ny konkurslag blir en av kommittén föreslagen ändring i lagen (1982:188) om preskription av skallefordringar m.m. obehövlig. Jag föreslär därför ingen ändring i den lagen.

Den nya konkurslagen medför också behov av följdändringar i en mängd förordningar, kungörelser m.m. 1 samband med att den nya konkursförordningen läggs fram avser jag atl förelägga regeringen de följdändringar som erfordras i dessa övriga författningar. De lämnas således ät sidan i detta sammanhang.

180

3 Upprättade lagförslag Prop. 1986/87:90

I enlighet med vad jag nu har anfört har det inom juslitiedepartemenlel upprättats förslag lill

1. konkurslag,

2. lag om ändring i ackordslagen (1970:847),

3. lag om ändring i lagen (1934:67) med bestämmelser om konkurs, som omfattar egendom i Danmark, Finland, Island eller Norge,

4. lag om ändring i lagen (1934:68) om verkan av konkurs, som inträffat i Danmark, Finland, Island eller Norge,

5. lag om ändring i lagen (1981:6) om konkurs som omfattar egendom i annat nordiskt land,

6. lag om ändring i lagen (1981:7) om verkan av konkurs som inträffat i annat nordiskt land,

7. lag om ändring i äktenskapsbalken,

8. lag om ändring i jordabalken,

9. lagom ändring i vattenlagen (1983:291),

10. lag om ändring i rättegångsbalken,

11. lag om ändring i rätlshjälpslagen (1972:429),

12. lag om ändring i lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister,

13. lag om ändring i ulsökningsbalken,

14. lag om ändring i lagen (1955:227) om inskrivning av rätt till luftfartyg,

15. lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385),

16. lag om ändring i lagen (1987:000) om ekonomiska föreningar,

17. lag om ändring i bankrörelselagen (1987:000),

18. lag om ändring i bankakliebolagslagen (1987:000),

19. lag om ändring i sparbankslagen (1987:000),

20. lag om ändring i föreningsbankslagen (1987:000),

21. lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713),

22. lag om ändring i lagen (1972:262) om understödsföreningar,

23. lag om ändring i lagen (1854:50 s. I) om handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva,

24. lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal,

25. lag om ändring i lagen (1966:742) om hotell- och pensionatrörelse,

26. lag om ändring i förmånsrätlslagen (1970:979),

27. lag om ändring i lagen (1970:980) om retentionsrätt för fordran hos holellgäst,

28. lag om ändring i lagen (1972:180) om avrundning av vissa fordringar till helt krontal, m.m.,

29. lag om ändring i handelsregislerlagen (1974:157),

30. lag om ändring i passlagen (1978:302),

31. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),

32. lag om ändring i lagen (1984:81) om fastighetsmäklare.
Lagrådei har granskat lagförslagen 1,2, II, 26, 30 och 31.

181

4 Specialmotivering Prop. 1986/87:90

4.1 Förslaget till ny konkurslag

Konkurslagskommitténs förslag till ny konkurslag vilar pä i huvudsak samma principer som den nu gällande konkurslagen. Den kronologiska framställningsmetoden, dvs. alt lagen i största möjliga utsträckning fids-mässigt följer den praktiska handläggningen av en konkurs, har behållits. Även kapitelindelningen följer i stort sett KL:s kapiteiindelning. 1 KLförslagel har emellertid antalet kapitel utökats och vissa regler med sakligt samband har samlats i nya särskilda kapitel, l.ex. reglerna om konkurskostnader och om handläggningen hos rätlen. Vidare är KLförslagel indelat i avdelningar. Avdelningsindelningen anknyter främst till skillnaderna mellan stor och mindre konkurs.

Med det enhetliga konkursförfarande som jag nu föreslår blir en avdelningsindelning inle lika naturlig. Då en sådan indelning knappast heller skulle öka läsbarheten, har den inle lagils upp i mitt förslag.

Den av kommittén föreslagna kapilelindelningen har med etl undanlag följts. Jag bortser här från atl 14 kap. KLförslagel, vilket innehåller särskilda bestämmelser om mindre konkurs, saknar motsvarighet i mitt förslag. Detsamma gäller 18 kap. KLförslagel, som behandlar näringsförbud efter särskild prövning. Undanlaget i övrigl från kommilléförslagels kapitelindelning gäller reglerna om avskrivning av konkurs.

Reglerna om avskrivning av konkurs återfinns i såväl KL som i KLförslagel på flera olika ställen. Olika regler gäller för avskrivning av ordinär konkurs pä grund av otillräckliga tillgångar och för mindre konkurs. Reglerna om avskrivning av ordinär konkurs kan också sägas vara ofullständiga, eftersom del saknas föreskrifter om hur del skall förfaras med eventuellt återstående tillgångar efler avskrivningsbeslutei. Ofta saknar också bestämmelserna om avskrivning av konkurs elt naturligt samband med de regler i anslutning till vilka de har placerats. Sålunda har exempelvis reglerna om avskrivning av ordinär konkurs pä grund av ofillräckliga tillgångar placerats i utdelningskapitlel.

Reglerna om avskrivning av konkurs - särskilt då i fräga om mindre konkurs — torde vara några av de mest tillämpade reglerna i konkurslagen. Del är därför naturligt atl de ges en mer framträdande placering. Dessa skäl talar enligt min mening för atl avskrivningsreglerna samlas i etl särskilt kapitel och därvid görs mer enhetliga och fullständiga. I mitt förslag har reglerna placerats i ell nytt kapitel (10 kap.) omedelbart före utdelningskapitlel.

4.1.1 I kap. Inledande bestämmelser

I I kap. har intagits vissa grundläggande bestämmelser om konkurs. 1 / kap.
enlighet med vad som föreslagils under remissbehandlingen inleds kapitlet
med en allmänt hällen definition av begreppet konkurs (1 8). I paragrafen
anges också hell allmänt vad som förslås med begreppet konkursbo. Föl
jande paragraf behandlar den allmänna konkursgrunden (2 8), Härefter 182

följer de grundläggande reglerna om förvaltning öch tillsyn (3 8). Att etl Prop. 1986/87:90 konkursbo kan försättas i konkurs framgår av 4 §. I 5 § har intagits bestäm- / kap. melser om tillämpningen av regler om panträtt i fast resp. lös egendom. Kapitlet avslutas med en bestämmelse (6 8) om hur en avvikande regel i en annan lag förhåller sig lill reglerna i konkurslagen.

Två av paragraferna i 1 kap. KLförslagel saknar motsvarighet i mitt förslag. I den ena (1 kap. 2 8) anges de tvä formerna för handläggning av konkurs. Med del enhetliga konkursförfarande som jag här förordar kan dessa regler slopas. De ersätts dock i viss män av 9 kap. I 8, vari förutsättningarna för beslut om alt anordna elt bevakningsförfarande anges. Vidare sägs i I kap. 6 8 KLförslagel att staten, kommun och landstingskommun skall jämställas med borgenär som bevakat fordran i konkursen om den ifrågavarande fordringen omfattas av den av kommittén föreslagna bevakningsfriheten. Jag har i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6.1) redovisat mina skäl för all inte ta upp en regel om bevakningsfrihei för skalle- och avgiftsfordringar i mitt förslag.

1 §

Genom konkurs lar en gäldenärs samtliga borgenärer i ell sammanhang tvångsvis i anspråk gäldenärens samlade tillgångar för betalning av sina fordringar. Under konkurs omhändertas tillgängarna för borgenärernas räkning av konkursboet.

Paragrafen saknar motsvarighet i såväl KL som KLförslagel.

Hovrätten för Nedre Nortland har ifrågasatt om inle den nya konkurslagen bör inledas med en allmän definition av begreppet konkurs. Visserligen torde konkurs vara ell välkänt begrepp för de flesta. Jag menar emellertid ändå all del i en lag av denna omfattning bör finnas en definition av del grundläggande begreppet konkurs, även om denna definition med nödvändighet måste vara allmänt hållen. Paragrafens utformning överensstämmer med lagrådets förslag.

I paragrafens första mening har i enlighet härmed angetts vad som frän principiella synpunkter kännetecknar konkurs. Utmärkande för konkurs, till skillnad från utmätning, är all det är gäldenärens samtliga fillgängar som las i anspråk för betalning sä långt möjligl av skulderna. Konkurs skiljer sig frän utmätning även därigenom att betalningen i princip skall avse samtliga skulder som finns vid en viss lidpunkt.

På motsvarande säll anges vad begreppet konkursbo rent allmänt betyder. Den definition som innefattas i andra meningen är emellertid inte heltäckande. Begreppet konkursbo kan ha delvis olika betydelser beroende på i vilket sammanhang del används. Del kan sålunda betyda den förmögenhetsmassa som skall användas för betalning till borgenärerna (se t.ex. 3 kap. 3 8) men ocksä del speciella rättssubjekt som konkursboet ulgör och som kan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter (t.ex. 3 kap. 9 8).

Allmänna bestämmelser om handläggningen av konkursärenden har la
gils upp i 16 kap. 183

Paragrafen har utformats enligt förslag av lagrådei. Som lagrådet har Prop. 1986/87:90 anfört kan definitionerna i paragrafen inte i sig läggas till grund för all lösa / kap. rättsliga problem.

2§

En gäldenär som är på obestånd skall efler egen eller en borgenärs ansökan försältas i konkurs, om inte annat är föreskrivet.

Med obestånd (insolvens) avses atl gäldenären inle kan rätteligen beiala sina skulder och atl denna oförmåga inle är endast tillfällig.

Paragrafen överensstämmer i sak med 1 kap. I 8 KLförslagel och 1 8 KL.

I 6 § av förevarande kapitel anges att om del i någon annan lag har meddelats någon bestämmelse som avviker frän konkurslagen, den bestämmelsen gäller framför konkurslagen. Med hänsyn till den bestämmelsen har kommittén föreslagit all första styckel av förevarande 2 8 avslutas med en reservation för konkurshinder som kan följa av "denna lag". En remissinstans har påpekat att konkurshinder inle följer av andra bestämmelser i KLförslagel än 2 kap. 10 8, varför del i tydlighetens intresse uttryckligen bör hänvisas till denna paragraf.

Bestämmelser om konkurshinder har även i mitt förslag tagits upp i 2 kap. 10 8. Därutöver kan konkurshinder följa av bl.a. 9 och 13 §8 ackordslagen (1970:847) och lagen (1940:300) angående förordnande om anstånd med betalning av gäld (moralorielagen). Dessutom kan del förhållandet alt gäldenären försatts i konkurs i annal nordiskt land medföra hinder mol bifall lill en konkursansökan. Även om del med den föreslagna bestämmelsen i 1 kap. 6 8 följer all konkurshinder i andra lagar skall beaklas vid tillämpningen av 2 §, bör detta förhållande framgå även av förevarande paragraf

Enligt min mening är det tillräckligt atl i förevarande paragraf anmärka att konkurshinder kan följa av särskilda föreskrifter, vare sig dessa utgörs av bestämmelser i konkurslagen eller av andra bestämmelser. Första styckel har utformats i enlighet med det sagda.

3§

Förvaltningen av etl konkursbo handhas av en eller flera förvaltare. Förvaltningen av boet står under tillsyn av en tillsynsmyndighet.

Paragrafen överensstämmer i huvudsak med 1 kap. 3 8 KLförslagel. Del första stycket motsvaras av 41 § första stycket första meningen KL och det andra slyckel av 42 § första stycket KL.

Paragrafen upptar de grundläggande reglerna om konkursförvallningen och tillsynen däröver. För närvarande gäller att i mindre konkurs endast en förvaltare kan utses. I det enhetliga konkursförfarandel kan flera förvaltare utses även om någol bevakningsförfarande inte anordnas. 1 7 kap. 2 8 anges närmare under vilka omständigheter flera förvaltare kan utses.

Enligt 21 kap. I § ärvdabalken i dess lydelse före den 1 juli 1981 svarade
dödsbodelägarna personligen för de skulder efler den avlidne som de 184

kände fill vid bouppteckningens förrättande. Delägarna kunde emellertid Prop. 1986/87:90 befria sig frän detta ansvar genom atl avträda boet till förvaltning av / kap. boutredningsman eller till konkurs. Liknande regler fanns för den situationen all en skuld blev känd efter bouppteckningen. Denna reglering har samband med föreskriften i 185 a 8 andra stycket KL att förvaltare i dödsbofallen skall utses endast om bouppteckning enligt 20 kap. ärvdabalken inle har upprättats eller annars särskilda skäl föreligger. Syftet med en konkursansökan i dessa fall var ofta all dödsbodelägarna önskade befria sig från det personliga betalningsansvaret. Någon egentlig konkursutredning behövdes dä inte (prop. 1978/79:105 s. 221).

Eftersom principen om dödsbodelägarnas personliga ansvar för den dödes skulder numera har övergetts (prop. 1980/81:48, SFS 1981:359), saknas det anledning för delägarna att försätta dödsboet i konkurs enbart för att undvika ansvaret för skulderna. Därmed saknas det, som kommittén har påpekat, skäl för all behålla särregleringen för dessa fall.

Närmare bestämmelser om förvaltningen av konkursboet och tillsynen däröver finns i 7 kap.

Etl konkursbo som är pä obestånd kan försättas i konkurs. Vad som är föreskrivet i denna lag om gäldenär skall i sädana fall gälla konkursboet.

Paragrafen överensstämmer med 1 kap. 4 § KLförslagel och 193 8 KL.

Med panträtt i fast egendom jämställs vid tillämpningen av denna lag annan särskild förmånsrätt som gäller i egendomen och inte grundas pä utmätning eller betalningssäkring.

Vad som sägs om borgenär med handpanträtt i lös egendom tillämpas också i fråga om borgenär med rätt atl hålla kvar lös egendom till säkerhet för fordran (retentionsrätt).

Paragrafen överensstämmer med 1 kap. 5 8 KLförslagel och motsvarar i sak 195 8 KL.

Med uttrycket handpanträtt avses delsamma som 14 8 2 förmänsrättslagen (1970:979). Det innebär atl även panträtt i lös egendom som pä grund av egendomens beskaffenhet stiftas ulan tradition inbegrips. Som exempel kan nämnas panträtt i muntlig fordran efter denuntialion. Vidare inbegrips såväl konventionell handpanträtt, dvs. panträtt som grundas pä avtal, och legal handpanträtt, dvs. sådan panträtt som uppkommit direkt på grund av bestämmelser i lag (t.ex. 6, 31, 32, 36 och 75 88 kommissionslagen 1914:45). Även termen retentionsrätt har samma betydelse som 14 8 2 förmånsrätlslagen, dvs. en rätt all kvarhälla lös egendom lill säkerhet för fordran.

Atl bestämmelserna i bl.a. konkurslagen angående fast egendom och
rättighet däri också tillämpas i fråga om tomträtt följer av 13 kap. 26 8
jordabalken. 185

Hovrätten för Nedre Norrland har ifrågasatt om paragrafen försvarar sin Prop. 1986/87:90 plats i I kap. Nägon helt invändningsfri placering av paragrafen går knap- I kap. pasl atl finna. Jag anser all del med hänsyn till bestämmelsernas allmänna karaktär är försvarbart atl behålla den av kommittén föreslagna placeringen.

Om del i någon annan lag har meddelats någon bestämmelse som avviker från denna lag, gäller den bestämmelsen.

Angående tillämpligheten av rältegångsbalken ges bestämmelser i del följande.

Paragrafen saknar motsvarighet i KL. Det första stycket överensstämmer med 1 kap. 7 8 KLförslagel.

Av allmänna principer för lagtolkning följer att speciallagstiftning normalt tar över allmän lagstiftning, varför den föreslagna bestämmelsen i första stycket från formell synpunkt knappast är nödvändig. Jag anser dock all bestämmelsen fyller elt behov eftersom den klargör elt förhållande som inle stär klart för den oinilierade. Kommittén har i belänkandet (s. 256) angett ett antal bestämmelser som för vissa fall avviker frän konkurslagen och som alltså skall gälla i stället för denna. Jag fär här hänvisa till betänkandet. Angående konkurshinder hänvisar jag också lill specialmoliveringen till 2 8 i detta kapitel.

Den nya konkurslagen innehåller vissa delvis nya regler om handläggningen. En nyhet som redan berörts är atl konkursdomarinstitulionen har slopats och ersatts av rätlen som sädan. Vidare föresläs att åtskilliga av de frågor som i dag handläggs av rätten som vanligt tvistemål skall handläggas inom ramen för konkursärendel. Delta gäller l.ex. prövningen av en borgenärs konkursansökan som inte har medgelis av gäldenären, av tvisfiga fordringar i konkurs och av förvaltares arvodesanspråk. Av 16 kap. 2 8 framgår atl rättegångsbalkens (RB) bestämmelser om handläggningen av tvistemål i lillämpliga delar gäller vid rättens handläggning av konkursärenden. Angående den närmare regleringen av dessa frågor hänvisas i första hand till specialmoliveringen i anslutning till rubriken till 16 kap. saml till 16 kap. 1-3 88.

På förslag av lagrådei har jag som ett andra styckel tagit upp en bestämmelse som klargör att första styckel inte har avseende pä företrädesförhäl-landel i vad avser konkurslagen och RB. Frågan i vad män RB är tillämplig i konkursärenden regleras i särskilda bestämmelser i del följande, främst i 16 kap.

4.1.2 2 kap. Konkursansökan och konkursbesiut m.m.

Kapitlet innehåller bestämmelser som huvudsakligen rör inledande av 2 kap.
konkurs. Bestämmelserna motsvarar i slorl sett 2-19 88 KL. Dessa be
stämmelser omarbetades i grunden vid 1975 års konkursreform. Beträffan
de motiven kan jag därför i huvudsak hänvisa till prop. 1975:6. 186

Som framgått av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4) föreslås nu atl Prop. 1986/87:90 konkursdomarinstitulionen avskaffas. Delta medför behov av att finna nya 2 kap. rutiner för handläggningen av en tvistig konkursansökan.

Handläggningen tillgår i dag på följande sätt. En ansökan av en borgenär om atl gäldenären skall försällas i konkurs görs hos konkursdomaren. Denne delger gäldenären etl föreläggande all svara pä ansökningen. Om gäldenären inle då medger bifall till ansökningen, hänskjuls denna till rättens prövning. Konkursdomaren kallar parterna lill en förhandling inför rätten varvid ansökningen slutligt prövas. Kallelsen lill förhandlingen skall delges gäldenären. Uteblir borgenären frän förhandlingen skall målet avskrivas, om inle gäldenären medger bifall till ansökningen. Gäldenärens utevaro utgör inle någol hinder mol all målet avgörs.

Det nu gällande förfarandet för prövning av tvisfiga konkursansökningar har kritiserats för all vara alltför omständligt. Tilllagande svårigheter all få mindre nogräknade gäldenärer delgivna har understött kritiken. Delgiv-ningssvårighelerna ger sig främst lill känna vid försök att delge kallelsen till förhandlingen inför rätlen. Del påslås att gäldenären vid del här laget vet vad det är fräga om och därför kan ha ell intresse av alt undgå delgivningsförsök.

Eftersom handläggningen av en konkursansökan framdeles kommer atl äga rum endast vid rälien blir del inle aktuellt med nägon form av hänskju-tande av en tvistig konkursansökan. Konkurslagskommitlén har övervägt olika alternativa lösningar. Kommittén har stannat för atl föreslå ett syslem som enligt kommittén i praktiken redan tillämpas på sina håll i landet och som bygger pä all man slår samman föreläggandel för gäldenären att svara på en konkursansökan med en kallelse till en förhandling inför rätten. Antalet delgivningslillfällen kan därmed minskas lill etl och proceduren förenklas. En olägenhet som är förenad med systemet är att rätten alltid måste sälta ut varje konkursansökan av borgenär lill förhandling trots atl denna i många fall senare måste ställas in om gäldenären medger ansökningen.

Kommitténs förslag till ny handläggningsordning har av de remissinstanser som har uttalat sig i denna fråga fäll ell odelat positivt mottagande. Kommilléförslaget har också lagts lill grund för utformningen av mitt förslag.

I förhällande till 2 kap. KLförslagel medför det enhetliga konkursförfarandet vissa ändringar av bl.a. reglerna som rör åtgärder vid konkurs (2 kap. 23-25 88 KLförslagel). Vidare har reglerna om förfarandet när högre rält beslutar om ändrad handläggningsform (2 kap. 26 § KLförslagel) av naturliga skäl fält utgå.

En fråga som inte har behandlats av kommittén är frågan om ersäiining
för räiiegångskosinader som en part har haft i samband med en konkurs
ansökan. KL upptar inga särskilda regler om detta, men del anses i praxis
att 18 kap. RB bör tillämpas analogt. I 10 8 förmänsrättslagen (1970:979)
sägs bl.a. att en borgenärs kostnader för gäldenärens försällande i konkurs
åtnjuter den förmånsrätt som följer av den paragrafen. Det får antas atl en
borgenär inle är skyldig all framställa anspråk på kostnadsersättning i
konkursansökningsmålel för all vara berättigad lill förmånsrätt (jfr dock 187

vad lagrådei har anfört i sitt yttrande i anslutning fill 2 kap. 23 8). En Prop. 1986/87:90 borgenär kan ju ha kostnader för försättandet i konkurs även om gälde- 2 kap. nären omedelbart medger ansökningen och handläggningen av kostnadsfrågan bör inle fä fördröja etl konkursbeslut. Det är emellertid osäkert om rättens prövning av en borgenärs kostnadsanspråk är bindande för förvaltaren eller om denne senare kan framställa anmärkning mot anspråket. Del torde också råda viss osäkerhet om huruvida borgenären är skyldig alt bevaka sin fordran pä sådan fastställd kostnadsersättning. I avsaknad av särskilda regler därom torde en sådan skyldighet åvila borgenären.

För egen del anser jag del önskvärt all del i konkurslagen förs in bestämmelser om parternas ansvar för kostnader i samband med konkurs-ansökningsförfarandel. Bestämmelser om detta har tagits upp i 23 8 i förevarande kapitel.

Det kan inte anses lämpligt alt ålägga en borgenär skyldighet all framställa sitt krav pä kostnadsersättning innan rätten avgör en konkursansökan. Borgenären saknar möjlighet alt bedöma när ansökningen kan komma atl avgöras och del skulle medföra onödig försening all ålägga rälien skyldighet att bereda borgenären tillfälle all inkomma med sill kostnadsyrkande. I delta avseende passar således inte bestämmelserna i 18 kap. 14 8 RB. Om däremot konkursansökningen ogillas bör gäldenären, om han begär ersättning för sina kostnader, vara skyldig alt i enlighet med 18 kap. 14 8 RB framställa sina anspråk innan handläggningen avslutas. Undantag frän reglerna i 18 kap. 14 8 RB bör därför göras endast såvitt avser borgenärs anspråk pä ersättning.

Konkursansökan m.m. 1 §

Ansökan om konkurs görs skriftligen hos den tingsrätt där gäldenären bör svara i tvistemål som angår betalningsskyldighet i allmänhet. Ansökningshandlingen skall vara egenhändigt undertecknad av sökanden eller sökandens ombud.

Sökanden skall ange och styrka de omständigheter som gör rätten behörig, om de inte är kända.

En ansökan skall avvisas, om del inte av den framgår vilken tingsrätt som är behörig och sökanden inte följer etl föreläggande alt avhjälpa bristen.

Paragrafen överensstämmer i sak med 2 kap. 1 § KLförslagel och 6 8 KL.

1 förhällande lill KL har de ändringar vidtagits som betingas av atl konkursdomarinsiilutionen avskaffas.

All ansökningshandlingen skall vara egenhändigt undertecknad av sökanden eller dennes ombud är närmast självklart. Även om man tolknings-vis kan komma fram till att etl sådant krav gäller utan uttrycklig reglering, delar jag kommitténs uppfattning att kravel bör framgå direkt av lagen. En bestämmelse i ämnet har förts in i första stycket andra meningen.

Enligt Stockholms tingsrätt bör forumfrågan övervägas ytterligare i det fortsatta lagstiftningsarbetet. Del kan enligt tingsrätten sättas i fråga om

den generella hänvisningen lill RB:s forumregler i mål om belalningsskyl- Prop. 1986/87:90

dighel alltid är ändamålsenlig. Dessa forumregler kan enligt fingsrätten 2 kap.

medföra alt en konkursansökan måste las upp och prövas även i fall som

avses i 10 kap. 3 och 4 88 RB. Detta kan leda lill alt lingsräiten nödgas

handlägga en konkurs där varken gäldenären själv (3 och 4 88) eller nägon

honom tillhörig egendom (4 8) finns här i riket. Detta anser tingsrätten vara

en föga meningsfull uppgift.

Den fråga som lingsräiten har tagit upp rör närmast förutsättningarna för atl svensk domstol över huvud taget skall vara behörig att pröva en konkursansökan beträffande nägon som saknar hemvist här i riket. Indirekt har dock regleringen av forum betydelse även för den frågan.

Självfallet kan en konkursansökan mot den som har forum i landet endast med slöd av 10 kap. 3 eller 4 8 RB mänga gånger vara meningslös. Som tingsrätten själv har påpekat finns det emellertid skäl som talar för atl elt konkursförfarande ändå bör kunna anordnas här i landet i sädana fall. En konkurs kan vara nödvändig för alt återvinning skall kunna ske (jfr NJA 1980 s. 340) saml för att löneborgenärers intressen skall kunna tillgodoses genom ianspräktagande av lönegarantin. Dessutom kan näringsförbud under vissa förutsättningar åläggas den som är i konkurs (2 8 lagen, 1986:436, om näringsförbud).

De praktiska nackdelar som den nuvarande ordningen kan medföra torde aktualiseras endast undantagsvis. Det får som regel förutsättas all en borgenär inle lägger ned kostnader pä atl söka fä en gäldenär som saknar hemvist i Sverige försatt i konkurs här annal än när detta fyller nägon praktisk funktion. Jag anser därför inte all det på de skäl som tingsrällen har anfört finns anledning lill någon överarbetning av forumreglerna.

I fräga om ansökningens innehåll gäller bl.a. reglerna i 33 kap. RB angående skyldighet atl lämna uppgifter av betydelse för delgivning (jfr 16 kap. 2 8 första styckel).

Har en konkursansökan gjorts hos en tingsrätt som inle är behörig, skall rätten genast sända handlingarna i ärendet till den tingsrätt som enligt vad dessa visar är behörig och underrätta sökanden. Ansökan skall anses gjord, när ansökningshandlingen kom in till den förra tingsrätten.

Paragrafen överensstämmer i sak med 2 kap. 2 8 KLförslagel och 7 8 KL.

3§

Görs ansökningen av gäldenären, bör till ansökningshandlingen bifogas en av gäldenären underskriven förteckning över boets tillgångar och skulder med uppgift om varie borgenärs namn och postadress samt om de böcker och andra handlingar som rör boet.

Ansöker elt dödsbo eller en dödsbodelägare om all boet skall försättas i
konkurs, skall lill ansökningshandlingen bifogas bouppteckningen efler
den döde eller, om inregistrering har skett, uppgift om dagen därför. Har 189

inte bouppteckning förrättats, skall uppgift om varje delägares namn och Prop. 1986/87:90
postadress lämnas. 2 kap

Paragrafen stämmer i sak överens med 2 kap. 3 8 KLförslagel och 8 § KL, frånsett all i milt förslag kravet på atl förteckningen skall ges in i två exemplar har slopats.

Anledning för ell dödsbo eller en dödsbodelägare alt ansöka om atl dödsboet skall försättas i konkurs kan vara att gäldenären har företagit rättshandlingar som är älervinningsbara. Atl även en enskild delägare kan vara taleberättigad följer av 18 kap. 1 a 8 ärvdabalken.

Görs ansökningen av en borgenär, skall han vid ansökningen lämna uppgift om sin fordran och de omständigheter i övrigl pä vilka han grundar yrkandet. Han skall även i original eller kopia bifoga de handlingar som han vill åberopa. Ansökningshandlingen och de handlingar som har bifogats denna skall ges in i tvä exemplar.

Paragrafen överensstämmer med 2 kap. 4 8 KLförslagel och 9 8 KL.

En ansökan skall avvisas, om den i de avseenden som avses i 3 eller 4 8 eller i övrigt är så bristfällig atl den inte kan läggas till grund för prövning i sak och sökanden inle följer elt föreläggande att avhjälpa brislen.

Paragrafen stämmer i sak överens med 2 kap. 5 § KLförslagel. Den motsvarar 10 § KL med det tillägget att det uttryckligen anges atl ansökningen fär avvisas bara om bristerna är sådana att ansökningen inle kan läggas till grund för prövning i sak.

Om sökanden eller dennes ombud trots etl föreläggande därom inte förser ansökningshandlingen med underskrift, bör ansökningen avvisas.

Har en borgenärs fordran fastställts av domstol eller har en domstol enligt lagsökningslagen (1946:808) meddelat bevis alt utmätning för en fordran fär äga rum, skall detta godtas som slöd för behörighet atl begära gäldenären i konkurs, även om avgörandet inle har vunnit laga kraft. Detta gäller dock inte, om en domstol har förordnat all avgörandet inte får verkställas.

En fordran som har fastställts genom skiljedom skall också godtas, om skiljedomen får verkställas enligt 3 kap. 15 eller 16 8 ulsökningsbalken och en domstol inle har meddelat ell sådant förordnande som avses i 18 8 i samma kapitel.

1 andra fall än de som avses i första och andra styckena skall borgenären styrka sin behörighet att begära gäldenären i konkurs.

Paragrafen överensstämmer med 2 kap. 6 8 KLförslagel och 11 § KL.
Har verkställighet av skiljedomen inte sökts skall rätten bedöma huruvi- 190

da hinder mot verkställighet av skiljedomen föreligger. Har kronofogde- Prop. 1986/87:90 myndigheten prövat saken och funnit all hinder mol verkställighet inte 2 kap. möter kan vad som har förekommit i verkställighelsmålel åberopas i konkursärendet, men rätten är inte bunden av kronofogdemyndighetens beslut (prop. 1980/81:84 s. 207).

1118 andra stycket KL, som motsvarar tredje stycket i förslaget, sägs för närvarande alt borgenären i övriga fall skall styrka fordringen. Detta uttryck syftar enbart pä borgenärens behörighet atl söka gäldenären i konkurs, dvs. atl han har en fordran mol gäldenären. Uttrycket kan emellertid felaktigt föranleda den uppfattningen alt de exekutionstitlar som anges i förslagels första och andra stycken också alltid skall läggas till grund för insolvensprövningen (jfr NJA 1981 s. 395). För att klargöra att så inte är fallet sägs i den nu förevarande paragrafens tredje stycke att borgenären i andra fall än som avses i första och andra styckena skall styrka sin behörighet atl söka gäldenären i konkurs.

Bevisning om obeslånd

En uppgift av gäldenären att han är insolvent skall godtas, om del inte finns särskilda skäl att inte göra det.

Paragrafen stämmer överens med 2 kap, 7 8 KLförslagel och 2 8 KL,

Om inle annat visas, anses en gäldenär vara insolvent, när det vid verkställighet enligt 4 kap, ulsökningsbalken inom de senaste sex månaderna före konkursansökningen har framgått all han saknat tillgångar lill full betalning av ulmätningsfordringen. Delsamma gäller, om gäldenären har förklarat sig ställa in sina betalningar.

Paragrafen motsvaras av 2 kap. 8 8 KLförslagel och 3 8 KL.

1 förhällande lill 3 8 kL har i enlighet med KLförslagel gjorts den ändringen atl ordet "utmätning" ersatts med "verkställighet enligt 4 kap. ulsökningsbalken". Enligt 4 kap. 9 8 i balken skall kronofogdemyndigheten i den utsträckning som påkallas av ansökningens innehåll, gäldenärens förhållanden och övriga omständigheter undersöka huruvida gäldenären har utmätningsbar egendom. För att undersöka detta kan kronofogdemyndigheten använda flera olika metoder. En ulmälningsförrätlning hos gäldenären är en metod. Förhör med gäldenären och registerforskning är andra metoder genom vilka del kan fastställas huruvida gäldenären har utmätningsbara tillgångar. Den föreslagna formuleringen ansluter bättre än den nuvarande till den ordning som sålunda gäller enligt ulsökningsbalken.

Utgångspunkten för beräkning av sexmånadersfrislen är dagen för ut
mätningen eller, om utmätning inte ägt rum, den dag dä kronofogdemyn
digheten bedömer att ytterligare undersökningar enligt 4 kap. 9 § ulsök
ningsbalken inle skall göras. Någon särskild bestämmelse om delta anser 19]

jag inte behövlig. Kronofogdemyndighetens beslut redovisas antingen i Prop. 1986/87:90 form av en underrättelse enligt 6 kap. 26 8 utsökningsförordningen (ett 2 kap. s.k. SUT-inlyg) eller, om utmätning har verkställts, i samband med älerre-dovisningen till borgenären.

Kommittén har också föreslagit att orden "befunnits sakna tillgångar till full betalning av ulmätningsfordringen" i 3 8 KL byts ut mot "befunnits helt eller delvis sakna tillgångar till betalning av utmätningsfordringen". Enligt min mening är emellertid den nuvarande ordalydelsen mer klargörande.

En gäldenär, som är eller senare än etl år före konkursansökningen har varit bokföringsskyldig enligt bokföringslagen (1976:125), skall om inle annal visas anses insolvent, om

1. gäldenären har uppmanals av en borgenär att betala klar och förfallen
skuld men underlåtit att göra detta inom en vecka och

2. borgenären begär gäldenären i konkurs inom tre veckor därefter och
skulden då ännu inte är betald.

Borgenärens uppmaning skall innehålla en upplysning om att en konkursansökan kan följa. Uppmaningen skall delges gäldenären. Delgivning enligt 12 8 delgivningslagen (1970: 428) får ske endast om det finns anledning att anta alt gäldenären har avvikit eller på annat sätt häller sig undan.

Paragrafen överensstämmer i sak med 2 kap. 9 8 KLförslagel och 4 8 KL.

Den i 4 8 KL upptagna konkursgrunden är tillämplig beträffande gäldenär som är eller har varit bokföringsskyldig. Därmed avses emellertid endast bokföringsskyldighet enhgt bokföringslagen (1976:125). Av 1 8 tredje stycket jordbruksbokföringslagen (1979:141) anses nämligen följa att det inle är möjligt all tillämpa denna konkursgrund om gäldenären är bokföringsskyldig endast enligt jordbruksbokföringslagen. KLförslagel innebär inle nägon ändring pä denna punkt.

Kronofogdemyndigheten i Kristianstads distrikt har hos justifiedeparle-mentel begärt att 4 § KL ändras så alt den kan tillämpas ocksä i de fall dä gäldenären är bokföringsskyldig enhgt jordbruksbokföringslagen. Riksskatteverket (RSV), som fillsiyrkt bifall lill framställningen, har anfört:

"Flera kronofogdemyndigheter har till RSV uppgivit att man ser del som
ett hinder, all staten inle får åberopa presumtionsgrunden för obeslånd
enligt 4 8 KL vid ansökan om konkurs mol slörre jordbrukare. RSV anser
att det i de flesta fall inte kan föreligga sä stora svårigheter att i skattein
drivningen mot jordbrukare verkställa den utredning, som kan visa om skäl
föreligger för en konkursansökan eller inte. Emellertid har utvecklingen pä
jordbrukels område lett lill bl.a. atl allt större enheter tillskapas med
omfattande affärsförhållanden. Del kan ofta iakttas att lånebilden och
säkerhetsarrangemangen p.g.a. stordrift för l.ex. mjölk- och köttproduk
tion är komplicerad. Kronofogdemyndigheten kan bli tvungen all lägga ner
ett omfattande arbeie för all få en bild av de reslförda jordbrukarnas
ekonomiska förhållanden. Antalet reslförda jordbrukare har ocksä under
senare år ökat.
Som en jämförelse kan nämnas alt ett avsevärt antal mindre aktiebolag 192

och andra näringsidkare är bokföringsskyldigä enligt bokföringslagen. Mot Prop. 1986/87:90 dessa småföretagare kan man sålunda använda förfarandet med betalnings- 2 kap uppmaning enligt 4 8 KL.

Det bör också påpekas atl förutom bokföringsskyldiga även jordbrukare kan fä förelagsinteckning i sin näringsverksamhet.

Med hänsyn till det nyss anförda saml i syfte att få till stånd den snabba handläggning, som mänga gånger är behövlig i de fall fråga om konkurs uppkommer, vill RSV tillstyrka den framställning kronofogdemyndigheten i Kristianstad ingivit till departementet."

Kronofogdemyndigheterna i Linköping och Uddevalla distrikt samt Föreningen Sveriges kronofogdar har i sina yttranden över konkurslagskommitténs slutbetänkande framfört samma begäran.

För egen del vill jag först erinra om alt den nu ifrågavarande presumtionsgrunden för obestånd ursprungligen var lillämpbar endast på köpmän. Del ansågs angeläget alt personer, som i sin förvärvsverksamhet fortlöpande ingick förbindelser, med tanke pä borgenärernas säkerhet, snabbt kunde försättas i konkurs. Denna aspekt har numera kommit i skymundan men presumtionsgrunden används ofta när staten är sökande borgenär. Fördelen med detta är atl borgenären inte behöver genomföra nägon undersökning av gäldenärens förhållanden, något som beträffande gäldenärer med omfattande verksamhet kan vara både kostsamt och tidskrävande.

För atl presumtionsgrunden i 4 8 KL skall få åberopas krävs inte all den ifrågavarande skulden har uppkommit i den bokföringspliktiga rörelsen. Enligt jordbruksbokföringslagen är varje enskild person som äger eller brukar en jordbruksfastighet skyldig all ordna sin bokföring på del säll som anges i lagen. Lagen är således tillämplig också i de fall dä personer med en helt annan yrkesinriktning äger en mindre jordbruksfastighet. Presumtionsgrunden skulle alltså kunna bli tillämplig beträffande personer, vars ekonomiska omständigheter markant avviker från företagarens, om den utvidgas till alt gälla fall då bokföringsskyldighet föreligger endast enligt jordbruksbokföringslagen.

Enligt I § andra styckel jordbruksbokföringslagen behöver lagens bestämmelser om årsbokslut inte tillämpas av näringsidkare i vars verksamhet den ärliga brutloomsätiningen understiger elt gränsvärde motsvarande 20 gånger det basbelopp som enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring gäller under den sista månaden av räkenskapsåret. Endast den enskilde jordbrukare vars bruttoomsättning för närvarande överstiger 466 000 kr. behöver alltså upprätta exempelvis resultat- och balansräkningar.

Del får antas att det är med avseende på dessa jordbrukare som olägenheterna av att inle kunna utnyttja presumtionsgrunden i 4 8 KL för en konkursansökan gör sig mest gällande. Delta talar för atl man skulle kunna införa en möjlighet att använda bokföringsskyldigheten enligt jordbruksbokföringslagen som presumtionsgrund, om man begränsar sig lill denna kategori.

Det är emellertid förenat med stora praktiska svårigheter att konstatera
huruvida en jordbrukare verkligen är skyldig alt upprätta årsbokslut enligt
bestämmelserna i jordbruksbokföringslagen. Den praktiska nyttan av en 193

bestämmelse i ämnet minskar därmed. Härtill kommer att 1980 års före-

13 Riksdagen 1986187. I saml. Nr 90

tagsskattekommitté i delbelänkandel (SOU 1984:70) Slakeimetoden före- Prop. 1986/87:90

slår bl.a. alt jordbruksbokföringslagen avskaffas och dess bestämmelser 2 kap.

tas in i en reviderad bokföringslag. Kommitténs förslag skall ses mol

bakgrund av kommitténs principförslag om ett nytt beskallningssystem för

enskilda näringsidkare. Genomförs förslagen, vilket kan beräknas ske

tidigast år 1989, kommer förutsättningarna relativt snart efter den nya

konkurslagens ikraftträdande atl avsevärt förändras.

Sammanfattningsvis anser jag därför atl det för närvarande inte föreligger tillräckligt starka skäl för atl föreslå en sädan ändring av den aktuella presumtionsgrunden för obestånd som RSV och vissa kronofogdemyndigheter har begärt.

I milt förslag har uttryckligen angetts all bestämmelserna är tillämpliga i fråga om den som varit bokföringsskyldig enligt bokföringslagen. För att klargöra alt bokföringsskyldigheten skall ha förelegat någon gång under en tidsrymd av ell år närmast före konkursansökningen har ordalydelsen dessutom jämkats någol Gfr NJA 1977 s. 467).

Konkurshinder

10 §

En borgenär har inle rält att få gäldenären försatt i konkurs, om

1. borgenären har betryggande pant eller därmed jämförlig säkerhet i
egendom som tillhör gäldenären,

2. tredje man har ställt betryggande säkerhet för borgenärens fordran och konkursansökningen strider mol villkoren för säkerhetens ställande,

3. borgenärens fordran inte är förfallen lill betalning och betryggande säkerhet erbjuds av iredje man.

Med säkerhet som har ställts eller erbjuds av tredje man avses även borgen, om borgensmannen svarar som för egen skuld.

Paragrafen stämmer överens med 2 kap. 10 8 KLförslagel och 5 § KL.

Säkerheisålgärder

11 §

Finns del sannolika skäl för bifall lill en konkursansökan och kan del med skäl befaras att gäldenären skaffar undan egendom, får rätten, om del finns särskild anledning, förordna om kvarstad pä gäldenärens egendom i avvaktan pä atl ansökningen prövas.

I fråga om en sådan säkerhetsåtgärd tillämpas vad som gäller om kvarstad för fordran som beviljas enligt 15 kap. rättegångsbalken, om inle någol annat följer av denna lag. Detta gäller dock inte bestämmelsen i 16 kap, 15 § andra stycket ulsökningsbalken.

Rätten fär medge undanlag frän beviljad kvarstad.

Paragrafen överensstämmer med 2 kap. 11 8 KLförslagel och 14 a 8 KL.

12 8

Finns det sannolika skäl för bifall till en konkursansökan och kan del med

skäl befaras att gäldenären genom att resa utomlands undandrar sig en 194