Regeringens proposition 1986/87: 34

om vissa delegeringsfrågor och p

regelförenklingar på vägtrafikens område 1986/87:34

Regeringen förelägger riksdagen vad som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 16 oktober 1986 för de åtgärder och det ändamål som framgår av föredragandens hemställan.

På regeringens vägnar

Kjell-Olof Feldt

Sven Hulterström

Propositiqnens huvudsakliga innehåll

Propositionen är ett led i arbetet med delegering och regelförenkling på vägtrafikens område.

I propositionen föreslås all trafiksäkerhelsverket i stället för regeringen blir sista jnstans i ärenden angående lokala trafikföreskrifter,

Propositionen upptar vidare en ändring i irfikbrpttslagen så att smitning från trafikolycksplals skall kunna beivras på ett enklare sätt. Någon andrad praxis är dock inte avsedd. I samm? syfte föreslås också alt straffet för vissa trafikförseelser, som kan betecknas som ordningsförseelser, ändras från dagsböter till penningböter.

Slutligen anmäler regeringen sin avsikt att upphäva det särskild? Straffet för all gå mot rött ljus. Denna förseelse skall i fortsättningen vara straffbar endast om den utgör vårdslöshet i trafik.

1 Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 34

Vägverket, trafiksäkerhelsverket och polismyndigheterna får överklaga Irafiknämndens eller länsstyrelsens beslut enligt 1 §.

Regeringen får föreskriva om inskränkningar i rätten att överklaga beslul enligl 1 §.

Nuvarande lyddse

En Irafiknämnds beslut enligl 1 § får överklagas hos länsstyrelsen genom besvär.

Länsstyrelsens beslul får överklagas hos regeringen genom besvär.

4§'

Föreslagen lydelse

En Irafiknämnds beslut enligt 1 § får överklagas hos länsstyrelsen.

Länsstyrelsens beslul fär överklagas hos trafiksäkerhelsverket. Verkets beslut i ärendet får inle överklagas.

Vägverkel och polismyndigheterna får överklaga Irafiknämndens eller länsstyrelsens beslul enligl 1 §.

5§'

Nuvarande lydelse

Om väglrafikanl, som med eller utan skuld haft del i uppkomsten av trafikolycka, genom alt avlägsna sig från olycksplatsen undandrager sig atl i män av förmåga medverka till de åtgärder, vartill olyckan skäligen bör föranleda, eller om han undandrager sig att uppgiva namn och hemvist eller lämna upplysningar om händelsen, dömes UU fängelse i högsl ell år eller böter.

Föreslagen lydelse

Om en väglrafikanl, som med eller utan skuld haft del i uppkomsten av en trafikolycka, genom atl avlägsna sig från olycksplatsen undandrar sig att i män av förmåga medverka till de älgärder, vartill olyckan skäligen bör föranleda, eller om han undandrar sig atl uppge namn och hemvist eller att lämna upplysningar om händelsen, döms till böter eller fängelse i högsl sex månader.

År broitei med hänsyn lill omständigheterna alt anse som grovt, döms till fängelse i högst eii år.

Bestämmelserna i försia j/yce/ Bestämmelserna i försia oc/; a«J- Prop. 1986/87:34

gäller även den som för spårvagn ra styckena gäller även den som för

och den som annorstädes än på väg spårvagn och den som annorstädes

för motordrivet fordon. än på väg för motordrivet fordon.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

3 Förslag till

Lag om ändring i terrängkörningslagen (1975:1313)

Härigenom föreskrivs alt 4§ terrängkörningslagen (1975:1313) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4§
Den som uppsåtligen eller av Den som med uppsåt eller av

oaklsamhel bryler mot 1 § första oaktsamhet bryler mot 1 § försia
slyckel 1 eller 2 eller mol förbud slycket 1 eller 2 eller mot förbud
eller föreskrift som har meddelals eller föreskrifl som har meddelals
med stöd av lagen dömes lill böter, med slöd av lagen döms fill böter,
om ej gärningen är ringa. högsi ettusen kronor, om ej gär-

ningen är ringa.

Denna lag Iräder i kraft den 1 januari 1987.

4 Förslag till

Lag om ändring i vägtrafikskattelagen (1973:601)

Härigenom föreskrivs all 34 § vägtrafikskallelagen (1973:601)' skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

34 §

Brukas etl fordon i slrid mol 16 § eller 21 § första stycket 2 sedan fordonets registreringsskyltar har lagils om hand enligl 33 a §, döms ägaren lill böler eller fängelse i högsl sex månader.

Till samma siraff döms ägaren till ell avslällt fordon som brukas, om fordonels registreringsskyltar har tagils om hand enligt 33 a § och bmkan-deförbud skulle ha gällt för fordonel enligl 16 § eller 21 § första stycket 2 om fordonet hade varil skalleplikligl.

Brukas i annal fall ell fordon i Brukas i annal fall ell fordon i
slrid mol 16 eller 21 §, döms ägaren slrid mol 16 eller 21 §, döms ägaren
lill böler. till böter, högst ettusen kronor.

Visar ägaren atl han iakttagit vad som ankommit på honom för all hindra alt fordonet brukades är han fri från ansvar.

Denna lag träder i krafl den 1 januari 1987. Lagen omtryckt 1984:256. Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:869.

5 Förslag till Prop. 1986/87:34

Lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410)

Härigenom föreskrivs att 33 § trafikskadelagen (1975:1410)' skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

33 §
Saknas föreskriven trafikförsäk- Saknas föreskriven trafikförsäk
ring när motordrivet fordon som ej ring när motordrivet fordon som ej
är registrerat i bilregistret eller som         är registrerat i bilregistret eller som
är avställt bmkas i Irafik här i lan- är avställt bmkas i Irafik här i lan
det av den försäkringspliktige eller det av den försäkringspliklige eller
av annan med dennes tillstånd,      av annan med dennes lillslånd,
dömes den försäkringspliktige till    döms den försäkringspliktige till
böter.                                böter, högst ettusen kronor.

Fortsätter den försäkringsplikfige under tid då han står under ålal för förseelse som avses i försia stycket ätt begå sådan förseelse, skall vad han har gjort sig skyldig till före varje åtal anses som särskilt broll.

Denna lag iräder i kraft den 1 januari 1987.

' Lagen omtryckt 1977:949. Senaste lydelse 1983: 309.

Kommunikationsdepartementet Prop. 1986/87:34

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 16 oktober 1986

Närvarande: statsrådet Feldl, ordförande, och statsråden Sigurdsen, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, S. Andersson, Bodström, Göransson, Holmberg, Hellslröm, Wickbom, Johansson, Hulterström, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist

Föredragande: statsrådet Hulterström

Proposition om vissa delegeringsfrågor och regelförenklingar på vägtrafikens område

1 Inledning

våren 1984 antog riksdagen rikllinjer för en systematisk översyn av möjligheterna alt överklaga myndighetsbeslul till regeringen (prop. 1983/84: 120, KU 23, rskr. 250). Syftet med översynen är bl.a. att begränsa anlalet besvärsärenden hos regeringen.

En utgångspunkt för översynen är alt varje departement inom sitl område skall svara för beredningsarbetet för att få reglerna om överklagande i olika förfallningar anpassade till de rikllinjer som riksdagen har beslulat om.

Inom kommunikationsdepartementet har gjorts en genomgäng av de besvärsärenden hos regeringen som det enligt gällande förfallningar ankommer på departementet alt bereda. Anlalet ärendetyper inom kommunikationsdepartementet har därvid beräknats till 125. Ärendena avser vitt skilda författningsområden. Anlalet besvärs- och dispensärenden överstiger 1 000 varje år. Ungefär en fjärdedel av alla besvärsärenden gäller trafiktillstånd av olika slag och en femledel besvär över beslut om lokala trafikföreskrifter. I prop. 1985/86: 100 bil. 2 finns en närmare redogörelse för hur arbelet med regeringens delegeringsarbete bedrivs inom kommunikationsdepartementet.

Genomgången har vidare getl vid handen att frågan om ändrade regler för vissa ärendegrupper lämpligen bör prövas i samband med annat utrednings- och översynsarbete som pågår och planeras inom och ulom departementet. Beiräffande en del ärendegrupper har förslag redan genomförts eller lagls fram; se t.ex. prop. 1985/86:118 om ändringar i väglagen (1971:948) och lagen (1939:608) om enskilda vägar (avsnitt 2.1.4), prop. 1985/86: 115 om ändring i körkorlslagen (1977:477) (avsnitt 2.9) saml svävarfartsförordningen (1986: 305) och luftfarlsförordningen (1986: 171).

Frågan om ändrade regler i ärenden om trafiktillstånd hänger samman med ulformningen av yrkestrafiklagstiftningen i storl. På den punklen pågår för närvarande inom departementet en omfattande översyn. Under detta arbete kommer även bestämmelserna om överklagande all ses över. En departementspromemoria kan beräknas föreligga i början av år 1987.

ti Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr34

När del gäller ärenden om lokala trafikföreskrifter finns emellertid redan Prop. 1986/87: 34 nu underlag för beslut om en ändrad ordning för överklagande.

1 juni 1983 fick riksåklagaren (RA) regeringens uppdrag alt lämna förslag till begränsningar i straffrättens tillämpningsområde i syfte att göra det möjligt att i större utsträckning använda de rältsvårdande organens resurser för lagföring av allvarligare brottslighet. Inom ramen för detta uppdrag överlämnade RÅ i mars 1984 rapporten "Överträdelser i trafiken. Förslag till avkriminalisering och andra förändringar i trafiklagstiftningen".

I anslutning till RÅ: s uppdrag har också inom kommunikationsdepartementel gjorls en översyn av sanktionssystemel enligt väglrafikförfaltning-arna. Översynen har resulterat i departementspromemorian (Ds K 1985:8) Sanktioner i väglrafiklagstiftningen. Förslagen i promemorian går ut på bl. a. att avkriminalisera vissa förfaranden som nu är straffbara.

Jag avser nu atl la upp vissa frågor med anledning av delegeringsarbetet och förslagen om avkriminalisering och regelförenkling. En del av förslagen kräver för sitt genomförande ändrad lagsliflning medan andra är av den beskaffenheten atl regeringen själv kan besluta om dem. Åven beträffande sistnämnda grupp kommerjag atl kortfattat redogöra för innebörden av förslagen.

2 Framlagda förslag

2.1 Ändrad ordning för överklagande av beslut om lokala
trafikföreskrifter

1 december 1984 överlämnade en sakkunnig i statsrådsberedningen (departementsrådet Erik Berggren) till statsministern betänkandet (Ds SB 1984:3) Det fortsatta delegeringsarbetet i regeringskansliel II med underrubriken Trafiktillstånd och lokala Irafikföreskrifter. Beiänkandei innehåller bl. a. förslag till ändringar av reglerna om överklagande av beslut om lokala trafikföreskrifter. Förslagen är upprättade med beaktande av de av riksdagen antagna riktlinjerna. Den sakkunniges förslag för nu aktuella ärendegrupper bör bifogas protokollet i della ärende som bilaga I.

Betänkandet har remissbehandlats. Remissyttranden över nu aktuella delar av betänkandet har avgetts av statens handikappråd, vägverket, trafiksäkerhelsverket, länsstyrelsernas organisationsnämnd, länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs och Västerbottens län. Svenska kommunförbundet samt De Handikappades riksförbund.

En sammanslällning av remissyttrandena har upprättats inom kommunikationsdepartementel och finns lillgänglig i ärendet (kommunikationsdepartementets dnr RS 1360/85).

2.2 RÅ: s förslag

RÅ föreslår ändringar i bl.a. lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott, terrängkörningslagen (1975:1313), vägtrafikskallelagen (1973:601)

och trafikskadelagen (1975: 1410). Såvitt gäller trafikbrotlslagen föreslås en ändring av 5 § som innebär att brottet smitning gradindelas i ell normalbrott och etl grovt brott. På normalbrottet skall följa böler eller fängelse i högsl sex månader. Därmed kan normalbroltet beivras genom strafföreläggande.

RÅ föreslår vidare beiräffande bl.a. terrängkörningslagen, vägtrafikskallelagen och trafikskadelagen atl straffet för de förseelser som kan anses som ordningsförseelser ändras från dagsböter till penningböter. Härigenom kan förseelserna beivras genom ordningsbot.

RÅ: s rapport har remissbehandlats. Remissyttranden har avgelts av domstolsverket, hovrätten för Övre Norrland, kammarrätien i Sundsvall, rikspolisstyrelsen, brottsförebyggande rådet, vägverket, trafiksäkerhets-verket, transportforskningsberedningen, skolöverstyrelsen, länsslyrelsernas organisalionsnämnd, länsstyrelserna i Malmöhus, Värmlands och Väslernorrlands län. Centralorganisationen SACO/SR, Cykelfrämjandel, Folkrörelsernas trafikskoleförbund. Föreningen Sveriges polischefer. Landsorganisationen i Sverige genom Svenska kommunalarbetareförbundet och Svenska Iransportarbetareförbundet, Motorförarnas helnykterhetsförbund. Motormännens riksförbund. Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande (NTF), Riksförbundet Hem och Skola, Sveriges trafikskolors riksförbund. Tjänstemännens centralorganisation genom Svenska polisförbundet. Trafikförsäkringsföreningen saml Svenska åkeriförbundet.

Prop. 1986/87:34

2.3 Avkriminalisering i trafikförfattningarna

Vissa av de förslag som läggs fram i den lidigare nämnda departementspromemorian Sanktioner i väglrafiklagstiftningen syftar lill atl ta bort straffbestämmelser som sällan eller aldrig tillämpas i prakliken. Del är här fräga om ändringar i förfallningar som regeringen har beslutat. En sammanfattning av promemorians förslag bifogas protokollet i detta ärende som bilaga 2.

Promemorian har remissbehandlats tillsammans med RÅ: s rapport. Remissyttrande har, förutom av de under avsnitt 2.2 nämnda remissinstanserna, avgetts av RÅ.

3 Föredragandens överväganden

3.1 Överklagande av beslut om lokala trafikföreskrifter

Mitt förslag: Regeringens uppgift som slutinstans i ärenden om lokala trafikföreskrifter överias av trafiksäkerhelsverket.

Den sakkunniges förslag: Beslut av en kommuns trafiknämnd skall få överklagas till länsstyrelsen men inle vidare.

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser har tillstyrkt eller lämnal Prop. 1986/87: 34 utan erinran den sakkunniges förslag atl regeringen befrias från de aktuella besvärsärendena. Även förslagel atl länsslyrelserna skall vara slutinstans har i huvudsak godtagils av remissinstanserna. När det gäller en viss ärendegrupp - rörelsehindrades rält atl slanna och parkera - har slatens handikappråd förordat en besvärsordning som innebär atl regeringen också i fortsättningen blir sista insians i sådana ärenden. De Handikappades riksförbund och länsstyrelsen i Stockholms län har samma uppfallning. Riksförbundet anser sålunda att regeringen är bäsl skickad att bedöma om personer med funktionsnedsältningar har behov av parkeringstillstånd.

Skälen för mitt förslag: Enligt de av riksdagen anlagna riktlinjerna för regeringens befallning med besvärsärenden (prop. 1983/84:120, KU 23, rskr. 250) är ulgångspunkten atl överklagande normall inle skall kunna ske lill regeringen annal än när del behövs en polilisk slyrning av praxis. I fall där prövningens huvudsakliga funktion är alt tillgodose elt rällsskyddsbe-hov bör regeringen vara besvärsinslans endasl om det inle går all ordna en tillräckligt kvalificerad överprövning på en lägre nivå. Regeringen bör alltså enligt riktlinjerna helsl inte pröva överklaganden av beslut om en politisk styrning inte behövs eller är önskvärd.

När jag här och i det följande lalar om politisk slyrning, länker jag inte i första hand på ärenden som är eller kan vänlas bli partipolitiskt kontroversiella. Vad jag syflar på är över huvud laget sådan styrning som ingär som ett naturligt led i utövningen av den styrande makt som enligl regeringsformen tillkommer regeringen.

Beslul av en kommuns trafiknämnd gäller alllid en lokal eller regional trafikreglering. Genom lokala trafikföreskrifter meddelas särskilda trafikregler för en viss väg eller vägslräcka eller för samtliga vägar inom etl visst område. Vanliga föreskrifter som meddelas av en kommuns trafiknämnd är:

- hastighetsbegränsningar för vägar som inte är avsedda för genomfartstrafik,

- förbud att parkera eller stanna fordon,

- villkor för parkering,

- förbud mol genomfart,

- körriktning,

- förbud mol trafik med fordon av visst slag eller fordon med last av viss beskaffenhet,

- undanlag i enskilda fall från lokala trafikföreskrifter eller vissa bestämmelser i väglrafikkungörelsen.

I vissa fall beslutas lokala irafikföreskrifter av länsstyrelsen eller polismyndigheten.

Ärenden om lokala trafikföreskrifter innehåller yllersl sällan sädana
politiska frågor som enligt det nyss sagda skulle kräva regeringens medver
kan. Avgörande för hur man skall se pä en viss fråga är i prakliken de
lokala och regionala förhållandena. Till skillnad frän regeringen kan alltid
trafiknämnder och länsslyrelser samt Irafiksäkerhetsverket (TSV) genom
sin dislriktsorganisalion genom besök på plalsen skaffa sig ett riktigl
bedömningsunderlag. Dessa myndigheter måsle därför sägas vara de som 8

har de bäsla förutsättningarna att fatta riktiga och välavvägda beslul.

Jag anser mol denna bakgrund - i likhet med den sakkunnige - att Prop. 1986/87: 34 ärenden om en lokal trafikreglering tillhör den grupp av besvärsärenden i regeringskansliet som kan och bör delegeras. Jag konstaterar ocksä atl det slora flertalet av remissinstanserna har samma uppfattning i denna fråga.

Några remissinstanser har förordat att regeringen forlfarande skall pröva ärenden som gäller handikappades rätt att stanna och parkera. För egen del anserjag emellertid inle all regeringen är bäitre skickad än någon lägre myndighet atl bedöma om en person med funklionsnedsättningar har behov av ett parkeringstillstånd. Med hänsyn härUll är jag inte beredd att föreslå någon särbehandling av ärenden som gäller handikappades parkeringstillstånd.

Frågan är då lill vilken myndighel prövningen skall delegeras. Den sakkunniges förslag innebär atl 24 olika länsslyrelser blir slutinstanser. Med en sådan ordning finns det enligt min mening risk för att någon för hela landel enhetlig praxis inle kommer till slånd. För att trafikanterna skall få den nödvändiga förståelsen för trafikreglerande älgärder är det viktigt att dessa används pä elt likformigt sätt över hela landet. Detta är också angelägel med hänsyn till atl lokala trafikföreskrifter oflasl är straffsanklionerade.

Det sagda lalar för alt nägon av de Ivä cenirala myndigheter som närmast berörs, nämligen TSV och vägverkel, i stället blir slutinstans. Båda dessa myndigheler är väl förtrogna med ärenden om lokala trafikföreskrifter, bl.a. genom alt de har rält all föra talan mot irafiknämndernas och länsstyrelsernas beslul om sådana föreskrifier. De får som regel också yllra sig i de besvärsärenden som går upp till regeringen.

TSV är den myndighelen som har den högsia kompetensen på irafiksäkerhelsområdel. Eftersom lokala trafikföreskrifter har övervägande trafik-säkerhetsmässiga aspekler ler del sig naturligt atl välja TSV som slutinstans. Jag vill vidare erinra om atl lokala trafikföreskrifter ofta rör hastighetsbegränsningar och alt del är TSV som inom den ram som anges i 64 § väglrafikkungörelsen bestämmer de hastighetsgränser som inte beslutas genom lokala trafikföreskrifter. Dessutom ankommer det enligt 83 § vägmärkesförordningen pä TSV atl utfärda ytterligare föreskrifter om vägmärken och andra anordningar enligt förordningen. Redan nu verkar TSV för atl lokala trafikföreskrifter utformas och uimärks på ell enhetligt och lämpligt sätt.

Sammanlaget anserjag övervägande skäl tala för att TSV övertar regeringens uppgifl som sluiinstans i ärenden om lokala trafikförskrifter. TSV bör givelvis på samma sätt som regeringen gör i dag vid behov inhämta synpunkter från vägverket och andra berörda myndigheter innan etl ärende avgörs.

Enligl de lidigare nämnda av riksdagen fastställda riktlinjerna för dele
geringsarbetet bör så långt möjligl en prövning som nu sker i tre inslanser
ersättas med en prövning i två inslanser. Etl tvåinstanssystern skulle
innebära alt länsstyrelserna inte längre skulle överpröva beslut av den
kommunala trafiknämnden om lokala trafikföreskrifter. För egen del anser
jag emellertid att länsstyrelserna, som ju har etl ansvar för samordningen
av samhällsplaneringen på regional nivå, bör genom prövning av de kom- 9

munala trafiknämndernas beslut ha ell fortsatt inflylande på de trafikfrågor

som aklualiseras i kommunerna. Vidare lorde de raiionaliseringsvinsier som skulle uppstå om länsstyrelserna kopplades borl från den prövningen vara så marginella, alt de inte uppväger de olägenheler som uppslår genom alt länsstyrelsernas kunskaper på området inte tas lill vara. Dessulom skulle en sådan ändrad ordning kräva en betydande resursförstärkning hos TSV utan att molsvarande resurser kan frigöras hos länsstyrelserna.

Jag har alltså, efter samråd med chefen för civildepartementet, stannat för alt föreslå alt länsstyrelsernas nuvarande befallning med de akluella ärendena behälls.

Under förutsättning atl riksdagen godtar det förslag som jag nu har redogjort för avser jag att senare äierkomma lill regeringen med förslag till ändringar i väglrafikkungörelsen (1972:603), terrängtrafikkungörelsen (1972:594) och vägmärkesförordningen (1978:1001). Ändringsförslagen kommer all gå ul pä att överföra regeringens uppgifter i ärenden enligt dessa förordningar lill TSV.

Förslaget innebär atl omkring 200 ärenden per är filiförs TSV. I flerlalel av de akluella ärendena avger TSV för närvarande yllrande lill regeringen. Den uppgiflen faller nalurliglvis bort. Ändringen lorde dock ändå komma atl medföra etl behov av resursförstärkning hos TSV. Behovet härav kan dock antas molsvara de resurser som kan frigöras inom regeringskansliel.

Prop. 1986/87: 34

RÄ: s förslag överensslämmer med mitl förslag.

Remissinstanserna: Samtliga remissinslanser har tillstyrkt eller lämnal RÅ: s förslag ulan erinran.

Skälen för mitt förslag: Del har frän åklagarhåll under lång tid framhållits som angelägel all smilningsbroll kan beivras genom strafföreläggande. En sädan möjlighet skulle innebära betydande arbelsbesparingar för säväl åklagare som domslolar. Den nuvarande straffskalan lägger emellertid hinder i vägen för della. Enligl 48 kap. 4 § rättegångsbalken får strafföreläggande inte användas för brott för vilka kan följa fängelse i mer än sex månader. Den nuvarande straffskalan för s. k. smitning omfattar böter eller fängelse i högsl ett år. RÅ framhåller i sin rapport alt del av statistiken kan utläsas all del alldeles övervägande anlalet smitningsfall, närmare 90 procent, medför bötespåföljd. Genom att tyngdpunkten vid påföljdsbeslämningen så markant ligger pä bötesnivån kan straffskalan sägas vara alltför vid. Av samfliga dömda för smitning har ca 65 procent ådömts mindre än 50 dagsböter. Utrymmet för att använda strafföreläggande bör därför enligl RÅ vara betydande. Smitning är en typ av brott som i sina lindrigare former väl lämpar sig för beivrande genom strafföreläggande.

Samtidigt påpekar RÅ atl det inom ramen för smitningsbestämmelsen ryms beteenden som kan vara mycket allvarliga och ha elt belydande straffvärde. Påföljdspraxis visar också att fängelsestraff om flera månader inle är alldeles ovanligt. Skäl att föreslå åtgärder med syfte alt få till slånd en ändrad påföljdsbedömning eller sänkning av slraffmaximum föreligger därför inle enligl RÅ: s uppfattning. För att anpassa straffskalan efter rättstillämpningen och samlidigt möjliggöra beivrande genom strafföreläggande för lindrigare fall med de regler som i dag gäller lorde därför erfordras en gradindelning av brottet.

RÅ föreslår mot den bakgrunden atl stadgandet skall delas upp i ett "normalt" och elt grovt brott. För normalgraden bör stadgas böter eller fängelse i högsl sex månader. År brottet med hänsyn till omständigheterna atl anse som grovt skall dömas till fängelse i högsl ett år. RÅ anser vidare atl det stora flerlalel smilningsbroll, med utgångspunkt i dagens påföljdspraxis, bör vara atl hänföra till den enklare graden. Vid bedömning av om grovt brott föreligger lorde ledning kunna hämias ur praxis för ådömande av fängelsestraff enligl del nuvarande stadgandet. Sålunda bör enligl RÅ smitning från dödsolycka eller olycka med allvariiga person- eller egendomsskador kunna föranleda alt brottet bedöms som grovt.

Jag är för min del beredd all anslula mig lill vad RÅ har anfört i dessa delar och föreslår atl straffbestämmelsen ändras i enlighel härmed.

Prop. 1986/87:34

RÅ: s förslag överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser har tillstyrkt eller lämnat RÅ: s förslag utan erinran.

Skälen för mitt förslag: Ålskilliga bestämmelser i vägtrafikförfaltningar-na där straffet nu är dagsböter avser förseelser som till sin natur närmasl är av ordningskarakiär. Beiräffande dessa förseelser lalar slarka prakliska skäl för alt straffet i stället skall vara penningböter. Man vinner härigenom atl förseelserna kan beivras genom ordningsbot. Lagföringen blir dä enklare och resurser frigörs för bekämpandet av allvarligare brottslighet. Sädana bestämmelser finns både i lagar som stiftas av riksdagen och regeringsförfatlningar. Jag föreslår nu ändringar i tre av riksdagen beslutade lagar. De akluella bestämmelserna gäller förbud i vissa fall mol körning i terräng med lerrängfordon och motorfordon enligt terrängkörningslagen och mol brukande av oskatlal eller oförsäkrat fordon enligl vägtrafikskallelagen och trafikskadelagen. Godtar riksdagen de framlagda förslagen är det min avsikl atl åierkomma till regeringen med förslag lill motsvarande ändringar i bestämmelser av ordningskarakiär i regeringsförfatlningar pä vägtrafikens område.

Promemorians bedömning överensslämmer med min.

Remissinstanserna: Flertalel remissinstanser anser att straffet för att gå mot rött ljus nu bör avskaffas. Således tillstyrker RÅ, domstolsverket, hovrätten för Övre Norrland, kammarrällen i Sundsvall, rikspolisslyrelsen, brottsförebyggande rådel, skolöverstyrelsen, länsstyrelserna i Malmöhus och Väslernorrlands län. Centralorganisationen SACO/SR, Folkrörelsernas Irafikskoleförbund, Svenska kommunalarbetareförbundet. Svenska transportarbetareförbundet, Riksförbundel Hem och Skola samt Svenska polisförbundet promemorians förslag. Länsstyrelsen i Malmöhus län menar alt förbudei att gå mol rött ljus samtidigt skall göras om till en rekommendalion. Svenska polisförbundet anser atl avkriminaliseringen skall ske genom alt den röda trafiksignalen tas borl och ersätls av någon annan irafikanvisning som l.ex. fast eller blinkande gult sken för gående.

Trafikförsäkringsföreningen menar att röd Irafiksignal för gående kan ersältas med annan signal vid mindre farliga övergångsställen. TSV anser att man efter norsk modell bör ge den röda trafiksignalen för gående ny innebörd. Den skulle dä betyda atl det är förbjudet all gä över gatan om den inle är fri från trafik eller del annars kan ske ulan fara eller olägenhel för trafiken. I andra hand kan TSV tänka sig en viss avkriminalisering genom att det införs en allmän slraffrihelsbeslämmelse för mindre allvarliga förseelser i vägtrafikkungörelsen. Denna skulle då kunna tillämpas på fotgängare som går mot rött ljus då ingen trafik finns eller då trafiken inte påverkas. Denna uppfattning framförs också av länsstyrelsen i Värmlands län. Åven andra remissinstanser som Sveriges trafikskolors riksförbund och Moiorförarnas helnyklerheisförbund föreslär att irafiksignalsysiemet för gående anpassas bättre lill de gåendes trafiksituation. NTF menar att en sådan anpassning kan ske genom att använda blinkande gult sken, alt släcka ner signalerna under natten och att ha kortare väntetid för folgängare.

Vägverket, Cykelfrämjandet, Föreningen Sveriges polischefer. Motormännens riksförbund och Svenska åkeriförbundel avslyrker förslaget eller uttalar slor tveksamhet mol att ta bort straffet för alt gå mot rött ljus. De remissinstanser som inte flilstyrker förslaget åberopar Irafiksäkerhetsskäl och i vissa fall också svårigheterna all i trafikundervisningen förklara att ett förbud föreligger trots att någon sankfion normall inte följer pä en överträdelse av förbudet.

Skälen för min bedömning: Promemorians förslag till avkriminaliseringar avser bestämmelser i regeringsförfattningar. Frågan om straff för alt gå mot rött ljus har emellertid behandlats av riksdagen vid tidigare tillfällen. Jag vill därför för riksdagen anmäla min avsikl att upphäva detla straff.

Riksdagen behandlade frågan under föregående riksmöte med anledning av en motion om upphävande av straffsanktionen för överträdelse av

förbudei alt gå mol rött ljus. I sill betänkande (TU 1984/85: 3) hänvisade Prop. 1986/87: 34 trafikuiskollet till den lidigare nämnda rapporten från RÅ och till del översynsarbete som då pågick i kommunikationsdepartementet och som resulterade i departementspromemorian Sanktioner i vägtrafiklagstiftningen. Utskottet anförde bl. a.

Utskottet har tidigare motsatt sig atl slraffel för alt gå mot rött ljus skall upphävas - senast i belänkande TU 1981/82: 19. Det har då gällt ell enstaka ingrepp i sankfionssyslemet i VTK. I och med atl frägan om straff för att gå mol rött ljus nu genom översynen i kommunikationsdepartementet innefattas i en övergripande prövning av sanktionssystemel i väglrafik-lagsliftningen har frågan kommii i ell annal läge och bör nu prövas förutsättningslöst.

Någol riksdagens inilialiv med anledning av motion 1983/84:821 (m) är enligt ulskollels mening inle erforderiigl med hänsyn lill de förulskickade övervägandena inom kommunikationsdepartementet beiräffande bl. a. den här akluella frägan. Molionen bör därför lämnas ulan ålgärd.

Riksdagen godtog betänkandet.

Riksdagens trafikutskott har i sitl betänkande (TU 1986/87: 1) om trafiksäkerhet och trafikföreskrifter m. m. med anledning av en molion uttalat atl skäl lalar för atl straffsanktionen för överträdelse av förbudet att gå mol rött ljus upphävs. Även della belänkande har godlagils av riksdagen.

I promemorian föreslås avkriminalisering av en rad förseelser i vägtrafikkungörelsen, fordonskungörelsen, terrängtrafikkungörelsen och bilregisterkungörelsen. Skälen för avkriminalisering varierar. Vissa bestämmelser har anseits vara för delaljerade för att vara straffsanklionerade. Nägra förfaranden har bedömts vara så bagatellartade atl straff inte erfordras vid överträdelse. I andra fall har förseelserna varit straffbelagda i mer än en straffbestämmelse. Beträffande vissa förseelser har del slufligen anseits tillräckligt atl gärningen är slraffsanktionerad genom stadgandet om vårdslöshet i Irafik.

Vissa av de i promemorian framlagda förslagen kräver ytterligare överväganden. Några harjag emellertid för avsikt all ta upp nu. Del är förseelser i väglrafikkungörelsen av sådan karaklär alt de bara behöver slraffsanktioneras när de utgör vårdslöshet i Irafik. Som exempel på sådana bestämmelser kan nämnas:

16 § första st. - förbud mol alt kasta eller lämna något på vägen som kan medföra fara eller olägenhel för trafiken

43 § - förbud mol all hålla till vänster vid möte med järnvägs-

låg eller spårvagn om del inte kan ske utan fara eller olägenhet

55 § försia st. - förbud atl vända eller backa om del inle kan ske utan fara eller hinder för andra

124 § - förbud för cyklister alt färdas i bredd om del inle kan

ske utan fara eller olägenhel

136§ — förbud för gående att korsa vägen utanför övergångs-

ställe om del inle kan ske utan fara eller olägenhet för Irafiken

De överväganden som ligger bakom de avsedda avkriminaliseringarna 13

t2 Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 34

för vilka jag nu redogjorl gäller också förbudet all gå mol rött ljus. Della Prop. 1986/87: 34 ställningstagande bör emellertid med hänsyn till frågans tidigare behandling belysas något yllerligare ochjag vill i denna del anföra följande.

Det är allmänt känl alt efterlevnaden av förbudei är myckel dålig. En effektiv övervakning av denna regels efterlevnad är i praktiken knappast möjlig alt uppnå. Endasl ell fåtal överträdelser beivras medan del slora flerlalel av dem som överträder förbudei går fria. Lagföringen är mer eller mindre slumpartad och de personer som straffas känner sig ofta, inle ulan fog, orättvist behandlade. Den bristande respekten för bestämmelsen kan också påverka efterlevnaden av andra beslämmelser på trafikens område. Det är mot denna bakgrund knappasl etl trafiksäkerhetsinlresse att behålla straffet för andra än sådana förseelser mol förbudei som ocksä ulgör vårdslöshet i Irafik.

De från några remissinstanser framförda förslagen att ändra irafiksigna-lerna för gående är närmasl en fråga för väghållarna. Del är naturligtvis önskvärt alt trafiksignalerna så längl möjligl anpassas lill de gåendes situation.

Flera remissinstanser har befarat svårigheter i trafikundervisningen på grund av avkriminaliseringen. Jag menar emellertid, i likhet med skolöverstyrelsen, atl regeln om förbud all gä mot rött ljus främsl skall ses som elt skydd för den personliga säkerheten. Del lorde i alla händelser inle vara svårare alt förklara att ett förbud kan ha den innebörden utan atl vara straffsanktionerat än alt förklara varför del är straffbart all bryta mot elt . förbud som så allmänl och öppet överträds.

På grund av del anförda anserjag i likhei med flertalel remissinstanser att del särskilda straffet för att gä mot rött ljus nu bör upphävas.

3.5 Ikraftträdande m. m.

De nya bestämmelserna bör träda i krafl den 1 januari 1987.

När det gäller den nya ordningen för överklagande är det enligt min mening lämpligt att äldre regler tillämpas i fråga om lalan mot beslut som har meddelats före ikraftträdandet. Detla bör komma till ultryck i en särskild övergångsbestämmelse.

4 Upprättade lagförslag

I enlighet med del anförda har inom kommunikationsdepartementel upprättats förslag till

1. lag om ändring i lagen (1978:234) om trafiknämnd,

2. iag om ändring i lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott,

3. lag om ändring i terrängkörningslagen (1975:1313),

4. lag om ändring i vägtrafikskallelagen (1973:601),

5. lag om ändring i trafikskadelagen (1975: 1410).

De under 2 och 5 angivna lagförslagen har upprättats i samråd med
chefen för justitiedepartementet. Samråd har vidare skett beiräffande lag
förslaget under 3 med chefen för jordbruksdepartementet och beiräffande 14

lagförslaget under 4 med chefen för finansdepartementet. Prop. 1986/87: 34

De föreslagna lagändringarna anser jag vara av den beskaffenheten att lagrådets hörande skulle sakna betydelse.

5 Hemställan

Med hänvisning lill vad jag nu har anförl hemställer jag att regeringen

1. föreslår riksdagen atl anta de upprättade lagförslagen,

2. bereder riksdagen lillfälle atl la del av vad jag har anförl om att la borl straffet för all gå mol rött ljus.

6 Beslut

Regeringen ansluter sig fill föredragandens överväganden och beslutar alt genom proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anförl för de älgärder och det ändamål som föredraganden har hemställt om.

BUaga 1 Prop. 1986/87: 34

Utdrag ur betänkandet Det fortsatta delegeringsarbetet i regeringskansliet II, Ds SB 1984:3

7 Besvär över beslut om lokala trafikföreskrifter m. m.

I betänkandet Del fortsatta delegeringsarbetet i regeringskansliet (Ds SB 1983: 1, s. K9-K10) behandlades översiktligt frågan om regeringens nuvarande befattning med besvär över beslut om lokala trafikföreskrifter som har meddelats av länsstyrelsen eller av en kommun genom dess trafiknämnd. Frägan restes om det verkligen är rationellt alt den högsia administrativa myndighelen i landet skall belastas med prövningen av ärenden om t. ex. körriktning, parkeringsförbud eller någon liknande reglering av trafiken på kanske en kort vägslräcka i en glesbygdskommun. Till nackdel för handläggningen av de slora samhällsfrågorna används varje vecka personal och arbetstid i kommunikationsdepartementet för beredningen av mindre belydelsefulla frågor. Därför bör besvärsgången i ärendena om lokala trafikföreskrifter läggas om.

Huvudinriktningen i det förslag som skisserades i betänkandet var atl trafiksäkerhelsverket, som får meddela föreskrifier om verkställigheten m. m. av olika författningar på trafikområdet och även har till uppgift all fungera som remissinstans i ärenden om bl. a. lokala trafikföreskrifter, skulle kunna ersätta regeringen som sista instans i prövningen av sådana ärenden. För alt utröna hur en sädan reglering borde ulformas i delalj samt ocksä för alt eventuellt undersöka andra allernaliv för en rationalisering räknades dock i betänkandet med att frågan behöver ulredas ytterligare. Bland annat framhölls atl det bör göras en noggrann genomgång av ett stort antal regeringsärenden om lokala Irafikföreskrifter för att kunna bedöma närmare hur praxis ser ul. Jag har nu gjort en sädan genomgång samt vissa andra undersökningar och lägger i del följande fram ell antal förslag om delegering, särskilt med inrikining pä att ändra besvärsgången. Innan det sker vill jag emellertid kort redogöra för bestämmelserna i väglrafikkungörelsen (1972: 603) om lokala trafikföreskrifter.

Nuvarande beslämmelser

Huvudbestämmelsen finns i 147 § vägtrafikkungörelsen (VTF). Paragrafen har följande lydelse:

Särskilda trafikregler för viss väg eller vägslräcka eller för samtliga vägar inom visst område meddelas genom lokala trafikföreskrifter ulom i fall som avses i 151 och 154 §§. Genom lokal trafikföreskrift får meddelas' I. förbud mot trafik med fordon av visst slag eller fordon med last av viss beskaffenhet

' Jfr förordningen (1979: 1082) om lokala irafikföreskrifter i vissa fall (anm. här) 16

2. föreskrift om körriktning Prop. 1986/87:34

3. förbud mot provkörning eller sådan övningskörning som avses i 72 § körkortsförordningen (1977: 722)

4. föreskrifl om väjningsplikt med avvikelse frän 37 eller 38 § eller om stopplikl i vägkorsning

5. föreskrift om väjningsplikt eller stopplikl skall gälla i stället för bestämmelserna i 57 § försia stycket

6. föreskrifl om färdhastighel med avvikelse från 64 § eller med begränsning till lägre hastighet än som följer av 65 eller 66 § eller beslul som meddelas med slöd av 65 §"

7. förbud att slanna eller parkera fordon

8. föreskrifl om stannande eller parkering med avvikelse från 69 eller 71 §, 72 § 2, 5 eller 6, 73 §, 74§ 3 eller 4

9. föreskrift som avses i 32 § tredje stycket fordonskungörelsen (1972:595)*

10. föreskrifl med inskränkning lill mindre bredd eller längd på fordon, fordonståg eller last än som tillätes i 107 § eller 109 §

11. föreskrifl om axellryck, boggilryck eller bruttovikt med avvikelse från 106 §

12. föreskrift om undantag från 118, 121 eller 122 §'

13. föreskrifl om andra särskilda ålgärder för reglering av trafiken.
Genom lokal trafikföreskrift får vidare bestämmas att viss väg eller

vägslräcka skall anses som huvudled, motorväg eller motorlrafikled. Utformas föreskriften så alt huvudleder kommer alt korsa varandra, skall väjningsplikt eller stopplikl regleras särskilt i korsningen, såvida inle annal följer av 37§.

Enligl 148 § första stycket meddelas lokala trafikföreskrifter av länsstyrelsen i de fall som avses i 147 § andra stycket 4, 5 eller 10-12 eller Iredje stycket. Länsstyrelsen meddelar ocksä lokala trafikföreskrifter som avser transport av farligl gods eller för sådana tävlingar som länsstyrelsen har lämnal tillstånd till enligl 105 § eller enligl 147 § andra stycket 6 i fråga om vägar som är avsedda för genomfarlstrafik (= lydelse fr. o. m. 1.1.1984; jfr not).

Om en lokal trafikföreskrift enligt 147 § andra stycket 6 avser reglering i samband med väghållningsarbete eller liknande arbete fär den myndighel som har hand om väg- eller gatuhållningen närmare ange tid och plats för inskränkningen i enlighet med föreskrifier som trafiksäkerhelsverket meddelar (148 § andra stycket).

Andra lokala trafikföreskrifter än som avses i första slyckel meddelas av kommunen. Kan elt beslut av kommunen inte avvakias ulan olägenhet ankommer det på polismyndigheten alt meddela föreskriften (148 § tredje stycket).

- 37 och 38§§ handlar bl.a. om väjningsplikt i vägkorsning, om användning av accelerationsfält i anslutning till huvudled samt om väjningsplikt vid utköming frän bensinstation och liknande (anm. här) ■• 57 § f. st. handlar om färd i accelerationsfält (anm. här)

■• 1 64 § stadgas om 50 km i timmen i tättbebyggt område samt i 65 § om bashastigheten 70 km/tim. (första stycket) och om TSV;s möjligheter att föreskriva 90, 110 eller 130 km/tim. (andra stycket). 66§ handlar om tillåten hastighet för bussar, lastbilar och för bilar som har tillkopplade fordon (anm. här)

' I paragraferna som nämns här ges de allmänna förutsättningarna för att få stanna

eller parkera ett fordon (anm. här) ._

* Om utrustning för hästfordon (anm. här) ' Gäller förande av terrängfordon pä väg (anm. här)

I 159 § VTK finns bestämmelser om vilken myndighet som skall pröva Prop. 1986/87: 34 enskilda frågor om undanlag från VTK och från lokala trafikföreskrifter. För närmare uppgifterom innehållet i 159 § hänvisas lill författningstexten. Jag begränsar mig här lill alt frän I59§ i paragrafens lydelse före den I januari 1984 återge vad som gäller beträffande undantag i särskilda fall frän lokala trafikföreskrifter.

Frägor om undanlag för visst ändamål från lokala trafikföreskrifter som avses i 147 § andra stycket 6 eller 12 prövas av länsstyrelsen.'

Rör undanlaget mer än ett län prövas frågan av trafiksäkerhelsverket. Frågor om undanlag för visst ändamål frän lokala trafikföreskrifter som avses i 147 § andra stycket 10 eller II prövas av kommunen eller, om trafiken berör mer än en kommun inom ell län, av länsstyrelsen eller, om den berör mer än elt län, av statens vägverk. Frågor om undanlag för visst ändamål från andra lokala trafikföreskrifter än som avses i 147 § andra slycket 6, 10, 11 eller 12 prövas av kommunen eller om Irafiken berör mer än en kommun inom elt län, av länsstyrelsen eller, om den berör mer än ell län, av trafiksäkerhelsverket. Frågor om undantag från lokala trafikföreskrifter som avser transport av farligl gods prövas dock av länsstyrelsen. Frågor om undanlag för röreslehindrade från sådana beslämmelser eller lokala trafikföreskrifter som avser stannande eller parkering prövas av den kommun inom vilken sökanden är kyrkobokförd.

Skall frågor om undanlag enligl 159§ prövas av kommunen men kan etl beslut av kommunen inte avvaktas ulan olägenhet, ankommer del i stället på polismyndigheten all pröva frågan.

Beslut av en polismyndighet enligt VTK får enligt 169 § försia stycket överklagas hos länsstyrelsen genom besvär. Beslul av rikspolisslyrelsen, irafiksäkerhetsverkel, vägverkel, socialstyrelsen eller länsstyrelsen får överklagas hos regeringen genom besvär (I69§ andra slycket). Trafiksäkerhelsverket och vägverkel får överklaga en polismyndighets eller länsstyrelses beslut i fråga om lokal trafikföreskrift och undantag från sådan föreskrift (169 § tredje slyckel).

Om överklagande av en kommuns beslul enligl VTK finns föreskrifier på annat håll, nämligen i lagen (1978:234) om. trafiknämnd. I 1 § lagen slås först fast alt om regeringen med slöd av 2 § lagen (1975: 88) med bemyndigande alt meddela föreskrifter om trafik, transporter och kommunikationer har överlåtit ät en kommun atl meddela beslämmelser som avses i 1 § första slyckel p. 8 (= trafik på väg eller i terräng) i 1978 års lag skall denna uppgift inom kommunen handhas av en trafiknämnd. Del heler sedan i 4§ försia och andra slyckena angående besvärsgången atl en irafiknämnds beslul får överklagas hos länsstyrelsen genom besvär, medan länsstyrelsens beslut får Överklagas UU regeringen genom besvär. Vägverkel, trafik-

' Bl. a. den ändringen av 159 § har numera genomförts med giltighet fr. o. m. den 1
januari 1984 (se SFS 1983: 114) att frägor om undantag från lokala trafikföreskrifter
som avses i 147 § andra stycket 6, i fråga om vägar som inte är avsedda för
genomfartstrafik, prövas av kommunen i stället för av länsstyrelse. Att jag här t. v.
uppehåller mig vid de regler som gällde före den 1 januari 1984 sammanhänger med
att vissa av mina undersökningar om möjligheterna till delegering baserar sig på
ärenden som regeringen avgjorde under år 1983. 18

säkerhetsverket och polismyndighet får överklaga en trafiknämnds eller Prop. 1986/87: 34 länsstyrelses beslul i en fråga som avses i I § lagen om trafiknämnd.

Mellan 150 och 200 besvär hos regeringen 1983

Regeringen prövade under år 1983 sammanlagi mellan 150 och 160 besvär som gällde lokala trafikföreskrifter m. m. 95 av dem gällde besiämmande av färdhastighel, 32 av dem parkeringstillstånd (-förbud) och 30 av dem andra sådana möjliga föremål för lokala trafikföreskrifter som nämns i 147 & VTK.

Varför bör ärendena delegeras?

Om vi tillsvidare bortser från den genomfartstrafik som sker på de slora riksvägarna i värt land är det i de allra flesta fall blolt en kommun, ibland tvä eller flera kommuner i ell län, som berörs av de lokala trafikföreskrifterna. Det kan med hänsyn till den utpräglat lokala-regionala karaktären hos ärendena om sådana irafikföreskrifter ifrågasättas om inte ärendena hell och hållel bör avgöras på del lokala respeklive regionala planel och därefter inte kunna överklagas. Kommunen skulle alltså själv svara för trafiken inom sina egna gränser, liksom länet skulle göra det i en siluaiion där två eller flera kommuner inom länel berörs. Man skulle dä bl. a. få en bättre anpassning av föreskrifterna fill de lokala (regionala) villkoren.

Del är liknande tankegångar som ligger bakom vägverkels skrivelse den 26 mars 1984 till kommunikationsministern med bl. a. förslag om alt i slor ulslräckning flytta beslutanderätt enligt VTK och vägmärkeslagstifiningen från länsslyrelserna till väghållningsmyndighelerna. Trafiksäkerheisverkei är för sin del inne på delsamma i en skrivelse lill kommunikationsministern den 6 december 1983 om ändringar i VTK - tyngdpunklen i beslutsprocessen på vägtrafikområdet bör enligl verkels mening i alll väsenfligt ligga hos kommunerna.

Ostridigt förhåller det sig väl också så alt alll eftersom etl ärende besvärsvägen skjuts högre och högre upp i förvaltningeni/ärwa/- man sig i handläggningen mer och mer från de yttre lokala (regionala) förhållanden som egentligen 1 hög grad bör vara bestämmande för beslutets innehåll. Trafiknämnden och länsstyrelsen saml även trafiksäkerheisverkei genom sin distrikisorganisalion och vägverkel genom de regionala vägförvallningarna har alla ganska lätt all hämta in upplysningar i ett ärende genom all besöka plalsen. Kommunikalionsdepartementel har svårare all göra del. Del skulle bli för tidsödande alt resa runt. I departementet får man i beredningsarbetet i stor utsträckning lila fill karlor, skisser och annat skriftligt (tryckt) material.

Den administrativa hanteringen av ärenden om lokala irafikföreskrifter
står över huvud taget inle i särskUl god överensslämmelse med de slrävan
den som finns numera att decentralisera statsförvaltningen. Frägor där
lokala eller regionala iniressen väger över bör avgöras slufligt på den nivå
där de hör hemma. I del avseendet kan hänvisas lill regeringens nyligen lill
riksdagen avlämnade proposition 1983/84:125 med förslag om en försöks- 19

verksamhel där man skall pröva nya och obyråkraflska former för samver- Prop. 1986/87: 34 kan mellan stat och kommun. Avsikten med del förslaget är just atl skapa bättre betingelser för kommunerna att anpassa sina beslul och ålgärder fill lokala fömtsättningar och behov. Genom att medge obegränsad besvärs-rätt upp till högre myndigheter och i sista hand till regeringen kan del bli så all den myndighel som slufligt prövar en fråga slår hell eller delvis vid sidan om de för ärendets bedömning kanske mycket belydelsefulla lokala eller regionala förhållandena.

I detta sammanhang skall också erinras om prop. 1983/84:120 om regeringens befattning med besvärsärenden. I den föreslår regeringen riksdagen all godkänna vissa riktlinjer för en översyn av reglerna om rält atl överklaga ärenden Ull regeringen och för utformningen av besvärsreglerna i nya ärendegrupper. Huvudinriktningen i proposilionen är att regeringen normalt inte skall vara besvärsinslans annat än när del behövs en polilisk slyrning av praxis. I sädana fall dä besvärsprövningens huvudsakliga funktion är att tillgodose ett rällsskyddsbehov bör prövningen normalt läggas på regeringen bara om det inle gär atl ordna en tillräckligt kvalificerad besvärsprövning på lägre nivå. Regeringen bör alltså enligt propositionsförslaget i möjligaste mån befrias från besvärsärenden där en politisk slyrning inte är nödvändig eller önskvärd.

Av de alternativa rekommendationer som finns i proposilionen för alt nå en begränsning av regeringsbesvären skall här i sammandrag återges följande.

• I ärenden som enligl gällande föreskrifier kan prövas i två eller flera instanser under regeringsnivån kan man helt enkell ta bort möjlighelen alt överklaga UU regeringen. Undantag från det skall bara få göras när det föreligger särskilda skäl, t. ex. att del behövs en polilisk styrning av praxis, all del i vissa ärenden finns elt slarki inlresse av en för hela landet likformig praxis som inte kan tillgodoses på ett smidigare säll än att regeringen fullgör uppgiflen som högsta besvärsinslans (se prop. s. 17).

• I ärenden som regeringen för närvarande prövar som andra instans och som av hänsyn till rättssäkerheten behöver kunna överklagas också i fortsättningen bör beslutanderätten i första insians om möjligl flyttas ner så alt man skapar uirymme för en besvärsprövning under regeringsnivån. Samtidigt bör man enligl tvåinstansprincipen skära av rätten att fullfölja talan lill regeringen, om inle särskilda skäl lalar mol det (s. 19).

• I den mån rälien atl fullfölja talan lill regeringen inte kan skäras av ulan vidare eller genom all beslutanderätten flyttas ner, bör man enligl propositionen utnyttja de möjligheier som finns atl låta centrala myndigheler under regeringen överta regeringens uppgifl som högsia insians (s. 20). Bland annal bör de centrala myndigheterna i ökad utsträckning fä fill uppgift alt pröva besvär över länsstyrelsebeslul. När så sker, bör man i regel samtidigt skära av rätten att överklaga de beslul som den cenirala myndighelen fattar som besvärsinstans (s. 20).

De cenirala myndigheterna bör dock inle pröva besvär över länssty
relsebeslut i ärenden där det typiskt selt krävs en avvägning mellan olika
intressen som förelräds av skilda centrala myndigheter (s. 20). 20

I proposilionen om regeringens befattning med besvärsärenderl disku- Prop. 1986/87: 34 leras även ingående (s. 25 ff) frågan huruvida överlämnande av ärenden Ull regeringen kan vara etl alternativ till besvärsprövning. 1 propositionen föreslås i delta avseende följande.

• I ärenden där det är önskvärt all regeringen som politiskt organ slyr
andra myndighelers praxis bör man med vissa i proposilionen särskilt
angivna undantag - i ökad utsträckning låta föreskrifter om överiäm
nande av särskilt viktiga ärenden lill regeringens prövning ersälta rälien
att överklaga till regeringen. Överiämnande av särskilt viktiga ärenden
bör enligl proposifionen också under vissa förutsättningar användas i
slället för besvärsprövning när del från rättvisesynpunkt är önskvärt alt
t. ex. olika länsstyrelsers praxis skall bli likforrtiig eller när regeringen i
exceptionella fall mäste kunna dispensera från praxis. En fömlsätlning
bör normall vara atl man i de ärertden som slahnar under regeringsnivån
har möjlighet atl få sin sak prövad i två instanser.

Proposilionen har numera prövals av riksdagen (KU 1983/84:23, rskr 250). Beslutet innebär all de i proposilionen förordade riktlinjerna för en översyn av besvärsfrägorna har godkänts av riksdagen under vissa förutsättningar, sammanhängande främst med kraven på atl den enskildes rättssäkerhet tillgodoses vid översynen och alt riksdagen i någon form underrättas om resultatet av arbelet.

Del skall tilläggas all i promemorian "Färre besvärsärenden hos regeringen" (Ds Ju 1982: 14) som läg lill grund för prop. 1983/84: 120 ifrågasätts (s. 69) om det finns skäl atl behålla möjlighelen alt fullfölja talan fill regeringen i bl. a. vissa frågor om lokala irafikföreskrifter och om dispens frän sädana föreskrifter. Härvid borde enligt promemorian samtidigt övervägas (s. 73) om irafiksäkerhetsverkel kari pröva vissa besvär i frågor om lokala trafikföreskrifter.

Några myndigheter log under remissbehandlingen av promemorian särskilt upp frågan om att slopa besvärsrätten till regeringen i ärenden om lokala trafikföreskrifter och några andra ärenden på trafikområdet. I den delen förekom följande.

• Länsstyrelsen 1 Kopparbergs län anför att nägon yllerligare besvärsinstans utöver länsstyrelsen inle torde behövas i fräga om en Irafiknämnds lokala trafikföreskrifter, eflersom dylika föreskrifter är av utpräglat lokal karaktär. Beträffande sådana lokala trafikföreskrifter som ulfärdas av länsstyrelsen kan del enligl länsstyrelsens mening vara en lämplig besvärsordning all besvären prövas av trafiksäkerhelsverket med möjlighel för verket atl underställa visst besvärsärende regeringens prövning.

• Länsstyrelsen i Jönköpings län lillstyrker beiräffande frågor som länsstyrelsen beslular om i försia insians att trafiksäkerhelsverket överiar regeringens uppgifl all pröva frågor om lokala trafikföreskrifter och om undanlag frän sådana föreskrifter och även andra föreskrifter på vägtrafikområdet.

• Vägverkel erinrar i sitt yllrande om alt verkel med stöd av VTK prövar ell mycket slort anlal framställningar om dispens från bestämmelsen om

lunga, breda eller länga fordon eller fordonskombinalioner. Det kan 21

ifrågasättas om det finns något behov av besvärsmöjlighel i dessa aren- Prop. 1986/87: 34 den. Dels uppkommer ofta fråga om dispens sä kort tid före transporten atl del inle ges lid för överklagande, dels avgör endast fakiiska förhållanden såsom vägens bredd och bärighet om dispens skall medges. Som exempel pä ärenden som över huvud tagel inte bör fä överklagas nämner trafiksäkerhelsverket beslut om vissa lokala trafikföreskrifter. Ämbetsverket uttalar i det sammanhangei följande. • Sådana beslul borde, vad del gäller vägar som inle är avsedda för genomfartslrafik, kunna meddelas av trafiknämnd i stället för av länsstyrelse eflersom de måste ses som belydelsefulla för den kommunala samhällsplaneringen och därmed en kommunal angelägenhel. Nämnas kan all försöksverksamhel med rätl för kommuner all besluta om hastighetsbegränsning i områden utan genomfarlstrafik inte visat några nackdelar från beslulssynpunkt och resulterat i en författningsändring som träder i kraft den 1 januari 1984. En ordning med lämplighetsprövning av dessa beslut hos statlig myndighel eller regeringen överensstämmer inte med vad som vanligen gäller kommunalpolitiska beslut. De borde därför inte vara överklagbara ulan bara kunna prövas i den kommunalrälisliga ordningen.

Förslaget att beträffande vissa lokala trafikföreskrifter gå över till någon form av kommunalbesvär upprepar trafiksäkerhelsverket och ulvecklar närmare i en skrivelse lill kommunikationsministern den 6 december 1983 om ändring av väglrafikkungörelsen. Del heler i skrivelsen bl. a. följande:

Trafiknämndsbeslul är i sak kommunalpolitiska beslul inom ramen för och med slöd av gällande slalliga regler. Detta talar för möjlighel till kommunalbesvär men inte för förvaltningsbesvär. Överprövning av domstol eller myndighet/statlig myndighet anses i vårt konstitutionella system i allmänhel som främmande i sådana sammanhang.

Den allmänna erfarenhelen av trafiknämndsreformen är klarl posiliv -inle minst när del gäller alt bedöma lokala förhållanden och att göra värderingar av trafikfrågor från samhällssynpunkt. Nuvarande besvärsregler har dessulom medförl en administrativt omständlig och kostsam procedur, varför också rationaliserings- och besparingsinlressen talar för en förändring.

Del inlresse alt minska anlalel besvärsärenden hos regeringen som kommer lill utiryck bl.a. i en promemoria från arbelsgrupp i regeringskansliel (Ds Ju 1982: 14) kan också åberopas som stöd för den föreslagna förändringen. Della gäller särskilt om tillämpningen av den s. k. tvåinstansprincipen skulle innebära atl länsstyrelse eller annan statlig myndighel skulle bli sisla instans för pröving av ifrågavarande kommunalpolitiska beslul.

Förändringen bör ske genom ändring av 4§ i lagen om Irafiknämnder och följdändringar i VTK.

På många håll hävdas alllsä uppfattningen all regeringens befallning i
sisla instans med ärenden om lokala traflkföreskrifter bör upphöra. Del
gäller för övrigl inle bara i frågor om undantag i särskilda fall från lokala
trafikföreskrifter ulan även i frägor om uifärdande av dylika föreskrifier.
Vad regeringen måste ha kvar i framliden av ärendena om lokala trafik- _»

föreskrifier är de frågor som prövas i första instans pä central nivå närmast Prop. 1986/87: 34 under regeringen. Man kan också diskulera om det skall behöva finnas en möjlighel all överlämna lill regeringens prövning frågor som bedöms ha principiell, prejudicerande och liknande karaklär. Till denna fråga åler-koms senare.

Innan jag konkretiserar de olika delegeringsförslagen bör framhållas att jag i och för sig har förståelse för vad Irafiksäkerhetsverket säger om atl ärendenas ulpräglal lokala karaklär talar till förmån för en övergång frän förvaliningsbesvär till kommunalbesvär. Den frågan kommer dock inle alt tas upp närmare här. Den faller i viss män utanför ramen för detla betänkande. Mina förslag bygger på den nuvarande ordningen med förvaltningsbesvär och innebär i huvudsak att rätten att klaga i den formen finns kvar på de lägre nivåerna men sedan begränsas så all man i princip inte skall kunna gå ända upp till regeringen. I sammandrag ser del ul på följande vis.

Huvudinriktningen hos förslagen

I största möjliga utsträckning bör beslutanderätt i första insians i ärenden gällande lokala Irafikförekrifler flyttas från länsstyrelsen iiU Irafiknämnden, i den mån inle vägförvaltningen kommer i fråga. Till trafiknämnden har nyligen kunnal flyttas frågor om hastighetsbegränsningar på vägar som inte är avsedda för genomfartstrafik. Del går säkert a» ta ytteriigare steg i samma riklning. Exempelvis bör det inte vara omöjligt all delegera några av de frågor som avses i 147 § andra slycket 10-12. Jag förordar all spörsmålet om beslutanderättens fördelning mellan länsstyrelsen och trafiknämnden (vägförvaltningen) tas upp mera i detalj av kommunikationsdepartementet i samband med den genomgång av VTK som trafiksäkerhetsverkets skrivelse lill kommunikationsdepartementet i december 1983 och vägverkets skrivelse till samma departement i mars 1984 saml förslagen i detta betänkande kan ge anledning lill.

Av de olika allernaliv som sedan övervägts för att så långt som möjligt befria regeringen från att ta befattning med enskilda ärenden om lokala trafikföreskrifter harjag stannat för alt huvudinriktningen av besvärsgången bör vara följande. Alla ärenden där trafiknämnden beslutar i första instans skall liksom sker för närvarande få överklagas till länsstyrelsen men inte få överklagas vidare därifrån till något annat organ. I de ärenden om lokala trafikföreskrifter som skall prövas av länsstyrelsen i första instans bordel finnas besvärsrätt upp till irafiksäkerhetsverkel. I förekommande fall lill vägverkel. Därefler skall det emellerlid vara slopp. Ett beslut i första insians av trafiksäkerhelsverket eller vägverkel skall däremot på samma sätt som gäller nu få överklagas till regerirtgen.

Avsleg frän en på detla sätt utformad grundmodell för besvär i ärenden
om lokala trafikföreskrifter kan det finnas fog för i vissa ärenden om
färdhastighet och i sådana ärenden om stannande eller parkering som
gäller rörelsehindrade personer. Angående ärenden om färdhastighet bör
erinras om all del är med tillämpning först fr. o. m. den 1 januari 1984 som
regeringen har lämnat i uppdrag ät kommunerna all pröva frågor om 23

färdhastighet pä vägar som inle har genomfartslrafik. I avvaktan på all vi Prop. 1986/87: 34 får erfarenheler av den nya instansordningen bör gälla atl ell beslul om färdhastighel som meddelats av kommunen skall kunna överklagas inle bara lill länsstyrelsen ulan även kunna föras vidare besvärsvägen därifrån lill Irafiksäkerhetsverkel. Sedari skall del emellerlid vara stopp.

När det gäller frågor om undantag för rörelsehindrade från sådana bestämmelser eller lokala trafikföreskrifter som avser stannande eller parkering bör erinras om att frågorna med giltighet fr. o. m. den 1 juli 1984 prövas med underiag av en ny paragraf i VTK, nämligen I59a§. Den nya paragrafen som har kompletterats med förordningsmotiv innehåller bl. a. vissa förtydliganden i den hittillsvarande regleringen av rörelsehindrade personers möjligheter att få extra parkeringslillslånd. På de skäl somjag anför i det särskilda avsnittel om stannande eller parkering (avsnitt 2.1), föreslår jag all sådana ärenden skall kunna överklagas från kommunen lill länsstyrelsen och sedan vidare till Irafiksäkerhetsverkel. Jag förordar därjämte att om Irafiksäkerhetsverkel finner alt en fråga som har förts dit besvärsvägen är av prejudicerande arl eller annars har principiell räckvidd, så bör ämbetsverket överlämna ärendel till regeringens prövning.

I övrigl bör när det gäller de lokala Irafikföreskriflerna eftersträvas lösningar som nära ansluier UU tvåinstansprincipen i 1984 års riksdagsbeslut i anledning av proposilionen om regeringens befattning med besvärsärenden. Jag har övervägl om det i något annal fall än beträffande de rörelsehindrades parkeringstillstånd kan finnas behov av att kompletlera besvärsgängen med ett överlämnandeinstitul av innebörd alt när länsstyrelsen eller trafiksäkerheisverkei har atl pröva elt ärende i sista instans skall det som etl alternativ till atl besluta finnas en möjlighet för myndigheten alt med egel yltrande överlämna ärendel lill närmast högre myndighet, dvs. respeklive trafiksäkerhetsverket och regeringen. Etl överlämnande skulle få ske om ärendel hade principiell räckvidd eller eljest stor betydelse. I propositionen pekas visseriigen i detla sammanhang (se s. 25 ff) framför alll på den situationen att det är önskvärt all regeringen som politiskt organ slyr andra myndighelers praxis. Det heler emellertid också att överiämnande av särskilt viktiga ärenden under vissa förutsättningar bör användas i stället för besvärsprövning när del från rättvisesynpunkt är önskvärt alt l.ex. olika länsstyrelsers praxis skall bli likformig eller när regeringen i exceptionella fall måsle kunna dispensera från praxis.

Ulom de i viss mån speciella motiv som är för handen när del gäller de rörelsehindrades parkeringstillstånd harjag emellertid inte ansett alt det i ärenden om undantag från lokala trafikföreskrifter finns behov av elt överiämnandeinslilul. När det gäller exempelvis det uttalade kravet på likformighet mellan länsstyrelserna bör erinras om att trafiksäkerhelsverket enligt 162 § VTK har bemyndiganden att utfärda föreskrifter i anslulning till bestämmelserna i VTK. Dylika föreskrifter las in i trafiksäkerhetsverkets författningssamling (se l.ex. TSVFS 1979:24, 1980:51 och 1983:53).

Del skall lilläggas all i den omfattning som mina förslag om begränsning
ar i besvärsräiien på trafikområdet i samband med etl evenluelll genomfö
rande byggs på med överiämnandemöjligheler måsie 169 § tredje slyckel

anpassas lill del. En sådan besvärsräll för Irafiksäkerhetsverkel och väg- Prop. 1986/87: 34

verket som del lalas om i del slycket låter sig nämligen knappast förenas

med ell överiämnandeinslilul (jfr prop. 1983/84: 120, s. 25 fO. Annars är

del framför allt 148 och 159 §§ VTK saml 1978 års lag om trafiknämnd som

måste ändras om besvärsgången skall läggas om på del sätt jag har antytt

här och kommer att föreslå i de tre följande avsnitten 1.1-1.3.

För att se hur en dylik besvärsordning skulle komma all gestalta sig i prakliken har jag inventerat de mellan 150 och 160 ärenden om lokala trafikföreskrifter som regeringen prövade under år 1983. Resultatet av inventeringen redovisas härefter i tre särskilda avsnitt, vari avsnitt under sin rubrik.

7.1 Ärendena om bestämmande av färdhastighet

De allmänna bestämmelserna om färdhastighel finns i 64-68 §§ VTK. Som antytts i ingressen är 64-66 §§ VTK de paragrafer som länsstyrelsen eller kommun får medge avvikelser ifrän genom lokala trafikföreskrifter.

Enligl 64 § VTK får ell fordons hastighet inte överstiga 50 kilomeier i limmen inom tätbebyggt område. I 65 § föreskrivs atl utom tätbebyggt omräde får ett fordon inle föras med högre hastighet än 70 kilometer i limmen (bashaslighet), om inte Irafiksäkerhetsverkel beslutar annat (90, 110 eller 130 km/fim). I 66 § regleras den fillåtna färdhastigheten under särskilda förhållanden för bussar och lastbilar saml för bilar som har tillkopplade fordon.

I fem av de 95 ärenden om färdhastighel som fördes upp till regeringen under är 1983 hade besvären kommii in lill kommunikalionsdepartementel för senl. De sakbehandlades därför inle av regeringen, Av övriga 91 ärenden biföll regeringen besvären i 14 fall och avslog dem i 76. När besvären prövades av regeringen förelåg i näslan alla ärenden yttranden från den myndighet som enligl 148 § försia stycket normall prövar frågor om hastighetsbegränsningar, dvs. länsstyrelsen', samt från trafiksäkerhelsverket ävensom från kommunens trafiknämnd (kommunstyrelsen, ira-fiksäkerhelsnämnden, gatunämnden etc).

I 12 av de 14 bifallsbesluten hänvisade regeringen som motivering för silt ställningstagande lill vad trafiksäkerhelsverket anförl i ärendel. I de två andra bifallsbeslulen hävisades till "rådande trafikförhållanden på platsen". 1 dessa senare ärenden hade trafiksäkerhelsverket i sina yttranden föreslagit andra ehuru inte så längigående trafiksäkerhetsfrämjande ålgärder som alt begränsa hastigheten. I del ena fallel hade ursprungligen yrkats sänkning från 50 km/tim. till 30 km/tim. och i del andra fallet från 70 km/tim. till 50 km/tim.

När det gäller de 76 avslagsbesluien uttalade regeringen i 52 av besluten atl den inte fann skäl atl frångå länsstyrelsens bedömning j ärendena och i

' Som nämnts förut gäller att ändringen av 148 § första stycket och 159§ VTK,
varigenom kommunen och inte länsstyrelsen i framtiden prövar frägor om färdhas
tighet på vägar som inte är avsedda för genomfartstrafik, trädde i kraft den 1 januari
1984 (se SFS 1983: 114). Under hela år 1983 var alltså länsstyrelsen huvudbesluts-
myndighet i sådana frågor om färdhastighet som avses i 147 § andra stycket 6. 25

elt av besluten atl den inte fann skäl all ändra de hastighetsbegränsningar Prop. 1986/87: 34 som redan gällde på platsen. 1 övriga 23 ärenden hänvisade regeringen i sina beslul till vad trafiksäkerhelsverket anfört i ärendet. Hänvisningen i dessa fall till irafiksäkerhetsverket i stället för till länsstyrelsen torde sammanhänga med att verket genom sitl yttrande tillfört frågan något nytl moment som regeringen ansåg vara betydelsefullt för den slutliga bedömningen av ärendet. Skillnaderna i skrivning skall alltså inle tolkas på del sättet atl trafiksäkerhelsverket och länsstyrelsen hafl skilda uppfattningar i huvudfrågan och all regeringen sedan anslutit sig lill endera myndighelens bedömning. Sammantaget gäller i stället atl länsstyrelsen och trafiksäkerhelsverket synes ha varit ense i huvudfrågan i praktiskt laget samtliga de ärenden om hastighetsbegränsning som regeringen sakprövade under år 1983 och därvid avslog.

Förslag

Det finns ingenting i resultaten frän min inventering av 1983 ärs regeringsärenden om lokala trafikföreskrifter m. m. gällande färdhastighet som motsäger alt besvärsgången i sädana ärenden kan läggas om i rationaliseringssyfte pä det sätt som jag har föreslagil förut (s. 11 fO. Jag förordar alltså beiräffande sådana ärenden som det lalas om i 147 § andra slycket 6 VTK den omläggningen av beslutsordningen, atl irafiksäkerhetsverket skall vara sisla insians i frågor som pä förstainslansnivä prövas av antingen kommunen eller länsstyrelsen. I elt ärende som kommer lill trafiksäkerhelsverket besvärsvägen skall det alltså inte finnas klagorätt upp lill regeringen. Däremoi skall ell beslut av irafiksäkerhetsverket i en fråga som verket prövar på förstainslansnivä pä samma sätl som nu få överklagas lill regeringen (65 § VTK).

7.2 Ärendena om parkeringsförbud och parkeringstillstånd samt förbud att stanna m. m.

De allmänna bestämmelserna om stannande eller parkering av fordon finns i 69-77 §§ VTK. Genom en lokal trafikföreskrift får meddelas dels förbud att stanna eller parkera fordon (147 § andra slycket 7), dels föreskrifl om stannande eller parkering med avvikelse från 69 eller 71 §, 72§ 2, 5 eller 6 samt 73 § eller 74 § 3 eller 4 (147 § andra stycket 8)'.

För väghållnings- och utryckningsfordon saml fordon som används för transport av sjuka eller rörelsehindrade gäller särskilda undantagsregler, nämligen 156 § VTK. Paragrafens lydelse intill den I JuU 1984 var följande (ang. de nya föreskrifterna, se s. 21).

Fordon som används av polisen vid trafikövervakning eller som stoppas vid sådan övervakning får stannas eller parkeras utan hinder av förbud som har meddelals genom lokal trafikföreskrift. Detsamma gäller i fråga om fordon, som används

' I prop. 1984/85: 14 har regeringen under hösten 1984 föreslagit nya regler om
boende- och nyttoparkering. Propositionen har ännu i mitten av november 1984 inte
behandlats slutligt av riksdagen. Det har därför inte varit möjligt att i detta betän
kande ta hänsyn till en ev. ny lagstiftning på detta område. 26

1. i Irafikövervakning som avses i lagen (1964: 321) om kommunal trafik- Prop. 1986/87: 34 övervakning,

2. av polis- eller lullpersonal i tjänsteutövning,

3. för transport av sjuka eller rörelsehindrade personer,

4. i väghållningsarbele eller liknande arbete på eller vid vägen,

5. av slallig brandkär eller kommunal brandstyrka vid räddningstjänst. Undantag enligl 1-5 gäller endasl om omständigheterna kräver del och

särskild försiktighet iaktlas.

En lokal trafikföreskrift om parkering eller stannande som utfärdas med stöd av 147 § andra stycket 7 eller 8 meddelas av kommunen. Det framgår av 148 § försia och tredje slyckena VTK.

I 159 § Iredje stycket finns bestämmelser om vilken myndighel som skall besluta i frägor om undantag för visst ändamål från lokala trafikföreskrifter. Är del fråga om sådana lokala trafikföreskrifter som avses i 147 § andra stycket 7 och 8 utövas beslutanderätten av kommunen eller, om frägan berör mer än en kommun inom elt län, av länsstyrelsen eller, om den berör mer än ell län, av trafiksäkerhelsverket. Frägor om undantag från lokala trafikföreskrifter som avser transport av farligl gods prövas dock av länsstyrelsen. Frägor om undanlag för rörelsehindrade från bl. a. trafikföreskrifter som avser stannande eller parkering prövas av den kommun inom vilken sökanden är kyrkobokförd.

Det skall tilläggas att del enligl förordningen (SFS 1979:1082) om lokala trafikföreskrifter i vissa fall finns ett bemyndigande för länsstyrelsen alt ulan hinder av i övrigt gällande beslämmelser besluta om lokala trafikföreskrifter som innebär att fordonstrafik helt eller delvis förbjuds på vissa vägar eller inom vissa områden. Förordningen och bemyndigandel gäller om del är särskilt svära väderleksförhållanden eller liknande omständigheter. Frågor om undanlag från sådana lokala trafikföreskrifter som avses här prövas av länsstyrelsen.

Regeringen prövade under år 1983 sammanlagi 36 besvär över beslut av länsstyrelsen i fråga om lokala trafikföreskrifter gällande parkering av fordon (parkeringstillstånd, förbud alt parkera, lidsbegränsad parkering etc).

Regeringen biföll besvären helt eller delvis i 14 av de 36 ärendena och avslog besvären i 22 av dem. Tvä av de 14 ärendena som bifölls (3/2 nr 30 och 8/9 nr 16) avvek i sak rätl mycket från de övriga och las inle upp närmare här. Del ena av dem gällde ett krav på förekomsten i lokala trafikföreskrifter av uppgifter om datumparkering och det andra generelll parkeringsfillsländ i Stockholm för bilar lillhörande Stockholms läns landsling, narkomanvårdskliniken vid Sabbatsbergs sjukhus.

Av återstående 12 bifallsärenden hade 11 samband med rörelsehindrade personers möjligheter alt parkera och slanna saml elt samband med framkomligheten och trafiksäkerheten i ett villaområde. Ärendena fördelade sig enligt följande. • I tre av ärendena om parkeringstillstånd för rörelsehindrade personer

var del fråga om tolkningen av innehållet i dåvarande 156 § försia

slycket 3 VTK. Länsstyrelsen hade i vart och ett av ire ärenden avslagil

klagandens hemställan om parkeringstillstånd med hänvisning till att 27

denne hade möjligheter alt parkera 'fritt" med stöd av 156§ VTK. I ell Prop. 1986/87: 34 av ärendena uttalas i regeringsbeslutet att del trots förekomsten av 156 § VTK kan finnas skäl att utfärda särskilt parkeringstillstånd avseende transporler av rörelsehindrade, särskilt när del gäller ell beslående behov av alt parkera fordonel utan hinder av eljest gällande beslämmelser. I elt av de två övriga ärendena med anknylning fill |56§ VTK framhåller trafiksäkerhetsverket i sitt yttrande, all "klaganden är beroende av hjälp vid förflyttning ulanför fordonel" samt att del under sådana omständigheter är "tveksamt om 156 § VTK täcker de uppsläll-ningsbehov som kan bli aktuella". I del iredje ärendet anför ämbetsverket bl. a. att "för rörelsehindrad som själv för sitt fordon måste hänsyn tas lill i vilken omfallning rörelsehindrel begränsar förflyttningen utanför fordonet" samt atl "för den som inte själv för fordon bör, förutom förmågan att själv förflytta sig ulanför fordonet, behovel av hjälp av annan person - föraren - beaktas". Ämbetsverket tillägger all klaganden synes vara i behov av hjälp vjd förflyttning utanför fordonel. Därför bör enligt verkels bedömning ett parkeringslillslånd kunna meddelas. I sju av de övriga bifallsärendena som gällde särskilt parkeringslillslånd för rörelsehindrade utgjordes den gemensamma nämnaren av atl klaganden i besvärsärendet hos regeringen kommit in med ell (nyft) läkarintyg som på etl annat sätt än tidigare i ärendet ingivet material styrkte behovet av ett särskilt parkeringslillslånd. Det innebär atl det i vart och elt av dessa sju ärenden kom in i sisla insians en ny omständighet som föranledde regeringen att ändra länsstyrelsens avslägsbeslut.

Elt annat ärende avseende parkeringslillslånd för rörelsehindrade syr
nes ha bifallits av regeringen närmast som en form av nåd. I ärendel är
nämligen oslridigi atl det rörelsehinder som klaganden hänvisar lill i
första hand gör sig gällande i samband med bärande av gods. Då brukar
inte särskilt parkeringstillstånd medges. Trafiknämnden avslår också
sökandens hemställan. Delsamma gör länsstyrelsen. I besvärsskrivelsen
till regeringen vitsorda att klagandens svärigheter alt förflytta sig i
första hand föreligger i ambapjj med bärande av gods. Men det pekas
samlidigt på att klaganden i sitt arbete har myckel tunga bördor (lunga
volymer, kataloger och annat tungt material) alt bära från bilen. Och det
är svärl atl hilta parkeringsplatser i närheten. Del heler sedan i be-
svärsskriflen, som är uppsatt av klagandens rättsliga biträde, bl. a. föl
jande. "Skulle Andersson därför kunna få del av honom sökta parke-
ringstillslänclel, skulle dett innebära en myckel stor uppmuntran för
honom i hans försök alt återgå till etl normalt arbele efler de oerhört
omfattande kroppsliga skador som han ådrog sig vid trafikolyckan. Jag
är mecjveten om alt kriterierna för parkeringstillstånd för rörelsehindra
de främst skall vara av sådant slag all de förulsäller ett underlättande för
personer som har betydande svårigheter att klara sina förflyttningar
utanför fordonet. För Anderssons del skulle del emellertid vara av en
avgörande psykologisk belyjielse om han kunde av samhället få del slöd
och den uppmuntran som ett parkeringstillstånd skyHe kunna innebära
för honom. Han skulle känna atl hans ambitioner besvarades av samhäl
let och detta genom ea tåmligen bejgränsad insat. Andersson anser atl 28

omtanken om en svårt sargad människa måste väga lyngre än den Prop. 1986/87: 34 säkerligen ringa risk för prejudicat som ett bifall till hans framställan eventuellt skulle kunna medföra."

Trafiksäkerhetsverket säger i sitt yttrande att med hänsyn till konsekvenserna bör stor restriktivitet iaktlas vid utfärdande av rikstäckande parkeringstillstånd för rörelsehindrade av sådanl skäl (= svårigheler att förflytta sig med tunga böcker) som anförs i ärendel. Della gäller speciellt, tillägger ämbetsverket, i samband med yrkesutövning; många kan åberopa samma skäl som här. Traflksäkerhetsverket avstyrker därför bifall till besvären. Även länsstyrelsen avstyrker i ett av departementet infordrat yttrande. Men regeringen bifaller alltså besvären. • I del sisla av bifallsärendena om parkering är huvudfrågan om del skall vara parkeringsförbud under dagtid på tre galor inom elt villaområde. Trafiknämnden har belagt galorna med parkeringsförbud. Några enskilda personer begär upphävande av det. Ansökningen avslås av trafik-nämnden. Länsstyrelsen upphäver efler besvär Irafiknämndens beslut. Frågan förs av trafiknämnden vidare lill regeringen. Kommunikaiiönsdepariemeniei hör trafiksäkerhelsverket. Verkel ansluter sig till trafiknämndens uppfattning atl del bör vara parkeringsförbud dagtid på de tre gatorna i villaområdet och tillägger alt "del skall finnas slarka skäl ätt frångå en bedömning som gjorls av en kommun, då det kan anses ätt kommunen har den lolala överblicken av parkeringssitualionen och sannolikt en plan eller molsvarande målsättning för hur parkering av fordon skall ske". I fråga om parkeringsförbudet pä de tre galorna följer regeringen irafiknämndens beslul.

I sammanlagt 25 av ärendena om parkering m. m. avslog regeringen de besvär som anförts över länsstyrelsens beslut. Sex av ärendena var i sak särpräglade. Två av dessa gällde sålunda s. k. nyltoparkeringslillslånd och tre av dem s. k. boendeparkeringstillständ (pågående försöksverksamheter i Stockholms kommun). Besvär över Irafiknämndens beslul i de två ärendena om nytloparkeringstillslånd hade dessutom kommii in till länsstyrelsen för sent. Länsstyrelsen tog därför inte upp besvären till prövning. Över del anfördes klagomål lill regeringen, som emellertid blankt avslog besvären. I de tre ärendena om boendeparkeringstillständ fann regeringen inte i något fall anledning att frångå irafiknämndens och länsstyrelsens bedömningar. Ytterligare ett av avslagsärendena skilde sig i sak belydligl frän de övriga, nämligen i så måtto att del avsäg en ansökan om flyitning av busshållplats på grund av bullerstörningar. Regeringen gick i detta ärende på samma linje som tidigare Irafiknämnden och länsstyrelsen samt irafiksäkerhetsverkel i silt yltrande.

I de övriga 19 avslagsärendena utom ett hade länsstyrelsen i sitt beslut
gäll på samma linje i sakfrågan som kommunens trafiknämnd. Regeringen i
sin tur gick i alla 19 ärendena på samma linje i sakfrågan som länsstyrelsen.
Trafiksäkerhelsverket hade hörts i ungefär halva antalel av de ärenden
som vi talar om nu. I del maierial somjag har studerat i första hand (i della
fall regeringens och länsstyrelsens beslul) finns det ingenting som tyder på
alt Irafiksäkerhetsverket i någol av de ärenden som verkel yttrat sig över
skulle ha hafl en annan uppfattning i huvudfrågan än den regeringen kom 29

fram till. Angående ändamålen med ansökningarna skall här korl nämnas Prop. 1986/87: 34 följande.

I 6 av de 19 avslagsärenden som vi talar om nu var det fråga om parkeringstillstånd eller parkeringsförbud för all underlätta (främja) elt företags eller en enskild persons yrkesverksamhel trafikskola, läkare, sjukgymnast, tolk, slämningsman, lastning och lossning av kylmateriel. Två av ärendena gällde fri (friare) parkering på gata för att främja affärsverksamhet längs galan (kundbortfall om det är för mycket längtidsparke-rade bilar). I 5 av ärendena var del fråga om särskilt parkeringslillslånd på grund av rörelsehinder och i 4 av dem om parkeringsförbud (avkortad lid för parkering) för att främja väghållningen eller genomfartslrafiken. 1 ett ärende hade sökanden begärt parkeringstillstånd på galan i ett villaområde med hänvisning till atl han saknade garage i sin villa och även möjligheter att parkera på den egna lomlen. I del sista av nu behandlade avslagsärenden - vilket var i viss mån arlskilt frän de övriga — hade sökanden som var en juridisk person begäri upphävande av en för tunga fordon medgiven rält atl under vissa förutsättningar parkera på Tegeluddsvägen i Stockholm.

Innan jag går in på hur besvärsprocessen bör se ul i framliden i ärenden om lokala irafikföreskrifter som gäller stannande eller parkering bör erinras om följande. Frågor om undanlag för rörelsehindrade från lokala trafikjöre skrift er som avser stannande eller parkering prövas med giltighet fr. o. m. den 1 juli 1984 enligl föreskrifier som delvis är nya, delvis hämtade från I56§ VTK och sammanförda i en ny 159a§ VTK (senaste lydelse av 159a § se SFS 1984: 78). Om undantaget skall gälla generellt för en person prövas frågan enligl första stycket p. 1 i den nya paragrafen av den kommun där sökanden är kyrkobokförd eller, om sökanden inte är kyrkobokförd i riket, där han vistas. Om undantaget skall gälla för etl visst ändamål prövas frågan enligl första stycket p. 2 i den nya paragrafen av kommunen eller, om undantaget berör mer än en kommun inom ett län, av länsstyrelsen i någol av de län som berörs. Åven utan elt medgivande som sagts nu får enligl 159a§ andra stycket ett fordon stannas och parkeras utan hinder av förbud som har meddelals genom lokala trafikföreskrifter närdet används för transporter av sjuka och rörelsehindrade. Della undantag gäller dock endasl om omständigheterna kräver det och särskild försiktighet iakttas.

1 anslutning till 159a§ har regeringen den 9 februari 1984 utfärdat förordningsmotiv 1984:4. Där finns angivet närmare under vilka förulsältningar undanlag som sägs i paragrafen kan medges.

Förslag

I princip bör i ärendena om lokala irafikföreskrifter avseende stannande
eller parkering kunna gälla en slrikl Ivåinsiansordning enligl riksdagens
beslul i anledning av prop. 1983/84: 120. Del innebär atl när Irafiknämnden
beslular i försia instans skall det finnas besvärsrätt upp till länsstyrelsen
men sedan vara stopp. På motsvarande sätl bör gälla all när länsstyrelsen
beslutar i första instans skall del finnas besvärsräll upp till trafiksäkerhets- 30

verkel men sedan vara slopp. I ärenden som Irafiksäkerhetsverket prövar i Prop. 1986/87: 34 första instans skall det på vanligt sätt gå alt klaga upp till regeringen.

Som föreslagils lidigare bör emellertid ärendena om de rörelsehindrades parkeringslillslånd behandlas annorlunda. Det är särskilt i dessa ärenden viktigt atl praxis blir likformig, l. ex. när det gäller de medicinska kraven för bifall till en ansökan om särskilt parkeringstillstånd. Jag föreslär därför all dylika ärenden skall kunna överklagas inte bara från kommunen lill länsstyrelsen utan även vidare därifrån lill trafiksäkerhelsverket. Dessulom bör föreskrivas att elt ärende som har kommii till trafiksäkerhelsverket besvärsvägen och som gäller särskilt parkeringstillstånd (motsvarande) för en rörelsehindrad person skall överiämnas till regeringens prövning om ärendel är av prejudicerande art eller har principiell räckvidd.

7.3 Ärenden om övriga lokala trafikföreskrifter

I de två närmast föregående avsnitten harjag behandlat frågor om lokala trafikföreskrifter m.m. gällande dels färdhastighet (65§ och 147§ andra stycket 6), dels stannande och parkering (147 § andra stycket 7 och 8 saml 156§ försia slyckel 3, med giltighet fr.o.m. den 1 juli 1984 159a§, alll VTK). I förevarande avsnitt tar jag upp en del frågor om lokala trafikföreskrifter gällande andra ändamål i 147 § andra slyckel än nägol av de nämnda. Det sker med utgångspunki bl.a. från all regeringen under år 1983 prövade sammanlagt 28 ärenden med besvär över beslul av länsstyrelsen om lokala trafikföreskrifter gällande sådana andra ändamål.

Av dessa 28 ärenden var fyra i viss mån särpräglade. I ell ärende ville klaganden ha inhibition av ett beslut om lokala trafikföreskrifter och i ell annat ville klaganden ha omprövning av en fråga som regeringen redan tidigare avgjort slutligt. I del Iredje ärendet saknade klaganden besvärsräll och i det fjärde var fråga om ändring i några delar av lokala trafikföreskrifter som meddelats all gälla generelll för Stockholms kommun. Dessa fyra ärenden avslogs av regeringen. De las inte upp vidare av mig i detta sammanhang.

Övriga 24 ärenden gällde i 7 fall förbud mol trafik av fordon av visst slag (147§ andra stycket 1), i tre fall stopplikt (147§ andra slyckel 11), i etl fall förande av lerrängfordon (147§ andra slyckel 12) saml i II fall andra särskilda åtgärder för reglering av trafiken (147 § andra stycket 13).

Av ifrågavarande 24 ärenden avslogs besvären i 23 och bifölls i etl fall. Det bifallna ärendel gällde en fråga om stopplikt. Regeringen följde i ärendet vad trafiksäkerhelsverket föreslagit.

Förslag

I vidare mån än som skell nu går jag inle in på de olika regeringsbesluten.
Det bör vara möjligt alt överlag använda Ivåinslansmodellen. Del innebär
alt ett beslul av irafiknämnden skall få överklagas lill länsstyrelsen men
inle vidare därifrån, alt etl beslul av länsstyrelsen skatl få överklagas till
irafiksäkerhetsverket respeklive vägverket men inle vidare därifrån samt
atl etl beslul av Irafiksäkerhetsverket respeklive vägverkel i försia insians
pä samma sätt som gäller för närvarande skall få överklagas till regeringen. 31

8 Besvär över beslut om undantag från vissa föreskrifter i Prop. 1986/87: 34

vägtrafikkungörelsen

Samma beslutsregler, inklusive regler om besvärsrätt, gäller för närvarande i frågor om undantag från föreskrifter som är inskrivna direkt i vägtrafikkungörelsen (1972:603) och i frågor om undantag frän lokala trafikföreskrifter, utfärdade med stöd av kungörelsen. Det framgär av 159 och 169 §§ vägtrafikkungörelsen (VTK) samt 1978 års lag om trafiknämnd. Om nämnda paragrafer och lagen ändras på det sätt som jag har förutsatt lidigare så kommer de nya bestämmelserna att omfatta såväl särskilda trafikföreskrifter i VTK som lokala trafikföreskrifter ulfärdade med stöd av VTK.

Som framgår av rubriken kommer i della avsnitt all behandlas frågor om undanlag i särskilda fall från vissa paragrafer i VTK.

Nuvarande bestämmelser

I 159 § VTK anges de paragrafer i kungörelsen beträffande vilka regeringen har lämnat i uppdrag ål underlydande myndigheter att pröva frågor om dispens i särskilda fall. Om vi ur 159 § tar borl vad paragrafen innehåller om lokala irafikföreskrifter lyder paragrafen som följer.

159 § Frågor om undanlag för visst ändamål från 64 eller 66 §, 67 § första stycket, 118, 121 eller 122§ ... prövas av länsstyrelsen. Rör undantaget mer än ett län, prövas frågan av Irafiksäkerhetsverket. Frågor om undanlag för visst ändamål frän 106, 107, 109-111 §§ ... prövas av kommunen eller, om Irafiken berör mer än en kommun inom elt län, av länsstyrelsen eller, om den berör mer än ett län, av slatens vägverk. Frågor om undantag för visst ändamål frän 139-144 §§ prövas av trafiksäkerhetsverket. Om undantag från dessa bestämmelser behövs i samband med tillståndsprövning som avser lång, bred eller tung transport, prövas frågan dock av vägverkel.

Frågor om undantag från 65 § eller beslut som har meddelals med stöd av 65 § prövas i fall som avser lävling med fordon på väg av länsstyrelsen och för visst ändamål i annat fall av trafiksäkerhelsverket. Frågor om undanlag från 99 § andra eller tredje stycket för visst ändamål eller från 117 a § första slyckel eller 117 b § försia slyckel prövas av traflksäkerhetsverket.

Frågor om undantag för visst ändamål från 69 eller 71 §, 72 § 2, 5 eller 6, 73 §, 74§ 3 eller 4, 115 eller 128-131 § ... prövas av kommunen eller, om trafiken berör mer än en kommun inom ett län, av länsstyrelsen eller, om den berör mer än etl län, av trafiksäkerhelsverket ... I fråga om undantag för rörelsehindrade från sådana bestämmelser ... som avser stannande eller parkering finns bestämmelser i 159a§.

Frågor om undanlag för visst ändamål från föreskrifter enligl 154 § i samband med tjällossning eller liknande förhållanden prövas av den som har meddelat föreskriften eller, om trafiken berör mer än ett län, av slatens vägverk.

Skall en fråga om undantag enligl denna paragraf prövas av kommunen
men kan elt beslul av kommunen inle avvakias ulan olägenhet, ankommer
det i stället på polismyndigheten att pröva frågan ... 32

Det skulle föra för långt och kanske även bli svåröverskådligt omjag i Prop. 1986/87: 34 detta sammanhang gick in i detalj på det materiella innehållet i de olika paragrafer i VTK som är särskilt nämnda i 159§. Jag nöjer mig därför i det avseendet med att hänvisa fill författningstexten.

1983 års besvärsärenden

Det förekommer inte varje är så mänga besvärsärenden hos regeringen om undanlag för visst ändamål från särskilda föreskrifter i VTK. Kanske är det etl tiolal. Följande exempel är hämtade från 1983 års ärendeförteckningar.

• Ett fraktförelag begär alt - med undantag från 107 § VTK samt även från lokala Irafikföreskrifter om fordons- och lastbredd - fä genomföra sammanlagt sex transporter pä allmänna vägar frän Sundsvall till Grums av filtertråg med en bredd av 470 cm. Vägverket lämnar ansökningen utan bifall. Men regeringen ger den sökta dispensen "med hänsyn till de i ärendet upplysta förhållandena". I beslutet förulsälts dock samtidigt all sökandeförelaget genom konstruktionsändringar eller på annat sätl snarast åstadkommer andra lösningar på iransporlproblemet.

• I ytterligare två fall begärs under år 1983 tillstånd fill transporler på allmänna vägar med undanlag från bestämmelserna i 107 § VTK samt även från lokala irafikföreskrifter om fordons- och laslbredd. 1 del ena ärendet är det fräga om atl transportera tvä hus vars bredd uppgär till 556 cm. 1 del andra av ärendena beslår transporten av cislerngavlar med en bredd av 550 cm. Vägverket lämnar ansökningarna utan bifall. Även regeringen anser atl lillräckliga skäl inte föreligger att medge de begärda transporterna.

• En privatperson begär alt med undantag från 118 § VTK få färdas med terrängmolorfordon pä allmänna vägar i samband med virkestransporter. Länsstyrelsen avslår ansökningen. Regeringen finner inte anledning att frångå länsstyrelsens bedömning.

• I vart och ell av tvä ärenden ansöks om medgivande all utan hinder av bestämmelserna i bl. a. 139 § fä framföra mobilkranar pä vissa motorvägar och motortrafikleder. Trafiksäkerhelsverket lämnar framslällningarna utan bifall. Regeringen anser inte att det fipns skäl atl frångå ämbetsverkets bedömning och avslår därför besvären.

• En lantbrukare hemsläller atl i samband med skötseln av sin jordbruksegendom få korsa en motorväg med traktor och lillhörande redskap. Trafiksäkerhelsverket avslår. Regeringen ansluter sig lill del.

• I vart och etl av två ärenden hemställs om undantag från skyldigheten att använda bilbälte (117a§ VTK). Traflksäkerhetsverket avslår. Regeringen gör detsamma.

Förslag

Det flnns enligt min mening i sak ingenting som hindrar atl man även i
fortsättningen har samma begränsningar i besvärsrätten i frågor som gäller
undanlag frän särskilda bestämmelser i VTK som i frågor om undanlag 33

Bilaga 2 Prop. 1986/87:34

Utdrag ur promemorian Sanktioner i vägtrafiklagstiftningen, Ds K 1985: 8

9 Sammanfattning av förslagen

9.1 Vägtrafikkungörelsen

Straffsladgandena till följande beslämmelser i VTK föreslås upphävda, eftersom det ansetts lillräckligl atl överträdelser av bestämmelserna blir straffbara först dä de också innefaltar brott enligt trafikbrotlslagen: 16 § försiastycket, 31,33,40, 41,43.55, IOI, 124, 129 och 136 §§ samt delar av 34 5.

Den generella bestämmelsen om straff för den som bryter mot 7 § föresläs upphävd. Överträdelser av sådana trafikanvisningar som lämnas genom trafiksignaler med undantag för gångsignalerna saml elt fåtal vägmärken och vägmarkeringar föreslås dock allljäml vara straffbelagda. Förslagen innebär alltså att det inte längre skall vara straffbart att gå mot rött ljus i gängsignal.

Straffbestämmelserna till 61 och 126 §§ föreslås upphävda. 61 § har ansetts för allmänt hållen för atl vara förenad med straff. Överträdelser av 126 § har ansetts för bagatellartade för att vara straffbara.

En fordonsägares straffansvar för överträdelser av bestämmelserna i 106 § eller i lokala trafikföreskrifter om axel- eller boggilryck eller bruttovikt upphävs. Överlaslavgiften har ansetts vara tillräcklig sanktion.

De särskilda straffbestämmelserna för överträdelser av föreskrifter som har meddelats enligl 128 § och av villkor som har meddelats enligt 160 § föreslås upphävda som onödiga.

Ett syslem med en administrativ avgift som sankiion för hastighetsöverträdelser föreslås. VTK:s straffbestämmelser för överträdelser av bestämmelserna om högsta tillåtna hastighet föreslås upphävda. Om en hastig-hetsöverlrädelse också är brott enligt trafikbrottslagen skall enligt förslaget både siraff och avgift utgå. Trols att hastighetsbestämmelserna är mycket viktiga för trafiksäkerheten, efterlevs de dåligt. Sanktionsavgiften, som avses bli mer tyngande än ett bötesstraff, syftar till att öka allmänprevenlionen. Systemet avses också medföra vissa administrativa förenklingar jämförl med del straffrättsliga.

9.2 Fordonskungörelsen

Straffsladgandena till 7, 8 och 9§§ FK föreslås upphävda, eftersom det anseits tillräckligt atl överträdelser av bestämmelserna blir straffbara först då de ocksä innefattar brott enligl trafikbrotlslagen.

Straffbestämmelsen till 23 § föresläs upphävd som onödig.

Straffbestämmelserna till de flesta bestämmelserna om fordons utrust
ning och beskaffenhet föreslås upphävda. De administrativa sanktionerna
körförbud och föreläggande om kontrollbesiktning eller registreringsbe- 35

siktning eller om reparation har ansetts vara tillräcklig reaktion mot över- Prop. 1986/87: 34 trädelser av bestämmelserna. Siraff föreslås dock vara kvar som sanktion mot överträdelser av de bestämmelser som gäller bl. a. cyklar.

9.3 Terrängtrafikkungörelsen

Straffsladgandena lill 7, 8 och 9 §§ TTK föreslås upphävda av samma skäl som 7, 8 och 9 §§ FK föreslagits upphävda.

Den sanklionsavgifi som föreslagits som påföljd för överträdelser av VTK:s bestämmelser om högsia lillålna hastighet föreslås bli enda påföljd också för överträdelser av föreskrifter om högsta tillåtna haslighet enligt TTK.

Överträdelser av bestämmelserna i TTK om lerrängfordons skick och ulrustning föreslås avkriminaliserade i samma utsträckning och av samma skäl som motsvarande bestämmelser i FK.

9.4 Bilregisterkungörelsen

Straffbestämmelserna lill 22 § iredje slycket, 44, 52 och 60 §§ tredje stycket föreslås upphävda. Efterlevnaden av 22 § har ansetts omöjlig atl kontrollera. Efterievnaden av 44 § och 60 § tredje slycket har ansetts bättre gynnas av en möjlighet för länsstyrelsen atl vid vite förelägga fordonsägaren att fullgöra sina skyldigheler. Strafflsestämmelsen till 52 § har anseits onödig. 56 § föreslås upphävd som onödig.

9.5 Riksåklagarens förslag

De under 9.1-9,4 redovisade förslagen har som en utgångspunkt haft antagandet att vissa av de förslag som riksåklagaren lagt fram i sin rapport "Överträdelser i trafiken" leder till lagstiftning, nämligen att påföljden dagsböter i allt väsentligl ersätts med penningböter, atl gränsen för den straffbara oaktsamheten enligl I § första stycket trafikbrotlslagen höjs, samt att smitningsbrottel enligt 5 § trafikbrotlslagen gradindelas.

Innehåll Prop. 1986/87:34

Proposiiion ........................................................ •

Propositionens huvudsakliga innehåll ..................... 1

Propositionens lagförslag ...................................... 2

1 Lag om ändring i lagen (1978:234) om trafiknämnd .... 2

2 Lag om ändring i lagen (1951: 649) om siraff för vissa trafikbrott . 2

3 Lag om ändring i terrängkörningslagen (1975: 1313) ..... 3

4 Lag om ändring i vägtrafikskallelagen (1973:601) .... .... 3

5 Lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410) ..... .... 4

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 16 oktober 1986 5

1 Inledning ........................................................ .... 5

2 Framlagda förslag ........................................... .... 6

2.1 Ändrad ordning för överklagande av beslul om lokala trafikföreskrifter 6

2.2 RÅ:s förslag .............................................. ... 6

2.3 Avkriminalisering i trafikförfattningarna ............ 7

3 Föredragandens överväganden ........................... .... 7

3.1 Överklagande av beslul om lokala trafikföreskrifter 7

3.2 Ändringen i trafikbrottslagen ........................... 10

3.3 Ändringarna i terrängkörningslagen, vägtrafikskallelagen och trafikskadelagen 11

3.4 Viss avkriminalisering i vägtrafikkungörelsen (1972:603) 12

3.5 Ikraftlrädande m. m....................................... .. 14

4 Upprättade lagförslag ........................................ .. 14

5 Hemställan .................................................... .. 15

6 Beslul ........................................................... .. 15

Bilagor

1 Utdrag ur betänkandet Det fortsatta delegeringsarbetet i regeringskansliel II, Ds SB 1984: 3 ..................................................................... .. 16

2 Uidrag ur promemorian Sanktioner i väglrafiklagstiftningen. Ds K 1985:8 35

Norstedts Tryckeri. Stockholm 1986 37