Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollel den 26 februari 1987.

På regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Sten Wickbom

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ett flertal ändringar i rättegångsbalken och andra lagar som styr förfarandet vid domstolarna. Ändringarna grundar sig i huvudsak på förslag från rättegångsutredningen (Ju 1977:06). Huvudsyftet med förslagen är att det skall bli möjligt att i högre grad än nu anpassa rättegångarna lill vad det enskilda målet kräver. Verksamheten vid framför allt de allmänna domstolarna skall därigenom kunna drivas snabbare och billigare.

För tvistemålens del föreslås till en börian att rätten fär större valfrihet än i dag mellan muntlig och skriftlig handläggning under förberedelsen. Klarare regler föreslås i fråga om rättens skyldigheter under förberedelsen. Tingsrätterna föresläs fä möjlighet att avgöra även i egentlig mening tvistiga mål pä handlingarna. Vissa uppmjukningar föresläs av de s. k. omedelbarhets- och koncentrationsprinciperna i huvudförhandlingsmål.

Tingsrätterna skall få möjlighet atl förelägga svaranden i ett dispositivt tvistemål att inkomma med motiverat skriftligt svaromål vid påföljd av tredskodom. Rätten ges vidgade möjligheter att bortse från omständigheter och bevis, som parter i tvistemål i otillbörligt syfte dröjer ända till huvudförhandlingen med atl åberopa. Del föreslås vidare att rätten skall få större möjligheter att förbjuda sent väckta genkäromäl.

Den s. k. småmälslagen, dvs. lagen (1974: 8) om rättegängen i tvistemål om mindre värden, föresläs upphävd. Även tvister om smäbelopp skall handläggas i det reformerade tingsrätlsförfarandet enligt rättegångsbalken. En del särregler för mål om mindre värden bör dock behållas men inarbetas i rättegångsbalken.

I Riksdagen 1986187. I saml. Nr 89

Vad beträffar brottmålsprocessen föreslås att åklagaren innan han ger in förundersökningsprotokollei till rätten från detta bör rensa bort sådant som rör gärningar som inte föranlett åtal. Rätten föreslås få möjlighet att förelägga en tilltalad att före huvudförhandlingen skriftligen redovisa sin inställning till åtalet. En uttrycklig möjlighet föresläs för rätten att hälla ett förberedande sammanträde i brottmål. Även för brottmålens del föreslås uppmjukningar i omedelbarhets- och koncentrationsprinciperna.

Effektivare sanktioner föreslås för att få parter och andra som skall höras att infinna sig lill förhandling.

Nya regler föreslås om användning av telefon i rättegång.

Lagändringarna föresläs träda i kraft den 1 januari 1988.

Prop. 1986/87: 89

1 Förslag till Prop. 1986/87:89

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken'

dels att nuvarande 20 kap. 15 a§, 37 kap. 4 och 5§§, 39 kap. 3 §,40 kap. 13 och |5 §§ samt 42 kap. 8 a § skall upphöra atl gälla,

dels att I kap. 9§,2kap. 4§, 6 kap. 6 och 9§§, 9 kap. 5, 8och9§§, 10 kap 0§, 11 kap. 5§, 12 kap. 6 och I4§§. 13 kap. 3 §, 14 kap. 3-5och7§§, 16 kap. 3 §, I7kap. 2§, I8kap. 14 §, 19 kap. 7 §, 20 kap. 15 §, 21 kap. 2§. 23 kap 18 och 24 §§, 30 kap. 2 §, 32 kap. 6 och 7 §§, 33 kap. 9 §, 35 kap. 13 och 14§§, 36 kap. 1,7, 16-20, 22 och 23 §§, 37 kap. 1-3 §§, 38 kap. 6§, 39 kap. 2§ 40 kap. II och I6§§,42kap. I, 2, 6-18, 20 och 21 §§, 43 kap. 3-5, 8, lOlloch 13 §§,44 kap. I0§,45kap. 7, 10 och 13 §§, 46 kap. 3-8, 11, 13 och 15 §§,47 kap. 2,6-12, 19, 20, 22 och 23 §§, 49 kap. 3 §, 50 kap. 1,2,4 och I5§§, 51 kap. I5§, 52 kap. 10 §, 54 kap. 8§ samt rubrikerna till 37. 42 och 44 kap. skall ha följande lydelse,

dels aU i balken skall införas tretton nya paragrafer, I kap. 3 a §, 10 kap. 8a§, 14 kap. 7 a §, 18 kap. 8 a §,43 kap. 14 §, 44 kap. 7 a §, 46 kap. 17 §,49 kap. 12" 15 §§, 50 kap. 10 a § samt 52 kap. 9 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lyddse Föreslagen lydelse

I kap. 3a§

I tvistemål där förlikning om saken är tillåten gäller i stället för bestämmelserna 13 § att tingsrätten alltid skall bestå av en lagfaren domare, om värdet av vad som yrkas uppenbart inte överstiger hälften av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Första stycket gäller inte. om en part första gången han skall föra talan i målet yrkar att allmänna regler skall tiUämpas och därvid gör sannolikt att den bakomliggande tvisten rör ett högre värde eller att utgången annars är av synnerlig betydelse för bedömningen av andra föreliggande rättsförhållanden. Har talan väckts genom ansökan om betalningsföreläggande, skall den part som begär att målet hänskjuts till rättegång senast i samband därmed framställa yrkande som nyss sagts.

Med värde enligt första stycket avses det värde som kan antas gälla vid tiden för talans väckande. Har talan väckts genom ansökan

' Senaste lydelse av 20 kap. 15 a § 1984: 400, 37 kap, 5§ 1977: 1020, 42 kap, Sal 1984: 131.

Nuvarande lyddse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87: 89

om lagsökning, betalningsföreläggande eller handräckning eller som enskilt anspråk i brottmål, avses värdet vid rättens beslut att tvisten skall handläggas som tvistemål. Vid bedömningen skaU hänsyn inte tas till rättegångskostnaderna.

9§-
Till huvudförhandling å samma Till huvudförhandling på samma
dag må ej utan synnerliga skäl ut- dag/år inte utan synnerliga skäl ut
sättas flera mål, än att de kunna sällas flera mål än som kan beräk-
beräknas bliva slutförda under en nas bU slutförda under en tid av sex
tid av sex timmar. Hinner huvud- limmar. Hinner en huvudförhand-
förhandling icke slutföras samma ling inte slutföras samma dag som
dag som den påbörjats, skall sam- den påböriats, skall sammanträdet
manträdet pågå under erforderligt pågå under erforderligt antal ar-
antal helgfria dagar i följd. Om del betsdagar i följd. Om det kan ske
kan ske utan olägenhet, må dock utan olägenhet, får dock så länge
avbrott i handläggningen, så länge sammanträdet pågår avbrott i
sammanträdet pågår, äga rum un- handläggningen göras under högst
der högst två söckendagar i veckan två arbetsdagar i veckan eller, om
eller, om särskilda skäl föranleda det finns särskilda skäl, högst tre
därtiU, högst tre söckendagar i vec- arbetsdagar i veckan,
kan.

2 kap. 4§'

Hovrätt är domför med tre lagfarna domare. 1 mål som överklagats från tingsrätt skall dock minst fyra lagfarna domare delta i hovrätten, om tingsrätten bestått av tre eller flera lagfarna domare. Flera än fem lagfarna domare får inte delta i hovrätten.

I brottmål gäller, i stället för bestämmelserna i första stycket, att hovrätten är domför med tre lagfarna domare och två nämndemän. Flera än fyra lagfarna domare och tre nämndemän får inte delta. Förekommer ej anledning alt döma till svårare straff än böter och är det i målet inte fråga om företagsbol, är hovrätten dock domför även med den sammansättning som anges i första stycket. Detsamma gäller vid handläggning som ej sker vid huvudförhandling.

Vid behandling av frågor om prövningstillstånd skall hovrätten bestå av två lagfarna domare.

Vid beslut om avskrivning av mål efter återkallelse är hovrätten domför med en lagfaren domare.

Regeringen bestämmer i vilken omfattning åtgärd, som avser endast beredandet av ett mål, får vidtas av en lagfaren domare i hovrätten eller av en annan tjänsteman vid denna.

Senaste lydelse 1969: 244. ' Senaste lydelse 1986: 120.

I protokoU skall antecknas utsaga av vittne, sakkunnig, part under sanningsförsäkran eller målsägande, då han höres i anledning av åklagarens talan, i den omfattning utsagan kan antagas vara av betydelse i målet, samt vad rätten vid syn å stället iakttager.

Vid huvudförhandling i hovrätt vare ej nödigt att i protokollet antecknas utsaga eller iakttagelse, som nu sagts, med mindre anteckning därav kan antagas bliva av betydelse vid fullföljd lill högsta domstolen. Ej heller vare sådan anteckning nödig vid huvudförhandling i högsta domstolen.

I protokoUet skall berättelser som lämnas under förhör i bevissyfte antecknas i den omfattning berättelserna kan antas vara av betydelse i målet. Detsamma gäller vad rätten iakttar vid syn på stället.

Första stycket gäller inte berättelser av tilltalade i brottmål.

Vid huvudförhandling i hovrätt behöver berättelser eller iakttagelser enligt första stycket antecknas endast om anteckningen kan antas bli av betydelse vid fullföljd till högsta domstolen. Vid huvudförhandling i högsta domstolen behöver sådana anteckningar inte göras.

Rätten äge förordna, att utsaga av part. målsägande, vittne eller sakkunnig skall i stället för att antecknas i protokollet upptagas genom stenografi eller på fonetisk väg. / denna ordning må ock upptagas sammanfattning av utsaga, avseende vad som kan antagas vara av betydelse i målet.

Stadgandet i 8 § andra stycket i detta kapitel skall i tillämpliga delar gälla beträffande utsaga, som upptagits genom stenografi, ävensom beträffande pä fonetisk väg upptagen sammanfattning av utsaga.

De berättelser som lämnas under förhör i bevissyfte får i stället för alt antecknas i protokollet tas upp genom stenografi eller på fonetisk väg. Detsamma gäller sådan sammanfattning av berättelse som omfattar det som kan antas vara av betydelse i målet.

Bestämmelsen i 8 § andra stycket i detta kapitel gäller i tillämpliga delar berättelse, som tagits upp genom stenografi, och sådan sammanfattning av berättelse, som upptagits pä fonetisk väg.

Stenograf utses av rätten. Ej må den anlitas som stenograf, vilken lill saken eller lill någondera parten slår i sådant förhållande, att hans tillförlitlighet därigenom kan anses förringad. Vad i 5 kap. 7§ är stadgal om tolk äger motsvarande tillämpning beträffande stenograf, som utsetts av rätten. Sådan stenograf har räll lill skälig ersättning för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget krävt. Ersättningen betalas av allmänna medel.

Bestämmelser om återgivande i vanlig skrift av vad som upptagits enligt denna paragraf meddelas av regeringen.

' Senaste lydelse 1979: 289.

Då enligt denna balk vite före-lägges part eller annan, bestämme rätten vitel till belopp, som med hänsyn till hans ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt kan antagas förmå honom att iakttaga föreläggandet. Vite må ej bestämmas under tio kronor eller över femtusen kronor. Har vite utdömts och förelägger rätten nytt vite, må vitet bestämmas tiU högre belopp, dock ej över tiotusen kronor. Vitesföreläggande skall delgivas den som föreläggandet avser.

Bestämmelserna i första stycket om högsta vitesbelopp gäller ej i fråga om föreläggande enligt 15 kap. 3 §.

Vite må

Finnes, då fråga uppkommer om utdömande av vite, ändamålet med vitet hav a förfallit, må vitet ej utdömas.

"Vite får inte föreläggas när straff är utsatt.

Staten får inte föreläggas vite.

Meddelas i högre rätt beslut, varigenom lägre räll förklaras icke vara behörig att upptaga mål, som där väckts, äge den högre rätten pä yrkande av part hänvisa målel till lägre rätt, som finnes behörig.

Hava skilda domstolar genom beslut, som vunnit laga kraft, futi-luts obehöriga, äge högsta domstolen, om någon av dem finnes behörig, på ansökan av part hänvisa målet till den domstol, av vilken målet bort upptagas.

Förklarar högre rätt att lägre rätt inte är behörig att ta upp ett mål som väckts där, får den högre rätten på yrkande av part hänvisa målet till lägre rätt som är behörig.

Har fiera domstolar genom lagakraftvunna beslnt förklarats obehöriga, får högsta domstolen, om nägon av domstolarna ändå är behörig, på ansökan av part hänvisa målet till den domstolen.

I fråga om behörighet att ta upp mål, som på grund av högsta domstolens förordnande enligt 14 kap. 7 a § skall förenas i en rättegång, gäller vad högsta domstolen bestämmer.

Part skall vid huvudförhandling i underrätt eller hovrätt infinna sig persoidigen, om hans närvaro ej kan antagas sakna betydelse för utredningen. Vid huvudförhandling i högsta domstolen vare part skyldig att infinna sig personligen, om hans nårvavo finnes erforderlig för utredningen. / underrätt skall part ock infinna sig personligen vid muntlig förberedelse, om det kan antagas, att förberedelsen därigenom främjas. Vid annan förhandling än nu

En part skall infinna sig personligen vid huvudförhandling i tingsrätt och hovrätt, om inte hans närvaro kan antas vara utan betydelse för utredningen.

Vid huvudförhandling i högsta domstolen är en part skyldig atl infinna sig personligen, om domstolen finner att hans närvaro är nödvändig för utredningen.

Vid ett sammanträde för förberedelse och vid annan förhandling är en part skyldig all infinna sig per-

nämnts vare part skyldig att infinna sig personligen, om det finnes erforderhgt.

Vad nu sagts om parts skyldighet att infinna sig personligen gälle ock parts ställföreträdare. Äro fiera ställföreträdare, äge rätten bestämma, vilken eller vilka skola infinna sig. Äger part ej själv föra sin talan, vare han dock skyldig att infinna sig personligen, om hans närvaro finnes erforderlig för utredningen.

Är part eller ställföreträdare skyldig atl infinna sig personligen, meddele rätten förordnande därom.

sonligen, om hans närvaro kan antas främja syftet med sammanträdet.

Vad nu sagts om en parts skyldighet att infinna sig personligen gäller också en parts ställföreträdare. Finns det flera ställföreträdare för en part, får rätten bestämma vilken eller vilka av dem som skall infinna sig. Får en part inte själv föra sin talan, är han ändå skyldig att infinna sig personligen, om rätten finner att hans närvaro är nödvändig för utredningen.

Är en part eller hans ställföreträdare skyldig att infinna sig personligen, skall rätten förordna om detta.

14§ Fullmakt medför behörighet för ombudet att å partens vägnar angående saken

1. väcka talan saml påkalla åtgärd, även om åtgärden ankommer ä annan
myndighet än rätten;

2. mottaga delgivning av inlagor och andra handlingar, dock ej föreläggande för parlen att infinna sig personligen;

3. förelaga alla handlingar för utförande av partens talan saml avgiva svaromål å alla mol parten framställda yrkanden;

4. avstå från yrkande, som framställts av parlen, och medgiva motpartens yrkande;

5. ingå förlikning;

6. söka verkställighet av rättens dom; samt

7. uppbära parlen tillerkänd ersättning för rättegångskostnad.

sägs i första stycket; ombudet äge ock anmäla missnöje eUer vad mot beslut eller dom, som meddelas av domstolen.

Gäller fullmakt allenast särskilt rättegängstillfälle, äge ombudet vid det rättegångstillfället samma behörighet, som sägs i första stycket 2-5; ombudet äge ock anmäla missnöje eller vad mot beslut eller dom, som då meddelas.

sägs i första stycket. Ombudet/år även anmäla missnöje mot ett beslut som meddelas av domstolen.

Om en fullmakt gäller endast för ett visst rättegångsiillfälle, har ombudet vid det rättegängstillfället samma behörighet som sägs i första stycket 2-5. Ombudet fär även anmäla missnöje mot ett beslut som dä meddelas.

Väckt talan må icke ändras. Käranden äge dock

1. pä grund av omständighet,
som inträffat under rättegången el
ler först då blivit för honom känd,
kräva annan fullgörelse än den,
varom talan väckts;

2. yrka fastställelse enligt 2 § and
ra stycket; samt

3. kräva ränta eller annan lill-
läggsförpliklelse, som följer av hu
vudförpliktelsen, så ock eljest
framställa nytt yrkande, såvitt det
stöder sig på väsentligen samma
grund.

Väckes yrkande, som avses i 2 eller 3, sedan målet förelagils till huvudförhandling, och kan yrkandet ej ulan olägenhet prövas i målet, må det avvisas. Ej må sådant yrkande väckas i högre rätt.

Såsom ändring av talan anses icke, att käranden beträffande samma sak inskränker sin talan eller, utan att saken ändras, åberopar ny omständighet till stöd för sin talan.

Väckt talan/fl/- inte ändras. Käranden/År dock

1. på grund av omständighet,
som inträffat under rättegången el
ler först dä blivit för honom känd,
kräva annan fullgörelse än den, om
vilken talan väckts,

2. yrka fastställelse enligt 2 § and
ra stycket samt

3. kräva ränta eller annan till-
läggsförpliktelse, som följer av hu
vudförpliktelsen, och även i övrigt
framställa nytt yrkande, om det stö
der sig på väsentligen samma
grund.

Framställs yrkande enligt första st\'cket 2 eller 3 sedan huvudförhandling påbörjats eller målet på annat sätt företagils //// avgörande, får det nya yrkandet avvisas, om det inte utan olägenhet kan prövas i målet. Ett yrkande enligt första stycket 2 eller 3 är inte tillåtet i högre rätt.

Såsom ändring av talan anses inte att käranden beträffande samma sak inskränker sin talan eller, ulan atl saken ändras, åberopar ny omständighet till stöd för sin talan.

Vill part, om han tappar saken. mot tredje man framställa återgångskrav eller anspråk på skadestånd eller annat dylikt, äge han, innan målet företages till huvudförhandling, till gemensam handläggning med det målet väcka sin talan mot tredje man. Vad nu sagts äge motsvarande tillämpning, om tredje man i anledning av den utgång saken kan få mellan parterna vill mot någon av dem eller båda väcka talan angående sådant anspråk.

VUl part, om han förlorar målet, framställa återgångskrav eller anspråk på skadestånd eller annat dylikt mot tredje man,/or han väcka sin talan mot tredje man till gemensam handläggning med huvudkäromålet.

Om tredje man i anledning av den utgång målet mellan parterna kan fä vill väcka talan mot någon av dem eller båda angående sådant anspråk som sägs i första stycket, får han väcka denna talan till gemensam handläggning tned huvudkäromålet.

Ej må i fall, som avses i l-6§§, mål förenas, med mindre målen väckts vid samma domstol och denna är behörig samt för målen samma rältegångsform är tillämplig.

I fall som avses i l-6§§/år mål förenas endast om målen väckts vid samma domstol och denna är behörig samt samma rättegångsform är tillämplig/ör målen.

Väcks talan som avses i 3—5§§ sedan huvudförhandling påbörjats eller huvudkäromålet på annat sätt företagits till avgörande, får rätten handlägga målen särskilt, om de inte utan olägenhet kan handläggas i samma rättegång. Detsamma gäller, om part väcker talan som avses i 3 eller 5 § efter det att tiden för yttrande enhgt 42 kap. 15 § har gått ut.

7a§

Handläggs vid två eller fiera tingsrätter eller vid två eller fiera hovrätter mål mellan vilka råder sådant samband som avses i I — 6 §§,får högsta domstolen efter ansökan av part eller anmälan av tingsrätt eller hovrätt förordna att målen skall förenas i en rättegång vid en av domstolarna, om detta har väsentliga fördelar för handläggningen av målen och det inte innebär betydande olägenhet för någon part. Om det visar sig vara lämpligt, får den domstol som skall handlägga målen särskilja dem.

Beslut som rätten fattal i ett mål, som på grund av högsta domstolens förordnande överlämnas från en domstol till en annan, skaU gälla, om inte den domstol du målet överlämnats bestämmer annal.

16 kap.

3§'

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87: 89

vad som har inhämtats efter huvud
förhandlingen.
Då mål avgöres utan huvudför- När ett mål avgörs utan huvud-

handling, skall domen grundas å förhandling, skall domen grundas
vad handlingarna innehåUa och el- på vad handlingarna innehåller och
jest förekommit i målet. vad som i övrigt förekommit i må-

let.

18 kap. 8a§

I mål där 1 kap. 3 a§ första stycket tillämpas gäller följande i stället för bestämmelserna i 8§.

Ersättning för rättegångskostnad får inte avse annat än kostnad för

1. rådgivning enligt rättshjälpsla
gen (1972:429) vid ett tillfälle för
varje instans.

2. ansökningsavgift,

3. resa och uppehälle för part eller ställföreträdare i samband med sammanträde eller, om personlig inställelse ej föreskrivits, resa och uppehäUe för ombud,

4. vittnesbevisning,

5. översättning av handling.
Ersättning utgår endast i den

mån kostnaden varit skäligen påkallad för tillvaratagande av partens rätt.

Ersättning som anges i andra stycket 3 utgår enligt bestämmelser som regeringen meddelar.

Med kostnad som sägs i andra stycket I jämställs kostnad för annan rådgivning som lämnas av advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå, i den mån den ej överstiger högsta avgift för rådgivning enligt rättshjälpslagen.

Har målet tUt en början handlagts i annan ordning än som gäller för mål som avses i denna paragraf, utgår ersättning för kostnad som avser den tidigare handläggningen enligl de kostnadsregler som gäller för denna.

Har ett mål om lagsökning eller
betalningsföreläggande hänskjutits
till rättegång eller upptagits efter
återvinning får. om målet därefter
avgörs genom tredskodom mot
svaranden, ersättning även avse 12

Part, som vill erhålla ersättning för rättegångskostnad, skall, innan handläggningen avslutas, framställa yrkande därom och uppgiva, vari kostnaden består. Gör han det ej, äge han ej därefter tala å den kostnad, som uppkommit vid samma rätt; dock må part, även om yrkande ej framställts, erhålla ränta som avses i 8 § andra stycket samt ersättning för utskrift av rättens dom eller slutiiga beslut.

Då rätlen avgör målel, meddele rätten samtidigt beslut angående rättegångskostnaden så ock i fråga, som avses i 13 § första stycket. Ingår i ersättning för rättegångskostnad arvode till ombud eller biträde, skall arvodels belopp angi-

En part, som vill ha ersättning för rättegångskostnad, skall framställa sitt yrkande innan handläggningen avslutas. Han skall därvid uppge vari kostnaden består. Om han inte har framställt sitt yrkande inom den angivna tiden, får han inte därefter föra talan om kostnad som har uppkommit vid samma rätt. En part får dock, även om han inte har framställt något yrkande, erhålla ränta som avses i 8 § andra stycket samt ersättning för ett exemplar av rättens dom eller slutliga beslut.

Rätten skall självmant pröva frågor om tillämpningen av bestämmelserna i 1 — 10 samt 12 och 13 §§, om inte sådan prövning är obehövlig på grund av särskilda omständigheter. Beslut i sådan kostnadsfråga som avses i detta kapitel meddelas när rätten avgör målet. Ingår i ersättning för rättegångskostnad arvode till ombud eller biträde, skall arvodels belopp anges.

Har, sedan stämning delgivits den misstänkte, ändring inträtt i förhållande, som betingat domstolens behörighet, vare domstolen ändock behörig.

Har allmänt åtal upptagits av viss domstol och är även annan domstol behörig, äge den förra domstolen, om synnerliga skäl äro därtiU. pä framstäUtung av åklagaren förord-

'" Senaste lydelse 1982: 1123. " Senaste lydelse 1954:432,

kap.

§"

En domstol behåller sin behörighet att handlägga ett mål även otn något förhållande som har grundat behörigheten ändras efter det att stämning delgetts den misstänkte. Har allmänt åtal väckts vid en viss tingsrätt, får denna på åklagarens begäran överlämna målet till en annan tingsrätt, om den är behörig och särskilda skäl föreligger.

Den misstänkte vare i mål om allmänt åtal skyldig infinna sig personligen vid huvudförhandling i underrätt, dock ej om anledning saknas att ådöma annan brottspåföljd än böter och hans närvaro tillika kan antagas vara utan betydelse för utredningen. / mål om enskilt åtal skall den misstänkte infinna sig personligen vid dylik förhandling, om hans närvaro ej kan antagas sakna betydelse för utredningen. Vid huvudförhandling i hovrätt skall den misstänkte infinna sig personligen, om han av underrätten dömts tiU fängelse i minst sex månader för brottet eller anledning förekommer till ådömande av sådan påföljd, så ock eljest, om hans närvaro ej kan antagas sakna betydelse för utredningen. Vid huvudförhandling i högsta domstolen vare den misstänkte skyldig att infinna

Den misstänkte är skyldig att infinna sig personligen vid huvudförhandling i tingsrätt och hovrätt. Sådan skyldighet föreligger dock inte, om målet kan avgöras även om han inte infinner sig vid huvudförhandlingen och hans närvaro kan antas vara utan betydelse för utredningen.

Vid huvudförhandling i högsta domstolen är den misstänkte skyldig att infinna sig personligen, om domstolen finner att hans närvaro är nödvändig för utredningen.

Vid ett samtnanträde för förberedelse och vid annan förhandling är den misstänkte skyldig att infinna sig personligen, om hans närvaro kan antas främja syftet med sammanträdet.

sig personligen, om hans närvaro finnes erforderlig för utredningen. / underrätt skall den misstänkte ock infinna sig personligen vid muntlig förberedelse, om det kan antagas, att förberedelsen därigenom främjas. Vid annan förhandling än nu nämnts vare han skyldig att infinna sig persotUigen, om hans närvaro finnes erjorderlig.

Lider den misstänkte av sinnessjukdom eller sinnesslöhet och finner rätten, att hans hörande skulle vara utan gagn, erfordras ej att han infinner sig personligen.

Är den misstänkte skyldig atl infinna sig personligen, meddele rätten förordtiande därom.

Då den misstänkte ej är skyldig att infinna sig personligen, må hans talan föras genom ombud. Om ombud gäUe vad i 12 kap. är stadgat.

Är den misstänkte skyldig alt infinna sig personligen, skaU rätten förordna om detta.

När den misstänkte inte är skyldig att infinna sig personligen, får hans talan föras genom ombud. / fråga om ombud gäller bestämmelserna i 12 kap.

Begär den misstänkte, att förhör skaU hållas med någon eller att annan utredning skall förebringas, skall begäran efterkommas, om det kan antagas, att åtgärden skulle äga betydelse för undersökningen. Avslås framställningen, skola skälen därför angivas.

På begäran av den misstänkte eller hans försvarare skall förhör eller annan utredning äga rum, om detta kan antas vara av betydelse för undersökningen. Om en sådan begäran avslås, skaU skälen för detta anges.

Innan åklagaren beslutar i fråga om åtal, får han hålla ett särskilt sammanträde tned den misstänkte eller hans försvarare, om detta kan antas vara till fördel för åtalsbeslutet eller för sakens fortsatta handläggning i övrigt.

Dom skall, om huvudförhandling vid rätten ägt rum, grundas fl vad vid förhandlingen förekommit. I domen må ej deltaga domare, som ej övervarit hela huvudförhandlingen. Har ny huvudförhandling hållits, skall domen grundas fl vad därvid förekommit.

Då mål avgöres utan huvudförhandling, skall domen grundas å vad handlingarna innehålla och eljest förekommit i målet.

Om huvudförhandling har hållits, skall domen grundas på vad som förekommit vid förhandlingen. I domen får delta endast domare som varit med om hela huvudförhandlingen. Om ny huvudförhandling har hållits, skall domen grundas på vad som förekommit vid den. I fall som avses 146 kap. 17§ andra meningen får domen grundas även på vad som har inhämtats efter huvudförhandlingen.

När ett mål avgörs utan huvudförhandling, skall domen grundas på vad handlingarna innehåller och vad som i övrigt förekommit i målet.

Underlåter den som enligt rättens beslut skaU infinna sig vid rätten eller eljest fullgöra något i rättegången att ställa sig det till efterrättelse och förekommer anledning, att han har laga förfall, skall underlåtenheten icke leda till påföljd eller eljest läggas honom till last i rättegången.

Om det är sannolikt att den som underlåtit atl enligt rättens beslut infinna sig vid rätten eller / övrigt fullgöra någol i rättegången har laga förfall för sin underlåtenhet, skall denna inte leda till någon påföljd för honom eller pÅ annat sätt läggas honom till last i rättegången.

Har någon gjort sig skyldig lill underlåtenhet som avses i första stycket men kan det på grund av någon särskUd omständighet antas att han har laga förfall, skall han beredas lillfälle att komma in med utredning om detta. Rätten skall därvid uppskjuta frågan om tildö-itiande av påföljd eller om annan åtgärd på grund av underlåtenheten.

Är i denna balk föreskrivet, att den som vill fullfölja talan skall inom viss lid anmäla missnöje eller vad eller inkomma med vade-, besvärs- eller revisionsinlaga eller vidtaga annan åtgärd för talans fullföljande, och visas före utgången av den tiden laga förfall, utsatte den rätt, där åtgärden skall vidtagas, ny tid.

Vad nu sagts äge motsvarande tillämpning i fråga ont ansökan om återvinning eller återupptagande.

Är i denna balk föreskrivet, alt den som vill fullfölja talan skall inom viss tid anmäla missnöje eller inkomma med vade-, besvärs- eller revisionsinlaga eller vidta någon annan åtgärd för talans fullföljande, och visas före utgången av den tiden laga förfall, skaU den rätt, vid vilken åtgärden skall vidtas, bestämma ny tid.

Vad nu sagts gäUer också om laga förfall visas före utgången av tiden för ansökan om återvinning eller återupptagande.

År från part 'inkommen inlaga eller annan handling ej avfattad på svenska språket, må rätten vid behov antingen förelägga parten atl tillhandahålla bestyrkt översättning av handlingen eller ock uppdraga åt lämplig person att översätta handlingen. Efterkommes ej föreläggande att tillhandahålla översättning, må handlingen lämnas utan avseende.

Den som biträtt rätten med översättning äge av allmänna medel er-håUa ersättning efter vad rätten prövar skäligt; i brottmål vari åklagare för talan skall ersättningen gäldas av statsverket.

Rätlen får vid behov låta översätta handlingar som kommer in tiU eller skickas ut från rätten.

Den som biträtt rätten med översättning har rätt till skälig ersättning, som betalas av staten.

Första och andra styckena skall tillämpas även i fråga om överföring från punktskrift till vanlig skrift eller omvänt.

kunnig eller part under sanningsförsäkran hörts eller syn å stället hållits, erfordras ej, att beviset upptages ånyo, med mindre högre rätt finner det vara av betydelse för utredningen eller ock part yrkar det och upptagandet ej finnes sakna betydelse. 1 högsta domstolen må dock sådant bevis upptagas ånyo, allenast om synneriiga skäl äro därtiU.

Då bevis ej ånyo upptages, skall beviset förebringas genom protokoll och andra handlingar rörande bevisupptagningen.

lig bevisning eller hållit syn på stället, behöver beviset /fl5 upp på nytt endast om hovrätten finner detta vara av betydelse för utredningen eller om någon pari yrkar det och hovrätten inte finner att det skulle sakna betydelse. 1 högsta domstolen får de bevis som tagits upp av lägre rätt tas upp på nytt endast om det föreligger synnerliga skäl.

Om ett bevis inte tas upp på nytt, skall det förebringas genom protokoll eller på annat lämpligt sätt.

Ej må berättelse, som nägon skriftligen avgivit i anledning av redan inledd eller föreslående rättegäng, eller uppteckning av utsaga. som i anledning av sådan rättegång avgivus inför åklagare eller polismyndighet eller eljest utom rätta, åberopas som bevis, med mindre det är särskilt medgivet eller rätten på grund av särskilda omständighe-ter finner, att det må tillåtas.

En berättelse, som nägon har avgett skriftligen i anledning av en redan inledd eller förestående rättegång, eller en uppteckning av en berättelse, som någon i anledning av en sådan rättegång lämnat inför åklagare eller polismyndighet eller annars utom rätta, får åberopas som bevis / rättegången endast

1. om det är särskilt/ö/-

2. oin förhör med den som läm
nat berättelsen inte kan hållas vid
eller utom huvudförhandling eller i
övrigt inför rätten eller

3. om det finns särskilda skäl
med hänsyn till de kostnader eller
olägenheter som ett förhör vid eller
utom huvudförhandling kan antas
medjöra. vad som kan antas stå att
vinna med ett sådant förhör, berät
telsens betydelse och övriga om
ständigheter.

Vad som sägs i första stycket om en skriftlig eller upptecknad berättelse skaU också tillämpas i fråga om en fonetisk eller liknande upptagning av en berättelse.

Skall någon som avses i andra eller tredje stycket höras i en rättegång som inte avser åtal mot honom själv, gäller i fråga om kallelse till förhandling och påföljd för utevaro frän förhandlingen samt i fråga om förhöret vad som sägs om tilltalade i 31 kap. 4§, 45 kap. 15 § och 46 kap. I fråga om rätt till ersättning för inställelse vid förhandling gäller 36 kap. 24 och 25 §§.

Skall någon som avses i andra eller tredje stycket höras i en rättegång som inte avser åtal mot honom själv, gäller i fråga om kallelse till förhandling och påföljd för utevaro från förhandlingen samt i fråga om förhöret vad som sägs om tilltalade i 31 kap. 4§, 37 kap. I §. 45 kap. 15 § samt 46 kap. 15 § första stycket. I fråga om rätt till ersättning för inställelse vid förhandling gäller 36 kap. 24och25§§.

År den som skall höras som vittne tillstädes vid rätten, vare han skyldig att genast avlägga vUtnes-mål. I annat faU skall vittne skriftligen kallas.

I vUtneskallelse skall intagas uppgift om parterna och målet saml tid och ställe för inställelsen ävensom i korthet angivas, vad vittnes-för/iöret gäller. Tillika skall erinras om innehållet i 20, 23 och 25 §§.

Den som skall höras som vittne skaU vid vite kallas att infinna sig vid förhandling inför rätten.

I kallelsen till vittnet skall lämnas behövliga uppgifter om parterna och målet samt i korthet anges vad förhöret gäller. Vittnet skall även erinras om sina rättigheter och skyldigheter enligt 20 och 23-25 §§.

Vittne skall avgiva sin utsaga muntligen. Skriftlig vittnesberät-tclse må ej åberopas; dock må del tillåtas vittnet att anlita skriftlig anteckning till stöd för minnet.

Vid vittnesförhör må skriftlig uppteckning av vad vittnet tidigare anfört inför rätta eller inför åklagare eller polismyndighet icke uppläsas i annat fall. än då vittnets ut-

Ett vittne skall avge sin berättelse muntligen. Skriftliga vittnesberättelser får inte åberopas. Vittnet får dock med rättens medgivande använda sig av anteckningar till stöd för minnet.

Vid vittnesförhör/«/' vad vittnet tidigare anfört inför rätta eller inför åklagare eller polismyndighet förebringas endast när vittnets berättelse vid förhöret avviker från vad

saga vid förhöret avviker från den tidigare utsagan eller då vittnet vid förhöret förklarar sig icke kunna eller vilja yttra sig.

Vittne höres av rätten. Med rättens tillstånd må dock vittne höras av parterna; härvid höres vittnet först av den part, som åberopat vittnet, och därefter av motparten.

Vittnet bör uppmanas alt i etl samitianhang avgiva sin berättelse. Sedan denna avgivits, må rätten och parterna ställa frågor tiU vittnet. Vittnet bör. om det ej framgår av vittnets berättelse, tillfrågas, huru vittnet erhåUit kännedom om det. varom vittnet yttrat sig.

Frågor, vUka genom sitt innehåll, sin form eller sättet för deras framställande inbjuda till vissl svar, må ej ställas, med mindre särskilda skäl föranleda därtill. Rätten skall avvisa frågor, som uppenbart ej höra lill saken eller som äro förvirrande eller eljest otillbörliga.

Förekommer anledning, att vittne / parts närvaro av rädsla eller annan orsak ej fritt utsäger sanningen, eller hindrar part vittne i hans berättelse genom atl falla vut-net i talet eller annorledes. äge rätten förordna, att parten ej må vara tillstädes under förhöret.

han tidigare anfört eller när vittnet vid förhöret förklarar atl han inte kan eller inte vill yttra sig.

I7§

Ett vittnesförhör skall inledas av den part som åberopat/ör/jöre;, om inte rätten bestämmer annat. Vid förhöret skall vittnet först beredas tillfälle att på egen hand eller, om det behövs, med stöd av frågor avge sin berättelse i ett sammanhang.

Motparten skall sedan få tUlfälle att höra vittnet. Om motparten inte är närvarande eller om det av annan anledning behövs, bör rätten leda denna del av förhöret. Därefter får rätten och parterna ställa ytterligare frågor till vutnet. Den part som åberopat förhöret bör först få tillfälle till detta.

Har ingen av parterna eller båda åberopat förhöret, skall detta inledas av rätten, om det inte är lämpU-gare att någon av parterna inleder förhöret.

Frågor, som genom sitt innehåll, sin form eller sättet för deras framställande inbjuder till visst svar, får inte ställas annat än om det vid förhör enligt andra stycket behövs för att undersöka i vad mån vittnets berättelse stämmer med det verkliga händelseförloppet. Rätten skall avvisa frågor, som uppenbart inte hör till saken eller som är förvirrande eller på annat sätt otillbörliga.

!§

Om det finns anledning anta att ett vittne av rädsla eller annan orsak inte fritt berättar sanningen på grund av en parts eller någon åhörares närvaro, eller om part eller åhörare hindrar vittnet i hans berättelse genom att falla honom i talet eller på annat sätt, får rätten förordna att parlen eller åhöraren inte får vara närvarande vid förhöret.

Är vittne av .sjukdom, vistelse å avlägsen ort eller annan orsak ur .stånd att infinna sig vid huvudförhandlingen eller finnes vittnes inställelse medföra oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet, må förhör med vittnet enligt rättens beslut äga rum utom huvudförhandlingen. Kan vittne på grund av sjukdom ej infinna sig, skall vittnet höras där vittnet vistas.

Förhör med ett vittne får äga rum ulom huvudförhandling,

1. om del inte är möjUgt för vitt
net att infinna sig vid huvudför
handlingen eUer

2. om en inställelse vid huvudför
handlingen skulle medföra kostna
der eller olägenheter som inte står i
rimligt förhållande till betydelsen
av att förhöret hålls vid huvudför
handlingen .

Om det är av synnerlig vikt för utredningen, får även annan handläggning äga rum i anslutning till förhör enligt första stycket.

Uteblir vittne, som kallats, dömes vittnet till böter. Uppskjutes målet till annan dag, må vittnet vid vue föreläggas atl den dagen koin-tna tillstädes. Uteblir vittnet ånyo, dömes vittnet till utgivande av vite eller, om vite ej förelagts, till böter.

Vittne, som ej är tillstädes, då målet företages lill handläggning, må efter rättens beslut hämtas till det rättegångstillfället. Hämtas ej vittnet då och meddelas ej vitesföreläggande, äge rätten förordna, att vittnet skall hämtas till senare rättegångstillfälle. Då vittnet hämtats till rätten, skola böter eller vite för hans underlåtenhet att infinna sig vid det rättegångstillfället ej ådömas.

Uteblir ett vittne som kallats eti-ligt 7§. skaU rätten förelägga nytt vite. om målet utsätts till senare dag. eller förordna att han skall hämtas till rätten ättlingen omedelbart eller till den senare dagen.

Gör vittne sig skyldigt till försummelse eller tredska, som avses i 20 eller 21 §, och vållas därav rättegångskostnad för part. äge rätten, även otn yrkande därom ej framstäUls, förplikta vittnet att i den omfattning, som finnes skälig, ersätta kostnaden. Har även part av rätlen förpliktats att ersätta motparten sådan kostnad och har parten utgivit ersättningen, äge han av vittnet utbekomma vad vittnet förpliktats uigiva.

Vad nu sagts om vittnes skyldig-hel att ersätta parts kostnad äge motsvarande tillämpning beträffande kostnad, som orsakats för statsverket.

Gör ett vittne sig skyldigt till sådan försummelse eller tredska som avses i 20 eller 21 § och vållas rättegångskostnad därav för någon av parterna, skall rätten på yrkande av parlen ålägga vittnet att i skälig omfattning ersätta kostnaden. Har även en part av rätten ålagts att ersätta motparten sådan kostnad och har parten utgett ersättningen, har han rätt att av vittnet/å ut vad vittnet ålagts att utge.

Vad som nu sagts om vittnes skyldighet alt ersätta en parts kostnad skall gälla även beträffande kostnad som orsakats för staten.

Innan part avgiver sin berättelse, skaU han avlägga denna försäkran:

"Jag N.N. lovar och försäkrar på heder och samvete, atl jag skall säga hela sanningen och intet förtiga, tillägga eller förändra."

Sedan part avlagt försäkran, erinre rätten honom om vikten därav.

Vid förhör enligt detta kapitel skall i övrigt 36 kap. 9§ andra st}'cket, 10 § första stycket, 13 § första stycket. 16 § samt 18 och 19 §§ tillämpas.

Vid förhör under sanningsförsäkran skall, förutom de lagrum som anges i första stycket, 36 kap. 5 och 6§§, 8§ andra stycket samt 14 och 15 §§ tillämpas.

1 brottmål skall, förutom de lagrum som anges i första stycket, 36 kap. 24 och 25 §§ tiUämpas i fråga om ersättning till målsägande, som kallats till förhör i aiUedning av åklagarens talan. Detta skall gälla även när någon annan pari än en målsägande eller en tilltalad kallats lill sådant förhör.

Vid tillämpning av de lagrum som anges i första-tredje styckena skall vad som sägs om vittne gälla part eller målsägande sotn inte för talan och vad som sägs om ed gälla sanningsförsäkran.

38 kap. 6§

Möter synnerligt hinder mol upptagande av bevis genom skriftlig handling vid huvudförhandlingen, må enligt rättens beslut beviset upptagas utom huvudförhandlingen.

Bevisupptagning genom skriftlig handling/fl/- äga rum utom huvudförhandling,

1. om handlingen inte kan företes
vid huvudförhandlingen eller

2. om företeende vid huvudför
handlingen skuUe medföra kostna
der eller olägenheter som inte står i
rimligt förhåUande till betydelsen
av att bevisupptagningen sker vid
huvudförhandlingen.

Om det är av synnerlig vikt för utredningen, får även annan handläggning äga rum i anslutning till bevisupptagning enligt första stycket.

39 kap.

Gör sakkunnig sig skyldig till försummelse eller tredska, som avses i 12, 13 eller 14 §, och vållas därav rättegångskostnad för part. äge rätten, även om yrkande därom ej framställts, förplikta den sakkunnige att i den omfattning, som finnes skälig, ersätta kostnaden. Har även part av rätlen förpliktats alt ersätta motparten sådan kostnad och har parten utgivit ersättningen, äge han av den sakkunnige utbekomma vad denne förpliktats utgiva.

Vad nu stadgats om sakkunnigs skyldighet att ersätta parts kostnad äge motsvarande tillämpning beträffande kostnad, som orsakats för statsverket.

Gör en sakkunnig sig skyldig till sådan försummelse eller tredska som avses i 12 eller 14 § eller uteblir en sakkunnig, sotn kallats till förhör, och vällas rättegångskostnad därav för någon av parterna, skall rätten på yrkande av parten ålägga den sakkunnige att i skäUg omfattning ersätta kostnaden. Har även en part av rätten ålagts att ersätta motparten sådan kostnad och har parten utgett ersättningen, har han rätt att av den sakkunnige få ut vad denne ålagts att utge.

Vad som nu sagts om sakkunnigs skyldighet att ersätta parts kostnad skaU gälla även beträffande kostnad som orsakals för staten.

/ stämningsansökan skall käranden uppgiva:

1. de omständigheter, vara han
grundar sin talan, uppställda efter
sitt sammanhang och, när så lämp
ligen kan ske, i särskilda, med num
mer försedda punkter:

2. det yrkande käranden framställer;

3. de skriftliga bevis käranden åberopar; samt

4. de omständigheter, som betinga rättens behörighet, om ej denna framgår av vad eljest an-föres.

Ansökan skall vara egenhändigt undertecknad av käranden eller hans ombud.

Vid ansökan bör käranden i huvudskrift eller styrkt avskrift foga de skriftliga bevis, som innehavas av honom.

En ansökan om stämning skall innehålla

1. ett bestämt yrkande.

2. en utförlig redogörelse för de omständigheter som åberopas tUl grund för yrkandet,

3. uppgift om de bevis som åberopas och vad som skall styrkas med varje bevis saml

4. uppgift om sådana omständigheter som gör rätten behörig, om inte behörigheten framgår av vad som anförs i övrigt.

Har käranden några önskemål om hur målet skall handläggas, bör han ange dessa i ansökningen.

Ansökningen skall vara egenhändigt undertecknad av käranden eller hans ombud.

De skriftliga bevis som åberopas bör ges in tillsammans med ansökningen.

Under förberedelsen skall målet så beredas, att det vid huvudförhandlingen kan slutföras i ett sammanhang.

Vid förberedelsen skall svaranden genast avgiva svaromål, innehållande:

7§

Förberedelsen har till syfte att klarlägga

1. parternas yrkanden och invändningar samt de omständigheter som parterna åberopar till grund för sin talan,

2. i vad mån parterna är oense om åberopade sakförhållanden,

3. vilka bevis som skall förebringas och vad som skall styrkas med varje bevis,

4. om ytterligare utredning eller andra åtgärder behövs före målets avgörande och

5. om det finns förutsättningar
för förlikning.

Rätten skall driva förberedelsen med inriktning på ett snabbt avgörande av målet. Så snart det lämpligen kan ske bör rätten höra parterna angående målets handlägg-tung.

Vid förberedelsen skall svaranden genast avge svaromål. / detta skall anges

1. de invändningar om rätte
gångshinder, som svaranden vill
göra;

2. bestämt medgivande eller be
stridande av kärandens yrkande;

3. om kärandens yrkande be-strides, grunden härför med yttrande rörande de omständigheter, vara käranden grundat sin talan, och angivande av de omständigheter svaranden vill anföra; samt

4. uppgift å de skriftliga bevis svaranden åberopar.

Svaranden bör genast i huvudskrift eller styrkt avskrift ingiva de skriftliga bevis, som innehavas av honoin.

1. de invändningar om rälte-
gångshinder som svaranden vill
göra,

2. (' vad mån kärandens yrkande
medges eller bestrids,

3. om kärandens yrkande be
strids, grunden för detta med ytt
rande rörande de omständigheter,
som käranden grundar sin talan på,
och med angivande av de omstän
digheter som svaranden vill anföra
samt

4. uppgift om de bevis sotn sva
randen åberopar och om vad som
skaU styrkas med varje bevis.

De skriftliga bevis soi7i åberopas bör ges in samtidigt som svaromålet avges.

Under förberedelsen skola parterna var för sig angiva de ytterligare omständigheter de vilja anföra samt yttra sig över vad motparten anfört. De skola ock, i den mån det icke tidigare skett, uppgiva de bevis de vilja åberopa och vad de vilja styrka med varie särskilt bevis. Skriftligt bevis, som ej redan företetts, skall genast framläggas. Part vare skyldig alt på framställning av motparten uppgiva, vilka andra skriftliga bevis han innehar.

Rätten skall verka för att parterna vid förberedelsen angiva allt som de vilja åberopa i målet samt genom frågor eller erinringar söka avhjälpa otydlighet eller ofullständighet i parternas framställningar.

Rätten äge förordna, att skilda frågor eller delar av målel skola vid förberedelsen behandlas var för sig.

Under förberedelsen skaU parterna var för sig ange de ytterligare omständigheter som de viU anföra samt yttra sig över vad motparten anfört. De skall också, i den män det inte skett tidigare, uppge de bevis som de v/7/ åberopa och vad de v/7/ styrka med varie bevis. Skriftliga bevis som inte redan företetts skall genast framläggas. Parterna är skyldiga att på framställning av motparten uppge, vilka andra skriftliga bevis de innehar.

Rätten skall, allt efter målets beskaffenhet, vid förberedelsen verka för att tvistefrågorna blir klarlagda och att parterna anger allt som de vi7/ åberopa i målet. Rätten skall genom frågor och påpekanden försöka avhjälpa otydligheter och ofullständigheter i parternas framställningar.

Rätten får bestämma atl olika frågor eller delar av målel skall behandlas var för sig vid förberedelsen.

skriftlig förberedelse, om parts inställelse skulle medföra oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet eller skriftlig förberedelse med hänsyn till målets beskaffenhet eljest finnes lämpligare.

annan handläggning. Om det är lämpligt, får olika former av förberedelse förenas.

Svaromål enhgt 7§ skall avges skriftligen, om det inte med hänsyn till målets beskaffenhet är lämpligare alt svaromålet avges vid ett sammanträde.

När ett skriftligt svaromål har kommit in till rätten, skall sammanträde hållas så snart som möjligt, om det inte med hänsyn till målets beskaffenhet är lämpligare med fortsatt skriftväxling.

Om sammanträde hålls, skall förberedelsen otn möjligt avslutas vid detta. Om så inte kan ske, skall förberedelsen fortsätta genom skriftväxling eller vid ett nytt sammanträde.

Vid muntlig förberedelse skall första inställelse utsättas att äga rum. så snart ske kan. Till denna skola parterna kallas, käranden genom särskild kallelse och svaranden i stämningen.

Är saken sådan, att förlikning därom är tillåten, skall part föreläggas att komma tillstädes vid påföljd att tredskodom eljest må meddelas mot honom. Skall part infinna sig personligen, fördägge rätten tillika vite.

Är saken ej sådan, som sägs i andra stycket, skall käranden föreläggas att komma tillstädes vid påföljd att hans talan i målet eljest förfaller. Skall han infinna sig personligen, fördägge rätten tillika vite. Svaranden skall föreläggas vite.

Sammanträde får hållas per telefon, om det är lämpligt med hänsyn till sammanträdets ändamål och övriga omständigheter eller om ett sammanträde inför rätten skulle medföra kostnader eller olägenheter som inte står i r'imligt förhållande till betydelsen av att sammanträde hålls inför rätten. Ifråga otn sammanträden som hålls per telefon gäller inte reglerna i denna balk om kallelser och förelägganden och om påföljder för utevaro.

Vid första inställelsen skall förberedelsen om möjligt avslutas. Kan del ej ske. skall målet utsättas till fortsatt förhandling å tid. som bestämmes av ratten. Ej må målet uppskjutas längre, än som oundgängligen påkallas.

TiU fortsatt förhandling skola parterna kallas omedelbart eller genom särskild kallelse. Om föreläggande för part gälle vad i 10 § andra och tredje styckena sägs; finnes ena partens närvaro ej erforderlig, må dock kallelse å honom ske utan sådant föreläggande.

Rätten äge förordna, att förberedelsen skall fortsättas genom skriftväxling.

I mål där förlikning om saken är tillåten skall parterna föreläggas att inställa sig till ett sammanträde vid påföljd att tredskodom annars kan komma att meddelas mot den som uteblir. Parter som skull infinna sig personligen skall också föreläggas vite.

1 mål där förlikning om saken inte är tillåten skall käranden föreläggas att inställa sig til! ett sammanträde vid påföljd att hans talan i målet annars förfaller. Skall han infinna sig personligen, skall rätten också förelägga vite. Svaranden skall föreläggas vite.

Avser sammanträdel endast behandhng av rättegångsfrågor, skall parterna i stäUet för förelägganden enligt första och andra styckena föreläggas vite.

anspråk, som medgivits eller efler-givits. Förlikning må ock stadfästas av rätten.

än genom dom,

2. meddela tredskodom,

3. meddela dom i anledning av talan som medgivits eller eftergivit s,

4. stadfästa förlikning och

5. även i annat fall meddela dom, om huvudförhandling inle behövs med hänsyn tiU utredningen i målet och inte heller begärs av någon av parterna.

Innan ett mål avgörs med stöd av första stycket 5, skall parterna, om de inte kan anses redan ha slutfört sin talan, beredas tillfälle tUl detta.

Innan eli mål avgörs genom tredskodom enligl 44 kap. 7 a§. gäller vad som sägs i andra stycket ifråga om käranden.

Så snart förberedelsen avslutats, bestämme rätlen, sedan lillfälle om möjligt givits parterna att uttala sig, lid för huvudförhandlingen. För behandling av rätlegångsfräga eller del av saken, som må avgöras särskilt, må huvudförhandhng utsättas, ehuru förberedelsen av målet i övrigt ej avslutats.

Huvudförhandlingen må, om hinder däremot icke möter enligt 43 kap. 2 § och tillika parterna samtycka därtill, hällas i förenklad form. Sådan huvudförhandling må äga rum i omedelbart samband med förberedelsen eller, under förutsättning att samma domare sitter i rätten, inom femton dagar frän den dag dä den muntliga förberedelsen avslutades. Oavsett om parterna samtycka, må huvudförhandling i förenklad form hållas i omedelbart samband med förberedelsen, om saken finnes uppenbar.

Sä snart förberedelsen avslutats skall rätten, om målet inte avgjorts enligt 18 §, bestämma tid för huvudförhandling, om möjligt efter samråd med parterna. Huvudförhandling för handläggning av rättegångsfråga eller del av saken, som kan avgöras särskilt, får hållas även om förberedelsen av målel i övrigt inte har avslutats.

Huvudförhandlingen får med parternas samtycke hållas i förenklad form, om det är möjligt med hänsyn till reglerna i 43 kap. 2§. Sädan huvudförhandling kan äga rum i omedelbart samband med förberedelsen eller, under förutsättning att samma domare sitter i rätten, inom femton dagar från den dag då den muntliga förberedelsen avslutades. Oavsett parternas samtycke får huvudförhandling i förenklad form hållas i omedelbart samband med förberedelsen, om saken är uppenbar.

Om nutntUg förberedelse hålls per telefon, får även huvudförhandling ijörenkkidjörm hållas per telefon i omedelbart samband med förberedelsen.

Möter mot huvudförhandling hinder, som avses i 2§, må likväl förhandlingen påbörias, om det kan antagas, atl denna enligt 11 § andra stycket kan vid senare rättegångstillfälle fortsättas utan ny huvudförhandling, och tUlika uppdelning av förhandlingen finnes kunna ske utan olägenhet för utredningen.

Instälies huvudförhandlingen, må rätten dock höra part, vittne eller sakkunnig, sotn kommit tillstädes, om det kan antagas, att han icke utan oskälig kostnad eller .synnerlig olägenhet kan infinna sig vid senare rättegångstillfälle. Är för utredningen av synnerlig vikt. att samtidigt även annat bevis upptages eller annan handläggning äger rum, må det ske. Om bevis, som sålunda upptages, gälle i tilllämpliga delar vad om bevis, som upptages ulom huvudförhandlingen, är stadgal.

Föreligger det sådant hinder mot huvudförhandling som avses i 2§, får förhandlingen ändå påbörias, om det kan antas att den enligl 11 § andra stycket kan fortsätta senare utan att ny huvudförhandling behöver hållas och en uppdelning av förhandlingen inte är olämplig med hänsyn lill målels beskaffenhet.

Inställs huvudförhandlingen, får rätten ändå ta upp muntlig bevisning, om det är tillåtet enligt reglerna om förhör utom huvudförhandhng och den som skall höras finns tillgänglig.

Rätlen skall vaka över att vid handläggningen ordning och reda iakttagas, samt äge förordna, att skUda frågor eller delar av målet skola behandlas var för sig. Rätten har ock att tillse såväl att målet blir uttömmande behandlat som att däri ej indrages någol. som ej är av betydelse. Genom frågor och erinringar skall rätlen söka avhjälpa otydlighet eller ofullständighet i gjorda uttalanden.

Rätten skall se till att ordning och reda iakttas vid handläggningen. Rätten kan bestämma atl olika frågor eller delar av målet skall behandlas var för sig eller att i övrigt avvikelser skall göras från den ordning son: föreskrivs i 7—9§§.

Rätten skall också se till att målel blir utrett efter vad dess beskaffenhet kräver och alt inget onödigt dras in i målet. Genom frågor och påpekanden skall rätten/ö/-.?ö/(:a avhjälpa otydligheter och ofullständigheter i de uttalanden som görs.

Sedan parterna utvecklat sin talan.

Skall part höras under sanningsförsäkran, bör förhöret, om ej särskUda skäl föranleda annat, äga rum, innan vittnesbevis upptages rörande den omständighet, varom parlen skall höras.

skall bevisningen förebringas.

Skall en part höras i bevissyfte. bör förhöret äga rum innan vittnesbevisning tas upp rörande den omständighet/öW!ö/-e/ gäller.

Rätten får förordna att skriftliga bevis skall anses upptagna vid huvudförhandlingen utan att de läses upp vid denna. Detta får ske endast om parterna medger det. rättens ledamöter tagit del av bevisen och det inte är olämpligt med hänsyn till omständigheterna.

Bevisning får vid huvudförhandling tas upp per telefon, om det är lämpligt med hänsyn till bevisningens art och övriga omständigheter

Ändrar part uppgift, som han lämnat tidigare under rättegången. eller gör han tillägg därtill eller åberopar han omständighet eller bevis. som ej uppgivits före huvudjör-haiidlingens början, må vad parten sålunda andrager av rätten lämnas ulan avseende, om del kan aiua-gas, all partens förfarande skett jör atl förhala rättegången eller att överrumpla motparten eller eljest i otillbörligt syfte.

Om en part under huvudförhandlingen ändrar eller gör tillägg //// tidigare lämnade uppgifter eller om han åberopar omständigheter eller bevis som han inte iippgett före Jör-handlingens böryäu.fårdet nya materialet lämnas utan avseende, om del kan antas all parten genom detta förfarande/ö/-,'fc'J//.'/-förhala rättegången eller övenumpla motparten eller att parten annars handlar i otillbörligt syfte eller av grov vårdslöshet.

Huvudförhandlingen skall, ulan annat avbrott än som /?/å föranledas av bestämmelserna i 1 kap. 9§. .vå-1/7/ möjligt fortgå i ett sammanhang till dess målel är färdigt //// avgörande. Påböriad huvudförhandling må ej uppskjutas, med mindre förhandlingen ägt rum enligt 3 § första stycket eller efler handläggningens början nytt viktigt skäl anförts eller kännedom vunnits om nytt viktigt bevis eller rätten eljest finner det oundgängligen erfordertigl. Uppskjutes liiiviidjörhandlingen. skall den återupptagas, så snarl lämpligen kan ske.

Överstiger, då målet efter en eller flera uppskov återuppuigcs, den sammanlagda tid varunder uppskov ägt rum ej femlon dagar, må huvudförhandlingen fortsättas. 1 annal fall skall ny huvudförhandling hållas, om ej i mål av sådan omfati-

Huvudförhandlingen skall, utan annat avbrott än som kan föranledas av bestämmelserna i I kap. 9 §. oi7\ möjligt fortgå i elt sammanhang lill dess målet är färdigt för avgörande. En påböriad huvudförhandling/å/- uppskjutas endast om förhandlingen ägt rum enligl 3 § första stycket, om det efter handläggningens början //(//■ kommit fram någol nyll viktigt skäl eller bevis eller om rätlen annars finner att det är nödvändigt. En uppskjiilen huviidjör-handling skall återupptas sä snarl son} möjligt.

Har en huvudjörhandling uppskjutas en eller flera gånger, får fortsatt huvudförhandling hållas, om den sammanlagda uppskovsii-den uppgår till högsi femton dagar. I annat fall skall ny huvudförhandling hällas, om det inte med hänsyn

ning att huvudförhandlingen beräknas kräva minst fyra veckor rätten med hänsyn till utredningens beskaffenhet eller annan särskild omständighet Jinner synnerliga skäl atl /■ stället fortsall huvudförhandling hålles. Uppskjutes huvudförhandling som hålles i förenklad form, skall hållas ny huvudförhandling ulan tillämpning av 42 kap. 20 § andra stycket.

Till uppskjuten huvudförhandling skola parterna kallas omedelbart eller genom särskild kallelse. Om föreläggande för part gälle vad i 42 kap. 10 § andra och tredje styckena samt /-?§ sägs; utsattes mål lill fortsatt huvudförhandling, må i stället för föreläggande enligt /0§ andra stycket pari föreläggas all komma tillstädes vid påföljd atl eljest tredskodom må meddelas mol honom eller målet må avgöras utan hinder av hans utevaro.

till målets beskaffenhet föreligger synnerliga skäl att hålla fortsatt huvudförhandling och syftet med en sammanhållen huvudförhandling inte eftersatts i väsentlig mån. Uppskjuts en huvudförhandling som hålls i förenklad form. skall alltid ny huvudförhandling hållas ulan tillämpning av 42 kap. 20 § andra stycket.

Till en uppskjuten huvudförhandling skall parterna kallas omedelbart eller genom särskild kallelse. / Jråga om föreläggande för parterna gäller vad som sägs i 42 kap. 12 §, Utsätts ett mål lill fortsatt huvudförhandling, /i://- i stället för föreläggande enligl 12 § första stycket en part föreläggas all inställa sig vid påföljd alt annars tredskodom kan komma att meddelas mot honom eller målet avgöras utan hinder av hans utevaro.

Vid fortsatt huvudförhandling skall målet företagas i det skick, vari det förelåg vid den tidigare handläggningens slut.

Vid ny huvudförhandling skall målel företagas lill fullständig handläggning. Har bevis upplagils vid tidigare handläggning, skall beviset upptagas ånyo, om sådant upptagande,//////é-i vara av betydelse i målet och hinder därjör ej föreligger. Då bevis ej upptages ånyo. skall beviset förebringas genom protokoll och andra handlingar rörande bevisupptagningen.

Vid fortsatt huvudförhandling skall handläggningen forisätta där den slutade vid den tidigare förhandlingen.

Vid ny huvudförhandling skall målet företas lill fullsländig handläggning. Bevis, som upplagils vid tidigare handläggning, skall tas upp på nytt, om rätten finner detta vara av betydelse i målel och del inte föreligger hinder mot att ta upp beviset. Om ett bevis inte tas upp på nytt, skall det förebringas genom protokoll eller på annat lämpligt sätt.

Finnes för provning av fråga, som avses i fl eller I2S, piirl eller annan höra höras. föri>rdiie rätlen därom på söll den Jinner Umipligl. Om Inställande civ lilluiUid. som nr an/iålteii eller liäklad. Jorordnc rätten.

Om särskilda skäl föreligger, får rätten hälla sammanträde for förberedelse nwd parter ocli andra som berörs, t fråga om kallelse (iparter skall /5 ,s' tillämpas.

Ulehlir någon som kcilhits till samniiinträdel. får detui ändå hållas, om del främjar Jiirheredelsens syfte. Om den som uteblivit förelagts vite. får rätten besluta att nytt vite skall föreläggas eller att han skall hämtas till rätten.

Vad som sägs om sammanträde per telefon i 42 kap. f0§ skall gälla även vid sammanträde enligt denna paragraf.

Möter mol huvudförhandling hinder, som avses i 2 § förslå stycket 4—6, må likväl förhandlingen påbörjas, om del kan antagas, atl denna enligt 11 § andra stycket kan vid senare rätlegångstillfälle fortsättas ulan ny huvudförhandling, och //7///fl uppdelning av förhandlingen finnes kunna ske utan olägenhet för utredningen.

Instälies huvudförhandlingen, /?7rt rätten dock höra målsägande, vittne eller sakkunnig, som kommit tillstädes, om det kan antagas, alt han icke utan oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet kan infinna sig vid senare rätlegångstillfälle. Är för utredningen av synnerlig vikt. att samtidigt även annat bevis upptages eller annan handläggning äger rum, må det ske. Om bevis.

Föreligger del sådant hinder mot huvudförhandling som avses i 2 § första stycket 4-6,/fl/- förhandlingen ändå påbörias, om del kan antas att den enligt 11 § andra stycket kanjörtsätta senare utan an ny huvudförhandling behöver liållas och en uppdelning av förhandlingen inte är olämplig med hänsyn till målets beskaffenhet.

Inställs huvudförhandlingen, får rätlen ändå ta upp muntlig bevisning, om del är tillåtet enligt reglerna om förhör utom huvudförhandhng och den som skall höras finns tillgänglig.

Otn del är av synnerlig vikt för utredningen. /«/■ även annan handläggning äga rum /' anslutning till bevisupptagning enligt andra stvcket.

Rällen skall vaka över atl vid handläggningen ordning och reda iakttagas, samt äge förordna, atl skilda frågor eller delar av mälel skola behandlas var för sig. Rätten har ock atl tillse såväl att målet blir uttömmande behandlat som all däri ej indrages något, som ej är av betydelse. Genom frågor och erinringar skall rällen söka avhjälpa otydlighet eller ojidlständighet i gjorda tiitalanden.

Rällen skall se till all ordning och reda iakttas vid handläggningen. Rätten kan bestämma atl olika frågor eller delar av målel skall behandlas var för sig eller all I övrig! a\'vikelser skall göras från den ordning som föreskrivs 16. 9 och 10 H.

Rätten skall också se till all målet blir utrett efter vad dess hesknffen-hel kräver och all Ingel onödigt dras in i målet. Genom frågor och påpekanden skall ränen försöka avhjälpa otydligheter och ojidlstän-digheter i de uttalanden som görs.

Vid förhandlingen skall åklagaren IVamsiälla sill yrkande oc/i den tilltalade uppmanas att angiva, huruvida han erkänner eller förnekar gärningen.

Åklagaren skall därefter utveckla åtalet och redogöra för de omständigheter, vara det grundas. Sedan höres målsäganden.

Den tilltalade skall uppmanas att i etl sammanhang redogöra för saken och därvid yttra sig över vad åklagaren och målsäganden an-föri. Med rättens tillslånd må åklagaren och målsäganden stallo frågor till honom. Därefter må frågor ställas av försvararen.

Vid förhör med målsäganden eller den lilltalade må skriftlig uppteckning av vad han tidigare anfört

Vid hnviidförhandlingen skall åklagaren framställa sitt yrkande. Den tilltalade skall uppmanas atl kort ange sin ståndpunkt och grunden för den. Åklagaren skall daret-ler utveckla sin talan. Målsäganden 0(7; den tilllatade skall i den mån det behövs beredas lillfälle atl utveckla sin Ullan.

Härefter skall målsäganden ocli den lillialade höras odi toinan bevisning förebringas. Förlinr med målsäganden och den lilltalade hor äga non innan vittneshevisniiig las upp rin-cinde den omständighet som Jörhöret gäller.

Förekommer anledning, att parts närvart) annan part av rädsla eller annan orsak ej fritt utsäger sanningen, eller hindrar part annan part i hans berättelse genom att falla parten i talet eller annorledes, äge rätten förordna, att parten ej må vara tillstädes under förhöret; vad nu sagts om pari gälle ock målsägande, även om han ej för talan.

Sedan den som ej varit tillstädes under förhöret åter Jörekallals, skall han erhålla kännedom om vad i hans frånvaro förekommit.

Rutten får förordna alt skriftliga bevis skall anses upptagna vid hu-vudjörhandlingen utan att de läses upp vid denna. Detta Jår ske endast om parterna medger det. rättens ledamöter tagit del av bevisen och det inte är olämpligt med hänsyn till omständigheterna.

Bevisning jår vid huvudförhandling tas app per tdejön, om det är lämpligt med hänsyn till bevisningens art ocli övriga omständigheter eller om bevisupptagning enligt vanliga regler skulle medföra kostnader eller olägenheter som inte står i rimligt förhållande till betydelsen av att bevisningen tas upp på sådant sätl. Vid bevisupptagning per telefon gäller inte reglerna I denna balk om kallelser och Jöre-läggonden och om påföljder för utevaro.

av bestämmelserna i I kap. 9 §. såvitt möjligt fortgå i elt sammanhang till dess målel är färdigt //// avgörande. Påböriad huvudförhandling må ej uppskjutas, med mindre förhandlingen ägt rum enligl 3 § första stycket eller efter handläggningens börian nytt viktigt skäl anförts eller kännedom vunnits otn nytt viktigt bevis eller rätlen eljest finner det oundgängligen erforderligt. Uppskjutes huvudförhandlingen, skall den återupptagas, så snart lämpligen kan ske. Är den lilltalade häktad, skall förhandlingen återupptagas inom en vecka från dagen för föregående förhandlings avslutande eller, då han häktats därefter, från dagen för hans häktande, om ej på grund av särskilda omständigheter längre uppskov är nödvändigt.

das av bestämmelserna i I kap. 9 §. (///( möjligt fortgå i ett sammanhang lill dess mälel är färdigt för avgörande. En påböriad huvudförhandling får uppskjutas endast om förhandlingen ägt rum enligl 3 § förslå stycket, om det efter handläggningens början har kommit fram något nytt vikligt skäl eller bevis eller om rällen annars finner att del är nödvändigt. En uppskjuten huvudförhandling skall återupptas så snarl som möjligt. Är den tilltalade häktad, skall förhandlingen återupptas inom en vecka från dagen för föregående förhandlings avslutande eller, dä han häktats därefter, från dagen för hans häktande, om inte på grund av särskilda omständigheter elt längre uppskov är nödvändigt.

Överstiger, då målel efter etl eller flera uppskov återuppiages, den sammanlagda tid varunder uppskov ägt rum e/femton dagar, må huvudförhandlingen fortsättas. 1 annat fall skall ny huvudförhandling hållas, om ej i mål av sådan omfattning alt huvudförhandlingen beräknas kräva minst fyra veckor rätten med hänsyn till utredningens beskaffenhet eller annan särskild omständighet finner synnerliga skäl atl /■ stället fortsatt huvudförhandling hålles.

Till uppskjuten huvudförhandling skola parterna kallas omedelbart eller genom särskild kallelse. Om föreläggande gälle vad i 45 kap. 15 § sägs.

Har en huvudförhandling iipp-skjutils en eller fiera gånger, får fortsatt huvudförhandling hållas, om den sammanlagda uppskovstiden uppgår lill högst femton dagar. I annat fall skall ny huvudförhandling hållas, om det inte med hänsyn till målets beskaffenhet föreligger synnerliga skäl att håUa fortsatt huvudförhandling och syftet med en sammanhållen huvudförhandling inte eftersatts i väsentlig mån.

Till en uppskjuten huvudförhandling skall parterna kallas omedelbart eller genom särskild kallelse. / fråga om föreläggande gäller vad sotn sägs i 45 kap. 15 §.

Vid fortsatt huvudförhandling skall målel företagas i det skick, vari det förelåg vid den tidigare handläggningens slut.

Vid ny huvudförhandling skall målet företagas till fullständig handläggning. Har bevis upptagits vid tidigare handläggning, skall beviset upptagas ånyo, om sådant upptagande finnes vara av bety del-

Vid fortsatt huvudförhandling skall handläggningen fortsätta där den slutade vid den tidigare förhandlingen.

Vid ny huvudförhandling skall målet företas till fullständig handläggning. Bevis, som upptagils vid tidigare handläggning, skall tas upp på nytt, om rätten Jinner detta vara av betydelse i mälel och det inte

Kan saken utredas lillfredssläl-lande. får mälel avgöras trots atl den lilltalade har inställt sig endast genom ombud eller har uteblivit, om

1, del inte finns anledning all
döma till annan påföljd än böter,
fängelse i högst tre månader, vill
korlig dom eller skyddslilisyn eller
sådana påföljder i förening, eller

2. den tilltalade, sedan stämning
har delgetts honom, har avvikit el
ler håller sig undan på sådant satt
all han inte kan hämtas lill huvud
förhandlingen.

Kan saken utredas tillfredsställande, tar målet avgöras trots att den lilltalade har inställt sig endast genom ombud eller har uteblivit, om

1. det inle finns anledning att döma till annan påföljd än böter, fängelse i högst tre månader, villkorlig dom eller skyddslilisyn eller sädana påföljder i förening.

2. den lillialade. sedan stämning har delgetts honom, har avvikit eller håller sig undan på sådant sätl alt han inle kan hämtas lill huvudförhandlingen eller

3. den lilltalade lider av sinnes-.sjiikdoin eller sinnesslöhet och hans närvaro på grund därav inte är nödvändig.

I fall som avses i andra stycket 1 får fängelse ådömas endast om den lillialade tidigare har uiebiivii från ett rätlegångstillfälle för huvudförhandling i målet eller då har inställt sig endast genom ombud. Har åtalet efter det tidigare rättcgängstilllallet iiividgals till au avse ytterligare gärning, får fängelse ådömas endast om anledning fanns alt döma till fängelse för de gärningar som åtalet avsåg innan det utvidgades.

Med de påföljder som anges i andra styckel 1 skall likställas förordnande enligt 34 kap. I § första stycket I brottsbalken. Detta gäller dock inte, om i samband med förordnandet villkorligt medgiven frihet frän fängelsestraff skall förklaras förverkad i fråga om en strafftid som överstiger tre månader.

I fall som avses i andra styckel 2 får målel avgöras även om den tilltalade inle har delgetts kallelse lill förhandlingen.

RätlegångslVågor fär avgöras irois att den lilltalade har uteblivit.

I7§

Om rätten sedan luivudjörhand-lingen avslutats finner att det är nödvändigt att komplettera utredningen innan målet avgörs, Jårfort-

/ stämningsansökan skall målsäganden uppgiva:

1. den tilltalade:

2. den brottsliga gärningen med angivande av tid och plats för dess förövande och de övriga omständigheter, som erfordras för dess kännetecknande, saml del eller de lagrum, som äro tillämpliga;

3. det enskilda anspråk, som målsäganden vill framställa, saml de omständigheter, vara anspråket grundas;

4. de skriftliga bevis målsäganden åberopar; samt

5. de omständigheter, som betinga rättens hehörigfiet. om ej denna framgår av vad eljest an-föres.

Ansökan skall var egenhändigt undertecknad av målsäganden eller hans ombud.

Är brottet sådant, att målsäganden ej äger väcka åtal. med mindre åklagaren beslutat all ej åtala, skall vid ansökan fogas intyg, alt sådant beslut meddelats. Vid ansökan bör målsäganden ock i huvudskrift eller styrkt avskrift foga de skriftliga bevis, som innehavas av honom.

En ansökan om sianming skall innehålla uppgifter om

1. den tilltalade,

2. den brottsliga garningen med angivande av lid och plats for dess förövande och de övriga omständigheter, som erfordras för dess kännetecknande, samt del eller de lagrum, som ///■ tillämpliga,

3. det enskilda anspråk, som målsäganden vill framställa saml en utförlig redogörelse for de omständigheter som åberopas lill grund jör anspråket,

4. de bevis som åberopas och vad som skall styrkas med varje bevis samt

5. sådana omständigheter som
gör rätten behörig, om inte behö
righeten framgår av vad som anförs
i övrigt.

Har målsäganden några önskemål om luir mälel skall handläggas, bör han ange dessa i ansökningen.

Ansökningen skall vara egenhändigt undertecknad av målsäganden eller hans ombud.

Är brottet sådant att målsäganden /a/- väcka åtal endast om åklagaren beslulal all inte ålala. skall tillsammans med ansökningen ges in inlyg om atl ett sådant beslut meddelats. De skriftliga bevis som åberopas bör också ges in till sammans med ansökningen.

Vid förberedelsen bör den lilltalade angiva, huruvida han erkänner eller förnekar gärningen, saml yllra sig över de omständigheter, vara åtalet grundats, och angiva de omständigheter han vill anföra. Parterna böra därefter var för sig angiva de ytt.';rligare omständigheter de vilja anföra samt yttra sig över vad motparten anfört. De böra ock, i den mån det icke tidigare skett, uppgiva de bevis de vilja åberopa och vad de vilja styrka med vaqe särskilt bevis, Skrifdigt bevis, som ej redan föreletts, skall genast framläggas.

Rätlen äge förordna, att skUda frågor eller delar av målel skola vid förberedelsen behandlas var för sig.

Vid förberedelsen bör den tilltalade avge svaromål och ange, om han erkänner eller förnekar gärningen, saml yttra sig över de omständigheter på vilka åtalet grundats. Han bör också ange de omständigheter som han vill anföra.

Parterna bör därefter var för sig ange de ytterligare omständigheter som de vill anföra samt yttra sig över vad motparten anfört. De skall också, i den mån det inte skett tidigare, uppge de bevis som de vill åberopa och vad de r/7/ styrka med varje bevis. Skriftliga bevis, som inte redan företetts, skall genast framläggas.

Rätlen får bestämma all olika frågor eller delar av målet skall behandlas var för sig vid förberedelsen.

Förberedelsen skall var muntlig. Rätten må dock förordna om skriftlig förberedelse, om parts inställelse skulle medföra oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet eller skriftlig förberedelse tned hänsyn liU målets beskaffenhet eljest finnes lämpligare.

Förberedelsen sker vid sammanträde eller genom skriftväxling eller annan handläggning. Om del är lämpligt, får olika former av förberedelse Jörenas.

Svaromål enligt 7 § första stycket skall avges skriftligen, om det inle med hänsyn lill målets beskaffenhet är lämpligare att svaromålet avges vid ett sammanträde.

När ett skriftligt svaromål har kommu in till rätten, skall sammanträde hållas så snart som möjligt, om det inte med hänsyn till målets beskafjenhet är lämpligare med fortsatt skriftväxling.

V'7(/ muntlig förberedelse skall första inställelse utsättas att äga rum, så snart det kan ske. År den tilltalade häktad, skall första inställelse äga rum inom en vecka från dagen för hans häktande, om inte längre uppskov är nödvändigt på grund av särskilda omständigheter. Är den tilltalade ålagd reseförbud skall första inställelse äga ram inom en månad från dagen för delgivning av beslutet, TiU första inställelsen skall parterna kallas, målsäganden genom särskild kallelse och den tilltalade i stämningen.

Målsäganden skull föreläggas atl komma tillstädes vid påföljd att han eljest förlorar sin rätt att lala å brottet. Skall målsäganden infinna sig personligen, fördägge rätlen tillika vite.

Den tilltalade skall föreläggas vite. Om inställande av tilltalad, som är häktad, förordne rällen.

Om förberedelse skall .ske vid sammanträde och den tilltalade är häktad, skall sammaturädel hållas inom en vecka frän dagen för hans häktande, om inle längre uppskov är nödvändigt på grund av särskilda omständigheter. Är den lilltalade ålagd reseförbud, skall sammanträdet, hållas inom en månad från dagen för delgivning av beslutet.

Är den tilltalade häktad och skall ett ytterligare sammanträde hållas, skall det ske inom en vecka från dagen för föregående sammanträdes avslutande eller, då han häktats därefter, från dagen för hans häktande, om inte längre uppskov är nödvändigt på grund av särskilda omständigheter.

Part äge ej vid muntlig förberedelse ingiva eller uppläsa skriftlig inlaga eller annat skriftligt anförande. Släniningsansökan eller annan framställning, som enligt denna balk må ske skriftligen, må dock uppläsas; vid första inställelsen äge den tilltalade som svaromål åberopa av honom ingiven skrifi. Finnes vad i skriften anföres icke utgöra fuUsländigt svaromål, skall rällen genom frågor till den tilltalade söka avhjälpa bristen.

Sammanträde får hållas per telefon, om det är lämpligt med hänsyn lill sammanträdets ändamål och övriga omständigheter eller ett sammanträde inför rätten skulle medföra kostnader eller olägenheter som inte står i rimligt förhållande till betydelsen av att sammanträdet hålls inför rätten. 1 fråga om sammanlräden som hålls per telefon gäller inte reglerna i denna balk om kallelser och förelägganden och om påföljder för utevaro.

Nuvarande lydelse F(n-eslagen lyddse Prop. 1986/87:89

II S
Vid första inställelsen skall Jör- Vid sammaniråde tår pnrlerna

beredeisen om möjligt avsliiias. ge in eller läsa upp .skriftliga inla-Kan det ej ske. skidl målet losältas gor eller (indra skriftlign anf(iryrii;l vara tillJör-gängligen päkaUos. Ar den tillla- dcffih- handlag'ningen. lade häktad, skall Jonsan Jörhond-ling äga rum inom en \'ec ka Jrån dagen för föregående summan-Irädes avslutande eller, då han häktats därefter, från dagen fi>r hans häktande, om ej på grund av särskilda omständigheter längre uppskov (ir n()dvändigl. Till förlsaii förhandling sko/ii panenui ka//as omedelbart eller genom siirskild kallelse.

Om Jöreläggande för pari gälle vad i 9§ andra och tredje styckena sägs: Jlnnes ena partens närvaro ej erforderlig, må dock kallelse å honom ske ulan sådant Jöreläggande. Rätten äge förordna, atl Jörhereddsen skaU fortsättas genom skriftväxling.

12S
För behandling av rättegängs- Målsäganden skall Jördäggas

Jråga eller dd av saken, som må alt inställa sig lill ett sannnanträde
avgöras särskilt, äge råtlen utsätta vid påjöljd all tum annars förlorar
särskilt sammanträde. Om sudiinl sin rån all föra talan om brottet,
saininaiiträde äge \-(id i 9 oc/i 1/ H Ska// /in/i infinna sig person/igen.
är stadgat motsvarande tillämp- skall rätlen också förelägga vile.
ning; avser sammanträdet beluind- Den tilltalade skall föreläggas vile.
ling av rällegångsfråga. skaf/ dock Rätlen förordnar om inslällandet
i stället för föreläggande, som där av den smn är håklad.
sägs. målsäganden föreläggas vite. Avser sammanträdet endast be-

handling UV ränegångsfrågor. skull målsäganden i stället Jör Jöreläggande enligt första slyckel Jördäggas vite.

I9§
Vid skriftlig förberedelse skall Om det är till fördel för inred-

den lillialade i slämningen Jöreläg-      ningen i målet, bör ratten Jöre sam
gås att till rätten inkomma med      manlråde ellerJörtsall skriftväxling
skriftligt svaromål. Har svaromål      tillslålla parterna   en   förteckning
inkommit, skall det med därvid fo-      över de frågor sam hör tas upp tin
gade   handlingar   delgivas   måls-      der den jörlsatla handläggningen,
äganden. Finnes ytterligare skrift
växling erforderlig, äge rällen för
ordna därom.                                                                                                          44

let I övrigt ej avslutats.

Är den tilltalade häktad, skall huvudförhandlingen hållas inom en vecka frän dagen för förberedelsens avslutande eller, då han häktats därefter, från dagen för hans häktande.

Är den tilltalade ålagd reseförbud, skall huvudförhandling hållas inom en månad från dagen för förberedelsens avslutande. Har reseförbudet meddelats därefter, skall tiden räknas från dagen för delgivning av beslutet.

Så snarl förberedelsen avslutats. heslämme rällen, sedan tillfälle om möjligt givits parterna att uttala sig. lid för huvudförhandlingen. För behandling av rätlegångsfräga eller del av saken, som mä avgöras särskilt, må huvudförhandling utsättas, ehuru förberedelsen av må-

Så snart förberedelsen avslutats skall rätten bestämma lid för huvudförhandling, om möjlig! efler samråd med parierna. Hiiviidjör-handUng för handläggning av rälte-gängsfräga eller del av saken, som kan avgöras särskilt, får hållas även om förberedelsen av mälel i övrigt inte liar avslutals.

Till liiiviidförliandlingen skola parierna kallas omedelbart eller genom särskild kallelse.

Om föreläggande for part gålle vad i 9§ andra odi tredje styckena samt /2 § sägs. Förekommer anledning, atl den tilltalade ej skulle iakttaga sådant föreläggande, må förordnas, att han skall hämtas lill rätten. Om inslällande av tilltalad, som år häktad, förordne rätten.

Om kallande av vittne och sakkunnig gälle vad 136 och 40 kap. ar stadgat.

I Jråga om kallelse lill liiivndlör-haniUing skall 12 tillånipas.

Om det finns anledning anta all den tilltalade inte skiille/>//cj ett föreläggande vid vite atl infinna sig personligen, får rätlen hesliila att han skall hämtas till /iiiviidjörhand-lingen.

Har underrätt i beslut under rättegången ogillat jäv mol domare eller invändning om rällegångshinder och skall ej enligl 7§ därvid förbliva, åligge part, som vill föra talan mot beslutet, atl, om det meddelats vid sammanlräde för förhandling, genasi och eljest inom en vecka frän den dag. då han erhöll del därav, anmäla missnöje; försummas det. äge parten ej vidare ratt //// talan. Anmäles missnöje. bestämme rätten med hänsyn lill omständigheterna, om talan skall föras särskilt eller allenast i samband med talan mol dom eller slutligt beslut. Särskild talan skall föras genom besvär.

Har en tingsrätt i beslui under rättegången ogillat jav mot domare eller invändning om rättegångs-hinder, skall den pari som vill föra talan mol beslutet anmäla missnöje. Sådan anmälan skall göras yc-nast. om heslutet meddelats vid ett sammanträde, och annars inom en vecka från den dag då parten fick del av hesliitel. Försummar parten detta, har han inte längre rätt alt föra talan mol beslutet. Om en part anmäler missnöje, bestämmer rällen med hansyn till omständigheterna, om talan skall föras särskilt eller endast i samband med talan mot dom eller slutligt beslut. Särskild talan skall föras genom besvär.

12 §

Talan mot tingsrättens dom eller beslut i mål som handlagts av en lagfaren domare enligt I kap. 3 a § första stycket får inle prövas av hovrätten i vidare mån än som framgår av 13 §, om inte hovrätten meddelat parten prövningstillstånd.

Prövningstillstånd behövs inte vid talan mol beslut som rör någon annan än en part eller en interve-nienl, beslut varigenom tingsrätten ogillat Jäv mot en domare, beslut angående utdömande av förelagt vite eller om ansvar för en rättegångsförseelse eller beslut varigenom en missnöjesanmälan eller en ansökan om återvinning eller en vade- eller besvärstalan avvisats.

Ifråga ont meddelade prövningstillstånd skall 54 kap. II § andra styckel och 13 § gälla i tillämpliga delar.

13 §

2. anledning förekommer till ändring I det sim vartill tingsrätten kommit eller

3. det annars föreligger synnerliga skäl all pröva talan.

14 §

Talan mol lingsråttens heslut angående frågor som avses i t kap. 3 a § förs i samma ordning som talan mol beslut varigenom rätten ogillat en invändning om rällegångshinder.

15 §

Kan talan mot tingsrättens dom eller beslut prövas av hovrätten endast om denna meddelat prövningstillstånd, skall tingsrätten i sanihand med utiderrätlelse om vad som gäller i fråga om fullföljd av talan upplysa parierna om detta och därvid också ange innehållet i 13 §.

Har ena parten enligt I § vädjat mot underrätts dom, äge även motparten, ehuru han ej iakttagit vad i nämnda paragraf sägs, föra talan mol domen; dock åligge honom alt inom en vecka frän den dag, då //'-den för fullföljd av vadet utgick, lill underrätten inkomma med vadeinlaga.

Återkallas eller förfaller eljest den första vade talan, är ock den senare vadetalan förfallen.

Har ena parlen enligl I § vädjat mot tingsrättens dom, får också motparten, även om han inle iakttagit vad sotn sägs i den paragrafen, föra talan mot domen. Han skall dock inom en vecka från den dag, då vadetiden gick ul, ge in sin vadeinlaga till tingsrätten.

Om den första vadetalan återkallas eller av annat skäl förfaller, är också den senare vadelalan förfallen.

Nuvarande lyddse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87:89

I vadeinlagan skall vadekiiranden uppgiva:

1. den dom. mol vilken talan föres:

2. grunderna lör vadetalan med angivande, i vilket avseende underrättens domskäl cnligi kärandens mening äro oiiktiga: saml

3. i vilken del domen överklagas och den ändring i domen, som käranden yrkar.

Om prövningstillstånd behövs,
skall kåranden i vadeinlagan ange
de omståiidigheter som han åbero
par lill stöd Jör alt sådant tillslånd
skall nicdde/as.
Käranden skall i vadeinlagan Karanden skall i vadeinlagan

uppgiva de bevis han vill åberopa uppgiva de bevis han vill åberopa och vad han vill styrka med varje och vad han vill styrka med varje särskilt bevis. Skriftligt bevis, som särskilt bevis. Skriftligl bevis, som ej tidigare förebragts, skall i hu- ej tidigare toiebragls, skall i huvudskritt eller styrkt avskrift fogas vtidskrifi eller styrkt avskrift fogas vid vadeinlagan. Vill käranden, all vid vadeinlagan. Vill käranden atl förnyal förhör med viitne eller sak- förnyat förhör med viiinc eller sakkunnig eller part under sannings- kunnig eller part skall äga rum eller försäkran skall aga rum eller för- förnyad syn å stället skall hällas, nyad syn å stället skall hållas, skall skall han angiva det i vadeinlagan han angiva del i vadeinlagan jämte jamie skälen därtill. 1 vadeinlagan skälen därtill. 1 vadeinlagan skall skall käranden ock angiva, om han karanden ock angiva, om han vill, vill, alt motparten skall infinna sig all motparten skall infinna sig per- personligen vid huvudförhandling i sonligen vid huvudförhandling i hoviätien. hovrätten.

Vadeinlagan skall vara egenhändigt underlecknad av käranden eller hans ombud.

10 a §

Behövs prövningstillstånd, beslutar hovrätten sedan skrijivåxiingen avslutats, om sådant tillstånd skall meddelas. När del finns skäl för det. Jår frågan upptas utan att skriftväxling skett.

I5§=«
Om huvudförhandling åge i öv- I övrigt skall vad som sågs i 1

rigl vad i 1 kap. 9§ samt 43 kap. 1- kap. 9§ samt 43 kap, \-b§§. S§
b och Ii)-f3'•i är stadgat motsva- andra-fjårde styckena och 10-
rande tillämpning: om kallelse lill /■§§ tillämpas i Jråga om huvud-
uppskjuien huvudförhandling och förhandling i hovrätten. Reglerna i
föreläggande för part gälle dock f4 § i detta kapitel skall dock tUiäm-
f4 S i deiia laipilel. pas ifråga om kallelser tiW uppskju-

ten huvudförhandling och föreläggande för parterna.

-' Senaste lydelse 1963: 149,

-" Senasie lydelse 1969:244, 48

1 Om huvudförhandling äge i övrigt vad i I kap, 9 § saml 46 kap. I -5. 7,9, 11, 13 och 16 §§ är stadgat motsvarande tiUämpning; om kallelse till uppskjuten huvudförhandling och föreläggande för part gälle dock 14 § I delta kaptiel.

Då mål utsattes till fortsatt eller ny huvudförhandling, äge hovrätten förordna om de åtgärder, som finnas lämpliga, för att målet vid den förhandlingen skall kunna slutföras.

Om sådan åtgärd gälle vad i 10-12 §§ i delta kapitel stadgas.

kap.

5§'

I övrigt skall vad som sägs i I kap. 9§ samt 46 kap. \-5§§. 6§ andra sn'ckel, 7-9, 11, 13, 16 och /7§§ tiUämpas i fråga om huvudförhandling i hovrätten. Reglerna i 14 § i detta kapitel skall dock tillämpas ifråga om kallelser till uppskjuten huvudförhandling och föreläggande för parierna.

När ett mål sätts ut till fortsatt eller ny huvudförhandling,/å/- hovrätten förordna om lämpliga ätgärder för atl målel vid den förhandlingen skall kunna slutföras.

1 fråga om sådana åtgärder gäller io-l2§§ i detta kapitel.

54 kap.

8§'o

EJ må talan föras mot hovrätts Talan får inle föras mol hovrät-

beslut angående jäv mot domare i /e/7ibeslut angående jäv mot doma-underräti eWer i dit fullföljd fråga, re i tingsrätt eller i någon dit full-

-'' .Senaste lydelse 1969: 244, '" Senaste lydelse 1979:242.

4 Riksdagen 1986187. 1 saml. Nr 89

Riiiielse: S, 57 rad 18 slår:------------ ej heller RäU-al till: inte R-ad 19-20 utgår:

---- eller allmän försäkringskassa Rad 25-27 Ny lydelse. Not I Rättad till:

1986/87: 84 och 90,

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87:89

som avses i 49 kap, 4§ första följd fråga som avses i 49 kap, 4§
styckel 7 eller 9 eller 6§. första stycket 7 eller 9 eller 6§. Ta-

lanfår inte heller föras mot hovrättens beslut att meddela prövningstillstånd.

1. Denna lag träder i kraft den I januari 1988,

2. Genom lagen upphävs lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden. Den lagen gäller dock fortfarande i mål där ansökan om stämning kommit in till rätten före ikraftträdandet eller där rätten, om talan väckts genom ansökan om lagsökning, betalningsföreläggande eller handräckning eller som enskilt anspråk i brottmål, före ikraftträdandet beslutat att tvisten skall handläggas som tvistemål.

3. Bestämmelserna i 36 kap. I 8 tredje stycket 3 i deras äldre lydelse gäller fortfarande beträffande den som av militär befattningshavare ålagts disciplinstrafL

4. Äldre bestämmelser om vadeanmälan gäller fortfarande i fråga om domar som meddelats före ikraftträdandet.

5. Förekommer i lag eller annan författning nägon hänvisning lill en
föreskrift som har ersatts genom en bestämmelse i denna lag, tillämpas i
stället den bestämmelsen.

2 Förslag till

Lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971: 291)

Härigenom föreskrivs i fråga om förvaltningsprocesslagen (1971: 291), dels att 40 § skall upphöra alt gälla,

dels alt orden "och vite" i rubriken närmast före 38 § skall utgå, dels att 25, 48 och 50 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

25 §'
Rätten får förordna om förhör Rätten får förordna om förhör
med vittne eller sakkunnig. Sådant med vittne eller sakkunnig. Sådant
förhör äger rum vid muntlig för- förhör äger rum vid muntlig för
handling. Förhöret får hållas under handling. Förhöret får hållas under
ed. Om förhör gäller 36 kap. 1-18 ed. Om förhör gäller 36 kap. 1-18
och 20-23 §§ saml 40 kap. 9-11, och 20-23 §§ samt 40 kap. 9-11,
13-16 och 20 §§ rättegångsbalken i 14, 16 och 20 §§ rättegångsbalken i
tillämpliga delar. tUlämpliga delar.

48 §-

Den som för talan i mål fär anlita ombud eller biträde.

Visar ombud eller biträde oskicklighet eller oförstånd eUer är han eljest olämplig, fär rätten avvisa honom som ombud eller biträde i målet. Rätten fär också förklara honom obehörig att brukas som ombud eller biträde vid rätten antingen för viss tid.eller tills vidare.

' Senaste lydelse 1975: 1298.

- Senaste lydelse 1983: 461. 50

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87: 89

Om den som avvisas eller förklaras obehörig enligl andra styckel är advokat, skall anmälan om åtgärden göras hos advokatsamfundets styrelse.

50 § Behärskar part, vittne eller annan som skall höras inför rätten ej svenska språket eller är han allvariigt hörsel- eller talskadad, skall rätten vid behov anlita tolk. Rätten fär även i annat fall vid behov anlita tolk.

Första stycket skall tillämpas även i fråga om överföring från punktskrift till vanlig skrift eller omvänt.

Denna lag träder i kraft den I januari 1988.

3 Förslag till

Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

Härigenom föreskrivs att 9 och 20 §§ rättshjälpslagen (1972:429) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9§'

Vid allmän rättshjälp betalar staten kostnaderna i den rättsliga angelägenhet som rättshjälpen avser.

Såsom kostnad för rättshjälpen anses den rättssökandes kostnad för

1. biträde som varit behövligt för tillvaratagande av den rättssökandes rätt,

2. bevisning vid allmän domstol, bostadsdomstolen, marknadsdomstolen eller arbetsdomstolen samt nödvändig utredning i angelägenhet, som kan komma under sädan domstols prövning eller som skall prövas av skiljemän.

3. utredning i angelägenhet som skall prövas av förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet om utredningen är skäligen påkallad för tillvaratagande av den rättssökandes rätt och ej kan erhållas genom myndigheten,

4. resa och uppehälle för den rättssökande eller hans ställföreträdare och för värdare eller annan, som måste anlitas i samband med inställelse inför domstol eller annan myndighet, om personlig inställelse ålagts, eller i samband med inställelse för sådan blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga egenskaper som avses i lagen (1958:642) om blodundersökning m. m. vid utredning av faderskap eller läkarundersökning enligt 21 kap. 11 § föräldrabalken,

' Lydelse enligt prop. 1986/87:86,

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87:89

5. ansökningsavgift enligt förordningen (1987:000) om avgifter vid de allmänna domstolarna samt särskild avgift som skall betalas enligl förordningen (1981: 1185) om utsökningsavgifter,

6. vad som av allmänna medel 6. vad som av allmänna medel utgått / ersättning för översättning utgått i ersättning enligt 4 eller 5§ eller i ersättning enligl 4 eller 5§ lagen (1958:642) om blodunderlagen (1958:642) om blodunder- sökning m. m. vid utredning av fasökning m, m. vid utredning av fa- derskap eller enligt föreskrift i räl-derskap eller enligl föreskrift i rät- tegångsbalken eller 3 § första tegängsbalken eller 3 § första stycket nämnda lag för bevisning slyckel nämnda lag för bevisning som rätten självmant föranstaltat som rätten självmant föranstaltat om,

om.

7. bodelningsförrättare som har förordnals av domstol alt verkställa bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller atl verkställa sådan bodelning mellan sambor som förrättas av annan anledning än att den ena sambon har avlidit,

8. medling enligt 42 kap. 17 § rättegångsbalken.

Såsom kostnad för bevisning enligl andra styckel 2 anses ej den rättssökandes kostnad för sådan blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga egenskaper som avses i lagen (1958:642) om blodundersökning m. m. vid utredning av faderskap.

20 §= Beviljas allmän rättshjälp enligt 16 §, blir den som beslutat härom biträde lill den rättssökande. I annat fall får biträde förordnas på sökandens begäran, om denne ej själv eller genom någon som i tjänsteställning eller annars lämnar honom bistånd kan behörigen tillvaralaga sin rätt.

I angelägenhet, som kan antas bli I sådan angelägenhet där tings-
prövad enligt lagen (1974:8) om rätt skall bestå av en lagfaren do-
rättegången I tvistemål om mindre mare enligl I kap. 3 a§ rättegångs-
värden, får biträde förordnas en- /jo/Ae//får biträde förordnas endast
dast om särskilda skäl föreligger om särskilda skäl föreligger med
med hänsyn till sökandens person- hänsyn till sökandens personliga
liga förhållanden eller sakens be- förhållanden eller sakens beskaf-
skaffenhet. 1 ärende om bodelning, fenhet. I ärende om bodelning, som
som inte avser klander, fär biträde inte avser klander, får biträde inte
inte förordnas. förordnas.

När biträde kan förordnas enligl 10 kap. 13 § föräldrabalken, förordnas ej biträde enligt denna lag.

Denna lag träder i kraft den I januari 1988. Bestämmelserna i 20 § andra styckel i dess äldre lydelse gäller dock fortfarande i fråga om angelägenheter som handläggs enligt lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden.

Senasie lydelse 1983: 153, 52

lagsökningslagen (1946:808) skall ha föl-

Härigenom föreskrivs att 32 { jande lydelse.

Nuvarande lydelse

32 i

Hänskjuts mål till rättegång, skall rätten förordna om målets fortsatta handläggning. Kan målet anses tillräckligt förberett genom den tidigare handläggningen, får det genast utsättas lill huvudförhandling eller, om det skall handläggas enligt lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden, till sammanträde enligt den lagen. Har mål om betalningsföreläggande vid sammanträde inför rätlen hänskjutits till rättegäng bör, om ej hinder möter, muntlig förhandling äga rum i omedelbart samband med sammanträdet. 1 så fall gäller i fråga om rättens domförhet vad som föreskrivs i 30 §.

Föreslagen lydelse

Hänskjuts ett mål till rättegäng, skall rätten förordna om målets fortsatta handläggning. Kan målet anses tillräckligt förberett genom den tidigare handläggningen, fär det genast utsättas till huvudförhandling. Har ett mål om betalningsföreläggande vid sammanträde inför rätten hänskjutits till rättegång, bör muntlig förhandling om möjligt äga rum i omedelbart samband med sammanträdet. 1 så fall gäller i fråga om rättens domförhet vad som föreskrivs i 30§.

Är den tingsrätt som har handlagt målet inte behörig att efter återvinning pröva målet, skall detta överlämnas lill den tingsrätt som är behörig. Beslut om överlämnande får inte överklagas. Om den tingsrätt som har mottagit målet finner sig obehörig, skall den visa målet åter till den tingsrätt som har överiämnat det. När elt mål har överlämnats, gäller första stycket i fråga om den tingsrätt lill vilken målet har överlämnats.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988.

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1969: 246) om domstolar i fastighetsmå!

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1969: 246) om domstolar i fas-tighelsmål dels att 13 § skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 4 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87:89

4a§

I mål angående hyra eller bostadsrätt, där värdet av vad som yrkas uppenbart inte överstiger hälften av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, gäller 1 kap. 3 a § rättegångsbalken.

13§'

1 annal faslighetsmål än som avses i 3 § andra styckel skall en teknisk ledamot ingå i hovrätten, såvida inle hovrätten finner all medverkan av en sådan ledamot uppenbart inte är behövlig. Om särskilda skäl föreligger, kan efter hovrättens bestämmande två tekniska ledamöter ingå i hovrätten.

I mål som avses i 3 § andra slyckel får efler hovrättens bestämmande en teknisk ledamot ingå i rätten, om målets beskaffenhet eller något annal särskilt skäl föranleder det.

Vid behandling av frågor om prövningstUlstånd skaU hovrätten bestå av två lagfarna ledamöter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988, Lagen gäller inle om talan väckts före ikraftträdandet.

6 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1929:145) om skiljemän

Härigenom föreskrivs att 3 a§ lagen (1929: 145) om skiljemän skaU ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3a§'

Kan tvist mellan näringsidkare Kan en tvist mellan näringsidka-

och konsument prövas av tingsrätt re och konsument prövas av tings-

och rör tvisten vara, tjänst eller an- rält och rör tvisten vara, tjänst eller

nan nyttighet som tiUhandahållits annan nyttighet som tillhandahållits

för huvudsakligen enskilt bruk, får för huvudsakligen enskilt bruk, får

före tvistens uppkomst träffat avtal ett före tvistens uppkomst träffat

att tvist skall hänskjutas till skilje- avtal atl tvist skall hänskjutas till

män ulan förbehåll om rätt för par- skiljemän utan förbehåll om rätt för

terna alt klandra skiljedomen göras parierna atl klandra skiljedomen

gällande endast om tvisteföremå- göras gällande endast om / kap.

lets värde är högre än som anges i 3a§ första stycket rättegångsbal-

1 § lagen (1974:8) om rättegången i ken inte skulle vara tillämpligt vid

tvistemål om mindre värden eller prövning av tvisten i tingsrätt,
hinder enligl 3 § nämnda lag möter
mot lagens tillämpning.

' Senasie lydelse 1984: 134.

' Senaste lydelse 1980:42. 54

Första styckel gäller ej om tvisten rör avtal mellan försäkringsgivare och Prop. 1986/87: 89 försäkringstagare om försäkring som grundas pä kollektivavtal eller som grundas på gruppavial och handhas av företrädare för gruppen och ej heller om annal följer av Sveriges internationella förpliktelser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988.

7 Förslag till

Lag om ändring i handräckningslagen (1981: 847)

Härigenom föreskrivs att 14 § handräckningslagen (1981:847) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lyddse Föreslagen lydelse

I4§

Har återvinning sökts mot utslag enligt denna lag, skall rällen förordna om målets fortsatta handläggning.

Stämning skall anses utfärdad ge- Stämning skall anses utfärdad ge-

nom förordnande enligl första nom förordnande enligt första stycket. Kan målet anses tillräck- styckel. Kan målel anses tillräckligt förberett genom den tidigare ligt förberett genom den tidigare handläggningen, fär det genast ut- handläggningen, fär det genast utsättas till nuvudförhandling eller, sättas lill huvudförhandling. om det skall handläggas enligt lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden, till sammanträde enligt den lagen.

Är den tingsrätt som har handlagt målet inte behörig att efter återvinning pröva målet, skall detta överlämnas till den tingsrätt som är behörig. Beslut om överlämnande får inte överklagas. Om den tingsrätt som har mottagit målet finner sig obehörig, skall den visa målet åter lill den tingsrätt som har överlämnat det. När ett mål har överlämnats, gäller första och andra styckena i fråga om den tingsrätt lill vilken målet har överlämnats.

Denna lag träder i kraft den I januari 1988.

8 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1977: 729) om patentbesvärsrätten

Härigenom föreskrivs att 11 § lagen (1977: 729) om patentbesvärsrätten skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

ll§
Rätten får vid muntlig förhand- Rätten får vid muntlig förhand-

ling höra vittne eller sakkunnig, om ling höra vittne eller sakkunnig, om del behövs för utredningen. För- det behövs för utredningen. Förhöret får hållas under ed. Om för- horet får hållas under ed. Om för-

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87:89

1 kap. 2 8' Denna lag tillämpas ej pä

1.    mål som enligl lag får uppta- 1. mäl som enligt lag får upptas
gas endast av viss tingsrätt eller endast av viss tingsrätt eller som
som skall handläggas av tingsrätt i    skall handläggas av tingsrätt i an-
annan sammansättning än som    nan sammansättning än som anges i
anges i rättegångsbalken eller i la-    rättegångsbalken,

gen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden,

2. mäl som skall handläggas av tingsrätt med tillämpning av konkurslagen (1987: 000) eller ackordslagen (1970:847),

3. mål om skadestånd i anledning av brott, om lalan föres i samband med älal för brottet,

4. mål om ersättning för yrkesskada, när tvisten ej rör kollektivavtals rätta innebörd.

Lagen skall inte tillämpas på mäl som rör arbetstagare med statligt reglerad anställning eller anställning hos riksdagen, när tvisten gäller

1. fråga som rör tillsättning av tjänst utan atl enbart avse tvist om kollektivavtal.

2. tjänstgöringsskyldighet enligt 5 kap. lagen (1976:600) om offentlig anställning.

Lagen skall inte heller tillämpas på andra mål som rör arbetstagare hos arbetsgivare med offentlig ställning, när tvisten gäller en fråga som är reglerad i lag eller annan författning och det i samma författning föreskrivs att beslui i frågan får överklagas hos regeringen, en förvaltningsdomstol eller en förvaltningsmyndighet.

4 kap.
4§

1 protokoll över huvudförhand- I protokoll över huvudförhand
ling behöver e/antecknas///ioga fli' ling behöver inle antecknas berät-
part under sanningsförsäkran eller lelser som lämnas under förhör i
utsaga av vittne eller sakkunnig. bevissyfte.

5 kap.
3 §2

I allt varom i denna lag ej är särskilt föreskrivet gäller i tillämpliga delar vad som i rättegångsbalken eller annan författning är föreskrivet om rättegängen i tvistemål, vari föriikning om saken är tillåten. Därvid skall beträffande rättegången i arbetsdomstolen som första domstol tillämpas vad som är föreskrivet om rättegången i tingsrätt. I fråga om rättegången i arbetsdomstolen som fullföljdsinstans tillämpas vad som är föreskrivet om rättegången i hovrätt.

Denna lag träder i kraft den I januari 1988.

Lydelse enligl prop. 1986/87: 84 och 90, Ändringen innebär all andra stycket upphävs.

11 Förslag till Prop. 1986/87:89

Lag om ändring i lagen (1973: 188) om arrendenämnder och hyresnämnder

Härigenom föreskrivs att 19 a§ lagen (1973: 188) om arrendenämnder och hyresnämnder skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

19a§'

Nämnd får hälla förhör med vitt- En nämnd får hålla förhör med

ne eller sakkunnig under ed och för- vittne eller sakkunnig under ed och

hör med part under sanningsförsäk- förhör med part under sanningsför-

ran, om part begär det och förhöret säkran, om någon part begär det

är erforderligt för utredningen. Sä- och förhöret är erforderiigt för ut-

danl förhör får dock ej hållas, om redningen. Sådant förhör får dock

bevisningen finnes kunna föras på inle hållas, om nämnden finner atl

annat sätt med avsevärt ringare be- bevisningen kan föras på annal sätt

svär eller kostnad. Om sådant för- med avsevärt mindre besvär eller

hör gäller 36 kap. 1-18 och 20- kostnad. Om sådant förhör gäller 36

22 §§, 37 kap. I -3 oc// 5 §§ saml 40 kap. 1 -18 och 20-22 §§, 37 kap.

kap. l-IO, 12-/5 och 19§§ rätte- 1-3 §§ samt 40 kap. l-IO, 12, 14

gängsbalken i tillämpliga delar. och I9§§ rättegångsbalken i till
lämpliga delar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988.

12 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1970: 417) om marknadsdomstol m. m.

Härigenom föreskrivs att 18 § lagen (1970:417) om marknadsdomstol m. m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

I8§'

Marknadsdomstolen kan vid vite förelägga part eller annan, som kan antagas ha upplysning alt lämna som är av betydelse i ärendet, att inställa sig personligen inför domstolen. Domstolen kan besluta att den som ej är part skall höras som vittne. Därvid äger 36 kap. 3, 5 och 6§§, 10§ andra styckel, 11§, 13 § första stycket och 14 § rättegångsbalken motsvarande tillämpning. Vägrar vittne utan giltigt skäl att avlägga ed eller att avge vittnesmål eller besvara fråga, får domstolen vid vite förelägga vittnet att fullgöra sin skyldighet.

Part eller den som medverkar enligl 13 a § kan även föreläggas vid vite att tillhandahålla domstolen handling, varuprov och liknande som kan ha betydelse i ärendet. Detta innebär dock ej skyldighet att röja yrkeshemlighet av teknisk natur.

Senaste lydelse 1984:679. Senasie lydelse 1985:927.

1 fråga om vile som avses i denna 1 fråga om vite som avses i denna

paragraf äger 9 kap. 8 § rättegångs- paragraf gäUer 9 kap. 8 § rätte-balken motsvarande tillämpning. 1 gängsbalken. StäUet för de där angivna beloppen 5000 och 10000 kronor skaU dock gälla 50000 och 100000 kronor.

Den som ej är part och inte heller medverkar enligt 13 a § och som efter kallelse av marknadsdomstolen inställt sig inför domstolen har rätt till ersättning enligt vad i rättegångsbalken är föreskrivet om ersättning till vittne eller sakkunnig. I ärende vari ombudsman för talan liUämpas bestämmelserna för mål om allmänt åtal och i annat ärende bestämmelserna för mål vari förlikning är tillåten. Skall ersättning utges av parterna en för båda och båda för en, skall domstolen slutligt fördela kostnaden mellan dem med hälften å vardera.

Denna lag träder i kraft den I januari 1988.

13 Förslag till

Lag om ändring i vattenlagen (1983: 291)

Härigenom föreskrivs att 13 kap. 53 och 65 §§ vattenlagen (1983:291) skall ha följande lydelse.

13 kap.

53 §

Nuvarande lydelse

19!

Talan mot beslut av nämnden, som innebär avgörande av saken, föres genom vad. Detsamma gäller i fråga om beslut, varigenom nämnden i samband med avgörande av saken utlåtit sig om ersättning enligt 14 § eller i annan fråga som gäller allmän rättshjälp och som rör part. Särskild vadeanmälan behövs

Föreslagen lydelse

15 Förslag till Prop. 1986/87:89

Lag om ändring i miljöskyddslagen (1969: 387)

Härigenom föreskrivs att 59 § miljöskyddslagen (1969: 387) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

59 § Koncessionsnämndens beslut i mäl om miljöskyddsavgift överklagas hos Svea hovrätt. Målet prövas av hovrätten i dess sammansättning som vatlenöverdomstol. 1 fråga om sådan talan gäller följande.

Koncessionsnämndens beslut Koncessionsnämndens beslut
som innebär ett avgörande av saken som innebär ett avgörande av saken
överklagas genom vad. Detsamma överklagas genom vad. Delsamma
gäller beslut vari nämnden i sam- gäller beslut vari nämnden i sam
band med avgörande av saken har band med avgörande av saken har
avgjort frågor om kvarstad eller er- avgjort frågor om kvarstad eller er
sättning till en part eller skyldighet sättning till en part eller skyldighet
för en part atl utge ersättning. En för en part att utge ersättning.
siirskild vadeanmälan behövs inte.

Koncessionsnämndens beslut överklagas genom besvär dä nämnden har

1. ogillat invändning om jäv mot en ledamot i nämnden eller invändning
om att hinder föreligger för talans prövning,

2. avvisat ett ombud eller ett biträde,

3. avvisat en ansökan om åläggande av miljöskyddsavgift,

4. avskrivit ett ärende om åläggande av miljöskyddsavgift,

5. förelagt någon att medverka på annat sätt än genom inställelse inför nämnden och underlåtenhet att iaktta föreläggandet kan medföra en särskild påföljd för honom,

6. utdömt vite eller annan påföljd för underlåtenhet att iaktta föreläggande eller ådömt straff för en förseelse i förfarandet eller ålagt ett vittne eller en sakkunnig att ersätta kostnad som har vållats genom försummelse eller tredska,

7. förordnat angående undersökning av egendom eller annan liknande åtgärd,

8. förordnat angående ersättning för någons medverkan i målet eller

9. utan samband med avgörande av saken utlåtit sig om kvarstad eller ersättning till en part eller skyldighet för en part atl utge ersättning.

Andra beslut får överklagas endast i samband med överklagande av ett beslui som innebär avgörande av saken.

Denna lag träder i kraft den I januari 1988.

Justitiedepartementet Prop. 1986/87:89

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 8 januari 1987

Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Feldt, Sigurdsen. Gustafsson. Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson. S. Andersson, Göransson. Dahl. R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Wickbom, Johansson. Hulterström, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist

Föredragande: statsrådet Wickbom

Lagrådsremiss om ett reformerat tingsrättsförfarande

1 Inledning

Ar 1977 tillkallades en kommitté för översyn av reglerna för rättegången vid de allmänna domstolarna. Kommittén antog namnet rättegängsutred-ningen, Enligl utredningens ursprungliga direktiv (dir 1977:10) skulle översynen i främsta rummet inriktas pä rättegängen vid tingsrätterna. Målet för översynen borde enligt direktiven vara att göra förfarandet mera flexibelt samt såvitt möjligt snabbare och billigare utan att befogade rättssäkerhets-krav sattes ät sidan.

Genom tilläggsdirektiv (dir 1977:91, 1981:47) har utredningen sedermera fått i uppdrag bl.a. att utreda frågan om s.k. jourdomstolar bör införas i Sverige samt att göra en allmän översyn av rättegången i hovrätterna och högsta domstolen.

Utredningen (Ledamöter: Landshövdingen Ingvar Gullnäs, ordförande, chefsrådmannen Ella Ericsson Köhler, länsåklagaren Sten Styring, advokaten Lars Laurin, föreståndaren John Thörngren och lantmästaren Lennart Sandberg.) överiämnade ijuli 1982 delbetänkandet (SOU 1982:25-26) Översyn av rättegångsbalken I Processen i tingsrätt. Vidare överlämnade utredningen i februari 1983 delbetänkandet (Ds Ju 1983:1) Processen i överrätt - Några delreformer samt i januari 1984 delbetänkandet (Ds Ju 1984:1) Domstolarna och deras sammansättning i mål om ekonomisk brottslighet. Betänkandena har remissbehandlats.

Vissa förslag i 1982 års delbetänkande har tillsammans med förslagen i 1983 års delbetänkande lagts till grund för lagstiftning (prop. 1983/84:78, JuU 15, rskr. 152, SFS 1984:131-136). Jag avser nu aft ta upp de återstående frågor rörande lingsrättsprocessen som utredningen behandlat i 1982 års delbetänkande. Frågan om den framtida utformningen av den summariska processen - dvs. lagsökning, betalningsföreläggande och handräckning - bör dock, som jag strax återkommer till, inte tas upp i detta sammanhang.

Till protokollet i detta ärende bör fogas dels utredningens sammanfatt
ning av sitt betänkande som bilaga /, dels utredningens förslag till ändring- 62

ar i rättegångsbalken som bilaga 2 och dels en förteckning över remissin- Prop. 1986/87:89 stanserna som bilaga 3. En sammanställning av remissyttrandena har gjorts inom justitiedepartementet och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (Dnr 1902-82).

Jag avser att i detta sammanhang även ta upp en skrivelse frän överbefälhavaren (ÖB) angående de misstänktas räll att ta del av sekretessbelagda uppgifter i mäl om brott mot rikets säkerhet. ÖB:s skrivelse har remissbehandlats. Till protokollet bör fogas dels ÖB:s skrivelse som bilaga 4 och dels en förteckning över remissinstanserna som bilaga 5. En sammanställning av remissyttrandena har gjorts inom justitiedepartementet och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (Dnr 3440-86).

1 detta ärende avser jag dessutom att behandla dels en framstiillning från domstolsverket om ändring av bestämmelserna om tolk och översättning och dels ett från justitieombudsmannen (JO) överlämnat beslut rörande behandlingen av till domstol ingivna inlagor avfattade med punktskrift.

De ändringar i fråga om förfarandel vid de allmänna domstolarna som jag föreslår nu påkallar följdändringar av i huvudsak redaktionell natur i viss annan processräiislig lagstiftning. Vissa sädana ändringar tar jag upp redan nu, medan jag avser att i övrigt återkomma till detta i samband med att jag anmäler frågan om en proposition. De är nämligen av den karaktären att det inte är erforderligt att höra lagrådet.

2 Allnnän motivering 2.1 Allmänna synpunkter

Förfarandet vid de allmänna domstolarna förändrades på ett genomgripande sätt när rättegångsbalken (RB) trädde i kraft är 1948. Den tidigare gällande s.k. muntligt- protokollariska processordningen hade stora brister, bl.a. genom att den ofta medförde långa handläggningslider i målen. Vidare var de äldre reglerna avpassade efter del tidigare gällande systemet med s. k. legal bevisprövning. För atl komma till rätta med de olägenheter som fanns infördes genom RB en processordning som var strikt grundad på principerna om munllighet, omedelbarhet och koncentration. Av dessa principer följde bl.a. att målen enligt del nya systemet skulle avgöras vid en muntlig, koncentrerad huvudförhandling, där bevisningen lades fram och parternas argumentering ägde rum omedelbart inför domstolen. Genom den nya ordningen ville lagstiftaren skapa bättre förutsättningar för den fria bevisprövningen och därmed för materiellt riktiga avgöranden.

Det torde råda en bred enighet om alt man i det stora hela har nått de
syften som låg bakom 1948 års rättegångsreform. RB:s system ger enligt en
allmänt utbredd uppfattning sålunda starka garantier för att domstolamas
avgöranden grundas pä ett gott underlag. Det har emellertid också funnits
olägenheter med den nya processordningen. Strävandena att bryta radikalt
med det äldre systemet medförde att de nya principerna genomfördes med
stor stränghet. Detta ledde i sin tur tiU alt utrymmet för att anpassa
förfarandel till förhållandena i del enskilda målet blev förhållandevis litet. 63

Under årens lopp har en del reformer ägt rum i fråga om olika enskildhe- Prop. 1986/87:89 ler i RB. Totalt sett har balken emellertid ändrats i ganska liten utsträckning. Tanken på en mer samlad översyn av balken har aktualiserats i olika sammanhang under årens lopp, bl.a. med utgångspunkt från de ölägenheter som nyss nämnts. En sådan översyn påböriades emellertid först år 1977, då rätlegångsulredningen (RU) tillsattes.

I utredningens ursprungliga direktiv framhöll föredragande departementschefen bl.a. följande. Utredningen bör sträva efler en ordning som innebär all rättsväsendets resurser utnyttjas på bästa sätt. En principiell utgångspunkt bör samtidigt vara att rättssäkerheten inte eftersatts. Del är emellertid angelägel alt mål som för parterna är av särskild vikt eller som från allmän synpunkt är väsentliga inte fördröjs därför att resurserna binds av bagatellmål eller formalia som kan avvaras utan att väsentliga intressen träds för när. Förfärandel bör även i fortsättningen vara konstruerat med grundsatserna om muntlighet, omedelbarhet och koncentration, men dessa grundläggande principer måste vägas samman med de krav som processekonomi, praktiska hänsyn och hushållning med rättsväsendets resurser ställer. Ledstjärnan för reformarbetet bör vara att förfarandel skall präglas av ett ökat hänsynstagande lill hur förhållandena gestaltar sig i det enskilda målet. Samtidigt måste dock rättegångens förlopp kunna förutses av parterna.

Som jag nyss nämnde lade utredningen fram resultatet av sina överväganden i 1982 års delbetänkande. I detta tog utredningen upp inte bara reglerna i RB, utan gjorde även - vilket förutsattes i direktiven — en utvärdering av den särskilda förfarandelagen för tvister om små belopp, lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden (småmälslagen). Vidare kom utredningen in på frågor om den summariska processen enligt lagsökningslagen (1946:808) och handräckningslagen (1981:847) och om förhållandet mellan denna process och den vanliga Ivistemålsproces-sen. Även förfarandel enligl lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden - i det följande kallad ärendelagen — behandlas i belänkandet.

Utredningen konstaterar i betänkandet att utvecklingen efter RB:s tillkomst karakteriseras av att behovet av ändringar i processordningen — på såväl tvistemåls- som brottmålsområdel — tillgodosells genom processrättslig reglering utanför den egentliga RB-processens ram. Dels har vissa grupper av mål och ärenden kommit atl handläggas vid andra organ än allmänna domstolar, t.ex. vid hyresnämnder och arrendenämnder, aUmänna reklamationsnämnden och marknadsdomstolen saml - på brottmålssidan — hos polis- och åklagarmyndigheter. Och dels har mänga av de mältyper som del fortfarande ankommer på de allmänna domstolarna att handlägga kommit atl följa särskilda processuella regler vid sidan av RB. Exempel på detta är de familjerältsliga målen och sådana tvistemål som rör värden under ett halvt basbelopp.

Det sagda har lett utredningen tiU den uppfattningen att samhällsutveck
lingen har medfört ett behov av enklare former för alt lösa tvister och för
att beivra brott än dem RB kan erbjuda. Man konstaterar också att i fråga
om de mäl som handläggs enligt RB:s regler framstår förfarandet i flera 64

hänseenden som onödigt formaliserai och tungrott. Vidare konstaterar Prop. 1986/87:89 man att gränserna mellan olika former för domstolsprocess inle alltid dragils pä eli rationellt sätt och att valet av processform inte sällan är svårt för parterna, vilket visar sig i att man väljer en olämplig processform. Utredningen kommer ocksä fram lill atl samordningen mellan de skilda processformerna stundom är bristfällig.

För att komma till rätta med de här olägenheterna föreslår utredningen att de olika typer av handläggning i tingsrätt som nu finns - alltså förfarandena enligt RB, småmälslagen, lagsökningslagen, handräckningslagen och ärendelagen - delvis smälts samman och att all lagreglering av förfarandet i tingsrätt samlas i RB. Samtidigt görs enligt förslagel förfarandereglerna så flexibla att de enligt utredningen lämpar sig för alla typer av mål och ärenden som nu handläggs vid tingsrätterna. Frågan om även måltyper som för närvarande handläggs utanför tingsrätterna kan återföras till dessa avser utredningen att återkomma lill i ett senare betänkande.

Utredningen föreslår även i övrigt ett stort antal förändringar i RB som syftar till alt skapa ett effektivare förfarande.

Remissinstanserna har i allmänhet varit positiva till stora delar av utredningens förslag. Tanken på en långtgående sammansmältning av olika processformer har dock väckt kritik, särskilt från domslolshåll. Även i övrigt har kritik riktats mot förslaget i olika enskildheter.

Innan jag går närmare in på utredningens förslag och på remisskritiken skall jag beröra några mer övergripande frågor om uppbyggnaden av det svenska domsiolssystemet och om hur utredningen enligt min mening löst sin uppgift att med bibehållande av RB:s grundläggande principer skapa ett modernare domstolsförfarande.

Det svenska domstolssystemet har genomgått en omfattande utveckling sedan RB trädde i kraft. Den mest tydliga och kanske viktigaste tendensen är tillkomsten av olika former av specialförfaranden vid sidan av RB. Som utredningen säger kan bidragande orsaker till denna utveckling vara dels behovet av ett smidigare och mindre kostsamt förfarande än det RB kan erbjuda och dels behovet av att till domstolen knyta experter av olika slag som ledamöter, någol som - om man bortser frän de s.k. eko- brottmålen - inte är möjligt enligt RB.

Förekomsten av olika specialförfaranden har emellertid nackdelar av både principiell och praktisk natur. Bl.a. kan de domare som är verksamma inom ett specialområde lätt tappa överblicken över det juridiska fältet, vilket kan medföra atl rättsutvecklingen inom ett visst område på etl icke önskvärt sätt avlägsnar sig från utvecklingen på andra områden. Vidare kan de allmänna domstolarna på sikt komma all utarmas på mäl av mer kvalificerat slag och därigenom få sämre kompetens att utföra sina uppgifter. Bland nackdelar av mer praktisk natur kan nämnas problem med gränsdragningen mellan olika organs kompetensområden samt problem i fråga om organisation, rekrytering och utbildning.

Principiella frågor rörande rättskipningens organisation har nyligen be
handlats i riksdagen (se JuU 1985/86:28). Riksdagen har därvid ställt sig
negativ till en vitlulseende översyn av domstolsorganisationen i syfte bl.a.
atl nedbringa antalet specialförfaranden. Riksdagen har i det sammanhang- 65

5 Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 89

et bl.a. hänvisat till pågående utredningsarbete från rättegångsutredning- Prop. 1986/87:89 ens sida. Utan att gå närmare in på vad riksdagen sålunda uttalat vill jag här bara konstatera atl den fråga jag i dag tar upp gäller utformningen av tingsrättsförfarandet med tanke främst på de målgrupper som för närvarande handläggs av tingsrätterna.

Utredningens förslag i fråga om tingsrältsprocessen innebär enligl min mening en välbehövlig uppmjukning av den för närvarande ganska stelbenta och detaljreglerade processordningen för tingsrätterna. I förslagel bibehålls många av de grundläggande inslagen i den nuvarande processen, men med de reformer som föreslås - bl.a. ökad användning av skriftlig handläggningsform - bör det i och för sig inte möta något hinder att föra in flera specialförfaranden under RB:s regler. Frågan om att överföra specialförfaranden utanför tingsrätterna till dessa bör dock anstå till dess frågan om expertmedverkan vid de allmänna domstolarna har lösts. Somjag nyss nämnde överväger utredningen för närvarande denna fråga.

När man överväger frågan om tingsrättsförfarandels utformning är det enligl min mening mest fruktbart alt som utredningen gjort försöka anlägga en helhetssyn på verksamheten vid tingsrätterna och alltså ha i blickfältet alla de mål och ärenden som handläggs där, således även den summariska processen och förfarandet enligl ärendelagen. En självklar utgångspunkt måste vara atl olika målgrupper i möjligaste män skall följa samma handläggningsregler och alt särlagstiftning inte skall förekomma annat än om det är sakligt motiverat. Vid denna bedömning måste man bl.a. la hänsyn till de olika ändamål som olika former av domstolsprocess syftar till. När det gäller den summariska processen har jag kommit till den uppfattningen att en ny lagstiftning kräver ytterligare förberedelsearbete och att frågan om utformningen av processordningen i denna del inte lämpligen bör tas upp nu. Som jag kommer att utveckla längre fram bör det emellertid inte vara någon avgörande nackdel med en sädan uppdelning av reformarbetet. När det gäller utformningen av tingsrätlsförfarandet i tvistemål och brottmål enligt RB har utredningen enligt min mening i stort setl lyckats väl med sin uppgift alt anpassa rättegängen till de krav dagens samhälle ställer. Förslagel innebär som jag ser del att man inom ramen för de bärande principerna om omedelbarhet, munllighet och koncentration i allt väsentligt tillgodoser önskemålen om att i högre grad än nu kunna anpassa förfarandet till förhållandena i det enskilda målet. Flera av utredningens förslag bör ocksä leda lill att kostnaderna för förfarandet i många fall kan minskas för såväl det allmänna som för parterna. Jag kan mot denna bakgrund i mångt och mycket ansluta mig till vad som föresläs. Pä flera punkter kommer jag emellertid att föreslå lösningar som helt eller delvis avviker från dem som utredningen kommit fram till. Jag vill också nämna att några frågor som utredningen tagit upp är av sädan karaktär atl de lämpligen bör övervägas först i samband med frågor rörande överrätls-processen. Ett exempel är frågan om möjlighet för domstol att underiåla avvisning trots att rättegångshinder föreligger.

1 det följande tar jag först upp vissa grundläggande frågor om tvistemåls
processen, däribland frågan om en integration mellan olika processformer
(avsnitt 2.2), därefter några principiella frågor rörande brottmålsförfaran- 66

det (avsnitt 2.3) och sedan ytteriigare nägra frågor av mer allmän karaktär Prop. 1986/87:89 (avsnitt 2.4). En hel del spörsmål av förhållandevis mindre principiell räckvidd kommer däremot att las upp först i anslutning lill specialmoliveringen (avsnitt 5).

2.2 Tvistemålsprocessen

2.2.1 Inledande synpunkter

När det gäller tvislemålshanteringen vid de allmänna domstolarna skiljer man i dag mellan summarisk process och egentlig ivistemålsprocess. Den summariska processen har som främsta uppgift att på ett enkelt, snabbt och billigt sätt fä till stånd en exekutionstitel i fall där del inte föreligger någon tvist mellan parterna rörande anspråkets riklighet. Inom den egentliga tvistemälsprocessen skall däremot lösas verkliga tvister mellan parterna.

Det finns för närvarande tre olika former av summarisk process, nämligen lagsökningsprocessen, betalningsföreläggandeprocessen och handräckningsprocessen. Bestämmelser om lagsökning och belalningsföreläg-gande finns i lagsökningslagen (1946:808), medan handräckningsinstitutet regleras i handräckningslagen (1981:847).

Del finns ocksä olika former av egentlig tvistemålsprocess, först och främst naturligtvis den s.k. ordinära tvistemälsprocessen enligt RB. 1 denna handläggs såväl mäl där förlikning om saken är tilläten (dispositiva mål) som mål där sådan förlikning inte är tillålen (indispositiva mål). Dispositiva tvister som rör värden under ett halvt basbelopp (för närvarande 11 650 kr) följer i stället smämälslagens regler. Frågor av ivistemålsna-tur - främst inom det indisposiliva området - kan även hanteras enligt ärendelagen.

Som jag tidigare nämnt har RU föreslagit en genomgripande sammansmältning av olika processformer som är hänförliga till ivistemålsområdel. 1 fråga om de summariska processformernas inbördes relation föreslär RU att de tre nuvarande formerna görs till föremål för en gemensam reglering. RU menar vidare att syftet med smämälslagens handläggningsregler i huvudsak kan tillgodoses inom ramen för en allmän uppmjukning av RB:s regler för ordinära tvistemål. Särskilda regler för tvistemål om små värden skulle därför i fortsättningen inle vara nödvändiga. RU anser vidare all de frågor som för närvarande handläggs enligt ärendelagen (de s.k. domstolsärendena) kan handläggas i en flexibel tvistemälsprocess med bl.a. möjlighet till helt skriftlig behandling. RU föreslär därför atl ärendelagen skall upphävas.

I fråga om förhållandel mellan den summariska processen och den
egentliga tvistemälsprocessen menar RU att nuvarande ordning inle är
tillfredsställande. Bl.a, sägs att en del mäl som borde ha gätl till summa
risk process i stället hamnar i den både för parterna och samhället dyrare
tvistemälsprocessen. Vidare sägs alt den summariska processen i många
fall inle skapar elt tillräckligt bra underlag för en eventuellt påföljande
tvistemålsprocess. Mot denna bakgrund föreslår RU att domstolarna 67

själva får ett starkare inflytande än i dag över frågan om elt mål skall handläggas i summarisk eller ordinär process och att kraven pä parterna skärps för alt de skall få till stånd en övergång från summarisk process lill ordinär process.

När det gäller remissinstansernas inställning till utredningens förslag i dessa delar kan man grovt sett säga att förslagen om att integrera de tre summariska processformerna inbördes och om att slå samman RB:s och smämälslagens handläggningsregler har fått ett över lag positivt mottagande. Betydligt mer negativa reaktioner har mött förslagen i fråga om förhållandel mellan summarisk och ordinär process och om ärendelagens upphävande.

Somjag tidigare har varit inne på är det enligt min mening en självklarhet atl tvislemålshanteringen vid de allmänna domstolarna inte bör vara uppdelad i olika grupper av mäl och ärenden, eller att skillnader bör upprätthållas mellan olika sädana grupper, i annan utsträckning än som är sakligt motiverat. I vad mån så är fallet kan inle bedömas generellt, utan fär avgöras efter en genomgäng av de skäl som talar för och emot en integration av olika tvistemålsformer. Jag skall i det följande först gå in på förhällandet mellan de olika formerna för egentlig tvistemälsprocess (avsnitt 2.2.2). Efter att ha uppehållit mig vid frågan om hur den egentliga tvistemälsprocessen bör utformas (avsnitt 2.2.3) går jag sedan in på den summariska processen och dess förhållande till den egentliga tvistemålsprocessen (avsnitt 2.2.4). Domstolsärendenas koppling lill tvistemåls-processen behandlar jag i avsnitt 2.2.5.

Prop. 1986/87:89

2.2.2 Integration av RB och småmälslagen

Huvudpunkterna i mitt förslag

Småmälslagen avskaffas. De mäl som nu handläggs enligl den lagen skall i stället handläggas i stort sett enligt reglerna för tvistemål i allmänhet, alltså inom ramen för ett sådant mer flexibelt förfarande som nu föreslås. Vissa särregler för mäl om mindre värden behålls dock. Det gäller regeln atl vinnande part i princip inte får ersättning för ombudsarvode, regeln att tingsrätten vid handläggning av sådana mål alltid skall bestå av en enda domare samt regeln alt det krävs prövningstillstånd för att få ett småmål prövat i sak i hovrätten. Vidare behålls den särskilda forumregeln för konsumentmål som rör mindre värden. Särreglerna förs in i RB och görs tillämpliga även pä vissa faslighetsmål som rör mindre värden.

inte sällan uppgår till belopp som kan te sig höga i förhällande till vad Prop. 1986/87:89 rättegången gäller.

För att råda bot på dessa nackdelar såvitt avser tvister om mindre värden tillskapades under första hälften av 1970-talet ett särskilt domstols-förfarande för lösande av sädana tvister. Förfarandet, som regleras i småmälslagen, började tillämpas den 1 juli 1974.

Småmålsförfarandet syftar främst till att hålla parternas och samhällets kostnader för rättegängen i tvister om små värden på en rimlig nivå. Själva förfarandet är förhållandevis smidigt och informellt. Domaren skall kunna lägga upp rättegången pä det sätt som ställer sig enklast i del enskilda fallet och så atl parterna skall kunna klara processföringen utan hjälp av juridiskt skolade biträden. Parternas kostnadsansvar blir överblickbart bl.a. genom att kostnader för ombud eller biträde inte är ersättningsgilla som rättegångskostnader. Det biträdesbehov som kan finnas kompenseras delvis genom att domstolen åläggs en mer aktiv processledning än i mål som handläggs enligt RB. Genom atl förfarandet är utformat så atl biträdesbehov i princip inte skall föreligga, kan samhället också ställa upp betydligt strängare förulsällningar för att en part skall få rättshjälp med bilrädesför-ordnande. Härigenom har man avsevärt kunnat begränsa samhällets kostnader för rättshjälp i tvister om smäbelopp.

RU menar att småmålen handläggningsmässigt bör kunna följa samma regler som de övriga dispositiva tvistemålen om RB:s regler görs tillräckligt flexibla. Eftersom RU anser sig ha konstruerat ett sådant mer flexibelt förfarande bl.a. på grundval av erfarenheterna från småmälslagen menar utredningen att de särskilda förfarandereglerna för småmål kan upphävas och alla mål följa det föreslagna förfarandet enligt RB. Den särskilda kostnadsregeln för småmål har utredningen bedömt ha sädana nackdelar atl den bör avskaffas. I stället bör enligt RU en särskild kostnadsregel för konsumenttvister (mål mellan näringsidkare och konsumenter) införas. Den särskilda regeln om endomarsammansättning i småmål föresläs upphävd, liksom regeln om fullföljdsbegränsningar till hovrätt i mål om små värden.

Remissinstanserna har i allmänhet ställt sig positiva till tanken på att tvisiemälsreglerna i RB görs mer flexibla med utgångspunkt bl.a. från erfarenheterna av småmälslagen och att småmålen därvid fortsättningsvis får följa samma regler som ordinära tvistemål. Däremot har man från flera häll - bl.a. flera domstolar - ställt sig avvisande till tanken pä att de särskilda kostnadsreglerna tas bort i mäl om mindre värden, liksom till att endomarförfarandet och fullföljdsbegränsningarna las bort.

Grundläggande för frågan om det särskilda domstolsförfarandet i mål om mindre värden är hur man bör se på rätiegångskostnadsfrågan. Jag kommer därför att först gå närmare in pä den.

Det är naturiigtvis viktigt för allmänhetens tilltro till det rättsliga syste
met att delta är sä utformat att människor inte avskräcks från att gä till
domstol med krav eller tvister som de upplever som befogade. För alt
detta skall uppnås i frågor som rör mindre värden är det till stor fördel om
man kan utforma förfarandet så all den rättssökande kan föra sin talan
själv och utan att riskera att drabbas av ett ansvar för rättegångskostnader 69

- egna eller motpartens - som inte står i rimligt förhållande till del som Prop. 1986/87:89 tvisten gäller. Från den synpunkten kan jag ställa mig bakom de tankar som låg till grund för småmälslagen.

Samtidigt måste man emellertid ha klart för sig att det i många fall är en fördel för en person, som själv inte är juridiskt kunnig, att tala med en advokat eller någon annan jurist innan han själv väcker talan vid domstol eller bestämmer sig för hur han skall ställa sig till ett av motparten framställt krav. Även om man ålägger domstolen en längre gående materiell processledning och förprocessuell rådgivning när käranden inte företräds av advokat, kan en sädan verksamhet från domstolens sida inte ersätta den vägledning en advokat kan ge före en process. Jag tänker då särskilt pä den situationen att den rättssökande visserligen själv anser sig ha ett befogat anspråk, men detta av någol skäl - t.ex. bristande juridisk hållbarhet eller bevissvårigheter - är utsiktslöst atl driva i en domsiolsprocess. En person utan juridiska kunskaper kan ha svårt att bedöma sin situation i detta hänseende, och resultatet kan bli atl en domstolsprocess öppnas helt i onödan. Sådant kan undvikas genom att en advokat avråder från process i sädana fall. Vidare torde möjligheterna till förlikning på det förproces-suella stadiet i allmänhet vara större, om parten företräds av en advokat.

Smämälslagens rättegångskostnadsregler är uppbyggda så att den part som vinner processen fär ersättning av den förlorande för s.k. rådgivning enligt rätlshjälpslagen (1972:429) vid ett tillfälle (högst en timme) för varje instans, men däremot inte för andra kostnader för ombud eller biträde som den vinnande parten har haft. Detta system tillgodoser förhållandevis väl de synpunkter på kostnadsfrågan som jag redogjort för nyss. Parlen har alltså möjlighet att få ersättning för de kostnader som uppkommer när han vänder sig till en advokat för att få råd huruvida det lönar sig alt väcka talan och hur talan i stora drag bör läggas upp. Själva processföringen inför domstolen får parlen däremot sköta på egen hand; skulle man återinföra en rält lill ersättning för ombuds- eller bilrädeskoslnader i detta hänseende, skulle kostnadsansvaret för tvister om små värden snarl bli lika svårt att förutse som före smämälslagens tillkomst. Detta skulle i praktiken medföra en försämring för vanliga människors möjligheter att gå in i en domstolsprocess för atl försvara sina rättmätiga intressen.

Smämälslagens koslnadsregler har emellertid vissa andra nackdelar. Näringsidkare som inte har möjlighet atl få ersättning för ombudskostnader tvingas inställa sig personligen eller genom ställföreträdare, vilket medför kostnader som kanske inte slår i rimligt förhällande till det tvisten gäller. Detta utnyttjas ibland av mindre nogräknade gäldenärer för att tilltvinga sig en förmånlig uppgörelse utom rätta. Det är inte klarlagt hur omfattande ett sådant missbruk är. Atl det förekommer är emellertid ställt ulom allt tvivel.

Det har också sagts att en del enskilda inte vägar uppträda i domstol utan biträde av advokat och att syftet med småmälslagen, såvitt avser dessa människor, därför inte uppfyllts.

RU har föreslagit en ny kostnadsregel som ersättning för den nuvarande
i småmälslagen. Syftet sägs vara att behålla möjligheten för enskilda män
niskor att föra befogade anspråk lill domstol utan oberäkneliga kostnads- 70

risker och samtidigt att eliminera de nackdelärsom är förbundna med den Prop. 1986/87:89 nuvarande regleringen. Enligt den föreslagna regeln skall parternas rätte-gängskostnader kvittas i konsumentlvister (tvister mellan en konsument och en näringsidkare rörande eri vara eller en tjänst som tillhandahållits för huvudsakligen enskilt bruk), där konsumenten visseriigen förlorar målet men hafl skälig anledning atl fä tvisten prövad av domstol.

Remissinstansernas reaktion på den föreslagna koslnadsregeln har varil blandad. Somliga tillstyrker regeln, andra menar att den skapar tillämpningsproblem, ytterligare några menar att den träffar även fall där en kvittning av rätlegängskostnaderna inte är sakligt befogad.

Jag kan förstå utredningens tanke med den föreslagna regeln men är ändå skeptisk. Såvitt jag kan se skulle nämligen den enskilde som vill öppna en process om ett mindre värde i flera situationer komma i ett sämre läge än i dag. Förutsättningen för mitt resonemang är då att man -huvudsakligen av statsfinansiella skäl - inte heller i fortsättningen kan räkna med att rättshjälp med biträdesförordnande kan beviljas för tvister om mindre värden. Om RU:s förslag skulle genomföras måste den enskilde alllid räkna med att motparten företräds av ett juridiskt skolat ombud och att han kan bli skyldig att belala kostnaderna för delta ombud om han förlorar målet - i tvist mot en näringsidkare dock endast om han inte hade skälig anledning atl gå till domstol. Detta medför en ökad press på den enskilde att - för att bli jämbördig med motparten - själv skaffa ett juridiskt skolat ombud. Detta ombud får han betala själv, och ersättning av motparten för den kostnaden får han endast om han vinner processen. När det gäller tvister om mindre belopp förefaller det mig ganska klart att en privatperson i allmänhet är beredd att ta en sådan koslnadsrisk endast om han är nästan helt säker pä att vinna en process. Samtidigt är det naturligtvis, som RU påpekat, just i den typen av enkla mål som behovet av rättsligt biträde typiskt sett är minst.

Som ofta påpekas har huvudregeln i 18 kap. I § RB om den förlorande parlens ansvar för vinnande parts kostnader en viktig funktion på det sättet att den avhåller från obefogade processer. Denna funktion skulle en sädan regel givelvis också få i de tvister om små belopp som jag nu diskuterar. Som jag ser det skulle emellertid den processavhällande effekten av all återinföra RB:s nuvarande koslnadsregler i mål om mindre värden lätt kunna bli alltför stark: endast den privatperson som är helt säker på att vinna vägar sig in i en process. Och det resonemanget håller streck även om man vid sidan av en återgång till RB:s koslnadsregler inför en särskild konsumentkostnadsregel av den typ som RU föreslär. Risken att behöva slå för sina egna ombudskostnader, vilka lätt går upp till ganska stora belopp, torde i många fall vara tiUräckligl avhällande.

Härtill kommer vissa andra invändningar som kan riktas mot RU:s regel.
Regeln bygger på den generella obalans i fråga om kosinadskänslighet som
råder mellan konsumentsidan och näringsidkarsidan lill näringsikdarens
fördel i konsumenttvister. Näringsidkaren har i allmänhet större ekono
miska resurser än konsumenten och hans rättegångskostnader är en av
dragsgill kostnad i rörelsen, medan konsumenten så all säga processar med
beskattade medel. Regeln kommer emellertid att slå lill även i de fall där 71

dessa förhållanden rent faktiskt inte föreligger, t.ex. dåren näringsidkare i Prop. 1986/87:89 små omständigheter processar mol en förmögen konsument. Vidare kan svårigheterna att fastställa i vad män det förelegat skälig anledning till process leda till bristande förutsebarhet för parterna och tillämpningssvårigheier för domstolarna.

Det sagda har lett mig fram till uppfattningen atl man svårligen kan avvara nägon form av begränsning av rätten till ersättning för rättegångskostnader i mål om små värden. Samtidigt lider den av RU föreslagna ersättningsregeln av vissa brister. Andra lösningar av den typ som skisserats i en reservation till utredningens betänkande (se SOU 1982:26 s. 606) och som går ut pä att rällen lill ersättning för ombudsarvode begränsas efter någon form av taxa kommer också - bl.a. med hänsyn lill målens skiftande beskaffenhet - att leda till otillfredsställande resultat i många fall. Under dessa förhållanden är man enligt min mening hänvisad till att ha kvar en kostnadsregel av i princip det innehåll som finns i småmälslagen i dag, lät vara alt man kan diskutera om det bör dras en sä skarp gräns beroende på tvisteföremälets värde som för närvarande. Jag återkommer strax till den frågan. För att stävja del missbruk av regeln som förekommer för närvarande förordar jag en uppmjukning på sä sätt att vissa möjligheter lill ersättning utöver normalreglerna öppnas i sådana fall där den förlorande parten gjort sig skyldig lill rättegångsmissbruk. Jag återkommer till den frågan i det följande (avsnitt 2.4.6). Jag lar i det sammanhanget också upp andra frågor rörande rättegångskostnadernas fördelning mellan parterna. Vidare kan, som påpekats under remissbehandlingen, risken för rätie-gångsmissbruk minskas genom bättre processuella sanktioner mol försumliga parter. En del sådana har införts redan den I juli 1984. Andra kommer jag att ta upp i det följande.

En ytterligare fråga av principiell natur som väcks när man har att la ställning till om småmälslagen bör integreras med processen enligt RB är om man också i fortsättningen bör hushålla med domstolarnas resurser i mål om mindre värden eller om dessa mål därvidlag bör följa samma regler som övriga dispositiva tvistemål. Vad jag syftar på är dels regeln om obligatorisk endomarhandläggning i småmål och dels regeln om att ett småmål inte prövas i sak av hovrätten efter överklagande, om inte hovrätten meddelar prövningstillsländ.

När det gäller frågan om tingsrätternas domförhet har RU inle föreslagit någon särskild regel för mål om små värden. Man har i stället förordat att alla tvistemål som enligt rättens bedömning är av enkel beskaffenhet alltid skall handläggas inför endast en enda domare oavsett tvisteföremälets värde och oavsett parternas inställning i domförhetsfrågan.

Förslaget har vid remissbehandlingen fått ett blandat mottagande. De kritiska rösterna anför bl.a. att den föreslagna ordningen skapar tillämpningssvårigheier och att ett obligatoriskt endomarförfarande i mål om mindre värden är nödvändigt av statsfinansiella skäl.

Tanken med att elt mål skall avgöras av fler juristdomare än en är
givetvis att avgörandet på det sättet generellt sett blir säkrare än om endast
en juristdomare deltar. Del råder en bred enighet om all endast de mest
kvalificerade fallen behöver fler domare än en; det bör i det sammanhanget 72

erinras om atl för närvarande långt över 90 % av alla tvistemål avgörs av Prop. 1986/87:89 ensamdomare. När del gäller frågan om man bör öppna möjlighet till flerdomarhandläggning i mål om mindre värden kan man å ena sidan konstatera att det givetvis inte finns några garantier för atl sådana mål alltid är av enkel beskaffenhet. Å andra sidan kan det enligl min mening knappast framstå som rimligt att man ställer rättsväsendets mest kvalificerade sammansättning på tingsrättsnivä till förfogande i mål som trots allt måste uppfattas som förhållandevis bagatellartade. Detta skulle också framstå som inkonsekvenl i förhållande till den restriktiva hållningen i fråga om rättshjälpsbiträde i småmål. Såvitt jag vet har det heller inte framförts nägon kritik från rättssäkerhetssynpunkt mol den nuvarande domförhetsregeln i småmälslagen.

Genom en reform är 1983 (se prop. 1983/84:78) vidgades möjligheterna för tingsrätterna att med en enda domare avgöra tvistemål som följer RB:s regler. Sädana mäl kan numera alltid avgöras av endast en domare, om det är tillräckligt med hänsyn till målels beskaffenhet och om parierna samtycker till del. Däremot genomfördes inte någon ändring i fråga om tingsrätternas möjligheter att handlägga mäl inför ensamdomare mot parternas vilja. 1 denna del förutskickades (prop. s. 25) atl RU:s överväganden i fråga om bl.a. möjligheterna till återförvisning från högre till lägre rätt borde avvaktas. Enligl vad jag har erfarit överväger RU även andra frågor om tingsrätternas sammansättning i olika typer av mål. Under sådana omständigheter och med hänsyn till den grundinställning jag låtit framskymta i det föregående finns del enligt min uppfattning ingen anledning alt nu föreslå några ändringar i fråga om tingsrätts domförhet i mäl om mindre värden. Oavsett vad som i övrigt görs med småmälslagen bör tills vidare den nuvarande domförhetsregeln behållas för sädana mål.

Den nuvarande regeln i småmälslagen om att prövningstUlstånd behövs för alt etl mål, efter överklagande av tingsrättens dom, skall komma under hovrättens prövning i sak har främst två syften. Dels skall parternas kostnader och besvär för tvister om mindre värden hällas på en rimlig nivå, dels skall samhällets insatser för att lösa sådana tvister inle bli oskäligt stora.

RU synes (SOU 1982:26 s. 332) utgå frän att de särskilda fullföljdsreg-lerna i småmälslagen bör upphävas och att alla dispositiva tvistemål tills vidare - i avvaktan på en mer generell reform grundad pä utredningens fortsatta arbete - bör följa samma regler, vilket bl.a. skulle innebära all del aldrig blir akiuelli med dispensprövning i småmål i hovrätt. De remissinstanser som tagit upp denna fråga har i allmänhet anfört all fullföljdsbegränsningarna i småmål, oavsett vad som händer med småmälslagen i övrigt, bör vara kvar tills vidare.

De syften som låg bakom smämälslagens dispensprövningsregel - att
begränsa parternas och det allmännas kostnader för lösning av tvister om
mindre värden - har givetvis i hög grad bärkraft även i dag. Med tanke på
detta och på att RU för närvarande sysslar med frågan om dispensregler
och andra fullföljdsbegränsningar ur etl vidare perspektiv finns det enligt
min mening inte anledning att upphäva dispenssystemet för de nuvarande
småmålen. 73

Jag har alltså kommit fram lill all man för mål om mindre värden bör ha Prop. 1986/87:89 kvar en rättegängskostnadsregel, en regel om endomarkompetens och en regel om prövningstillstånd till hovrätt av ungefär samma slag som för närvarande gäller enligt småmälslagen. I dessa tre hänseenden knyter sig behovet av en särreglering till just det faktum att mälel rör ett mindre värde. Det gäller alltså atl hålla nere parternas och det allmännas kostnader på en nivå som är rimlig i förhällande till tvisteföremälets värde. Med hänsyn lill detta kan jag inte finna del ologiskl eller i övrigl olämpligl atl knyta reglernas verkningsområde lill en beloppsgräns. I själva verket är detta — som påpekats i en reservation till utredningens betänkande och i flera remissvar - den enda praktiskt framkomliga vägen att avgränsa området i just dessa sammanhang; jag återkommer strax till övriga handläggningsregler. Att det i några enstaka fall kan uppstå vissa oönskade tröskeleffekter är något man under sådana förhållanden måste godta. Sådana effekter har för övrigt i praktiken inte alls den omfattningen all de kan ses som nägot besvärande problem.

När det gäller frågan var beloppsgränsen skall dras kan man möjligen — som några remissinstanser varit inne på - överväga om inte gränsen för rätt till ersättning för ombudsarvode borde dras lägre än vid tvister rörande ett halvt basbelopp. Med hänsyn till regelns koppling till reglerna i rättshjälpslagen om möjlighet till rättshjälp med biträdesförordnande har jag stannat för atl nägon ändring av gränsen i detta hänseende inte bör komma i fråga. Inte heller när del gäller endomarhandläggning och fulU'öljdsbe-gränsning ser jag någon anledning alt ändra pä beloppsgränsen.

Jag går så in på frågan i vad mån det i övrigt finns skäl alt behälla några särskilda handläggningsregler för mål om mindre värden. Svaret på den frågan blir enligt min mening avgörande för om småmälslagen skall behällas eller ej.

Rättegången enligt småmälslagen skiljer sig från rättegången i tvistemål enligl RB främst sä till vida som den är i vissa grundläggande hänseenden mindre reglerad. Domaren har enligt småmälslagen förhållandevis stor frihet att anpassa rättegången till målets beskaffenhet. Det gäller framför allt avvägningen mellan skriftlig och muntlig handläggning och frågan vad som skall vara processmaterial vid målets avgörande. Domaren bestämmer ganska fritt i vad mån muntliga inslag skall ingå i rättegängen, och man har inte RB:s strikta uppdelning i förberedelse och huvudförhandling. Till grund för rättens dom fär ligga inte bara det som sagts vid det sista sammanträdet (som enligt RB) utan även det som i övrigt tillförts målet, l.ex. i inlagor från parterna.

Vidare åläggs domaren enligt småmälslagen en längre gående processledning än enligt RB. Han skall vara mer aktiv för all hjälpa parterna att formulera yrkanden och grunder, och han skall aktivt försöka få parterna att förlikas.

Det finns också ett antal ytterligare särregler i småmålsprocessen. En av de mer betydelsefulla är möjligheten att meddela tredskodom om svaranden underlåter att yttra sig över käromålet.

RU har föreslagit att alla handläggningsregler för småmål upphävs och
att alla dispositiva tvistemål fär följa i princip samma regelsystem. Förslå- 74

get har i denna del i allmänhet godtagits av remissinstanserna.

Som jag tidigare har varil inne pä anser jag det välmotiverat att RB:s Prop. 1986/87:89 handläggningsregler mjukas upp så atl handläggningen av del enskilda målet bättre kan anpassas till vad som är lämpligt i just det målet. Man kommer dä att i flera hänseenden närma sig vad som redan gäller enligt småmälslagen. Jag tänker bl.a. pä frågan om att införa möjlighet till hell skriftlig handläggning i sådana mäl där den handläggningsformen är lämplig. Vidare bör man, som RU föreslagit och som godtagits av de allra flesta remissinstanser, ulan risk för rättssäkerheten kunna företa vissa begränsade uppmjukningar av de s.k. omedelbarhets- och koncentralionsprinci-perna, vilka ju innebär att allt det processmaterial som ligger till grund för målets avgörande skall presenteras vid en huvudförhandling som hålls i koncentrerad form. Även genom reformer av detta slag närmar man tvistemålsförfarandet enligt RB till vad som nu gäller i småmål.

Till del nu sagda kommer alt del i fråga om handläggningen oftast inte finns sakliga skäl att göra skillnad pä olika mäl beroende pä tvisteföremålets värde. 1 stället bör målets beskaffenhet i andra hänseenden, t.ex. tvistens omfattning och arten av bevisning, bli avgörande för hur målel skall handläggas. Därmed är inte sagt att del aldrig skulle vara befogal atl ta hänsyn till hur mycket tvisten gäller; vid t.ex. domarens förlikningsverksamhet kan detta tvärtom vara en mycket betydelsefull faktor. Jag menar emellertid att det generellt sett inte finns anledning att - vid sidan av de särskilda regler för mål om mindre värden som jag förordat i det föregående - ha kvar några särskilda handläggningsregler för mäl av sådan art. Det enda undanlag jag kan tänka mig är den särskilda forumbestämmelsen i II § småmälslagen, som ger en konsument rätt att i en konsumenttvist väcka talan mot näringsidkaren vid sitt eget hemvislforum och som hänger nära samman med rättegångskoslnadsreglerna i mål om mindre värden. Jag återkommer till den frågan i specialmoliveringen (10 kap. 8 a §). 1 övrigt kommer jag att i samband med behandlingen av olika frågor i det följande (avsnitt 2.2.3) mer i detalj gå in på vad en sammansmältning av RB:s och smämälslagens regelsystem innebär. Jag vill dock redan här slå fast att det enligt min mening inte finns anledning atl i fortsättningen ha tvä skilda regelsystem beroende på Ivisteföremålels värde, utan atl hela tvistemålsprocessen i tingsrätt bör bli föremål för en gemensam reglering inom ramen förRB.

Jag vill i detta sammanhang ocksä ta upp ett par frågor rörande/a,yr/g-hetsmålen.

Genom ett uttryckligt stadgande (3 § småmälslagen) är vissa mältyper undantagna frän smämälslagens handläggningsregler. Småmälslagen är således inle liUämplig i fråga om mål som av tingsrätt handläggs i särskild sammansättning eller med tillämpning av konkurslagen (1921:225) eller ackordslagen (1970:847) eller om mål som skall upptas omedelbart av högre rätt eller arbetsdomstolen. I ett pleniavgörande (NJA 1979 s. 107) har högsta domstolen funntt att fastighetsdomstol är att anse som särskild domstol och inte som tingsrätt i särskild sammansättning. En tillämpning av småmälslagen brukar ändå anses utesluten i faslighetsmål till följd av stadgandet i 3 § småmälslagen.

Från flera häll har framförts önskemål om att småmälslagen skall göras 75

tillämplig även i faslighetsmål. Som skäl har anförts att man nu tvingas att Prop. 1986/87:89 avgöra vissa fastighetsmål som rör bagatellartade värden i onödigt kvalificerad sammansättning. Enligt 3 8 lagen (1969:246) om domstolar i fastighetsmål skall fastighetsdomstol bestå av dels tvä lagfarna ledamöter och dels antingen en tekniker och tvä nämndemän eller tre nämndemän.

Jag har nyss förordat att man tills vidare behäller den nuvarande domförhetsregeln för mäl om mindre värden. Mol den bakgrunden bör man nu överväga om del är lämpligt att göra denna domförhetsregel tillämplig även på dispositiva faslighetsmål som rör mindre värden. Jag tänker då i första hand på okomplicerade hyres- och bostadsrättstvister, l.ex. tvister om ersättning enligl 24 8 hyreslagen.

De statsfinansiella skäl som talar för en obligatorisk endomarsammansättning i småmål har giltighet även i fastighetsmål som rör mindre värden. Frågan är därför endast om det finns några rättssäkerhetsskäl som talar emot att den föreslagna regeln blir tillämplig även på sädana mäl.

Skälen för fastighetsdomstolslagens sammansätlningsregler är givelvis att målen bedömts vara sä komplicerade och speciella atl det behövs en kvalificerad sammansättning för att målen skall bli avgjorda på elt rättssä-kert sätt. Dessa skäl har dock knappast giltighet beträffande okomplicerade hyres- och bostadsrättstvister som rör sä pass ringa värden som ett halvt basbelopp. Jag anser därför alt hyres- och bostadsrätlstvister i samma utsträckning som andra dispositiva tvistemål kan omfattas av en regel om obligatorisk endomarsammansättning utan atl någon fara uppstår för rättssäkerheten.

Andra dispositiva tvister som handläggs vid fastighetsdomstolarna torde däremot generellt sett vara så komplicerade att det inle är lämpligt med en regel om obligatorisk endomarsammansättning för mål om mindre värden.

Av samma skäl som gäller för övriga småmål bör dessutom den särskilda rättegångskostnadsregeln och regeln om dispensprövning gälla även för hyres- och bostadsrättstvister om mindre värden. En konsekvens av att den särskilda rättegångskostnadsregeln blir tillämplig på skadeståndsmål i hyresförhållanden är att ersättning för ombudskoslnader inle kommer att utgå i sädana mäl. Jag är uppmärksam på alt detta kan leda till att hyresbo-lagen - eftersom det i dessa mäl inte finns möjlighet atl anlita den summariska processen - kan komma alt avstå från att yrka skadestånd av hyresgästerna. Bl.a. med hänsyn tiU att den summariska processen fortfarande är föremål för överväganden (jfr avsnitt 2.2.4) avstår jag dock från att nu föreslå några regler om att sådana mål i rätlegångskoslnadshän-seende skulle behandlas på annat sätl än andra småmål.

Jag vill till sist nämna något om förhållandet mellan tvistemälsprocessen enligt RB och förvaltningsprocesslagen. RU har i vissa enskildheter övervägt tanken pä ett närmande mellan de båda processformerna men har slutligen stannat för alt ett sådant närmande inte skulle fylla något praktiskt behov. Flera remissinstanser har uttryckt besvikelse över att utredningen inte för RB:s del har föreslagit någon motsvarighet till det blandat muntligt-skriftliga förfarandet enligt förvaltningsprocesslagen.

Enligt min mening kan det med fog ifrågasättas om det finns elt verkligt
behov av sä stora och grundläggande skillnader som nu föreligger mellan 76

2.2.3 Närmare om uppbyggnaden av en gemensam form för egentlig tvistemålsprocess

Huvudpunkterna i mitt förslag

1. Tingsrätterna får större möjligheter att välja mellan muntlig och
skriftlig handläggning under förberedelsen. En allmän möjlighet alt
hålla förberedelsesammanträde per telefon införs.

2. Tingsrätterna skall kunna förelägga svaranden i disposiliva tvistemål att inkomma med skriftligt svaromål vid påföljd av tredskodom.

3. Tingsrätterna skall kunna avgöra även tvistiga mål utan huvudförhandling om förhandlingen inte behövs för utredningen i målet och inte någon part begärt förhandling.

4. I de mål där huvudförhandling hälls skall domen ocksä i fortsättningen i princip grundas bara på det som kommer fram vid huvudförhandlingen. Nägot blandat munlligt-skriftligt förfarande enligl förvaltningsprocessens modell föresläs således inte. Grundregeln skall ocksä i fortsättningen vara att huvudförhandlingen pägär i ett sträck tills målet avgörs. I flera hänseenden öppnas dock möjlighet för domstolarna att göra undanlag från dessa principer när det är påkallat av processekonomiska skäl.

5. Försumlig processföring från parternas sida skall motverkas. Bl.a. ökas möjligheterna att avvisa nytt material som läggs fram på ett sent stadium av målels handläggning. Påföljdssystemet, för att få parter och andra som skall höras att infinna sig till förhandlingar, effektiviseras.

6. Tingsrätternas ansvar för att handläggningen drivs effektivt
betonas tydligare än nu.

rande. Samtidigt är det frän rättssäkerhetssynpunkt viktigt att parterna kan Prop. 1986/87:89 överblicka och förutse rättegångens förlopp, så att de inte riskerar att drabbas av överraskningar belräffande domstolens handläggning, t.ex. i fråga om vad som utgör underlag för domstolens bedömning (processmaterial). Del är inte heller något självändamål atl ha ett rättegångsförfarande som i väsentliga hänseenden är oreglerat i lag. Ett sådant system skulle slå i viss motsättning till regeringsformens föreskrift atl reglerna om rättegången skall ges i lag. Ett regelsystem där lösningar anvisas i lag på olika uppkommande situationer har också den praktiska fördelen att domaren och parterna slipper lägga ned tid och kraft pä atl hitta lösningar på processuella frågor.

Med hänsyn till de nu angivna synpunkterna finns del alltså skäl att behälla en förfarandereglering av ungefär den omfattning som finns i dag. Vad som behövs är rimliga möjligheter att avvika från den i RB anvisade normalordningen när det är lämpligt på grund av målets beskaffenhet. Med hänsyn till vikten av att parierna kan förutse rättegångens förlopp bör en principiell utgångspunkt vara att parterna skall samtycka till eller åtminstone hållas underrättade om eventuella avvikelser.

Innan jag tar närmare ställning till frågor om uppmjukning av RB:s grundläggande principer om omedelbarhet, koncentration och muntlighet, skall jag gå in på den grundläggande frågan om uppdelningen av förfarandet i ett skede för förberedelse av målet och ett skede för dess avgörande. Som RU har påpekat är vissa led i en rättegäng till sin natur sädana att de måste komma före andra. En naturlig första uppgift vid handläggningen av ett tvistemål är atl ta reda på vad tvisten gäller, dvs. vad som yrkas, vUka grunder som åberopas till stöd för yrkandena och hur svaranden ställer sig till kärandens yrkanden och grunder. Innan det är meningsfullt för rätlen att lyssna till parternas argumentation måste man fastställa vad det är man skall argumentera om. Pä motsvarande sätt är del en förutsättning för atl en bevisupptagning skall fylla sitt syfte att rätten och parterna har klart för sig vad som skall bevisas.

RB:s uppdelning av handläggningen i förberedelse och huvudförhandling syftar delvis till att säkerställa den ordning som jag nu skisserat. 1 småmälslagen har den formella indelningen i förberedelse och huvudförhandling visseriigen slopats, men avsikten med detta har givetvis inte varit att ändra på ordningen för målets handläggning i den mening som nu sagts. Jag menar i likhet med RU och en stor majoritet av remissinstanserna alt det inle minst av pedagogiska skäl är lämpligt att behålla termen förberedelse som beteckning för handläggningens första skede samt termen huvudförhandling för sådant sammanträde som hålls sedan förberedelsen avslutats och som direkt syftar till målets avgörande. Har man inte en sädan formell uppdelning, kan - som RU påpekar - sä småningom insikten att mäl behöver förberedas komma att försvagas. Härmed är inte sagt att man behöver gå ifrån den möjlighet som i dag finns att i vissa enkla fall avgöra mäl under förberedelsen (42 kap. 18 8 RB). En sådan möjlighet har, som påpekats under remissbehandlingen, vissa praktiska fördelar.

Det bör framhävas alt den omständigheten att man i de nuvarande
småmålen går tillbaka lill den tidigare gällande uppdelningen i förberedelse 78

och huvudförhandling givetvis inte innebär att handläggningen skall bli Prop. 1986/87:89 mer omständlig än nu. Möjligheten av huvudförhandling i förenklad form i omedelbart samband med förberedelsen (42 kap. 20 8 andra stycket RB) bör självfallet utnyttjas i all möjlig utsträckning.

Muntligt eller skriftligt förfarande

Mot denna bakgrund skall jag gå in pä den för en processordning kanske viktigaste frågan av alla, nämligen i vad mån handläggningen av mål skall präglas av muntlighet eller skriftlighet. Jag kommer då in pä fler frågor bl.a. om förberedelsen skall vara skriftlig eller muntlig, om man skall tillåta en helt skriftlig process saml om avgörandet av ett mål skall få ske med muntligt underlag endast beträffande en del av mälel.

Tvistemälsprocessen enligl RB präglas i hög grad av muntlighetsprinci-pen. Del finns en presumtion för atl förberedelsen skall vara muntlig, och avgörandet skall utom i de allra enklaste fallen ske efter huvudförhandling. I småmälslagen prioriteras däremot inte den muntliga handläggningsformen lika mycket.

RU har föreslagit flera uppmjukningar i muntlighetsprincipen i förhållande till nuvarande ordning enligl RB. Tanken på en ökad användning av ett skriftligt förfarande har i allmänhet vunnit gehör hos remissinstanserna, även om somliga menar att förslagel pä vissa punkter går för långt.

För egen del håller jag med RU om att det muntliga sammanträdet mänga gånger är det effektivaste sättet att handlägga tvister både under förberedelsen och under avgörandeskedet. Men samtidigt är det viktigt att muntligheten inte blir etl självändamål, med andra ord att ett i sak obehövligt sammanträde hälls endast för formens skull eller att en tvist som skulle kunna handläggas i huvudsak lika bra genom ett skriftligt förfarande blir föremål för muntlighet. Detta är viktigt främst med hänsyn till atl den muntliga handläggningsformen i många fall drar större kostnader än den skriftliga bäde för parterna och för domstolen.

När man närmare granskar möjligheterna alt mjuka upp muntlighetsprincipen måste man - som RU påpekar - hålla i minnet alt skälen för munllighet är olika under olika stadier av handläggningen. På grund därav lar jag i del följande upp RU:s förslag lill granskning först när det gäller förberedelseskedet och sedan i fråga om avgörandeskedet.

Munllighet under förberedelsen

Förberedelsen av ett tvistemål syftar främst till att klarlägga och avgränsa
vad tvisten avser. Käranden skall precisera vad som yrkas och vilka
omsländigheler som åberopas till stöd för yrkandena (rättsfakta). Svaran
den skall på motsvarande sätt redovisa hur han ställer sig lill kärandens
yrkanden och precisera de rättsfakta han åberopar som grund för ett
bestridande. Parterna skall vidare ange vilken bevisning som åberopas och
vad som skall styrkas med varje särskilt bevis. Hela denna verksamhet
syftar i grunden till atl mälel skall kunna avgöras pä elt så enkelt och
snabbt sätt som möjligt. 79

Ett annat viktigt syfte med förberedelsen är att parterna under rättens Prop. 1986/87:89 ledning skall undersöka möjligheterna att komma överens, alltså all förlikas. Del gäller därvid både att sondera utsikterna till en uppgörelse i målet som helhet och att närmare gä in pä i vilken män parterna kan komma överens i olika delfrågor eller lämna varandras uppgifter ulan erinran.

Det råder en bred enighet om att den verksamhet som sålunda skall äga rum under förberedelsen normalt sett sker effektivast vid elt muntligt förfarande, där parterna fär tillfälle att möta varandra under domarens ledning. 1 ett helt skriftligt förfarande kan det åtminstone i något mer komplicerade mäl lätt hända att parterna "skriver förbi varandra", dvs. inte direkt tar ställning till varandras påståenden. Domaren har avsevärt större möjligheter att rätta till sådant och alt även i övrigl utöva materiell processledning i elt muntligt förfarande. Och för möjligheterna till förlikning är sammanträdet vida överlägset del skriftliga förfarandet.

Enligt nu gällande ordning är presumtionen för muntlighet under förberedelseförfarandet mycket stark. RU har föreslagit en uppmjukning av presumtionen, ett förslag som biträds av de flesta remissinstanser. Några påpekar dock atl den av RU föreslagna lagtexten ger ett större utrymme för skriftlighet än vad motiven ger vid handen.

För egen del anser jag att det även i fortsättningen bör finnas ett betydande utrymme för muntlig handläggning under förberedelseskedet. Jag menar på samma sätt som RU och en majoritet av remissinstanserna att det bör finnas en presumtion för att tvistefrågan preciseras och möjligheterna till förlikning diskuteras vid ett sammanträde. Samtidigt bör rällen dock i varie enskilt fall överväga behovet av munllighet under förberedelsestadiet. Finns det inget direkt behov av munllighet bör förberedelsen vara skriftlig. Likaså bör - som RU föreslagit - munllighet underlåtas om kostnaderna för och olägenheterna med elt sammanträde inte står i rimlig proportion till vad målet gäller. Pä det sättet kan en viktig del av 1974 års småmälsreform föras in i den enhetliga tvistemålsprocessen enligt RB.

RU har vidare föreslagit att den möjlighet som för närvarande finns i
småmälslagen atl meddela tredskodom under skriftlig handläggning skall
utvidgas till atl avse samtliga dispositiva tvistemål och lill alt omfatta inte
bara som nu förelägganden att avge skriftligt svaromål utan även andra
förelägganden alt yttra sig skriftligl i processen. Detta förslag har till
styrkts eller lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Även jag finner
det rationellt och välmotiverat med en möjlighet för tingsrätterna att före
lägga svaranden i dispositiva tvistemål att inkomma med svaromål vid
påföljd att rätten annars avgör målet till partens nackdel. Några avgörande
rättssäkerhetsskäl som talar mot en utvidgning av tredskodomsmöjligheten
vid skriftlig handläggning till att gälla även mäl om större värden än ett
halvt basbelopp kan enligl min mening knappast anföras. Jag vill i den
delen särskilt peka pä att det redan nu i den skriftliga summariska proces
sen oavsett det krävda beloppets storlek används förelägganden till sva
randen som medför i allt väsentligt samma rättsföijder vid uteblivet yttran
de som vid tredskodom. Med lämpligt utformad information till svaranden
och blanketter för svaromål torde tillfredsställande garantier kunna uppnås
för att svaranden inte av misstag eller oförstånd råkar ut för rättsföriuster. 80

Mot den bakgrunden anser jag all förslagéf='säviti avser tredskodoms- Prop. 1986/87:89 föreläggande i fråga om skriftliga svaromål bör genomföras i stort sett i enlighet med vad utredningen tänkt sig. Som flera remissinstanser anfört bör dock sädana förelägganden inte göras obligatoriska. Vidare anser jag det inle lämpligt att nu införa en möjlighet att använda tredskodomsföre-lägganden i fråga om andra yttranden. En sådan regel skulle kunna föranleda tillämpningssvårigheier, eftersom del är svårt all i lagtext precisera vad som skall krävas för att etl föreläggande att inkomma med yttrande skall anses ha efterkommits. Jag återkommer i specialmoliveringen till den närmare utformningen av tredskodomsmöjligheten. Godtas mitt förslag i denna del blir del en viktig uppgift för domstolsverket att utarbeta informationsmaterial och blanketter för svaromål.

Jag menar i likhet med RU att del är lämpligt att förberedelsen av dispositiva tvistemål normalt påbörjas med ett föreläggande lill svaranden atl avge skriftligt svaromål. Genom ett sådant förfarande kan man nämligen uppnå dels ett snabbt och enkelt avgörande av mål där svaranden inte vill bestrida käromålet och dels — om ett svaromål kommer in - alt förberedelsen vid ett påföljande sammanträde i många fall kan föras betydligt längre än annars, eftersom käranden redan före sammanträdet känner till svarandens inställning lill käromålet åtminstone i grova drag.

1 likhet med RU och flertalet remissinstanser anser jag det inle lämpligt att i lag fixera ett högsta antal sammanträden för förberedelse, främst med hänsyn till målens skiftande beskaffenhet. Självfallet måste rätten i varie enskilt fall och med beaktande av parternas synpunkter noga pröva behovet av sammanträde. 1 del stora flertalet mål bör ett enda sammanträde för förberedelse vara tillräckligt, och fler än två sädana sammanlräden bör hållas bara i undantagsfall.

Jag återkommer i specialmotiveringen närmare till avvägningen mellan muntlighet och skriftlighet under förberedelsen.

Avgörande av tvistiga mål utan huvudförhandling

För närvarande gäller som huvudregel för tvistemål som handläggs enligl RB atl huvudförhandling skall hållas innan rätten meddelar dom. Undantag gäller bara de allra enklaste fallen, nämligen vid tredskodom samt vid domar över medgivna och eftergivna anspråk, domar som innebär att rätten stadfäster en av parterna träffad föriikning samt domar över uppenbart ogrundade käromål. Enligt småmälslagen är det däremot tillåtet att avgöra även i egentlig mening tvistiga mäl utan sammanträde. RU har föreslagit att det införs en allmän möjlighet för tingsrätterna att avgöra tvistemål på handlingarna, under förutsättning att huvudförhandling inte behövs för utredningen i målet. Förslaget har i allmänhet tillstyrkts under remissbehandlingen, låt vara att flera remissinstanser förordar att den muntliga handläggningsformens karaktär av normalförfarande framhålls bättre.

För egen del biträder jag utredningens uppfattning att del finns eii icke
obetydligt utrymme inom vilket det är lämpligt att kunna avgöra mål utan
huvudförhandling även där tvist mellan parterna föreligger. Det gäller 8

6 Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 89

framför allt sädana mäl där det inle råder någon oenighet mellan parterna Prop. 1986/87:89 rörande de faktiska omständigheterna i målet, utan där tvisten rör den rättsliga bedömningen av dessa omsländigheler. En antalsmässigt stor målgrupp där så är fallet är mål om underhällsbidrag. Det kan ocksä tänkas fall där handläggning utan huvudförhandling kan vara tillräcklig även där oenighet rörande sakförhållandena föreligger, nämligen mål där endast skriftlig bevisning åberopas. 1 dessa fall måste man emellertid noga överväga behovet av att parterna argumenterar muntligt i anslutning till bevisningen.

Mot bakgrund av detta och av atl det med hänsyn till processkostnadernas storlek är väsentligt att munllighelen används bara när det är till fördel förordar jag att en möjlighet atl avgöra tvistiga mål ulan huvudförhandling införs. Rörande den närmare utformningen av en regel vill jag rent principiellt säga all - som RU framhåller och remissinstanserna ocksä allmänt betonar - grundregeln även framdeles bör vara att huvudförhandling skall hållas, men atl avgörande på handlingarna får äga rum när det är lämpligt i det enskilda fallet. Det är på grund av målens skiftande beskaffenhet inte möjligt att i lagtext ge mer exakta kriterier för gränsdragningen, utan det får ankomma på rätten alt besluta om handläggningsform efter hörande av parterna.

RU och en majoritet av remissinstanserna har ansett att en part som önskar förhandling i princip skall ha rätt till det. För att undvika att nägon part skall känna sig missgynnad pä grund av alt han inte fått föra sin lalan vid en förhandling inför rätten vill jag gå längre och ge varje part en ovillkorlig rätt till huvudförhandling. För detta talar bl.a. det förhällandet alt enskilda parter ofta har lättare atl uttrycka sig muntligt och att rättens möjligheter lill materiell processledning är bättre vid en muntlig förhandling.

Frågan om det bör vara möjligt att efter förebild från förvaltningsprocesslagen tillåta huvudförhandling beträffande endast en del av målet (s.k. blandat muntligt-skriftligt förfarande) återkommer jag strax till.

Vad skall utgöra processmaterial?

Frågan om vad som skall ligga lill grund för rättens dom är av mycket stor vikt för processens utformning. Enligt RB:s grundläggande principer om omedelbarhet och koncentration skall domen, då huvudförhandling hålls, grundas endast på det material som lagts fram vid huvudförhandlingen, vilken skall hällas i sä koncentrerad form som möjligt. 1 småmålsförfarandet får domen däremot grundas både pä vad som sagts vid ett eventuellt sammanträde, oavsett i vilket skede av målets handläggning detta ägt rum, och på vad handlingarna i målet innehåller. Och i förvaltningsprocessen har man i princip samma system som i småmålen.

RU föreslår att man i den majoritet av tvistiga mål, som även fortsätt
ningsvis kommer att avgöras efter huvudförhandling, behåller omedelbar-
hetsprincipen som huvudregel men förser den med vissa undantag. Re
missinstanserna har i allmänhet godtagit detta förslag. Några har dock
anfört att man även för tingsrätternas del borde införa ett blandat munt- 82

ligt-skriftligt förfarande av den modell som itiäri har i förvaltningsproces- Prop. 1986/87:89 sen. Man har bl.a. efterlyst en möjlighet atl hålla huvudförhandling endast beträffande en del av målet - t.ex. därför att muntlig bevisning skall tas upp - men avgöra målet i övrigt på handlingarna.

Jag har i del föregående kommit fram till att man bör införa en möjlighet för tingsrätterna att avgöra även i egentlig mening tvistiga mål ulan huvudförhandling, om sådan förhandling inte behövs med hänsyn till målels beskaffenhet och part inte begärt att huvudförhandling hälls. 1 de mäl som även i fortsättningen skall avgöras efter huvudförhandling fyller enligt min mening omedelbarhetsprincipen en praktiskt viktig funktion. Den hindrar nämligen att handläggningen av m.ålet drar ut på tiden efter förhandlingen, t.ex. därför att parterna vill åberopa ytterligare material. Skulle man tillåta ett blandat muntligt-skriftligt förfarande enligt förvallningsprocessens modell, riskerar man - vilket besannas av vissa erfarenheter frän förvall-ningsprocessen - att det visar sig behövas ytterligare skriftväxling efter förhandlingen i någon fråga som inte behandlats där, och alt avgörandet av hela målet därigenom fördröjs. Domen kan dä i den del som tagils upp vid förhandlingen komma atl vila på ett sämre underlag än eljest, genom alt rättens minnesbilder av bl.a. bevisupptagningen vid förhandlingen bleknar.

Till nackdelarna med en ordning där processmaterialet generellt får omfatta inte bara det som sagts vid huvudförhandlingen utan även skriftligl material som inte åberopats där. hör också att det i vissa fall kan vara svårt för parterna all överblicka vad rätten anser vara processmaterial och vice versa. Det kan lätt bli missförstånd i denna del, och risken för detta blir naturiigtvis större ju mer omfattande målet är. Som RU påpekar är erfarenheterna från småmälslagen inte hell positiva härvidlag.

Förvaltningsprocessens och smämälslagens modeller är alltså inte in-vändningsfria. Härtill kommer att behovet av att låta handläggningen av ett mål fä muntligt inslag endast beträffande en del av målet som RU påpekar kan tillgodoses på andra sätl, bl.a. genom deldomsinstitutet och genom bevisupptagning utom huvudförhandling. Jag kommer senare att gä in pä förslag som möjliggör en ökad användning av det sistnämnda institutet och jag kommer också strax in på andra förslag som innebär mindre ingripande uppmjukningar i omedelbarhets- och koncentrationsprinciperna för att tillgodose det faktiska behovet av smidigare regler. Det har under remissbehandlingen knappast påståtts atl det under dessa förhållanden skulle finnas nägot reellt behov av att generellt gå ifrån omedelbarhetsgrundsatsen som huvudregel. Mot den bakgrunden och med hänsyn till de betänkligheter som trots allt kan anföras mot ett sådant steg förordar jag att omedelbarhetsprincipen behälls i de mål som vid tingsrätt avgörs efter huvudförhandling enligt RB:s regler och att den fär gälla vid ett enhetligt tvistemålsförfarande av den modell som diskuteras här.

När det sedan gäller de mindre ingripande uppmjukningar i omedelbar
hets- och koncentrationsprinciperna som jag nyss förutskickat, har RU
kommit med ett flertal förslag. Man föreslår bl.a. alt reglerna om avbrott i
resp. uppskov med en påböriad huvudförhandling förenklas och görs mer
flexibla, att kravet på att all skriftlig bevisning skall föredras vid huvudför- 83

handlingen mjukas upp, att en allmän möjlighet öppnas att höra parter och Prop. 1986/87:89 vittnen per telefon vid en huvudförhandling, att möjligheterna vidgas atl ta upp muntlig bevisning utom huvudförhandling i de fall där det är befogal från processekonomisk synpunkt och kan ske utan fara för rättssäkerheten, att det nu relativt rigorösa förbudet mot s.k. skriftliga vittnesberättelser mjukas upp nägot och att möjlighet öppnas att pä etl enkelt sätt ta in ytterligare processmaterial efter huvudförhandlingens slut. Dessa förslag har mestadels godtagits vid remissbehandlingen. Enligt min mening är förslagen i alll väsentligt väl ägnade att höja effektiviteten i ivistemälsför-farandel ulan alt några risker i rättssäkerhetshänseende behöver uppstå. Jag anser därför all de bör genomföras pä i stort sett det sätl som utredningen tänkt sig, även om jag pä ett par punkter har vall andra tekniska lösningar än dem utredningen föreslagit. Jag återkommer i specialmoliveringen närmare till de enskilda förslagen. Förslagel om telefonanvändning i rättegång tar jag dessutom närmare upp i avsnitt 2.4.8.

Utredningen har vidare föreslagit atl begreppet huvudförhandling i förenklad form avskaffas och att den skarpa femlondagarsgränsen i fråga om möjligheten atl efler uppskov hälla fortsalt huvudförhandling ersätts med en avsevärt lösare reglering. I likhet med flera remissinstanser anser jag en bättre lösning från rättsäkerhelssynpunkt vara alt femlondagarsgränsen är kvar som huvudregel för fortsalt huvudförhandling men att man ger möjligheter för rätten att dispensera från denna regel när starka processekonomiska skäl talar för det (se specialmotiveringen till 43 kap. II §). Av samma skäl bör en femtondagarsgräns finnas kvar som förutsättning för atl vid en huvudförhandling som hålls i nära anslutning till förberedelsen kunna underlåta att upprepa det som sagts vid förberedelsen. Även om man behäller en fenttondagarsgräns i sistnämnda hänseende kan man givetvis överväga all slopa beteckningen huvudförhandling i förenklad form. En sädan reform skulle emellertid påverka även frågan om rätlens domförhet. Som påpekades i samband med den senasie lagändringen på det området (prop. 1983/84:78 s. 23) är domförhetsreglerna för närvarande inle helt konsekvent utformade. Med hänsyn till atl frågan om tingsrätts domförhet med stor sannolikhet kommer att aktualiseras pä nyll inom kort, bl.a. i samband med RU:s återstående arbete, bör emellertid enligt min mening frågan om etl avskaffande av begreppet huvudförhandling i förenklad form anstå någol ytterligare.

Som jag nyss nämnt anser jag att de förslag till uppmjukningar av omedelbarhets- och koncentrationsprinciperna som nu läggs fram i praktiken tillgodoser de krav på en möjlighet till ett mer blandat munlligt-skriftligt förfarande som har rests för tingsrätternas del. Skulle det emellertid i en framtid visa sig att ett behov av en process av den typ som används vid de allmänna förvaltningsdomstolarna skulle föreligga vid de allmänna domstolarna, finns det givetvis inget som hindrar att man dä närmare undersöker möjligheterna atl närma de båda processformerna lill varandra.

Andra åtgärder för alt göra processen mer effektiv

Att det ibland utan godtagbar anledning kan ta lång lid att fä dispositiva

tvistemål avgjorda vid domstolarna utgör som RU påpekat ett allvarligt 84

problem. Utredningens undersökningar visar-att handläggningstider på Prop. 1986/87:89 uppåt tvä år inte är ovanliga. RU har lämnat etl flertal förslag som syftar till att påskynda handläggningen. När det gäller parter som gör sig skyldiga till försumlig processföring har flera ätgärder redan genomförts genom lagstiftning som trätt i kraft den 1 juli 1984 (prop. 1983/84:78, JuU 15, rskr. 152, SFS 1984:131), Andra sädana ätgärder som utredningen föreslagit och som allmänt godtagits vid remissbehandlingen bör genomföras nu. Jag har redan nämnt möjligheten att meddela tredskodom vid uteblivet skriftligl svaromål. Den nuvarande regeln om all rätten får bortse frän omständigheter och bevis, som parter i olillböriigt syfte dröjer ända till huvudförhandlingen med att åberopa, bör utvidgas till att avse även fall där dröjsmålet skett av grov oaklsamhet. Rätten bör få bättre möjligheter att på ett smidigt sätt behandla sent väckta genkäromäl och kvittningsinvändningar. Påföljd ssystemet för all få parter och andra som skall höras att infinna sig lili förhandlingar bör effektiviseras. Jag återkommer närmare till dessa åtgärder i specialmotiveringen.

De åtgärder jag hittills berört har främst syftat till att stävja försumlig processföring från parternas sida. RU har emellertid även föreslagit åtgärder för att hos domstolarna själva inskärpa viklen av all mål handläggs så snabbt och effektivt som möjligt. Utredningen föreslår att en allmän bestämmelse införs i RB som ger domstolarna en uttrycklig skyldighet att handlägga mål snabbt, att en utförlig beskrivning av förberedelsens syfte införs i balken, att tingsrätterna i princip blir skyldiga att upprätta en handläggningsplan för varje tvistemål och att rätten mol slutet av förberedelsen skall göra en skriftlig sammanfattning av parternas ståndpunkter i målel.

De nu berörda förslagen har vid remissbehandlingen fått ett ganska ljumt mottagande, och förslagen om handläggningsplan och skriftlig sammanfattning har t.o.m. bemötts övervägande negativt, framför allt frän domslolshåll. Man menar att en skyldighet atl upprätta sådana dokument skulle ålägga domstolarna nya arbetsuppgifter vilkas värde i många fall skulle visa sig begränsat.

För egen del anser jag del till en början värdefullt att i 42 kap. RB uttryckligen fastslå all domstolarna har en skyldighet att handlägga mäl utan onödiga dröjsmål, även om en sådan skyldighet givetvis följer redan av allmänna principer för myndigheters handlande. Vidare godtar jag utredningens förslag om en samlad redovisning av förberedelsens syfte, även om detta i viss män medför en upprepning av vad som finns i andra paragrafer i 42 kap. RB. En sådan redovisning kan nämligen vara av värde som kontrollinstrument inte minst för mindre erfarna domare och ombud.

När det sedan gäller förslaget om att rätlen i princip skall vara skyldig att
upprätta en handläggningsplan ställerjag mig bakom det syfte som RU haft
med förslaget. Del är otvivelaktigt av värde om rätten och parterna vid det
första sammanträdet i målet, samtidigt som man går igenom vilka ätgärder
som behöver vidtas innan målet kan företas till avgörande, ocksä försöker
komma överens om en preliminär tidsplan för målet. Detta behöver inte
vara särskilt betungande och planen behöver inte ges skriftlig form. I
lagtext behöver detta avspegla sig endast som en erinran om att även 85

tidsaspekten och andra aspekter pä målets handläggning bör diskuteras med parterna.

En skriftlig sammanfattning av parternas ståndpunkter i slutet av förberedelsen - nägot som torde förekomma pä flera håll redan i dag - torde i många fall kunna effektivisera en huvudförhandling i mälel. En sådan sammanfattning kan också många gånger komma till nytta vid domskrivningen. Samtidigt finns det, som många remissinstanser påpekat vid remissbehandlingen, etl antal mål där del av olika skäl framstår som överflödigt att skriva en sammanfattning eller där en sådan är av begränsat värde. Det måste ankomma på domstolen att i det enskilda fallet själv bedöma om en sammanfattning är till sådan fördel atl det är befogat att lägga ner arbete på den. Utredningens förslag innebär också en sädan valmöjlighet för domstolen. Mot den bakgrunden anser jag att förslaget bör genomföras, dock att lagtexten bör modifieras något.

Jag kommer i del följande att la upp även en del andra förslag som syftar till atl göra processen mer effektiv. I den mån förslagen inle berörs i kommande avsnitt av den allmänna motiveringen, tar jag upp dem i specialmotiveringen.

Prop. 1986/87:89

Indispositiva tvistemål

Det jag hittills sagt i detta avsnitt har främst tagit sikte på de disposiliva tvistemålen, dvs. de mål där förlikning om saken är tillåten. Liksom RU anser jag emellertid att man i de allra flesta hänseenden bör kunna låta de indispositiva tvistemålen - alltså de mål där sådan förlikning inte är tilläten - följa samma regler, t.ex. när det gäller avvägningen muntlighet-skriftlighet och vad som skall utgöra processmalerial. 1 fråga om processuella sanktioner mot försumliga parter kan man dock i de indispos-tiva målen - med hänsyn till kraven pä utredningens fullständighet - inte laborera med sanktioner som begränsar parternas rätt att komma med nytt material. Det är givetvis inte heller möjligt att införa institutet tredskodom i indispositiva mål. Jag återkommer i övrigt i specialmotiveringen närmare lill behandlingen i olika hänseenden av de indisposiliva målen.

2.2.4 Den summariska processen

Huvudpunkterna i min bedömning

1. Den summariska processen hålls på samma sätt som nu skild frän den egentliga tvistemälsprocessen.

2. Utformningen av den summariska processen kräver ytteriigare överväganden. Nägra reformförslag beträffande den summariska processen läggs därför inte fram nu.

1977:5) Summarisk process en sammansmältning av de tre summariska Prop. 1986/87:89 processformerna, dock med bibehållande av vissa skillnader inom ramen för ett enhetligt institut. Även RU har föreslagit att i princip endast en summarisk processform, kallad förberedelse i förenklad form, behålls. Enligt RU:s förslag skall dessutom en förhållandevis radikal omstöpning av ansökningsförfarandei ske. Den som vill inleda en rättegång skall enligt förslaget i princip bara kunna ge in en ansökan och det skall sedan ankomma pä rätten att bestämma om målel skall handläggas summariskt eller i en egentlig tvistemälsprocess.

Enligt min mening är det till alt börja med klart att man behöver etl förfarande som främst syftar lill att snabbi och enkelt konstatera huruvida svaranden har någon saklig invändning mot ett krav eller ej. Någon form av summarisk process ar alltså nödvändig. Det finns emellertid goda skäl alt överväga om det är motiverat atl behålla tre skilda summariska processformer. Vidare bör uppmärksammas atl möjligheten atl i vanlig tvistemälsprocess meddela tredskodom efter rent skriftlig handläggning gör atl man inom ramen för den processen kan få till stånd ett förfarande som företer stora likheter med den summariska processen. Det finns bl.a. mot den bakgrunden skäl att överväga samordningen mellan den summariska processen och det skriftliga tredskodomsförfarandel.

RU:s förslag att samordna ansökningsförfarandet i tvistemälsprocessen innebär att man visserligen skall behålla möjligheten för sökanden att själv bestämma om målel skall handläggas summariskt eller i en vanlig tvistemälsprocess, men atl man för de fall där sökanden inte uttryckt nägot önskemål om handläggningsform ger rätlen en sorteringsfunktion. Jag skall gärna medge att denna lösning har teoretiska förtjänster. En rättssökande som inte är bevandrad i det processrältsliga systemet skulle med den föreslagna ordningen kunna få hjälp av domstolen att få sin ansökan handlagd pä det mest rationella sättet. Samtidigt är del ofrånkomligt att domstolarna i det föreslagna systemet skulle få en ny funktion som kräver merarbete. Liksom flera remissinstanser har jag svårt att se alt detta merarbete motsvaras av ett beaktansväri praktiskt reformbehov. Att märka är att den summariska processen endast i obetydlig omfattning inleds av enskilda utan juridiskt biträde. Den anlitas framför allt av näringsidkare för inkassoärenden.

Valet mellan summarisk och ordinär process torde inte annat än undanlagsvis bereda något problem för den rättssökande. Summarisk process bör han välja om han kan anta att motparten inte har någon saklig invändning mol kravet; i motsatt fall bör han ansöka om stämning i ordinär process. Behövs någon vägledning i denna del, kan den lämnas av domstolen inom ramen för dess allmänna serviceskyldighel eller av en advokat som rådgivning enligl rätlshjälpslagen.

Härtill kommer att ett eventuellt misstag i fråga om valet av processform inte får några oöverstigliga konsekvenser för sökanden. En summarisk process kan efter etl bestridande frän svarandens sida lätt bringas att övergå till ordinär process. Skulle sökanden tvärtom ha ansökt om stämning i fråga om etl ostridigt krav, utgör tredskodomsinsiituiet - särskilt

vid skriftlig handläggning - en garanti för all han kan utverka en exeku- 87

lionslitel pä ett snabbi och enkelt sätt.

Enligt min mening bör man mot denna bakgrund även fortsättningsvis Prop. 1986/87:89 hälla ansökningsförfarandet i tvistemål uppdelat pä så sätl att del får ankomma pä sökanden atl själv ange om han vill ha summarisk eller ordinär handläggning. Jag återkommer i avsnitt 2.2.6 till vilka konsekvenser i laglekniskt hänseende som detta ställningslagande får.

När det sedan gäller utformningen av den summariska processen kan jag till en början konstatera atl den nuvarande ordningen med tre summariska processformer är väl inarbetad. De problem som upplevs vid domstolarna kan i första hand hänföras lill delgivningssidan. En sammanslagning av de tre summariska processformerna men med bibehållande av vissa skillnader inom ramen för elt enhetligt institut - som föreslogs i bl.a, 1977 års departementspromemoria - skulle visserligen teoretiskt sett kunna medföra förenklingar för borgenärerna i vissa fall men skulle samtidigt som jag ser del innebära sorteringsproblem för domstolarna av i princip samma slag som vid en samordning av ansökningsförfarandei i summarisk och ordinär process. Mot den bakgrunden är jag för min del tveksam till om det föreligger tillräckliga skäl atl gä fram pä den linjen.

Ett säll att tillgodose önskemålen om förenklingar i den summariska processen samtidigt som man underlättar hanteringen vid domstolarna skulle kunna vara att låta den summariska processen gå ul på atl endast konstatera om svaranden har någon saklig invändning mot kärandens anspråk eller ej. Man skulle med en sädan lösning la bort all bevisprövning från den summariska processen och i stället låta den prövningen ske inom ramen för ett skriftligt iredskodomsförfarande i den ordinära processen. En reform i den riktningen kräver emellertid ytterligare överväganden som inle lämpligen kan göras i detta sammanhang. Jag avser att inom kort låta remittera en departementspromemoria där de nu antydda tankegångarna utvecklas. Frågan om s.k. motiverade bestridanden i den summariska processen fär övervägas ytterligare i belysning av vad som kommer fram i det sammanhanget.

2.2.5 De s.k. domstolsärendenas koppling till tvistemålsprocessen

Huvudpunkterna i min bedömning

1. Den särskilda lagen om handläggningen av domstolsärenden (ärendelagen) behålls tills vidare. En generell översyn av regelsystemet bör göras i elt senare sammanhang.

2. Inga ändringar i ärendelagens handläggningsregler föresläs nu.

Enligt RB handläggs tvistemål och brottmål. Vid balkens tillkomst konstaterades att det fanns vissa typer av frågor, som skulle handläggas av domstolarna men för vilka RB:s regler för tvistemål inle ansågs passa in, främst därför alt det fanns behov av ett enklare handläggningssätl än del med förberedelse och huvudförhandling. För handläggningen av dessa frågor tillskapades ärendelagen. Enligt I § avser lagen "ärenden angående rättsvård, som allmän underrätt har att upptaga självmant eller efler ansö-

kan och som ej enligt lag eller författning skola handläggas i den för Prop. 1986/87:89 tvistemål eller brottmål sladgade ordningen, dock ej ärenden som angå straff eller annan med brott förenad påföljd". Enligt ärendelagen handläggs vill skilda frågor, t, ex, bouppleckningsfrågor, förmynderskapsfrågor och vissa frågor rörande vårdnad om barn. Pä senare år har nya grupper av frågor enligt uttrycklig föreskrift i resp. författning kommit att handläggas enligt ärendelagen. Ett exempel är frågor rörande betalningsskyldighet för felparkeringsavgifl. Förfarandel enligt ärendelagen var ursprungligen i första hand tänkt för ansökningsärenden där del normalt inte finns någon motpart till sökanden, men förfarandet har i allt högre grad kommit att omfatta även grupper av frågor, l.ex. felparkeringsärendena och värd-nadsärendena, där generellt sett två parter står emot varandra.

RU har föreslagit att de nuvarande domstolsärendena skall följa RB:s regler och alt den särskilda ärendelagen skall upphävas. Detta förslag har kritiserats av ett fiertal remissinstanser, bl.a. frän domstolshåll. De anser att ärendelagen fungerar bra och att man med den föreslagna ordningen riskerar en omständligare ordning för frågornas hantering än för närvarande. Vidare har sagts att RU inte tillräckligt belyst konsekvenserna av förslaget för olika typer av ärenden.

För egen del häller jag med utredningen om atl det i vissa fall är svårt att uppfatta några sakliga skillnader mellan en de! frågor som i dag handläggs som tvistemål enligl RB och andra mycket likartade frågor som handläggs enligt ärendelagen. Jag syftar då närmast på de fall där man i de sistnämnda frågorna generellt setl har en tvä- eller fierparlssituation, för vilken RB:s tvistemälsregler typiskt sett är avpassade. Det enda rationella skäl man hittills kan ha haft för att låta frågorna handläggas enligt ärendelagen skulle i sä fall rimligen vara att förfarandet enligt ärendelagen ger möjlighet till avgörande pä handlingarna. Om man nu inför en sådan möjlighet i tvistemål som handläggs enligt RB, bör del vara principiellt rikligt att dessa ärendegrupper förs över till handläggning enligl RB, eftersom det är ett intresse att ha så långt möjligt gemensamma regler för all handläggning.

En helt annan fråga är emellertid om del dessutom är lämpligt atl låta även de ärenden som typiskt sett är av enparlskaraktär, dvs. där det inte finns någon motpart, gå över till att handläggas enligt RB:s regler. Detta kan visserligen som utredningen hävdar vara tekniskt möjligt, men det kräver ganska omfattande ingrepp i RB:s system, och som kommit fram vid remissbehandlingen har utredningen inte anvisat tillfredsställande lösningar pä alla uppkommande problem. Vad som har kommit fram under remissbehandlingen har också övertygat mig om atl de reella vinster man skulle kunna göra genom att överföra dessa ärenden till RB:s område och sålunda upphäva ärendelagen är tämligen ringa.

Mot denna bakgrund finns det enligt min mening inte tillräckliga skäl att nu slopa ärendelagen och göra om RB så att den passar in på alla de nuvarande ärendena. På lite längre sikt bör emellertid frågan om ärendenas handläggning tas upp ur ett vidare perspektiv. Del kan därvid bli aktuellt att överväga om inte de ärenden som handläggs enligt ärendelagen kan fördelas på RB resp. förvaltningslagen.

Med detta ställningstagande återstår frågan om det är påkallat att i 89

avvaktan på en generell översyn göra några ingrepp i ärendelagens hand- Prop. 1986/87:89 läggningsregler. Vad som har förekommit i detta lagstiftningsärende har gett mig intrycket alt det i stort setl inte finns någol omedelbart reformbehov såvitt avser ärendelagens handläggningsregler. Frän nägot häll har emellertid framförts önskemål om en utökning av möjligheterna atl avgöra mål med ensamdomare med sikte pä vissa enkla fall. Med anledning av detta vill jag säga följande.

Domförhetsreglerna i 6 § ärendelagen är uppbyggda kring en huvudregel att del är tillräckligt med en domare ensam men att en större sammansättning (tre lagfarna domare eller en lagfaren domare och nämndemän) skall delta vid avgörande av ett ärende, dels obligatoriskt i vissa typer av ärenden och dels i alla typer av ärenden så snart det föreligger en tvisl mellan tvä parter. Med tanke bl.a. på atl utvecklingen pä tvislemålsomrä-det gätt mol en allt vidare endomarkompetens i enklare mål kan denna reglering, som i princip slätt oförändrad sedan 1940-ialet. framstå som föråldrad. Härtill kommer att ärendelagens regler om domförhet tekniskt framstår som onödigt krångliga.

Det finns enligt min mening sålunda skäl som talar för en förenkling av domförhetsreglerna efter mönster av vad som gäller i tvistemål enligt RB. Att direkt göra RB:s regler i fråga om domförhet tillämpliga låter sig emellertid inte utan vidare göra, eftersom del processuella systemet är olika uppbyggt i tvistemål resp. domstolsärenden. Jag tänker då framför allt på att RB:s uppdelning i förberedelse och huvudförhandling saknas i ärendelagen. Överväganden rörande domförheten i ärenden kan därför knappast ske utan en närmare genomgäng av förhållandena i olika typer av ärenden. Av remissyttrandena över RU:s belänkande framgår att man vid domstolarna inle upplever reformbehovet på detta område som trängande. Mol den bakgrunden, och med tanke pä att RU för närvarande överväger andra frågor rörande tingsrätternas sammansättning, talar övervägande skäl för att domförheten i ärenden tas upp först i samband med den översyn av ärendelagen somjag nämnde nyss.

2.2.6 Vissa lagtekniska frågor

RU:s förslag innebär somjag tidigare nämnt en radikal nedbantning av del processuella regelsystemet pä Ivistemålssidan. Småmälslagen, ärendelagen, lagsökningslagen och handräckningslagen föreslås upphävda och RB:s regler föreslås anpassade till de frågor som nu handläggs enligt dessa lagar. Även i övrigt har RB:s handläggningsregler för tingsrätt (42-44 kap.) i förslaget genomgått en omfattande språklig och redaktionell överarbetning.

De ställningstaganden som jag gjort i det föregående innebär för det
första att småmälslagen kan upphävas och behövliga regler för mål om
mindre värden införas i RB. Sä långt följer jag alltså RU:s tanke om en
förenkling av regelsystemet. Den summariska processen lämnas däremot i
enlighet med vad som sagts i avsnitt 2.2.4 utanför denna lagrädsremiss.
vilket innebär alt lagsökningslagen och handräckningslagen tills vidare 90

finns kvar. När del gäller ärendelagen har jag (avsnitt 2.2.5) kommit fram Prop. 1986/87:89 till att denna lag i avvaktan på en översyn fär stå kvar i princip oförändrad. Att domstolsärendena och målen i summarisk process alltså även fortsättningsvis skall behandlas enligt sina egna regler medför atl det inte finns nägot behov av sä stora ingrepp i RB:s systemalik som utredningen föreslagit. En reform kan då begränsas lill de regler rörande ivistemålsproces-sen där det föreligger etl konkret reformbehov. Även en sädan mer begränsad målsättning medför visserligen alt många paragrafer framför allt i handläggningskapitlen behöver ändras. Enligt min mening saknas emellertid tillräckliga skäl att enbart med anledning härav nu göra en mer övergripande språklig och redaktionell översyn av RB:s regler. Frågan om en sådan översyn bör komma till stånd får tas upp i ett senare sammanhang.

2.3 Brottmålsprocessen

2.3.1 Allmänna synpunkter på reformbehovet

När del gäller brottmålen är, som RU påpekar och som styrks av vad som framkommit vid remissbehandlingen, reformbehovet och möjligheterna till reformer i vissa hänseenden avsevärt mindre än för tvistemålens del. Framför allt har detta förhällande sin grund i atl antalet mål om små eller enkla brott genom olika reformer under tiden sedan RB:s tillkomst kommit att föras bort från domstolarnas verksamhetsområde. Möjlighet har införts för polisen att förelägga ordningsbot i fråga om ett stort antal bötesför-seelser. Området för strafföreläggande har vid flera tillfällen utvidgats. Det har också skett en omfattande avkriminalisering, ibland i samband med avgiftsbeläggning, t.ex. parkeringsavgift, skattetillägg och miljöskyddsavgift. Möjligheterna för åklagaren att i fråga om mindre allvarlig brottslighet besluta om åtalsunderiåtelse i stället för att väcka åtal har utvidgats genom flera olika reformer. Möjligheter till förundersökningsbegränsning har införts.

Dessa faktorer sammantagna gör att det numera finns relativt goda garantier för alt domstolarna inte onödigtvis skall belastas av mäl om mindre, erkända brott. Det finns därför inte tillnärmelsevis lika starka skäl som pä Ivistemålssidan atl rikta särskild uppmärksamhet mot förenklingar i fråga om de mindre målen. Vad som är viktigt för brottmålsprocessens del är i stället alt se till att i möjligaste män effektivisera och underlätta handläggningen av brottmål i allmänhet. Delvis rör det sig om motsvarande frågor som på tvistemålssidan, delvis är det speciella brottmälsproblem.

Vad som aktualiseras genom RU:s förslag är bl.a. möjligheten för rätten alt hälla förberedelse i brottmål, uppmjukning av muntlighetsprincipen, närmare bestämt frågan om införande av en möjlighet att avgöra brottmål på handlingarna i tingsrätt, samt uppmjukning av omedelbarhets- och koncentralionsprinciperna i de mål som skall avgöras efter huvudförhandling. Jag skall också gä in på frågor rörande handläggningen av mål om enskilt anspråk i anledning av brott samt slutligen också beröra reglerna om förening (kumulation) av åtal.

Jag kommer också att ta upp två specieUa frågor som aktualiserats av 91

2.3.2 Närmare om uppläggningen av en reform

Huvudpunkterna i mitt förslag

1. Om del är till fördel för handläggningen av målet får den
tilltalade föreläggas atl skriftligen redovisa sin inställning till åtalet
och grunden för den.

2. Möjligheten till sammanträde för förberedelse i brottmål lagreg
leras.

3. En uttrycklig lagregel införs om möjlighet för åklagaren atl sammanträda med den misstänkte innan åtal beslutas.

4. Tingsrätterna skall även i fortsättningen avgöra brottmålen efter huvudförhandling.

5. 1 fråga om förfarandel vid huvudförhandling i brottmål görs i stort setl samma ändringar som i tvistemålsprocessen.

Förberedelse i brottmål

I 45 kap. RB finns vissa bestämmelser om åtgärder som rätten skall vidta efter det att åtal väckts men innan huvudförhandling hälls i målet. Man skall t.ex. utfärda stämning på den tilltalade och förelägga honom atl ange sin bevisning. Rällen kan också i mån av behov låta komplettera förundersökningen. Det finns möjlighet att för vissa angivna ändamål hälla muntligt sammanträde före huvudförhandlingen.

Nägra generella bestämmelser om förberedelse som motsvarar förberedelsen i tvistemål finns emellertid inte för brottmålens del. Detta brukar sägas bero på att målet normalt sett blir tillräckligt förberett genom förundersökningen. De fiesta mäl kan sättas ut lill huvudförhandling direkt när åtal väcks. Det sägs också att en förberedelse av den typ som sker i tvistemål inte kan äga rum i brottmål, eftersom man inte kan tvinga den lilltalade lill processuell aktivitet på samma sätt som en part i etl tvistemål.

RU har konstaterat att det i vissa mer omfattande eller mer komplicerade brottmål finns behov av förberedande ätgärder före huvudförhandlingen utöver dem som i dag nämns i RB. Man kan t.ex. minska risken för uppskov om den tilltalade redan före huvudförhandlingen genom försvararen lämnar ett skriftligt svaromål, där han kort presenterar sin inställning till åtalet och sin bevisning. Det kan i vissa komplicerade mål finnas vinster att hämta om parterna före huvudförhandlingen träffas under rättens ledning och undersöker i vilka hänseenden oenighet föreligger rörande åtalet; man kan genom en sådan muntlig förberedelse koncentrera huvudförhandlingen mer till de stridiga punkterna och härigenom bl.a. avsevärt minska risken för att vittnen kallas till huvudförhandlingen i onödan.

Mot denna bakgrund har RU föreslagit att det i 45 kap. RB införs regler

som ger möjlighet till förberedelse. Domstoleh fär enligl förslagel i mån av Prop. 1986/87:89 behov ålägga den tilltalade att avge skriftligl svaromål. Rällen kan också hälla ett förberedande sammanlräde med parterna före huvudförhandlingen.

Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av de allra flesta remissinstanserna. Någon remissinstans har avstyrkt förslaget under anförande att man allmänt sett riskerar en omständligare brottmålsprocess om man inför föreskrifter om förberedelse i brottmål.

För egen del vill jag först konstatera atl det i många, kanske de allra flesta, brottmål inte behövs någon aktivitet frän rättens sida för att -utöver att ta del av de handlingar åklagaren ger in - före huvudförhandlingen ta reda pä den tilltalades ståndpunkt lill åtalet. Detta gäller givetvis först och främst de mäl där den tilltalade under förundersökningen har erkänt gärningen. Dessa mål kan normall sättas ul lill huvudförhandling direkt, och rätten kan koncentrera sig pä atl se lill alt tillräcklig personutredning finns tillgänglig vid huvudförhandlingen. Även mäl där den tilltalade förnekar gärningen kan många gånger sättas ut direkt till huvudförhandling. Den tilltalade delges dä, samtidigt med kallelse till förhandlingen, ett föreläggande att i god lid före förhandlingen tala om vilken bevisning han vill åberopa.

I mer komplicerade mål kan det emellertid, somjag nyss nämnde, vara av värde att före huvudförhandlingen söka klargöra den tilltalades ståndpunkt för alt få till stånd en så effektiv huvudförhandling som möjligt. Med tanke på sådana fall kan det vara bra med en möjlighet för rätten att ålägga den lilltalade att avge skriftligt svaromål eller infinna sig till ett förberedande sammanträde. Sädan förberedelse äger pä sina håll rum redan nu utan uttryckliga föreskrifter i lag. Som utredningen anför är det emellertid lämpligt att lagstiftaren ger riktlinjer för i vilka fall förberedelseinslitutet bör användas.

Jag vill i det sammanhanget peka pä vikten av att åklagaren i mer komplicerade mäl i män av behov redan i stämningsansökningen belyser åtalet utöver själva gärningsbeskrivningen i syfte att underlätta för den tilltalade och domstolen atl förbereda sig inför huvudförhandlingen. Så sker pä mänga häll redan nu med, enligl vad jag inhämtat, gott resultat. Vidare kan del i de mäl där det blir aktuellt med ett sådant förberedande sammanträde vara av stort värde om åklagaren inför sammanträdet skriftligen belyser eller utvecklar åtalet utöver vad som kan ha skett redan i stämningsansökningen. Nägra särskilda bestämmelser i lag i de hänseenden jag nu nämnt torde inte behövas. Det bör ankomma på riksåklagaren att utfärda behövliga rekommendationer.

Del bör påpekas att värdet av etl förberedelseinstitut i brottmål givetvis
påverkas av den omständigheten att man i sädana mäl inte kan tvinga den
tilltalade att vara aktiv i processen. För att syftet med förberedelsen skall
näs krävs därför att den tilltalade frivilligt medverkar lill att precisera sin
ståndpunkt. 1 de mål där förberedelse kan bli aktuell torde emellertid den
tilltalade regelmässigt vara biträdd av försvarare, och man kan under
sådana omständigheter normall utgå från alt risken är relativt liten för att
tillräckliga uppgifter inte skall gä att fä fram. 93

Jag återkommer i specialmoliveringen till den närmare utformningen av Prop. 1986/87:89 bestämmelserna om förberedelse. Jag vill här bara säga att en utgångspunkt givetvis bör vara atl rätlen inle tillgriper en förberedelseåtgärd utan att i varje enskilt fall noga ha prövat det faktiska behovet av förberedelse. Att mer slentrianmässigt sälta ut brottmål till förberedelse skulle, som påpekats under remissbehandlingen, allvarligt äventyra effektiviteten i brottmälsprocessen. Det är väsentligt att reglerna om förberedande åtgärder utformas på sådant sätt att det klart framgår atl sådana åtgärder bara skall tillgripas i de mer omfattande eller komplicerade mål i vilka det finns etl påtagligt behov av det.

Som framgått av det föregående fyller förundersökningen i praktiken bl.a. det syftet atl den ger besked om parternas inställning och därmed minskar behovet av ytterligare förberedelseförfarande.

1 regel kan man vid slutet av förundersökningen förutse parternas ståndpunkter i det följande målet. När förundersökningen avslutas, har åtal emellertid inte väckts. Den tilltalade kan därför inte med säkerhet veta vad åklagaren kommer att yrka i rättegången. Detta kan ha betydelse i vissa mål som rör mer omfattande eller juridiskt komplicerad brottslighet. Om förundersökningen t.ex. bedrivits med utgångspunkt från atl den misstänkte gjort sig skyldig till ett visst brott, som han förnekat, kanske åklagaren sedermera finner skäl att ålala med annan brottsrubricering. Det kan då länkas atl den tilltalade inte har nägon invändning mot det väckta åtalet, något som alltså förundersökningen inte ger besked om. Om något klarläggande av den tilltalades ståndpunkt inle sker, kan följden bli atl onödig bevisning läggs fram vid huvudförhandlingen. Och omvänt kan en tilltalad, som under förundersökningen erkänt en på visst sätt rubricerad gärning, ha invändningar och vilja åberopa bevisning om åklagaren i åtalet rubricerar gärningen annorlunda.

Den nu berörda frågan har diskuterats av den inom RU:s ram arbetande s.k. förundersökningsgruppen i promemorian (Ds Ju 1979:15) Översyn av utredningsförfarandet i brottmål (s. 117). Gruppen föreslår där att del i 23 kap. 18 § RB införs en bestämmelse som lämnar möjlighet för åklagaren att innan åtal beslutas sammanträda med den misstänkte och i förekommande fall hans försvarare. Syftet med sammanträdet är att den misstänkte skall fä lillfälle att klargöra sin inställning till de påståenden som åklagaren ämnar göra i rättegången. Åklagaren kan då i sin tur förenkla rättegången genom att i åtalet la hänsyn lill den misstänktes inställning. Även bevisfrä-gor bör diskuteras. Också den misstänktes inställning till eventuella skadeståndsanspråk bör tas upp. Det förutsätts att sammanträde av detta slag behövs bara då förundersökningen är omfattande eller gäller brott av svårbedömd beskaffenhet. Gruppens förslag har ännu inle föranlett lagstiftning.

RU konstaterar att det från effektivitetssynpunkt självfallet är bättre all
parterna redan före rättegången träffas och klargör sina ståndpunkter än
att elt sammanträffande mellan parierna sker först sedan rättegång inletts.
Om situationen klargörs redan på det förprocessuella stadiet, kommer
onödigt material aldrig atl behöva dras in i processen; målet blir "renare"
redan från början. För tvistemål, där processen normalt förs mellan tvä 94

enskilda parter, kan man inte föreskriva att .parter skall sammanträffa Prop. 1986/87:89 innan processen inleds. I brottmål däremot, där det finns ett i RB reglerat förprocessuellt förfarande, skulle en regel av del slag som förundersök-ninsgruppen förordat vara lätt alt passa in. Av dessa skäl föreslår RU att förslaget nu genomförs.

De flesta remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat det ulan erinran. Ett par remissinstanser har avstyrkt förslaget av del skälet att det redan med gällande bestämmelser är möjligt att hålla här avsedda sammanlräden och all detia också sker i viss utsträckning. Den föreslagna bestämmelsen skulle därför vara onödig.

För egen del vill jag framhålla att det här diskuterade förfarandet har en funktion att fylla där det är fråga om mer omfattande eller komplicerade brottslighet. Det förekommer redan i dag atl åklagaren i sådana mål håller ett sammanträde med den misstänkte och hans försvarare innan talan väcks. Det kan emellertid vara lämpligt att i enlighet med RU:s förslag uttryckligen lagreglera denna praxis. Bl.a. kan en lagreglering leda till en mera enhetlig tillämpning av möjligheten alt hålla etl sammanträde innan åtal väcks.

Det kan på flera sätt vara till fördel för den misstänkte att ett sammanträde av del nu aktuella slaget kommer till stånd. Man får därför normalt förutsätta att han medverkar frivilligt vid sammanträdet. Skulle den misstänkte i nägot fall välja att förhålla sig passiv, bör man i detta skede inte tvinga honom att infinna sig till ett sammanträde om han är på fri fot. Nägra särskilda sanktionsmedel är därför inte nödvändiga i detta sammanhang.

Avgörande på handlingarna i tingsrätt

Innan en tingsrätt dömer i ett brottmål, måste rätten enligl gällande regler hålla huvudförhandling. Undantag gäller endast för frikännande dom efter det att åtalet lagts ner. RU har på samma sätt som för tvistemålens del föreslagit att del införs en möjlighet för tingsrätterna att avgöra brottmål efter ett rent skriftligl förfarande. Förslaget omfattar mål där huvudförhandling inte behövs för utredningen i ansvars- eller påföljdsfrågan och där det inte finns anledning döma lill annan påföljd än böter och/eller villkoriig dom.

Förslaget har fått ett övervägande negativt mottagande vid remissbe
handlingen. Många menar alt det bara finns elt mycket smalt utrymme för
avgörande utan huvudförhandling i tingsrätt, bl.a. eftersom de allra fiesta
fall där etl sådant handläggningssätl skulle kunna bli aktuellt redan nu
avgörs genom strafföreläggande. Vidare har det sagts att vinsterna för
domstolen med att avgöra ett mäl på handlingarna i stället för atl hålla
huvudförhandling - eventuellt i den tilltalades frånvaro - blir ytterst
marginella, samtidigt som handläggningen kompliceras av extra skriftväx
ling med risk för delgivningssvårigheler. Förslagel har också kritiserats
från rättssäkerhetssynpunkt, eftersom mänga tilltalade inte förmår presen
tera sin ståndpunkt tillräckligt väl i skrift och samtidigt inte vill eller vågar
besvära rätten med att begära huvudförhandling. Med en ordning där mäl 95

avgörs på handlingarna sägs det ocksä alt man går miste om de kriminalpo- Prop. 1986/87:89 litiska effekter en inställelse vid domstolen kan ha. De båda sistnämnda faktorerna gör enligt flera remissinstanser att avgörande på handlingarna i vart fall inte bör tillåtas i mål ovanför bölesnivån.

Enligl min mening skulle del visserligen kunna ha etl vissl värde atl, när nu en möjlighet för lingsrällerna atl avgöra tvistemål på handlingarna föreslås öppnad, vidta motsvarande åtgärd även för brottmålens del. Bl.a. med tanke på de utvidgningar i fråga om strafföreläggandeinstituiet som ägt rum under senare lid förefaller det praktiska utrymmet för en sädan reform emellertid vara myckel begränsat, samtidigt som del skriftliga handläggningssättet för brottmålens del medför både principiella och praktiska problem, Mol denna bakgrund, och med hänsyn lill att vinsterna med skriftlig i stället för muntlig handläggning i varie enskilt fall tycks bli ganska små, talar enligt min mening övervägande skäl för att inte nu överväga någon reform på del aktuella området.

Smidigare regler för huvudförhandlingsmål

När det gäller reglerna för huvudförhandling i tvistemål har jag i det föregående (avsnitt 2.2.3) förordat ett flertal uppmjukningar i de för närvarande strängt upprätthållna omedelbarhels- och koncentrationsprinciperna. De skäl som talar för en sådan uppmjukning har i princip samma styrka i brottmål. Liksom utredningen och en stor majoritet av remissinstanserna förordar jag därför all motsvarande justeringar som föreslagits beträffande tvistemålen genomförs i fråga om brottmålen. 1 fråga om innebörden av dessa justeringar får jag hänvisa till vad jag nyss anförde i fråga om tvistemålen. Jag återkommer givetvis ocksä i specialmotiveringen närmare lill de enskilda förslagen.

Handläggningen av mål om enskilt anspråk

Mäl om enskilt anspråk i anledning av brott - i normalfallet mål om skadestånd - brukar i dag ofta handläggas och avgöras gemensamt med brottmålet. Denna ordning är många gånger till fördel frän processekonomisk synpunkt. 1 vissa fall kan emellertid ett gemensamt avgörande inte ske, utan skadeståndsmålet måste avskiljas och i fortsättningen handläggas som ett särskilt tvistemål, någol som naturligtvis orsakar merarbete både för domstolen och parterna.

Utredningen har nu föreslagit nägra lagändringar som syftar till att åstadkomma atl mål om enskilt anspråk i ökad utsträckning kan avgöras i samband med brottmålet. Utredningen vill bl.a. atl domstolen skall kunna avgöra skadeståndsfrågan genom tredskodom till den tilltalades nackdel om denne uteblir från huvudförhandlingen i brottmålet. Vidare föreslår utredningen att förutsättningarna för att få avskilja en skadeståndsfråga till handläggning i tvistemälsordning skärps.

Remissinstanserna delar utredningens uppfattning att det är angeläget
att mäl om enskilda anspråk såvitt möjligt avgörs i samband med brottmå
let. De flesta är emellertid negativa till utredningens förslag. Man menar 96

bl.a. att del föreslagna systemet med tredskodom i skadeståndsfrågan blir Prop. 1986/87:89 krångligt, skapar nackdelar för målsägandena och medför begränsade processekonomiska vinster.

För egen del delar jag utredningens och remissinstansernas grundsyn att det normalt är till fördel både frän processekonomisk synpunkt och för parterna, inte minst målsäganden, om mål om enskilda anspråk i möjligaste män avgörs i samband med ansvarsfrågan. Frågan hur man bäst skall tillgodose målsägandens intressen är emellertid föremål för uppmärksamhet ur elt bredare perspektiv i del arbete för att stärka brottsoffrens ställning som nu pägär inom justitiedepartementet. En departementspromemoria (Ds Ju 1986:10) Ändrade regler om enskilt anspråk vid förundersökning och rättegång m.m. remitteras i dagarna. Jag berör därför inte denna fråga ytterligare i detta sammanhang.

När det sedan gäller frågan om man bör öppna möjlighet för domstolen all ge tredskodom över det enskilda anspråket när den tilltalade uteblir frän huvudförhandling i brottmålet, visar remissbehandlingen enligt min mening att ett sådant system skulle bli komplicerat. Vinsterna med systemet blir begränsade, samtidigt som klara nackdelar uppkommer för målsäganden i vissa fall. Framför allt har det nackdelar att målsägandena i ökad utsträckning måste inställa sig till huvudförhandlingen för att undvika negativa processuella konsekvenser för egen del. En sädan ordning kan i många fall riskera att fördröja handläggningen av ansvarsfrågan. Jag är mot denna bakgrund inte beredd att förorda att förslaget genomförs.

Även de övriga lagändringar som utredningen föreslagit beträffande handläggningen av mäl om enskilda anspråk - bl.a. en närmare reglering av i vad mån RB:s tvistemåls- resp. brottmålsregler skall tillämpas - kan medföra komplikationer och ett mer formaliserat förfarande än för närvarande samtidigt som den praktiska nyttan av förslagen förefaller relativt liten. Liksom majoriteten av remissinstanserna förordar jag därför att några ändringar i dessa delar inte nu genomförs.

Förening av åtal

Det är vanligt förekommande att åtal väcks mot nägon för flera brott eller
mot flera personer för att ha tagit del i samma brott eller i brott som har
samband med varandra. Enligt gällande regler skall åtalen i sädana fall
normall handläggas gemensamt, men det finns möjlighet till särskild hand
läggning, om det är lämpligare. RU konstaterar att nuvarande regler skapar
vissa problem från handläggningssynpunkt och föreslår en delvis ny regle
ring som syftar till att rätlen skall få större möjligheter atl underlåta
gemensam handläggning i de fall där sådan handläggning är processekono-
miskt mindre lämplig, särskilt i de situationer där flera personer är åtalade.
Remissinstanserna har i allmänhet ställt sig bakom grundtankarna i
förslaget eller lämnat det ulan erinran. Det anförs ocksä att man i praxis
redan tillämpar de riktlinjer som utredningen drar upp. Ett par remissin
stanser anser dock att möjligheterna atl dela upp rättegängen vid flera åtal
mot samma person blir för stora om förslaget genomförs och att det finns 97

7 Riksdagen 1986/87. I saml. Nr 89

risk för "processer i processen" rörande frågan om kumulation skall ske Prop. 1986/87:89 eller inte.

För egen del vill jag först konstalera att huvudregeln när det gäller älal mot samma person för flera brott även fortsättningsvis givetvis bör vara alt åtalen handläggs i en rättegång och resulterar i gemensam påföljd. Som utredningen anför finns det situationer när delta av en eller annan anledning inte är lämpligt eller möjligt, och med tanke på dessa fall bör det finnas möjlighet atl dela upp rättegången. Redan nuvarande regler ger enligt min mening tillräckligt utrymme för detta. Nägon ändring i denna del behövs därför inte.

När del sedan gäller den s.k. subjektiva kumulationen, dvs. sammanför-ing av älal mot flera personer, bör som utredningen anför tumregeln vara att presumtionen för kumulation skall vara starkare ju närmare samband med varandra åtalen har. Vad som skapar praktiska problem i dessa sammanhang är den situationen att de tilltalade förutom brott som är gemensamma också är åtalade för helt andra brott, där nägot samband med det gemensamma brottet inte föreligger och där kanske även ytterligare personer är åtalade. Självfallet måste rätten ha möjligheter att i sådana fall handlägga ålalen var för sig för att en rättegäng skall kunna genomföras inom rimlig lid och utan att alltför mänga tilltalade och försvarare dras in i bilden. Här fär i varie enskilt fall en avvägning ske mellan olika motstående intressen. När jag har tagit del av utredningens förslag i denna del och av remissinstansernas reaktioner har jag fått det intrycket att nuvarande regler egentligen ger tillräckligt utrymme för att ta hänsyn av nu berörd art och atl nägon lagändring inte framstår som särskilt angelägen. Under sådana omständigheter anser jag att gällande ordning bör bestå även i denna del. Det behövs då inte heller nägra nya bestämmelser om möjligheter till deldom i brottmål (30 kap. 4 § RB).

Utredningen har vidare föreslagit att reglerna om en tingsrätts möjligheter atl flytta över elt anhängigt brottmål lill en annan tingsrätt anpassas till den mer liberala praxis som kommit att utbildas på området. Förslaget i denna del har över lag tillstyrkts eller lämnats ulan erinran vid remissbehandlingen. Även jag anser utredningens förslag välgrundat och föreslår att det genomförs med en del laglekniska justeringar i förhållande till utredningens förslag (19 kap. 7 § RB).

Vissa lagtekniska frågor m.m.

Utredningen har föreslagit en lagteknisk omdisposition av vissa brottmåls-regler. Förslaget går ut på alt nägra bestämmelser, som anses gälla rättegången i alla instanser men som för närvarande finns i 45 kap. RB, etl kapitel som i princip endast gäller rättegången i tingsrätt, föreslås flyttade till 20 kap., vilket är tillämpligt på alla instanser. Förslaget har i denna del inte föranlett några särskilda uttalanden från remissinstanserna.

Enligt min mening kan förslaget visserligen verka tilltalande från syste
matisk synpunkt. Nuvarande ordning synes emellertid inte ha medfört
några beaktansvärda praktiska problem under de närmare 40 är som den
tillämpats, samtidigt som man med den av utredningen föreslagna ordning- 98

en skulle tvingas begränsa vissa av de till 20 kap. överflyttade reglerna till atl gälla enbart tingsrätt. Under dessa omständigheter anser jag övervägande skäl tala för att de ifrågavarande bestämmelserna även fortsättningsvis får ha sin plats i 45 kap. Man kan därigenom också nä den fördelen att sistnämnda kapitel inte behöver ändras så radikalt som utredningen föreslagit utan att ändringarna kan begränsas till vad som erfordras med hänsyn till de sakliga nyheter som föreslås.

Jag vill slutligen nämna att RU föreslagit alt målsägandens rält enligl 20 kap, 9 § RB alt överta etl allmänt åtal som åklagaren lägger ner skall avskaffas. Frågan kan komma att belysas ytterligare i samband med del arbete pä att stärka brottsoffrens ställning som nu pågår inom justitiede-parimentet. Jag lar därför inte upp den nu.

Prop. 1986/87:89

Enligt 45 kap. 7 § RB skall åklagaren, när han väcker åtal. lill rällen ge in protokollet över den förundersökning som i de allra flesta fall föregått åtalsbeslutet. I detta protokoll ingår bl.a. utskrifter frän förhör med olika personer - misstänkta, målsägande och vittnen - som hållits under förundersökningen. Att rätten skall fä tillgäng till dessa handlingar brukar motiveras dels med att rätten behöver handlingarna för atl kunna bedöma vilka åtgärder som skall vidtas före huvudförhandlingen och dels med att rätten behöver kontrollera att förundersökningen inte är bristfällig i något avseende.

Det har under årens lopp emellertid också riktats kritik mot att rätten före huvudförhandlingen lar del av förundersökningsprotokollet. Det har sagts att del finns risk för att domaren skapar sig en förutfattad mening om den tilltalades skuld, bl.a. när han tar del av de skriftliga förhörsutsagorna. Stundom ingår i förundersökningsprotokollet handlingar rörande sädan misstänkt brottslighet av den tilltalade som inte omfattas av åtalet, och även detia sägs kunna påverka domarens bedömning av de åtalade gärningarna. Vidare sägs atl del i många fall är en onödig belastning för domaren atl behöva ta del av förundersökningsprotokollei; de upplysningar han kan behöva för atl förbereda huvudförhandlingen borde enligl kritikerna kunna tillhandahällas honom i mer koncentrerad form.

RU har tagit upp frågan om det är möjligt alt tillmötesgå kritiken och avstå frän en ordning där hela förundersökningsprotokollet alltid ges in till rällen i samband med att åtal väcks. Utredningen konstaterar därvid alt utvecklingen sedan RB;s tillkomst alltmer gäll mol att ansvaret för utred-

ningens fullständighel i brottmål lagts på parterna och att rällen mer och Prop. 1986/87:89 mer kommit att spela en enbarl mottagande roll under huvudförhandlingen. Rätlens behov av att kunna kontrollera om förundersökningen bedrivits pä ett objektivt och fullständigt sätt har därför enligl utredningen minskat radikalt. Utredningen anser att det under sådana förhållanden är möjligt att överge en ordning där hela förundersökningsprotokollet ges in och i stället tillgodose rätlens inform.alionsbehov på annat sätt.

Vad som enligl utredningen kan kritiseras frän rättssäkerhetssynpunkt är att rätten fär tillgäng till dels material rörande icke åtalade gärningar och dels utskrifter frän förhör rörande åtalade brott. Utredningen föreslår alt sådant material i princip inte får ges in ulan att det i stället får ankomma på åklagaren att i samband med att åtal väcks ge rätten upplysningar i mån av behov rörande bakgrunden till åtalet, tidsätgången vid en huvudförhandling, behovet av personutredning m.m. Denna ordning medför enligt utredningen visserligen ett visst merarbete för åklagaren, i vart fall i ett inledningsskede innan de nya rutinerna funnit sin rätta form, men skapar å andra sidan en ökad rättssäkerhet, ett mer effektivt arbetssätt för den lagfarne domaren samt ökad jämställdhet mellan denne och nämndemännen vid huvudförhandlingen.

Förslagel har bemötts negativt av praktiskt laget alla remissinstanser som yttrat sig i frågan. Man menar sammanfattningsvis att nuvarande ordning inte innebär några beaktansvärda problem i rältssäkerhetshän-seende, samtidigt som en reform i enlighet med förslaget skulle medföra merarbete för åklagarna och sämre underlag för domstolen. Ett par remissinstanser är inne pä en medelväg som innebär atl den tilltalades berättelse får ges in, men däremot inte övriga berättelser.

För egen del vill jag först konstatera att frågan om förundersökningsprotokollets ingivande är en av de mer omdiskuterade inom brottmålsprocessen på senare är. Frågan har principiellt intresse sä lill vida som den hänger samman med grundläggande spörsmål rörande rättens och parternas ansvar för utredningens fullständighet i brottmål. Främst är den emellertid av praktisk betydelse.

Jag kommer i elt senare avsnitt atl gä närmare in pä frågan om rättens
materiella processledning i brottmål. Jag vill emellertid redan nu säga att
jag liksom utredningen och de allra flesta remissinstanserna anser del
uteslutet att för brottmålsprocessens del gå över till en ordning som inne
bär disposilionsfrihet för parterna av det slag som för närvarande finns i
disposiliva tvistemål. Detta innebär att del även framdeles kommer att
finnas ett behov för rätten att kunna kontrollera vad som förevarit under
förundersökningen och föranstalta om eventuella kompletteringar. Rätten
behöver alltså i någon form ha tillgång till upplysningar om förundersök
ningen. Till detta kommer att material från förundersökningen kan ge
rätten värdefulla upplysningar i andra hänseenden, t.ex. rörande tidsät
gången vid en huvudförhandling och behovet av personutredning. Förun
dersökningsmaterialet underlättar ocksä för domaren att se vilka problem
målet innehåller. Genom att studera materialet får han klart för sig vad han
skall inrikta sig pä under huvudförhandlingen och kan bättre tillgodogöra
sig processmaterialet. 100

Nuvarande ordning innebär all domaren fär tillgäng till hela förunder- Prop. 1986/87:89 sökningsprotokollet och ur detta själv får ta fram de upplysningar som behövs. Hur omfattande domarens arbete med prolokollet blir är naturligtvis avhängigt av framför allt målets beskaffenhet. Enligl vad som framgår av remissvaren synes dock den dominerande uppfattningen inom domar-kåren knappast vara atl denna ordning för all inhämta information är ineffektiv, låt vara atl det pä sina håll framförs önskemål om all protokollen borde vara mer överskådligt disponerade. Härtill kommer atl en övergäng till en ordning i linje med den som förordats av utredningen skulle medföra att ytterligare en arbetsuppgift lades pä åklagarkåren, något som med nuvarande arbetsläge bör undvikas.

När det gäller rättssäkerhetsaspekterna på nuvarande ordning kan man naturligtvis inte bortse från att det kan finnas en risk för att domaren medvetet eller omedvetet låter sig påverkas av de förhörsutsagor från förundersökningen som han tar del av före huvudförhandlingen. På samma sätt kan man hävda att domaren kan påverkas av kriminalregisteruppgtfter rörande tidigare domar mot den tilltalade eller av tidningsuppgifter rörande målet eller att en överrättsdomare får en förutfattad mening genom att läsa underrättens dom. Emellertid är grundsatsen atl endast det material som läggs fram vid huvudförhandlingen är processmaterial djupt rotad hos domarna. Enligt min erfarenhet kan man med fog utgå frän att domarna är mycket observanta på risken för obehörig påverkan. Det bör tilläggas att det under remissbehandlingen inte förekommit något som skulle tyda pä att det i praktiken skulle föreligga några missförhållanden i det nu diskuterade hänseendet. Bl.a. säger såväl JK som JO att nägon beaktansvärd kritik mot nuvarande ordning inte förekommit.

Slutsatsen av det jag hittills anfört blir att den av utredningen föreslagna ordningen kan medföra en hel del olägenheter från effektivitetssynpunkt, samtidigt som nuvarande ordning inte synes ha i praktiken vållat nägra beaktansvärda problem från rättssäkerhetssynpunkt. Under sädana omständigheter finns det enligt min mening inte för närvarande skäl att frångå del nuvarande systemet. I elt hänseende är jag emellertid beredd att i princip godta utredningens förslag, och det gäller material från förundersökningen rörande gärningar som inle omfattas av åtalet. Sådant material behöver rätten under inga omständigheter ha tillgång till för att förbereda målel. samtidigt som del frän den tilltalades synpunkt kan te sig stötande atl rätlen - och för övrigt ocksä allmänheten - har tillgång till material rörande gärningar som han inte är åtalad för. Del torde i mänga fall vålla begränsade ölägenheter för åklagarna atl se till all maierial rörande sådana gärningar rensas bort från förundersökningsprolokollen innan de ges in till rätten. Jag föreslår mot den bakgrunden en regel enligt vilken åklagarna rekommenderas att inte ge in sådant material. Jag återkommer till denna fråga i specialmotiveringen (45 kap. 7 8). Vidare berörs frågan i anslutning till mina överväganden rörande överbefälhavarens framställning angående den tilltalades tillgäng till förundersökningsprotokollei i mål om spioneri (avsnitt 2.4.12).

101

Genom tilläggsdirektiv är 1978 fick RU i uppdrag att förutsättningslöst pröva frågan om inrättande av s.k. jourdomstolar. Utredningen har tolkat delta begrepp sä att därmed avses en domstol som dömer över ett brott i omedelbart samband med brottet eller åtminstone i nära anslutning till det. Begreppet jourdomstol används i det följande i denna mening, och del bör uppmärksammas atl del i detta sammanhang inte är fråga om sådan jourverksamhet från domstolarnas sida som kan vara befogad för att pröva häktningsfrägor. Sistnämnda fråga kommer jag inom kort atl ta upp i samband med alt jag anmäler frågan om en lagrädsremiss med förslag till nya regler om häktning och anhållande.

Utredningen har kommit fram till att en ordning med jourdomslolar skulle kräva allvarliga avsteg från grundläggande principer i vår nuvarande brottmålsrättskipning, i varje fall om domstolarna förutsätts få ett målunderlag som inte är endast helt obetydligt. En jourdomstolsreform förutsätter enligt utredningen förenklingar i fråga om reglerna för förundersökning och åtals väckande samt att ökade resurser satsas pä polis- och åklagarsidan. Under alla omständigheter rör det sig enligt utredningens uppfattning om elt mycket begränsat antal mäl som skulle kunna avgöras av jourdomstolar. Rättens tid skulle antagligen inte kunna utnyttjas rationellt ens om man begränsade en reform till all gälla storstadsdistrikten i samband med helger.

Utredningens slutsats är att det inle är processekonomiskt försvarbart att inrätta jourdomstolar för att avgöra brottmål. Däremot, menar utredningen, kan detta givetvis vara befogat från kriminalpolilisk synpunkt, men utredningen är för sin del inte beredd att bedöma om sådana aspekter väger så tungt atl de lar över de processekonomiska nackdelarna.

Remissinstanserna har med något undanlag ställt sig bakom utredningens slutsats att ett jourdomstolssystem inte bör införas. Någon remissinstans menar atl utredningen borde ha undersökt närmare vilka förenklingar i fråga om förundersökningsförfarandet som skulle vara möjliga i ett jourdomstolssystem.

För egen del vill jag säga följande.

Somjag nämnde i inledningen till avsnittet om brollmålsförfarandet, har utvecklingen av olika summariska förfaranden i enklare brottmål och den omfattande avkriminaliseringen av förseelser medfört att domstolarna i dag generellt sett endast har att handlägga brottmål av mer kvalificerad beskaffenhet. Handläggningstiderna i brottmål vid tingsrätterna är enligt min mening i stort sett godtagbara. De allra flesta brottmål avgörs inom några månader frän det att åtal väckts. Givetvis förekommer enskilda fall med alltför länga handläggningstider, vilket dock endast undantagsvis torde bero pä att domstolarna inte anser sig ha utrymme för att handlägga

102

målet. Angelägenheten av att inrätta ett system med jourdomstolar måste bedömas mot denna bakgrund.

Som utredningen visat skulle en jourdomstolsrällegäng i mångt och mycket te sig annorlunda än en vanlig brottmälsrättegäng. Åtalet skulle i mänga fall inte kunna vara preciserat från börian utan skulle behöva utformas slutligt först under huvudförhandlingens gäng. Den verksamhet som för närvarande bedrivs under förundersökningen skulle i stället fä ske inför domstolen. På grund härav skulle det med hänsyn lill rättssäkerhets-kraven antagligen bli nödvändigt alt begränsa jourdomstolarnas målunderlag till lätlulredda - framför allt erkända - och lindrigare brott. Även del faktum atl värt differentierade påföljdssystem ställer stora krav pä utredningen om den tilltalades personliga förhållanden sätter ganska snäva gränser för vilka mäl som skulle kunna handläggas av jourdomstolar. De målkategorier som mot denna bakgrund skulle kunna bli aktuella i ett jourdomstolsförfarande överensstämmer ganska väl med dem för vilka vi redan har enkla och snabba former för beivrande, t.ex. slrafföreläggan-deinstitutet.

Även om etl regelrätt jourdomstolsförfarande således kanske inte ter sig motiverat frän processekonomiska och andra synpunkter, är det enligt min mening uppenbart att man i vissa fall skulle kunna uppnå avsevärda krimi-nalpolitiska fördelar med en ordning där gärningsmannen ställs inför domstol avsevärt snabbare än vad som ofta blir fallet med nuvarande regler. Jag tänker dä framför allt pä ungdomar som grips på bar gärning. Jag avser att inom kort närmare undersöka om man inte kan finna metoder för att åstadkomma en snabbare reaktion från samhällets sida i bl.a. dessa fall. I detta sammanhang lägger jag emellertid inte fram några förslag med anknytning till jourdomstolstanken.

Prop. 1986/87:89

motivuttalanden — om hur långt en domare bör gå i fråga om processled- Prop. 1986/87:89

ning, utan det lämnas ganska stort utrymme för den enskilde domarens

egen uppfattning. 1 förarbetena till småmälslagen förespråkades däremot

en förhållandevis aktiv processledning i de mäl som skulle handläggas

enligt den lagen, framför alll med hänsyn till att det förutsattes att parterna

normalt processade utan hjälp av rättsbildade ombud.

RU har i sitt belänkande uppehållit sig mycket utföriigt vid frågan om den materiella processledningen. Utredningen konstaterar atl utvecklingen efter RB:s tillkomst allmänt sett gått mot en mer aktiv processledning från domstolens sida i dispositiva tvistemål, bl. a. under inflytande av småmålsförfarandet. Stora skillnader föreligger dock mellan olika domare. För brottmålens del har utvecklingen enligl RU snarast varit den motsatta främst beroende på atl vi numera har en välutbildad äklagarkår och att den tilltalade i mycket större utsträckning numera biträds av rättsbildade försvarare. Även i brottmål finns dock betydande skillnader mellan olika domare.

Utredningen menar atl del förhållandet att omfattningen av processledningen varierar sä myckel vid domstolarna utgör ett starkt skäl för lagstiftaren att komma med mer preciserade riktlinjer i denna fråga. Man konstaterar därvid att det inte är möjligt att åstadkomma detta enbart genom nya lagregler. Verksamheten är sä skiftande och så pass komplicerad att beskriva att de närmare riktlinjerna fär ges i form av motivutlalanden.

Den givna utgångspunkten för en diskussion om materiell processledning är enligt RU frågan om rättens slutliga ansvar för utredningens fullständighel. För de dispositiva tvistemålens del är det på grund av parternas avtalsfrihet i stort sett deras egen sak att bestämma vilken omfattning processen skall få och vilken utredning som skall göras. I sädana mål menar RU att processledningens mäl i princip bör vara att ta reda pä vad parierna verkligen vill i processen. Med hänsyn till viklen av att domstolen uppfattas som objektiv och till risken för onödigt vidlyftiga eller snedvridna processer bör dock enligt utredningen ganska snäva gränser sättas för domarens undersökningsplikt. Utredningens slutsats blir atl processledningen skall ligga pä en nivå mellan den processledning som domaren för närvarande förutsätts utöva i mål som handläggs enligt RB och den processledning som enligl intentionerna bakom småmälslagen skall förekomma i småmål.

I indispositiva tvistemål (bl.a. de flesta familjemål) och i brottmål måste rällen enligl RU anses ha ett visst slutligt ansvar för att utredningen i målet blir tillräcklig. Processledningen måste då kunna gå längre än i de dispositiva tvistemålen. Rätten måste t. ex. själv kunna ta in erforderiig utredning, om parterna inte förmår det själva.

RU för en ingående diskussion rörande processledningen i olika hänseenden, t.ex. när det gäller parternas yrkanden och åberopanden samt i fråga om bevisningen. Utifrån vissa exempel söker man fastställa vissa gränser för processledningens omfattning.

Remissinstanserna har i allmänhet uppskattat att utredningen sä utförligt
uppehållit sig vid den materiella processledningen och har mestadels också
godtagit utredningens slutsatser rörande processledningens omfattning. 104

Flera remissinstanser har emellertid anmält avvikande uppfattning i en- Prop. 1986/87:89 skildheter. Flera ifrågasätter vidare om materiell processledning är etl ämne som lämpar sig för mera ingående direktiv från lagstiftaren; man menar att rättsutvecklingen i allt väsentligt måste äga rum i praxis.

För egen del tycker jag det är värdefullt att utredningen har gjort en så inträngande analys av den materiella processledningens problem. Dessa problem har pä senare år kommit i fokus bland praktiskt verksamma jurister i en helt annan utsträckning än tidigare. Bl.a. har frågorna diskuterats inom ramen för domstolsverkels processrättsliga kursverksamhet. Utredningens överväganden har utgjort - och kommer säkerligen även långt framöver att utgöra — ett utmärkt underlag för den fortsatta diskussionen.

När det sedan gäller frågan i vad män lagstiftaren kan och bör ge direktiv för den materiella processledningen kan jag först och främst konstatera att statsmakterna mig veterligt inte i något annat sammanhang har gett annat än myckel allmänna riktlinjer i ämnen av denna karaktär. Vad som framför allt är viktigt när det gäller processledningen är alt den sker under stort hänsynstagande till det enskilda målets och den enskilda situationens karaktär. Domaren måste i varie läge där behov av processledning kan uppstå noga överväga vad som är förenligt med kravet på en effektiv process, å ena sidan, och kravet på domstolens anseende för opartiskhet, ä den andra sidan. Ett ingripande som kan gå för sig i en viss given situation kan i ett något annorlunda läge te sig mindre försvarligt. Om lagstiftaren under sådana förhållanden drar upp mer ingående riktlinjer för verksamheten kan man riskera att ett uttalande tas lill intäkt för att processledning alltid bör förekomma i etl visst hänseende men aldrig i etl annal, medan däremot det lämpliga kanske skulle ha varit att låta domaren ha ett mera fritt val i båda situationerna. Alltför detaljerade uttalanden kan verka förstelnande pä förfarandet och därför gå i motsatt riktning mot den huvudsakliga avsikten med översynen av RB, nämligen att skapa en processordning som medger elt ökat hänsynslagande till förhållandena i det enskilda målet.

Men självfallet är det bäde möjligt och lämpligt alt lagstiftaren mer allmänt uttalar sig om vilken materiell processledning som bör förekomma vid domstolarna. Som RU påpekat är en god processledning en av de viktigaste förutsältningarna för en effektiv process. Jag kommer i det följande atl närmare gä in på processledningens problem utifrån den analys RU gjort. Eftersom problemen ställer sig delvis olika i dispositiva tvistemål, ä ena sidan, och i indispositiva tvistemål och brottmål, ä den andra sidan, kommer jag att behandla dessa målgrupper var för sig.

Processledning i dispositiva tvistemål

I ett dispositivi tvistemål råder i princip frihet för parterna att själva
bestämma vad som skall vara föremål för processen. Rätten får inte döma
ut mer än det som käranden yrkat eller mindre än svaranden medgivit och
får heller inte grunda sin dom pä någon annan omständighet (rättsfaktum)
än som åberopats av parterna. Viktiga begränsningar finns också i fråga 105

om rättens möjligheter att självmant föranstalta om bevisning. Som RU Prop. 1986/87:89 påpekat är dessa förhållanden av avgörande belydelse för rättens processledande verksamhet. Processledningen skall i princip begränsas till all i den män del behövs hjälpa parterna att klara ut vad de vill yrka och åberopa och vilken bevisning de vill förebringa.

Det nu sagda innebär inte att jag är förespråkare av en passiv domarroll. Domaren bör inrikta sig pä atl under förberedelsen av etl mål så snabbi som möjligt få fram vad parterna yrkar och åberopar, vilken bevisning som skall förebringas och vad som skall styrkas med varie särskilt bevis. Häri ligger till en böan naturiigtvis att domaren skall ingripa för all avhjälpa otydligheier eller ofullständigheter i det som parterna anför. Men del måste också - lät vara i mer speciella situationer - kunna bli fråga om att domaren föranleder parterna att föra in nytt maierial i processen, nya yrkanden, nya grunder och ny bevisning. Sä långl tycks också en bred enighet råda inom domarkåren. När man sedan skall fastställa var gränsen skall gå för denna verksamhet och i vilka situationer domaren skall agera har visserligen många domstolar i sina remissyttranden slutit upp bakom RU:s tämligen måttfulla linje, vilken i sin tur kan förutsättas utgöra en kompromiss mellan olika meningar inom utredningen. Men flera röster har höjts för en längre gående processledning än vad utredningen förespråkar, medan andra pekat pä situationer där processledning enligt utredningens modell framstår som mindre lämplig.

Jag anser det olämpligl alt lagstiftaren motivledes tar ställning till konkreta exempel på när processledning skall förekomma eller inte. En sådan teknik skulle, som jag sagt tidigare, kunna låsa rättsutvecklingen pä ett olyckligt sätt. Jag får i stället nöja mig med att mer allmänt uttala att domstolen i varie särskilt fall måste överväga om det är förenligt med domstolens opartiskhet och intresset av att undvika onödigt vidlyftiga processer alt man t.ex. tar upp frågan om det finns några alternativa grunder som en part kan åberopa vid sidan av dem han uttryckligen åberopat. Del måste som utredningen säger allmänt sett krävas att det framstår som nära till hands liggande att parten, om han kommit atl länka på del, hade önskat åberopa det nya materialet. Domaren måste hela tiden göra avvägningen mellan den hjälpbehövande partens intresse att få ut så mycket som möjligt av rättegängen, ä ena sidan, och hänsynen till motpartens intressen, till hans förlitan pä domstolens objektivitet och till intresset av att hålla rättegängen inom rimliga gränser, ä den andra sidan.

Det förhällandet all målet rör etl rättsområde där tvingande lagstiftning gäller till förmån för den hjälpbehövande parten bör kunna påverka omfattningen av domarens aktivitet pä det sättet att domaren har starka skäl att fråga sig om ett uteblivet åberopande av relevanta rättsfakta enligt en tvingande regel verkligen är i överensstämmelse med partens vilja. Samtidigt gör sig naturligtvis motpartens intressen gällande lika starkt i dessa mål som i mål med dispositiv lagstiftning (jfr RU i SOU 1982:26 s. Ill ff och särskilt yttrande s. 616).

Jag vill vidare säga att jag häller med utredningen och majoriteten av
remissinstanserna om att processledningens omfattning inte bör göras
formellt beroende av om parierna företräds av rättsbildade ombud eller 106

inle. Förekomsten av ombud och ombudets skicklighet utgör naturligtvis Prop. 1986/87:89 - som utredningen påpekar - omständigheter som automatiskt reglerar behovet av processledning, och jag vill i vart fall inte generellt hävda att en part som inte har anlitat ombud får skylla sig själv om han sköter processen oskickligt. Här fär sådana omständigheter som partens möjligheter att fä rättshjälp och att få ersättning för ombudskostnader vägas in. Detta får betydelse inte minst i rättegångar om mindre värden, där man enligt mitt förslag skall behålla de nuvarande begränsningarna i fråga om rätten till ersättning för ombudsarvode och rätten till rättshjälp med biträdesförordnande. Det är enligl min mening naturligt att domstolen under sådana omsländigheler - som förutsattes när småmälslagen infördes - i viss mån får kompensera ett ombuds insatser. Detta innebär emellertid inte att jag menar att domstolarna i mäl om små värden generellt bör gä sä långt att de aktivt efterforskar alternativa yrkanden eller nya grunder. Någon materiell rådgivning bör av principiella skäl inte heller ankomma pä domstolarna. Jag återkommer till den sistnämnda frågan i avsnittet om förprocessuell rådgivning (avsnitt 2.4.3).

När det gäller processledning rörande bevisning vill jag liksom utredningen till en början understryka att rätten bör vara aktiv för att precisera bevistema. Likaså bör rätten söka förmå parierna att iaktta principen om det bästa bevismedlet, även om parterna i dispositiva tvistemål även framgent bör ha den slutliga bestämmanderätten i fråga om åberopande av muntlig bevisning. Domaren måste som utredningen anför i princip också vara oförhindrad att säga till en part att han måste räkna med att förebringa bevisning för elt påstående i rättegången för att detta skall godtas av domstolen.

RU har i detta sammanhang också gjort en del uttalanden rörande domarens rätt atl i uppenbara fall påpeka för en part att den förebragia bevisningen är otillräcklig eller att en åberopad grund är ohållbar. Här kommer man in pä mycket känslig mark, där balansgängen mellan önskemålet att undvika onödigt processande och kravet pä domarens objektivitet är mycket svår. Jag vill för min del inte utesluta att det finns situationer där det framstår som övervägande befogat att domaren gör uttalanden av delta slag, men vill samtidigt peka på alt sädan verksamhet kommer myckel nära den materiella rådgivningen, som domstolarna i princip bör avhålla sig frän i frågor där fler parter än en är involverade (jfr avsnitt 2.4.3). Den närmare omfattningen av domstolarnas verksamhet i dessa frågor mäste emellertid - liksom hittills - lösas i del praktiska rältslivet.

Sammanfattningsvis menar jag i likhet med utredningen och många
remissinstanser att en lämplig allmän nivå i fråga om processledningens
omfattning bör vara en mer aktiv verksamhet än vad mänga domare nu
utövar i mäl som handläggs enligt RB och närma sig vad som förutsätts
enligt småmälslagen. Rätten får vid sin bedömning av om etl aktivt ingri
pande bör ske i en viss situation ta hänsyn till den totala bilden i mälel,
bl.a. risken för atl motparten skall uppfatta domaren som partisk, men
även till sådana faktorer som alt målet rör ett förhållande där parterna på
grund av kostnadsreglernas och rättshjälpsreglernas utformning i prakti
ken saknar möjlighet att processa med hjälp av rättsbildade ombud. Detta 107

innebär all man inom det område som nu omfattas av smämälslagens regler Prop. 1986/87:89 även i fortsättningen bör utöva en aktiv processledning i huvudsak i enlighet med intentionerna vid den lagens tillkomst.

Processledning i indispositiva tvistemål

Att en fräga har indispositiv karaktär innebär att förlikning om saken inte får träffas i rättegängen. Detta motiveras av att det inte ansetts kunna överlåtas åt parterna all själva fullt ut beakta alla intressen som är berörda. En konsekvens av dessa förhållanden är att rätten har större möjligheter att ta in annat material i målet än vad parierna åberopat och alt i domen t.ex. ta hänsyn även till andra omständigheter än dem parterna åberopat.

Givetvis måste del nu sagda inverka på processledningen. Det behöver som RU påpekar emellertid inte medföra att förhandlingsprincipen överges och processen fär en inkvisitorisk karaktär. Det torde råda en bred enighet om att det är både lämpligt och fullt möjligt att i de allra flesta indispositiva frågor låta parterna ha ett förstahandsansvar för utredningen ungefär pä samma sätt som i de dispositiva målen.

Detta innebär att rätten åtminstone lill en börian kan agera som i dispositiva mål. Självfallet är det även i indispositiva mäl påkallat med en varsam processledning för att domaren skall undgå misstankar om partiskhet. Endast om parterna själva inte vill eller kan la fram tillräckligt material för målets avgörande bör rätten självmant t.ex. gä utöver de grunder som en part åberopat eller på egen hand föranstalta om bevisning. Det är givetvis viktigt atl detta sker öppet.

Gemensam lagregel för alla tvistemål

RU har föreslagit en regel om processledning som är gemensam för alla sorters tvistemål, dispositiva och indispositiva. Remissinstanserna har i allmänhet lämnat denna teknik utan erinran, även om flera röster höjts för en mer preciserad regel än den utredningen föreslagit. Samtidigt har mänga anfört all det inte är möjligt att fånga in processledningens skiftande problemalik i lagtext på ett bättre sätt än vad utredningen gjort. Jag instämmer i sistnämnda bedömning och förordar därför (42 kap. 8 § RB) en regel av i stort setl det innehåll utredningen föreslagit.

Processledning i brottmål

Somjag nämnde nyss har utvecklingen sedan RB:s tillkomst för brottmå
lens del varit snarast den motsatta till den i tvistemål. Genom åklagarkä-
rens stigande kompelens och den ökade frekvensen offentliga försvarare i
mål över bötcsnivän har man numera normalt sett goda garantier för att
parterna själva ser till att utredningen i ansvarsfrågan blir fullständig.
Rätten kan som en följd härav i allmänhet spela en mindre aktiv roll i den
delen. Detta sammanhänger givetvis ocksä med alt en stor del av förbere
delsearbetet skett under förundersökningen: bl.a. har parternas inställning
i målel normalt klarlagts redan då. 1 de flesta fall räcker det därför med all 108

rätten när åtalet väcks gör en översiktlig kontroll över vad som förevarit Prop. 1986/87:89 under förundersökningen och sedan sätter ut målet direkt till huvudförhandling och därvid kallar de personer som skall höras i enlighet med vad parterna begärt. I mer komplicerade brottmål kan del som jag tidigare nämnt (avsnitt 2.3.3) behövas andra förberedelseätgärder från rättens sida när det gäller ansvarsfrågan.

Som utredningen föreslär bör nuvarande möjligheter för rätlen atl agera ex officio i brottmål finnas kvar, l.ex. regeln i 35 kap. 6 8 RB om möjlighet för rätten att självmant ta in vittnesbevisning. I motsats till utredningen anser jag däremot, liksom flera remissinstanser, atl det inle finns tillräckliga skäl att helt slopa nuvarande möjlighet att förelägga åklagaren alt komplettera förundersökningen (45 kap. 11 § RB), även om en sådan möjlighet torde komma till praktisk användning endast i extrema undantagsfall.

Lika lite som i indispositiva tvistemål bör emellertid domarens verksamhet för att komplettera utredningen la sig formen av elt förstahandsansvar. Om domaren före huvudförhandlingen märker att en viss komplettering av inte rent formell beskaffenhet förefaller motiverad, bör han i första hand göra parterna uppmärksamma på frågan och överlåta åt någon av dem att föra in det nya materialet i målet. Rätten bör ta in materialet ex officio först om parterna inte själva agerar med anledning av domarens påpekande. En annan sak är att åklagaren, om den tilltalade framställer önskemål om bevisning, ofta kan åberopa bevisningen själv och den tilltalade därigenom undgå att ådra sig kostnader.

Del bör betonas alt den omständigheten alt diskussioner kan bli behövliga med den tilltalade kan vara ett skäl för att offentlig försvarare förordnas om också de övriga villkoren i 21 kap. 3 a § RB för förordnande av offentlig försvarare är uppfyllda.

När det gäller påföljdsfrägan har rätten av tradition ett avsevärt större ansvar för utredningens införskaffande än i ansvarsfrågan. Liksom utredningen anser jag övervägande skäl tala för att nuvarande ordning i princip behålls. Det bör dock framhållas att det i många fall är lämpligt atl parterna anger för rätten vilken utredning de anser behövlig (specialmotiveringen till 45 kap. 10 §).

RU tar ocksä upp frågan i vad mån rätten bör ingripa mot otydligheter och ofullständigheter i parternas yrkanden m. m. samt om rätten bör föranleda åklagaren att göra ändringar i och tillägg till sin gärningsbeskrivning. Man diskuterar därvid vissa praktiska exempel.

Självfallet måste domstolen ha både rätt och skyldighet att genom frågor försöka reda ut oklara punkter i t.ex. åklagarens gärningsbeskrivning eller den tilltalades inställning till åtalet. Hur långt rätten därutöver bör få gå är - på samma sätt som för tvistemålens del - en fråga som liksom hittills får lösas i den praktiska tillämpningen. Utredningens ingående överväganden i dessa delar bör tjäna som ett värdefullt underlag för fortsatta diskussioner inom bl.a. domarkåren.

Jag vill för min del rent allmänt uttala att processledning till förmän för
den tilltalade principiellt sett givetvis är avsevärt mindre betänklig än
processledning till förmån för åklagaren, särskilt som rätten ändå kan 109

frikänna den lilltalade pä en grund som han inte har åberopat. Med hänsyn till att rätlen har det slutliga ansvaret för att etl brottmål blir tillräckligt utrett kan del heller inte undvikas att rätten tar initiativ för att undanröja nägon oklarhet utan att i förväg säkert kunna bedöma till vilken parts förmån eller nackdel initiativet visar sig bli. Jag menar att det i brottmål alltid måste finnas en möjlighet för rätten att ingripa för att undanröja oklarheter och ofullständigheler i parters och vittnens framställningar. Sädana ingripanden bör självfallet inle ta sig formen av inkvisitoriska förhör frän rättens sida, utan rätten bör i första hand i stället uppmärksamma parterna på bristerna i processmaterialet och få dem atl själva reda ul oklarheterna (jfr Ekelöf i Festskrift lill Andenaes s. 423 fO. Jag vill i det sammanhanget också framhålla att det, om det uppslår fräga om tillämpning av ett annal lagrum än det åklagaren åberopat, ofta kan vara lämpligt att låta parterna yttra sig med anledning av den nya situationen.

När det gäller processledning i fråga om bevisningen torde samma synsätt kunna anläggas som i tvistemålen.

När det gäller lagregleringen av rättens materiella processledning i brottmål torde det som hittills vara tillräckligt att en uttrycklig regel finns såvitt avser huvudförhandlingsskedel (46 kap. 4 §, 47 kap. 24 §).

Prop. 1986/87:89

Inledning

Det ingår som en viktig del i rättens verksamhet i disposiliva tvistemål -vid sidan av och som etl komplement eller alternativ till den verksamhet som direkt syftar till målets avgörande genom dom - att försöka få parterna att komma överens i saken, dvs. träffa en förlikning. Frågan i vad män rätten skall vara aktiv i delta hänseende är omdiskuterad bland domare och förlikningsverksamheten är föremål för en delvis ganska varierande praxis. 1 förarbetena till småmälslagen har lagstiftaren uttalat sig för en mer aktiv förlikningsverksamhet i mål som handläggs enligl småmälslagen.

RU har, i syfte atl komma till rätta med den varierande praxis som för närvarande finns pä detta område, ingående behandlat frågan om föriik-ningsverksamhetens omfattning. Man har föreslagit en gemensam regel för alla dispositiva tvistemål och kompletterat den med omfattande motivutta-

110

landen rörande i vilka fall det är lämpligt eller mindre lämpligt att domaren Prop. 1986/87:89 verkar för förlikning mellan parterna.

Remissinstanserna har i allmänhet vitsordat behovet av klarare riktlinjer för förlikningsverksamheten. I stora delar ansluter man sig ocksä till utredningens synpunkter eller lämnar dem utan erinran. I vissa enskildheter har dock utredningens förslag bemötts kritiskt av flera remissinstanser. Jag kommer att gä närmare in på detta i det följande.

AllniäiU om förliknings verksamheten

Det råder en bred enighet om att rätten i dispositiva tvistemål skall undersöka om det finns förutsättningar för förlikning mellan parterna och i vissa fall också aktivt försöka åstadkomma en förlikning. Frågan om omfattningen av denna verksamhet är däremot avsevärt mer kontroversiell.

RU menar atl det bör vara en utgångspunkt när man diskuterar förlik-ningsverksamhelen att domstolarnas förslahandsuppgift är rättskipning i mer inskränkt bemärkelse, dvs. domstolarna skall i princip endast medverka till sådana lösningar pä inkomna tvister som står i överensstämmelse med gällande rätt. En väsentlig uppgift för domstolarnas avgöranden är nämligen inte bara att de skall lösa parternas mellanhavande utan ocksä att de skall verka handlingsdirigerande för samhällsmedlemmarna i allmänhet. Detta medför enligt utredningen viktiga konsekvenser i fråga om inriktningen av förlikningsverksamheten. Om domaren skall verka för en förlikning mellan parterna, bör han inrikta sig på etl resultat som så nära som möjligt ansluter till vad en tänkt dom i målet skulle innehålla. Endast om särskilda skäl föreligger, bör rätten föreslå en föriikning trots att den klart strider mot exempelvis gällande civilrättslig lagstiftning. Dessa förhållanden medför i sin tur att rätten enligt utredningen inte bör påböria förlikningsarbetet förrän sent under förberedelsen, dä domaren kan överblicka tvistefrågorna och rättsläget i målet.

1 det hänseendet har flera remissinstanser anfört att utredningen tryckt alltför hårt pä den allmänpreventiva funktionen hos civilrättskipningen. Det är, menar man, inte till någon större nackdel om domstolarna medverkar till förlikningar som ligger en bit vid sidan om vad domstolen kan tro kommer att bli slutresultatet om målet skulle gå till dom. Man anför i det sammanhanget också att det ofta är omöjligt för domaren att veta någol om vad utgången i en dom skulle bli. Skulle utredningens resonemang godtas, skulle det - menar man — medföra att förlikningsaktiviteien från domstolens sida skulle fä anstå till ett mycket sent skede av målets handläggning, när domaren kunde bilda sig en säker uppfattning om utgången i målet. Då skulle, ä andra sidan, de processekonomiska vinsterna med en förlikning ofta framstå som försumbara.

För min del vill jag lägga följande synpunkter pä denna fråga. Självklart
är de allmänna domstolarnas verksamhet oerhört väsentlig för allmänhe
tens tilltro till och respekt för den materiella lagstiftningen, såväl den
civilrätlsliga som den straffrättsliga. Så till vida har RU rätt i sitt resone
mang som denna tilltro och respekt riskerar att försvagas, om del blir känt
att domstolarna mer allmänt försöker åstadkomma förlikningar som ligger 111

klart vid sidan av vad den materiella lagstiftningen föreskriver. Samtidigt Prop. 1986/87:89 mäste man ha klart för sig alt det är fräga om dispositiva mäl där parterna har rätt all göra upp vid sidan om rättegången och utan hänsyn till innehållet i den civilrättsliga lagstiftningen. Domstolen har i princip t.ex. skyldighet att genom dom stadfästa en av parterna träffad förlikning även om domstolen anser att den klart strider mot det materiella rättsläget. Mot denna bakgrund innebär det enligl min mening inle någon större risk för den civilrätlsliga lagstiftningens genomslagskraft om domstolarna i rimlig utsträckning medverkar i förlikningsförhandlingar som kommer in pä faktorer något vid sidan av de strikt juridiska. Härtill kommer, som flera remissinstanser påpekat, att domstolen när del blir aktuellt att diskutera förlikningsfrågan ofta inte kan ha nägon säker uppfattning om innehållet i en blivande dom.

Det nu sagda innebär inte att jag anser atl rällen alltid bör fä driva förlikningsarbele ulan att snegla på i vad män parterna synes ha fog för sina ståndpunkter i målet. Vad som enligt min mening är olämpligt är t. ex. att rätten hårt driver en part, vars lalan förefaller välgrundad, att gå med på en förlikning som innebär alt han i väsentlig mån efterger vad han yrkar i målel. En fara för allmänhetens tilltro till civilrältskipningen föreligger nämligen, om del blir vanligt att parter känner sig tvingade av domstolarna att gä med på förlikningar som innebär atl de får ge efler sin rätt. Därmed tangerar man en delvis annan frågeställning, nämligen i vad mån rätten skall ägna sig åt förlikningsverksamhet mot parternas vilja.

I detta hänseende menar RU att rätten inte bör få driva förlikningsförsök om nägon part säger ifrån att han inte vill vara med om föriikning; man föreslår också en uttrycklig lagregel om detta. Flera remissinstanser menar att en sådan bestämmelse är för kategorisk med hänsyn till de skiftande förhållanden som föreligger i praktiken.

Jag menar för min del alt det i och för sig är en självklarhet att rätten, om
en part klart säger ifrån att han inte önskar driva förlikningsförhandlingar
med motparten utan vill alt rätten skall pröva målel, inte bör pressa parten
att ändå gå in i förhandlingar eller utöva påtryckningar pä honom alt godta
ett av motparten framlagt förlikningsbud. Varie part har naturligtvis en
oavvislig rält att, om de formella förutsättningarna är uppfyllda, få ett
tvistemål prövat i enlighet med gällande materiella rättsregler. Del får inle
förekomma alt en domare mer eller mindre vägrar att göra en rättslig
prövning av ett mål. Rätten bör emeUertid lill att böria med i princip alltid
ha rätt att fråga parterna om de har diskuterat en uppgörelse i godo och om
de är intresserade av att denna fråga tas upp under rättens ledning. Rätlen
bör vidare ha rätt och skyldighet alt i neutrala termer ge parterna saklig
information om fördelar och nackdelar med de olika alternativen dom resp.
förlikning, bl.a. med hänsyn till rättegångskostnader, tidsaspekter och
möjligheter till frivilligt fullgörande. Och om rätten anser att processeko
nomiska faktorer starkt talar för föriikning, t.ex. i mål rörande många
stridiga delposter, bör man påpeka detta. Likaså kan, som RU säger,
vikten av att parterna framdeles upprätthåller goda relationer starkt tala
för förlikning, och rätten bör kunna nämna även en sådan faktor. Denna
faktor har särskild relevans i affärstvister och tvister mellan släktingar och 112

grannar.

En viktig fräga i detta sammanhang är i vilken män rällen skall väga in Prop. 1986/87:89 den omständigheten alt ena parten verkar ha avsevärt mer fog för sin ståndpunkt än motparten och att det frän juridisk synpunkt kanske t.o.m. verkar klan hur utgången i målet skall bli. Jag menar i likhet med RU alt sådana faktorer bör föranleda domstolen att vara mer försiktig med propåer om förlikning, men jag vill samtidigt inte utesluta atl domstolen även i juridiskt ganska klara mäl kan medverka till föriikningar som innebär att ena parten nägot efterger sin rätt. Det kan ju nämligen förhälla sig så atl den part som har rätt i sak ändå totalt setl tjänar pä en förlikning; bl.a. kan den gagna möjligheterna till frivillig fullgörelse från motparten.

Den omständigheten att parierna företräds av advokater eller motsvarande bör inle hindra att rällen aktualiserar frågan om föriikningsförhand-lingar under förberedelsen. Som flera remissinstanser påpekar kan parterna, eller en av dem, ha kontaktat advokat eller motsvarande först på ett sent stadium och några meningsfulla förhandlingar därför inle hunnit föras. Det kan också vara sä att en part blir mer föriikningsvillig när han hör frågan tas upp av ett neutralt organ, domstolen, än när hans eget ombud tar upp frågan. En tredje faktor kan vara att parten bättre kan bedöma sina chanser i processen när förberedelsen kommit en bit pä väg vid rätten och därigenom kan föra förlikningsfrägan pä en realistisk grund. Generellt sett bör emellertid enligl min mening gälla att rätten skall vara mer försiktig med förlikningspropåer när parterna företräds av advokater. Man måste nämligen normalt sett utgå från att frågan prövats tillräckligt under stadiet före domstolsförhandlingen.

Av vad jag hittills har anfört framgår alt jag anser atl sådana faktorer som målets juridiska och sakliga komplikation, parternas intresse av alt uppprätthälla goda relationer med varandra, deras föriikningsvilja och medverkan av advokater bör vägas in i domarens bedömning av om det är lämpligt att aktualisera förlikningsfrägan i etl mål. Jag har hittills inle heller kunnat peka ul nägon viss typ av mål där förlikningsfrägan under inga omständigheter bör aktualiseras. Inte heller i övrigl anser jag att nägon skarp gräns i delta hänseende bör dras. Jag tänker i del sammanhanget främst på vad RU kallat de "svarl-vita" målen, alltså mål där en dom endast kan resultera i antingen helt bifall till eller helt ogillande av käromå-lel. Jag kan inte se nägot skäl till att sådana mål generellt skall undantas från området för rättens förlikningsinitialiv. Men det hindrar inte atl ett mål av denna kategori i ett enskilt fail kan te sig olämpligt att förlika. Ett exempel på detta ar det fallet att domaren anser del uppenbart att någon av parierna far med osanning.

Mycket vikliga faktorer när det gäller intensiteten av domarens förlik
ningsförsök ar, som utredningen påpekar, tvisteföremälets värde och rätte
gångskostnadernas storiek saml, framför alll, relationen mellan dessa båda
faktorer. Ju högre de beräknade rättegångskostnaderna är i förhållande lill
tvisteföremälets varde, desto angelägnare framstår det från både parternas
och del allmännas synpunkt att målet förliks. Jag menar därför liksom RU
och flertalet remissinstanser all man får acceptera en längre gående föriik
ningsverksamhet i sådana mål än i mål som gäller stora belopp eller där de
förväntade kostnaderna är måttliga. Detta är ju också grundtanken bakom 113

8 Riksdagen 1986/87. I .saml. Nr 89

smämälslagens nuvarande regel, som föreskriver särskilt aktiv föriiknings- Prop. 1986/87:89 verksamhet i mål om små värden.

Beträffande tidpunkten för etl förlikningsinitiativ från rättens sida har RU anfört att det normalt är bäst att ta upp frågan mot slutet av förberedelsen, dä parternas ståndpunkter har böriat klarna och parterna därför kan någoriunda säkert bedöma fördelar resp. nackdelar med olika alternativ. Jag kan principiellt sett ansluta mig till denna ståndpunkt, men vill samtidigt hålla dörren öppen för att del beroende på målets beskaffenhet kan vara lämpligt atl ta upp frågan även i andra skeden. Om målet t.ex. rör krav belräffande etl stort antal stridiga delposter, där omfattande bevisning verkar behövas, kan de processekonomiska fördelarna med en förlikning framstå som så starka att det är lämpligt atl ta upp förlikningsfrågan redan innan man mer i detalj går igenom parternas ståndpunkter och bevisning i olika delar av målet. Och det bör inte vara något som hindrar att rätlen tar upp förlikningsfrågan omedelbart före en huvudförhandling i elt mäl; erfarenhetsmässigt kan förutsättningarna för förlikning i detta skede framstå som särskilt goda.

När det sedan gäller formerna för rättens förlikningsverksamhet anser jag liksom RU och flertalet remissinstanser att stor frihet bör ges domaren att agera, när mälel — enligt de riktlinjer jag dragit upp i det föregående -väl befunnits vara av sådan beskaffenhet att det är lämpligt atl domaren aktualiserar frågan om förlikning. Somjag nämnt bör domaren kunna peka på olika för- och nackdelar för parterna med föriikning resp. dom. Domaren bör kunna lala om för en part att han måste vara beredd att bevisa sina påståenden i ett visst hänseende, och jag vill heller inte utesluta att det kan framstå som befogal alt domaren i vissa uppenbara fall talar om för en part att den av honom åberopade bevisningen förefaller otillräcklig. Det kan heller inte anses oförenligt med domarrollen att förlikningsförhandlingarna sker under domarens direkta ledning och att domaren själv kommer med konkreta medlingsbud. För all denna verksamhet bör emellertid, som utredningen påpekat, gälla alt den bör ske med sådan försiktighet att domaren inte utsätter sig för risken att verka partisk utan att domaren, om förlikningsförsöken misslyckas, kan fortsätta att handlägga målet utan att han anses jävig.

Med det sistnämnda är jao inne på ett annat ämne som utredningen tagit upp i delta sammanhang, nämligen s.k. särskild medling enligt 42kap. 17 § andra meningen RB. En sådan särskild medlare kan det många gånger vara lämpligt att utse i vissa mäl, där del krävs en fristående medlare som kan agera med större frihet än vad en domare kan tillåtas med hänsyn till domarroUen. Utredningen konstaterar alt institutet särskild medlare hittills använts endast sparsamt, men man anser att det skulle vara av värde från processekonomisk synpunkt om sädan medlare förordnades oftare än nu. För att uppmuntra till detta föreslär utredningen atl medlarna skall ha rätt till ersättning av allmänna medel.

Det finns enligt vad jag har erfarit tecken som tyder pä atl den särskilda
medlingen kommit till användning i större utsträckning än förut under den
tid som gått sedan utredningen lade fram sitt betänkande. Troligen är
denna utveckling delvis en följd av utredningens resonemang rörande 114

medlingens fördelar. Jag vill för min del uttala att jag håller med utredningen om alt särskild medling kan vara ett bra alternativ i vissa omfattande tvister, där skiljaklighelerna mellan parterna är stora och där bevisningen kommer atl bli tidskrävande. Jag tror ocksä att den utveckling mot fler medlingar som nu tycks äga rum kan visa sig processekonomiskt fördelaktig bäde för parterna och det allmänna. Mot bakgrund av det nu sagda kommer jag i del följande att föreslå en precisering av förutsättningarna för att särskild medlare skaU få förordnas (42 kap. 17 § RB).

När del gäller frågan i vad män staten skall ta på sig kostnaderna för medlingen bör först och främst konstaleras att många medlingsuppdrag redan nu utförs under ledning av domare, ofta utan några direkta kostnader för parterna. Det är med andra ord fråga om ett frivilligt arbete som utförs av domare med särskilt intresse och särskild fallenhet för de aktuella arbetsuppgifterna. Såvitt jag vet har del hittills inte stött på några mer påtagliga svårigheter att fä tag pä personer som vill tjänstgöra som medlare. I och för sig skulle det naturligtvis vara önskvärt om staten kunde ta på sig en större del av kostnadsansvaret för medlingen och därigenom l.ex. uppnå att även andra än statligt anställda jurister kunde i ökad utsträckning få uppdrag som medlare. Med hänsyn tUl vikten av att det allmänna i nuvarande läge inte lar på sig några nya kostnader och det faktum att verksamheten för närvarande ändå förefaller kunna bedrivas i lämplig utsträckning anser jag mig nu inle böra föreslå att medlarna arvoderas av allmänna medel.

RU har vidare föreslagit vissa regler för att styra medlarnas verksamhet, bl.a. rörande rapporteringsskyldighet till rätten. Flera remissinstanser har haft invändningar i olika hänseenden mot de föreslagna reglerna. Jag kan för min del inte se nägot praktiskt behov av sädana regler, särskUt inte som jag nu inte lägger fram nägot förslag om arvodering av medlarna av allmänna medel. Medlarnas verksamhet bör därför liksom hittills vara oreglerad.

Rent laglekniskt anser jag liksom RU att föreskrifter om rättens föriikningsverksamhet kan tas upp i en regel som är gemensam för alla dispositiva tvistemål. Nägon särregel för mål om små värden behövs alltså inte. Jag återkommer i specialmotiveringen till vissa frågor rörande domstolens förlikningsverksamhet och den särskilda medlingen.

Prop. 1986/87:89

vilken gällde även domstolarnas dömande verksamhet - och har nu i Prop. 1986/87:89 preciserad och utökad form överförts lill lag i den nya förvaltningslagen (1986:223). Denna lag är dock för domstolarnas del tillämplig endast i frågor av förvallningsrättslig natur. Vad gäller domstolarnas dömande verksamhet regleras serviceskyldighelen alltjämt i den nyss nämnda förordningen (se SFS 1986:1133). 1 denna betonas att serviceverksamheten såvitt avser andra områden än det administrativa bör bedrivas "i lämplig utsträckning".

För mål som nu handläggs enligt småmälslagen finns särskilda regler om domstolens serviceskyldighet pä rättegångens inledande stadium. Tingsrätten skall enligt 1 8 kungörelsen (1974:465) om tillämpningen av lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden när del behövs gä allmänheten till hända med lämpliga anvisningar om vad de rättssökande har alt iaktta för att ta lill vara sin rätt. Domstolen skall vid behov ocksä lämna upplysningar om hur ansökan om stämning eller yttrande över sådan ansökan bör avfallas och om förfarandet i övrigl i rättegången.

RU har mol denna bakgrund tagit upp frågan om hur omfattande domstolarnas förprocessuella serviceskyldighet gentemot de rättssökande bör vara. Man konstaterar att tillämpningen av den regel jag nämnde sist har varierat avsevärt mellan domstolarna; vissa tingsrätter har hållit sig till upplysningar i mer formella frågor, med:in andra gått längre än vad som torde ha avsetts vid regelns tillkomst och även gett parterna råd i mer materiella frågor, l.ex. rörande hur de skall lägga upp sin talan i en kommande rättegäng.

Utredningen menar för sin del att flera skäl talar för att verksamheten begränsas till mer formella upplysningar t.ex. rörande ifyllande av ansökan och om förfarandets gång. Först och främst är en materiell rådgivning ofta mindre lämplig med hänsyn till vikten av att motparten anser domstolen opartisk. Vidare har domstolens tjänstemän ingalunda alltid någon särskild kompetens för alt ge sådana materiella råd. Det bör därför, menar utredningen, i princip ankomma pä advokater och andra praktiserande jurister att, bl.a. inom ramen för systemet med rådgivning enligt rätlshjälpslagen, ge materiella räd angående partens talan i processen.

Utredningen menar vidare att den upplysningsverksamhet av mer formell art som bör åligga domstolarna inte bör begränsas till mål om mindre värden utan att den bör gälla alla mål, även om reglerna i rätlshjälpslagen om rätt till rättshjälp med bilrädesförordnande automatiskt medför alt behovet av upplysningar frän domstolen är mindre i mäl där sådan rätt föreligger. Utredningen menar atl regler om domstolens serviceskyldighet bör ges i förordning.

Utredningens resonemang och förslag har i denna del tillstyrkts eller lämnats utan erinran av praktiskt taget alla remissinstanser.

För egen del menar jag atl en utgångspunkt för omfattningen av domsto
larnas serviceskyldighet - på samma sätt som när det gäller övriga myn
digheter - bör vara att den skall sträcka sig så långl som är möjligt utan atl
befogade intressen träds för när. En naturlig sådan gräns sätts, som jag
även påpekat i propositionen (1985/86:80 s. 20) om ny förvaltningslag, av
det faktum atl domstolsförfarandet normalt är ett förfarande där tvä parter 116

står mot varandra och där domstolens bistånd till den ena av dessa lätt kan av motparten uppfattas som att domstolen inle är opartisk.

Jag påpekade i avsnittet om materiell processledning atl domstolarna av det skäl som jag nu angell i princip inte bör under rättegången ge parter sådan vägledning som innebär att rätten talar om hur parten skall lägga upp sin talan. Motsvarande betänkligheter gör sig gällande under det förprocessuella stadium somjag nu talarom, även om det aren annan tjänsteman än den som sedermera skall handlägga målet som sköter rådgivningen. Jag anser alltså i likhet med RU och remissinstanserna att principen bör vara atl domstolens förprocessuella serviceskyldighet i ivåpartsmål inskränker sig lill atl ge upplysningar av mer formell art, t.ex. alt ge anvisningar för att fylla i formulär lill stämningsansökan och lämna allmänna upplysningar om förfarandet vid domstolen, bl.a. rörande innebörden av gällande regler om rättegångskostnader. Samtidigt bör en skyldighet av detta slag i princip gälla alla mål, även om behovet av upplysningar i praktiken regleras av de faktiska möjligheterna för parterna att anlita rättsbildade ombud i målel.

När det däremot gäller ärenden av enpartskaraktär, är det som RU påpekar naturiigt att den förprocessuella servicen i män av behov går längre och mer närmar sig vad som i normalfallet är tänkt att gälla enligt den nya förvaltningslagen. Domstolarna bör i sådana ärenden kunna ge råd angående t.ex. vilken utredning den sökande bör skaffa fram eller vilka grunder han har möjlighet atl åberopa för att fä sin ansökan bifallen.

I likhet med RU anser jag det inte nödvändigt att domstolarnas serviceskyldighet i den dömande verksamheten regleras i lag utan den bör liksom hittills regleras i 2 § i den tidigare nämnda förordningen.

Prop. 1986/87:89

Enligt nu gällande regler har en domstol, som funnit sig vara obehörig att ta upp ett tvistemål, endast i undantagsfall rätt att vidarebefordra stämningsansökningen eller målet till en behörig sidoordnad domstol. Talan skall i stället avvisas på grund av rättegångshinder (34 kap. 1 8 RB). Käranden fär därefter lämna in en ny ansökan till rätt domstol.

Brottmål som tagils upp av viss domstol får - enligl gällande rätt - på framställning av åklagare överflyttas till annan behörig domstol, om synneriiga skäl föreligger (19 kap. 7 8 RB).

RU har funnit atl det skulle vara till fördel för alla parter att domstolarna fär rätt atl också överflytta tvistemål i de faU domstolen funnit sig vara obehörig alt ta upp etl mäl samtidigt som annan domstol är behörig. Härigenom skulle man undgå en onödig omgång.

Många remissinstanser har varit positiva till utredningens förslag. Ett par remissinstanser har dock påpekat att den av RU föreslagna regeln

117

medför åtskilliga tillämpningsproblem och även i vissa hänseenden kan innebära rättsförluster för svaranden.

För egen del är jag - liksom utredningen - av den uppfattningen atl det är angeläget atl undvika åtgärder som för såväl parierna som domstolen ter sig onödiga. Såsom påpekats av såväl RU som en del remissinstanser medför emellertid en möjlighet för en domstol att flytta över mål till en annan domstol eller en annan myndighet åtskilliga problem. RU har i sitt förslag löst en del av dessa men många kvarstår alltjämt.

Störst praktisk belydelse skulle den föreslagna regeln med all sannolikhet fä i den summariska processen. Dels är rällen där alltid skyldig att pröva sin behörighet, dels är antalet mäl myckel stort. Såsom jag redan anfört tar jag emellertid inte upp den summariska processen i detta sammanhang. Eftersom jag inhämtat alt de problem som kan uppstå när det gäller ansökningar som ges in till fel domstol oftast löses på etl mera formlöst sätl, anser jag inte att del finns anledning atl nu ta upp denna fråga separat. Jag avser däremot att i samband med den totala översynen av den summariska processen närmare överväga lämpligheten av atl för denna föreslå en regel om överflyttande av mäl.

I processen enligt RB är de flesta forumregler dispositiva. Rätten skall i sädana fall pröva sin behörighet endast om svaranden gör foruminvändning. Svaranden avstår ofta från att göra sådan invändning, vilket minskar behovet av den föreslagna regeln. Vad som förekommit vid remissbehandlingen har också visat att en överflyllningsregel inte är problemfri. När det gäller de indisposiliva forumreglerna i RB. kommer RU:s fortsatta överväganden angående t.ex. fastighetsdomstolarnas framtida status att få betydelse även för lämpligheten av en regel om överiämnande av mäl.

Av anförda skäl har jag stannat för att nu inte heller för RB-processens del föreslå någon regel om överflyttande av mäl. Det är däremot min avsikt att i annal sammanhang återkomma till denna fråga.

Prop. 1986/87:89

2.4.5 Parallella rättegångar

Mitt förslag
Högsta domstolen	fär förordna atl mäl		som väckts	vid	skilda
domstolar i vissa fal	skall	handläggas i	en rättegång	vid	en av
domstolarna.

vissa av de aktuella fallen tvingats att parallellt driva flera rättegångar, i vilka utredningen och rättsfrågan varit gemensam.

RU har för att komma till rätta med olägenheterna med nuvarande ordning föreslagit en regel som går ut pä att högsta domstolen i sädana fall som nu nämnts skall få befogenhet att förordna att målen skall handläggas vid en av domstolarna. Förslaget har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser.

Sedan utredningen avgav sitt förslag, har i rättshjälpslagen införts en regel, enligl vilken allmän rättshjälp inte fär beviljas i en rättslig angelägenhet, om frågan om rättshjälp kan anstå till dess en annan rättslig angelägenhet, vari anspråket stöder sig pä väsentligen likartad grund, har avgjorts slutligt (8 § första stycket 7). Med stöd av denna s.k. pilolmålsregel har man, enligt vad jag inhämtat, i praktiken kunnat bemästra en stor del av de problem som tidigare varil förbundna med de parallella rättegångarna.

Den nya regeln i rättshjälpslagen botar emellertid inle alla brister. Bl.a. innebär den ingen lösning av kostnadsfrågan när det gäller parter som normalt inte kan fä rättshjälp, l.ex. juridiska personer och enskilda näringsidkare saml fysiska personer med höga inkomster. Enligt min mening finns del därför fortfarande goda skäl att söka åstadkomma en generell lösning på problemet. Den av utredningen anvisade vägen har vunnit en fullständig anslutning vid remissbehandlingen. Även jag anser detta vara en bra lösning och förordar att den genomförs. Som utredningen föreslär bör behövliga regler införas i 14 kap. RB, lämpligen i en ny 7 a §. Jag återkommer i specialmotiveringen till vissa tillämpningsfrågor.

Prop. 1986/87:89

2.4.6 Rättegångskostnadsfrågor

Huvudpunkterna i mitt förslag

1. Någon regel som ökar domstolarnas möjligheter att kvitta par
ternas rättegångskostnader införs inte.

2. 1 tvistemål om mindre värden, som från börian handlagts i den summariska processen, får käranden ökad rätt till ersättning, om rättegången endast utmynnar i en tredskodom mot svaranden.

3. Omfattningen av rättens skyldighet att på eget initiativ pröva parternas kostnadsyrkanden markeras genom en ny lagregel.

Jag har tidigare (avsnitt 2.2.1) kommit fram till att den nuvarande kostnadsregleringen i småmälslagen i princip bör behållas för mäl om små värden. Jag har i det sammanhanget ocksä förklarat att jag inte kan ställa mig bakom utredningens förslag om en särskild möjlighet till kvittning av rätlegängskostnaderna i konsumenlmäl. Här återstår nu atl behandla ett par andra frågor rörande rätlegängskostnaderna och handläggningen i domstolarna av kostnadsfrågorna.

nåder i de fall där det framstår som obilligt att låta den föriorande parten Prop. 1986/87:89 betala den vinnandes kostnader, bl.a. i vissa fall där båda parter bär lika stort ansvar för alt en tvist uppkommit. Även utredningen har berört denna fräga men kommit fram till att någon kvittningsregel - bortsett frän den tidigare berörda regeln för konsumenlmäl — inte bör införas.

För min del anser jag i likhet med utredningen och remissinstanserna att huvudregeln om att den förlorande parten skall ersätta den vinnandes rättegångskostnader fyller flera viktiga funktioner. Först och främst är den givelvis av stor betydelse frän reparativ synpunkt för den vinnande parten. Vidare verkar den hämmande på presumtiva parters vilja att öppna process med obefogade eller svagt grundade ståndpunkter som underlag. Den bidrar också till att skapa en förhållandevis god förutsebarhet när det gäller kostnaderna för en process. Regeln minskar även riskerna för tidsödande argumenlation och bevisföring från parternas sida i kostnadsdelen.

Vad som har förekommit i detia ärende har övertygat mig om att del är svart atl utforma en möjlighet till kvittning som utgår från någorlunda fasta kriterier. Man är i stället hänvisad till alt ge domstolarna en mer generellt utformad möjlighet att kvitta kostnaderna efter en skälighetsbedömning. En sädan regel skulle, somjag ser del, samtidigt medföra stor risk för en utveckling mot att huvudregeln om lappande parts kostnadsansvar skulle föriora alltför mycket i betydelse, med de nackdelar som enligt vad jag nyss antytt skulle följa. Mot den bakgrunden instämmer jag i utredningens bedömning att någon allmän kvittningsmöjlighet inte bör införas.

Kostnadsansvaret vid försumlig processföring i mål om mindre värden

Som jag kommit fram till i avsnitt 2.2.1 bör man när det gäller mål om mindre värden (under ett halvt basbelopp) ha kvar principen att ersättning till vinnande part för ombudsarvode och egen tidsspillan inte skall utgå. Jag nämnde tidigare att ett av problemen med denna princip är att den kan inbjuda mindre nogräknade gäldenärer att grundlöst bestrida borgenärens ansökan i summarisk process i förhoppning om atl borgenären skall anse det icke ekonomiskt motiverat med hänsyn till kostnadsbilden att hänskjuta målet till rättegång. En möjlighet att komma till rätta med detta skulle vara att på något sätt bygga ut gäldenärens ansvar för borgenärens rättegångskostnader i dessa situationer.

En lösning som man i detta sammanhang kan överväga är att ge den part, på vars begäran ett mål om mindre värden i summarisk process hänskjuls till rättegång, en vidgad rätt till ersättning för ombudsarvode eller eget arbete i de fall där gäldenären bestritt betalningsskyldighet mol bättre velande. Ett enkelt sätl alt fä en avgränsning skulle då vara att ta sikte på de situationer där rättegången endast utmynnar i en tredskodom på den grunden atl gäldenären uteblir från en förhandling eller underlåter att komma in med ett skriftligt svaromål som uppfyller lagens krav.

En sådan utvidgad räll lill kostnadsersättning bör borgenären kunna
utnyttja antingen för att yrka arvode för ett ombud som han sänt till
förhandlingen eller låtit utforma en rättegångsskrift eller för att yrka ersätt
ning för egen inställelse eller eget arbete med en rättegängsskrift. För att 120

inle förutsebarheten i fråga om kostnaderna iskall minska alltför mycket Prop. 1986/87:89

bör man här kunna tänka sig någon form av taxereglering. Somjag ser del

bör en framkomlig väg vara all ge borgenären räll lill ytterligare elt belopp

av samma storleksordning som han kan få ut under den summariska

processen.

Mol en sädan lösning kan man visseriigen komma med invändningar av typen att den bryter systemet och att det inle finns några sakliga skäl alt medge borgenären rätt lill ersättning för ombudsarvode just i de fall som från juridisk synpunkt är enklast, dvs. dem där gäldenären egentligen inte har någon grund för sitt bestridande. Sådana invändningar väger emellertid enligl min mening lätt mot det faktum att en regel av det diskuterade slaget ger de tredskande gäldenärerna en sådan kostnadsmässig nackdel av ett grundlöst bestridande att man bör komma till rätta med åtminstone en del av det missbruk som förekommer pä detta område.

Motsvarande möjlighet för domstolarna att döma ut högre ersättning än den normala bör gälla även när ett mäl om mindre värde i summarisk process las upp i rättegäng efter återvinning. Däremot finns enligt min mening inle tillräckliga skäl atl införa sädana koslnadsregler i de fall dä talan väckts genom ansökan om stämning.

Handlägg/ungen av kostnadsfrågan

Rättegångskostnaderna är underkastade parternas förfoganderätt i så måtto att rätten får döma ut kostnadsersättning endast på yrkande av part och inte får döma ut högre belopp än vad parten yrkat. Rätten anses också

- om jag tills vidare bortser från de fall där allmän rättshjälp förekommer

— bunden av ett uttryckligt medgivande från en part att utge viss kostnads
ersättning till motparten.

1 praktiken är del sällsynt att parterna yttrar sig över varandras kostnadsyrkanden. RU anför atl det i varje situation där ett kostnadsyrkande inte uttryckligen medgivits av motparten måste åligga rätlen att bedöma om kosinadsyrkandel ligger inom ramen för vad som är skäligt för att ta till vara partens rält, dvs. för vad som skall utdömas i kostnadsersättning enligl 18 kap. 8 §. Enligt utredningen är det också rättens skyldighet att, oavsett om motparten lar upp frågan eller ej, överväga om det är aktuellt att tillämpa de särskilda reglerna om kostnadsfördelning vid försumlig processföring (18 kap. 3 8 första stycket och 6-7 §8). Utredningen föreslår att bestämmelserna i 18 kap. 14 § förtydligas för att klargöra detta. Härigenom skulle man kunna uppnå att reglerna om kostnadsansvar vid försumlig processföring utnyttjas mer effektivt än för närvarande.

Jag vill till att hörya med ställa mig bakom RU:s åsikt alt det är viktigt att
domstolarna i den utsträckning det är sakligt befogat utnyttjar möjligheter
na att ålägga en part elt särskilt kostnadsansvar om denne varit försumlig i
sin processföring. De uppgifter RU hämtat in tyder på att reglerna inte
används i tillräcklig omfattning. Detta torde knappast bero på att kostnads
reglerna som sådana är olämpligl utformade. En viktig förklaring kan i
stället vara att rätten inte anser sig kunna la upp frågan om kostnadsansvar
när inte motparten aktualiserat den. I denna del vill jag anföra följande. 121

Det torde inte råda något tvivel om att tanken bakom RB:s nuvarande Prop. 1986/87:89 regler är all prövningen av vilka kostnader som skäligen varit påkallade och av om försumlig processföring föreligger skall göras av rätlen ex officio, dvs. oberoende av parts yrkande i denna del (jfr Gärde m.fl.. Nya rättegångsbalken, s. 218). Parternas rätt atl disponera över rättegångskostnaderna sträcker sig alltså endast sä långt att de har möjlighet all genom yrkanden och medgivanden ange den beloppsmässiga ramen för rättens prövning. Inom denna ram har rätlen full frihet att fördela kostnaderna efter de riktlinjer som ges i 18 kap. RB.

En särskild fräga är vad ett medgivande från en part i koslnadsdelen har för verkan. Del fall som utredningen tar upp - atl en part uttryckligen och förbehållslöst medger motpartens koslnadsyrkande - synes visserligen frän juridisk synpunkt inte innebära några svårigheter. Domstolen torde i detta fall vara bunden av medgivandel. Det lär emellertid vara sällsynt all ett kostnadsyrkande medges pä detta sätt. 1 den mån ett formellt medgivande över huvud tagel sker, torde det vanliga vara alt det yrkade beloppet medges för den händelse parten förlorar målet. Betydligt mer frekvent är säkert att parierna förklarar sig lämna varandras koslnadsyrkanden "utan erinran" e.d. Del framstår inte sällan som oklart vad parten egentligen avser all äta sig genom ett sådant uttryckssätt; självfallet bör det dä åligga rätten atl utreda detta.

Om en part förklarar sig medge att betala det av motparten yrkade beloppet under förutsättning att denne vinner målet, synes det enligt min mening svårt atl hävda atl domstolen generellt sett har rätt atl trots medgivandet fördela kostnaderna pä ett annat sätt eller att döma ut ett lägre belopp än det yrkade. Om man bortser frän den situationen, bör som jag tidigare sagt principen vara att domstolen har att ex officio bestämma om fördelningen inom ramen för de yrkade beloppen.

Reglerna om kostnadsansvar vid försumlig processföring och om atl endast behövliga rättegångskostnader är ersättningsgilla fyller vikliga funktioner för att förmå parierna till lojal och rimlig processföring. En förutsättning för att reglerna skall fylla sin uppgift är emellertid att parterna upplever att de kommer till tillämpning i praktiken.

Frän denna synpunkt är det, som RU påpekar, olyckligt om parterna litar på domstolens officialprövning i kostnadsdelen samtidigt som domstolen, å sin sida, inle tar upp frågan om kostnadernas fördelning om inle parterna pä nägot sätt själva aktualiserar den först. För atl undanröja alla oklarheter om var ansvaret ligger, kan det vara lämpligt atl i enlighet med förslagel införa ett tillägg till 18 kap. 14 8 som tydligare markerar omfattningen av rättens prövningsskyldighet.

Som påpekats under remissbehandlingen kan det vara missvisande att som i förslaget göra undantag för alla fall där ett kostnadsyrkande uttryckligen har medgetts. Många typer av kostnader, bl.a. i rättshjälpssammanhang, är ju undandragna parternas dispositionsrätt eller innehåller indispositiva moment. Med tanke pä bl.a. delta bör lagtexten formuleras något mindre kategoriskt.

122

Rätt till ersättning av aUmänna medel i vissa fäll

Hittills har i domslolspraxis mestadels ansetts all den som vill ha ersättning av allmänna medel av en domstol för att ha medverkat i en rättegång vid domstolen måste framställa anspråk på ersättning hos domstolen innan denna avgör målet (se t.ex. NJA 1976 s. 306, 1979 s. 237 saml 1980 s. 23 och 60). Som grund för denna praxis har åberopats grunderna för reglerna i 18 kap. 14 § resp. 31 kap. 9 8 RB. RU har anfört att utredningen för sin del anser atl nägon grund för att anse ersättningsrätten försutten enbart av det skälet att domstolen avgjort mälel inle föreligger. Utredningen menar att man bör införa lagregler som gör del klart att rätt till ersättning föreligger även om anspråket väcks efter det att domstolen avgjort målet.

Enligl min mening måste, mot bakgrund av den domstolspraxis som redovisats ovan. anses fastlagt att som huvudregel gäller att den som väcker sitt anspråk om ersättning av allmänna medel först sedan domstolen avgjort målet inle är berättigad till ersättning från domstolen. Det kan hävdas att denna ordning slår hårt mot den som av nägon anledning har giltig ursäkt att inte komma in med sitt anspråk redan under handläggningens gäng. Samtidigt förefaller det mig otillfredsställande atl öppna en allmän möjlighet till ersättning efter handläggningens slut; en sädan skulle lätt kunna leda lill missbruk. Vad som skulle behövas är enligt min mening en s.k. ventil för de fall där giltig ursäkt föreligger. När det gäller behovet av lagstiftning på denna punkt bör beaktas att HD, sedan RU avgav sitt betänkande, i ett avgörande synes ha lämnat visst utrymme för en diskre-tionär prövning av ersättningsrätten med hänsyn till förefinllighelen av giltig ursäkt (NJA 1984 s. 179). Mot bakgrund härav anser jag att frågan om en lagreglering av de aktuella fallen tills vidare bör anstå. Skulle det visa sig atl behov av lagstiftning fortfarande föreligger, kan frågan tas upp t.ex. i samband med översynen av rätishjälpslagstifiningen, till vilken frågan ändå har väsentliga anknytningspunkter.

Prop. 1986/87:89

flertal bestämmelser i RB skall rätlen vid kallelse till förhandling förelägga Prop. 1986/87:89 den kallade atl infinna sig vid påföljd av vissl penningvile. Uteblir den kallade, kan rätlen döma ul vilet, vilket innebär atl den kallade blir betalningsskyldig gentemot staten för viiesbeloppel. Det finns ocksä möjlighet att vid utebliven betalning förvandla vitel till fängelse enligl bötesverkstäl-lighelslagent 1979:189).

Det har under senare år ofta sagts från bl.a. domslolshåll att antalet förhandlingar som måste ställas in på grund av att någon av de kallade uteblivit efter hand har ökat. Saken har ocksä varit föremål för riksdagens uppmärksamhet (se JuU 1980/81:28, rskr, 238). RU har undersökt omfattningen av problemet och funnit att ca 20 % av alla domstolsförhandlingar i brottmål ställs in trots att alla inblandade varit behörigen delgivna kallelse. Den vanligaste situationen är alt den tilltalade uteblivit utan föregående meddelande till rätten. Nästan lika vanligt är att den tilltalade anmält förfall före förhandlingen. Andra vanliga orsaker är att ett vittne eller en målsägande uteblivit utan att lämna meddelande eller anmäla laga förfall. Också i de indisposiliva tvistemålen är det vanligt att förhandlingar måste ställas in därför att parter eller andra personer inte infunnit sig.

RU har föreslagit flera åtgärder för atl effektivisera sanktionssystemel. Ett förslag som rör hämtning genom polismyndighetens försorg av kallade personer har redan genomförts (prop. 1983/84:78, JuU 15, rskr. 152). Utredningen har också föreslagit ett antal åtgärder i fråga om vitesinstitutet. Jag skall ta upp dessa åtgärder lill behandling i det följande.

Kallelser av vittnen

1 motsats till andra som kallas lill en domstolsförhandling skall vittnen normall inle föreläggas vite. 1 stället kan ett vittne dömas till böter, om han inte följer etl föreläggande att inställa sig (36 kap. 20 § RB). Först om målet skjuts upp till en ny förhandling, fär vittnet kallas vid viiespåföljd,

RU föreslår atl man även för vittnenas del går över till ett system med direkt vitesföreläggande, Etl sådant system är, menar utredningen, mer effektivt som påtryckningsmedel i och med att den ekonomiska sanktionen beloppsmässigt anges redan i föreläggandet. Och det skäl som möjligen skulle kunna anföras till försvar för det nuvarande systemet - att det för somliga vittnen skulle vara chikanerande atl få etl individuellt bestämt vitesbelopp utsatt i kallelsen - har enligt utredningen inte sådan bärkraft alt man bör avstå från en reform. Man undanröjer då också den frän systematisk synpunkt märkliga konstruktionen med straff och vite för samma typ av förseelse.

Förslaget har i denna del tillstyrkts eller lämnats utan erinran av alla remissinstanser. Även enligt min mening är förslaget välgrundat och bör genomföras. Reformen kräver ändringar i bl.a. 36 kap. 7 och 20 §§ RB.

Vitesbeloppens storlek

Lägsta tillåtna vitesbelopp enligt RB är tio kronor och högsta beloppet

femtusen kronor (9 kap. 8 § RB). Om ett vile dömts ut och rätten förelåg- 124

ger nytt vite. får dock beloppet höjas till högst tiotusen kronor. Maximibe- Prop. 1986/87:89
loppen har kvarstått oförändrade sedan RB;s tillkomst. I praktiken torde
vitesbelopp om några hundraial kronor vara vanligast i domstolarnas kal
lelser. ■ •

RU menar alt domstolarna för all höja viiets påtryckningseffekt generellt sett måste använda avsevärt högre belopp än för närvarande i kallelserna. Man föreslår att den nuvarande principen att vitets storlek skall bestämmas så att det i det enskilda fallet kan antas få effekt skall beslå. Men man vill också föra in en skadeståndsaspekt i bedömningen av vitets storlek och föreslär att vitet alltid skall uppgå till minst det belopp som motsvarar statens kostnader för en inställd förhandling, om den kallade inte infinner sig. Till följd av dessa förslag bör enligt utredningen nuvarande regler om högsta och lägsta vilesbelopp upphävas.

Remissinstanserna har i allmänhet inget alt erinra mot atl vitesbeloppen generellt höjs. Flera är däremot negativa till förslaget att bestämma vitet lägst till ett belopp som motsvarar statens kostnader för en inställd förhandling. Man åberopar därvid både principiella och praktiska skäl. Bl.a. befarar man att den föreslagna ordningen kan medföra besvär för domstolarna, även om man - som utredningen antyder - får räkna med att någon form av taxa för bestämmande av vitesbeloppen kommer att utformas.

Jag vill för min del till en börian ställa mig bakom tanken på en allmän höjning av viiesbeloppen med bibehållande av principen av en prövning i det enskilda fallet av hur stort belopp som behövs för att få den kallade att inställa sig. Ett belopp i storleksordningen ettusen kronor för normalfallet kan inte te sig orimligt i dagens penningvärde. Och i speciella fall måste det enligt min bedömning vara möjligt för domstolarna att gå upp till avsevärt högre belopp.

Enligl 3 § lagen (1985:206) om viten (viteslagen), som trätt i kraft den 1 juli 1985, gäller som en allmän princip i fräga om vitesföreläggande att vitel skall fastställas till ett belopp som med hänsyn till vad som är känt om adressatens ekonomiska förhållanden och till omständigheterna i övrigt kan antas förmå honom alt följa det föreläggande som är förenat med vitet. I motiveringen till denna regel framhölls (prop. 1984/85:96 s. 49) att myndigheten vid bestämmandet av vitets storiek kunde la hänsyn lill tidigare ådagalagd tredska och till vad som är känt om adressatens förmögenhetsförhållanden men även till värdet av det föremål som avses med föreläggandel och till samhällsintresset av all föreläggandet vinner efterrättelse. Det framhölls också att man på sådana områden som det förevarande normalt får räkna med en i viss mån schabloniserad tillämpning.

Ett genomförande av utredningens förslag när det gäller minimibeloppen
för vite skulle strida mot de allmänna principer som sålunda nyligen
godtagits. Del bör enligt min mening inle komma i fräga alt för det begrän
sade område som vi nu behandlar införa särskilda regler om hur vitesbe
loppen skall bestämmas. Samtidigt medför viteslagens regler atl sådana
faktorer som utredningen velat föra in i bedömningen kan beaktas i en
utsträckning som förefaller mig rimlig. På grund härav och med hänsyn till
de praktiska problem som del skulle medföra all på ett någorlunda realis
tiskt sätt beräkna statens kostnader för inställda förhandlingar menar jag 125

alt regleringen av vitesbeloppens storiek bör följa samma principer som i Prop. 1986/87:89 viteslagen.

En särskild fräga är om det finns anledning att ha kvar etl maximibelopp för de typer av vitesförelägganden som regleras i RB eller om man bör låta domstolarna fritt fä bestämma vitets storlek. Det bör i denna del anmärkas att det för närvarande finns ett särskilt bemyndigande för domstolarna att i förelägganden som avses i 15 kap. 3 § (vitesföreläggande som säkerhetsåtgärd) gå över de i övrigt gällande maximibeloppen. RU har anfört att det även i fräga om s.k. editionsförelägganden enligt 38 kap. 5 § och 39 kap. 5 § kan finnas behov av att i vissa fall överskrida maximibeloppet, en uppfattning som lämnats obestridd under remissbehandlingen.

I den generella reglering av viiesfrägor som nyligen gjorts i viteslagen har några beloppsmässiga begränsningar i fräga om viiets storlek inte gjorts, utan det har ansetts kunna anförtros åt de tillämpande myndigheterna att själva bestämma lämpliga belopp utifrån de allmänna riktlinjer som lagstiftaren meddelat. Det finns enligl min mening ingen anledning all anlägga ett annat synsätt i fråga om de viten som nu är aktuella, särskilt med hänsyn till del behov av att i vissa fall överskrida gällande maximibelopp somjag nyss talat om. Mot den bakgrunden biträder jag utredningens förslag om att RB:s regler om maximibelopp för viten skall upphävas. Motsvarande ändring bör göras i förvaltningsprocesslagen (1971:291). Det innebär att 40 § första stycket i den lagen kan upphävas.

Utdömande av vite i vissa fall

Om en person som vid vite kallats alt inställa sig lill en domstolsförhandling uteblir, skall vitet normalt dömas ut, vilket innebär att den uteblivne blir betalningsskyldig gentemot staten för vitesbeloppet. Om det finns anledning anta att den uteblivne har laga förfall för sin underlätenhet att inställa sig, skall dock vitet inte dömas ut (32 kap. 6 §). Enligl RU tolkas denna regel på sina håll så att vitet praktiskt taget aldrig döms ul om det inte finns utredning om att laga förfall inte förelegat. En sådan tolkning medför enligt utredningen att vilesinstilutet i dessa fall förlorar mycket av sin effekt. Utredningen föreslär att lagtexten förtydligas för att göra klart att det mäste föreligga positiva indikationer på all laga förfall föreligger för att rätten skall få underiåla att döma ut vitet. Remissinstanserna har tillstyrkt lagändringen eller lämnat den utan erinran.

Även jag anser en ändring av 32 kap. 6 § motiverad. Som RU har
påpekat kan förslagel i denna del emellertid leda lill att det kommer att
meddelas ett större antal sakligt setl oriktiga beslut om utdömande av viten
än i dag. Detta kan i sin tur föra med sig etl ökat antal överklaganden. En
annan risk som är förenad med en skärpning av kravet pä bevisning för alt
laga förfall förelegat är att den som riskerar att fä ett vile utdömt kan
tvingas att till domstolen inge elt omfattande material för att visa att
omständigheterna verkligen varit sådana att han hafl laga förfall. För alt
undvika detta vill jag ge lagtexten en annan utformning än den RU föresla
git. Bl.a. föreslår jag att beviskravet för att laga förfall föreligger skärps
från "förekommer anledning" till "är sannolikt". 126

Ett annat praktiskt problem när det gäller utdömande av vite uppstår i den situationen all den kallade personen före förhandlingen ringer till domstolen och anmäler laga förfall. Den som tar emot samtalet brukar uppmana den som ringer att i efterhand styrka sina påståenden med t.ex. läkarintyg. Även om något sådant bevis sedan inte kommer in till rätten, brukar del anses att vilet inte kan dömas ul, om förhandlingen har ställts in i förväg med anledning av att den kallade anmält laga förfall. Vitesföreläggandet anses nämligen i och med detta återkallat. För att bättre kunna komma till rätta med obefogade anmälningar om laga förfall har RU föreslagit en ny regel i 9 kap, 9 § RB som ger domstolen möjlighet att döma ut vilet även i de nu aktuella situationerna. Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran under remissbehandlingen. Även enligt min mening bör förslaget genomföras. Regleringen i detta hänseende får en jämkad lydelse i förhållande till RU:s förslag.

Prop. 1986/87:89

Laglekniska frågor

Somjag tidigare nämnt har sedan RU avgav sitt betänkande en ny generell lagstiftning rörande vite trätt i kraft. Denna lag, viteslagen, innehåller vissa regler som är eller genom mitt förslag nu blir gemensamma med de regler som skall gälla enligt RB. Enligt min mening bör man nu ur RB och förvaltningsprocesslagen utmönstra sädana regler och låla de generella reglerna i viieslagen gälla. Jag återkommer i specialmotiveringen närmare till detta.

2.4.8 Användning av telefon i rättegången

Huvudpunkterna i mitt förslag

I RB införs regler som gör det möjligt att använda telefon vid sammanträde för förberedelse i tvistemål, vid huvudförhandling som hålls i förenklad form i omedelbart samband med ett telefonsammanträde för förberedelse och för upplagande av bevisning vid huvudförhandling i såväl tvistemål som brottmål. Även överinstanserna ges möjlighet att använda telefon i principiellt samma utsträckning som tingsrätterna. Frågan om telefonanvändning i förvaltningsprocessen tas inte upp i delta sanimanhang.

1981:1293). Försöksverksamheten avsåg frän börian lio tingsrätter och tvä Prop. 1986/87:89 hovrätter. Antalet tingsrätter har successivt utökats.

Enligt 2 8 lelefonförsökslagen kan i tvistemål som handläggs enligl RB telefon användas i samband med förberedelse och omedelbar huvudförhandling. Telefon kan användas ocksä vid sammanlräde enligt småmälslagen och vid huvudförhandling i mål om bölesbrott. Vid förhandling som hälls med hjälp av telefon fär parterna helt eller delvis utföra sin lalan och höras per telefon i den mån rätten finner det lämpligt och parterna samtycker lill det.

Enligl 3 8 lelefonförsökslagen kan vid sammanträde som på vanligt sätl sker inför rätten bevisning tas upp per telefon. Delta gäller förhör med vittne, sakkunnig eller målsägande. En förutsättning är all rätten finner del lämpligt och atl parterna och den som skall höras samtycker.

Domstolsverket har fortlöpande följt försöksverksamheten och i december 1981 avgett en rapport över denna till RU. Rapporten är i stort sett myckel positiv till telefonanvändning. Både domstolsverket och samtliga de tingsrätter som deltagit i försöksverksamheten tillstyrkte att denna permanentas. RU har på grundval av denna rapport tagit upp frågan i sitt betänkande.

1 fräga om rättssäkerhetssynpunkterna på telefonanvändning konstaterar utredningen att själva identifieringen av dem som hörs per telefon i praktiken inte tycks ha erbjudit nägra problem. Inte heller har det rapporterats nägra andra negativa effekter från rättssäkerhetsynpunkt. Tvärtom har det rapporterats fall där man kan tala om atl rällssäkerheten ökat pä det sättet atl förhör i vissa fall har kunnat komma lill stånd just tack vare att förhöret kunnat ske per telefon.

Utredningen drar av det framlagda materialet den slutsatsen att telefonen erbjuder betydande rationaliseringsmöjligheter för vissa mål. Samtidigt är det enligl utredningen klart atl telefonsamtalet inte mer regelmässigt bör ersätta sammanträden inför rätten eller en skriftlig hantering av mål. Utredningen föreslår regler som gör det möjligt alt använda telefon både för att hålla förberedelse i tvistemål och för att ta upp bevisning vid huvudförhandling i såväl tvistemål som brottmål.

Förslaget har vunnit en praktiskt lagel enhällig uppslutning vid remissbehandlingen. Domstolsverket har i sitt remissvar ånyo framhållit atl erfarenheterna av försöksverksamheten är mycket positiva.

För egen del anser jag del angeläget atl man nu tar till vara de rationaliseringsmöjligheter som telefonen uppenbarligen erbjuder för tingsrätternas del. Det har framgått av försöksverksamheten att telefonanvändningen inte medför nägra egentliga problem från rättssäkerhetssynpunkt. Under sådana omständigheter bör enligt min mening en lagstiftning i allt väsentligt i enlighet med utredningens förslag genomföras. Utöver det område för telefonanvändning som RU föreslagit bör enligt min mening även huvudförhandling som hålls i förenklad form i omedelbart samband med ett telefonsammanträde för förberedelse få hällas per telefon,

I likhet med utredningen anser jag alt frågan om telefonanvändning i
överinstanserna också kan lösas i detta sammanhang och atl lelefonför
sökslagen därför kan upphävas. Möjligheten till telefonanvändning i över- 128

rätt bör i fräga om huvudförhandlingsskedet avgränsas pä i princip samma Prop. 1986/87:89

sätl som för tingsrätternas del. När det gäller förberedelseskedet i överrätt

bör man däremot i avvaktan pä RU:s förslag angående överrättsprocessen

avstå från att över huvud laget göra nägra ändringar nu. Även utan en

uttrycklig möjlighet att hälla ett sammanträde under förbéredelseskedet

per telefon, torde det emellertid finnas ett vissl utrymme för överrätlerna

alt använda sig av telefonsammanträden under detta skede (jft 50 kap. 12 8

och 51 kap. 12 § RB).

I fråga om vissa enskildheter vill jag ytterligare anföra följande.

En väsentlig fråga vid utformningen av de nya reglerna i RB är i vad mån systemet skall vara frivilligt. Den försöksverksamhet som bedrivs bygger helt och hållet på frivillighet. För parts medverkan krävs alt han uttryckligen samtycker till telefonanvändning. Detsamma gäller för vittnens, sakkunnigas och mälsägandes medverkan. Nägon påföljd för underlätenhet att svara i telefon eller bege sig till anvisad plats förekommer inte heller.

RU har konstaterat alt frivilligheten inte tycks ha hafl några praktiska nackdelar av betydelse. Erfarenheterna av försöksverksamheten visar sålunda alt frågor om samtycke jämförelsevis sällan ställs på sin spets. Enligt utredningen bör man mot bakgrund av dessa erfarenheter kunna tänka sig att antingen slopa kravet på samtycke eller införa påföljder för underlåtenhet att medverka. Utredningen anser övervägande skäl tala för den förstnämnda lösningen. Dels skulle ett system med påföljder bli ganska komplicerat, dels talar allt för att de allra flesta ändå medverkar och dels finns det fall där en påföljd skulle framstå som direkt olämplig.

Remissinstanserna har i denna del tillstyrkt utredningens förslag eller lämnat det ulan erinran. Även jag ansluter mig till förslaget av de skäl utredningen anfört, och vill härutöver tillägga att rätten - om ett påföljds-hot i något fall skulle framstå som motiverat — givetvis alltid har möjlighet att låta målet handläggas på annat sätt, t.ex. vid en vanlig muntlig förhandling.

En särskild fråga i detta sammanhang är huruvida man bör kräva samtycke av part för att bevisupptagning skall få ske per telefon. Det ankommer enligt 35 kap. 6 § RB i första hand pä parterna alt söria för bevisningen. Men rätten har samtidigt ett stort inflytande över valet av bevismedel. Rätten skall sålunda i flera hänseenden - i enlighet med principen om del bästa bevismaterialet - se lill all del bevismedel används som medför den säkraste bevisningen, under förutsättning att detta bevismedel kan användas utan orimlig kostnad eller olägenhet (se bl.a. 35 kap. 8 § och 36 kap. 19 §). Samtidigt skall rätten övervaka all onödigt resurskrävande eller på annal sätt olämpliga bevismedel inte används (35 kap. 7 §). Mot denna bakgrund anser jag liksom utredningen och remissinstanserna att rätten bör ha en självständig beslutanderätt ocksä i fråga om det skall tillåtas att en viss bevisningsuisaga upptas per telefon. Rätten bör dock givetvis ta stor hänsyn till parternas uppfattning. Man bör ocksä i enlighet med vad utredningen föreslagit allmänt söka i lagtexten precisera förutsättningarna för telefonanvändning.

Som utredningen anför kan man när det gäller kallelser inte för telefon
fallen utforma ett system på grundval av RB:s vanliga regler för samman- 129

9 Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 89

träden inför rätten. De förhållanden under vilka en telefonmedverkan kan Prop. 1986/87:89 aktualiseras och försigå är nämligen högst skiftande. Eftersom några direkta rättsverkningar inte är knutna till kallelserna i telefonfallen, fyller de särskilda regler om kallelse som kan behövas endast en domstolsadmini-strativ funktion. Jag instämmer mol denna bakgrund i utredningens slutsats att några regler om kallelse e.d. inte behöver tas in i RB ulan i mån av behov kan meddelas i förordning.

Under remissbehandlingen har betonats vikten av att offentlighetsaspekten beaktas när rätten bestämmer i vad mån telefonen skall användas i en rättegång. Jag vill också understryka detta och tillägga att det i allmänhet torde vara möjligt atl med hjälp av lämplig teleteknisk apparatur tillgodose intresset av rältegångsoffentlighel, t.ex. med högtalande telefoner vid en huvudförhanding med åhörare, där etl vittne skall höras per telefon. Skulle det i något fall inte gå att genomföra etl telefonförhör ulan atl offentlighelsintressel träds för när, bör rätlen som regel välja en annan handläggningsform, Nägra särskilda lagbestämmelser om detta torde inte behövas.

När del gäller vem som skall slå för kostnaderna för telefonverksamheten bör först och främst konstateras att huvuddelen av dessa hänför sig till de fasta kostnaderna för telefonanläggningar och abonnemang. Som utredningen anför bör det inte komma i fråga atl låla enskilda parter belala sådana fasta kostnader. Övriga kostnader, dvs. kostnaderna för själva telefonsamtalen, är enligt vad försöksverksamheten ger vid handen sä små att det inte finns tillräcklig anledning att bygga upp etl avgiftssystem för dem, särskilt mot bakgrund av de rationaliseringsvinster för staten som telefonanvändningen kan medföra.

Jag vill slutligen nämna att del under remissbehandlingen ifrågasalts om inte regler om telefonanvändning borde införas även i förvaltningsprocesslagen (1971:291). Frågan i vad män regler behövs för telefonanvändning ställer sig emellertid någol annoriunda i förvaltningsprocessen med hänsyn lill reglerna om vad som där skall anses vara processmaterial. Jag vill därför återkomma lill denna fräga i etl annat lämpligt sammanhang.

130

Huvudpunkterna i mitt förslag

1. En klarare skiljelinje dras mellan sakframställning och förhör med part i bevissyfte. Det s.k. fria partsförhöret lagregleras,

2. Den tilltalade ges i brottmål rätt till kompletterande sakframställning.

3. Rätten ges i vissa fall möjlighet att förbjuda en målsägande atl vara närvarande vid den del av huvudförhandlingen, som föregår förhöret med honom. Rätten fär vidare utrymme att själv bestämma ordningsföljden mellan olika förhör under bevisupptagningen.

4. Alla partsförhör, i bäde tvistemål och brottmål, regleras gemensamt i 37 kap. RB. Där upptas bl.a. nya, mer tidsenliga, regler för hur förhör i rättegång skall gå till.

5. En möjlighet införs att ålägga en åhörare atl lämna rättssalen under förhör med någon som är rädd för åhöraren.

Jag har tidigare (avsnitt 2.2.3) tagit upp en del frågor som rör förebringande av bevisning i domstolarna, bl.a. ökade möjligheteratt göra undantag från den för närvarande myckel stränga grundregeln om atl all bevisning skall tas upp vid huvudförhandlingen. Jag skall i det följande ta upp ytterligare några disparata frågor rörande bevisningen vilka aktualiserats i olika sammanhang.

Karaktären av partsulsagor vid huvudförhandhng

När det gäller förhör med part i rättegång har endast förhör under sanningsförsäkran i tvistemål tagits upp som ett särskilt bevismedel i RB. Det s.k. fria partsförhöret, dvs. förhör med part i tvistemål i bevissyfte utan sanningsförsäkran, är inte alls reglerat i balken. För brottmålens del är mäisägandeförhöret inte närmare reglerat, medan vissa föreskrifter, t.ex. i fråga om förhörsledning, lämnats för förhöret med den lilltalade.

Skälet till a» de nu nämnda partsförhören inle tagits upp under bevisbestämmelserna torde vara att förhören kan innehålla inslag av sakframställning. Enligt balkens nuvarande system torde t.ex. målsägandens och den tilltalades berättelser teoretiskt setl vara alt betrakta till övervägande del som sakframsiällning. I praktiken förhäller det sig emellertid ofta annorlunda. Förhören med målsäganden och den tilltalade torde normalt betraktas nästan helt som bevisförhör. SjälvfaUet kan förhören också innehålla moment av sakframsiällning, framför alll när den lillalade inte biträds av försvarare.

RU har anfört att det framförts reformkrav som går ut på att man klarare skiljer mellan sakframställning och förhör i bevissyfte. Dessa reformkrav har bl.a. gått ul på att försvararen i brottmålsprocessen skall fä en lagfäst rätt att hälla s.k. kompletterande sakframställning och på att det fria partsförhöret i tvistemål lagregleras för alt begränsa omfattningen av förhöret under sanningsförsäkran sä mycket som möjligt.

131

RU föreslår mot denna bakgrund en ordning där man i princip delar upp Prop. 1986/87:89 alla partsutsagor i en del som avser sakframställning och en del som avser förhör i bevissyfte. 1 fräga om sakframställning föresläs försvararen fä en rätt all göra en kompletterande sakframställning. Förhöret med målsäganden och den tilltalade skall enligt förslaget även formellt hänföras till den del av huvudförhandlingen som avser bevisupptagning. Det föreslås en gemensam reglering av alla partsförhör, bäde för tvistemål och brottmål, i 37 kap. RB.

Förslagen har i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen.

För att det inte skall råda någon tvekan rörande lagligheten av alt den tilltalade, normalt genom sin försvarare, häller kompletterande sakframställning eller att en part i tvistemål förhörs i bevissyfte utan sanningsförsäkran anser jag det för min del lämpligt alt RB som utredningen föreslagit anpassas till vad som på många håll i praktiken tillämpas redan nu. Att en räll till kompletterande sakframställning lagfästs är enligl min mening ett naturligt led i utvecklingen mot en mer ackusatorisk process i brottmål än vad man var beredd att acceptera vid RB:s tillkomst. 1 samband med dessa justeringar av RB:s system är det enligt min mening laglekniskt fördelaktigt att som utredningen föreslagit sammanföra alla partsförhör i ett gemensamt kapitel i RB:s bevisningsdel, lämpligen i 37 kap., som redan nu behandlar vissa typer av partsförhör. Jag återkommer i specialmotiveringen till vissa lillämpningsfrågor.

SkaU målsäganden behandlas som vittne i vissa fall?

Enligt gällande regler får en målsägande aldrig höras som vittne i brottmålsprocessen. Det gäller oavsett om han för talan i processen - rörande ansvar eller skadestånd — eller ej. Enligt RU har det från det praktiska rättslivets sida framförts krav på atl man öppnar möjlighet alt i vissa fall behandla en målsägande mer enligt vittnesreglerna än enligt reglerna för part. Kravet gäller framför allt de fall då målsäganden inle för lalan i målet utan endast skall höras pä begäran av part. Målsäganden är, menar RU, i sädana situationer i praktiken ofta närmast att betrakta som ett vittne. Det framstår därför enligt utredningen som en egendomlig ordning att förhöra honom i anslutning till åklagarens sakframställning och inte i samband med övrig bevisupptagning. Vidare anses det, anför RU, vara en brist att målsäganden i dessa fall inte kan åläggas att lämna rättssalen under åklagarens sakframställning.

För att komma till rätta med en del av de ölägenheter som nämnts nu har RU föreslagit en regel, enligt vilken en målsägande som ej för talan skall anses som ett vittne, dock att han inle får avlägga ed. Förslagel innebär bl.a. att målsäganden inte fär närvara vid huvudförhandlingen före förhöret och att han förhörs i anslutning till övrig bevisupptagning.

Förslaget har under remissbehandlingen mötts av en del kritiska röster.
Det har sålunda anförts att målsäganden, även om han i det enskilda fallet
inte för nägon egen talan, ändå måste anses generellt sett ha en sädan
motsatsställning till den tilltalade att det från principiell synpunkt framstår
som mindre lämpligt att betrakta honom som ett vittne. De praktiska 132

problem som finns bör man, menar de kritiska remissinstanserna, kunna Prop. 1986/87:89 lösa pä mindre ingripande sätl.

För egen del vill jag först konstatera att det uppenbarligen finns fall där en förhörsperson visserligen formellt sett måste betecknas som målsägande men där det står klart att han i rättegången spelar en roll som är jämställd med ett vanligt vittnes. Samtidigt finns del situationer där målsäganden visserligen inte för någon egen talan om ansvar eller skadestånd men där målsägandeintresset är så starkt atl en motsatsställning till den tilltalade klart kan konstateras. Det kan i sistnämnda fall ofta framstå som en slump om målsäganden för någon egen talan eller ej. En otillfredsställande konsekvens av utredningens förslag skulle vara att olika regler skulle komma att gälla bl.a. beroende pä om en målsägande formellt förklarar sig biträda åklagarens ansvarslalan eller ej.

Jag är mol denna bakgrund inle beredd att förorda en ordning där alla målsägande som ej för talan i princip behandlas enligt vittnesreglerna. 1 stället mäste man lämna utrymme för rätten att i det enskilda fallet bedöma i vad män man utan avkall på rättssäkerhetskraven kan göra undantag frän vanliga regler.

Av de reformkrav som i praktiken framförts i denna del gäller det första att målsäganden i fall där hans ställning liknar ett vittnes skall kunna förbjudas att närvara vid den del av huvudförhandlingen som föregår förhöret med honom. Delta krav bör man enligt min mening kunna tillmötesgå pä det sättet att man i 46 kap. inför en möjlighet för rätlen alt ålägga en målsägande som inte för talan att lämna rättssalen.

Vidare har det hävdats all målsäganden när han närmast kan anses ha ställning som vittne borde kunna förhöras efter den tilltalade. Jag vill i den delen erinra om vad jag nyss sagt om att målsägandens och den tilltalades utsagor i bevissyfte skall tas upp i samband med övrig bevisning. Det bör enligt min mening finnas utrymme för rätten att själv bestämma ordningsföljden mellan olika förhör under bevisupptagningen, men jag vill samtidigt betona att det normalt setl måste anses vara ett rimligt krav från den tilltalade all bli hörd efter målsäganden så snart nägon motsatsställning mellan dessa personer kan antas föreligga. Detta gäller oavsett om målsäganden för någon egen talan eller ej. Jag återkommer lill dessa frågor i specialmotiveringen.

Hur skall förhör under huvudförhandling gå tUl?

Enligt gällande regler i RB spelar rätten en dominerande roll vid förhör
med parter och vittnen. Rätten skall i princip leda förhöret, och parterna
får efter tillstånd av rätten ställa frågor. 1 praktiken har emellertid parterna
en långt större roll i dessa hänseenden än vad lagtexten ger vid handen. RU
har föreslagit att RB moderniseras på denna punkt och förordar som
huvudregel för alla förhör alt dessa skall ledas av parterna, om det inte
finns särskilda skäl för nägot annat, och att förhöret normalt skall inledas
av den part som begärt förhöret. En majoritet av remissinstanserna har
godtagit förslaget, men nägra kritiska röster har höjts, framför allt i vad
avser förhöret med den tilltalade. Jag återkommer strax lill detta. 133

Enligt min mening talar flera omständigheter för att ansvaret för för- Prop. 1986/87:89 hören inför domstol i möjligaste mån läggs på parterna. Framför allt medför detta att rättens ordförande helt kan ägna sig ät vittnets berättelse och uppträdande i övrigl och slipper att tänka pä vad han skall fräga vittnet härnäst. Givelvis finns del situationer där det ler sig befogat att rätten ingriper i förhörsledningen på ett eller annat sätl, t.ex. när en part processar utan hjälp av advokat eller motsvarande. Principen bör dock, enligt den praxis som blivit alltmer förhärskande vid domstolarna, vara den atl förhören så långt möjligt hälls av parterna själva.

När det sedan gäller förhörets närmare uppläggning bör förhöret precis som i dag normalt böria med atl förhörspersonen avger en s.k. spontan berättelse, dvs. utan stöd av frågor talar om vad han vet i saken. I mån av behov kan en sådan berättelse hjälpas fram med stöd av neutrala frågor av typen "och vad hände sedan?". Därefter skall tillfälle ges parterna och rätlen alt ställa frågor till förhörspersonen. Frågan om vem av parterna som skall börja förhöret ställer sig delvis något olika, beroende på vilken sorts förhörsperson det är fråga om.

När det gäller vittnesjörhör torde vid domstolarna numera i allmänhet tillämpas den ordningen att förhörsledningen först överlämnas till den part som åberopat vittnet. Denne fär då dels söka få fram en spontan berättelse och dels därefter underkasta vittnet etl mer ingående förhör i mån av behov, dock ulan ledande frågor (det s.k. huvudförhöret). Därefter ges motparten lillfälle atl i ett s.k. motförhör söka fä fram bl.a. omständigheter som kan förringa vittnets trovärdighet. Sedan ges den part som åberopat vittnet tillfälle att återkomma i etl s.k. återförhör. Den nu beskrivna ordningen fungerar enligt vad jag har inhämtat i allt väsentligt väl i normalfallet, och den bör enligt min mening tillämpas som en huvudregel. Givetvis mäste del finnas utrymme för rätten att bestämma om avvikelser, t.ex. i det fallet att ett vittne har kallats in ex officio av rätten.

I fråga om parisförhör i tvistemål torde det normala vara att parten begär förhör med sig själv. 1 sådana fall är del naturligt att partens eget ombud håller huvudförhöret. Skulle det i nägot fall vara sä att endast motparten begärt förhöret, kan del ocksä vara bäst alt den åberopade parlens ombud håller huvudförhöret och motparten håller motförhöret.

Jag går sedan in pä förhör med parterna i brottmål. När det gäller målsäganden, som praktiskt laget ulan undantag har begärts hörd av åklagarsidan, är den naturliga ordningen att åklagaren håller huvudför-hörel och att försvararen kommer in med ett motförhör.

Mer problematisk ter sig situationen i fråga om förhöret med den tillta
lade. RU har i denna del föreslagit att huvudregeln bör vara att åklagaren
häller huvudförhöret men att försvararen bör kunna anförtros detta, om
särskilda skäl föreligger. Mol denna ordning har flera remissinstanser varit
kritiska. Man pekar pä att huvudförhörets funktion är alt fä fram förhörs
personens egen version av händelseförloppet, medan motförhörets är att
finna omständigheter som förringar trovärdigheten av denna version. Man
menar att den föreslagna ordningen i vissa fall där åklagaren hävdar att den
lilltalade far med osanning kan skapa svårigheter för den tilltalade att fä
fram sin version. Del kan nämligen, menar man, vara svårt för åklagaren 134

att hålla huvudförhöret skilt från det motförhör som skall följa därefter. Prop. 1986/87:89 Det hävdas att det i sådana fall är bättre att huvudförhöret hälls av rätten, som sedan lämnar ordet till åklagaren för motförhör.

För mig framstår del som en given utgångspunkt altman skall ha en ordning som garanterar den tilltalade att fä framfört vad han vill ha sagi i rättegången. Jag kan hälla med de kritiker som menar att det i vissa fall kan vara svårt för åklagaren att hälla isär de båda typerna av förhör och att detta kan innebära eller i vart fall uppfattas som nackdelar för den lilltalade. Intresset av en fullständig utredning i målet torde i de flesta fall vara bäst betjänt av att den tilltalade under domarens neutrala ledning först fär lämna en fri berättelse om händelseförioppet och att åklagaren och försvararen kommer in i bilden först därefter.

Jag förmodar att RU:s förslag om att försvararen i vissa fall skulle ha rätt att inleda förhöret syftar till att tillgodose den tilltalades intressen i sådana fall där djupgående skillnader finns mellan de olika sidornas versioner och där del redan av den anledningen framstår som mindre lämpligt att åklagaren inleder förhöret. Med tanke pä de fall där försvarare inte är förordnad och de situationer där försvararen av nägon anledning inte vill äta sig att inleda förhöret, är det dock enligl min mening mindre lämpligt att bygga upp ett system kring försvararrollen i det nu aktuella hänseendet. Jag menar i stället — liksom flera remissinstanser - att huvudförhöret med den tilltalade i regel bör inledas av rätten och inte av åklagaren eller försvararen. Jag återkommer i specialmotiveringen närmare till dessa frågor.

Som utredningen föreslagit bör föreskrifter om hur partsförhören i tvistemål och brottmål skall gå lill tas in i 37 kap.

Avvisande av åhörare under vittnesförhör

Enligl 36 kap. 18 § RB får rätten förordna att en part i vissa fall inle får vara närvarande under ett vittnesförhör. Detta får ske dels när det förekommer anledning att vittnet på grund av partens närvaro - av rädsla för parten e.d. - inte säger hela sanningen och dels när parten stör vittnesmålet genom yttre åtgärder, t.ex. genom att falla vittnet i talet.

Under senare är har det blivit ett allt större problem att vittnen i rättegångar hämmas i sin vilja att berätta om förhållanden som är ofördelaktiga för en part av rädsla för repressalier, inle i första hand från parten själv utan frän åhörare som är på någol sätl lierade med parten. Problemet gäller i huvudsak kamrater till den lilltalade i brottmål. Ofta böriar bearbetningen av vittnet i dessa fall med mer eller mindre direkta hot före förhandlingen. Kamralerna fullföljer sedan i typfallet sina försök till påverkan med att, utan nägot påtagligt störande beleende, intensivt iaktta vittnet under förhöret. Åtgärderna torde, enligt vad som upplysts, inte sällan leda till önskat resultat. Nägon laglig möjlighet atl ålägga åhörarna att lämna rättssalen torde endast finnas när dessa stör förhandlingen på ett mer påtagligt sätt Ofr 5 kap. 9 § RB).

Riksdagen har med anledning av en motion uttalat att man bör undersö
ka vilka olika praktiska lösningar som kan väljas för att åstadkomma en
önskvärd ordning i det nu aktuella hänseendet (JuU 1980/81:5, rskr. 31). 135

Frågan har därefter tagits upp av RU, som föreslår en regel enligl vilken en Prop. 1986/87:89 åhörare skall kunna åläggas att lämna rättssalen under elt vittnesförhör på samma villkor som en pan, dvs. om det kan antas atl vittnet på grund av rädsla eller av annan orsak inte fritt berättar sanningen på grund av åhörarens närvaro. Utredningen föreslår också att rätten skall - på samma sätt som när en part ålagts att lämna rättssalen - vara skyldig att när åhöraren åter är närvarande återge vitlnesberätlelsen för åhöraren i behövlig omfattning.

Remissinstanserna har tillstyrkt eller lämnat utan erinran att åhörare åläggs lämna rättssalen i de aktuella situationerna. Flera av dem som yttrat sig har vidare anfört att del inte kan anses tillräckligt motiverat med en regel om skyldighet för rätten att i efterhand återge vittnesmålet för åhöraren.

För egen del vill jag först och främst understryka alt man givetvis måste sträva efter atl vittnen och andra personer som skall förhöras i rättegång skall kunna avge sina utsagor utan att känna sig hotade. 1 detta hänseende anser jag liksom utredningen och remissinstanserna att en verkningsfull åtgärd bör vara all ge rätten en möjlighet att ålägga åhörarna att lämna rättssalen. Skall det krävas att utsagan i efterhand läses upp för åhörarna, befarar jag emellertid liksom flera remissinstanser att mycket av effekten bortfaller. Enligt min mening bör det kunna godtas från offentlighelssyn-punkl att vissa åhörare, i fråga om vilka man kan befara obehörig påverkan av ett vittne eller annan förhörsperson, kan åläggas att lämna rättssalen utan rätt att i efterhand få utsagan uppläst eller uppspelad för sig.

Som utredningen föreslår bör erforderiiga regler tas in i 36 kap. 18 § RB.

Reglerna om s.k. frågeförbud i 36 kap. 5 § RB

Enligt svensk rätt är det en allmän medborgeriig skyldighet att inställa sig som vittne vid domstol och där avlägga vittnesmål. Vittnesplikten, som regleras i 36 kap. 1 § RB, har i princip företräde framför den tystnadsplikt som kan åvila vittnet. 1 36 kap. 5 § finns vissa undantag från denna huvudregel. Här sägs bl.a. att personer som tiUhör en del angivna yrkesgrupper inle får höras om nägot som de i sin yrkesutövning har blivit anförtrodda eller som de i samband därmed har fäll vela. Vittnesförhör får dock ske om del är medgivet i lag eller den till vilkens förmån tystnadsplikten gäller samtycker därtill. De yrkesgrupper som omfattas är bl.a. advokater, läkare, tandläkare, sjuksköterskor och vissa kuratorer.

Under senare tid har i skilda sammanhang väckts frågor om ändringar i
de nu berörda reglerna. 1 ett par fall har sädana ändringar aktualiserats i
riksdagen. Det gäller dels frågan om psykologer bör tas med bland de nyss
nämnda yrkeskategorierna och dels frågan om harmonisering av RB:s
regler om undantag från vittnesplikten med vissa andra lagregler rörande
uppgiftsskyldighet. Rörande båda dessa frågor har riksdagen uttalat all det
bör ankomma pä regeringen att föranstalta om en översyn av gällande
regler(seJuU I980/81:2och 1983/84:23 s. 9 resp. 1984/85:25 s. 12). Vidare
har Svenska Patentombudsföreningen i en skrivelse till regeringen hem
ställt att även patentombuden las med bland de yrkeskategorier som om- 136

fattas av frågeförbudel i 36 kap. 5 § RB. Även frågan om tolkars skyldighet att vittna har aktualiserats inom regeringskansliet. Det bör i sammanhanget nämnas all justilieulskottel i ärendet rörande psykologers vittnesplikl uttalat att sädana ytteriigare inskränkningar i den allmänna vitlnesplikten, som det skulle medföra om man tar med nya yrkeskategorier i det nämnda lagrummet, inte bör göras ulan en mer allsidig prövning av frågan.

Regeringen har i tidigare sammanhang förutskickat att eventuella förslag till lagändringar med anledning av de nyss nämnda riksdagsbesluten skulle komma att läggas fram i samband med översynen av RB:s regler om tingsrältsförfarandet eller i samband med förslag lill ny lagstiftning med anledning av tvångsmedelskommitténs arbete. Med hänsyn till vad riksdagen uttalat är det nödvändigt att frågorna såvitt möjligt bedöms utifrån mer generella aspekter. Eftersom flera av dem inte har belysts genom sedvanlig remissbehandling bör regeringens ställningstagande rörande ändringar i 36 kap. 5 8 anstå nägot ytterligare. Jag avser att återkomma till dessa frågor så snart det är möjligt.

Prop. 1986/87:89

RU överväger i en senare etapp av utredningsarbetet frågor rörande överklagande av tingsrättsavgöranden. Del tidigare nämnda förslaget om att tingsrätterna skall fä möjlighet all avgöra tvistiga mål pä handlingarna motiverar emellertid att vissa frågor rörande överklagande av tingsrätts dom i ivisiemäl tas upp redan nu.

Den som vill överklaga en tingsrätts dom i tvistemål skall inom en vecka från dagen för domen anmäla vad hos tingsrätten. Han skall vidare inom tre veckor från domen fullfölja vadet genom att lill tingsrätten ge in en vadeinlaga, där yrkanden och grunder för överklagandet presenteras (50 kap. I § RB). Tingsrätten översänder därefter handlingarna till hovrätten för vidare prövning.

Den omständigheten att man låtit dagen för domens meddelande bilda utgångspunkt för klagotidens beräkning hänger samman med att den muntliga handläggningsformen intagit en så dominerande ställning. Parterna har normalt närvarit vid en huvudförhandling, där rätlen antingen avkunnat dom eller ocksä underrättat parterna om vilken dag domen kommer att meddelas. Som jämförelse kan nämnas att man i förvallningsprocessen, som i princip är skriftlig, låter klagoliden löpa frän den dag då domen delges parten. Skälet till denna olikhet är naturiigtvis att man i en skriftlig process inte har samma garantier för all parten fär kännedom om när domen meddelas.

137

När man nu inför en möjlighet för tingsrätt all avgöra tvistiga mäl pä Prop. 1986/87:89 handlingarna mäste man givetvis överväga om nuvarande syslem för överklagande i dessa fall är tillfredsställande från rällssäkerhetssynpunkt. RU har tagit upp denna fråga och först och främst avvisat tanken på ett syslem som förutsätter delgivning av domen. Man föreslär i stället dels atl vadeanmälan tas bort i fråga om alla tvislemålsdomar och dels alt klagoliden när det gäller dom som meddelats på handlingarna förlängs frän tre till sex veckor.

Remissinstanserna har tillstyrkt eller lämnat utan erinran atl vadeanmälan avskaffas. Förslaget att förlänga klagoliden frän tre till sex veckor har däremot avstyrkts av de allra flesta som yttrat sig i den delen. Man menar allmänt att en kortare klagoiid mäste anses tillräcklig även om man — vilket alla remissinstanser godtar - låter dagen för domen bilda utgångspunkt för klagoliden. Somliga remissinstanser anser tre veckor tillräckligt, andra förordar, i överensstämmelse med vad som gäller i hovrätt, en klagoiid om fyra veckor.

Jag vill för min del först och främst ställa mig bakom tanken pä att man även i de mål som avgörs på handlingarna skall ha kvar principen att klagoliden räknas från dagen för domen. En motsatt ordning skulle med all sannolikhet medföra så omfattande delgivningsproblem att vinsterna med reformen skulle te sig osäkra. Vidare skulle problem uppstå genom att olika klagotider skulle komma att gälla för olika parter.

När det sedan gäller klagotidens längd förefaller det problemfritt alt avskaffa institutet vadeanmälan. Kravet på sådan anmälan torde främst vara historiskt betingat. Med hänsyn till nuvarande möjligheter liU verkställighet av icke lagakraftvunna domar torde något beaklansvärt sakligt skäl mot att ta bort vadeanmälan knappast kunna åberopas. 1 likhet med utredningen och remissinstanserna anser jag därför att vadeanmälan kan avskaffas.

Den av utredningen föreslagna klagoliden om sex veckor medför att olika klagotider kommer att gälla för olika typer av tingsräitsdomar, vilket kan skapa vissa svårigheter. En klagoiid på sex veckor förefaller dessutom onödigt lång. Man bör rimligtvis kunna ställa det kravet pä den som vet med sig atl han har ett mål anhängigt vid tingsrätt vilket kan avgöras pä handlingarna att han inför en längre tids bortovaro hör efter hos tingsrätten när ett avgörande kan väntas eller ordnar med eftersändning av poslen.

När det gäller valet mellan tre eller fyra veckors klagoiid kan å ena sidan
en treveckorsfrist från domens dag enligt min mening inle anses otillräcklig
från rättssäkerhetssynpunkt. Del kan nämnas att i småmål nu gäller en frist
om endast en vecka även om domen meddelats på handlingarna. Å andra
sidan skulle det, som några remissinstanser varit inne på, i och för sig vara
tilltalande att införa samma klagoiid som för närvarande gäller vid överkla
gande av hovrättsdomar, alltså fyra veckor. Ett införande av en sådan
klagoiid i dessa fall skulle emellertid aktualisera en del andra frågor, bl.a.
spörsmålet om man bör övergå till samma klagotid i fråga om broltmålsdo
mar. Dessa bör helst inte tas upp nu, främst med hänsyn till att RU för
närvarande överväger närliggande frågor, bl. a. frågan om sammanslagning
av olika former för överklagande. Jag anser del mot denna bakgrund 138

Tolkning utan samband medförhandling

Enligt 5 kap. 6 § första stycket RB får tolk anlitas att biträda rätten om någon som skall höras inför rätten inte behärskar svenska språket.

Domstolsverket har i en framställning till regeringen tagit upp frågan om ersättning kan utgå till en tolk som används i annat sammanhang än vid en förhandling. Verket påpekar att tolk bör kunna anlitas och ersättas även i t.ex. ett inskrivningsärende eller vid en vigsel och också utan direkt anknytning till ett mål eller ärende.

Som verket påpekar ger ordalydelsen i 5 kap. 6 8 första stycket RB närmast intryck av atl paragrafen gäller endast när någon skall höras inför rätten. Den frågan behandlades dock redan i ett lagstiftningsärende år 1973. Föredragande departementschefen konstaterade dä (prop. 1973:30 s. 70) att del vid de allmänna domstolarna torde finnas vissl behov av möjlighet atl anlita tolk för muntlig tolkning, även när det inte direkt är fråga om förhandling. Departementschefen erinrade om att vissa rättshandlingar, t.ex. ansökan om belalningsföreläggande och ansökan i domstolsärende, fär göras antingen genom skriftlig handling eller genom muntlig framställning. Han påpekade också atl en icke svenskspråkig person som infinner sig på rättens kansli kan ha upplysningar och synpunkter att lämna på handläggningen av mäl eller ärenden. I sädana fall borde rätten ocksä kunna vid behov anlita tolk. Departementschefen ansåg dock inte att det var nödvändigt med någon särskild bestämmelse om detta utan ordalydelsen i 5 kap. 6 § RB borde ge utrymme för att anlita tolk vid behov ocksä när det var fråga om mera informella kontakter mellan rätlen och utlänningen.

Enligt min mening fär del anses helt klart alt bestämmelsen i 5 kap. 6 8

139

RB - läst mot bakgrund av dessa motivuttalanden - ger utrymme för att Prop. 1986/87:89 anlita och ersätta tolk även i de av domstolsverket angivna fallen. Jag finner därför inte anledning atl föreslå nägon lagändring i denna del.

1 anledning av vad JO anfört i ett lill justitiedepartementet överlämnat beslut angående bl.a. översättning av brottmälsdom till främmande språk vill jag framhålla att stadgandet i 5 kap. 6 8 RB ger domstolen möjlighet atl engagera en tolk även för att muntligen för en part översälta en dom. som meddelats genom att hållas tillgänglig pä rättens kansli. I vad mån domstolen skall stå till tjänst med en sädan service får bedömas med hänsyn lill omständigheterna. Av betydelse är härvid vilka möjligheter parten har att på annal sätt få domen översalt. Jag återkommer i det följande till frågan om skriftlig översättning av domar.

Ersättning Jör tolkförmedling

Enligt 5 kap. 8 § RB har en tolk rätt lill skälig ersättning för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget krävt. Ersättningen skall bestämmas i enlighet med en av domstolsverket - med stöd av förordningen (1979:291) om tolktaxa - fastställd taxa. Tolkersättning betalas av allmänna medel.

Enligt domstolsverket har det satts i fråga om dessa bestämmelser ger utrymme för ersättning för tolkförmedling. Från bl.a. invandrarverket och de kommunala invandrarbyråerna har enligt domstolsverket uttalats önskemål om en samordnad tolkförmedling, i vilken de kommunala invandrarbyråerna skulle förmedla tolkar till domstolar och andra användare av tolkar. Önskemålet har varit att ocksä tingsrätterna skulle delta i en sådan verksamhet. Framställningar i den riktningen skall emellertid som regel pä olika skäl ha avvisats av domstolarna. Ett skäl sägs därvid ha varit atl det är tveksamt om gällande författningar ger utrymme för ersättning till en tolkförmedlare. Domstolsverket anser att det behövs etl klargörande i denna fräga.

Jag har underhand inhämtat atl det råder en skiftande praxis i tingsrätterna vad gäller användande av och ersättning för tolkförmedling. Vissa tingsrätter använder inte alls denna form av service. Andra gör det någon enstaka gång. Åter andra skaffar praktiskt tagel alllid tolk genom att vända sig till en - i regel kommunal - tolkförmedling. De tingsrätter som använder sig av tolkförmedling har olika rutiner för all betala ersättning till förmedlingen. Det förekommer att förmedlingsavgiften pä samma sätt som ersättningen till tolken fastställs av rätten. Vid åtminstone en tingsrätt, som tillgodoser i stort setl hela sitt behov av tolkar genom att anlita en kommunal förmedling, har avtal slutits med kommunen som innebär att rätten fär tillgäng till denna service mot ett visst belopp per förmedlat uppdrag. Kommunen debilerar sedan tingsrätten kvartalsvis för den tolkförmedling som skett. 1 detta fall fastställs således inte ersättningen till tolkförmedlingen av rätten utan utanordnas pä samma sätt som andra administrationskostnader.

För egen del vill jag först starkt betona vikten av att de tolkar som
används vid domstolarna håller en hög kvalitet. 1 detta syfte är det ofta
befogat alt först och främst anlita de tolkar som är godkända som rättstol- 140

kar. Vilka tolkar som har denna kompetens framgår av de förteckningar Prop. 1986/87:89 över godkända tolkar, som ges ut av kommerskollegium. Det är i och för sig ingenting som hindrar att en domstol anlitar en tolkförmedling om detta visar sig fungera bra frän administrativ synpunkt. Det kan självfallet vara resursmässigt fördelaktigt för domstolen att anlita en förmedling i stället för att låta den egna personalen ringa runt och försöka få fram en tolk till en viss dag. Även om man väljer att anlita en tolkförmedling, måste rätten dock vara uppmärksam på kvaliteten hos de tolkar som kommer till förhandlingarna.

Vad sedan gäller frågan om ersättning lill en tolkförmedling för utförda förmedlingsuppdrag torde del vara helt klart atl en sädan ersättning inte omfattas av stadgandet om tolkersättning i 5 kap. 8 § RB. Jag bortser dä från det fallet att tolken själv betalat en avgift till tolkförmedlingen och begär ersättning för denna såsom utlägg. Det är således inte fräga om någon ersättning som skall fastställas av rätten. 1 stället måste ersättningen till en tolkförmedling för själva förmedlingsåtgärden betraktas som en administrativ kostnad för domstolen och ersättning skall därför utgå på samma sätt som ersättning för annan service som domstolen köper utifrån.

Jag ser ingen anledning att föreslå några ändringar i detta hänseende. Det finns inget behov av att rätten i det enskilda målet tar ställning lill ersättning för tolkförmedling; det finns inle något samband mellan förmedlingen som sådan och förhandlingen inför rätlen. Atl jämställa ersättning för tolkförmedling med ersättning till tolk framstår som krångligt och skulle sannolikt innebära ökade administrationskostnader. Det är i stället naturligt att, i enlighet med den praxis som utbildats på sina håll, se frågan om utnyttjande av tolkförmedling och ersättning för sådan som en administrativ fråga. Med denna utgångspunkt fär domstolen ta ställning till om det är administrativt och ekonomiskt fördelaktigt att anlita en tolkförmedling i stället för att låta den egna personalen kontakta tolkarna. Jag vill dock än en gång betona att en förutsättning för att domstolen skall välja alternativet att anlita en tolkförmedling alltid måste vara atl tolkarna fyller kompetenskraven.

Kostnader för översättning av handlingar

1 RB regleras muntlig och skriftlig översättning i skilda paragrafer och pä olika sätt.

Enligl 5 kap. 6 § fär rätten anlita tolk om den som skall höras inför rätten inte behärskar svenska språket. Ersättningen till tolken betalas av allmänna medel (5 kap. 8 §).

Som en allmän princip gäller däremot atl svenska språket skall användas
i inlagor och andra handlingar som en part ger in till rätten (se prop.
1973:30 s. 71). Om en handling inte är avfattad pä svenska språket fär
domstolen enligt 33 kap, 9 § RB vid behov antingen förelägga parten alt
tillhandahålla en översättning eller också själv låta översätta handlingen.
Den som biträtt rätlen med översättning av en handling har rätt till ersätt
ning av allmänna medel. I brottmål där åklagaren för talan skall ersättning
en betalas av staten. 1 andra mål och ärenden skall den betalas av parten 141

och blir dä en rättegångskostnad för denne. Om parten har rättshjälp, är Prop. 1986/87:89

översätiningskoslnaden en kostnad för rättshjälpen, 9 § 6 rättshjälpslagen

(1972:429).

Enligl en skrivelse från domstolsverket råder del i vissa fall tveksamhet om vem som slutligt skall svara för vissa översättningskostnader enligl 33 kap. 9 8 RB. Vissa tingsrätter låter enligl verket t.ex. kostnaden för översättning av adoplionshandlingar stanna pä staten medan andra tingsrätter betraktar den som en rättegångskostnad för sökanden. Domstolsverket har därför hemställt atl bestämmelsen i 33 kap. 9 8 RB ändras sä atl tveksamheten undanröjs.

Vidare har JO i tidigare nämnda beslut uttalat atl de möjligheter till tolkhjälp som finns för den som dömts i ett brottmål får betecknas som mindre tillfredsställande. Enligt JO finns det starka skäl för att dessa möjligheter utvidgas.

Vad beträffar förvaltningsmyndigheterna och förvaltningsdomstolarna regleras muntlig och skriftlig översättning på ett mera enhetligt sätt. Enligt 8 § förvaltningslagen (1986:223), som i sak helt motsvarar 9 8 i 1971 års förvaltningslag, bör en myndighet vid behov anlita tolk. Detta stadgande har avseende pä såväl muntlig som skriftlig översättning. I 50 8 förvaltningsprocesslagen (1971:291) stadgas att rätten vid behov skall anlita tolk om nägon som skall höras inför rällen inle behärskar svenska språket. Även i annat fall får rällen vid behov anlita tolk. Med det senare uttrycket åsyftas skriftlig handläggning. I förvaltningslagen sägs ingenting om ersättning till tolk. Av förarbetena till 1971 års förvaltningslag framgår dock atl tolken har rätt till skälig ersättning och att ersättningen skall betalas av myndigheten (prop. 1971:30 s. 382). Vid såväl muntlig tolkning som skriftlig översättning vid förvaltningsdomstol skall kostnaderna stanna på staten (52 8 förvaltningsprocesslagen).

Det finns skäl att nu överväga om inte reglerna om skriftlig översättning i RB bör ändras så att de kommer i överensstämmelse med vad som redan gäller för förvaltningsmyndigheterna och förvaltningsdomstolarna. Det finns givetvis inga skäl till att de allmänna domstolarna skall ge sämre service än andra myndigheter.

Å andra sidan finns det ingen anledning all rucka på principen alt handlingar som ges in till rätlen skall vara avfattade pä svenska språket. Om en handling ges in avfattad på ett annat språk bör rätten dock vid behov låta översätta den. Bestämmelsen om översättning bör därför alltjämt ges en fakultativ utformning. Delta överensstämmer också med vad som gäller för förvaltningsmyndigheterna och förvaltningsdomstolarna När det däremot gäller frågan om vem som skall stå för kostnaden för översättning bör - av skäl som jag nyss anfört - det allmännas ansvar utvidgas så att kostnaden för en översättning alltid skall stanna pä staten. Det innebär att kostnadsfrågan kommer att regleras på elt enhetligt sätt för muntlig och skriftlig översättning.

För närvarande omfattar stadgandet i 33 kap. 9 8 RB inte uttryckligen
handlingar som skickas ut frän domstolen (jfr prop. 1973:30 s. 73). Av
serviceskäl anser jag dock att det nu kan vara dags att lagreglera även i vad
mån en domstol är skyldig att översätta utgående handlingar. Inte heller 142

här bör nägon absolut skyldighet föreskrivas. I och med att regeln om i Prop. 1986/87:89 vilken utsträckning inkommande handlingar skall översättas ges en fakultativ utformning kan de utgående handlingarna föras in under samma stadgande. I män av behov fär rätten således översätta t.ex. en dom. Vid avgörande av om behov föreligger eller ej bör dock domstolen ta reda pä vilka andra möjligheter parten har att få domen översatt, l.ex. genom en invandrarbyrås försorg. Först om parten inte pä annat sätt kan få domen översatt bör rätten låta översätta den.

Vad jag föreslår i denna del innebär en utökad service åt allmänheten och tillmötesgår bl.a. JO:s önskemål såsom de kommit till uttryck i det förut nämnda beslutel.

Punktskrift

En handling avfattad med punktskrift omfattas i dag inle av reglerna om översättning av handlingar i 33 kap, 9 § RB och inle heller i övrigt finns några bestämmelser om punktskrift i rättegång. Det har dock förekommit att en domstol har tillämpat 33 kap. 9 § analogi pä en av part med punktskrift avfattad handling och låtit den synskadade själv stå för överföringskostnaden. Detta fall anmäldes till JO, som konstaterade atl det med hänsyn till det oklara rättsläget inte kunde komma i fråga att kritisera tingsrätten för att den tillämpat 33 kap. 9 8 i detta fall. JO uttalade dock att del vore lämpligare att en synskadad i detta avseende tillförsäkrades samma behandling såvitt avser den skriftliga handläggningen som den som för närvarande enligt 5 kap. 6 och 8 §8 RB och 4 8 förordningen (1977:175) om tolk för hörsel- och talskadade kommer sistnämnda kategori till del när förfarandet är muntligt. En sädan ordning skulle innebära dels att den synskadade fick i princip ovillkorlig rätt att vid behov skriftväxla med domstolarna i punktskrift och dels att i sammanhanget uppkomna kostnader betraktades som hänförliga lill själva förfarandet och följaktligen inte kom att belasta den synskadade eller hans motpart som rättegångskostnad.

För egen del vill jag först och främst säga alt del är etl allmänt intresse all den som är handikappad har samma möjligheter som andra att göra sig gällande i kontakter med myndigheter. Ett uttryck för detta synsätt är reglerna om tolk för tal- och hörselskadade.

Att reglera frågan om överföring frän och till punktskrift pä samma sätt som den nyss behandlade frågan om översättning från och lill etl främmande språk innebär enligt min mening en rimlig avvägning mellan önskemålet om service och hänsyn till kostnadsaspekten. I 33 kap. 9 8 RB bör därför införas en bestämmelse om att reglerna i paragrafen om översättning skall tillämpas även i fräga om handlingar som är avfattade med punktskrift. Motsvarande ändring bör göras i 50 8 förvaltningsprocesslagen.

143

2.4.12 Den misstänktes tillgång till sekretessbelagda uppgifter i mål om brott Prop. 1986/87:89 mot rikets säkerhet

Min bedömning

Inga lagändringar föreslås

Överbefälhavarens framställning

Överbefälhavaren har i en skrivelse till regeringen framhållit att de nuvarande process- och sekretessreglerna ger upphov till vissa problem när det gäller bekämpandet av brott mol rikets säkerhet. Den misstänkte har, påpekar överbefälhavaren, till följd av allmänna regler i RB och sekretesslagen (1980:100) rält atl ta del av förundersökningsmaterial och annat material i målet även om delta skulle omfattas av sekretess. För att den misstänkte inte skall få tillgäng till sekretessbelagda uppgifter måste man därför ibland underlåta atl lämna ul vissa handlingar som bevismaterial. Detta kan i sin lur få den konsekvensen att det inte går att fä underiag för en fällande dom. Enligt överbefälhavaren är det nämligen erfarenhetsmässigt mycket svårt att genom exempelvis vittnesmål presentera materialet på det sätt som behövs från bevissynpunkt utan att säkerhelsintressena träds för nära.

För all komma till rätta med dessa problem föreslår överbefälhavaren i första hand att partsinsynen i denna typ av mål begränsas sä lill vida atl det material som skall ligga till grund för domen inle skall få lämnas ut till den misstänkte i den mån det av hänsyn till allmänt eller enskilt intresse är av synnerlig vikt atl sekretessbelagd uppgift i materialet inle röjs. I varie fall anser överbefälhavaren det ofrånkomligt att ett undantag från principen om partsinsyn görs med avseende pä handlingar som ingår i förundersökningsprotokollet. Däremot bör enligt överbefälhavarens förslag den misstänktes offentlige försvarare få del av samtliga handlingar från förundersökning och rättegång.

Sammanfattning av remissutfallet.

Flertalet remissinstanser har - under åberopande av rättssäkerheiskäl —
varit kritiska till överbefälhavarens förslag att processmaterial skulle kun
na undanhållas den tilltalade. Även förslaget att försvararen skulle få del
av vissa sekretessbelagda uppgifter men inte få röja dessa för sin klient har
bemötts negativt. Enligt mänga remissinstanser skulle försvararen om
förslaget genomfördes hamna i en ohållbar konfliktsituation i denna typ av
mål, eftersom tystnadsplikten gentemot klienten skulle kunna hindra att
dennes intressen tillgodosågs på bästa sätt. När det gäller hemligstämplade
uppgifter som figurerar under förundersökningen har frän flera häll påpe
kats att det redan med nuvarande lagstiftning finns goda möjligheter att
hindra den misstänkte från att ta del av dessa. Några remissinstanser anser
att de av överbefälhavaren väckta frågorna bör övervägas ytterligare innan
ställning tas. 144

Gällande rätt m.m. Prop. 1986/87:89

Med hänsyn till ämnets vikt vill jag göra en ganska utföriig genomgång av rättsläget på delta område.

Överbefälhavarens skrivelse aktualiserar dels frågan orn den misstänkte i samband med förundersökning eller vid rättegången har rätt att få ta del av handlingar eller annal material som omfattas av försvarssekretess enligl 2 kap. 2 § sekretesslagen och dels frågan om den misstänkte skall ha rätt att på annat sätt fä del av vad sådant material innehåller. Dessa frågor regleras av RB och sekretesslagen.

I fråga om själva rättegången är det en grundläggande princip i svensk räll alt den som är part i ett mäl skall ha rätt att ta del av allt material i målet. Denna princip har ansetts så självklar att den inle direkt uttryckts i RB; den kan däremot indirekt utläsas av ett flertal regler.

Såvitt gäller den misstänktes rätt att få del av material på förundersökningsstadiet finns det däremot direkta lagregler i RB. Enligt 23 kap. 18 § RB har såväl den misstänkte som hans försvarare rätt att fortlöpande, i den män del kan ske utan men för utredningen, ta del av vad som förekommit vid förundersökningen. Åtal får inte beslutas innan den misstänkte och försvararen fått denna möjlighet. Denna rätt att fä del av vad som förekommit vid förundersökningen innefattar dock inle någon rätt att få del av avskrift av protokollet eller andra anteckningar frän förundersökningen (jfr Gärde m.fl.. Nya rättegångsbalken, s, 314).

Så snart åtal beslutats har däremot den misstänkte eller hans försvarare alltid rätt att på begäran få en avskrift av protokoU eller anteckningar från förundersökningen (23 kap. 21 8 fjärde stycket RB). Om en förundersökning inte föranleder åtal, föreligger inte nägon ovillkoriig rält för en misstänkt all få ut avskrift av protokoll eller anteckningar (Gärde m.fl. s. 314). Detta innebär ocksä all en misstänkt inte har någon obetingad rätt att fä del av protokollet beträffande en del av förundersökningen, som inte lett till åtal, även om han åtalats i andra delar.

Föreskrifter om hur en förundersökning skall gå till och om protokoll och anteckningar vid förundersökning återfinns i förundersökningskungörelsen (1947:948). Kungörelsen innehåller inga uttryckliga regler om i vilken utsträckning skriftliga handlingar och annat skall tas in i protokollet.

1 samband med att åtal väcks skall åklagaren enligt 45 kap. 7 8 RB till rätten ge in utskrift av protokoll eller anteckningar frän förundersökningen samt dessutom skriftliga handlingar och föremål som åklagaren ämnar åberopa som bevis.

Jag föreslär en regel som uttryckligen rekommenderar åklagaren att, innan han ger in förundersökningsprotokollet, ur detta rensa bort material som rör sådant som inte omfattas av åtalet (avsnitt 2.3.3). Redan enligt gällande rätt kan åklagaren emellertid innan han ger in förundersökningsprotokollet till rätlen göra en sädan sovring. Enligt Gärde m.fl.. Nya rättegångsbalken, (s. 657) bör materialet sovras sä att handlingar som visat sig sakna betydelse som bevis inte i onödan följer med till rätten.

1 14 kap. 5 8 sekretesslagen regleras kollisionen mellan den rält till
partsinsyn i domstolars och andra myndigheters handläggning av mål och
ärenden som kan finnas föreskriven på annat håll än i sekretesslagen och ' -

10 Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 89

bestämmelserna om sekretess, 1 paragrafen anges således dels atl sekretes- Prop. 1986/87:89 sen i princip viker för en parts rätt till insyn i handläggningen och dels hur långt sekretesskraven efterges (jfrCorell m.fl.. Sekretesslagen, s. 367).

Paragrafens första stycke innehåller huvudreglerna om en parts rätt lill insyn under handläggningen av ett mål eller ärende. Enligt dessa regler kan undantag frän principen om partsinsyn ske beträffande kvalificerat sekretessbelagt material. Andra stycket behandlar först partens rätt att få del av dom eller beslut. I denna del föreligger en obetingad rätt till partsinsyn utan hinder av sekretess. Enligt andra meningen i andra stycket skall en eventuell sekretessbeläggning vidare inte medföra någon begränsning i en parts rätt enligt RB att fä del av alla omständigheter som läggs till grund för avgörande av etl mål eller ärende. Denna rätt innebär dock i och för sig inte en obetingad rätt för parten att lill sig få utlämnad en handling vari upptas sådana omständigheter som nu sagts. I vad mån en part har rätt att fä en sädan handling är beroende av vilken rält till insyn RB ger honom.

När det gäller parts rätt enligt RB att få del av alla omständigheter som läggs till grund för avgörandet av ett mål eller ärende, viker således sekretessen till förmån för partsinsynen. Reglerna i 14 kap. 5 8 andra stycket avser alla domstolar och andra myndigheter som skall tillämpa RB. Det gäller således bl.a. den rätt som en misstänkt har enligt 23 kap. 21 § fjärde stycket RB att ta del av vad som ligger till grund för elt beslut om åtal.

En jämförelse mellan 14 kap. 5 8 sekretesslagen och 23 kap. 21 § Qärde stycket RB leder till slutsatsen att en parts rätt att vid åtal ta del av förundersökningsprotokollei inte omfattar en räll atl få del av sekretessbelagda uppgifter, som kommit fram under förundersökningen och återfinns i andra handlingar än protokoll eller anteckningar, i den mån del är av synnerlig vikt atl uppgifterna inte röjs. Om åklagaren ger in materialet med de sekretessbelagda uppgifterna lill domstolen gäller till en början enbart 14 kap. 5 § första stycket sekretesslagen, dvs. materialet fär inte heller då lämnas ut till parten, i den mån det av hänsyn lill något allmänt eller enskilt intresse är av synnerlig vikt att uppgifterna inte röjs. Om materialet åberopas som bevis och pä så sätt blir processmaterial träder dock andra stycket in och parten fär en ovillkorlig rätt att ta del av det.

Skälen för min bedömning

En ordning där den tilltalade inte får la del av sekretessbelagda uppgifter som åberopas som processmaterial fär till följd att den tilltalade inte får del av vare sig sakframställning, vittnesmål eller annan bevisupptagning eller plädering i den utsträckning som den hemliga informationen berörs i dessa moment av huvudförhandlingen. Den tilltalade kan med andra ord bli utestängd från väsentliga delar av huvudförhandlingen utan rätt att i efterhand fä veta vad som förekommit, när han inte varit närvarande. Även de avsnitt av domen som behandlar det sekretessbelagda materialet måste, för alt syftet med sekretessen skall uppnås, undanhållas den tilltalade.

Självfallet skulle en sådan ordning innebära en mycket väsentlig försäm
ring i rältssäkerhetshänseende för den tilltalade, t.ex. när del gäller frågan 146

hur han skall lägga upp sitt försvar eller hur han skall motivera ett överklä- Prop. 1986/87:89 gande. Överbefälhavaren har emellertid menat att problemen för den tilltalade kan elimineras eller i vart fall minskas genom att hans försvarare får del av de sekretessbelagda uppgifterna. Såsom framhälJits av flertalet remissinstanser är detta dock ingen lyckad lösning pä rättssäkerhetsproblemet. En advokat skall vid utförandet av sina uppdrag iaktta god advokatsed (8 kap. 4 § RB). Detta innebär bl.a. att en advokat är skyldig atl vara uppriktig mot sin klient. Denna skyldighet anses också medföra att en advokat inte från andra kan la emot förtroenden, som han inte får yppa för klienten (jfr Holger Wiklund, God advokatsed, 1973, s. 271). En lagstiftning som uttryckligen ålägger advokaterna elt sådant handlingssätt mäste anses vara från principiella synpunkter synnerligen olämplig. Det kan för övrigt ifrågasättas om det över huvud laget skulle vara praktiskt möjligt för en försvarare att använda den hemliga informationen i sitt arbete för att ta lill vara den tilltalades intresse utan alt röja innehållet i materialet för denne.

Trots att jag har stor förståelse för de problem som överbefälhavaren har fäst uppmärksamheten på, anser jag, mot bakgrund av det sagda, att en sådan ordning där den tilltalade undanhålls väsentligt processmaterial inte kan godtas från rättssäkerhetssynpunkt. Det kan för övrigt ifrågasättas om det skuUe vara förenligt med våra åtaganden enligt internationella konventioner att på detta sätl undanhålla den tilltalade det material som bildar underiaget för rättens dom.

1 den mån sekretessbelagda uppgifter utgör processmaterial anser jag det således vara elt oeftergivligt rättssäkerhetskrav alt den lilltalade får del av dem. Jag återkommer i det följande till frågan om bevisning kan förebringas på annat sätt än genom företeende av handlingar som innehåller sekretessbelagda uppgifter. Avgörande för om det är meningsfullt atl under processen använda sig av sådana alternativa bevismedel är dock i vad mån det är möjligt att för den misstänkte undanhålla sekretessbelagda uppgifter i handhngar som inte utgör processmalerial. Med utgångspunkt från den redogörelse jag nyss lämnat om gällande rätt skall jag därför först gä in pä dessa frågor.

Att hemligt maierial ges in till rätlen ulan att utgöra processmaterial sker med all säkerhet bara i undantagsfall. Om åklagaren inte avser att åberopa det sekretessbelagda materialet som bevisning, bör han sovra bort det innan han ger in förundersökningsprotokollei till rätten. För ett sådant förfaringssätt finns det, somjag nyss nämnt, stöd redan i gällande rätt.

Vad gäller överbefälhavarens i andra hand framförda önskemål om minskad partsinsyn under förundersökningen, sträcker sig enligt min uppfattning myndigheternas skyldighet att förse en misstänkt med handlingar innehållande sekretessbelagda uppgifter inte sä långt som överbefälhavaren anser.

Vid den tidpunkt när en person blir skäligen misstänkt för ett brott har
han inte någon som helst rätt alt få ut handlingar med sekretessbelagda
uppgifter från förundersökningen. I den mån det skulle medföra men för
utredningen alt låta honom fä del av vad som förekommit under förunder
sökningen saknas dessutom skyldighet att över huvud taget lämna honom 147

uppgifter (23 kap. 18 § RB). Självfallet innebär det men för en utredning Prop. 1986/87:89

om spioneri att lämna ut detaljerade sekretessbelagda uppgifter till den

misstänkte.

1 de delar åtal inte väcks mot en för spioneri misstänkt person fär han inte heller senare nägon rätt att få ul handlingar med sekretessbelagda uppgifter. 1 den män åtal väcks har han däremot enligl 23 kap. 21 § Ijärde stycket RB rätt atl få del av protokoll eller anteckningar från förundersökningen. Om åklagaren inte ämnar åberopa sekretessbelagda uppgifter som bevisning i processen bör han dock - enligt vad jag nyss sagt - rensabort sädana handlingar innan han ger in förundersökningsprotokollei till rätten och låter den misstänkte få del av det.

Av vad jag nu anfört framgår alt del redan enligt gällande rätt är möjligt all undanhålla en misstänkt sekretessbelagda uppgifter av det nu aktuella slaget sä länge dessa uppgifter inte åberopas som bevisning i processen. Är del däremot åklagarens mening att låta uppgifterna bli processmalerial, bör den misstänkte fä del av dem sä snart som möjligt för att han skall kunna ta till vara sin rätt och förbereda sitt försvar.

Avgörande för i vilken utsträckning en för brott mot rikets säkerhet misstänkt person fär del av sekretessbelagda uppgifter frän förundersökningen blir således i vad mån dessa uppgifter åberopas som bevisning i processen och därmed blir processmaterial.

Enligl RB finns i princip inga begränsningar i fråga om vilka kunskapskällor som får anlitas som bevisning. Vidare tillämpas principen om fri bevisvärdering. Detta innebär atl parterna har stor frihet att själva välja vilka bevismedel de vill och att domstolen får fritt värdera det förebragta beviset. Del finns ingenting som hindrar åklagaren frän att i stället för att åberopa en skriftlig handling med sekretessbelagda uppgifter åberopa förhör med en person som kan uttala sig om samma omständigheter som de vilka framgår av handlingen. (Jfr Ekelöf, Rättegäng IV, 5 uppl., s. 58).

Det kan vara tveksamt om den som skall höras om sådana frågor som de nu diskuterade bör höras som viitne eller sakkunnig. Problemet påminner mycket om den omdiskuterade frågan hur en rättsläkare bör höras. Dessa hörs ibland som vittnen och ibland som sakkunniga. JO har dock uttalat att han anser del naturligast att en rättsläkare betraktas som offentlig sakkunnig (JO:s ämbetsberättelse 1982/83:1 s. 23).

Den som hörs som offentlig sakkunnig skall enligl den ed han avlägger efter bästa förstånd fullgöra sitt sakkunniguppdrag. Av 15 kap. 5 § sekretesslagen följer att han inte är skyldig atl röja l.ex. försvarshemligheter. En annan sak är att han till följd av stadgandet i 14 kap. 2 § sekretesslagen har rätt att lämna även sekretessbelagda uppgifter till domstolen.

Den som hörs som privat sakkunnig skall avlägga vitlnesed och beträffande honom tillämpas vittnesbestämmelserna. Till följd av stadgandet i 36 kap. 5 § RB har ett vittne eller en privat sakkunnig aldrig skyldighet att -utan tillstånd av vederbörlig myndighet - uttala sig om sådana uppgifter som är belagda med sekretess.

Oavsett om den som hörs är sakkunnig eller viitne kan man således undvika att sekretessbelagda uppgifter avslöjas i processen.

Vad sedan gäller domstolens värdering av den genom förhör förebragta 148

bevisningen torde lämnade sakuppgifter normall kunna godtas utan att domstolen också får dem dokumenterade genom skriftliga handlingar. En annan sak är om de lämnade uppgifterna är tillräckligt utförliga för att domstolen skall finna brott styrkt. Det får här liksöm hittills ankomma på försvarsmakten och åklagaren atl göra en avvägning mellan ä ena sidan intresset av atl fä den tilltalade fälld och å andra sidan intresset av alt inte röja hemliga försvarsuppgifter.

Mot bakgrund av det anförda har jag kommit fram till att överbefälhavarens förslag om undanhållande av processmaterial från den tilltalade -vars motiv jag i och för sig har den djupaste förståelse för - inte är förenligt med de grundläggande rättssäkerhetskraven för brottmälsprocessen. 1 fråga om annat än processmaterial anser jag att redan gällande lagstiftning ger tillfredsställande möjligheter att undanhålla den misstänkte sekretessbelagda uppgifter. Överbefälhavarens framställning bör därför inle föranleda något förslag till lagstiftning.

Prop. 1986/87:89

Med stöd av 12 kap. 5 § RB kan rätten ingripa mot etl ombud, som under rättegången befunnits inte kunna eller vilja utföra sitt uppdrag pä ett tillfredsställande sätt. Rätten har således möjlighet att avvisa honom som ombud i målet. Därutöver kan rätten förklara ombudet obehörigt att antingen för viss tid eller tills vidare brukas som ombud vid den ifrågavarande domstolen. Denna åtgärd kan vidtas även i sådana fall där det saknats anledning att avvisa ombudet i målet, t.ex. därför att hela talan skall avvisas.

Om en advokat avvisas som ombud skall enligt 12 kap. 6 § andra stycket RB anmälan om avvisandet göras hos advokatsamfundets styrelse. Härigenom får styrelsen möjlighet att överväga frågan om disciplinär åtgärd. Däremot finns inget uttryckligt krav på anmälan om en advokat förklarats obehörig som ombud ulan att samtidigt avvisas i målel.

För förvallningsprocessens del innehåller 48 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) samma reglering av frågan om avvisande och obehörighetsförklaring av ombud som RB. Däremot saknar förvaltningsprocesslagen motsvarighet till stadgandet i 12 kap. 6 § andra slyckel RB om anmälan till advokatsamfundels styrelse.

Advokatsamfundet har till justitiedepartementet under hand uttryckt önskemål om att reglerna om anmälan skall göras uttryckligen tillämpliga inte bara pä avvisningsfallet utan även pä den situationen att en advokat ulan samband med avvisning i elt enskilt mål förklarats obehörig att brukas

149

som ombud. Vidare har samfundet anfört att även i förvaltningsprocessen Prop. 1986/87:89 bör införas regler om att rätten skall underrätta samfundets styrelse under motsvarande förutsättningar som enligl RB.

Under ärendets behandling i regeringskansliet har JK, domstolsverket, Svea hovrätt, kammarrätten i Stockholm, Stockholms tingsrätt och länsrätten i Stockholms län beretts tillfälle att under hand lämna synpunkter pä förslaget. De har lämnat förslaget utan erinran.

Enligt min mening är det en nödvändig förutsättning för att advokatsamfundet skall kunna utöva sina disciplinära uppgifter att samfundels styrelse får del av de omständigheter pä vilka elt beslut om avvisning eller obehörighetsförklaring av en advokat som ombud grundas. För att tillgodose ändamålet med 12 kap. 6 § andra stycket RB bör därför anmälan göras till samfundels styrelse även när en advokat förbjudits att vara ombud vid rätten utan att han samtidigt avvisats i målet. Till undanröjande av all tvekan i detta hänseende bör erforderlig ändring göras i 12 kap. 6 § andra stycket RB. Det saknas anledning all i delta hänseende göra någon skillnad mellan rättegången vid de allmänna domstolarna och förvallningsprocessen. 1 48 8 förvaltningsprocesslagen bör därför tas in en motsvarighet till andra stycket i 12 kap. 6 8 RB.

3 Ikraftträdande

De lagändringar som jag nu har förordat bör - med hänsyn till det arbete med utbildning, blanketter m.m. som måste ske efter riksdagsbeslutet -träda ikraft först den I januari 1988. Beträffande frågan om övergångsbestämmelser får jag hänvisa till specialmotiveringen.

4 Upprättade lagförslag

1 enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats förslag till

1. lag om ändring i rättegångsbalken,

2. lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:29l),

3. lag om ändring i rätlshjälpslagen (1972:429),

4. lag om ändring i lagsökningslagen (1946:808),

5. lag om ändring i lagen (1969:246) om domstolar i fastighetsmål,

6. lag om ändring i lagen (1929:145) om skiljemän,

7. lag om ändring i handräckningslagen (1981:847) samt

8. lag om ändring i lagen (1977:729) om patentbesvärsrätten.

Förslagen bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga 6. 150

5 Specialmotivering Prop. 1986/87:89

5.1 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

Följande paragrafer i RB föreslås upphävda: 20 kap. 15 a § (jfr specialmotiveringen till 20 kap. 15 §), 37 kap. 4 och 5 §8 (jfr vad som sägs under inledningen till 37 kap.), 39 kap. 3 8 (jfr specialmotiveringen till 39 kap. 2 §), 40 kap. 13 och 15 §8 CJfr specialmotiveringen till 40 kap. 11 §) samt 42 kap. 8 a § (jfr specialmotiveringen till 42 kap. 15 §).

! kap. 3 a §

Av skäl somjag redovisat i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.1) bör man - i vart fall tills vidare - behålla den nuvarande domförhetsregeln i tvistemål om mindre värden. 1 denna paragraf har därför tagits in en bestämmelse av innebörd att en tingsrätt alltid skall bestå av en lagfaren domare vid handläggning av sådana mål som i dag handläggs enligt småmälslagen med stöd av I 8 i den lagen. När det gäller avgränsningen av de ifrågavarande målen är mitt förslag i sak identiskt med den nuvarande regleringen i småmälslagen.

Mitt förslag innebär atl mål om mindre värden även i fortsättningen skall särbehandlas i ytterligare ett par hänseenden utöver vad som framgår av denna paragraf. I 18 kap. 8 a 8 tas således in en särskild kostnadsregel för sädana mäl. Vidare skall alltjämt krävas prövningstillstånd för atl få ett mål, som enligt nuvarande regler handläggs enligt småmälslagen, prövat av hovrätten (49 kap. 12 § i förslaget). Även när det gäller rättshjälp kommer dessa mål att särbehandlas också i fortsättningen: biträde skall normalt inte förordnas (20 8 andra stycket rättshjälpslagen). För konsumenttvister som rör mindre värden har i 10 kap. 8 a § tagils in en särskild forumregel.

Avgörande för om dessa särregler skall tillämpas är om målet handläggs eller kan antas komma atl bli handlagt av en lagfaren domare enligl denna paragraf. Av flera skäl mäste tingsrätten redan när målet kommer in ta ställning lill om förevarande paragraf är tillämplig. Om nägon part söker rättshjälp mäste man vela om biträde skall förordnas eller ej. Vidare har parterna ett berättigat krav på att redan från början av processen veta vad som gäller belräffande rättegångskostnader och möjligheterna till överprövning.

Tingsrätterna måste därför - liksom i dag - redan i inledningsskedet av processen skilja ut dessa mål och ge dem en beteckning som visar att förevarande paragraf är tillämplig.

Av utformningen av denna paragraf i jämförelse med I kap. 3 § följer att tingsrätten vid handläggning av ett mål om mindre värde alltid består av en lagfaren domare till följd av regeln i förevarande paragraf. Reglerna om endomarkompetens i 3 8 blir således aldrig tillämpliga beträffande sådana mäl.

/ kap. 9 §

Paragrafen behandlar bl.a. möjligheterna lill avbrott i en påböriad huvud
förhandling. I enlighet med vad som anförs i specialmotiveringen till 43 151

kap. II 8 skall institutet avbrott även i fortsättningen finnas kvar. De i Prop. 1986/87:89

förevarande paragraf föreslagna ändringarna syftar främst till att undanröja

alla oklarheter i fråga om de i paragrafen nu använda begreppen "söcken-

dag" och "helgfri dag". Dessa har hytts ul mot "arbetsdag". Med detta

begrepp avses i princip helgfri måndag-fredag, jfr 2 8 lagen (1930:173) om

beräkning av lagstadgad tid. Säkerligen speglar begreppet arbetsdag hur

paragrafen tillämpas redan nu. Lagtexten har även i övrigt anpassats till ett

mer modernt språkbruk.

2 kap. 4 §

Paragrafen reglerar hovrätts domförhet. I ett nyll iredje stycke har tagits in en regel om alt vid behandling av en fräga om prövningstillstånd (jfr 49 kap. 12 8 i förslaget) tvä lagfarna ledamöter skall delta i hovrätten. Denna bestämmelse överensstämmer med vad som i dag stadgas i första meningen i 24 § småmälslagen. Den i andra meningen i den paragrafen intagna omröstningsregeln har förts över lill 16 kap. 3 8.

6 kap.

Enligt RU:s förslag skulle i detta kapitel intas även de bestämmelser som återfinns i 5 kap. Syftet med detta var att frigöra ett kapitel för all kunna tillskapa ett nytt första kapitel med bestämmelser om balkens tillämpningsområde. I och med alt jag inte följer utredningens förslag i den delen saknas det anledning att ändra den nuvarande dispositionen av 5 och 6 kap. I förevarande kapitel föresläs nu ändringar endast i 6 och 9 §8, främst till följd av de nya reglerna om målsägandeförhör och det s.k. fria partsförhöret i tvistemål (jfr vad som anförs vid rubriken till 37 kap.).

6 kap. 6 §

Enligl första stycket i paragrafens nuvarande lydelse skall i rättens protokoll antecknas vissa typer av utsagor, som lämnas i bevissyfte. Undantagna från protokolleringsskyldighelen är sädana utsagor av parter i tvistemål, som ej avges under sanningsförsäkran, samt utsagor av tilltalade och av personer som hörs vad man brukar kalla upplysningsvis, dvs. vid ett förhör som inte är upptaget som särskilt bevismedel i RB.

I och med att jag föreslår att det fria partsförhöret i tvistemål regleras i RB och så alt säga erkänns som ett särskilt bevismedel, avgränsat frän partens sakframställning, bör protokolleringsskyldighelen utsträckas till denna typ av förhör.

Även förhör i brottmål med den tilltalade avgränsas i mitt förslag frän
hans sakframställning och regleras i 37 kap. Det kan under sädana omstän
digheter synas konsekvent att låta även sådant förhör omfattas av föreva
rande bestämmelse. RU har som skäl för att inte la upp frågan om doku
mentationen av den tilltalades berättelse i detta sammanhang anfört atl en
sådan reform — som kan visa sig ha icke obetydliga resursmässiga konse
kvenser - uppenbarligen har ett nära samband med sådana mer generella 152

spörsmål om domskrivning, särskilt frågan vad som bör las upp i domen Prop. 1986/87:89 resp. prolokollet, som inte berörs i betänkandet. Flera remissinstanser har varit kritiska till utredningens ställningstagande i den delen och anfört att även den tilltalades berättelse bör tas in i protokollet.

I ett nytt andra stycke har tagils in en regel som innebär att rätten liksom nu inle är skyldig att protokollera den tilltalades berättelse. Som utredningen anfört bör den frågan behandlas i samband med frågan om och i så fall i vilken utsträckning denna berättelse skall redovisas i domen. Den frågan fär tas upp vid ett senare tillfälle.

Det finns också andra förhör än de nu nämnda som hålls i bevissyfte vid rättegäng utan att de är reglerade i RB. Berättelser av sådana personer -som alltså hörs "upplysningsvis" - bör enligl min mening i princip protokolleras på samma sätt som övriga förhör som hälls i bevissyfte. Reglerna i denna paragraf bör därför gälla även dem. Del bör dock tilläggas att det i just dessa fall ofta kan vara tillräckligt att teckna ned de väsentliga uppgifterna i berättelsen i stället för att spela in den på band enligl 9 §.

I enlighet med det nu sagda har första stycket i förslaget utformats så att den allmänna regeln om prolokolleringsskyldighet i fräga om berättelser som är avsedda till bevis utsträckts till atl gälla alla sädana berättelser (ordet "utsaga" i gällande rätt har här, liksom i vissa andra paragrafer, bylls ul mot del modernare "berättelse"). Av skäl som nyss nämnts görs i ett nytt andra stycke undanlag frän protokolleringsskyldighelen i fråga om den tilltalades berättelse.

Paragrafens sista stycke föreslås språkligt justerat.

6 kap. 9 §

Första stycket behandlar möjligheten att ta upp berättelser pä stenografisk eller fonetisk väg i stället för att anteckna dem i protokollet. Lydelsen har justerats för atl täcka alla de berättelser som enligt den föreslagna lydelsen i 6 8 skall tas in i protokollet.

I andra stycket har vissa språkliga justeringar gjorts.

9 kap.

De första fem paragraferna i kapitlet innehåller för närvarande straffbestämmelser för rättegängsförseelser. 1 fräga om dessa bestämmelser föreslår jag ingen annan ändring än atl i 5 § direkt anges etl högsta bötesstraff. Den bestämmelse i detta ämne, som nu finns i 9 §, blir överflödig med mitt förslag.

I 7 och 8 §§ finns för närvarande bestämmelser om viten. Såsom jag
påpekat i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.7) är dessa regler i stor
utsträckning gemensamma med de generella regler för viten som gäller
enligt lagen (1985:206) om viten (viieslagen). För att undgå dubbelregle
ring föreslår jag nu att de regler, som sålunda har direkta motsvarigheter i
viteslagen, utmönstras ur RB. I 9 § har tagits in en regel som gör det
möjligt att döma ut elt vite även efter det att ett sammanlräde har ställts in 153

till följd av att den som förelagls vilet i förväg har anmält atl han inte kan Prop. 1986/87:89 inställa sig.

9 kap. 5 §

Paragrafen innehåller straffbestämmelser för ordningsstörande uppträdande. Påföljden är böter. Enligt 9 § i dess nuvarande lydelse är lägsta bötesstraff femtio kronor och högsta ettusen kronor, när i RB straff är utsatt i böter som inle skall bestämmas som dagsböter. Den paragrafen har, utom såvitt gäller 5 § i detta kapitel, för närvarande avseende på vissa straffbestämmelser i 36 kap. 20 8 och 40 kap. 13 § för vittnen och sakkunniga som uteblir från sammanträden m.m.

Jag föreslår nu atl strafflestämmelserna för vittnen och sakkunniga tas bort och - för vittnenas del - ersätts av effektivare vitessanktioner. Bestämmelsen i 9 § blir härigenom tillämplig endast i fräga om sådant ordningsstörande uppträdande som den nu förevarande paragrafen behandlar. Detta har föranlett atl bestämmelsen om bötesstraffets storlek flyttals frän 9 8 till 5 8. Vidare har minimibeloppet för böterna, femtio kronor, tagits bort eftersom detta framgår redan av 25 kap. 3 § brottsbalken.

9 kap. 8 §

1 paragrafens första stycke ges i dag bestämmelser om fastställande av vitesbelopp. Såsom jag anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.7) bör regleringen av vitesbeloppens storlek följa samma principer som i viteslagen. Detta innebär atl reglerna om minimibelopp och maximibelopp för viten avskaffas. Eftersom regleringen i 3 § viteslagen efler en sådan ändring skulle komma att täcka reglerna i detta stycke, föreslär jag att dessa bestämmelser las bort ur RB. Även det i det nuvarande andra stycket intagna undantaget frän första styckets maximibelopp kan nu ulgå.

Reglerna i det nuvarande tredje stycket om att vite inte fär föreläggas om straff är utsatt och om förbud mol att förelägga staten vite har behållits. Med hänsyn till förslaget om att vittnen och sakkunniga inte längre skall kallas till en förhandling vid påföljd av böter (jfr den allmänna motiveringen, avsnitt 2.4.7, och ändringen i 36 kap. 7 §) får förbudet mot att förelägga vite om straff är utsatt i fortsättningen betydelse endast i de fall där ett föreläggande avser förbud att företa en straffbelagd handling, såsom kan bli aktuellt vid förelägganden enligt 15 kap. 3 §. Frågan om det bör öppnas möjlighet att förelägga vite även i sådana fall där straff är utsatt får övervägas i ett annat sammanhang Qfr JuU 1986/87:4 s. 9).

Bestämmelsen i paragrafens nuvarande fjärde stycke att vite inle får dömas ut om ändamålet med vitel har förfallit har slopats i förslagel, eftersom detta följer av 9 8 viieslagen.

9 kap. 9 §

En motsvarighet till den nuvarande bestämmelsen i paragrafen föreslås -

som tidigare nämnts - införd i 5 §. I övrigt kan, av skäl som angetts i 154

anslutning till 5 §, de nuvarande bestämmelserna i paragrafen upphävas. I Prop. 1986/87:89 stället har i denna paragraf tagits in en regel som möjliggör för rätten att döma ul ett vite även om ett sammanträde ställs in i förväg pä grund av att någon som vid vite kallats att inställa sig anmäler laga förfall.

Om en person genom alt i förväg anmäla laga förfall föranlett all etl sammanträde inställts, är rätten således oförhindrad atl senare döma ut vitet om han inle i efterhand kan göra sannolikt att omständigheterna varit sädana atl han verkligen hafl laga förfall. Denna prövning kan äga rum så snart personen i fräga hafl skälig tid på sig att prestera den begärda utredningen (jfr 32 kap. 6 8).

Självfallet skall den som anmäler förhinder inte föreläggas att inkomma med någon utredning om del redan frän början framstår som sannolikt atl laga förfall föreligger (jfr 32 kap. 6 § första stycket).

Den föreslagna regeln bör läsas mot bakgrund av mitt förslag i fräga om uppskjutande av fråga om vitesutdömande enligt 32 kap. 6 §.

10 kap. 8 a §

Paragrafen, som är ny i RB men sotn motsvarar 11 8 småmälslagen, upptar en särskild forumregel för konsumentmål.

Huvudregeln i tvistemål är enligt 10 kap. 1 § RB att talan skall väckas vid svarandens hemvistforum. Enligt 11 8 småmälslagen får dock en konsument, som vill väcka talan mol en näringsidkare, göra det vid sitt eget hemvistforum, om värdet av tvisteföremälet uppenbart inte överstiger ett halvt basbelopp. Motivet till den regeln är att konsumenten i mål enligt småmälslagen inte fär ersättning för ett behövligt platsombud medan näringsidkaren, som ändå i allmänhet måste anlita ombud, lika gärna kan anlita etl platsombud (prop. 1973:187 s. 158).

Jag har i mitt förslag behållit smämälslagens begränsning av möjligheterna atl i mål om mindre värden få ersättning för juridiskt biträde (18 kap. 8 a §). Det finns därför skäl att behälla även smämälslagens regel om konsumentforum för dessa mål. Avgränsningen av i vilka mål denna forumregel skall gälla har - pä samma sätl som i kostnadsregeln i 18 kap. 8 a § -gjorts genom en hänvisning till I kap. 3 a 8.

Begreppen näringsidkare och konsument har här samma betydelse som i 1 8 lagen (1971:112) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden, 1 § konsu-mentköplagen (1973:877), 1 8 konsumentkreditlagen (1977:981) och I 8 konsumenttjänstlagen (1985:716). Även rekvisitel "vara. tjänst eller annan nyttighet som tillhandahållits för huvudsakligen enskilt bruk" överensstämmer med vad som gäller inom konsumentlagstiftningen, se l.ex. I § lagen (1971:112) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden. Tvister om fast egendom omfattas inte av bestämmelsen.

10 kap. 20 §

1 denna paragraf meddelas vissa bestämmelser angående skyldighet för
högre rätt att pä hemställan av part anvisa forum för en tvist, när den eller
de domstolar, där talan väckts, befunnits obehöriga att ta upp målet. 155

1 de två nuvarande styckena i paragrafen har endast gjorts språkliga Prop. 1986/87:89 ändringar. I etl nytt tredje stycke har införts regler som har samband med den möjlighet till förening av parallella rättegångar somjag behandlat i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.5). Beslut om förening av de parallella målen skall enligt 14 kap. 7 a § fattas av högsta domstolen. I tredje stycket har införts en uttrycklig regel om atl HD:s beslut om sammanföring konstituerar behörighet för den domstol till vilken målen sammanförts.

Del bör betonas atl behörigheten i dessa fall kvarstår även om målen av nägon anledning skulle särskiljas vid den domstolen och målen således där inte längre handläggs i samma rättegång.

11 kap. 5 §

Denna paragraf innehåller regler om i vad mån parter i tvistemål är skyldiga att infinna sig personligen till sammanträden inför rätten. För brottmålens del finns motsvarande reglering i 21 kap. 2 8. RU har föreslagit — delvis likartade - förändringar i båda dessa paragrafer. I fräga om 21 kap. 2 8 föreslär jag nu förändringar efter delvis andra linjer än vad RU föreslagit. I fråga om förevarande paragraf har vidare det som framkommit vid remissbehandlingen övertygat mig om att nuvarande reglering är i allt väsentligt ändamålsenligt utformad. Jag föreslår därför praktiskt taget inga sakliga ändringar. Däremot föreslås i syfte atl göra regleringen mer överskådlig en redaktionell bearbetning efter mönster av 21 kap. 2 §.

Det nuvarande första stycket har i förslaget delats upp pä tre stycken. Första och andra styckena reglerar parternas skyldighet att infinna sig personligen vid huvudförhandling i tingsrätt och hovrätt resp. i högsta domstolen. 1 dessa delar motsvarar förslaget helt vad som gäller i dag. Tredje stycket behandlar parternas skyldighet att infinna sig personligen vid sammanträden för förberedelse och vid andra förhandlingar. När det gäller förberedelsesammanträden överensstämmer förslaget med gällande rält. Däremot innebär förslaget åtminstone formellt sett en viss utvidgning av parternas skyldighet att infinna sig personligen vid andra förhandlingar.

Fjärde och femte styckena motsvarar med några språkliga ändringar nuvarande andra och tredje styckena.

12 kap. 6 §

Den i andra stycket föreslagna ändringen innebär att rätten uttryckligen åläggs atl meddela advokatsamfundets styrelse inte endast när en advokat avvisas som ombud utan även när han — även om han inte samtidigt avvisas som ombud i målet - förklaras obehörig att vara ombud vid rätten. I fräga om bakgrunden till ändringen hänvisas till den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.13).

12 kap. 14 §

I denna paragraf, som behandlar omfattningen av den behörighet som på

grund av fullmakten tUlkommer ombudet, har i tredje och fjärde styckena 156

gjorts redaktionella ändringar i anledning av att vadeanmälan föresläs Prop. 1986/87:89 avskaffad. Första stycket är oförändrat medan vissa språkliga ändringar gjorts i andra stycket.

13 kap.

RU har föreslagit flera ändringar i detta kapitel. De flesta av dessa är närmast att betrakta som följdändringar lill andra förslag frän utredningen. Med hänsyn till den utformning mitt förslag fält i övrigt krävs nu endast en ändring i 3 §.

RU har dessutom föreslagit att 13 kap. 4 § upphävs och att reglerna om talans väckande i stället tas in bland bestämmelserna om rättegången i tingsrätt. Även om vissa systematiska skäl talar för en omplacering av reglerna, synes nuvarande ordning inte ha medfört nägra nackdelar i praktiken. Jag har därför avstått frän att nu föreslå en sådan omflyttning.

13 kap. 3 §

Rättegångsordningen bygger på grundprincipen att rättegängens föremål inte får ändras utan atl del anhängiggörs en ny rättegång i stället för den första eller vid dess sida. Från den principen görs vissa undantag i denna paragraf. Bl.a. får enligt första stycket 2 käranden under rättegången yrka fastställelse av att visst rättsförhållande består eller inte består. Han får ocksä enligt första stycket 3 kräva ränta eller annan tilläggsförpliktelse. Vidare får käranden enligt sistnämnda punkt framställa nytt yrkande som stöder sig på väsentligen samma grund som det ursprungligen framställda. Enligl paragrafens andra stycke i dess nuvarande lydelse får käranden dock inte sedan målet företagits till huvudförhandling ändra föremålet för rättegången på det angivna sättet om det nya yrkandet inte kan prövas i målet utan olägenhet.

Den nuvarande lydelsen av paragrafens andra stycke träffar inte sent framställda yrkanden i sådana mål som, enligt vad jag angett i den allmänna motiveringen, bör avgöras efter rent skriftlig handläggning (se avsnitt 2.2.3 och specialmotiveringen till 42 kap. 18 8). Även i sådana mäl kan olägenheterna av alt yrkandet framställs sent vara betydande, l.ex. om dom redan beslutals och färdigställts.

1 paragrafens andra stycke har därför gjorts den ändringen att yrkanden av det berörda slaget, vilka inte ulan olägenhet kan prövas i målet, får avvisas, om de framställts först sedan huvudförhandlingen påböriats eller målet på annal sätt företagits till avgörande. Med det sistnämnda uttrycket avses i första hand att målet slutligt föredragits för avgörande. Om föredragning inle skall äga rum, l.ex. därför att endast en domare ingår i rällen, bör möjligheten atl ändra talan anses beskuren först i och med att domen beslutats. Del nuvarande absoluta hindret i andra meningen av samma stycke mot att taieändringen sker i högre rätt har behållits.

I övrigt har endast gjorts vissa språkliga ändringar i paragrafen.

157

14 kap. Prop. 1986/87:89

1 kapitlet finns bestämmelser om förening av två eller flera tvistemål vid handläggning i en rättegäng. 13,4,5 och 7 §§ föresläs — helt i enlighet med RU:s förslag — vissa ändringar som har samband med mitt förslag om alt tvistemål skall få avgöras pä handlingarna. 1 en ny paragraf, 7 a 8, har jag tagit upp de regler om sammanföring av parallella rättegångar som jag behandlat i avsnitt 2.4.5 i den allmänna motiveringen.

14 kap. 3 §

Paragrafen handlar om sådana genkäromäl för t.ex. kviitningsfordran, som en svarande kan väcka mot en kärande. Genkäromålet skall enligt gällande rätt handläggas gemensamt med huvudkäromålet, om genkäromålet väcks före huvudförhandlingen. Bestämmelsen behöver ändras sä att ocksä de fall som avgörs pä handlingarna täcks in (jfr ändringarna i 13 kap. 3 8).

Principen om gemensam handläggning leder lill att en deldom inle fär ges över huvudkäromålet ens om detta är ostridigi (se 17 kap. 4 §). Särskilt om genkäromålet ges in till rätten först sedan huvudförhandling i fråga om huvudkäromålet har salts ut uppstår nästan alltid onödiga kostnader och fördröjning av handläggningen. Det torde i många fall finnas godtagbara skäl till all genkäromålet väcks först på ett sent stadium av processen, men i andra fall torde möjligheten till gemensam handläggning utnyttjas endast i förhalningssyfte.

Det är, som RU påpekat, svårt att tänka sig etl mera allmänt undantag från principen om gemensamt avgörande av huvudfordran och kviitningsfordran eftersom en sådan lösning skulle innebära etl allvarligt ingrepp i civilrätten. I många tvåpartssituationer påverkas en parts vilja att äta sig en förpliktelse av att prestationen kan innehållas, om motparten inle fullgör sin prestation. Den ordningen skulle sältas ur spel, om regeln i denna paragraf om svarandens rätt till gemensam handläggning av huvudfordran och kviitningsfordran inte fanns. Intresset av att skydda svaranden behöver emellertid inle leda till all man utan vidare som genkäromäl godtar käromäl som väcks på ett sent stadium av processen. Enligt min mening bör man i detta avseende kunna falla tillbaka på reglerna om preklusion av nytt material i 42 kap. 15 8 i förslaget. Om en part enligt det lagrummet förelagls att slutligt bestämma sin lalan och tiden för yttrande över detta föreläggande har gått ul. bör parten inte längre ha en ovillkorlig rält atl fä t.ex. etl kvittningsyrkande handlagt gemensamt med huvudkäromålet. Samma principer bör gälla också såvitt avser förening av mål enligt 5 8 i detta kapitel. Undantagen från principen om gemensam handläggning enligt 3 och 5 §8 har därför tagits upp till gemensam reglering i 7 § som i sin nuvarande lydelse tar upp övriga undantag från reglerna angående gemensam handläggning.

14 kap. 4 §

Paragrafen handlar om det fallet atl någon som inte är part vill ha en talan

mol båda parter eller mol endera av dem handlagd gemensamt med huvud- 158

käromålet. Det undantag som i dag finns i fråga om sent framställda Prop. 1986/87:89 yrkanden har liksom motsvarande undantag i 3 § ändrats för att avse ocksä mål som avgörs på handlingarna. Undantaget har vidare liksom motsvarande undantag i 3 8 överförts lill 7 8.

14 kap. 5 §

1 paragrafen, som gäller regresstalan m.m., föreslär jag motsvarande ändringar som i fråga om 3 §. Vidare har gjorts vissa ändringar av redaktionell natur.

14 kap. 7 §

I första stycket av denna paragraf anges två allmänna förutsättningar för en förening av mål enligt de föregående paragraferna i kapitlet. Målen skall enligt paragrafens nuvarande lydelse ha väckts vid samma domstol och denna skall vara behörig för dem alla. Vidare skall samma rättegångsform vara tillämplig för målen. 1 detta stycke har endast vidtagits språkliga ändringar.

I ett nytt andra stycke har införts den undantagsbestämmelse i fråga om gemensam handläggning som har berörts i motiven lill ändringarna i 3-5 §§. Bestämmelsen innebär atl en talan som väcks först efter det att huvudförhandlingen har påböriats eller huvudkäromålet på annat sätt företagits till avgörande (jfr 13 kap. 3 §) skall handläggas särskilt, om talan inte utan olägenhet kan prövas i samma rättegång som detta. Detsamma gäller enligt andra meningen om en part väcker talan som avses i 3 eller 5 § efter det att tiden för yttrande enligt 42 kap. 15 § har gätl ut.

14 kap. 7 a §

I paragrafen har införts de regler om sammanföring av parallella mål som jag behandlat i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.5). En första förutsättning för att målen skall få förenas är att de är sädana att en förening skulle kunnat ske enligt 1-6 §8, om målen handlagts vid samma tingsrätt. En annan förutsättning är att de mäl som skall sammanföras är anhängiga vid domstolar av samma ordning, t. ex. två tingsrätter eller två hovrätter.

Förening av målen kommer enligt/ö/-i-/a stycket till stånd efter ansökan av nägon av parterna eller efter anmälan av tingsrätt eller hovrätt. 1 de flesta fall är det den part mol vilken talan riktas som har intresse av att en sammanläggning kommer till stånd och därför kommer att göra ansökan. I andra fall kan en eller flera kärande ha ett motsvarande intresse. För alt en domstol, som handlägger ett mål, skall kunna göra anmälan måste givetvis domstolen på nägot sätt ha fåll kännedom om atl det finns parallella mål vid andra domstolar. 1 flertalet fall vållar detta inga problem, eftersom åtminstone den ena parten har intresse av atl ge domstolen behövliga upplysningar.

Beslutande organ är högsta domstolen. Även ulan en uttrycklig lagbe
stämmelse torde det vara klart att högsta domstolen i normala fall inte bör 159

besluta om förening av mäl ulan att parterna beretts tillfälle yllra sig i Prop. 1986/87:89 frågan. 1 övrigt torde samma handläggningsregler kunna användas som vid en ansökan enligt 10 kap. 20 8 andra stycket.

För att målen skall få förenas, skall en gemensam handläggning ha väsentliga fördelar. Vidare bör krävas atl inte någon av parterna får betydande olägenhet av att målen förenas. Fördelarna lorde regelmässigt vara av processekonomisk natur. Till olägenheterna för part kan främst räknas att parten kan få längre resväg till domstolen och att handläggningen av målet kan komma alt fördröjas.

Eftersom det i de fall som avses med de nya sammanföringsreglerna torde vara en vanlig situation att eti eller några mål bör drivas som s.k. pilotmål, bör den domstol, till vilken målen överlämnats, ha möjlighet att särskilja målen. En regel om detta har tagits upp i en sista mening av första stycket. Genom att mälen kan särskiljas kan dom ges över ett av dem enligt 17 kap. 4 8. Den omständigheten atl mälen särskiljs medför inte atl den domstol till vilken målen överförts blir obehörig beträffande något av de överförda mälen. Detta följer av det tillägg som gjorts lill 10 kap. 20 §.

Det har ifrågasatts om inte högsta domstolen borde fä förordna om förening inte bara av mål utan även av någon särskild fräga som är föremål för prövning i flera olika mäl. Om kärandena i en läkemedelsprocess åberopar atl läkemedelsföretaget brustit i kontroll av eventuella biverkningar skulle högsta domstolens förordnande sålunda kunna avse enbart denna fråga och innebära att mellandom i samtliga mål skall meddelas i denna del. Frågan om läkemedlet verkligen orsakat nägra biverkningar kan ju ställa sig helt olika i de olika målen. Problemet kan emellertid lösas antingen genom atl man i stället väljer att föra fram ett enda av de ifrågavarande mälen som pilotfall till mellandom, medan övriga mål vilan-deförklaras, eller genom att alla målen i sin helhet sammanförs till en domstol. Vilken av dessa vägar man bör välja får bli beroende av om de resurskrävande momenten är gemensamma för de olika målen eller ej. Med hänsyn till atl de aktuella fallen sålunda torde kunna bemästras i praktiken har jag inte ansett tillräckliga skäl föreligga för att öppna en möjlighet atl förena endast delar av mäl.

I andra stycket anges att beslut som rätten fatlat i ett sådant mäl, som pä grund av högsta domstolens förordnande överlämnas från en domstol till en annan, skall gälla, om inte den domstol, dit målet överflyttas, bestämmer annal. Den ordningen överensstämmer med vad som vanligen brukar gälla inom processrätten när ett behörigt organ överlämnar ett mål till ett annat behörigt organ (se l.ex. 19 kap. 7 §).

16 kap. 3 §

1 paragrafen finns regler om bestämmande av resultatet av en omröstning i tvistemål.

I en ny andra mening har tagits in en särskild omröstningsregel för de fall
då hovrättens båda ledamöter har olika uppfattning i frågan om prövnings
tillstånd skall beviljas eller ej. Den föreslagna regeln, som innebär att
prövningstillstånd i sädana fall alltid skall anses beviljat, överensstämmer 160

med vad som för närvarande stadgas i andra meningen i 24 § smämälsla- Prop. 1986/87:89 gen. I övrigt har vissa språkliga ändringar gjorts.

17 kap. 2 §

Paragrafen behandlar, såväl enligt gällande rätt som enligt förslaget, frågan vilket material som skall ligga lill grund för domen i ett mål.

Första styckel avser mål som avgörs efter huvudförhandling. Huvudregeln all domen i sådana mål skall grundas pä vad som förekommit vid förhandlingen bibehålls med vissa språkliga justeringar.

Såsom ett visst undantag från denna huvudregel kan man se det förhållandet att processmalerial ibland skall anses ha förekommit vid huvudförhandlingen utan att ha upptagits vid denna. Enligt mitt förslag behålls detta undanlag och utvidgas något (se 42 kap. 20 § fjärde stycket och 43 kap. 8 § tredje stycket). Jag föreslår emellertid i 43 kap. 14 § också en annan och helt ny möjlighet för rätten alt i vissa situationer göra avsteg från principen att endast det som kommit fram vid huvudförhandlingen fär bilda underlag för rättens avgörande. Del gäller sådana situationer där rätter vid huvudförhandlingens slut eller därefter finner behov av en komplettering av processmaterialel. I sådana fall bör det enligt mitt förslag av praktiska skäl göras möjligt att i vissa fall inhämta utredningen på enklare sätt, t.ex. genom telefonsamtal. För att domstolen skall få formell rätt att grunda domen på den sålunda inhämtade utredningen, krävs elt uttryckligt undanlag från första styckets huvudregel. Undantaget har lagts lill som sista mening i första stycket av paragrafen.

Andra stycket innehåller regler om vad som skall vara processmaterial i mäl som avgörs utan huvudförhandling. Jag föreslår i denna del endast vissa språkliga justeringar. Det kan påpekas att tillämpningsområdet för detta stycke ökar väsentligt för tingsrätternas del genom att det i 42 kap.

18 § första slyckel femte punkten öppnats en möjlighet för dem att avgöra
tvistiga mäl utan huvudförhandling.

18 kap. 8 a §

Såsom framgått av den aUmänna motiveringen (avsnitt 2.2.1) bör enligl min mening smämälslagens kostnadsregel i princip behällas för mäl om mindre värden. I denna paragraf - som saknar moisvarighet i RB i dag -har därför i första-sjätte styckena med någon redaktionell justering tagits in de regler som för närvarande återfinns i 8 § småmälslagen. Avgränsningen av i vilka mål dessa kostnadsregler skall tillämpas har gjorts genom en hänvisning till I kap. 3 a §. Detta innebär att tillämpningsområdet blir i stort sett detsamma som i dag. En skillnad är att nägon motsvarighet till den nuvarande regeln i 2 8 första stycket andra punkten småmälslagen om att parterna även i mäl om större värden kan komma överens om att lagen skall tillämpas inte har upptagits i förslaget. Vidare innebär den nya regleringen att kostnadsreglerna blir tillämpliga även i hyres- och bostadsrätts-tvister om mindre värden.

Kostnadsregeln i förevarande paragraf är tillämplig såväl när ett mål 161

11 Riksdagen 1986/87. I saml. Nr 89

avgörs i sak som när det avgörs utan saklig prövning, l.ex. genom elt Prop. 1986/87:89 avskrivningsbeslut.

Det föreslagna sjunde stycket saknar däremot motsvarighet i småmälslagen och innebär en uppmjukning av principen att ersättning inte skall utgå lill den vinnande parten för ombudsarvode och egen tidsspillan. Beträffande bakgrunden till detta förslag får jag hänvisa till vad jag anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.6).

Såsom framgår av lagtexten gäller denna möjlighet för käranden att fä ersättning utöver vad som annars gäller i mål om mindre värden endast i den situationen att ett mål som ursprungligen väckts i summarisk process sedermera avgörs genom tredskodom mot svaranden, antingen sedan denne uteblivit frän en förhandling eller när en tredskodom meddelas till följd av att han inte har efterkommit ett föreläggande att inkomma med ett skriftiigt svaromål. För regelns tillämpning saknar det betydelse om svaromål helt uteblivit eller om svaranden visserligen hört av sig men inte presterat tillräckligt material för att undgå en tredskodom.

Med stöd av detta stycke skall käranden kunna få ersättning med skäligt belopp för arvode till ett ombud som inställt sig vid förhandlingen eller författat en rättegångsskrift eller för egen tidsspillan om han själv kommit lill sammanträdet eller författat skriften. För att förenkla handläggningen i rätten bör den ersättning som på detta sätt skall utgå kunna taxeregieras. Härigenom blir omfattningen av kostnadsansvaret ocksä förutsebart för svaranden. I den föreslagna lagtexten har i enlighet med detta intagits ett bemyndigande för regeringen att lämna närmare föreskrifter om ersättningar i dessa fall.

18 kap. 14 §

Paragrafen innehåller vissa regler rörande handläggningen av rättegångs-kostnadsfrågan.

I första stycket har endast gjorts vissa språkliga ändringar. Av skäl som
jag anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.6) har i paragrafens
andra stycke, som behandlar frågor om rättens prövning av kostnadsyr
kande, tydligare än i dag markerats omfattningen av rättens prövningsskyl
dighet. Principen är att rätten självmant prövar hela kostnadsfrågan. Un
danlag har gjorts för fall där en prövning ex officio är obehövlig på grund
av särskilda omständigheter. Härmed avses framför allt det fallet att er-
sättningsyrkandel har medgetts och fråga är om en typ av kostnader som
inte är undantagen från parternas dispositionsrätt, i första hand vid rätts
hjälp. Även ett medgivande av villkorat slag, t.ex. att yrkandet medges
under förutsättning att parten föriorar målet, fär anses binda rätten i fråga
om såväl del yrkade beloppets storlek som fördelningen av kostnaderna.
Som påpekats i den allmänna motiveringen åligger del rätten atl, om
parterna uttrycker sig oklart i fråga om sin inställning till motpartens
kostnadsyrkande, klargöra vad parterna avser. Med hänsyn till att huvud
regeln är att rätten ex officio prövar kostnadsfrågan får rätten självfallet
dock inte framtvinga ett ställningstagande från partens sida. 162

19 kap. 7 § Prop. 1986/87:89

Paragrafen behandlar två särskilda frågor rörande forum i brottmål.

\ första stycket i dess föreslagna lydelse anges att domstolen inte förlorar sin behörighet att handlägga elt mäl pä grund av atl ett förhällande som haft betydelse för behörigheten ändrats efter det att slämningen delgetts den tilltalade. Detta innebär endast en språklig modernisering i förhällande till gällande rätt.

Andra stycket handlar om överflyttning eller överlämnande av allmänt åtal från en tingsrätt till en annan. Båda domstolarna mäste enligt paragrafens nuvarande lydelse vara behöriga för att överflyttning skall få ske. En tillämpning av paragrafen förutsätter för det första att åklagaren gör en framställning lill domstolen om överflyttning. Paragrafen berör inte åklagarens rätt och skyldighet att göra sädan framställning. Framställning kan inte göras utan att åklagaren vid den andra domstolen vill utföra åtal för brottet. Förhållandet mellan de inblandade åklagarna regleras närmast av 39 8 äklagarinstruktionen (1974:910) men den nu förevarande paragrafen har en åtstramande effekt vid tillämpningen av den bestämmelsen. Sedan åklagarna kommit överens i forumfrågan är det mindre vanligt att domstolen med tillämpning av den nu förevarande paragrafen avvisar en åklagares begäran om överflyttning.

En annan förutsättning för överflyttning av brottmål från en domstol lill en annan är enligt paragrafens nuvarande lydelse att det föreligger synnerliga skäl. Denna förutsättning, som strider mot den nyss berörda tillämpningen av paragrafen, kan för vissa fall stå i skarp motsättning också mot principerna i brottsbalken om ådömande av en enda påföjd. Regeln står vidare i motsatsställning till skälen bakom regeln i 30 kap. 4 §, enligt vilken det krävs synnerliga skäl för att särskilja två åtal som väckts mol samma person.

I paragrafens andra stycke har mot bakgrund av det nu sagda gjorts en uppdelning av fallen, allteftersom grunden för överflyttning är att det framkommit att den tilltalade är åtalad även vid annan tingsrätt, å ena sidan, och övriga fall, ä andra sidan. Samtidigt har beteckningen "överflyttning" ersatts med beteckningen "överlämnande".

För det först angivna fallet - som av lagtekniska skäl upptas i styckets andra mening - anges att den ena tingsrätten pä begäran av åklagaren skall överlämna målet till den andra tingsrätten, om det inte är olämpligt. Det bör påpekas att varken åklagaren eller rätten genom bestämmelsen är ålagd nägon positiv undersökningsplikt i fråga om åtal vid andra domstolar, vilket givelvis inte utesluter att både åklagaren och rätten har ögonen öppna för situationen. Om del framkommer att del finns älal vid annan tingsrätt, förutsätts överlämnande böra ske. Möjligheten för rällen att avslå åklagarens begäran om överflyttning är avsedd att utnyttjas främst i fall där starka processekonomiska skäl talar mol en överflyttning.

För övriga överlämnandefall, varmed avses bl.a. sädana fall i vilka olika
personer åtalats vid olika tingsrätter för brott som har samband med
varandra, innebär regleringen i första meningen i andra stycket en viss
uppmjukning i förhållande lill nuvarande regler genom att kravet på syn
neriiga skäl bytts ul mot ett krav pä särskilda skäl. '

Den nuvarande lydelsen av paragrafen förutsätter också alt den domstol Prop. 1986/87:89 som vill överlämna målet i och för sig är behörig alt handlägga målet. Annars skall stämningsansökningen avvisas enligt 34 kap. 1 8. Denna förutsättning fär betydelse för det fall att den straffrättsliga reaktionsmöjligheten faller bort pä grund av preskription enligl 35 kap. brottsbalken. Sädan prekription avbryts nämligen genom delgivning av åtal, men om åtal avvisas eller mål avskrivs efter delgivningen, skall i fråga om möjligheten att ådöma påföjd så anses, som hade delgivningen ej skett (35 kap. 3 8 brottsbalken). Om därför en obehörig domstol avvisar åtalet och åklagaren tvingas väcka åtal vid ny domstol, kan preskription hinna inträda innan det nya åtalet har delgetts.

Skälen för att en tingsrätt skall få överlämna mål till en behörig tingsrätt är emellertid givelvis särskilt starka i det fall att den förra domstolen är obehörig. I paragrafens andra stycke har därför överlämnandefrågan lösts frän sina egna utgångspunkter (dvs. utan hänsyn till preskriptionsfrågan). Vad man kan ifrågasätta är om den angivna lösningen bör förenas med en särskild preskriptionsbestämmelse. Syftet bakom sådana bestämmelser träffar dock knappast den nu förevarande situationen. En särskild regel i 35 kap. brottsbalken synes därför inte böra införas. Detta innebär att delgivning av åtal frän en obehörig domstols sida fär till effekt att preskription enligt 35 kap. brottsbalken fortfarande skall anses avbruten om domstolen - istället för att avvisa målet - sedan stämningen delgivits överlämnar det till en behörig domstol.

Enligt paragrafens nuvarande lydelse kan en hovrätt, som efler överklagande skall pröva etl mål, inte överlämna målet till en annan hovrätt, som kan ha ett annal mål mot samme tilltalade. Som RU påpekat är detta en brist. Både påföljdsfrågan och effektiviteten kan vinna på att målen förs samman. I tredje stycket har därför införts en möjlighet till överlämnande av mäl på hovrättsnivå under samma förutsättningar som gäller för tingsrätt.

20 kap. 15 §

De nuvarande bestämmelserna i denna paragraf om ersättning till målsägande i anledning av inställelse vid domstol har av redaktionella skäl tagils in i 37 kap. 3 8 iredje styckel. Till förevarande paragraf har i stället överförts reglerna i nuvarande 20 kap. 15 a § om att målsäganden vid förhör under rättegång i vissa fall får åtföljas av en s. k. stödperson.

21 kap. 2 §

1 denna paragraf regleras i vilken utsträckning den misstänkte är skyldig att
infinna sig personligen vid ett sammanträde inför rätten. Inslällelseskyl-
dighelen är enligt paragrafens nuvarande lydelse beroende av dels om
sammanträdet gäller förberedelse eller huvudförhandling, dels om målet
gäller allmänt eller enskilt älal och dels om handläggningen äger rum i
tingsrätt, hovrätt eller högsta domstolen. Regleringen är ganska omfattan
de och utgår främst frän betydelsen av den misstänktes närvaro men 164

anknyter i vissa fall också till vilka påföljder som kan bli aktuella eller har Prop. 1986/87:89 ådömts av lägre rätt. Formellt har parterna inle något inflytande pä frågan om en misstänkt skall infinna sig personligen eller inle. 1 praktiken har dock parterna — och då särskilt åklagaren - betydande rnöjligheter alt påverka rättens beslut.

RU har funnit att de nuvarande reglerna - precis som i tvistemål (11 kap. 5 8) — kan förenklas avsevärt. I sitt förslag har man valt att knyta frågan om i vilken omfattning en misstänkt skall vara skyldig att infinna sig personligen till regleringen i 46 kap. 15 § av i vilka fall den misstänktes närvaro är nödvändig för att målet skall kunna avgöras. Om det enligt den paragrafen kan antas all mälel inte kan avgöras i den misstänktes frånvaro, skall han enligt RU:s förslag åläggas att infinna sig personligen. Därutöver ges enligt förslaget parterna etl formellt inflytande på frågan om den misstänktes inställelseskyldighet; den misstänkte skall infinna sig personligen om en annan part begär det och närvaron inte är uppenbart obehövlig.

Ett par remissinstanser har riklat invändningar mot utredningens förslag och hävdat att den misstänkte i åtskilliga fall bör kallas att infinna sig personligen trots att det redan från börian står klart för rätten att målel kan avgöras i hans frånvaro.

För egen del har jag liksom RU funnit alt det finns skäl atl förenkla den nuvarande regleringen i denna paragraf. Dessutom föreligger det, som utredningen påpekar, anledning att anpassa inställelseskyldigheten lill de vidgade möjligheter att avgöra mål i den tilltalades frånvaro som öppnats under senare är. Det är enligt min mening emellertid inte tillfredstäliande att helt knyta inställelseskyldighetens omfattning till frågan om det är möjligt att avgöra målet i den tilltalades frånvaro. Även i många av de fall där det i och för sig är möjligt att avgöra målet i hans frånvaro, kan det nämligen vara till fördel för utredningen om han är personligen närvarande. Rättens nuvarande möjligheter alt i sådana situationer ålägga den tilltalade att infinna sig personligen bör finnas kvar. Vad gäller RU:s förslag om att ge parterna ett formellt inflytande på om den misstänkte skall åläggas att infinna sig personligen eller inte, finns det enligl min mening knappast något praktiskt behov av en sådan regel. Även ulan en uttrycklig lagregel lorde det vara självklart att rätten skall ta hänsyn till parternas önskemål i detta avseende. Och att rätten mäste ha möjlighet alt ålägga den tilltalade att infinna sig personligen även ulan att någon part begärt det är givet.

Av de skäl somjag nu anfört har denna paragraf i förslaget givits en helt annan utformning än den av RU föreslagna.

I första styckel regleras den misstänktes skyldighet att infinna sig personligen vid huvudförhandling i tingsrätt och i hovrätt. Regeln gäller vid såväl allmänna som enskilda åtal.

I styckets första mening anges som en huvudregel att den misstänkte är skyldig att infinna sig personligen. Detta överensstämmer med gällande rätt. I andra meningen stadgas om undantagen frän denna huvudregel. Förslaget skiljer sig i denna del i viss utsträckning från vad som gäller i dag.

En misstänkt är enligt vad som nu föresläs inte skyldig att infinna sig 165

personligen vid en huvudförhandling i hovrätt eller tingsrätt om dels målel Prop. 1986/87:89 kan avgöras även om han inte infinner sig och dels hans närvaro kan antas sakna betydelse för utredningen.

Vad gäller huvudförhandling i mål om allmänt åtal vid tingsrätt innebär förslaget en ändring i förhållande till gällande rätt så till vida som rätten formellt sett kan avstå frän att ålägga den tilltalade atl infinna sig personligen inte endast som nu i bötesmål utan även i mäl där del kan finnas anledning att döma till andra påföljder. Med hänsyn till kravet att närvaron skall kunna antas vara utan belydelse för utredningen bör del i praktiken inte komma i fräga att underlåta åläggande av personlig inställelse i mål där fängelsepåföljd kommer i fråga. Även i de mål där det kan bli fräga om att ådöma villkorlig dom eller skyddstillsyn bör den misstänkte normalt åläggas att infinna sig personligen, eftersom det i allmänhet mäste antas vara av betydelse för utredningen i påföljdsdelen att han är närvarande. Motsvarande gäller i mäl där det kan bli aktuellt alt i påföljdshänseende meddela förordnande enligt 34 kap. 1 § första stycket brottsbalken.

Såvitt gäller mål om enskilt åtal innebär förslaget i praktiken inte nägon skillnad vad gäller den misstänktes skyldighet att infinna sig vid en huvudförhandling i tingsrätt.

Vid huvudförhandling i hovrätt gäller enligt förslaget samma regler för den tilltalades skyldighet att infinna sig personligen som vid tingsrätt. Hovrätten har enligl 51 kap. 19 § sista styckel en generell möjlighet all avgöra brottmål i den tilltalades frånvaro under den underförstådda förutsättningen att saken kan utredas tillfredsställande. I praktiken torde del som nyss sagts i fräga om inställelseskyldighetens omfattning i tingsrätt kunna tillämpas även för hovrätternas del. Den nuvarande presumtionsregeln om inställelseskyldighet i de fall tingsrätten dömt till ett längre fängelsestraff har tagits bort som i praktiken överflödig och dessutom missvisande; som framgått av det tidigare sagda mäste hovrätten även när tingsrätten dömt till ett kortare fängelsestraff i de allra flesta fall ålägga personlig inställelseskyldighet.

Enligt andra stycket är den misstänkte skyldig att infinna sig personligen vid en huvudförhandling i högsta domstolen, om hans närvaro är nödvändig för utredningen. Förslaget överensstämmer i denna del i sak hell med gällande rätt.

I tredje stycket regleras den misstänktes skyldighet att infinna sig vid andra sammanlräden än huvudförhandlingar. Han skall komma personligen så snart det kan antas alt sammanträdets syfte främjas genom hans närvaro. Såvitt gäller sammanträde för muntlig förberedelse i tingsrätt överensstämmer förslaget med vad som gäller i dag. Det bör framhållas att det vid muntlig förberedelse i brottmål ibland kan vara tillräckligt att åklagaren och försvararen träffas under rätlens ledning. I andra fall kan sammanträdets syfte främjas om den misstänkte är närvarande, t.ex. när det gäller att klara ut vilka delar av det i målet aktuella händelseförloppet som är ostridiga. I fråga om häktningsförhandlingar framgår av 24 kap. 14 8 att den misstänkte praktiskt taget alltid är skyldig att infinna sig personligen.

Fjärde och femte styckena motsvarar — med endast språkliga ändringar 166

— nuvarande tredje och fjärde styckena.

Den nuvarande särregleringen i andra stycket av de fall. där den miss- Prop. 1986/87:89 tänkte lider av sinnessjukdom e.d., har i förslagel utgått. I stället har i 46 kap. 15 8 föreslagits en uttrycklig regel om att tingsrätten har rätt att avgöra ett mäl utan hinder av alten tilltalad, som lider av sinnessjukdom e.d., inte är närvarande, om hans närvaro pä grund av lillständet inte är nödvändig.

23 kap. 18 §

Paragrafen innehåller regler om underrättelse till den misstänkte om brottsmisstanken och om den misstänktes möjligheter att påkalla kompletterande utredning under fömndersökningen.

1 paragrafens andra stycke görs - bortsett från en språklig justering — endast den ändringen att försvararen uttryckligen ges samma möjlighet som den misstänkte att få till stånd en komplettering av förundersökningen.

I ett nytt tredje stycke föreslås en möjlighet för åklagaren atl före åtalsbeslutet hålla ett särskilt sammanträde med den misstänkte eller hans försvarare. Bakgrunden till förslaget har beskrivits i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.2). Där har även angetts vilka frågor som bör diskuteras vid ett sammanträde av detta slag. Självfallet är det lämpligt att det som förekommer vid ett sådant sammanträde dokumenteras i någon form. Del torde få ankomma på riksåklagaren att utfärda rekommendationer om detta.

Förutsättningen för atl ett särskilt sammanträde skall få hällas är alt sammanträdet kan antas vara till fördel för åtalsbeslutet eller för sakens fortsatta handläggning i övrigt. Detta torde vara fallet endast när förundersökningen är omfattande eller gäller brott av svårbedömd beskaffenhet. Vidare mäste hänsyn tas till eventuella frihetsberövanden i målet. En avvägning mäste därvid alltid ske mellan utredningsinlresset och den misstänktes intresse av att inte vara berövad friheten längre än nödvändigt. Det kan i praktiken inle sällan vara svårt att få ett sammanträde till stånd därför atl försvararen antingen inte hunnit penetrera utredningen tiUräckligl eller är upptagen av andra åtaganden. Detta kan medföra att liden för åtals väckande behöver föriängas. Samtidigt kan ett sammanlräde leda till atl den totala tiden för häktningen kommer att minska, även om åtalet fördröjs något, pä grund av att själva rättegången sedan går fortare. I sädana fall kan del vara befogat alt hålla elt sammanlräde, även om den misstänkte är häktad.

För att ett sammanträde skall få avsedd effekt förutsätts att den misstänkte och försvararen är villiga atl medverka lojalt. Det har därför inte ansetts nödvändigt med några särskilda sanktioner för alt fä den misslänk-te eller försvararen att infinna sig till sammanträdet.

23 kap. 24 §

I denna paragraf har endast gjorts den ändringen att en felaktig hänvisning

rättats till. 167

30 kap. 2 § Prop. 1986/87:89

Paragrafen behandlar frågan vilket maierial som får läggas till grund för en dom i brottmål.

Första slyckel avser mål som avgörs efter huvudförhandling. I detta stycke föreslås samma ändringar som i motsvarande regler för tvistemål (jfr specialmotiveringen till 17 kap. 2 8).

I andra stycket föresläs vissa språkliga justeringar.

32 kap.

I detta kapitel finns vissa allmänna bestämmelser om frister och laga förfaU. Med laga förfall menas att någon genom avbrott i allmänna samfärdseln, sjukdom eller annan omständighet, som han inte bort förutse eUer rätten annars finner utgöra giltig utsäkt, hindras att fullgöra vad som ålegat honom (8 §). Regeln gäller oavsett processform och i alla instanser.

I avsnitt 2.4.7 i den allmänna motiveringen har jag närmare redogjort för vissa ölägenheter som kan uppstå vid tillämpningen av de nuvarande bestämmelserna om laga förfall. Vad jag där har anfört har föranlett vissa ändringar i 6 §. I 7 § föreslås ändringar av redaktionell art.

32 kap. 6 §

I denna paragraf meddelas regler om verkan av laga förfall. Lagrummet avser alla av rätten bestämda frister enligt RB. När det är fråga om inställelse vid sammanlräde eller fullgörande av annat föreläggande som meddelats av rätlen skall enligt denna paragraf rätten självmant la hänsyn till laga förfall. Enligt paragrafens nuvarande lydelse räcker det härvid med att del finns anledning att anta att del föreligger laga förfall. I så fall fär en annars föreskriven påföljd för utevaro eller försummelse inte tillämpas.

Enligt förslaget har reglerna fått en delvis annan konstruktion. 1 enlighet med vad som angetts i den allmänna motiveringen har i första stycket beviskravet för all laga förfall föreligger skärpts. Det krävs enligt förslaget atl del skall vara sannolikt att den som underlåtit att inställa sig eller företa någon åtgärd har laga förfall för att han skall undgå påföljd. Liksom enligt gällande rätt skall rätten göra sin prövning ex officio.

Regeln kompletteras av bestämmelsen i del nya andra stycket. Enligt den regeln skall vederbörande beredas tillfälle att komma in med utredning rörande orsakerna till underlätenheten, om det på grund av nägon särskild omständighet kan antas att han haft laga förfall. Sådant tillfälle skall beredas även den som i förväg ringer till rätten och anmäler att han inle kan inställa sig til! en förhandling och därvid åberopar laga förfall. Att ett vile kan dömas ut även i de fall där förhandlingen ställs in i förväg och någon underlåtenhet därför formellt sett inle ägt rum framgår av den föreslagna lydelsen av 9 kap. 9 §.

Sammantagna innebär de nya reglerna följande. Om del, när rätten har
atl ta ställning till om laga förfall förelegat, t.ex. därför att någon som
kallats lill en förhandling uteblivit, framstår som sannolikt att vederböran- 168

de har laga förfall, skall någon påföljd inte utdömas. Ett exempel på detta Prop. 1986/87:89

är den situationen att någon annan vid rätten närvarande person kan intyga

att den uteblivne t. ex. är sjuk. Om däremot kravet pä sannolikt laga förfall

i första stycket inte kan anses uppfyllt, med det ändå finns någon positiv

indikation på att laga förfall föreligger (det kan t.ex. Vara känt för rätten atl

kommunikationerna fungerar dåligt på grund av oväder), bör rätlen skjuta

upp frågan om utdömande av påföljd och bereda den uteblivne tillfälle att

göra sannolikt att sådana omständigheter förelegat atl han haft laga förfall.

I det fallet, slutligen, alt inga som helst tecken lyder på att den uteblivne

har laga förfaU, bör påföljd dömas ut direkt.

I de fall frågan om påföljd skjuts upp bör beslut givetvis ändå fattas sä snart som möjligt. För all t.ex. ge in läkarintyg om sjukdom bör den förelagde givetvis meddelas en bestämd tid inom vilken han har att prestera den begärda utredningen; denna lid bör regelmässigt inle bestämmas till mer än tvä eller tre dagar. Om det blir aktuellt att döma ut etl vite bör meddelande om beslutet lämnas i samband med ett nytt vitesföreläggande. Det utdömda vitet kan därigenom öka benägenheten att följa det förnyade föreläggandet.

Endast i undantagsfall bör det ifrågakomma atl avvakta med frågan om ett vite skall utdömas till ett nytt sammanträde i målet. I de sällsynta fall där detta kan bli aktuellt bör uppmärksammas att ändamålet med del första vitet normalt sett inte anses ha förlorat sin betydelse endast därför att den som förelagts vilet infunnit sig lill den nya förhandlingen (jfr Gullnäs m.fl.. Rättegångsbalken I, s. 9:16).

Avsikten med förslaget är inle att åstadkomma ett formbundel system med t.ex. skriftliga förelägganden all inge läkarintyg. I stället bör kravet att den som underlåtit att inställa sig eller att företa åtgärd skall beredas tillfälle göra sannolikt att omständigheterna utgjort laga förfall anses uppfyllt genom att den försumlige av domstolspersonal per telefon uppmanas sända in läkarintyg. Självfallet är det inte heller nödvändigt med skriftlig utredning i förfallsfrågan. I mänga fall kan tillräckligt underlag erhållas vid ett telefonsamtal med den uteblivne.

32 kap. 7 §

I paragrafen, som behandlar frågor om laga förfall vid fullföljd av talan m.m., har endast vidtagits ändringar av redaktionell och språklig natur. Bl.a. har reglerna om vadeanmälan tagits bort (jfr 50 kap. 1 §).

33 kap. 9 §

Första stycket innehåller bestämmelser om hur rätlen skall förfara om en
handling behöver översättas. För närvarande är endast den situationen att
en frän part inkommen handling är avfattad på ett främmande språk regle
rad. Av skäl somjag anfört i den aUmänna motiveringen (avsnitt 2.4.11)
omfattar förslaget dessutom frän domstolen utgående handlingar, som kan
behöva översättas lill ett annat språk.
Reglerna om översättning har i förslaget anpassats lill vad som i dag 169

gäller för förvaltningsmyndigheter och förvaltningsdomstolar. Huvudre- Prop. 1986/87:89

geln är alltjämt att handlingar som ges in skall vara avfattade pä svenska.

Om en handling är avfattad på ett annat språk får dock domstolen vid

behov låta översätta handlingen. Del nuvarande alternativet att förelägga

parten att ordna med en översättning har således tagits bort från lagtexten.

Detta innebär dock inle alt det aldrig skulle kunna bli aktuellt att låla

parten översätta handlingen. I domstolens prövning av om det finns behov

av att genom domstolens försorg ordna med en översättning får också

vägas in vilka möjligheter parten har att själv få fram en översättning.

Vad gäller behovsprövning vill jag också framhålla atl domstolarna givelvis inte bör slentrianmässigt låta översätta allt material som är avfattat på främmande språk. 1 många fall är del givetvis möjligt för rällen atl förstå vad handlingen innehåller utan en översättning av nägon utomstående. 1 andra fall kan det vara lämpligt att till en börian låla översätta ett kortare avsnitt för att sedan ta ställning till om materialet har sådan relevans i målet atl det finns anledning att fortsätta översättningsarbetet.

När det gäller från domstolen utgående handlingar bör man av kostnadsskäl vara försiktig med översättningar. Endast om parten inte pä annat sätt, t.ex, genom släktingar eller en invandrarbyrå, kan få en handling översatt, bör domstolen ordna med översättning.

1 andra stycket regleras översättarens rätt till ersättning och vem som slutligt skall stå för översätiningskoslnaden. 1 sistnämnda hänseende föresläs - av skäl somjag anfört i den allmänna motiveringen - en utvidgning av det allmännas ansvar. Enligt förslaget skall kostnaden för en översättning i alla typer av mäl alltid stanna på staten. Detta överensstämmer såväl med vad som i dag gäller för översättning vid förvaltningsmyndigheter och förvaltningsdomstolar som med vad som enligt RB gäller beträffande kostnaderna för tolk. Stadgandet har rent språkligt utformats i enlighet med reglerna i 5 kap. 8 § om tolkersättning.

Enligt tredje stycket, som är nytt, skall reglerna i första och andra styckena gälla även beträffande överföring frän punktskrift till vanlig skrift och vice versa. Även i denna del hänvisas i fråga om bakgrunden lill förslaget till den allmänna motiveringen, avsnitt 2.4.11.

35 kap. 13 §

Första styckel innehåller bestämmelser om under vilka förutsättningar bevis, som tagits upp utom huvudförhandling enligt de särskilda regler som finns därom, skall tas upp på nytt vid huvudförhandling i målet. I detta stycke föreslås endast en språklig modernisering.

Del kan nämnas att enligl RU:s förslag del i förevarande stycke skulle
regleras inte endast den situationen att bevis upptagils utom huvudför
handling utan även de fallen att bevisning har tagils upp tidigare i samband
med att en förhandling inställts (43 kap. 3 8 andra stycket och 46 kap. 3 §
andra stycket) eller vid en tidigare huvudförhandling, vari uppehåll gjorts i
sädan omfattning att ny huvudförhandling mäste hållas (43 kap. 13 § andra
stycket och 46 kap. 13 8 andra stycket). Förutsättningarna för när bevis
skall upptas pä nytt är identiska i samtliga dessa fall. RU har motiverat sitt 170

förslag med att regleringen i flera olika paragrafer gör systemet onödigt Prop. 1986/87:89 svårt att överblicka. Å andra sidan kan konstateras att reglerna om under vilka förutsättningar bevis skall tas upp pä nytt för närvarande finns i direkt anslutning lill övriga handläggningsregler för de olika situationer där bevis kan ha lagils upp tidigare, vilket underlättar den praktiska tillämpningen. Mol den bakgrunden saknas tillräckliga skäl att genomföra RU:s förslag i denna del.

I andra stycket, som behandlar vissa frågor om bevisupptagning i högre rätt, har gjorts en del ändringar av språklig och redaktionell art i anledning av att det s. k. fria partsförhöret och förhör med målsägande som ej är part har tagits upp under bevisningsbestämmelserna. Vidare har tillämpningsområdet för första meningen uttryckligen begränsats till hovrätternas handläggning. Nägon ändring i sak innebär inte detta, eftersom rättegången i högsta domstolen behandlas i andra meningen.

Tredje stycket innehåller regler för hur ett bevis skall förebringas när det inle skall tas upp på nytt. Enligt gällande rätt skall förebringandet ske genom protokoll och andra handlingar rörande bevisupptagningen. I förslaget har denna regel modifierats för att passa till de moderna metoderna för bevisupptagning och till den praktiska tillämpningen i övrigt såvitt avser förebringandet av bevis utan förnyal upptagande. Det kan t.ex. inle sällan vara lämpligt att, i stället för att läsa upp etl protokoll, spela upp en bandupptagning från ett förhör. Vidare kan det i överrätt ofta räcka med att etl vid lägre rält upptaget förhör återges genom uppläsning av det referat från förhöret som finns i den lägre rättens dom. Även i andra fall kan det räcka med en mer summarisk återgivning av bevisupptagningen, l.ex. beroende pä att bevisningen förlorat i betydelse. Sådana avsteg från principen om en fullsländig återgivning bör naturligtvis inle göras utan samråd med parterna. Genom den i detta stycke föreslagna regeln att beviset i de avsedda fallen skall förebringas genom protokoll eller pä annat lämpligt sätt. blir de nu beskrivna handlingssätten även formellt tUlåtna.

35 kap. 14 §

Paragrafen innehåller, som en nödvändig grund för RB:s princip om bevis
omedelbarhet, etl förbud mot åberopande av skriftliga berättelser, s.k.
viitnesattesler. Från förbudet görs vissa undantag. Skriftliga berättelser
fär sålunda enligt gällande rält åberopas om det är särskilt medgivet. Sä är
fallet i vissa situationer när det gäller utsagor som lämnats under förunder
sökning (se l.ex. 36 kap. 16 8 andra stycket). Vidare får skriftliga berättel
ser åberopas om det föreligger "särskilda omsländigheler". Som exempel
pä sädana omständigheter nämner processlagberedningen (NJA II 1943
s, 458) att svårigheter möter att höra intygsgivaren vid rätten, att rätte
gången skulle onödigt fördyras om han skulle höras eller att parterna
vitsordat uppteckningens riktighet, 1 Gärdes m.fl. kommentar till RB (Nya
rättegångsbalken, 1949, s. 492) har som exempel på "särskilda omständig
heter" angivits - förutom atl det föreligger svårigheter att höra intygsgi
varen vid rällen - att intyget avgivits av en person, vars trovärdighet
varken rätten eller parterna har anledning ifrågasätta. Däremot bör enligt 171

kommentaren som skäl för undantag frän huvudregeln inte enbart få gälla Prop. 1986/87:89 alt parterna tillerkänner vitsord ät det åberopade intyget. Vid bedömningen av om den skriftliga berättelsen skall tillåtas, bör enligt kommentaren avseende fästas vid ändamålet med åberopandet och vid betydelsen av den omständighet som berättelsen avser. Åberopande av intyg torde enligl kommentaren kunna tillåtas i större omfattning, när de åberopas till stöd för ätgärder som inte omedelbart angår målets avgörande, t.ex. tvångsmedel och andra säkerhetsåtgärder. I kommentaren anvisas också vägen atl höra vederbörande utom huvudförhandlingen.

Som RU har anfört torde bestämmelsen om undantag frän kravet pä bevisomedelbarhet på grund av "särskilda omständigheter" i allmänhet ha tillämpats med stor restriktivitet av domstolama. RU har påpekat att del frän flera håll inom del praktiska rättslivet har framförts önskemål om en försiktig uppmjukning av förbudet i denna paragraf. I det sammanhanget kan nämnas atl man frän tingsräitshäll under hand till justitiedepartementet påtalat de problem som uppstått till följd av att brottsligheten blivit alltmer inlernalionell. I l.ex. narkotikamål är det förhållandevis vanligt atl som bevisning åberopas förhör med personer, som befinner sig utomlands - ibland i avlägsna länder. I de fall där man inte kan fä förhörspersonerna att inställa sig inför den svenska domstolen, tillämpas i praktiken ibland den modellen att åklagaren och försvararna under förundersökningen håller förhören utomlands och att sedan protokoll från dessa förhör med stöd av förevarande paragraf åberopas som bevisning vid huvudförhandlingen i Sverige.

Mot bakgrund av det reformbehov som föreligger har RU föreslagit att förbudet mot skriftliga viitnesberättelser mjukas upp något. Förslaget har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Någon remissinstans har uttryckt farhågor för att möjligheterna till bevisvärdering skulle komma att minska om förslaget genomfördes, medan man från domslolshåll framhållit atl den ordning som förespråkas av RU tillämpas redan nu. För egen del menar jag att förslaget innebär en välmotiverad, om än försiktig, uppmjukning av reglerna, och samtidigt en välbehövlig precisering av förutsättningarna för att fä åberopa skriftliga vitlnesberät-telser. Jag anser därför alt förslagel bör genomföras i princip på det sätt utredningen tänkt sig. I fråga om den närmare uppbyggnaden av reglerna vill jag säga följande.

Redan av de nyssnämnda motivuttalandena framgår att lagstiftaren vid
RB:s tillkomst avsåg att möjliggöra elt åberopande av skriftliga berättelser
av processekonomiska skäl. Systemet bör även fortsättningsvis vara upp
byggt kring atl rätten, i det fall svårigheter möter för intygsgivarens höran
de vid en huvudförhandling, gör en bedömning av berättelsens betydelse
och ställer den i relation till kostnaderna eller ölägenheterna med en
inställelse vid huvudförhandlingen. Vid denna bedömning skall givetvis
beaktas att bevisning i form av en skriftlig berättelse i de flesta fall har ett
lägre bevisvärde än en direklupplagning av ett muntligt bevis. Rätten får
självfallet även överväga alternativen hörande ulom huvudförhandling,
hörande vid förhandling som inställs och - i förekommande fall - bevis
upptagning vid utländsk domstol. Härvid måste rätten väga in de nackdelar 172

som kan vara förenade med dessa alternativ. När det l.ex. gäller bevisupp- Prop. 1986/87:89 tagning vid utländsk domstol kan man inte bortse frän atl en sådan i vissa fall kan vara dyrbar och innebära en avsevärd försening av målets avgörande utan att ge nägra egentliga vinster när det gäller bevisningens kvalitet. Del nu sagda måste anses vara innebörden redan av gällande rätt.

Det hittills sagda rör närmast den situationen att svårigheter möter att höra uppgiftslämnaren direkt inför domstolen. Men det finns också en annan situation som kräver uppmärksamhet, nämligen den att del med fog kan antas att ett muntligt förhör inte kommer atl tillföra målet något väsentligt utöver vad som kommit fram redan genom den skriftliga berättelsen, samtidigt som ett förhör skulle skapa icke obetydliga kostnader eller olägenheter. Vad som skapar bekymmer är bl.a. de fall där man med hänsyn till vad man känner till om uppgiftslämnaren och de omständigheter, varunder hans iakttagelser ägt rum, kan erfarenhetsmässigt säga sig att hans hörande inför domstolen inte kommer att lämna nägot väsentligt bidrag till utredningen i målet. Jag avser främst förhör med offentliga funktionärer och jämställda, som lämnat skriftliga uppgifter om en för dem rulinbelonad händelse i nära anslutning till händelsen. Det kan t.ex. vara fräga om en polismans anteckningar i samband med en hastighetskonlroll. När åtalet för fortkörning skall handläggas vid rätten, har så lång tid förflutit att polismannen i de allra flesta fall inte minns något från själva händelsen utan får inskränka sin berättelse till att bekräfta att det är han som gjort anteckningarna i fräga. I sådana situationer kan bevisvärdet knappast sägas öka genom att beviset upptas direkt inför rätten. Det kan därför te sig onödigt kostsamt atl kalla in polismannen till en huvudförhandling.

Mot den nu angivna bakgrunden bör man, som RU har föreslagit, i lagtexten mer tydligt än nu betona att rätten måste göra en avvägning mellan å ena sidan värdet av elt förhör inför domstolen och ä andra sidan kostnaderna och ölägenheterna med elt sådant förhör.

Möjligheterna alt åberopa skriftliga berättelser har i enlighet med RU:s förslag delats upp i tre punkter. Den första punkten molsvarar helt gällande rätt. I andra punkten upptas det fallet att förhör inte kan äga rum. vare sig vid eller ulom huvudförhandling eller i övrigt inför rätten, t.ex. vid förhör i besvärsmäl i hovrätt. Härmed avses att den som lämnat en skriftiig berättelse avlidit eller är varaktigt svårt sjuk på sådant sätt att han inte kan förhöras. Vidare avses den situationen att intygsgivaren befinner sig på okänd ort och det kan antas atl han inle kommer att anträffas.

I tredje punkten preciseras övriga förutsättningar för att tillåta en skrift
lig berättelse i enlighet med det ovan sagda. En skriftlig vittnesberättelse
får enligt denna punkt tilläias, om det föreligger särskilda skäl. Rätten får i
varie enskilt fall göra en sammanvägning av alla omständigheter vid avgö
randet av om muntligt förhör kan underlåtas. De faktorer som bör inverka
pä bedömningen är dels de processekonomiska - alltså de kostnader och
olägenheter som ett förhör vid eller utom huvudförhandling kan antas
medföra - dels berättelsens betydelse och vad som kan antas stå att vinna
med ett förhör och dels övriga omständigheter. Nyttan med etl muntligt
förhör skall alltså ställas inte bara mol kostnaderna för ett sådant förhör 173

utan även mot t.ex. tvisteföremålets värde och den tidsmässiga vinst man Prop. 1986/87:89 kan göra om den skriftliga berättelsen fär åberopas. Med uttrycket "berättelsens betydelse" avses främst betydelsen inom ramen för målet, dvs. berättelsens betydelse för målets utgång. Men även målets betydelse bör kunna vägas in. Rätten bör alltså i en viss given situation kunna vara mer frikostig med att tillåta skriftliga berättelser i bagatellmäl än i mål om stora värden eller mål om grova brott. Självfallet bör rätten ocksä överväga att hälla förhör per telefon.

Avslutningsvis bör påpekas atl den försikliga uppmjukningen av förbudet mot åberopanden av skriftliga vittnesberättelser som förslaget innebär inle avses medföra att huvudinriktningen mot bevisomedelbarhet rubbas eller att någon allmän sänkning av beviskraven sker. Det muntliga förhöret inför rätten mäste även i fortsättningen vara det normala sättet för rätten att tillgodogöra sig en berättelse.

Rätten bör givetvis inte nöja sig med en skriftlig berättelse, om ett muntligt hörande kan antas vara nödvändigt för att bedöma vittnets allmänna trovärdighet eller vana vid de aktuella arbetsuppgifterna eller för att få vittnets rutiner belysta. Enbart den omständigheten att parterna tUler-känner "vitsord" åt ett åberopat intyg bör - som påpekats redan i Gärdes m.fl. kommentar - inte föranleda att man underlåter att hälla ett muntligt förhör.

I ett nytt andra stycke har med skriftliga vittnesberättelser jämställts berättelser som dokumenterats på annat sätt än i skrift. Bestämmelserna i första stycket är således tillämpliga även på en bandupptagning eller en videoinspelning av ett förhör som ägt rum utom rätta (jfr specialmotiveringen lill 35 kap. 13 §).

36 kap. 1 §

TUl följd av atl förhöret med den tilltalade nu föresläs bli reglerat i 37 kap. har hänvisningarna i denna paragrafs sista stycke genomgått en redaktionell ändring. I stället för till de nuvarande förhörsreglerna i 46 kap. hänvisas i förslagel till reglerna i 37 kap. om förhör med tilltalad.

36 kap. 7 i;

Paragrafens första stycke behandlar för närvarande frågan i vilka fall
skriftlig kallelse till ett vittne behöver utfärdas. Principen är därvid alt ett
vittne som råkar befinna sig vid rätten inte behöver kallas utan är skyldig
att genast avlägga vittnesmål. Denna bestämmelse får — som RU anför —
anses vara överflödig. Att rätten inte behöver skriftligen kalla någon som
man har direkt kontakt med är självklart, och någon särskild regel om delta
har inte ansetts nödvändig i andra sammanhang. Huruvida en person är
skyldig atl omedelbart avlägga vittnesmål får bedömas efter den allmänna
regeln om skäligt rådrum i 32 kap. 1 §. Denna regel torde för de nu aktuella
situationerna innebära atl vittnet normalt har skyldighet att lämna sin
berättelse direkt. Rör vittnesmålet mer komplicerade förhållanden kan del 174

däremot finnas skäl atl på vittnets begäran uppskjuta förhöret en kortare Prop. 1986/87:89 lid. 1 sådant fall kan vittnet lämpligen kallas muntligen till förhöret.

1 första styckel har i stället intagits den i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.7) förutskickade regeln om att vittnen skall kallas alt infinna sig vid vite.

Vidare föreslås, liksom i fråga om parter i indispositiva tvistemål och målsägande (42 kap. 12 och 21 §§ samt 45 kap. 15 §) att hämtning av ett vittne skall få äga rum ulan att vederbörande någon gäng tidigare har uteblivit frän en förhandling i målet, nämligen under förutsättning att det kan antas atl han inle följer ett vitesföreläggande. 1 fråga om tillämpningen hänvisas till vad som anförs i specialmotiveringen till 42 kap. 12 8 andra stycket.

Av första styckets lydelse framgår alt vite och hämtning kan tillgripas endast när del gäller vittnesförhör direkt inför rätten, antingen i dess ordinarie lokaler eller i annan lokal. Skall vittnet däremot förhöras per telefon - vilket blir möjligt enligl de förutsättningar som anges i 43 kap. 8 § och 46 kap. 7 § - kan någon påföljd enligt denna paragraf inle användas. Bakgrunden till denna ordning har tecknats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.8).

I andra stycket, som behandlar innehållet i kallelsen tiU vittnet, har, bortsett från en språklig modernisering, gjorts den sakliga ändringen alt vittnet i kallelsen skall upplysas även om sin rätt till ersättning enligt 24 §. Föreskriften att tid och plats för inställelsen skall anges i kallelsen har tagits bort såsom självklar.

36 kap. 16 §

I första stycket föreslås endast språkliga ändringar.

I andra styckel föreslås en ändring som gör det formellt möjligt att vid förebringande av uppgifter, som vittnet lämnat tidigare inför rätten eller utom rätta, använda fonogram eller liknande (jfr specialmoliveringen till 35 kap. 13 §).

36 kap. 17 §

Paragrafen reglerar hur vittnesförhöret skall gå till. Lagtexten är i förslagel disponerad på annal sätt än enligt gällande rält. Principerna för förslagel har angetts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.9). Första stycket upptar regler om vem som skall leda det s.k. huvudförhöret och om vad som skall förekomma under detta. I andra och tredje styckena regleras de delar av ett förhör som brukar kallas motförhör respektive äterförhör. Fjärde stycket behandlar de situationerna att antingen ingen av parterna eller också båda parter har påkallat förhöret. 1 femte stycket slutligen återfinns de bestämmelser som i dag står i tredje stycket. Regleringen utgår från den situationen att det finns två parter i processen. De fall där flera parter processar får lösas i enlighet med grunderna för detta stadgande.

Enligt paragrafens nuvarande lydelse ankommer det i princip på rätten
att hålla vittnesförhöret. Säsom jag framhållit i den allmänna motiveringen 175

är denna regel i praktiken nästan helt åsidosatt. Det föreligger i stället en Prop. 1986/87:89 bred enighet om alt del i de allra flesta fall är lämpligast all parierna själva häller vittnesförhöret. I syfte alt anpassa lagstiftningen lill den praxis som har utvecklats föreslås som huvudregel i första stycket att huvudförhöret med vittne skall ledas av den part som åberopat förhöret. Det finns emellertid situationer där det framstår som mindre lämpligt alt parterna tar hand om huvudförhöret och där rätten enligt gällande praxis fortfarande häller huvudförhöret. Det kan t.ex. föreligga starka motsättningar mellan vittnet och den part som åberopat förhöret. Del kan också vara sä atl parten processar utan ombud och saknar förmåga att hålla förhöret på ett lämpligt sätl. Och om etl vittne är myckel nervöst, kan det ibland vara olämpligt att parterna häller förhöret. Med tanke pä sädana fall som de nu nämnda har det i den föreslagna lagtexten öppnats möjlighet för rätten att la över ledningen av huvudförhöret från partema.

1 lagtexten ges inte några närmare riktlinjer för i vilka fall rätlen skall ta över ledningen av förhöret. Rätten får i varie enskilt fall göra en bedömning av om omständigheterna är sådana att det är olämpligt att huvudförhöret hålls av någon av parterna.

Rättens möjlighet att bestämma om avvikelser från huvudregeln kan även användas till alt låta motparten ta över huvudförhörel. Detta kan bli aktuellt om det under huvudförhörel visar sig atl etl viitne uttalar sig till den åberopande partens nackdel. Ett annat exempel utgör det fallet atl en åklagare inkallat ett vittne på begäran av den tilltalade; i ett sådant fall bör försvararen hålla huvudförhöret.

Om rätten tar över ett huvudförhör därför att den åberopande parten saknar ombud eller - i brottmål - försvarare, kan det vara lämpligt att rätten håller huvudförhörel även med de av motparten åberopade vittnena. Pä så sätt uppnår man en balans mellan parterna.

Återstoden av första stycket behandlar frågan vad som skall förekomma under denna inledande del av förhöret.

Vittnesförhöret skall liksom nu börja med alt vittnet avger en såvitt möjligt sammanhängande berättelse. Denna inledande berättelse bör i första hand avges spontant, dvs. utan stöd av frågor. Om en tillfredsställande berättelse inte kan lämnas på delta sätt, något som i praktiken är mycket vanligt, får den som skall inleda förhöret ställa de frågor som behövs för atl driva den sammanhängande berättelsen vidare. I vilken omfattning frågor måste ställas under denna del av förhöret får bli beroende av dels vittnets förmåga atl berätta själv och dels arten av uppgifter som vittnet skall lämna. Skulle vittnet visa sig vara oförmöget alt redogöra för komplicerade förhållanden, bör man redan från börian styra berättelsen med frågor.

Den som håller förhöret i detta skede måste alltid försöka ställa frågorna på sådant sätt att han undviker att suggerera vittnet till ett visst svar. S.k. ledande frågor är inte tillåtna under huvudförhöret. Det väsentliga syftet med huvudförhöret är atl ge vittnet tillfälle att på egen hand ge sin version av händelseförloppet.

Efter den inledande berättelsen och sedan den part som håller huvudför
höret ställt eventuella kompletterande frågor, skall enligt andra stycket
motparten fä tillfälle att ställa frågor till vittnet. Denna del av förhöret 176

utgör det s.k. motförhöret. Detta kan sägas utgöra en kontroll av om Prop. 1986/87:89 vittnets berättelse under huvudförhöret överensstämmer med det verkliga förhällandet. Om det behövs för att undersöka om så är fallet, får enligt femte stycket under motförhöret användas frågor som kan föranleda vittnet att svara på vissl sätt, s.k. ledande frågor.

Ibland kan det vara lämpligast att rätten håller motförhöret. Så kan vara fallet om den part som normalt skulle göra delta antingen inte är närvarande eller också saknar ombud och inte har förmåga att själv hälla ett förhör. En bestämmelse härom har tagits in i andra meningen i andra styckel. 1 sådana fall kan det nägon gäng finnas skäl för rätten att ställa ledande frågor. Om ledningen av huvudförhöret - enligt vad som sagts under första stycket - övergått pä motparten, skall den part som åberopat förhöret hålla motförhöret.

Enligl tredje styckel skall rätlen och parterna efter motförhöret ha lillfälle atl ställa ytterligare frågor till vittnet. Det blir härvid i allmänhet endast aktuellt med frågor på enskilda punkter. Den part som åberopat förhöret och som enligt första stycket hållit huvudförhöret, bör som regel ges tillfälle att inleda utfrågandet, det s.k. återförhöret. Genom detta får han en chans atl visa alt vittnets uppgifter under motförhöret inte förtjänar tilltro. Återförhörets syfte är nämligen att ge ett vittne, som under motförhöret kan ha påverkats att lämna vissa uppgifter, tillfälle lill eftertanke och en möjlighet att ändra dessa uppgifter. Vittnet bör emellertid inte utsättas för påverkan ännu en gäng, varför ledande frågor i princip inte bör förekomma under återförhöret. Om det emellertid under motförhöret visar sig att vad vittnet har atl säga är till nackdel för den part som åberopat förhöret, kan det finnas behov av ledande frågor under återförhöret.

I fiärde stycket behandlas de fallen att antingen båda parter åberopat ett förhör eller att ocksä rätten kallat in vittnet ex officio. 1 dessa fall är del ofta osäkert till vems förmån vittnet kommer att uttala sig. För att ordningen mellan de olika delarna av förhöret skall bli den rätta, torde det i allmänhet vara lämpligast att rätten håller huvudförhörel. Detta har också upptagits som huvudregel. Rätlen har emellertid getts befogenhet att delegera huvudförhörel lill nägon av parterna. Detta bör äga rum t.ex. om parterna i fråga om ett av båda åberopat vittne är överens om vem som skall böria förhöret. Om rällen har hållil huvudförhöret skall den, med ledning av vad som kommit fram under det förhöret, bestämma vem som skall hälla motförhöret.