Regeringens proposition 1986/87: 27

om fortsatt kreditpolitisk lagstiftning - „

1986/87: 27

Regeringen föreslår riksdagen att anla de förslag som har lagits upp i bifogade uidrag ur regeringsprotokollet den 9 oktober 1986.

På regeringens vägnar

Ingvar Carlsson

Bengt K. A. Johansson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att giltighetstiden för lagen (1974:922) om kredilpoliliska medel förlängs med tre år, dvs. lill ulgången av år 1989. Vidare föreslås en lag med bemyndigande för regeringen all meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid konsuments kreditköp av varor, tjänster eller andra nyttigheier. Även denna lag föreslås gälla lill ulgången av år 1989,

1 Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 27

2 Förslag till Prop. 1986/87:27

Lag med bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid kreditköp

Regeringen får meddela föreskrifter om de betalningsvillkor som säljare eller kreditgivare skall fillämpa geniemot konsumenter vid kreditköp av varor, tjänsler eller andra nyttigheier. Regeringen får också meddela föreskrifter om skyldighet för säljare och kreditgivare alt lämna de upplysningar som behövs för myndigheternas tillsyn.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987 och gäller till utgången av år 1989.

Genom lagen upphävs lagen (1975:90) med bemyndigande atl meddela föreskrifier om betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar.

ti Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 27

30 §'

Nuvarande lydelse

Bestämmelserna i 8 och 9 §§ gäller ej kreditköp för vilka föreskrifier om kontantinsats har meddelals med stöd av lagen (1975:90) med bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsviUkor vid yrkesmässig försäljning av bilar. Bestämmelserna gäller inte heller kreditköp för vilka föreskrifier har meddelats med siöd av lagen (1985:580) med bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid kreditköp.

Föreslagen lydelse

Bestämmelserna i 8 och 9 §§ gäller ej kreditköp för vilka föreskrifter om kontantinsats har meddelats med stöd av lagen (1986:000) med bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid kreditköp.

Finansdepartementet Prop. 1986/87:27

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanlräde den 9 oktober 1986

Närvarande: statsministern Carisson, ordförande, och statsråden Lundkvist, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peierson, Andersson, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Hellslröm, Wickbom, Johansson, Hulterström, Lindqvist

Föredragande: statsrådet Johansson

Proposition om fortsatt kreditpolitisk lagstiftning

1 Inledning

1.1 Lagen om kreditpolitiska medel

Lagen (1974:9) om kredilpoliliska medel trädde i kraft den 1 januari 1975. Giltighetstiden begränsades till tre år, dvs. till utgången av år 1977. Lagens giltighetstid har sedan förlängts vid fyra lillfällen, senast till ulgången av år 1986 (prop. 1983/84:43, FiU 14, rskr. 34, SFS 1983; 916).

I skrivelse den 21 augusfi 1986 har fullmäktige i Sveriges riksbank hemställt om ytterligare tre års förlängning av lagens gilfighetstid, dvs. förlängning till ulgången av år 1989. Skrivelsen bör fogas lill protokollet i detla ärende som bUaga 1.

Efler remiss har yttranden över skrivelsen avgetts av bankinspeklionen, försäkringsinspeklionen. Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges föreningsbankers förbund. Svenska försäkringsbolags riksförbund, Folksam och Finansbolagens förening.

Svenska försäkringsbolags riksförbund och Folksam (försäkringsbolagen) har avgell ett gemensamt yttrande.

En sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i delta ärende som bilaga 2.

Lagen om kreditpolitiska medel ulgör den författningsmässiga grundvalen för den kreditpolitiska regleringen. Den ger regeringen befogenhel all på framslällning av riksbanksfullmäktige förordna all riksbanken får använda olika kredilpoliliska medel. Sådant förordnande får meddelas om det behövs för att uppnå de mål som statsmakterna har fastställt för riksbankens penningpolitiska verksamhet. En redogörelse för lagens innehåll bör fogas till protokollet i della ärende som bilaga 3.

Lagen om kredilpoliliska medel irädde i krafl den 1 januari 1975. Giltighetstiden begränsades på förslag av riksdagens finansutskott till tre år. Utskottet ansåg att riksdagen därefler borde få lillfälle att la ställning till den kredilpoliliska lagstiftningens innehåll och ulformning mot bakgmnd av de erfarenheter som man efler hand vann.

Prop. 1983/84:43 innehöll en kort redogörelse för den kredilpoliliska

utredningens (E 1980:02) bedömningar och förslag i betänkandet (SOU Prop. 1986/87:27 1982: 52) En effektivare kreditpolitik. Utredningens huvudförslag, införandet av lagreglerade s. k. vita perioder, avvisades som ogenomförbart. Beträffande utredningens förslag i övrigt, som delvis avsåg förändringar av teknisk nalur, uttalade föredragande statsrådet att de kunde komma att aktualiseras senare.

Riksbanksfullmäktige (majoriteten) har i skrivelsen till regeringen hemställt att giltighetstiden för lagen om kreditpolitiska medel skall förlängas lill ulgången av år 1989. Minoriteten anser att förlängning bör ske endasl till utgången av år 1988. Fullmäktige konstaterar att kreditmarknaden successivt har avreglerats under 1980-talet men att lagen, även om den tillämpats i allt mindre utsträckning, bör förlängas eftersom den fyller en viktig funkfion som beredskapslag. Lagen kan snabbt tillgripas om behov föreligger. Fullmäktige har också redan nu, under förutsättning att riksdagen beslular om en föriängning av lagens giltighetstid, hemställt atl förordnande utfärdas om kassakrav för bankinslitul.

1.2 Bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid kreditköp

Regeringen har bemyndigats av riksdagen att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid vissa kreditköp. Bemyndigandena finns i lagen (1975: 90) med bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar samt i lagen (1985: 580) med bemyndigande att meddela föreskrifier om betalningsvillkor vid kreditköp.

Med anledning av en redogörelse i prop. 1985/86: 150 (kompletterings-propositionen) bil. I s. 106 för lillämpningen av de nämnda bemyndigandena uttalade finansutskottet (FiU 1985/86: 30, s. 38) att en samordning av bemyndigandelagarna och övrig kreditpolitisk lagstiftning kunde ha vissa fördelar och atl, i överensstämmelse med vad som angavs i komplelleringspropositionen, formerna för en sådan samordning borde övervägas i samband med beredningen av frågan om en förlängning av den kredilpoliliska lagen. Utskottet föreslog med hänsyn härtill atl giltighetstiden för lagen med bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid kreditköp skulle anpassas lill giltighetstiden för den kreditpolitiska lagen, dvs. till utgången av är 1986. Riksdagen fattade härefter beslut i överensslämmelse med utskottets förslag (rskr. 1985/86: 358, SFS 1986: 598).

Mitt förslag; Giltighetstiden för lagen om kreditpolitiska medel förlängs med tre år, dvs. lill utgången av år 1989.

Fullmäktiges hemställan: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Med undantag för försäkringsbolagen och Finansbolagens förening godtar remissinstanserna att giltighetstiden förlängs.

Skälen för mitt förslag: Under senare år har en långtgående avreglering skett på penning- och kredilmarknaderna. Likviditetskvoterna för bankerna har avskaffats liksom utlåningsregleringen för finansbolagen. Under är 1986 har den kreditpolitiska lagen endast använts för tillämpning av kassakrav på banker, allmän placeringsplikt för livförsäkringsföretag och allmänna pensionsfonden samt räntereglering (realräntelån eller indexlån) för livförsäkringsföretag.

I fräga om kassakraven på bankerna har riksbanken redan nu, under förutsättning att riksdagen beslutar om en förlängning av den kreditpolitiska lagen, hemställt om att nytt förordnande utfärdas beträffande bankinstituten.

Regeringens förordnanden om placeringsplikt gäller till utgången av är 1986 och riksbankens tillämpningsföreskrifter gäller t. o. m. den 30 november 1986. Enligt beslut av riksbanksfullmäktige den 25 september 1986 kommer riksbanken inte att begära en förlängning av detta förordnande. Placeringsplikten har inneburit att livförsäkringsbolagen och allmänna pensionsfonden har ålagts att förvärva prioriterade obligationer utgivna för slalens, bostadsbyggandets och jordbrukets långfristiga finansiering.

Även om den kreditpolitiska lagstiftningen således för närvarande utnyttjas i ringa utsträckning kvarstår behovet av en beredskapslag som kan tillgripas snabbt om den framtida internationella eller inhemska utvecklingen så påkallar.

Pä grund av det anförda anserjag, i likhet med riksbanksfullmäktige och flertalet av remissinstanserna, alt giltighetstiden för den kreditpolitiska lagen bör förlängas. Förlängningen bör enligt min mening avse Ire år, dvs. till ulgängen av år 1989.

Jag vill i della sammanhang erinra om att statsskuldspolitiska kommittén (Fi 1983:07) i sitt slutbetänkande (SOU 1986:22) Riksbanken och riksgäldskontoret har föreslagil att bestämmelserna i den krediipolitiska lagen om kassakrav förs över till en föreslagen ny riksbankslag. Till detta kommer de ändringar av delvis teknisk natur som den kreditpolitiska utredningen föreslagit och som kan komma att aktualiseras under tiden fram till Ulgången av år 1989. Jag förordar att frågan om sådana ändringar i den kreditpolitiska lagen tas upp i samband med beredningen av statsskuldspolitiska kommitténs förslag.

Mitt förslag: Regeringen ges bemyndigande atl meddela föreskrifier om de betalningsvillkor som säljare eller kreditgivare skall tillämpa gentemoi konsument vid kreditköp av varor, tjänsler eller andra nyttigheter. Lagens giliighelslid anpassas lill vad som föreslås gälla för lagen om kredilpolifiska medel, dvs. till utgången av år 1989.

Bakgrunden till mitt förslag: Riksdagen behandlade under våren 1985 frågan om ett utvidgat bemyndigande för regeringen att förordna om betalningsvillkor vid kreditköp (prop. 1984/85; 217, LU 44, rskr. 411). Tidigare meddelade bemyndiganden att utfärda föreskrifier om betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar och vid kontoköp utvidgades då litl att avse övriga konsumenlkredilköp av varor, tjänster och andra nyttigheter. Vad gäller kontoköp och övriga konsumentkreditköp, ulom bilar, togs bemyndigandet upp i en ny lag, lagen (1985: 580) med bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid kreditköp.

De skärpta regler för bilkrediter (förordningen (1985: 253) om vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar, ändrad 1985:611), kontoköp (förordningen (1985:252) om vissa betalningsvillkor vid kontoköp) och andra kreditköp (förordningen (1985:610) om betalningsvillkor vid vissa kreditköp, ändrad 1985; 674 och 723) som beslutades av regeringen våren och sommaren 1985 med stöd bl.a. av det nya bemyndigandet gällde i enlighet med de ursprungliga avsikterna t. o. m. utgången av mars i år. Nu gäller för kontokrediter en överenskommelse mellan kontoföretagen, handeln och konsumentverket om normerande regler avseende bl. a. marknadsföring och amorteringstakt. För andra konsumenlkredilköp gäller åter konsumentkreditlagens (1977; 981) permanenta regler med krav på en kontantinsats på normalt minst 20% av varans kontanlpris.

I samband med den nämnda riksdagsbehandlingen uttalade riksdagen alt regeringen - om det enligt regeringens bedömande finns elt behov av den nya bemyndigandelagen även efler den 1 juli 1986 - borde för riksdagen redovisa skälen för sin bedömning. En redovisning lämnades härefter av föredragande statsrådet i komplelleringspropositionen våren 1986.

Riksdagen beslöl härefter (FiU 1985/86:30, rskr. 358) att lagen med bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid kreditköp skulle ges giltighet fill utgången av år 1986 och att formerna för en samordning med den kreditpolitiska lagen skulle övervägas i samband med beredningen av frågan om en förlängning av sisinämnda lag.

Skälen för mitt förslag: Beträffande ifrågasatt samordning med den krediipolitiska lagen gör jag nu följande bedömning. Den kreditpolitiska lagen innehåller kredilpoliliska medel som riksbanken efter förordnande av regeringen kan använda i syfte att uppnå de mål som fastställts för riksbankens penningpolttiska verksamhel. Regeringens förordnande kan utfärdas pä framställning av riksbanken. Nuvarande bemyndigande all meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid kreditköp ger regeringen möjlighet att, i

särskilt uppkomna lägen, påverka den privata konsumtionen och därmed Prop. 1986/87: 27 efterfrågeläget i ekonomin. Bemyndigandet atl meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar ger pä motsvarande sätt regeringen möjlighet att påverka den betydande del av konsumtionen som avser bilköp. Behov av sådana reslriktioner som här avses kan uppkomma t. ex. i samband med andra penningpolitiska åtgärder och de mäste dä kunna sättas in med omedelbar verkan. Detta samband utgör dock inte skäl för alt ta in dessa bemyndiganden i den kreditpolitiska lagen med de kreditpolitiska medel som enligt denna kan ställas lill riksbankens förfogande. För att en samtidig bedömning skall kunna ske bör dock i fortsättningen bemyndigandena ges i en gemensam lag vars giltighetstid samordnas med den som gäller för den kreditpolitiska lagen.

Beträffande behovel av fortsatt bemyndigande anserjag atl de skäl som redovisals i del föregående alltjämt är lillämpliga. I fräga om bilkrediter bör dock bemyndigandel kunna begränsas att gälla på samma sätt som för närvarande gäller vid andra kreditköp, dvs. att avse de betalningsvillkor som säljare eller kreditgivare skall lillämpa gentemot konsument. Jag föreslår därför att lagarna med bemyndigande atl meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid kreditköp och med bemyndigande att meddela föreskrifter vid yrkesmässig försäljning av bilar ersätts med en ny bemyndigandelag vars giltighetstid anpassas till vad som föreslås gälla för lagen om kreditpolitiska medel, dvs. till ulgången av år 1989.

3 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom finansdepartementet upprättats förslag till

1. lag om fortsall giltighet av lagen (1974; 922) om kreditpolitiska medel,

2. lag med bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid kreditköp,

3. lag om ändring i konsumenlkreditlagen (1977:981).

Förslaget under 3 har upprättats i samråd med chefen för justitiedepartementet.

4 Lagrådets hörande

Lagförslagen moisvarar förslag som riksdagen redan tidigare har prövat och godtagit. Jag anser därför att det inle är erforderiigl att höra lagrådel.

5 Hemställan

Jag hemställer alt regeringen föreslår riksdagen atl anta de upprättade lagförslagen.

Bilagal Prop. 1986/87:27 SVERIGES RIKSBANK

1986-08-21 Dnr 86-162-002

Till Finansdepartementet

Gilfighelstiden för lagen om kredilpolifiska medel (1974:922) löper Ut den 31 december 1986. Med anledning härav vill fullmäktige i riksbanken la upp frågan om en förlängning av lagen.

Lagen om kreditpolitiska medel är en s k fullmaktslag som hittills pro-longerats för viss tid - vanligtvis tre år. Enligt lagen får riksbanken använda ett kreditpolitiskl medel först efler det atl en hemställan gjorls till regeringen och ett förordnande om att få tillämpa medlet erhållils från regeringen.

Kredilmarknaden har successivt avreglerats under 80-talet. Sålunda har ränteregleringen och likviditetskvoterna för bankerna avskaffats liksom uilåningsregleringen för finansbolagen. Placeringspliklen har också avskaffats för sakförsäkringsbolag.

Under 1986 har lagen använts för lillämpning av kassakrav pä banker, allmän placeringsplikt för livförsäkringsföretag och allmänna pensionsfonden samt räntereglering (realräntelän eller indexlån) för livförsäkringsföretag.

Även om lagen således tillämpas i alll mindre utsträckning bör den enligt fullmäklige prolongeras eflersom den fyller en viklig funkiion som beredskapslag. Lagen kan snabbt tillgripas om behov föreligger. I vad utsträckning della blir aktuellt under 1987 ålerkommer fullmäktige senare lill i en särskild skrivelse. Fullmäklige vill dock redan nu under föruisättning atl riksdagen beslutar om en förlängning av lagen hemställa om ett förordnande om kassakrav för bankinstilut. Kassakrav ulgör nämligen ett viktigt komplement lill marknadsoperalioner vid riksbankens räntestyrning.

Hemställan

Med hänvisning till vad som ovan sagls får fullmäklige i riksbanken hemslälla all regeringen målle föreslå riksdagen alt föriänga giltighetstiden för lagen (1974:922) om kredilpoliliska medel att gälla till ulgängen av år 1989. Under förutsättning av riksdagens beslut att föriänga giltighetstiden för lagen om kreditpolitiska medel fär fullmäktige vidare hemslälla om all regeringen målle utfärda förordnande om kassakrav för bankinstilut.

Stockholm som ovan

På Fullmäktiges vägnar:

Erik Åsbrink

Hanna Ericson

Reservation: se fullmäktiges protokoll 1986-08-21, § 2. 11

SVERIGES RIKSBANK Utdrag ur Prop. 1986/87:27

FULLMÄKTIGES PROTOKOLL 1986-08-21

Närvarande: Ordföranden Erik Åsbrink

vice ordförande Olle Göransson Bengt Dennis Jan Bergqvist Anne Wibble Kari Boo Johan Gernandt

§ 2. Skrivelse till regeringen med hemställan om förlängd giltighet av lagen om kreditpolitiska medel m. m.

Anders Sahlén upptog fråga om föriängd gillighel av lagen (1974; 922) om kredilpolifiska medel vilken gällde lill ulgången av 1986. Fullmäkflge beslöl att i skrivelse lill regeringen hemslälla atl regeringen måtte föreslå riksdagen alt föriänga giltighetstiden för lagen om kredilpoliliska medel till ulgången av år 1989.

Fullmäktige beslöt vidare att i skrivelsen hemslälla om att regeringen, under förutsättning av riksdagens beslul alt förlänga lagen om kredilpoliliska medel, målle utfärda förordnande om kassakrav för bankinstilut.

Mol fullmäktiges beslul reserverade sig Anne Wibble, Karl Boo och Johan Gernandt, som anförde följande.

Vi anser, att giltighetstiden för lagen om kreditpolitiska medel endast bör förlängas till utgången av år 1988 med hänsyn lill all ny riksbankslag kan förvänlas träda i kraft från den I januari 1989.

Vi delar uppfattningen, att regeringen måtte utfärda förordnande om kassakrav för bankinstilut, eflersom dylikt förordnande är etl marknads-konformt medel för riksbanken inom penningpolitiken. I förslagel till ny riksbankslag (SOU 1986: 22) föreslås även att riksbanken direkl får rätten alt uppställa kassakrav.

Vi vill emellertid redan nu också erinra om vår uppfattning, att förordnande inle bör begäras om allmän placeringspliki för livförsäkringsföretag och Allmänna Pensionsfonden saml räntereglering (realränlelån eller indexlån) för livförsäkringsföretag.

Denna paragraf förklarades omedelbart justerad.

Ur prolokollet: Ulla Wettermark

Bilaga 2 Prop. 1986/87: 27

Sammanställning av remissyttrandena

Remissinstanserna, med undantag för försäkringsbolagen och Finansbolagens förening har lämnal framställningen om förlängning utan erinran.

Svenska hankföreningen: I betänkandet "En effektivare kreditpolitik" (SOU 1982; 52) uttalade kredilpoliliska utredningen att en kreditpolitisk lagstiftning behövs som komplemenl till marknadskonforma åtgärder när riksbanken behöver rådrum för att komma tillrätta med akuta krissituationer. I sitt remissyttrande instämde bankföreningen häri.

Riksbanksfullmäktige säger i den nu remitterade framställningen att lagen, även om den nu tillämpas i allt mindre utsträckning, fyller en viktig funktion som beredskapslag. Delta synes enligl bankföreningen stä i god överensstämmelse med kredilpoliliska utredningens ullalande. Under förutsättning att den kreditpolitiska lagen fortsättningsvis i enlighet härmed används som en beredskapslag vill bankföreningen inte motsätta sig alt den nu förlängs.

Karaklären av beredskapslag bör, som bankföreningen framhöll i yttrandet över nyssnämnda betänkande, innebära iaktiagande av den restriktivitet i tillämpningen av de exiraordinära kreditpolitiska medlen som avses i den gällande lagen men som inle alltid i praktiken iakttagits. Ett exempel härpå är all den allmänna placeringspliki som alltjämt upprätlhålles för vissa institutioner inle i rådande läge erfordras för att, som lagen kräver, lillgodose behovel av långfristig kredii ål siaten eller för bostadsbyggandet.

Lagens beredskapskaraktär bör också innebära att kassakrav utnyttjas främst i akuta kriser och endasl under kortare lid; de övriga marknadskonforma kredilpoliliska medlen bör lillgodose behoven under mera normala förhållanden. Bankföreningen vidhåller sin i andra sammanhang framförda uppfattning att, om kassakrav lillämpas, en lägsla ränla motsvarande bankernas anskaffningskostnad för inlåningsmedel alltid skall av riksbanken betalas för kassakravsmedel.

Svenska sparbanksföreningen: Svenska sparbanksföreningen vill inledningsvis framhålla vikten av att den inledda liberaliseringen av kreditmarknaden fortsätter och alt reslriklioner och regleringar endast införs om del verkligen föreligger sådana synneriiga skäl som förulsälts i lagen om kreditpolitiska medel. Sådana skäl föreligger inte idag enligt Sparbanksföreningens mening. Samfidigl vill Svenska sparbanksföreningen inte motsätta sig att giltighetstiden för lagen föriängs som en beredskapsåtgärd.

Riksbankens hemställan om förordnande alt lillämpa den del i lagen om
kreditpolitiska medel som avser kassakrav är Sparbanksföreningen beredd
alt acceptera. Föreningen förutsätter atl riksbanken också i fortsättningen
tillämpar förordnandet så alt kredilmarknadens funktion på lång sikt inte
ävenlyras. Regler om kassakrav syftar i första hand till att dämpa konjunk
turmässiga svängningar i penningmängden. Kassakrav kan därför aldrig
vara ett medel som används konslani oberoende av del omgivande ekono
miska lägel. 13

Svenska sparbanksföreningen vill i sammanhanget understryka att kas- Prop. 1986/87: 27 sakravel är ell medel för alt påverka de konjunkturbelingade likviditetsförändringarna på marknaden. Reglerna om kassakrav bör däremoi inle användas för atl generellt påverka bankernas resullal. Sparbanksföreningen förutsätter därför att kassakravsmedlen snarasl skall bli räntebärande.

Sveriges föreningsbankers förbund: Den avreglering av kreditmarknaden som skelt under 80-lalet har Föreningsbankerna välkomnat. Genom att avskaffa räntereringen och likviditetskvoterna för bankerna har successivt anpassat den svenska kredilmarknaden lill den internationella ulvecklingen samtidigt som kreditförsörjningen inom landel blivil både effektivare och billigare för konsumenterna. Behovet av en beredskapslag blir dessutom mindre när slalens kredilförsöijningsbehov minskar med reducerat budgetunderskott. Några reminiscenser kvarstår dock.

När behovet av långfristiga krediter för staten och bostadsbyggandet minskar så torde den allmänna placeringsplikten som alltjämt lever kvar för några institutioner kunna slopas. Förtroendet för att lagen har beredskapens karaktär ökar när den bara tillämpas i synnerligen angelägna och påkallade situationer. Restriktivitet med lagens användning inger hos allmänhel och institutioner en stark känsla av omdömesgillt ansvarstagande när läget så kräver.

I enlighel härmed bör också kassakravel för banker bara användas i speciella situationer och då temporärt. Vår uppfattning är att riksbanken -när kassakraven lillämpas - skall svara för en skälig ränta. Denna bör åtminstone täcka bankernas anskaffningskostnad för de inlånade medlen.

I den mån lagen i framliden har karaktär av ren beredskapslag med restriktiv tillämpning motsätter vi oss inte all giltighetstiden förlängs till utgången av 1989.

Försäkringsbolagen: Då frågan om förlängning av giltighetstiden för lagen förra gången var aktuell (september 1983) anförde försäkringsbolagen bl a följande .

"Försäkringsbolagen har i tidigare sammanhang då fråga varil om förlängning av giltighetstiden för lagen om kreditpolitiska medel och om förordnande om allmän placeringsplikt och räntereglering för försäkringsbolag motsatt sig lagen som sådan och dess tillämpning.

Skälel är försäkringsbolagens uppfattning att regleringar på kreditmarknaden är av ondo såväl för samhällsekonomin, genom atl obalanser i ekonomin bevaras, som för försäkringssparandet."

Försäkringsbolagens uppfattning är forlfarande densamma, varför bolagen avstyrker förlängning av lagen om kredilpoliliska medel.

Finansbolagens förening: I belänkandet "En effektivare kredilpolitik" (SOU 1982: 52) angav den kreditpolitiska utredningen att en kreditpolitisk lagstiftning behövs som komplement till marknadskonforma åtgärder.

I silt remissyttrande över betänkandet anförde föreningen bl a följande:

"Finansbolagens Förening finner utredningens analys mycket överty
gande och instämmer till fullo i de principiella slutsatserna. Föreningen
anser också att LKM använts i överdriven ulslräckning som ej varil
lagstiftarens intentioner. Föreningen drar härav slutsatsen att det inte finns
några vägande skäl att i fortsättningen bedriva en kredilpolitik i Sverige 14

som är uppbyggd på användningen av LKM, Denna bör därför avskaffas Prop. 1986/87: 27 och kredilpoUtiken bedrivas enbari med marknadskonforma medel. Atl detla inte på något säll behöver innebära nägra risker visas av att utvecklingen internationellt sedan länge gått i denna riklning och alt man i flertalet västländer klarat sig mycket bra ulan reglerande kredilpoliliska medel. Föreningen hyser stark lilllro till riksbankens förmåga all uppnå de uppsatta målen med hjälp av en i huvudsak marknadskonform politik. Tillkomsten av en fungerande penningmarknad och den allmänna utvecklingen av den svenska kredilmarknaden har på ett påtagligt sätt ökat förutsättningarna att bedriva en marknadskonform kredilpolitik."

Mot bakgmnd av del anförda förordade föreningen att den kredilpoliliska regleringen skulle upphävas, alt den inte skulle följas av någon ny kreditpolitisk lagsliflning och alt en "marknadskonform" kredilpolitik skulle fillämpas.

Som riksbanken konslalerar har utvecklingen nu gått i riklning emot en avreglering av kredilmarknaden. Med hänsyn härtill och till vad föreningen tidigare anfört finner föreningen inle anledning atl ändra sin inställning till behovet av en kreditpolitisk lagstifining och avslyrker därför riksbankens förslag.

Bilaga 3 Prop. 1986/87:27

Lagen om kreditpolitiska medel

Lagen om kredilpoliliska medel (prop. 1974; 168) är en fullmaktslag. Den ger regeringen befogenhel atl på framslällning av fullmäktige i riksbanken förordna atl riksbanken fär använda kreditpolitiskl medel. Förutsättningen för sådanl förordnande är atl det behövs för all uppnå de mål som har faslslällls för riksbankens penningpoliliska verksamhet (3 § första stycket).

De kredilpoliliska medlen enligt lagen är likviditetskrav, kassakrav, ullåningsreglering, emissionskontroll, allmän placeringsplikt, särskild placeringsplikt och räntereglering (1 §). Utlåningsreglering, allmän och särskild placeringspliki saml räntereglering är alt anse som extraordinära medel. Förordnande om något av dessa medel fär nämligen meddelas endast om synnerliga skäl föreligger (3 § andra stycket).

Förordnande om kreditpolitiskl medel kan avse ett eller flera slag av bankinstitut, försäkringsinstitul eller annat kreditinstitut (4 § första slyckel). Förordnande om emissionskontroll eller räntereglering kan avse även annan än kreditinstitut. I lagen räknas som bankinslitul bankaktiebolag, sparbank och centralkassa för jordbrukskredit. Med försäkringsinstitul avses AP-fonden och försäkringsförelag med svensk koncession. Kredilinslitut i lagens mening är vid sidan om bankinslilulen och försäkrings-instituten jordbrukskassa, krediiakliebolag, finansbolag enligt lagen (1980: 2) om finansbolag, landshypoteks- och sladshypoleksinstitutionerna samt Svenska skeppshypoiekskassan (2 §').

Om regeringen har meddelat förordnande om kreditpolitiskl medel ankommer det på riksbanken att svara för de föreskrifter som behövs för användningen (5 §). Riksbanken får begränsa användningen av kreditpolitiskl medel till ett eller flera slag av institut, undanta visst institut, om särskilda skäl föreligger, och utfärda olika föreskrifier för skilda institut (6§).

1 lagen anges den närmare innebörden av de olika kredilpoliliska medlen. Likviditetskrav kan endasl Iräffa bankinslitul. Med likviditetskrav avses att bankinstilutets likvida medel vid viss tidpunkt skall uppgå till ett belopp som motsvarar viss andel - högst 55% - av insfllulels förbindelser med de avdrag och undanlag som riksbanken anger (7 och 8 §§). Har regeringen förordnat om likvidilelskrav, skall riksbanken i sina föreskrifter ange vid vilken fidpunkt kravet skall vara uppfyllt (beräkningstidpunklen), kravets sloriek uttryckt i procent, vilka tillgångar som får räknas som likvida medel, vilka skulder som därvid skall dras av samt vilka skulder och andra förbindelser som får undantas vid beräkning av förbindelserna. I lagen anges särskilt att skattkammarväxlar, obligafloner och andra förbindelser som staten har utfärdat skall räknas som likvida medel. Del föreskrivs också alt som likvida medel skall räknas dels obligationer som har

' Senaste lydelse 1980: 1095.

Senaste lydelse 1982: 1258. 16

utfärdats av Sveriges allmänna hypoieksbank, och som avser kredilgivning Prop. 1986/87: 27 till främjandet av jordbmkets, skogsbrukets och irädgårdsnäringens långsikliga utveckling, dels sådana obligationer som har utfärdats av Konungariket Sveriges stadshypotekskassa. Svenska bosladskreditkassan eller krediiakliebolag och som avser kreditgivning för nyproduktion av bosläder eller, i den mån statiigl bostadslän utgår, för annal byggande (9 §').

I fråga om beräkningen av de likvida tillgångarna gäller en specialregel för sädana bankaktiebolag som Sparbankernas Bank och Föreningsbankernas Bank. Deras förbindelser utgörs huvudsakligen av inlåning frän en särskild grupp av bankinstilut, dvs. sparbanker resp. cenlralkassor för jordbrukskredit. Sådan inlåning skall dras av från summan av de likvida medlen endasl i den mån tillgodohavande hos sparbank resp. centralkassa har tagits upp som likvida medel. För de nämnda båda bankerna kan riksbanken emellertid föreskriva högre likvidilelskrav än del annars gällande maximitalei 55% (10 §).

Liksom likviditetskrav är kassakrav ett medel som kan användas endast mot bankinslilulen. Syftet är all förmä bankerna alt hålla viss del av kassamedlen bundna på räkning i riksbanken eller som inneliggande kassa. Bankinslituts medel på checkräkning i riksbanken jämle så slor del av inneliggande kassa som riksbanken medger skali vid viss tidpunkt uppgå lill ett belopp som motsvarar viss andel, högsl 15%, av bankens förbindelser med de undanlag som riksbanken anger. Meddelas förordnande om kassakrav skall riksbanken ange när kassakravel skall vara uppfyllt (beräkningstidpunkten), del procenttal som skall gälla och i vad mån inneliggande kassa får medräknas och undantag från förbindelserna fär göras (11-13 §§).

Utlåningsreglering innebär atl ett högsta belopp fastställs för bankernas ullåning. Utlåningsreglering kan numera också gälla uflåning från finansbolagen och från försäkringsinslitulen. Regleringen kan avse inte bara utlämnade lån utan också beviljade men ännu inte utlämnade (disponerade) lån. Med lån jämställs likvider för fordringar som finansbolag förvärvar för att medverka till finansiering. Även garantiförbindelser kan omfattas av utlåningsreglering lill den del de är knulna lill kredilgivning. Vidare kan etl högsta belopp fastställas för värdet av lös egendom, som finansbolag för att medverka till finansiering upplåter lill nyttjande (leasingobjekt) sedan ett förordnande om utlåningsreglering trätt i kraft. Krediter till särskilda ändamål kan undantas. Det s.k. uflåningstakel kan enligl prop. 1974: 168 (s. 196) beslämmas som en kvotdel av kredilvolymens storlek vid en viss lidigare lidpunkl. Det kan också beslämmas på grund av ell genomsnitt av utlåningsvolymen under viss tid eller pä annal sätl. Riksbanken skall sålunda för viss fidpunkt (beräkningstidpunkten) eller för viss fldsperiod (beräkningsperioden) fastställa maximibelopp i förhållande lill lånens eller garantiförbindelsernas slorlek eller leasingobjeklets värde vid viss lidpunkl eller på annal sätl. Ullåningstaket kan beslämmas olika för ullåning, garantiförbindelser eller leasingobjekt lill olika ändamål (14-16 §§").

' Senaste lydelse 1983: 587.

" Senaste lydelse av 14 § 1984: 1111 och av 15-16 §§ 1980:522. 17

EmissionskoniroU innebär atl andra obligationer än de som ulges av Prop. 1986/87:27 bankinstilut och har en löptid på högsl ell år, föriagsbevis och andra för den allmänna rörelsen avsedda skuldebrev inte får ges ut av annan än riksgäldskontoret, om inle riksbanken ger lillstånd till del. Denna kontroll omfaltar både kreditinstitut och andra utom riksgäldskonlorel, vars emissioner av statsobligationer alllsä faller utanför kontrollen. Emissionskontroll kan också avse andra skuldebrev som kreditinstitut ger ul. Här undantas dock inlåning pä motböcker i bank och i övrigt inlåning pä räkning från allmänheten. Emissionskontrollen kan avse såväl emissionernas volym som räntesatser och andra villkor. Riksbanken anger vilka slag av värdepapper som inte får ges ut utan lillstånd och från vilken tidpunkt ett förordnande om emissionskontroll gäller (17' och 18 §§).

Syftet med ell förordnande om aUmän placeringsplikt är alt tillgodose behovet av långfristig kredii ål staten eller för bostadsbyggandet. Förordnande om allmän placeringsplikt kan avse bank- och försäkringsinstitul. Det innebär krav på inslilulen alt en viss andel av den ökning, som deras totala placeringar undergår under viss lidsperiod (beräkningsperioden), skall bestå av prioriterade placeringar. När del gäller bankerna kan ökningen av de prioriterade placeringarna i slället bestämmas som en andel av institutets lolala placeringar. Riksbanken besiämmer vilka placeringar som skall anses prioriterade och hur underlaget för placeringsplikten skall beräknas (19-21 §§).

Förordnande om särskild placeringspliki kan meddelas för atl tillgodose kreditbehovet för bosiadsbyggandel under byggnadslid, s. k. byggnadskre-dil. Med särskild placeringsplikt avses skyldighet för bankinslitul att lämna byggnadskredit för särskilt angivei byggnadsprojekt. Endasl sådana projekl kommer i fråga för vilka utgår eller kommer all ulgå statligt bosladslån. En ytterligare förutsätlning är alt del finns kommunal borgen för projektet. Riksbanken anger vilket eller vilka bankinsfltut som skall lämna byggnadskredil för visst byggnadsförelag (22-24 §§). Riksbanken fömtsätls enligl prop. 1974:168 (s. 177 och 200) vid denna fördelning samråda med bostadsmyndigheierna och med bankerna och deras organisationer.

Räntereglering innebär alt högsta eller lägsta ränla fastställs för inläning eller alt högsia ränla fastställs för utlåning. Förordnandet kan avse samtliga kreditinstitut ulom finansbolag, Inlåningsräntorna kan dessulom regleras för annn som driver inlåning på räkning av del slag bank allmänt begagnar, Ränta som bestäms i särskild ordning eller som beräknas enligl särskilda bestämmelser berörs inle ay förordnande om räntereglering. Med ränta likställs varje annan gollgörelse som ulgör ersäitning vid penninglån. Riksbanken får beslämma olika ränlor för skilda slag av in- eller ullåning (25-27 §§).

Lagen om kredilpoliliska medel innehåller vidare beslämmelser om uppgiftsskyldighet. Kredilinslitut skall efler anmodan av riksbanken lämna de uppgifter som riksbanken anser nödvändiga för atl bedöma om kredilpoli-

Senaste lydelse 1979: 1055.

* Senaste lydelsjg 20 § 1984: Ull.

' Senaste lydelse av 25 § 1980: 522. 18

liskl medel behöver användas eller för att tillämpa meddelat förordnande. Prop. 1986/87:27 Även annan som kan omfattas- av förordnande om räntereglering har molsvarande uppgifisskyldighet. Riksbanken får föreskriva alt uppgifl om ränteändring skall lämnas senast 15 dagar före ändringen (28 §).

Lagen innehåller också bestämmelser om särskUd avgifi för den som åsidosätter föreskrifl som har meddelals med slöd av förordnande enligt lagen. Slutligen finns bestämmelser om siraff i vissa fall för den som i samband med fullgörande av uppgiftsskyldighei lämnar oriktig'uppgift och en beslämmelse om all talan inte får föras mot riksbankens beslut enligt lagen.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1986 |9